Almedalen: Sverigedemokraternas dag


I går var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Nu kom inte SD med några nyheter inom det försvarspolitiska området, varken genom partiledartalet eller vid några seminarier. Av den anledningen finns det egentligen inte så mycket nytt att kommentera. Men eftersom SD är det parti som i särklass tillför Försvarsmakten mest pengar i sin skuggbudget så blir det åtminstone ett kortare inlägg.

För att syna vad ett parti som inte sitter i regeringsställning menar med sin försvarspolitik gör man bäst i att granska partiets skuggbudget. När det gäller SD så ser de konkreta siffrorna ut så här för perioden fram till 2016. Summorna SD avsätter till försvarspolitiken är summan utöver regeringens liggande budgetförslag.

2013: +2 miljarder
2014: +4 miljarder
2015: +6 miljarder
2016: +8 miljarder
Totalt under budgetperioden avsätter SD 20 miljarder kronor med uttalat syfte att återta försvarsförmågan. Huvudsakliga ståndpunkter är att man vill införa en partiell värnplikt parallellt med ett yrkesförsvar. Man vill även utveckla en nationell försvarsindustri och således köpa försvarsmateriel från svenska företag. 
När det gäller återtagande av försvarsförmågan vill man till del bekosta detta genom att dra ner på de internationella insatserna. För att titta mer konkret på vad SD vill göra för att stärka försvarsförmågan bör man titta på hur man ser på försvarsgrenarnas utveckling. Det man vill satsa på för Arméns del är uppsättande av ytterligare fyra brigader till att omfatta totalt sex mekaniserade brigader. Detta skulle givetvis stärka försvarsförmågan om man även budgeterar för att bemanna, utrusta och öva dessa brigader.
När det kommer till Marinen talar men enbart om att återupprätta den numera nedlagda marinbasen i Göteborg, samt detachementen i Härnösand och på Gotland (Fårösund). Detta är en märkligt prioritering då marinbaser i sig själv inte tillför någon marin försvarsförmåga! Det gör däremot marina verkanssystem på hav (fler fartyg och ubåtar) och eventuellt även på land. Men fartyg nämns inte alls. I det senare fallet vill man satsa på rörligt kustartilleri med Archer och mobila kustrobotsystem. Det sistnämnda av dessa två systemen är mycket bra och en förmåga vi tyvärr avvecklade 2000 när det tunga kustrobotbatteriet med robot 15 vid KA2 avvecklades. 
För Flygvapnets del är man mer konkret och talar om kombinationer av baser och verkanssystem. Man vill utöver nuvarande organisation återupprätta F16 i Uppsala tillsammans med BAS-90 systemet. Men det viktiga är att man vill utöka beställningen att JAS 39E till att omfatta samma numerär som i dag. D.v.s 100 flygplan som kan jämföras med regeringens näst intill halvering där vi som det ser ut nu kommer att gå från 100 JAS 39C/D till 60 JAS 39E. Det man inte nämner något om är vapen och andra kringsystem. Men man får möjligen förutsätta att partiet inte gått ned på den detaljgraden i budgetunderlaget.
Trovärdigheten i SD försvarspolitik måste dock ifrågasättas när man kommer till en annan kärnfråga. SD tar kraftfullt avstånd från ett eventuellt NATO-medlemskap likt vad hela det röda blocket gör. Detta samtidigt som man vill stärka den totala försvarsförmågan? Man gör det dessutom med tveksamma argument. Argument som dessa skjuter Mike Winnerstig hål på då han under gårdagen skrev en mycket läsvärd artikel i ämnet.
Slutsatsen är att SD tillför de ekonomiska medel som skulle behövas för att kunna starta att återupprätta en försvarsförmåga värd namnet. Men partiets prioriteringar kan diskuteras. Hade man dessutom övervägt att ändra åsikt i NATO-frågan så hade trovärdigheten rörande försvarspolitiken ökat avsevärt.

Länkar: SvD, SvD, Exp, Exp, AB, AB, DN, DN

Läs SD hela höstbudget här samt se seminariet här nedan från gårdagen då det var SD som stod i fokus på morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena.

Your browser does not support iframes.
I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Men då Miljöpartiet inte har försvarspolitiken på agendan så kommer de heller inte att avhandlas i något inlägg här på bloggen. Nästa parti ut blir Moderaterna, där lär vi få anledning till att återkomma.

Tid till sjöss eller operativ effekt?

Sverigedemokraternas representant i försvarsutskottet Mikael Jansson skrev den 10 april en motion till riksdagen som berör riksrevisionens rapport som granskat bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående förband.

Det är mycket bra att SD engagerar sig i försvarsfrågan, något som övriga partier borde göra i betydligt större utsträckning än vad man i dag gör. Men i just detta fallet så blev det tyvärr lite fel då Jansson i vissa avseenden jämför äpplen och päron. Vi kommer här nedan att försöka förklara hur saker hänger ihop och varför man inte bör göra de jämförelser som Jansson gör med ex. Kustbevakningen.

Janssons huvudsakliga tes är att utreda bemanningen av Flygvapnet, och i synnerhet Marinen som i dag är grovt anorektisk när det kommer till bemanninsgläget, trots att det handlar om stående förband, och där omedelbara åtgärder behöver vidtas för att utöka uthålligheten och skapa redundans i systemet. Jansson efterlyser också en bättre och mer tydlig redovisning till riksdagen avseende bemanningsläget vid de stående förbanden. Så långt allt väl.

När Jansson ska motivera varför man efterlyser en sådan utredning blir det dock fel. Man pratar i termer av tillgänglighet i form av att utöka antalet timmar till sjöss för varje enskilt fartyg när man i stället borde prata om den operativa effekten i form av en hög utbildningsnivå med kompletta och välövade besättningar. Jansson gör jämförelsen mellan Marinen och Kustbevakningen (förvisso hämtad ur RR rapport) där man mycket riktigt konstaterar att Kustbevakningen har fler timmar till sjöss under varje år på sina fartyg än vad Marinen har. Rapporten anger att Marinen endast nyttjar 20-30% av den möjliga tiden till sjöss medan KBV har en nyttjandegrad på 70%. Tyvärr gick Jansson i samma fälla som riksrevisionen gjorde då man helt enkelt jämför äpplen och päron och inte ser till vilka huvuduppgifter respektive myndighet har.

Kustbevakningens viktigaste uppgift är just att ständigt ha fartyg till sjöss över tiden för olika ändamål. De primära är sjöövervakning, fiskerikontroll, miljöövervakning och att utgöra ständigt gripbara sjöräddningsresurser. För Kustbevakningen är det således ständig närvaro på havet som är nyckeln till framgång. Ju fler timmar till sjöss, destå bättre kommer man sannolikt att lösa sina uppgifter. Det är också viktigt att komma i håg att ett kustbevakningsfartyg är avsevärt mycket mindre resurskrävande än ett stridsfartyg som utöver att bara kunna förflytta sig på havet även ska innnehålla unika specialkompetenser för att kunna strida i tre dimensioner. Mot ytmål, mot luftmål och även mot mål under vattnet. Det är en avsevärd skillnad i komplexitet med andra ord.

Om man läser riksrevisionens rapport och Janssons motion så har man således helt felaktigt skjutit in sig på att flera besättningar till varje stridsfartyg är nyckeln till framgång även för Marinen.

Om man enbart skulle avgränsa sig till att prata om marinens bevakningsbåtar som har till uppgift att sjöövervaka, en uppgift som i sin karaktär för övrigt ligger väldigt nära den havsövervakningsuppgift som Kustbevakningen i dag har, så har man förvisso rätt. Marinens bevakningsbåtar och vedettbåtar skulle behöva fler besättningar, kanske även ubåtarna om man ser det hela ur ett rent övervaknings- och spaningsperspektiv (und) där tid till sjöss i fredstid är en viktig faktor.

Dessvärre var det nog inte detta som varken riksrevisionen eller Mikael Jansson avsåg. Det kan man åtminstone hoppas att de inte gjorde. Det primära för Marinens stridsfartyg (korvetter) är i stället att dessa fartyg fylls upp rent personellt så att besättningarna kan övas mot sina stridsuppgifter, att bli så bra som möjligt på ubåtsjakt, ytstrid och luftförsvar utan att det ständiga vakansläget konstant sätter käppar i hjulet för att nå en hög nivå. Kopplat till detta är ekonomin givetvis en helt avgörande faktor. Det måste finnas ekonomi att öva besättningarna till den nivå där strid kan genomföras i tre dimensioner och det måste även finnas ekonomi att färdigställa/modifiera befintliga fartyg till den operativa status som är beslutat av den politiska nivån.

För att uppnå ovanstående operativa effekt ur ett fartyg så är nyckeln till framgång således inte dubbla besättningar. Det viktiga är i stället att eftersträva att uppnå ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta. Utbildning och övning av en fartygsbesättning behöver inte alltid ske till sjöss, i bland kan det vara mer effektivt att genomföra vissa moment i simulatormiljö där den enskilde individens kompetens på så sätt ökas mer effektivt.

Något som däremot är viktigt i detta sammanhang är att det finns redundans i systemet, något som Jansson också tar upp i sin motion. Om en enskild individ ur besättningen av någon anledning inte är tillgänglig måste det finnas andra individer med motsvarande kompetens att snabbt plocka in som ersättare. Detta löstes tidigare mycket enkelt genom att det fanns individer på staber, skolor och utbildningar med rätt kompetens. I dag har man till stora delar slagit sönder den möjligheten genom omtruktureringsarbetet som genomfördes vid årsskiftet där basorganisationen och antalet personalrader utöver de som finns på fartygen reducerades till under en nivå som är acceptabel. Det har inte gynnat nuvarande katastrofala vakansläge.

Men rent hypotetisk borde det ändå inte vara något problem att lösa uppkomna vakanssituationen på ett enkelt sätt då marinens sjögående förband (ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna) består att tre flottiljledningar, sju divisionsstaber och en PTK-stab. Dessa elva staber (förvisso med väldigt olika numerär i respektive stab) har att hantera fem ubåtar, sju korvetter, nio minröjningsfartyg och fyra trängfartyg. Det är ungefär två fartyg per stab om man slår ut ett snitt. Sedan tillkommer givetvis också insatsstaben vid HKV med MTS i spetsen. Frågan om hur stridsekonomisk denna uppdelning är bör nog alla fråga sig.

Nu är ju allt inte så enkelt som det kan synas när man ställer upp saker på detta sätt, men onekligen kan nog vissa saker göras mer effektivt enbart genom att fundera över hur dagens förband är uppbyggda.

Slutsatsen som detta inlägg försöker komma fram till, och en uppmaning till riksrevisionen och politiker  är att inte blanda äpplen och morötter genom att jämföra Kustbevakningen och Marinen och enbart stirra sig blind på tid till sjöss. Det viktiga för Marinens förband är den operativa effekten vilket inte enbart uppnås genom mer tid till sjöss. Fullbemannade fartyg som är välutbildade och välövade är nyckeln till framgång!

I kris och krig är begränsande arbetstidsavtal och fackliga representanter förhoppningsvis inte heller något man tvingas att ta hänsyn till.

Bloggar: Lantvärnet