Desinformation till husbehov

av Claes Arvidsson Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad […]

Marina specialförbandsföretag – En översikt

Reflektion
Allmänt.Detta inlägg kommer generellt belysa marina specialförbandsföretag d.v.s. dess steg/faser. Då taktik och teknik i huvudsak, dels historiskt, dels i nutid är desamma för de flesta specialförband tillhörande högteknologiska väpnade styrkor runt om i världen, går vissa generaliseringar att genomföra. I ett nästkommande inlägg kommer en hypotetisk fallstudie genomföras kring ett begränsat geografiskt avsnitt av svensk kust, för att mer praktiskt belysa hur olika företagsprofiler kan se ut, utifrån ett antal rapporterade observationer. Nedanstående information bygger helt på källor som finns tillgängliga på internet eller i bokform, den litteratur som används är från perioden kalla kriget, trots nyare finns att tillgå. Inlägget kommer vara generellt beskrivet.
Då det kommer till marina specialförbandsföretag är en viktig faktor att beakta att cirka 70% av jordens yta består av hav. Vilket innebär att in- och uttransport samt in- och urnästling för att lösa uppgifter på land, från havet får anses vara en mycket viktig metod för specialförband att behärska. Sverige har en cirka 270 mil lång kust, vilket även är en av Europas längsta kustremsor. En huvuddel av befolkningscentrumen samt industri o.dyl. är placerad längs med den svenska kusten.
Sverige får även anses inneha ett utvecklat sensorsystem för upptäckt av luftfarkoster samt större ytfartyg, medan mindre ytfartyg och ubåtar fortsatt i stor utsträckning, dolt kan utnyttjas. Sammantaget gör detta, sett till Sveriges geografiska utformning att marina specialförbandsföretag utgör en synnerligen effektiv metod att tillämpa, ffa. kopplat till Sveriges begränsade bredd samt kraftsamling av befolkningscentrum och annan viktig infrastruktur längs med väst- och östkusten, om man vill genomföra inhämtning i fred eller offensiva företag vid en väpnad konflikt.
Bild 1. Faser i marint specialförbandsföretag.
Ett marint specialförbandsföretag kan schematiskt brytas ned till tio stycken steg/faser, om en uppgift skall lösas på land. Dessa tio steg/faser är, planering, intransport, innästling, landstigning, inmarsch, lösande av uppgift, utmarsch, sjösättning/nedstigning, urnästling, uttransport. Skall uppgiften lösas under vattnet genomförs ej landstigning/sjösättning samt inmarsch/utmarsch, varvid det enbart är sex stycken steg som genomförs.
Planering.Under planeringssteget genomförs dels en omfattande planering, dels materielförberedelser samt oftast fullständiga förövningar, syftande till att säkerställa framgång vid uppgiftens lösande. Viktiga delområden i planeringsfasen är att fastställa hur in-/uttransporten samt in-/urnästlingen skall genomföras. Vilket i grund och botten utgör den marina komponenten. Utöver detta är styrande faktorer likt vilken annan uppgiftslösning som helst d.v.s. Uppgiften, Tiden, Terrängen-Väder-Sikt, Truppen, Motståndaren och Civilläge.
Vad som kan defineras som kritiska faser, som planeringen särskilt måste beakta är övergången från intransport till innästling och landstigning och vice versa vid sjösättning/nedstigning, urnästling och uttransport. Dessa faser innehåller ett flertal kritiska moment som kan omintetgöra hela specialförbandsföretaget.
In-/uttransport.Beroende på om det är fred eller krig, finns ett antal olika metoder som specialförbandet kan tillämpa i större eller mindre omfattning beroende på situation. Generiskt kan dock följande medel ses som styrande: luftfarkost, fartyg och ubåt. Luftfarkost kan vara civil eller militär och flygplan eller helikopter. Fartyg kan vara civilt eller militärt och stort eller mindre. Ubåt kan vara konventionell eller miniubåt. Detta steg kan även vara kombinerat, såsom att del av intransporten genomförs med helikopter till ett fartyg eller ubåt, där omlastas specialförbandet till fartyget eller ubåten och fortsätter sin intransport. Detta genomförs oftast vid plötsligt uppkomna operationer.
Oaktat kommer specialförbandets intransport komma till en brytpunkt där en mer dold förflyttning måste påbörjas, denna punkt kommer hädanefter benämnas som omlastningspunkt, detta är även ett beslutstillfälle om operationen skall fortgå eller ej d.v.s. har motståndaren påbörjat ett agerande som kan röja operationen, föreligger det stora risker p.g.a. vädret m.m. För att öka operationssäkerheten används, oftast, inte samma omlastningspunkt vid in- och uttransporten, transportmedel kan även variera t.ex. ett fartyg kan utnyttjas för intransporten medan ubåt utnyttjas för uttransporten osv. Det kritiska momentet i denna fas är när själva omlastningen genomförs t.ex. om en patrull utnyttjar kajaker för att bli upphämtad med ubåt osv.
Bild 2. Exempel på in-/urnästling.
In-/urnästling.Vid omlastningspunkten påbörjas eller avslutas in-/urnästling för specialförbandet. Här har specialförbandet ett antal olika metoder att tillgå för att genomföra sin in-/urnästling. Generellt kan dock följande fem kategorier ses som vanligast, ytsimning, dykning, motorbåt, kajak eller dykfarkost. På samma sätt som att omlastningspunkten varieras vid in-/uttransport så skall in-/urnästlingsväg aldrig vara densamma, då detta kan medföra att specialförbandet går in i ett bakhåll. En styrande faktor blir specialförbandets stridsvärde, då de kommer exponeras för väta m.m. kan dess stridsvärde snabbt nedgå, varvid dels längden på in-/urnästlingen dels metoden anpassas utifrån hur påverkat stridsvärdet kommer bli.
Vägvalet från omlastningspunkten under in-/urnästlingen läggs även på sådant sätt att optisk och elektronisk upptäckt minimeras i största möjliga mån. Den svenska skärgården får här ses som ett exemplariskt geografiskt område att kunna utnyttja, då mängden öar, kraftigt försvårar elektronisk och optisk upptäckt. Dock utgör det även navigatoriska svårigheter då det krävs flertalet riktningsändringar o.dyl. som kan försvåra in-/urnästling.
Landstigning/Sjösättning-Nedstigning.Landstigning/Sjösättning-Nedstigning påbörjas på ett säkert avstånd från stranden, oftast utanför praktiskt skjutavstånd från eldhandvapen, med att en mindre del förflyttar sig mot land/stranden för att rekognosera och säkerställa att platsen är öde. Därefter ansluter resterande del av förbandet. Mottagningskommitté kan även utnyttjas från t.ex. stödnätverk, dessa signalerar då till förbandet avseende status på platsen. På land skall det finnas minst finnas två olika marschvägar till och från landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatsen så att förbandet dolt kan komma till och från det. Platsen i övrigt skall även vara insynsskyddad i största möjliga mån, så förbandet kan arbeta dolt.
Förbandet planerar även för alternativa landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatser. Detta kan givetvis medföra ett antal problem, om inte samtlig utrustning medförs, eller göms i upplag längre in på land, om utrustning lämnas vid en landstigningsplats som sedan ej kan brukas p.g.a. att den är röjd/upptäckt. Dessa alternativa landstignings-/sjösättningsplatser bör placeras, om det är möjligt, inom bredden för de minst två olika in-/ och utmarschvägarna från landstignings-/sjösättningsplatsen.
Skall materiel kvarlämnas så skall den även vara lämplig för upplagstjänst antingen på land eller i vattnet med de faktorer som påverkar detta. Landstignings- och sjösättningsplats kan givetvis vara olika om förbandet medför all utrustning, detta kräver dock att det enbart är en kortare sträcka som förbandet kommer förflytta sig på land. Utnyttjas kajaker eller mindre motorbåtar, kan dessa gömmas i skrevor o.dyl. eller sänkas i vattnet. Dykfarkoster har även förmågan att lämnas på botten för att sedan bemannas igen av personalen alternativt att dessa enbart utnyttjas vid in-/urnästlingen och återgår till en moderfarkost för att sedan utnyttjas vid upphämtning av specialförbandet.
Bild 3. Exempel på in- och utmarsch.
In-/Utmarsch.På samma sätt som in-/urnästlingen till sjöss skall kunna genomföras med minst en ordinarie och en alternativ väg, byggs in- och utmarschen för förbandet upp på motsvarande sätt. Man skall kunna genomföra marschomläggning under tiden mellan de två planerade vägarna i syfte att kunna parera uppkomna problem, utan att större tidsförluster uppstår. Oftast indelas marschvägen i risker d.v.s. hur hög sannolikhet det råder för upptäckt eller strid och därmed att man t.ex. måste anpassa marschhastighet eller vidta andra marschtekniska åtgärder såsom passiva eller aktiva åtgärder mot förföljande.
Exempel på företag i fredstid. Specialförbandet erhåller uppgiften 2-4 veckor innan operationen skall påbörjas. Företaget planeras och förövas så realistiskt som möjligt och i snarlik terräng som där uppgiften skall lösas, om möjligt används fullständiga tidsförhållanden. Förbandet ilastar en civil segelbåt som nyttjas för intransporten och agerar civilklädda, utrustningen göms i särskilt tillverkade gömslen på segelbåten. I skydd av mörkret når segelbåten omlastningspunkten, fyra operatörer ilastar med dykutrustning samt transporthjälpmedel. Förbandet rör sig mot landstigningsplatsen, hitom landstigningsplatsen döljs transporthjälpmedlet i vattnet, därefter tar sig förbandet i land. Förbandet förflyttar sig inåt land och löser en rekognoseringsuppgift. Därefter förflyttar de sig åter ut till sjösättnings-/nedstigningsplatsen och tar sig med hjälp av transporthjälpmedlet vidare ut till en ny omlastningspunkt där ett utåt sett civilt fiskefartyg ligger till sjöss och ilastar detta fartyg för att därefter uttransporteras ur operationsområdet.
Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning
Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1965.
Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C:
Department of The Army. 1971.
Department of The Army. FM 100-2-2 THE SOVIET ARMY: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C: Department of The Army. 1984.
Department of The Army.. TC 31-29 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1988.
Department of The Army. TC 31-25 Special Forces Waterborne Operations. Washington D.C: Department of The Army. 1988.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.

Centrumpunkt?

Reflektion
Gotland förefaller återigen blivit ett högaktuellt område, med tre stycken höga besök under den kommande veckan (V716). Den 18APR2017 kommer Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, presentera regeringens vårbudgetpå Gotland. Här behöver valet av plats och individ ej ha något samband. Men det är onekligen intressant att notera hur man väljer att presentera vårbudgeten på den plats som för tillfället får anses vara en av Sveriges tydligaste säkerhetspolitiska brännpunkter, gentemot omvärlden, där även ett återtagande av militär förmåga fortgår.
Samtidigt kommer även en Amerikansk delegationbesöka Gotland, under ledning av den fyrstjärniga generalen, David G. Perkins, som är cheföver United States Army Training and Doctrine Command (TRADOC). TRADOC ansvarar för utbildningen samt doktrinär utveckling av den amerikanska armén. Sveriges Arméchef, General KarlEngelbrektson, samt chefen för förbandsproduktionen, Brigadgeneral Anders Callert, kommer vara representanter från den svenska Försvarsmakten vid besöket.
Enligt en av Försvarsmaktens informatörer som SVT intervjuat, skall den Amerikanska delegationen haft önskemål om att besöka Gotland. Under besöket kommer de bl.a. besöka Tofta skjutfält och informeras om återtagandet av den militära förmågan på ön, en enklare översikts flygning, med helikopter, över Gotland kommer även genomföras. Därtill kommer de även diskutera Gotland och Sveriges strategiska betydelse iÖstersjöregionen.
Under onsdagen, 19APR2017, kommer även Sveriges Statsminister, StefanLöfven, besökaGotland. Statsministerns fokus förefaller vara att, dels besöka och träffa militära befattningshavare, dels kontrollera hur återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Besöket är av officiell karaktär men förefaller vara av mer informellframtoning där Statsministern vill följa verksamheten på plats, kontra formella dragningar, det vill säga han vill själv skapa sig en adekvat bild av återtagandet.
Således, under nästa vecka kommer tre högprofils besök genomförs på Gotland, där tyngdpunkten i grund och botten sannolikt ligger på Gotlands geostrategiska läge och de säkerhetsmässiga implikationerna det har i Östersjöregionen. Gotlands geostrategiska läge är i sig ingen nyhet i den pågående intressekonflikten mellan de västliga länderna och Ryssland. Vad som gör det intressant är att dels en amerikansk fyrstjärnig general på plats vill bilda sig en uppfattning och diskutera Gotlands strategiska betydelse, dels att Sveriges Statsminister intresserar sig för hur det militära återtagandet fortskrider, vilket får anses vara något anmärkningsvärt.
Detta blir väldigt intressant kopplat till att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, i mitten av mars 2017, påtaladeatt spänningarna i Östersjöregionen till del skall ha minskat. Sett till hur den negativa säkerhetsutvecklingen har fortskridit, hade dessa högprofils besök av både Sveriges Statsminister och den Amerikanska delegationen i sådant fall varit mer logiska om de hade genomförts under t.ex. 2015-2016. Kontra nu, om spänningarna till del skall ha minskat.
Ur det amerikanska perspektivet kan man förstå intresset ur två dimensioner, som dock går hand i hand med varandra. Det ena är amerikansk och svensk övningsverksamhet (vilket skulle kunna förklara besöket av TRADOC), där befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, General Ben Hodges, redan under 2016 uttryckte ett önskemålom att t.ex. förflytta kvalificerat luftvärn till och från Sverige. Det andra är den ökadeamerikanska truppnärvaroni Östersjöregionen sedan inledningen av 2017. Vilket givetvis ökar intresset på de förhållanden som påverkar dessa förbands operativa förutsättningar. Dock så går detta hand i hand med varandra, då det ytterst syftar till att möjliggöra amerikansk operativ effekt i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt.
Statsministerns besök och valet av att Försvarsministern presenterar vårbudgeten på just Gotland kan sannolikt ses ur två dimensioner. Den ena dimensionen är att det redan är känt, att del av de ytterligare 425 miljoner som tillförs Försvarsmakteni budgeten, är öronmärkta för luftvärn på Gotland. Vilket i sådant fall skall bekräftas och betonas i och med Försvarsministerns presentation på Gotland, att återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Vilket skulle kunna förklara varför Statsministern befinner sig på Gotland dagen efter vårbudgeten har presenterats, för att understryka detta återtagande. En ytterligare om än kanske mindre trolig förklaring är att ytterligare satsningar kommer presenteras. Varvid Statsministern dagen efter dessa har presenterats understryker satsningarna, genom att besöka ett av Försvarsmaktens tyngre återtaganden, inom ramen för den försämrande säkerhetssituationen och därmed understryka de ev. ytterligare satsningarna.
Den andra dimensionen är den försämradesituationenmellanUSA och Ryssland som ett led av de senaste två veckornas händelseutvecklingar på ett globalt plan, nu börjat ge återverkningar på det svenska närområdet. Varvid både Statsminister och Försvarsminister, men främst Statsministern, genomför en säkerhetspolitisk markering med att visa närvaro på det som får anses vara den svenska frontlinjen i den nu pågående kraftmättningen mellan Ryssland och USA.
Oaktat, så visar det på att den svenska utrikesministerns uttalande om att säkerhetssituationen i Östersjöregionen till viss del skall ha förbättras, inte är hela bilden. Hade så varit fallit torde Statsministern inte avsatt, mer eller mindre, en hel dag för att sätta sig in i hur återtagandet av den militär förmågan på Gotland fortskrider, inte heller skulle en större amerikansk delegation explicit välja att besöka Gotland samt diskutera Sveriges strategiska betydelse i Östersjöregionen.
Sammantaget ger det en bild av att säkerhetssituationen i Östersjöregionen fortsatt är instabil och väldigt snabbt kan förändras till det sämre, med militära maktdemonstrationer som vid incidenter snabbt kan eskalera till i värsta fall en väpnad konflikt. Det visar även på att Sverige än mer är en centrumpunkt likt det förra kalla kriget, i kraftmättningen mellan en huvuddel av de västliga länderna och Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen

Finns det fler rosa flamingos?

Samtliga intervjuer som jag har lyssnat till om fredagens terrordåd i Stockholm har en gemensam faktor oavsett om den intervjuade varit en vanlig privatperson, politiker, minister eller myndighetsföreträdare. Alla har svarat att det var väntat att Sverige skulle utsättas för ett terrordåd.

Det är en intressant reaktion, särskilt från politiker och framförallt ministrar. Är det så att man förväntar sig att ett terrordåd kommer att ske i Sverige, så borde man också ha ett stort intresse av att förhindra att ett sådant sker. Man kan så här i efterhand konstatera att de flesta myndighetsrutiner efter dådet fungerade mycket väl. De flesta aktörer var mycket effektiva i sitt arbete och det märktes tydligt såväl vid insatser såväl som presskonferenser att man övat åtgärder vid terrordåd i närtid.

Likväl vittnar flera av de åtgärdsförslag som de senaste dagarna kommit från regeringen och även andra partier att det hade varit önskvärt med en hel del andra förberedelser, givet det som nu inträffat. Det senaste i raden exempel är S-kongressens beslut om att partiet ska verka för 10 000 fler polisanställda, vilket går helt emot partiets tidigare linje avseende polisen, samt en snabbutredning om en skärpt terrorlagstiftning.

Det finns med andra ord tecken på att fredagens terrordåd snarast var en rosa flamingo – en förutsägbar, men av beslutsfattare ignorerad händelse. Av olika anledningar har det politiska klimatet inte medgivit att man vidtar alla de åtgärder man kunde ha önskat vara på plats i händelse av ett terrordåd i Sverige. Om dessa beror på risktagning, åsiktkorridor, budget eller annat är egentligen ointressant. Det intressanta är att alla uppger sig ha väntat sig något liknande, men man har inte agerat.

Vad Sverige nu måste ta med sig som lärdom från fredagen är att snarast omhänderta de andra rosa flamingos som existerar i det svenska samhället. Ta initiativet och gör det helhjärtat, annars kan det komma surt efter som det gjorde den 7 april 2017.

”Svarta svanar” är ett begrepp som varit på modet de senaste åren. Dessa är händelser som kommer som en fullständig överraskning för alla och de medför mycket stora konsekvenser. Enligt begreppets upphovsman så är dock grundkriteriet för svarta svanar att de inte kan förutses, vilket därmed skiljer dem från rosa flamingos. De gemensamma faktorerna för de båda typerna av händelser är att de får stora negativa konsekvenser när de inträffar och att de åtgärder som man vidtar för att förhindra rosa flamingos också gör att man bättre klarar av en svart svan.

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet



Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.


Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!
I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):
– 1 amfibiebataljon
– 1 bevakningsbåtskompani
– 7 korvetter
– 2 patrullfartyg
– 4 ubåtar
– 5+2 minröjningsfartyg
Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?
ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.
(Källa: DN)
Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.
I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.
Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.
Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.
Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?
För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:
Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)
Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)
Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)
Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)
Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 
Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.
Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Organiserat motstånd, igen?

Reflektion
I en artikel av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, publicerad den 07JAN2017, beskrivs hur tjänstemän påbörjat utbildning för att återuppbygga ett nytt totalförsvar, utbildningen skall ha påbörjats under 2015 och ett hundratal har redan genomfört den, från totalt 46 myndigheter.1 Denna form av utbildning faller inom ramen för det nuvarande försvarsbeslutet, där återuppbyggandet av totalförsvaret under gällande beslutsperiod särskilt poängteras.2Men vad som är särskilt intressant i artikeln, samt fått oförtjänt lite uppmärksamhet, är följande del, ”Efter att ha varit med om krigsspelet erinras deltagarna om att på besatta områden så ska svenska myndigheter fortsätta motståndet”.3
Vad som ansågs vara en grundförutsättning efter andra världskriget, var att motståndsrörelser var tvungna att vara organiseradredan i fredstid, för att kunna anses inneha en god möjlighet att kunna verka på ockuperat område.4 Därav upprättades den s.k. organiserade motståndsrörelsen i Sverige i slutet av 1940-talet på uppdrag av den då sittande statsministern Tage Erlander.5 Således för att effektivt kunna koordinera det fortsatta motståndet på ockuperat område med den övriga kampen, krävs det att det finns en redan färdig organisation, annars kommer det uppstå stora svårigheter och uppbyggnadsfasen kommer vara mycket lång och problematisk.
Detta gör citatet om fortsatt motstånd, som Mikael Holmström har med i sin artikel, synnerligen intressant. Antingen så förespråkar man på denna totalförsvarsutbildning en ad hoc motståndsrörelse som i grund och botten kan startas av vilken myndighet som helst. Dock är detta, som tidigare berörts, förenat med stora risker och kommer sannolikt leda till stora problem samt förluster i människoliv. Förhoppningsvis är det ej detta man förespråkar, utan en mer strukturerad tanke finns bakom uttalandet.
I modern tid förefaller den organiserade motståndsrörelsen ännu under 1990-talet fortsatt sin verksamhet med oförminskad styrka, både vad avser utbildning av sin personal men sannolikt även med nyrekrytering. Verksamheten förefaller under de sista åren av 1990-talet lagts i malpåse d.v.s. personalen fanns kvar men ingen vidmakthållande utbildning eller nyutbildning genomfördes, slutligen skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet.6
Utgår man från de grundförutsättningar som stipulerades efter andra världskriget, att fortsatt motstånd på ockuperat område måste förberedas i fred samt Mikael Holmströms uppgifter från den genomförda totalförsvarsutbildning, uppstår en intrikat frågeställning, avvecklades ej den organiserade motståndsrörelsen eller har den återuppstått i en ny skepnad? Sannolikt stämmer uppgifterna att verksamheten lades i “träda” under de sista åren av 1990-talet mht. det då rådande säkerhetsläget i vårt närområde, hur gamla var då de senast rekryterade, när organisationen lades i träda?
Vad avser rekrytering så förefaller man rekryterat individer som var bortom krigsplaceringsålder d.v.s. över 45 år.7. Om den organiserade motståndsrörelsen lades i träda under de sista åren av 1990-talet för att senare läggas ned under inledningen av 2000-talet, så torde den senaste rekryteringen genomförts någon gång under mitten av 1990-talet, vilket innebär att dessa individer är i 70 års åldern i dagsläget, vilket ej kan anses vara en lämplig ålder för mer aktivt motståndsarbete i händelse av en väpnad konflikt.
I sammanhanget blir uppgifterna som publicerades i Aftonbladet 2013 att delar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt skall vara aktiv,8 mycket intressanta. Huruvida dessa uppgifter kan stämma, är svårt att värdera då det bygger på en enskildkällas uppgifter. Om de stämmer skulle det i sådant fall innebära att rekrytering fortsatt eller att äldre medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt bedrivit verksamhet. Vilket skulle innebära att det var högst ålderstigna medlemmar, som var verksamma 2013, förutsatt att uppgifterna kring åldersnivån vid rekrytering stämmer.
Det finns givetvis ytterligare en möjlighet. Enligt Mikael Holmströms uppgifter skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet, låt oss för enkelhetens skull anta att det var 2004 (jag kommer återkomma till varför längre fram i inlägget). Utåt sett föreföll det fortfarande vid den aktuella tidpunkten, vara ett hägrande lugn i Europa i de mellanstatliga relationer. Trots uppgifter hade framkommit, om en ökad rysk underrättelseverksamhet, i bl.a. Storbritannien 2004.9 Dock kom ett antal händelser under de kommande fyra åren, fundamentalt förändra säkerhetsläget i Sveriges närområde.
Här kommer jag enbart belysa tre saker som kom att förändra säkerhetslandskapet. Under inledningen av 2000-talet kom Ryssland återigen öka sina satsningar på dess väpnade styrkor, med bl.a. intensifierad övningsverksamhet vilket kom att höja dess operativa förmåga. I februari 2007 höll Rysslands dåvarande och nuvarande President, Vladimir Putin, ett tal vid säkerhetskonferensen i München som i efterhand, anses utgjort startpunkt för den nu pågående konflikten mellan Ryssland och Väst. I Juli 2007 kom Ryssland att upphäva tillämpningen av det s.k. CFE-avtalet d.v.s. det avtal som begränsade hur mycket militärutrustning som fick finnas i Europa.10
Försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 inför försvarsbeslutet 2008, förefaller noterat att utvecklingen ej gick i en positiv riktning, varvid de följande, relativt kända, orden skrevs: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”.11 Således den positiva säkerhetsutveckling som hade uppstått, åtminstone på ytan, under inledningen av 2000-talet föreföll nu återigen vara på väg nedåt.
Därefter inträffade den rysk – georgiska konflikten, 2008. Redan en månad efter konflikten mellan Ryssland och Georgien, publicerade totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport avseende konflikten, där de fastslår att, ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”.12
Ur ett svenskt hänseende kom den rysk – georgiska konflikten föranleda att försvarsbeslutet som skulle fattas under hösten 2008, kom att skjutas upp och en förnyad omvärldsanalys kom att genomföras.13I sammanhanget är det intressant att notera dåvarande överbefälhavaren, General Håkan Syréns, uttalande där han påtalar att Ryssland nu valt konfrontationens väg och att detta får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.14 I sammanhanget är det värt att notera Håkan Syrén var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) mellan 1999-2003 varvid han sannolikt hade insyn i den organiserade motståndsrörelsen och sedermera Överbefälhavare mellan 2004-2009.
Vad har då detta att göra med den organiserade motståndsrörelsen? Den organiserade motståndsrörelsen, som tidigare beskrivits, förefaller funnits kvar intill inledningen 2000-talet, sannolikt som en säkerhet då det fortsatt var oklart hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet skulle utvecklas. Sannolikt blev bedömningen att utvecklingen gick i en alltjämt positiv riktning, därav att verksamheten lades i “träda” under slutet 1990-talet för att slutligen avveckla verksamheten inledningen av 2000-talet. Sannolikt skedde denna avveckling i samband med de omfattande förbandsnedläggningarna och ominriktningen av Försvarsmakten vid 2004 års försvarsbeslut.
Om vi fortsätter på antagandet att denna avveckling skedde 2004, så torde det vara ett fullt rimligt antagande att bland de första åtgärderna Sverige skulle kunnat vidta 2008, efter en rad försämringar av säkerhetssituation, var en återstart av den organiserade motståndsrörelsen. Detta antagande baseras på hur pass länge den organiserade motståndsrörelsen trots allt kom att finnas kvar trots det förändrade och förbättrade säkerhetsläget under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Förmågan förefaller setts som viktig ur ett försvarsperspektiv att bibehålla, sannolikt utifrån det faktum att det tar väldigt lång tid att bygga upp.
Det andra argumentet är givetvis att den organiserade motståndsrörelsen lades ned under 2000-talet och den har ej återstartats. Varvid uttalandet från totalförsvarsutbildningen får ses som en uppmaning, att myndigheter i fred bör förbereda sig för fortsatt motstånd. Detta manar dock till ytterligare en fundering. Skall då det fortsatta motståndet på ockuperat område, bedrivas som en ad hoc verksamhet? Då de samlade erfarenheterna efter andra världskriget, tydligt visar på att all form av fortsatt motstånd måste organiseras och förberedas redan i fredstid.
Den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation publicerade 2016 en studie kring hur en modern motståndsrörelse skulle kunna vara uppbyggd i de baltiska staterna. Utgångspunkten var att nyttja de ingångsvärden som finns avseende hur den Schweiziska motståndsrörelsen var organiserad och se hur detta skulle kunna appliceras på de baltiska staterna. Slutsatsen blev att det fortsatt fanns ett värde med en organiserad motståndsrörelse. Givetvis skulle det krävas en anpassning gentemot nutid, då de ingångsvärden de utnyttjande för studien baseras på tiden efter andra världskriget och inte kalla krigets slutskede eller dess eftermäle.15
I sammanhanget är det intressant att notera hur studien lägger fram att en organiserad motståndsrörelse i sig utgör en tröskeleffekt.16 Det vill säga vetskapen av att det finns en dold organisation som kommer träda i kraft i händelse av att någon del av ett territorium ockuperar, gör att motståndaren måste ta detta i beaktande, varvid mängden förband som kan krävas kommer visa sig vara för stor, kontra vad man kan tjäna på att ockupera ett område. Vilket är tankvärt m.h.t. Försvarsmaktens i dag begränsade resurser kontra storleken på svenskt territorium, samt mängden militärstrategiskt viktiga områden, både för Västliga länder och Ryssland.
Således, om det ej finns någon organiserad motståndsrörelse nu, så bör det skyndsamt påbörjas ett arbete som återtar denna förmåga. Framförallt mot bakgrund att myndigheter erinras om att motståndet skall fortsätta även på ockuperat område, då erfarenheterna, dels visar på att en sådan kamp kräver förberedelser i fredstid, dels fortfarande är relevanta om än att de kräver en mer modern utformning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1(Svenska)
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Independent 1(Engelska)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008.
Slutnoter
1Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
2Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
3Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 391.
5Ibid. s. 392-393.
6Ibid. s. 417-418.
7Hemlig armé hade baser i Jämtland. Länstidningen Östersund. 1998-10-06. (Hämtad via Mediaarkivet)
8Aftonbladet. Aschberg, Richard. ’Jag offrade hela mitt liv – för staten’. 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016510.ab(Hämtad 2017-03-29)
9The Independent. Bennetto, Jason. Carry on spying: Russian agents flood UK in revival of intelligence Cold War. 2004. https://web.archive.org/web/20041117093556/http://news.independent.co.uk/uk/politics/story.jsp?story=576076(Hämtad 2004-11-17)
10Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 35.
British Broadcasting Corporation. Watson, Rob. Putin’s speech: Back to cold war?. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6350847.stm(Hämtad 2017-03-30)
Sveriges Radio. Wadström, Fredrik. Ryssland lämnar nedrustningsavtal. 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1481414(Hämtad 2017-03-30)
11Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 36.
12Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008, s. 3.
13Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Försvarsbeslut kommer först nästa år. 2008. https://www.svd.se/forsvarsbeslut-kommer-forst-nasta-ar(Hämtad 2017-03-29)
14Dagens Industri. ÖB: Ryssland på konfrontationens väg. 2008. http://www.di.se/artiklar/2008/9/11/ob-ryssland-pa-konfrontationens-vag/(Hämtad 2017-03-29)
15Osburg, Jan. Unconventional Options for the Defense of the Baltic States. Santa Monica: RAND Corporation, 2016, s. 8-9.

16Ibid. s. 7.

Yes or no to Turkish (liberal) democracy

by Michael Sahlin April 16 2017 will be one of the most important, decisive days in the history of the Turkish Republic, the day when the Turkish people will decide, by simple majority in a crucial referendum, whether to say yes or no to Turkey as a liberal democracy, with long-term implications for the country´s […]

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning
Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.
Analys
Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.
I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.
I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.
I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.
I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.
Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.
Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.
Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.
Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7
Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8
Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.
Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.
Slutsats
Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.
Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Slutnoter
1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok – huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid – Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän – läs Handbok Markstrid – Vintersoldat!

Spänt läge?

Reflektion


Vid ett flertal tillfällen har det i olika mediala sammanhang framförts att den period vi befinner oss i nu, kan vara farligare än de farligaste perioderna under det s.k. ”kalla kriget” (1, 2). Dock har det ej framförts konkreta exempel på vad detta innebär, vad som kan vara en möjlig infallsvinkel är att jämföra åtgärder, uttalanden o.dyl. med den perioden och denna för att kunna finna likheter, mellan då och nu, dock innebär det ej att det går att  styrka på något sätt om situationerna är likvärdiga, eller farligare.
Detta inlägg tar sin utgångspunkt i den amerikanske försvarsministerns, James Mattis, uttalande 15FEB2017 där han påtalade att i förhandlingar med Ryssland är man tvungen att säkerställa att diplomaterna förhandlar från en styrkeposition. Detta uttalande kom bl.a. att bemötas av Rysslands försvarsminister, Sergej Sjojgu, där han påtalade att alla försök att förhandla med Ryssland från en styrkeposition, skulle vara resultatlösa.
I sak är detta inte en okänd förhandlingsstrategi, dock blir det ett tydligt ställningstagande i säkerhetspolitiska sammanhang. Sett till hur relationerna mellan USA och Ryssland har utvecklats sedan 2008, får detta uttalande ses som ett av de mest tydliga och skarpaste, av en amerikansk administration gentemot Ryssland. Vilket i sig skulle kunna indikera på, dels en hårdare linje gentemot Ryssland, dels att säkerhetssituationen de facto kan vara väldigt farlig.
Perioden mellan 1958 och 1962 dvs Berlinkrisen och Kubakrisen, kan anses utgöra den mest spända och farligaste perioden mellan Öst och Väst under det kalla kriget, med det avses att krigsrisken då var som störst. Vad som i sammanhanget blir intressant, är att inga sådana tydliga händelser har inträffat i den nuvarande konflikten som råder. Därmed inte sagt att säkerhetssituationen är spänd, kanske t.om. mycket spänd. Det rör sig kanske snarare om en stor mängd incidenter och/eller ageranden samt retorik, som gör att säkerhetssituation idag beskrivs som farligare än under det kalla kriget.


I detta historiska sammanhang blir det intressant att studera historiska dokument och då operationsplaner, för att se om det kan finnas några likheter mellan nutid och dåtid, i val av agerande. Ytterst syftar detta till att skapa en bild av hur pass spänd säkerhetssituationen trots allt kan vara. I detta fallet kommer en operationsplan för de amerikanska styrkorna i Berlin för perioden 1960-1962 utnyttjas. Då det faller, dels inom ramen för den mest spända perioden, dels var Berlin den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Sovjetunionen under det kalla kriget. I nutid får det anses vara Östersjöregionen, men även t.ex. Barentsregionen, utgör den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Ryssland.


Vad som gör denna operationsplan intressant är den uppgift som chefen för de Amerikanska styrkorna i Berlin erhöll, var bl.a. att ”upprätthålla en amerikansk maktposition som kommer att tillåta Förenade Staterna att förhandla från en styrkeposition”. Denna uppgift var placerad först ut av totalt sex stycken deluppgifter, vilket innebär att den hade högst prioritet. Denna deluppgift blir mycket intressant sett ur den Amerikanske försvarsministerns uttalande om att USA är tvungen att säkerställa att dess diplomater förhandlar utifrån en styrkeposition.


Miljön som beskrivs är bl.a. att Sovjetunionen försöker, utmana, hota, försvaga för att småningom inkräkta på de allierades rättigheter i Västberlin, utmana och försvaga banden mellan Västberlin och Förbundsrepubliken Tyskland, neutralisera de allierades underrättelse- och informationsverksamhet i Västberlin och snedvrida verksamhet, och misskreditera de allierades ockupation av Västberlin och de krafter som stöder den. Denna miljöbeskrivning från inledningen av 1960-talet, påminner i mångt om den bild som förmedlas i dag om  Rysslands ageranden, något som tillbakavisas av Ryssland.


De metoder som operationsplanen beskriver för att lösa uppgifterna är bl.a. att, genomföra övningsverksamhet, ökad övningsverksamhet samt höjd beredskap då säkerhetssituationen är försämrad, genomföra uppvisningar, variera färdvägar för övningar som visar upp förbanden, vidta åtgärder för att bemöta subversiva element, få militära och civila ledare från den amerikanska administrationen att besöka Västberlin, få dessa ledare att garantera Västberlins status m.m. Många av dessa åtgärder som vidtogs för att försöka uppnå uppgiftsställningarna går även att identifiera i hur t.ex. USA i dag försöker möta Ryssland.


Går det att dra några slutsatser av denna korta historiska jämförelse mellan ett uttalande av den Amerikanska Försvarsministern och en operationsplan för Västberlin från 1960-talet? Ja och nej skulle jag vilja påstå. Vad man kan identifiera är att många av de åtgärder som USA vidtog i sin sektor av Berlin för att bemöta Sovjetunionen under en av de mest spända perioderna av kalla kriget, går igen i dag. Vilket i sig skulle kunna indikera att vi befinner oss i en mycket spänd säkerhetssituation. Vad som kanske är mest intressant är den Amerikanska Försvarsministerns uttalande om förhandling från en styrkeposition, även går att spåra tillbaka som en uppgift att uppnå för de amerikanska styrkorna i Västberlin under inledningen av 1960-talet.


Här kan man även argumentera utifrån påståendet att det enda språket som Ryssland förstår är ett maktspråk, ett påstående som framförts flertalet gånger av olika företrädare under de senaste åren. Vilket skulle kunna vara en anledning till, dels den Amerikanska försvarsministerns uttalande, dels agerandet samt uppgifterna som operationsplanen för Västberlin beskriver, som förefaller korrelera med det nutida amerikanska agerandet. Detta sammantaget skulle kunna påvisa att säkerhetssituationen i dag, befinner sig i samma negativa vågskål, d.v.s. gränsen mellan krig och fred kan vara väldigt skör, som under slutet av 1950-talet och inledningen av 1960-talet.


Vad som dock skulle tala emot jämförelsen är att ursprungen till de båda konflikterna d.v.s. det kalla krigets ideologiska konflikt och vår nutida säkerhetsordningskonflikt är olika, samt förutsättningarna för de båda antagonisterna även är olika. Vilket skulle kunna innebära att valet av metoder är detsamma, dock att situationen inte är lika allvarlig som under det kalla kriget. Vad som dock talar emot detta resonemang, är mängden individer som påtalar att vi befinner oss i en farligare situation än under det kalla kriget.


Således, som minst kan man konstatera att det finns likheter i valet av ageranden under en av de farligaste perioderna av det kalla kriget och med vår nuvarande negativa säkerhetssituation.

Have a good one! // Jägarchefen

Är svensk försvarsmateriel onödigt dyr?

av Helge Löfstedt Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar. Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika […]

Mötessnurra

Reflektion
De senaste tre veckorna, V707-09, har två högre fysiska möten och en telefonkonferens genomförts mellan västliga länder och Ryssland. Det första av dessa två möten genomfördes den 16FEB2017 (1, 2, 3, 4) i Azerbajdzjans huvudstad mellan den amerikanske försvarsstabschefen , General Joseph F. Dunford Jr, och den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, det senaste mötet mellan en amerikansk försvarsstabschef och rysk generalstabschef skedde under Januari månad 2013 i Bryssel.
Mötet kom dels avhandla det rådande läget i de militära relationerna mellan de två länderna, dels kom det avhandla hur de båda staterna skulle etablera och förstärka redan befintliga förfaranden och kommunikationsvägar för omhändertagandet av en incident där de snabbt måste utbyta information, därtill åtgärder för att höja säkerheten i samband med militära aktiviteter då de båda länderna kan tänkas agera inom samma geografiska område. Mötet kom ej avhandla ett ökat bilateralt samarbete mellan USA och Ryssland i t.ex. Syrien. De båda generalerna skall ha kommit överens om att fortsätta kontakten mellan dem.
Det andra mötet (1, 2, 3, 4) genomfördes den 28FEB2017 i Moskva mellan den vice brittiske generalstabschefen, General Gordon Messenger, och den vice ryska generalstabschefen, Generalmajor Alexander Zhuravlyov. Mötet skall fokuserat på hur de båda länderna skall kunna sänka spänningarna mellan dem, samt riskhantering då de båda länderna genomför militär aktivitet inom samma geografiska område. Men även hur de båda länderna skall undvika felbedömningar, sannolikt i händelse av incidenter. Mötet mellan de båda länderna skall skett i konstruktiv anda och de enades om att fortsätta samverkan.
Den 03MAR2017 genomfördes en telefonkonferens (1, 2, 3) mellan ordförande för Natos militärkommitté, General Petr Pavel, och Rysslands generalstabschef, General Valerij Gerasimov. Det var den första militära kontakterna mellan NATO och Ryssland på tre år. De båda kom överens om att bibehålla kontakten. Enligt det ryska försvarsministeriet skall de diskuterat åtgärder avseende riskreducering för incidenter, därtill skall den ryska generalstabschefen tagit upp rysk oro kring den, enligt dem, ökade militära aktiviteten av NATO, i närheten/vid Rysslands gräns. Därutöver delgav även den ryska generalstabschefen när större övningar o.dyl. skulle genomföras under 2017. Båda Generalerna var överens om att det är nödvändigt att vidta gemensamma åtgärder syftandes till att minska spänningarna i Europa.
Således, under loppet av tre veckor har de tongivande militära delarna hos de västliga länderna, som ej haft höga militära kontakter på över tre år med Ryssland, genomfört möten med Ryssland. Detta får anses vara högst intressant. Anledningarna till varför kan givetvis vara många, men ett antal får ses som mer troliga än andra. Den första är ökad militär aktivitet, den andra är behov av kontakter och den tredje är ökadhotbild. Givetvis kan det även vara en kombination av de tre troliga orsakerna.
Inleder vi med den första ökad militär aktivitet, så får det ses som högst sannolikt att den militära aktiviteten i Östersjöregionen kommer öka under kvartal II detta år. Detta med anledning av att, dels NATO militära förstärkningar till de Baltiska staterna anländer och har anlänt vid utgången av kvartalet, dels kommer Ryssland öka sin övningsaktivitet inför årets strategiska övning, Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V). Då sannolikheten för att incidenter bedöms som hög, därtill att det finns en reell möjlighet till eskalering vid incidenter, får det anses som sannolikt att detta är en av de stora anledningarna till att kontakter tagits, för att kunna riskreducera och skapa kanaler för att snabbt kunna deeskalera en incident.
Den andra behov av kontakter, får ses som kraftigt avhängt den första, ökad militär aktivitet. Som påtalatsav den amerikanske försvarsstabschefen, så hade USA och Sovjetunionen under de mest frysta tidpunkterna under det kalla kriget fortfarande kontakt, för att kunna deeskalera incidenter. Då det med hög sannolikhet kommer ske en tydlig ökning i övningsaktiviteten under 2017 främst i Östersjöregionen, ligger det i samtliga parters intresse, att det finns färdiga kontaktvägar för att snabbt kunna deeskalera en incident, så incidenten ej får ett ”eget liv” och situationen eskalerar mellan de involverade parterna.
Utåt sett så har diskussionerna främst avhandlat riskreducerande åtgärder, vad som dock blir intressant i sammanhanget är ett uttalande av Litauens Presidenten, Dalia Grybauskaitė, där hon tillsammans med de övriga baltiska staterna begär ytterligare skydd/stöd från NATO och USA inför året ryska strategiska övning (1, 2, 3). Därtill vill hon att NATO skapar ytterligare försvarsplaner, stationerar ytterligare förband samt skapar en snabbare beslutsprocess. Litauens försvarsminister, Raimundas Karoblis, påtalade även att NATO måste vara beredd att deeskalera provokationer under Zapad-2017. I sammanhanget blir den tidigare SACEUR, General Phillip Breedlove, uppgifter avseende möjligheten att årets strategiska övning kan omfatta så mycket som 200,000 ryska soldater. Vilket gör uttalandet av befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, Generallöjtnant Ben Hodges, avseende att Ryssland bör tillåta observatörer vid årets strategiska övning, i syfte att lugna dess grannar, förståeligt.
Avseende den tredje punkten, ökad hotbild, så förefaller åtminstone de baltiska staterna se en ökad hotbild framför sig, under de kommande månaderna intill och sannolikt en tid efter Zapad-2017. Troligtvis har detta berörts under de tre mötena som genomförts den senaste tiden. Huruvida det finns faktiska belägg för oron är svårt att avgöra, dock kan man förutsätta att det ej är baserat på en känsla utan som minst en bedömning hos de baltiska staternas underrättelsetjänster kring möjliga händelseutvecklingar som kan inträffa under de kommande månaderna i Östersjöregionen, varvid man vill gardera sig.
Slutsatsen man kan dra av de genomförda mötena och annan rapportering är att, de kommande månaderna kan bli mycket instabila, det förefaller även finnas en reell oro att incidenter kan inträffa, som kan eskalera utom kontroll, hos samtliga parter. Vilket även accentueras med mötesverksamheten som varit intensiv på hög nivå, från inget under tre års tid, till tre stycken inom tre veckor.
Have a good one! // Jägarchefen

Bra beslut, men för sent och för litet

Reflektion
Då har till sist Regeringen fattat beslutom ”återaktivering av skyldigheten för att genomgå mönstring samt fullgörande av värnplikt i form av grundutbildning”. Ett icke oväntat beslut, dock förtjänar vissa dimensioner belysas avseende detta beslut. Med det sagt vill jag påpeka att jag är för beslutet. Dock anser jag att den frivilliga personalförsörjningen har varit bra och är bra, men som bevisats om och om igen, så fungerar det ej i ett land som Sverige, utifrån både demografiska anledningar men kanske främst ekonomiska (finansiella och socioekonomiska).
Vad avser ekonomi, har inget politiskt parti i skrivande stund varit beredd att fullt ut finansiera vad den frivilligt personalförsörjda krigsorganisationen skulle kostat, än mindre skapa de ekonomiska incitamenten för att möjliggöra en effektiv frivillig rekrytering. Detta har skapat en ohållbar situation, ffa. med ett kraftigtförsämratsäkerhetsläge i vårt närområde. Detta inlägg kommer belysavisa dimensioner markarenan och om beslutet kommer lösa de problemen vi står i och inför, på den.
Inleder vi med det försämrade säkerhetsläget, är det inget nytt, det har berörts tydligt sedan 2008 i olika försvarsutredningar som genomförts. Vad som dock blir intressant är att man kontinuerligt konstaterar att säkerhetsläget försämras(från 2008 intill skrivande stund). Trots det vidmakthålls, att den nuvarande organisation som togs fram som ett expeditionärt koncept, fortsatt har ett existensberättigande.
Därtill en organisation som togs fram för genomförande av operationer inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarandeoperationer, inom en multinationell kontext. Men även en organisation som ej är fullständig i dagsläget, som även åderlåtits, på olika sätt. Då de ekonomiska ramarna har prolongerats intill försvarsbeslutet 2015 och skall tilläggas, fortfarande är underfinansierad.
Vad avser fullständighet avser jag bemanning, fortsatt finns det vakanser av både kontinuerligt (GSS/K) men framförallt tidvis tjänstgörande personal (GSS/T), varvid dessa rader bemannas av värnpliktiga (GSS/P). Vad en återaktiveringen av värnplikten möjliggör, är att bemanna de vakanser som fortfarande finns och fortsatt lär finnas, med nyutbildad personal. Sannolikt kommer beslutet även skapa anställning av individer till GSS/K/T som kanske inledningsvis inte hade planer på det, men ändrat sin uppfattning under tiden för genomförandet av sin värnpliktstjänstgöring.
Dock kvarstår problemet med organisationen, ingen kan luras att en organisation som togs fram för, dels ett internationellt koncept, dels utifrån ett markant stabilare omvärldsläge, idag uppfyller kraven för att kunna möta de möjliga händelseutvecklingar vi kan se framför oss. Givetvis fyller organisationen en funktion, men det går ej att hävda att en organisation som dimensionerats för internationella operationer, är dimensionerad för nationellt försvar. Framför allt då den beryktade faktorn 3:1 är allenarådande på markarenan d.v.s. för att t.ex. kunna slå en fientlig mekaniserad bataljon krävs tre egna mekaniserade bataljoner. Därtill en organisation med underdimensionerande funktioner d.v.s. logistik, artilleri, ingenjörer m.m. som även är utsprida över hela Sveriges yta.
Utspridningen av förbanden, är till del en konsekvens av en organisation som dimensionerats mot internationella operationer, förband skulle stridsindelas (tillfälligt sammansättas) med olika förmågor, sedan deployeras till platsen för operationen. Detta ställer som bekant inga krav på att förmågor skall finnas geografiskt gripbara. Dock står vi nu inför en helt annan situation, krigsorganisationen är utsprid för hela Sveriges yta, med t.ex. artilleri i norr och ingenjörer i söder, med en brigad i norr och en i söder. Det krävs ingen större fantasi för att inse om båda brigaderna skall mobiliseras så kommer det bli en väldigt svår nöt att knäcka hur transporttjänsten skall lösas, oaktat vart de skall lösa uppgifter i riket. Därtill utifrån de militärstrategiskt viktiga områden som finns i Sverige, så skulle det kunna innebära väldigt långa transporter, för båda brigaderna.
Bild 1. Militärstrategiskt viktiga områden i Sverige.
Generellt diskuterarman fem militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, räknat från norr, Nordkalotten, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborg. För att lösa markoperationer inom dessa fem militärstrategiskt viktiga områden, finns i dagsläget(på pappret) två brigader samt 40 hemvärnsbataljoner. Redan här börjar man inse att numerären är för liten, ffa. då hemvärnsbataljonerna i huvudsak är regionalt knutna till de olika militärregionerna.
Därtill är hemvärnsbataljonerna till del även knutna inom militärregionen, då mängden kritisk infrastruktur inte minskat på något sätt utan snarare ökat, samt bataljonerna är dimensionerade för uppgifterna skydda och bevaka. Detta gör att de blir svårt att se dessa Hemvärnsbataljoner, dels är förband som går att flytta över Sveriges yta, dels kommer kunna utnyttjas effektivt för att t.ex. understödja manöverbataljonernas strid. Kvar finns således två brigader för markarenan.
De senaste 3-4 årens händelseutvecklingar har sannolikt skapat ytterligare två militärstrategiskt viktiga områden på svenskt territorium. Det ena området är mellerstaNorrland, som sannolikt är av betydelse för USA och NATO. Då ett av de få förbanden som i dagsläget kan anses tillföra effekt snabbt, vid en snabb försämring av säkerhetsläget i norra Europa, är det förhandslagrade amerikanska marininfanteriförbandet i Norge. Förbandet är placerat i Tröndelags regionen, som ligger i höjd med mellersta Norrland.
Det andra området är sannolikt del av Västergötland och Östergötland för baseringav NATO luftstridskrafter i händelse av ett försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt i Östersjöregionen. I en studie av tankesmedjan RAND föreslogs Stockholmsregionen som exempel för basering, dock torde det vara mindre troligt, utan en snarlik basering som attackeskadern hade i södra Sverige d.v.s. Västergötland och Östergötland, torde vara mer sannolik för att verka över Östersjöregionen.
Således i takt med att omvärldsläget försämrats, har antalet militärstrategiskt viktiga områden ökat. Vad som ej ökat under samma tid är storleken på krigsorganisationen. Personalförsörjningsutredningensom har legat till grund för dagens beslut, berör till del detta, då den föreslår återupprättandet av lokalförsvarsförbandefter 2020, dock kommer dessa förband inte kunna utnyttjas för att nå ett avgörande vid en väpnad konflikt, då de föreslås dimensioneras på samma sätt som hemvärnsbataljonerna, således är det fortsatt på markarenan enbart manöverförbanden som kan nå ett avgörande.
Härvid måste krigsorganisationen växa, dock måste man vara realistisk i hur mycket den kan växa, en rimlig siffra avseende brigader bör vara 6-8, detta möjliggör att mer än ettmilitärstrategiskt viktigt område kan försvaras. Därtill börjar då en tröskeleffekt skapas på markarenan, samtidigt måste även stödfunktionerna växa. Som minst borde det vara rimligt att återskapa de funktionsbataljoner som tidigare fanns inom Bodens garnison men även med en trängbataljon. Därtill minst en artilleribataljon i södra Sverige. Detta skulle öka redundansen markant. Att krigsorganisationen kan vara på väg att växa, får man en möjlig ledtråd i regleringsbrevetför Försvarsmakten, där myndigheten erhåller uppgiften att ta fram en plan för förbandsreservens iståndsättande.
Således beslutet om återaktiverad värnplikt är bra, för att kunna fylla den nuvarande organisationens personalramar. Men den egentliga problematiken berörs ej d.v.s. en krigsorganisation underdimensionerad för att hantera den omvärldsutveckling vi står i och går till mötes. Dock möjliggör den återaktiverade värnplikten ett snabbt sätt att kunna öka krigsorganisationen i storlek.
Have a good one! // Jägarchefen

Nyanser av en linje?

Reflektion


En av de tidigaste säkerhetspolitiska diskussionerna som uppkom med bytet av administration i USA, var huruvida en förändring i relationerna mellan USA och Ryssland skulle uppstå. Många bedömde att en återställning i relationerna mellan de två staterna kunde ske, utifrån den nuvarande amerikanska presidentens uttalanden under sin valkampanj. I sammanhanget är det intressant att notera ett tidigt uttalande av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova.


Till skillnad mot den allmänna glädjeyran som rådde i Ryssland vid tidpunkten för Donald Trumps vinst i presidentvalet, så förefaller åtminstone det ryska utrikesministeriet intagit en mer återhållsam hållning. Där hon beskriver att de kommer invänta och se vilken form av politik den nya administrationen skall ansätta. För som hon säger politiker är politiker, vad de säger under en valkampanj behöver inte innebära att det är den politiken som kommer genomföras. Därutöver beskriver hon att det är just det, de sett vid ett flertal tillfällen när det kommer till USA.


Den första indikationen på en möjlig rysslands linje av den nya amerikanska administrationen har framkommit under V707. Den första delen framkom när Vita Husets presstalesperson, Sean Spicer, uttalade sig vid en presskonferens 14FEB2017. Där delgavs den amerikanska presidentens syn avseende konflikten i Ukraina, ”President Trump har gjort det mycket klart att han förväntar sig att den ryska regeringen trappar ned våldet i Ukraina och återlämnar Krim”. Därtill delgav presstalesperson, att den Amerikanska Presidenten fortsatt såg framför sig och förväntade sig komma överens med Ryssland.


Detta uttalande kom att bemötas 15FEB2017 av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova, där hon klargjorde att Ryssland inte kommer återlämna någon del av sitt territorium, hon klargjorde även att Krimhalvön är ett territorium som tillhör den ryska federationen. Kremls talesperson, Dmitrij Peskov, uttalande även sig i ärendet, där budskapet var att Ryssland diskuterar ej sin territoriella integritet med utländska partners, samt frågan kring återlämnandet av Krim är en fråga som ej kommer diskuteras.


Nästa uttalande kom av den nye amerikanske försvarsministern, James Mattis, den 15FEB2017. Där han påtalar att de håller dörren öppen för samarbete med Ryssland men samtidigt säkerställer de att deras diplomater kan arbete från en styrkeposition gentemot Ryssland. Han sade även att USA och NATO försöker föra en dialog med Ryssland, men samtidigt måste de vara beredda att försvara sig i händelse av att Ryssland väljer att agera i strid med internationell rätt. Därtill framförde han att USA är villig att hålla politiska kanaler öppna för, dels samarbete, dels kunna deeskalera spänningar, med Ryssland.


Detta utspel avseende förhandling utifrån en styrkeposition kom att bemötas av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, den 16FEB2017. Där han påtalar att det ryska försvarsministeriet är redo att återuppta samarbetet med Pentagon, men alla försöka att föra/bygga en dialog med Ryssland utifrån en styrkeposition kommer vara resultatlösa. Därtill förväntade sig den ryska försvarsministern att USA ställningstagande skulle klargöras vid mötet mellan den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, och dess amerikanska motsvarighet, General Joseph Dunford.


Rysslands President, Vladimir Putin, uttalade sig avseende NATO, vid ett möte med FSB den 16FEB2017. Där han sade att NATO har försökt inveckla Ryssland i en konfrontation genom att konstant genomföra provokativa handlingar. Därtill att organisationen över tiden försöker påverka interna förhållanden i Ryssland samt destabilisera den politiska och sociala situationen i Ryssland. För att kort därefter påtala att det var viktigt att återskapa en dialog med USA underrättelsetjänster samt med andra NATO medlemmar, främst inom antiterrorism samarbetet.


Den nytillträde amerikanske utrikesministern, Rex Tillerson, kom att möta sin ryska motsvarighet, Sergej Lavrov, under G20 mötet i Bonn den 16FEB2017. Där uttalade han sig med orden, USA kommer överväga samarbete med Ryssland då det kan hittas områden som gynnar det amerikanska folket, men samtidigt så förväntar de sig att Ryssland skall efterleva Minskavtalet och arbeta för att deeskalera våldsnivån i Ukraina.


Den nye amerikanske vicepresidenten, Mike Pence, uttalade sig även 18FEB2017 vid den årliga säkerhetskonferensen i München. Han försäkrade åhörarna om att USA stödjer NATO och kommer vara orubbliga avseende detta. Han framförde även att fred enbart kan komma genom styrka och att den nya amerikanska presidenten anser att USA väpnade styrkor måste vara starka. Han framförde även att Ryssland skall följa Minskavtalet samt deeskalera våldssituationen i östra Ukraina.


Således under V704 förefaller nyanserna av en utrikes- och säkerhetspolitisk linje gentemot Ryssland, av den nya Amerikanska administrationen accentuerats. I sak framför de samma budskap som den tidigare administrationen framfört, dock med en avgörande skillnad. Man betonar maktspråket mer markant, då ffa. hur USA Försvarsminister menar på att det krävs en styrkeposition gentemot Ryssland vid förhandlingar, och hur den nye vicepresidenten framhävda dels satsning på de amerikanska väpnade styrkorna, dels att enbart fred kan komma genom styrka. Det sistnämnda blir en indirekt påverkan gentemot Ryssland, då Ryssland ej nämns explicit i uttalandet.


Om den tidigare amerikanska administrationen hade en fäbless för s.k. “mjuk makt” så förefaller den nya administrationen mer återgå till klassisk “hård makt” språk. Vad det kan innebära på sikt om det finns substans till en politisk linje i ovanstående uttalanden, är troligtvis att det ej kommer bli någon form av töväder mellan USA och Ryssland. Troligtvis kan de komma överens i olika sakfrågor, likt USA och Sovjetunionen gjorde under det kalla kriget, men fortsätter man på inslagen linje så kommer den generella låsningen mellan de båda parterna bestå.


Dock skall betonas att det är allt för tidigt att se någon form av tydlig linje av den gångna veckans utspel och uttalanden. Det kan vara början på en hårdare linje eller snarare en fortsättning på en inslagen linje med hårdare maktspråk i bakgrunden, eller så kan det lika väl vara ett sätt att genomföra politisk skademinimering utifrån den turbulens som uppstått i och med den nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång. Dock är det i sådant fall ett väldigt högt spel den amerikanska administrationen spelar, vilket gör det troligare att det kan vara den första glimten av denna amerikanska administrations utrikes- och säkerhetspolitiska hållning gentemot Ryssland som visats.

Have a good one! // Jägarchefen

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen

För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.

Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.

Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. ”Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel.”
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.

Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Brännpunkt Belarus

Sammanfattning
Historiskt har relationen mellan Belarus (kommer hädanefter benämns som Vitryssland m.h.t. enkelhet för läsaren) och Ryssland bestått av toppar och dalar. Sedan 2014 har de bilaterala relationer, som en konsekvens av Rysslands agerande i Ukraina, mellan de båda staterna gradvis försämrat. Denna försämring förefaller accelererat under det avslutandet kvartalet av 2016. Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, försöker sannolikt utnyttja, enligt beprövat modus operandi, de strategiska spänningarna som uppstått mellan Ryssland och de Västliga länderna för att förbättra sin position. Det nu kraftigt försämrade läget mellan Ryssland och Vitryssland kan innebära att Lukasjenko anträtt en farlig väg, som mycket väl kan innebära hans fall.
Analys
Relationerna mellan Ryssland och Vitryssland har historiskt bestått av toppar och dalar.1 Under de senaste 6-8 veckorna accentueras tydligt en nedåtgående trend i de bilaterala relationerna mellan länderna. Vad som dock utgör en skillnad mot tidigare tillfällen, är mängden med negativa beröringspunkter som uppstått under en kort tid mellan de båda länderna. Dock har det gått att skönja en svagt nedåtgående trend i relationerna mellan länderna, sedan den ryska militära operationen påbörjades 2014 mot Ukraina.2
Startpunkten för detta inlägg utgör ett möte som Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, genomförde med massmedia, politiker och medborgare den 03FEB2017. Vid detta möte berördes ett antal säkerhetspolitiska frågor. Redan i inledningen på den officiella kommunikén, framhäver Lukasjenko att det finns krafter, både inom och utom landet, som ogillar det fridfulla levnadssättet som råder i Vitryssland och vill kasta landet i kaos och konflikt.3
Lukasjenko berörde även relationerna med Ryssland, där han framhävde att så länge han innehar presidentämbetet så kommer inte Ryssland förolämpasav Vitryssland. Därefter övergick han till att förklara den nuvarande situationen i de vitryska-ryska relationerna. Han sade bl.a., ”Detta är en mycket allvarlig fråga. Å ena sidan är jag rädd för att säga för mycket. Å andra sidan, har situationen redan kommit till den grad att jag inte kan dölja vissa saker”. Därefter fortsätter han att säga, ”Jag har aldrig bett om problem. Jag har redan sett en hel del och bränt fingrarna flera gånger. Jag kan dra mig ur och vara flexibel vid behov, men jag kommer aldrig tolerera förolämpningar mot den vitryska staten och folket”.4
Lukasjenko kom även beröra den kommande ryska strategiska övningen Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V) men även på vitryskt territorium. Under de senaste månaderna har det spekulerats om denna övning skulle kunna utnyttjas av Ryssland för att ockupera Vitryssland eller utgöra en förevändning för ett angrepp västerut. Den vitryska Presidenten bemötte detta, genom att, dels bjuda in observatörer till övningen, dels förklara att de ryska enheter som kommer till Vitryssland även kommer lämna Vitryssland, samt Presidenten tillade att han var övertygad om att Ryssland ej skulle ockupera Vitryssland.5
Den 02FEB2017 publicerade den ryska tidningen Kommersant uppgifter ur en artikel hos Regnum, där de hävdade att Vitryssland skulle lämna, dels Eurasiska ekonomiska unionen (EaEU), dels CSTO (Collective Security Treaty Organization). Det framfördes även spekulationer om att Vitryssland kunde vara på väg att lämna den union6 de ingick i december 1999 med Ryssland.7 Vitrysslands Ambassadör, Igor Petrishenko, i Ryssland, kom den 02FEB2017 att dementera dessa uppgifter i ryska Kanal 1.8 Lukasjenko kom även att dementera uppgifterna avseende planer på att lämna EaEU och unionen mellan Ryssland och Vitryssland den 03FEB2017, vid det tidigare nämnda mötet med massmedia.9
Den 01FEB2017 delgav den ryska federala säkerhetstjänsten, FSB, som även den ryska gränskontrollen sorterar under, att det skulle upprättas gränskontroller gentemot Vitryssland i tre regioner (Pskov, Smolensk och Brjansk Oblast) som angränsar till Vitryssland. Beslutet om detta förefaller fattats redan i December 2016.10Vitryssland kom den 02FEB2017 bemötta detta och ifrågasätta Rysslands egentliga intentioner avseende upprättandet av gränskontroller, samt de framförde att Ryssland nonchalerade ingångna avtal avseende rörlighet och handel.11
Bild 1. Streckad linje, område för gränskontroll.

Enligt det vitryska utrikesministeriet, erhölls ingen förvarning från Ryssland kring upprättandet av gränskontroller vid den rysk-vitryska gränsen.12Enligt ordföranden i utrikesutskottet för Rysslands federala råd, Konstantin Kosachev, skall detta beslut ej påverka in- och utresor till de båda länderna för ryska och vitryska medborgare.13Lukasjenko har även kommenterat det ryska agerandet, med orden att det är ett politiskt drag av Ryssland och att det ej är ett positivt drag.14 Den 09JAN2017, möjliggjorde Vitryssland att medborgare från 80 länder kan resa visumfritt in i landet, vid besök upp till fem dagar.15 Vilket kan vara en bakomliggande faktor till beslutet om gränskontroller.

Sedan inledningen av 2016 har Ryssland och Vitryssland, återigen skall tilläggas, haft en konflikt rörande hur mycket Vitryssland skall betala för dess importerade gas. Vitrysslands inställning är att 132 dollar per 1,000 kubikmeter gas är för mycket och de har betalt lägre summa, sedan inledningen av 2016. Detta kom att föranleda att det ryska oljebolaget Transneft sedan i juli 2016 har distribuerat 40% mindre olja till Vitryssland, jämfört med de första två kvartalen av 2016.16
En av Rysslands vice premiärministrar, Arkadij Dvorkovitj, uttalade sig i ärendet 28JAN2017. Där han påtalade att Vitryssland fortfarande är skyldig Ryssland, 550 miljoner dollar för gasleveranser under 2016.17Den 07FEB2017 uttalade han sig återigen i frågan, enligt honom hade inga framsteg skett i förhandlingarna avseende gaspriset och de såg framför sig att Vitryssland skulle betala sin innestående skuld för 2016.18 Lukasjenko kom även att uttala sig i denna fråga vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017, där han delgav att Vitryssland påbörjat en juridisk process, inom ramen för dispyten avseende gas och oljeleveranserna.19
Lukasjenko skall även instruerat sitt inrikesministerium att påbörja en juridisk process, gentemot chefen för ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten Rosselkhoznadzor, Sergej Dankvert, för hans agerande skall ha skadat den vitryska staten. Denna konflikt grundar sig i att Vitryssland anser att den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten är partisk. Myndigheten upphävde t.ex. import av kyckling och andra typer av kött från fem större vitryska producenter under våren 2016, under sommaren förbjöds även import av mejeriprodukter från ett antal vitryska leverantörer.
Lukasjenko uttalade sig vid det tidigare nämnda mötet, 03FEB2017, med att chefen för den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten, skulle bli varse om vilket beslut det var han tagit efter ett tag i ett vitryskt fängelse (sic!).20 Del i denna konflikt utgörs sannolikt även av att Ryssland anklagar Vitryssland för att exportera livsmedelsvaror till Ryssland från EU länder som det råder importförbud på, som en motsanktion till de västerländska sanktionerna gentemot Ryssland.21
I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande från den ryska presidentens presservice. Där de framhåller att de ekonomiska och handelsrelaterade motsättningarna länderna emellan skall lösas med förhandlingar (min fetmarkering). Därtill framförde de även hur mycket bistånd o.dyl. som Vitryssland erhållit från 2011 och framåt av Ryssland. De framförde även hur förbryllad de var över den vitryska presidentens uttalande om att inleda en juridisk process gentemot chefen för Rosselkhoznadzor.22
Den 26DEC2016 genomfördes ett toppmöte i St Petersburg mellan statscheferna för medlemsländerna i både EaEA och CSTO, ett möte som Vitrysslands President även var inbjuden till, men som han uteblev ifrån.23 Den sannolika orsaken till varför Vitryssland uteblev från toppmötet, var p.g.a. ett uttalande från ordföranden, General Leonid Reshetnikov, för Rysslands Institut i Strategiska Studier (RISS). I sitt uttalande förnekade han entydigt identiteten och språket hos det vitryska folket och att Vitryssland fört en alltför självständig politik och därmed riskerade en upprepning av ett ”Ukraina scenario”. RISS utgör även en rådgivande instans till Rysslands President. Detta var första gången som en så pass radikal åsikt framförts av den högre nomenklaturan i Ryssland, vilket troligtvis även speglar åsikterna i de högre och styrande sikten i Ryssland avseende Vitryssland.24
Sedan 2014 har den negativa retoriken gentemot Vitryssland tilltagit, något som det polska institutet för östeuropeiska studier, Ośrodek Studiów Wschodnich, valt att studera. En sannolik anledning till varför det tilltagit är Lukasjenkos kritiska hållning mot Ryssland för dess agerande gentemot Ukraina. Vad som dock skall framhävas är att fortsatt är den officiella hållningen/linjen från Ryssland gentemot Vitryssland att de är ”bröder”.
Vitryssland har intagit en relativt passiv hållning inför denna retorik som både framförts i Ryssland men även av pro-ryska organisationer inom Vitryssland. Denna passiva hållning beror sannolikt på att Vitryssland ej kan överblicka vad konsekvenserna skulle bli av att agera mot de individer och/eller organisationer som framför detta på vitryskt territorium, vilket skiljer sig mot hur Vitryssland agerat mot annan opposition inom landet.25
Vad som dock kan vara en möjlig förändrad attityd är arresteringen, den 08-09DEC2016, av tre vitryska medborgare, som enligt vitryska myndigheter skall ha publicerat nedsättande artiklar om Vitryssland, i syfte att anstifta till motsättningar p.g.a. etnisk, språklig och annat socialt ursprung. De tre skall ha publicerat artiklar hos Regnum, Lenta.ru och EADaily.26 Varken från ryskt eller vitryskt håll förefaller någon hätsk retorik uppstått kring arresteringarna av de tre. Artiklarna skall bl.a. varit riktade gentemot den mer öppna hållningen gentemot väst av Vitryssland.27
Bild 2. Tidslinjal.

Diskussion.Det som kan observeras med blotta ögat är två grundläggande konfliktytor i form av handel med energi och livsmedel mellan de två länderna. Dessa två konfliktytor har varit ett gnissel under ett flertal år, långt innan konflikten i Ukraina uppstod. Vad som tillkommit som en ytterligare faktor är sedan 2014 en icke-officiell negativ retorik gentemot Vitryssland, som framförs av de högre samhällssikten i Ryssland och sannolikt även delas av den styrande eliten i Ryssland.

Denna tredje konfliktlinje är sannolikt två delad, dels uppstod den utifrån Vitrysslands avståndstagande för Rysslands agerande i Ukraina, dels har det tillkommit ytterligare en del i att Vitryssland till del distanserat sig från Ryssland och orienterat sig västerut samt mot Kina. Ur ett geostrategiskt perspektiv utgör Vitryssland en viktig buffert gentemot väst i den pågående Rysk-Västliga konflikten. Om då Vitryssland ur ett ryskt perspektiv börjar distansera sig från Ryssland, uppstår ett tydligt dilemma för Ryssland, det strategiska djupet krymper markant.
Något förefaller inträffat i december månad 2016, eller månaderna innan, men det accentueras tydligt i december. Med ett större vitryskt avståndstagande till Ryssland fr.o.m. då och en hårdare stämning av Ryssland gentemot Vitryssland. Vilket blir till ett crescendo vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017. Där Lukasjenko, retoriskt kraftigt angriper Ryssland, mellan raderna kan man tolka det som att det är den negativa retoriken som framförts gentemot Vitryssland som är anledningen till detta.
Är det då samma gamla vanliga ”trätande” mellan Ryssland och Vitryssland eller är det allvarligare denna gång? En möjlighet finns att Lukasjenko utnyttjar den nu påbörjade styrkeuppbyggnaden av NATO med de fyra bataljonsstridsgrupperna, en i vardera baltisk stat samt en i Polen, som en hävstång. Det vill säga han agerar hårt mot Ryssland för att få de att bli mer tillmötesgående m.h.t. den geostrategiska situationen, vilket skulle vara i linje med hans modus operandi. Dock får det anses som ett väldigt våghalsigt spel av honom, då relationerna gradvis har försämrats sedan 2014. Vilket skulle kunna misstolkas av Ryssland som att Vitryssland är på väg att överge dem och därmed försämra Rysslands geostrategiska situation.
Retoriskt, är som tidigare beskrivit den officiella ryska linjen fortsatt lugn, men den halvofficiella linjen får anses vara på väg att stormkoka. Vad som dock kan anses vara något anmärkningsvärt från den officiella linjen, är hur den ryska presidentens presservice påtalar att motsättningarna skall lösas genom förhandlingar. Givetvis kan det vara så att de åsyftar den av Lukasjenko påtalade juridiska processen. Ordvalet blir dock något malplacerat då det får anses vara en självklarhet att stater skall lösa sina meningsskiljaktigheter genom förhandlingar, vilket skulle kunna innebära en första retorisk förändring även från den officiella linjen.
Således förefaller relationerna mellan de båda staterna gått in i en ny outforskad fas, där ett högre retoriskt tonläge samt olika åtgärder kan inträffa. Oaktat hur utvecklingen kommer fortskrida mellan de båda staterna så är det Ryssland som har överläget gentemot Vitryssland, som i sin tur har ett tydligt underläge, ffa. då de ej kan tänkas påräkna någon större hjälp från västliga länder. Ryssland sitter både på politiska och ekonomiska och i slutändan militära maktmedel (där det med hög sannolikt i sådant fall kommer handla om makt projecering) som de kan utnyttja om de finner det lämpligt, i syfte att betvinga Vitryssland.
Mycket av diskussionerna som förts under de senaste två veckorna, V705-6, har handlat om en möjlig rysk intervention i Vitryssland. I skrivande stund, 10FEB2017, får sannolikheten för det anses som låg. En intervention i Vitryssland, skulle skapa en instabil sydvästlig flank för Ryssland, vid en tidpunkt de upplever att de måste ha en stabil sådan. Vilket sannolikt mycket av denna konflikt handlar om, Ryssland upplever att Lukasjenko ej lever upp till de förpliktelser de anser han har gentemot dem, vilket skapar instabilitet i dess sydvästliga flank.
Det sannolika scenariot, i händelse av konflikten mellan de båda parterna fortsätter och anses skada Rysslands strategiska stabilitet, är en s.k. ”palatskupp”. Vitryssland har i över 20 år utgjort ett totalitärt system med Lukasjenko i ledningen. En sidoeffekt av sådana system är de grupperingar, intriger, maktkamper m.m. som kontinuerligt uppstår. Vad som krävs är oftast att det finns ett yttre stöd och en garant för genomförandet, för att det skall ske.
Det får anses troligt att det existerar både individer och grupperingar som kan tänkas överta makten, trots den vitryska säkerhetstjänsten ageranden mot sådana grupperingar. Något som till del accentueras i den vitryska försvarsdoktrinen från 2015, med ett ökat fokus på s.k. gråzons konflikter. Det skulle inte vara den första och inte den sista ledaren som faller offer för sitt eget system.
Slutsats
Relationerna mellan Vitryssland och Ryssland har sannolikt inträtt i ett försämrat läge och kommer sannolikt så förbli framgent. De försämrade relationerna beror troligtvis på en växelverkan, mellan å ena sidan ett Ryssland som anser att Vitryssland har fallit ur kurs sedan 2014 och ett Vitryssland som anser att de behandlas negativt och förminskas av Ryssland. Vitrysslands President försöker sannolikt utnyttja den nya strategiska situationen kring Rysslands västra och sydvästra flank, som en hävstång för att förbättra sin och Vitrysslands position. Troligtvis har Vitrysslands president beträtt en farlig väg, vilket beroende på hur hårt han väljer att pressa Ryssland, antingen kan innebära framgång eller totalt nederlag för honom.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BeLTA 1, 2, 3, 4(Engelska)
Belarus Digest 1(Engelska)
Kommersant 1 (Ryska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Regnum 1 (Ryska)
Reuters 1, 2, 3 (Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (Engelska)
Vitrysslands President 1(Engelska)
Slutnoter
1Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11.
2Ibid. s. 6.
3President of the Republic of Belarus. Meeting with members of public, Belarusian and foreign journalists Big Conversation With the President. 2017. http://president.gov.by/en/news_en/view/meeting-with-members-of-public-belarusian-and-foreign-journalists-15513/(Hämtad 2017-02-10)
4Ibid.
5Ibid.
6Kommersant. Regnum: Belorussiya namerena vyyti iz YevrAzES i ODKB. 2017. http://www.kommersant.ru/doc/3207730(Hämtad 2017-02-10)
Regnum. Lukashenko gotovitsya vyyti iz YEAES i ODKB. 2017. https://regnum.ru/news/polit/2233858.html(2017-02-10)
7Dagens Nyheter. Ohlsson, Erik. Broderländer bildar union. Ryssland-Vitryssland. Gemensam valuta och nytt unionsparlament införs efter omstritt avtal. 1999. http://www.dn.se/arkiv/politik/broderlander-bildar-union-ryssland-vitryssland-gemensam-valuta-och-nytt-unionsparlament/(Hämtad 2017-02-10)
8BeLTA. Belarus determined to stay part of integration associations. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-determined-to-stay-part-of-integration-associations-98424-2017/(Hämtad 2017-02-10)
9BeLTA. Belarus’ secession from Eurasian Economic Union, Union State described as total fiction. 2017. http://eng.belta.by/president/view/belarus-secession-from-eurasian-economic-union-union-state-described-as-total-fiction-98457-2017/(Hämtad 2017-02-10)
10TASS. FSB head orders to set up border zones in Russian regions neighboring Belarus. 2017. http://tass.com/politics/928540(Hämtad 2017-02-10)
11Reuters. Makhovsky, Andrei. Osborn, Andrew. Belarus says suspects Russia trying to restore post-Soviet border. 2017. http://www.reuters.com/article/us-russia-belarus-idUSKBN15H20W(Hämtad 2017-02-10)
12BeLTA. Belarus’ MFA: No prior notice of Russia’s decision to establish border controls. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-mfa-no-prior-notice-of-russias-decision-to-establish-border-controls-98421-2017/(Hämtad 2017-02-10)
13TASS. Senator says introducing border controls not to affect Russian, Belarusian citizens. 2017. http://tass.com/politics/928756(Hämtad 2017-02-10)
14BeLTA. Russia’s decision to establish border zone ‘purely political’. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/russias-decision-to-establish-border-zone-purely-political-98460-2017/(Hämtad 2017-02-10)
15Reuters. Belarus to allow visa-free entry for short trips for 80 countries. 2017. http://www.reuters.com/article/us-belarus-visas-idUSKBN14T20R(Hämtad 2017-02-10)
16Reuters. Russia and Belarus close to solving gas price dispute – minister. 2016. http://uk.reuters.com/article/uk-russia-belarus-gas-idUKKBN13P0MR(Hämtad 2017-02-10)
17TASS. Russia insists Belarus settles overdue payments for supplied gas. 2017. http://tass.com/economy/927780(Hämtad 2017-02-10)
18TASS. Deputy PM says no progress in gas, oil talks between Russia, Belarus. 2017. http://tass.com/economy/929361(Hämtad 2017-02-10)
19TASS. Lukashenko says Belarus will go to court in oil and gas dispute with Russia. 2017. http://tass.com/economy/928859(Hämtad 2017-02-10)
20TASS. Belarusian official accuses Russian agricultural watchdog agency of bias. 2016. http://tass.com/economy/919465(Hämtad 2017-02-10)
TASS. Belarusian leader orders criminal probe against Russian agriculture watchdog head. 2017. http://tass.com/world/928852(Hämtad 2017-02-10)
21Belarus Digest. Smok, Vadzim. Belarus Smuggles EU Food To Russia Despite Sanctions. 2014. http://belarusdigest.com/story/belarus-smuggles-eu-food-russia-despite-sanctions-19427(Hämtad 2017-02-10)
22TASS. Russia urges Belarus to settle economic disputes peacefully. 2017. http://tass.com/politics/928922(Hämtad 2017-02-10)
23President of Russia. On December 26, Vladimir Putin will take part in the meeting of the Supreme Eurasian Economic Council and a session of the CSTO Collective Security Council in St Petersburg. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53492(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the Supreme Eurasian Economic Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53596(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the CSTO Collective Security Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53597(Hämtad 2017-02-10)
24Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. The risk of escalating tensions in Minsk-Moscow relations. 2017. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2017-01-04/risk-escalating-tensions-minsk-moscow-relations(Hämtad 2017-02-10)
25Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11, 13, 15, 42, 43, 44, 58-60.
26Sledstvennyy komitet Respubliki Belarus. Sledstvennym komitetom rassleduyutsya ugolovnyye dela, vozbuzhdennyye po st.130 Ugolovnogo kodeksa Respubliki Belarus’ (obnovleno). 2016. http://sk.gov.by/ru/news-ru/view/sledstvennym-komitetom-rassledujutsja-ugolovnye-dela-vozbuzhdennye-po-st130-ugolovnogo-kodeksa-respubliki-3704/(Hämtad 2017-02-10)

27Jamestown Foundation, Ioffe, Grigory. Visa-Free Travel to Belarus and the Dawn of a New Era in the (Dis)Information Wars. 2017. https://jamestown.org/program/visa-free-travel-belarus-dawn-new-era-disinformation-wars/(Hämtad 2017-02-10)

Sovjetisk miniubåtsförmåga 1945-63

Sammanfattning
Sovjetunionen förefaller övertagit, dels miniubåtar, dels konstruktionskunnande från Tyskland vid andra världskrigets slut. Detta förefaller de senare vidareutvecklat till egna konstruktioner och ett eget taktiskt uppträdande. Perioden fr.o.m. 1945 intill inledningen av 1960-talet var sannolikt en formativ period för det sovjetiska miniubåtssystemet. Efter 1963 finns ytterst lite beskrivit om sovjetisk miniubåtsförmåga i CIA avhemligade arkiv, detta kan tyda på att det taktiska uppträdandet hos miniubåtsförbanden fr.o.m. mitten/slutet av 1960-talet intill det kalla krigets slut kom att vara snarlikt. Därtill att uppträdandet/utnyttjandet av miniubåtssystemet även förändrades under mitten/slutet av 1960-talet.
Analys
Vid 1953 bedömdes Sovjetunionen, enligt den amerikanska underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency(CIA), inneha cirka 70 miniubåtar, varav 20 var av den tyska andra världskrigs konstruktionen Seehund. De ytterligare 50 var av Sovjetunionen designade och byggda, dock utgjorde den tyska Seehund grundmodell, konstruktionen hade dock erhållit förbättringar. Vad avser basering så framhåller CIA att dessa farkoster kan agera från i praktiken vilken marinbas som helst eller lämpliga fartyg.1
I ett dokument från 1953, av CIA bedömd som obekräftadeuppgifter, förefaller dessa miniubåtar kunnat varit fördelade på tre mariner, Östersjömarinen, Svartahavsmarinen och Stilla havsmarinen.2En intressant notering från 1953 är en observation från hamnen i Novorossijsk vid Svarta Havet där en tysk miniubåt, antagligen en Seehund, ligger upplagd och är trasig.3 Vid Rosta varvet i Murmanskfjorden, observerades 1957 totalt sex stycken miniubåtar i anslutning till ett moderfartyg, vilket tyder på att Norramarinen även hade miniubåtar i slutet av 1950-talet.4
Vid Feodosija och Vladivostok, förefaller CIA bedömt att produktion av miniubåtar genomfördes, under slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet,5 troligtvis genomfördes produktion även på andra platser än de nämnda. I slutet av 1950-talet förefaller CIA även identifierat konstruktionsarbetet på en miniubåt i Murmanskområdet, denna bedömdes kunna ta två besättningsmän.6 Vid 1959 uppskattades antalet miniubåtar samt äldre ubåtar, i huvudsak 1930-tals konstruktioner, till mellan 100-120 stycken.7 Det får anses något oklart till varför CIA ”klumpar” ihop äldre ubåtskonstruktioner med miniubåtar. Sannolikt är antalet miniubåtar något lägre än under inledningen av 1950-talet, bedömt är antalet cirka 50 stycken.
Den 27MAJ19155 vid 16:00 tiden genomfördes en observation vid Kalbod (sic!), mest troligt den finska fyren Porkala i Finska viken vid Kallbådan grundet, av ett flertal (10-12) sovjetiska miniubåtar som bogserades i östlig riktning. De trålare som bogserade miniubåtarna var av samma typ som hade observerats vidÖresund enligt rapporten. Längden på miniubåtarna skall ha varit 15 – 18 meter, samtliga miniubåtar var av samma konstruktion bortsett från en, där det saknades torn. Hos de övriga miniubåtarna var tornet placerat på mitten av skrovet, färgen skall ha varit mörkgrå.8 I en annan underrättelserapport från 1955, rapporteras om två miniubåtar i Gdansk hamn, dessa miniubåtar hade även en längd om 15-18 meter, ingen beväpning kunde observeras på miniubåtarna.9
I en underrättelseorientering till den amerikanska presidenten från 14JAN1963 delges att det sovjetiska fraktfartyget Simferopol, bedömdes transportera en eller flera miniubåtar till Kuba. Detta baserades på att en miniubåt hade observerats 04OKT1962 vid det hamnområde i Leningrad, nuvarande St Petersburg, som normalt utnyttjades för att transportera materiel/varor till Kuba. Därtill beskrivs i rapporten den operationella radien för sovjetiska miniubåtar till 40 kilometer.10
I en intern underrättelseorientering från 15JAN1963 avseende den tidigare, möjliga, beskrivna leveransen av sovjetisk miniubåt/-ar till Kuba, påtalas att sovjetiska miniubåtar, dels har väldigt kort räckvidd, dels lämpar sig främst för hamn- och kustförsvar. Därtill påtalas att dessa miniubåtar ej skulle kunna utgå från Kuba gentemot den amerikanska kusten för att genomföra operationer. Sannolikt baserat på den allt för korta räckvidden, men att de skulle kunna bogseras eller bäras av ett moderfartyg till ett operationsområde.11
I en underrättelseorientering från 26JUL1963, delges att Egypten skulle sjösätta en miniubåt som bestod av delar från det s.k. sovjetblocket. Enligt orienteringen var konstruktionen av polsk design och konstruktion samt att dess delar skulle fraktats till Egypten. Enligt samma orientering så påpekas att det ej fanns några kända polskt konstruerande miniubåtar, däremot att Sovjetunionen vid samma tidpunkt, som minst hade en känd miniubåtsklass. Därtill att sovjetisk marin krigsmateriel tidigare hade skickats till andra länder via Polen.12
I det svenska T-kontorets, benämningen på den militära underrättelsetjänsten mellan 1946-1965, arkiv finns uppgifter från 1946 avseende en observation, på en tidigare tysk miniubåt av modellen Seeteufel. Observationen av denna miniubåt skall ha gjorts i Kronstadt, vad som är intressant med Seeteufel är att denna miniubåt var försedd med bandaggregat, för att kunna ta sig upp och ned ur vatten vid långgrunda stränder.13 Därtill förefaller de konstruktörer som utvecklade Seeteufel, omhändertagits av Sovjetunionen och fortsatt sitt arbete efter andra världskriget, men för Sovjetunionens räkning.14
Således det vi kan se under den aktuella perioden 1945 intill inledning av 1960-talet, är att Sovjetunionen inledningsvis förefaller utnyttjat beslagtagen krigsmateriel från Tyskland, för att därefter vidareutveckla en egen konstruktion baserad på den beslagtagna materielen. Under inledningen av 1950-talet, har de utvecklat en egen förmåga att producera miniubåtar. Sannolikt fanns denna tidigare, dock måste de ansett att den tyska konstruktionen Seehund, var mer ändamålsenlig, då de valt att vidareutveckla den istället för att gå i ett helt eget konstruktionsspår.
Någon gång under 1950-talet avyttras sannolikt de sista Seehund miniubåtarna, då Sovjetunionen under inledningen av 1960-talet enbart förefaller inneha en miniubåtstyp. Här finns givetvis möjligheten att ytterligare modeller fanns som CIA ej hade kännedom om, eller att dessa handlingar av olika skäl ej avhemligats.
Under inledningen av 1950-talet förefaller den sovjetiska Östersjömarinen förfogat över minst 10 stycken miniubåtar. Sannolikt var modellen den vidareutvecklade Seehund. Därtill förefaller de antingen byggt upp eller redan innehaft förmåga att genomföra längre transporter med dessa, som minst med bogsering. Detta visar även på att de såg framför sig att detta miniubåtssystem skulle utnyttjas för operationer bortom egen kust. Då de sovjetiska baseringsmöjligheterna längs den nuvarande baltiska kusten, borde medgett att de kunde verka utan bogsering, i händelse av en väpnad konflikt.
Sannolikt innehade Sovjetunionen förmågan att basera miniubåtar på fartyg och sjösätta dessa med lyftkran motsv. vid inledningen av 1960-talet. Denna förmåga kan givetvis funnits tidigare, men utifrån de rapporter som avhemligats så blir det mest framträdande från 1960-talet och framåt, då detta nämns som en metod. Bogsering kvarstod sannolikt fortfarande som en metod för in- och uttransport av miniubåtar. Någon större skillnad i räckvidd förefaller ej framträtt från 1945 intill 1963 för de sovjetiska miniubåtarna.
Vad som är intressant att notera är avsaknaden av information rörande det sovjetiska miniubåtssystemet i CIA avhemligade arkiv från 1963 och framåt. Vid ett antal tillfällen kan man få upp information, då rör det enbart att man identifierat miniubåtar genom satellitfotografering, inget mer utfyllande än så. En möjlig förklaring till detta, är det beslut som Politbyrån skall ha fattat vid inledningen av 1970-talet, om ett mer offensivt agerande med ubåtar i form av inträngningsoperationer.15 Varvid den amerikanska underrättelsetjänsten ej vill avslöja vad de känner till avseende teknik och ffa. taktik med miniubåtar. Då detta förfarande skulle kunna vara detsamma, nu som då.
Ett annat intressant perspektiv till avsaknaden av information kan vara att det är i samma period d.v.s. under inledningen av 1960-talet, som de marina spetsnazförbanden erhållit tillräcklig förmåga att återigen börja verka, efter dess nedläggning vid andra världskriget slut och återskapande under inledningen av 1950-talet.16 Inom samma tidsperiod kan Sovjetunionen även börjat kombinera miniubåtar och dykare. Vilket ytterligare skulle kunna förklara avsaknaden av information i CIA arkiv, kring sovjetisk miniubåtsförmåga från 1960-talet och framåt.
Ur ett svenskt perspektiv är en historiska uppgifter från den aktuella tiden, intressant att lyfta fram. Den 11SEP1955 observerades vad som förefaller varit en miniubåt utanför Pinhättan vid Barsebäck, trots en teckning på tornet kom observationen att avfärdas. Därefter gjordes ytterligare en observation i November 1955 vid Öresund. Vid den utvärderingen framkom det att det troligtvis rört som om en miniubåt. Någon definitiv nationalitetsbestämning förefaller ej genomförts.17
Slutsats
Sannolikt utgjorde perioden 1945 intill mitten av 1960-talet en formativ period för den sovjetiska miniubåtsförmågan d.v.s. man utvecklade teknik samt taktik kring hur dessa system skulle utnyttjas. Avsaknaden av underrättelserapporter avseende sovjetisk miniubåtsförmåga fr.o.m. mitten av 1960-talet och framåt kan tyda på att mycket av taktiken fortsatt är densamma, samt kunskapen om tekniska landvinningar vid de generationsskiften i teknik som genomfördes av Sovjetunionen intill Projekt 865 Piranja, vill hemlighållas av CIA.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 08FEB2017: Tack Corporal Frisk för tipset avseende Porkola fyr vid Kallbådan grund!

Källförteckning
Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)
Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Slutnoter
1Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
2Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1-2.
3Central Intelligence Agency. Port of Novorossiysk. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
4Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957a. s. 5.
5Central Intelligence Agency. Data on Soviet Naval Organisation, Equipment and Strength in the Far East. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1948. s. 1.
Central Intelligence Agency. Photographic Intelligence Brief. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1956. s. 1.
6Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy Zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957b. s. 9.
7Central Intelligence Agency. Strength Breakdown of the Soviet Navy and the Soviet Pacific Fleet. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1959. s. 3.
8Central Intelligence Agency. Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1955. s. 2-3.
9Central Intelligence Agency. Port Information: Gdansk – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 2.
10Central Intelligence Agency. The President’s Intelligence Checklist. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 7.
11Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963a. s. 8.
12Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963b. s. 7.
13Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 147.
14Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010. s. 13
15Ševčenko, Arkadij Nikolaevič. Att bryta med Moskva. Stockholm: Bonnier, cop. 1985. citerad i Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 158.
16Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015. s. 14-15.

17Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

Europeiskt försvarssamarbete. Den andra vågen

av Nils Daag Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhets­strategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimat­förändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt […]

Perspektiv på Nordstream 2 och Karlshamns kommun

Det är onekligen en intressant vändning som Nordstream 2 tagit i svensk politik. Gårdagens besked att Karlshamns kommun nu upplåter hamnen till mellanlagring av rör vid bygget av den andra gasledningen. Givet beskedet i samma fråga angående Gotlands kommun och Slite hamn är det naturligtvis uppseendeväckande.

Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?

På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.

På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.

I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.

Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.

Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.

Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).

Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.

Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.

Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.

Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.