Kategoriarkiv: Tyskland

Tyngst om tungt vatten?

Finns det skäl att läsa ännu en bok om räden mot Hitlers tunga vatten?

Men vad nu, ännu en bok om SOE-räden mot tillverkningen av tungt vatten för Hitlers atombombsprojekt? Jo, det är sant. Finns det några vettiga skäl för en sådan bok?

Er skribent fick Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten först igår och kan därför ännu inte recensera den, men så mycket kan jag säga att boken börjar bra och att den bygger på den senaste forskningen i ämnet (inklusive Asgeir Uelands nyliga bok) men presenterar dramat på ett ovanligt välskrivet sätt, kanske oöverträffat? Här följer länk till en dansk respektive engelsk recension av den nya boken.

Till Pennan & Svärdets text om boken kan tilläggas att Operation tungt vatten kommer att bli en påkostad biofilm. Låt oss hoppas att regissören låter sig inspireras av nya filmen "Dunkirk" - det vore något.

För övrigt innehåller senaste Pennan & Svärdet även erbjudande om en serietidnings-inspirerad kortversion av manualen för stridsvagn 103, häftet En dag med strv 103 från 1970. Gissa tre gånger vem som lånade ut sitt original... På insidan står det ju: "Häftet skall ALLTID följa dej."

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

Spioner, fångar & flyg

En av de allierades (USA:s) mest välbevarade baser i Sverige: Sepals III.

Vad hinner man egentligen med under en weekendtur till nordnorska Bodö, där bland annat Norges största flygmuseum finns? Här kommer en färsk reserapport med länkar.

Kör man bil från Sverige så lär de flesta komma till Bodötrakten via Silvervägen dvs från Arjeplog i Norrbotten. Då passerar man bara ett trettiotal meter från den allierade basen Sepals III, som var ett resultat av samarbete mellan amerikanska Office of Strategic Services (OSS), brittiska Special Operations Executive (SOE), de norska exilstyrkorna och svensk underrättelsetjänst (C-byrån). En del av basernas personal var utbildade i jägartjänst av SOE. De utförde spaning men även en del sabotage mot tyskarna. Deras utrustning var brittisk och amerikansk. Jag beskriver de allierade baserna i Sverige närmare i flera böcker och man kan lyssna på radiodokumentären "Han dömdes till döden" om och med chefen för just Sepals III-basen.

På andra sidan gränsen, ungefär halvvägs till själva Bodö, ligger Blodveimuseet i Rognan, där man kan se en utställning om slavarbetarna i Saltdal och deras mycket svåra förhållanden, samt en SOE-uniform från Sepals III. Tyvärr var det stängt när vi passerade, det är mest öppet sommartid. Men det är väl värt ett besök, jag har varit där två gånger tidigare. Bara några få kilometer norrut ligger något som alltid har öppet, det gamla fånglägerområdet i Botn, längs vägen till Bodö. Där finner man ett minnesmärke för jugoslaviska krigsfångar som slet och dog för Hitlers "polarjärnväg" och annan tysk infrastruktur i Norge. Ett stenkast från det jugoslaviska minnesmärket ligger ett av flera sovjetiska. Krigsfångarna var huvudsakligen från Sovjetunionen, så deras minnesmärken finns på rätt många ställen i Norge.

Jugoslaviska minnesmärket i Botn, med ett litet brittiskt träkors nedanför.

Något hundratal meter norr om det sovjetiska minnesmärket ligger en tysk krigskyrkogård med mest moderna gravstenar men även en stor minnessten för slagkryssaren Scharnhorsts omkomna, som tillverkades redan under kriget.

Scharnhorst sänktes under slaget vid Nordkap 1943.

Vad få känner till är att inte långt från minnesmärkena för de jugoslaviska och sovjetiska krigsfångarna finns det en stor grop i vilken det finns husrester, taggtråd och viss utrustning från fånglägret som låg på platsen. Att bese dessa rester ger en viss förnimmelse av lägret. Kusligt men nyttigt att uppleva.

Lägerrester i Botn, kanske var här ett kök?

I Fauske kan man på hembygdmuseet se en del föremål från den tyska ockupationen. Direkt efter krigsslutet fanns i Fauske ett svenskt fältsjukhus för sovjetiska f.d. krigsfångar. Sjukhusets personal och utrustning flögs dit med amerikanska C-47-flygplan från Luleå, som under drygt åtta månader var en bas för tio C-47:or. Själva museet ligger i en f.d. tysk barack. De amerikanska flygplanen hade inte landat i Fauske utan i Bodö, som är den större ort man kommer till efter Fauske.

Denna Hurricane möts man av när man ska parkera vid Luftfartsmuseet i Bodö.

Något före centrum i Bodö ligger Norges centrala flygmuseum, för både militär och civil luftfart, Luftfartsmuseet. Det är så stort och gediget att flygintresserade bör avsätta minst en hel dag för att besöka det. Vill man dessutom flyga avancerad flygsimulator så är en dag på tok för lite tid. Givetvis har museet en bra museishop och en rejäl cafeteria.

En Ju 88 som den låg på fjället när den hittades. Ett av flera dioramor på museet.

Ett par stenkast från Luftfartsmuseet ligger Bodö krigshistoriska museum, som är mer mark- och marinorienterat än flygmuseet. Det är fullt av mindre föremål, vapen och uniformer, en del mycket ovanliga. Det är inte så stort men riktigt sevärt, skapat av entusiaster. Själva lokalen tillhörde den tyska brandkåren och är i sig en rest av kriget. Finns fler sådana byggnader i Bodö.

Så här såg jägarsoldaterna på Sepals-baserna ut. På Bodö krigsmuseum.

Sammanfattningsvis kan man starta från Luleå på en fredag eftermiddag och vara tillbaka där sent på en söndag. Men då hinner man knappast besöka Blodveimuseet och Fauskes lokalmuseum. Vill man även se själva Bodö ordentligt, t ex dess lokalmuseum, är saken klar - då räcker inte tre dygn.

Norges Untergang

Filmens huvudpersoner, norske kungen och kronprinsen. Foto: Per Bratland

Tack och lov så kom till slut "Kongens nei", en av Norges största filmer genom tiderna, även till de svenska biograferna. Jag fick se den igår. För att sammanfatta mina intryck: en blivande klassiker. Nu: spoiler-varning.

I Sverige har filmen döpts om till "Kungens val", vilket möjligen har ett visst berättigande om man betänker att den yngre biopubliken i detta land till stor del kan vara rätt okunnig om hur den norska kungen valde att göra när hans land 1940 invaderades av Tyskland. Å andra sidan skulle väl även de ha kunnat bli nyfikna av att se "Kungens nej". Nej till vad?

Nåväl, hur har filmmakarna lyckats, kan filmen mäta sig med Norges storslagna krigsepos "Max Manus"?

För att börja med hur saker och ting ser ut i filmen, främst ansiktena, miljöerna och kläderna, så har jag svårt att komma på en mer fulländad film. Närmaste är nog "Der Untergang". Det är kusligt vad lik kung Haakon VII skådespelaren Jesper Christensen är. Svenska Tuva Novotny var också ett mycket bra val för att gestalta den ursprungligen svenska kronprinsessan. För den som sett "Der Untergang" och "Krigets unga hjärtan" (tyska: "Unsere Mütter, unsere Väter") kan det dock kännas aningen märkligt att i "Kungens val" känna igen två viktiga karaktärer från den filmen/TV-serien, fast som helt andra personer. Det är dock inget allvarligt problem.

Det finns flera suveräna scener, särskilt sänkningen av kryssaren Blücher. De historiska personerna, inklusive några tyskar, gestaltas på ett nyanserat och oftast intresseväckande sätt. Men filmen har också några avsnitt som hade kunnat kortas.

"Kungens val" säger en del om hur pass nedrustat Norge var, liksom hur oerhört sent mobiliseringen igångsattes. Kombinationen resulterade i Norges undergång. Men ibland undrar jag om inte mer av kaoset i den norska armén hade kunnat visas (läs om det i t ex Jan och Nordens frihet).

Svenske Johan Söderqvists filmmusik spelar en betydande roll i "Kungens val". Det är nog dags att utnämna honom till Sveriges John Williams och att lyssna på alla hans soundtracks (finns på Spotify).

"Max Manus" var historiskt sett ingen fulländad film, men den var aningen bättre klippt än "Kungens val". Det är möjligt att man skulle kunna klippa om "Kungens val" till en lika bra filmupplevelse som "Max Manus". Kort sagt haltar den andra halvan av "Kungens val", men det drar inte ner betyget allt för mycket. Förhoppningsvis kan den inspirera andra filmmakare i Norden att ta sig an till exempel tyskar och allierade i Sverige.

Pansar mot strategiskt överfall


Reenactment i Ypenburg mellan fallskärmstrupp och svensk pansarbil L-180.

Många känner till att fallskärmstrupper hade nyckelroller vid de tyska invasionerna av Norge och Belgien. Särskilt anfallet mot det belgiska fortet Eben-Emael har blivit känd. Få svenska källor tar dock upp fallskärmsoperationen mot Haag i Nederländerna, trots att pansarbilar från Sverige bet ifrån sig bra där.

Så vitt jag vet har ingen svensk tidning eller bok tidigare belyst insatsen av pansarbilar tillverkade i Sverige vid den tyska invasionen av Nederländerna 10-15 maj. Tack vare källor i Nederländerna och en tysk f.d. fallskärmsjägares historik kunde jag sätta ihop en artikel om de i Landskrona tillverkade Landsverk-pansarbilarna som ett tag framgångsrikt försvarade flygbasen Ypenburg utanför Haag. Där vittnar ännu kulhål i en vägg på den gamla flygstationen (se videon ovan efter 2:25) om striderna. För mer om dessa, se min artikel i det senaste numret av Soldat & Teknik, alltså nr 3/2017.

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel "Minkriget i Östersjön" (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal - det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt...

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen "Krigsspel" på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

”Logistik har avgjort alla fälttåg”

Före Budapests omringning - en tysk Kungstiger på stadens gator. FOTO: Bundesarchiv/Faupel

"Elak som en svensk" var ett uttryck som uppkom i Polen som ett resultat av svenska skövlingar under 1600-talet. Det är en av många minnesvärda detaljer i artikeln "Grannar i krig och fred" av den militärhistoriske författaren Artur Szulc. Men med "Logistik - viktigare än vapen" har Szulc överträffat sig själv.

Artur Szulcs artikel om Sverige och Polen under 500 år i Populär Historia 11/2016 är synnerligen insiktsfull och läsvärd. Men i Militär Historia 11/2016 lyckas samme Szulc nog faktiskt slå sig själv. Visst är omslagets rubrik "Logistik har avgjort alla fälttåg - från antiken till idag" en förenkling, men det ligger mycket i denna förenkling - som kungar, diktatorer och politiker lyckas glömma eller förtränga om och om igen. I samma nummer återfinns också en nydanande och starkt illustrerad artikel om vad författarna träffande betecknar som "ett Stalingrad vid Donau", nämligen slaget om Budapest 1944-45. Artikelförfattarna Mirko Bayerl och Lennart Westberg har mejslat fram sin artikel genom flera års forskande inte minst i Ungern. Som om detta inte räckte innehåller samma nummer en intervju av pansarexperten Jan Forsberg, bara ett citat ur den: "Det var nionde gången som jag blev utslagen".

Bästa manliga resp kvinnliga prickskytten

Ett av två olika sovjetiska frimärken till prickskytten Ludmila Pavlitjenkos minne.

Jag läser just nu Den vita döden, den första boken på svenska som fokuserar på världshistoriens mest framgångsrika prickskytt, Simo Häyhä. Det är fängslande läsning, eftersom bokens författare är synnerligen kunnig vad gäller skytte och själv har intervjuat Häyhä.

Tapio Saarelainens Den vita döden är svårslagen - har man det minsta intresse för finska vinterkriget eller prickskytte är detta en makalös bok, inklusive en mängd foton och kartor. För att förstå hur stor Simo Häyhä blivit ute i världen, särskilt i Japan, har boken fått ett fint förord av Mika Kulju.

I senaste numret av Pennan & Svärdet finns även den nya boken Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. Världens mest framgångsrika kvinnliga prickskytt, Ludmila Pavlitjenko, finns givetvis med och jag lärde mig av boken bland annat att hon blev en låt av den amerikanske folkmusikern Woody Guthrie. Låten ifråga, "Miss Pavlichenko", kan man sen givetvis höra på Youtube.

Kvinnor i strid innehåller starka kvinnoöden inte bara från Röda armén utan även Luftwaffe, och där fanns flera för mig okända detaljer trots att jag trott mig veta en del om ämnet. Boken är inte heller begränsad till andra världskriget utan sträcker sig från trettioåriga kriget till samtiden.

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.


Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta - som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare - även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

Först kom ”Kampen om atombomben”


Denna första film om tungvattnet inkluderar flera verkliga deltagare.

Efter att ha sett den sista delen av TV-serien "Kampen om tungvattnet" vill du nog veta lite mer. En speciell källa är den allra första filmen om sabotageoperationen. Alltså inte 1965 års spelfilm "Hjältarna från Telemarken" med Kirk Douglas. Nej, den första filmen, från 1948, är intressantare.

I 1948 års "Kampen om atombomben" (i Norge kallad "Kampen om tungtvannet") spelar nämligen många av de verkliga sabotörerna sig själva. Exempelvis Knut Haukeklid, som deltog både i operation "Gunnerside" och den sista aktionen, den mot färjan. Undertecknad fick inte möjlighet att intervjua Haukelid men har träffat två personer som träffade honom flera gånger. En av de svenska frivilliga i samma SOE-förband som tungvattensabotörerna, Allan Mann, samt överlevnadsexperten Lars Fält.

Nattens jägare och Biafrakriget


Greve Carl Gustaf von Rosen om britternas & Sovjets roller i Biafrakriget.

Det kanske mest fullständiga porträtt av en tysk jaktpilot som finns på svenska är den nya boken Nattens jägare. En fantastisk bok full av tidigare opublicerat material inklusive färgbilder och med flera koppligar till Sverige och svenskar - varav en synnerligen oväntad: Biafrakriget.

Hade under julen förmånen att kunna läsa böcker inte för att jag behövde läsa dem för olika projekt - utan enbart av nyfikenhet och som avkoppling. Den jag blev mest imponerad av var tveklöst Nattens jägare av Max Thimmig. Fram träder både nya nyanser av Luftwaffe och livet i Tyskland och Sverige just efter krigsslutet. Huvudpersonen Wolfgang Thimmig tog sig efter fångenskapen hos britterna till Sverige med sin svenska hustru och slog sig så småningom ner i landet. I slutet av boken stod något jag absolut inte hade väntat mig - Thimmig blev under 1965 i princip chef över det nigerianska flygvapnet. Men på grund av det han bevittnade i landet valde han att vid Biafrakrigets utbrott resa hem till Sverige. Om de svenskar under Carl Gustaf von Rosen som ställde upp för Biafra i innovativa attackinsatser med ombyggda sportflygplan handlar ett av kapitlena i min och Lennart Westbergs senaste bok, Svenskar i krig 1945-2015.

Vad gäller Nattens jägare kommer den snart åter att erbjudas i Pennan & Svärdet.

Camp X och Sverige

Camp X lade grunden för OSS. Sivert Windh i OSS fick tre hoppvingar.

Kunskapskanalen (SVT) visar nu en ovanligt intressant dokumentärserie i två delar - med koppling till Sveriges mindre kända historia. Arkeologiska undersökningar ingår.

"Andra världskrigets agentskola" är en dokumentär från 2014 som på ett nytt sätt berättar historien om hur grunden för amerikanska OSS, Office of Strategic Services, lades genom den brittiskledda agentskolan Camp X. Missade du det första avsnittet kan man en tid se det här via SVT Play. OSS-baserna i Sverige och de svenska OSS-agenterna och soldaterna (Sivert Windh från Hässleholm var en av dem, se vingarna ovan) nämndes inte i det första avsnittet men dock William Colby vars bas i Norge 1945 låg några stenkast från Sverige (Jämtland) och vars personal flera gånger var på svensk mark. Mer om den basen och OSS-baserna i Övre Norrland i min bok Tyskar och allierade i Sverige.

På 1970-talet jämnades Camp X med marken men teamet bakom den nya dokumentären "Andra världskrigets agentskola" lyckas gräva fram rester, varav en del riktigt intressanta (del av Hydra). Det andra och sista avsnittet av dokumentären sänds nu på lördag den 11 november 22:45.

För övrigt presenterar Per Iko, chef för den militärhistoriska avdelningen på FHS, nya uppgifter om Waffen-SS på Nordkalotten i det senaste numret av Militär Historia (11/2015), inte minst om de svenska förband som försattes i höjd beredskap. I samma nummer finns en artikel om vinterstrid under Koreakriget som i ett stycke tar upp den svenska insatsen i amerikansk uniform där. För mer om den insatsen se senaste numret av Soldat & Teknik (6/2015), som i högre grad fokuserar på svensk militärhistoria och därför har en sexsidig artikel om svenskarna i Koreakriget - ett utdrag ur min och Lennart Westbergs nya bok Svenskar i krig 1945-2015.

Norges eller Rysslands specialförband?


Stillbilden visar inte det omtalade vapnet - titta istället efter 48 sekunder.

En soldat med ett tyskt vapen och uniform av typen multicam, ett inom Nato vanligt kamouflagemönster, borde indikera att soldaten ifråga kommer från Nato. Då vapnet ifråga, från tyska Heckler & Koch, finns i norska försvaret skulle man kanske kunna anta att det rör sig om en operatör från exempelvis ett norskt specialförband? Klippet ovan visar dock vare sig norska eller tyska soldater utan ryska soldater.

Högst sannolikt rör det sig om spetsnaz-operatörer från inrikesministeriet MVD och/eller säkerhetstjänsten FSB, i strid mot jihadister/separatister i ryska Dagestan. Det är vad som står i samband med klippet på Youtube och det stämmer nog. Att de använder brittiska prickskyttegevär av typen Accuracy International Arctic Warfare är inte det mest intressanta - sådana har köpts in helt legalt av ryska myndigheter för flera år sedan. Nej, det nya är vapnet som syns rätt bra efter 48 sekunder. Det rör sig om de kanske första släppta bilderna av det tyska automatgeväret HK417 i rysk tjänst.

HK417 (7,62 mm) kan även beskrivas som en tung automatkarbin och kan efter pipbyte också användas som en automatkarbin. Den är "storebror" till HK416 (5,56 mm). Såväl HK416 som HK417 ingår i det norska försvaret.

Men ÄR det verkligen en HK417 man ser i filmklippet ovan? Det finns några mer civila versioner av HK417 med andra beteckningar - som i vissa länder går att köpa på den civila vapenmarknaden. För att säkert utröna om det är någon av dem eller en HK417 måste man se vapnet på mycket nära håll. Det som talar för att det inte är en äkta HK417 är att så vitt sökande på nätet gett vid handen har Tyskland inte exporterat HK417 till Ryssland. Med andra ord är det man ser ett vapen av HK417-typ men det är inte säkert om äkta HK417.

Hursomhaver kan man nu konstatera att det blivit lite svårare att dra slutsats om land utifrån uniform och vapen.

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till "jägarrörelsen".

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39

Östtysklands tyngsta förband återupplivas


De nya T-14 Armata och Kurganets-25 kommer först att tillföras de nya större pansarförbanden.

I Östtyskland (DDR) hade Sovjetunionen tre större förband med tonvikt på stridsvagnar. De benämndes stridsvagnsarméer. Nu har ryska statsmedier offentliggjort att man före den 1 december detta år skall ha återupplivat Första gardesstridsvagnsarmén, som skapades på Stalingradfronten i juli 1942 och slutade sina sovjetiska dagar i östtyska Dresden, där Vladimir Putin tjänstgjorde 1985-1990.

Det har inte funnits någon formation benämnd stridsvagnsarmé sedan 1998. Men vad är en stridsvagnsarmé? Det beror på vilken period man talar om men pudelns kärna är att det är ett ovanligt stridsvagnstätt förband - dess chef förfogar över flera pansardivisioner med sammanlagt flera hundra stridsvagnar. Kungörelsen från TASS om att Första gardesstridsvagnsarmén (som invaderade Tjeckoslovakien 1968, vilket inte nämns av TASS) skall återuppstå före den 1 december i år kommer samtidigt med upplysningen om att förbandet blir det första att från och med nästa år erhålla den nya stridsvagnen T-14 och det nya men mindre uppmärksammade pansarskyttefordonet Kurganets-25.

Att det våras för stridsvagnen verkar man ha anat på två svenska tidningsredaktioner. Senaste numret (nr 4) av Soldat & Teknik har på omslaget en stridsvagn i fokus, en strv m/39 tillverkad av Landsverk i Landskrona - och just Landsverks ytterst märkliga kopplingar till både Tysklands och Sovjetunionens pansarutveckling är föremål för en synnerligen läsvärd artikel, "Pansarpionjärer i Skåne", av teknikhistorikern Roine Viklund i senaste numret av Militär Historia (nr 8). Undertecknad har skrivit en bok, Tyskar och allierade i Sverige, som nämner Landsverkvagnen som slutade sina dagar i Sovjet. Men jag fann dock många för mig nya uppgifter om Landsverk i Roine Viklunds artikel.

Hur en Landsverkvagn presterade i terrängen i jämförelse med en Panther respektive allierade stridsvagnar handlar följande filmklipp om.


I detta prov testas Landsverks m/42 mot tyska och allierade stridsvagnar.

Apropå Panther råkar jag nu som semesterbok läsa Antony Beevors Ardennerna 1944. Hög tid att återge till semestern...

Ubåtens öde och Rysslands försvarsminister

Dagens Nyheters rubrik den 25 maj 1916.

Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten.

Idag (29/7) publicerade DN en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium (längs Sveriges syd- och västkust opererade tyska ubåtar).” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”

Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj...

Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg - tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:

En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.

Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.


Här måste förklaras vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Av samtida artiklar är det tydligt, nämligen paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: "Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike."

Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:

Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.

Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.

Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.


Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:

Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida.

På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.

Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.


För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, löjtnant Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.

Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning jämfört med det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.

För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.

Spår av de allierade i Sverige

"Lucky Strike", dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska "polistrupperna" så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn "Lucky Strike", se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla "förorten" Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot "gamla skolan". Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 - de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

Vi kanske ses i Karlsvik?

En stor svensk gåta


"Norska trupper från Sverige" dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.

Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?

Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären "Den svensknorska truppen" handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att - med hjälp av amerikanskt transportflyg - på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.

Jag har själv ännu inte sett "Den svensknorska truppen" men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.

Hitlers död och nya färgbilder från 1945


Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget "Tid för glädje, tid för hämnd" i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 - dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: "Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna". Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.