Kategoriarkiv: Sovjetunionen

Störst i Finska viken och för Putin


Så här skildrade igår rysk TV atomubåtens ankomst i Finska viken.

Sovjetunionens, numera Rysslands och tillika hela världens största ubåt och ytstridsfartyg har nu nått fram till Finska viken, vilket med viss emfas skildrades igår på den ryska militära TV-kanalen Zvezda. Vad ryska statsmedier sagt om dessa fartyg och Sverige verkar ha missats.

Vad jag kan se är det ingen Stockholms-redaktion som verkar ha noterat att den ryska statliga nyhetsbyråns militärexpert, Alexander Chrolenko, kommenterat världens största atomfartygs infart i Östersjön och därvidlag själv tagit upp motivet och då nämner även Sverige. För att citera honom, i egen översättning: "Det här är självklart också ett sätt att visa marin styrka gentemot länderna längs med färdrutten: Norge, Tyskland, Sverige, Polen och en rad andra länder." Med andra ord hymlar den statliga nyhetsbyråns egen expert inte det minsta om syftet. En enda svensk redaktion, vad jag kan se, har tagit upp detta, nämligen Skånska Dagbladet.

SVT har dock snuddat vid hur maktbalansen i Östersjön påverkas av den atomdrivna robotkryssaren Peter den store, i slutet av denna artikel. För att citera den av SVT intervjuade Johan Norberg vid FOI: "Frågan är var den tar vägen efter paraden".

Ännu har inga redaktioner alls, vad jag kan se, påmint om vad som hände i Östersjön Ryssland-Sverige den enda tidigare gång som Peter den store varit i Östersjön, 1996. Även om det "bara" var en olycka då Göran Carlssons Viggen gick ner så var det en dödsolycka.

En annan rysk nyhet är president Putins egna ord om Sovjetunionen härom veckan. Vid en TV-sänd frågestund med särskilt begåvade barn fick han frågan vilken händelse under hans livstid som haft "störst påverkan" på honom. Efter en stunds tvekan kom svaret: "Sovjetunionens sönderfall".

Två svenska hjältar och tsarfamiljen

Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.

Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.

Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera general Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:

"Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde." (ur Sudoplatovs Direktoratet)

Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett särskilt laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.

Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.

Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II - eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där av tysken att plötsligt uppenbara sig. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Sedan skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg i Ungern. Även filmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater under kriget, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som hade fokus på svenska soldater och andra världskriget, och i högre grad än den idag så gott som helt bortglömda "En dag skall gry". Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Man kan nog säga att det bara är två av de ovan nämnda filmerna som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig dock en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

”Logistik har avgjort alla fälttåg”

Före Budapests omringning - en tysk Kungstiger på stadens gator. FOTO: Bundesarchiv/Faupel

"Elak som en svensk" var ett uttryck som uppkom i Polen som ett resultat av svenska skövlingar under 1600-talet. Det är en av många minnesvärda detaljer i artikeln "Grannar i krig och fred" av den militärhistoriske författaren Artur Szulc. Men med "Logistik - viktigare än vapen" har Szulc överträffat sig själv.

Artur Szulcs artikel om Sverige och Polen under 500 år i Populär Historia 11/2016 är synnerligen insiktsfull och läsvärd. Men i Militär Historia 11/2016 lyckas samme Szulc nog faktiskt slå sig själv. Visst är omslagets rubrik "Logistik har avgjort alla fälttåg - från antiken till idag" en förenkling, men det ligger mycket i denna förenkling - som kungar, diktatorer och politiker lyckas glömma eller förtränga om och om igen. I samma nummer återfinns också en nydanande och starkt illustrerad artikel om vad författarna träffande betecknar som "ett Stalingrad vid Donau", nämligen slaget om Budapest 1944-45. Artikelförfattarna Mirko Bayerl och Lennart Westberg har mejslat fram sin artikel genom flera års forskande inte minst i Ungern. Som om detta inte räckte innehåller samma nummer en intervju av pansarexperten Jan Forsberg, bara ett citat ur den: "Det var nionde gången som jag blev utslagen".

Bästa manliga resp kvinnliga prickskytten

Ett av två olika sovjetiska frimärken till prickskytten Ludmila Pavlitjenkos minne.

Jag läser just nu Den vita döden, den första boken på svenska som fokuserar på världshistoriens mest framgångsrika prickskytt, Simo Häyhä. Det är fängslande läsning, eftersom bokens författare är synnerligen kunnig vad gäller skytte och själv har intervjuat Häyhä.

Tapio Saarelainens Den vita döden är svårslagen - har man det minsta intresse för finska vinterkriget eller prickskytte är detta en makalös bok, inklusive en mängd foton och kartor. För att förstå hur stor Simo Häyhä blivit ute i världen, särskilt i Japan, har boken fått ett fint förord av Mika Kulju.

I senaste numret av Pennan & Svärdet finns även den nya boken Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. Världens mest framgångsrika kvinnliga prickskytt, Ludmila Pavlitjenko, finns givetvis med och jag lärde mig av boken bland annat att hon blev en låt av den amerikanske folkmusikern Woody Guthrie. Låten ifråga, "Miss Pavlichenko", kan man sen givetvis höra på Youtube.

Kvinnor i strid innehåller starka kvinnoöden inte bara från Röda armén utan även Luftwaffe, och där fanns flera för mig okända detaljer trots att jag trott mig veta en del om ämnet. Boken är inte heller begränsad till andra världskriget utan sträcker sig från trettioåriga kriget till samtiden.

VDV gör comeback i Egypten

En under oktoberkriget 1973 utslagen egyptisk T-55 (sovjetisk stridsvagnstyp).

Det har under de senaste dagarna gjorts flera uttalanden i Moskva om att ryska luftlandsättningstrupper (VDV) för första gången kommer att skickas till Egypten för att där öva. I ett av Rysslands viktigaste TV-nyhetsprogram sades det att antalet deltagande VDV-trupper kommer vara fem tusen. Därmed har den sovjetiska VDV-närvaron i Egypten 1973 aktualiserats.

Om verkligen fem tusen VDV-soldater skickas vore det en milstolpe i Egyptens militära samarbete med Ryssland, bara knappt överträffad av Egyptens övertagande av de två helikopterbärande amfibiefartyg av Mistral-klass som ursprungligen skulle ha ingått i den ryska flottan (Egypten har även köpt de tillhörande ryska helikoptrarna). Det finns dock skäl att tvivla på de ryska TV-uppgifterna eftersom vare sig det ryska försvarsministeriet eller TASS har talat om mer än ett hundraltal VDV-soldater dvs ett kompani.

Oavsett antalet står det klart att VDV snart är en aktör i områden som inte varit aktuella för förbandet på flera decennier. Den första boken på svenska som beskriver VDV i Egypten under sovjetisk tid är den reviderade (andra) upplagan av Ryska elitförband. Inte mindre än sju VDV-divisioner gjordes den 24 oktober 1973 - alltså under oktoberkriget - redo för att flygas till Egypten. Det är en uppgift som varit känd i väst länge - betydligt mindre känt är att VDV hade övat väldigt konkret för en skarp insats, genom att några månader tidigare flytta minst ett VDV-regemente till Egypten. För mer om denna ännu i stort sett okända VDV-insats - se den nya upplagan, dvs. Ryska elitförband och specialvapen.

Ryska marinkåren då och nu

Ryska spelkort med sovjetisk marininfanterist i helsvart framför en VDV-soldat.

Segern över den svenska flottan vid Hangöudd 1714 var Rysslands första seger till sjöss. Därtill anser man i Ryssland att den var en av de viktigaste segrarna överhuvudtaget under hela det så kallade stora nordiska kriget 1700-1721. Nya rön finns om slaget.

Segern fick stora konsekvenser, den öppnade Rysslands väg till Åland och Bottenviken. Den 7 augusti (enligt dåtida rysk kalender 27 juli) är därför en milstolpe i Ryssland inte bara för vanliga sjömän utan även för marininfanteriet, som också deltog i slaget - vilket är anledningen till att det tas upp i Ryska elitförband och specialvapen. Men det finns olika tolkningar av slaget, som i svensk historieskrivning benämns sjöslaget vid Rilax. Det har på senare år faktiskt också kommit en hel del ny information om en av dem som avgjorde slaget, kommendörkapten Matija Zmajevic. Dessa nya rön finns i den ifjol utgivna Stor seger - litet nederlag? i det överraskande kapitlet av Margareta Matovic.

Särskilt i Johanna Wassholms kapitel blir man varse skillnaderna i hur slaget vid Hangöudd/Rilax lever vidare i Ryssland, Finland och Sverige. Wassholm ger ett tydligt exempel på hur stort slaget var och ännu är ännu är i österled - det högtidlighölls med en sovjetisk medalj 1964 och en rysk 2014. Apropå militära märken så märks de senaste årens ökning av fallskärmsutbildningen inom marininfanteriet även i dess förbandsmärken. Nedan märke från Svarta havets marininfanteri.

Augustikuppen i Moskva

KGB:s högkvarter med statyn av "Järn-Felix".

Denna dag för 25 år sedan var det på ytan en vanlig dag i Sovjet. Men dagen därpå, den 19 augusti 1991, inleddes "augustikuppen" mot president Michail Gorbatjov. Aktionen hade planerats inte minst i olika lokaler tillhöriga säkerhetstjänsten KGB. Olika experter uttalade sig om hur det skulle gå. Få fick rätt.

Det tog nämligen bara några dagar för kuppen att helt misslyckas, varefter "Järn-Felix" dvs Felix Dzerzjinskij störtades av en uppretad folkmassa. Därmed blev bilden jag tog ovan, ett par månader före kuppen, historia. Trots flera rykten har Dzerzjinskij ännu inte återkommit till torget. Men, på andra sätt har han gjort en viss comeback. Flera mindre statyer och byster av honom har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland). År 2014 återfick inrikestruppernas (VV) elitdivision formellt namnet Dzerzjinskij.

Lärdomarna från både augustikuppen 1991 och det mindre inbördeskriget i Moskva i oktober 1993 - då jag hade ett möte inbokat med Boris Jeltsin - verkar idag vara rätt bortglömda. Men den med intresse för världens största land kan ta del av min syn på dessa händelser i mitt kostnadsfria nyhetsbrev www.militart.nu.

Med en blinkning till Skipper

Björn Hamiltons HMS Neptun, till höger, spelade en betydande roll 1981.

Har äntligen sett sista delen av DVD-serien ”Kalla kriget”, den nyproducerade delen om 1981-1992 med Einar Lyth som ciceron (även manusförfattare). Detta är inte bara en välgjord och spännande DVD utan innehåller även nya rön och tolkningar om bland annat ubåtsintrånget i Blekinge skärgård 1981.


En av dem som intervjuas i filmen är Björn Hamilton, som 1981 spelade en viktig roll i dramat kring den sovjetiska ubåten S-363 (U 137). Genom denna DVD klarnar bilden av hur pass viktig hans ubåt, HMS Neptun, var i sammanhanget. Förklaringen av Björn Hamilton varför den sovjetiska fritagningsplanen av S-363 avbröts är en tankeställare som heter duga. Nästa gång jag i Karlskrona kommer att träda in i Neptun kommer det att vara med större respekt.

Apropå marina personligheter så innehåller filmen även en kul blinkning till bloggaren ”Skipper” dvs. Niklas Wiklund, liksom författaren av en ny bok om Karlskrona 1984.

Jag är imponerad av alla fina klipp från nyhetssändningar och reportage som producenterna har hittat. Många fynd som jag inte kan minnas att jag sett tidigare.

Märkligt att jag också lyckats glömma att bokstavligen många tusen aktivister för polska solidaritet greps i början av 1980-talet. Men det stämmer, liksom de imponerande uppgifterna om det svenska flygvapnets styrka under 80-talet. Filmen skapar också klarhet om vad som efter Sovjetunionens upplösning egentligen hände med de svenska artilleripjäserna, liksom beredskapslagren.

Bonusfilmen är också sevärd. Kort sagt, alla med intresse för det klassiska kalla kriget bör se detta.

Simulerade kärnvapen under svenska övningar

Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.

Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.

I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.

Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.


Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta - som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare - även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat "Ingenmansland". Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett stavningsfel och "rättat" ordet. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget "tomt träsk" som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars i decennier opublicerade anteckningar ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan. Men denna politik skrotades också, och det blev snart bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till. Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och konkret sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och därefter mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och dess stora projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin - som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför storstäderna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer praktiskt genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: "Spökkommissionen i Panmunjom".

P.S.
Förtrycket av ingermanländarna upphörde inte med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Men ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen "Kalla kriget 1963-1980" som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte "perfekta" tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare - inklusive vidrig mat - får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans "Operation Ruthless".

Nattens jägare och Biafrakriget


Greve Carl Gustaf von Rosen om britternas & Sovjets roller i Biafrakriget.

Det kanske mest fullständiga porträtt av en tysk jaktpilot som finns på svenska är den nya boken Nattens jägare. En fantastisk bok full av tidigare opublicerat material inklusive färgbilder och med flera koppligar till Sverige och svenskar - varav en synnerligen oväntad: Biafrakriget.

Hade under julen förmånen att kunna läsa böcker inte för att jag behövde läsa dem för olika projekt - utan enbart av nyfikenhet och som avkoppling. Den jag blev mest imponerad av var tveklöst Nattens jägare av Max Thimmig. Fram träder både nya nyanser av Luftwaffe och livet i Tyskland och Sverige just efter krigsslutet. Huvudpersonen Wolfgang Thimmig tog sig efter fångenskapen hos britterna till Sverige med sin svenska hustru och slog sig så småningom ner i landet. I slutet av boken stod något jag absolut inte hade väntat mig - Thimmig blev under 1965 i princip chef över det nigerianska flygvapnet. Men på grund av det han bevittnade i landet valde han att vid Biafrakrigets utbrott resa hem till Sverige. Om de svenskar under Carl Gustaf von Rosen som ställde upp för Biafra i innovativa attackinsatser med ombyggda sportflygplan handlar ett av kapitlena i min och Lennart Westbergs senaste bok, Svenskar i krig 1945-2015.

Vad gäller Nattens jägare kommer den snart åter att erbjudas i Pennan & Svärdet.

Miraklet och konspirationsteorierna

Finska soldater under det krig som Stalin inledde den 30 november 1939.

Den 30 november 1939 angreps Finland av världens största stat. Denna stat, Sovjetunionen, hade även världens största krigsmakt - som var världens mest mekaniserade. Finland hade vid tillfället bara 45 stridsvagnar, varav de flesta var från första världskriget.

Stalin gjorde klart vad striden handlade om genom att sätta upp en egen "folkregering" för Finland under Otto Ville Kuusinen. "Folkregeringen" presenterades för världen dagen efter att Sovjet startat angreppet och för att inte de finska soldaterna skulle missa nyheten så släppte sovjetiska flygplan ner flygblad med budskapet över finska förband. Detta drag fick dock motsatt effekt, liksom den sovjetiska lögnen om att Finland skulle ha inlett kriget. Försvarsviljan i Finland nådde nya höjder.

Viss militär hjälp till Finland kom från Sverige, Frankrike och Storbritannien. Inte minst svenska frivilliga och en betydande del av det dåvarande svenska militära flygbeståndet. Men det var dock ett begränsat stöd. Väsentligt var att finländarna själva slöt upp fullständigt i försvaret av sitt land och bet ifrån sig mycket mer än väntat. Detta i kombination med sovjetisk hybris och flera i vinterstrid oövade sovjetförband resulterade i att Stalin såg sig tvungen att "glömma" sin finska "folkregering". Sovjet började åter förhandla med den verkliga finska regeringen. Resultatet blev att delar av Finland inlemmades i Sovjet men huvuddelen av landet förblev fritt. Var det ett mirakel att Finland överlevde Stalins vinterkrig? Kanske det, men i så fall ett mirakel som stod på en stenhård och folklig vilja.

Vinterkriget är välkänt i Sverige men inte i lika hög grad det som hände i Finland sommaren 1944, som ibland kallas "miraklet vid Ihantala". Det är om detta slag - som faktiskt är Nordens största fältslag - som den nya boken Tali-Ihantala handlar, just utgiven på svenska (den kom på finska ifjol) av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB). Det är en bok av en av Finlands mest framstående moderna militärhistoriker, Mika Kulju. Jag hade förmånen att härom veckan få hälsa på honom i hans hem i Torneå, bara några stenkast från Sverige. Passande nog åt vi lunch på den rustika restaurangen Kerho, som under 1944 hyste en finsk stab. Efter det fick jag se det nyligen totalrenoverade Tornedalens museum, som givetvis har några montrar om både första och andra världskriget eftersom Torneå blev särskilt påverkat av värlskrigen. Men där finns även mycket annat sevärt från långt, långt bakåt i tiden. Jag kommer inom kort att på min öppna Facebooksida att lägga ut en serie bilder från det museibesöket.

Förutom Tali-Ihantala finns det en till bok i nya numret av SMB:s Pennan & Svärdet som jag starkt vill rekommendera, Konspirationsteorierna och verkligheten av Erik Åsard. Detta är en synnerligen aktuell bok på grund av de många konspirationsteorier som populariserats på senare år, inte minst genom internet. Erik Åsards bok är en saklig men läsvänlig och högintressant genomgång av exempelvis mordet på John F. Kennedy och terrorattackerna 9/11.

Östtysklands tyngsta förband återupplivas


De nya T-14 Armata och Kurganets-25 kommer först att tillföras de nya större pansarförbanden.

I Östtyskland (DDR) hade Sovjetunionen tre större förband med tonvikt på stridsvagnar. De benämndes stridsvagnsarméer. Nu har ryska statsmedier offentliggjort att man före den 1 december detta år skall ha återupplivat Första gardesstridsvagnsarmén, som skapades på Stalingradfronten i juli 1942 och slutade sina sovjetiska dagar i östtyska Dresden, där Vladimir Putin tjänstgjorde 1985-1990.

Det har inte funnits någon formation benämnd stridsvagnsarmé sedan 1998. Men vad är en stridsvagnsarmé? Det beror på vilken period man talar om men pudelns kärna är att det är ett ovanligt stridsvagnstätt förband - dess chef förfogar över flera pansardivisioner med sammanlagt flera hundra stridsvagnar. Kungörelsen från TASS om att Första gardesstridsvagnsarmén (som invaderade Tjeckoslovakien 1968, vilket inte nämns av TASS) skall återuppstå före den 1 december i år kommer samtidigt med upplysningen om att förbandet blir det första att från och med nästa år erhålla den nya stridsvagnen T-14 och det nya men mindre uppmärksammade pansarskyttefordonet Kurganets-25.

Att det våras för stridsvagnen verkar man ha anat på två svenska tidningsredaktioner. Senaste numret (nr 4) av Soldat & Teknik har på omslaget en stridsvagn i fokus, en strv m/39 tillverkad av Landsverk i Landskrona - och just Landsverks ytterst märkliga kopplingar till både Tysklands och Sovjetunionens pansarutveckling är föremål för en synnerligen läsvärd artikel, "Pansarpionjärer i Skåne", av teknikhistorikern Roine Viklund i senaste numret av Militär Historia (nr 8). Undertecknad har skrivit en bok, Tyskar och allierade i Sverige, som nämner Landsverkvagnen som slutade sina dagar i Sovjet. Men jag fann dock många för mig nya uppgifter om Landsverk i Roine Viklunds artikel.

Hur en Landsverkvagn presterade i terrängen i jämförelse med en Panther respektive allierade stridsvagnar handlar följande filmklipp om.


I detta prov testas Landsverks m/42 mot tyska och allierade stridsvagnar.

Apropå Panther råkar jag nu som semesterbok läsa Antony Beevors Ardennerna 1944. Hög tid att återge till semestern...

”Snabbare än vad lagen kräver”


Från en nylig övning med Finlands gränsförsvarsstyrkor.

Rysslands riksåklagare har inlett en utredning för att undersöka om det var lagligt av Sovjet att erkänna baltstaternas självständighet. Detta har inte missats av svensk press men däremot verkar varken SR eller SVT ännu ha tagit upp detta ifrågasättande av våra nära grannar. Noll svenska medier verkar ännu ha uppmärksammat avslöjandet i finsk press att Finland vidtar extraordinära försvarsåtgärder.

Det är mot denna allvarliga bakgrund och nya uppgifter om rysksvenska flygincidenter som det kommer ett blogginlägg mitt i den ljuva sommaren.

Den ryske riksåklagaren har ännu inte kommit med sitt svar om Sovjets erkännande av baltstaterna, något som har begärts av två parlamentariker från Putins parti Enade Ryssland. Men man kan konstatera att detta utspel passar in i ett mönster av att i vår tid beivra "brott" mot Sovjetunionen. Förra sommaren begärde Ryssland faktiskt att Litauens riksåklagare skulle utreda ett antal litauer för att de deserterat från den sovjetiska armén efter att Litauen förklarat sig vara självständigt. Litauen såg sig därför i höstas tvunget att rekommendera de berörda medborgarna (flera hundra personer) att avstå från resor till länder utanför EU eller Nato.

SR, SVT och de flesta svenska tidningar missade i våras att rapportera om att höga företrädare för Kreml pekade ut Finland som ett hot och ifrågasatte Norges syn på Svalbard. Hur är det möjligt att public service kan missa så viktiga nyheter från våra allra närmaste grannländer? Den frågan är svår att inte åter ställa sig när det nu gått två dagar sedan Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, avslöjade att viktiga finska företag har uppvaktats av finska staten om beredskapsåtgärder, vilket tidningen anser ligger i linje med att det i förra veckan blev offentligt att det finska försvaret under våren har skapat nya beredskapsstyrkor som ska vara "snabbare än vad lagen kräver". YLE skrev vidare om de nya styrkorna:

De här snabba styrkorna, som ännu inte har något officiellt namn, ska kunna sättas in till exempel vid hot från fientliga specialförband. En central roll vid ockupationen av Krim i fjol hade de så kallade "gröna männen", som plötsligt dök upp och som efterhand visade sig vara ryska elitstyrkor.

Vad svenska medier dock har tagit upp stort under senare tid är den stora oanmälda ryska beredskapsövning i mars - som då det begav sig till stor del missades. Intressant är dock att det hittills, vad jag kunnat se, bara är en svensk redaktion som uppmärksammat att den övningen snabbt växte, från 38,000 till 80,000 personer, enligt ryska statsmedier.

En viktig del av alla större ryska beredskapsövningar är inslagen av VDV, luftlandsättningstrupper, och spetsnaz, specialförband. För den som vill ha en lättläst genomgång om VDV och spetsnaz kan jag rekommendera en tidning som nu finns att få tag på i större kiosker, Specialförband. Det rör sig om ett specialnummer av Militär Historia med fokus på flera av världens mest intressanta elitförband (mest specialförband men även några som strikt taget inte är det, som VDV). Artiklarna har publicerats i tidigare nummer av Militär Historia men är delvis uppdaterade.

Spår av de allierade i Sverige

"Lucky Strike", dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska "polistrupperna" så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn "Lucky Strike", se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla "förorten" Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot "gamla skolan". Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 - de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

Vi kanske ses i Karlsvik?