Kategoriarkiv: svenskt finskt försvarssamarbete

Ny regering – ny otakt mellan Stockholm och Helsingfors?

Idag blev det klart att Sannfinländarna tar både utrikes- och försvarsministerposten i den nya finska regeringen. I Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program från iår står det:

Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden.  Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland. I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.

Det låter inte precis som den inriktningsproposition som riksdagen i Stockholm just nu behandlar, där man bl.a. säger att det finsk-svenska militära samarbetet även ska omfatta hävdandet av respektive lands territoriella integritet och självförsvar.

Men denna sannfinländska partilinje – inklusive omdömet om Sverige – ska nu hanteras jämte de överenskommelser som regeringspartierna redan har gjort inför regeringsbildningen, där det bland annat sägs att Finland behåller möjligheten att ansöka om medlemskap i NATO (vilket även upprepades vid dagens presskonferens).

Sannfinländarna är kritiska mot NATO, men motsätter sig inte (ännu) en NATO-utredning. I det ovan nämnda programmet skriver man också att

Den mest sannolika katalysatorn skulle då vara en ansökan från Sverige.

Sammantaget skulle en preliminär bedömning vara att det finska intresset svalnar något, vad gäller ett så fördjupat försvarspolitiskt samarbete som Sverige önskar. Detta medan NATO-optionen bekräftas – i alla fall verbalt – trots att Sannfinländarna leder både försvars- och utrikespolitiken. Möjligen hörs en suck av lättnad i Moskva, samtidigt om det måste vara en smula uppseendeväckande. Särskilt om man jämför med Sverige där man skulle kunna säga att den omvända linjen råder.

Man ska inte underskatta betydelsen av personliga relationer. Försvarsminister Hultqvist hade omvittnat lätt för att komma överens med tidigare försvarsminister Haglund och jag är övertygad om att det gjorde skillnad. Hur ska det gå att samarbeta med utrikesminister Soini och hans kommande försvarsministerkollega vet vi ännu inte, men det är uppförsbacke och det är helt fel tid för det.

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens roll och rapportering, samt övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.