”Jag stannar tiden”

Huvudpersonen i ”Jag stannar tiden” följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade ”svarta döden”, så nära som möjligt.

Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.

”Jag stannar tiden” handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och… klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.

Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.

Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.

Men till att börja med, missa inte ”Jag stannar tiden”.

Hitlers död och nya färgbilder från 1945

Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget ”Tid för glädje, tid för hämnd” i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 – dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: ”Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna”. Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.

USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

”Vi är solidariska med dig Vietnam!” säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige

Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier – att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan ”Hotet mot Sverige” läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska ”permittenttrafiken” genom Sverige. Liksom bilden av ”Engelbrecht-divisionen” 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt ”kvitto” om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. ”Moskvafreden” som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli ”folkrepublik”. Men priset var högt – och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om – smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: ”Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling”.

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium – viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en ”preventiv aktion” mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

Spionkriget före vinterkriget

Stridsvagnen T-28 debuterade i vinterkriget mot Finland för 75 år sedan. Folkmassorna i slutet torde vara i Leningrad i mars/april 1940.

Det är i dagarna precis 75 år sedan Svenska Frivilligkåren (SFK) sattes in under finska vinterkriget, först den flygande delen F 19 och sen markstyrkorna, med fokus på Salla-området i finska Lappland. Få känner dock till det ”spionkrig” som förebådade vinterkriget.

Undertecknad har de senaste veckorna varit rätt sysselsatt med lanseringen av Jan och Nordens frihet, som handlar om den ännu högst levande Jan Danielsen . som först var frivillig i SFK och därefter även frivillig för Norge och kom att uppleva det verkliga fjällkriget uppe i Narvikområdet. Min bok tar även upp en del av förspelet till dessa händelser eftersom Jan var utsänd till baltstaterna (mest Lettland) före andra världskriget, för att fastställa vilken förmåga man egentligen hade mot Röda arméns då aktuella stridsvagnar, exempelvis T-28 (klippet ovan mycket sevärt).

Vad min bok inte berör är Finland före krigsutbrottet, men det är något som man kan inhämta från en annan synnerligen aktuell bok av en finlandssvensk författare, K-G Olin. Denne har utkommit med Spionkriget, som liksom min bok nu återfinns i Pennan & Svärdet.

Varför gick inte Finland Stalin till mötes och bytte landområden med Sovjet och förhindrade därmed vinterkriget? Förutom att de finska områden som Stalin ville ha i högsta grad var bebodda och innehöll viktiga finska försvarsanläggningar blir bilden av Finlands läge inkomplett om man inte känner till den omfattande sovjetiska underrättelseverksamhet och subversion som Sovjet bedrev i Finland under 1920- och 1930-talet. Böckerna på svenska som belyser denna verksamhet är få, men nu finns alltså Olins Spionkriget och det är inte bara jag som finner den riktigt läsvärd. Det gör även recensenten i den största tidningen här uppe i norra landsändan, NSD. Under rubriken ”Norrbotten skulle bli en sovjetisk republik” berättar recensenten Jan Bergsten om bokens uppgifter om sovjetiska planer för Norden och sovjetiskt spionage i både Finland, Sverige och flera andra länder. Bergsten avslutar med att han gärna hade sett boken uppdelad i två böcker men att han bortsett från denna anmärkning anser att boken kommer med en hel del för nu levande svenskar okända uppgifter om mellankrigstiden.

Undertecknad håller inte riktigt med Bergsten om behovet av uppdelning i två böcker men är i övrigt överens och kan tillägga att den sovjetiska underrättelseorganisation som boken i hög grad handlar om är GRU, alltså den militära underrättelsetjänsten.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Ubåtsangreppet på väg till Gotland

84 personer dödades vid torpederingen.

Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?

De dödade hedras i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan – har ej själv sett det.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge

Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen – förmedlar en bild av stridsterrängen.

På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.

Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.

Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel ”Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen”.

VV-eliten återfick KGB:s största namn

Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, med fokus på dess spetsnaz och pansar.

DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av VV-elitdivisionen ODON.

DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij – grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och divisionens egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan även upp att man även satts in utomlands, i vinterkriget mot Finland 1939. Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet ”vitfinnar” om de finska motståndarna.

På svenska kan man läsa mer om ODON i Ryska elitförband, som kom ut ifjol. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av dess egen hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av ”massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden”.

Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin plats i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, sannolikt då på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).

Ödesdag för Finland och Ukraina

Ett enda land överlevde till största delen avtalet som slöts den 23 augusti 1939. BILD: Peter Hanula.

För exakt 75 år sedan bildade Tyskland och Sovjet i Moskva en pakt som fick sitt namn av utrikesministrarna som skrev under, Molotov och Ribbentrop. Genom en del av pakten som i Sovjet hemlighölls ända fram till 1989 delades en rad länder upp mellan Stalin och Hitler, däribland Finland.

Pakten höll i ett år och tio månader och innebar i svenskt närområde slutet för baltstaterna. Finland såg ut att också bli uppslukat men kunde genom ett obegripligt starkt motstånd rädda större delen av sitt territorium från sovjetisk ockupation och bevara sin frihet och självständighet.

Idag är det en annan europeisk stat som är föremål för glödhet diskussion på högsta nivå, Ukraina. Tyskland har trots dagens ödesdigra datum i form av Angela Merkel själv framfört ett förslag i denna diskussion. Vad Merkels förslag går ut på och hur realistiskt det är – det är ännu för tidigt att säga.

Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor – se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder ”Folkrepubliken Donetsks” milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon ”Thälmann”. Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären ”I Stalins skugga” om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina…). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå – ”svenska nynazistgrupper” lyfts fram för att motivera Kremls agerande – att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i ”världens modernaste land” väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

Rekryteringen i DDR

Amatörfilm från ett östtyskt GST-läger år 1987.

Med Börje Johansons tillstånd ska jag nu citera ur ett brev från honom angående artikeln ”Soldaterna man inte fick skriva om” i min artikelserie MILITÄRT!

I artikeln berättar jag om hur rekryteringen till de sovjetiska elitförbanden till stor del började i den stora paramilitära sportorganisationen DOSAAF. Börje Johansson berättar hur han fick veta en hel del om GST, Össtysklands direkta motsvarighet till DOSAAF:

”År 1985 arrangerade Sverige och DDR gemensamt det civila världsmästerskapet i skytte (arrangemanget genomfördes i Suhl och Skövde). Organisatoriskt ansvarig i DDR var Vizeadmiral Kutschebauch. Jag hade som vice ordförande i organisationskommittén flera tillfällen till samspråk med amiralen. Det visade sig att han var ordförande i “Gesellschaft für Sport und Technik (GST)”. De grenar som främst stod på deras program var förutom skytte: fallskärmshoppning, segelflyg, simning och kanske några sporter till. För mig, som hade agerat i samband med ubåtskränkningarna åren innan, var det en intressant kombination av militära förmågor och civila kontakter.”

Apropå DDR och Sverige kan jag varmt rekommendera alla skåningar och andra med intresse för Skåne att skaffa den nya boken Ystads historia i kartor, eftersom den bland annat innehåller en fin östtysk karta över kusten mellan Trelleborg och Skillinge. Boken fanns med i senaste Pennan & Svärdet.

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, ”Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan”, undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till ”några dussin” är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige – tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.