Kategoriarkiv: Tyskland

Superubåtar, teletanks och sämsta flygplanet

Ett av bokens starkaste öden, löjtnant Daniel Inouye (1924-2012).

Japanska superubåtar, sovjetiska "teletanks" och världens sannolikt sämsta militära flygplan - det är bara några av ingredienserna i den nya boken "Okända fakta om andra världskriget" av Niclas Hermansson och Peter Rydberg.

Det är gott om okända och mindre kända fakta liksom gripande öden i denna bok. Oavsett om man intresserar sig för märkliga ubåtar och stridsvagnar eller extrema strider är denna bok ett kap. Nog visste jag att en del japansk-amerikaner stred under andra världskriget, men jag måste erkänna att jag missat löjtnant Daniel Inouye - en modern samuraj. Nu kommer jag aldrig att glömma honom.

Sovjetisk flyghistoria av högsta klass

Över två tusen (!) amerikanska P-40 levererades till Sovjetunionen. FOTO: USAF

Antalet biografier på svenska om sovjetiska krigsdeltagare är inte överväldigande, kanske ett halvt dussin totalt? Ingen av de tidigare utgivna har, vad jag vet, fokuserat på en sovjetisk stridsflygare. Men nu finns en sådan bok och den sammanfattar på ett fint sätt även flygkriget över Nordkalotten.

Den nya och välillustrerade boken Boris Safonov av Jurij Rybin tecknar med hjälp av både sovjetiska, tyska och andra källor plus författarens logiska resonemang en ny och övertygande bild av det i Ryssland välkända flygaresset Boris Safonov. Boken inleds med ett sovjetiskt ID-kort för den brittiske Hurricane-piloten "Tim" Elkington, eftersom det mycket läsvärda förordet är skrivet av honom - en av de idag ytterst få (den siste?) av RAF-piloterna som flög från baser i Sovjet.

I bokens centrum står Boris Safonov och det märks att författaren har vänt på varenda sten på Kolahalvön, där Safonovs stridsinsatser skedde, och kommunicerat med alla relevanta veteraner och flyghistoriker, för att berätta om Safonov. På köpet får man en ofta överraskande bild av flygstriderna längst i norr och de särskilt i början extremt hårda levnadsförhållandena på marken för flygarna och deras familjer.

Boris Safonov var den förste av de sovjetiska piloterna att flyga en brittisk Hurricane, närmare bestämt den 26 september 1941. Men innan dess har man som läsare fått en god bild av hur de sovjetiska I-16 stod sig gentemot andra plan - överraskande bra får man säga. Safonov uppskattade Hurricane men fick senare byta till en amerikansk P-40 och därmed kommer författaren in på hur de många planen från de västallierade har skildrats på olika sätt i rysk litteratur, beroende på bokens årgång.

Kort sagt är Jurij Rybins biografi Boris Safonov en höjdarbok för den med intresse för flyghistoria och/eller Nordkalotten.

Förresten, hette P-40 Tomahawk, Warhawk eller Kittyhawk? Svaret är alla tre. Warhawk var standardnamnet i USA för alla varianter av P-40. De brittiska och sovjetiska flygarna använde däremot namnet Tomahawk för P-40B & P-40C och kallade senare versioner för Kittyhawk.

Norges Untergang, igen

Håkon VII präglade verkligen Norge 1940, och landets fortsatta öde.

En av de bästa filmerna under 2017 var "Kungens val". Boken den är baserad på har nu utkommit på svenska med samma titel, och den är mer än välskriven.

Författaren Alf R. Jacobsen kan konsten att skriva bladvändare och har man det minsta intresse för Norden och elitförband under andra världskriget är Kungens val ett måste. Fokus ligger naturligt nog på händelserna kring Oslo 1940 men genom att Jacobsen även beskriver de tyska fallskärmsjägarna utförligt så får även de som är extra intresserade av Narvik-striderna viktiga insikter, eftersom fallskärmsjägarofficeren Erich Walther är en av de viktigaste personerna i boken. Walther var efter Oslo nämligen uppe i Narvik-området, där spåren av honom finns på flera ställen.

Förutom en utsökt text innehåller boken många högintressanta illustrationer.

Vilken musik ska man lyssna på medan man försjunker i denna underbara bok? Förslagsvis Johan Söderqvist, mannen bakom soundtracket till bokens filmatisering. Sök på hans namn på Spotify t ex.

Tyska sabotörer och specialförbandet Z

En av de tyska sabotörer som med ubåt skickades till USA, George Dasch. FOTO: FBI

Gavin Mortimer, med flera böcker om SAS bakom sig, presenterar nu andra världskrigets mest intressanta specialoperationer, underrättelseframgångar och -fiaskon.


Efter att ha landsatts med ubåt nära New York var det meningen att Abwehr-sabotören George Dasch och hans tre underlydande skulle spränga kraftverken vid Niagarafallen och tre aluminiumfabriker särskilt viktiga för USA:s flygindustri. De landsattes faktiskt, och var inte heller de enda tyskarna som nådde den amerikanska östkusten.

De tyska Abwehr-sabotörerna i USA, de mer framgångsrika italienska attackdykarna, SAS-föregångarna i Spökpatrullen, den brittiska motståndsrörelsen mot en befarad tysk ockupation och specialförbandet "Z" - alla finns de med i Det hemliga andra världskriget av Gavin Mortimer. De skildras på ett synnerligen läsvärt sätt och med många skarpa foton som jag aldrig tidigare har stött på. Intresserad av specialoperationer? Då bör du spana in Gavin Mortimers nya bok.

Nytt om klassisk fallskärmsoperation

Del av omslaget för Christer Bergströms nya bok om Arnhem.

Cornelius Ryan, författaren bakom både Den längsta dagen och En bro för mycket, får ett synnerligen läsvärt erkännande av Christer Bergström i hans nya bok Arnhem 1944 - Slaget om Holland. Bergström både tydliggör Ryans insats för historieskrivningen och tar vid där Ryan slutade på grund av en för tidig död.

Christer Bergsström berättar i förordet den fascinerande historien om Cornelius Ryans stora och rika kvarlåtenskap - bara en mindre del kom med i En bro för mycket. Men sedan tillför Bergström också en mångd pusselbitar som han själv har forskat fram. Slutomdömet om Bergströms bok måste bli att han både skapar klarhet och berikar bilden av en av världshistoriens viktigaste luftlandsättningsoperationer, "Market Garden".

Det ska direkt sägas att den första delen av Arnhem 1944 (den andra delen är ännu inte utkommen) även skildrar den tyska sidan utförligt och det är nästan otroligt vad tyskarna kunde vara självkritiska i interna dokument. De tyska fallskärmsjägarna på norra västfronten 1944 var till stor del ihoprafsade enheter, ofta bestående av tonåringar med bara några veckors utbildning bakom sig.

Bergström tydliggör vad som var den avgörande faktorn bakom beslutet att utlösa den massiva allierade luftlandsättningen: de tyska V-2-attackerna från Holland mot London. Tänk om Hitler avstått från dessa V-2-attacker? Montgomery hade då knappast fått det stöd han behövde från Eisenhower. Sedan visar Bergström på ett nyskapande sätt hur Montgomerys operation "Market Garden" gick till, förutom med hjälp av text, många tidigare opublicerade bilder och kartor även medelst QR-koder till relevanta filmklipp.

Att de allierade fallskärmstrupperna ska ha landat på "två hela SS-pansardivisioner" är en klar överdrift och Bergström förklarar hur. Desto viktigare var en handfull erfarna och skickliga förbandschefer på den tyska sidan. Deras ledarskap utgjorde, för att citera Bergström, "...tungan på vågen som förhindrade att operation Market Garden slutade i en fullständig katastrof för den tyska sidan".

På operationens tredje dag hade de allierade segern inom räckhåll. I den andra delen av Arnhem 1944, som har undertiteln Den förlorade segern, berättar Bergström om vad som sedan hände. Del två skall utges under våren.

Svenska och oinbjudna ubåtar

Svensk ubåt under andra världskriget, sedd genom periskop.

Nya rön om den extremt avancerade tyska ubåten U 3503 har råkat släppas samtidigt som dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26".

Det är i senaste numret av Soldat & Teknik (1/2018) som jag kan berätta en del nytt om vad som hände med delar av den tyska "superubåten" av XXI-klass som slutade sina dagar 1945 i våra vatten. En tidigare opublicerad bild av U 3503 i Sverige ingår även i artikeln, från Gustaf Gustafsson - som var med när det hände. Fotografiet ovan av en svensk ubåt kommer också från Gustafsson - det är en bild som inte finns i artikeln. För fler bonusbilder - se min öppna Facebooksida.

Betydelsen av U 3503 för den svenska ubåtsutvecklingen tas upp i den nya dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26" som förutom massor av fina scener och intervjuer med koppling till våra egna ubåtar också berättar om den sannolikt kraftigaste insatsen som den svenska marinen gjorde mot en möjlig ubåt under hela 1980-talet: den vid Oxelösund 1988. Detta gör AKA-film och Pennan & Svärdet med utgångspunkt från både filmsekvenser 1988 - bland annat av det kraftiga luftuppkok som man lyckades filma - och en nyinspelad intervju med den svenska fartygschef som i högsta grad var involverad.

I "Svenska ubåtar" ingår även bilder jag aldrig tidigare sett av de svenska miniubåtarna Spiggen I och II. Filmarna har även tagit fasta på ett väldigt snyggt och modernt sätt att presentera tekniska fakta om olika ubåtstyper. Gott om extramaterial är det också, och den totala speltiden är därför 2,5 timmar (151 minuter). Själva huvudfilmen är 90 minuter lång och filmens berättare är f.d. ubåtschefen Nils Bruzelius. Sevärt är bara förnamnet. Filmen finns på DVD genom Pennan & Svärdet.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av "Okänd soldat", Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers - så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.


Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm - det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare "tvingas" göra.

Helheten då, är "Okänd soldat" av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans "Dunkirk" är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: "Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar".

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.

Goliat med och utan band

Här ses den Goliat som finns bevarad i Armémuseum i Stockholm.

David mot Goliat är en gemensam nämnare för två nya böcker om andra världskriget som jag varmt vill rekommendera. Bägge imponerar på olika sätt och berikar min kunskap om personligheter och teknik.

Över tolv ton sprängmedel var utplacerade av tyska pionjärsoldater runt om i Paris i augusti 1944. Några av de mest kända kännetecknen för staden skulle sprängas. Men hur många svenska skolbarn har ens hört talas om vilken stor roll som Sveriges dåvarande generalkonsul i Paris, Raoul Nordling, spelade för att rädda staden? Nu har militärhistorikern Margareta Beckman tagit sig an Nordling genom nytt källmaterial och samtal med både Nordlings släktingar och sonen till den tyske general som var Nordlings "Goliat", general Dietrich von Choltitz. Kort sagt berättar Beckman på ett nytt sätt varför Paris inte lades i ruiner och om Nordlings märkliga roll i detta - för vilket han fått stor uppskattning i Frankrike.

Den andra nu i Pennan & Svärdet aktuella boken innehåller ett mycket läsvärt kapitel om Tredje rikets bandgående "mini-stridsvagn" Goliat. Vi har ju ett exemplar av denna tidiga mark-drönare på både Armémuseum i Stockholm och i Arsenalen utanför Strängnäs. Trots mitt intresse för denna maskin så kunde jag i Tredje rikets historia i 100 föremål läsa mig till saker jag inte visste om både Goliat, tyska soldatdroger, Wehrmacht-bensindunken, tyska ID-brickor och mycket, mycket annat. Författaren Roger Moorhouse har förmågan att sammanställa komprimerat vetande genom signifikanta föremål - en del synnerligen kända men en del mer oväntade - som radiomasten i Gleiwitz, som jag själv har skrivit om i en bok med anledning av SS-aktionen där som var en förevändning för att utlösa andra världskriget. Jag hade inte an aning om att den enorma masten står kvar än idag. Bilderna är många, till stor del i färg och texten är högintressant.

Sist men inte minst vill jag flagga för att boken Stasi nu åter finns i Pennan & Svärdet. Den är en av de källor om Stasi som jag använde för att i höstas kunna skriva mina reportage om två vapen- och sprängmedelsfynd i Sverige 1987-88.

De 6000 svenska soldaterna i Kongo

Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink

Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.

Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom - en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.

Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.

Torped!

En av de största grupperna i det norska och svenska samhället som aktivt deltog i andra världskriget är också en av de minst kända – krigsseglarna. Deras arbete - att frakta vapen och bränsle etc – visade sig vara minst lika farligt som soldaternas. En del av dem bemannade även vapen mot angripande flyg och ubåtar.

Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…

John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.

När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.

Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.

Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).

Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt - för Bergling är inte "bara historia".


Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande "medgivande", att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning - eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): "Vi måste få veta allt!"

Svenska insatsen före Gaza

Skulle den svenska bataljonen hamna mitt i andra världskrigets utbrott?

Att den första svenska FN-styrkan tjänstgjorde i Gaza 1956 känner många till. Men betydligt färre har ens hört talas om föregångarna under en internationell kris på 1930-talet som en tid var i världens fokus.

När den svenska bataljonen på uppdrag för Nationernas förbund (föregångare till FN) 1934 lämnade Svea livgarde och for ner till det omtvistade Saar (nära Belgien) så var det långt ifrån säkert hur det hela skulle sluta. Skulle man hamna mitt i ett nytt krig mellan Frankrike och Tyskland? Ett Tyskland där Hitler sedan två år satt vid makten. Vad med SA- och SS-styrkorna i Saar?

Man skulle kunna tycka att det för länge sedan borde ha skrivits en bok om den svenska Saarbataljonen, men så har inte skett. Förklaringen är väl främst att det faktiska krigsutbrottet dröjde till 1939. Men icke desto mindre är Lars Eriscson Wolkes nya bok synnerligen läsvärd för alla med intresse för andra världskrigets förspel och/eller svenska fredsbevarande insatser. Här har vi ju de verkliga fredssoldat-pionjärerna! Det är imponerande att läsa om hur det hela rent praktiskt gick till - det är nog inget svenskt FN-förband som varit lika snabbt på plats efter ett regeringsbeslutet om insats.

Samtliga 22 dåtida svenska infanteriregementen fanns representerade i Saarbataljonen, som dock antalsmässigt snarare var en halvbataljon. Desto mer ansvar fick den - och rekyteringen var uppenbarligen klockren eftersom man utförde sitt uppdrag så pass bra att man väckte distinkt avundsjuka hos utländska observatörer.

Boken Saarbataljonen innehåller även en rad mycket fina bilder, av vilka jag bara sett en tidigare.

Världens bästa stridsvagn 103-film

En bild jag tog första dagen jag fick köra en 103:a.

Hösten 1967 infördes stridsvagn 103 i armén. Därför är det synnerligen vältajmat att nu, 50 år senare, presentera en ny dokumentärfilm om den mest omdebatterade svenska stridsvagnen någonsin.

Stridsvagn 103 eller "stridsvagn S" är, oavsett vad man tycker om den, synnerligen tekniskt intressant och jag fördjupade mig därför så pass mycket i den att jag sökte till ett S-förband. Jag skulle egentligen ha blivit infanterist, men fick byta till Norrbottens pansarbataljon och 15 månader med stridsvagn 103. Jag trodde därför att jag sett det mesta om den i filmväg, men jag kan efter att ha fått se den nya filmen "Stridsvagn 103" intyga att den innehåller många filmsekvenser som jag aldrig tidigare har sett. Helt enkelt ovanligt sevärt för pansarintresserade.

En annan nyhet i senaste Pennan & Svärdet är nya boken Vildmark av Lars Fält och Ray Mears. Jag har den här och kan lugnt påstå att det är en både ovanligt innehållsrik och vacker bok med massor av så-gör-man genomgångar i både ord och bild.

För övrigt ser jag fram mot att läsa del 2 av Vägen mot undergången, med slaget om Stalingrad i fokus.

Tyngst om tungt vatten?

Finns det skäl att läsa ännu en bok om räden mot Hitlers tunga vatten?

Men vad nu, ännu en bok om SOE-räden mot tillverkningen av tungt vatten för Hitlers atombombsprojekt? Jo, det är sant. Finns det några vettiga skäl för en sådan bok?

Er skribent fick Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten först igår och kan därför ännu inte recensera den, men så mycket kan jag säga att boken börjar bra och att den bygger på den senaste forskningen i ämnet (inklusive Asgeir Uelands nyliga bok) men presenterar dramat på ett ovanligt välskrivet sätt, kanske oöverträffat? Här följer länk till en dansk respektive engelsk recension av den nya boken.

Till Pennan & Svärdets text om boken kan tilläggas att Operation tungt vatten kommer att bli en påkostad biofilm. Låt oss hoppas att regissören låter sig inspireras av nya filmen "Dunkirk" - det vore något.

För övrigt innehåller senaste Pennan & Svärdet även erbjudande om en serietidnings-inspirerad kortversion av manualen för stridsvagn 103, häftet En dag med strv 103 från 1970. Gissa tre gånger vem som lånade ut sitt original... På insidan står det ju: "Häftet skall ALLTID följa dej."

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

Spioner, fångar & flyg

En av de allierades (USA:s) mest välbevarade baser i Sverige: Sepals III.

Vad hinner man egentligen med under en weekendtur till nordnorska Bodö, där bland annat Norges största flygmuseum finns? Här kommer en färsk reserapport med länkar.

Kör man bil från Sverige så lär de flesta komma till Bodötrakten via Silvervägen dvs från Arjeplog i Norrbotten. Då passerar man bara ett trettiotal meter från den allierade basen Sepals III, som var ett resultat av samarbete mellan amerikanska Office of Strategic Services (OSS), brittiska Special Operations Executive (SOE), de norska exilstyrkorna och svensk underrättelsetjänst (C-byrån). En del av basernas personal var utbildade i jägartjänst av SOE. De utförde spaning men även en del sabotage mot tyskarna. Deras utrustning var brittisk och amerikansk. Jag beskriver de allierade baserna i Sverige närmare i flera böcker och man kan lyssna på radiodokumentären "Han dömdes till döden" om och med chefen för just Sepals III-basen.

På andra sidan gränsen, ungefär halvvägs till själva Bodö, ligger Blodveimuseet i Rognan, där man kan se en utställning om slavarbetarna i Saltdal och deras mycket svåra förhållanden, samt en SOE-uniform från Sepals III. Tyvärr var det stängt när vi passerade, det är mest öppet sommartid. Men det är väl värt ett besök, jag har varit där två gånger tidigare. Bara några få kilometer norrut ligger något som alltid har öppet, det gamla fånglägerområdet i Botn, längs vägen till Bodö. Där finner man ett minnesmärke för jugoslaviska krigsfångar som slet och dog för Hitlers "polarjärnväg" och annan tysk infrastruktur i Norge. Ett stenkast från det jugoslaviska minnesmärket ligger ett av flera sovjetiska. Krigsfångarna var huvudsakligen från Sovjetunionen, så deras minnesmärken finns på rätt många ställen i Norge.

Jugoslaviska minnesmärket i Botn, med ett litet brittiskt träkors nedanför.

Något hundratal meter norr om det sovjetiska minnesmärket ligger en tysk krigskyrkogård med mest moderna gravstenar men även en stor minnessten för slagkryssaren Scharnhorsts omkomna, som tillverkades redan under kriget.

Scharnhorst sänktes under slaget vid Nordkap 1943.

Vad få känner till är att inte långt från minnesmärkena för de jugoslaviska och sovjetiska krigsfångarna finns det en stor grop i vilken det finns husrester, taggtråd och viss utrustning från fånglägret som låg på platsen. Att bese dessa rester ger en viss förnimmelse av lägret. Kusligt men nyttigt att uppleva.

Lägerrester i Botn, kanske var här ett kök?

I Fauske kan man på hembygdmuseet se en del föremål från den tyska ockupationen. Direkt efter krigsslutet fanns i Fauske ett svenskt fältsjukhus för sovjetiska f.d. krigsfångar. Sjukhusets personal och utrustning flögs dit med amerikanska C-47-flygplan från Luleå, som under drygt åtta månader var en bas för tio C-47:or. Själva museet ligger i en f.d. tysk barack. De amerikanska flygplanen hade inte landat i Fauske utan i Bodö, som är den större ort man kommer till efter Fauske.

Denna Hurricane möts man av när man ska parkera vid Luftfartsmuseet i Bodö.

Något före centrum i Bodö ligger Norges centrala flygmuseum, för både militär och civil luftfart, Luftfartsmuseet. Det är så stort och gediget att flygintresserade bör avsätta minst en hel dag för att besöka det. Vill man dessutom flyga avancerad flygsimulator så är en dag på tok för lite tid. Givetvis har museet en bra museishop och en rejäl cafeteria.

En Ju 88 som den låg på fjället när den hittades. Ett av flera dioramor på museet.

Ett par stenkast från Luftfartsmuseet ligger Bodö krigshistoriska museum, som är mer mark- och marinorienterat än flygmuseet. Det är fullt av mindre föremål, vapen och uniformer, en del mycket ovanliga. Det är inte så stort men riktigt sevärt, skapat av entusiaster. Själva lokalen tillhörde den tyska brandkåren och är i sig en rest av kriget. Finns fler sådana byggnader i Bodö.

Så här såg jägarsoldaterna på Sepals-baserna ut. På Bodö krigsmuseum.

Sammanfattningsvis kan man starta från Luleå på en fredag eftermiddag och vara tillbaka där sent på en söndag. Men då hinner man knappast besöka Blodveimuseet och Fauskes lokalmuseum. Vill man även se själva Bodö ordentligt, t ex dess lokalmuseum, är saken klar - då räcker inte tre dygn.

Norges Untergang

Filmens huvudpersoner, norske kungen och kronprinsen. Foto: Per Bratland

Tack och lov så kom till slut "Kongens nei", en av Norges största filmer genom tiderna, även till de svenska biograferna. Jag fick se den igår. För att sammanfatta mina intryck: en blivande klassiker. Nu: spoiler-varning.

I Sverige har filmen döpts om till "Kungens val", vilket möjligen har ett visst berättigande om man betänker att den yngre biopubliken i detta land till stor del kan vara rätt okunnig om hur den norska kungen valde att göra när hans land 1940 invaderades av Tyskland. Å andra sidan skulle väl även de ha kunnat bli nyfikna av att se "Kungens nej". Nej till vad?

Nåväl, hur har filmmakarna lyckats, kan filmen mäta sig med Norges storslagna krigsepos "Max Manus"?

För att börja med hur saker och ting ser ut i filmen, främst ansiktena, miljöerna och kläderna, så har jag svårt att komma på en mer fulländad film. Närmaste är nog "Der Untergang". Det är kusligt vad lik kung Haakon VII skådespelaren Jesper Christensen är. Svenska Tuva Novotny var också ett mycket bra val för att gestalta den ursprungligen svenska kronprinsessan. För den som sett "Der Untergang" och "Krigets unga hjärtan" (tyska: "Unsere Mütter, unsere Väter") kan det dock kännas aningen märkligt att i "Kungens val" känna igen två viktiga karaktärer från den filmen/TV-serien, fast som helt andra personer. Det är dock inget allvarligt problem.

Det finns flera suveräna scener, särskilt sänkningen av kryssaren Blücher. De historiska personerna, inklusive några tyskar, gestaltas på ett nyanserat och oftast intresseväckande sätt. Men filmen har också några avsnitt som hade kunnat kortas.

"Kungens val" säger en del om hur pass nedrustat Norge var, liksom hur oerhört sent mobiliseringen igångsattes. Kombinationen resulterade i Norges undergång. Men ibland undrar jag om inte mer av kaoset i den norska armén hade kunnat visas (läs om det i t ex Jan och Nordens frihet).

Svenske Johan Söderqvists filmmusik spelar en betydande roll i "Kungens val". Det är nog dags att utnämna honom till Sveriges John Williams och att lyssna på alla hans soundtracks (finns på Spotify).

"Max Manus" var historiskt sett ingen fulländad film, men den var aningen bättre klippt än "Kungens val". Det är möjligt att man skulle kunna klippa om "Kungens val" till en lika bra filmupplevelse som "Max Manus". Kort sagt haltar den andra halvan av "Kungens val", men det drar inte ner betyget allt för mycket. Förhoppningsvis kan den inspirera andra filmmakare i Norden att ta sig an till exempel tyskar och allierade i Sverige.

Pansar mot strategiskt överfall


Reenactment i Ypenburg mellan fallskärmstrupp och svensk pansarbil L-180.

Många känner till att fallskärmstrupper hade nyckelroller vid de tyska invasionerna av Norge och Belgien. Särskilt anfallet mot det belgiska fortet Eben-Emael har blivit känd. Få svenska källor tar dock upp fallskärmsoperationen mot Haag i Nederländerna, trots att pansarbilar från Sverige bet ifrån sig bra där.

Så vitt jag vet har ingen svensk tidning eller bok tidigare belyst insatsen av pansarbilar tillverkade i Sverige vid den tyska invasionen av Nederländerna 10-15 maj. Tack vare källor i Nederländerna och en tysk f.d. fallskärmsjägares historik kunde jag sätta ihop en artikel om de i Landskrona tillverkade Landsverk-pansarbilarna som ett tag framgångsrikt försvarade flygbasen Ypenburg utanför Haag. Där vittnar ännu kulhål i en vägg på den gamla flygstationen (se videon ovan efter 2:25) om striderna. För mer om dessa, se min artikel i det senaste numret av Soldat & Teknik, alltså nr 3/2017.

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel "Minkriget i Östersjön" (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal - det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt...

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen "Krigsspel" på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.