Kategoriarkiv: Totalförsvaret

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen


För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.


Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.


Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.


Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Julkalender 2014: Lucka 1 – krigssjukvården

Idag är det den första december och därmed dags för stora som små att öppna första luckan i julkalendrarna. Har man under året och de närmaste föregående åren följt svensk försvarspolitik och det svenska försvaret, har man noterat att det varit konstant lucköppning. Inom var och varannat område så upptäcker allmänheten, tyvärr även den politiska nivån och ibland också Försvarsmakten att man under perioden sedan det Kalla Krigets slut "råkat" avveckla förmågor som man nu upptäcker hade behövts. Denna julkalender kommer alltså att erbjuda en koncentrerad lucköppning av vissa av dessa förmågor.


Lucka 1: krigssjukvården

En av de första förmågorna som man började avveckla i samband med de stora neddragningar på försvaret som gjordes i de tre försvarsbesluten 1996-2004 var krigssjukvården. Tidigare hade Försvarsmakten haft en omfattande sjukvårdsorganisation med bland annat över 50 fältsjukhus (för lekmannen motsvarar detta ungefär vad man ser i tv-serien MASH), vart och ett med 200 vårdplatser och sex operationssalar. Utöver den militära delen av sjukvården hade även civilförsvaret ansvar för krigssjukvård, liksom även den ordinarie civila sjukvårdsorganisationen.

Civilförsvarets del av ansvaret föreslogs avvecklas i en statlig utredning 2001 eftersom omvärlden då såg helt annorlunda ut eller som det hette i utredningen: ”Hotbilden har förändrats i förhållande till vad som tidigare gällt. Särskilt de minskade krigsriskerna innebär att delar av det civila försvaret kan prioriteras ner eller helt avvecklas, bl.a. delar av befolkningsskyddet samt beredskapslagringen av förnödenheter.”

Under samma period har också antalet civila vårdplatser sjunkit rejält, vilket i och för sig är en trend som hållit i sig sedan 70-talet. Resultatet är att Sverige idag har det näst lägsta antalet vårdplatser av alla OECD-länder och med 2,3 vårdplatser per tusen invånare ligger på hälften av genomsnittet för EU som är 5,3. Samtidigt har den svenska befolkningen vuxit kraftigt.

Vad gäller just den militära sjukvården avvecklade man under 90-talet snabbt alla krigssjukhusen. Faran för invasion var över och insatsförsvaret inriktades mot att enbart göra "insatser", varvid hela organisationen inte skulle behöva nyttjas samtidigt, utan endast de delar som behövdes för en insats. De internationella insatserna blev normerande och där skulle "någon annan" stå för den kvalificerade sjukvården. Bristen blev allmänt känd hösten 2002 (och förmodligen bortglömd igen) när statsminister Göran Persson skulle köra en favorit i repris och vid ett toppmöte erbjöd ett svenskt fältsjukhus till en eventuell FN-insats i Irak (Sverige deltog i Gulfkriget 1991 med ett fältsjukhus), varvid ÖB fick upplysa statsministern om att några sådana inte längre fanns att tillgå.

Under senare delen av 00-talet påbörjades ett återupprättande av den kvalificerade svenska krigssjukvården, men fortfarande inom ramen för ett insatsförsvar. Det gör att i insatsorganisation 2014, tidigast 2015, disponerar Försvarsmakten två sjukvårdskompanier och 4 kirurgtroppar med totalt 6 st operationsteam och 12 intensivvårdsplatser. Totalt kommer man vid fullt intagen organisation att kunna genomföra 32-48 operationer per dygn, vilket ska jämföras med de dryga 1000 operation/dygn som kunde genomföras på fältsjukhusens tid. Man får verkligen hoppas att förmågan inte kommer att behövas användas skarpt då kapaciteten är mycket långt ifrån anpassad för en situation där det nationella försvaret genomför väpnad strid.

Istället blir det att falla tillbaka på den civila sjukvården, som idag totalt har 375 operationsteam i landet. Dock är det väl känt för alla hur den civila vården klarar av att hantera det svenska normalbehovet av kvalificerad sjukvård, varvid man helst inte vill fundera över hur detta ska fungera i händelse av kris eller krig – även om den s.k. lyxsjukvården då kommer att avbrytas.

Många lever förmodligen i bilden av att Försvarsmakten kommer att stötta det civila samhället i händelse av krig, men konsekvensen av de tre senaste försvarsbesluten är istället att den civila sjukvården för många av Försvarsmaktens förband i framtiden utgör den kvalificerade sjukvården.


För den som vill förkovra sig i ämnet krigssjukvård rekommenderas Försvarsmakten arméöverläkare Magnus Blimarks D-uppsats i ämnet, varifrån mycket av ovanstående är hämtat.

En inblick i Totalförsvarets hemligaste delar (uppdaterad 21.25)

En av Kalla Krigets djupaste hemligheter är den så kallade Zonen (eller kanske rentav Zonerna). Zonen är en förkortning för Högkvarterszonen och syftar på det område dit Sveriges ledning med stödfunktioner skulle ta sin tillflykt i händelse av krig. Zonen utgjordes av ett antal mycket hemliga bergrum, vars existens var så hemliga att informationen rörande dessa klassades högre än graden kvalificerat hemligt.

Genom åren har det också existerat en stor mängd vilseledande information kring Zonens placering. I romansviten Operation Garbo valde författarna att förlägga Zonen till Tivedenområdet och Tiveden har också varit en av de mer populära platserna att misstänka. Anläggningarnas placering var så hemlig att personal med driftuppdrag dit ej fick köra militärregistrerade bilar dit och till och med lär ha tvingats byta nummerplåtar under resans gång i syfte att förvilla eventuella förföljare enligt dokument som framkommit på senare år. Från början lär antalet anläggningar i Zonen ha varit mycket stort då stora delar av stödfunktionerna till landets styrande organ även skulle inrymmas. Regering, Riksdagens krigsdelegation och den högsta militärledningen skulle därtill alla ha reservanläggningar. Alla inte bara dolda utan även skyddade mot de kärnvapenanfall man kunde förvänta i händelse av att det kalla kriget skulle bli hett.

Det svenska totalförsvaret var oerhört väl utbyggt under det kalla kriget genom andra världskrigets erfarenheter. Inte minst lade man stor vikt vid försörjningsberedskap och psykologiskt försvar. Välkända är telefonkatalogernas sidor "Om kriget kommer" där varje svensk kunde läsa de viktigaste åtgärderna var och en inom allmänheten behövde känna till. Den tilltänkta sovjetiska fienden visste man var mycket skicklig på informationskrigföring och vilseledning och det var därför av yttersta vikt att allmänheten fick ta del av svensk information genom radio och tv. För att man skulle kunna veta att budskapet var autentiskt och därtill invaggas i en viss trygghet om att vissa saker består, fanns långtgående förberedelser för att upprätthålla Sveriges Radios och Sveriges Televisions sändningar i händelse av krig. Sålunda var det viktigt att även dessa hade krigsgrupperingsplatser inom Zonen med möjlighet att intervjua landets högsta ledning samt förmedla viktig information.

Idag lär dock Zonen vara avvecklad (i alla fall delar därav eller kanske en äldre?) och så är även de omfattande förband som utbildades för att försvara Zonen. Vissa av anläggningarna är plomberade och andra säljs till allmänheten. En anläggning som säljs till allmänheten är just anläggningen som skulle användas av Sveriges Radio och Sveriges Television. För 3,9 miljoner kr kan man nu bli ägare till ett omfattande bergrumskomplex där de ej plomberade ytorna omfattar 5000 kvm och hela markområdet 18 hektar. Bilderna och ritningarna som mäklaren tillhandahåller vittnar om de enorma resurser som lades ner under det kalla kriget på försvarsförberedelser. Passa på att titta på detta då det sannolikt är den enda chansen att se något liknande. Särskilt översiktkartan vittnar om hur stor bara denna anläggning för Sveriges Radio och Television varit, även mycket nu verkar vara plomberat.

Lika imponerad som man blir av våra förfäders ansträngningar, lika fundersam blir man över vilka förberedelser som finns kvar idag. Att vi idag i Sverige närmast helt saknar försörjningsberedskap sedan alla beredskapslager avvecklats är väl känt och något som bland annat lyfts av Staffan Danielsson (livsmedelsförsörjningen). Det tål att fundera på vilka förberedelser och ansträngningar som överlevt 00-talets strategiska time-out för att trygga att landet fortsatt har sin folkvalda styrelse i funktion och därtill massmedia om nu ofreden mot förmodan skulle drabba oss.

Nedan ett tidigare länkat inslag från Handelsbanken TV om samma anläggning förra gången den såldes. Förra ägaren gjorde konkurs efter ca ett halvår. I inslaget finns också en intervju med en journalist som var krigsplacerad i anläggningen.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv


Kommentarer som spekulerar i varifrån krigstida ledning idag sker kommer ej att publiceras.


Uppdatering 21.25: Missa för allt i världen inte den skarpa kritik av svensk försvarsförmåga som finske forskaren Charly Salonius-Pasternak reser. Tyvärr en alltför sann bild.