Regionalförsvar

av Jacob Fritzson Regionalförsvarsförbanden bör bl a ha god förmåga att bekämpa stridsfordon. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten. I försvarsberedningens senaste rapport föreslår denna att det skapas ett antal territoriella skytteförband. Deras uppgift ska vara att försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt. De ska organiseras som antingen skytteförband samt som stabs-, understöds- och underhållsförband. Beredningen […]

Försvarsberedningen – några kommentarer

av Karlis Neretnieks Nedanstående inlägg är en bearbetad och utvidgad version av den jag publicerade på min blogg www.karlisn.blogspot.se den 15 maj. KN Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna […]

Försvarsberedningens rapport – ett första intryck

En första (snabb) genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga…

Svensk medlarinsats ödesåret 1944: finsk dagbok berättar

av Mats Bergquist När Peter Wallensteen och Isak Svensson för ett par år sedan (2016) gav ut boken ”Fredens soldater” om nordiska internationella medlarinsatser från Folke Bernadotte och Martti Ahtisaari började man av naturliga skäl efter andra världskriget. Det är framför allt inom FN:s ram som Finland, Norge och Sverige gjort viktiga insatser för att […]

Ryska påverkansoperationer – 100 år av aktiva åtgärder, vilseledning och desinformation

av Joakim von Braun Foto: Shutterstock.com När media skriver om Moskvas påverkan av de allmänna valen i USA, Frankrike och andra västländer och hur hackinggrupper från Rysslands underrättelsetjänster hackat sig in i datorer som tillhör Demokraterna och Republikanerna, ska man vara medveten om att denna verksamhet inte är någon ny uppfinning. Det är inte något […]

Något om Åland 2004

Reflektion
Säkerhetspolitiska förändringar kommer sällan som en blixt från klar himmel utan dessa förändringar sker ofta över en längre tid. Trots att dessa förändringar i den dagliga medierapportering kan te sig som att de uppstått ur tomma intet. En händelse som är intressant ur det perspektivet är den eventuella observationen av två ubåtar vid Åland under påsken 2004. Vilket för de flesta torde te sig något malplacerat, därutöver vid en tidpunkt som den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen skall ha varit som mest stabil, enligt den gängse ”bilden”.
Vad bestod då observationen av? Den 08APR2004 observerade bilfärjan M/S Roslagen två radarekon vid fyren Solovjeva väster om Signilskär på finskt territorialvatten. På M/S Roslagens radarskärm skall radarekona framträtt som tankfartyg, emedan visuell observation med hjälp av kikare visade delar av två ubåtstorn med tillhörande master. Observationen genomfördes cirka 16:50, siktförhållandena skall varit goda vid det aktuella tillfället. Minsta avstånd mellan M/S Roslagen och de båda ubåtarna skall varit på ett avstånd om cirka 300-400 meter.1
Den finska gränsbevakningen skall även erhållit en radarupptagning vid den aktuella tidpunkten,2 dock går det ej att särskilja en ubåts radareko från t.ex. ett annat ytfartyg. Enligt Ålandstidningen skall det ej framkommit något i utredningen som stödjer besättningens observation ombord M/S Roslagen. I sammanhanget är det dock intressant att notera att eventuellthade det finska försvarets hydrofonutrustning vid Märket tagits ur bruk en vecka innan observationen, för genomförande av service. Cirka två veckor efter observationen vid Solovjeva skall även en sjunkbomb fällts mot en eventuell ubåt vid Öröi skärgårdshavet och ytterligare ubåtsobservationer skall även genomförts i Finska Viken.Vad avser det finska hydrofonsystemet kring Märket kan det eventuellt rört sig om det amerikanska SOSUS systemet, vilket både Finland och Sverige skall utplacerat i Ålands hav under 1980-talet.4 
Rörde det sig då om ubåtar som observerades den skärtorsdagen för snart 20 år sedan? Svaret på den frågan lär vi aldrig få reda på. Frågar vi besättningen ombord M/S Roslagen torde de svara att de observerade ubåtar. Den finska gränsbevakningens radarupptagning torde visa radarekon, men inte mer. Således är det likt de flesta ubåtsobservationer och ubåtsjakter, ytterst svårt att få någon klarhet i om det verkligen varit ubåtar eller något annat som observerats.
Vad skulle då kunna tala för att det var en eller flera ubåtar? Enligt en uppgift skall ubåt nyttjats för att genomföra utläggning av det amerikanska SOSUS systemet.5 Varvid det får ses som möjligtatt det även nyttjats vid underhållsarbete.6 Detta skulle kunna tala för att det funnits ubåtar i området, om än att de befinner sig för långt söderut i förhållande till positionen där det amerikanska SOSUS systemet eventuellt lagts ut. Därutöver får det ses som högst oklart om Finland fortsatt nyttjade det amerikanska SOSUS systemet 2004.
En annan hypotes är att någon nation tog tillfället i akt att agera kring Åland när en bristfällig övervakning rådde, med anledning av servicearbete på det tidigare nämnda hydrofonsystemet. Tidpunkten vid påsk samt vattenförhållanden under våren skulle även båda för att det var gynnsamt att agera med ubåtar vid det aktuella tillfället. Detta då bemanningen av olika finska myndigheter torde varit låg under en högtid, samt vattenförhållandena i Östersjön under våren försvårar upptäckt av undervattensfarkoster.
En tredje hypotes skulle kunna vara att ubåtarnas verksamhet kan ha varit kopplad till de baltiska staternas inträde i försvarsalliansen NATO. De baltiska staterna blev formellt medlemmar den 29MAR2004 vid en ceremoni i Washington, ytterligare en ceremoni genomfördes den 02APR2004 vid NATO:s högkvarter i Bryssel.7Med tanke på hur laddad denna fråga var vid den aktuella tidpunkten,8 kan detta givetvis föranlett att antingen västliga eller ryska ubåtar fanns till sjöss i Östersjön för att markera närvaro eller genomföra ”signalpolitik” mot endera part.
En kombination av de olika hypoteserna utgör även en möjlighet. I en säkerhetspolitisk kontext torde dock den tredje hypotesen vara mest trolig. Vilket möjligen skulle kunna innebära att den säkerhetspolitiska konflikt vi nu ser i vårt närområde började långt tidigare än t.ex. 2008 i Georgien, vilket ofta brukar lyftas fram som en ”startpunkt”. För att denna hypotes skall ha någon validitet, innebär det dock att ubåtarna avsiktligt måste röja sig, annars torde signaleffekten uteblivit. Detta innebär i sig en risktagning. Dock torde Åland ur det perspektiv utgöra en lämplig plats för genomförande av ”signalpolitik” mot endera part mtp. dess demilitariserade status och därmed avsaknad av snabbt gripbara väpnade förband, för att snabbt och effektivt kunna avvisa eller påverka en kränkning.
Vad avser nation som velat uppnå en signaleffekt, kan det likväl varit en västlig nation men även Ryssland som agerat. Ur en västlig nations perspektiv kan de velat signalera att Östersjön nu är ett västligt innanhav gentemot Ryssland. Ur ett ryskt perspektiv kan man velat signalera, tro inte att Östersjön är ett västligt innanhav. Givetvis kan andra signaleffekter försökts uppnås med agerandet. Huruvida detta var fallet och att någon mottagare uppfattat ”signaleringen” torde aldrig framkomma. Dock utgör det en intressant historisk händelse, möjligen vid starten av den säkerhetspolitiska konflikt vi nu befinner oss mitt i.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
The Economist 1(Engelska)
Ålandstidningen 1(Svenska)
Davis, Don. Vyborny, Lee. America’s Secret Submarine: An Insider’s Account of The Cold War’s Undercover Nuclear Sub. Amazon Digital Services, 2018, Ebok.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Lund: Wallin & Dalholm, 2011.
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War submarines: the design and construction of U.S. and Soviet submarines. Washington, DC: Brassey’s, 2004.
Slutnoter
1Dagens Nyheter. Lundberg, Stefan. Färja fick väja för ubåt. 2004. https://www.dn.se/nyheter/varlden/farja-fick-vaja-for-ubat/(Hämtad 2019-04-22)
Ålandstidningen. Harald, Emma. Tio år sedan ubåtsdramat på åländskt vatten. 2014. https://www.alandstidningen.ax/nyheter/tio-ar-ubatsdramat-pa-alandskt(Hämtad 2019-04-22)
2Dagens Nyheter. Lundberg, Stefan. Nationalitet på ubåtar vid Åland ännu okänd. 2004. https://www.dn.se/nyheter/varlden/nationalitet-pa-ubatar-vid-aland-annu-okand/(Hämtad 2019-04-22)
3Ålandstidningen. Harald, Emma. Tio år sedan ubåtsdramat på åländskt vatten. 2014. https://www.alandstidningen.ax/nyheter/tio-ar-ubatsdramat-pa-alandskt(Hämtad 2019-04-22)
4The Economist. Secret history: How close were Finnish-American relations in the Cold War. 2011. https://www.economist.com/eastern-approaches/2011/12/01/secret-history(Hämtad 2019-04-22)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Lund: Wallin & Dalholm, 2011, s. 534-536.
5Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War submarines: the design and construction of U.S. and Soviet submarines. Washington, DC: Brassey’s, 2004, s. 22.
6Davis, Don. Vyborny, Lee. America’s Secret Submarine: An Insider’s Account of The Cold War’s Undercover Nuclear Sub. Amazon Digital Services, 2018, Ebok, loc 3200, 3450.
7British Broadcasting Corporation. Bush welcomes new Nato members. 2004. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3578837.stm(Hämtad 2019-04-22)
8British Broadcasting Corporation. Russia condemns Nato’s expansion. 2004. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3587717.stm(Hämtad 2019-04-22)

Ett nytt handlingsprogram för Socialdemokratisk försvarspolitik mot 2025 med fokus på armén?

av Sebastian Merlöv Sedan sammanfattande delar av detta handlingsprogram diskuterats via sociala medier men också kommunicerats i vissa debattartiklar ges nu möjligheten att via KKrVA sprida det kompletta förslaget som skulle kunna vara både en inriktning av socialdemorkatisk försvarspolitik kommande 5 år men som också skulle kunna ligga till grund för partiöverskridande överenskommelser under året. […]

Att sova med en elefant

av Bo Richard Lundgren Ett civilt försvar ska kunna ge skydd för civilbefolkningen, också mot biologiska, nukleära och kemiska stridsmedel. Ekonomin för detta tillsammans med övriga civilt relaterade försvarsbehov behöver få en lösning. Foto: Försvarsmakten. Kriget har länge betraktats som en statlig angelägenhet. Civilt försvar sågs också tidigare i första hand som ett komplement och […]

Idealism contra verklighet

av Claes Arvidsson I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad […]

En analys av Sveriges säkerhetspolitiska situation är nödvändig

av Björn Körlof En förutsättningslös analys av vårt lands säkerhetssituation borde rimligen vara en prioriterad fråga för regeringen givet att samhälls­byggande förutsätter säkerhet – långsiktig sådan! Foto: Wikimedia Commons När man tar del av regeringens utrikesdeklaration och den efterföljande riksdagsdebatten blir en omständighet mer framträdande än andra; det är bristen på ambition att göra en […]

Något om Sveriges midja

Reflektion
Utifrån en mer nutida historiebeskrivning torde den militära betydelsen av nedre Norrland ökat vid upprättandet av örlogsdepån i Gustafsvik samt upprättandet av kustartillerianläggningarna vid Hemsö som skydd för örlogsdepån, under inledningen av 1900-talet.1Både örlogsdepån samt kustartillerianläggningarna kom dock under perioden mellan första och andra världskriget, ligga i träda. Behovet av att skydda Norrlandskusten med sjöstridskrafter i händelse av en väpnad konflikt hade dock inte försvunnit, då Hemsö fästning togs ur materielreserven och aktiverades i och med andra världskrigets utbrott.2
Att Örlogsdepån i Gustafsvik tillmättes betydelse under det andra världskriget, indikerar en sovjetisk operationsplan upprättad av den sovjetiska Östersjömarinen avseende landstigning och ockupation av Åland från 1940.3 Enligt denna plan skulle sovjetiska ubåtar inta positioner utanför Härnösand i god tid innan operationens genomförande,4 d.v.s. vid Ångermanälvens utlopp. Här får det ses som troligt att denna placering syftade till att påverka ev. svenska sjöstridskrafter baserade vid Örlogsdepån i Gustavsvik. Nyttjandet av ubåtar för detta skulle även medge viss överraskning då inga ytstridsfartyg skulle noterats längs Norrlandskusten innan operationen påbörjats. I sammanhanget är det intressant att notera, hur flygvapnet ombaserade sjöflygplan till Örlogsdepån i Gustafsvik 1942, för att genomföra spaning efter sovjetiska ubåtar i Bottenhavet.5
Efter andra världskriget slut och inträdet i det kalla kriget kom troligtvis nedre Norrlands betydelse aktualiseras i ett helt annat sammanhang. Vid inledningen av 1950-talet kom försörjningsberedskapen av Sverige i händelse av en väpnad konflikt eller andra påfrestningar aktualiseras. Denna fråga skall ha varit en av de enskilt viktigaste i samarbetet mellan Sverige och Norge under 1950-talet. Detta kom innebära att en drivmedelsanläggning, kaj samt andra faciliteter anlades i Trondheim, dessa var färdiga 1962. Därutöver kom även trafikförbindelserna, väg och järnväg, förbättras mellan Sverige och Norge.6
Enligt Neutralitetspolitikkommissionen, skall dock denna reservhamn för förbindelserna väster-/österut varit en felsatsning.7 I sammanhanget är det dock intressant att notera vad Överbefälhavarens operationsplaner för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN) omfattade. Enligt operationsplanerna för MILO NN under 1960-talet samt inledningen av 1970-talet skulle MILO NN avdela förband för att skydda förbindelserna till Trondheim samt till och från övre Norrland (MILO ÖN).8 Varvid åtminstone den militärstrategiska nivån förefaller sett allvarligt på att denna förbindelseväg till Norge i händelse av en väpnad konflikt hölls öppen. Indirekt visar det även på vikten av det geografiska området som MILO NN omfattade. Något som kan bekräftas vid t.ex. en jämförelse av uppgiftsställningen till Bergslagens militärområde (MILO B) kontra MILO NN. Vid MILO B var uppgiften att bevaka över gränsen mot Norge ledande förbindelser emedan MILO NN har uppgiften skydda.9Där densenare uppgiften har en högre ambitionsnivå kontra den förstnämnda.
I ÖB plan från 1978 har uppgiften till MILO NN att skydda förbindelserna till Trondheim tagits bort, och uppgiften att bevaka gränsen mot Norge tillkommit, fortsatt skulle förbindelserna till och från MILÖ ÖN försvaras.10 Huruvida uppgiften att skydda förbindelserna togs bort p.g.a. att infrastrukturen i Norge inte längre ansågs adekvat eller om det var ett utfall av den gradvisa avvecklingen av den s.k. transatlantiska länken, som skedde under 1970-talet, får vara en öppen fråga. Dock fanns infrastrukturen kvar i Norge intill den senare delen av 1980-talet.11En faktor som dock bör beaktas är att uppgiften fortsatt kan ha bestått för MILO NN, men p.g.a. det politiska klimat kring det västliga försvarssamarbetet kan en omskrivning genomförts för att dölja det.
Vad som även kom att ske under inledningen av 1980-talet var att USA började upprättade ett flertal bergförråd i området kring Trondheim, syftande till förhandslagring av en expeditionär marinkårsbrigad (MEB) om cirka 13,000 soldater. Detta kom troligtvisäven aktualisera MILO NN betydelse. Då dessa bergförråd torde utgjort ett viktigt mål för Warszawapakten att påverka med olika medel. Därutöver mtp. de begränsade norska förbindelserna framförallt i nordlig riktning och det svenska västliga samarbetet, kan även möjligheten funnits att USA kan ha tänkt, med eller utan svenskt medgivande, förflytta delar av den förhandslagrade MEB på svenskt territorium.12
Således får det ses som troligt att MILO NN var ett område som under det kalla kriget, som minst, var intressant både för NATO anslutna länder men även Warszawapakten utifrån dess västliga förbindelse. Därutöver var en av uppgifterna MILO NN hade, att skydda förbindelserna i nord-sydlig riktning till och från MILO ÖN. Ett antagande i krigsplanläggningen under det kalla kriget var att förbindelserna vid någon av älvdalarna till eller från MILO ÖN skulle påverkas genom bekämpning.13 Här får det ses som möjligt att det torde varit någon av älvdalarna inom MILO NN, utifrån den tidigare berörda västliga förbindelsen. Då detta skulle vara stridsekonomiskt korrekt och inte utgöra en kraftsplittring för den part som hade intresse av att genomföra någon påverkan i området.
Således korsas två intressen i området, dels den västliga förbindelsen, dels förmågan att förflytta förband antingen i nordlig eller sydlig riktning längs de koncentrationsvägar samt järnvägar som fanns i området. Därmed torde området under det kalla kriget kunnat betraktas som ett tyngdpunktsområde för att påverka styrketillväxt och uthållighet. Hur hade då denna påverkan kunnat genomföras?
Någon regelrätt invasion mot MILO NN under det kalla kriget får anses varit mindre sannolik i det korta perspektivet, då det troligtvis inneburit att Finland till del blivit ockuperat innan en sådan operation hade kunnat genomföras. Vilket innebär att både svenska men även NATO förbandsrörelser i nordlig eller sydlig riktning kunnat genomföras, inom MILO NN, innan så hade skett. Varvid det troligatorde varit att påverkan hade genomförts med luftangrepp, fjärrbekämpning och specialförband i ett tidigt skede av en väpnad konflikt. Detta hade troligtvis varit fullt tillräckligt för att förhindra rörelser i både nord-sydlig och väst-östlig riktning, utifrån terrängens och förbindelsernas beskaffenhet inom MILO NN.
Ur ett samtida perspektiv är förhållande snarlika. För att kunna röra svenska förband i nordlig eller sydlig riktning beroende på var en hotbild kan uppträda mot svenska säkerhetsintressen, måste förband passera vad som tidigare var MILO NN. Vad som kanske är än viktigare är att den enda egentliga stora förbandsenheten som USA snabbt kan förstärka Europa med och framförallt det nordliga Europa är med den förhandslagrade MEB som finns i Trondheim området. Varvid de nordliga, sydliga och östliga förbindelserna på svenskt territorium genom tidigare MILO NN, blir synnerligen viktiga i ett större perspektiv.
Detta kan accentuerats till del när t.ex. den amerikanska marinkåren valde att närvara med en representant vid chefsbytet hos Fältjägargruppen 2017 i Jämtland,14 vilket får anses vara smått anmärkningsvärt. Därutöver torde den norsk-svenska samövningen med Hemvärn i Jämtland 2016 även kunna indikera på detta,15 samt främmande makts ev. kartläggning av individer viktiga för totalförsvaret i regionen.16Utifrån den försämring av säkerhetsläge som gradvis förefaller ske på Nordkalotten, blir således tidigare MILO NN, synnerligen viktigt för att främst kunna förflytta förband i en nordlig riktning. Men sett till säkerhetssituationen i Östersjöregionen blir även den sydliga riktningen viktig. Vad som dock skiljer det kalla kriget mot vår nutid, är att det tidigare MILO NN snarare får ses som en konfliktyta mellan NATO och Ryssland och i en mindre utsträckning Sverige mot endera part.
Vad som kommer ske i händelse av en nutida väpnad konflikt är möjligenen kapplöpning att hinna förstärka med förband eller förhindra att förband kan förstärka ett geografiskt område, genom det tidigare MILO NN. För att möjliggöra förstärkning krävs skydd av kritisk infrastruktur i tidigare MILO NN av t.ex. väg- och järnvägsbroar, dammar men även terrängpartier. Dessa måste skyddas, dels med marktrupp, dels med luftvärn och luftstridskrafter. För att kunna påverka den nämnda kritiska infrastrukturen torde flyg- och fjärrbekämpning samt specialförbandsinsatser vara mer än tillräckligt. Således rör det sig inte om någon regelrätt invasion.
Avslutningsvis, det tidigare MILO NN kan beskrivas som ”Sveriges midja”. Ur ett operativt sammanhang blir det väldigt tydligt utifrån de nu rådande styrkeförhållandena samt förbandspositioneringarna. Hindras rörelsefriheten i nordlig eller sydlig riktning vid ”Sveriges midja”, uppstår tydliga problem både för Sverige men även NATO i händelse av en väpnad konflikt antingen i Östersjöregionen eller på Nordkalotten.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Forum Navale 1(Svenska)
Hemvärnet 1, 2(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Tidskrift i Sjöväsendet 1(Svenska)
Östersunds-Posten 1(Svenska)
Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Malmström, Louise Hugemark. Garderad neutralitet: förberedelser för svenskt västsamarbete i krig: en kommenterad forskningsöversikt. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014.
SOU 1994:11. Om kriget kommit. Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969.
SOU 2002:108. Fred och säkerhet.
Wallerfelt, Bengt. Den hemliga svenska krigsplanen. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014.
Slutnoter
1Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 14, 17-20.
2Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning(Hämtad 2019-02-17)
Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 32-34.
3Gustavsson, Kenneth. Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, del 2: Den militära linjen. Tidskrift i Sjöväsendet. vol. 178, no. 3, 2014, s. 241
4Ibid. s. 246.
5Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 34.
6SOU 1994:11. Om kriget kommit. Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969. s. 132-133.
Malmström, Louise Hugemark. Garderad neutralitet: förberedelser för svenskt västsamarbete i krig: en kommenterad forskningsöversikt. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014, s. 101, 104.
7Ibid.
8Wallerfelt, Bengt. Den hemliga svenska krigsplanen. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014, s. 156, 208.
9Ibid. s. 159, 208.
10Ibid. s. 236, 251, 264.
11Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 221-222, 225-226, 232.
SOU 2002:108. Fred och säkerhet. s. 566.
12Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. s. 450-453.
13Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.
14Hemvärnet. Soldaterinran och chefsöverlämning. 2017. https://hemvarnet.se/om-organisationen/hemvarnsforbanden/nyheter/1641/11802(Hämtad 2019-02-17)
Hemvärnet. Soldaterinran och chefsöverlämning. 2017. https://hemvarnet.se/UserFiles/Nyheter/utbildningsgrupper/faltjagargruppen/170930/1507127504_OK9A9042II.jpg(Hämtad 2019-02-17)
15Östersunds-Posten. Råberg, Urban. Norsk militär i krigsförbandsövning på Östersunds gator. 2016. https://www.op.se/artikel/ostersund/norsk-militar-i-krigsforbandsovning-pa-ostersunds-gator(Hämtad 2019-02-17)
16Sveriges Radio. Andersson, Staffan. Misstänkt kartläggning av personal på länsstyrelsen. 2017. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6610003(Hämtad 2019-02-17)

Brexit och Europas säkerhet

av Mats Bergquist   Det påpekas inte sällan att Storbritanniens förhållande till Europa alltid varit ambivalent. Under i alla fall de senaste 300 åren har man i London fört en debatt om landets primära intressen återfunnits på kontinenten eller på den globala scenen. I tider då det brittiska imperiet, särskilt under 1800-talet, var den dominerande […]

Finska och/eller svenska stridsfartyg

av Robin Häggblom Flottilj 2020, projekt för utvecklande av den strategiska kapaciteten. Foto: Finska Försvarsministeriet. Den svenska Flottan behöver fler ytstridsenheter, och det snabbt! Det här är ett återkommande budskap från såväl Marinchefen, konteramiral Nykvist som ett antal försvarsdebattörer. Den aktuella lösningen för nyproduktion är en modifierad Visby-klass, Visby 2.0, som är längre, har bättre […]

Med spetsnaz till fronten del 2 – Rekognosering

Reflektion
I Willhelm Agrells bok ”Sprickor i järnridån” framkommer en uppgift att den svenska underrättelsetjänsten 1982 via en mellanhand kom i kontakt med en sovjetisk källa. Denna källa kunde delge förstahandsuppgifter avseende planläggningen för sovjetiska specialförbandsoperationer mot bl.a. Sverige. Denna källa bedömdes även ha hög trovärdighet av den svenska underrättelsetjänsten. Källan var krigsplacerad som underrättelseofficer i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU. Det vill säga källan var ej en aktiv underrättelseofficer utan hade erhållit särskilt utbildning för operationer utomlands i händelse av en väpnad konflikt, i källans fall var det Sverige.1
Denna underrättelseofficer tillsammans med andra, skulle innästla Sverige före ett krigsutbrott. Vid det första sammanträffandet med den svenska underrättelsetjänsten uppgav källan att uppgiften som skulle lösas var att rapportera tecken på svensk mobilisering och eventuell förekomst av stridskrafter och materiel från NATO. Respektive underrättelseofficer skulle agera individuellt och nyttja en egen radiosändare för rapportering, dessa sändare skulle redan finnas nedgrävda i Sverige enligt de instruktörer som utbildat underrättelseofficeren. Utbildningen underrättelseofficeren erhållit omfattade främst materieligenkänning och sambandstjänst.2
Denna underrättelseofficer/källa kom några år senare kontakta den svenska underrättelsetjänsten efter denne genomfört en repetitionsutbildning. Då hade uppgiften förändrats. Uppgiften underrättelseofficeren tillsammans med sina kollegor nu skulle lösa var rekognosering av mål för de sovjetiska spetsnazförbanden. Särskilt viktiga mål var radaranläggningar och flygfält d.v.s. det svenska luftförsvaret. Underrättelseofficeren delgav även att cirka hundratalet liknande underrättelseofficerare var avsedda att innästla till Sverige i händelse av en väpnad konflikt. Dessa skulle antingen innästla landvägen genom Finland och därefter in i Norrbotten eller via färja från Finland till Sverige. Därutöver skulle cirka 1,000 spetsnazsoldater vara avdelade för Sverige.3
Fanns det då någon dylik reserv av underrättelseofficerare med uppgiften att innästla länder innan en väpnad konflikt och där rekognosera målval för de sovjetiska spetsnazförbanden? I en handbok avseende operativ inhämtning för en s.k. ”fronts” offensiva operationer skriven av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten för den sovjetiska generalstaben från 1974, skulle svaret på den frågan kunna finnas. Handboken är dock något märkligt skriven eller översatt, då den ej förefaller göra skillnad på begreppen underrättelseofficerare och agenter. I handboken framkommer det dock att en dylik underrättelsereserv fanns. Denna reserv skulle främst förtäta inhämtningen i krig maa. den ökade militära aktiviteten hos en motståndare, men de skulle även kunna göra det i fredstid.4Handboken berör även problematiken med att kunna innästla personalen, men även begränsningar i förmågan att kunna rapportera en motståndares verksamhet.5
Viktiga inhämtningsfrågor innan en väpnad konflikt utbrutit var enligt den handboken bl.a. förflyttning av förband, upprättande av logistikbaser, ledningsplatser, basering av luftstridskrafter, ytstrids- och undervattensfartygs utlöpning, luftvärnets grupperingsplatser m.m.6 Inhämtningen genomförd av underrättelseofficerare och dess agentnät ansågs enligt handboken utgöra en av de viktigaste metoderna för att erhålla information innan en väpnad konflikt utbrutit. Underrättelsereserven skulle som tidigare nämnts främst inriktas mot att förtäta inhämtningen, men även genomföra rekognosering av mål där det krävdes bekräftelse av minst två eller fler oberoende källor.7
När en väpnad konflikt påbörjats omnämns underrättelsereserven ej explicit i handboken. Utan här får det antas att de ordinarie inhämtningsförmågorna i fred samt reserven är sammanfogade till ett och samma inhämtningssystem. Denna samlade inhämtningsförmåga förefaller även haft till uppgift att gradvis förflytta sig in på en motståndares djup utefter stridens fortlöpande. Uppgifter och inhämtningsfrågor under en väpnad konflikt var bl.a. verkansverifiering, rapportering avseende mobiliseringens utveckling, förflyttning av förband mellan olika områden, övervakning av koncentrationsvägar m.m.8
Handboken berör även inhämtning i särskilda miljöer, där det ur ett svenskt perspektiv är värt att belysa inhämtning i kust-, nordliga- och bergsområden. Enligt handboken bör inhämtning genomföras med underrättelseofficerare mot flottbaser och viktiga hamnar. Inhämtning bör även genomföras mot kustförsvar inom planerade landstigningsområden. Vad avser inhämtning i bergsområden ses det som mycket svårt att genomföra med underrättelseofficerare. Något särskilt specifikt användande av underrättelseofficerare i nordliga områden framkommer inte. Dock klarläggs att särskilt viktigt är inhämtning mot mineralfyndigheter, industrier, flygfält och hamnar, logistikbaser fasta sambandssystem och ledningsplatser m.m. Enligt handboken är det av särskild vikt att dessa lokaliseras och förstörs, då de klimatologiska förhållandena gör det svårt att reparera dessa faciliteter och installationer.9
Den sovjetiska handboken från 1974 förefaller således bekräfta att det fanns en reserv av underrättelseofficerare, som i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla andra länder. Därutöver förefaller handboken även bekräfta de inhämtningsuppgifter denna reserv hade.
Finns det då något som skulle kunna bekräfta den andra uppgiften källan till den svenska underrättelsetjänsten delgav, d.v.s. att denna underrättelsereserv inriktats mot rekognosering av mål för spetsnazförbanden? Det föregående inlägget i denna serie baserades till del på information från den sovjetiska generalstabsakademin föreläsningar. Handlingarna i fråga är från 1985 och bör därmed vara inom samma tidsrymd som den sovjetiska källan inkom med sina kompletterande uppgifter. Totalt finns tre handlingar, föreläsningsdokument, från den sovjetiska generalstabsakademin som är intressanta i sammanhanget. Varav en handling är synnerligen intressant, då den berör användandet av underrättelseofficerare och agenter vid en fronts offensiva operationer.
Ett av föreläsningsdokumenten som avhandlar operativ inhämtning, berör även s.k. särskild inhämtning. Enligt dokumentet genomförs särskild inhämtning, dels av agenter (här får antas även underrättelseofficerare), dels av särskilda spaningsförband d.v.s. spetsnazförband. Denna särskilda inhämtning genomförs såväl i fred som i krig. I fredstid används enbart agenter/underrättelseofficerare för denna verksamhet. Enligt dokumentet finns även en underrättelsereserv. Den särskilda inhämtningen skall vara inriktad mot en motståndares viktigaste mål, kärnvapenförband samt motståndarens verksamhet.10
Ett annat föreläsningsdokument berör inhämtning generellt, inom ramen för en s.k. ”fronts” offensiva operationer. Även i detta dokument används agenter/underrättelseofficerare för inhämtning inom ramen för s.k. särskild inhämtning. Detta dokument berör även mängden mål som inhämtning kan inriktas mot. I fredstid förutsätts antalet vara två, men i händelse av en väpnad konflikt enbart ett mål. Enligt dokumentet förefaller underrättelsereserven ej nyttjas i fredstid, utan enbart vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt.11
Det kanske mest intressanta föreläsningsdokumentet är det som explicit berör användandet av agenter/underrättelseofficerare vid en ”fronts” offensiva operationer. I det dokumentet framkommer det att de var militärdistriktets underrättelsedirektorat som styrde frontens agent verksamhet.12 Inhämtningen skulle vara inriktad mot en motståndares förmåga till angrepp, fastställa styrkekorrelation, intentioner och lokalisering av de viktigaste målen.13 En intressant begränsning berör med vilken noggrannhet ett mål kunde fastställas. Enligt dokumentet låg det för agenter/underrättelseofficerare på cirka 600-700 meter när.14Detta grundas troligtvis på att de skulle observera och lägesbestämma målet på större avstånd.
En annan intressant begränsning som tas upp i dokumentet är hur många mål som kan tänkas lokaliseras. I ett exempel för en ”front”, möjligen riktad mot någon del av f.d. Västtyskland, belyses att antalet mål som fanns var mellan 1,000-1,200. Vilket ansågs vara för många att genomföra inhämtning mot, varvid ett nytt begrepp hade införts i form av prioriterade mål. Inom den aktuella ”fronten” fanns 120-150 stycken prioriterade mål. Cirka 100 stycken av dessa prioriterade mål, skulle agenter/underrättelseofficerare genomföra inhämtning mot. Dessa mål var bl.a. markrobotbatterier och luftvärnssystem.15Detta visar vilken vikt Sovjetunionen lade på att nyttja underrättelseofficerare/agenter för lokalisering av prioriterade mål, i förhållande till andra inhämtningssystem.
I sammanhanget är det intressant att notera, att den sovjetiska generalstaben hade upprättat en samlad målfolder över samtliga världsdelar. Varje mål hade ett unikt nummer, där uppbyggnaden var att först beskriva världsdel med en siffra, därefter krigsskådeplats med siffra, därefter vilket land t.ex. hade Sverige numreringen 573. Därefter vilken försvarsgren och enhet och slutligen vilka koordinater målet var lokaliserad vid.16Detta torde möjliggjort en effektiv och snabb signalering med olika sambandssystem, för att delge vilket eller vilka mål som skulle bekämpas, samt förändringar vid målet. Därutöver torde det krävts en omfattande inhämtningsapparat för att kartlägga allt detta, samt hålla målfoldern kontinuerligt uppdaterad.
Enligt detta dokumenten skall även en underrättelsereserv funnits. Denna reserv skulle insättas vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Vid det försämrade säkerhetsläget skulle personalen innästla landledes och när en väpnad konflikt utbrutit även med hjälp av luftfarkoster. Någon organisatorisk storlek för hur stor denna underrättelsereserv var förefaller ej funnits. Dock påtalas i dokumentet att en för stor underrättelsereserv troligtvisinnebar dålig kvalité på den ingående personalen. En intressant sak som belyses är att underrättelsereserven förefaller blivit aktiverad i samband med den s.k. Kubakrisen 1963.17 Dock delges inte i vilka länder eller världsdelar underrättelsereserven aktiverades.
Enligt dokumentet skall även personal utbildats för spetsnazförbandens räkning. I fredstid skulle denna personal lägga grunden, det vill säga inhämta adekvat information, för att de tilldelade målvalen skulle kunde förstöras vid inledningen av en väpnad konflikt. Huruvida någon renodlad underrättelsereserv fanns för spetsnazförbandens räkning framgår inte av dokumentet. Ordet reserv nämns i dokumentet när spetsnazförbanden berörs, men då enbart med att det fanns personal som skulle kunna genomföra sabotage.18 Detta skulle dock kunna vara ett exempel på ingående delar i denna reserv och en annan del som ingick skulle kunna vara en inhämtande del.
Således, i Sovjetunionen förefaller det funnits en underrättelsereserv som vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla länder och där påbörja informationsinhämtning och fortsatt under en väpnad konflikt. Inhämtningen genomfördes även i fredstid av ett ordinarie underrättelsenät. Detta underrättelsenät kan anses utgjort en grund för, dels vilka målval spetsnazförbanden skulle insättas mot, dels skapa planeringsunderlag avseende hur dessa målval skulle kunna bekämpas på ett effektivt sätt.
Underrättelsereservens uppgift kan även varit att vid ett kraftigt försämrade säkerhetsläget eller vid en väpnad konflikt, kontinuerligt bibehålla ett mål under observation för spetsnazförbandens räkning. Därmed även kunna rapportera förändringar som kunde påverka spetsnazförbandens strid. Personalen ingående i underrättelsereserven förefaller haft kravet på sig att rapportera två gånger per dygn,19 samt varit tilldelade en radio per individ varvid ett sådant agerande hade varit fullt genomförbart.
Finns det då något som tyder på att det främst var det svenska luftförsvaret som var intressant? Utifrån från de dokument som finns att tillgå, var luftförsvar en stående inhämtningspunkt, oaktat land. Detta skulle kunna styrka källans uppgift. Dock fanns det ett flertal andra punkter som dokumenten tar upp, vilket även får anses vara av stående karaktär. Vad som dock är intressant är en uppgift som framkommit vid ett vittnesseminarium, avseende Sverige beredskap mot överraskande angrepp genomfört 2007, under ledning av den pensionerade Översten Bo Hugemark.
Enligt den pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson som deltog i vittnesseminariet skulle det svenska luftförsvaret och flottan slås ut i ett tidigt skede med hjälp av det sovjetiska frontflyget samt av spetsnazförband. Detta för att möjliggöra att Sovjetunionen skulle kunna nyttja svenskt luftrum, i syfte att kunna påverka NATO. Någon invasion i dess egentliga mening skulle enligt honom aldrig ske. Detta agerande skulle genomföras i händelse av att svenska politiker ej medgav överflygningar av svenskt territorium, med sovjetiska luftstridskrafter. Dessa uppgifter skall han erhållit, som även skall vara inspelade, av Amiral Vladimir Bezkorovajnij.20 Detta skulle kunna bekräfta informationen från den svenska underrättelsetjänstens källa.
Hade då detta system med, dels en aktiv inhämtningsorganisation, dels en underrättelsereserv kunnat fungera? Troligtvis hade viss information kunnat förmedlats till operationsledningen för spetsnazförbanden, varvid dessa hade kunnat revidera sina planer före ett insättande. Dock, utifrån den mängd underrättelseofficerare som skulle innästla, dels Finland, dels vidare till Sverige torde någon säkerhetstjänst i de båda länderna noterat det ffa. vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Varvid denna inhämtningsorganisationen hade kunnat påverkats. Trots denna nackdel/begränsning torde Sovjetunionen varit tvungen att insätta denna underrättelsereserv, då de saknade den tekniska inhämtningskapaciteten som t.ex. USA hade.
Avslutningsvis, är detta en metod som även skulle kunna användas idag? Sannolikheten att lyckas innästla en större mängd underrättelseofficerare vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge torde i dag vara högre än under det kalla kriget. Detta utifrån det faktum att någon ”järnridå” inte längre existerar. Därtill finns ett kontinuerligt flöde av resenärer mellan Ryssland och Västeuropa. Därutöver torde ett behov kvarstå för Ryssland att fortsatt tillämpa denna metod, då dess tekniska inhämtningsförmåga fortfarande är begränsad jämfört med många av de västliga länderna. Detta skulle indirekt kunna bekräftas av den svenska Säkerhetspolisens uppgifter från 2014, att den ryska inhämtningen i Sverige till del, är/var krigsförberedande.21Där del av denna inhämtning skulle kunna röra sig om att kartlägga målval syftande till att skapa planeringsunderlag, för de nutida spetsnazförbanden.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.
Slutnoter
1Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-279.
2Ibid. s. 279.
3Ibid. s. 280.
4Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 1, 38-39.
5Ibid. s. 40.
6Ibid. s. 147-148.
7Ibid. s. 151.
8Ibid. s. 165-166.
9Ibid. s. 199-200, 206, 211.
10Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Operational Reconnaissance. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 12.
11Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance on Behalf of a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 9, 12-13.
12Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Agent Reconnaissance in Front Offensive Operations. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 5.
13Ibid. s. 5-6.
14Ibid. s. 7.
15Ibid. s. 9.
16Ibid. s. 10.
17Ibid. s. 12-13.
18Ibid. s. 13.
19Ibid. s. 14.
20Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.
21Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2019-02-02)

Den grundläggande förmågan att kunna fördröja en motståndare

av Jacob Fritzson Behovet av ingenjörsresurser är stort för norrlandsförbanden. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten. I detta inlägg diskuteras frågan om ingenjörsresurser och deras betydelse för våra manöverförband. Jag kommer att avgränsa mig till Norrland eftersom det i nuläget nästan helt saknas resurser för fältarbeten i denna landsända. År 2004, under den eviga fredens tid, lades […]