Kategoriarkiv: totalförsvar

Ökad förmåga inom civilt försvar kräver mer militära resurser

Det stillastående läget i rikspolitiken står i kontrast till arbetet med civilt försvar runt om i landet. Med hjälp av de pengar som tillskjutits pågår nu en rad aktiviteter, utbildningar och planeringsverksamheter. Konferenser arrangeras på lokal och regional nivå för att få ihop relevanta aktörer i syfte att öka insikt, kunskap och förmåga. MSB jobbar på för att kunna ge efterfrågat stöd och nu gäller det att den militära sidan har kraft och resurser både på Högkvarteret och inom Militärregionerna för att möta upp behovet av samverkan och kunskapsutbyte.

En aspekt av hotet om prolongerad 2018-års budget (med tanke på rikspolitiken) är ett annat förmågeglapp än det vi brukar associera begreppet till, nämligen Försvarsmaktens förmåga att avdela resurser för att stärka den civila uppbyggnaden inom ramen för totalförsvaret. Det är som bekant en civil-militär helhet som måste byggas upp och kunskapsöverföring liksom samplanering är centralt.

Behovet av resurstillskott är stort, liksom den personal- och kompetensförsörjningsproblematik som är gemensam för hela totalförsvaret.

Nyhet: Igår slöt SKL och MSB en överenskommelse om kommunernas krisberedskap för 2019-2022. Överenskommelsen omfattar 1,2 miljarder kronor. En motsvarande överenskommelse finns sedan tidigare om landstingens arbete med krisberedskap och civilt försvar, liksom en gällande kommunernas arbete med civilt försvar.  De prioriterade uppgifterna inom civilt försvar för kommunerna under perioden (2018-2020) är:

  • Kompetenshöjning gällande totalförsvar
  • Säkerhetsskydd
  • Krigsorganisation och krigsplacering

Avsikten är att en ny överenskommelse från och med 2023 ska reglera kommunernas arbete med både krisberedskap och civilt försvar.

Några exempel på aktiviteter i närtid:

Den 4 oktober höll jag föredrag i Halmstad för Länsstyrelsen i Hallands läns regionala råd för samhällsskydd och beredskap. Dagen efter arrangerades en totalförsvarsdag med ett häftigt upplägg för andraårselever i gymnasiet.

Den 23-25 oktober äger mässan SKYDD 2018 rum på Stockholmsmässan. Jag modererar inledningen, då Fredrik Reinfeldt talar om Trygghetskommissionen, och ett seminarium om informationssäkerhet med Åke Holmgren, MSB, Anne-Marie Eklund Löwinder, Internetstiftelsen och Olle Segerdahl från F-Secure.

Sedan bär det av till Norrköping inför Länsstyrelsen Östergötland, Länsstyrelsen Södermanland och näringslivets säkerhetsdelegations totalförsvarskonferens den 25 oktober.

31 oktober håller Länsstyrelsen i Hallands län utrymningsövning i Kungsbacka och den 15-16 november äger Länsstyrelsen i Uppsala läns årliga krisberedskaps– och totalförsvarskonferens rum.

Den 20-21 november modererar jag Träffpunkt: Internationell samverkan som SOFF tillsammans med Försvarets materielverk, ISP och Business Sweden arrangerar i Saltsjöbaden och den 29 november är det dags för Livsmedelsverkets ”Mötesplats Livsmedelsförsörjning”.

Den 11 december är det dags för årets Krissamverkan Västra Götaland, arrangerad av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, i Göteborg. Temat är ”Civilt försvar så in i Norden”.

 

 

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa.

Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. Snart var det dessutom dags igen, men denna gång under ytan. Peter Hultqvist (S) var nytillträdd försvarsminister när Operation Örnen drog igång i Stockholms skärgård. Att statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren stod tillsammans på en av presskonferenserna var en viktig markering både nationellt och internationellt, men det illustrerade också Hultqvists vilja att förbättra relationerna mellan Försvarsmakten och departementet – en ambition som även manifesterades genom det okonventionella tillika kloka valet av statssekreterare, dåvarande chefen för ledningsstaben och Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand.

På Helgandsholmen fick försvarsutskottet (FöU) en rad nya ledamöter och en ny ordförande i den mångårige försvarspolitikern Allan Widman (L), som intressant nog representerar ett parti som stått utanför försvarsöverenskommelser och samarbeten med regeringen under mandatperioden, vilket har skapat en intressant dynamik i relationerna mellan utskottet (eller i alla fall Widman) och regeringen.

Försvarsberedningen låg i träda efter en uppseendeväckande överlämning av sin rapport innan valet och någon ”försvarsgrupp” fanns ännu inte på kartan. Däremot hade en nymodighet uppstått, nämligen det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i samband med ubåtsjakten i skärgården och som då och då under perioden har väckt frågor kring bland annat sin funktion. Kansliet för krishantering hamnade på justitiedepartementet (Ju) istället för statsrådsberedningen och frågor om civilt försvar flyttades också, enkelt uttryckt, till Ju från försvarsdepartementet. Sedermera blev det ministerbyte då Morgan Johansson (S) blev både justitie- och inrikesminister i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen.

Hultqvist etablerade snabbt en popularitet som kom att bestå under perioden och som i sinom tid – det är ett år sedan nu – skulle rädda honom från den misstroendeförklaring som skördade Anders Ygeman. Han använde sig av sina erfarenheter som förutvarande ordförande i FöU, då han ofta kritiserade regeringen för att ”skönmåla” tillståndet i Försvarsmakten, och mejslade ut en linje som handlade om att välkomna klarspråk och rent allmänt låta folk förstå att han menade allvar med försvaret. Det gick hem i stugorna och i Försvarsmakten och stukade framförallt Moderaterna på ett sätt som höll i tills dess att de genom Hans Wallmark tog tag i försvarspolitiken (för att travestera en aktuell valslogan).

Fyra år går fort och Hultqvist hade ett försvarsbeslut att genomföra. Det kommande försvarsinriktningsbeslutet skulle fattas under våren 2015, för att omfatta åren 2016-2020. Förberedelsearbetet drogs igång och försvarsministern efterfrågade uppriktiga underlag från Försvarsmakten

– Jag vill ha en klar redovisning av tillståndet i det svenska försvaret. Har vi en realistisk bild av hur det ser ut i dag, då har vi också en plattform när vi ska gå vidare. Därför är det viktigt för att stämma av läget i Försvarsmakten: vad är våra styrkor och våra eventuella svagheter? Hur ser arvet ut efter den borgerliga regeringen? Det är viktigt att få en analys av plus och minus. (SvD 141017)

Genom Försvarsmaktens svar några månader senare tydliggjordes klyftan mellan resurser och inriktning. Försvarsmakten skrev bland annat i sitt underlag att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, menande myndigheten. Redovisningen var svårsmält och insatta anade konturerna av ett underlåtenhetsberg som skulle ta tid att klättra över, särskilt som förhoppningarna var höga på att politiken snabbt skulle komma till rätta med bristerna. Uttalanden från Hultqvist i sin tidigare oppositionsroll, om de borgerliga partiernas aviserade budgetökningar som ”puts i marginalen”, bidrog till förväntningarna.

Regeringsskiften erbjuder en möjlighet att byta inriktning och göra upp med tidigare beslut och hantering, men i försvarspolitiken är det ofta mycket långa processer mellan beslut och till exempel ett förbandssatt materielsystem. Detta i kombination med att de breda majoriteternas politik inom området innebär att de flesta har varit inblandade och därmed ansvariga för vad som varit, vilket har sina uppenbara fördelar men även innebär en hämmande effekt på omtag tills dess det etableras ett slags konsensus om att vända blad. Det medför i sin tur att man aldrig kan virvla in på försvarsdepartementet och vädra ut och idka fullständig barmarksplanering när en ny politisk ledning tar plats. Det så kallade ”arvet” antar många skepnader och lägger sordin på äventyrligheter (samt hejdar förvisso en och annan vansinnighet).

Hultqvists första försök att skapa en gemensam blid av tillståndet i Försvarsmakten kom att bli inledningen på den återkommande frågan under mandatperioden om hur stort glappet egentligen är mellan den försvarsmakt som är beställd och de resurser som följt med besluten? Att tränga in i försvarsekonomin – som närmast är utformad för att vara omöjlig att begripa – är det få som gör på ett grundligt sätt. Detsamma gäller spårbarhet mellan tillförda resurser och försvarseffekt. Allt mer är hemligt i Högkvarterets underlag, till exempel redovisningarna av personal i budgetunderlagen, vilket inte underlättar annat än spekulationer. Annat är mer självklart dolt, till exempel förmågan i krigsförbanden, men det gör det också svårt att utvärdera utvecklingen bakom högtidstal och retorik.

Från vad som kändes som en armkrok mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten i mandatperiodens början, har det varit tilltagande gnissel i relationerna. Enkelt uttryckt är politiken irriterad på myndighetens överplanering och ekonomiska underlag som snabbt anses obsoleta. Det spretar också allt mer mellan de önskvärda inriktningarna och ambitionerna för verksamhetens mer långsiktiga utveckling. Från Försvarsmakten brottas man å sin sida med att inrymmas i en prolongerad ekonomi – i avsaknad av nya besked – som innebär svåra hugg i verksamheten främst under 2019. Den offentliga bilden av satsningar på försvaret går inte ihop med hur det står till ute på förbandsnivå. Detta blir också en kommunikationsutmaning för ÖB, som är i stort behov av att rekrytera personal till en verksamhet som ska kännas allmänt pågång, utöver att hålla modet uppe i den befintliga organisationen. Då vill han inte fastna i en krisbild av verksamheten – samtidigt som det inte blir några större resurstillskott om bristerna inte blottas. Till detta kommer en intern balansgång som heter duga, mellan vad som kan uppfattas som skönmålning (och som omedelbart får alla stridslystna, fast på fel sätt), behov av goda relationer med politiken och budskap som väcker opinioner men som samtidigt riskerar skapa destruktiv vanmakt över bristernas omfattning. Lägg därtill att ÖB är en del av både det psykologiska försvaret – försvarsviljan – och tröskeleffekten gentemot främmande makt.

Hur ska man som myndighetschef få fram att det har skett ett generellt lyft jämfört med ett antal år sedan, att medarbetare som är hårt arbetstyngda uträttar stordåd som innebär att den operativa förmågan faktiskt höjs. Samtidigt som de som var med innan den stora svackan blir förbryllade över uttalanden om att vi är i god form jämfört med tidigare och omedelbart spritter till på grund av muskelminnen från skönmålningstiden. De som tillkommit efter Rysslands återtag konstaterar dessutom att förmågeklyftan ökar mellan oss och eventuella motståndare, eftersom de så att säga springer snabbare.

Sammanfattningsvis handlar det om att kombinera budskap om att i en jämförelse med oss själva det senaste decenniet, lite drygt, har det skett en uppryckning inom en rad områden, men att vi i jämförelse med andra halkar efter, trots det som i offentligheten måste uppfattas som samsyn om att satsa på försvaret.

Ett område som alla inblandade identifierar som avgörande framåt är personalförsörjningen. Peter Hultqvist intresserade sig för detta under sin tid som ordförande i FöU, både utifrån resultatet av rekryteringen och hans motvilja mot Alliansregeringens beslut att lägga plikten vilande. Han sade bland annat att en tryggad personalförsörjning över tiden är ”den enskilt viktigaste förutsättningen för att Försvarsmakten ska få en erforderlig operativ förmåga”. Den första åtgärden inom området, december 2014,  blev att fatta beslut om att åter börja kalla in krigsplacerad personal för repetitionsutbildning. Hultqvist hade ytterligare planer. Som bekant var ett av resultaten i den försvarsöverenskommelse som ledde fram till försvarsinriktningsbeslutet 2015 att se över personalförsörjningssystemet. Jag hade förmånen att leda den utredning som tillsattes och den 28 september 2016 lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning SOU:n En robust personalförsörjning av det militära försvaret till ministern. Redan den 2 mars 2017 beslöt regeringen, i enlighet med utredningens sportiga tidsplan, att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gällde därmed från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt från och med den 1 januari 2018. Beslutet om att åter tillämpa plikten kommer vi att minnas från mandatperioden, men personalförsörjningsutredningen var bara en av flera utredningar och ett annat område som det har vänts stenar inom är materiel och logistik, vilket kommer göra beständiga avtryck i nästa försvarsinriktningsbeslut.

Tillbaka till hösten och vintern 2015. Under hösten lades Hultqvistdoktrinen en 1 oktober 2015 fick Sverige en ny överbefälhavare när Micael Bydén tog över efter Sverker Göranson, som lämnade efter sex år i hetluften (han reflekterade över sin tid som ÖB i ett samtal på Försvarspolitisk Arena i Almedalen samma år). För övrigt var det belysande för sakernas tillstånd att utrikesminister Wallström kallade upp ambassadör Tatarintsev för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenterades.

Den 10 december beslöt regeringen att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter skulle återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Det motiverades med ett försämrat omvärldsläge och de ökade osäkerheterna i närområdet. Beslutet kommer helt säkert att ses som en milstolpe när försvarspolitiken beforskas i framtiden.

Lite senare samma månad bjöd försvarsministern in de partier som stod bakom Försvarsberedningens rapport till samarbete kring kommande inriktningsproposition. Han sökte en bred majoritet. Under ledning av statssekreterare Salestrand arbetades fram en överenskommelse som även omfattade förstärkningar av försvarsekonomin. Den lade också grunden till den inriktningsproposition som riksdagen fattade beslut om i början av sommaren. En bred majoritet var således ett faktum, även om Liberalerna lämnade förhandlingarna, och sånär som på frågan om svenskt medlemskap i NATO (Centerpartiet ändrade uppfattning till förmån för alliansanslutning i september 2015) rådde det inte några större oenigheter kring Hultqvists huvudinriktningar: Att öka den svenska nationella militära förmågan, inklusive förstärkt militär närvaro på Gotland, att med utgångspunkt från en militärt alliansfri position fördjupa internationella samarbeten samt att bygga upp ett för tiden relevant totalförsvar.

I och med överenskommelsen såg en ny försvarspolitisk gruppering dagens ljus. I syfte att vårda aprilöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle en grupp, Försvarsgruppen, fortsättningsvis samråda om frågor som gällde överenskommelsen. Kristdemokraterna hoppade av samtalen i augusti 2017 på grund av försvarsekonomin och står nu vid sidan av L på en egen sida inom alliansen.

2016 kom ett nummer av Försvarets forum (05/2016) som fick ögonbrynen att höjas på olika håll, både internt och externt. I en intressant intervju med arméchef Engelbrektson, flygvapenchef Helgesson och marinchef Nykvist, elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet, sade arméchefen bland annat:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Och flygvapenchefen preciserade:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2017 presenterade statsminister Stefan Löfven en lika efterlängtad som fördröjd nationell säkerhetsstrategi.  Vid konferensen meddelade också försvarsministern att han återstartar Försvarsberedningen och att beredningen skulle påbörja arbetet med att ta fram en försvars- och säkerhetspolitisk rapport till regeringen. Hultqvist berättade också att han hade utsett riksdagsledamoten och förre försvarsministern Björn von Sydow till ordförande, vilket togs emot positivt i alla läger. Försvarsberedningen inledde arbetet med rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 som presenterades strax före jul 2017. Den har utgjort en totalförsvarsbibel sedan dess. Innan dess (i augusti) kom dock regeringen överens med Moderaterna och Centerpartiet om ytterligare resurser till det militära- och civila försvaret (ytterligare 2,7 miljarder kronor per år 2018-2020). En annan sak vi minns under den hösten är såklart försvarsmaktsövningen Aurora 17.

Under våren 2018 var det stor fermitet i Totalförsvarssverige, bland annat med kunskapshöjande övningsverksamhet inom civilt försvar genom SAMÖ 2018. 2020 är det åter dags för försvarsmaktsövning, men då genomförs också för första gången på mycket länge en nationell totalförsvarsövning – något att se fram emot med skräckblandad förtjusning! Helt säkert har vi kommit en bit på vägen då. Resurser har tilldelats. Beslut har fattats och många människors gedigna arbete och engagemang- både på den civila och militära sidan – har bidragit till det trendbrott som (i vid mening) försvarsfrågan och motståndskraften har genomgått. Men återigen, förmågegapet ökar relativt vår omvärld och det kommer krävas mer resurser, mer utbildat folk samt spetskompetens i internationell konkurrens, inte minst inom informationssäkerhetsområdet, än vad de flesta partier både vill och hoppas.

Senast den 14 maj 2019 ska Försvarsberedningen lämna sin andra rapport inför försvarsinriktningsbeslutet 2020. Nästa regering och försvarsminister har att hantera förberedelserna och propositionsskrivandet, samt att få beslutet genom riksdagen. I beredningens anvisningar ingår att redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras. Minnesgoda försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.

Innan jag övergår till några frågeställningar som blivande beslutsfattare inom försvarsområdet bör fundera över, tänkte jag damma av något som försvarsministern sade i sitt tal under  Sälenkonferensen 2016 och som känns sällsynt passande inför ett val:

En påminnelse till alla som nu bär ansvaret och ett budskap till eventuella framtida beslutsfattare i lokalen är: gör inga tvära kast inom försvarsmakten. Satsa på stabilitet och långsiktighet. Inse att världen kan förändras snabbt. Sol idag, kan vara mörker i morgon. Gör inte om tidigare misstag. Det går snabbt att rasera, men tar lång tid att bygga upp. Stå med fötterna på jorden!

Några frågor för en ny (eller nygammal) politisk ledning

  • Minns Hultqvist underlagsbeställning till Försvarsmakten i början av mandatperioden (se ovan). Försök uppnå en gemensam lägesbild med Försvarsmakten, inklusive myndighetens skarpa prioriteringsförslag inom ramen för den ekonomi man som försvarsminister bör ha fått mandat för av sin statsminister.
  • Om övningsverksamheten fortsatt ska sägas vara prioriterad och uttryckas som en signal till omvärlden om att vi tar försvarsförmågan på allvar (vilket sägs från politiskt håll), hur ska i så fall eventuellt inställd övningsverksamhet tolkas? Med andra ord: Säkerställ omedelbart pengar, även för 2019.
  • I Ryssland genomförs ett resolut arbete för att, slarvigt uttryckt, kunna koppla loss viktiga funktioner och system från internet. Det illustrerar indirekt den egna viljan och förmågan att kunna ställa till elände i samhällsviktiga verksamheter, vilket även har visat sig tex genom larm i USA om intrång inom energisektorn. Sverige måste ta något slags nationellt grepp om kompetensförsörjning inom våra vassaste förmågor. I det ingår att säkerställa spetsen inom informations- och underrättelseområdet. Det handlar utöver eget beslutsstöd om att ha valuta för den helt avgörande internationella ”byteshandeln” för inflytande och egna behov.
  • Den nationella säkerhetsstrategin: Ställningstagande till eventuell revidering och operationalisering del II.
  • Hur optimerar vi det svenska systemet för beslutsstöd (och beslut) i regeringskansliet? En central fråga (inte minst kopplat till totalförsvarsplanering, gråzon och att hantera högre konfliktnivåer etc.) är behovet av helhetsbild när det gäller risker, sårbarheter och hot. Det kommer aldrig finnas En Enda Allomfattande Lägesbild, men det kan inte heller vara så att alla stuprör ska leda direkt upp till statsminister. Att räkna med att man alltid kan haka på informationsflödenas hängrännor först när krisen är ett faktum är onödigt optimistiskt. Vid sidan av mer långsiktiga frågor om myndighetsreformer och så vidare, där bra material finns i Försvarsberedningens senaste rapport, måste nästa regering veta hur man vill säkerställa hantering av gråzon och högre konfliktnivåer här och nu.
  • Apropå skogsbränderna: MSB talar förtjänstfullt mycket öppet om hur myndigheten tänjde rejält på sitt nuvarande mandat. Det är intressant eftersom det rörde sig om en kris helt inom myndighetens traditionella ansvarsområde, utan några andra större samhällsstörningar – och framför allt utan de betydligt mer utmanande politiska dimensioner som ett mer eller mindre kvalificerat antagonistiskt angrepp skulle medföra. Med andra ord: Hur ska vi ha det med det geografiska ansvarsområdet på nationell nivå? Vad kan, och vad ska, delegeras till myndigheter?
  • Tre viktiga utredningar är pågång och kommer att levereras under kommande mandatperiod: Näringslivets roll i totalförsvaret, frågan om ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar samt ny myndighet för psykologiskt försvar (regeringen beslutar om kommittédirektiv för de två sistnämnda vid dagens regeringssammanträde). Nu gäller det att säkerställa att arbetet inom dessa områden fortsätter under utrednings- och remisstid, så att arbetet inte stannar av i osäkerhet om vad som komma skall.
  • Hur undviker vi att hamna i åtgärder och investeringar utifrån ”most preferred threat”, som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska behov och överläggningar i partiledarkretsen?
  • Hur stöttar politiken och hur effektuerar Försvarsmakten en organisation och en inställning hos alla berörda, som går från fredseffektivitet till att tillväxa (med allt vad det innebär, från frågor om infrastruktur till resurser och behov av delegerad makt)?
  • En försvarsminister vinner inga större opinionssegrar genom att kanalisera resurser till forskning och utveckling, men det ska man göra ändå. Punkt.
  • Allianspartierna är överens om att Sverige ska bli medlem av NATO. På motsatt sida står S, MP, V och SD. Hur kan man mejsla ut en minsta gemensam nämnare som anammar Finlands formuleringar om att det är en option? (Ja, det är en fråga för utrikesministern, också.)
  • Hur ska vi förhålla oss till begreppet det nya normaltillståndet? Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Detta och formuleringar om bedömt säkerhetspolitiskt läge m.m. måste samordnas bättre mellan företrädare för olika centrala verksamheter (läs: den strategiska kommunikationen måste skärpas upp).

Till sist. PJ Anders Linder skrev för några år sedan att Sverige, till skillnad från andra länder

valde att satsa på upphetsning istället för upprustning

Det är en beklämmande sann beskrivning av hur svensk offentlighet ofta fungerar i stort och hur politiken beter sig inom en rad områden. Inom försvarsområdet har upphetsningen lett till ett så kallat trendbrott, vilket vi ska vara glada för. Men det räcker inte. Det är inte vi själva som bestämmer om tröskeleffekten är tillräcklig. Vi kan däremot bestämma vilken motståndskraft och krigsduglighet som är rimlig att betala för, bygga upp och systematiskt arbeta oss fram till det.

År 2000 avsatte vi 1,8 % av BNP till försvaret, med den hotbild som rådde då. Nu är vi nere på cirka 1 % och har marinerat oss så grundligt i dessa nivåer att vi hissnar lite när det talas om belopp uppemot 8-10 miljarder om året för att få nuvarande ambitionsnivå finansierad  – i rådande säkerhetspolitiska läge.

Den gångna försvarspolitiska mandatperioden har präglats av Putin, pengadiskussioner och personalförsörjning. Mycket talar för att det även gäller 2018-2022. Min förhoppning är att kommande mandatperiod ska genomsyras av något som är mycket viktigt för att alla ambitioner och uppfordrande ord ska få genomslag i praktiken: Att vi går från fredsrationalitet till operativ effekt och motståndskraft i vårt sätt att tänka och agera.

Epilog

Denna text utger sig naturligtvis inte för att vara en heltäckande redogörelse för mandatperioden. En rad beslut och händelser saknas. Syftet är bara att ge en mycket övergripande bild av vad som hände och var vi befinner oss inför kommande fyraårsperiod.

Almedalen 2018

Trots läget – både vad gäller omvärldsutveckling, kommande val, tidpunkt inför kommande försvarsinriktningsbeslut och svensk totalförsvarsplanering – är det inte så många seminarier om militärt försvar i Almedalen i år. Det beror bland annat på att Försvarsmakten väljer att tona ner sin närvaro betydligt jämfört med tidigare och att Försvarspolitisk Arena inte längre finns. Det kommer märkas. På den civila sidan händer det lite mer, i synnerhet vad gäller informationssäkerhet och påverkanskampanjer m.m. Med andra ord kan försvarsintresserade ändå se fram emot det hela. Sök t.ex. på ”försvar” i Almedalsveckans program så listas det ett antal arrangemang. Ett annat tips är att söka på den myndighet/organisation som omfattar relevanta ämnen – eller person rentav, om det är någon man tycker borgar för en intressant stund. För egen del är det, precis som i fjol, fler möten och interna arrangemang än publika, men följande seminarier ser jag mycket fram emot att moderera:

Måndag 2 juli

09:30 – 10:15 Hot och skydd – två sidor av samma mynt

Arrangör: Säkerhetspolisen

Hur arbetar Säkerhetspolisen för att skydda Sverige mot yttre samhällshotande verksamhet som riktar sig mot våra demokratiska värden? Och vad krävs för att säkra uppbyggnaden av vårt totalförsvar? Intresset för det mest skyddsvärda är stort och vi har ett högt och pågående underrättelsehot mot vårt land. Samtidigt ser vi att svenska skyddsvärd verksamhet har sårbarheter kopplade till exempelvis brister i upphandling och utkontraktering av IT-drift. Det kommer handla om hot, kontraspionage och säkerhetsskydd. Medverkande personer meddelas senare.

 

11:00 – 11:45 Säkerheten runt Östersjön

Arrangör: FOI och Försvarsmakten

Säkerhetsläget runt Östersjön har försämrats, hur är läget just nu? Hur påverkas Östersjön av övriga globala trender i säkerhetspolitiken? Vilka utmaningar ställs Försvarsmakten inför och hur hanteras situationen av övriga västliga länder? Hur resoneras det på den baltiska sidan av Östersjön?

Medverkande:
Micael Bydén, överbefälhavare, Försvarsmakten
Robert Dalsjö, forskare, FOI
Gudrun Persson, forskare, FOI

Tisdag 3 juli

Bland annat inspelning av samtal om försvarsvilja. Mer information senare.

 

Onsdag 4 juli

08:30 – 09:15 De digitala hoten – svensk samverkan förbättrar skyddet

Arrangör: Säkerhetspolisen, FRA, MUST

Arbetet med att bygga upp vårt totalförsvar pågår med full kraft. Samtidigt ser vi brister i skyddet av våra mest skyddsvärda verksamheter. En snabb teknisk utveckling i kombination med att allt mer skyddsvärd information finns tillgänglig i digitala system. Detta innebär ett förändrat hot och är en utmaning. Hur ska vi skydda oss? Medverkande personer meddelas senare.

 

13:15 – 14:45 Käk för kris och krig – livsmedelsberedskap för en ny tid 

Arrangör: SLU Sveriges lantbruksuniversitet

Hur ska vi uppnå livsmedelsberedskapen? Försvarsberedningens rapport Motståndskraft (Ds 2017:66) ger förslag som involverar såväl offentliga som privata aktörer och allmänhet, men samtidigt efterlyses en inriktning för vilka metoder som ska användas. Istället för att möta den nya tidens utmaningar med gårdagens lösningar kan vi utarbeta omställningsplaner, baserade på aktuell forskning. Vid detta seminarium diskuteras möjliga synergieffekter mellan två olika politikområden som sällan möts: civilt försvar och hållbarhet. Utgångspunkten är att flera av de lösningar som föreslagits för att göra livsmedelssystemet mer hållbart för att klara stora utmaningar, även vore en bra beredskapspolitik. Satsningen på stärkt beredskap kan därför, rätt utformad, samtidigt bidra till att göra jordbruket och resten av det svenska livsmedelssystemet mer resilient, dvs mindre sårbart.

Medverkande:
Tommy Åkesson, huvudsekreterare, Försvarsberedningen
Camilla Eriksson, forskare, FOI/SLU
Pernilla Tidåker, forskare, SLU
Serina Ahlgren, senior researcher, RISE Research
Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
Therese Frisell, handläggare beredskap, Livsmedelsverket
Harald Svensson, stf generaldirektör, Jordbruksverket
Patrik Strömer, ansvarig policyfrågor, Livsmedelsföretagen
Ulrika Dahlin, chef risk och säkerhet, ICA

Jag modererar seminariet tillsammans med Erik Fahlbeck, vicerektor vid SLU. Efter seminariet blir det mingel med kriskost.

 

 

 

 

Något litet om det försvarspolitiska läget i stort

Försvarsberedningen strävar vidare mot målet att lägga en slutrapport i maj 2019 och Försvarsgruppen (S, MP, C och M) håller ännu så länge ihop kring den senaste överenskommelsen från augusti 2017. De underlag och utredningar som hittills har lämnats – ett pärlband uppfordrande budskap från materielutredare Wahlberg, Försvarsmakten och MSB – ligger och pyr i bakgrunden. Årsrapport/årsöversikt/årsbok från FRA, MUST och Säkerhetspolisen bidrar till glöden och från politiskt håll har inte beskrivningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet förändrats till det ljusare. Till detta kommer Försvarsberedningens senaste rapport, som omges av en känsla av brådska och pockar på beslut i närtid för att höja den samlade civila och militära motståndskraften. I efterdyningarna av den har dessutom MSB:s totalförsvarsövning SAMÖ 2018 gått av stapeln, omfattande centrala och regionala bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med Försvarsmakten, Regeringskansliet, Riksdagsförvaltningen, Riksbanken, Lantmäteriet, SOS Alarm och Teracom AB – det är drygt 500 övande som gissningsvis har identifierat nya nödvändiga åtgärder för att kunna öka förmågan inom civilt försvar.

Nu är det 119 dagar kvar till valet. Totalförsvars-Sverige står på denna växande glödbädd och måste hoppa allt snabbare för att inte bränna sig under fötterna. De två partier som vet att de kan sitta med försvarsministerposten kommande mandatperiod, det vill säga S och M, präglas av det eventuella ansvaret – om än i varierade grad. Magnituden av behoven lägger sordin på utspelsviljan, i kombination med andra vallöften som ska finansieras, insikt om hur reformutrymmet ser ut framöver och fortsatt lågt tryck från allmänheten för rejäla totalförsvarstillskott. Partierna har redovisat sina ambitioner i stort och beroende på hur opinionsmätningarna utvecklar sig de kommande månaderna, kommer inte Moderaterna vilja blåsa upp orealistiska förväntningar på omedelbara och rikliga miljardregn efter ett eventuellt makttillträde – något som bekymrar KD och L mycket mindre – och inom S lär Hultqvist lyckas balansera mandatperioden ut.

I försvarsinriktningsbeslutet 2015 står det mantra som upprepats sedan dess:

Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret.

…men 2019 blir ett tungt år inom Försvarsmakten och det varnas olycksbådande från de inre leden. Jag vägrar tro att inte försvarsfrågor kommer upp i partiledardebatter och reportage inför valet, men det faktum att Försvarsberedningen består under valrörelsen och återupptar arbetet efteråt, innebär att alla som inte heter Jan Björklund eller Ebba Busch Thor kommer vilja säga en del om vad respektive parti vill, till exempel om resurstillskott, men sedan hänvisa det svåra till pågående beredningsarbete som man ”inte vill föregripa”.

Försvarsmaktsledningen har att överväga hur myndigheten ska kommunicera så att allvaret går fram med önskvärd tydlighet, utan att framkalla rekyler under en känslig valrörelse, samtidigt som man internt måste känna igen ledningens bild av läget då vetskapen om ett magert 2019 har trängt ut i organisationens kapillärer. Det behöver inte tilläggas att uppgiften är svår, men det sämsta alternativet är att huka under maskeringsnäten. Det underlättar till exempel inte en ny (eller nygammal) relation med en tillträdande försvarsminister som ofrånkomligen känner sig överrumplad om pausknappen har varit intryckt och hela ”sändningen” kommer efter tillträdet.

Det handlar dock långtifrån enbart om pengar. En annan brännande fråga gäller Försvarsmaktens utveckling och inriktning. Man ska inte förledas att tro att det enbart är en strid om resurser, utan i högsta grad en fråga om hur politiken får genomslag i Försvarsmakten. Det hänger dessutom ihop, då ingen försvarsminister kan argumentera med kraft mot sin finansminister om han eller hon inte känner sig säker på att det man argumenterar för och vill beställa, till slut levereras. Det blir tyvärr anekdotisk bevisföring som man bör behandla efter eget förstånd, men jag noterar en växande klyfta i samtal med båda sidor.

Det kommer bli ökade resurser till både civilt och militärt försvar efter valet. I bästa fall kan vi börja skönja måluppfyllelse vad gäller inriktningsbeslutet 2015, om än modifierat i några avseenden. Men det är cirka 711 dagar till dess att det ligger en ny försvarspolitisk inriktningsproposition för åren 2021-2025 på riksdagens bord. Innan dess har vi alltså val, regeringsbildning, budgetpropositioner för 2019 och 2020 – samt Försvarsberedningens slutrapport och myndigheternas underlag att se fram emot. Vad som helst kan hända. Försvarspolitikens processer är dock av det mer beständiga slaget.

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

För övrigt 2 anser jag att public service ska arrangera en rejäl totalförsvarsdebatt inför valet. Allt annat är faktiskt orimligt. totalförsvar

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges försvar, människors trygghet och samhällets krisberedskap”. Bredare fokus än så för en konferens torde vara svårt att finna, men det är samtidigt en illustration av hur sammanflätade dessa ämnen är. Det går till exempel inte att diskutera Sveriges säkerhet på ett grundligt sätt, utan att svepa ut över världen och dimpa ner i den kommunala räddningstjänsten.

Förväntningarna är stora, som sig bör. Det är ingen äventyrlig gissning att en rad utspel planeras inför konferensen, varav ett antal brukar gå ut på att kunna återkomma efteråt i upprörd besvikelse eller triumf. Ett sådant upplägg åstadkoms genom att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, när man redan vet om de avser göra det eller ej. Den andra kategorin är de i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige som nagelfar varje tal i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på svensk linje. En tredje grupp som har tillkommit på senare år är totalförsvarsengagerade, som genom eget intresse eller anställning har att bevaka eventuella nyheter.

IMG_0190

Chefen för MUST, Gunnar Karlson, med bra budskap vid Rikskonferensen 2017.

Söndag 14 januari

Strax efter att konferensen dragits igång kliver statsminister Stefan Löfven upp på scenen under rubriken Sveriges säkerhet i en ny värld. Frågan är hur han definierar ”ny”? Om han uppehåller sig vid annekteringen av Krim, terrordåd, klimatförändringarnas påverkan, informationssäkerhet, migration och livsmedelsförsörjning – eller Trump för den delen – är inget av det särskilt nytt. Det börjar bli 20 år som olika hot har kallats ”nya”. Det nya (i Sverige) är i själva verket att krig är ett dimensionerande krav i totalförsvarsplaneringen, vilket Försvarsberedningens huvudsekreterare, Tommy Åkesson, framhöll i Försvarsmaktsrådspodden nyligen. Om han däremot brister ut i linjetal om de långa linjerna framåt, hur han bedömer var världen är påväg i ett perspektivplansperspektiv, för att tala försvarspolitiska, och knyter det till regeringens vilja med totalförsvar och säkerhetspolitik, då kan det bli intressant. Extra mycket så om han formulerar en tydlig viljeinriktning när det gäller det fördjupade försvarssamarbetet inom EU. Under frågestunden kan han tänkas behöva besvara hur han ser på att avdela 2 procent av BNP till försvaret, slutsatser av Transportstyrelsen och andra IT-relaterade händelser samt förhålla sig till den senaste tidens diskussioner om FN:s kärnvapenavtal och den upplevda skillnaden mellan UD och Försvarsdepartementet. Det sistnämnda blir dessutom en lämplig brygga över till nästa programpunkt: NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Kl. 1330 talar Stoltenberg om Säkerhetspolitik i norra Europa – Natos syn. Ingen representant för NATO har någonsin kunnat lämna Sälen utan att få frågan om h*n anser att Sverige bör bli medlem? Ingen har heller svarat på annat sätt än att det är upp till Sverige att bestämma och att vi är välkomna om vi så vill. Det är det sistnämnda som är mest intressant att pressa honom på. Vi diskuterar oftast hur lite eller mycket vi vill gå med i försvarsalliansen, men mer sällan om vi får – eller snarare hur scenariot kan se ut om det inte kan tas för självklart. Det är nog lite typiskt svenskt. Möjligen tar vi det alltför givet, särskilt i en fortsatt försämrad situation i vårt närområde.

Strax efter 14 reder Christian Leffler, vice generalsekreterare European External Action Service, ut hur det fördjupade samarbetet för Europeisk säkerhet utvecklar sig. Det blir naturligtvis en exposé över allt som har hänt sedan proppen åkte ur i Bryssel inom detta område, men förhoppningsvis blir det inte bara det retoriska och det som är undertecknat, utan också var vi befinner oss i det praktiska arbetet inklusive eventuella för- och nackdelar för länder som inte är Frankrike eller Tyskland – eller UK (vi kommer rimligen gemensamt begråta Brexit under detta pass).

Klockan 1445 följs de tidigare passen upp av en mycket kvalificerad panel bestående av Anna Wieslander, Director for Northern Europe Atlantic Council, Gunilla Herolf, forskare i europeisk säkerhetspolitik tillika ledamot av KKrVA och HC Hagman, ämnesråd på UD.

En timme senare är det utrikesministerns tur att tala om Säkerhetspolitiska utmaningar i en globaliserad världMargot Wallström står framför en misstänksam publik i Sälen och många lyssnar noga framförallt för att kunna jämföra med försvarsministerns budskap dag två, men ministrarna kommer naturligtvis att vara koordinerade och inte bjuda på lättköpta poänger. Det är bedömt under presskonferenserna som det kan bära iväg lite, då Wallström kanske känner sig ansatt medan Hultqvist känner sig lika bekväm som hemma i sitt eget vardagsrum.

Ny i sin roll i Sälen är partiledare Ulf Kristersson. Kl. 1615 berättar han om moderaternas alternativ till Sveriges säkerhetspolitik. Eftersom M och S är överens i Försvarsgruppen (tillsammans med MP och C, men med KD och L utanför) kommer han inte upprätthålla sig vid detaljdelar i Försvarsmaktens eller totalförsvarets utveckling, utan fokusera på områden där det går isär: Försvarsekonomin framåt och NATO. Min gissning är att det blir ett NATO-tal. Jag gissar också att han behöver ha bättre svar på hur man ska se på alliansens möjligheter att enas om försvarspolitiken (med tanke på ovan nämnda Försvarsgrupp) än att det ”kommer gå jättebra”.

Efter Kristersson kommer en panel diskutera Utrikespolitiska utmaningar för Sverige, bestående av Kenneth G Forslund (S), ordförande Utrikesutskottet,  Karin Enström (M), vice ordförande Utrikesutskottet, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet och Katarina Tracz, chef Frivärld. Panelens sammansättning inbjuder till NATO-debatt, men jag hoppas på fler utmaningar än så.

Dagens sista pass utgörs av säkerhetspolitiska nedslag i Asien, Mellanöstern och Arktis. Jerker Hellström, säkerhetspolitisk analytiker på FOI, utbildar oss om Asien – ett nytt maktcentrumAlexander Atarodi, Mellanösterexpert på
Sida och forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, tar hand om tre perspektiv på Mellanöstern och ambassadör Björn Lyrvallgår igenom Arktis – klimatförändringar och säkerhetspolitik.

IMG_0186

Rikskonferenserna bjuder understundom på oväntade panelsammansättningar. Bilden är från 2017.

Måndag 15 januari

Efter lunch på måndagen är det dags för försvarsminister Peter Hultqvist att inleda valåret 2018 under rubriken Framtidens försvarspolitik. Han har en balansgång att gå: Han ska få folk att känna att det är han som är garanten för fortsatta satsningar på totalförsvaret och ”Hultqvistdoktrinen”, det vill säga inga äventyr med NATO men nära samarbete med USA (läs: så att de kommer till undsättning om det behövs). Samtidigt ska han behandla parterna i Försvarsgruppen, inkl. M, ömsint i det ömsesidiga intresset av att inte starta anfallskrig mot varandra inom politikområdets nitty-gritty, för att istället bekriga varandra om NATO. Det är klart att han är lockad av att påminna om hur det gick till under alliansens år vid makten, men han är i slutet av sin egen mandatperiod och får nu svara både på vad han åstadkommit respektive inte rott iland med. Dessutom är det så att utmaningar  gigantiska problem-from-hell tornar upp sig i närtid. Det ska bli mycket intressant att se om han väljer att föregripa dem, dvs. Försvarsmaktens kommande budgetunderlag för 2019 och försvarsmaterielutredningen.

Efter försvarsministern är det Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydows, tur. Han kommer berätta om Försvarsberedningens totalförsvarsrapport, som överlämnades till regeringen strax före jul. Därefter, kl. 1320, kommenterar Försvarsberedningens ledamöter tillika partiernas försvarspolitiska talespersoner:  Hans Wallmark (M), Mikael Janson (SD), Anders Schröder (MP), Daniel Bäckström (C), Lotta Johnsson Fornarve (V), Allan Widman (L) och Mikael Oscarsson (KD).

Klockan 1440 kommer Högfjällshotellet rikta sin uppmärksamhet mot ÖB, Micael Bydén. Ett stärkt militärt försvar, heter hans anförande, och det är möjligt att det faktum att det står stärkt och inte starkt är en poäng med tanke på hans budskap. Försvarsberedningen tar i skrivande stund itu med nästa fas i arbetet inför försvarsinriktningsbeslutet, nämligen det militära försvaret, och ÖB kommer att göra sitt medskick till beredningen. ÖB och Försvarsmakten befinner sig fortfarande i ett slags Aurora 17-postludium, men framåt tornar det som sagt upp sig mörka moln. Möjligen landar det i ungefär samma budskap som hans företrädare, Sverker Göranson, deklarerade i mars 2014.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. (…) Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Efter ÖB är det dags för den – sedan länge vid det här laget – vikarierande generaldirektören för MSB, Nils Svartz. Han ska berätta om Utvecklingen av ett civilt försvar och jag tror han tar tillfället i akt att komma med ett antal tydliga budskap om behovet av att gå från analys och planering till verkstad. Han kommer säkerligen också ge MSB:s syn på och tolkning av Försvarsberedningens förslag, som berör myndigheten på ett fundamentalt sätt om de blir verklighet. Svartz nämner säkert också pågående arbete och behov inom det psykologiska försvaret, vilket är ämnet för nästa punkt i programmet.

Kl. 1615 är det dags för Perspektiv – att bygga ett psykologiskt försvar enligt KV21, i Mikael Odenberg, styresman KKrVA:s regi och därefter, kl. 1630, är ämnet Hur uppnår vi försvarsvilja?, där panelen utgörs av Malin Dreifaldt, ordförande Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF, Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster och undertecknad. Jag ser fram emot att ta mig an ämnet tillsammans med mina med-panelister! Utan försvarsvilja faller alla andra faktorer som kan avgöra utgången; materiel, beslutsförmåga, handlingskraft, resurser, planer…

Måndagens näst sista programpunkt heter Att planera ett totalförsvar och jag tror vi kan förvänta oss ett antal lägesbilder i blixtbelysning genom Peter Molin, länsråd Gotland, Maria Lindkvist Dädeby, avdelningschef Trafikverket, Jan Törnqvist, chef Insatsledningen Försvarsmakten och Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset.

Efter middagen kommer det sista ämnet för dagen, Försvarsutgifter på 2% av BNP – vad innebär det för Europa och Sverige?, jaga eventuell paltkoma på flykten. Pär Malmberg, Mckinsey & Company/Munich Security Conference inleder på detta tema för att sedan släppa lös en diskussion om effekter på vårt försvar och samhälle mellan Gunilla Nordlöf, generaldirektör Tillväxtverket, Johan Eklund, professor Industriell Ekonomi och VD Entreprenörsskapsforum, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Magnus Ek, förbundsordförande CUF.

IMG_0181

ÖB vid Rikskonferensen 2017.

Tisdag 16 januari

Den sista konferensdagen fokuserar på vår inrikes säkerhet och inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister. Johansson blev som bekant justitie- och inrikesminister – med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar – efter turerna med hotande misstroendeförklaringar (jag skrev några rader vid tillträdet, här). Tills dess att Försvarsberedningens förslag om att samla civilt försvar på Försvarsdepartementet blir verklighet – om det blir så – är det Morgan Johansson som ”Totalförsvarsverige” har att hoppas på. Frågan är hur han ska uttrycka sig om Försvarsberedningens förslag att tukta Justitiedepartementet? Den enkla – tråkiga – vägen är att säga att det naturligtvis är statsministern som arrangerar sina departement och ministrarnas portföljer. Klockan 1300 blir det en förutsägbart underhållande debatt mellan Morgan Johansson och liberalernas partiledare, Jan Björklund. Rubriken är Hur skapar vi ett säkrare Sverige?

Årets ”terrorismblock” handlar om nordiska erfarenheter och ger utmärkta möjligheter att provtrycka det svenska systemet mot våra grannar. Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen i Sverige (SÄPO), Finn Borch Andersen, chef Politiets Efterretningstjenste i Danmark (PET), Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge (PST) och Antti Pelttari, chef Skyddspolisen i Finland (Skypo), utgör en extremt kvalificerad panel. Min förhoppning är att de har bestämt sig för att blotta sina strupar något vad gäller eventuella behov av politiska åtgärder för att kunna stärka samarbetet mellan tjänsterna. Att det sker omfattande internationellt samarbete är känt, men var sitter propparna och var är vi sårbara och/eller i vänteläge på regeringars beslut? Men också: Hur ser riskerna ut med nuvarande kombination av politisk vilja, behov av att visa handlingskraft och resurstilldelning? Det jag är ute efter är beslut som till synes är bra, särskilt för glada amatörer på utsidan, men som i det praktiska arbetet faktiskt kan vara kontraproduktiva.

Klockan 1415 handlar det om Ett nationellt centrum mot våldsbejakande extremism, vilket Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande rådet, ska berätta om innan det blir perspektiv på (och starka åsikter om) hemvändare och radikalisering genom Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS, Anne Ramberg, generalsekreterare Advokatförbundet, Anna Carlstedt, forskare Ersta Sköndal Bräcke högskola och Christian Carlsson, förbundsordförande KDU.

Strax efter 15 tar konferensen itu med Cyberförmåga och hoten mot vår IT-infrastrukturLars Nicander, chef Center for Asymmetric Threat Studies, FHS,
Gunnar Karlson, chef Militära underrättelse och säkerhetstjänsten (MUST) och Cecilia Laurén, IT-säkerhetsspecialist Försvarets Radioanstalt (FRA) upplyser oss i denna del. Även på detta område har Försvarsberedningen förslag som är intressanta att lyfta i diskussionen och ett område som bör behandlas är kompetensförsörjningen: Hur säkerställer vi att Sverige rekryterar de bästa i statens tjänst, när myndigheterna aldrig kommer att konkurrera med det privata näringslivets löner? Är det dragkamp om personalen inom skyddsvärda verksamheter nu?

Nästa pass heter Informationspåverkan – tre perspektivMax Arhippainen, informationsdirektör Försvarsministeriet Finland, Mostafa Schurmann, säkerhetschef Sveriges Television (SVT) och Rikard Lindholm, marketing scientist & grundare Semantiko deltar. Därefter spetsar Mikael Tofvesson, chef enheten för omvärld och beredskap på MSB och Patrik Oksanen, politisk ledarskribent Hudiksvalls Tidning/Mittmedia AB, in sig på valet 2018 och hur vi skapar motståndskraft inför det. Klockan 1635 fortsätter val-temat med hur vi skyddar demokratin? Dan Eliasson, rikspolischef Polisen, säkerhetspolischef Anders ThornbergHanna Lidström, språkrör Grön Ungdom och Joar Forssell, förbundsordförande LUF, debatterar detta.

Konferensens allra sista pass går under rubriken Film som terrorismens nya vapen. Medverkar gör Anna Serner, verkställande direktör Filminstitutet, Stefan Hector, chef för Nationella operativa avdelningens operativa enhet inom Polisen, Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge och Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS.
1810 är det slut. Helt slut.

Under onsdagen transporteras alla hem, vilket för de flesta innebär en stunds sömn alternativt lyssnande i lurar på partiledardebatten i riksdagen som startar kl. 0900. Om något av större format briserar på fjället blir det således ganska omgående efterdyningar i plenisalen. Men det gäller inte bara riksdagen. Det som sägs i Sälen kommer inte alls att stanna i Sälen, utan fungera som en referenspunkt i årets kommande debatter varhelst de utspelar sig: ”På Rikskonferensen sade han att…”, ”i Sälen utlovade hon ju…”, osv.

Hela Rikskonferensen webbsänds och kan ses live och i efterhand på Folk och Försvars hemsida. Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i.

Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Risken för sådana kriser och väpnade konflikter har som bekant ökat över tid (för en kort och koncis beskrivning, läs t.ex. MUST:s årsöversikt 2016, s 17-19). Med andra ord handlar det om att i grunden göra upp med föreställningen om att Sverige alltid kan välja om vi blir indragna i en konflikt eller inte, vilket är en slags fredsskada.

Det är mot detta konstaterande som nuvarande och kommande regeringars åtgärder och engagemang ska mätas. De hot som under många år gått under begreppet ”nya hot” är inte nya längre, säger Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson i ett dagsfärskt avsnitt av Försvarsmaktsrådspodden. Det är i själva verket kriget som är det nya, menar Åkesson, och syftar på att Försvarsberedningen nu skriver fram att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Detta är en avgörande förändring. Försvarsberedningen skriver:

Förslagen medför att nuvarande försvarspolitiska inriktning, som gör gällande att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen, kompletteras med åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.

Ambitionsnivån höjs rejält över hela totalförsvarsfältet. Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader, samt krig under del av denna tid, ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga. I förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap står (4 §) att varje myndighet i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Om beredningens förslag anammas av regeringen vet vi således vad som gäller och kostnaderna för detta är uppskattade i rapporten. Försvarsberedningen konstaterar att

den återupptagna planeringen för totalförsvaret utgår från en låg nivå.

Det är en blinkning till alla som följt de säkerhetspolitiska bedömningarna det senaste decenniet och med humor och envishet kommer man långt – kanske ända in i finansdepartementet?

Försvarsberedningen anser att följande mål för totalförsvaret bör ersätta dagens mål för det militära försvaret respektive det civila försvaret:

Totalförsvaret ska enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet.

Beredningen skriver att planering och förberedelser för ett anfall mot Sverige pågår redan idag – vilket även Säkerhetspolisen har formulerat i tidigare årsrapporter – och tillägger naturligtvis att det inte nödvändigtvis innebär att någon stat idag har för avsikt att genomföra ett anfall på Sverige. I rapporten kan man utläsa att ett starkt svenskt totalförsvar fyller två syften: 1. Det är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande. 2. Det ska kunna hantera ett eventuellt krig, inklusive mycket snabba förlopp där Sverige kan vara direkt utsatt.

Det är här det blir jobbigt att tänka på nuläget. Beredningens förslag är första etappen av processen fram till nästa försvarsinriktningsbeslut (2021-2025) och det är helt upp till regeringen – nuvarande och nästa – att fatta beslut innan dess. Det kan behövas. Försvarsberedningen bedömer nämligen att

planeringen utgår från en så pass låg nivå att totalförsvaret under nuvarande försvarsinriktningsperiod inte kommer att uppnå en förmåga som är tillräcklig för att hantera de hot och utmaningar totalförsvaret ska kunna möta.

Men hjälpen då, som ska komma från ”någon”? Vi vet inte hur lång tid det tar för Sverige att – eventuellt – få internationellt militärt eller civilt stöd. Det avgörs av tillgängliga resurser, engagemang, avvägningar och politiskt beslutsfattande som vi inte rår över, i andra länder och organisationer. Försvarsberedningen lindar inte in det: Det kan ta tid. Därav skrivningen om att vi måste planera för att kunna hantera en kris under minst tre månader, som inbegriper gråzonsproblematik, och att utgångspunkten är att Sverige är i krig under en del av de tre månaderna. Beredningen specificerar sig på följande sätt:

Indirekt militärt stöd med t.ex. underrättelser inklusive luftlägesbild kan troligtvis, om nödvändiga politiska beslut fattas, ges tämligen omgående. Mer konkreta stödåtgärder tar av geografiska och andra rent praktiska orsaker längre tid. Efter nödvändiga politiska beslut tar det dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Detta är en viktig skrivning som avslöjar ganska mycket av tänkt inriktning och det ska bli intressant att se i vilken mån det är spårbart in i kommande försvarsinriktningsbeslut. Det är också högst relevant att lägga den parlamentariska bedömningen i denna del vid sidan av Försvarsmaktens kommande perspektivstudie (februari) och jämföra. Hur stor samstämmighet är det i bedömningarna mellan Regeringskansliet, riksdagens partier och den militära ledningen?

 

Försvarsberedningen behandlar sektorsansvar och ledningsfrågor på många nivåer i rapporten, t.ex. vad gäller MSB:s mandat samt den regionala nivån med förslag att de 21 länen bildar ett antal större geografiska civilområden med ca 3–6 län inom varje område där en av landshövdingarna utses att, i egenskap av civilbefälhavare, hålla samman beredskapsplaneringen för civilt försvar. Beredningen anser också att den högre regionala indelningen bör motsvara militärregionerna. Jag går inte igenom alla förslag, men ett område bekymrar mig: Regeringskansliet (RK). Det är inte så väldigt många som har koll på vad som verkligen krävs för att leda och samordna RK i ett skarpt läge, ej heller jag. Försvarsberedningen vill (åter)samla samordningen av totalförsvaret till försvarsdepartementet och beredningen anser bland annat att

Regeringskansliet i sin helhet behöver ha en beredskap och förmåga att kunna förebygga och hantera både fredstida kriser, gråzonsproblematik samt krigsfara och krig.

Det låter bra, men beredningen beskriver kraven och var och en kan begripa att det är en utmaning, för att använda ett populärt uttryck, att under höjd beredskap och krig fokusera på de strategiska besluten samtidigt som regeringen inom sitt geografiska områdesansvar på nationell nivå ansvarar för koordinering av åtgärder på central nivå – med ett stort antal totalförsvarsaktörer – samtidigt som regeringen ska sköta sina övriga uppgifter vid höjd beredskap. Många av dessa uppgifter kommer aldrig kunna delegeras – ej heller till ett eventuellt mer operativt MSB.

Försvarsberedningen anser som sagt att samordningen av civilt och militärt försvar ska koncentreras till Försvarsdepartementet (Fö), men beredningen verkar vilja underlätta ovanstående utmaning för Regeringskansliet genom att Fö:s uppgifter under höjd beredskap bl.a. skulle innebära att

verka för välavvägda och koordinerade beslut som gynnar de samlade försvarsansträngningarna och som medverkar till att totalförsvaret leds med enhetlig inriktning.

Det är möjligt att man menar en stödjande roll, men man kan tolka det som att Fö ska ställa etablerade samordningsstrukturer på ända och som fackdepartement ta över ledning och samordning – med andra ord samordna hela Regeringskansliet och därmed myndigheterna –  i förlängningen hela Sverige. Det finns förträffliga personer på Fö och flera av dem skulle jag gärna gå stridspar med, men alla experter på sitt eget område får inte automatiskt ett krisoperativt mindset när skymningen faller. RK:s centrala krisledning bör enligt min mening bemannas av erfarna, operativa krishanterare som får stöd av sakkunskapen i fackdepartementen.

Till sist. Det råder en mycket stor samsyn mellan riksdagens partier om hur totalförsvaret ska byggas upp, av rapportens avvikande uppfattningar att döma. Det är naturligtvis en styrka inför kommande prioriteringar, finansiering och tryck för åtgärder. Min reflex inför sådan samsyn är dock alltid samma läskiga tanke: Tänk om vi gör fel och ingen säger något! Jag lugnar mig med att höjd motståndskraft förbättrar utgångsläget alldeles oavsett vad Sverige utsätts för. Två år har passerat sedan regeringen tog beslut om att återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Behovet har inte minskat, tvärt om. Men nu har vi genom Försvarsberedningens försorg ett utkast till prislapp på totalförsvaret, snart kommer Ingemar Wahlbergs ”materielutredning”och Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 – det lär bli stark läsning i båda underlagen – och det är val till hösten. Vad som helst kan hända, men det får inte bli en retorisk samhällsreform.

 

 

 

 

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form.

Vägen från allmän insikt och ambition till genomförande är inte enkel när det gäller ett totalförsvar anpassat för nutida krav. Den allmänna nödvändigheten behöver man inte längre påminna om, däremot finns det skäl att – i kommunikation med civila aktörer som stått utanför försvarsdebatten och som nu måste göra ett snabbt kunskapslyft – diskutera hur samhället som helhet påverkas av krig och konflikt, t.ex. utifrån FOI:s typfall 4 (rekommenderar förstudien, fortsatt utveckling av de fyra typfallen, här samt en rapport om att använda scenarier i planering för civilt försvar. På MSB:s sajt finns utbildningsmaterial m.m.).

Den allmänna opinionen rör sig framåt, mer välvilligt inställd till det militära försvaret än på länge. Det kom bland annat till uttryck i samband med Aurora 17 och kan illustreras med några nedslag i sociala medier:

opinionen aurora

Jag tror det finns skäl att göra armkrok med den känslan även när det gäller utvecklingen av den civila delen av totalförsvaret. Företag och verksamheter som förknippas med vilja och förmåga att stärka samhällets motståndskraft och försvarsförmåga, kommer av allt att döma kunna dra nytta av det i sina relationer med omvärlden och därmed skapas affärsnytta – utöver den ömsesidiga samhällsnyttan. Kanske kan det ske genom någon form av totalförsvarscertifiering (mer om det nedan). Ett annat budskap jag vill föra fram är att det inte längre går att kalla näringslivet till allmänna möten om att det vore bra med samverkan. Det måste nu, några år efter regeringsbeslutet om återupptagen totalförsvarsplanering, bli konkret och operativt: Avtal. Kravställning för högre beredskapsnivåer. Villkor. Ekonomi. Personal (omfattande bland annat tillgänglighet med hänsyn till krigsplaceringar). Redundans. Försörjningssäkerhet.

Säkerhet först, har inrikesminister Morgan Johansson sagt (i kontrast till i den takt ekonomin medger). Det är bra. Men vad får till exempel leveranssäkerhet, med krav på förmåga över tid, kosta? Och hur lång tid? Vad är alternativet? Om någon tänker att staten istället bör ta hand om saken och bygga upp egen intern förmåga, skulle det verkligen bli billigare och säkrare?

Allt genast vore ju väldigt bra, men det är inte genomförbart ens med rejäla ekonomiska tillskott. Totalförsvarssverige har kompetensförsörjningsproblem som är gränssättande för utvecklingstakten. Därför måste vi prioritera. Inom vilka områden är vi beredda att ta risker? Vad måste oundgängligen hanteras så fort som möjligt? Jag efterlyser det civila försvarets motsvarighet till nationella väsentliga säkerhetsintressen. Se t.ex. den nationella säkerhetsstrategin, s 18:

Det är ett väsentligt säkerhetsintresse för vårt land att självt ha militära förmågor avseende stridsflyg och på undervattensområdet. Det är betydelsefullt för svensk försvarsförmåga att dessa väsentliga säkerhetsintressen, och därmed förknippade industriella och tekniska kompetenser, bibehålls och utvecklas på ett sätt som är rationellt i förhållande till kraven på krigsduglighet och god hushållning med statens resurser.

Till vilka beredskapsnivåer ska näringslivet förhålla sig? Försvarsmakten kan höja sin beredskap och därmed behöva det civila stöd som är nödvändigt för att kunna verka, även om inte beredskapen i samhället i övrigt är höjd – vilket såklart innebär att förordningar etc. inte är aktiverade.

En annan vinkel på näringslivets roll i totalförsvaret, är möjligheten att medverka till en bredare och djupare lägesbild. Företagen ser avvikelser i sina respektive normalbilder som kan vara intressanta komplement till våra underrättelsemyndigheters analyser. Man behöver inte krångla till det, bara systematisera, och som tack för hjälpen kan de delges öppna analyser av omvärlden i en säkerhetspolitisk kontext, vilket kan vara relevant t.ex. vid investerings- och etableringsbeslut.

Min förhoppning är ökad tyngdpunkt på tydligt reglerat sektorsansvar och mindre tyngdpunkt på samverkan mellan en lång rad aktörer som alla har ett ansvar. Jag hoppas att detta återfinns i den kommande delrapporten från Försvarsberedningen (se lyssningstips nedan). Vidare vill jag skicka följande budskap till beredningen, som lär arbeta febrilt med rapporten just nu:

Försvarsberedningen måste få tänka och skriva fritt! Ingen annan instans i samhället kan göra det beredningen kan göra, om den äger integritet och tillämpar den. Att svara på frågor som t.ex. vad som är en rimlig ambitionsnivå för Sverige? Vad ska vi klara och när ska vi kunna klara det? och sedan jobba sig tillbaka genom systemet för att se hur man uppnår detta och når politisk samsyn om saken – det gör ingen annan. Det viktigaste i det arbetet, för att få en organisation som regeringskansliet och myndigheterna att jobba för beredningen, är förmodligen att ställa frågor till experter och sakkunniga i form av vilka beslut och åtgärder måste vidtas för att vi ska nå (infoga valfritt mål), istället för kan vi göra såhär? Det sistnämnda leder ofelbart till ett batteri av ”nej, det går inte”.

Det nordiska samarbetet bör ta stora och konkreta steg framåt vad gäller samarbete kring den civila delen av totalförsvaret. Vi sitter i mångt och mycket i samma båt och det räcker att ta Göteborgs hamn som exempel på ömsesidiga nordiska beroenden.

Synergier finns att hämta hem när det gäller miljöteknik och innovation – vilket även innebär att kretsen närmast berörda ”totalförsvarsaktörer” utökas. På länsstyrelser och i kommuner bör t.ex. de som arbetar med miljö (i vid bemärkelse) kopplas ihop med totalförsvars- och krisberedskapsmänniskorna för uppenbara vinster vad gäller ökad robusthet och uthållig förmåga oavsett kris eller krig.

Redan befintliga avtal eller redan gjorda investeringar, som kanske hade sett annorlunda ut om ett totalförsvarsperspektiv hade lagts över beslutet, är en sak. Men framåt gäller det att så mycket som möjligt undvika att behöva lappa och laga i efterhand. Det som är det dyrare alternativet i närtid, kan som bekant innebära besparingar på sikt när man inte behöver göra om och göra rätt. Önskan vore ju att alla beslut på lokal, regional och statlig nivå, av särskild vikt för totalförsvarsförmågan, skulle underställas en konsekvensanalys (alltså i praktiken). Med andra ord ett slags totalförsvarsfilter inkl. mandat. Nu bygger det alltför mycket på att det råkar finnas någon kunnig och ansvarstagande person som uppmärksammar det hela och kastar grus i maskineriet – inte sällan till omgivningens irritation.

Epilog

I den podcast jag gör för Försvarsmaktsråd Skaraborg kan man i det första avsnittet höra Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson berätta om det pågående arbetet med den rapport om totalförsvarets civila del, som beredningen överlämnar till försvarsministern i slutet av december. Både han och Mats Klintäng, chef för Försvarsmaktens Totalförsvarsfunktion, liksom chefen för Skaraborgs regemente och Militärregion Väst, Bengt Alexandersson, framhåller i podden betydelsen av näringslivet i totalförsvaret.

Idén med någon form av totalförsvarscertifiering fångades upp av Frida Wallnor på Di under rubriken Certifiera bolags bidrag till försvaretPåminner också om att Insamlingsstiftelsen för totalförsvarsstudier lyfte offentlig-privat samverkan i sin förstudie häromåret (och jag vet att de jobbar vidare med saken).

Jag skriver om det försvarspolitiska läget i senaste numret av Axess Magasin. I nästa nummer kommer en recension av Wilhelm Agrells nya bok, Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Den 28-29 november är det Mötesplats Samhällssäkerhet på Kistamässan i Stockholm. Jag medverkar i plenum under rubriken Vägval inför stora utmaningar

Den 5-6 december är det dags för årets upplaga av Försvarsföretagsdagarna, som arrangeras gemensamt av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk (FMV), Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt SMED. Det blir två dagars fokus på den framtida försörjningen av försvarssektorn vad gäller förmåga, kompetens och samarbete. Staffan Dopping modererar och jag leder ett antal paneldiskussioner.

Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning, vilket är Alliansens nuvarande bakdörr formulering.

Löfven tog strid med orden:

Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.

Som förklaring hänvisade statsministern till det försämrade säkerhetspolitiska läget och behov av stabilitet, liksom en rad personliga förtjänster med försvarsministern innan han kallade misstroendeförklaringen mot Hultqvist ”helt oseriös”.

Detta blogginlägg handlar inte om vad som varit, ej heller vill jag spekulera i vad som komma skall. Men tre saker vill jag ha sagt innan jag tar mig an ämnet för dagen.

  1. Med anledning av den hotande misstroendeförklaringen, kommer det nu fokuseras på vad försvarsministern har gjort och inte gjort, men även hur säkerhetsfrågor i stort inom IT-området har behandlats politiskt alldeles oavsett regering – samt inte minst vad som behövs framåt (det sistnämnda är mer av en from förhoppning). Grundproblematiken är att vi länge har levt i en kultur där säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt. En lång rad larm och granskningar inom området, av olika aktörer, har pekat på stora brister. Här finns underlåtenhetssynder att fördela på många, under lång tid. Till detta kommer fortsatta strukturproblem i statsförvaltningen när det gäller departementsöverskridande utmaningar behov av beslut och åtgärder.
  2. Den stundande KU-granskningen och fortsatta avslöjanden (sista ordet är säkerligen inte sagt i denna historia) kommer förmodligen att bli besvärlig för personer och verksamheter som idag inte är indragna i diskussionen, medan en och annan som nu nagelfars kan komma stärkta ut på andra sidan. Det kommer klarna över tid hur regeringen har agerat, huruvida detta agerande brustit och om hanteringen hade varit annorlunda om informationsdelning och samordning hade fungerat bättre inom regeringskansliet. Det vill säga i den mån det kan det beroende på hur mycket som är sekretessbelagt. Vi vet t.ex. inte ännu vad regeringskansliets olika delar fick för rekommendationer av inblandade säkerhetstjänster under processens gång, när det gäller att begära mer information från Trafikstyrelsen, sprida informationen, informera riksdagen etc.
  3. Efter det att Transportstyrelsens agerande kommit i dager har regeringen meddelat en rad åtgärder; en utredare ska kartlägga händelseförloppet med Transportstyrelsens IT-upphandling, PTS ska ta fram en säker modell för så kallad ”insourcing” och man vill ha in ett fördjupat underlag från Säkerhetspolisen. Det hade man naturligtvis kunnat göra tidigare, så att säga på eget initiativ i takt med att inre och yttre skademinimering medgett detta, liksom varit öppen om anledningen till avskedet av GD Transportstyrelsen.

Tillbaka till dagens regeringsombildning och den utlösande faktorn till detta inlägg:

Regeringsombildningen innebär att tidigare justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nu istället är justitie- och inrikesminister, med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar. Således har ”Totalförsvarsverige” en ny minister att hoppas på, vid sidan av Försvarsmaktsminister Peter Hultqvist.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen var en röd tråd i statsministerns argumentation idag, vilket naturligtvis indirekt höjer totalförsvarsfrågornas tyngd och ställer krav på handling (och resurser) från regeringens sida. Vad sade då ministern på presskonferensen om vad han vill med krisberedskap och civilt försvar?  Ingenting. Morgan Johansson sade inte heller ett ord om informations- och cybersäkerhet, vilket måste anses anmärkningsvärt med tanke på att det är områden som är själva upprinnelsen till hans nya portfölj.

Man ska naturligtvis inte förtvivla efter ett enda, första framträdande. Men nu gäller det att Morgan Johansson från första stund känner ett uppfordrande tryck att ägna nödvändig tid och kraft åt ansvaret för krisberedskap och civilt försvar.

Händelserna på Transportstyrelsen illustrerar hur säkerhetsfrågor sällan stannar inom ramen för ett departement, vilket ju också var ett argument för inrättandet av statsministerns säkerhetspolitiska råd. Några av oss tycker det var olyckligt att flytta regeringskansliets krishanteringsfunktion – Kansliet för krishantering – från statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom att dela upp totalförsvarsfrågorna i och med att civilt försvar flyttades från försvarsdepartementet till justitiedepartementet. När nu så mycket vikt – retoriskt och understundom med vissa ekonomiska inslag – läggs vid säkerhet i vid mening, kanske en regeringsombildning hade kunnat landa i en strukturell förändring också, t.ex. i form av en ny minister för civilt försvar placerad vid Hultqvists sida på försvarsdepartementet?

Men hur man än gör med den formella ansvarsfördelningen mellan ministrar finns ett stadigt ökande behov av samordning mellan säkerhet (i vid mening), försvar och utrikespolitik. Det minsta man kan begära som lärdom av den aktuella krisen är någon slags koordinator i regeringskansliet för säkerhetsfrågor – där naturligtvis informations- och cybersäkerhet är en del. Allt som ryms inom det vi i dagligt tal kallar ”gråzonsproblematik” kräver det. Vi har tyvärr bara sett början på konsekvenserna av det över tid försämrade säkerhetspolitiska läge som statsministern talar om – särskilt den krigföring som genomförs med annat än blanka vapen – och ännu är inte den svenska naiviteten död och begraven.

I målområdet efter långlopp: Kommunikationslösning för blåljusaktörer

Förra veckan uppmärksammade P4 Stockholm att räddningstjänsten i Stockholm hade stora problem med kommunikationen under terrordådet på Drottninggatan, både över Rakel och mobiler. Det är inte första gången. Vikten av fungerande kommunikation vid allt från olyckor och samhällsstörningar till väpnat angrepp kan naturligtvis aldrig överskattas och måste behandlas med minst samma allvar och beslutsamhet som andra områden inom totalförsvaret.

I närtid prövas regeringens uppfattning om hur kommunikationen mellan blåljusaktörer ska säkerställas nu när vissa radiofrekvenser (”700-MHz-bandet”) frigörs och kan användas för telekommunikation. Vilken kommunikationslösning krävs för att de ska kunna kommunicera med säkerhet och integritet?

Just idag går remisstiden ut på landshövding Gunnar Holmgrens utredning, Kommunikation för vår gemensamma säkerhet (Ds 2017:7). Holmgren föreslår en hybridlösning där delar av de nya frekvenserna avsätts för sådan kommunikation för ”PPDR” (”public protection and disaster relief”). Det är en lång och delvis infekterad beslutsprocess som nu verkar närma sig slutet. Dock verkar det som att Holmgrens hybridmodell inte riktigt har förståtts av alla beslutsfattare. Under helgen skrev t.ex. Hanif Bali (M) på Twitter att det är

mycket feltänk i utredningen – samma feltänk som gett oss gökungen Rakel. (…) Extremt dyra parallella system som kommer tvinga in offentliga aktörer i för att finansiera den. Och öka sårbarhet.

Även inblandade aktörer är lite missvisande i sin kommunikation. Telia skrev t.ex. nyligen i en debattartikel om att det som föreslås är att ett ”nytt statligt separat mobilnät ska byggas” och menar att ett blåljusnät som levereras via ett kommersiellt nät kan ge betydligt mer kapacitet och har därför helt andra möjligheter att garantera fungerande tjänster när det verkligen behövs. Men det är alltså en hybridnätslösning som föreslås där de kommersiella frekvenserna hanteras av en statlig operatör.  När det gäller kapacitetsbehov är fördelen med en hybridnätslösning att den klarar av kapacitetsbehoven även om det sker incidenter samtidigt inom samma område.

Det bör rimligen ställas höga krav på argumentation som går emot bland annat MSB och Försvarsmaktens bedömningar, vilka framgår i remissvaren. Försvarsmakten ställer sig bakom att använda dessa delar av 700-MHz-bandet för blåljusmyndigheternas samordning, inklusive för civilt försvar. MSB:s uppfattning är att den föreslagna lösningen möjliggör säker och tillgänglig kommunikation för aktörer över tid och över hela hotskalan och tillstyrker Holmgrens förslag.

Telias slutkläm, i ovan nämnda debattartikel, är det dock lätt att instämma i

Bästa möjliga förutsättningar för detta skapas genom dialog och samverkan mellan offentliga och privata aktörer.

På temat dialog och samverkan bjuder Post- och telestyrelsen (PTS) på en liten överraskning i remissfloran. Från att tidigare ha varit närmast aktivistiska till förmån för en sådan lösning som även Telia vill ha, där hela frekvensbandet inom 700MHz ska kunna säljas ut till kommersiella aktörer, är nu PTS i stället försiktiga och hjälpsamma i tonen när de beskriver hur Gunnar Holmgrens förslag ska kunna genomföras.

Utan att ha expertkunskaper i den avancerade telekomteknik som ligger bakom de olika förslagen så kan jag konstatera att det är bra om svallvågorna i den här debatten nu verkar vara på väg att lägga sig. Den lösning man väljer måste helt enkelt vara säker, robust, och klara krav på redundans och statlig rådighet. Här litar jag på de bedömningar som våra blåljusmyndigheter själva står för. Men nästan lika viktigt som att lösningen har dessa kvaliteter är att debatten som leder fram till målet inte i onödan skapar motsättningar och bygger in konflikter som smakar surt, och kanske kostar också i förlängningen.

Just nu jobbar Holmgren vidare med ett tilläggsuppdrag till den 1 juni 2017, som handlar om att analysera och föreslå vilken aktör som ska ansvara för att bygga och förvalta en utvecklad säker kommunikationslösning för aktörer inom allmän ordning, säkerhet, hälsa och försvar. I uppdraget ingår även att tydliggöra hur befintlig statlig infrastruktur kan utgöra en del av kommunikationslösningen.

Fortsättning följer, som sagt. Med tanke på frågans vikt är det välkommet om individer med intresse och engagemang för samhällssäkerhet och totalförsvar håller ett öga på utvecklingen. Det vore också bra om de inblandade departementen är eniga om att samhällssäkerhetsperspektivet väger tyngst och att regeringen blir enig på ett sätt som gör att den valda lösningen står stark över tid.

Valborgsbetraktelse

nykterhetOmvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring totalförsvarsplanering. Men rullar det på, sakta men säkert, mot ökade försvarsanslag och högre totalförsvarsförmåga? Kanske. Men det är inte läge att luta sig tillbaka i den rådande välviljan. Använd den till att etablera en insikt om vikten av ökad motståndskraft över tid, oavsett dagsform i Kreml.

Regeringens nationella säkerhetsstrategi, januari 2017:

Sveriges frihet, fred och säkerhet ska värnas. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än denna.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S):

När det gäller totalförsvaret är det en förmåga med en rejäl förbättringspotential.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

Vi levde länge med en försvarsidé som byggde på att vi skulle ha tio års förvarning utifall att försvaret – civilt och militärt – behövde stärkas. Tanken var att politiken skulle trycka på knappen och finansiera tio år av förmågehöjande åtgärder när signaler om orostider nådde Sverige. Misstänksamheten mot denna konstruktion, inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter, kompenserades av en spridd föreställning om att teorin sannolikt inte skulle behöva testas i praktiken.

2007 skrev Försvarsberedningen att det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen är ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer och att Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren skulle ”definiera vår syn på Ryssland”. Vidare ansåg man att CFE-avtalet (avtalet om konventionella styrkor i Europa) ”är centralt” för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet.

Strax efter dessa formuleringar meddelade Ryssland att landet ämnade avbryta CFE. Sedan kom Georgienkriget 2008. Dåvarande chefen för MUST gick ut offentligt med varningsflagg 2012. 2014 skriver vi Ukraina.

blogg 6Så hur gick det egentligen med återtagningsdoktrinen?

Det blev faktiskt en politisk reaktion. Sammanfattningsvis skulle försvaret göra mer, med samma resurser. Fortsatta besparingsplaner avbröts och viss ominriktning skedde till nationella uppgifter vid sidan av det internationellt inriktade försvaret. Förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid skulle kunna mobilisera fortare – men det hela skulle ske ”i den takt ekonomin medgav”. Grundtanken – en 10-årig förmågehöjning som sakta men säkert skulle rulla på – blev helt ifrånsprungen av behov och förmåga som redan borde funnits på plats. Framförallt borde medel tillförts tidigare. Det som var en inbromsning borde istället ha varit reella tillskott kopplat till en uppdaterad säkerhetsstrategi (den första versionen kom år 2006) efter Georgien 2008.

Nu läser vi 2017 och 10 år har passerat sedan ”lackmustestet”. I försvarsinriktningsbeslutet 2015 ersattes fredsrationalitet med mantrat ”ökad operativ effekt i krigsförbanden”. Vikten av åtgärder för att täta luckor på basala områden (basplatta) framhölls, liksom ökat fokus på totalförsvar. Det skedde ett trendbrott vad gäller resurser och i vårändringsbudgeten 2017 tillfördes 500 miljoner kronor under innevarande år – något som är ganska exceptionellt med svensk försvarspolitiks mått mätt (1).

Det är bara det att vi är mitt i en ganska kraftig uppförsbacke och försvarsförmågan minskar relativt de vi mäter oss emot så länge vi är militärt alliansfria – inte i första hand för att vi sjunker, utan för att andra springer snabbare.

Ett av de största utmaningarna problemen på den militära sidan är fortsatt oförmåga att koppla diskussioner om materielsystem till vad som faktiskt krävs för att förbandssätta dem – både vad gäller personal och pengar. Den pågående materielutredningen (Fö 2016:02) kommer i februari 2018 blottlägga materielomsättningsbehov av episka dimensioner, samt hur lite av det samlade materielbehovet som kan omhändertas vid oförändrade ekonomiska ramar. Det blir en svår materia att hantera för politiken – särskilt ett valår – och innan dess ska dessutom budgeten för 2018 fram, med bibehållen sammanhållning i försvarsgruppen (2).

När det gäller civilt försvar råder numer både hög ambitionsnivå och vunnen insikt om behovet av totalförsvar, men glappet mellan nuvarande läge, resurser och behov är gigantiskt. På samma sätt som med materielutredningen kommer detta blottläggas i närtid, då Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) redovisar del två i sitt gemensamma totalförsvarsarbete i juni. I rapporten redovisas en samlad bedömning av Försvarsmaktens behov av stöd från bevakningsansvariga myndigheter samt deras möjligheter att tillhandahålla detta. (Gulp!)

Även denna redovisning kommer att vara stark läsning för dem som tror att Försvarsmakten kan kriga om det civila samhället slås ut. Rapporten blir en viktig ingrediens i det delbetänkande om totalförsvaret som Försvarsberedningen arbetar med. Beredningens ordförande, Björn von Sydow, har sagt att delbetänkandet ”ska handla om hur det militära försvaret samverkar med civilsamhällets komponenter men också skyddet av medborgare, infrastruktur och cybermiljöer”.

I december 2016 skrev MSB ett brev till alla Sveriges kommuner för att informera om den planering för civilt försvar som har påbörjats hos ett antal statliga myndigheter. I brevet redogör MSB för den nuvarande inriktningen för kommunernas arbete, aviserar en framtida förändring av inriktningen, samt visar på exempel på åtgärder som kommunerna redan nu kan vidta kopplat till civilt försvar.

I januari landande motsvarande sändning hos landsting och regioner och alldeles nyligen uppdrog regeringen åt MSB att till december 2017 föreslå hur arbetet med krisberedskap och den återupptagna planeringen för det civila försvaret bör utvecklas inom kommuner och landsting, mot bakgrund av bestämmelserna i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och vid höjd beredskap (LEH).

I februari justerade försvarsutskottet ett betänkande (2016/17:FöU6) där man bland annat föreslår att Försvarsmakten i högre grad ska ingå i krisberedskapens strukturer innebärande att regeringen bör göra en översyn av stabernas funktioner och uppgifter så att de synkroniseras mot länsstyrelsernas. Vidare anser utskottet att staberna och länsstyrelserna ges i uppdrag att genomföra en integrerad planering för att säkerställa att försvarets resurser snabbt kan sättas in vid en civil kris. Utskottet bedömer vidare att det nuvarande regelverket för Försvarsmaktens stöd till samhället tolkas alltför restriktivt och leder till underutnyttjande av Sveriges samlade resurser. Utskottet anser därför att

regeringen bör göra en generell översyn av Försvarsmaktens stöd till samhället. I det sammanhanget bör även de rättsliga förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ses över.

Försvarsutskottet har också enats om att det är nödvändigt att ta reda på vilka funktioner som kräver krigsplacering. Utskottet anser att regeringen bör göra en samlad översyn av samordningen av civila och militära krigsplaceringar som ger förutsättningar för att återuppbygga det civila försvaret och totalförsvaret. Vidare har utskottet nyligen formulerat ytterligare tillkännagivande i betänkandet Samhällets krisberedskap (2016/17:FöU7), innebärande att regeringen ska göra en översyn av de konsekvenser som den resursbrist som lett till stabsläge vid flera sjukhus de senaste åren skulle få vid en extraordinär händelse med stor belastning på samhällets vårdresurser.

Läsaren ställer sig nu den relevanta frågan varför jag drar upp gamla lackmustest igen och radar upp totalförsvarsrelaterade åtgärder? Bear with me. Jag jobbar upp en poäng här.

Signalen från statsmakterna ut i riket är glasklar: Det säkerhetspolitiska läget kräver ökad försvarsförmåga och motståndskraft. Totalförsvaret är inte en tankeställare. Nu ska förmågan upp! Lika klar är signalen om tillskott i höstens budget för 2018.  Retorik ska följas av resurstilldelning.

Men betänk att allmänheten kanske har uppfattat att det var tio år sedan det säkerhetspolitiska läget förändrades. Tänk om folk börjar dra slutsatsen att all denna allvarstyngda retorik faktiskt inte har manifesterat sig i något militärt hot mot Sverige som man har uppfattat och känt av på riktigt? Talet om att vi är sent ute kan motsägas av att inget har hänt de senaste åren som bevisar just detta (aggressiv övningsverksamhet och kränkningar ledde för dessa individer inte till något och för övrigt har det meddelats att det är lugnare i närområdet igen).

Vi måste rimligen räkna med att de påverkansoperationer många ständigt varnar för och uppmärksammar, faktiskt får fäste och betyder något.

Anekdotisk bevisföring är tröttsam, men jag tror det betyder något att jag allt oftare vid totalförsvarsföredrag runt om i landet får frågan vad Putin vill oss egentligen, när inget har hänt sedan Krim. Kriget i Ukraina fortsätter visserligen, liksom inblandningen i olika konfliktområden i världen. Men Sverige? Skulle vi inte bygga upp försvaret mot Ryssland?

Som specialintresserad med egen stark oroskänsla över den säkerhetspolitiska utvecklingen kan man naturligtvis slita sitt hår över naiviteten och söka skydd hos likasinnade där man inte behöver börja från början i argumentationen. Men om vänner av ett starkt totalförsvar inte kan bidra till att omhänderta det generella stöd som i vida kretsar ännu så länge riktas till förmån för stärkt försvarsförmåga, befarar jag att luften kan gå ur den nyfunna samsynen om att det är rätt att satsa på försvaret. Till det tillkommer den mediala dramaturgin (om det länge har varit positivt, måste pendeln svänga). Stödet för försvaret kan gå upp i rök lika snabbt som en brasa på Valborg. I alla fall i länder som inte har varit i krig på väldigt länge.

En bov i dramat är talet om ”hot”. Hot förknippas ofta med något som ligger framåt i tiden och om det talas i tio år om ”ökat hot” gnisslas snart om ”vargen kommer”. Risken med att enbart koppla försvarsutgifter till hotbild (i alla fall bildligt talat) är att det enligt gammalt svenskt beprövat manér i förlängningen medger skadliga pendelrörelser i svensk försvarsförmåga. Det bör fokuseras mer på vad som pågår här och nu – vilket är ett fullt tillräckligt motiv för att öka totalförsvarsförmågan – samt hur det militära och civila är en helhet i svensk motståndskraft. Poängen bör vara att vi har dragit lärdom av den resa vi gjort sedan 2007. Efter sol kommer regn och kanske vice versa. Det vi lärt är att vi måste bygga en grundläggande förmåga som inte kopplas till hotbild utan till en svensk ambitionsnivå kopplad till svenska nationella intressen. Vad är rimligt att Sverige ska klara?

Min förhoppning är att Försvarsberedningen i sin mödosamma väg mot tidigare nämnda totalförsvarsrapport, liksom kommande rapporter inför nästa försvarsinriktningsbeslut, inriktas mot att definiera denna grundläggande och hotbildsoberoende totalförsvarsförmåga. Kring den behöver det inte utbryta strider om NATO-medlemskap eller annat, eftersom den behövs alldeles oavsett hur Sverige organiserar sig gentemot allianser.

Nästa förhoppning handlar om att kompetensförsörjning och systematisk ”uppfostran” av regeringskansli och riksdagen ska ses som en oundgänglig del i motståndskraften. Hur fostras, rekryteras och premieras individer som – i politiken, berörda myndigheter och verksamheter inom ramen för totalförsvaret – har ett operativt mindset? Om man ska gå från fredsrationalitet till operativ effekt handlar detta i högsta grad om de människor som bär ansvar. Vad gäller regeringskansli och riksdag tror jag att det vore förlösande om man tvingar in den nationella säkerhetsstrategin i såväl förberedelse av beslut som i motiveringen av dem. Varenda utredning, beredning av ett ärende samt yttrande från riksdagens utskott, ska ha med en analys av bedömda effekter utifrån svenska nationella intressen. Omöjligt? Nej om konsekvensbeskrivningar till exempel ska omfatta ekonomiska effekter och konsekvenser för jämställdheten, bör säkerhetsstrategin behandlas på samma sätt. På så vis lär sig Sverige sakta men säkert att säkerhet i vid bemärkelse inte är ett ämne som ibland uppträder vid sidan av andra, utan en kärna och ett slags filter genom vilket man analyserar mått och steg.

På den här bilden är det två personer som står lite i bakgrunden. Det är Svante Werger, kommunikationsdirektör på MSB, och brigadgeneral Urban Molin, chef för specialförbandsledningen i Försvarsmakten.föber 2017 Werger och Molin är myndigheternas experter i Försvarsberedningen. Vid sidan av ledamöterna och det hårt arbetande kansliet, är de extremt viktiga personer i Försvarssverige just nu. Jag vet hur avgörande experterna kan vara, särskilt om de har genomtänkta planer för sitt beredningsarbete. Att en del i dessa planer skulle vara en förmåga som inte fluktuerar med dagsformen i Kreml, är en nåd att stilla bedja om.

Glad Valborg, alla!

 

(1): Att ynka 10 miljoner kronor till ett område som framhålls som mycket viktigt av regeringen (motståndskraft mot informationskampanjer) trollas bort, är dock symptomatiskt för hur regeringskansliet fungerar när det är som sämst. Läs Patrik Oksanen.

(2): Den nuvarande inriktningsperioden hanteras i försvarsgruppen, där alla partier som står bakom beslutet ingår, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Försvarsberedningens uppdrag är att förbereda nästa försvarsbeslut (perioden 2021-25). I beredningen ingår representanter från alla partier i riksdagen.

”Utan diesel svälter vi”

Kör MC i hemvärnet eller skriv en insändare - huvudsaken är att alla gör något.

Med rubriker i Sveriges Radio som "MSB: Kommunerna måste rusta för krig" och i tidningarna "Kommunerna ska rusta för krig – men de vet inte hur" och senast idag i DN:s huvudledare: "Vår beredskap är usel" har behovet av ett nytt svenskt totalförsvar kanske aldrig fått starkare medial belysning.

Två avsnitt i Dagens Nyheters huvudledare är ovanligt fräna: "Våra beslutsfattare har agerat som att en stor kris är så osannolik att det inte är värt att investera för att skydda sig mot den. Det är ett tänkande som föregått många katastrofer" och: "Finland har klokt nog valt en annan väg och behållit ett totalförsvar med beredskapslager."

En annan ledare idag sticker också ut, Greger Ekmans "Utan diesel svälter vi" i Norrbottens-Kuriren, i vilken han bland annat skriver: "Trots att regeringen fastslagit att beredskapsarbetet inom det civila försvaret ska återupptas så har det inte tillskjutits några extra pengar."

Med tanka på att osäkerheten om omvärldsutvecklingen, i både när (Östersjön) och fjärran (kring Kina), inte verkar avta - kanske det inte är så konstigt om många människor känner oro inför framtiden. Vad ska vi då göra? Jo, låt oss omforma oro till något konstruktivt. Det finns en rad olika frivilliga civila och militära försvarsorganisationer, fler än vad många känner till, se samlingssidan frivilligutbildning.se Genom dessa kan du både bli mer robust själv och bidra till att hela samhället blir mer robust inför världsekonomiska, energirelaterade, naturliga (skogsbränder etc) och militära kriser. Och alla, även den som inte har möjlighet att själv delta i någon frivilligverksamhet, kan bidra genom att läsa på om vad en större kris kan innebära för hushållet och sist men inte minst göra sin röst hörd inför politiker och i medier. Givetvis sakligt och lugnt. För, som en viss liten sympatisk filmkaraktär en gång sade: Rädsla är vägen till den mörka sidan.

Tidtabell för nya värnplikten

Fler kommer att få gratis smink, men långt ifrån flertalet av varje årskull.

DN har i dagens tidning vad som sannolikt blir tidtabellen för värnpliktens återupplivande. Mikael Holmströms artikel "Mönstring nästa år och inryckning till värnplikt 2018" klargör flera saker om vad den nya värnplikten lär innebära. Men det finns också skäl att blicka bakåt på vad som stod på DN:s ledarsida efter att värnplikten gjorts "vilande" med bara tre rösters marginal i riksdagen.

Problemet med nuvarande personalförsörjning sammanfattas i dagens DN: "Men vid ingången till 2016 saknade försvaret 7.400 soldater och sjömän i krigsorganisation". Därefter följer en rad nyheter inklusive att lokalförsvarsförbanden också ser ut att få en comeback. Hela artikeln är verkligen en högintressant sammanfattning och analys av den färska utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret. I ljuset av det begränsade antal ungdomar som lär få göra värnplikt (grundutbildning) under 2018-2025 (tabell år för år finns i DN-artikeln) kanske det är dags att ge den nya värnplikten ett rättvisande namn? För den senaste tiden har man kunna läsa en hel del om allmän värnplikt, exempelvis artikeln "Stort intresse för allmän värnplikt". Det är dock mycket länge sedan svensk värnplikt i praktiken (inryckning) verkligen omfattade nästan alla i en årskull. Man får då gå tillbaka till 1980-talet och det finns ingenting idag som tyder på en återgång till den nivån.

Som DN sammanfattar det handlar det nu i konkreta termer om 4,000 ungdomar 2018 och därefter en gradvis höjning till det dubbla från och med 2022. Är det många av varje årskull? Nej, inte med tanke på att varje kull är på kring 100,000 pers.

Här vill jag passa på att tipsa om den dödsruna jag 2010 skrev över värnplikten i samband med att den gjordes vilande. Så här sex år senare med ett Europa delvis i krig (Ukraina) och under stor påverkan av krig i Mellanöstern så kan jag konstatera att jag kanske var lite för snäll när jag tog upp den där ledaren i DN. Tänk att ledarsidan då kunde skriva saker som "Runt om i landets skogar fanns mobiliseringsförråd med materiel som aldrig användes". Intresset för svenskt försvars syfte och system har sedan 2010 onekligen ökat, men samtidigt finns det nog tyvärr kvar stora kunskapsluckor om både omvärldsläget och vad ett totalförsvar innebär. Är du inte redan med i Försvarsutbildarna? Då bör du börja med att granska Försvarsutbildarnas hemsida.

Konsten att inte överraskas


Budskap från Skåne för ökat krismedvetande, med typisk (?) lokal dialekt.

Den 7 december är ett datum som i några länder associeras med överraskning modell större (minns du inte varför: Pearl Harbor). Apropå överraskning - vad gör nu svenska myndigheter för att förbättra krisberedskapen? En viktig rapport har skickats ut - men hur många har nåtts av innehållet?

Minnesgoda läsare minns kanske att jag bloggade i oktober om att viss ny aktivitet för ökat beredskapsmedvetande har kommit igång. Sedan dess har som bekant läget i Syrien försvårats med mera. Det visar sig nu att vår riksdags försvarsutskott tagit ett initiativ för att stimulera till ökad medvetenhet om behovet av en bra krisberedskap. Här är det svårt att opponera sig, oavsett var man står politiskt.

Men distributionen av denna för allmänheten verkligen viktiga information? Försvarsutskottets nya rapport om vikten av medborgarnas eget ansvar vid en kris - hur ska rapportens budskap konkret sprida sig till oss alla? Jo, rapporten "...skickas nu ut till myndigheter, kommuner och organisationer för att de i sin tur ska sprida kunskapen". Här kan man fråga sig hur infospridandet nu går. För hittills har det inte blivit så många avtryck i medierna. Framförallt kan man väl fråga sig varför inte det varit mer i public service (SR och SVT), då denna typ av info verkligen berör samtliga medborgare. En sektion av SR har dock snappat upp och spritt vidare infon - men kanske inte den sektion man skulle kunna förvänta sig. Det är inte de vanliga SR & SVT-nyhetsredaktionerna utan SR:s utlandssändningar på svenska som hittills tagit upp vikten av bättre beredskap inom Sverige. Läs först artikeln "Svenskarna har dålig krismedvetenhet" med både viktiga grundfakta och minnesvärda citat. Samma dag (3 december) publicerades "Svenskar riskerar bli utan mat vid allvarlig kris" som kan jämföras med dessa nya uppgifter från lantbrukarna själva.

En som inte väntar på att "de stora" nyhetsredaktionerna ska sätta igång med att informera och ställa frågor är Patrik Oksanen, som nyligen satt igång "Podd72", en ny och högaktuell podd om både civil beredskap och säkerhetspolitik. Det är bara att lyssna när det passar dig - via datorn eller mobilen. Nu är premiäravsnittet utlagt på flera sätt.

Läget är farligare, men…


Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

Oundvikligt luftburet hot


Filmen "Nationens beredskap -- händelser med farliga ämnen" ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln "Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi" (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: "Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig". Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på - vilket Anna Bratt gjort - är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att "frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi".

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium "tätt som en ubåt" och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige - särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

"I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används [...] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan."

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det "system av system" som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

Svenskar i världskriget

Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.

Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som "krigsfånge".

Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.

Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.

Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.

Uppställning!

"Thank you for coming" säger Putin vid 3:54 i Zapads finalklipp ovan.

Militärövningen från Polen till Ishavet, Zapad-2013, har avslutats och slutsatser börjar dyka upp, se blogglistan intill. Vill här dock främst flagga för en artikel från i lördags, om att Rysslands statsledning nu kraftigt signalerar till det ryska näringslivet att man förväntar sig att det ställer upp för ett trovärdigt ryskt totalförsvar.

Totalförsvar är något som rätt sällan tas upp i svensk försvarsdebatt. Vilket kanske inte är så märkligt. Under det klassiska kalla kriget hade vi förutom Försvarsmakten även en myndighet för ekonomiskt försvar, en för psykologiskt försvar och en för civilförsvar. Den 20 maj 2008 röstade riksdagen igenom ett regeringsförslag om att det som fanns kvar av myndigheterna skulle läggas ned och ersättas av en ny myndighet utan försvar i namnet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Även svenska medier som DN börjar nu ta upp den dragkamp mellan Ryssland och EU som pågår sedan en tid: "Vapnen är övertalning, sanktioner och hot. Segraren vinner inflytandet över sex östeuropeiska länder". Man får verkligen hoppas att vi får veta mer om vad som nu pågår mellan EU och Ryssland (hallå, public service?). Sen får man väl hoppas att dragkampen inte resulterar i våldsamma konflikter.

Men helt oavsett nya europeiska energi- och handelskrig och risken att de urartar till något värre (särskilt i Ukraina) har vi nu en ny och mycket allvarlig FN-rapport att ta ställning till.

Kort sagt, kanske dags att damma av totalförsvaret?