Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig – krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

När är det krig?

När är det egentligen krig och när är en konflikt mellan-statlig och inte intern? Det är frågor som brukar kunna sysselsätta folkrättsspecialister för oändlig tid.

Vad avser konflikten i Ukraina är detta en gråzon som Ryssland utnyttjat till fullo. Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim. Varken fordon eller uniformer hade några märken som skulle kunna bekräfta varifrån de kom (även om man i vissa fall misslyckades med att dölja ryska registreringsskyltar och liknande). Först efter att folkomröstningen på Krim hållits och Krim tagits upp i Ryssland, erkände president Putin att det varit ryska soldater. Något som alla redan vetat. Varför var det då så viktigt att förneka att det rörde sig om en ockupation med rysk trupp och istället hävda att det handlade om lokala förmågor? Därför att den internationella folkrätten förbjuder att folkomröstningar om nationstillhörighet hålls på ockuperat område.

Vad avser utvecklingen i sydöstra Ukraina har det inte på samma sätt gått att hävda områdets tillhörighet till Ryssland. Visserligen hölls en folkomröstning under våren med mer än tveksamt resultat och valdeltagande. Den krigföring som använts i sydöstra Ukraina har sedan inledningen gått från att vara renodlad infanteristrid från den pro-ryska sidan till att bli allt mer mekaniserad och nyttjande system för avståndsbekämpning, såsom raketartilleri och bandhaubitsar. De pro-ryska styrkorna har också kommit att förfoga över ett alltmer potent luftvärn, där nu senast igår ett ukrainskt flygplan sköts ned flygandes på en höjd som ligger över räckvidden för de enklare luftvärnssystem som tidigare uppvisats.

Vilka de pro-ryska soldaterna är råder det naturligtvis delade meningar om. Från pro-rysk sida omtalas de som huvudsakligen lokala kämpar, medan såväl utländska journalister i området, den ukrainska regeringen och även avhoppade pro-ryska soldater, talar om att uppåt 80 % är tillresta ryssar som dessutom utbildats i Ryssland innan man körts över gränsen in i Ukraina. En av de senaste och starkaste uppgifterna om detta är denna intervju med en pro-rysk (armenisk) soldat som deltog i de mycket hårda striderna om Donetsk flygplats för en dryg månad sedan, vilket ledde till en svidande förlust för den pro-ryska sidan. Soldaten berättar också i intervjun om hur rekryteringen skedde i Ryssland och hur utbildning gick till innan han och hans förband sattes in i östra Ukraina.

För några veckor sedan dök de första pro-ryska stridsvagnarna upp på bilder där man såg hur dessa korsat gränsen från Ryssland och fortsatt in i Ukraina för att delta i strider där. Först omtalades det som erövrade ukrainska stridsvagnar, men sedan dess har en stor mängd stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnspjäser, raketartilleripjäser med mera korsat gränsen – inte dolt utan närmast helt öppet vid gränsstationer där de ryska gränsvakterna inte lyfter ett finger. Från att till en början ha varit enstaka fordon handlar det nu om större förband. Under tisdagen kom uppgifter om att >30 stridsvagnar, >30 bandhaubitsar och därutöver stridsfordon korsat gränsen, varav vissa fordon med rysk flagg. Det rör sig liksom tidigare dock inte om materiel som återfinns i ryska frontförband utan materiel från 70-talet och som därmed återfinns i motsvarande den ryska mobiliseringsreserven. Dagens förstärkning handlar dock om materiella numerärer som börjar närma sig de som återfanns i en svensk mekaniserad brigad tills dessa försvann. Det publicerades också under dagen en rad filmer som visar stridsvagnar och bandhaubitsar under framryckning i Donetskområdet med ryska flaggor, även antalet i dessa filmer inte stämmer med de publicerade vittnesmålen. Här är ett filmklipp och hos Interpretermag finns tre andra. Lägg märke till att samma vita, smutsiga lastbil följer kolonnen i alla filmklippen.

För att återgå till huvudfrågan – när är det egentligen krig? Det beror som sagt på hur man definierar krig, där vissa vill använda matematik (antal döda) för att definiera att det rör sig om krig. Däremot kan man tala om krigshandlingar. Att ockupera och sedan annektera ett annat lands territorium är utan tvekan en krigshandling. Där hade nog många hoppats att det skulle vara ”Krim, men inte mer”. Eftersom Ryssland heller inte erkänner någon inblandning i östra Ukraina har det också gett möjligheter för dem som så önskar att se mellan fingrarna med det som händer där. Den gradvisa stegringen i vilka förband som används har inneburit en sannolikt fullt avsiktlig tillvänjning hos det internationella samfundet till den okonventionella krigföringsmodell som används. Hade man redan i april-maj inlett striderna i östra Ukraina med att köra en mekaniserad brigad från Ryssland in i Ukraina hade ingen tvekat att beteckna det som en krigshandling och att krig då skulle råda mellan de bägge länderna. Att det skulle vara annat än en krigshandling att från land A köra över gränsen till land B med en mängd stridsfordon med land A:s flagga och i land B ta upp strid med B:s stridskrafter, råder det inga tvivel om. Nu har utvecklingen varit gradvis stegrande och det är bara att jämföra med det gamla talesättet om konsten att koka en groda levande utan att den hoppar ur vattnet.

Ukraina har naturligtvis mest att förlora på att förklara Ryssland krig eftersom detta skulle ge Ryssland de möjligheter man så hett eftersträvar att gå in fullt ut med militär i Ukraina. Detta ska dock inte hindra det internationella samfundet med EU i spetsen från att agera – förutom den gradvisa tillvänjningen. Hade dagens förflyttning genomförts direkt i våras, hade nästa våg av sanktioner redan effektuerats. Nu har så inte blivit fallet. Onekligen är det en mycket effektiv strategi som man valt i Moskva understödd med mycket skickliga och långsiktiga informationsoperationer. Det återstår nu att se när de ryska fredsbevarande trupperna dyker upp med tanke på koncentrationen av förband med sådan märkning längs den ukrainska gränsen. Än är vi inte riktigt där.

Det finns oerhört mycket att analysera i den ryska krigföringen och läxor som måste identifieras och göras. Inte minst vad detta har för innebörd för framtiden och hur utvecklingen blir i vårt omedelbara närområde som blivit den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa mellan NATO och Ryssland. En av frågorna som då måste analyseras är ”när är det krig?” och vad oklarheterna avseende detta innebär i ett scenario som utspelas i vårt omedelbara närområde.

Rekommenderar starkt den under måndagen publicerade Frivärld-rapporten om rysk informationskrigföring mot civilsamhället.

Amerikanska UD om Rysslands tillförsel av krigsmateriel till östra Ukraina

Stridsscen från Ukraina

Filmat idag från respektive inuti en ukrainsk BTR-80 (hjulgående pansarskyttefordon) under det att man bekämpar ett eldöverfall.

Det har hänt mycket sedan jag sist bloggade om Ukraina, inte minst den mest tjetjenska Vostok-bataljonens uppdykande, men tiden räcker bara inte till. Ett klipp vill jag ändå helt kort tipsa om: det ovan som visar hur det ukrainska pansarskyttefordonet träffas vid 1:27, sannolikt av en RPG, hur elden släcks och hur man sedan fortsätter.

Tack, O-platsen, för tipset. Mycket eller kanske allt av det jag missat att blogga om har mina bloggkollegor tagit upp – se blogglistan här intill.

Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor – se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder ”Folkrepubliken Donetsks” milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon ”Thälmann”. Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Svenskar i världskriget

Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.

Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som ”krigsfånge”.

Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.

Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.

Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.

Håller Putins bästa bevis?

Notera den maskerade soldaten som dyker upp från höger efter 17 sekunder, en släkting till ”Mr Silencer”?

President Putin tog i torsdags i egen hög person upp frågan om rysk militär personal, inklusive från specialförband, i östra Ukraina. Han hävdade att påståenden om sådan personal är ”nonsens”, att de istället ”alla är lokala och att det bästa beviset för detta är att människorna bokstavligen har tagit av sig maskerna”.

Var och en kan emellertid utan svårighet konstatera att det sedan i torsdags släppts flera filmklipp (som det ovan från i lördags) och stillbilder, som denna från idag med gamla imperieflaggan, som visar att viss personal inom de pro-ryska styrkorna i östra Ukraina fortsätter att bära ansiktsmask (balaklava).

Man kan även notera att nu även den ryska tidningen Novaja Gazeta (samma som tidigare publicerat citat om GRU-spetsnaz) tagit upp den ukrainska säkerhetstjänstens allt mer detaljerade uppgifter om rysk militär, ibland med namn och foton, inne i östra Ukraina. En sammanfattning på engelska med länkar finns på denna sida. Den ryska dumans kanske modigaste ledamot, Ilja Ponomarev, har även tagit upp ämnet och anser även han att rysk militär finns på plats i östra Ukraina. För den som talar ryska länkar jag även till denna sajt med hela Ilja Ponomarevs redogörelse.

I en av de senaste artiklarna i artikelserien MILITÄRT! beskriver jag en del av förhistorien till det nutida ryska användandet av trupper utan nationalitets-, förbands- och gradbeteckningar.

Legosoldater i den ukrainska soppan?

Jane´s verkar ha missat att ”Mr Silencer” även finns dokumenterad på film, här efter 52 sekunder.

Det ansedda brittiska analysföretaget Jane´s har lagt fram en rätt intressant analys kring bland annat den man med extremt ovanlig beväpning som har dokumenterats på bild i östra Ukraina, närmare bestämt i Slovjansk.

Jag kallar honom för ”Mr Silencer” på grund av ljuddämparen och Jane´s hade inte behövt vara riktigt så försiktiga om honom i sin analys. Det står i analysen (min översättning) att ”bilden enligt uppgift togs i Slovjansk den 12 april”. Uppenbarligen hade Jane´s inte sett att det även finns rörliga bilder av Mr Silencer, se ovan. På grund av flera andra personer i filmen och vad de säger och gör plus att filmen enligt Youtube är upplagd den 12/4 (jag såg den samma dag eller någon dag senare) är det helt klart att det är en äkta film från Slovjansk den 12 april.

Efter att ha diskuterat Mr Silencers vapen med många har jag kommit fram till att det som är säkert är att det i grund och botten är en AR-15, men mycket talar för att det inte är ett original utan en ukrainsk eller rysk kopia. Saken är nämligen den att både företag i Ukraina och Ryssland har tillverkat vapnet, i Ukraina som Z-15 och i Ryssland som Vepr-15. Till själva vapnet, kanske mest sannolikt en Z-15, har Mr Silencer lagt till en del tillbehör. Om någon undrar vad det är för sorts uniform han bär så är det en ”Gorka” av lite oklar modell. Här en sida om Gorkans uppkomst under Sovjets krig i Afghanistan.

För övrigt var det intressantaste med gårdagens inlägg kanske dateringen för utförandet av operationen, kolla mitt PS längst ner i gårdagens inlägg. Klart intressant om dateringen stämmer och som sagt ger filmen på flera sätt intryck av att vara en verklig intern sammanställning, fast utan originalljud. Musiken? Vivaldi, men inte ”Våren” utan… ja vad? Jag vet – men få se hur många fans Vivaldi har här.

Intern filmdokumentation från spetsnaz

Delar av filmen är från ryska militärers egna kameror och innehåller dramatiska scener från stormningar och tagande av fångar.

Flera dramatiska fragment av intern filmdokumentation från ryska specialförband på Krim har kommit ut på nätet. En känd rysk tidning har publicerat direkta och indirekta erkännanden från ”de små gröna männen” i östra Ukraina att de är från Ryssland och en sade ”GRU-spetsnaz”.

Igår kom Ryssland, Ukraina, USA och EU i Schweiz överens om att verkligen försöka lösa konflikten i östra Ukraina. Av morgonens nyheter från Ukraina har överenskommelsen ännu inte slagit igenom, men man kan naturligtvis hoppas att nedtrappning dock är möjlig.

Under gårdagen talade även Vladimir Putin vid flera tillfällen om Ukraina och förstärkte det tidigare erkännande han gjort om Krim-operationen. För att vara extra tydlig slog Putin igår i rysk TV fast att de ”små gröna männen” på Krim faktiskt var ryska soldater.

Vad gäller Krim-operationen fann jag sent igår filmen ovan, som helt klart består av bland annat filmsnuttar filmade av ryska soldater på Krim, och i de flesta fall måste det röra sig om spetsnaz-soldater. Filmens namn är ”Redovisning av slutsatser från utförandet av uppgifterna för enhet nr. 0900 under perioden 22 februari till den 28 mars 2014 på AR Krims territorium”. AR står för autonom republik. Flera saker indikerar att filmen är en intern sammanställning av olika filmer, både egna och andras. Vem är då sammanställaren? Det kan vara SSO, det senaste ryska specialförbandet (se vidare Ryska elitförband).

Filmen finns utlagd på nätet i flera versioner, men ingen av dem med tal, utan alla med musik av olika slag. De första dök upp på ryska sajter i början av veckan, oklart exakt när. Filmen visar först hur de civila myndighetsbyggnaderna på Krim övertogs genom att varva kända bilder från övervakningskameror med scener som jag inte har sett tidigare, som bland annat visar en spetsnaz-operatör med kulspruta modell Petjeneg.

Efter 1:40 kommer övertagandet av den ukrainska marinens högkvarter, efter 2:28 erövrandet av ett ukrainskt vapenförråd och efter den tredje minuten kommer en scen som verkar visa en spetsnaz-operatör tillsammans med en delvis civilklädd person som har en AK av okänd modell med vad som ser ut att vara ett holografiskt sikte.

Vid 3:20 tar sig en grupp med flera mest civilklädda beväpnade män (men också med spetsnaz-detaljer) in i en underjordisk luftförsvarscentral och vid den fjärde minuten ser man hur erövrandet av Belbek gick till, filmat bland annat från ovanpå en BTR-82A. Efter 4:45 kommer den nattliga erövringen av Feodosia, först filmat genom en ljusförstärkare. Man tar inga risker vid tagandet av fångar utan visiterar de ukrainska soldaterna så att de inte har gömt några mindre vapen på sig. Vid 5:55 dyker helikoptrar upp i mörkret. Vid 6:38 framgår det att de ukrainska soldaterna hade förberett sig för att kunna försvara kasernerna, men uppenbarligen blev de ändå överrumplade.

Vid 7:19 inleds ”Neutraliseringen av Högra sektorns grupper på Krim”, som texten säger. Scenerna sen från rysk TV. Sedan avslutas allt med samma symbol som i början, ett stort ryskt ”S” (C = S) med vingar och en pilbåge. På några ryska sajter anges nu att filmen kommer från SSO och så kan nog vara fallet och då är symbolen alltså SSO:s. Symbolen har hittills varit okänd.

Hur och varför filmen kommit ut kan man spekulera mycket i.

Slutligen en rysk artikel publicerad igår om läget i östra Ukraina, som knyter an till gårdagens blogginlägg. I denna artikeln i den ryska tidningen Novaja Gazeta berättar efter en stunds konversation soldaten ”Roman” att han tillhör ”GRU-spetsnaz” och reportern noterar även att flera soldater genom brytning och ordval ger intryck av rysk militär.

P.S. 15:45 Filmens förtext uppger alltså att utförandet av enhetens uppgifter inleddes den 22 februari, vilket är dagen efter att president Janukovitj flydde och en dag före de stora pro-ryska protesterna på Krim inleddes, samt fem dagar före myndighetsbyggnaderna intogs.

Nu öppnades en möjlighet att visa solidaritet – på rikigt



NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i onsdags att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna har uttryckt stor oro över den pågående händelseutvecklingen.

Med anledning av detta har NATO fattat beslut om förstärkningar i Östersjöområdet med bland anat utökad närvaro av stridsflyg inom ramen för den baltiska incidentberedskapen (BAP) samt utökande AWACS-flygningar. Man aviserar även förstärkning till sjöss genom att sända in fartyg. Så här uttrycks sig Fogh Rasmussen i onsdags.

NATO’s core task is to protect and defend our Allies. We have already taken a series of steps, including enhancing our Air Policing mission in the Baltic States, and AWACS surveillance flights over Poland and Romania. 

Today, we agreed on a package of further military measures to reinforce our collective defence and demonstrate the strength of Allied solidarity. 

We will have more planes in the air, more ships on the water, and more readiness on the land. 

For example, air policing aircraft will fly more sorties over the Baltic region. Allied ships will deploy to the Baltic Sea, the Eastern Mediterranean and elsewhere, as required. Military staff from Allied nations will deploy to enhance our preparedness, training and exercises. 

Our defence plans will be reviewed and reinforced.
We will start to implement these measures straight away. More will follow, if needed, in the weeks and months to come.

Avseende den marina förstärkningen i Östersjön så meddelade NATO i går kväll att styrkebidraget till Östersjön som stöd för de Baltiska länderna kommer att vara fyra minsvepare(!) med tillhörande stödfartyg. Att man skickar minsvepare och inte kvalificerade stridsfartyg ska nog ses i kontexten som en symbolhandling och inte som en militär förstärkning i samma anda som ett utökat antal stridsflygplan gör.

Minröjningsfartyg kan som bekant göra en sak riktigt bra – det är att röja minor. De fartyg som nu skickas dit från Norge, Nederländerna, Belgien och Estland kommer inte heller i närheten av det (begränsade) egenskyddet som svenska minröjningsfartyg har, och då ska man ändå minnas att de svenska minröjningsfartyg har ärvd materiel i form av eldledning från de skrotade patrullbåtarna tillsammans med tillhörande 40 mm pjäs.

Det NATO nu skickar till Baltikum är således fartyg utan möjlighet till kvalificerat egenskydd, helt utan några offensiva vapensystem och som dessutom har mycket begränsad uthållighet både kopplat till tid till sjöss och möjlighet att utärda kraftig sjöhävning jämfört med vad en större fregatt klarar.

Minröjningsstyrkan ”Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE (SNMGMG1)” under ledning av den norska kommendörkaptenen Eirik Otterbu ska skickas till Östersjön och ”ska stanna där under en överskådlig tid”, säger en talesman för NATO. Att skicka dessa fartyg i syfte att åstadkomma ”Show Of Force” gentemot Ryssland ska nog ses som en nödlösning för ett allt mer försvagat NATO där medlemsnationernas flottor ständigt krymper i numerär. Att ryssar hatar vekhet är ett känt faktum. President Putin och den ryska Östersjömarinens personal bryr sig nog inte nämnvärt om att fyra minsvepare åker till Baltikum.

Det naturliga och riktiga i sammanhanget hade givetvis varit att lägga en eller ett par luftvärnsfregatter utanför Baltikum och att man genomfört regelbundna hamnbesök (underhåll) i de olika hamnarna. Lämpligtvis hade man nyttjat de som redan finns i Östersjön så som danska Iver Huitfeldt fregatter eller för den delen ta in tyska eller brittiska luftvärnsfregatter av Sachsenklass eller Type 45. Dessa hade gjort skillnad och åstadkommit skarp ”show of force”.
Nu valde man en annan väg, och det är möjligen så att fregatter kommer i ett senare skede. Oaktat detta så är fyra minsvepare bättre än inget och det visar trots allt att man agerar på något sätt. Det är mer än vad man kan säga om andra länder….


Att NATO nu väljer att sända minsvepare ur NRF till Östersjön och Baltikum öppnar härmed även upp för ett svenskt deltagande!    
Sverige står sedan årsskiftet listat i NRF RFP (NATO Response Force – Reserve Forces Pool). I detta svenska bidrag till reservstyrkorna står i skrivande stund ett minröjningsfartyg ur 4. Sjöstridsflottiljen i beredskap! 

Med anledning av att minröjningsstyrkan ”ska stanna där under en överskådlig tid” så öppnas det helt plötsligt upp en rad möjligheter för Sverige att faktiskt bidraga!

För det första. Ska denna minröjningsstyrka vara aktiv i Östersjön under lång tid så kommer man att behöva rotera fartygen. Här borde nyttjande av fartyg ur RFP vara en ultimat lösning. Sverige befinner sig dessutom geografiskt mycket nära det aktuella ”operationsområdet”.

För det andra. Minröjningsfatyg av Kosterklass har de facto något som inget annat av NATO:s minröjningsfartyg har, nämligen möjligheten att – om än mycket begränsat – bidraga till luftförsvar av en samlad styrka inom ett begränsat område mot okvalificerade lufthot.

För det tredje. Ett av huvudsyftena med det svenska deltagandet i NRF RFP skulle uppnås genom ett deltagande, d.v.s. att genomföra övningar tillsammans med NRF minröjningsstyrka.

För det fjärde. Den kanske viktigaste aspekten i detta är att det nu öppnas upp ett fönster för att ge svensk säkerhetspolitik en första möjlighet att provtrycka solidaritetsdeklaration där det framgår att

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” samt att ”Sverige ska både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.”

För det femte. Sverige visar med handling att man inte accepterar den ryska aggressionen i Ukraina till skillnad från enbart diplomatiska ”samtal”.

Kommer det i närtid att öppnas upp ett bättre tillfälle, anledning och möjlighet för Sverige att nyttja det minröjningsfartyg som i dag står i beredskap för NATO:s reservstyrkor inom ramen för NRF? Sannolikt inte! Carl Bildt borde genas lyfta luren och ringa Anders Fogh Rasmussen och föreslå att ett svenskt minröjningsfartyg aktiveras för att kunna ersätta någon av de ingående enheterna så fort det behövs. 

Media: DISvDABSVTSvDDN

———————-

De enheter som NATO nu aktiverar till minröjningsstyrkan är följande:

Stödfartyget HNoMS VALKYRIEN (Norge)
Minröjningsfartyget HNLMS MAKKUM (Holland)

Minröjningsfartyget BNS BELLIS (Belgien)

Minröjningsfartyget HNoMS OTRA (Norge)

Minröjningsfartyget ENS ADMIRAL COWAN (Estland)

Under rysk flagg i östra Ukraina

Efter tio sekunder dyker även den blå-gröna VDV-flaggan upp.

En del av det jag senast tog upp som aningar är nu verklighet. VDV-förband inklusive den i söndags nämnda Nona var under onsdagen den stora nyheten från Ukraina. Vad sker härnäst?

Alla större medier i världen har nu rapporterat om pro-ryska styrkors övertagande av ett antal (först sex, nu oklart) pansarfordon, mest av typen BMD, från Ukrainas VDV, alltså luftlandsättningstrupper. Av de rapporter om övertagandet som jag läst har ingen varit lika givande som artikeln i The Guardian, för jag har känslan att Guardian fångat upp en del som andra har missat, särskilt om de ukrainska VDV-soldaternas hållning. Kort sagt verkar de inte alls ha varit ute efter att desertera utan blev överrumplade av civila som de inte ville skada, varefter beväpnade pro-ryska styrkor kom in i bilden och tog över. De ukrainska VDV-soldaterna tvingades sedan följa med till Slovjansk, varefter de släpptes och fick ta sig hem. Utan fordon och vapen.

En annan viktig sak med Guardians artikel är att den innehåller ytterligare ett medgivande om att separatisterna delvis kommer från Krim och därmed de facto från Ryssland. Det är inte samma sak som att de skulle ha medgett att de utgör den ryska statens verktyg eller rysk militär, men det kommer fler tecken på rysk militär inblandning. Den ukrainska vice-premiärministern Vitalij Jarema har därtill uttalat att en del rysk personal kommer från ett specifikt VDV-förband, det 45. VDV-regementet, alltså VDV:s spetsnaz-regemente. Oklart på vilka grunder.

Publicerade fotografier som helt tveklöst visar att aktiv rysk militär är på plats i östra Ukraina saknas ännu men till exempel denna bild säger något. Bilden togs i Slovjansk för ett par dagar sen och visar en för Ukraina mycket ovanlig hjälmtyp med fäste för dyr optik. Soldaten har både en RPK-kulspruta med rejält sikte plus en automatkarbin modell AK-74M. Vapnen skulle teoretiskt kunna vara erövrade i Ukraina men i kombination med hjälmen + fästet och soldatens ålder ser han rätt ”rätt” ut.

Vad är det för kamouflagemönster som många av de mest välutrustade pro-ryska kämparna bär? Så vitt jag kan se är det ryska ”digitala” mönster av typen SURPAT/SPECTRE, som används inom olika ryska (elit)förband. Man kan också notera att en hel del bär skor av ett och samma märke och modell, Byteks Mangust från Ryssland.

Vad gäller kommande dagars möjligheter rekommenderar jag denna svenska grafik baserad på RUSI- och FOI-uppgifter.

Stillbilden visar en Nona i Slovjansk. Notera även ett prickskyttegevär modell SVD.

”VDV, VDV, VDV”

Ofta nämns bara BMD när luftburet ryskt pansar nämns, men låt oss inte glömma Sprut-SD (2S25).

Byggnader i östra Ukraina tillhöriga polis och säkerhetstjänst har nu intagits av maskerade, uniformerade och i flera fall välbeväpnade män (olika automatkarbiner). Mycket tyder på att en del kommer från Krim. Om några inte bara har tillhört utan fortfarande tillhör ryska förband är ännu oklart.

En sak kan dock konstateras – ända sedan myndighetsbyggnader i östra Ukraina började stormas och intas för några dagar sedan så har det på olika sätts signalerats om VDV, alltså de ryska luftlandsättningstrupperna – som spelade en stor roll i Krim-operationen. Man har kring dessa intagna byggnader i östra Ukraina inte bara viftat med VDV-flaggor utan även skrikit ”VDV, VDV, VDV”. Bland de beväpnade har man kunnat skymta VDV-telnjasjkor, förbandets randiga tröjor. De senare bärs dock även av många civila (veteraner) och utgör därmed inget bevis för aktiv VDV-personal.

På nätet har separatister gjort antydningar om att VDV redan skulle vara på väg in i Ukraina. Nyss såg jag i alla fall en bild som enligt uppgift togs igår och ser ut att visa att VDV-förband nära Ukraina tillförs fler pansarfordon, konkret bandkanoner av modell 2S9 Nona. Dessa har 120 millimeters pjäs, men är inte det grövsta inom VDV. Sprut-SD, som syns i klippet ovan, har 125 millimeters stridsvagnskanoner i princip av samma typ som i T-90. Vad jag vet har inga bilder av Sprut-SD vid gränsen ännu kommit ut, men skulle VDV gå in i Ukraina med kompletta förband är det nog en möjlighet att även Sprut-SD sätts in.

Sist men inte minst bör man inte glömma att VDV:s ”pappa” Vasilij Margelov föddes i Dnipropetrovsk, det ukrainska län som gränsar till Donetsk, där mycket av oroligheterna nu pågår. Mer om Margelov kan man läsa i Ryska elitförband.

Finns Finland?

Man kan notera i filmen att den finländske medborgaren har rätten, alltså inte bara skyldigheten, att försvara sitt land.

Finns verkligen Finland? Det kan man börja undra med tanke på att noll medier i Sverige tagit upp de ryska skjutövningar vid finska gränsen som inte bara orsakat nödsamtal i Finland utan även tagits upp av den amerikanska TV-kanalen NBC.

Att Ryssland härom dagen ljudligt anklagade Ukraina för att ha skickat in 25 spioner/sabotörer in i Ryssland missades visserligen inte av svenska medier, det blev en TT-notis. Men även om anklagelsen skulle vara ”nonsens”, som Ukrainas säkerhetstjänst svarade, är väl anklagelsen i sig synnerligen allvarlig och tarvar åtminstone en smula analys? Inte minst också för att åtminstone en rysk statlig nyhetskälla passade på att lägga in en koppling till en svensk (se under tredje bilden). En slump?

Hur är då det konkreta militära läget vid Ukrainas gräns? Än så länge saknas bekräftade påtagliga minskningar i antalet ryska förband, i veckan har istället tecken på motsatsen dykt upp. Därför kan det vara lämpligt att spana in den senaste brittiska analysen av olika ryska militära handlingsalternativ mot Ukraina.

Många har genom den ryska Krim-operationen blivit varse Rysslands moderna uniformssystem, men faktum är att Putin för några veckor sedan inspekterade försök med ännu modernare uniformer och personliga IT-system – se ovan. Ja, det är en kvinnlig kulspruteskytt.

Fullt Ukrainakrig eller inte?

Ukraina har inte enbart ärvt sin materiel från Sovjetunionen.

Det står ännu och väger i högsta grad, för något större ryskt militärt tillbakadragande från Ukrainas gränser verkar ännu inte ha skett.

Brittiska Jane´s har publicerat en kort men högintressant analys: ”Russian invasion of eastern Ukraine could happen ’any day’, officials warn”. Notera särskilt vad som står om hur de stora besluten hittills ska ha fattats.

Ukrainas styrkor är till största delen utrustade med sovjetisk materiel, och en hel del äldre sådan, men som ukrainsk militär gärna vill påpeka (se ovan) har man även en del vapensystem utvecklade efter Sovjets fall – huvudsakligen är dessa dock baserade på Sovjets arsenal.

I min artikelserie MILITÄRT! har jag i en artikel beskrivit Ukrainas pansar i utlandsinsatser och i en annan har jag sammanfattat vad jag vet om Ukrainas elitförband. Den senare artikeln blev idag uppdaterad.

”All krigskonst handlar om att vilseleda”

Putin tackar sina styrkor för insatserna på Krim (med engelsk översättning).

Igår slutade president Putin låtsas som om de segerrika styrkorna på Krim inte var hans. I samma stund inledde han också en ny fas i sin kommunikation med Ukraina och väst.

I sitt tal igår berömde Putin sina på Krim deltagande styrkor inte bara för att ha uppträtt ”professionellt” utan även för att ha uppvisat ”personligt mod”.

Som jag i artikelserien MILITÄRT! har tagit upp så är en av Putins viktigaste livserfarenheter värdet av kampsport, särskilt asiatisk. Detta i kombination med det intresse för historia och det militära som han ofta demonstrerar gör att man kan utgå från att han är väl förtrogen med den kinesiske generalen Sun Tzus klassiska bok Krigskonsten. Det är högst sannolikt att han kan recitera dessa ord av Sun Tzu: ”All krigskonst handlar om att vilseleda” och ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”.

Att inte förklara Ukraina krig och inte ens kännas vid de okända ”hövliga människor” (senare även kallade marsianer) som tog över Krims flygplatser och sedan hela halvön visade sig vara mycket framgångsrik vilseledning (gav värdefull tid). Att nu säga hur det egentligen var, se klippet ovan, är i linje med Putins stil. Dock tog det längre tid förra gången, efter Georgienkriget 2008. Men till slut blev det känt även genom Sveriges Radio att Ryssland före kriget utbildat den lokala milisstyrkan i Sydossetien och även på andra sätt laddat upp i området.

Det främsta budskapet Putin nu har till ukrainsk och västlig publik är att han är storsint mot de besegrade. Igår har man i rysk TV kunnat beskåda hur de ukrainska soldater som gått över till Ryssland genast har fått både bättre kök och uniformer, givetvis nya ryska uniformer. Idag har TV-tittarna fått se hur fordon från de förband som inte bytt sida nu med rysk hjälp skickas över den nya gränsen, med brasklappen att fordonen underhållits mycket dåligt.

Kommer Putin att fortsätta in i östra Ukraina? Det stora budskapet från ryska UD är nu att han inte kommer att göra det. Det går inte att utesluta att det faktiskt är stopp. Emellertid krävs det inget större minne för att komma ihåg hur bland annat Rysslands röst skrev i början av denna månad: ”Ryssland tänker inte annektera Krim”. Måhända tänker Putin använda de ryska förband som nu står nära Ukrainas styrkor i alla väderstreck enbart för att pressa och stressa Kiev i linje med ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”. Eller så är budskapet från ryska UD idag en konsekvens av ”All krigskonst handlar om att vilseleda”. Alternativt har Putin ännu inte fattat beslutet, utan avvaktar.

Tyvärr måste vi nog även betänka att Putin i Ryssland redan har anklagats för att vara för mjuk gentemot Ukraina.

Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?

Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet. 

Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det: 
”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.

Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som 
”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.


Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
  – minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
  – sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet

Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.

Försvarsmaktens svar på RB 5
Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight