Kategoriarkiv: Sydkorea

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat "Ingenmansland". Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett stavningsfel och "rättat" ordet. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget "tomt träsk" som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars i decennier opublicerade anteckningar ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan. Men denna politik skrotades också, och det blev snart bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till. Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och konkret sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och därefter mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och dess stora projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin - som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför storstäderna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer praktiskt genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: "Spökkommissionen i Panmunjom".

P.S.
Förtrycket av ingermanländarna upphörde inte med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Men ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.

Koreakriget på en minut

Koreakrigets märkliga förlopp i kartform på en minut.

I min artikelserie MILITÄRT! tar jag flera gånger upp Koreakriget 1950-53 och dess efterspel. Särskilt beskriver jag de insatser med nordkoreanska specialförband som skett de senaste decennierna. De utgör en del av den mindre kända bakgrunden till de nutida händelserna.

Perspektiv på Nordkorea

Den ökade spänningen på koreanska halvön har satt ljuset på en av världens farligaste konflikter, som levt i ett vapenstillestånd i närmare 60 år. Nordkorea är mitt uppe i en ny runda av hot-förhandling-ekonomiskt understöd som närmast blivit en affärsmodell för det svårgenomträngliga landet.

Omvärldens medier är fulla med försök att förstå sig på hur nordkoreanerna tänker, i synnerhet den relativt oprövade diktatorn Kim Jong-un. Inte sällan förekommer spekulationer med drag av demonisering eller förlöjligande. Bägge alternativen är riskfyllda attityder, eftersom det försvårar analysen av vad ledningen kan tänkas vilja. Diktatorns far, Kim Jong-il, var förvisso en diktator med allehanda negativa attribut, men samtidigt omvittnat intelligent och kunnig i minsta detaljer. Gång på gång manövrerade denne på ett sätt att landet till slut blev en kärnvapenstat. Svårigheterna att förstå den nordkoreanska ledningen är en påminnelse om frestelsen att utgå från det egna tänkandet när det gäller att bedöma omvärlden. För vår del är det mest aktuellt i våra relationer med Ryssland.

Det är ingen slump att retoriken höjs just nu, eftersom det nordkoreanska militära systemet befinner sig i sin årliga vinterträningscykel. Denna börjar i december-januari och avslutas i mars-april med armékårs- och krigsmaktsövningar. Den nordkoreanska krigsföringsförmågan är alltså på sin årliga topp. De nyutbildade förbanden är nästan färdigtränade och massor med övningar pågår, vilket förkortar förberedelsetiden ifall de vill göra något allvarligt.

Jag har fått frågor på Twitter om tillståndet i den nordkoreanska krigsmakten. Jag bedömer att nordkoreanerna har tre respektfulla tillgångar. Landet har troligen en av världens största specialförbandsstyrkor som använts flitigt i olika operationer mot sydkoreanska mål de senaste decennierna. Nordkorea har också en dedikerad satsning på cyberoperationer, även om det är ett och annat frågetecken för graden av sofistikering. Men, kopplat till var i utvecklingen världen i övrigt befinner sig när det gäller cyberoperationer så kommer man långt med att organisera sig.

Artilleri- och rakettrupperna är det farligaste systemet som Nordkorea har. Med bedömningar kring 13 000 pjäser i olika kalibrar (Sverige 48 stycken som jämförelse), så är dessa vapen ett stort hot för det sydkoreanska samhället och dess krigsmakt. Huvuddelen av dessa finns i området närmast den demilitariserade zonen (DMZ) och de tyngre vapnen når Seoul. Vi kan anta att huvuddelen av förbanden kan transporteras och gömmas inom och mellan stora underjordiska system som landet har byggt. Dessa system innehåller med stor säkerhet enorma upplag av ammunition. Ett enklare överslag ger vid handen att Nordkorea vid ett fullständigt krigsutbrott skulle kunna avlossa flera miljoner (!) granater mot sydkoreanska baser och installationer bara under det första halvdygnet av en konflikt. Med hjälp av USA skulle Sydkorea återvinna jämvikten relativt snabbt och Nordkorea skulle förlora ett anfallskrig mot Sydkorea tio gånger av tio, om USA gick in med militär styrka.

Läget är lite mer prekärt denna gång, eftersom de bägge koreanska nationerna denna gång har nya ledare och Sydkorea har slutat att vända andra kinden till. Det är lätt gjort att se det nordkoreanska systemet som en monolit, men faktum är att landet fortfarande befinner sig under en makttransition från den avlidne diktatorn till den unge sonen. Det finns uppgifter om en maktkontrovers i november kring omstruktureringen av några av landets underrättelse- och säkerhetstjänster som ledde till öppen skottlossning i Pyongyang. Det är alltså fullt möjligt att de nordkoreanska tongångarna är kopplade till en strävan hos diktatorn att konsolidera greppet om landets militära apparat.

Scenariot med en statskupp eller revolt är en bortglömd variant i den svenska nyhetsbevakningen. En sådan har låg sannolikhet och mycket svåra konsekvenser jämfört med öppet krig som har en väldigt liten sannolikhet, men med extremt allvarliga konsekvenser. Jag har tagit del av två olika bedömningar kring en implosion av Nordkorea, vilka pekar på att omvärlden skulle vara tvunget att deployera som minimum en kvarts miljon soldater bara för upprätthålla ordning, skydda gränser och säkra de nordkoreanska massförsörelsevapnen. Det skulle innebära att det motsvarar de amerikanska maximala insatserna för Irak och Afghanistan samtidigt. I händelse av en stabiliseringsoperation på koreanska halvön skulle det tillgängliga och flexibla insatsförsvaret här hemma prövas hårt med önskemål om en substansiell insats. Det är svårt att se Sverige stå utanför en sådan insats med tanke på det politiska kapital vi investerat i konflikten. Vi är dessutom ett av de få länder i väst som Nordkorea har ordentliga relationer till.

Hur taxerar då omvärlden risken för ett förestående krigsutbrott? Relativt lågt får nog bedömningen bli, även om det amerikanska flygvapnet har gjort ett par uppmärksamade flygningar med såväl B-52 och B-2 över kring Sydkorea. Just den 15. mars flög både USA och Ryssland tunga bombflygplan med kärnvapenkapacitet kring den koreanska halvön. Det mest avancerade stridsflygplanet F-22 Raptor ska enligt nya uppgifter ha stationerats i Sydkorea för en övning. Jag bedömer att dessa åtgärder inte är riktade så mycket mot Nordkorea, utan istället för Sydkorea. Den amerikanska flottan följer nämligen den egna normalbilden med 49 % av fartygen insatta eller under gång. Tyvärr kan vi inte längre se läget för de amerikanska attackubåtarna som vi kunde när jag skrev om Nordkorea förra gången. Vi kan däremot se att USA har två hangarfartyg, Dwight D. Eisenhower och John C. Stennis kring i femte flottans område kring Mellanöstern.

Och det är där som de största indirekta riskerna finns. Omvärldens hantering av Nordkorea studeras noga av det iranska prästerskapet och dess säkerhetsetablissemang. Minsta flimmer i beslutsamheten rullar beslutskulan mot annonserandet av kärnvapengenombrott för teokratin. Ett sådant skulle vara destabilserande för regionen, och därmed för hela världen. President Obama var tydlig under sitt besök i Israel nyligen. Budskapet var att det går inte att omringa ett Iran med kärnvapen. Den amerikanske presidenten vet att ett Iran med kärnvapen skulle innebära en kärnvapenkapplöpning i regionen och en mycket mer osäker omvärld. Därför är det av vikt att i varje läge kunna avge ett balanserat svar på nordkoreanska provokationer. Beslutsamma svar som inger respekt i Teheran och Pyongyang, men inte samtidigt eskalerar konflikten eller utlöser en nordkoreansk kollaps.

Hur går det då? Eftersom Nordkorea nästan har talat in sig i ett hörn när det gäller retoriken, så gäller det för diktatorn att porträttera en seger som samtidigt sätter press på Sydkorea för en mjukare hållning framöver. Nordkorea försöker sig nu på den omöjliga ekvationen att genomgå en ekonomisk utveckling samtidigt som man sätter sin militarisering jämsides. Därför är den mest troliga utvecklingen att något begränsat sker som kan utropas som en reell framgång. Eftersom Nordkorea bytt angreppsmetoder mellan ubåtsattacker och artilleribeskjutningar, så kanske cyberattacker ligger nära till hands. Det blir svårare för en allt mer flaggviftande president, Park Geun-hye, i söder att svara på. Det skulle dessutom göra det möjligt för diktatorn att visa för sitt land hur framstående man är på nya fronter.

DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
SR
DN
SvD
Aftonbladet
SR

Nordkoreas nya drömkrig

Både fallskärmstrupper och nya stridsvagnar ingår i den nya nordkoreanska krigsvideon.

I februari släppte Nordkorea en video om ett nordkoreanskt kärnvapenangrepp mot en amerikansk stad. Nu har man just släppt en ny video, men nu om ett konventionellt krig med Sydkorea och USA.

Förutom stort fokus på Nordkoreas massiva artillerikår och dödsföraktande fanbärare ingår i filmen mer intressanta och ovanliga glimtar, exempelvis av Nordkoreas fallskärmstrupper och nyare stridsvagnar. Som framgår av min artikel om Nordkoreas pansar i serien MILITÄRT! är det dock inte så mycket modernt ens med Nordkoreas senaste stridsvagnar.

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till framgång är det inte förvånande att försöken fått vänta till den andra presidentperioden. Tidigare har presidenten sagt att inte skulle besöka Israel förrän han har något konkret att komma med. Nu verkar den nya formeln vara att det är parterna som ska leda processen, vilket skapar indirekt press på dem att komma överens – men inte ökar möjligheterna enligt min bedömning.

Norr om Israel har läget i Syrien fortsatt att bli värre. Nu anklagar bägge sidorna varandra för att gjort någon form av insats med något slags C-stridsmedel utanför Aleppo. Eftersom det inte finns några oberoende källor förhåller jag mig tills vidare skeptisk till uppgifterna. Det påstådda bokför jag däremot på kontot för förhöjd psykologisk krigföring. Här gäller det att undergräva förtroendet för motparten, och möjligen skapa någon form av ingripande från omvärlden. President Obama intygade att en användning av C-stridsmedel i Syrien skulle förändra förutsättningarna kapitalt.

Dessutom påstås syriskt stridsflyg ha bombat mål i Libanon för att slå ut försörjningslinjer till rebellerna i det aktuella området. Här har jag inte heller i skrivande stund hittat någon oberoende verifikation, men för några dagar sedan var syriska företrädare tydliga med att man inte stillatigande längre se på dessa rörelser av vapen och materiel. Det talar för att det verkligen skett, vilket skulle sätta den libanesiske presidenten Suleiman under stor press att stoppa flödet för att inte riskera en inrikespolitisk explosion.

För att ytterligare lök på laxen så har också läget förändrats vid Golanhöjden. På den syriska sidan har mindre, hårdföra islamistgrupper tagit över ett mindre område. Det ökar risken för friktioner med Israel som trots retoriken i praktiken levt i fred med Syrien sedan oktoberkriget 1973.

Det här är några tecken på att den syriska konflikten är på väg att flamma upp ordentligt. Till den brasan ska läggas en förvärrad inrikespolitisk situation i Jordanien, där kung Abdullahs förmåga att styra landet blir alltmer kringränd. Det är inte säkert att kungen personligen skulle råka illa ut vid stora oroligheter, eftersom han påräknar blodsband med självaste Muhammed. Men, ett liknande uppror i Jordanien som i Syrien för omfördelning av makt och mot korruption skulle kunna leda till ett maktövertagande av Muslimska Brödraskapet och en marionett till kung. Det i sin tur skulle betyda att Israels geopolitiska läge skulle vara helt förändrat på drygt två år med stora förändringar i Egypten, Syrien och i så fall Jordanien. Tidsramen är en tuff påminnelse för den som till äventyrs anser att man ska utforma sin säkerhetspolitik på extrapolerade prognoser.

Lika bekymmersamt är det inrikespolitiska moraset i Irak, där den shiitiske premiärministern al-Maliki utför en konfrontativ förföljse av sina politiska motståndare, i huvudsak sunniter förstås. ”Den enda platsen där sunniter nu är i majoritet, är i fängelserna”, suckade nyligen en sunnitisk politiker. Värst är verkar situationen vara i Kirkuk, staden i norra delen av landet och som har en mix av shiiter, sunniter och kurder. Läget uppges vara mycket spänt mellan de olika grupperingarna som finns och runt om i landet pågår dagliga sprängdåd och attacker. Ett resultat som inte är smickrande för den amerikanska invasionen av landet för tio år sedan.

För att göra det hela ännu värre så är den västra delen av landet, Anbarprovinsen, den andra delen av Irak med sunnitisk majoritet. Eftersom en del av vapenförsörjningen till rebellerna i Syrien går den vägen med stöd av sunnitiska schejker i området, så är det upplagt för djupa slitningar med Assads kollega, premiärminister al-Maliki som i centralregeringens namn försöker stävja denna smuggling för att lätta på trycket för den syriska regimen.

I nästa lager på löken ligger den latenta konflikten med Iran. Jag uppfattar president Obamas besök också inriktat på att tala direkt till den israeliska befolkningen med budskapet:”Förlita er på mig. Jag kommer aldrig låta Iran få tillgång till kärnvapen”. På så sätt kan den amerikanska administrationen sätta ramen för diskussionen i Israel om detta ämne, så att alla måste förhålla sig till budskapet. För en president som satsat mycket på nedrustning av de strategiska kärnvapnen är detta en viktig fråga. Om inte det iranska atomprogrammet begränsas till fredlig användning, så kommer världen få ett stort problem med teokraterna i Iran och en region i kärnvapenkapprustning. Det räcker med att överbefälhavare Obama nu har B-52:or flygande över Sydkorea i en klar signal om beslutsamhet att försvara sig och sina allierade mot nordkoreanska attacker. Läget vid koreanska halvön har försämrats ordentligt efter det märkliga landets senaste kärnvapenprov. Rent tekniskt råder nu krig, men utan stridshandlingar än så länge. Kommunikationslinjen mellan Pyongyang och Seoul är bruten, vilket ökar risken för missförstånd.

Samma risk som den amerikanska försvarsstabschefen Martin Dempsey varnade för i måndags när det gäller den bristfälliga kommunikationen med Iran. Det blir lätt att en misstro förstärks och tolkas inom ramen för de egna fördomarna eller rädslorna när man inte förstår den andra sidan, och det gäller åt bägge hållen. Ett iranskt eldöppnande mot en amerikansk UAV som eskorteras av stridsflyg, och som besvaras med verkanseld kan lätt spinna iväg om iranierna öppnar eld mot dessa plan också.

Det är i denna sköna, nya värld som vår Försvarsberedning ska navigera i och snart lägga fram en analys om. Vid en försvarsindustriell konferens intygade igår den vice ryske premiärministern Dmitrij Rogozin att militära medel är det främsta medlet för att lösa politiska och ekonomiska konflikter. I det nya ryska tänkandet har väst med sitt konsumtionsmönster ökat råvaruutaget från jorden till en sådan nivå att det kommer att innebära kamp om resurserna. Därför försöker landet nu skapa den kontaktlösa krigföringen som genom att genomföra fjärrangrepp först ska skydda de egna trupperna och den egna befolkningen.

Står vi inför en begynnande cykel av militärt våld när den globala ekonomiska och politiska kartan ritas om? Och vad betyder det i så fall för det internationella systemet och för vår del av världen? Klarar beredningen av att förhålla sig till kalla realiteter eller kommer den tillverkas utifrån en vällovlig önskan? Frågan är vad som kommer först – Försvarsberedningens rapport eller en lunta till den syriska knallgasen?

Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den som inte vågar smaka lärandets beska smak sväljer okunnighetens förnedring i hela sitt liv”

En nordkoreansk dröm


I veckan släpptes denna nya musikvideo i nordkoreansk TV. Ja, det är en pianoversion av "We Are The World".

Det är inte sällan som vanliga svenska medier tar upp Nordkoreas kärnvapenhot. Man blir avtrubbad. Icke desto mindre menar jag att det nu ser extra illa ut både på Koreahalvön och mellan Japan och Kina.

Tre omständigheter är nya:

1. Japan har skjutit upp inte mindre än två nya spionsatelliter specifikt för att kunna bevaka Nordkorea.
2. Sydkoreas truppstyrkor vid gränsen mot Nordkorea fick igår nya förhållningsorder. De ska nu genast skjuta tillbaka vid beskjutning från Nordkorea.
3. Det diskuteras nu offentligt i Sydkorea om preventivslag vid belägg för ett förestående kärnvapenangrepp mot Sydkorea.

För övrigt, igår dök det upp en intressant ny svensk blogg, Betongblandarens försvarsupplysning, som vill "göra det komplexa och diffusa i försvarsdebatten konkret och begripligt". Har just lagt till den till min offentliga läslista här intill.