Mot Väpnad Konflikt VII

(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden […]

Dags för folk och ”försvar” i Sälen




I skrivande stund laddas det upp för fullt för Folk & Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Merparten av konferensdeltagarna är på väg mot ett Högfjällshotell i vinterskrud för att under dagarna tre mötas och diskutera aktuella frågor. Här nedan ger jag min syn på konferensen i stort och smått.


Det finns ingen annan konferens eller annat evenemang jag deltagit vid som är så professionellt arrangerat som Folk & Försvars rikskonferens. Upplägget, lokalerna, mat och logi, ja i princip allt är briljant samordnat och förberett. Det finns mig veterligen heller inget annat forum där politiker, myndighetsföreträdare, media, debattörer och representanter från olika organisationer och företag får möjlighet att träffas för att mötas och debattera på en så begränsad yta (i positiv bemärkelse). Att själva konferensens sänds till allmänheten i TV och via webben gör inte saken sämre. Allt detta tack vara ett djupt engagemang från Folk & Försvars personal som jag vet har arbetat länge med att förbereda det hela. Ni kan inte få nog med beröm!

Men när det kommer till årets program, dvs själva innehållet i den 71:a rikskonferensen är jag inte lika positiv som jag brukar vara. Normalt sett är det svårt att slita sig från att aktivt följa varje programpunkt då merparten av programpunkterna brukar vara av stort intresse, men i år är det dessvärre inte så. Förvisso är ju smaken som baken, men det är tråkigt att behöva konstatera att när vi har det sämsta säkerhetsläget sedan kalla kriget så har allt för få punkter i programmet bärighet mot det som konferensen alltid har förknippas med – militärt (och civilt) försvar! Mer om min syn på förbättringspotential längre ned i detta inlägg.

Konferensen skulle inledas med (tyvärr är regeringsplanet försenat pga tekniskt fel – varför omkastning i programmet har skett) att statsminister Lövfen inleder med att prata om en svensk ”säkerhetsstrategi” som redan i går presenterades på DN debatt. Tyvärr är begreppet strategi helt felaktigt eftersom det saknas ett ”hur” med tydliga mål och en väg framåt. Det han presenterar är mer att betrakta som en allmän svensk säkerhetspolicy.

I övrigt ägnas söndagen i huvudsak åt frågor runt EU kopplat mot ekonomi och EU som säkerhetspolitisk aktör, kanske inte det fokus som man hade förväntat sig av rikskonferensen 2017. Det finns dock en programpunkt som man inte ska missa under söndagen. Det är när Gudrun Persson och Fredrik Westerlund från FOI ska tala om ”rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden”. 

Måndagen är ”totalförsvarsdagen” och därmed den mest intressanta dagen under konferensen. Militärt försvar avhandlas under den första delen av dagen och civilt försvar under den andra delen. Här brukar läktarna alltid vara fullsatta, vilket ger en tydlig signal om vad som i huvudsak engagerar de som åker till Sälen. Försvarsministern och ÖB har sitt respektive anförande, och dessa brukar normalt sett alltid vara konferensens höjdpunkt.

Här finns det både utrymme och ett tillfälle för ÖB att leverera en konkret beskrivning från verkligheten i Försvarsmakten till politiker, media och allmänheten utan omskrivningar eller skönmålning av läget. Det är något som tidigare ÖB bl.a. Owe Wiktorin och Sverker Göranson ofta gjordejust i Sälen, vilket har väckt en nödvändig debatt. Jag minns konferensen 1999 när Miljöpartiets Lars Ångström sa att ÖB (Wiktorin) tigger om att få sparken då han uttalade att:


I år fattas 1,7 miljarder och fram till och med 2001 handlar det om 9,3 miljarder. Samtidigt som jag känner att det i dag finns en förståelse och djup förankring hos folket för försvaret, så saknas denna förståelse och djupa förankring hos en del politiker.

Nödvändigt klarspråk helt enkelt, och som myndighetsföreträdare med uppgift att tillse att Sverige kan försvaras så vore det märkligt om en ÖB likt vilken myndighets-GD som helst inte skulle få beskriva verkligheten inifrån sin myndighet med egna ord. Så sent som för två år sedan i januari 2015 uttryckte sig dåvarande ÖB (Göranson) på följande sätt om Försvarsmaktens operativa förmåga vilket också var helt nödvändigt:

”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”

Jag hoppas att vår  nuvarande ÖB Micael Bydén ta tillfället i akt att beskriva verkligheten 2017 på samma konkreta sätt som sina företrädare. Dock tror jag politikerna i allmänhet har större förståelse idag än vad Lars ångström m.fl hade 1999 varför det inte är lika nödvändigt att peka på just den saken.

Tisdagen är i vissa delar lite av ett sömnpiller i år när FN står i fokus på programmet. Dagen inleds dock med en programpunkt om informationsoperationer där bland annat C MUST deltager som kan vara väl värd att se.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att årets program tyvärr inte närmelsevis är så spännande till innehållet som det borde vara (på papperet skall tilläggas då mycket kan hända väl på plats)
Här finns såldes en hel del att förbättra inför kommande upplagor av konferensen. Med tanke på att det i grunden är en försvarskonferens så anser jag att frågor runt totalförsvarets och i synnerhet det militära försvaret har fått allt för lite tid i årets program. Det saknas dessutom spets i programmet, och sådan kan man enbart få med deltagare som har bevisat att de vågar sticka ut hakan och peka på det som alla tänker, men få vågar säga.

Det behövs en Johan Wiktorin som inför alla myndighetsföreträdare vågar sätta betyg på våra förmågor. Det behövs en Charly Salonius Pasternak som inför ministrar och försvarsmaktsledning vågar påstå att det svenska försvaret inte längre är ett system av system. Det skulle behövas en betraktelse av professor Wilhelm Agrell över den svenska försvarsförmågan i stort och smått och vilka faktorer som har lett fram till att vi sitter där vi gör idag. Det hade behövts en Karlis Neretnieks som på sitt fängslande sätt redovisade möjliga angreppsscenarion osv osv.

Att ha den här typen av anföranden är helt nödvändigt för att höja tempen och ta debatten om försvaret till en nivå som motsvarar rådande säkerhetsläge. Det handlar således ett behov av ögonöppnare! Men vem vet, kanske kommer någon av årets deltagare att överraska positivt. I Sälen kan allt hända!

Det är dock inte bara jag som har haft synpunkter på årets program. Även Ewa Stenberg på DN har haft synpunkter.

Medan hela världen diskuterar Trump finns varken USA eller Nato på programmet för Folk och Försvars konferens i Sälen. Obegripligt. #fofrk

— Ewa Stenberg (@aewastenberg) 4 januari 2017

Ewa menar helt korrekt att flera givna programpunkter som saknas, och jag instämmer. Fokus på EU och FN borde ha ersatts med NATO och USA. NATO med anledning av att samtliga allianspartier numera är överens om att vi ska gå mot ett medlemskap, och driver den linjen. USA med anledning av vad som kan komma att ske ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv när Donald Trump tar över presidentposten.

Själv saknar jag en programpunkt om försvaret av Gotland. ÖB har tidigarelagt överföringen av fast militär personal till ön under hösten. Försvaret av Gotland borde därför vara en given diskussionspunkt!

Försvarets kanske största problemområde, materielförsörjningen saknas också i programmet. Alla vet att behovet av omsättning av försvarsmateriel är enormt, men att det enorma underskottet av ekonomiska medel är ännu större. Här borde exempelvis Ingemar Wahlbergs nyss levererade utredning, men framför allt hans nya uppdrag att utreda Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov ligga till grund för en helt egen programpunkt.

Varför då denna kritik mot programmet? Jo av den enkla anledningen att Folk & Försvars rikskonferens är så oerhört viktig för försvarsdebatten. Det som kommer upp på agendan i Sälen lever ofta kvar länge efteråt, vilket är helt nödvändigt för den levande försvarsdebatten. Om försvarsfrågan (militärt och civilt försvar) får en allt mer mindre plats i rikskonferensens program, och innehållet därmed blir allt mer allmänpolitiskt så riskerar vi att tappa en av de största motorerna i svensk försvarsdebatt. Det får inte hända!

Om en liten stund startar årets konferens, dags att bänka sig och hoppas på att det levereras spets, och kalla fakta i en allt mer nödvändig försvarsdebatt! Om inte annat så kanske den eminenta moderatorn Pernilla Ström tillse att så blir fallet trots att programmet på papperet är lite blekt.

Konsultskolan 3

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.

Det första inlägget om konsultverksamheten i stort (länk) och det andra om hur det kan vara att lämna det militära för konsultroll (länk).
I det här inlägget vill vi lägga fram några problemområden och tycka till om dessa.

På det stora är det mycket som är bra med Försvarets materielverks (FMV) och Försvarsmaktens (FM) upphandling av konsulttjänster men allt är inte guld och gröna skogar. Det finns områden där justeringar borde göras för att uppnå mer effekt.

Omsättning av konsulter
I projekt förekommer det att en konsult växlas ut för en annan. Det är ett sätt för konsultföretag att jobba in nya konsulter i verksamheten. Det innebär att den nya konsulten måste läras upp och sämre output. I mitt tycke är det alldeles för vanligt på vissa håll.
Konsultföretagen har ett stort ansvar för detta och de måste förstå att det kan slå tillbaka på företaget med färre avrop som följd. Även FMV (i första hand) kan stävja detta genom att inte godkänna denna omsättning, annat än om starka skäl föreligger.

Till del är problemet orsakat av låga timpriser och därmed debiterings-hets.

Byte av tjänsteföretag
Om det inte vore bara att enskilda konsulter omsätts så finns problemet med att hela företag växlas ut till förmån för ett annat. När avtal går ut görs en ny upphandling där man tittar på priser, inte effektivitet.
Det gör att program eller projekt mer eller mindre kan behöva startas om med helt ny personal. Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut konsekvenserna av det.

För att komma till rätta med det bör FMV skriva avtal på sådan tid att det täcker behoven, inte bara del av tiden. Verket har en tendens att skriva allt för korta avtal i vissa stycken.

Styrning och koordinering
En del av den problematik som i försvarsdebatten brukar läggas på konsulternas konto är att program och projekt spretar, att produktdesign inte ger interoperabilitet med andra system, mm. Det är INTE på grund av konsulter utan en konsekvens av bristande samordning både hos slutkunden Försvarsmakten och hos FMV.

Försvarsmakten är idag ingen bra beställare och FMV har ingen bra organisering. Verksamheten måste få en bättre styrning och det är något som det tycks tas höjd för, kan man utläsa av den senaste försvarslogistikutredningen.

Idag finns det multipla projekt inom samma domän som lever helt separat med noll koordinering mellan sig. Detta pga att det är olika beställare på HKV PROD och olika utförare på FMV. Det finns till och med exempel där konsulter är länken mellan projekt.

Kompetens kostar
FM och FMV vill ha kompetens, det är självklart. Dagens tillämpning av Lagen om offentlig upphandling (LOU) medför en prispress där tjänsteföretagen anstränger sig till det yttersta för att få ner timpriserna för att vinna avtal. Det har gått så långt med vissa avtal att den kompetensnivå som FMV vill ha på konsulterna inte går att tillhandahålla. Det bär sig inte, helt enkelt. FMV/FM får då hålla sig till godo med juniora konsulter.

Detta är en svår nöt att knäcka men det finns säkert någon som har en bra idé?

Byråkrati
Krånglig byråkrati finns i all offentlig sektor, mer eller mindre. Inom försvarslogistiken är det ganska omfattande byråkrati för att kunna driva projekt. Det är tidskrävande och kostnadsdrivande.
Det är mängder av dokumentation som ska produceras och mycket av det läses inte. Men det står i processbeskrivningen att de ska produceras och då är det så. Här finns det mycket att göra för att förenkla för FMV.
Samarbetet med FM (PROD, resp MSK, MUST, mfl) fungerar inte helt smärtfritt heller. Inte sällan sitter det fast i en person som ju kan vara ledig eller upptagen med annat.

Drömmar och önskelistor
I bästa fall har FM skrivit en väl genomarbetad målsättning (Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning TTEM) för det materielsystem som ska upphandlas/produceras. I TTEM beskrivs förutsättningarna för nyttjande av systemet och vilken förmåga som det ska ha. TTEM tillsammans med andra krav ger sen en sammanslagen kravbild. De andra kraven kan vara Krav på Säkerhetsfunktioner (KFS) eller interoperabilitetskrav från andra system. Den sammantagna kravbilden ligger sen till grund för införskaffandet och omsätts till tekniska specifikationer och andra upphandlingsobjekt såsom verksamhetsåtaganden från leverantör.

TTEM är ett viktigt dokument men det är inte alltid så bra utfört. Ett problem är att de som skriver TTEM inte alltid är förankrade i den verksamhet som materielsystemet ska användas i och TTEM skjuter då vid sidan av målet. Ett annat problem är de ibland långa ledtiderna som gör att kraven blir utdaterade.

Ett tredje problem är att det titt som tätt ställs dåligt genomtänkta krav. Vet ni vad som krävs för att helt EMP-skydda en datormiljö, vad det skulle kosta? Och varför ska datorerna vara EMP-skyddade när resten av förbandets materiel, tex elverk att driva datorerna inte är det?

I vissa fall är kraven rena önskedrömmar. I andra fall finns det inga dokumenterade krav, inget TTEM eller motsvarande, utan bara ett uttalat behov av att ”vi behöver någonting”.

Affärsmässighet och opartiskhet
När kraven är otydliga finns det möjlighet för skrupelfria konsultbyråer att gräva guld ur anslaget och så ska vi ju inte ha det. Det måste bli bättre uppföljning på kostnaderna. Det ska inte löna sig att skörta FMV.
Konsultföretagen ska vara upphandlade på ett sådant sätt att de kan vara affärsmässiga utan att de drivs mot att överdebitera FMV/FM. Det är i såna fall bra med fd officerare, och helst aktiva RO, i leden som känner för slutkunden och kan bromsa.

Viktig är också att upphandling sker så att samma företag inte både sitter i kravarbete/styrning och i slutleverantörsled. För att säkerställa god effekt per krona måste leden hållas isär. Opartiskhet är ett måste.

Sammanfattning

  • Få ner konsultomsättningen genom krav på företagen och rimliga avtal.
  • Tillämpa LOU annorlunda för att ge bättre förutsättningar.
  • Minska byråkratin.
  • Skärp upp beställning och styrning av materielprojekt.
  • Följ upp konsultbolagen och styr upp de som behöver styras upp. Branschen skulle må bra av en lättare sanering. 

Detta var en kortare problematisering kring försvarslogistik, -projekt och konsultverksamheten. Jag har medvetet utelämnat konkreta exempel för det ska inte bli någon publik pajkastning mellan organisationer och projekt.

Mycket fungerar bra men det finns att skruva på.
/C

Gästinlägg: "Världens farligaste däggdjur"


Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:

EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom ”den enda infanteribataljonen i riket”, m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.






Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret. Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta inlägg.

Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.

Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs- och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.

Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb 360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor vikt för infanteriets strid.

Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel och inte krigsmaskiner.

Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.

En av bataljonens stora fördelar är den operativa rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i första hand människan som är vapnet!  

Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men det är ju sen gammalt.  

Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.

Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget inlägg gått i två riktningar.

En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en annan beväpning.
Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?

För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket arv vi har och vilket synsätt det medför.

Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet eller skyttet?

För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet,  utrustat med PV-vapen och minor med understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är, enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden. Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den storleksklassen.



Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?

Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.

För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som möjliggör fiendens fortsatta anfall.

De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det gäller heltidstjänstgörande personal är det därför  12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ rörlighet.

Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över följande:

  • Hur ser en luftlandsättning ut?
  • Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
  • Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
  • Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
  • Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
  • När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
  • Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.
/Infanteristerna, 12.bat

Full fart i Sälen?

Reflektion
Dagens industri (DI) framför i en artikel 04JAN2016att inga ytterligare budgetmedel kommer tillföras Försvarsmakten innan 2021. Viceordföranden i Försvarsutskottet, Åsa Lindestam (S), uttalar sig även i DI:s artikel, där hon framför att Försvarsberedningens analysfortfarande är giltig, här får man anta att hon då åsyftar omvärldsutveckling och de rekommenderade åtgärderna som i stort blev det fattade försvarsbeslutet, fortfarande är tillfyllest. Som DI påtalar i sin artikel, har de flesta politiska partierna i närtid kommit med olika försvarspolitiska utspel, som sig brukar inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.
Utifrån dessa utspel som skett i närtid, vill jag påtala ett antal saker,
  1. Åsa Lindestam har helt rätt i att närområdesutvecklingen har gått i en negativ riktning sedan 2008, dock vill jag påstå att det började t.om. innan 2008. Vad som dock blir penibelt för samtliga försvarspolitiker är vad som framförs i Försvarsberedningens rapport inför Försvarsbeslutet 2008, ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. (s. 36)”. Totalförsvarets Forskningsinstitut publicerade en rapport månaden efter den väpnande konflikten i Georgien 2008, där ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas. (s. 3)”
  2. När väl försvarsbeslutet för 2008 fattades, under 2009, hade både den väpnande konflikten i Georgien samt händelserna kring Bronsstatyn i Tallinn inträffat. Således om man skulle varit trogen mot sin egen politiska analys och lyssnat på FOI, borde det försvarsbeslut som nyss är fattat kommit redan 2008, för någon egentlig höjning av Försvarsmaktens effekt uppstod ej i och med 2008 års Försvarsbeslut.
  3. Samtliga parter d.v.s. både politiker och befattningshavare inom Försvarsmakten samt andra totalförsvarsmyndigheter, har sedan 2014, d.v.s. när Försvarsberedningens analys presenterades, kontinuerligt framfört att säkerhetsläget blir sämre och sämre, således har vi en kontinuerligt nedåtgående trend i vårt närområde vad avser säkerhetssituationen. Det blir då väldigt svårt att hävda att Försvarsbeslutet eller Försvarsberedningens analys på något sätt taktar gentemot vår nuvarande närområdesutveckling.
  4. Sverige har fem militärstrategiskt viktiga områden, dessa är Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborgsregionen. Samtliga dessa områdens strategiska vikt har ökat sedan försvarsberedningens rapport presenterades 2014. Det är, dels den försämrade närområdesutvecklingen, dels framförandet av nya vapensystem i närområdet som orsakat denna ökning av den strategiska vikten hos dessa fem områden. Dock är det för de antagonistiska parterna vikten av dessa områden har ökat. Sett ur ett NATO perspektiv krävs svenskt territorium för att effektivt kunna förstärka och försvara de baltiska medlemsstaterna. Ur ett ryskt perspektiv kommer man vilja påverka dessa områden i händelse av en konflikt, för att ej möjliggöra förstärkning eller försvar av de baltiska staterna.
  5. Sverige som militärt alliansfri stat har i dagsläget, ur ett markperspektiv, enbart två brigader men fem militärstrategiskt mycket viktiga områden, som otvivelaktigt kommer bli indragna i en konflikt mellan NATO och Ryssland, på olika sätt och vis. Därtill ur ett markperspektiv så har styrkebalansen med all tydlighet förändrats under de senaste 18 månaderna. NATO har påbörjat förstärkning i vårt närområde med fyra stycken bataljonsstridsgrupper. Ryssland å sin sida har upprättat en stridsvagnsarmé samt ytterligare två divisioner och ett stridsvagnsregemente och sedan tidigare en motoriserad brigad i Alakurrti inom det västra militärdistriktet, det vill säga det militärdistrikt som ligger närmast Sverige.
  6. Således har både styrkeförhållandena och säkerhetssituationen förändrats till det sämre i vårt närområde. Fortsatt så får våra egna förband anses vara oövade då en stor del av förbanden fortsatt har stora mängder pliktpersonal i sina personallistor. Där det får anses att en övervägande majoritet ej genomfört repetitionsutbildning än mindre i helt förband. Dock skall samtliga förband inom tidsrymden för detta försvarsbeslut genomföra krigsförbandsövning, varvid förhoppningsvis denna pliktpersonal även omfattas, annars kommer det bli svårt att uppnå målsättningen, högre operativ effekt, som anses vara det enskilt viktigaste under detta försvarsbeslut
  7. Militär förmåga tar tid att bygga upp, ett värde som oftast förs på tal är 10 år vilket är rimligt såsom vid styrkeuppbyggnad då både soldater och officerare måste utbildas från grunden och samövas. På samma sätt tar det tid att införa nya system, effekt uppnås inte förrän ett antal år senare då taktiskt uppträdande måste utvecklas därefter övas, för att en effektökning skall ske. Således att vända en negativ spiral tar tid, om det innefattar utökade förbandsvolymer eller införsel av nya system.
Vad vill jag då ha sagt med ovanstående? Oaktat hur mycket det framförs förslag och kritiseras från respektive håll och kant, så fortsätter omvärldsutvecklingen i en klar och tydlig negativ utveckling och vi måste parera detta. Detta innebär både på kort och lång sikt måste det vidtas åtgärder. Således hjälper det inte att imorgon fatta beslut om att återupprätta x-antal brigader, den effekten av ett sådant beslut har vi tidigast om 10 år.
Vad skall då göras? Jag håller fullt med Försvarsministern att fattat beslut skall genomdrivas, utifrån ovanstående resonemang avseende tidsförhållanden, dock vet han och alla andra att det är underfinansierat. Skall beslutet verkligen få effekt måste mer medel skjutas till inom nuvarande försvarsbeslutsperiod. Carl Bergqvist alias Wiseman sammanfattade det mycket bra vad som måste göras på kort och lång sikt i tre stycken Tweets 1, 2, 3. Utöver Carls förslag som jag fullt stödjer, skulle jag vilja tillägga att den uppgift avseende förbandsreserven som Försvarsmakten erhållit i regleringsbrevetför 2017 bör omskrivas och iståndsättande bör ske redan under 2017 av förbandsreserven, dock kräver alla dessa åtgärder ekonomiska medel.
Så kära politiker om ni nu någon gång skall göra något rätt när det kommer till den nationella säkerhetsstrategin tillför då mer medel, för ni kan ej missat att omvärldsutvecklingen går i en negativ riktning och förefaller kunna gå i en än mernegativ riktning. Så sluta med sandlådementaliteten kring vem som gjorde vad under 00-talet och komma med pompösa förslag, börja med att ge Försvarsmakten de medel som de facto krävs för att verkställa nuvarande beslut. Det kommer ge er handlingsfrihet, för att genomföra Försvarsberedningens arbete inför nästa försvarsbeslut, där det bedömt kommer krävas en ökning av förbandsvolymen.
Have a good one! // Jägarchefen

”Väst” inför 2017; Först handelskrig och sedan vad då?

av Ingolf Kiesow I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.” En Trump-doktrin? Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från […]

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje […]

Konsultskolan 2

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.Det första inlägget handlade om konsultverksamhet i stort: Konsultskolan 1

I detta inlägg ska vi försöka ge en bild om hur det kan vara och kanske ge några svar på frågan om varför personal i FM lämnar och i stället blir konsulter.

Att lämna
För en officer innebär det en hel del att lämna Försvarsmakten och bli civil. Det är en livsstilsförändring som inte är helt enkel. Flera vänner har varit ute och vänt i det civila, steget har varit för stort.
Ofta lyckas officerare väldigt bra i det civila. De är duktiga, ansvarsfulla och hälsosamma lagspelare som har förutsättningar att lyckas i de flesta sammanhang.

Många företag i branschen har enheter med fd FM-anställda och en nybliven civilist har lätt att smälta in i teamet. Många har fd officerare i chefsroller med mycket gott resultat, något som jag tidigt upptäckte och beskrev i ett inlägg.

Kompetenssynen
I tjänsteföretag är personalens kompetens allt. Det är själva varan som som säljas, företagets raison d’etre. Företaget anstränger sig ofta för att skapa goda förutsättningar för personalen i syfte att attrahera och behålla den. Förutsättningar handlar inte bara om villkor utan även om vidare-/fortbildning och att hitta lämplig utveckling i uppdrag.

Skillnaden mot offentlig förvaltning är stor i hur den enskildes kompetens värderas. Här har offentlig förvaltning massor att lära av privat sektor.
Efter flera skolor, utbildningar och tjänstgöringar i Försvarsmakten hade jag skaffat mig en förhållandevis bra kompetens. Det innebar dock ingenting positivt för mig. Tvärtom innebar det att mina möjligheter till rörlighet inom myndigheten minskade. ”Kan ej avvaras” var utfallet vid personalförsörjningsnämnder. Det gav heller inte något mer i lönekuvertet eftersom myndighetens löneboxar inte tar höjd för sånt.

När jag sen blev civil konsult var mitt kompetensområde något efterfrågat och mitt inflytande inom området ökade markant. Det var en av de största positiva överraskningarna för mig; helt plötsligt var jag värd något.

Effektivitet
Detta berördes i det första inlägget men jag lägger ut texten en aning här.

Jag jobbar betydligt fler dagar per år som konsult än vad jag gjorde som officer. Semestern är kortare och jag har inte kompensationsledigt för övningsdygn. Övertid förekommer men det skiljer i stort en arbetsmånad per år jämfört med min tidigare officerstjänst.

Mycket arbete som görs kan göras på distans då arbetsverktygen är ämnade för det. Det är allt från mötesbokningar, onlinemöten till ändamålsenliga nätverk men framförallt förtroende och ansvar för att uppgifter utförs.

De stödsystem som används är effektiva och enkla och det finns en stödorganisation som säkerställer att jag kan ägna mig åt arbete. Administrationen är ett minimum för mig som konsult.

Om linjechefen kallar till möte och det krockar med ett kundmöte (motsv) så är det självklart att kunden går före. Nu sker inte det ofta på vårt företag men det är uttalat att kunds verksamhet går före.

Kundnytta är i fokus eftersom företaget lever på det och så även jag. Är jag inte nyttig och effektiv så är jag inte inte intressant för kunden och därmed inte heller för min arbetsgivare.

Detta är en en tungt vägande faktor för en driven person; möjligheten att vara effektiv.

Villkor
Lönen lyftes ganska bra när jag blev civil. Nu var inte jag dåligt betald i FM, enligt min uppfattning, men det innebar ändå ett bra tillskott relativt sett (Om jag hade gjort riktigt många övningsdygn i FM hade jag kunnat komma upp i samma lön och då med mer ledighet att ta ut, men också med betydligt mer ansträngning).
Framförallt blev löneutvecklingen de första åren god.
Lönen för mig motsvarar i princip en senior flygvapenmajor med fackmannakompetens.

I övrigt är inte villkoren något särskilt att skriva hem om.
Resepolicy finns och den är normal. Vi bor på avtalade hotell på tjänsteresor. Resor utomlands ger olika villkor beroende på om det är till konfliktzon eller inte.
Friskvårdsbidrag och fritidsklubb är en del av paketet. Möjlighet till personalleasing av bil finns också.

Ett avgörande villkor är möjligheten att själv disponera sin tid. Det gör det sociala livet mycket lättare. Det är inte alltid görligt utan det beror på projektets behov men allt som oftast går det.

Nackdelar
Det finns nackdelar av att gå från officer till konsult inom försvarssektorn också. Det är viktigt att poängtera. Förutom det uppenbara med mindre ledighet och inga höstmiddagar i mässdräkt så finns det även annat:

Från att vara en myndighetsperson blir man i vissa sammanhang bespottad representant för Mammon. Inte sällan ligger det ren och skär avundsjuka och okunskap bakom dåligt bemötande. Det förekommer en del hårda ord från Försvarsmakten (väldigt sällan FMV). I nästa stund kan FM:s representanter dock bli väldigt mjuka i framtoningen då de antingen behöver hjälp eller själva vill ha jobb utanför staketet.

Som konsult får man inte ta formella beslut i myndighetsärenden. Det kan vara frustrerande, något som de flesta med stabserfarenhet kan relatera till. Det är en nödvändig kontrollfunktion men får negativa konsekvenser för konsultens effektivitet.

Informationsspridningen är också en negativ parameter i vissa fall. Som konsult äger du ibland inte tillgång till all information som du skulle vara betjänt av. Det är inte så vanligt men det förekommer. Det kan tex röra delar av en upphandlingsfas där kommersiell sekretess hindrar insyn. Självklart men ändå.

Pressen att debitera kan vara jobbig men de flesta vänjer sig och när man väl är etablerad är det ingen stor sak.

Känslan av sammanhang. Den är stark för en officer och minskar när man blir civil. Jobbar man inom försvarssektorn finns den kvar i viss omfattning men den är inte riktigt lika stark. Det kan kompenseras med reservofficerstjänstgöring.

Sammanfattningsvis
vill jag påstå att för många är det positivt att växla från officer till konsult, inte för alla men för många. Jag vill också påstå att det ger stor samhällsnytta att det finns en karriär för fd officerare utanför staketet där staten kan få ut mer av kompetensen för denne.

Vissa officerare, och för all del GSS, gör sig kanske bättre som civila konsulter än som heltidstjänstgörande krigsmän? Det innebär inte att de inte har passat i sin tidigare tjänst men var sak har sin tid.

Det känns bra att ens kompetens tas tillvara på, både av företaget och av kunderna. Här är privat sektor bättre än Försvarsmakten. FM:s personalhantering tvingar ut folk som skulle ha kunnat fortsätta i grönt/blått.

Att utan gnäll kunna kombinera vardagsjobbet med aktiv reservofficerstjänstgöring är också bra, för alla parter. Dels kan jag tjänstgöra utan dåligt samvete, dels får FM kontinuitet av sina RO och, dels får FMV konsulter med bra förankring i slutkundens (FM:s) verksamhet. Win-Win-Win alltså.

Det dåliga med att vara konsult inom försvarssektorn är att man inte är en del av den inre officerskretsen längre och dessutom måste tänka på vad man har på sig.
Det bästa är att man ges möjlighet att vara uppskattad, effektiv och fortsatt bidra till den verksamhet man en gång anslöt sig till; försvaret av Sverige.

/C

Det franska presidentvalet

  av Lars Wedin Det franska presidentvalet äger rum den 23 april med en andra och slutlig omgång den 7 maj. Det senare står mellan de två främsta i den första omgången så vida ingen har fått mer än 50 %. Huvudkandidaterna är François Fillon från Republikanerna, Marine Le Pen från Nationella Fronten samt en representant […]

Hur kan vi träna våra soldater i framtiden – tekniska möjligheter

av Magnus Sjöland När vi tränar våra soldater gäller det att komma så nära den verklighet de kommer att möta som möjligt. Omgivning, natur, förutsättningar och utrustning skall vara så verklighetstrogna som möjligt. Vi har de senaste 30 åren sett en accelererande teknikutveckling med helt nya möjligheter att träna soldater, exempelvis med laser i terrängen, […]

Replik till Bo Hugemark

av Lars Ekeman Bo Hugemarks ”Tid för ett ”Crash Program” publicerat på denna blogg den 26 november 2016 är, som alltid, av denna författare, välskriven och intressant. I sak har jag ingen invändning. Behovet av ett mer substantiellt försvar, inte minst avseende arméstridskrafterna är välkänt för de med kunskaper om försvaret. Vad jag emellertid vill […]

Gästinlägg: Agenten och Radion del 3 – Agentkommunikation på fältet

Nedan följer ett väldigt intressant och omfattande gästinlägg av Latitude 67N SIGINT. Inlägget avhandlar hur s.k. agentkommunikation sker i praktiken, från en agent och till dess uppdragsgivare, med hjälp av radiokommunikation. Har ni inte läst de tidigare två gästinläggen av artikelförfattaren rekommenderar jag varmt att ni gör det.

Have a good one! // Jägarchefen

Allmänt
I det första inlägget av ”Agenten och radio” tittade vi närmare på hur kommunikationen från det egna landet till ambassad eller agent kan ske med speciellt fokus på kortvågskommunikation. I del II ”Agentsändarna i Kaliningrad” diskuterades en underättelserelaterad station som troligen har Skandinavien som mål och som går under beteckningen ”M01”. I det här blogginlägget ska vi titta närmare på agentkommunikation från agent till uppdragsgivare d.v.s. agentkommunikation på fältet.

En av de besvärligare logistiska problem som uppstår vid fältarbete är hur agenten och dess ansvarige kontaktman ska kunna kommunicera och överföra information till varandra. Det kan t ex röra sig om dokument, fotografier på dokument, datamedia eller ”ops notes” etc. Detta är en av de känsligaste momenten i arbetet då de fysiskt måste träffas alternativ besöka samma plats med korta intervall. ”There is a paradox here: secret operations require communication” konstaterar CIA torrt i rapporten ”Soviet Clandestine Nets” (http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/705606.pdf)

Det finns i den öppna litteraturen väl beskrivet tekniker för ”döda brevlådor”, ”brush pass” mm för att överlämna fysisk information. Det har förekommit många olika experiment med att använda radio på området. Det i allmän litteratur mest kända exemplen är de telegrafisändare som användes av fältagenter under andra världskriget. Både tyska agenter i UK och de allierade använde sig av dessa för att kontakta sina uppdragsgivare och överföra information. I Wilhelm Agrells bok ”Venona” beskrivs hur Sovjetiska GRU förefaller att ha byggt upp ett nät av sändare i Sverige och som dåvarande säkerhetstjänsten delvis kunde rulla upp.

I Viktor Suvorovs bok ”Inside Soviet military intelligence” sammanfattar han agentens kommunikationsbehov på följande sätt: ”Usually an agent who has worked for some years with the GRU will have as a minimum the following elements of communication: the secret rendezvous, long-range one-way radio link, short-range radio line or special link and a system of dead-letter boxes and signals. An agent group in addition is obliged in every case to have a long-range two-way radio link.I detta inlägg kommer vi att titta närmare på hur en sådan ”two-way radio link” kan se ut.

För agenten är mycket vunnet om den inte behöver bege sig till samma plats som sin kontaktman och kontaktmannen kan slippa att lämna ambassaden och dra på sig kontraspionage. Ett nytt bekymmer, om man väljer att lösa problemet med radio är att agenten måste ha i sin ägo en mycket komprometterande utrustning som är svår att bortförklara.

USA och väst

I boken ”The million dollar spy” beskriver Pete Earley utvecklingen av agentkommunikation. Adolf Tolkachev var en av CIAs viktigaste agenter under 1970 och 80-talet och överlämnade mycket kvalificerad information om utvecklingsprojekt inom sovjetiskt flyg. Det handlade t ex om stora mängder information om utveckling av exempelvis det kommande Su27-systemet, sovjetisk ”Look down, shoot down”-radar, IFF-system mm. ”Look down, shoot down”-förmågan ska betraktas i sammanhanget som möjligheterna att bekämpa kryssningsrobotar, ett nytt strategiskt hot vid den här tiden. Sammantaget hade agentens information oerhörda värden USA och påverkade enligt författaren direkt utvecklingen av västliga vapensystem, system för elektronisk krigföring och kompletta flygsystem. Det framträder tydligt i boken hur CIA gör stora ansträngningar för att minska exponeringen som agenten utsätter sig för i samband med överlämning av material och möten.

Man utrustar i det här fallet Tolkachev med en kortvågsradio för att ta emot envägsmeddelanden från CIA. Detta system kallas av CIA för IOWL ”Interim-One-Way Link”. Kortvågsradion, av vanlig konsumenttyp, kompletterades med vad som kallas i boen en ”demodulator”. Tolkachev skulle ansluta demodulatorn när ett meddelande skulle mottas. Sändningarna varade 10 minuter och det var möjligt att scrolla i en display för att se meddelandet. Ett meddelande kunde innehålla 400 5-grupper (2000 tecken). De första 3 siffrorna angav om det var ett verkligt meddelande eller fyllnadsmeddelande. Att en ”demodulator” och ”display” krävdes antyder att detta troligen var fråga om FSK-sändningar och antalet tecken i kombination med tiden det tog att sända ett meddelande en mycket låg baudrate.

SRAC ”Short Range Agent Communications”

I boken ”Spycraft” av Wallace, Melton, Schlesinger så beskrivs den första generationen av SRAC på följande sätt ”The original SRAC systems exchanged [sic!] short-duration, encrypted radio-frequency messages of a few hundred characters in less than five secounds between two black-box transcivers.” Det är troligt att författaren här gör misstaget att anta att det är tvåvägskommunikation, något som troligen implementerades först med 2a generationen av SRAC. Om vi kombinerar informationen om kan hastigheten ha varit ett par hundra baud. Detta antyder att systemet troligen fungerade på följande sätt:

1.      Agenten skriver sitt meddelande på papper: ”Film slut sänd mer”

2.      Meddelandet omvandlas till siffror genom att ersätta varje bokstav med motsvarande position i alfabetet: a=01, b=02 osv.

3.      Kryptering genom användning av modulo-2 addition och OTP (one time pad). (Någon form av information om vilket OTP som används måste också ingå):

06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
24262 50591 26972 7 Kryptomassa – resultat av modulo-2 addition

4.      Det krypterade meddelandet matas in siffra för siffra i terminalen på en knappsats 0-9 och som visar i displayen vilken siffra som matats in.

5.      Sändning

6.      Kontaktmannen kan nu reversera processen med modulo-2 subtraktion för att få fram klartexten. Basstationen matar fram och visar siffra för siffra:

24262 50591 26972 7 Kryptomassa

28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel

06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper

= FILMSLUTSÄNDMER

I de första SRAC fanns ingen möjlighet för agenten att veta att denne verkligen var inom räckvidd för mottagarstationen. Det framgår inte vilka frekvenser systemet använder sig av. Här kan man tänka sig flera olika typer av strategier. En strategi är att lägga sig på ett band där annan trafik försvårar spaning eller automatisk registrering.

Den påföljande generationen fick kodnamnet Buster enligt Pete Earley. ”Buster” beskrivs av författaren som följer: ”With a tiny keyboard one and a half inches square, the agent would first convert a text message into a cipher code, then peck the code into the keypad. Once the data were loaded — Buster could hold 1500 characters — the agent would go somewhere within a thousand feet of the base station and press a ’send’ button.” Agentens terminal skickar sitt meddelande som tas emot och lagras i basstationen. Buster kunde inte själv kryptera meddelandet utan det krävdes att agenten gjorde detta i förväg. Terminalen ska ha haft en ensiffrig sifferdisplay .

Om det dessutom finns någon form av synkronisering, felrättande kod och omsändningar i systemet bör mängden tecken som överförts vara omkring 7000 bitar. Om hastigheten på första generationen av SRAC var omkring hundratalet baud är en tänkbar hastighet på 1500 baud om sändningen fortfarande ska hållas inom ca 5 sek. En brist som beskrivs i boken är att agenten inte fick någon kvittens på huruvida meddelande hade kommit fram korrekt.

På ”Cryptomuseum.org” finns en utrustning beskriven som går under beteckningen CDS-501. (http://www.cryptomuseum.com/spy/cds501/index.htm). Detta skulle kunna vara ”Buster” då många av detaljerna stämmer överens med beskrivningen av Buster, men överensstämmelsen är inte hundraprocentig. CDS-501 anges ha en kapacitet av 1596 tecken och ha en sändningstid på 4-21 sekunder beroende på antalet tecken som matas in. Stationen använder UHF och har en uteffekt av 1 W. Det innebär i praktiken mycket korta räckvidder.

Meddelanden matas in genom att använda ett tangentbord (A-Z samt skiljetecken). Siffror saknas och man får anta att de får matas in som text. Systemet har möjlighet till kryptering av meddelandet. En kryptonyckel matas in då stationen ställs i läge för detta. Kryptonyckeln uppges ha en längd av 19 tecken. (19×8 = 152 bitar). Någon form av kryptologisk algoritm finns således implementerad i systemet då 152 bitar är allt för kort för att fungera som en OTP. CDS-501 har inte någon display på de tillgängliga bilderna. Det innebär att agenten inte kan se vilket meddelande denne matat in.

I den instruktion som medföljer CDS-501 framgår att agenten ska trycka på SEND, vänta 30 sekunder och därefter trycka på ”INTERROGATE” för att få en kvittens på att meddelandet nått fram. En lampa tänds om meddelandet nått mottagarstationen.

Den tredje generationen av systemet kom att få namnet ”Discus” eller ”Iskra” och hade flera förbättringar. Först och främst kan vi konstatera att Discus förefaller ha haft en alfanumeriskt tangentbord och display. Även med Discus fick agenten en bekräftelse på att meddelandet mottagits. Ett system som torde vara ungefär samtida (mitten på 1980-talet) med Discus/Iskra är FS5000 / HARPOON. Harpoon utvecklades av AEG-Siemens för sk stay-behind-organisationer i västra Europa. (http://www.greenradio.de/htm2/e_fs5000.htm) Specifikationerna för det systemet är en FSK-sändare med 3000 Baud vilket innebär en sändningstid på 0,8s för 55 tecken (a 8 bitar?). I fallet Harpoon torde kort sändningstid varit i fokus därav det lilla teckenminnet.

Det finns en uppgift om frekvensanvändning som skulle kunna kopplas till användning av ”Discus”. Cryptomuseum.org uppger att Polska kontraspionaget uppfattat korta sändningar på 348,560 Mhz i närheten av ambassaden. Polackerna ska ha lagt stora resurser på att pejla och hitta källan men utan att lyckas.

Under slutet på 1970-talet började man experimentera med satellitkommunikation för agenter. Satellitkommunikation på relativt höga frekvenser erbjuder flera intressanta möjligheter. Om sändaren inte är inom nära avstånd från kontraspionagets signalspaning är det mycket svårt att hitta och lägesbestämma signalen. De första testerna förefaller ha skett med kretsande satelliter i låg bana, sk LEO-satelliter. Bekymret med dessa är att de bara är tillgängliga en mycket kort stund vid varje plats. Under en tiden måste agenten lyckas sända sitt meddelande, annars måste man vänta till nästa satellitpassage. Fördelen med LEO-satelliterna är att lägre uteffekter kan användas och att riktverkan på antenner blir mindre betydelsefullt. Men, med en geostationär satellit som ständigt är tillgänglig har mycket stora fördelar och i slutändan förefaller systemet ”Marisat” ha valts som platform av CIA. Marisat bestod av 3 satelliter positionerade på 72.5° E, 176.5° E och 345° E. Systemet erbjöd enligt tillgängliga uppgifter 3 transpondrar på UHF: två om 25 Khz bredd och en om 500 Khz. Antagligen användes 25 Khz-transpondern för att vidarebefordra agenttrafiken till en markstation. Adolf Tolkachev fick enligt ”Million Dollar Spy” flera olika satcom utrustningar för att testa och utvärdera. Det verkar dock som om det inte fungerade väl av skäl som författaren inte nämare går in på. Troligen är uppgifterna fortfarande sekretessbelagada.

I en kontroversiell bok, “The Big Breach: From Top Secret To Maximum Security”, av Richard Tomlin beskriver han sin påstådda karriär hos MI6. I boken ingår en beskrivning av en brittisk sentida SRAC-lösning: ”We also learnt how to use SRAC (Short Range Agent Communication). The agent writes a message on a laptop computer, then downloads it into the SRAC transmitter, the size of a cigarette packet. A receiver, usually in the British embassy, sends out a low-power interrogation signal that triggers the transmitter when the agent is close enough. For many years ”Garfield the Cat” toys were popular with agents as their sucker feet allowed an agent to stick the transmitter on the side window of a car, giving a clear signal driving past the embassy.”

Agentkommunikation i WP/Sovjetunionen

Det är signifikant för de sovjetiska (öststaterna i övrigt) att de förefaller haft stora bekymmer med att bygga lösningar med digital teknik. Istället har man fått förlita sig på lösningar som huvudsakligen bygger på analoga lösningar väsentligt längre än i väst. Halvledare var också en utmaning vilket gjorde att man höll kvar vid rörteknik mycket länge. Det ledde också till att utrustningarna kom att bli stora och klumpiga.

Det förefaller som systemen för specialförband (Spetsnaz / GRU Spetsnaz) och agentsystem flyter ihop, kanske med tanke på att att det i många fall är samma huvudman, exempelvis GRU. De både verksamheterna ligger nära varandra och överlappar i vissa situationer. Specifikt gäller det i krigstid.

Det går att se tre tydliga utvecklingssteg i den Sovjetiska/Ryska agentkommunikationen när det gäller radiokommunikation med hemlandet.

Den första generationen använde vanlig CW-kommunikation för förbindelse med hemmabasen. Det är portabla eller iallafall flyttbara utrustningar som arbetar på kortvågsbandet. Med hjälp av kortvåg kan långa avstånd överbryggas. Ett känt exempel på sådant utrustning är de som dåvarande svenska RKA (RadioKontrollAnstalten) kunde beslagta i och med att GRUs reservradionät i delvis rullades upp. Utrustningarna var i det fallet mycket stora och komplexa, i ett fall inbyggda i en fåtölj.

Det finns några exempel på att det funnits mekaniska CW-sändare som kunnat öka hastigheten på sändningen. De verkar vara tillgängliga omkring 1950. Troligen spelade mottagande in sändningen på band och genom att sänka hastigheten på bandet kunde tecknen avkodas manuellt.

Den andra generationen av utrustningar som introducerades på 60-talet var ”CW-snabbsändaren”. Med hjälp av inspelning eller annan teknik sändes ett antal CW-tecken i mycket hög hastighet. Det förefaller som att denna teknik i olika varianter var huvudlösningen som användes under kalla kriget. Ett sådant exempel är en agent som 1969 avslöjades i Holland. Han arbetade då för östtyska underrättelsetjänsten. Holländska säkerhetstjänsten fann komplett R-353-station (”PROTON”) inklusive OTP-material. Stationen har flera intressanta egenskaper. Mottagaren i stationen har både CW och AM-mottagning. Detta stämmer väl överens med de observationer som är gjorda av utsändningar från GRU och KGB och som pågår än idag. De är ofta AM-modulerade eller använder en modulation som gör att det kan tas emot med AM-mottagare. Exempel på detta är exempelvis GRUs sändare M01 i Kaliningrad. (se ”Agentsändarna i Kaliningrad”). Viktor Surorov beskriver systemet på följande sätt ”Instructions to the agent are transmitted in the form of previously agreed phrases or numbers in ordinary radio programmes, or as a simple numerical code.”

Exempel på utrustning:

En utrustning från början av 1950-talet är R-350 ORYOL (”Ugglan”).

R-350 (Oryol)

Sändare: CW

Uteffekt: ?

Mottagare: CW och AM

Årtal: 1950-talet

Notera speciellt de inspelningar som finns tillgängliga på sidan och där det går att höra hur sändaren lät, både avstämning och trafik.

R-350M

Sändare: CW (Manuell CW samt snabbsändning 100-150 WPM)

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1955

R-353 PROTON

Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till 500 WPM)

Uteffekt: 50 W

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1965

R-354 SHMEL

Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning 70 WPM via knappsats samt upp till 1125 WPM (vid användning av 35mm film))

Uteffekt: 10 W

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1973

R-394K MARK1

Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till okänt antal WPM)

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1975

”Burst”-sändningarna togs troligen emot med sk R-355 mottagare. R355 är en mottagare som är specialkonstruerad för att ta emot sändningar och kan spela in dem på magnetband eller magnetskiva. Mottagaren kan ställas in för att ta emot olika typer av sändare och hastigheter. Tyvärr saknas uppgifter om var mottagarstationerna var belägna, men man kan misstänka att det kan ha funnits flera stationer i Baltikum och möjligen även på ambassaderna.

Flera av stationerna använder sig av vanlig 35 mm fotofilm för att åstadkomma snabbsändningen. Agenten delar upp filmen i två remsor. I dessa remsor stansas sedan meddelandet in som hål. När filmen matas genom snabbsändaren kodas olika morsetecken motsvarande ”hål” resp ”ickehål”. Filmen var enkel att få tag på och väckte ingen uppmärksamhet vid inköp.

Notera att de flesta radiostationerna har engelsk text något som troligen ska förvirra kontraspionaget.

Den tredje generationen, som ser ut att dyka upp omkring 90-talet eller möjligen i slutet på 80-talet och framåt bygger på CW, FSK och PSK-sändningar. Hastigheterna på dessa kan varieras. FSK är i grunden ett digitalt sätt att överföra information. En av de första implementationerna av FSK är olika former av fjärrskrivare där en ton är ”ett” och en annan ton ”noll” och tecknet sänds som en serie av ett och noll. PSK använder signalens fasläge föra överföra ett respektive noll.

Det finns ett antal kända nyare stationer med olika utformning och användning. I ”Inside soviet military intelligence” gör Viktor Suvorov två intressanta påståenden. Påståendena ska nog tas med en nypa salt på samma sätt som Spetsnazsoldater som klyver tändstickor med spadar på 10 meters avstånd. Men Suvorov ger intressant inblick i Sovjetiskt/Ryskt tänkande: ”..agents and illegals are issued with small written instructions containing several types of ordinary current components which may be bought in any radio shop, and the means whereby they may be put together to make a long-range two-way set. This solves two problems at the same time. If an agent is arrested there is only to be found in his flat a pair of good Japanese receivers, a tape recorder and other components which can be bought in any shop. There is therefore no way that he can be suspected of any criminal activity. And secondly the problem of the transportation and secret storage of a radio set of comparatively large proportions is avoided. The GRU is continually looking at the market as regards radio sets and components, and working out new recommendations as to how they should be assembled.

Att GRUs illegalister och agenter skulle kunna bygga kraftfulla, fungerande, stabila radiosändare med ”delar av radiomottagare” och andra enkla komponenter är inte troligt. De stora ansträngningar som gjorts att ta fram kvalificerad sändarutrustning tyder snarare på att användarna utrustas med dessa i förväg.

Vi får också av Suvorov veta att de flesta sändarna är inaktiva i fredstid: ”In times of war, however, quick-acting and ultra-quick-acting sets are used, exploiting technical means of radio transmission in seconds or microseconds.”

1. R-397OK (Okänt kodnamn)

Sändare: Troligen FSK

Uteffekt: 1,8 W (Mycket låg – korrekt uppgift?)

Mottagare: – saknas troligen

Årtal: omkring 1975

Det finns inte så mycket tillgänglig information om enheten. Den är emellertid mycket intressant av flera olika skäl. Arkitekturen skiljer sig på flera grundläggande sätt mot andra enheter. Dels är troligen sändaren och snabbsändaren integrerade med varandra, det kan vara en av första transistoriserade enheterna och stationen har också en mycket låg uteffekt. Till detta kommer att den troligen använder FSK-modulation.

Tangentbordet innehåller på känt maner endast siffror vilket innebär att Spetsnaz-soldaten eller agenten får omvandla meddelandet till siffror. Enligt webbsidan klarar sändaren att sända 20 grupper om 5 tecken var per sändningsomgång. R-014 Datcik hade en överföringshastighet om 75 eller 150 baud. 0-9 kan representeras med 4a bitars kod. Om man antar att överföring av siffrorna sker med 4a bitar och det tillförs lika många bitar till felrättade kod så blir det total antalet bitar att överföra ca 8 per tecken. 8 x 20 x 5 = 800 bitar. Med en hastighet om 75 baud skulle då överföringen ta ca 11s. Det är en relativt lång tid för en ”burst”-sändare.

2. R-014 Datcik

Sändare: Kan anslutas till ett stort antal olika HF, VHF eller UHF-sändare.
Uteffekt: –

Mottagare: Saknas

Årtal: ca 1980

R-014 är en robust fältmässig snabbsändare som kopplas till en radio för att sända siffergrupper till en mottagarstation. Möjligheter till kvittenser eller tvåvägskommunikation förefaller att saknas. Systemet är ett rent överföringssystem som saknar kryptering. Det man velat uppnå med systemet är troligen att tillvarata de möjligheter som finns med FSK-sändning att införa felrättande kodning och öka överföringshastigheterna. Man kan anta att systemet kombineras med ett handchiffer eller i vissa fall krypteringsmaskiner i ren militär användning. Vid agentradiokommunikation är troligen handchiffer av någon form den enda tänkbara lösningen av praktiska skäl. Det finns inga öppna uppgifter om att Datchik skulle använts för agentkommunikation.

I ett digitalt system, som R-014, finns möjligheterna att genom att enligt ett visst mönster repetera, kombinera och addera bitar minska effekterna av sk ”fädning”, dvs att göra systemet mindre känsligt mot störningar eller varierande signalstyrka. Detta ökar antalet bitar som ska överföras, men gör överföringen säkrare.

3. R394 Mark 2 (Strizh)

Sändare: 1,5-13,5 Mhz

Uteffekt: 15W

Mottagare: A1, CW, A2

Årtal: ca 1989

Burstsändaren kopplad till Strizh har tre olika moder: CW, A2 och FM. CW motsvarar en automatiserad sändning av 50 tecken per minut. I läge A2, vilket troligen är FSK, (”Tone telegraphy”) kan sändaren sända 203 grupper (om 5 tecken) på 1,2 sekunder vilket motsvarar 850 baud. Det tredje läget ”FM” ”phase telegraphy mode” avser troligen PSK (Phase Shift Keying) och medger sändning av 203 grupper på 0,5 sekunder. Det motsvarar en hastighet om 2030 baud om inga extra bitar läggs till.

Tillgänliga uppgifter saknas om mottagarutrustning avseende FSK-sändningar. Det är inte otänkbart att det idag finns ytterligare en fjärde generation tillgänglig idag som bygger på frekvenshopps- eller bandspridningsteknik.

Kortdistant agentkommunikation

Det finns viss information om kortdistant agentradiokommunikation från Östblocket. Viktor Suruorov beskriver behovet av agentkommunikation på följande sätt: ”However, for the GRU it is often necessary that the agent himself transmits. For this the short-range radio link exists. The agent transmits information to the Soviet embassy with the help of small transmitters, like the sort of walkie-talkie sets which can be bought in any shop and which are used for guiding model aeroplanes and ships (one cannot help noticing how many aerials there are on the roof of the Soviet embassy). In this type of radio exchange the GRU takes the cover of a fireman, ambulance driver, construction worker or a policeman. All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends.

Det finns exempel på att man använt inlästa röstmeddelanden på band som sedan spelats upp i mycket hög hastiget och överförts med enkla radiosändare. Cryptomuseum.org har ett exemplar av den Tjekiska ”UHER SCRA” vilket är en VHF FM sändare till vilket en UHER Report 4000 bandspelare ansluts. Inspelning av meddelandet sker på lägsta hastighet och uppspelning i högsta. På mottagarsidan kunde inspelning ske med hög hastighet och uppspelning med låg. Därigenom återficks begripligt tal. VHF-sändaren använde bandet 88-108 Mhz (internationella bandet för FM-radio) vilket gav vissa fördelar. Exempelvis kunde befintliga antenner, t ex i en bil, användas för sändning och mottagning. Räckvidden bör ha varit några 100-tal meter till en kilometer.

Källor och referenser

Spycraft: The Secret History of the CIA’s Spytechs, from Communism to Al-Qaeda Av Robert Wallace,H. Keith Melton,Henry R.

Venona: Spåren från ett underrättelsekrig av Wilhelm Agrell

Ultimate Spy av H Keith Melton

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning ”på gränsen Norge-Ryssland”. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen ”vid gränsen” och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen – det som påstods ha hänt – och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: ”Nordlig pivot?”.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga […]

Kärsön 1987, ett hot mot rikets säkerhet?

Reflektion

Nedan följer ett kortare reflektionsinlägg, om en möjlig incident av främmande makts undervattensverksamhet från 1987, som jag ramlade över i samband med att jag sökte information om en annan incident, till ett kommande inlägg under nästa år. Denna incident har alla ingredienser för en roman, om man så vill.

Klockan 0400 på morgonen, 05MAJ1987, såg två poliser som passerade över Nockebybron i västra Stockholm en kraftig vågrörelse och virvlar i vattnet några hundra meter söder om bron och Kärsön. Denna observation kom att föranleda att bevakningen vid regeringsbyggnaderna i Stockholm kom att förstärkas, samt Stockholmspiketen kom att tilldelas automatvapen, som förstärkningsvapen. Detta var upptakten till en av de mer konstiga händelserna i Svensk ubåtsjakts historia.

Samtidigt som de båda polismännen observerade fenomenet i vattnet, så noterade de även en eld som brann på Kärsön, där kom de att påträffa ett tält och fem individer, varav tre var från Polen, samtliga fem kom att gripas på platsen för brott mot rikets säkerhet, en sjätte individ hade funnits på platsen, men avvikit innan polismännen anlände. Efter genomfört förhör kom samtliga fem att släppas, då det klarlagts att individerna ej kunde haft något med den möjliga främmande undervattensverksamheten att göra.

Under dagen, 05MAJ1987, så inkommer även en rapport om en möjlig observation om främmande undervattensverksamhet vid Vaxholm. En lastbilschaufför anmäler in att han observerat ett periskop. Det är även efter denna observation som polisen fattar beslut om att öka bevakningen av regeringsbyggnaderna i Stockholm samt tilldela piketen förstärkningsvapen. Där man bl.a. framför att skälen till detta bl.a. är att den dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige är på väg för att träffa, dåvarande Statsministern Ingvar Carlsson, därtill gripandet av individerna i samband med observationen av vågrörelserna.

En telefonkabel låg/ligger i vattnet i anslutning till platsen där observationen genomfördes, som åtminstone då, utifrån massmediasrapportering, förefaller varit kopplad till Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön. En polisman som uttalade sig anonymt till Svenska Dagbladet menade på att denna händelse var en av de mest allvarliga som hänt i Sverige under senare år, då skall man sätta det i paritet med att Sveriges Statsminister Olof Palme, mördades året innan. Här finns givetvis möjligheten att polismannen har velat känna sig viktig och överdrivit händelsen.

Både polisens, brandförsvarets och marinens dykare kom att genomföra dykningar vid platsen för de två polismännens observation. Varpå man kom att finna bottenavtryck, telefonkabeln kom även att kontrolleras och kunde konstateras vara orörd. Efter genomförd efteranalys kom bottenavtrycket avskrivas och tillskrevs naturlig förklaring, förklaringarna varierade från att en fritidsbåt hade kunnat orsaka det till dykare som underhållit den telefonkabel som gick/går där, men någon form av anknytning till främmande undervattensverksamhet tillskrevs det ej.

I och med detta så förefaller även händelsen som helhet att avskrivas åtminstone i massmedias ögon, då ingen ytterligare rapportering kommer ut avseende den, Försvarsmakten förefaller även avskrivit den. Vad är det då som gör att det kan finnas skäl till att ta upp denna incident, snart 30 år efter att den hände, då den trots allt förefaller vara avskriven?

Det självklara skälet är polisens vidtagna beredskapsåtgärder, detta är första gången som jag noterat att polisen dels har förstärkt bevakningen av samtliga regeringsbyggnader i Stockholm, dels tilldelat förstärkningsbeväpning i samband med en möjlig observation av undervattensverksamhet. Detta måste sättas i kontexten att under den aktuella eran så genomfördes sjunkbombningar m.m. nästan varje år i Stockholmsskärgård mot främmande undervattensverksamhet, d.v.s. ett mer eller mindre krigsstillestånd rådde stundtals.

Trots det, så förefaller detta vara den enda gången som åtminstone massmedia rapporterat om att bevakningen av rikets statsledning och dess funktioner i Stockholm skärpts p.g.a. en undervattensobservation. Detta är även det enda tillfället som jag, hitintills skall tilläggas, noterat att man vidtagit sådana drastiska åtgärder, i Stockholmsregionen, trots att det nästan rådde krigsstillestånd under ett decennium i Stockholmsskärgård.

Det gör händelsen värd att skriva ett blogginlägg om, för spontant känns det som att det finns betydligt mer ”under ytan” än vad som öppet rapporterats om detta, givetvis finns möjligheten att Polismyndigheten tog tillfället i akt att öva en förhöjd beredskap då mordet på Olof Palme skett drygt ett år tidigare, men om något känns det något överilat att öva systemet samtidigt som man har en möjlig skarp incident igång samtidigt, och de skäl som ges avseende ambassadören, torde man kunna bortse ifrån, då det är mer regel än undantag att ambassadörer besöker olika delar av regeringen titt som tätt.

Have a good one! // Jägarchefen

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk ”Kajsa Warg”-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins ”Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det ”kaukasiska lackmustestet”, ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på ”i den takt”). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande ”i den takt ekonomin medger” istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.

Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och ”Kajsa Warg”-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.

Det kalla krigets återkomst

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan. För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för […]

Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?



Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD ”granskning” av försvarsminister Peter Hultqvist.

Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, ”Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret”.

Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga ”granskning” eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken ”safariresa med regeringsplanet”. Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.

I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:

Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.

Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.


Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?



Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?

Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt! 

Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01 

I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.


Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.

I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt? 

Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till. 
Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.

Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel ”tid för klarspråk om försvaret” publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:

– Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.
– Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.

Kuriosa:

Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:


Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.