Folk & Försvar: Är försvarsförmågan tillräcklig?

Under dagen höll Folk & Försvar ännu ett intressant och viktigt seminarium som en direkt uppföljning på det tidigare med fokus på förmågan inom respektive försvarsgren, men hur tänkte man från Folk & Försvars sida när Magnus Christiansson valdes ut för att analysera den marina förmågan? Här kommer en kort sammanfattning med mina egna kommentarer.


Analys Flygvapnet
Efter att Lars Ekeman gick igenom samma typ av bilder som vi sett vid tidigare tillfällen fick de tre olika försvarsgrenarna en genomgång av tre olika utvalda herrar. Först ut var Stefan Ring som gick igenom Flygvapnet. Han tryckte på det uppdämda behovet av medel- och långräckvidigt luftvärn och lyfte fram det för mig hutlöst korkade exemplet från den förra försvarsberedningen där man föreslog att man skulle avveckla RB-97, ett system som trots antik status behölls. Annars hade Sverige i dag stått helt utan luftvärnsförmåga. RBS-70 i all ära.

Ring visade också på behovet av offensiva attackvapen likt vad Finland nu anskaffar. Stefan Ring påpekade även att det saknas ett ”system av system tänk” något man inom Flygvapnet tidigare varit mycket duktiga på, och som varit en naturlig del. Ring menade att systemtänket mer eller mindre har försvunnit och att detta är något som måste åtgärdas, något jag helt instämmer i.


Analys Armén
Överste Jan Mörtberg från FHS presenterade därefter sin analys av arméns förmågor och brister och även han pekade på bristen av ”system av system”. Funktionsförbanden artilleri, ingenjörer och luftvärn har som bekant nått en kritisk massa som dessutom är skilda från de förband så att gemensamma övningar blir mer eller mindre omöjliga utan omfattande transporter.

Han pekade även på den bristande ekonomin, och avsaknad av övningar i högre förband. Kända men bekymmersamma fakta. Jan Mörtberg påpekade även på det faktum att inget av försvarsbesluten har blivit genomförda, vilket gör att man inte kan ta avstamp i något konkret vi nya förändringar.


Analys Marinen
Sen var det analysen av Marinens förmågor som skulle presenteras av Magnus Christiansson(?)
och nu undrar jag Folk & Försvar, hur tänkte ni här? Att Magnus har oerhört mycket att tillföra i en debatt om försvar och säkerhet råder det inga tvivel om. han har många gånger tidigare visat på att han briljerar i ämnet. Men att sätta Magnus på att analysera Marinen är ett feltänk av stora mått, och jag anser till och med att det för Marinens del var oerhört orättvist då de övriga två försvarsgrenarna p.g.a. att det var rätt personer som gjorde analysen erhöll mer sakliga och konkreta analyser med kopplingar till just försvarsförmågan och dess brister.

Marinen erhöll därför ingen djupare förmågeanalys då Christiansson ägnade mer än halva sin tid åt att ställa den retoriska frågan ”Vad är försvar”? Intressant, men tyvärr fel fokus den här gången. Därefter visade han några av CM bilder från förra seminariet och pekade på några få men förvisso viktiga detaljer, men någon analys av marina förmågor blev det tyvärr inte mer än att det möjligen inte finns någon marin alls bortom 2025 om inte materiel tillförs snarast.

Johan Wiktorin
Därefter var det dags för alltid lika intressanta Johan Wiktorin. Han visade på vad omvärldsbedömningen måte utgå från. Nämligen kombinationen av kapacitet (långsam), vilja (snabb) och tillfälle. Något att ta med sig!

Han visade också på ett tydligt exempel där en avsaknad av ett systemtänkande kan få ödesdigra konsekvenser. Exemplet på att ta bort en komponent, i Wiktorins exempel- ubåtsjakthelikoptrar, så innebär det inte bara att vi kommer att sakna luftburen ubåtsjakt. Det innebär också att våra ubåtar  inte kommer att bli rätt övade. Då kan man fråga sig när en svensk ubåt senast hade en aktiv sonar från en svensk ubåtsjakthelikopter mot sig? Det korrekta svaret är 2006, d.v.s. hela åtta år sedan! Resterande analys får läsaren göra själv på egen hand.


Jan Salestrand
Salestrand höll ett mycket bra anförande. Frågan jag ställer mig är varför ÖB själv allt mer sällan framträder i sammanhang som dessa? Men man kanske vill spara på honom till större forum, och kanske också hålla honom från att tvingas kritisera politisk nivå mer än vad som är nyttigt för relationerna?

Jan Salestrand berömde Wiktorins anförande och analys, vilket är ett gott betyg till Johan. Mycket av detta framgår även i Försvarsmaktens egen perspektivplanering. Salestrand pekade även på att Försvarsmakten med nuvarande ekonomi inte kommer att kunna möta ett begränsat väpnat angrepp på längre sikt. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Mellan raderna kunde det dock tydligt utläsas att Försvarsmakten anser att nuvarande läge är katastrofalt, men framförde det ändå på ett professionellt sätt.

Efterföljande debatt
I efterföljande debatt deltog i panelen Allan Widman, Anna-Lena Sörensson, Johan Forsell och Peter Rådberg. En hel del bra frågor från publiken ställdes till panelen.

Intressant var att höra Sörensson anklaga Moderaterna för skönmålning och att Johan Forssell i sin tur beskrev satsningarna. Att likt försvarsministern nu även Johan Forssell tar upp bestyckningen av Visbykorvetter med sjömålsrobotar som en satsning och en ökning av försvarsförmågan gör mig uppriktigt arg. Vi har gått från 30 robotbärare till fem under en 10-årsperiod. Det som Forssell glömmer att säga är att den robot som nu – ett tiotal år för sent – monteras på Visbykorvetter är exakt samma robot som vi förfogat över sedan slutet av 90-talet, samt att den inom några år faller för åldersttrecket nämns inte med ett ord.

Försvarshögskolans Eva Haldén, som alltid ställer knivskarpa frågor grillade politikerna med frågan vad de anser att de har för ansvar när det konstateras att IO14 inte kan genomföras? Några konkreta svar fick hon tyvärr inte.

Officersförbundets Daniel Skoglund ställde en annan viktig fråga, den som berör hur man avser förhålla sig till att försvarsreformen nu inte kan genomföras i en prolongerad ekonomi. Den som svarade mest ärligt på denna var Anna-Lena Sörensson, som konstaterade att en ökning av försvarsanslaget ska manglas i partiet och därefter vägas av mot vård, skola och omsorg m.m. Av just den anledningen är jag rädd för att vi i framtiden istället för att få se en ökning av anslaget, istället kommer att få se en reducerad ambitionsnivå.

I slutet tyckte jag mig se och höra Magnus Haglund? Han (om det nu var han) var nog i tanken inte med på samma seminarium som övriga deltagare utan valde att ha ett eget seminarium med helt andra frågeställningar än de rubricerade, något som Lars Ekeman tack och lov avstyrde snabbt.

Sammanfattning
Mer än detta avser jag inte skriva just nu. Seminariet rekommenderas att se via Folk & Försvars webbsida. Orkar man inte se allt så prioritera då följande punkter i programmet.
1. Jan Salestrand
2. Johan Wiktorin
3. Den efterföljande debatten

Seminariet var intressant, men det är egentligen helt otroligt att alla inblandade parter ändå lyckades undvika att svara ett konkret JA eller NEJ på seminariets huvudfråga huruvida vår försvarsförmåga är tillräcklig.

För övrigt skall tilläggas att Peter Hultqvist (s) i dag har KU-anmält regeringen för sitt sätt att hantera försvarsreformen.

Försvarssamarbeten i fina ord kontra verkligt utfall


I den politiska försvarsdebatten har ämnet försvarssamarbeten fått ta en mycket stor plats. Anledningen är enkel. Vill man själv inte betala för ett fungerade försvar så gäller det att hitta nya halmstrån att hålla sig i när kritiken mot försvarsreformen ökar. I det här inlägget ska jag belysa den senaste tidens mycket bekymmersamma utveckling inom nordiska försvarssamarbeten något som är mycket olyckligt för alla inblandade parter, inte minst för Försvarsmaken.


På Försvarsmaktens webbsida kan man utläsa följande runt försvarssamarbeten.

Det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) är ett exempel på när likasinnade stater går samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga.
På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; till exempel truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.

I regleringsbrevet till Försvarsmakten, d.v.s. regeringen styrning framgår följande.

Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Försvarsmakten ska senast den 2 juni 2014 inkomma med förslag på möjliga fördjupade samarbetsområden inom nordiskt försvarssamarbete, i syfte att förbereda det svenska ordförandeskapet för Nordefco 2015.

Men hur har det nordiska försvarssamarbetet fungerat hittills? Har det varit så framgångsrikt som riksdag och regering hoppas på? Hur ser det ut inom materielområdet där man har hoppats på stora hemtagningar avseende så kallade effektiviseringsvinster? Låt oss titta bakåt och se vad som egentligen har hänt.

Det är alltid intressant att göra tillbakablickar, och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta intressanta saker. Sten Tolgfors skrev en artikel i DN så sent som 2011 om det Europeiska försvarssamarbetet och vikten av ett sådant när alla EU-länder tvingas minska sina respektive försvarsbudgetar. Han tar även upp ”det framgångsrika nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO” som ett föredömligt exempel på lyckade försvarssamarbeten där Sverige sparat 400 miljoner kronor genom att Norge varit en partner i Archeraffäen.

Låt oss då titta på en rad samnordiska materielprojekt och hur utvecklingen har sett ut.



NH90
Året var 1999 då samtliga nordiska länder Sverige, Norge, Danmark och Finland bildade organisationen NHSP (Nordic Standard Helicopter Program). Syftet med att gå samman var att sänka anskaffningskostnader och att göra samordningsvinster inom flygunderhåll och utbildning. Första bakslaget kom 2001 då Danmark lämnade NSHP p.g.a. annan kravbild. Successivt har samarbetet mellan de kvarstående NSHP-medlemmarna minskat, till att enbart omfatta ett samarbete mellan Sverige och Norge avseende ett gemensamt reservdelslager.

Det har senare även bevisats att dåvarande regeringen värderade en gemensam nordisk helikopteranskaffning i sig själv högre än själva valet av helikoptertyp. Det finns dokument som påvisar att FMV förespråkade Sikorsky S-92 framför NH90 (Hkp 14). Från svenskt politiskt håll tyckte man att det var viktigare att välja den helikopter som Norge samt Finland redan bestämt sig för. Att helikopteranskaffningen är ett dåligt exempel på när försvarssamarbeten inte fungerar är tyvärr alldeles uppenbart. Detta då fördyringar, förseningar och ett nästintill obefintligt nordiskt samarbete i projektet nu är ett faktum. Ytterligare ett bevis för att det inte är helt enkelt att ta tillvara på flera länders krav i samma projekt.

Viking
Det samnordiska ubåtsprojektet Viking till en totalkostnad på över 8 miljarder drabbades även detta av nederlag då först Norge som skulle ha fyra ubåtar drog sig ur. Samarbetet med Danmark fortskred, men sen drog sig även dom ur p.g.a. stigande kostnader. Danmark bestämde sig då för att köpa två begagnade svenska ubåtar ur Västergötlandklassen, men även detta gick i stöpet.  Från 2001 leasade Danmark den svenska ubåten HMS Näcken under namnet HDMS Kronborg, men även detta slutade i moll när danska marinen lämnade tillbaka henne till Sverige 2005. Som betalning för Näcken fick vi överta ett fjärrstyrt minröjningfartyg, MRF 01 HMS Sökaren, ett fartyg som aldrig kom att användas i organisationen mer än som prov & försök då hon var en ren svepdragare. I dag ligger hon oanvänd bland övriga avrustade fartyg. Som helhet blev projekt Viking en dyrköpt historia med ytterligare ett havererat samarbete inom materielområdet som följd.

Umkhonto, TMS och AMOS
Man bör i tider av att ett svenskt-finskt försvarssamarbete som hyllas av försvarsminister Karin Enström minnas att det har varit friktioner även mellan Sverige och Finland  i närtid, och dessutom under regeringen Reinfeldt. Detta går att härleda till genomförandegruppen 2008 när statssekreterare Jevrell med vänner satt och strök ett stort antal militära materielprojekt till synes godtyckligt i syfte att finansiera det tredje jobbskatteavdraget 2009. Detta har i efterhand genererat omfattande kritik, bl.a. av riksrevisionen. Flertalet av alla strukna och/eller reducerade materielprojekten har senare tvingats återupptas till en betydligt högre kostnad än den ursprungliga.

Luftvärnsroboten Umkhonto som skulle anskaffas till Visbykorvetterna ströks även den i sin helhet av genomförandegruppen och Finland fick genomföra anskaffningen på egen hand till sina korvetter. I dag står svenska marinens korvetter helt utan kvalificerat robotluftförsvar och det lär så förbli under överskådlig tid.

AMOS eller SSG 120 som var den svenska benämningen på ett annat havererat samnordiskt projekt. Det var en splitterskyddad 120 mm granatkastare som var tänkt att monteras på stridsfordon 90 samt stridsbåt 90. Först drog sig både Norge och Danmark ur. Utvecklingen fortsatte mellan Sverige och Finland och gick så långt att man hade exemplar monterade på svenska enheter för prov och försök. Genomförandegruppens beslut satte spiken i kistan för detta och Finland stod då ensam kvar. När projektet avbröts av regeringen hade det från svensk sida spenderats cirka 670 miljoner kronor i projektet. Dessutom tillkom en kostnad för avveckling av projektet på cirka 190 miljoner kronor. Totalt överstiger detta avsevärt den förväntade besparingspotentialen.

TMS (Torped-Mina-Sensor) var ett annat undervattensprojekt som stoppades. På samma sätt var även här alla nordiska länderna med från början. Norge och Danmark drog sig ur tidigt. Sverige och Finland skrev ett samarbetsavtal, men sedan innebar genomförandegruppens beslut även den här gången att det blev sista spiken i kistan. Projektet har ej återupptagits.

Det finns med andra ord en rad havererade materielprojekt även med Finland, något som man förhoppningsvis blivit klokare av. Man kan åtminstone hoppas det.

Archer
Ett av Sten Tolgfors favoritprojekt, ständigt återkommande som ett mantra i varje tal, var just Archerprojektet med Norge. En besparing på 400 milj för den svenska skattebetalaren nämndes i debatten vilket också skulle bevisa hur kostandseffektiva sådan bilaterala materielinköp de facto är.

Den sjätte december kom så ännu ett bakslag för det nordiska samarbetet, den här gången med Norge och just Archerprojketet. Sten Tolgfors mantra fick sig här en rejäl törn kan man konstatera. Norska regeringen meddelade då att man avbryter samarbetet vilket innebär att man drar sig ur affären. De officiella anledningarna varierar beroende på vem som uttalar sig. Officiella källor har pekat på förhållandet skyddsnivå/vikt, andra uppgifter gör gällande att det handlar om försenade leveranser.

Det finns personer med djup kunskap inom projektet som hävdar att de tekniska utmaningarna ser svårlösta ut men om FMV hanterat samarbetet seriöst så skulle sannolikt utgången varit ett annat.

Min uppfattning är att FLO tappade tron på att FMV och leverantören skulle kunna reda ut de tekniska problem som finns. Norge tror verkligen inte att systemet går att realisera.

När man hör sådant från personer med insyn så börjar man verkligen undra hur det är ställt på vårt materielverk och hos tillverkaren. Har man tagit sig vatten över huvudet?

Som lök på laxen har denna gemensamma upphandling fått andra följdeffekter för Sverige och Försvarsmakten. I samband med affären tvingades Sverige till motköp, något som är rutin vid affärer likt denna. Problemet är att Sverige tvingades att anskaffa vapenstation 01 – PROTECTOR från norska Kongsberg utan en konkurrensutsatt upphandling. Det fjärrstyrda vapensystemet ska placeras på Archer, Pansarterrängbil 360 och Galten. Det är tyvärr få som anser att Protector är det bästa tänkbara systemet på marknaden. Många med sakkunskap förespråkar istället Bofors LEMUR eller SAABs TRACKFIRE. Det här är ytterligare en faktor som direkt påverkar användaren Försvarsmakten i negativ bemärkelse då man inte får möjligheten att själv välja system.

Att samarbetet runt Archer går i graven är inte bra för Sverige och i synnerhet inte för Försvarsmakten. För vem kommer att få betala för de tjugofyra pjäser som Norge nu inte köper?  SvD rapporterar att Norge nu är bereda att förhandla om ekonomin, men det finns inget som utesluter att även Försvarsmakten kommer att drabbas negativt av detta när det kommer till ekonomin runt driftskostnader, direkt eller indirekt. Försvarsmakten kommer nu tillsammans med FMV att utreda konsekvenserna av ett havererat samarbete.
Lastbilar
Det senaste haveriet är som bekant den gemensamma lastbilsupphandlingen med Norge som har havererat på flera sätt. Det handlar dels om fördyringar och dels om en upphandling i strid mot EU regelverk.

När det gäller Arméns lastbilar så har Sverige idag en ”veteranbilsflotta.  Inget har gjorts sedan man anskaffade terrängbilarna av 30- och 40-modell under 70-80 talet. Ytterst få planerade nyanskaffningar finns i materialplanen. Dessutom har man avskaffat möjligheten till A-platsfordon (inkallade fordon) som fanns för 20 år sedan.

Prishöjningen på lastbilsprojektet är egentligen rätt enkel att förklara. Leverantörerna svarar på en offert och ett pris. När man därefter börjar diskutera varje enskild teknisk lösning och detalj så kan leverantören säga att ”detta är en bättre lösning” som inte ingick i grundpriset och att det kostar lite extra. I fasen när man har en vinnande leverantör står denna i en sorts monopolsituation vilket innebär att det relativt riskfritt att ta lite extra betalt. 

En person med insyn säger att.

I det här läget borde man gjort om upphandlingen då man ändrade från en fordonstyp till en annan. Det går inte längre att säga att rätt leverantör vann upphandlingen. Dels utvärderades inte de nya fordonen, dels är priset för högt då man saknat konkurrens (10%-20% högre än om man haft konkurrens). På 500-700 fordon blir det stora belopp.

Den andra delen i problemet med lastbilar berör själva upphandlingen. Här är grundproblemet att det är FLO, den norska motsvarigheten till FMV som sköter upphandlingen enligt norska regelverk (ej EU-land) något som SvD har rapporterat ingående runt den senaste tiden. FMV anser att regeringen skulle ha bäddat bättre för upphandlingen, och att man från regeringens sida skulle ha utrett förutsättningarna i samband att man fattade ett beslut om gemensam upphandling under ledning av Norge.

Så här är reaktionerna på detta från samma person.

Jag tycker inte om det sätt FMV på sin webbsida beskriver situationen då det helt enkelt inte är rätt. Jag tycker FMV måste vara ärliga och säga att samarbetet med Norge faktiskt kostar, både i form av pengar men även i form av kompromisser i kravställningar.

En aktuell fråga är huruvida det går använda det Norska regelverket för upphandling i Sverige eller inte, något jag trodde juristerna och regeringen hade klarat ut. I Danmark har man kommit fram till att det inte är förenligt med EU lagar att använda sig av det norska regelverket och därför deltog de ej i upphandlingen. 

Hur lastbilsaffären slutar återstår att se. Men det råder nog inga större tvivel om att det är Försvarsmakten som i slutändan står med Svarte Petter och därmed får stå för merkostnaden, direkt eller indirekt.


NORDEFCO och andra samarbeten

SVT rapporterade i veckan om att man från Norges sida nu tar hem sina officerare som har tjänstgjort inom ramen för NORDEFCO p.g.a. det havererade Archersamarbetet och att Sverige ställer krav på full betalning. Huruvida detta är bekräftat får vi i skrivande stund låta vara osagt. Men den havererade Archeraffären kommer sannolikt att skaka om hela Norgesamarbetet. Regeringens  önsketänkande om ett lyckat nordiskt samarbete inom materielområdet verkar tyvärr förblir just en önskan.

Den svenska regeringens förhoppning om en framtida gemensam incidentberedskap, något Wiseman tydligt förklarat inte fungerar i praktiken, har varit en annan morot många svenska politiker sprungit på. Så sent som för en vecka sedan meddelade representanter från norska regeringen att ett sådant samarbete inte är aktuellt och hänvisade helt riktigt till sitt medlemskap i NATO.

Ute på förbanden i Försvarsmakten har man blivit ålagda att ”hitta samarbetsområden” inom ramen för NORDEFCO. Många chefer har tolkat detta som ett krav för att det är politiskt viktigt. Det finns åtskilliga förslag från förbanden, i synnerhet på utbildningsområdet som krystats fram, men som inte ger Försvarsmakten någon nämnvärd effekt. Ibland blir det både mer omständigt och i vissa fall dyrare. Förhoppningsvis har sådana förslag avfärdats på HKV-nivå.

Ska man förenklat sammanfatta Sveriges försvarssamarbeten så kan man snabbt konstatera att det europeiska samarbetet blev avgränsat till enbart ett nordiskt, som därefter enbart handlade om Norge, Sverige och Finland, och som nu enbart ser ut att handla om Sverige och Finland. En politisk mardröm – minst sagt.

Att kunna hävda att man har försvarssamarbeten inom en rad olika områden är ett slags trumfkort för försvarspolitiker från båda sidor. För alliansregeringen har anledningen primärt varit att slippa diskussioner om mer pengar till försvaret, och från de övriga ett incitament för att inte gå med i NATO.


Men finns det då något positivt med nordiska försvarssamarbeten mitt i denna eländesbeskrivning? Givetvis finns det positiva saker som också skall beslysas.

Det regeringen och Försvarsmakten borde fokusera på är gemensamt övningsutbyte! Vi har redan övningar som Cold Response i Nordnorge där det finns ypperliga möjligheter till att öva strid i extrem vintermiljö i stora förband. Flygvapnets CBT (Cross Border Training) där Svenska, Norska och Finska flygvapnet kan samöva på varandras territorium utan svårartad byråkrati är ett lysande exempel på hur bra det kan fungera.

För Marinens del är övningen NoCo (Northern Coast) ett ypperligt exempel på samarbete mellan alla Östersjöländer. Nyligen har ett marint samarbete med Finland inletts och det övas inom ramen för det som kommer att benämnas SWEFINEX. Här uppstår dock stora problem när två icke NATO-länder ska samverka. Avsaknad av gemensamma insatsregler, reglementen, kryptosystem, ledningsystem är bara några saker som sätter käppar i hjulet. I stället borde fokus ligga på att öva mot varandra inom ramen för samma övning. Detta hade gett båda länderna mest pang för pengarna.

Mitt råd är därför att utöka övningsutbytet inom ramen för det nordiska samarbetet, där finns de största vinsterna att hämta hem för alla parter.

När nu det ena försvarssamarbetet efter det andra ser ut att haverera, i synnerhet inom materielområdet, så blottas den bistra verkligheten och Sverige står plötsligt ensam kvar. Finland har nu blivit politikernas sista räddningsplanka. Låt oss därför hoppas att det fördjupade samarbetet med Finland kan bli något bra som gynnar alla parter, i annat fall blir detta riktigt pinsamt för regeringen.


Media: SvD, SvD, SvD,


WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Folk & Försvar 2014 – Dag 2



Sälenkonferensens andra dag är nu till ända, och även om dagen inte var lika spännande som igår, och framförallt inte lika intressant som morgondagens program. Behovet av någon form av värnplikt var en av de saker som debatterades i dag – en enligt mig välkommen och intressant debatt. Oppositionsledaren Stefan Löfvén och Folkpartiets Jan Björklund var två huvudtalare från dagen. Men den efterföljande debatten gav som vanligt mest behållning.

Stefan Löfvén inledde dagen – men imponerade inte alls. Tyvärr talade partiledaren om helt andra saker än försvar- och säkerhetspolitik. Han inledde dessutom att kalla det för försvar- och utrikespolitik. Det är alldeles uppenbart att detta inte är en fråga som engagerar Löfvén överhuvudtaget. Det kändes som han mest pliktskyldigast talade under en rubrik som han inte kände sig speciellt hemma med. Av den anledningen handlade också talet mer om helt andra saker än vårt förvar i kontexten säkerhet. Men när han till slut blev mer konkret handlade det om -Nej till NATO, – Stödja försvarsindustrin – Nordiskt samarbete och -FN. Men han lade också en större vikt vid ett nationellt försvar, men utan att lova mer pengar.

Efter dagens tal blir jag dock än mer oroad över hur en framtida rödgrön regering kommer att prioritera försvarsfrågan. Hoppet står därför helt till Peter Hultqvist som har en lång väg att gå med att förklara och övertyga sin partiledare, som i sin tur ska övertag vänstern och miljöpartiet. En mer eller mindre omöjlig uppgift.

Nästa talare var Jan Björklund. Han imponerade som vanligt genom att vara saklig och påläst i sitt anförande och jag bedömer det som att till visshet gränsande sannolikhet att Allan Widman har haft ett finger med i Björklund tal. Det var mycket bra! Björklund öppnar upp för att försvarsanslaget måste öka. Något annat intressant, men samtidigt inte överraskande var att Björklund och Folkpariet nu förordar en framtida mix av anställda och värnpliktiga i ett ny(gammalt) personalförsörjningssystem vilket jag tror många av de som är insatta i försvarsfrågan ger sitt gillande till. Mycket glädjande var också att Björklund tog upp ett av mina favoritämnen – att ”återta och placera ut kustrobot på Gotland som vi fortfarande har i gömmorna”. Björklund tryckte även på att Gotland borde ha en försvars- och säkerhetspolitisk särställning.

I den efterföljande debatten mellan Björklund och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som för övrigt var intressant att lyssna på, så drog den sistnämnda ned skrattsalvor från åhörarna när han kallade Björklund för ”regeringens svar på Lucky Luke – den mest triggerhappy vi har i regeringen”.

PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, tidigare SvD, som tillsammans med Annika Nordgren Christensen fick förmånen att reflektera över vad som sagt av tidigare nämnda politiker har helt klart vissa likheter  med Göran Hägglund som humorist. ”Bara för att man har sovit länge betyder det inte att man vaknar snabbt” sa PJ Anders Linder och följde upp konstaterandet med att man inom försvarspolitiken har sovit en Törnrosasömn och nu sakta börjar vakna….

Den största spaningen jag och många andra har gjort under dagen hade även Annika Nordgren Christensen gjort, nämligen konstaterandet att det råder helt diametralt skild syn på Ryssland inom Alliansen, och då primärt mellan Reinfeldt och Björklund, något som jag tror kommer bli problematiskt i fortsatta Alliansförhandlingar – framförallt för Björklund. För om Björklund inte kräver mer pengar till försvaret ”i de stängda rummen vi inte har tillträde till” så underminerar han förtroendet för det egna partiet! Han spelar här ett högt spel.

Annika tog i sin reflektion även upp den heta frågan om en återgång till ett mer nationellt inriktat försvar jämfört med att fortsätta på den inslagna vägen med det insatta insatsförsvaret. Hon tycker många gör det för lätt för sig genom att förespråka en återgång till ”pärmar, kartor och kikare till soldater som ska ligga på en klippa och titta österut” genom symboliska investeringar som inte leder till operativ effekt och ”som skulle vara Rysslands högsta dröm”. Här anser jag att det är Annika som drar lite för snabba slutsatser om vad de flesta som deltar i debatten faktiskt förespråkar.

Det handlar givetvis inte om att upphandla försvarsmateriel som ska hamna i mobiliseringsförråd och inte användas. Jag har inte hört någon som förespråkat ett sådant försvar. För förtydliga min egen syn på frågan ska jag ge några konkreta exempel på vad som skulle behövas i ett framtida försvar för att åstadkomma den tröskeleffekt som så många nu förespråkar.

För Flygvapnet del behöver vi vidmakthålla en flygplanspark minst motsvarande dagens. Det går inte att reducera till de 60 flygplan som regeringen har beslutat om. Vi behöver skyddade baseringsplatser i fredstid, och vi behöver återta krigsflygbaser för spridning i händelse av kris/krig. Flygbasbataljonerna måste utökas, och för detta krävs värnplikt. Men det viktigaste… Flygplanen behöver beväpnas med relevanta spaningssensorer, attackvapen och långräckviddiga jaktrobotar. Vi behöver omsätta ett föråldrat transportflygsystem för att bibehålla rörligheten och vi behöver återta numerären av radarspaningsflygplan som vi så envetet och noggrant tillsett att vi gjort oss av med.

Marinen behöver en utökad numerär av kvalificerade fartyg för ytstrid, luftförsvar och ubåtsjakt. Till detta kommer också behovet av nya stödfartyg i syfte att erhålla hög rörlighet och därmed även skydd av logistikresurser. Vi behöver komplettera med en modern vapenarsenal i form av nya sjömålsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Vi behöver även bestycka våra fartyg med  luftvärnsrobotar för att säkerställa luftförsvaret av egna och andra enheter. Vi behöver fler sjöoperativa helikoptrar (med vapen och sensorer) än de fem beställda för att säkerställa vår ubåtsjaktförmåga. Dessa bör kompletteras av ubåtsjaktflygplan (MPA) för att kunna täcka större havsområden. För att skapa en relevant tröskeleffekt behöver vi även återta kustrobotsystemet för att kunna placeras ut där det behövs som mest – ex. på Gotland. Vi behöver vidmakthålla/omsätta minst fem ubåtar, gärna fler och de nya ska självklart utrustas med kryssningsrobotar. Detta om något skapar tröskeleffekt. Amfibiesystemet bör utvecklas mot en brigad med flera bataljoner där bevakningsbåtar för skydd av viktiga hamnar, UAV för spaning samt robotar och ev. minor mot sjömål bör utgöra stommen.

För armén måste fokus ligga på en omfattande utökning av luftvärnet, och då pratar vi i stor omfattning och med långräckviddiga robotsystem. I övrigt bör armén utrustas med långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga med robotar och artilleri. Alla arméförband måste ges hög rörlighet – gärna kompletterat med attackhelikoptrar. Nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) skall fortsatt ha som primär uppgift att skydda basområden, staber och viktiga installationer.

Samanställningen här ovan gjordes på fem minuter, så det finns säkert fler avgörande system och förmågor som kan kompletteras. Men min poäng är att påvisa att det debatten nog inte handlar om materiel som ska förrådsställas, utan användas i den dagliga utbildningen av soldater och sjömän i ett framtida kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar som på riktigt blir tillgängligt, användbart och flexibelt! 

Det handlar således inte om att ligga med karta och kikare och titta österut. Det fina med detta är att huvuddelen av dessa system på riktigt även kan göra både och. Det vill säga både användas internationellt och nationellt med den stora skillnaden att det skulle utgöra en rejäl tröskeleffekt i ett nationellt försvar jämfört med i dag! Dagens en-veckasförsvars har tyvärr blivit lite av varken eller där både materielförsörjningen och personalförsörjningen haltar betänkligt.

Men det som också måste göras är att öva nuvarande organisation, och i framtiden förhoppningsvis den organisation och materiel jag räknat upp här ovan. Detta för att kunna strida gemensamt i en nationell kontext, något som knappast har genomförts sedan ORKAN 1993. Av den anledningen är det bra att målet om 2000 insatta soldater utomlands stryks enligt nuvarande förslag. Istället ska Försvarsmakten sättas in när den behövs, och där den behövs. Att skapa insatser enbart för insatsernas skull och som ett politiskt mål är varken trovärdigt eller gynnar vår försvarsförmåga. Som bekant har insatser i de områden vi har deltagit vid, i många fall till och med reducerat vår försvarsförmåga när det kommer till kvalificerad väpnad strid.

Men nu förhåller sig verkligheten tyvärr som sådan att det som räknas upp här ovan är en dröm i fyrfärg och ett luftslott utan dess like eftersom vi lever i Sverige, och i Sverige så finns det inget politiskt stöd för att anskaffa all den materiel av ett enda skäl – att det kostar väldigt mycket pengar. Så även om vi möjligen får se ett framtida ekonomiskt tillskott så är jag rädd att det ändå inte ens räcker för att sätta den beställda expeditionskåren IO14 på fötter.

För att avsluta detta inlägg kan jag konstatera att Göran Hägglund i en intervju med Expressens Niklas Svensson idag utryckte sig oerhört olyckligt och rent felaktigt när han sa att ”Försvaret i dag är väldigt mycket bättre än för ett par decennier sen”. Om det var det en felsägning p.g.a. av att han är dåligt informerad, eller om det var ett sätt att åter närma sig Reinfeldt i den infekterade försvarsfrågan efter gårdagens tal får vi förmodligen inte veta.

Övriga anföranden från dagen får ni läsare se och besöka själva via länk här nedan.
Här nedan har jag som vanligt samlat de mest intressanta länkarna från dagen…


Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
SvD – Utbrett tvivel på försvarspolitiken
SvD – Populism eller realism runt försvaret?
DN – Splittring hos de rödgröna om JAS
DN – Frågor till Ewa Stenberg om försvarspolitiken
DN – Björklund vill återinföra värnplikt
DN – Regeringen målar upp olika bilder av försvaret
DN – Logiken talar för NATO
Expressen – Allianskritik mot försvarspolitiken (Se TV-inslaget!)
Expressen – Moderaternas sms-tips inför Stefan Löfvéns tal
Expressen – KG Bergström: Försvaret är alliansens akilleshäl
Expressen TV – Erik Lagersten: Omvärlden är osäker
Expressen TV – Jan Björklund: Vi ser en aggressiv upprustning av Ryssland
Expressen TV – Stefan Löfvén: Vi kan inte se någon minskning av försvarsanslaget
Expressen TV – Åsa Romson: Vi ska kunna försvara Sverige
Aftonbladet TV – Stefan Löfvén: Risken för krig är långt i från över
Aftonbladet TV – Sverige med i NATO senast 2020
Aftonbladet TV – Jan Björklund: Så ska Sverige försvaras i framtiden (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet TV – Ärlig talat ÖB Sverker Göranson (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet debatt: Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret
Aftonbladet debatt: Peter Hultqvist: Sluta skuggboxas om försvaret
Aftonbladet debatt: Mikael Oskarsson: Våga visa ledarskap och utred NATO-medlemskap
Aftonbladet ledare: Reinfeldts försvar är en papperstiger (Läs!)
Aftonbladet: Löfvén i rampljuset i Sälen
SR – Försvaret i fokus
SR – Jan Björklund vill ha fler reservister i försvaret
SR – Löfvén vill göra om Sveriges försvar
SR – Försvaret stärkt menar statsministern trots kritik
SR Studio 1 – Försvarspolitik och samhällets säkerhet
Frivärld – Statsministern spänner hästen efter vagnen
GP – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
Sydsvenskan – Det krävs två för tango
SVT – Mats Knutsson: Splittring om löften på Folk & Försvar
SVT – Stefan Löfvén: Läget i försvaret oroande
SVT – Reinfeldt slår tillbaka om försvaret
SVT – Löfvén vill utveckla samarbetet med Finland
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT Agenda – Intervju med Karin Enström (39.00)
SVT Forum – Intervju med Peter Hultqvist
TV4 – Lågt förtroende för Sveriges försvar
TV4 – Försvarsminister grillas av Pihlblad (Se TV-inslaget!)
DT – Cecilia Widegren: Vad vill socialdemokraterna – och med vem?
DT – Han tippas som nästa försvarsminister
DT – Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken
BLT Ledare – Paret som vill vara en familj
Arbetarbladet – Folk utan försvar
Helagotland – Gotland är mer utsatt i dag än under kalla kriget
ST – Nordiskt klarspråk om Sveriges försvar
HBL – Inget parti vinner val på försvaret
NyTeknik – Löfvén: Stridsflyget ska skyddas
Riksdag & Departement – Sverige prioriterar försvar av svensk gräns

Försvarsmakten:
Videoblogg: C LEDS Jan Salestrand
Videblogg: Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg

Bloggar:
Wiseman
APOW
Åsa Lindestam
Stefan Löfvén
Lantvärnet
Carl Bildt

Fem ytstridsfartyg hos Östersjöns största strandägare?

Som bekant väntar Försvarsmakten på regeringens beslut om modifiering av korvetterna ”Gävle” och ”Sundsvall” till moderniserad korvett samt systerfartygen ”Göteborg” och ”Kalmar” till patrullfartyg. Det har spekulerats i att beslutet skjuts upp för att statskassan ska få tillbaka de medel som Försvarsmakten budgeterar för modifieringarna, eller att regeringen tycker att det räcker bra med fem Visbykorvetter inom ytstridsflottan.

Kan det vara så att så länge HDW (”Karlskronavarvets” ägare) och regeringen inte kommer överens i A26-affären vill man inte lägga andra beställningar på varvet? Det ska bli spännande att en dag ta del av vilka avvägningar som görs och för närvarande omfattas av försvars- och kommersiell sekretess.

Signalerna om ytterligare minskning av antalet enheter i flottan har väckt oro även hos mig. Detta blogginlägg försöker reda ut varför, helt enkelt ett försök att beskriva problematiken med endast fem till sju korvetter i flottan. Slutligen föreslår jag en alternativ strategi för att kunna fortsätta anskaffa fartyg i en ekonomi utan avsevärda anslagshöjningar.

I det fortfarande läsvärda och aktuella gästinlägget ”Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen” från 2012 hos Skipper beskriver den nuvarande konteramiralen vad han kallar ”Fåtalsproblematiken” som följer (mina kursiveringar): 

Vi behöver föra en mer offensiv argumentation över behovet av ett ökat antal ytstridsfartyg jämfört med den numerär på sju fartyg, som nu är den rådande målbilden. Grunden för att kunna föra en sådan argumentation är främst att kunna påvisa ett behov av fartygen för att Försvarsmakten skall kunna lösa de uppgifter som statsmakten ställer. Det är dock tämligen rimligt att anse att vi skall kunna verka i internationella insatser med två fartyg över tiden och samtidigt kunna upprätthålla nödvändig nationell förmåga avseende exempelvis territoriell integritet med fartygsenheter såväl i norra som södra Östersjön samt i västerhavet. Tillkommer sedan hänsyn till modifieringar och större översyner, hamnar vi snabbt i en numerär på 12-15 fartyg. En sådan numerär kan tyckas hög jämfört med sju fartyg, men det är inte så länge sedan dåvarande Chefen för marinen Dick Börjesson uttryckte det som ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle ha en numerär om 36! Genom att dagens låga numerär inte på allvar ifrågasätts, kommer vi att få svårare och svårare att lösa våra uppgifter samtidigt som vi fastnat i ett ersättningstänk, där det inte ses som lönt att på allvar argumentera för ett mer rimligt fartygsbestånd. En allvarlig sidoeffekt av ersättningstänket är också att vi riskerar att låsa oss mentalt till att ersätta de bägge Stockholmskorvetterna med något som är tämligen likvärdigt med Visby. Det kan vara helt rätt att göra så, men det är på inget vis säkert. Andra fartygstyper, med till del andra egenskaper/resurser än de redan befintliga måste också studeras, värderas och debatteras på lika villkor.

Marinens uppgifter ur foldern Marinens utveckling:

”Försvarsmakten ska förebygga och hantera konflikter och krig. Enskilt eller tillsammans med andra länder, myndigheter och organisationer ska Försvarsmakten kunna:

• Försvara Sverige, värna svenska intressen och främja säkerheten genom insatser i Sverige, i närområdet eller globalt.


• Upptäcka och avvisa kränkningar av eget territorium och värna Sveriges suveränitet och nationella intressen utanför territoriet.

• Vid behov stödja övriga samhället.

Marinen ska:
• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

• Till största del utgöras av stående förband.”

Lite kallt krig-nostalgi.

Lejonparten av uppgifterna ovan löste den lätta flottan som var operativ mellan 1985 och ca 2000. Undantaget var de globala uppgifterna. Ytstridsflottan bestod av sex korvetter, tolv robotbåtar och sexton patrullbåtar. Samtliga var bestyckade med sjömålsrobot och en mängd fartyg ingick i ubåtsskyddet. Uthålligheten skapades genom numerär och stödfunktioner. Tröskeleffekten som var en bärande princip i skalförsvaret uppnåddes bland annat genom en hög förmåga att bekämpa fientliga sjöstridskrafter och transporttonnage. Detta möjliggjordes genom god förmåga till snabba operativa förflyttningar mellan olika kustavsnitt, effektiva vapen och övriga system, risktagning och offensivanda.

Underlägsenhet i vapenporté kompenserades med annan kvalité, främst ledningsförmåga, ett självständigt agerande (uppdragstaktik) och samordnade insatser. Dessutom tillkom ett attackflyg med avsevärd numerär spritt över krigsbaser och hopp om eget luftherravälde över egna basområden. Basområdena skyddades av kustartilleriets spärrbataljoner. Kustartilleriet hade egen långräckviddig sjömålsbekämpande förmåga genom Robot 15KA och långskjutande artilleri.
Högkonfliktstrid med fem korvetter

När vi nu verkar går mot en framtid med fem eller sju korvetter bör man ställa sig frågan hur man uthålligt möter kränkningar eller strider mot en kvalificerad motståndare med så låg numerär. Koncentration till ett prioriterat kustavsnitt blir förmodligen svaret, alternativt eller kompletterat med samordning med allierade stridskrafter. Det senare var ju fallet redan under efterkrigstiden, vilket exempelvis Mikael Holmström beskrivit i ”Den dolda alliansen”. Den som kan sjötaktik vet att enstaka enheter sällan är taktiskt relevanta. Normalt krävs alltid förband av enheter, gärna med kompletterande system. Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar. Försvarsministern har emellertid själv i sitt svar på Peter Jeppssons interpellation talat om att införandet av sjömålsrobot på version fem höjer effekten av Visby-systemet. Detta uttalande bör kunna tolkas som att uppgiften kustförsvarsoperation kvarstår. Kort sagt, det är oroväckande få enheter i dessa scenarion, även beaktat att Visby har signaturanpassning som trumfkort.

Vidare medför en (för) liten numerär problem redan i fredsverksamheten.

Christer Hägg har förtjänstfullt redogjort för problematiken med för låg numerär i texten Den hotbildsbefriade flottan. Han skriver bland annat om Kanada att ”minst sex ubåtar behövdes för att hålla systemet igång under dess livscykel avseende personal (rekrytering, utbildning, vidmakthållande och karriärvägar) samt teknisk support (varvs- och reparationsresurser, underhåll, reservdelar, modifieringar mm) och samtidigt hålla hög tillgänglighet för operativa uppgifter.” Även stycket om marinhelikoptrar beskriver problematiken med låg numerär. Jag avstår från att försöka skriva något bättre eller ytterligare om detta, Christers text är relevant och välskriven.

Några kommentarer:

Personalförsörjning av marinens olika funktioner med endast fem ytstridsskrov blir ansträngd. När högvakt, egen utbildning, bemanningsuppdrag, GMU-instruktörsförstärkning och annat kräver kommenderingar försvinner stora delar av den kompetens som finns inom ytstridsfartygens olika funktioner. Ju färre fartyg, desto större procentandel. Konsekvenserna av detta har beskrivits av Riksrevisionen.

Hur ska den tekniska kompetensen att utveckla, anskaffa, producera och stödja korvettsystem kunna försörjas med bara fem tekniker i varje befattning? För att ha rätt kompetens i hela systemet inklusive materielverket behöver vi förenklat ha fler än fem andremaskinister, ”chiefar”, systemtekniska officerare och så vidare.

Hur bygger man (efter successiva försvarspolitiska beslut) upp en förmåga som är så tunn personellt om omvärldsläget anses försämras? Jämför gärna med den stora ansträngning som krävdes för att bygga upp ubåtsskyddsförmågan mellan 1980 och de första åren av 90-talet. Detta med en avsevärt större personalram än dagens.

För fördjupning i och perspektiv på svårigheterna att operera en mycket liten flotta rekommenderas ”Assessment on the proposals for a Scottish Defence Force” på bloggen The Pinstriped line.

Framtidens fartygsanskaffning?

För att vara operativt relevant måste varje förband tillföras modern materiel. Detta är inte unikt för marinen. I foldern Marinens utveckling redovisar Marininspektören sin syn på marinen idag och i framtiden:

”Dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga. Den sjöoperativa helikoptern ska utvecklas till en integrerad del av marinstridskrafterna, främst i ubåtsjakt och ytmålsbekämpning på långa avstånd, men även i sjöövervakning.”

Med tanke på tecknen på politisk ovilja att mönstra fler än fem korvetter börjar realismen i att fartyg, större än Visby, skall beställas av regeringen kännas låg. Kam Engevall beskriver ju också svårigheten att skapa acceptans för de tidskrävande projekt som flera nya, egenutvecklade ytstridsfartyg skulle innebära. Förhoppningsvis kan en förbättrad anskaffningsprocess med kortare leveranstid enligt de premisser som han beskriver förändra detta. Tillsammans med en ökad politisk ambition på materielområdet kan de större fartyg som Marininspektören beskriver komma att bli verklighet. Om inte så blir fallet kunde ett alternativ vara att minska storleken och komplexiteten på de fartyg vi önskar anskaffa.

Även om säkerhet nu och i accelererande grad i framtiden byggs med andra (läs Nato och Finland) kvarstår likväl hävdande av territoriell integritet som en uppgift som knappast kan outsourcas. Det talar för att utveckla system som stödjer hävdandet av territoriell integritet i lägre konfliktnivåer.

Jag har en tid funderat på om vägen inte vore mer framkomlig om man siktade på enklare fartyg men ökad numerär. Närmare bestämt patrullfartyg (med början snarast med modifiering av Göteborg/Kalmar) och därefter en modern plattform utvecklad för undervattensövervakning och –strid. Undervattenskompetensen framhålls ofta som en unik svensk förmåga. Varför inte underblåsa detta faktum med en dedikerad plattform?

I ett kommande inlägg sjösätter jag en idé till en alternativ plattform för att kunna fortsätta nyanskaffa fartyg i en liten ekonomi.

Kampen om Arktis

Sammanfattning
En kamp pågår just nu mellan de Arktiska staterna för att utöka sitt territoriella område för att därmed kunna exploatera de naturtillgångar som finns dolda under den Arktiska isen. Kampen förs just nu med diplomatiska medel, men en tydlig svängning har skett under främst 2012-13 hos Ryssland att börja betrakta det Arktiska området som vitalt för dess nationella säkerhet. Varvid ett tydligt fokus även skett på att öka den militära förmågan hos Ryssland i Arktis. Denna förmåga verkar forceras fram för att även den kunna nå de övriga rustningsmål som är satta för 2020. För Svenskt vidkommande är det vitalt att följa utvecklingen men även ta den på allvar, det har skett en gradvis ökning av den militära förmågan i norra Ryssland, medan en gradvis sänkning har skett av den Svenska, där inte ens teknik övertag kan spela in.
Analys
Allmänt.Den geografiska utbredningen av arktisk omfattar cirka 6% av jordens totala yta. Ca 1/3 av Arktis omfattas av land, 1/3 av vatten samt 1/3 omfattas av kontinentalsocklar, således består ca 2/3 av Arktis enbart av vatten. Forskning har visat att uppvärmningen i Golfströmmen är cirka 6°C högre än för 2,000 år sedan. Detta kommer på sikt minska istäcket i Arktis. Minskningen av isen ökar uppvärmningen genom att vattnet och framträngande mark absorberar värmen och därmed värmer upp vattnet som i sin tur ökar issmältningen. Detta kommer möjliggöra åtkomst åt tidigare dolda områden.
Vad avser resurser i Arktis är det främst två stycken resurser som är framträdande, dels naturtillgångar dels möjligheten till att effektivisera transporter med fartyg. Vad som är styrande för att få tillgång till båda dessa resurser är i grunden issmältningen i Arktis. Desto mer isarna smälter dessa större sannolikhet till att få denna tillgång. Således är det detta ytterst den nuvarande kampen om Arktis handlar om, att initialt innan isarna har smält utöka sitt eget territorium för att därefter kunna påbörja exploatering av det.
Sex (6) länder kan göra territoriella anspråk på Arktis dessa är, Island, Ryssland, Danmark, USA, Kanada och Norge. Dock så inräknas även Sverige och Finland till den Arktiska regionen men utan territoriella anspråk. Vad avser territoriella anspråk har Danmark, Norge, Kanada, Island, Ryssland och USA i dagsläget territoriell rätt till 200 nautiska mil (370 km) utifrån dess kust. Inom denna zon kan verksamhet för ekonomisk vinst genomföras. För att kunna utöka denna rätt måste man kunna påvisa att kontinentalsockeln som sträcker sig ut från sitt fasta land är en naturlig förlängning och givetvis att den sträcker sig utanför dessa 200 nautiska mil.
Samtliga länder som har möjlighet att genomföra territoriella anspråk i Arktisk har i varierande omfattning genomfört detta. De territoriella anspråken avser främst möjligheten att kunna få rätten att kunna utvinna de naturresurser som bedöms finnas i området.
I September 2010 kom Ryssland och Norge överens om att dela upp ett omdiskuterat område norr om Kolahalvön och den Norska kusten. Området omfattade totalt 175,000 kvadratkilometer. Inledningsvis (1970) kom konflikten att handla om fiskerättigheter för att därefter övergå till gas och olja. Både länderna hade olika territoriella anspråk varvid en kompromiss nåddes och man kom att dela upp området i hälften till respektive nation.
Den 131209 meddelade Kanadas Utrikesminister John Baird att man gjort territoriellt anspråk på en stor del av Arktis samt Nordpolen, dock kan själva Nordpolen ej tillhöra någon stat enligt en tidigare antagen Förenta Nationerna (FN) konvention. Ett preliminärt anspråk var ifyllt för att skickas till Förenta Nationerna och en fördjupad skulle skickas in senare. Detta anspråk är bedömt något som kan orsaka spänningar mellan främst Ryssland och Danmark.
Ryssland inlämnade 2001 en ansökan till FN om att utöka sitt område i Arktis, FN biföll ej den ansökan då man ansåg att de vetenskapliga bevisen var för låga. I slutet av 2013 eller i början av 2014 har Ryssland för avsikt att åter inlämna en ansökan till FN, denna ansökan kommer bedömt omfatta att få genomföra en utökning med 1,2 miljoner kvadratkilometer i Arktis.
Ryssland är i dagsläget det land som främst accelererat sin planering, förberedelser och påbörjande av exploatering i Arktis. 131018 Meddelande man från officiellt ryskt håll att man planerar att investera cirka 2 biljoner rubel i ett riktat program för att utveckla den Ryska delen av den Arktiska regionen. Denna satsning är en konsekvens av den globala uppvärmningen och därmed minskningen av havsisens utbredning i Arktis och därmed möjligheterna som öppnas för en exploatering av Arktis.
Således i grund och botten handlar den nuvarande diplomatiska kampen i Arktis om att tillförskansa sig landområden för att möjliggöra en exploatering som skall kunna ge ekonomiska vinster, en modern form av guldrusch. I grunden ligger nationalstaterna som försöker säkerställa sin egen ekonomiska säkerhet. Utifrån de territoriella anspråken och retoriken som skett kring dessa kan man se att det är främst Kanada och Ryssland som har en strävan av att utöka sina områden.
Sjöfart.Del av Arktisfrågan handlar om möjligheten till att effektivt genomföra transporter på sjön av varor mellan Väst och Öst och vice versa. Tre möjliga farleder finns för detta 1) Nordostpassagen2) Nordvästpassagen och 3) Nordpolsleden. De tre farlederna har varierande tillgänglighet under året, generellt sett är det som bäst under September månad varje år.
Nordostpassagen är den farled som i dagsläget är mest intressant för sjöfartstrafik. Detta beror på att delar av leden är isfri året om och hela leden är isfri under sensommaren, vilket tillika är den tidpunkt som leden används för genomfart. Nordostpassagen går från Nordkap, via Barents Hav, via Kara-sundet in i Karahavet och går där längs med Sibiriens kust. Leden slutar vid Berings sund och ansluter där till Berings hav och Stilla havet. Leden går i huvudsak delsgenom ryskt territorialhav dels genom rysk exklusiv ekonomisk zon (EEZ).
Nordvästpassagengår längs Grönlands västkust och vidare västerut via den Kanadensiska skärgården, därefter via den Kanadensiska nordkusten genom Beuforthavet samt via USA:s kust norr om Alaska innan den når fram till Berings sund där leden löper ut i Berings hav och Stilla havet. Leden går genom Danskt, Kanadensiskt och Amerikanskt territorialhav samt EEZ. Nordvästpassagen är enbart öppen en kortare del av året och då enbart för fartyg med isgående kapacitet.
Nordpolsrutten är enbart en tänkt farled som kan tänkas utnyttjas när issmältningen nått sådan grad att den öppnas. I dagsläget kan man ej garantera genomfört. Fördelen om den någon gång i framtiden skulle kunna medge kommersiell trafik är att det är den av de tre möjliga farlederna den kortaste.
Under 2013 har trafiken ökat markant längs Nordostpassagen, dock skall man ha klart för sig att trafiken i sig är blygsam. Under 2013 har 270 fartyg sökt tillstånd att passera vilket skall jämföras med 2012 med 46 fartyg. Så procentuellt är ökningen markant men ej i totalmängd.
Naturtillgångarna.Olje- och naturgasfält finns redan i Arktis. Dock har isen och de långa transportavstånden gjort utvinningen av dessa naturtillgångar olönsamma. Dock med de generellt sett stigande oljepriserna och smältningen av havsisen i Arktisk förändrar drastiskt förhållningssättet till utvinningen av naturresurserna i området.
De tekniska utmaningarna för att kunna genomföra dels oljeutvinning dels naturgasutvinning är stora m h t de förutsättningar som råder vid Arktis. Dock så bedömer man att tekniska lösningar kommer gå att göra för att kunna påbörja utvining i de nya områdena som öppnas med isens smältning. Men kostnaden för dessa kan bli så pass höga så att det ej blir lönsamt att genomföra utvinning av naturtillgångarna.
De Arktiska områdena bedöms ha enorma outnyttjade naturtillgångar ca 13% av världens oupptäckta oljemängder samt 30% av den oupptäckta naturgasen bedöms finnas där. Huvuddelen av oljefyndigheterna bedöms ligga på Amerikanskt territorium och huvuddelen av gasfyndigheternapå Ryskt territorium. Fyndigheterna finns i huvudsak längs kusterna, på mindre än 500 m djup, på kontinentalsocklarna.
Forskare har gjort bedömningen att oljefyndigheterna i Arktis ej kommer förändra balansen mellan de oljeproducerande nationerna, fyndigheterna är för små för det kontra de som finns i andra delar av världen. För att exemplifiera det så är den totala oljetillgången inom Arktis ungefär den samlade oljeproduktionen i världen för drygt tre (3) år. Således ej en stor energireserv. Dock de stora naturgasfyndigheterna som finns i Arktis kan komma att väga tungt enligt forskarna, vilket som tidigare nämnts bedöms omfatta ca 1/3 av världens samlade tillgångar.
Upplevd hotbild. Rysslands President Vladimir Putinuttalande sig 2010, då som Premiärminister kring Arktis, där han ej såg ett ”Arktiskt Krig” som en möjlighet utan att meningsskiljaktigheter skulle lösas på ett civiliserat sätt mellan staterna. Likväl uttalade sig Rysslands Utrikesminister Sergei Lavrov 2011, där han säger att han ej ser det som troligt att det kommer kunna ske några stridigheter kring de naturresurser som finns i Arktis och kalla detta för provokationer. Utan meningsskiljaktigheter kring Arktis skall lösas med politiska och juridiska medel. Dock så har en förändring i inställningen skett. President Vladimir Putin uttalade sig under V350 till media och förklarade att Rysslands militära närvaro i Arktis krävs för att kunna skydda dess intressen mot möjliga hot frånUSA.
I Februari 2013 meddelade Generalstabschefen i Ryssland General Valeriy Gerasimovatt dels så kommer hotbilden mot Ryssland ökat signifikant intill 2030 dels så förutser man att krigs-/stridshandlingar kommer uppstå kring naturresurser vid denna tidpunkt. Vad som förutses är en kamp mellan de större/ledande nationer i världen kring bränsle- och andra energiresurser samt markområden för en allt ökande befolkningsmängd likväl att vissa områden kan bli obeboeliga.
Enligt Vice premiärminister Dimitri Rogozin så riskerar Ryssland att förlora sin suveränitet vid mitten av 2000-talet (att jämföra med Generalstabschefens V. Gerasimov uttalande) om man ej bejakar de nationella intressena i Arktis redan idag. Enligt Rogozin måste Ryssland tydligt definiera vad som är Rysslands intressen i Arktis och vidden av dessa. Det som Rogozinser som de nationella intresset är de naturresurser som finns i området, likväl är de dessa som kampen kommer vara kring, förlorar Ryssland det så förlorar man även sin suveränitet enligt Rogozin. Han gör även bedömningen att kampen om naturresurserna i Arktis kommer kunna ta sig ytterst ociviliserade former.
Rogozinhar även beskrivet en möjlig hotbild mot Rysslands intresse i Arktis. Den hotbild han ser framför sig är att andra nationer som har ekonomiska intressen i Arktis kan genomföra sabotage mot Rysslands olje- och gasproduktion i området. Enligt Rogozinmåste Ryssland kunna möta detta hot såväl under ytan som ovan. Han påtalar även att Ryssland saknar resurserna för detta idag.
En annan faktor som även Rogozin berör är den han påtalar om att NATO under en längre tid påtalat att man skall förstärka sina marina resurser i Arktis och som han säger under förevändningen att skydda sjöfarten i området. Det som oroar Ryssland med detta är att det mycket väl kan vara NATO örlogsfartyg som genomför patrulleringen delsi Barens Regionen dels längs Nordostpassagen som är utrustad med missilförsvar. Detta skulle försvåra t ex de strategiska robotstyrkorna förmåga att kunna verka.
Vad som är intressant är att jämföra uttalandena. Något har skett mellan 2010 intill dagens datum där Ryssland upplever än mer ökad konkurrenssituation kring Arktis och som tydligt kan ta sig formen av att militära maktmedel kan tänkas utnyttjas. Att Rogozin kan vara en frispråkig aktör är ett känt faktum varvid man kritiskt måste syna hans uttalanden. Dock så är han en av de ledande figurerna i bakgrunden som får stort genomslag. Men vad som är anmärkningsvärt är att Generalstabschefen går ut med ett sådant tydligt uttalande, det bör innebära att synen är sanktionerad från den högre politiska ledningen.
I sak kan man hålla med den Ryska bedömningen att risken för konflikter kommer öka desto mer t ex oljereserverna töms ut varvid oljan kommer bli en hårdvaluta. Dock är frågan om inte trycket i de västliga länder dvs hos dess medborgare då kommer driva fram/på alternativa lösningar till att möjliggöra energi utvinning ur andra källor kontra att gå i en konflikt. Vad som dock kan leda fram till en konflikt är om teknikvinningarna ej går framåt i lika snabbt tempo som t ex utnyttjandet av fordon o dyl med fossila bränslen i utvecklingsländerna. Då ökar kravet på att säkerställa tillgången till de fossila bränslena.
Det man dock måste ta i beaktande är att detta verkar vara en av de främsta strategiska planeringarna som man arbetar utefter i Ryssland. Det vill säga att skydda Rysslands råvaruresurser i Arktis. Vilket sätter Sverige och framför allt dess norra del i en än mer strategisk situation. Därav är det mycket intressant att se hur nu det dels uttalat sker en tyngdpunktsförskjutning mot Arktis från Rysk sida på alla plan dels den stagnation i Svensk försvars- och säkerhetspolitik som skett och hur man nu skall möta upp denna tyngdpunktsförskjutning från Rysk sida.
Militär uppbyggnad. Utgångspunkten för den nuvarande militära utvecklingen i Arktis från Rysk sida, tas ur FOI studie från 2008, Arktis – strategiska frågor i en region i förändring. Den pekar på fyra punkter för att nå en ökad tillgänglighet i Arktis för Rysslands väpnade styrkor. 1) Modernisering av baskomplexet på Kolahalvön samt större militär närvaro där. 2) Utökad patrullering i Arktis och Nordatlanten med ubåtar, ytfartyg och flyg. 3) Utbyggnad av övervakningssystem, för spårning av USA/NATO till havs, i luften och i rymden samt 4) Möjlig gruppering av framtida ryska missilförsvarssystem. 
President Vladimir Putin delgav den 131210 beslut till de Ryska Väpnade styrkorna att öka sin närvaro i Arktis samt förbättra den militära infrastrukturen i regionen, varav han särskilt betonade det sistnämnda i sitt beslut. Likväl som vicepremiärminister Dmitry Rogozin har påtalat att det ligger i Rysslands nationella säkerhet att öka sin militära närvaro i Arktis för att skydda de ekonomiska intressen som finns där, likväl att det är av geopolitisk karaktär.
Rysslands väpnade styrkor är dock ej förberedda för att genomföra väpnad strid i Arktis, något som en statligt framtagen rapport från november 2013 framhäver. Där man bl a lyfter fram att de förband som finns i den Arktiska regionen är för dåligt utbildad och saknar adekvat utrustning för att kunna strida i denna miljö. 
Grunden i all modern krigföring är att ha ett informationsövertag för att kunna dispositionerna sina stridskrafter klokt likväl för att kunna slå mot en motståndare effektivt. Detta har bedömt Ryssland tagit fasta på när man nu börjat bygga upp dels långräckviddig radar för att kunna upptäcka ballistiska robotar dels flygspaningsradar i Arktis. 
Den radar som håller på att upprättas för att kunna medge förvarning om ett strategiskt robotangrepp mot Ryssland i Arktis, byggs vid staden Vorkuta i Komi Oblast strax norr polcirkeln. Radarn har en räckvidd på cirka 6,000 km och ingår i ett återtag för att upprätta nya förvarningsradar och täppa igen de ”radarluckor” som uppstod vid Sovjetunionens sönderfall. I Sveriges närområde finns två stycken Voronezh radar en (1) Voronezh-M i Leningrad Oblast och en (1) Voronezh-DM i Kaliningrad Oblast.
Likväl kommer man upprätta radartäckning med obemannade luftförsvarsradar i Arktis. Radartypen skall enligt Vicebefälhavaren för det Ryska luftförsvaret Generalmajor Kirill Makarov vara framtagen specifikt för den Arktiska regionen. Likväl påtalade han att regionen kräver en mycket väl fungerade radartäckning för att dels skydda mot lufthot dels robothot. Likväl skall televapenförband eller förmågar har utplacerats i Arktis i närtid.
Den Ryska flottan påbörjade en ökning i sin aktivitet under 2010 i Arktis. En ökad patrullering med dels ytfartyg dels ubåtar. Den Ryska Flottans återtagande av Arktis började i September 2013, när man proklamerade att man numera hade återkommit för evigt till Arktis. Vad som föranledde detta uttalande var en flottövning som genomfördes omkring Novossibirsk i de östra delarna av Laptevhavet. Två år innan hade den Ryska flottan genomfört en liknande övning dock inte med ett tydligt uttalande att man skulle säkerställa en bestående flottnärvaro i Arktis.
Vad som även särskilt skall noteras med denna flottövning var att stora delar av ledningen för Norra Flottan var med på den. Samt att det framhävs att övningen tillika var rekognosering för att möjliggöra en planering som medger att Norra flottan kontinuerligt skall kunna genomföra patrullering med fartyg i området. Vad som kan vara av historiskt intresse rörande denna rekognosering är att de vatten som den genomfördes i ej har haft någon officiell närvaro av örlogsfartyg sedan 1942.
Likväl har Försvarsminister Sergei Shoigu delget att man skall skapa en enhet med örlogsfartyg som har isbrytningskapacitet under 2014. Denna enhet skall skydda och möjliggöra fartygstrafik längs nordostpassagen. Likväl uttalade sig Vicepremiärminister Dimitry Rogozin den 131220 att Ryssland var tvungen att öka sin närvaro i Arktis med örlogsfartyg för att skydda sina ekonomiska intressen. Likväl anser han att man måste öka koordineringen med sin ekonomiska planering i Arktis mot fartygsbyggandet för att kunna möta NATO närvaro i regionen. Under första kvartalet 2014 kommer ett möte ske för att diskutera uppbyggandet av fartygsvarv i den östra delen av Arktis. I detta möte kommer man försöka integrera Gazprom och Rosneft i fartygsbyggandet. Likväl kommer FSB tillföras fyra nya fartyg för att kunna säkerställa bevakningen av gränsområdena i Arktis.
Under 2013 har Ryssland påbörjat restaurerande av totalt sju (7) stycken flygfält i Arktis som varit outnyttjade och låtits förfalla sedan Sovjetunionen upplöstes. Innan 2013 års utgång skall även kontrakt skrivits med civila entreprenörer för att påbörja restaurerande av ytterligare två (2) flygfält. Således under 2014 genomförs restaurering av nio (9) flygfält varav vissa bedömt även kommer vara färdigställda för att kunna utnyttjas.
I Februari 2013 meddelade de Ryska Väpnade styrkorna att man kontinuerligt börjat patrullera Arktis med Norra Flottans marinflyg. Patrullringen genomförs över Norra ishavet och längs nordostpassagen. En uppgift som patrullringen fyller är att följa upp packisen längs nordostpassagen för att kunna assistera civil fartygstrafik i dess förflyttning. Det strategiska bombflyget har sedan 2007 genomfört patrullringar över Arktis som ett led i den strategiska avskräcknings förmågan. 
Som ett led i förstärkningen av de Ryska väpnande styrkorna i Arktis regionen tillförde man 2012, MIG-31. En intressant sak som man påtalade när man delgav denna information var att MIG-31 kommer vara stommen i missilförsvaret i Arktis. Man påtalade att MIG-31 har förmågan att bekämpa kryssningsrobotar. Likväl så kommer en moderniserad variant av luftvärnssystemet Pantsir-S (Pantsir-SM) anpassas för arktiska förhållanden utöver de övriga moderniseringar som skall genomföras.
På juldagen 2013 meddelades även att de Ryska väpnade styrkorna skulle tillföras en särskilt anpassad variant av transporthelikoptern Mi-8 för arktiska förhållanden. Vilket bl a skulle omfatta en kraftfullare motor, avisningssystem, skidor för landning i snö och myrmark. Likväl påtalade man att uppvärmningssystemet i helikoptern byggde på teknologi som utnyttjas i rymdfarkoster.
Under 2011 meddelade de Ryska väpnade styrkorna att man skulle upprätta två (2) renodlade arktiska brigader i Pechenga på Kolahalvön. Brigadtypen skulle uppgå till drygt 8,000 man och vara anpassad dels vad avser utrustning dels taktiskt för arktiska förhållanden. Som grund för denna brigadtyp har Ryssland studerat Svenska, Norska och Finska erfarenheter. Denna plan har dock flyttas mer och mer framåt i tiden och nu uppges 2015 vara den tidpunkt då man kommer ha en (1) renodlad motoriserad brigad för arktisk krigföring. Denna brigad skall även till del ha luftburen förmåga.
Enligt vissa uppgifter är det den 200. Mekaniserade brigaden som skall omvandlas till en arktisk brigad. Utöver denna brigad finns en (1) marininfanteribrigad (61.), det är dock oklart om denna skall omvandlas till arktisk brigad eller om en ny brigad skall sättas upp för att lösa denna uppgift. Både den mekaniserade brigaden och marininfanteribrigaden har förmåga att verka i vintermiljö dock ej de mer krävande förhållanden som det arktiska klimatet ställer på både människa och utrustning. Spetsnazförbanden i den norra delen av MD V har under 2013 även påbörjat utbildning för att kunna verka i Arktiskt klimat. 
Ovan är några exempel på den resursförstärkning som har genomförts och genomförs i den Ryska Arktis regionen för att förstärka möjligheten att försvara den. Vad som är intressant är när man spårar från 2008 intill dags datum är att denna förstärkning främst har påbörjats under 2012 samt med kraft under 2013. Under 2013 kan man nästan få uppfattningen att man påbörjat ett forcerat program för att snabbare öka förmågan i Arktis. 
Återgår vi till det FOI angav som faktorer för att öka tillgängligheten i Arktis för Rysslands väpnade styrkor så ser vi att man har uppnått många av målsättningarna som de anger. Vad som är oroväckande är den forcering som påbörjats, en gradvis resursförstärkning hade varit mer förståelig dvs allt efter hand som möjligheterna att utvinna naturresurserna så tillförman förmågar, nu forcerar man fram en resursförstärkning. Detta i sig kan föda en onödig rustningsspiral, samt frågan är vad är det man måste forcera fram resursförstärkningen mot?

Slutsatser
Att det pågår en kamp kring Arktis är tydligt, den kampen handlar ytterst om att dra en ekonomisk vinning främst vad avser fossila bränslen. Vad som dock är oroväckande i denna kamp som pågår just nu är Rysslands uttalanden kring en tydligt upplevd hotbild, vissa av uttalandena kan man bortse ifrån som irrelevant retorik. Men slår man samman delsden militära ledningens uttalanden dels den högsta politiska ledningen. Så framträder en tydlig rädsla från Rysk sida om att tappa möjligheten att säkerställa sin nationella säkerhet.
Den kamp som pågår är i dagsläget inte en kamp mellan t ex NATO och Ryssland, EU och Ryssland utan mellan enskilda nationalstater. Vad man dock måste ha i beaktande är att vissa av staterna är med i EU vissa i NATO eller båda organisationerna. Således finns en grundplatta och viss form av säkerhet för de stater som är med i dessa samarbetsorganisationer som även kan möjliggöra att de kan ta ut svängarna i sin retorik och till del sitt agerande. Att Ryssland mycket väl kan sätta likhetstecken mellan enskild nationalstat och samarbetsorganisation är fullt möjligt, jag har dock ej uppfattat att så är fallet just nu kring kampen om Arktis. Möjligheten finns dock att så kan ske, sker detta kommer bedömt hastigheten i spiralen som pekar på än mer frostigare relationer mellan Väst och Ryssland att öka.
Ryssland har en ambitiös plan för att dels möjliggöra en exploatering av Arktis dels skydda denna exploatering och i förläggningen dess utvinning av naturtillgångar. Vad som är oroväckande ur ett Svenskt perspektiv är att man inte verkar ta detta på något större allvar. Att en gradvis ökning av den militära förmågan har skett i Arktis regionen är tydlig samt att en tydlig uppbyggnad av nya förmågor genomförs är också tydlig. Således kommer Norra Sverige återigen bli ett strategiskt viktigt område likt det var under det kalla kriget. Rysslands planer för Arktis ligger just nu sex (6) år bort i tiden. I Sverige talar vi om ett 10-års återtagande vid förändringar av vår omvärldssituation. Just nu ökar den militära förmågan från Ryssland dels i vårt norra område dels i vårt södra område. Tydligare förändring i vår omvärldssituation än detta kan ej fås, lägg då ihop detta med en högre grad av nationella strömningar och tydligt repressiv lagstiftning mot reformvänliga krafter, HBQT personer samt oliktänkande i Ryssland så blir bilden som framträder än mer oroväckande.
Att säga att det pågår en militarisering av Arktis är felaktigt, däremot sker en förmågeuppbyggnad efter 15-20 års förfall sedan Sovjetunionens kollaps. Så ser man det rent statistiskt så ökar militariseringen men det handlar snarare om en återgång till den mängd styrkor som fanns under Sovjetunionens tid. Dock återigen så är vårt nuvarande försvar av de Norra delarna anpassade till det förmågeglapp som uppstod efter Sovjetunionens fall, inte till vad som kommer finnas inom bedömt sex (6) år. Återigen för att utnyttja ett populärt ord så kan Sverige orsaka ett säkerhetsvakuum och då i den Norra delen om man inte beaktar den upprustning som trots allt sker.
Hava a good one! // Jägarchefen
Källor
Barents Observer 1, 2(Engelska)
BBC 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2, 3, 4 (Svenska)
FOI 1, 2, (Svenska)
Förenta Nationerna 1(Engelska)
Geology 1, 2(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22(Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
Sveriges Radio 1, 2, 3, 4 (Svenska)
The Guardian 1, 2 (Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)

Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida (uppdaterat 09.10)

Såväl Försvarsmakten som framförallt Försvarsdepartementet och Regeringen träffades idag av en rejäl bredsida från Riksrevisionen. Det börjar närmast bli en tradition att Riksrevisionen publicerar en rapport där man granskar det svenska försvaret och försvarspolitiken. Förra vintern synade man Flygvapnets och Marinens beredskap, vilket viftades bort av Regeringen och som kvitto kom sedan den ”ryska påsken” några månader senare.

Tisdagens rapport avhandlade ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser” och är en av de mer kraftiga sågningar av svenskt försvar som jag läst. Med tanke på vad som skrivs i den öppna delen så hoppas jag att de hemliga delarna är kvalificerat hemliga. Det blir annars inte bara rejält pinsamt för Regeringen utan mycket allvarligt för svenskt försvar. I korthet konstaterar rapporten att Försvarsmakten varken har de personella eller materiella förutsättningarna att genomföra insatser i den grad som utlovats i ”försvarsbeslutet” (inriktningspropositionen) 2009. Det blir det gamla ”antingen eller” som gäller. Antingen genomför Försvarsmakten internationella insatser eller också genomför man nationella insatser som att upprätthålla beredskap.

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har under det gångna året varit i luven på varandra rejält när det gäller personalkategorier. Här anser Försvarsdepartementet att Försvarsmakten satsat för mycket på kontinuerligt tjänstgörande soldater, jämfört med tidvis tjänstgörande och vad som står skrivet i riksdagsbeslutet. Riksrevisionen konstaterar å sin sida att inte ens när insatsorganisationen är fullt uppfylld kommer att antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater att räcka till för att bemanna internationella insatser i det stipulerade omfånget (1700 personer insatta över tiden) och ej heller för nationella uppgifter.

Det här läget förvärras kraftfullt när Försvarsmakten ska realisera Regeringsbeslutet om att minska lönekostnaderna med 500 mkr till år 2019. Försvarsmakten blir då tvungen att övergå till en mycket högre andel tidvis tjänstgörande personal, vilket gör att det tidvis tjänstgörande personal kommer att behöva lösa uppgifter som annars löses av kontinuerligt tjänstgörande – även i det nationella försvaret. Därmed nedgår effektivt den nationella beredskapen. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport:

”Personalkategorin GSS/T ska således inte användas för uppgifter inom ramen för beredskapshöjningar upp till och med givakt*”

Vidare tar Riksrevisionen upp problemet med de stora antalet gruppbefäl, soldater och sjömän som i förtid väljer att avsluta sin tjänstgöring i Försvarsmakten. För att den ekonomiska ekvationen kring det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop krävs det att GSS stannar i snitt 6 år, vilket är en internationellt mycket hög siffra enligt FOI. Här räknade Försvarsmakten i början med årliga avgångar om 5 %, vilket till Riksrevisionens rapport höjts till 10 %. De faktiska avgångarna 2012 var enligt rapporten 19 % (första gången dessa siffror publicerats). Detta blir extremt dyrt för Försvarsmakten. FOI presenterade i november 2010 rapporten ”Frivilliga soldater istället för plikt” som bland annat innehöll en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemet. FOI konstaterade att för varje % högre avgångar än planerat ökar de årliga kostnaderna med 45 mkr på kort sikt och på längre sikt 90 mkr. Enbart de kortsiktiga årliga kostnaderna jämfört med ursprungsplanen kommer alltså att bli 630 miljoner kr om 2012 års avgångar håller i sig! Lägger man därtill även de långsiktiga kostnader så handlar det alltså om nästan 2 miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med den ursprungliga kalkylen för det nya personalförsörjningssystemet.

Till detta ska också läggas förra årets höjning av soldatlönerna i syfte att försöka få något fler att stanna i Försvarsmakten. Enbart den extra tusenlappen per månad kostar 185 mkr, vilket är 37 % av Regeringens sparkrav. Slår man ut de extra kostnaderna som uppstår för de förtida avgångarna hos anställd personal, kan man fråga sig om det inte vore en lösning att avsätta motsvarande summa för att just höja lönerna – rejält.

Den andra moroten som finns för att behålla personal i Försvarsmakten är en trovärdig verksamhet. Här gör Försvarsmaktens ekonomiska situation för 2014 att det kommer att bli mycket av just den övningsverksamhet som inte bara krävs för att hålla kvar personalen i organisationen och tro på systemet utan även för att få till stånd det insatsberedda försvar som utlovats.

Det säger sig självt att det här inte kommer att fungera långsiktigt. Enligt SVT kräver nu Allan Widman (fp) att tidigare värnpliktiga ska krigsplaceras för att fylla ut organisationen till dess att hela det ordinarie personalsystemet kunnat fyllas någonstans mot slutet av decenniet. Det förvånar mig något eftersom värnpliktiga redan är krigsplacerade på dessa platser vilket Widman utan tvekan är medveten om. Tanken är dock god, men riksdagsbeslutet att göra värnplikten vilande innebär tyvärr att inga värnpliktiga kan repetitionsutbildas utan att Regeringen beordrar beredskapshöjning eller mobilisering. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport att för att Försvarsmakten ska kunna nyttja dessa värnpliktiga krävs att Regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten 10 månader(!) innan repetitionsutbildning kan genomföras varvid de värnpliktiga ej kan användas för beredskapsökningar till och med givakt eller för den delen internationella insatser. Att någon Regering ska kunna fatta ett beslut med liknande framförhållning på grund av ändrade situationer i omvärlden är högst otroligt.

Det är alltså en diametralt skild bild Riksrevisionen levererar jämfört med hur Försvarsdepartement målat upp Sveriges försvarsförmåga. I normala fall brukar man från moderat håll och departementet komma dragandes med PARP-utvärderingen av Sverige, men sannolikt insåg man att det inte skulle bita mot Riksrevisionen. PARP-utvärderingen är NATOs utvärdering av den av Försvarsdepartementet på papper insända målsättningen för svenskt försvar. Det vill säga när insatsorganisation 2014 väl är intagen, vilket är just det Riksrevisionen konstaterar blir svårt att genomföra. Riksrevisionen å sin sida grundar sin rapport på faktiska mätvärden, rapporter och intervjuer med personal i Försvarsmakten om nuläget, gångna år och prognoser för kommande år.

Kanske var det också därför Försvarsdepartementet valde att gå ut med ett pressmeddelande om att Regeringen nu ändrar i Försvarsmaktens regleringsbrev i syfte att kräva mer jämställd könsfördelning i organisationen eftersom man anser att myndigheten misslyckats där (vilket jag instämmer i). En utmärkt ”wag the dog”-operation konstaterade vissa på Twitter och med gott resultat kan sägas med tanke på att TV 4 Nyheterna inte med ett ord nämnde Riksrevisionens rapport om det allvarliga läget i försvaret utan helt koncentrerade sig på att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.

Försvarsmakten är dock inte utan skuld i den här frågan eftersom det är myndigheten som från början lett in den politiska nivån på detta irrspår genom undermåliga kalkyler av kostnaderna för den nya insatsorganisationen.

Vad bör då nästa steg bli? Jag sällar mig till Johan Wiktorins förslag (Försvar och Säkerhet). Faktiskt så har Ryssland över de gångna åren visat vägen. Ingen vet idag riktigt vilken förmåga det svenska försvaret har och framförallt inte vilka brister som finns på riktigt. Medan NATO fått utvärdera en målsättningsskrivelse från Försvarsdepartementet så har Riksrevisionen kunnat bygga sitt material på faktiska rapporter. Ingen har dock prövat den egentliga förmågan, vilket är just vad man flera gånger om året gör i Ryssland genom beredskapskontroller likt den mycket stora som genomfördes i somras eller den för det strategiska bombflyget som vi i Sverige närmast känner som ”ryska påsken”.

Låt nu genomföra en riktig beredskapskontroll av Försvarsmakten under en vecka för att även få med logistik på riktigt och gör det utan de förvarningar till organisationen som föregått tidigare enstaka försök till sådan verksamhet. Det kommer att vara värt det i sammanhanget fåtal miljoner det kostar och som i så fall direkt kan räknas hem mot att leda in kommande försvarssatsningar på rätt områden. Det vore ett utmärkt avstamp inför det kommande försvarsbeslutet 2015.

Dock lär resultatet kosta mycket av den politiska prestigen, vilket gör intresset för ett dylikt förfarande närmast iskallt. Vi lär därmed få fortsätta lyssna till allehanda skönmålning av läget som då och då möts av en bredsida från en konsekvent, men i sammanhanget ändå maktlös Riksrevision.

SvD, 2, DN, 2, GP, 2, 3, Aft, 2, Exp

*Givakt är Försvarsmaktens högsta beredskapssteg och innebär att hela organisationen intar högsta beredskap med de resurser som för tillfället finns tillgängliga i syfte att avvärja kränkningar och säkerhetshot och förbereda för mobilisering


Uppdatering 09.10: Som jämförelse kan nämnas att man från finskt håll igår meddelade att man förhandlar om att köpa 100 stridsvagnar Leopard 2A6 (snäppet nyare än svenska strv 122) från Nederländerna. Finland gör därmed en annan bedömning än Sverige avseende behov av kraftfulla markstridssystem, eftersom landet redan under 00-talet köpte ett större antal Leopard 2A4. I Sverige nedgår samtidigt antalet moderna stridsvagnar till drygt 40 från nuvarande 120. Intressant i sammanhanget med Riksrevisionens rapport är att den finske försvarsministern Carl Haglund uttryckte sig så här om svensk försvarspolitik (ur Hbl):

”Sverige kan ha agerat förhastat då den allmänna värnplikten försvann. Det säger försvarsminister Carl Haglund. I Sverige visar en granskning att Sverige inte når upp till kraven om insatsstyrka.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund”


Det är lätt att instämma med Haglund.

Putin drar upp framtiden

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

Gästinlägg: Därför behövs en Marin



I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av 

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

  • Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.
  • Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.
  • Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.
  • Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.
  • Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.
  • Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.
  • Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

  • markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.
  • inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.
  • tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

Ryska hösten

Sammanfattning
Den av Svensk media rapporterade flygövningen som genomfördes den 131028 i södra Östersjön bör ses i ett större sammanhang än som en begränsad övning enbart riktad mot de tre länderna, Sverige, Polen och Litauen, som det rapporterats om. Bedömt så har en mindre övningen liknande den som genomfördes på långfredagen 2013 mot Sverige genomförts. Övningen har bedömt varit ett svar mot den genomförda NATO övningen Steadfast Jazz 2013 som syftade till att öva Artikel 5 åtagande enligt NATO stadgan.
Analys
På morgonen den 131028 upptäckte radar att fem (5) flygplan som flög ut via Finska Viken från St Petersburg, planen var två (2) SU-27, två (2) TU-22M samt ett (1) A-50. Planen kom att förflytta sig ur Finska viken parallellt med de Baltiska staterna för att gå in i ett övningsområde. Det geografiska området som övningen genomförts inom är S Gotland V Litauen samt N Polen över internationellt vatten. Likväl är detta ej ett vedertaget övningsområde i och med att detta enbart kan upprättas inom eget FIR. Flygplanen skall ha befunnit sig på en flyghöjd av cirka 7,000 – 9,000 meter över havet och befunnit sig cirka fem (5) till sju (7) minuters flygtid från Svenskt territorium.

Bild 1. Ungefärligt övningsområde samt in- och utflygningsstråk.
Bild 2. Svensk FIR i södra Östersjön.

Övningen genomfördes i internationellt luftrum men förefaller till del bedömt även ha genomförts i Svensk flyginformationsregion (FIR). Vad avser FIR så är det dels en nationell angelägenhet delsansvarar även Sverige för säkerheten i sin FIR således uppstår det ett tydligt problem om någon nation oannonserat börjar öva i Sverige FIR. Likväl som Wisemanpåtalar, genomför man oannonserade övningar i någon annans FIR så har man ett tydligt bakomliggande syfte med det.

Övningen kom att genomföras under cirka två (2) timmar, där raka anflygningar genomfördes dels mot Sverige och då i form av Ölands södra udde dels mot Polen och även mot Litauen. Därefter kom styrkan att lämna övningsområdet och flyga åter via samma flygrutt som de anlände till övningsområdet.
Den Svenska incidentroten bedömt baserade vid F 17 i Ronneby vid tillfället kom att beordras upp för att genomföra identifiering och skuggning av vilken verksamhet som genomfördes av den Ryska Styrkan. Den svenska incidentroten skall ha följt det Ryska företaget på några kilometers avstånd. Likväl kom NATO Air Policing Mission i Baltikum skicka upp en incidentrote av Belgiska F-16 plan för att genomföra identifiering samt uppföljning av verksamheten som genomfördes .
Att övningsföretaget var av offensiv karaktär har framkommit utifrån de raka anflygningar som genomförts mot de tre tidigare nämnda länderna. Tidigare erfarenhet (i boken Luftens Dirigenter finns radarbilder över liknande företag som övats under 1980-talet i Östersjön) av liknade företag visar på att man bedömt har övat avfyringsförfarande av kryssningsrobotar med TU-22M planen.
Samma morgon lyfte två (2) stycken TU-160 bombplan samt två (2) stycken TU-95MS från Engels flygbas i Saratov Oblast. Dess flygväg genom Ryssland är fortfarande något oklar dock så passerade man Norges kust, vilket resulterade i att Norska flygvapnet skickade upp sin incidentrote bestående av två (2) F-16 jaktplan som följde den ryska rotens förflyttning längs Norskt luftrum. Därefter passerade roten mellan Island och Färöarna för att genomföra lufttankning NV om Irland över Atlanten, för att därefter fortsätta förflyttning över Atlanten via Karibien till Venezuela. Totalt sett tog förflyttningen tretton (13) timmar och distansen som avverkades var över 10,000 km. TU-95MS flygplanens uppgift skall ha varit att agera radiorelä vid områden som bedömdes ha dålig radiokommunikation.

Bild 3. Bedömd flygväg för TU-160.

Syftet med förflyttningen av två (2) TU-160 till Sydamerika var att genomföra stridsövningar i regionen och därmed även vissa att man har förmågan att förflytta sig med strategiskt bombflyg till en annan kontinent och där lösa stridsuppgifter.
TU-160 flygplanen patrullerade främst området i N Sydamerika och den karibiska övärlden. Planen kom även att förflytta sig till Nicaragua för att därefter förflytta sig åter till Venezuela. För att återvända via bedömt samma flyg rutt som tidigare dock så genomfördes lufttankning på återvägen över Norska Havet med understöd av II-98 lufttankningsflygplan för att landa åter vid Engels flygbas den 131105.
Således finns det via bekräftade media uppgifter om att en relativt stor flygstyrka lyfter från centrala Ryssland under morgontimmarna den 131028 för att sprida ut sig mot Västeuropa. Det finns även obekräftade uppgifter (dvs uppgifter som enskilda individer skrivit på forum) att ytterligare ett flygföretag skall ha lyft samma morgon, detta finns ej omnämnt i någon officiell rapportering varvid jag låter det vara därhän.
Således är det fyra (4) stycken strategiska bombplan som löper ut över Barens hav och Norska Havet samt två (2) stycken som löper ut över Östersjön under morgontimmarna den 131028. Varav det som flyger ut över Östersjön understödjs av jaktflyg samt stridsledningsflygplan.
I och med att det är TU-95MS som utnyttjas som reläflygplan bör man även beakta möjligheten att dessa även övat andra uppgifter parallellt med den huvuduppgift man har haft m h t den övning som genomfördes parallellt i Östersjön när TU-95MS befann sig dels över Barens Hav och Norska Havet dels över Atlanten. Likväl som man bör se det som troligt att TU-160 flygplanen även övat stridsföretag under sin förflyttning till Sydamerika i och med att det uttalade övningssyftet där var just att öva stridsföretag.
I mediarapporteringen har man sagt att det övades anfallsföretag mot Öland, detta bör man bortse från, mest troligt är det anfallsföretag bortom Öland som har övats när man har genomfört anflygning mot svenskt territorium. Nedanstående tabell visar på beväpningen som TU-22M kan bära, därmed kan vi dra några slutsatser mot troliga målval som kan ha funnits under övningsföretaget. Att observera är att tabellen även tar upp robottyper som troligtvis kan bäras av TU-22M. Att Beakta är att Kh-55 ej beröras i tabellen mht dess extrema räckvidd (3,000 km), dock är det fullt möjligt att det kan ha simulerats användning av denna.
DATA
Kh-65
Kh-22
Kh-31
Kh-35U
Robottyp
Kryssningsrobot
Sjömål
Markmål
Sjömål
Räckvidd
600 km
460-500 km
110 km
260 km
Bild 4. Ungefärliga räckvidder för möjliga vapenlaster på TU-22M.

Har Kh-22 utnyttjas täcks hela Kattegatt och del av Skagerrak samt hela Östersjöinloppet täcks. Således har Kh-22 utnyttjas har man haft stora möjligheter till att hindra eller försvåra insegling med örlogsfartyg i Östersjön samt trupptransporter på fartyg in till Östersjön.
Har Kh-31 utnyttjas så ser vi att de facto blir målvalet Ölands södra udde som faller inom porté. Dock så är det oklart om TU-22M kan bära Kh-31 samt det finns bättre leveransplattformar än TU-22M för Kh-31 för att genomföra markmålsbekämpning m h t att flygplanet är av strategisk karaktär så är detta således ej troligt.
Har Kh-35U utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-35U kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen.
Har Kh-65 utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-65 kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen. Likväl som att bekämpa prioriterade markmål inom området.
Vad avser de två andra länderna (Polen, Litauen) som anflygningar genomfördes mot så blir bilden lite mer otydlig. Stora delar av kan redan nås från Kaliningrad Oblast eller från Ryskt territorium med hjälp av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobot om man skall hålla sig till konventionella stridsmedel. Vad avser Polen så kan anflygningarna ha varit riktad mot t ex Gdansk dock så bör övningen i sådant fall genomförts i ett mer nordligt område kontra den plats som det nu genomfördes i.
Vad avser Litauen blir det än mer otydligt för hela det området kan nås av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobotfrån både Kaliningrad Oblast samt övrigt angränsande Ryskt territorium varvid utnyttjandet av strategiskt bombflyg således faller på sin egen orimlighet dvs det skulle vara att felutnyttja en strategisk resurs mot detta land likväl kan anflygningen genomföras från eget territorium mot Litauen man behöver ej flyga en omväg genom Finska viken till södra Östersjön för att nå avsedd verkan.
Vad avser det medföljande A-50 stridsledningsplanet så kan det ge en viss indikation på vad som har genomförts. Bedömt har det rört sig om ett ett stridsföretag, varvid flygledning krävs dels för att erhålla längre radarräckvidd delsför att kunna erhålla måldata utanför sin egen radarräckvidd. Givetvis kan även hela övningen varit en del i för att erhålla data för att analysera dels Svenska dels NATO förmågor i området. Med detta menar jag att man från Rysk sida mycket väl även kan ha haft en luftburen eller sjöburen plattform som genomfört signalspaning i anslutning till Svensk, Polsk eller Baltisk kust.
Således kan man redan här se några tydliga drag i vad som har skett. För det förstaär det ett stridsföretag eller inhämtningsföretag eller kombination av båda som har genomförts. Detta kommer man fram till genom att precis som Wiseman påpekar och som även jag påpekat rörande den Ryska påsken att Ryssland har så pass stora landområden som är obebodda som man kan öva över så man behöver ej fara till Södra Östersjön för att öva sina luftstridskrafter.
För det andra bör man ej se TU-22M och TU-160 flygningarna som två isolerade händelser. Bedömt har man genomfört en liknande övning om dock i mindre omfattning än den som genomfördes under Ryska påsken med det strategiska bombflyget. Detta bör man se ur ljuset att båda flygningarna genomförs bedömt samordnat i tid, dock finns inga exakta tidsuppgifter på de båda flygföretagen förutom att morgon har angetts.
Slutligen för det tredje kan man anta att fokus för själva övningen trots allt varit antingen mot Sverige eller mot Skagerrak, Kattegatt eller Nordsjön. Detta m h t om Polen varit målet bör man intagit en nordligare plats för att genomföra övningen på. Samt att utnyttja strategiskt flyg mot de Baltiska staterna från Östersjön faller på sin egen orimlighet då Ryssland har angränsande landgräns mot dem och därmed skulle förkorta anflygningssträckan markant samt minska risken för påverkan om man kom över den kontra runda de Baltiska staterna.
Slutsatser
Den förstaslutsatsen jag vill dra är att jag bedömer ej att Sverige var målet med övningen. Den s k Ryska påsken hade en tydligare karaktär av att Sverige var målet. Denna övningen bedömer jag var riktad mot Skagerrak, Kattegatt och Nordsjö området utifrån flygplanens geografiska placering. Bedömt vid händelse av ett skarpt genomförande har Ryssland initialt luftherravälde över det området mht att NATO luftstridskrafter i Baltikum nedkämpats i ett tidigt skede av indirekt bekämpning samt S-400 placering i Kaliningrad Oblast förhindrar i mångt luftrörelser över det aktuella området. Dels kommer det Polska flygvapnet bedömt ha ”fullt” upp att värja sig dels mot luftangrepp via Vitryssland samt utplacering av S-300 system nära den Polska gränsen i Vitryssland. 

Den andra slutsatsen jag vill dra vilket jag redan berört ovan, är att jag bedömer att både TU-22M flygningen och TU-160 flygningen hör samman. Detta utifrån att flygplanen har bedömt förflyttat sig samtidigt i tid.

Således vad är det då som övades den 131028 på morgontimmarna i södra delen av Östersjön? Min bedömning är det som övades var att förhindra styrketillväxt av NATO stridskrafter sjövägen via Nordsjön in i Östersjön. Sverige bedömer jag ej var målet för den egentliga övningen med TU-22M flygplanen. Dock kan signalspaning genomförts för att inhämta data rörande hur delsSverige agerade vid övningen dels NATO agerade så övningen kan ha fyllt flera syften. Men huvudsyftet bedömer jag var att öva hur man skulle kunna hindra en styrketillväxt sjövägen till området.
Likväl bedömer jag att TU-160 flygplanen ingick i övningen dock var deras mål i Atlanten vilket är t ex fullt möjligt kan ha varit en simulerad hangarfartygsgrupp motsv. Således bör man se denna övning ur ljuset av NATO artikel 5 övning i Baltikum dvs Steadfast Jazz. Min bedömning är att Ryssland gjorde en tydlig motövning mot denna i form av att dels visa ”flagg” i området delsvisa att man besitter förmågan att kunna förhindra styrketillväxt i området sjövägen.
Styrketillväxt luftvägen försvåras ju markant m h t utplaceringen av S-400 i Kaliningrad Oblast vilket har visats i tidigare inlägg rörande den enklavens potential att kunna verka med olika former av robotsystem. Samt en sådan övning är ju mycket svår att kunna sägas ha genomförts m h t att system ständigt är operativa så att det blir svårt att säga när den genomförs. Däremot en förflyttning av flygstridskrafter märks likväl som sjöstridskrafter och övning med dessa.
Likväl skall man särskilt beakta det stundande EU toppmötet i Litauen avseende undertecknandet av frihandelsavtal med Östeuropeiska stater. Det kan även ha spelat in i valet av övningsplats, dock är frågan om effekten inte märks mer genom att återigen genomföra anfallsflygningar från eget territorium mot isåfall de Baltiska staterna. Dock får man definitivt ett större media genomslag att öva på detta sättet som nu genomförts men det kan likväl slå tillbaka rejält. Således faller jag tillbaka på resonemanget kring att det dels övats för att förhindra en styrketillväxt dels övats för att visa ”flagg” gentemot NATO övningen Steadfast Jazz.
Have a good one! // Jägarchefen
Stort tack till Wiseman för synpunkter avseende innehållet.

Källor
Air Power Australia 1(Engelska)
FAS 1, 2, 3(Engelska)
Expressen 1(Svenska)
Svt 1(Svenska)
Transportstyrelsen 1(Svenska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Litauiska Försvarsmakten 1, 2(Engelska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Röda Stjärnan 1(Ryska)
Tactical Missiles Corporation 1(Engelska)

Försvarets resa mot ett nytt försvarsbeslut – våga vara tydlig

Abstract This article takes it´s starting-point in the rift between the Government and the military concerning the future development of our Armed Forces. The defence decision from 2009 is no longer achievable according to a report from the defence Headquarter. This article argues that both parties must change attitudes – due to  limited funding, the […]

Kärnvapentriaden

Sammanfattning
Vid ett antal tillfällen under 2013 har man i Ryssland genomfört beredskapskontroller av de strategiska styrkorna dvs de förband som har kärnvapen. Att sådana kontroller genomförs är självklart i och med att dessa förband måste ha en hög förmåga att handla under en mycket begränsad tid för att uppnå verkan. Dock så har det varit isolerade beredskapskontroller av specifika förband tidigare, beredskapskontrollen som genomfördes 131031 omfattade hela kärnvapentriaden vilket gör den mycket intressant m h t att hela beslutskedjan därmed har prövats i händelse av ett utnyttjande av kärnvapentriaden i Ryssland. Likväl visar 2013 års rapportering kring de strategiska styrkorna att de fortfarande är det prioriterade vapenslaget hos de Ryska väpnade styrkorna.
Analys
Allmänt.Rysslands kärnvapenstyrkor utgörs av de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tungabombflyget. De strategiska robottrupperna består av tre robotarméer 27. Robotarmén Vladimir, 31. Robotarmén Orenburg och 33. Robotarmén Omsk. Respektive robotarmé är därefter nedbruten i ett antal divisioner följt av regementen.
Bedömt består de strategiska robotstyrkorna idag av ≥ 50 silo baserade SS-18, ≥ 160 mobila SS-25, ≥ 50 silo baserade SS-27, ≥ 18 mobila SS-27 samt ≥ 18 SS-29. När den nu pågående militära reformen av Rysslands väpnade styrkor är genomförd så skall de strategiska robotstyrkorna 2020 bestå av ≥ 170 SS-27 mobila och silo baserade, ≥ 30 SS-19 samt ≥ 108 SS-29 fördelat på nio robotdivisioner. Vad avser personal så skall de strategiska robotstyrkorna mellan 2013 och 2017 öka sin andel av kontrakt anställda från 25% till 60%.
De strategiska robottrupperna genomför just nu en ombeväpning för att införa SS-29. Totalt sett kommer fyra (4) regementen utrustas med SS-29 under 2013. Två (2) regementen i Teykovo robotdivision har redan utrustats samt bedömt kommer två (2) regementen i Novosibirisk divisionen utrustas nu under de sista två (2) månaderna av 2013 med systemet. Ett regemente består bedömt av nio (9) stycken missiler med tillhörande fordon samt ytterligare lednings- och underhållsstöd.
Utöver en ombeväpning så genomförs även ett återtagande av förmågor. Under Sovjeteran infördes järnvägsbaserade avfyringssystem för ICBM, dessa kom att användas som system mellan 1987 intill 2002. Sovjetunionen och därefter Ryssland kom att förfoga över tolv (12) stycken sådana system. START II avtalet förbjöd sådana system varvid det sista systemet avvecklades 2007. Dock så medger nu START III avtalet som trädde i kraft 2010 att sådana system må nyttjas, varvid Ryssland har för avsikt att utveckla sådant. Enligt uppgift så kan en prototyp av systemet finnas klart till 2020 och missilen kommer rymmas på en järnvägsvagn och väga hälften av dess föregångare. Detta kommer ej skada järnvägsystemet i lika stor omfattning som föregångaren gjorde.
Den strategiska robotubåtsflottan har flottiljer i Norra Flottan samt Stilla havs flottan. Robotubåtsflottan bestod 2013 av (tio) 10 stycken robotubåtar, fördelat på tre (3) olika ubåtstyper, Delta III (3 st), IV (6 st) och Borey (1 st) varav ytterligare en (1) Borey bedöms kunna tillföras i slutet av 2013.
Vad avser utveckling för den strategiska robotflottan så införs just nu fjärde generationens ubåtar i form av Projekt 955 den s k Borey klassen varav åtta (8) stycken skall färdigställas innan 2020 och bedöms kunna utnyttjas i tjugo (20) år framåt. Parallellt med detta så har man påbörjat studier för femte generationens ubåtar. Dessa kan övergå till att utnyttja luftoberoende maskineri enl princip av Stirlingmotor som finns på t ex Gotlandsklassen. Detta för att få en tystare gång. Beräknad uthållighet med sådant maskineri är mer än en (1) månad.
En intressant sak kring utvecklingen av den femte generationens strategiska robotubåtar är att man tydligt begränsar sig i hur lång tid man kan genomföra sin patrullering vid ett icke utnyttjande av atomubåtar. Dock så är generellt sett Rysslands patrullerings tid betydligt kortare än t ex de amerikanska strategiska robotubåtarna, vilket bör ses ur det ljuset, varvid man även säkert sparar in en hel del pengar på att ej utnyttja atomkraft främst avseende logistiktjänsten kring detta.
Det strategiska bombflyget indelas i två fördelningar Engels och Ukrainkaur fjärrflyget och ligger under 36. Flygarmén Moskva. Bombflyget utnyttjar två (2) typer av tunga bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS Bear H. Båda flygplanstyperna kan bära Kh-55 kryssningsrobot samt TU-160 kan bära Kh-15.
Vad avser skarpa uppskjutningar så meddelade man initialt för året 2013 att man skulle avfyra elva (11) stycken interkontinentala ballistiska missiler, detta antal kom att utökas till sexton (16) stycken. Vilket kan jämföras med att man under 2012 enbart avfyrade fem (5) stycken. Del av dessa uppskjutningar är även för att placera ut främst militära satelliter i omloppsbana.
Övningar.De övningar som kommer beröras är larmövningar som genomförts samt då av de strategiska robotstyrkorna iom att det är lättare att se dessa övningar kontra t ex flygövningar med det strategiska flyget där dess art kan vara svår att bedöma. Det är fullt möjligt att jag kan ha missat någon larmövning som genomförts. Totalt sett så skall de ryska strategiska robotstyrkorna under kvartal tre (3) och fyra (4) 2013 genomföra över 200 övningar på alla nivåer.
Den första officiella rapporterade larmövningen 2013 för de strategiska robotstyrkorna genomfördes mellan 130408 och 130413. Den omfattade 42. Robotdivisionen Tagil ingående i 31. Robotarmén. Övningen syftade till att pröva interoperabiliteten inom divisionen samt ledningsförmågan av denna samt utföra stridsuppdrag under varierande förhållanden. Likväl så värderades förbandets moral, stridsvärde, förmåga att agera i händelse av larmberedskap samt åtgärder mot terrorister av en särskild undersökningskommission från de strategiska robotstyrkorna.
De väpnade styrkorna genomförde mellan 130723 och 130727 även en beredskapskontroll på delar (två robotdivisioner) av de strategiska robotstyrkorna ingående i 31. Robotarmén i Orenburg Oblast. Den övningen kom att omfatta cirka 2,500 man och cirka 350 olika system. Denna övning syftade dels till att genomföra grupperingsövningar dels kontrollera om förbanden hade förmåga att inta en högre beredskapsgrad inom utsatt tid från det att larm kom. Likväl övades taktisk förflyttning dvs förbanden förflyttade sig i patrullområden för att undgå/försvåra bekämpning samt inom dessa områden genomfördes grupperingsövningar. Likväl så syftade övningen till att kontrollera den materiella statusen på förbanden.
131030 beordrade President Vladimir Putin återigen en beredskapskontroll, denna gång av de strategiska trupperna dvs Rysslands kärnvapenstyrkor samt av luftförsvarsförband. Samtliga ingående delar i kärnvapentriaden prövades dvs flygvapnets delar (strategiskt bombflyg), robotstyrkornas delar (missiler) samt flottans (ubåtar) delar (missiler). Likväl övades även robotskott med kortdistansrobotar ur artilleriförbanden. Vad avser kortdistansrobotarna får man förutsätta att det som övades var utnyttjande av taktiska kärnvapen m h t beredskapskontrollens karaktär.
De strategiska robottrupperna genomförde övningsskjutning dels från Plesetsk (RS-12M / SS-25)dels från Dombarovskiy (RS-20V / SS-18) målet för de båda skjutningarna var övningsfältet Kura på Kamtjatka halvön. Enligt uppgift skall båda missilerna ha träffat sina mål. I Dombarovskiy finns följande förband ur de strategiska robottrupperna: 175, 206, 368, 494 och 767. missilregementet. Regementena är utrustade med SS-18 á 6 st i silo per regemente. Uppskjutningsplatsen i Plesetsk utnyttjas främst för att placera militära satelliter i omloppsbana, platsen utnyttjas även för provskjutningar av t ex ballistiska missiler.
Ubåtsvapnet genomförde avfyringar dels från Barens hav dels från Ochotska havet. Ubåten Bryansk (Deltav IV) tillhörande Norra Flottan avfyrande från Barenshav en ballistisk missil mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Ubåten Svyatoy GeorgiyPobedonosets (Delta III) avfyrade en ballistisk missil från Ochotska havet mot Chizha övningsfält i norra Ryssland. Enligt uppgift skall missilerna träffat målen.
Inom ramen för beredskapskontrollen genomfördes även övningsskjutningar med Iskander samt Tochka-U system i MD C och MD S. Målen befann sig på avstånd längre än 100 km från avfyringsplatsen samt UAV utnyttjandes genom hela bekämpningsförloppet av ledningsdelarna, målen skall enligt uppgift ha träffats. Vad avser kortdistansmissiler så avfyrades en (1) Iskander-M samt tre (3) stycken Tochka-U missiler.
Luftförsvaret engagerades även i denna beredskapskontroll, S-300, S-400 samt Pantsir-S förband, i Kapustin Yar (Astrachan oblast) genomfördes övningar med S-300 och S-400 medan Pantsir-S förbanden övades i Ashuluk (Astrachan oblast). Luftförsvarsförbanden nedkämpade totalt 15 mål som simulerade luftfarkoster samt ballistiska missiler. Målen uppträdde på varierande och med varierande hastighet, målen skulle simulera ett massivt angrepp mot ryskt luftförsvar. Luftförsvarsförbanden genomförde detta även i en telestörd miljö. Likväl genomfördes robotskott med kortdistansmissil för att simulera ballistisk missil vilket luftförsvarsförbanden nedkämpade. Detta genomfördes i Sary-Shagan Kazakstan.
Vad avser flygvapnet så skall sex (6) besättningar för TU-95MS larmats samt lyft från Engels flygbas i Saratov oblast. Flygsträckningen som styrkan tog skall ha varit över de norra delarna av Ryssland över svår orienterad terräng. Tre (3) stycken kryssningsrobotar skall ha avfyrats vilket skall ha varit terrängföljande och anflygit på låg höjd samt träffat sina mål på övningsfältet Telemba i Sibirien.
Enligt den preliminära utvärderingen så skall samtliga ingående delar i kärnvapen triaden löst sina tilldelade uppgifter tillfyllest. Beredskapskontrollen kommer utvärderas samt en slutlig utvärdering skall delges Generalstaben 131115 avseende förbättringspotentialen hos de strategiska trupperna. Likväl så påtalade man att beredskapskontrollen visade på ett snabbt agerande hos de Ryska kärnvapenstyrkorna från det att larm kom till att ordrar effektuerades igenom organisation.
Graden av tillämpning i denna beredskapskontroll bör kunna diskuteras m h t att man t ex filmat robotskotten från ubåtarna, vilket tyder på att det varit känt i delar av organisationen att beredskapskontrollen skall genomföras m h t att man flyttat t ex fartyg till ubåtarnas uppehållsplats. Härvid kan det mycket väl kommit till kännedom för förbandschefer att en kontroll är på gång varvid rättvisande värden kan gått om intet.
Vad som dock är mycket intressant är att man väljer att öva hela kedjan samt hela kärnvapentriaden vid ett och samma begränsade tillfälle i tid. Nu gör jag bedömningen att denna övningen till del varit känt i väst för att undvika en beredskapshöjning hos t ex USA strategiska styrkor, men likväl är det ett tydligt budskap man skickar ut från Rysk sida med en sådan här övning då hela triaden övas/prövas att övningen genomförts i nära tid till Steadfast Jazz kan vara en tillfällighet eller så inte.
Slutsatser
Så här vid de sista skälvande månaderna av 2013 kan man se att President Vladimir Putins budskap som kom i Januari att beredskapskontroller skulle genomföras av de ryska väpnade styrkorna verkligen har genomförts. Att man innan 2013 bör ha genomfört beredskapskontroller av Rysslands strategiska styrkor håller jag som mycket troligt främst för att man i Ryssland ser detta som sin viktigaste ”förbandskloss”.
Två (2) av de tre genomförda beredskapskontrollerna har genomförts med 31. Robotarmén. Detta kan tyda på att antingen man har haft ett lägre stridsvärde på detta förband. Eller att man tillmäter detta förband ett större värde än de två övriga robotarméerna om en gradering skall göras sinsemellan.
Den mest intressanta beredskapskontrollen är dock den sista som genomfördes i oktober månad. Denna övade som jag tidigare nämnt hela systemet under en mycket begränsad tidsrymd samt även insats med taktiska kärnvapen övades mht utnyttjandet av SS-26 system i övningen. Att man på ett ledningsplan gör sådana här övningar över tiden är mycket troligt. Men att man väljer att genomföra skarpa robotskott med samtliga system ingående i kärnvapentriaden samtidigt tillhör ejvanligheterna.
Att man inte reagerat på detta i massmedia är återigen konstigt mht att hela kärnvapentriaden prövades, nu har vi ju under 2013 sett ett antal övningar som ej rönt någon större uppmärksamhet i svensk massmedia vilket ur mitt förmenade borde ha gjort det mht övningarnas karaktär. Dock brukar kärnvapen alltid ha en tydlig negativ klang i svensk media så det är mycket konstigt att denna övning ej berörts för den var exceptionell.
Varför har man då valt att göra det. Dels kan det bero på att man håller på att införa ett nytt ledningssystem för de strategiska förbanden och man valt att utnyttja en beredskapskontroll med skarpa robotskjutningar för att erhålla adekvat data för att kunna utvärdera funktionaliteten hos systemet. Dels kan det vara en klassisk rysk maktdemonstration. Jag lutar mest åt det förstnämnda alternativet, dock så sammanföll beredskapskontrollen lite väl otroligt i tid för att inte vara ett försök till en mindre maktdemonstration också m h t Steadfast Jazz 2013.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
ESA 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(Engelska)
Sage Journals 1

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin (Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm) ………………………………………………………………………………………………………………………… ”The power to hurt […]

Mikael Oscarsson (Kd): ”Dåligt att inte den största förändringen på 100 år var förberedd”

Serien med intervjuer av partiernas försvarspolitiska talespersoner i samband med deras riksting (motsv.) fortsätter idag med Mikael Oscarsson (Kd). Nästa helg med statsrådet Karin Enström m a a den här helgens partistämma för moderaterna. – Vad är kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik? Först vill jag slå fast att för Kristdemokraterna är försvarsfrågorna inget särintresse, det är […]

Riktad opinionsbildning?

Sammanfattning

Bedömt så genomförs det i Ryssland en riktad opinionsbildning från dels delar av den Ryska statsledningen dels intressegrupperingar i Ryssland som tjänar på att ha en vis grad av spänningar mellan Ryssland och andra länder. Väst i form av USA och EU har tappat initiativet i Ryssland för att kunna motverka dessa strömningar främst pga införandet av den s k ”agentlagen”. Där bl a NGO och andra intressegruppers arbete försvåras markant. Den riktade opinionsbildningen bör noggrant följas m h t den ger strömningar inom landet som lätt kan vändas i någon riktning vid ett förändrat säkerhetspolitiskt läge och därmed mobilisera Rysslands moraliska styrka mot ett gemensamt mål d v s en yttre fiende.
Analys
RIA Novosti delgav 131011 resultat från Levada Center senaste opinionsundersökning rörande de Ryska medborgarnas syn på Väst och då främst de Förenta Staterna och den Europeiska Unionen. Siffrorna i denna opinionsundersökning är allt annat än en munter syn att ta del av.
Till saken hör att Levada Center anses vara det mest opartiska undersökningsinstitutet i Ryssland just nu. Att det då är de som delger nedanstående siffrorna som vi kommer ta del av gör hela rapporteringen än mer anmärkningsvärd. Således bör dessa opinionssiffror tas på allvar och inte negligeras som någon form av riktad informationsspridning.
Undersökningen genomfördes mellan den 20 och 24 September 2013. 1601 individer tillfrågades över 18 års ålder på 130 platser inom 45 regioner av Ryssland. Den statistiska felmarginalen skall enligt Levada Center vara 3.4%
Vad avser Förenta staterna har andelen som har en mycket positiv inställning gått från 12% 1997 till 3% 2013. Andelen som har en mycket negativ inställning ökat från 7% 1997 till 13% 2013. Likväl har andelen som har en dålig inställning ökat från 12% 1997 till 36% 2013.

Vad avser den Europeiska unionen så har andelen som en mycket positiv inställning till unionen har sjunkit från 9% 2003 till 4% 2013. Andelen som har en mycket dålig syn på unionen har ökat från 2% 2003 till 5% 2013. Likväl har andelen som har en generellt dålig inställning till unionen gått från 9% 2003 till 24% 2013.

Intressant att notera är att den rådande konflikten till Ukraina ej har påverkat den allmänna opinionen mot landet än, 2002 hade 7% mycket dålig inställning, medan 2013 hade enbart 3% det. Dock så är inställningen till Georgien fortfarande mycket dålig, i oktober 2002 hade 51% en mycket dålig inställning fortfarande 2013 har 43% dock inte närheten av 2008 års notering med 75%.

Levada Center ställde även ett antal fördjupningsfrågor rörande Ryssarnas inställning till USA. På frågan om vilken roll USA har i att påverka i världen så ansåg 10% att påverkan skedde i en positiv riktning medan hela 50% ansåg att påverkan skedde i en negativ riktning. Ett antal påståendes ställdes även t ex USA försöker få andra länder att följa internationella lagar men följder dem ibland inte själv, på detta höll 71% med av de tillfrågade.
Än mer intressant är rapporteringen som Rysslands Offentliga Opinions Undersöknings Centrum (VTsIOM) kom med under denna vecka. Där hela 46% av de tillfrågade trodde att ett nytt kallt krig scenario var möjligt. Dock så ansåg 48% att det var omöjligt. Således tror nästan varannan Rysk medborgare enligt denna undersökning att ett nytt kallt krig kan vara antågande. VTsIOM hade tillfrågat 1,600 personer i 130 städer över hela Ryssland och den statistiska felmarginalen är under 3,4%.
Men dessa siffror är det tydligt att västländerna som helhet har misslyckats i Ryssland att förmedla en positiv bild kring sig. Dels beror detta bedömt till del på de nyinrättade s k ”agentlagarna” som omöjliggör till del västlig påverkan genom s k ”soft power” i Ryssland. Dels beror detta även bedömt på en djupt rotad generell misstro mot väst och då USA i synnerhet som finns i den Ryska kulturen sedan Sovjettiden.
Men den intressanta frågan som uppstår, är varför är statistiken så tydlig? Varför har Ryssland en avog inställning dels mot USA dels mot den Europeiska Unionen och därmed indirekt även de länder som är anslutna till unionen? Denna fråga är definitivt inte lätt att besvara men till del kan svaren finnas i den ordinarie Ryska nyhetsrapporteringen.

Nedan kommer jag ta några exempel på uttalanden från det första halvåret av 2013. Samtliga uttalanden finns på Engelska under källor, för att de ej ryskspråkiga skall kunna ta del av dem. Går man på Ryska källor så kan man finna betydligt fler uttalanden.
Det första uttalandet i Januari i år kommer från Vice Premiärminister Dmitry Rogozin, då han på Twitter skrev ”Skaka borgare! Ni är färdiga!” rörande sjösättningen av den strategiska robotubåten Yury Dolgoruky. Uttalandet i sig kan te sig harmlöst men anspelningen på borgare kommer från Sovjeteran och åsyftar då väst och de kapitalistiska staterna. Retoriken är tydlig, samt vilken del av världen som ses som en presumtiv motståndare.
Likväl faller President Vladimir Putin uttalande från Februari 2013 in under ramen att måla upp ett yttre hot, ”Försök görs för att välta den strategiska balansen”, ”Den geopolitiska dynamiken kräver en snabb och avvägd handling, de ryska väpnade styrkorna måste nå en högre förmåga inom de nästa tre (3) till fem (5) åren”.
Rysslands President Vladimir Putin uttalade sig i Mars 2013 kring upprustningen av de Ryska Väpnande Styrkorna, ”Vi kommer aldrig få en annan historisk möjlighet som vi har nu att höja vår försvarsförmåga i tid…Imorgon kommer vi inte ha dessa medel och tiden kommer vara förlorad”. President Putin uttalar inget specifikt om motståndare i detta uttalande, men uttalandet i sig är tydligt att man själv anser sig rusta mot klockan för man ser någon form av hotbild framför sig.
Vice Premiärminister Dmitry Rogozin uttalade sig i April 2013 under rubriken ”Ryssland måste vara beredd att möta militära hot” på RIA Novosti. Han sa bl a ”Eskaleringen som leder fram till dagens moderna krig sker mycket snabbare än tidigare. Därav kan vi inte ha en långsam respons i händelse av en säkerhetspolitisk kris”. Uttalandet är kopplat till att Rogozin anser att den Ryska försvarsindustrin strikt måste följa den mobiliserings- och krigsplanering som satts upp.
Ett annat exempel är när Premiärminister Dmitry Medvedev uttalar sig i Maj 2013 till den Ryska Försvarsindustrin och säger att Ryssland måste ha överlägsna vapensystem mot dess västliga motparter. Med detta uttalande säger man tydligt att dels vapensystemen måste vara bättre än de som finns i väst dels indirekt att det är västländer man förutsätter möta på stridsfältet.
Likväl är Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande ifrån Juni 2013 anmärkningsvärt, fritt översatt, ”NATO har en militär potential som i vissa fall kan tänkas utnyttjas mot vårt land”. Detta uttalande gjorde Medvedev vid ett möte i Kirkenäs. Återigen här gör man klart från officiell nivå att NATO är motståndaren och om det blir krig kan det bli mot NATO. Sveriges Utrikesminister Carl Bildt befann sig bredvid Medvedev när han gjorde detta uttalande
Rysslands vice Försvarsminister Anatoly Antonov gjorde ett uttalande i Juli 2013 kring Steadfast Jazz, ”Jag kan inte dölja faktumet att Försvarsministern blev konfunderad av det uttalade målet med övningen, som föreskriver en tillämpning av Artikel 5 i Washington-fördraget och att den utlöses som en reaktion på ett angrepp mot Polen. Detta är en övning i kalla kriget anda”.
Tydligt med dessa uttalanden från första halvåret 2013, blir att man antingenfrån den politiska ledningen ser en tydlig hotbild tona upp sig runt Ryssland. Riktningen kan vara oklar utifrån uttalandena, men i huvudsak är det bedömt två riktningar man ser om man kopplar det till styrkepositioneringarna det är från Väst och från Öst m h t styrkekorrelationen i MD V och MD Ö. Likväl kan det vara ett sätt från statsledningen att fokusera medborgarnas intresse från Rysslands inrikespolitiska frågor mot en yttre hotbild för att möjliggöra kontroversiella lagstiftningar såsom de s k ”agentlagarna”, ”HBQT-lagarna” o dyl.
Foreign Military Studies Office (FMSO) tidskrift Operational Enviroment Watch beskriver mycket bra i dess oktober utgåva 2013 hur makthavarna i Kreml utnyttjar massmedia för att sprida ur deras perspektiv negativa budskap mot USA. Likväl blir ett budskap som är riktat mot USA indirekt även riktat mot övriga västländer i och med att dessa anses vara en enhet.
FMSO påtalar även hur Rysk massmedia som oftast belyser nyheter från USA med främst en negativ vinkling. Detta tar sig i uttryck i allt i form av traditionell nyhetsrapportering, dokumentärer, filmer och på internet där fler och fler Ryssar börjar söka efter information. Vad som även är intressant är att de påtalar att i mångt och mycket är det renodlade konspirationsteorier som florerar på internet.
Likväl beskriver man hur s k experter hittar på fakta för att passa den gällande agendan och låter dessa börja florera inom massmedia för att projicera en specifik bild rörande antingen en händelse eller USA som helhet. Samt att mer eller mindre allt ont som sker i Ryssland har någon form av ursprung och anknytning till USA eller andra västliga makter såsom t ex bankkrisen 1998.
Med dels FMSO studier kring retoriken och mediabilden som förmedlas om USA i ryska medier dels de uttalanden som vi sett ovan. Framträder en tydlig bild hur de ryska makthavarna försöker projicera en tydlig bild av att det finns yttre hot mot Ryssland. Den bild som även framträder är att det är främst från Väst hotet kommer. Att då ryska medborgare ser en tydlig hotbild runt sig och tror att man kan vara på väg in mot ett nytt kallt krig är inte konstigt mht att retoriken från de ledande politikerna är sådan.
Likväl publicerade FMSO en mycket intressant artikel i sin Juni utgåva 2013, där man beskriver hur Ryssland bedömt agerar för att motverka s k ”soft power” och vilka strategier man tar till. Vissa av dessa strategier är mycket tydliga och med ovanstående fakta blir de än mer tydliga, satt i perspektivet att det handlar om att minska västliga inflytanden i Ryssland.
För att motstå ”soft power” föreslås det att man utnyttjar fem stycken strategier. Den första är att man måste ha en hög vaksamhet mot öppna och dolda hot mot den egna nationen, samt att samhället skall vara medveten om vilket hot som finns mot det. Det andra är att man måste ha kontroll över media och sociala nätverk såsom religiösa ledare m m för att kunna sprida sin egen bild. Det tredje är att man måste ha en tydlig informationsstrategi för att kunna kontrollera informationsflödet ut till landet. Det fjärde är att man måste informera befolkningen om de yttre krafterna som försöker omkullkasta Ryssland och slutligen det femte är att man måste bibehålla samhället positiv till den egna ledningen så att det ej bildas en opposition mot tagna beslut och rådande situation.
Genomför man då t ex riktad informationsspridning i Ryssland, utan tvekan sker detta. T ex finns det exempel där rysk media har utpekat oppositionella i Ryssland som tjänare av väst och att man därmed går dess ärenden och att dessa bör ses som landsförrädare. Ett annat exempel är skede under vecka V341 när en Rysk Tv kanal sände en dokumentär med en föraktfull inställning till den litauiska kampen för frihet, samt de tragiska händelserna i Vilnius den 13 januari 1991. Likväl finns det vaga uppgifter om att informationsoperationer skall ha genomförts mot Lituaen i samband med Zapad’13 där man beskrivit att Litauen är en gammal region till Vitryssland.
Således så kommer man till innebörden att Ryssland utnyttjar sin massmedia att genomföra riktad informationsspridning för att passa de i ledande positioner. Detta är i sig allvarligt, men som vi kommer se längre ned i slutsatserna så kan det få än mer allvarliga konsekvenser. Likväl måste man ställa sig frågan om dessa riktade insatser når någon framgång, Levada Center delgav i Juli 2013 intressant statistik som kan tyda på det.
Undersökningen genomfördes 6-10 juni 2013 med ett representativt urval av den allryska stads-och landsbygdsbefolkning på 1601 personer i åldern 18 år och äldre i 130 orter från 45 regioner i landet. Den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,4%.

På frågan om Ryssland behöver en stark ledare som kan skapa ordning, även till priset av att upphäva valet och genomdriva begränsningar av yttrandefriheten så instämmer helt 39% samt 36% instämmer. På frågan om västerländsk kultur har en negativ inverkan på det ryska samhället instämmer 24% helt medan 41% instämmer. På frågan att man måste satsa mer på de väpnade styrkorna även om det är på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen instämde 12% helt och 34% instämmer.
Således kan vi se att bedömt lyckas man med sina ansträngningar att hålla ett grepp om det Ryska folket genom att måla upp en bild av ett yttre hot som finns. Det finns skillnader mellan åren som pekar på en nedgång, men då skall man ha klart för sig att nu har den s k ”agentlagen” börjat gälla och man tillämpar den relativt fullt ut i Ryssland. Detta gör att den kanske nedåtgående trenden blir mer uppåtgående igen där man ser väst som en yttre fiende.
Slutsatser
Bedömt så genomförs över tiden i Ryssland en riktad informationskampanj mot den egna befolkningen i syfte att lägga fokus på andra ting än den egna inrikespolitiken samt att skapa en känsla om hot mot den nationella identiteten. Graden av tillämpning av denna informationskampanj varierar bedömt utifrån vilka utrikespolitiska motsättningar Ryssland har med väst.
Bedömt kan det även vara ett sätt att motivera den nuvarande rustningspolitiken för den egna befolkningen samt därmed även överföra ekonomiska medel till det militärindustriellakomplexet. Vilket möjliggör att man kan nå egen ekonomisk vinning på den nuvarande rustningen m h t att många av de ledande politikerna har positioner inom dessa bolag.
Vad som måste ses som än allvarligare är att denna informationskampanj som verkar genomföras över tiden, mycket väl kan utnyttjas för att rikta befolkningens moraliska styrka mot en riktning. Detta innebär att man lätt kan vända folket mot någon nation eller sak fråga och få medhåll i den. Det kan t ex vara i frågan om frihandelsavtal som berör Moldavien och Ukraina eller de Baltiska staterna.
Bedömt kommer vi under hösten se en ökad grad av informationskampanj inom de ryska medierna dels på grund av det frihandelsavtal som skall tecknas i November mellan EU och ett antal Östeuropeiska länder som alla ligger inom Rysslands intressesfär. Dels på grund av NATO övning med NRF (Nato Response Force) under övningsnamnet Steadfast Jazz.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
FMSO 1, 2, (Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, (Engelska)
Russia Today 1 (Engelska)
Levada Center 1, 2, 3 (Ryska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3(Engelska)

FM materielanskaffning – Del 2 – Armén

Pansarterrängbil 360 Foto: Försvarsmakten


Följande information är uteslutande baserat på Försvarsmaktens öppna dokument rörande  materielförsörjning, regleringsbrev samt budgetunderlag. Materielplanen omfattar perioden 2014-2021 och revideras årligen. Efter att föregående års materielplan har reviderats så har materielprojekt både försvunnit och tillkommit. Försvarsmaktens redovisar inte förändringar utan enbart aktuell plan. I detta inlägg kommer jag att avhandla materiel till armén samt även försöka redovisa förändringar jämfört med föregående års plan.

Allmänt

I Försvarsmaktens underlag presenteras ej anskaffningar som är av hemlig karaktär. Inte heller redovisas anskaffning som kommer att genomföras genom att FMV utlöser redan upphandlade optioner eller genom avrop inom ram för redan upphandlade ramavtal. Kostnaderna som redovisas här nedan är den högst angivna i kostnadsspannet för varje projekt. Detta för att kunna göra relevanta jämförelser i kommande delar.

Alla uppgifter är hämtade från Försvarsmaktens och Försvarets Materielverks öppna dokument.

Materielprojekt som är strukna jämfört med föregående års plan

Uppgifterna baseras på en jämförelse mellan föregående års materielplan och nu gällande plan, vilket utgör den enda öppna spårbarheten kopplat till varje enskilt projekt. I planerad anskaffning avseende materiel till armén är nedanstående materiel struken alternativt förskjuten till perioden bortom 2021.
  •  Omsättning av lätt ammunitionsröjningsrobot vilket omfattade 40 st lätt amröjrobot samt 20 st amröj-röntgenutrustning som var planerad att anskaffas 2018 med leverans 2019-2020 till en bedömd kostnad av max 200 miljoner kronor.
  • Anskaffning av specialfordon för tung last vilket omfattade fordon som skulle kunna transportera otymplig materiel upp till 50 ton. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016 till en bedömd kostnad av max 60 miljoner kronor.
  • Omsättning av IED-fordon omfattade en omsättning av 10 st insatsfordon med min och skyddsförmåga liknande de fordon som redan finns i insatsorganisationen. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016-2018 till en bedömd kostnad av max 70 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning soldat vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade 1000 st av vardera bildförstärkare, laserpekare/vapenlampa samt satser märkutrustning IR. Den förstnämnda batchen omfattade 1500 av varje produkt. Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2016 med leverans 2017-2019 till en bedömd kostnad av max 105 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning grupp/pluton vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade
    • 200 st lätta IRV-sikten
    • 200 st medeltunga IRV-sikten
    • 60 st IRV-obsutr.
    • 150 st skottställningsutrustningar
    • 3 omgångar prov & försök materiel.
      • Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2018 med leverans 2019-2021 till en bedömd kostnad av max 325 miljoner kronor. 


Nytillkomna projekt i årets materielplan

Armén har i årets materielplan fått in ett större antal nya materielprojekt som ej fanns med i föregående plan.
Det enskilt största, och kanske viktigaste är att anskaffning av en ny medelräckviddig luftvärnsrobot som ersättare för den antika Robot 97 Hawk (50-talsprodukt) äntligen kommit in i planen. Detta är kanske ett av de enskilt viktigaste materielprojekten i hela den reviderade materielplanen, och något som direkt eller indirekt påverkar hela Försvarsmakten. Det finns dock smolk även i den här bägaren då det framgår att systemet inte ska anskaffas till båda de nuvarande lv-bataljonerna utan enbart till ”minst en bataljon”. Kostnaden bedöms till max 3 miljarder kronor. Kontrakt under  2016 och leverans i perioden 2018-2023.
Ett annat relativt stort projekt som tillkommit är anskaffning av broläggare utgående från Strv 121 chassi. 1x26m bro samt 2x14m bro skall ingå till respektive broläggare. Hur många broläggare som omfattas av projektet framgår ej. Kostnaden är uppskattad till 400 miljoner och kontrakt skall tecknas under 2015 med leverans under perioden 2016-2018.
Ett annat mindre projekt som tillkommit är omsättning av mini-UAV till en kostnad av 70 miljoner med planerad beställning 2017 och leverans under 2019. Vilken UAV som ska omsättas framgår ej, men bedömt är det SUAV Falken som i dag är anskaffad i 48 st exemplar som ska omsättas.
I övrigt har man gjort stora satsningar på övningsmateriel till skjutbanor m.m. inkluderat ett antal fasta och mobila gruppträningsanläggningar, mobila skjutbanor, fallmål till målsystem 2010 ska anskaffas. Utöver detta ska även BT-systemet (BT46) omsättas. Allt samman till en kostnad om max 200 miljoner kronor. Även en renovering av Ksp 58 har tillkommit i planen.

Övriga planerade anskaffningar som kräver regeringsbeslut

Armén har utöver ovanstående förändringar i planen ett stort antal projekt som kräver regeringsbeslut, något som krävs för all materielanskaffning för projekt som överstiger 200 miljoner kronor. Enligt källor som arbetar med detta dagligen vid en annan myndighet så har det visat sig att denna styrning från riksdagen har satt så många käppar i hjulet, framför allt genom att det försenat så många materielprojekt, att man tvingats till genvägar som inneburit att man delat upp vissa projekt för att komma under den ekonomiska gränsen. Detta har i sin tur inneburit ökade kostnader på grund av mindre volymer. Ett typexempel på hur byråkratin hämmar rationell anskaffning.   
Ett av de mer kända planerade anskaffningarna är den stora ”satsningen” på att renovera ett antal stridsvagnar, som i praktiken blev en halvering av stridsvagnsbeståndet till kostnaden av 1000 miljoner i det projekt som benämns RENO Strv 122 steg 1 och 2, ett projekt som blev väldigt omtalat då Cecilia Widegren presenterade denna satsning. Beslutet fattades av regeringen den 16 maj innevarande år.

Ett annat projekt som regeringen inte fattat beslut om ännu är det näst mest kostsamma i materielplanen Det handlar om renoveringen av ett antal stridsfordon 90. Detta projekt benämns RENO Strf 90 Steg 1 och 2 har en prislapp på hela 2200 miljoner kronor vilket innebär att 365 st stridsfordon 90 kommer att renoveras. Detta innebär ånyo en kraftfull reducering i numerär av de totalt 549 vagnar som Försvarsmakten förfogar över i dag. Det skulle innebära att endast 66% av beståndet renoveras. Beställning av denna renovering planeras att läggas nästa år. Utöver detta tillkommer Anskaffning av ledningssytemet SLB till dessa stridsvagnar och stridsfordon till ytterligare en kostnad av 300 miljoner.

Andra kostsamma planerade materielprojekt som kräver framtida regeringsbelsut.

  • Omsättning av 100 stycken (finns i dag 380 st) patrullbilar TGB 16 ”Galten” till en kostnad av 500 miljoner.
  • Omsättning av 80 stycken splitterskyddade rullflakterrängbilar till kostnaden 450 miljoner
  • Anskaffning av 25.000 eldhandvapen som ersättare för vissa vapen i Ak5-familjen samt Ak4B till kostnaden 450 miljoner.
  • Anskaffning av ledningsmoduler för lätta fordon till kostnaden 200 miljoner.
  • Fortsatt fordonsomsättning i hemvärdet till kostnaden 220 miljoner.
  • Omsättning av APF sambandsplattform till kostanden 200 miljoner.

Utöver detta finns en stor mängd projekt som understiger 200 miljoner kronor. Dessa redovisas inte här.

Övriga projekt under anskaffning och avveckling

Utöver redovisade projekt finns ett antal där upphandling, projektering, tillverkning eller leverans pågår. Dessa projekt återfinns ej i liggande materielplan då ekonomiska medel redan är avsatta och där regeringen redan fattat beslut. De större projekten är.

  • Korträckviddig lv-robot – Rb 98
  • Splitterskyddad bandvagn – Bv 410 (100 st)
  • Artillerisystem – Archer (24 st)
  • Splitterskyddade hjulfordon – Pansarterrängbil 360 (113 st) 

Samtidigt som anskaffning sker pågår också avveckling av andra system utan ersättare. En av de viktigare som bör nämnas är avvecklingen av pansavärnsroboten 56B Bill. Vidare reduceras antalet bandvagnar och viss annan materiel.

Slutsatser

Arméns planerade materielanskaffning för perioden 2014-2012 uppgår till totalt 9708 miljoner kronor (9,7 miljarder). Då har man förvisso ”trollat bort” materiel som placerats under kategorierna ledning och logistik, något jag avser återkomma till i ett kommande inlägg. Materielanskaffning som är hemlig redovisas ej i materielplanen varför ett visst mörkertal rörande siffrorna möjligen kan förekomma.

9,7 miljarder kronor kan tyckas vara mycket pengar beroende på vilket synsätt man har. men i själva verket är det inte i närheten av vad som skulle krävas för att utrusta beställd insatsorganisation IO14. I Försvarsmaktens perspektivstudie har man nu svart på vitt klargjort att IO14 inte kan förverkligas med nuvarande anslagsnivå, men ännu har ingen politiker reagerat på dessa fakta.

Hur mycket ökad försvarsförmåga får vi då för dessa 9,7 miljarder kronor?

Min bedömning av läget är att vi tråkigt nog inte alls ökar försvarsförmågan med dessa miljardinvesteringar, jag vill till och med gå så långt att jag påstår att försvarsförmågan i flera fall reduceras, och i bästa fall enbart vidmakthåller förmågan på nuvarande låga nivå. Endast två av ovanstående projekt ökar försvarsförmågan jämfört med nuvarande nivå enligt min bedömning.

Dessa påståenden kräver givetvis en förklaring.

De projekt som bedöms kommer att öka försvarsförmågan är primärt anskaffningen av ett nytt medelräckviddigt luftvärnsrobotsystem som ersättare till Rb 97 Hawk. Detta är även den mest kritiska förmågan i dag. Dessvärre avser anskaffningen enbart materiel till en (1) av nuvarande två lv-bataljoner. Vilket på sikt innebär reducerad förmåga då Hawk totalavvecklas. Systemet kommer att kompletteras med det kortäckviddiga systemet som bygger på flygvapnets IR-robot IRIS-T. Bedömningen är att detta kommer att innebära smalare med färre eldenheter men däremot vassare med modern teknik. Men när det kommer till luftvärn så är numerär också kvalité, något som ej kan förringas.

Anskaffning av brobandvagnar för att förbättra arméns broläggningförmåga får också ses som en viss förmågeökning, även om numerären är liten. I övrigt handlar mer eller mindre samtliga övriga projekt att man omsätter gammal materiel till ny av olika anledningar. Det kan vara av anledningar som personsäkerhet, ökade driftskostnader p.g.a. åldersigen materiel eller att det helt enkelt saknas reservdelar. I andra fall renoverar man enbart befintlig materiel.

Antalet artilleripjäser halveras jämfört med tidigare numerär (som redan då var i minsta laget) samtidigt som de förvisso blir betydligt bättre än sin föregångare tillsammans med förbättrad ammunition (excalibur).

Vi kan också de tecken på att det är först nu ”långtbortistandoktrinen” slår igenom materiellt när de splitterskyddade hjulfordonen Patgb 360 levereras till P7. Ett fordon som primärt var tänkt att nyttjas vid internationella insatser. När nu omvärldsläget förändras och det nationella försvaret åter igen prioriteras kommer dessa hjulfordon möjligen att begränsade förmågan jämfört med banddrivna stridsfordon anpassade för svensk terräng?

Sammanfattning

Symtomatiskt för många projekt i liggande materielplan för armén är att den totala numerären minskar då endast delmängder av totalen omsätts alternativt renoveras. Detta innebär i praktiken att förmågan på sikt kommer att reduceras. Det är framför allt på grund av den sistnämnda faktorn jag vill påstå att miljardsatsningar på dessa projekt i praktiken kan leda till reducerad försvarsförmåga sett över en längre tid hur konstigt det än kan låta.

För arméns del handlar materielplanen primärt om att hålla liv i det som redan finns. Anskaffningarna kommer i väldigt liten del att förbättra förmågan. Inte inom något område kommer numerären att ökas. Om den politiska ambition är att uppnå ”en-veckasförsvaret” kommer det att krävas ett kraftigt utökat försvarsanslag.  

Tidigare delar i serien:
Del 1 – Inledning

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Zapad’13

Denna analys kommer främst beröra de Ryska stridskrafternas deltagande i övning Zapad’13. Anledningen till denna begränsning är främst av storlekskaraktär analysen består av tio (10) stycken A4 sidor. Skulle även de Vitryska stridskrafterna berörts mer ingående än vad de gör just nu så skulle analysen svält och därav blivit för stor för att vara ett blogginlägg. Likt tidigare analyser bygger denna enbart öppna källor och har ingen anknytning med Försvarsmakten eller annan statlig eller icke statlig verksamhet. Således detta är mina egna bedömningar kring vad som genomförts. Med hänsyn till omfattningen av inlägget är det fullt möjligt att felaktigheter kan ha smygit sig in någonstans.
Analys
Allmänt.Övning Zapad’13 genomfördes mellan den 20 och 26 September 2013. Det officiella övningsscenariot har varit att Vitryssland är utsatt för infiltration av extremistgrupper med syftet att genomföra terroraktioner samt destabilisera situationen i Vitryssland. Extremistgrupperna får stöd i form av transporter, vapen och annan militär utrustning av en extern aktör. För att stabilisera situationen i Vitryssland väljer Ryssland att utnyttja sina väpnade styrkor för att förhindra fortsatt infiltration och att nedkämpa extremistgrupperna. Således det man säger är att man har övat mot en irreguljär motståndare liknande det Ryssland själv gör i Tjetjenien eller vad väst gör i Afghanistan. Vad vi i väst kallar upprorsbekämpning d v s COIN (Counterinsurgency)
Det som sas först var att övning Zapad’13 skulle genomföras på fem stycken platser i både Ryssland och Vitryssland. I Vitryssland har man övat vid Brestskom, Gozhskom och Obuz-Lesnovskom. I Ryssland har man övat vid Khmelovka och Pravdinskiyi Kaliningrad Oblast. Därefter tillkom övningar inom Leningradoch Pskov regionen i övningen. Bedömt kan man även påräkna att övningarna som Norra Flottan har genomfört i Barents hav samt Karahavet och vid Mellanhalvön som övningsområde för Zapad’13 trots att man sagt att dessa övningar ej ingått vilket mantidigare sa skulle ingå. Således har man övat över stora delar av MD V yta som angränsar mot väst. Det enda område som inte berörts i någon större utsträckning av Zapad’13 är Finland dock så berördes de kraftigare under Zapad’09. Huvuddelen av koncentrationen av styrkorna har varit mot dels Baltikum dels Polen. En mindre del har varit mot Norge.

Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13.

Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).

Enligt Krasnaja Zvezda skall antalet deltagande i Vitryssland och Ryssland i övning Zapad’13 bestått av över 22,000 soldater, 450 pansarskyttefordon, 80 stridsvagnar, 50 artilleripjäser, 90 luftfarkoster (helikoptrar och flygplan) samt 10 fartyg ur Östersjöflottan. Därefter bör man lägga till Norra Flottans övning som omfattade 2,500 soldater och sjömän samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon av olika slag. Samt inrikesministeriet initiala deltagande med 20,000 man. Detta ger en total numerär på deltagandet i övning Zapad’13 på 44,500 man. Väl över de först annonserade 12,900 soldaterna. Även om man tar bort Norra Flottan så har man en numerär på cirka 42,000 man.
På övningens sista dag följde dels Rysslands President Vladimir Putin dels Vitrysslands President Alexander Lukashenko övningen. President Putin har även uttalat sig om övningen. Han säger att övningen har visat att Ryska och Vitryska förband kan lösa uppgifter tillsammans och att man är på god väg att uppnå fullständigt interoperabilitet.
En annan viktig del i övningen har dels varit att pröva ny utrustning för de väpnade styrkorna. Detta har varierat ifrån sambandssystem till obemannade flygande farkoster (UAV). Delshar även det integrerade ledningssystemet för Ryssland samt Vitryssland prövats men även de väpnade styrkornas ledningssystem. Försvarsministern Sergei Shoigu påtalade innan övningen att ledningssystems egentliga funktionalitet endast kan prövas under större övningar för att få ett korrekt värde på dem.
Förberedelser.De första tågen med Ryska förband anlände till Vitryssland den 130903. De Ryska förbanden ilastade vid dels Moskva delsvid Nizhny Novgorod. Totalt flyttades 2,520 ryska soldater via järnväg och det omfattade tjugo (20) stycken tågset för att förflytta förbandens utrustning till Vitryssland. Förbanden som flyttades med tåg från Ryssland till Vitryssland var delar ur 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamandivisionen) samt delar ur 9. Mekaniserade brigaden och ledningsdelar ur 20. Armén. Förbanden flyttades till övningsfälten vid Brest och Gozhsky vilket kom att utgöra utgångsläge för övningen för förbanden.
I andra riktningen förflyttades delar ur 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden från Vitebsk i Vitryssland till Leningrad regionen i Ryssland. Både förbanden ses som specialförband i Vitryssland. Väl på plats erhölls grundläggande utbildning för att kunna lasta och förflytta sig med landstigningsfartyg. Förbanden kom att ilasta landstigningsfartyg den 130912 för att genomföra en två dagars förflyttning över Östersjön till Kaliningrad Oblast.
När väl de Ryska och Vitryska förbanden var på plats inom respektive övningsregion kom förövning att genomföras. Till exempel 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden kom att genomföra förövning i transport med svävare för att kunna deltaga fullt ut i övningen i ett senare skede. Likväl har artilleriförband i Vitryssland övat indirekt bekämpning för att kunna deltaga fullt ut i övningen när den väl startar.
Som ett led i förberedelseskedet genomfördes med början från 130917 en beredskapskontroll av inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man mobiliserade skall ha uppgått till ca 20,000 soldater med tillhörande materiel. Den uppgift inrikestrupperna löste inom ramen för Zapad’13 var att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa.
Likväl kom man under förberedelseskedet att utvärdera Transportministeriet samt Energiministeriets förfaranden under tilltransporten av förbanden till Vitryssland från Ryssland. Detta för att kunna effektivisera arbetet samt förbättra transporter o dyl i händelse av en väpnad konflikt. Man gick även igenom planer o dyl.
Två saker sticker ut främst i förberedelseskedet av övning Zapad. Den första som sticker ut är att man från Vitryskt och Ryskt håll väljer att använda 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden som marininfanteri. Detta tyder på dels en förmågehöjning av de Vitryska förbanden dels ger det Ryssland en förmågehöjning i Östersjöregionen inom ramen för CSTO i och med att det enbart är 336. Marininfanteribrigaden som räknas som renodlat marininfanteri. Detta ger att man nu har ökat sin förmåga att genomföra amfibiska operationer i Östersjön.
Den andra saken som sticker ut markant är beredskapskontrollen av inrikesministeriets trupper. Känt sedan tidigare är att dessa förband har främst två uppgifter i händelse av krig. Dels att skydda mobiliseringen av de väpnade styrkorna i det initiala skedet av en konflikt delsskydda det s k bakre området i händelse av krig. Detta är det område där logistik-, stabsförband m m kommer vara grupperad. Det man främst skall agera mot är jägar- och specialförband dvs vara vad som i svensk nomenklatur benämns antijägarförband. Dessa förbandstyper kategoriseras i två slag delsmer konventionella som främst agerar larmstyrka delsde som med hjälp av tekniska och biologiska sensorer (hund) aktivt söker och nedkämpar jägar- och specialförband. Att man väljer att öva dessa förband och det förförandet tyder på tvåsaker antingen övade man för det initiala agerandet i händelse av en konflikt eller det senare skedet av en konflikt.
Marinen.Ur Östersjöflottan skall tio (10) större fartyg deltagit enligt uppgift. Följande fartyg omnämnts som deltagande i övningen, Kaliningrad, Georgiy Pobedonosets (Ropucha I), Azov, Korolev (Ropucha II) och Mordoviya (Zubr). Likväl har följande andra fartyg deltagit Jagaren Nastojtjivyj(Projekt 956) och korvetterna Boikiy, Soobrazitelnyyoch Steregushchiy (Projekt 20380).
Östersjöflottan har bl a övat manövrering i förband, likväl har man övat sambandstjänst samt åtgärder vid skadatskepp. Likväl har Östersjöflottans ytstridsfartyg övat sjömålsbekämpning dels med sjömålsrobotar dels med fartygsartilleri för att bekämpa en irreguljär motståndare som försöker landsätta personal på kust. Enligt uppgift skall den irreguljära motståndarens fartyg ej kunnat nå kusten utan nedkämpats på avstånd av 10 km från den.
Vid genomförandet av landstigningen den 130926 i Kaliningrad så understödde samtliga deltagande ytstridsfartyg samtliga deltagande landstigningsfartygs landstigning. Understödet genomfördes genom artilleribekämpning av markmål från fartygen. Likväl utnyttjades landstigningsfartygens egen beväpning för att nedkämpa markmål i anslutning till landstigningsområdet.
Landstigningarna genomfördes dels av Ryska marininfanteriet som genomfört landstigningsövningar med landstigningsfartyg dels de Vitryska styrkorna har utnyttjat svävare för att genomföra landstigning. De landstigningar som delsdet Ryska marininfanteriet genomfört dels de Vitryska specialförbanden genomfört syftade till att enligt den officiella rapportering att nedkämpa terrorister som belägrat samhällen. De Vitryska och Ryska trupperna som landsteg genomförde således strid i bebyggelse övningar efter landstigningarna och nedkämpade terrorister. Enkomt för detta så hade man upprättat bebyggelse med ca 50 byggnader av olika sort för att kunna öva detta fördelat på två områden.
Norra flottanhar varit indelad i fem (5) stycken uppdragsanpassade sjöstyrkor med olika typer fartyg (ytstridsfartyg och ubåtar) utifrån givna uppgifter. Övningarna har genomförts delsi Barents hav dels i Karahavet. Totalt har 2,500 soldater och sjömän övats samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon deltagit i Norra flottans övningar. Stundtals har Norra flottan genomfört sina övningar under mycket svåra förhållanden med vindstyrkor upp till 18 m/s och hård sjö.
En intressant sak i Norra Flottans övning är att hangarfartyget Admiral Kuznetsovkom att utlöpa 130919 från Severomorsk. Fartyget skall deltaga i Norra flottans övningar i Barents hav området. Den 130921 kom ytterligare 20 ytstridsfartyg samt ubåtar utlöpa för att förflytta sig till sina respektive övningsområden. Under sin förflyttning till sina respektive övningsområden kommer fartygen öva sambandstjänst, luftförsvar samt ubåtsjakt.
Norra Flottan har bl a genomfört ubåtsjaktövningar dels med de två stora ubåtsjaktfartygen Severomorskoch Admiral Levchenko dels med understöd av ubåtsjaktflygplan i form av II-38 och TU-142. Ubåtsjaktövningen genomfördes enligt följande mönster inledningsvislokalisera, därefter följa ubåten för inmätning av måldata för att slutligen nedkämpa ubåten. Utöver detta har man övat manövrering i fartygsformationer samt räddningsinsatser.
Vid Norra Flottan har enligt vad som officiellt rapporterats, två (2) stycken ubåtar deltagit i övningarna som genomförts där. Dessa har övat att bekämpa fartygsgrupperna som deltagit i övningen dels med torpeder dels med robotar. Likväl kan man förutsätta att fartygsgrupperna har utnyttjat dessa två (2) ubåtar för att öva ubåtsjakt.
Ubåtsjaktfartyget ViceadmiralKulakov (Projekt 1155) deltog även i Norra flottans övningar och då i Barentshav. Fartyget anslöt till övningarna som del av ett slutskede under dess långseglats som påbörjades 130511. Fartyget har övat dels sjömålsbekämpning med sitt fartygsartilleri dels luft- och robotmålsbekämpning med sitt luftvärn. Fartyget har väl löst den uppgiften på avstånd mellan 2 och 10 kilometer från fartyget.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat moment som bl a åtgärder mot luftangrepp, förflyttning genom kontaminerat område av massförstörelsevapen. Likväl har man även övat sig i fältarbetstjänst såsom förflyttning genom minfält, maskering av fordon samt grupperingsplatser och iordningställande av värnsystem.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat rörligt försvar mot landstigning dels i Titovka dels i Shary. Utrustning som utnyttjades vid det rörliga försvaret av kustremsan var T-72, BM-21, 2S3, 9M111 Fagot samt diverse handeldvapen likväl hade man flygunderstöd av SU-24. Detta genomfördes som skarpskjutningar mot en fiktiv motståndare. Likväl så understödde luftlandsättningstrupperna vid försvaret av kusten.
I Kaliningrad Oblast hade flottans ingenjörstrupper placerat ut mer än 5 ton s k ”effekter” för att skapa en så realistisk stridsmiljö som möjligt för dels de Ryska trupperna dels de Vitryska trupperna som deltog i övningsmomenten där. Effekterna har utnyttjas för att simulera artilleribeskjutning från hav mot land samt flygunderstöd.
Vad avser sjöstridskrafterna är vissa saker mycket intressanta. Dels så övar man med samtliga tre nya korvetterna i Östersjöflottan av klassen Steregushchiy. Dessa korvetterna är mycket liknade Visby korvetterna och skall ha till del viss smygförmåga. Dels så hävdar man att man genomför strid mot en irreguljär motståndare med sjöstridskrafterna. Mig veterligen har man än inte börjat skjuta sjömålsrobotar mot t ex piraterna utanför Somalias kust eller för den delen de mer radikala elementen som finns bland olika terrororganisationer. Likväl har jag mycket svårt att se en irreguljär motståndare som kräver sådan förbekämpning som genomfördes vid landstigningen i Kaliningrad Oblast och vad som inte jag nämner är att denna irreguljära motståndare även förfogade över attackflyg.
Likväl är det mycket intressant att man med Norra Flottans övning inte ger något form av svepskäl att man övar mot en irreguljär motståndare utan där säger man tydligt att man övar mot en reguljär motståndare. Detta kopplat till uttalanden om att det är lugnt i Arktis, lugnar definitivt inte mig med dels denna övning som man genomfört dels med att man håller på att aktivera en f d flygbas för att kunna återuppta patrulleringar o dyl i Arktis. Återigen uttalanden som går stick i stäv med praktiskt handlande. Samt en Svensk syn på att vi litar blint på vad Ryssland säger. Retorik och Realpolitik är två vitt skilda saker.
Flygvapnet.Ytterst lite har skrivits om luftstridskrafternas agerande under Zapad’13 dock så såg vi att under månaderna innan Zapad’13 har de varit mycket aktiva. Bedömt kommer mer information rörande dess agerande under övningen komma de närmsta dagarna/veckorna.
Norra flottans marinflyg genomförde den 130925, 15 stycken flygföretag. Luftfarkoster som utnyttjades under företagen var IL-38, IL-20, SU-33, TU-142, SU-25, KA-27 och MI-8. Flygföretagen omfattade flygunderstöd av sjöstridskrafterna men även agerande som motståndare och genomföra luftangrepp mot fartygsgrupperna.
14. Jaktflygregementet baserad i Kursk flygandes MIG-29 SMT har under övningen löst luftförsvarsuppgifter. Förbandet har övat på att nedkämpa bombflyg som har haft eskort av jaktflyg. Förbandet har även övat åtgärder vid luftrobotattack dels genom undanmanövrer delsgenom utnyttjade av skenmål såsom värmefacklor. Kurvstrid har även genomförts under övningen. Totalt genomförde 14. Jaktflygregmentet 35 företag under övningen.
Flygtrafiken försenades likväl i Moskvas flygzon när skede två påbörjades av övning Zapad’13. Det ryska luftfartsverket la in begränsningar när flygplan kunde lyfta samt landa på grund av ökat flygaktivitet från det ryska flygvapnet under övningens genomförande.
Utöver detta går det att läsa i rapporteringen om markstridskrafternas strid att man erhållit dels understöd av attackflyg dels understöd av attackhelikoptrar. Så bedömt har man satsat på att öva samverkan med markstridskrafterna under Zapad’13 därav kanske en mindre rapportering då man inte genomfört en renodlad luftstridsövningen.
En intressant aspekt som inte berörs här med senare under markstridskrafterna är att man utnyttjat UAV för att leda in luftstridskrafterna. Således kan man nu med hjälp av fjärrspaningshjälpmedel såsom UAV leda in attackflyg. Detta tycker jag personligen tar udden i all form av relevans kring uttalanden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå.
Armén.Vad avser markstridskrafterna har följande förband nämnts som deltagande i den officiella rapporteringen 7. Mekaniserade brigaden, 25. Mekaniserade brigaden, 138. Mekaniserade gardesregementet, 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamanskaja divisionen), 338. Marininfanteribrigaden, 98. Luftlandsättningsdivisionen samt delar ur 20. Armén (stab). Fler förband kan ha deltagit som ej jag har noterat. Likväl är det ej fullständiga förband som övats utan delar av förbanden.

Bild 2. Nu kända deltagande förband/förbandstyper från Rysk sida i Övning Zapad’13.
Bataljonsövningar har genomförts med delar av 138. och 25. mekaniserade brigaden i Leningrad och Pskov regionen ingående i MD V. Ingående övningsmoment för bataljonerna har varit att genomföra förflyttning genom områden med hot från jägarförband, åtgärder vid luftangrepp samt förflyttning genom terräng som blivit belagd med kemiska stridsmedel. Samt strid mot en irreguljär motståndare.
138. Mekaniserade brigaden genomförde bl a ett övningsmoment som omfattade områdesspaning efter motståndaren i syfte att lokalisera honom. Efter upptäckt av den irreguljära motståndaren så genomfördes anfall mot honom med understöd av arméflyg för att nedkämpa honom. Under detta moment så deltog 700 soldater och 200 typer av fordon samt 10 st attackhelikoptrar.
Likväl så genomförde deltagande bataljoner ur 25. Mekaniserade brigaden i Pskov regionen övningsmoment med dels motoriserat infanteri dels med stridsvagnar som understöds av artillerield. Syftet med striden var att nedkämpa ”terrorister”. Förbandet hade understöd av attackflyg vid striden. Totalt deltog vid momentet cirka 500 man, 60 st fordon, artilleripjäser m m samt 8 stycken flygplan.
Under övningen genomfördes en tillämpad stridsskjutning med markrobot- och raketartilleriförband vid Luga i Leningrad regionen. System som utnyttjades av markrobot typ var Iskander, Point och Tochka-U samt av raketartilleri var Smerch. Enligt uppgift skall man ej haft några svårigheter att träffa målen som var 10-talet kilometer ifrån avfyringsplatsen. Likväl skall man ha utnyttjat egen tillverkade obemannade luftfarkoster för verkansverifiering. Detta skall även ha genomförts utan problem.
Vitryska och Ryska trupper har även utnyttjat UAV system för att lokalisera motståndaren i syfte att nedkämpa honom. När väl motståndaren hade lokaliserats nedkämpades dessa med arméflygsresurser i form av helikoptrar MI-24 och MI-8. Eldledning genomfördes ej direkt till flygande förband utan via förbandets ledningsplats vidare till arméflygsenheterna.
Avseende utnyttjande av UAV för de ryska artilleriförbanden så meddelade de väpnade styrkorna att man har lyckats öka hastigheten från målupptäckt till granater i målet dvs bekämpningsförloppet med 1.5 till 2 gånger med utnyttjande av UAV systemet GARNET-2. UAV systemen som utnyttjats har även skyddats av luftvärnssystemet BUK för att dessa ej skall kunna påverkas vid inhämtande av information.
Vitryska territorialförband har även övats under Zapad’13. Dessa förband har främst övats i fyra huvudpunkter, skydda samhällsviktigainstallationer, säkerställa undantagstillståndet, störa jägar- och specialförband samt nedkämpajägar- och specialförband. Som ett exempel på samhällsviktiga installationer nämns gasstationer.
Under övningen har man även kallat in 1,500 krigsplacerade civila ur 138. Mekaniserade gardesregementet stationerad i Kamenka i Leningrad distriktet. Åldern på de inkallade var upp till 45 år gammal och huvuddelen av personalen som kallades in var boende i Boksitogorsk, Vsevolozhsk, Vyborg och St. Petersburg. Syftet med inkallelsen av de krigsplacerade var att kontrollera mobiliseringssystemet delsde civila samhällets åtaganden dels de väpnade styrkornas förmåga att hantera inkallade samt statusen på de krigsplacerade genom enklare övningar.
Televapenförband har även utnyttjas under övningen i syfte att främst lokalisera den irreguljära motståndaren för att därefter kunna nedkämpa honom. Likväl har larmstyrkor utnyttjas i syfte att kunna snabbt förflyttas mot platser där motståndaren har lokaliserats samt särskilda förband har även varit avdela för att kunna nedkämpa motståndaren.
Likväl har man övat fältarbetstjänst inom Kaliningrad Oblast. De Ryska och Vitryska förbanden har övat att röja mineringar såväl i vatten som på land samt oskadliggöra stormhinder och vidta fältarbetsåtgärder för att förflytta sig över naturliga hinder.
Tamanskaja divisionen genomförde även under övning Zapad’13 sin första egentligt stora övningen efter det att divisionen återuppsattes i år (2013). Divisionen deltog med cirka 500 man i Vitryssland under övningen. Under övningen har man bl a genomfört en längre taktisk förflyttning på 300 km mellan övningsområden samt bekämpat irreguljära motståndare.
20. Arméns ledningsförband har övats under Zapad’13. Detta är den arméstab som operativt lett förbanden under övningen. Stabens fältgruppering har varit uppbyggd kring tre delar. En ledningsdel en sambandsdel och stödlag. Samtliga delar i staben är rörliga och kan under kort tid upprättas eller brytas. Enligt uppgift skall man kunna verka i alla typer av miljöer med den utrustning man är tilldelad. Likväl har man övat under dygnets samtliga timmar med staben, således har man inte tagit någon form av övningspaus. Generalmajor Alexander Lapin uttalade sig i Röda Stjärnan kring detta, fritt översatt, ” Det arbetsschema vi har medger inte måltidsuppehåll m h t under krig så ger motståndaren en inte något uppehåll för måltider, sömn eller hygien”. Samma Generalmajor uttalar sig även om graden kring samövning, ” Vi kan se under denna övning att de Vitryska och Ryska förbanden integreras i en högre omfattning än de tidigare övningarna såsom Zapad’09 och dess efterföljare”.
En intressant sak som tas upp under övningen är utnyttjandet av sambandsmedel för de Vitryska arméförbanden. Man väljer att betona att enbart med säkra och tillförlitliga sambandsmedel kan man utöva ledning och därmed kan de väpnade styrkorna slå de s k terroristerna. En överste Yuri Pilischik uttalar sig rörande sambandet, ”Vi genomför åtgärder för att dels dölja våra radiosignaler dels skydda dem mot motståndarens televapeninsatser”. Likväl påtalar man den höga skyddsgraden man har på sitt samband, ”Även om terroristerna skulle kunna fånga vår signal så skulle det ta dem år att dekryptera meddelandet”.
För att skydda särskilt viktiga områden med tillhörande objekt har arméförbanden utnyttjat videoövervakningssystem med mörkerkapacitet samt rörelsesensorer. Likväl har man utnyttjat mer traditionella skyddsmedel såsom mineringar, larmminor, patrullslingor med oregelbundna patrulltider samt utnyttjat hundpatruller för skyddet.
En avslutande men mycket intressant sak som belyses är att man under övning Zapad’13 har övat på hur man skall genomdriva och upprätthålla ett undantagstillstånd på Vitryskt territorium som en del i övningen.
Återigen man använder en retorik om att man strider mot en irreguljär motståndare men retoriken faller på eget grepp. Man utnyttjar t ex inte Iskander robotar mot en irreguljär motståndare. Det krävs inget större trafikskydd på sina sambandsmedel mot en irreguljär motståndare, visst det finns exempel på att t ex Hizbollah har lyckats genomföra televapeninsatser mot Israel men det har varit i ytterst begränsad omfattning. Likväl så talar man vid vissa tillfällen om en motståndare som ej låter irreguljär när man läser intervjuer från övningen.
Likväl så strider man inte i de stora förbandsklossar som man har öppet rapporterat om att man har stridit i mot en ireguljär motståndare. Visst man använder pansarskyttefordon o dyl t ex i Afghanistan för att strida mot den irreguljära motståndaren där men vanligtvis inte i samverkan med stridsvagnar, attackhelikoptrar, attackflyg och med understöd av artilleri. Själva essensen i den irreguljära motståndaren taktik är att genomföra eldöverfall, överfall o dyl och inte möta sin motståndare i större förband för då vet han att han blir slagen.
Den främsta intressanta aspekten man tar upp är återigen utnyttjandet av obemannade flygande farkoster (UAV) för att genomföra indirekt bekämpning. Dels med artilleri dels med markrobotar och slutligen med attackflyg och attackhelikoptrar. I Sverige saknar vi just nu denna förmåga helt och hållet. Försök gjordes med UAV systemet Ugglan kring detta. Men Ugglan är mig veterligen nedlagd och vi har endast falken just nu vilket ur min synvinkel är en UAV på stridsteknisk nivå inte taktisk. Att man även lyckats förbättra bekämpningsförloppet med indirekta bekämpningsmetoder upptill 1.5 – 2 gånger är även illavarslande. Återigen relevansen i uttalanden om lågnivå hos de ryska väpnade styrkorna faller.
Likväl är det intressant att man väljer att göra en stickprovskontroll på mobiliseringssystemet under övningen, detta tyder även på att det ej var en övning mot en irreguljär motståndare som genomfördes.
Likväl tas mycket rapportering upp kring markstridskrafternas utnyttjande mot diversionsförband. Jag har avsiktligt valt att inte belysa detta så mycket i inlägget utan funderar snarare på att göra ett separat inlägg kring just detta och vilka följdverkningar det får för våra Svenska jägarförband. Men mycket intressant information har kommit ur den officiella rapporteringen från övningen.
Logistik.Delar av reparationsbataljonen ur MD V underhållsbrigad har funnits på plats i Vitryssland. Reparationsförbanden har delsansvarat för att genomföra skarpa reparationer på utrustningen under övningen dels har renodlad övning i reparation genomförts. Likväl har drivmedels- och ammunitionsförband funnits på plats för att öva underhållskedjan.
Övad trupp från Ryssland som befunnit sig i Vitryssland har förlagts i tältläger. Armétält av modell M-10 och M-30 har utnyttjas, totalt har cirka 200 tält slagits upp. I tältlägren har hygienfaciliteter, klädtvätt, möjlighet till att se på Rysk Tv, frisering m m funnits.
Enbart livsmedelsförsörjningen för de ryska trupperna i Vitryssland har omfattat cirka 100 ton av råvaror, vilket 60 soldater ansvaret för att iordningställa till mat för den övade personalen. För att kunna genomföra detta har man haft cirka 100 olika utrustningsdetaljer såsom kokvagn CEPI-150, kokbil PAK-200 och bakvagn PCB-0,4 till sitt förfogande. Den övade personalen har erhållit tre varma mål mat om dagen från underhållsförbanden. Maten har tillagats vid åtta (8) stycken underhållsplatser.
Östersjöflottan har upprättat ett antal kvalificerade vårdinrättningar för omhändertagande av skada, bedömt av ROLE 1 karaktär enligt NATO nomenklatur. Totalt har mer än 100 st läkare och sjuksköterskor deltagit i övningen. Likväl har psykologer funnits på plats för att kunna övervaka och främja moralen hos trupperna men även genomföra avlastningssamtal. Likväl skall man undersöka hur truppen reagerar på de stridsliknande förhållandena som man försöker återskapa under övningen varvid psykologerna skall dra slutsatser som kan implementeras i den fortsatta utbildningen av soldater inom de ryska väpnade styrkorna.
Under övningen har man även prövat och utnyttjat automatiserade system för att förbättra logistikflödet för de väpnade styrkorna. Genom att dels ta hänsyn till vilken verksamhet som genomförs dels hur många soldater som finns i förbanden som systemet omfattar beräknas hur mycket råvaror t ex för förpläggnadstjänsten som måste föras fram. För strid så beräknar systemet fram t ex hur mycket ammunition som måste flyttas fram till de stridande förbanden och vid vilka tidpunkter för att förbanden skall kunna lösa sina stridsuppgifter.
Likväl har man i de väpnade styrkorna övergått till att utnyttja briketter för värmning samt utnyttjande i t ex eldade ugnar, något som man väljer att belysa i rapporteringen från övningen. Man beskriver bl a åtgång i Vitryssland för de Ryska förbanden till ca 100 ton briketter för övningens genomförande. Likväl påtalar man även vinsterna med utnyttjandet, sex (6) gånger mindre aska och en betydligt högre värme koefficient istället för utnyttjande av traditionell ved eldning.
För att höja anda och moral hade man bl a vid övningsfältet Khmelevka i Kaliningrad Oblast upprättat ett mobilt kapell för de ryska marininfanteriet. Likväl hade man mindre varianter ombord på korvetten Soobrazitelnyyoch landstigningsfartyget Kaliningrad.
Fältartister i de Ryska Väpnade styrkorna kom att genomföra över 20 framträdanden under Zapad’13. Främst har inhemska sånger dels från andra världskriget dels från senare tid då främst populära sådana har framförts. Fältartisterna har förflyttat sig mellan de olika övningsplatserna enligt mottot att vi kommer till förbanden och inte vice versa. Exempel på artister som har framträtt är AnastasiaArtemova, Vadim Panfilov, MaryGavriliouk, Tatiana Ozhiganova, KseniaBelova och Artem Lee. På övningens sista dag genomfördes ett större framträdande av fältartisterna vid Khmelevka övningsfält i Kaliningrad Oblast.
Under övningen har man även övat marketenteritjänst i fält. Vid markententeriet har man dels kunna införskaffa mat, dryck, godis, tobak o dyl delshar man även kunna införskaffa materiella saker såsom uniformsdetaljer och persedlar, böcker o dyl. Detta övningsmoment var ett försök inför införandet av marketenteriet i fält i de Ryska väpnande styrkorna.
Vad som är intressant rörande logistik organisationen är att man mer och mer verkar övergå till en datoriserad sådan. Det vill säga man låter automatiserade program styra det logistiska flödet till och från striderna. Detta har sina styrkor och svagheter men helt klart med övriga lednings- och stödsystem så kan det göra att man får ett helt klart bättre läge än sin motståndare. Återigen återstår det att se hur väl det fungerar m h t till de egna rapporterade bristerna kring sina ledningssystem.
Likväl kan man konstatera som man gjorde tidigare i sommar rörande logistik organisationen vid beredskapskontrollen i MD Ö är att Ryssland verkar ha en fungerande sådan. Sedan kan man genom att titta bakåt se att man övat många av momenten under sommaren vad avser både förläggningsbyggen, sjukvårdstjänst m m. Men återigen logistikorganisationen verkar fungera och för att ha en väl fungerande armé krävs det att man har en mycket väl fungerande logistik organisation bakom den.
Sammanfattning
Vad är det då som har övats mellan den 20 och 26 September? På ytan och officiellt från Ryskt håll kommer man bedömt från och med nu och för all framtid hävda att man har övat strid mot en irreguljär motståndare s k upprorsbekämpning. Men som vi sett genom inläggets gång faller detta på eget grepp kring den egna rapporteringen från övningen och hur man de facto effektivt väljer att bekämpa en irreguljär motståndare. Med risk för att låta som en Ryssofob så kommer jag säga vad jag tror har övats under dessa dagar i anslutning till Baltikum och Polens gränser, det finns en möjlig avvikelse i agerandet i Vitryssland som jag även kommer att beskriva.
Bedömt det vi har fått se är hur man skulle gå tillväga vid försämrade relationer mellan Öst och Väst alternativt hur man skulle gå tillväga vid ett från Ryssland bedömt möjligt angrepp från NATO.
Bedömt så har man med två brigader övat anfall in i de Baltiska staterna med understöd av markrobotförband. Bedömt genom att initialt utnyttja markrobotarna för att slå ut operativa och strategiska mål. För att därefter följa på med markstridsförbanden in i de Baltiska staterna. Agerandet i Vitryssland tyder antingen på att man övat på hur man skall hindra NATO från att tränga in i Vitryssland. Således kan detta tyda på att man har gjort bedömningen att antingen NATO sviktar inom organisationen rörande artikel 5 kring dess baltiska medlemmar eller att man gör bedömningen att man hinner ta de Baltiska staterna innan NATO hinner reagera och även förhindra att konflikten kan utvecklas. Men att de delar ur de två brigaderna som övade i Leningrad och Pskov regionen inte övade strid mot en irreguljär motståndare är tydligt.
En annan möjlighet kring agerandet i Vitryssland är att man har övat hur man skall agera i de bakre områdena i händelsen av en väpnad konflikt. Exempel för detta finns i avhemligade rapporter från USA på ett flertal övningar som Sovjetunionen valde att genomföra med stor numerär under 60-,70-, och 1980-talet för att enkomt öva den organisationen och hur man skulle bekämpa jägar- och specialförband som man bedömde skulle agera i ens bakre områden. Dels genom direkta stridsinsatser dels genom att organisera motståndsrörelser inom det Sovjetiska territoriet. Återigen så har jag mycket svårt att tro att man har övat på att bekämpa en irreguljär motståndare i Vitryssland agerandet från de Ryska och Vitryska styrkorna tyder på allt annat än detta.
Det landstigningsmoment som genomfördes i Östersjön var bedömt av taktisk karaktär dvs man genomförde en kringgång eller omfattning med hjälp av marininfanteri. Det var således ej av operativ karaktär, främst utifrån den lilla numerär som genomförde landstigningen. Dock skall man väl ha klart för sig att den numerär som landsteg bedömt översteg vad vi själva har på Gotland just nu. Likväl återigen så är det ytterst få irreguljära om någon sådan motståndare som har förmågan att genomföra mineringar och effektiv försvarsstrid mot en landstigande motståndare likväl har tillgång till luftstridskrafter som genomför anfall mot landstigningen. Således var det bedömt ingen irreguljär motståndare man stred mot vid genomförandet av landstigningen i Kaliningrad.
Norra flottans övning gör jag bedömning var hur man skulle agera i vid försämrade relationer mellan Öst och Väst samt hur man de facto skulle försvara kustområden mot en möjlig landstigning. Vad som är intressant vid denna övning var att man valde att genomföra förstärkningsåtgärder med luftlandsättningstrupperna. Detta tyder på att man planerat för sådana åtgärder och man väljer nu att pröva systemet. Likväl återigen här är det ingen strid mot en irreguljär motståndare. För ingen irreguljär motståndare mig veterligen besitter landstigningstonage av den kalibern som kräver ca 2,000 man från att hindra vid landstigning.
Återigen vill jag poängtera att jag bedömer risken för en konflikt i vårt närområde som liten. Att man övar för krig med sina väpnade styrkor är fullt naturligt. Dock så måste man alltid noggrant följa utvecklingen i sitt egna närområde. Att Ryssland börjar bli allt mer aggressiv dels i sin utrikespolitik delsi sin säkerhetspolitik är mycket tydligt. Sommaren har varit full av sådana utspel. Många har inte ens renderat i en notis i svensk riksmedia och då har de skett på andra sidan Östersjön mot de Baltiska staterna. Återigen utvecklingen är mycket oroväckande dels kring den Ryska upprustningen dels kring dess repressiva inrikespolitik och dess aggressiva utrikespolitik. Det Svenska säkerhetsetablissemanget måste någon gång våga ta bort skygglapparna och se fakta i vitögat.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 130930: Kommer försöka lägga in bilder under dagen till inlägget. Även tack till @nHenrikJ på Twitter för att påtala att jag hade lyckats förtränga Örnen som de facto är taktisk UAV återstår bara artilleripjäserna.

Källor
Jamestown Foundation 1
Krasnaja Zvezda 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39(Ryska)

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.

SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2