DELA   BINDA   SLÅ !

av Göran Frisk I  Krigsvetenskaps Akademien finns ett antal mycket kunniga personer inom de flesta områdena av det svenska samhällslivet. Över åren har genomförts ett stort antal studier, utredningar och diskussioner och ett antal böcker om framtida konflikter har skrivits av akademiledamöter. Kunskaperna är gedigna. En fördel är att så gott som samtliga ledamöter har […]

KKrVa studie ”Hotet” – några slutsatser avseende Försvarmaktens utveckling

I Almedalen presenterade Kungl Krigsvetenskapsakademien studien ”Hotet” där ryska medel och metoder vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige analyserats (se länk http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas). Studien ska ligga till grund för fortsatt arbete inom Akademien för hur Försvarsmakten bör utvecklas. Detta arbete kommer att ske under det närmaste året och omfatta detaljerade analyser av bland annat: svagheter och styrkor i dagens organisation, behov av olika vapensystem och funktioner för att möta de beskrivna hoten, möjligheter att utnyttja ny teknik, nödvändig taktikanpassning och utformningen av olika stödfunktioner. Studien ska också utgöra ett underlag för att analysera det civila samhällets möjligheter att hantera de typer av angrepp som beskrivs.
Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några.

Den starka tonvikt som rysk doktrin lägger på överraskning och vilseledning, kopplat till utvecklingen av de ryska stridskrafterna i riktning mot ökad flexibilitet såväl strategiskt, operativt som taktiskt, talar för att vår förmåga till underrättelseinhämtning och underrättelseanalys måste förstärkas. Speciellt viktigt framstår här den operativa underrättelsetjänsten, d v s förmågan att se igenom det ”brus” i form av övningar, beredskapskontroller och andra typer av vilseledning, som kan dölja förberedelser för ett eventuellt angrepp.

Genom att kryssnings- och ballistiska robotar är på väg att bli ”mängdvapen” kan en inledande bekämpning av svenska baser och andra installationer ske både överraskande och med stor kraft. Vår förmåga till snabb spridning (före ett angrepp) av flygplan, fartyg och annan materiel måste förbättras. Likaså kommer det att behövas förmåga att aktivt kunna möta den här typen insatser i speciellt viktiga områden, d v s kunna bekämpa robotar innan de når sina mål.

En angripare har fördelen att välja tid och plats för ett angrepp. Antalet områden i Sverige som kan vara aktuella som anfallsmål kopplat till att flytta fram ryska luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system för att hindra Nato att ingripa till försvar av Baltikum är stort.

Vi kommer aldrig att kunna vara på plats med egna stridskrafter i alla de riktningar som kan vara hotade. Många områden kommer att vara ”trupptomma”. Det i kombination med olika typer av förbekämp­ning, robotar, flyg, sabotörer, cyber m fl, kommer allvarligt att försvåra alla typer av egna tidiga insatser. Våra möjligheter att ”komma igen”, eller utryckt på ett annat sätt, hantera efterhandssituationer, måste därför utvecklas. Förutom att överleva en intensiv förbekämp­ning framstår här tre förmågor som speciellt angelägna:

  • att med olika långräck­viddiga system kunna bekämpa en angripare i ett område han tagit, det både för att tidigt kunna påverka honom innan andra egna system kan komma till verkan liksom för att kunna bekämpa hans system inne i ett ”brohuvud”,
  • att kunna återta terräng varifrån en angripare kan lösa sin huvuduppgift, det som i grunden föranledde ett angrepp mot Sverige – att med luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system försvåra Natoinsatser i Baltikum.
  • att kunna påverka en angripares sjö- och lufttransporter och därmed hans styrketillväxt och uthållighet i ett taget område.

Till detta ska läggas behovet av att bädda för att kunna ta emot eventuell utländsk hjälp. Med andra ord, inte göra det omöjligt för någon att hjälpa oss därför att vi inte kan skydda sådana områden och anläggningar dit hjälpen kan anlända. Här ingår även kravet på att skydda såväl det luftrum och de sjöfarts­leder som krävs för att förstärkningar ska nå fram.

Det sker också en snabb materielutveckling i den ryska krigsmakten t ex: drönare införs på stor bredd, örlogsfartyg ges efterhand mycket kvalificerad luftvärns- och ubåtsjaktförmåga, stridsfordon utrustas med aktiva motmedel, en ny generation avancerade stridsflygplan är på väg att införas mm. För att möta dessa system krävs från vår sida en kontinuerlig hotbildsanpassning.
Risken är överhängande att det i vissa avseenden redan existerande teknik­gapet mellan våra förmågor och rysk förmåga ökar. Det finns därför starka skäl att öka våra insatser när det gäller forskning och utveckling inom sådana områden där vi skulle kunna nå ett försteg jämfört med de hot vi har att möta, och där lämplig teknik inte alltid finns tillgänglig på marknaden. Dessutom, kunskapen behövs för att vara en kompetent upphandlare.

Det scenario i studien som innebar tämligen omfattande strider på svenskt territorium, angrepp på svensk infrastruktur och där också förbindelserna med utlandet skars av, gav vid handen att det civila samhällets möjligheter att hantera en sådan situation var ytterst begränsade. Det är uppenbart att det krävs omfattande åtgärder inom områden som ledning, sjukvård, försörjningsberedskap, ordningshållning m fl, för att säkerställa att samhället på ett rimligt sätt ska kunna klara de påfrestningar som ett krig skulle innebära. Något som också kraftigt påverkar Försvarsmaktens förmåga. Det framstår som klart att Försvarsmaktens möjligheter att verka är starkt beroende av stöd från det civila samhället, tex avseende sjukvård och försörjning av förnödenheter. Det väcker frågan i vilken utsträckning Försvarsmakten, åtminstone i tidiga skeden av en konflikt, kanske några veckor, ska vara beroende av omfattande stöd från det civila samhället för att kunna verka.

Sammanfattningsvis:
Försvarsmaktens förmåga måste bygga på flera ben. Angriparen får inte ges möjlighet att optimera sin plan och sina insatser mot bara en typ av hot när han ska genomföra en operation mot Sverige. Det är kombinationen av olika svenska motåtgärder, och den eventuella möjligheten att även andra länders stridskrafter kan agera i och i anslutning till Sverige, som tvingar honom till en stor och komplicerad och därmed riskfylld operation. D v s skapar den tröskel som skulle kunna avskräcka från ett angrepp.

Den idag planerade (finansierade) utvecklingen av Försvarsmakten innebär att den varken kommer att ha det nödvändiga antalet förband av olika slag, eller kunna förnyas tekniskt i tillräcklig utsträckning, för att skapa en trovärdig avskräckningseffekt. Det vare sig den ska agera ensam eller tillsammans med andra i händelse av ett angrepp mot Sverige.

Nästa års studier tar därför bl a sikte på att inte bara analysera och föreslå medel och metoder, nya som gamla, för att möta de hot som beskrivits i årets studie utan även att försöka beskriva och kvantifiera tänkbara försvarsmaktsstrukturer för att möta de hot som skulle kunna vara aktuella i framtiden.

P.S. Ovanstående är mina egna slutsatser, de har inte förankrats hos övriga medlemmar i den arbetsgrupp som deltog i studien ”Hotet”.

Ny fas i det fortgående turkiska nationsbyggardramat

av Michael Sahlin Ett redan spänt och polariserat läge i Nato-landet Turkiet accelererade medio juli in i ett nytt, oväntat och dramatiskt skede, en ny fas i det oavslutade turkiska stats- och nationsbyggarprojektet, eller processen. Först ett dramatiskt, om än till sist misslyckat, statskuppförsök som tog alla, inklusive den turkiska underrättelsetjänsten, på sängen, trots att […]

Sveriges Brexit-paradox

av Albin Aronsson Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen. De senaste veckorna har de alarmerande artiklarna om hur negativt Brexit är för […]

Gästinlägg: Sopig parkering av HMS Spiggen

Efter påtryckningar över obeslutsamhet har Kalix Kommun parkerat miniubåten HMS Spiggen bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping. Foto: David Bergman



Turerna kring miniubåten HMS Spiggen har varit många, men kan något förenklat sammanfattas: Någon inom Försvarsmakten beslöt av oklar anledning att försvarets enda miniubåt, nyligen uppgraderad, inte längre behövdes. Marinmuseum fick frågan om de ville överta henne men svarade av oklar anledning nej. Den enda intressenten var Kalix Kommun till vilka den fullt fungerande miniubåten skänktes för drygt två år sedan. 

När en utländsk ubåt kränkte svenskt territorium under hösten 2014 och behovet av att öva ubåtsjakt åter aktualiserades hade den svenska miniubåten, vars huvudsakliga roll var att möjliggöra just dessa övningar, ställts upp för en lång väntan i takdroppet på tekniska förvaltningens område i Kalix.

Exakt vilka planer Kalix Kommun hade när de tog över ubåten är oklart. Jag har tidigare kritiserat Kalix Kommun för den långdragna hanteringen och obeslutsamheten under vilken tid ubåten legat utan torrluftsanslutning eller annat underhåll, olåst på ett öppet område med raserat staket. Efter påtryckningar föregående sommar då även lokala medier uppmärksammade frågan har kommunen nu nyligen placerat ut fartyget i Töre för allmän beskådan, med hänvisning till de uppmärksammade ubåtsjakterna i Töre-fjärden på 1980-talet.

Efter de många turerna runt HMS Spiggen ligger örlogsfartyget nu alltså inte i hamn hos Ubåtsflottiljen eller vid Statens försvarshistoriska muséer, utan har parkerats bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping – Långt från det nödvändiga underhåll eller den professionella utställning som en tjänst på flottiljen eller en placering på ett museum hade inneburit.

När det gäller utställningar på försvarshistoriska museer finns självfallet riktlinjer och normer för hur föremål, även fartyg och fordon, skall hanteras och underhållas. Både för att de ska bevaras men framförallt hur de bör presenteras och ställas ut för allmänheten.

Den stora frågan är fortfarande vilket motiv Kalix Kommun hade då man tog över ubåten och vad deras långsiktiga målsättning är. Att de övertog ägandeskapet av ett så här pass viktigt och underhållskrävande objekt måste förhoppningsvis ha gjorts med någon form av baktanke. Det borde rimligtvis även ligga i kommunens intresse att ubåten underhålls och ställs ut på ett värdigt och professionellt sätt.

Att parkera ett fartyg på en trailer vid en camping kvalificerar dock mer som parkering än utställning. Om kommunen fått ett mindre objekt till skänks, hade detta då placerats på stubben bredvid glasskiosken?

Det militära kulturarvet från ubåtsjakterna och dess berättelser är något som absolut förtjänar att kommuniceras till allmänheten. Men den nuvarande lösningen känns mer som en panikåtgärd för att tysta kritikerna än som en del i en långsiktig och allomfattande plan att på bästa sätt kommunicera denna del av historien.

Under tiden som gått har marinen enligt uppgifter utvecklat nyare och alternativa sätt att öva ubåtsjakt. Utan egen miniubåt, vad har de egentligen haft för val? Flera har menat att den civila event-ubåten Malen har kunnat fylla behovet av målubåt vid övningar. Men den civila ubåtens ägare har själv berättat om upprepade problem med byråkrati och oförstånd för den faktiska kostnaden när Försvarsmakten skall upphandla deras tjänster med reducerad övningstid som följd. Även om nya tekniska lösningar utvecklas som slutligen visar sig bli bättre måste vi ställa oss frågan hur mycket pengar men framförallt förspilld övningstid som den kortsiktiga bortskänkningen redan kostat den svenska försvarsförmågan?

Vad ska man då göra med HMS Spiggen? Just nu måste rimligtvis Kalix Kommun svara på den frågan. Har de mer långsiktiga planer på att bygga upp en större, mer professionell utställning om 80-talets ubåtsjakter får de gärna kommunicera dessa. Men om de saknar mer seriösa planer än dagens lösning bör de lägga all prestige i sakfrågan åt sidan och återbörda fartyget till Försvarsmakten eller Statens försvarshistoriska muséer.

/ David Bergman

”Att rösta fritt är stort, men rösta rätt är större”

Om folkomröstningar och den liberala (representativa) demokratin – BREXIT, m m. av Michael Sahlin BREXIT-omröstningen diskuteras nu på stor internationell bredd när det gäller olika konsekvenser och risker, också av säkerhetspolitisk art och också för svenskt vidkommande, förutom en mängd frågor rörande EU:s framtid under det samlade trycket av ekonomiska, migrations­politiska, institutionella och säkerhets­politiska utmaningar. […]

Heja David!

av Ulf Henricsson Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd. Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel. Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att […]

HOTET

Sedan hösten 2015 har en mindre arbetsgrupp, där även undertecknad har ingått, arbetat med att ta fram publikationen ”Hotet – Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige” som nu finns att ta del av i två olika versioner på KKrVA webbsida. Här finns den fullständiga utgåvan om ca 120 sidor och en kortare så kallad populärutgåva omfattande ca 35 sidor.

För en kortare sammanfattning av arbetet så rekommenderas att ta del av Patrik Oksanens ledare hos Helahälsingland.se

I går genomfördes även två seminarium i Almedalen där arbetet presenterades. Tyvärr hade jag själv ej möjlighet att närvara vid presentationen. 

Förord ur skriften Hotet (av Frank Rosenius)

Denna publikation är en sammanfattning av ett avsevärt mer omfattande dokument där de militära hot som Sverige kan stå inför i ett tio- till femtonårsperspektiv beskrivs. Detta mer utförligare underlag, som finns tillgängligt på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida, ingår som en delstudie i Kungl Krigsvetenskapsakademiens projekt Krigföring i det 21:a århundradet – KV 21. Denna studie, tillsammans med studier om bl a teknikutveckling och civilt försvar, ska utgöra underlag för analyser avseende vad som kan och bör göras för att möta framtida hot som kan riktas mot Sverige. Skälet till att analysera hotet på lägre sikt är att det tar lång tid att förändra Försvarsmakten och åter bygga upp olika civila beredskapsåtgärder. Tio till femton år är i många fall en kort tid för att skaffa nya vapensystem eller ändra en organisations utformning och inriktning. Det är därför nödvändigt att redan nu försöka se tämligen långt in i framtiden.

Det centrala kapitlet i boken är det sista. Där ges i scenarioform en beskrivning av hur de ryska förmågor som redovisats i de tidigare kapitlen skulle kunna utnyttjas för att hota eller angripa Sverige. Endast när en angripares olika system och åtgärder sätts in i ett sammanhang är det möjligt för oss att få en uppfattning av hur de kan och bör mötas. Händelser som enskilt kan te sig han- terbara med någon viss typ av motåtgärd från vår sida kan bli extremt farliga om de kombineras med andra angreppsmetoder.

Scenarierna utgör inte någon prognos av vad som skulle kunna vara sannolikast utan tjänar som ett instrument för att illustrera olika kom- ponenter som kan ingå i, och hur de skulle kunna samverka vid, ett angrepp mot Sverige. 

Frank Rosenius
Projektledare
Krigföring i det 21:a århundradet

KV21

Skriften ”Hotet” utgör enbart en av delarna (delprojekt 5) i projekt KV21 som omfattar hela sju olika delprojekt:

1. Stormakternas militära tänkande, militärtekniska utveckling som grund för Sveriges försvarsstrategi.

2. Icke-militära hot, exempelvis cyber, kemiska, biologiska, terror som grund för Sveriges försvarsstrategi.
3. Svensk teknisk doktrin med avseende på förmågor och internationell utveckling.
4. Samhällets sårbarhet.
5. Angreppsmetoder. 
6. Framtidens stridsteknik, taktik och operationer inom arenorna mark, sjö och luft.
7. Det framtida svenska förhållningssättet.

Mer om projekt KV21 finns att läsa här

—————————————————————————————————————————-
För kortare kommentarer och nyheter om försvar och säkerhet följ Skipper på Twitter och FaceBook

Försvaret dubbelt upp – nu!

  av Lars Wedin Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra. Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit […]

Våldsutövning och faran med överdriven intellektualisering

av David Bergman ”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till […]

Återstarta maskinen!

av Bo Richard Lundgren Mycket tyder på att återuppbyggnaden av det svenska civila försvaret går väldigt trögt. I senaste numret av MSB:s tidning TJUGOFYRA7 vittnar en analytiker på myndigheten om detta. Han har tagit del av de senaste nationella risk- och förmågebedömningar som gjorts och säger att ”det verkar saknas kunskap om vad man ska […]

Ät inte upp sättpotatisen!

av Mats Olofsson I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man […]

Dödförklarad 1940 men dog 2016

Stenen till minne av svenska medborgare fallna för Norge 1940-45, på Västra gravlunden i Oslo.

Nu på fredag den 27 maj begravs en svensk som var frivillig för både Finland och Norge, Jan Danielsen. Det var mycket som jag uppskattade med Jan, inte minst hans vänliga sätt och humor. Det känns tomt nu men samtidigt har det i både brev och per telefon kommit värmande ord om honom.

Under Jans deltagande i striderna om södra Norge blev han rapporterad som stupad och hans föräldrar började få kondoleansbrev om den stupade sonen. Flaggan hemmavid vajade därför en tid på halv stång. Men Jan klarade sig både den gången, liksom många gånger till. Några av hans kamraters namn hamnade dock på minnesstenen över stupade svenskar 1940-45, i Oslo, den sten som syns här ovanför.

Hur hittar man förresten minnesmärken över stupade svenskar, både utomlands och i Sverige? En del har Lennart Westberg och jag tagit upp i Svenskar i krig 1914-45 men det finns många fler. Det finns också sedan några år en förening som sysslar med att inventera alla olika svenska militära minnesmärken, och verkar för att de skall vårdas. Besök gärna föreningens hemsida och förundras över i hur många länder det finns svenska militära minnesmärken.

Norska Aftenposten har infört denna nekrolog om Jan.

Ryska ubåten och kärleksgåvorna

Den ryska ubåten ”Som”, på svenska ”Malen”.

Det är idag exakt 100 år sedan den ryska ubåten Som på svenskt territorialvatten kolliderade med det svenska civila fartyget Ångermanland. Det skrevs ifjol mycket om fyndet av ubåten, men än idag har få medier (några alls?) tagit upp den krigsrelaterade last Ångermanland hade.

Ifjol kunde jag efter en del arkivsökande berätta om vad lasten ”kärleksgåvor” innebar. Jag presenterade även den 25-årige ryske ubåtschefens korrekta namn, Chrisanf Bugurajev. Svenska riksmedier har dock vad jag sett ännu inte tagit upp dessa rön (rätta mig om jag har fel) eller att det är 100-årsdagen idag.

En lokaltidning, Norrtelje Tidning, kan dock idag rapportera några nyheter om ubåten, att en kompass just har bärgats och vilka ståndpunkter det finns om en fullständig bärgning. Det är bra med lokaltidningar!

Krigföringens tio grundregler mot terrorism!

av Göran Frisk Detta blogginlägg riktar sig till svenska regeringens politiska, diplomatiska, militära, polisiära och berörda civila sakkunniga och rådgivare. I militär beslutsfattning används oftast den s k bedömandemallen, numera den som används i NATO. Den svenska varianten ska utmynna i ett BESLUT I STORT (BIS).  Jag avser använda Krigföringens tio grundregler som inte är […]

Underrättelsehaveri?

Reflektion
The Wall Street Journal publicerade under den gångna veckan (V618) två (1, 2) artiklar med den avgående SACEUR,Supreme Allied Commander Europe, General Philip M. Breedlove. En stor del av de båda artiklarna åtgår till att beskriva vad som kan benämnas som ett ”underrättelsehaveri”, då det gäller både USA och NATO förmåga att förstå och förutsäga Rysslands agerande. DevinNunes (rep.), ordföranden i den Amerikanska kongressens underrättelsekommitté, har beskrivit detta som det största underrättelse misslyckandet sedan den 11 september 2001, vilket ger en aning om magnituden av underrättelseunderläge man bedömer befinna sig i.
Dock påtalar SACUER att man besitter viss underrättelseförmåga på den strategiska nivån avseende Ryssland, såsom om dess kärnvapenförband o.dyl. Dock får man nog anse att de saknar en relativt stor inhämtnings- samt bedömningsförmåga även på den strategiska nivån, då man gång på gång har misslyckats att förutse Rysslands agerande. Till underrättelsetjänsternas försvar så får man nog se det som relativt svårt att förutse, då det är en så begränsad mängd individer i Ryssland som fattar de avgörande besluten, så att förutse blir mycket svårt, om man t.ex. ej har en källa inom denna cirkel.
I sammanhanget vad avser strategisk inhämtningsförmåga, kan det vara värt att påtala att Försvarets Radio Anstalt, FRA, kände till att en konflikt var på väg att utbryta i Georgien2008, genom dess riktade inhämtning mot det ryska ledarskiktet. Detta kom att avslöjas i kölvattnet av Edward Snowdens läckta information. Huruvida Sverige fortfarande besitter denna förmåga får ses som oklart, avslöjandet torde dock föranlett ett höjt ryskt säkerhetsagerande kring hur information förmedlas. Dock stärker det tesen, att man inom USA och NATO, förefaller sakna strategisk inhämtningsförmåga avseende Ryssland.
Vad man helt öppet erkänner, är att man allvarliga brister i vad det gäller att följa den underrättelsevärda verksamheten på operativ och taktisk nivå. Vilket bedömt hör samman med att man vid kalla krigets höjdpunkt hade ca 13,000 analytiker som bearbetade inhämtad information avseende Sovjetunionens agerande, för tre (3) år sedan hade man cirka 1,000 analytiker som bearbetade den inhämtade informationen avseende Ryssland. Med den minskande mängden analytiker så krävs det, givetvis, en prioritering på vilken information som inhämtas samt bearbetas. Dock förefaller man nu hamnat i en tydlig efterhandssituation, ”pendelslaget” kring ”kriget mot terrorn” gjorde att fokus på andra händelseutvecklingar tappades.
Varför är detta då värt att ta notis om? Det man öppet erkänner är att man har allvarliga brister över hela spektrumet i vad det gäller att inhämta och tolka samt därmed förutse vad Ryssland har för avsikter men även förmågor. I sammanhanget kan det då vara värt att betänka argument som framförts att de ledande skiktet i Ryssland ej agerar utefter någon tydlig strategi. Vilket jag skulle vilja påstå är ett ”pseudoargument”, ytterst få saker skede utan någon plan under t.ex. Sovjetunionens tid, de som styr Ryssland idag är arvtagare till mycket av den Sovjetiska ledningsfilosofin, som trots allt byggde på övervägda beslut, om än att dessa beslut kunde te sig svårförståeliga ur ett västlig perspektiv.
Besitter således inte NATO och USA förmågan som de hade under det kalla kriget, att inhämta än mindre bearbeta information på strategisk, operativ och taktisk nivå. Blir det således ett ”pseudoargument” att hävda att Ryssland ej agerar utefter en plan, för de facto vet man inte det. Vad som dock är det mest allvarliga är att man riskerar, fortsatt de närmsta åren, hamna i en konstant efterhandssituation. Dels riskerar man att missförstå signaler som mer eller mindre öppet skickas om vad som kan vara på väg att ske. Dels riskerar man att missa signaler och ageranden som kan ge information som gör att man kan förutse händelser.
Avslutningsvis, underrättelsetjänster brukar benämnas som den ”första försvarslinjen” då det är dessa organ som skall ge både civila och militära beslutsfattare ett sådant underlag att man kan agera rationellt och i förhand fatta beslut. I dagsläget förefaller man inom stora delar av de västliga länderna sakna denna ”försvarslinje” vilket gör att man är ett väldigt ”öppet mål”, för att använda en fotbollsterm.
Have a good one! // Jägarchefen

Nytt läge del 4 – "Fastlandsvakuum"

Sammanfattning
Den strategiska vikten av mellersta Norrland, Jämtland – Västernorrland, har sedan 1980-talet varit stor, det kommer troligtvis öka under de närmsta åren, då Trøndelags området i Norge kommer bli ett strategiskt tyngdpunktsområde. I dagsläget utgör detta område, mellersta Norrland, ett strategiskt ”fastlandsvakuum” likt Gotland utgör ett vakuum i södra Östersjön. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland får sannolikheten ses som hög, att det kommer bli en kapplöpning om att kunna utnyttja denna del av det svenska fastlandet i syfte att nå operativa fördelar.
Analys
Sveriges Television Västernorrland har i två artiklar/inslag (del 1, 2) beskrivit vad som hände med det militära försvaret i det tidigare militärområdet (MILO) Nedre Norrland (NN), då främst den mellersta delen av detta område d.v.s. Västernorrland och Jämtland. Jag har tidigare berört detta området som det ”strategiska vakuumet” på det svenska fastlandet, något som kan kräva en djupare förklaring. Säkerhetspolitik och militära förhållanden hänger ofta samman med vad som finns i ens närområde, ett till synes harmlöst geografiskt område kan de facto bli en tyngdpunkt för att lyckas med militära operationer över ett betydligt större geografiskt område än vad kanske det harmlösa området fysiskt representerar.
Bild 1. Sverige i förhållande till Trøndelags området.
Dock, för att förstå vår nutid, måste vissa faktorer från det kalla kriget belysas, som de facto fortfarande idag är allmängiltiga. Det kan t.o.m. vara så att området kan tillmätas ett än högre militärstrategiskt värde än vad det gjorde tidigare, utifrån de förändrade militära styrkeförhållandena inom Sverige, men även i vårt närområde. Vad är det då för förhållanden som gör detta ”fastlandsvakuum” högintressant både för oss, Västmakterna och Ryssland? Det är två (2) faktorer i mellersta Norge samt två (2) faktorer i Norra Ryssland som skapar det.
Inleder vi med Norge, så är det dels en gammal faktor dels en ny som gör området militärstrategiskt mycket viktigt. I höjd med Östersund och Örnsköldsvik fast vid den Norska kusten, finns det åtta (8) stycken bergrum där förhandslagring genomförs av materiel för den amerikanska marinkåren, närmare bestämt i Trøndelag, Norge.1Dessa bergrum byggdes under 1980-talet för att skyddat kunna förvara den utrustning som krävdes för att möjliggöra en relativt snabb förstärkning till Norge.
Processen började dock tidigare än så, för att upprätta dessa bergförråd, redan under 1970-talet förhandlade USA och Norge avseende denna förhandslagring. Parterna kom 1981 underteckna ett avtal och 1982 började materiel samt ammunition föras över. Därefter påbörjades upprättandet av bergförråden 1986 och 1988 var berganläggningarna färdigställda.2 Vid 2011, fanns ammunition och annat underhåll för cirka 30 dagars verksamhet och möjligheten att utrusta drygt 13,000 man förvarade i dessa berganläggningar, därtill vid 2014 började man även tillföra ytterligare materiel såsom stridsvagnar.3
Den nya faktorn i denna ekvation är att huvuddelen av Norges nya flotta av flygplan, F-35,4 kommer baseras i Trøndelag området.5Vilket ökar den militärstrategiska vikten av området markant, från att varit, troligtvis, det viktigaste området för att möjliggöra ett effektivt försvar av Norge i händelse av ett angrepp. Kommer även huvuddelen av dess luftstridskrafter baseras i området. Vilket i praktiken innebär att Trøndelag området, kommer blir bli ett tyngdpunktsområde inom ett antal år i militärstrategiska sammanhang.
Är då Trøndelag området militärstrategiskt viktigt? Som minst upplevde Sovjetunionen/Warszawapakten det som viktigt under det kalla kriget. Flygflottiljen i Östersund, F 4, var den flygflottilj som under det kalla kriget var mest utsatt för inhämtningsföretag av olika former riktad mot sina piloter.6 Då mellan Norrland i sig inte har ett tydligt strategiskt värde, så blir det troligt att förutsätta att det var förråden i Trøndelag som skapade behovet av att genomföra inhämtning mot piloterna vid F 4. Då de, de facto, var det som stod i vägen mellan förråden och en möjlig angripare, som kunnat utnyttja luftrummet öster om förråden för ett angrepp, kontra en längre och farligare angreppsväg utmed Norska Havet.
Således, värdet av mellersta Norrland, torde ej minskat i den senaste kraftmätningen mellan Väst och Ryssland, utan snarare ökatdå ytterligare en faktor tillkommit i ekvationen i form av huvuddelen av Norges moderna flygplansflotta kommer baseras i dess närområde. Vad som dock har uppstått är en mer instabil situation än tidigare dels finns inget reellt markförsvar dels finns inget luftförsvar i området på den svenska sidan, något både NATO och Norge tidigare kunde förlita sig på skulle ge ett visst skydd.
Bild 2. Murmanskregionen i förhållande till Norge och Sverige.
Ur det Ryska perspektivet är nutid och historia detsamma. Ryssland har i dagsläget cirka 2/3 av sin andraslagsförmåga, d.v.s. strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, baserad i Murmanskregionen,7vilket var detsamma under det kalla kriget,8 vad som skiljer är mängden strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, som är mycket färre nu, jämfört med under det kalla kriget. Sett till vikten man fortsatt tillmäter sin kärnvapenförmåga kontra konventionell förmåga i Ryssland,9 så blir dess andraslagsförmåga bedömt en mycket viktigt strategisk resurs som måste skyddas.
För att skydda sin andraslagsförmåga har Ryssland sedan 1980-talet tillämpat ett ”bastion koncept”, som innebär att de strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna patrullerar i Barents Hav, Norra ishavet och Karahavet. Inom detta område skall dels ubåtarna dels infrastrukturen för dessa skyddas. Del av detta område omfattar norra Norge och Finland.10 Bortom detta försvarsområde har man ett stör/fördröjningsområde som omfattar främst Norska havet, till i höjd med södra Norge. Inom detta område skall helst ubåtar, ubåtsjaktstyrkor, flott- och flygförband hejdas eller decimeras, så att de ej kan påverka själva bastionen.
Vad har då mellersta Norrland att göra med de norra haven samt norra Ryssland? För att kunna möjliggöra det s.k. ”bastion konceptet” blir det direkt avgörande för Ryssland att hindra Norges och NATOs möjligheter till styrkeförstärkningar till norra Norge. Vilket i praktiken innebär att utrustningen för de 13,000 soldaterna i Trøndelag måste göras ”obrukbar” på något sätt. Ett väldigt enkelt sätt är t.ex. avståndsutlaggda mineringar som fälls i mängder runt ingångarna till förråden med hjälp av t.ex. flygplan. Därtill blir det även inom några år direkt avgörande för Ryssland att kunna påverka de norska luftstridskrafterna i ett initialt skede, vilket även är baserat i området, för att möjliggöra ”bastion konceptet”.
För att möjliggöra denna påverkan, är det bedömt enklast att utnyttja svenskt territorium, något Sovjetunionen/Warszawapakten förefaller planerat för redan under det kalla kriget. Ur dåtidsperspektivet möjliggjorde troligtvis baseringarna i de nuvarande baltiska staterna att detta var enklare att genomföra än i nutid. Dock skall man ha klart för sig att de närmsta svenska luftförsvarsresurserna är baserad i Kallax utanför Luleå, som kan påverka företag över mellan Norrland. Så förlusten av baseringsmöjligheterna i Baltikum uppvägs troligtvis av det vakuum som uppstått i mellan Norrland. På detta sätt hör således mellersta Norrland samman med de militära förmågor som finns baserade i norra Ryssland.
I sammanhanget kan det vara värt att notera att under 1980-talet var frekvensen av främmande undervattensverksamhet lika hög inom Milo NN område som t.ex. i Milo Syd (S) vilket bl.a. omfattade Karlskrona skärgård.11 Utifrån den mediala rapporteringen kan man dock få uppfattningen att det ej var en hög frekvens av främmande undervattensverksamhet i Milo NN. Något som indikerar att någon eller båda antagonisterna under 1980-talet fäste stor vikt vid att agera redan i fred i det aktuella området. Troligtvis var installationerna i Trøndelags området en aktivt bidragande orsak till den främmande undervattensverksamheten, på samma sätt som att stridspiloterna, vid F 4, kartlades i stor utsträckning.
Huruvida några undervattenskränkningar skett i det aktuella området i nutid är ej bekräftat. Dock har det cirkulerat ett antal massmediala uppgifter om att det dels skall finnas rapporter hos Försvarsmakten rörande främmande undervattensverksamhet i området.12Dels har civila observerat misstänkt verksamhet som media har lyft fram,13 dock är det mycket svårt att värdera dessa uppgifter. Men om vi ser till helheten avseende dels Trøndelags områdets strategiska betydelse dels indirekt även då mellan Norrlands strategiska betydelse, samt historiken, så torde det ej vara omöjligt att främmande undervattensverksamhet har skett i det aktuella geografiska området under de senaste åren, då det säkerhetspolitiska läget försämrats.
Slutsats
Således, både Ryssland och NATO kommer i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna ha operativa intressen av mellersta Norrland. I dagsläget utgör detta geografiska område ett ”fastlands vakuum” likt Gotland utgör ett vakuum i Östersjön. Båda platserna har indirekt påverkan på NATO möjligheter att genomföra förstärkningsåtgärder och båda platserna har indirekt även påverkan för hur Ryssland skulle kunna omintetgöra dessa förstärkningsåtgärder, samt uppnå ett operativt övertag i händelse av en konflikt.. Det är således fullt rimligt att anta, att i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna kommer det bli en kapplöpning om att kunna utnyttja detta geografiska område på något sätt för att skapa sig operativa fördelar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1(Svenska)
Allehanda 1, 2(Svenska)
Adresseavisen 1(Norska)
Defense News 1(Engelska)
Norsk Rikskringkasting 1(Norska)
Offisersbladet 1(Norska)
RAND 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1(Engelska)
Sundsvalls Tidning 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
The Washington Post 1(Engelska)
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.
Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Slutnoter
1Defense News. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/show-daily/modern-day-marine/2015/09/20/inside-us-marine-corps-prepositioning-program-norway/32511065/Hämtad 2016-04-24
2Clausen, Einar Holst. Amerikansk forhåndslagring i Norge. Offisersbladet64 no. 4 (2011): 55.
3Ibid.
The Washington Post. Lamothe, Dan. The Pentagon is adding to its arsenal of weapons in Norway’s caves. 2014. https://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2014/08/12/the-pentagon-is-adding-to-its-arsenal-of-weapons-in-norways-caves/Hämtad 2016-04-24
4Svenska Dagbladet. Augustsson, Tomas. Dyrt flyga med Norges nya stridsflygplan. 2012. http://www.svd.se/dyrt-flyga-med-norges-nya-stridsflygplanHämtad 2016-04-24
Norsk Rikskringkasting. Sandmo, Espen. Sørensen, Tom Erik. Første norske F-35-pilot på vingene. 2015. http://www.nrk.no/trondelag/forste-norske-f-35-pilot-pa-vingene-1.12647566Hämtad 2016-04-24
5Adresseavisen. Holme, Leif Arne. Midtbø, Mia Kristin. Trøndelag blir veldig viktig som forsvarsområde. 2016. http://www.adressa.no/nyheter/nordtrondelag/2016/03/02/Tr%C3%B8ndelag-blir-veldig-viktig-som-forsvarsomr%C3%A5de-12224631.eceHämtad 2016-04-24
6Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 268.
7Russian strategic nuclear forces. Strategic fleet. 2016. http://russianforces.org/navy/Hämtad 2016-04-24
8Lund, John. Don’t Rock the Boat Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: The RAND Corporation, 1989, 45.
9Reuters. Croft, Adrian. Insight – Russia’s nuclear strategy raises concerns in NATO. 2016. http://www.reuters.com/article/uk-ukraine-crisis-russia-nuclear-insight-idUKKBN0L825A20150204Hämtad 2016-04-24
10Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015, 20-21.
11Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 11.
12Aftonbladet. Gustafsson, Bengt. fd Överbefälhavaren: Mossberg bluffar. 2015. http://www.aftonbladet.se/kultur/article21051542.abHämtad 2016-04-24
Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvallHämtad 2016-04-24
13Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaretHämtad 2016-04-24

Allehanda. Leffler, Klas. Militären inte förvånad om ubåtsobservationen stämmer. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/militaren-inte-forvanad-om-ubatsobservationen-stammerHämtad 2016-04-24

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 2 av 4)

I dag fortsätter berättelsen med del 2 från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Läs Del 1 här!


/ Skipper

—————————-

C BK kommer infarandes. Han har, på militärbefälhavarens (MB S) order, redan hunnit svara på TV SYD:s frågor i Malmö, träffat MBS på staben i Kristianstad och fått direktiv, så gott det låtit sig göra, det vill säga nästan inga alls. Ingenting från politikerna. ÖB och staberna är inte krigsorganiserade, MB S har inga egna resurser. ”Ta vad ni har. VB-kedjan och IKFN gäller.”

C BK informerar sig om läget. Ute vid Gåsefjärden börjar det bli rörigt, med örlogsbasens, våra och kustbevakningens fartyg, minstationen och beredskapstroppen, polismästare, länsåklagare, massmedia och nyfiken allmänhet i mängder av små flytetyg. C BK beslutar att själv leda på plats och minutläggaren får order att förtöja vid bryggan, bara några hundra meter från ubåten och minstationen; precis på den plats där den tidigare i somras lade ut en övningsminering i samma område som den fasta. Övningsmineringen togs hem efter någon vecka, när kontrollerna visat, att allt fungerat på rätt sätt. Den riktiga kontrollerbara mineringen är förstås på rätt plats, men endast några få känner till dess existens och ännu färre till det exakta läget på minlinjerna. Minstationen rapporterar, att ubåten står på grund mitt emellan de båda kontrollerbara minlinjerna, som nu är aktiverade; den kan inte ta sig ut; och om vi vill, kan ingen ta sig in utan att bli minsprängd med annat än, att minstationen bombas eller skjuts bort med artilleri….. De säkrade minorna indikerar flitigt, när fartygen, som rör sig på Gåsefjärden, kommer innanför respektive minas räckvidd.

De beordrade telelinjerna kopplas efterhand in på sekreterarens rum, som i all hast fått bli vårt operationsrum, oprummet. Tack och lov för vårt eget omfattande fasta samband i skärgården, och hela länet och för vår sambandsofficer och våra teletekniker, som nu ger oss stela, fasta förbindelser, som inte kan avlyssnas eller störas; till CBK, minutläggaren och minstationen ute vid ubåten, till batteriet på Tjurkö och pjäsen på Torhamnslandet. Inga automatiska eller manuella växlar, inget civilt trådnät, utan gamla hederliga punkt-till -punktförbindelser i vårt eget fasta, hemliga trådnät.

Ute på Tjurköbatteriet har delar av de kupp-placerade stambefälet och andra befäl samt ett antal värnpliktiga anlänt från Kungsholmsfort. Det är inte mer än 500 meter, men man måste förstås transportera sig med färjan till Finskan först. De värnpliktiga ryckte in för tre dagar sedan, men får nu börja med det tunga jobbet att tillsammans med befälen dra pjäsernas stora eldrör rena från konserverande vitmönja och vapenfett. Gnistrande torrt och blankt måste det bli, annars kan eldröret skadas, eller ännu värre, sprängas vid det första eldöppnandet. Andra befäl håller på att aptera stridsammunitionen; durkarna ligger nedsprängda i berget vid pjäserna, allt finns på plats.

Spränggranater, mot trupp och luftlandsättningar, samt stål- och halvpansargranater mot medelstora och stora sjömål får sina högkänsliga tändrör monterade; 46-kilosgranaterna rullas ut till pjäsen och krutladdningar på nära 20 kilo bärs upp och stuvas i sina fack. Man kan nu skjuta pjäsvis eld. Mot mål på marken är det inget problem, tala bara om var målet finns, så kan batteriet leverera eld var som helst inom en radie på över 20 kilometer. Men mot sjömål – vi har ju ingen eldledning, som kan mäta in målen!! Alla system i batteriet dras igång. Men vi har ännu för lite personal. Det räcker bara för att bemanna den först klargjorda pjäsen.

Vid 18-tiden har KA 2 på Rosenholm fått fram en förrådsställd, rörlig ARTE 719. Befäl från det rörliga artilleriet samt tekniker från Kustartilleriförsvarets tekniska förvaltning har hämtats eller ringts in, förråden dammsugs på nödvändig materiel. Pjäserna på Tjurkö är ännu inte ombyggda för att ta emot informationen från den nya eldledningen. Pjäsdatorerna är inte monterade, och kabelsystemet för överföring av eldledningsinformationen är inte utbyggt. Erforderlig materiel till ett provisorium letas upp, medan teknikerna försöker klura ut hur en nödlösning ska kunna åstadkommas. Idéerna finns, men tiden rinner iväg.

I det provisoriska oprummet växer efterhand en skrämmande bild fram. Samtidigt som läget runt Gåsefjärden lugnar sig något, konkretiseras Sovjets åtgärder. Hög aktivitet i luften och i Baltikum. ”Fritagningsflottan” blir till 12 – 14 fartyg: tungt beväpnade, stora högmoderna jagare med överlägen vapenräckvidd och förödande eldkraft mot både flyg och sjömål; ubåtsjagare, korvetter, stora högsjöbogserare och stödfartyg. Stadig kurs mot den punkt man kan komma närmast kusten utan att gå över territorialgränsen; drygt 20 km söder om Karlskrona.

Vid 21-tiden är de framme. Kommer de att gå över gränsen och kränka Sveriges suveränitet? Vi blir då skyldiga, enligt vår instruktion IKFN, att försöka hejda och avvisa sovjetiska enheter med alla till buds stående medel, med den vapenmakt vi förmår, om så krävs. Sovjet är en väldig supermakt och dess Östersjöflotta betraktar innanhavet som sitt. De internationella spelreglerna används när och på sätt, som passar Sovjet. Annars är det inte så noga. Hur kommer man att agera den här gången?

Vad har vi? Det är ju djupaste fred och dessutom efter expeditionstid för oss alla! Nyss hade även de allra högst prioriterade förbanden 24 timmars beredskap och det har bara gått drygt sex timmar, sedan ”larmet” gick! Och larmet var inte av någon större formell art; snarare att organisationer och enheter efterhand började förstå innebörden av en ”enkel” grundstötning och att den höll på att utvecklas till en högst ödesdiger situation.

Några torpedbåtar är på väg ner från Stockholm och är snart här med stridstorpeder ombord, men de är underlägsna i räckvidd och eldkraft. Fast vi inte vet det, är den ubåt som igår genomförde provskjutningar med en ny antiubåtstorped, kvar i området, de där provskjutningarna, som det senare skulle visa sig att U 137 var såååå intresserad av……… Trots begränsad torpedlast är vår ubåt ändå ett ess i rockärmen. Flygvapnets beredskapsrotar kan ingripa mot enstaka främmande plan, men inte mer. Attackflyget förbereder att ladda sjömålsrobotar vid baserna på andra sidan Vänern, men det tar ännu några timmar innan tillräckligt antal plan och flygförare kommit dit och kan vara insatsberedda (24 timmar igen…. ).

Fartygen på Gåsefjärden har ingenting att sätta emot fritagningsflottan. Där utgör minstationen esset i leken. Ska ubåten bärgas mot vår vilja, måste minstationen först förstöras. Men – om en bekämpning påbörjas, ställer bemanningen om mineringen till okontrollerbar drift. Det går på delar av en sekund – sedan är varje enskild mina ett eget vapen och spränger det första fartyget, som kommer inom dess räckhåll – fiende som vän. Och det finns många minor därute…. Inloppet är dessutom smalt; ett enda minsprängt fartyg kommer effektivt att blockera en fritagning. Ja, minstationen är verkligen ett ess, men kan vi få stopp på fritagningsflottan på annat sätt?

Försökspjäsen på Torhamn är just nu en nästan värdelös guldklimp. Stridsammunitionen hinner inte fram förrän framåt förnatten. Pjäsens egen ARTE 719 är grupperad på stranden mot Kalmarsund och hinner inte omgruppera till skärgårdsområdet. Dessutom behöver vi ett vakande öga i södra Kalmarsund. Därför kan pjäsen, trots sin överlägsna precision och räckvidd, ändå inte bekämpa fritagningsflottan just nu, om så skulle behövas. För vår del återstår alltså bara Tjurköbatteriet. Pjäsen är redan skjutklar, den rörliga eldledningen MÅSTE hinna dit!

Klockan drar sig mot nitton. De senaste informationerna samlas in, kartorna kompletteras och den kortfattade dagordningen för mötet handskrivs på en overheadhinna. Deltagarna hittar själva till ordersalen efter många och ibland roliga övningar. Alla känner varandra väl. Nu är det allvar och inpasseringen har skett i ett huj. Till och med servicen fungerar som på övningarna. Någon har fått fram frallor och kaffe. Mycket välbehövligt, visar det sig genast.

Mötet börjar prick 1900. Jag lämnar en snabb, men bred redogörelse av, vad vi vet och vad som gjorts. Varje myndighet och organisation redogör på några minuter på motsvarande sätt. Efter uppdateringen diskuteras fortsättningen. Vi kommer snabbt fram till att vi måste utgå från ett ”värstascenario”, om det skulle gå åt pipan.

Inledningsvis behöver Försvaret all erforderlig stöttning, som kan fås från det civila samhället, samtidigt som alla katastrofplaner aktiveras. Stora skadeutfall, även på civila sidan, på infrastruktur och inom andra områden kan inte uteslutas. Vi måste kanske utrymma, åtminstone delar av staden. Förberedelser påbörjas omgående. Om ubåtsbesättningen ska tas i land, ska den omhändertas enligt Genévekonventionen, men också så att risken för ”tredje man”, civilbefolkningen, minimeras. Samspelet mellan militär, polis, åklagare samordnas, så att vi inte springer i vägen för varandra. Ett stort område runt Gåsefjärden behöver avlysas, både för verksamheten på plats men också med tanke på tredje mans säkerhet.

Under cirka 10 minuter överlägger enskilda stabsmedlemmar med respektive myndighet och beslut fattas snabbt. Länsstyrelsens försvarsdirektör och jag ritar gemensamt ut det område, som ska avlysas på kartan samt dikterar avlysningsbeslutet. Varje myndighet redogör under några minuter för fattade beslut, så att alla är informerade. Efter 45 minuter är mötet slut, men dessförinnan har vi bestämt att genomföra motsvarande möte klockan 1900 varje dygn framåt. När försvarsdirektören går, får han den utskrivna avlysningstexten i handen.

Samtidigt som de civila representanterna lämnar staben, rullar den rörliga ARTE 719 ut från Rosenholm på väg mot Tjurkö. Inga civila eller militära hastighetsbestämmelser gäller – här står mer på spel än så. Fritagningsstyrkan närmar sig obevekligt: jag börjar tro, att den sovjetiske amiralen har bestämt, att den svenska territorialgränsen ska överskridas 2100. I så fall är det en timme kvar. Mötets resultat samt våra åtgärder och läge rapporteras till CBK ute på Hästholmen via direktlinjen. Han säger OK – och rappa på med eldledningen. Han är lugn som en filbunke, fast jag vet, vad som snurrar i hans huvud. Han står uppe på minutläggarens kommandobrygga, ute på bryggvingen och ser på den nu väl upplysta ubåten några hundra meter bort. Mitt i målet, om det skulle braka loss.

Underrättelseofficeren får nya oroande uppgifter via sin ”privata” linje från FRA. Det verkar som en stor sovjetisk robotjagare försöker smyga fram i tungtrafikkorridoren söder om Öland. Vi får en bra position och Torhamnseldledningen får order att först radarspana och sedan mäta in sig ordentligt på målet, för att sedan sporadiskt spana för att hålla reda på jagaren. Tur att vi inte omgrupperade den! Jagarens signalspaningsutrustning kommer ögonblickligen varna chefen att just en ARTE 719 i spaningsmod ser honom, att den går över i målfångning och sedan eldledningsmod. Fartygschefen begriper vårt underförstådda men glasklara meddelande: Vi har dig på kornet och tittar till dig lite då och då, för att du inte ska hitta på något dumt! Han skickar med säkerhet oroliga frågor till sin chef: vilket eller vilka vapensystem är det som mäter in sig på mig? Han kommer inte att få något säkert svar, helt enkelt för att man inte har något att ge.

Temperaturen i oprummet har stigit ytterligare några grader, både bildlikt och bokstavligen. Även om Torhamnspjäsen kan skjuta nästan 40 km, är jagaren utom räckhåll. Men tänker han sig mot Gåsefjärden är DET problemet snart ur världen. Men vi har ett annat litet problem; fritagningsflottan….

Fortsättning följer….

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1)



Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.


/ Skipper

—————————-

Av Rolf Lindén 

Prolog
Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..
På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………
På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………

En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på Torumskär, men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på Flakskär. Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på Flakskär syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats, Blå Port, Karlskrona. Operativa sektionen.1.

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård – – – Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge – – – Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen – vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer…..
Rolf Lindén

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1 av 4)



Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.


/ Skipper

—————————-

Av Rolf Lindén 

Prolog
Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..
På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………
På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………

En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på (….), men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på (….). Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på (…. ) syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats (Blå Port i Karlskrona) – Operativa sektionen

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård – – – Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge – – – Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen – vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer…..

Fotnot: Den operativa sektionen planlägger och leder kustartilleriets och arméförbandens strid i Blekinge under C BK. Sektionen ansvar även för samordningen med civila aktörer.
Rolf Lindén