Kategoriarkiv: Sovjetunionen

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. ”Moskvafreden” som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli ”folkrepublik”. Men priset var högt – och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om – smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: ”Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling”.

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium – viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en ”preventiv aktion” mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

Spionkriget före vinterkriget

Stridsvagnen T-28 debuterade i vinterkriget mot Finland för 75 år sedan. Folkmassorna i slutet torde vara i Leningrad i mars/april 1940.

Det är i dagarna precis 75 år sedan Svenska Frivilligkåren (SFK) sattes in under finska vinterkriget, först den flygande delen F 19 och sen markstyrkorna, med fokus på Salla-området i finska Lappland. Få känner dock till det ”spionkrig” som förebådade vinterkriget.

Undertecknad har de senaste veckorna varit rätt sysselsatt med lanseringen av Jan och Nordens frihet, som handlar om den ännu högst levande Jan Danielsen . som först var frivillig i SFK och därefter även frivillig för Norge och kom att uppleva det verkliga fjällkriget uppe i Narvikområdet. Min bok tar även upp en del av förspelet till dessa händelser eftersom Jan var utsänd till baltstaterna (mest Lettland) före andra världskriget, för att fastställa vilken förmåga man egentligen hade mot Röda arméns då aktuella stridsvagnar, exempelvis T-28 (klippet ovan mycket sevärt).

Vad min bok inte berör är Finland före krigsutbrottet, men det är något som man kan inhämta från en annan synnerligen aktuell bok av en finlandssvensk författare, K-G Olin. Denne har utkommit med Spionkriget, som liksom min bok nu återfinns i Pennan & Svärdet.

Varför gick inte Finland Stalin till mötes och bytte landområden med Sovjet och förhindrade därmed vinterkriget? Förutom att de finska områden som Stalin ville ha i högsta grad var bebodda och innehöll viktiga finska försvarsanläggningar blir bilden av Finlands läge inkomplett om man inte känner till den omfattande sovjetiska underrättelseverksamhet och subversion som Sovjet bedrev i Finland under 1920- och 1930-talet. Böckerna på svenska som belyser denna verksamhet är få, men nu finns alltså Olins Spionkriget och det är inte bara jag som finner den riktigt läsvärd. Det gör även recensenten i den största tidningen här uppe i norra landsändan, NSD. Under rubriken ”Norrbotten skulle bli en sovjetisk republik” berättar recensenten Jan Bergsten om bokens uppgifter om sovjetiska planer för Norden och sovjetiskt spionage i både Finland, Sverige och flera andra länder. Bergsten avslutar med att han gärna hade sett boken uppdelad i två böcker men att han bortsett från denna anmärkning anser att boken kommer med en hel del för nu levande svenskar okända uppgifter om mellankrigstiden.

Undertecknad håller inte riktigt med Bergsten om behovet av uppdelning i två böcker men är i övrigt överens och kan tillägga att den sovjetiska underrättelseorganisation som boken i hög grad handlar om är GRU, alltså den militära underrättelsetjänsten.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Ubåtsangreppet på väg till Gotland

84 personer dödades vid torpederingen.

Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?

De dödade hedras i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan – har ej själv sett det.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge

Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen – förmedlar en bild av stridsterrängen.

På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.

Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.

Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel ”Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen”.

VV-eliten återfick KGB:s största namn

Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, med fokus på dess spetsnaz och pansar.

DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av VV-elitdivisionen ODON.

DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij – grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och divisionens egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan även upp att man även satts in utomlands, i vinterkriget mot Finland 1939. Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet ”vitfinnar” om de finska motståndarna.

På svenska kan man läsa mer om ODON i Ryska elitförband, som kom ut ifjol. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av dess egen hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av ”massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden”.

Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin plats i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, sannolikt då på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).

Ödesdag för Finland och Ukraina

Ett enda land överlevde till största delen avtalet som slöts den 23 augusti 1939. BILD: Peter Hanula.

För exakt 75 år sedan bildade Tyskland och Sovjet i Moskva en pakt som fick sitt namn av utrikesministrarna som skrev under, Molotov och Ribbentrop. Genom en del av pakten som i Sovjet hemlighölls ända fram till 1989 delades en rad länder upp mellan Stalin och Hitler, däribland Finland.

Pakten höll i ett år och tio månader och innebar i svenskt närområde slutet för baltstaterna. Finland såg ut att också bli uppslukat men kunde genom ett obegripligt starkt motstånd rädda större delen av sitt territorium från sovjetisk ockupation och bevara sin frihet och självständighet.

Idag är det en annan europeisk stat som är föremål för glödhet diskussion på högsta nivå, Ukraina. Tyskland har trots dagens ödesdigra datum i form av Angela Merkel själv framfört ett förslag i denna diskussion. Vad Merkels förslag går ut på och hur realistiskt det är – det är ännu för tidigt att säga.

Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor – se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder ”Folkrepubliken Donetsks” milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon ”Thälmann”. Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären ”I Stalins skugga” om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina…). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå – ”svenska nynazistgrupper” lyfts fram för att motivera Kremls agerande – att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i ”världens modernaste land” väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

Rekryteringen i DDR

Amatörfilm från ett östtyskt GST-läger år 1987.

Med Börje Johansons tillstånd ska jag nu citera ur ett brev från honom angående artikeln ”Soldaterna man inte fick skriva om” i min artikelserie MILITÄRT!

I artikeln berättar jag om hur rekryteringen till de sovjetiska elitförbanden till stor del började i den stora paramilitära sportorganisationen DOSAAF. Börje Johansson berättar hur han fick veta en hel del om GST, Össtysklands direkta motsvarighet till DOSAAF:

”År 1985 arrangerade Sverige och DDR gemensamt det civila världsmästerskapet i skytte (arrangemanget genomfördes i Suhl och Skövde). Organisatoriskt ansvarig i DDR var Vizeadmiral Kutschebauch. Jag hade som vice ordförande i organisationskommittén flera tillfällen till samspråk med amiralen. Det visade sig att han var ordförande i “Gesellschaft für Sport und Technik (GST)”. De grenar som främst stod på deras program var förutom skytte: fallskärmshoppning, segelflyg, simning och kanske några sporter till. För mig, som hade agerat i samband med ubåtskränkningarna åren innan, var det en intressant kombination av militära förmågor och civila kontakter.”

Apropå DDR och Sverige kan jag varmt rekommendera alla skåningar och andra med intresse för Skåne att skaffa den nya boken Ystads historia i kartor, eftersom den bland annat innehåller en fin östtysk karta över kusten mellan Trelleborg och Skillinge. Boken fanns med i senaste Pennan & Svärdet.

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, ”Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan”, undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till ”några dussin” är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige – tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.

”Piranjan i skandinaviska fjordar”

I ”Undervattensninjor” syns flera spetsnaz-undervattensfarkoster. De mest intressanta bilderna kommer efter 11 minuter och de viktigaste citaten kommer efter 33 minuter. Filmens första minuter handlar till stor del om föregångarna i den italienska marinen.

Dokumentärfilmerna i detta blogginlägg kommenteras i den senaste artikeln i serien militart.nu (går ej att få om man inte redan är prenumerant) men några saker kan lämpligen här tilläggas om vilka TV-kanaler det är som har visat dessa dokumentärer.

Det är REN-TV och Rossija 2, två av landets större TV-kanaler. Ingen av dessa kanaler är riktad till en utländsk publik, som RT och Zvezda. Därför är det först efter att några för oss okända privatpersoner lagt upp filmerna på Youtube under 2012 och 2013 som vi, författarna av Ryska elitförband, har upptäckt dem. De har enligt eftertexterna visats i rysk TV 2006, 2007 (?) respektive 2012. Men anledningen till att dokumentärernas citat är så intressanta är inte främst att de visats i rysk TV, utan att vi känner till flera av de intervjuade från andra källor – som vi haft före vi upptäckte filmerna.

I ”Undervattensdiversanter” (diversant = sabotör) återanvänds material från ”Undervattensninjor” men därtill finns det ett högintressant citat av speakern om ”Piranjan i skandinaviska fjordar” efter 5:12 (se artikeln).

Dokumentärfilmen här nedanför, ”Diversanter”, är inte citerad i artikeln, utan de väsentliga citaten från den filmen kommer längst ner här.

I ”Diversanter” efter 11:30 Arkadij Tjikin, marinveteran nu marinhistoriker: ”Det måste sägas angående de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals som de på territoriet av andra länder osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara några få.”

”I Stalins skugga” och ”Stella Polaris”

Trailer för ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow.

Finlands oerhört dramatiska historia i krigets slutskede och de första åren EFTER andra världskriget, som var mer dramatiska än vad de flesta känner till – det är fokus för den mycket välgjorda dokumentären ”I Stalins skugga” som just visats för första gången på SVT.

En till chans att se ”I Stalins skugga” på TV kommer, närmare bestämt på SVT2 på söndag den 8 dec 2013 kl 08.00. Under de närmaste 30 dagarna kan man i Sverige även se dokumentären via dator på SVT Play, här en direktlänk. I filmen figurerar operation ”Stella Polaris”, som SR nyligen hade en P3 dokumentär om som jag bidrog till en smula. Mer info om minnesmärket över Stella Polaris som syns i filmen finns här, längst ner på sidan.

Värdet av luftlandsättning

Fanns på ett antikvariat i Luleå.

I Ryska elitförband berättar min medförfattare och jag att de första elitsoldaterna från ovan faktiskt inte var de sovjetiska. Sovjet var däremot först med att till fullo inse värdet av luftlandsättning. Vilka var då först med luftlandsättningssoldater?

Vi tar upp de tre pionjärländerna i boken, tre västeuropeiska länder. Eftersom bokens tema är sovjetiska och ryska förband berättar vi inte mer ingående om västsoldater. Det gör jag istället i en artikel som finns i Militär Historia nummer 12/2013, inklusive bilder aldrig tidigare publicerade i Sverige. En av källorna för artikeln ses här ovanför, den trycktes 1938. Andra viktiga källor var italienska. Artikeln avslutas med hur Sovjets luftlandsättningstrupper, VDV, blev till. De var ju onekligen pionjärer på ett sätt, de var historiens första permanenta luftlandsättningsförband.

I dagens Ryssland märks också hur högt man värdesätter luftlandsättning. Den nya ryska TV-satsningen ”Universalnyj soldat” fokuserade på VDV i del två. Hör och häpna, fokusen på VDV fortsätter i del tre (se nedan).

Varför denna fokusering på VDV? Min tes är att man från den ryska militära ledningens sida vill att VDV:s starka anda och moral skall sprida sig till övriga trupper. Tillåt mig i detta sammanhang att få citera rysk statsradio, Rysslands röst: ”I den moderna världen, då militär styrka återigen blir en av grundläggande säkerhetsgarantier, kan arméns och moralens betydelse knappast överskattas”.

Tredje delen utspelar sig till stor del inuti luftlandsättningsfordonet BMD.

Jag ger bort miljoner

TV-serien ”Bletchley Circle”, föregångare för en svensk TV-succé 2015.

Nu på söndag den 10 november kl 14:03 sänds P3-dokumentären ”Operation Stella Polaris och signalspaningen”. Det är bara att lyssna och sedan sätta sig ner och skriva manus för antingen en TV-serie eller spelfilm i stil med ”Bletchley Circle” (se ovan).

Sen är det bara att vänta på att miljonerna börjar trilla in på ditt konto. Du kan tacka mig i eftertexterna.

Jakten på kalla krigets slut

TV-serien ”The Americans” om kalla krigets 80-tal och…

…det verkliga gripandet av GRU-generalen Poljakov, utfört av KGB:s Alfa.

Att kalla kriget är tillbaka alternativt aldrig riktigt tog slut verkar bli en vanligare tanke i Sverige. Eller hur ska man annars tolka signaler som radioprogrammet häromveckan under rubriken ”Är vi på väg in i ett nytt kallt krig?”. I show business märks också tecknen.

En och annan av bloggens läsare följer kanske TV-serien ”The Americans” om 80-talets inte alltid så kalla krig mellan KGB-illegalister i USA och FBI. Men när utspelar sig ”The Americans” egentligen? Den tidigare CIA-mannen bakom TV-serien, Joseph Weisberg, har sagt svart på vitt att hans viktigaste inspiration för serien var avslöjandet 2010 av ett helt nätverk av ryska illegalister i USA (Anna Chapman och nio till). Men Weisberg kom fram till att ”en nutida miljö inte framstod som någon bra idé”. Varför inte det då? Jo, TV-publiken var tydligen ännu inte mogen att hantera vad som skedde 2010: ”Folk var både chockade av skandalen och ryckte på axlarna åt den, eftersom vi väl inte var fiender med Ryssland längre. Ett uppenbart sätt att lösa detta i TV-mediet var att förlägga den under kalla kriget”. Citaten kommer från TIME:s intervju med Weisberg inför seriestarten och är översatta av mig.

Kan då folk verkligen inte hantera att se den nutida friktionen/konflikten mellan öst och väst? Kanske det stämmer om man vill ha en stor hit i TV-mediet. Men det har dock redan gjorts en spelfilm om spionskandalen Ryssland-USA 2001, då FBI-agenten Robert Hanssen greps för spionage för KGB och dess nutida arvtagare SVR. Filmen hade premiär 2007 och heter ”Breach”. Den heter så även på svensk DVD. Det var väl långt ifrån alla svenska städers biografer som visade denna film men det var inte för att den var dålig. För dålig är den inte. Men ännu mer fascinerande är dock verkligheten bakom filmen, som min medförfattare Joakim von Braun och jag kommer in på i vår nya bok Ryska elitförband. Vi skriver i avsnittet om KGB-spetsnaz hur operatörer ur KGB:s Alfa 1985-86 fick det ytterst känsliga uppdraget att gripa ett antal officerare ur både KGB och GRU för spionage. I det andra klippet här ovan kan du se hur det gick till när ”kronjuvelen” GRU-generalmajoren Dmitrij Poljakov greps av Alfa 1986. Varför beter sig Alfa-operatörerna i klippet som de gör? Joakim förklarar: ”Detta är hur KGB/FSB griper personer som man kan misstänka har tillgång till giftkapslar och andra dolda saker som man kan förstöra genom att svälja etc”.

Nu när vi nu under sommaren och hösten 2013 haft flera rekordstora militärövningar får man kanske drista sig till att gissa att vi inom en nära framtid får se fler spelfilmer av typen ”Breach” men med mer militär profil. Gissningsvis inte bara amerikanska filmer utan även ryska. Den nya ryska 3D-filmen ”Stalingrad” är nog bara början. Tänk ”Top Gun” och ”Jakten på Röd Oktober”, men i nutid. Skulle jag vara rysk filmregissör skulle jag nog satsa på en film med fokus på de nya smygflygplanen och en rödhårig kvinnlig pilot vid namn Anna. Fler filmtankar?

Sovjets hemliga kartor över Sverige

Spetsnaz från Örebro är ett av de musikhistoriska inslagen i nya boken.

En av de aspekter med nya boken Ryska elitförband som väckt uppseende är de hemliga sovjetiska kartorna över Sverige. Att Sovjetunionen skapade extremt detaljerade kartor över andra länder, som Sverige, har länge varit känt men mycket om dessa kartor är ännu okänt.

En av de kartor över Sverige som min medförfattare Joakim von Braun och jag inte hade studerat när vi skrev vår bok var den över Sundsvall, som är lite extra intressant på grund av vissa objekt. Men tack vare den fenomenale Bo Sunnefeldt, känd från inte minst Pennan & Svärdet, kommer här med Bos medgivande ett komplement till vår bok om just Sundsvallskartan:

”Särskild färgsättning har gjorts av militärt intressanta objekt och samhällsviktiga installationer, till exempel hamnanläggningar, SJ:s lokstallar, det dåvarande luftvärnsregementet, oljedepåer, större industrier, post, telegrafstation med mera. Även terrängen – inklusive avgränsande vattendrag, höjdförhållanden, vattendjup samt till och med trädens höjd (!) – beskrivs noggrant.

På kartan finns också i princip all terräng och infrastruktur (med årstidsvariationer!) av militärt intresse komprimerat beskriven. Trots att texten saknar militär analys och slutsatser framgår det tydligt att underlaget är anpassat för en militär planläggning. Exempel på detta är beskrivningen av tidpunkter för besvärlig våghöjd, isläge, grynnor/grund, kajlängder, kranar, vattendjup och varvskapacitet. Större förrådsutrymmen jämte olje- och bränsledepåer i hamnområdet, även underjordiska, anges med bedömt innehåll. Inte bara flygplatsens läge i förhållande till staden framgår, utan även banans längd och beskaffenhet samt bedömd storlek på flygbränsledepån (cirka 20 ton).”

Sunnefeldts bedömning av kartans tillblivelse: ”Detaljeringsgraden har krävt manuell rekognoscering”. Nu vill du säkert se kartan ifråga och bäst är ju då att få se den i full storlek och det kan du göra på Karlsborgs fästningsmuseum som även har en tillfällig specialutställning som du nog vill se, ”Specialförband i världen”.