Kategoriarkiv: SvD

Tolkarna borde få en egen solidaritetsförklaring!

I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar.

Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott exempel efter att deras tolkar i Irak och deras familjer fick följa med de danska styrkorna hem, har nu bytt linje. Tolkarna anställs av ett privat företag, och därmed anser danska politiker att ansvaret är begränsat.

Norge däremot, som tidigare haft denna hållning, har nu svängt något åt andra hållet. För några dagar sedan avslöjade Verdens Gang att 21 tolkar kommer att definieras som flyktingar. De kommer att få resa till Norge på norska statens bekostnad när säkerhetskontroller är genomförda.

Sverige har naturligtvis två anställningsformer samtidigt. En del tolkar är anställda via ett schweiziskt serviceföretag, medan andra är anställda av Försvarsmakten. Statens inställning i frågan känner vi till sedan i somras, då migrationsministern Tobias Billström, i en Svd-intervju uttalade:

”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det.”

Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.

Rimligen borde då en människa som tjänstgjort som anställd tolk för svenska staten, och som med stor säkerhet kommer att utsättas för hot om våld eller direkta våldshandlingar, vara förtjänt av en seriös prövning. Det är mycket som måste vägas av och kontrolleras mot andra lagar och regelverk. Skulle nya bestämmelser gälla för en timanställd i Angola, om inbördeskrig plötsligt skulle bryta ut där? Skulle en distansansökan även omfatta tolkens familj? Måste anställningstiden varit en viss tid exempelvis motsvarande provanställning?

Frågan måste utredas. Det är inte fel att statsmakterna inte kunde förutse denna situation, men hållningen att inte erkänna problemet är förvånande. Förklaringen kanske kan sökas i att ett erkännande av problemet skulle äventyra bilden av en succé i Afghanistan. Istället är det tystnaden som talar. I åtta månader har frågan bollats mellan arbetsgivaren Försvarsmakten och andra myndigheter. Nu heter det att Ledningsstaben tittar på frågan…

Vad som skulle behövas är att en militär chef tar bladet från munnen och uttrycker sin mening om denna grupp. Denne skulle kunna intyga vilka värdefulla insatser de gjort för svenska förband, trots personliga risker. Ett par av dem har redan dödats i tjänsten. Tolkarna borde omfattas av en solidaritetsförklaring!

Vänta inte till dess den första tolken dödas!

Idag hade SvD en debattartikel om de afghanska tolkarna av frilansjournalisten Siri Steijer och Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Fri Värld. Poängen är klar. Utan hjälp från dessa människor hade inte våra trupper kunnat göra sitt jobb lika bra. Vi bör därför ta vårt moraliska ansvar och göra något som kan skydda dem och deras familjer den dagen vi inte är kvar i Afghanistan på samma sätt.

I december gick Akademikollegan Johanne Hildebrandt hårt åt regeringen i samma ärende. Det är inte annat än en stor skam för Sverige att inte regeringen erkänner tolkarnas utsatthet, skrev hon i SvD. Dagen före julafton försökte Försvar och Säkerhet dra sitt strå till stacken genom julsagan Karl-Bertil Officers julafton om en
armémajor som tar saken i egna händer. Inlägget är F&S näst mest lästa någonsin och indikerar att många av läsarna känner för frågan.

Det är dags att öka trycket kring tolkarnas utsatthet. Det måste göras utan att hemfalla åt stigmatisering. De är vanliga människor som du och jag. Det är inte säkert att huvuddelen ens vill lämna Afghanistan, utan andra åtgärder kan också vara goda gärningar. När svenska styrkor etablerade sig i norra Afghanistan vintern 2005/2006 valde de efter hand att arbeta för oss och använda sitt kunnande om kultur och språk för att försörja sina familjer eller av andra skäl. Trots att allt fler gör allt dystrare prognoser för tiden efter ISAF, så arbetar de fortfarande lojalt vidare.

Det är tydligt att vår lagstiftning inte kunnat förutse den här situationen, men den ignorans tillståndet bemöts med upplever jag som kyligt byråkratisk i bästa fall. Vi borde låta frågan bli snabbutredd, varför inte genom en tilläggsuppgift till nästa steg i veteranutredningen som leds av folkpartiets förvarspolitiske talesperson Allan Widman, tillika ordförande i Riksdagens EU-nämnd.

I morgon kommer Fri Värld med en rapport om de afghanska tolkarna. Försvar och Säkerhet kommer att intensifiera bevakningen kring de afghanska tolkarna. Jag upplåter med glädje debattutrymme till den som vill lägga förslag hur den politiska nivån ska kunna övertygas om att inleda en utredning eller hur konkreta förslag skulle kunna se ut som bemöter dessa människor med en humanistisk ansats. Exempel från omvärlden saknas inte.

Idag hade Expressen en ledare med rubriken Varning för blågul försvarsnostalgi. När det finns en risk för att försvarsvänliga krafter etiketteras med ord som nostalgi, så är en god medicin att visa sitt engagemang även för Afghanistan. Kom och gör din röst hörd, både för vårt försvar och allas säkerhet!

Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.