Kategoriarkiv: Sverige

Två svenska hjältar och tsarfamiljen

Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.

Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.

Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera general Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:

"Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde." (ur Sudoplatovs Direktoratet)

Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett särskilt laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.

Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.

Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II - eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.

Eldorado i Östersund

Varsågod att undersöka Viggen och Draken närmare på Teknikland.

Vill bara tipsa alla läsare som är i närheten av Östersund att inte missa sommarens nog mest familjevänliga militärhistoriska museum, Teknikland utanför Östersund - t o m 18 år kommer man in gratis.

På Teknikland finner man inte bara flygnostalgi (både civil och militär) utan även två enorma Lego-dioramor och mycket om Jämtlands militärhistoria överhuvudtaget inklusive en del om det jag berättat i Tyskar och allierade i Sverige, särskilt allierade specialoperationer mot tyskarna i Norge, utgående från i Jämtland.

För öppettider och mer info besök Tekniklands hemsida och för mer av mina bilder från förra veckan så hänvisar jag till min öppna författarsida på Facebook.

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

Tankeställare – inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.

Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i PR-texter om boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket några upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ovanligt läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Spioner, fångar & flyg

En av de allierades (USA:s) mest välbevarade baser i Sverige: Sepals III.

Vad hinner man egentligen med under en weekendtur till nordnorska Bodö, där bland annat Norges största flygmuseum finns? Här kommer en kort reserapport med länkar.

Kör man bil från Sverige så lär de flesta komma till Bodötrakten via Silvervägen dvs från Arjeplog i Norrbotten. Då passerar man bara ett trettiotal meter från den allierade basen Sepals III, som var ett resultat av samarbete mellan amerikanska Office of Strategic Services (OSS), brittiska Special Operations Executive (SOE), de norska exilstyrkorna och svenska C-byrån. En del av basernas personal var utbildade i jägartjänst av SOE. De bar en blandning av brittisk och amerikansk klädsel och utrustning. Jag beskriver de allierade baserna i Sverige närmare i flera böcker och man kan lyssna på radiodokumentären "Han dömdes till döden" om och med chefen för just Sepals III-basen.

På andra sidan gränsen, ungefär halvvägs till själva Bodö, ligger Blodveimuseet i Rognan, där man kan se en utställning om slavarbetarna i Saltdal och deras mycket svåra förhållanden, samt en SOE-uniform från Sepals III. Tyvärr var det stängt när vi passerade, det är mest öppet sommartid. Men det är väl värt ett besök, jag har varit där två gånger tidigare. Bara några få kilometer norrut ligger något som alltid har öppet, det gamla fånglägerområdet i Botn, längs vägen till Bodö. Där finner man ett minnesmärke för jugoslaviska krigsfångar som slet och dog för Hitlers "polarjärnväg" och annan tysk infrastruktur i Norge. ett stenkast från det jugoslaviska minnesmärket ligger ett av flera sovjetiska i regionen. Det var fler människor från Sovjetunionen bland krigsfångarna, så deras minnesmärken finns på rätt många ställen i Norge.

Jugoslaviska minnesmärket i Botn, med ett litet brittiskt träkors nedanför.

Något hundratal meter norr om det sovjetiska minnesmärket ligger en tysk krigskyrkogård med mest moderna gravstenar men även en stor minnessten för slagkryssaren Scharnhorsts omkomna, som tillverkades redan under kriget.

Scharnhorst sänktes under slaget vid Nordkap 1943.

Vad få känner till är att inte långt från minnesmärkena för de jugoslaviska och sovjetiska krigsfångarna finns det en stor grop i vilken det finns husrester, taggtråd och viss utrustning från fånglägret som låg på platsen. Att bese dessa rester ger en viss förnimmelse av lägret. Kusligt men nyttigt att uppleva.

Lägerrester i Botn, kanske var här ett kök?

I Fauske kan man på hembygdmuseet se en del föremål från den tyska ockupationen. Direkt efter krigsslutet fanns i Fauske ett svenskt fältsjukhus för sovjetiska f.d. krigsfångar. Sjukhusets personal och utrustning flögs dit med amerikanska C-47-flygplan från Luleå, som under drygt åtta månader var en bas för tio C-47:or. Själva museet ligger i en f.d. tysk barack. De amerikanska flygplanen hade inte landat i Fauske utan i Bodö, som är den större ort man kommer till efter Fauske.

Denna Hurricane möts man av när man ska parkera vid Luftfartsmuseet i Bodö.

Före man kommer till centrala Bodö finns Norges centrala flygmuseum, för både militär och civil luftfart, Luftfartsmuseet. Det är så stort och gediget att flygintresserade bör avsätta minst en hel dag för att besöka det. Vill man dessutom flyga avancerad flygsimulator så är en dag på tok för lite tid. Givetvis har museet en bra museishop och en cafeteria med lättare mat.

En Ju 88 som den låg på fjället när den hittades. Ett av flera dioramor på museet.

Ett par stenkast från Luftfartsmuseet ligger Bodö krigshistoriska museum, som är mer mark- och marinorienterat än flygmuseet. Det är fullt av mindre föremål, vapen och uniformer, en del mycket ovanliga. Det är inte så stort men riktigt sevärt, skapat av entusiaster. Själva lokalen tillhörde den tyska brandkåren och är i sig en rest av kriget. Finns fler sådana byggnader i Bodö.

Så här såg jägarsoldaterna på Sepals-baserna ut. På Bodö krigsmuseum.

Sammanfattningsvis kan man starta från Luleå på en fredag eftermiddag och vara tillbaka där sent på en söndag. Men då hinner man knappast besöka Blodveimuseet och Fauskes lokalmuseum. Vill man även se själva Bodö ordentligt, t ex dess lokalmuseum, är saken klar - då räcker inte tre dygn.

”Europas största flygövning”


Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.

Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?

Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i bildförsedda artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.

Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.

Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns min reaktion att läsa på Kurirens hemsida.

Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”

Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.

För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med betydligt fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.

Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.

Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i SR-artikeln helt enkelt inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.

Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.

Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?

Norges Untergang

Filmens huvudpersoner, norske kungen och kronprinsen. Foto: Per Bratland

Tack och lov så kom till slut "Kongens nei", en av Norges största filmer genom tiderna, även till de svenska biograferna. Jag fick se den igår. För att sammanfatta mina intryck: en blivande klassiker. Nu: spoiler-varning.

I Sverige har filmen döpts om till "Kungens val", vilket möjligen har ett visst berättigande om man betänker att den yngre biopubliken i detta land till stor del kan vara rätt okunnig om hur den norska kungen valde att göra när hans land 1940 invaderades av Tyskland. Å andra sidan skulle väl även de ha kunnat bli nyfikna av att se "Kungens nej". Nej till vad?

Nåväl, hur har filmmakarna lyckats, kan filmen mäta sig med Norges storslagna krigsepos "Max Manus"?

För att börja med hur saker och ting ser ut i filmen, främst ansiktena, miljöerna och kläderna, så har jag svårt att komma på en mer fulländad film. Närmaste är nog "Der Untergang". Det är kusligt vad lik kung Haakon VII skådespelaren Jesper Christensen är. Svenska Tuva Novotny var också ett mycket bra väl för att gestalta den ursprungligen svenska kronprinsessan. För den som sett "Der Untergang" och "Krigets unga hjärtan" (tyska: "Unsere Mütter, unsere Väter") kan det dock kännas aningen märkligt att i "Kungens val" känna igen två viktiga karaktärer från den filmen/TV-serien, fast som helt andra personer. Det är dock inget allvarligt problem.

Det finns flera suveräna scener, särskilt sänkningen av kryssaren Blücher. De historiska personerna, inklusive några tyskar, gestaltas på ett nyanserat och oftast intresseväckande sätt. Men filmen har också några avsnitt som hade kunnat kortas.

"Kungens val" säger en del om hur pass nedrustat Norge var, liksom hur oerhört sent mobiliseringen igångsattes. Kombinationen resulterade i Norges undergång. Men ibland undrar jag om inte mer av kaoset i den norska armén hade kunnat visas (läs om det i t ex Jan och Nordens frihet).

Svenske Johan Söderqvists filmmusik spelar en betydande roll i "Kungens val". Det är nog dags att utnämna honom till Sveriges John Williams och att lyssna på alla hans soundtracks (finns på Spotify).

"Max Manus" var historiskt sett ingen fulländad film, men den var aningen bättre klippt än "Kungens val". Det är möjligt att man skulle kunna klippa om "Kungens val" till en lika bra filmupplevelse som "Max Manus". Kort sagt haltar den andra halvan av "Kungens val", men det drar inte ner betyget allt för mycket. Förhoppningsvis kan den inspirera andra filmmakare i Norden att ta sig an till exempel tyskar och allierade i Sverige.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Pansar mot strategiskt överfall


Reenactment i Ypenburg mellan fallskärmstrupp och svensk pansarbil L-180.

Många känner till att fallskärmstrupper hade nyckelroller vid de tyska invasionerna av Norge och Belgien. Särskilt anfallet mot det belgiska fortet Eben-Emael har blivit känd. Få svenska källor tar dock upp fallskärmsoperationen mot Haag i Nederländerna, trots att pansarbilar från Sverige bet ifrån sig bra där.

Så vitt jag vet har ingen svensk tidning eller bok tidigare belyst insatsen av pansarbilar tillverkade i Sverige vid den tyska invasionen av Nederländerna 10-15 maj. Tack vare källor i Nederländerna och en tysk f.d. fallskärmsjägares historik kunde jag sätta ihop en artikel om de i Landskrona tillverkade Landsverk-pansarbilarna som ett tag framgångsrikt försvarade flygbasen Ypenburg utanför Haag. Där vittnar ännu kulhål i en vägg på den gamla flygstationen (se videon ovan efter 2:25) om striderna. För mer om dessa, se min artikel i det senaste numret av Soldat & Teknik, alltså nr 3/2017.

Gediget om ledarskap

Vad kan Nelson ha att säga till oss i dessa dagar?

"Konsekvenserna av god eller dålig ledning är extremt påtagliga i krig." Med detta till synes enkla konstaterande inleds den nya boken Att leda i svåra lägen. Boken är full av korta, värdefulla exempel på olika sorters ledarskap som kan appliceras inte bara militärt.

Att välja chef, prioriteringar, kraftsamling, utmattning, målstyrning, obekväma fakta och eviga sanningar. Alla dessa aspekter av ledarskap och många till finns med i boken och exemplifieras kort och effektivt med hjälp av bland annat Nelson, Rommel och MacArthur. Därtill kommer tänkvärda reflexioner från flera svenska civila chefer - kring hur exemplen på ledarskap är relevanta för ledare i nutiden - såväl civila som militära ledare.

Boken ifråga, Att leda i svåra lägen, är nu aktuell i Pennan & Svärdet och är författad av generalmajor Karlis Neretnieks, tidigare brigadchef, och överstelöjtnant Marco Smedberg, författare till bl a Militär ledning.

Ett mycket kort citat av generalmajor Anders Brännström känns smärtsamt korrekt vad gäller just svåra lägen: "Delad ledning är ingen ledning". Visst kan delad ledning fungera när allt är frid och fröjd, men när det ser ut att gå åt skogen är det nog som generalen säger...

För övrigt har filmen om den norska krigstida kungens ledarskap nu äntligen kommit till Sverige, "bara" ett halvår efter premiären i Norge. I Norge hette den "Kongens nei". I Sverige blev det "Kungens val" och den här TT-recensionen är visserligen positiv, men... : "I en spännande inledning sänker en kaxig norsk general det tyska krigsskeppet Blücher, på väg in på norsk mark. Det blir ett slags ursäkt för Hitler att börja ta över landet...". Man tar sig för pannan - hur står det till med historiekunskaperna på TT?

Miniubåtar, Tetrarchs och kustjägare

Luftlandsättningsfordonet Tetrarch debuterade på Madagaskar.

Japanska miniubåtsattacker och debuten för den futuristiska Tetrarch - det är bara två av ingredienserna i den ytterst läsvärda artikeln om den brittiska invasionen 1942 av den Vichy-franska kolonin Madagaskar. Artikeln har i Militär Historia 5/2017 sällskap av tolv (!) sidor om de svenska kustjägarnas nu 60-åriga historia.

I samma nummer finns även den osannolika men sanna historien om fallskärmssoldaten Joe Beyrle, som tjänstgjorde i både 101st Airborne och Röda armén. Jag har tidigare läst två böcker på engelska om Beyrle, senast Behind Hitler´s Lines av Thomas H. Taylor. Detta är första gången som jag läser om Beyrle på svenska. Man kan alltså lugnt säga att amfibieoperationer och luftlandsättning figurerar i senaste numret av Militär Historia...

I övrigt, vad gäller nutiden, noterar jag att allvarliga nyheter från Balkan nu kommer i tät följd och att mitt inlägg om läget på Balkan på denna blogg i tisdags har renderat läsvärda kommentarer. Får man hoppas att det inte blir mer oroligt än så här - säväl på Balkan som kring Korea? Men hopp är ingen strategi.

Sist men inte minst vill jag här rikta ett offentligt TACK! till alla kustjägare som på olika sätt bidrog till Lennart Westbergs och min gemensamma artikel om kustjägarna.

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel "Minkriget i Östersjön" (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal - det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt...

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen "Krigsspel" på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.

Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok - huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid - Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän - läs Handbok Markstrid - Vintersoldat!

Svenskarna i den ANDRA legionen

Emblemet för Spanska legionen, tidigare känd som Spaniens främlingslegion. KÄLLA: Heralder

Historien om svenskarna i Spaniens mindre kända främlingslegion nämns i det nya numret av Populär Historia (4/2017) i huvudartikeln ”Svenskarna som stred mot Franco” av Karl-Olof Andersson. Artikeln tar med några tidigare opublicerade bilder upp en av de större frivilligrörelserna i Sverige under 1900-talet, tre gånger så stor som fenomenet svenskar i Waffen-SS.

Ja, med tanke på att det var drygt 180 svenska medborgare i Waffen-SS men över 550 tjänstgjorde i spanska inbördeskriget, nästan alla mot Franco, kan man kanske tro att de svenska spanienfrivilliga måste ha varit föremål för massor av avhandlingar, böcker och filmer. Men ämnet är inte direkt söndertjatat. Under 1970- och 80-talet utkom visserligen flera böcker om och av svenska frivilliga mot Franco. Men det har inte utkommit många sedan dess. Den gedigna forskningen om dem är också sparsam. Ingen TV-serie eller spelfilm har heller ännu gjorts om dem.

Det är trevligt att det i den nya artikeln hänvisas till Lennart Westbergs och min forskning om de få svenskarna som stred för Franco. För att förtydliga, de var högst ett tiotal. I senare upplagor av vår bok Svenskar i krig 1914-1945 kan man läsa mer om tre av dem. Vad gäller särskilt Frans Wahlberg finns det något att säga om personen bakom namnet, eftersom min medförfattare Lennart Westberg fått fram en hel del om hans senare tjänstgöring i Waffen-SS. När Frans Wahlberg krigade i Spanien måste han ha tjänstgjort i antingen Spaniens främlingslegion - där de flesta utländska frivilliga hamnade - eller i de mer Franco-anknutna falangisterna. Vad gäller Hans Leuhusen finns ingen tvekan om att han tillhörde legionen. Även den svenske aviatören Douglas Hamilton tog sig till Spanien men det är oklart i vilken mån han där tjänstgjorde. Sedan finns det ytterligare sex legionärer mellan 1936 och 1939 vars svenska ursprung kan vara påhittat.

Men för att återvända till den nya artikeln så har den även en högintressant avslutning i form av flera för mig nya uppgifter om svensk vapensmuggling till spanska inbördeskriget (mot Franco). Samtidigt vill man gärna se mer detaljer, mer kött på benen om detta.

Artikelförfattaren nämner inte vad Lennart och jag skrivit om svenskarna mot Franco, som att ett tjugotal av dem tjänstgjorde direkt under sovjetiska officerare, i förband som i ryska källor benämns spetsnaz. "Specialtjänsten" kallade tydligen de svenska deltagarna den verksamheten - som jag tagit upp mer i boken Ryska elitförband och specialvapen.

Hemvärnskamrater ordnade SOE-relik

En del av resultatet av sabotaget den 20 februari 1944.

Tack vare två kamrater i hemvärnet har jag nu en bit historia som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle få - tungt vatten som faktiskt kommer från Hitlers kärnvapenprogram.

Härom dagen fick jag på helt laglig väg 5 ml av just det tunga vatten som i decennier legat i ett fat på 430 meters djup, som en rest av det sabotage mot det tyska kärnvapenprogrammet som utfördes den 20 februari 1944. Sabotaget utfördes av norrmän inom Special Operations Executive (SOE). Genom fjärrstyrd undervattensteknologi har fatet bärgats och innehållet har delats upp i en mycket stor mängd glasbehållare, de flesta med 5 ml. De har distribuerats både till flera norska muséer och en stor mängd privatpersoner.

Eftersom jag har ett särskilt intresse för SOE i Norden (se Svenskar i krig 1914-1945 och Elitförband i Norden) kom två av mina hemvärnskamrater på att de ville ordna så att jag fick en av behållarna med tungt vatten. Tusen tack, Anders och Lars, paketet har nu kommit fram och innehållet kommer att visas upp under ett antal kommande föredrag.

För den som vill se hur sabotagen mot det tunga vattnet genomfördes finns inte bara den klassiska spelfilmen "Hjältarna från Telemarken" och den rätt nya TV-serien "Kampen om tungvattnet" utan även denna bortglömda spelfilm som spelades in redan 1948.

Med glasbehållaren följde faktablad om både tungt vatten och de sabotage som 1944 ansågs vara av enorm betydelse.

Mest läsvärda böckerna från 2016

En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.

Genom att Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok så anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE är ett måste för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren - och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.

Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den - det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:

"...patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning [...] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna."

Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de "vanliga" finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.

På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.

Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.

”Utan diesel svälter vi”

Kör MC i hemvärnet eller skriv en insändare - huvudsaken är att alla gör något.

Med rubriker i Sveriges Radio som "MSB: Kommunerna måste rusta för krig" och i tidningarna "Kommunerna ska rusta för krig – men de vet inte hur" och senast idag i DN:s huvudledare: "Vår beredskap är usel" har behovet av ett nytt svenskt totalförsvar kanske aldrig fått starkare medial belysning.

Två avsnitt i Dagens Nyheters huvudledare är ovanligt fräna: "Våra beslutsfattare har agerat som att en stor kris är så osannolik att det inte är värt att investera för att skydda sig mot den. Det är ett tänkande som föregått många katastrofer" och: "Finland har klokt nog valt en annan väg och behållit ett totalförsvar med beredskapslager."

En annan ledare idag sticker också ut, Greger Ekmans "Utan diesel svälter vi" i Norrbottens-Kuriren, i vilken han bland annat skriver: "Trots att regeringen fastslagit att beredskapsarbetet inom det civila försvaret ska återupptas så har det inte tillskjutits några extra pengar."

Med tanka på att osäkerheten om omvärldsutvecklingen, i både när (Östersjön) och fjärran (kring Kina), inte verkar avta - kanske det inte är så konstigt om många människor känner oro inför framtiden. Vad ska vi då göra? Jo, låt oss omforma oro till något konstruktivt. Det finns en rad olika frivilliga civila och militära försvarsorganisationer, fler än vad många känner till, se samlingssidan frivilligutbildning.se Genom dessa kan du både bli mer robust själv och bidra till att hela samhället blir mer robust inför världsekonomiska, energirelaterade, naturliga (skogsbränder etc) och militära kriser. Och alla, även den som inte har möjlighet att själv delta i någon frivilligverksamhet, kan bidra genom att läsa på om vad en större kris kan innebära för hushållet och sist men inte minst göra sin röst hörd inför politiker och i medier. Givetvis sakligt och lugnt. För, som en viss liten sympatisk filmkaraktär en gång sade: Rädsla är vägen till den mörka sidan.

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar intill den norskryska gränsen? (bilden visar en i Tyskland)

CNN skapade härom dagen stora rubriker i nordisk press om en spektakulär övning vid den norskryska gränsen. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser i Nordnorge. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska tidningsläsare nu ännu lär tro att amerikanska stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har få svenskar fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där av tysken att plötsligt uppenbara sig. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Sedan skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg i Ungern. Även filmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater under kriget, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som hade fokus på svenska soldater och andra världskriget, och i högre grad än den idag så gott som helt bortglömda "En dag skall gry". Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Man kan nog säga att det bara är två av de ovan nämnda filmerna som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig dock en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.