Moderniserad Piranja i modellform på en vapenmässa i Ryssland 2015. FOTO: Artjom TkatjenkoSovjetunionens marina specialoperationer tas då och då upp i svensk debatt. Det blir lite märkligt då vissa debattörer ignorerar ryska röster om detta ämne. Bland de tidigare sovjetmedborgare som uttalat sig finns en FN-diplomat och en KGB-general. Även Skandinavien, Sverige och Stockholm har nämnts i ryska källor.Att det existerade specialförband, på ryska spetsnaz, som var underställda den militära underrättelsetjänsten GRU – det var något som erkändes först 1989 och det första sovjetiska reportaget om dem publicerades först året därpå. Det var inget om gränskränkningar i det, men det är relevant att här nämna för att ge en uppfattning om hur pass hemligt spetsnaz var. För mer om det första sovjetiska reportaget, se
Ryska elitförband och specialvapen (2016).
Men också före Sovjets fall fanns det ryska röster som tog upp sovjetiska marina specialoperationer. Den som mest har citerats är avhopparen, ”Viktor Suvorov” vars verkliga namn är Vladimir Rezun. På en betydligt högre nivå var Arkadij Sjevtjenko, som i april 1978 hoppade av som FN:s biträdande generalsekreterare. Sjevtjenko skrev i början av 1980-talet sina memoarer, som även utkom på svenska 1985,
Att bryta med Moskva. Sjevtjenkos bok handlar ytterst lite om ubåtskränkningar. Men icke desto mindre är det relevanta avsnittet i boken läsvärt, om ett politbyråmöte som Sjevtjenko bevistade som medlem av den sovjetiske utrikesministerns personliga stab:
”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter det statsminister Olof Palme [juni 1970] besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”
Förutom att Sjevtjenko varit rådgivare till Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko så är det intressant att hans tidsangivelse, alltså 1970, sammanfaller med det samtida svenska försvarets indikationer om en ny sorts undervattenskränkningar. Vidare har flera av hans andra påståenden visat sig stämma, som att Sovjet i motsats till vad man lovat hade kvar ett stort program för biologiska vapen. Nu har vi facit och vet att den då sensationella uppgiften var korrekt.
År 1994, alltså ett par år efter Sovjets fall, gjorde KGB-generalen Jurij Drozdov ett uttalande för den tyska tidskriften
Focus (
nr 27/1994). Om Drozdovs bakgrund som en av de ansvariga för inledningen av Sovjets invasion av Afghanistan 1979 – se
Ryska elitförband och specialvapen. Anledningen till intervjun för tyska
Focus var att Drozdov under sin KGB-karriär sysslat mycket med Tyskland. När samtalet kom in på specialförbandet Vympel, som han själv grundat 1981, sade han följande:
”Vympel var ständigt beredda att agera på vilken plats som helst i världen. Männen kunde exempelvis lämna [en] ubåt på internationellt vatten, avancera från havet till fastlandet, inta ett objekt och återvända till havet, utan att bli upptäckta.”
Focus: "Ett tankeexperiment eller ett exempel på praxis?”
Drozdov: "Detta var något som vi gjorde.”
Vympel-dykarna lär nog inte ha simmat hela vägen till fastlandet (det tyska ordet Drozdov använde var vordringen = avancera/framrycka) utan antingen ha använt sig av ett civilt fartyg/dykarfarkoster och/eller undervattensmopeder. Sovjet hade många mindre undervattensfarkoster.
När reportern undrade om sådana operationer kunde genomföras utan ett understödjande nätverk på plats – då hänvisade Drozdov till sekretess. Visserligen var det 1994 nya tider men bara till en viss gräns, uppenbarligen. Jurij Drozdov var fram till sin död i somras en i Moskva firad KGB-veteran.
Det är ett faktum att även rysk TV och ryska böcker har tagit upp att Sovjetunionen under kalla kriget bedrev skarpa marina specialoperationer. I några fall har man också varit mer specifik och talat/skrivit om att dessa operationer skett i skandinaviska, svenska vatten.
År 1996 utkom boken
Sovjetiska dieselelektriska ubåtar från efterkrigstiden (1996) av Vladimir Gagin – som författat många militärhistoriska böcker. På ryska lyder boktiteln
Советские дизель-электрические подводные лодки послевоенной постройки. I bokens avsnitt om miniubåtsprojektet 865 Piranja kan man läsa:
”Detta var inga simpla ubåtar. Flera av dem har inget samband med VMF [den sovjetiska/ryska marinen]. De används för det tidigare sovjetiska KGB:s specialoperationer. I juni 1988 i [Oxelö]sund fann svenskarna […] en liten ubåt som låg på bottnen, dess längd översteg inte 30 meter. Ubåten, fastställd genom sonar, drog till sig antiubåtshelikoptrar, och, eftersom det handlade om Sveriges territorialvatten, inleddes direkt en attack med sjunkbomber […] De små sovjetiska ubåtarna förargade inte bara svenskarna, som upptäckte dem till och med i Stockholmsviken.”
I det nutida Ryssland är de sovjetiska marina specialoperationerna fortfarande till stor del hemligstämplade. Det har t ex framgått av senare års relevanta ryska TV-dokumentärer. Så här förklarade spetsnaz-veteranen Gennadij Sizikov (med grad motsvarande överste) i en av dem:
”En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart [de tagit vägen] tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi var. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid. […] Än idag anses de vara hemliga.” (ur dokumentären ”Podvodnyje ninja”)
Därför har senare års ryska TV-dokumentärer och faktaböcker om marin spetsnaz inte innehållit några riktiga detaljer. Generella medgivanden har dock tillåtits, som:
”Men ett särskilt intresse hos utländska underrättelsetjänster väckte miniubåten Piranja, som till och med kunde föra med sig nukleära minladdningar. En gång fastställde man till och med Piranjan i skandinaviska fjordar, nära Nato-objekt.” (ur dokumentären ”Podvodnyje diversanty”)
Om antalet sovjetiska specialoperationer i andra staters vatten yttrade marinhistorikern (f.d. marinofficeren) Arkadij Tjikin i dokumentärfilmen ”Diversanty”:
”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på andra länders territorier osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”
Vill någon journalist få aktuell länk till dokumentärfilmerna så ska jag försöka ordna det (de tas ibland ner från nätet och förekommer där under olika namn).
En rysk veteran som hade varit intressant att få lyssna på var den man som i Ryssland utpekats som en av nyckelpersonerna bakom Sovjets marina spetsnaz, Dmitrij Sjasjenkov. Kort före han skapade den marina varianten av spetsnaz tjänstgjorde han vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm, mellan 1947 och 1949.
