NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.

I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till ”jägarrörelsen”.

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39

Ubåtens öde och Rysslands försvarsminister

Dagens Nyheters rubrik den 25 maj 1916.

Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten.

Idag (29/7) publicerade DN en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium (längs Sveriges syd- och västkust opererade tyska ubåtar).” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”

Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj…

Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg – tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:

En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.

Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.

Här måste förklaras vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Av samtida artiklar är det tydligt, nämligen paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: ”Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike.”

Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:

Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.

Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.

Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.

Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:

Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida.

På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.

Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.

För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, löjtnant Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.

Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning jämfört med det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.

För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.

”Jag stannar tiden”

Huvudpersonen i ”Jag stannar tiden” följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade ”svarta döden”, så nära som möjligt.

Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.

”Jag stannar tiden” handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och… klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.

Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.

Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.

Men till att börja med, missa inte ”Jag stannar tiden”.

Hitlers död och nya färgbilder från 1945

Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget ”Tid för glädje, tid för hämnd” i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 – dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: ”Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna”. Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige

Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier – att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan ”Hotet mot Sverige” läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska ”permittenttrafiken” genom Sverige. Liksom bilden av ”Engelbrecht-divisionen” 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt ”kvitto” om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Ubåtsangreppet på väg till Gotland

84 personer dödades vid torpederingen.

Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?

De dödade hedras i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan – har ej själv sett det.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Hon kallades ”besten” av Churchill

Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för ”besten”.

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, ”Kari” vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren ”Easy Elsie” kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer – korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.

Viktigt om norskt specialförband

Från Ray Mears möte med några av Kompani Linges veteraner.

Jag har ett viktigt meddelande om boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge. För övrigt ska jag avslöja vilken bok jag tänker läsa i jul.

Boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge om Kompani Linge, föregångarna till dagens norska specialförband FSK, utgavs nyligen av SMB. I förordet saknas dock en viktig upplysning. Det stämmer att den är en komprimerad version av den första norska versionen, som utkom 1948. Men Kommandouppdrag i ockuperade Norge är mer innehållsrik än den nya norska upplagan av boken. Den senare innehåller inte ett enda fotografi eller en enda karta medan Kommandouppdrag i ockuperade Norge har 46 fotografier och 10 kartor.

Apropå norskt motstånd, förutom skidturer på isen med barnen ser jag nu fram mot att under julen kunna läsa Björn Kumms nya bok Motstånd, som finns i nya Pennan & Svärdet.

GOD JUL!

P.S.
Minst en av bilderna i Kommandouppdrag i ockuperade Norge visar Sepals-manskap utan att det framgår av bildtexterna. Det är bilden på s. 31, tagen inte långt från Sepals II i Narvikfjällen.

James Blunts möte med VDV

James Blunt sjunger ”No Bravery”, om sin tid i Kosovo.

Nyligen höll jag ett föredrag om min senaste bok och fick en anmärkning. Den gällde det som står i boken om James Blunt när han var med om den märkliga incidenten med ryska luftlandsättningstrupper (VDV) i Kosovo 1999.

Personen som anmärkte menade att Blunt inte varit officer i Kosovo, utan haft någon grad under officer. Jag kan dock bekräfta att Blunt var fänrik när han for ner till Balkan och sedermera blev kapten. Det framgår inte bara av klippet ovanför och nedanför utan en lång rad andra källor. Ingen längre faktatext är felfri, så inte heller någon av mina böcker. Men detta med Blunt är inget fel. Nå, tack vare anmärkningen fick jag nu anledning att ta upp den starka låt som jag nämner i boken, se klippet ovan. Passar även på att lägga in ”Blue On Blue” här nedanför, från BBC för några veckor sedan. Som många här vet kommer uttrycket blue on blue också från det militära och innebär att man råkar beskjuta egen trupp.

Åter i Spökpatrullens spår

Spökpatrullfordon under uppvisning på Nya Zeeland härom dagen.

Det är med en hel del avund som jag kan berätta att min medförfattare Karl-Gunnar Norén om några veckor återvänder till Egypten för att både färdas i Spökpatrullens spår och utföra rent vetenskapligt arbete.

Ja, det finns faktiskt en hel del kvar att upptäcka i Egyptens öken, och inte bara relaterat till andra världskriget. Karl-Gunnars nya resa, som kommer att genomföras under jul och nyårshelgerna, kombinerar krigshistoria med renodlad ökenutforskning. Trots alla tekniska genombrott återstår mycket att fastställa genom ”primitiva” ökenresor med hjulfordon. Givetvis kommer jag blogga om hans nya ökenfynd och för den som genast vill få ett hum om vad det hela handlar om så finns vår gemensamma bok Spökpatrullen.

Mer brittiskt i svenska armén

Hela ”Ouvertyr 1813” om slaget om Leipzig uruppförs nu på lördag.

Höjdpunkterna i 200-årsminnet av det största slaget i Europa före 1914 är bara några dagar bort. I brittiska armén kommer detta att uppmärksammas, men hur blir det med svenska statens närvaro i Leipzig 2013?

Vid Royal Horse Artillery kommer man i nästa vecka ha en högtidsmiddag med anledning av dess Rocket Troops deltagande under svenskt befäl vid slaget om Leipzig. Faktum är att Rocket Troop ständigt påminns om sin tid under Sverige genom att man inkorporerat den svenska flaggan i sitt emblem. För att citera från den just länkade sidan: ”Rocket Troop, commanded by Captain Richard Bogue, played a most distinguished part in the in the Battle of Leipzig in October 1813 as the only unit of the British Army present, and was attached to the Bodyguard of the Crown Prince of Sweden”.

Kapten Richard Bogue fick den svenska medaljen För tapperhet i fält och har ett fint minnesmärke samt en gata uppkallad efter sig.

Får man hoppas att någon läsare av denna blogg hör av sig med upplysningar om svenskt statligt deltagande i 200-årsminnet. Eller är det så att allt numera hänger på ideella krafter? Obetalda entusiaster i all ära, men borde inte svenska staten på något sätt finnas med i Leipzig de närmaste dagarna och hedra inte minst de där stupade svenska soldaterna? Kanske jag bara inte har upptäckt något? Upplys mig och bloggens läsare.

Apropå brittiskt i svenska armén fick jag nyligen bilden nedan av fallskärmsjägare Stig Sune Blomqvist via hans dotterson Felix Blomqvist Brännström. Studera detaljerna.

Svenska frivilliga paratroopers kort före de ska fällas över Normandie?

Var Blomqvist en av de svenska frivilliga i brittisk uniform 1944 undrar kanske någon. Han bär ju en brittisk Denison-smock och ser ut att förbereda sig för ett hopp över Normandie eller Arnhem. Alla som läst Svenskar i krig vet att flera frivilliga svenskar hoppade i allierad tjänst under andra världskriget. Men nej, detta är helt enkelt den brittiska look som Fallskärmsjägarskolan (FJS) hade de första åren, bilden är tagen 1954 någonstans i trakten av FJS/K 3. Tack för bilden, Felix!

Miniubåtar, smygflyg och krigsbrudar


Den bandgående miniubåten Seeteufel tillverkad av Lennart Alvhult.

Världshistoriens märkligaste vapensystem finns nu samlade i en bok på svenska. Tredje rikets miniubåtar, monsterstridsvagnar, helikoptrar och smygflygplan – alla finns de med och jämförs även med senare tiders vapen.

Boken är premiebok i nya Pennan & Svärdet och heter Hitlers hemliga vapen, skriven av David Porter. Jag finner boken mycket värdefull eftersom den dels innehåller en stor mängd för mig helt nya uppgifter, dels jämför prestanda på ett grafiskt smart sätt. Boken ger nya insikter i den enorma satsning Tyskland gjorde i form av otaliga miniubåtar och dykarfarkoster, en satsning som inte minst ett visst land i öst tog över.

Det enda jag ogillar med Hitlers hemliga vapen är omslaget eftersom det inte gör boken rättvisa. Av bilderna på fram- och baksidan skulle man kunna tro att det är en bok enbart om raketer och kanoner. Så är inte fallet, boken är betydligt intressantare än omslaget. Apropå bokens avsnitt om Hitlers smygflygplan har en vänlig bloggläsare i Sollentuna hört av sig per e-post med vad som nog är en viktig men okänd pusselbit i historien om Hitlers smygflygplan. Den fick mig att helt tappa hakan. Stay tuned

På tal om okänd historia är den andra boken i P&S som jag vill rekommendera den nya boken om amerikanska flygare i Sverige under andra världskriget. I sin nya bok Lucky Strike berättar Jan-Olof Nilsson om svenska krigsbrudar, krigsbarn och allierade flygare med hjälp av en massa tidigare opublicerat stoff.

Tycker du Lennart Alvhults scratchbyggda Seeteufel ovan i skala 1/100 ser spännande ut? Då vill du nog spana in ett axplock av hans andra marina modeller. Det är inte så konstigt att Lennart anlitas av stora svenska företag för att bygga modeller och dioramor. Och om du bor i Skåne vill du sen nog även besöka C4-Open, där jag kommer att finnas med i form av ett pris, boken Spökpatrullen till bästa bidrag med tema specialförband.

Inspirerande officerare

Den 26 september 1983 var kanske den mörkaste dagen i världshistorien.

Det räcker med en hastig blick på Wiseman och Krigsvetenskapsakademins blogg för att bli deprimerad. Var ska man hämta kraft för att fortsätta verka för svenskt försvar och varför går denna blogg nu in på sitt femte år?

Först och främst skulle jag vilja tacka alla inom Försvarsmakten som trots nedskärningar och nu även minskad övningsverksamhet fortsätter bemanna landets största försäkringsbolag. Ni alla och särskilt några specifika officerare – några avlidna, några högst levande – är min främsta drivkraft. Men man kan även inspireras av utländska officerare och två jag särskilt skulle vilja nämna är den i dagarna högaktuelle Stanislav Petrov, se klippet ovan, och Robert Campbell. Petrovs sunda förnuft kan sägas ha avgjort världens öde den 26 september 1983, alltså snart exakt 30 år sedan. Paradoxalt nog kan man även inspireras av den mer rigida hållning som Robert Campbell uppvisade – snacka om att hålla vad man lovat.

Imorgon är det fyra år sedan denna blogg sjösattes. Inläggen får i regel få kommentarer men antalet träffar är nu snart 750,000 och visar väl att den fyller en funktion. Skulle jag önska mig något på ”födelsedagen” skulle det vara några ord från dig som läser dessa rader. Jag undrar, har du haft någon nytta av bloggen, ett särskilt minne av den?

Tung varning till Sverige

Institutet som nu starkt kritiserar Sverige.

Dagens osedvanligt skarpa brittiska kritik mot Sverige har avlossats av Royal United Services Institute for Defence and Security Studies (RUSI). Hur viktigt är då RUSI?

Undertecknad stiftade bekantskap med RUSI för över tjugo år sedan genom att jag hade förmånen att bli publicerad i en tidskrift knuten till RUSI (Armed Forces). RUSI är visserligen ett fristående institut som även omtalas som framstående think tank, världens äldsta med militär profil. Men, samtidigt ligger RUSI i det brittiska regeringskvarteret och som lite övertydligt framgår av kortfilmen ovan så är RUSI ett mycket speciellt säkerhetspolitiskt forum.

Sannolikt har kritik i stil med den i kommande numret av Newsbrief redan framförts muntligt till svenska diplomater och politiker, men inte renderat några vettiga svar. Därför kommer nu kritiken öppet.

Polens upprustning och brittisk invasionsplan

Made in Poland/UK, bandkanonen KRAB.

Att Polen tänker genomföra den största ökningen i militära utgifter någonsin är en nyhet som tydligen inte anses vara av något intresse i Sverige.

Kan Polens målsättning möjligen ha något att göra med utvecklingen i närområdet och den ökande globala rivaliteten?

På den militärhistoriska fronten händer det i veckan två saker i Stockholm: på tisdag 28/5 presenteras operation ”Catherine”, Churchills plan att erövra malmgruvorna i Norrbotten. Jag tog kort upp den i Slaget om Nordkalotten men nu finns det tydligen mer att berätta och jag skulle bra gärna själv vara på plats och lyssna. Direkt efter detta släpps Bengt Liljegrens nya bok om just Churchill, presenterad i senaste Pennan & Svärdet. Det är fri entré och platsen är Armémuseum.

”Stank som ett slakthus”

Tirpitz från luften.

Nya rön om Hitlers största slagskepp och det svenska nazistpartiet SSS. Jag syftar på två av vårens stora boknyheter, som jag just nu läser samtidigt.

Miniubåtsattacker och legendariskt svåra RAF-uppdrag är de huvudsakliga ingredienserna i varje skildring av Hitlers största slagskepp. Men tack och lov har Patrick Bishop inte glömt bort de norska agentbidragen till sänkningen av Tirpitz och det är även gott om svenska kopplingar i hans Uppdrag Tirpitz, premiebok inom SMB. Bishop glömmer inte heller att berätta det där jag särskilt uppskattar, alltså hur det gick sen och i det sammanhanget påminner han om hur Tirpitz på grund av alla lik även efter krigsslutet ”stank som ett slakthus”. Kort sagt är Uppdrag Tirpitz synnerligen läsvärd, särskilt inför en resa till Tromsö eller Alta, hennes sista ”hem” och bägge med mycket sevärda Tirpitz-muséer (olika är de också).

Nya rön finner man även i arkeologen Magnus Alkarps första bok om Sverige under andra världskriget, Fyra dagar i april. Fokus för denna bok är de våldsamma men märkligt bortglömda påskkravallerna i Uppsala 1943, med nazistpartiet Svensksocialistisk samling som motor och tysk militär uppladdning i Norge i bakgrunden. Men varför en arkeolog? Jag är som ni kanske vet lite svag för arkeologi, både Härskarplanen (inte min bok men skrev förordet) och Spökpatrullen vittnar väl om det. Men det finns också direkta orsaker varför det var lämpligt att en arkeolog skulle ta sig an påskkravallerna i Uppsala 1943. Svenska arkeologer och tyska försök att infiltrera den svenska arkeologin är en del av dessa händelser.

En sak jag har invändningar mot är inte specifikt riktad mot Magnus Alkarp. Hur Alkarp och många andra uttyder SSS: Svensk socialistisk samling. SSS:arna själva skrev Svensksocialistisk samling (ibland Svensk-socialistisk samling) i SSS-pressen och på affischer. Jag tycker det finns en poäng med SSS:arnas eget skrivsätt eftersom de inte bekände sig till socialismen som sådan utan svensksocialismen, deras svar på nationalsocialismen. Det var väl ett inte särskilt övertygande sätt att markera självständighet gentemot Tredje riket och NSDAP, men icke desto mindre förordar jag att inte särskriva.