Tyngst om tungt vatten?

Finns det skäl att läsa ännu en bok om räden mot Hitlers tunga vatten?

Men vad nu, ännu en bok om SOE-räden mot tillverkningen av tungt vatten för Hitlers atombombsprojekt? Jo, det är sant. Finns det några vettiga skäl för en sådan bok?

Er skribent fick Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten först igår och kan därför ännu inte recensera den, men så mycket kan jag säga att boken börjar bra och att den bygger på den senaste forskningen i ämnet (inklusive Asgeir Uelands nyliga bok) men presenterar dramat på ett ovanligt välskrivet sätt, kanske oöverträffat? Här följer länk till en dansk respektive engelsk recension av den nya boken.

Till Pennan & Svärdets text om boken kan tilläggas att Operation tungt vatten kommer att bli en påkostad biofilm. Låt oss hoppas att regissören låter sig inspireras av nya filmen ”Dunkirk” – det vore något.

För övrigt innehåller senaste Pennan & Svärdet även erbjudande om en serietidnings-inspirerad kortversion av manualen för stridsvagn 103, häftet En dag med strv 103 från 1970. Gissa tre gånger vem som lånade ut sitt original… På insidan står det ju: ”Häftet skall ALLTID följa dej.”

Var tog kryssaren Peter den Store vägen?


Den 21 juli gick den ryska kryssaren Peter den Store (099) in i Östersjön via Stora Bält tillsammans med Typhon-ubåten Dmitri Donskoj och högsjöbogseraren Nikolaj Chiker för att deltaga i den stora flottparaden som genomfördes vid St Petersburg i slutet av juli. Om detta har det skrivits spaltmeter om i media och det finns en sevärd video på youtube




Dagen efter paraden så lämnade (baserat på nedanstående video) Dmitri Donskoj och Peter den Store St Petersburg och gick ut i Finska Viken, enligt uppgift för att återbasera mot Barents hav och norra marinens baser.


Därefter så råder det enligt min bedömning en relativt stor osäkerhet var Pjotr Velikij, Marshal Ustinov ochVice-Admiral Kulakov har tagit vägen?




SvD hänvisar i en artikel i Jyllandsposten som skriver att ubåten ”med följeskepp” kommer att passera Stora Bält torsdag den 3 juli.

Danska försvaret tweetade på onsdagen, dvs dagen innan, att fartygen, inklusive Pjotr Velikij, förväntades löpa ut via Stora Bält på torsdag kväll (3/8).

Russiske fartøjer, krydseren Velikiy og ubåden Donskoy, retur gennem dansk farvand. Forventes at passere Storebælt torsdag aften #dkforsvar

— Forsvaret (@forsvaretdk) 2 augusti 2017


Men därefter uppstår det enligt min mening ett informationsvaccum rörande huruvida kryssaren Pjotr Velikij / Peter den Store verkligen lämnade Östersjön tillsammans med ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker!

Några fler tweets eller artiklar från danska försvaret som kan styrka att kryssaren verkligen lämnade har jag ej lyckats finna. Inte heller har jag hittat några bilder från det aktuella datumet som gör gällande att det har skett en passage med annat än ubåten och bogserbåten.

Vad som däremot finns är en bild och en kommentar som tvärtom tyder på att det enbart var ubåten som lämnade Östersjön den 3 augusti.

Lämnat nu! Utan Peter den store. pic.twitter.com/aORVrmZl5x

— Herman Pettersson (@HermanPe) 3 augusti 2017

Jag har därefter på egen hand, och med hjälp av andra sökt öppen information på webben för att försöka få grepp om kryssaren verkligen har lämnat, så som danska försvaret gjorde gällande att hon skulle göra , men utan framgång.

Det finns ett antal artiklar i ämnet. Bland annat har Barents Observer skrivit att de båda reaktordrivna fartygen befinner sig utanför den norska kusten. Men i en uppdatering av artikeln i söndags så skriver man att norska kystvaktens fartyg KV Bergen följer ubåten. Men andra ord inte heller här finns någon information om att man följer kryssaren. Bland annat Asia Times hänvisar till den ursprungliga, ej faktabelagda informationen i Barents Observer om att Pjotr Velikij skulle vara i följe.

UPDATE Sunday August 6: The submarine is now followed by Norwegian Coast Guard vessel “KV Bergen”. West of Bremanger around noon.

Norska TV2 har ett TV-inslag som gör gällande att både ubåten och kryssaren gick under Stora Bält-bron på väg tillbaka, men alla bilder i inslaget är från inlöpandet den 21 juli vilket är anmärkningsvärt. Således finns inte heller här några konkreta bevis för att några större ytfartyg har lämnat Östersjön. I texten hänvisar man att informationen baseras på information från danska försvaret.

Dock så finns det en rysk officiell artikel i ämnet hos det ryska försvarsministeriet som gör gällande att flera av de fartyg från norra marinen som befunnit sig i Östersjön, har lämnat för att återbasera till Barents hav, inklusive Slava-kryssaren Marshal Ustinov.


Sammanfattningsvis så finner jag det ytterst märkligt att det inte finns (vad jag har kunnat finna) några konkreta bevis i varken text eller bild (bortsett från ryska försvarsministeriets webbsida) för att några andra fartyg än Typhoon-ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker har lämnat Östersjön. Om någon av er läsare kan bidra till att bringa klarhet i ärendet genom att hänvisa till öppna källor så tas dessa tacksamt emot i kommentarsfältet här nedan.

Om det skulle visa sig att inga andra fartyg än ubåten och bogsebåten har lämnat Östersjön så har Ryssland numera en avsevärt ökad militär förmåga i Östersjön, där den mest markanta ökningen består i ett stort antal kvalificerade långräckviddiga sjömålsrobotar och en omfattande marin luftförsvarsförmåga i kryssaren Peter den Store med 48 S-300  lv-robotar och Slava-kryssaren Marshal Ustinov med 64 S-300 lv-robotar.

Det ska dock tilläggas att det helt enkelt kan vara så att allt medialt fokus har hamnat på ubåten Dmitri Donskoj, vilket har gjort att Pjotr Velikij, Marshal Ustinov, Vice-Admiral Kulakov och även de kinesiska fartygen som har övat med ryska flottan i östersjön har hamnat i skymundan, och att alla fartygen faktiskt har lämnat Östersjön och är på väg mot sina ordinarie baser i detta nu…

Uppdaterad 8/8 11.45: Var tog kryssaren Peter den Store vägen?


Den 21 juli gick den ryska kryssaren Peter den Store (099) in i Östersjön via Stora Bält tillsammans med Typhon-ubåten Dmitri Donskoj och högsjöbogseraren Nikolaj Chiker för att deltaga i den stora flottparaden som genomfördes vid St Petersburg i slutet av juli. Om detta har det skrivits spaltmeter om i media och det finns en sevärd video på youtube




Dagen efter paraden så lämnade (baserat på nedanstående video) Dmitri Donskoj och Peter den Store St Petersburg och gick ut i Finska Viken, enligt uppgift för att återbasera mot Barents hav och norra marinens baser.


Därefter så råder det enligt min bedömning en relativt stor osäkerhet, för allmänheten var Pjotr Velikij, Marshal Ustinov ochVice-Admiral Kulakov har tagit vägen? Svenska och utländska försvarsmyndigheter har med största sannolikhet ett gott grepp om läget.




SvD hänvisar i en artikel i Jyllandsposten som skriver att ubåten ”med följeskepp” kommer att passera Stora Bält torsdag den 3 juli.

Danska försvaret tweetade på onsdagen, dvs dagen innan, att fartygen, inklusive Pjotr Velikij, förväntades löpa ut via Stora Bält på torsdag kväll (3/8).

Russiske fartøjer, krydseren Velikiy og ubåden Donskoy, retur gennem dansk farvand. Forventes at passere Storebælt torsdag aften #dkforsvar

— Forsvaret (@forsvaretdk) 2 augusti 2017


Men därefter uppstår det enligt min mening ett informationsvaccum rörande huruvida kryssaren Pjotr Velikij / Peter den Store verkligen lämnade Östersjön tillsammans med ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker!

Några fler tweets eller artiklar från danska försvaret som kan styrka att kryssaren verkligen lämnade har jag ej lyckats finna. Inte heller har jag hittat några bilder från det aktuella datumet som gör gällande att det har skett en passage med annat än ubåten och bogserbåten.

Vad som däremot finns är en bild och en kommentar som tvärtom tyder på att det enbart var ubåten som lämnade Östersjön den 3 augusti.

Lämnat nu! Utan Peter den store. pic.twitter.com/aORVrmZl5x

— Herman Pettersson (@HermanPe) 3 augusti 2017

Jag har därefter på egen hand, och med hjälp av andra sökt öppen information på webben för att försöka få grepp om kryssaren verkligen har lämnat, så som danska försvaret gjorde gällande att hon skulle göra , men utan framgång.

Det finns ett antal artiklar i ämnet. Bland annat har Barents Observer skrivit att de båda reaktordrivna fartygen befinner sig utanför den norska kusten. Men i en uppdatering av artikeln i söndags så skriver man att norska kystvaktens fartyg KV Bergen följer ubåten. Men andra ord inte heller här finns någon information om att man följer kryssaren. Bland annat Asia Times hänvisar till den ursprungliga, ej faktabelagda informationen i Barents Observer om att Pjotr Velikij skulle vara i följe.

UPDATE Sunday August 6: The submarine is now followed by Norwegian Coast Guard vessel “KV Bergen”. West of Bremanger around noon.

Norska TV2 har ett TV-inslag som gör gällande att både ubåten och kryssaren gick under Stora Bält-bron på väg tillbaka, men alla bilder i inslaget är från inlöpandet den 21 juli vilket är anmärkningsvärt. Således finns inte heller här några konkreta bevis för att några större ytfartyg har lämnat Östersjön. I texten hänvisar man att informationen baseras på information från danska försvaret.

Dock så finns det en rysk officiell artikel i ämnet hos det ryska försvarsministeriet som gör gällande att flera av de fartyg från norra marinen som befunnit sig i Östersjön, har lämnat för att återbasera till Barents hav, inklusive Slava-kryssaren Marshal Ustinov.


Sammanfattningsvis så verkar det som att de uppgifter som figurerar i diverse media är mer av karaktären spekulationer, eller att olika media hänvisar till varandra. Från myndighetshåll (DK) skriver man enbart om det som komma skall, men inte om vad som faktisk har hänt.

Jag finner det ytterst märkligt att det inte finns (vad jag har kunnat finna) några konkreta bevis i varken text eller bild (bortsett från ryska försvarsministeriets webbsida) för att några andra fartyg än Typhoon-ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker har lämnat Östersjön. Om någon av er läsare kan bidra till att bringa klarhet i ärendet genom att hänvisa till öppna källor så tas dessa tacksamt emot i kommentarsfältet här nedan.

Om det skulle visa sig att inga andra fartyg än ubåten och bogsebåten har lämnat Östersjön så har Ryssland numera en avsevärt ökad militär förmåga i Östersjön, där den mest markanta ökningen består i ett stort antal kvalificerade långräckviddiga sjömålsrobotar och en omfattande marin luftförsvarsförmåga i kryssaren Peter den Store med 48 S-300  lv-robotar och Slava-kryssaren Marshal Ustinov med 64 S-300 lv-robotar.

Det ska dock tilläggas att det helt enkelt kan vara så att allt medialt fokus har hamnat på ubåten Dmitri Donskoj, vilket har gjort att Pjotr Velikij, Marshal Ustinov, Vice-Admiral Kulakov och även de kinesiska fartygen som har övat med ryska flottan i östersjön har hamnat i skymundan, och att alla fartygen faktiskt har lämnat Östersjön och är på väg mot sina ordinarie baser i detta nu…


Uppdatering 8/8 kl 0800:

Ett av de ryska fartygen är nu ”lokaliserat” tack vare uppmärksamma personer.
I en tweet av fartygschefen på belgiska patrullfartyget P902 Pollux så framgår det att åtminstone jagaren av Udaloj-klass Vice-Admiral Kulakov har lämnat Östersjön. Men hon har inte vänt tillbaka mot Barents hav och sin hemmahamn, utan istället har hon gått sydvart och observerats i Belgisk ekonomisk zon i söndags eftermiddag.

Pollux escorting, together with HMS Mersey, RFS VA KULAKOV along BE EEZ. Vigilance & security 24/7 @TheBelgianNavy #POLX pic.twitter.com/kZquyTX5Xs

— Dries Biermans (@DriesBiermans) 6 augusti 2017

Då återstår att finna öppen och sakriktig information de två största fartygen Pjotr Velikij och Marshal Ustinov samt de kinesiska fartygen.

Uppdatering 8/8 kl 1145:

Finsk media i form av Verkkouutiset har plockat upp detta blogginlägg i en egen artikel.

Fortfarande verkar det inte finnas några öppna uppgifter i media som definitivt kan fastställa att de två kryssarna har lämnat Östersjön.

Ordval i uttalanden

Reflektion
Debaclet avseende Transportstyrelsen har onekligen öppnat upp ett antal intressanta dimensioner som går utanför själva IT-haveriet. Här är det främst uttalanden jag avser och kommer beröra nedan. Då det öppnar upp för ett antal frågeställningar som får anses vara högst relevanta i den klart ogynnsamma säkerhetspolitiska situationen som Östersjöregionen, dels har befunnit sig i under de senaste åren, dels befinner sig i.
För att sätta detta i en kontext måste vi gå tillbaka till mars i år, 2017, då Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, gjorde ett uttalandei Helsingfors hos sin finske kollega, Timo Soini. Hon menade i uttalandet att spänningarna i Östersjöregionen, ejökat och i viss mån hade de även minskat. Här är det intressant att jämföra med hennes uttalande27JUL2017, där hon menar på att vi lever i en orolig tid. I sak helt rätt och de minskade spänningarna hon berör i mars, fortfarande kan ha inneburit att situationen var/är ”orolig”.
Men ovanstående blir mycket intressant då det sätts i samband med Sveriges Statsministers, Stefan Löfven, uttalande den 27JUL2017. Där han tydligt uttalarsig om att det råder ett allvarligt säkerhetspolitisktläge, vilket är ett av skälen till att han ej avser att försätta Sverige i en politisk kris i samband med misstroendeförklaringenmot ett antal statsråd inom ramen för IT-haveriet vid Transportstyrelsen. Just uttalandet avseende ett allvarligtsäkerhetspolitiskt läge, kan jag anse det ej bottnats i tillräckligt av media. Framförallt då Statsministern säger att det råder ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge och utrikesministern samma dag skriver att vi lever i en orolig tid.
De tidigare ordvalen intill Statsministerns uttalande 27JUL2017, från statsrådoch tjänstemän har varit gradvis försämratsäkerhetsläge, eller försämrat säkerhetslägei Sveriges närområde, ett ordval som även Statsministern själv utnyttjati januari 2017. Denna gradvisa försämring anges t.ex. vara skälet till att den permanenta militära närvaron på Gotland påskyndades med nästan ett och ett halvt år. Dock vill jag påstå att det är en markant skillnad retoriskt då ordvalet allvarligt säkerhetspolitiskt läge utnyttjas, kontra gradvis försämrat säkerhetsläge och/eller försämrat säkerhetsläge, framför allt då det anges som ett av skälen till att man ej vill försätta nationen i en politisk kris.
Inledningsvisbör frågan ställas hur ordvalet allvarligt ska graderas. Att det är mer laddat, därmed mer tyngd i, kontra försämrat får anses vara självskrivet. Dock får det anses vara en öppen frågeställning hur det skall graderas. Min syn på ordvalet är om en Statsminister, eller motsvarande, för en nationalstat utnyttjar ordvalet allvarligtär att det finns/föreligger ett reellt hot mot den nationen. Med reellt avser jag här att innebörden är att någon har långt gångna planer och i viss mån även iståndsatt dessa planer för att påverka den staten som uppfattar att ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge råder.
Dock får jag gardera mig och skriva att bara för att jag anser det vara självskrivet att det råder en tydlig och markant skillnad mellan ordvalen, allvarligt säkerhetspolitiskt läge och gradvis försämrat eller försämrat säkerhetsläge, innebär det inte att t.ex. statsråd eller en Statsminister ser det på samma sätt, varvid det givetvis kan vara så att det inte råder någon skillnad nu mot tidigare. Vilket valet av tidpunkt för uttalandet, skulle kunna tala för. Däremot öppnar det upp för en tydlig begreppsförvirring, för vilket ord skall man då ta till för att beskriva att situationen har försämrats? För en rimlig gradering torde trots allt vara, försämrat, allvarligt försämrat och kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge.
Därefterbör man ställa sig frågan, utifrån ovanstående resonemang, om det nu råder ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge som staten Sverige antingen direkt eller indirekt utsätts för, men bedöms påverkas av. Hur kommer det sig att det budskapet förmedlas på en presskonferens rörande misstroendeförklaringen mot tre av den sittande regeringens statsråd och meddelandet om regeringsombildning och inte på en separat presskonferens? Då bakgrunden och innebörden till just det specifika bör lyftas fram betydligt mer tydligt, då det de facto påverkar en nations säkerhet betydligt mer än en IT-skandal.
Slutligenkan detta givetvis vara att ”göra en höna av en fjäder”, då det rör sig om ”ordklyveri”. Men en av de få öppna verktygen man har att tillgå för att tolka säkerhetspolitiska hotbilder är trots allt öppna uttalanden av statsråd och tjänstemän (oaktat nation), men även något nationers underrättelsetjänster fäster stor vikt vid. Varvid uttalanden av högre befattningshavare vanligtvis brukar vara noga valda för att förmedla budskap. Varpå en naturlig frågeställning hos journalister bör vara, vad menade egentligen statsministern med att Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge?
Have a good one! // Jägarchefen

Tio tankar om utrikes- och säkerhetspolitik. En skeptisk UD-praktikers ”checklist”

av Nils Daag Ett bestående intryck från dryga fyra decenniers befattning med  utrikes-och säkerhetspolitiken är hur ofta såväl beslutsfattare som experter och allmänhet överraskas av händelseutvecklingen. Ett skäl kan vara att den allt snabbare utvecklingstakten gör att de begränsade resurserna  i första hand måste ägnas åt att hantera akuta utmaningar. Det finns inte tillräckligt med […]

Debacle!

Reflektion
Knappt en dag går förbi utan nya avslöjanden, eller för den delen konstateranden, avseende vad som än så länge får anses vara det största IT-säkerhetshaveriet i svensk historia. Nämligen Transportstyrelsens outsourcing av sitt IT-system. System må outsourcas, men hur det outsourcats får anses vara det största felet, då regelverk gravt åsidosätts och trots varningar från andra myndigheter och inom egen myndighet tas det ej på allvar, i den styrande delen av myndigheten.
Här vill jag belysa det första området som jag anser det ej har bottnas i. Har våra styrande inte förstått vilken säkerhetssituation Östersjöregionen befinner sig i? Säkerhetspolisen delgav i sin årsrapport för 2013 att krigsförberedelser genomförs på svenskt territorium. I oktober 2014 genomfördes den s.k. Operation Örnen, underrättelseoperation, i svensk skärgård, där den senare efteranalysen gav i hand att svenskt inre vatten kränkts. Därtill den övriga negativa säkerhetsutveckling i vårt absoluta närområde.
Således vid 2015 års infall, bör myndighetspersoner inom ramen för s.k. bevakningsansvarigamyndigheter i Totalförsvaret, förstått att, nu är det nog på riktigt, nu är det inte hypotetiska scenarier längre. Trots det så förefaller logiken halta, som Generaldirektör på en bevakningsansvarig myndighet får det anses att tjänsten innefattar ett ansvar där det krävs att rikets säkerhet alltid beaktas, annars åsidosätts tjänsteutövningen enligt mitt förmenande.
Dock förefaller det ej vara så i det aktuella fallet. Vilket får anses vara en av de mer skrämmande delarna, att man ej kan göra kopplingen mellan varningar inom egen organisation avseende outsourceningen, omvärldsutvecklingen och sitt eget myndighetsansvar. Här ställer man sig automatiskt frågan, hur ser det ut på andra bevakningsansvariga myndigheter?
Nästa faktor som bör tas upp, som inte belysts är effekt och ekonomi. Då transportstyrelsen även är involverad i de s.k. kvalificerade skyddsidentiteterna. Vilket t.ex. inom Försvarsmakten innebär individer som arbetar med inhämtning av underrättelser med särskilda metoder – personbaserad och teknisk inhämtning. Varvid personbaserad inhämtning innefattar att finna mänskliga källor och få dessa att lämna information.
Varvid en intressant frågeställning, men även obehaglig, hade denna information flyttas utom rikets gränser? Hade ej säkerhetsprövad personal haft tillgång till denna information? Sist men inte minst går det verkligen säkerställa att informationen ej är röjd? För ytterst är det dessa individer inom Polisen, Säkerhetspolisen och MUST som är ”längst ut på linan” och riskerar sitt liv. För även om namnen byts ut, kan de vara ”röjda” maa. att körkortsregistret som bekant även innefattar ansiktsbilder.
Varvid en moralisk, ekonomisk och effekt aspekt plötsligt inträder. Skall man förutsätta att informationen ej är röjd och arbeta på som vanligt med bibehålla effekt, eller måste personal/-en bytas ut? Ur en moralisk aspekt måste, har sannolikt redan, någon fattat ett beslut vilket inte kan ha varit ett trevligt beslut för oaktat hur man väljer, kan det få långtgående konsekvenser. Är det så att personal måste bytas ut, kommer det få en tydlig nedgång (effektminskning) i underrättelseflöde från det personbaserade spåret under en ansenlig tid, därtill tillkommer kostnaderna med nyrekryteringar och utbildning, vilket troligtvis är en långsam process maa. verksamhetens särart.
Nästa intressanta sak man slås av i mediarapporteringen är den omfattande informationsmängd som Transportstyrelsen de facto besitter. Att vissa statliga myndigheter måste besitta ansenlig mängd information har jag full förståelse för. Men någonstans måste det då börja göras ordentliga riskanalyser, vad händer om all denna information extraheras av någon? Hur kan vi säkerställa att så ej blir fallet osv. För som det ser ut just nu kring Transportstyrelsen så har det blivit en mindre version av det s.k. ”OPM-hacket”, utan att ha blivit ”hackad” och då återkommer man till frågan hur i hela fridens namn vet man att ingen information hamnat i orätta händer?
Utländska underrättelseorganisation, här avser jag alla, har sannolikt god insyn in vilken informationsbärare Transportstyrelsen är. Varvid de sannolikt redan under våren 2015, när det blev klart att IBM vann upphandlingen, började titta på hur man skulle kunna få tillgång till information. För onekligen torde de insett vilken guldgruva som plötsligt kunde öppna sig för dem, om man snabbt lyckades rekrytera någon eller försöka extrahera data vid informationsöverföringen. Här vill jag poängtera att det får förutsättas att det kan röra som om både västliga och östliga underrättelseorganisationer. Då det som sagt inte finns några vänner utan bara intressen i underrättelseverksamhet.
Listan kan göras längre på områden som inte belysts, utan det som rapporteras just nu är vilken skyddsvärd information som kan ha läckt. Konsekvenserna berörs ej i någon större omfattning, ännu skall tilläggas. Vilket jag hoppas massmedia börjar fokusera på, för vidden av detta är mycket stort och kostnaderna och konsekvenserna kan bli väldigt omfattande, ur ett Totalförsvarsperspektiv och betydligt mer än 70 dagsböter.
Avslutningsvis har vi nog inte sett slutet på detta debacle. Men en lärdom för andra myndigheter bör vara att snabbt se över sina egna IT-säkerhetsrutiner. För skadan kring Transportstyrelsen är redan skedd, det är bara att acceptera och försöka göra det bästa av situationen, men det är inget som bör upprepas. För just nu börjar misslyckandena, eller om man vill nyttja ett populistiskt ord utmaningarna, hopa sig ordentligt inom Totalförsvarssektorn och inte bara inom IT-området.
Have a good one! // Jägarchefen

Snösmältning och dykstockar – Del 2 – Metod och motiv

Sammanfattning
Sannolikt utnyttjades både moderfartyg men även moderubåtar för att genomföra in- och uttransport av de genomförande delarna, för inträngningsoperationerna på inre vatten vid Höga Kusten och Härnösand. Fyra troliga motivbilder finns för genomförandet av dessa inträngningar, den första är kustflottans basområde, den andra är inhämtning mot prov och försöksverksamhet, den tredje är påverkan/skydd av svenska och NATO förberedelser i Trondheims området och den fjärde är påverkan av kustnära förbandsrörelser i nordlig och sydlig riktning i händelse av en väpnad konflikt. Sannolikt har tyngdpunkten varierat med tiden, i de fyra olika motivbilderna, från 1950-talet och framåt. I huvudsak torde det övergripande syftet utgjort operativa krigsförberedelser.
Analys
Inledning.I detta andra inlägg avseende främmande undervattensverksamhet vid Höga Kusten och Härnösand, kommer metoder för transporten till och från det aktuella området beröras. Motivbild kommer även beröras kring varför området kan ha varit av intresse för främmande makt/-er (kommer härefter benämnas som motståndare, då det de facto genomfördes vapeninsatser mot den eller de som genomförde dessa inträngningar).
Bild 1. Geografisk position för fyren vid Grundkallen.
Metod.Två metoder får anses stått till buds för motståndaren att in- och uttransportera de genomförande delarna för inträngningsoperationerna längs Höga Kusten och Härnösand, dessa är moderubåt och moderfartyg. Vilket den uppmärksammade ubåtsjakten vid Sundsvall i slutet av april och inledningen av maj månad 1983, kan indikera på. Kustbevakning kom redan den 23APR1983 rapportera att en inpassage av ubåt skett i Bottenhavet. Vid fyren Grundkallen kom även en del av den hydrofonbojgrupp som utnyttjats under Hårsfjärden upprättats, i samband med ubåtsjakten i Sundsvall. Detta system kom indikera en ubåtspassage den 08MAJ1983, av en ubåt med två propellrar.1
Problematiken var dock att enbart en hydrofon förefaller utnyttjas, varvid någon riktningsbestämning ej gick att genomföra. Således kan det varit in- eller utpassage till Bottenhavet som spelades in, sannolikt rörde det sig om en utpassage. Vad som dock är anmärkningsvärt är att informationen om inpassagen ej kom till kännedom för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN), förrän den 28APR1983, dagen innan inkom de första visuella observationerna från allmänheten. I utvärderingen av ubåtsjakten, kom det framföras kritik avseende operationssekretessen, då uppgiften avseende inpassagen till Bottenhavet hade spridits inom en för stor krets.2
Vad avser kritiken avseende operationssekretessen kring inpassagen blir den dock något malplacerad. Då det inom Kustbevakningen torde varit ett relativt stort antal individer, från enskilt fartyg vidare in i ledningscentraler till samverkanspersonal, som känt till den innan den ens nåde Försvarsmakten. Varvid det kan vara mer troligt att det är hydrofonupptagningen på utpassagen som spridits till en för stor krets. Då det avseende den, finns en tydlig vinst av att ej skapa kännedom om att inhämtningsutrustning placerades ut vid kanaliserande terräng, såsom Ålandsförträngningen. Vilket blir ett viktigt utgångsvärde att ta fasta på.
Vad som dock blir intressant avseende metod, är observationen av vad som enligt analysgruppen bedöms vara en miniubåt, utanför Ulvön den 17MAJ1983. Analysgruppen kom fastställa, att vid Sundsvall mellan den 26-27APR1983 och 6-7MAJ1983 uppträdde en ubåt och en miniubåt.3Härvid blir ett troligt antagande att den miniubåt som agerade vid Sundsvall även transporterades med en moderubåt. Då inga fler inspelningar förefaller finnas på passage vid Grundkallen under den aktuella tidpunkten, så blir det även troligt att den miniubåt som siktades vid Ulvön, 17MAJ1983, åtminstone uttransporterades med ett moderfartyg.
Bild 2. Ålandsförträngningen / Södra Kvarken.
Vad avser metoder blir det hela än mer intrikat under sommaren 1986, då det amerikanska hydrofonsystemet SOSUS placeras ut i södra Kvarken. Enligt kommendör av 1. graden Nils-Ove Jansson (PA), skall detta system ej registrerat några säkra kontakter på främmande ubåtar under tiden det var i operativ drift. Vilket är väldigt intressant information mtp. den hydrofonupptagning som genomfördes vid Brämön, 1988 av en ubåt, men även övriga ubåtsincidenter,4 de måste s.a.s. tagit sig dit på något sätt. Huruvida avsaknaden av säkra kontakter med System-4 är en konsekvens av att kunskap om det tidigare systemet vid Grundkallen spridits till motståndaren, som genomfört inträngningsoperationerna är oklart.
Fick motståndaren dock kännedom om det första systemet vid Grundkallen, kan det tvingat fram en taktikanpassning då de måste förutsätta i sin planering att området övervakades. Denna anpassning kan ha genomförts på tre sätt. Antingen övergick man helt till att utnyttja moderfartyg, alternativt kan det genomförts förflyttning med moderubåtar i skydd av andra fartygsrörelser,5 och avslutningsvis byte av transportväg. Givetvis är en kombination av metoderna även möjlig.
Bild 3. Öregrundsleden.
Vad avser byte av transportväg för att undgå System-4, skulle det kunna inneburit att utnyttja den s.k. Öregrundsledenmtp. den verksamhet som förefaller skett där under 1980-talet och tidigare.6 Denna hypotes grundar sig på uppgiften att System-4, skall fungerat mycket bristfälligt i de säregna förhållanden som råder i Östersjön.7 Vilket skulle kunna inneburit att upptäcktsavståndet varit relativt kort med systemet, varvid Öregrundsleden skulle kunna vara en möjlig transportväg för ubåt, för att undgå Ålandsförträngningen, där systemet sannolikt var placerat.
Här är det även möjligt att ett moderfartyg kan inväntat en ubåt i/vid Öregrundsleden och där tagit upp den, för att på så sätt kunna undvika System-4. Dock skulle det i sådant fall innebära att det rört sig om en miniubåt. Öregrundsleden får anses vara relativt vältrafikerad samt för grund för att genomföra en dold transportrörelse med moderubåt, varvid det antingen genomfördes upphämtning med moderfartyg norr, mitt i eller söder Öregrundsleden, alternativt söder Öregrundsleden med moderubåt.
Utnyttjandet av enbart miniubåtar med en lång förflyttningssträcka torde dock minska uthålligheten och tiden i det faktiska operationsområdet. Varpå moderfartyg i anslutning till operationsområdet får anses vara mer realistiskt. Dock torde ett och samma fartyg i anslutning till operationsområdet väcka uppmärksamhet, varpå en mer dold möjlighet böra vara att utnyttja ett flertal moderfartyg som trafikerar förbi det faktiska operationsområdet under den aktuella tidsrymden, under en till synes legitim förevändningen. Dock skapar det problem med att akut kunna avbryta en pågående operation, då det ej går att påbörja urnästling med omedelbar verkan. Ett sätt att kringgå den problematiken kan vara att ha ett antal förutbestämda upphämtningsplatser, längs med den tänkta urnästlingsvägen som passeras av moderfartygen.
I den s.k. ÖB rapporten från 1987 kan man dock få uppfattningen att en transportrörelse genomfördes med ubåt längs Norrlandskusten, som var riktad mot Övre Norrlands militärområde (MILO ÖN), under 1987.8 Därtill framgår det att motståndaren bedöms inneha förmåga att passera egna fasta spaningssystem.9Vilket troligtvis i fallet kring System-4 skulle kunna vara att motståndaren utnyttjat någon av de många fartygsrörelserna till och från Bottenhavet för att skyla sin egen ljudbild.10En annan metod, på samma tema, skulle kunna vara att motståndaren avsiktligt koordinerar ”civila” fartygsrörelser för att passa sina inträngningsoperationer, för att skapa en ljudbild som ubåtsljudet skall kunna döljas i. Givetvis finns fortfarande möjligheten med Öregrundsleden för moderubåt, dock innebär det en risktagning då den sannolikt måste visa både torn och skrov under del av tiden.
Således får det anses troligt att både moderubåtar och moderfartyg utnyttjats av motståndaren för att genomföra in- och uttransport inför inträngningsoperationer. Troligtvis har även metoderna utnyttjats var för sig och i kombination, för att öka flexibiliteten samt operationssekretessen, men även försvåra våra åtgärder för kunna påverka motståndarens ageranden. Troligtvis har även andra metoder utnyttjats för att dölja transportrörelser med moderubåt utöver den ovanstående beskriva metod.
Motiv.Fyra troliga motivbilder får anses finns till kränkningarna kring Höga Kusten och Härnösand. Den första är rekognosering samt krigsförberedelser mot kustflottans baseringsområde. Den andraär inhämtning mot den testverksamhet som Försvarets Materielverk (FMV) bedrivit och bedriver i det aktuella området. Det tredjeär förberedelser för att antingen kunna skydda eller påverka det amerikanska marinkårsförbandet i Tröndelag, samt den svenska planering som fanns avseende Trondheim. Den fjärde och avslutande motivbilden är påverkan av svenska förbandsrörelser antingen i nordlig eller sydlig riktning.
Rekognosering samt förberedelser mot kustflottans basområde, berördes till del i det föregående inlägget.11 Detta torde dels, innefattat att finna de olika förtöjningsplatserna med tillhörande infrastruktur såsom sambandssystem, dels pröva olika metoders lämplighet för att kunna genomföra operationer mot det aktuella området, således en form av skarpt tillämpad övningsverksamhet kan även tillämpats. Inom ramen för rekognosering kan det även innefattat utplacering av inhämtningssystem.12 Sett till den säkerhetspolitiska situation som rådde under 1980-talet,13torde detta varit en av de mer troliga motivbilderna till inträngningsoperationerna vid Härnösand och Höga Kusten.
Vad avser FMV prov och försöksverksamhet i Härnösand14kan det varit ett fullt rimligt motiv för den främmande undervattensverksamheten i området. De både supermakterna USA och Sovjetunionen förefaller under den aktuella tidsperioden besuttit personal, materiel och kunskap för att genomföra både inhämtning mot materielförsök men även återtagande av utrustning efter materielförsök, med hjälp av undervattenssystem.15Vad som dock förefaller vara något svårt är att nå klarhet när exakt i tid, prov och försöksverksamhet påbörjats utanför Härnösand. Utifrån samtal förefaller dock verksamhet bedrivits under 1980-talet men även före det.
Med tanke på hur pass kvalificerade robotsystem Sverige lyckats producera,16 torde det finnas ett stort underrättelsevärde i att, dels kartlägga de prov som genomförts, dels försöka samla upp rester från den materiel som prövats. Att svenska materielförsök med robotsystem tilldrog sig uppmärksamhet, är känt. Vid planerade provskjutningar med robotsystem i Augusti 1962, utanför Gotland, närmare bestämt norr om Fårö, fick svenska jagare både radar- och hydrofonkontakt med en främmande ubåt, varvid vapeninsats med sjukbomber genomfördes. Intressant vid denna incident var att ubåten väljer att gå mot två av de tre jagarna vid den första vapeninsatsen, vid den andra går den ut mot internationell vatten.17
Bild 4. Mellersta Norrland samt Trondheims området.
Den Amerikanska marinkårens förhandslagring i Tröndelag, Norge, får även anses vara en trolig motivbild för kränkningarna. Vid en mottagning på den sovjetiska ambassaden i oktober 1980, skall den sovjetiska ambassadören, Michail Jakovlev, framfört ett väldigt tydligt budskap till den då sittande Överbefälhavaren, General Lennart Ljung, om att denna förhandslagring ökade riskerna att Sovjetunionen genom Sverige kunde behöva rikta militära angrepp mot Tröndelagsområdet vid en väpnad konflikt. Denna konversation kom att nedtecknas av Överbefälhavaren och delges, dels Regeringen, dels underrättelsetjänsten. Utöver förhandslagringen som i sig skapade handlingsfrihet, så utgjorde den geografiska placeringen av förhandslagringen att en hög grad av handlingsfrihet uppnåddes, avseende hur förbandet sedan kunde förflyttas.18
I ett tidigare skede så är även den svenska reservhamn som byggdes upp i Trondheim, samt förvaring av petroleumprodukter samt torrvaror av intresse. Då det mer eller mindre kom att bli den tilltänkte livlinan sjöledes in till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen, då det ej ansågs troligt att kunna ta emot fartygstransporter på västkusten.19Anläggningen kom att vara i svenskt ägo intill 1987, då den avyttrades.20 Denna förnödenhetslina torde även ökat det militärstrategiska värdet av mellersta Norrland, då de intransporterade varorna som skulle fördelas ut från Trondheim, i huvudsak torde ha passerat igenom Jämtland och Västernorrland i sydlig eller nordlig riktning. Vilket även kan förklara den möjliga Sovjetiska krigsplanering från 1960-talet som f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustavsson, berör. Planeringen innebar att en maritim landstigning skulle genomföras i Sundsvall-Härnösands området, som därefter skulle ta djup intill Trondheim. Vilket skulle innebär att både Norge och Sverige skars av, men även svensk försörjning.21
Sammantaget finns det en obruten kedja från mitten av 1950-talet (vilket sammanfaller med den första rapporterade kränkning mot kustflottans basområde), med Trondheim-Tröndelag, som innebär att det mellersta Norrland utgör ett militärstrategiskt viktigt område, utöver kustflottans basområde, som skulle kunna föranleda kränkningar i syfte att genomföra krigsförberedelser. Inledningsvis var det för Sveriges försörjning i händelse av en väpnad konflikt skulle fördelas ut i landet via det området. Denna svenska planering torde dock börjat tappa värde under 1970-talet maa. den Norra Marinens ökade förmåga. I ett senare skede, kom det att bli ett geografiskt område som kunde utnyttjas för att påverka NATO förmåga till väpnad strid maa. förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigaden.
Påverka förbandsrörelser, avser främst kunna påverka mobilisering av stridskrafterna i MILO ÖN. Över hälften av personalen ingående i förbanden för försvaret av MILO ÖN, skulle tillföras från främst Mälardalsregionen.22 Förflyttningen av all personal, ej boende i området, till MILO ÖN bedömdes ta cirka 10 dygn under goda förhållanden, skulle friktioner uppstå kom tiden öka.23 Jägar- och lokalförsvarsförband blev indelade i två omgångar en A- och B-omgång. A-omgången var lokalrekryterad och B-omgången skulle mobilisera i Mälardalen och där tillföras personlig utrustning för att flygas upp under mobiliseringens andra eller tredje dygn.24
I sammanhanget är det även viktigt att belysa problematiken avseende det östra militärområdet (MILO Ö). Där en tydlig risk fanns att Stockholm och delar av Mälardalen, skulle inneslutas genom sabotage och luftlandsättningar, vilket kunde hindra förflyttningarna ut ur Stockholm.25 Varvid den planerade förbandsmängden som skulle kunna tillföras MILO ÖN, kunde bli betydligt lägre än vad som förutsattes.
En huvuddel av personalen som skulle tillföras, kan man förutsätta skulle transporteras med hjälp av järnväg till MILO ÖN, i händelse av mobilisering. Förmågan att då kunna påverka järnvägstransporter men även landsvägstransporter, som kunde förutsättas skulle ta vid i händelse av bruten järnvägsförbindelse,26 får anses vara viktig. Problematiken i MILO Ö var att ett strategiskt överfall kunde omkullkasta mobiliseringen, ett strategiskt överfall mot MILO ÖN, bedömdes som mindre troligt, men indirekt kunde det påverkas markant genom att slå av förbindelserna i t.ex. mellersta Norrland i de älvdalar som vägar och järnväg passerade genom, samt med enkla medel innesluta Stockholmsregionen där en ansenlig mängd värnpliktiga fanns.
Diskussion.Hur kan då ett företag riktat mot Härnösand och Höga Kusten sett ut? De genomförande delarna har transporterats med moderubåt eller moderfartyg genom Bottenhavet till Härnösandsområdet. Antingen söder eller norr om Hemsön. Skall någon form av rekognosering genomföras gentemot Gustavsviksbasen eller Hemsö fästnings östra eller nordliga delar, finns totalt fyra möjliga inträngningsleder att utnyttja. Med dessa inträningsleder finns även en möjlighet att genomföra omläggning av förflyttningen, djup intill Hornön, där numera Höga Kusten bron är placerad.
Bild 5. Möjliga inträngningsleder.
Givetvis kan de genomförande delarna släppts betydligt mer söder eller norr om Härnösand för att genomföra sitt uppdrag. Dock minskar uthålligheten med ett sådant förfarande, varvid tiden som krävs för uppgiftens lösande måste vara i paritet med förflyttningssträckan. Härvid blir det troligt att i en majoritet av fallen, har uppgiftslösningen påbörjats och avslutats i anslutning till det aktuella området där uppgiften skall lösas. Men som en taktikanpassning samt för att försvåra vår kunskapsuppbyggnad, validering och falsifiering, av uppdragsprofil är det ett troligt antagande att motståndaren även kan agerat så.
Sett till den aktuella tidsperioden, så torde i en majoritet av fallen den främmande undervattensverksamheten utgjort operativa krigsförberedelser, antingen i form av rekognosering, övning och/eller utplacering av materiel eller system för att kunna lösa krigsuppgifter. Varvid det är motivbild 1, 3 och 4 som får anses vara de troligaste. Vilken eller vilka av dessa tre motivbilder som är mest sannolik är desto svårare att utpeka.
Dock, kopplat till den främmande undervattensverksamhetens art, får det anses mer sannolikt att det är motivbild 1 samt ett kustnära alternativ av motivbild 3 och 4 som är sannolik. Sannolikheten att sabotagegrupper hade kunnat förflytta sig längre inåt landet från kusten för att t.ex. påverka svensk underhållstrafik från Trondheim eller amerikanska marinkårsförbandsrörelser inne på svenskt territorium får anses mindre sannolikt. Däremot att påverka sensorkedjan längs med den svenska kusten för motivbild 3 och broförbindelser längs med kusten i motivbild 4 får anses högst sannolikt, ur ett Sovjetiskt perspektiv.
Kopplat till den Sovjetiske ambassadörens uttalande, skulle det även kunna finnas ett västerländskt intresse i motivbild 3, det vill säga i syfte att försvara förråden i Tröndelag agera på svenskt territorium. Dock får det snarare anses vara i ett sådant skede att det aktuella området i sådant fall blivit ockuperat av Sovjetiska stridskrafter, varvid man i sådant fall antingen skulle kunna påverka sovjetiska marina stridskrafter som baserats i området eller marina förbandstransporter till området och/eller understödja den organiserade motståndsrörelsen och/eller jägarförband i området.
Slutsats
I det föregående inlägget, gick det att konstatera att med hög sannolikhet har undervattensverksamhet bedrivits vid Härnösand och Höga Kusten men även till del in i Ångermanälven. I detta inlägg, går det att konstatera ett antal möjliga metoder för in- och uttransport av de genomförande delarna för dessa operationer. Att fastslå vilken metod som nyttjats mer eller mindre får anses vara svårt, på samma sätt som det är svårt att se vilken motivbild som är mer trolig än någon annan. Sannolikt är det en kombination, både vad avser utnyttjade metoder men även motivbilder, där vissa varit mer tongivande vid vissa tidpunkter och andra vid andra tidpunkter.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Foreign Military Studies Office 1(Engelska)
Försvarets Materielverk 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Riksdagen 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4, 5 (Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.
Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987.
Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.
Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.
SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Slutnoter
1SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 161, 167.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 19, 34-35.
2Ibid.
3SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
4Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat (Hämtad 2017-07-18)
Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
5Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 34.
6Ibid. s. 37-39, 174-175.
Mystiska u-båtar utanför Öregrund. Svenska Dagbladet. 1938-07-09.
Intensiv ubåtsjakt efter ännu ett larm. Svenska Dagbladet. 1982-07-30.
Spaningarna fortsätter. Svenska Dagbladet. 1982-07-31.
Periskop iakttogs vid Öregrund. Svenska Dagbladet. 1985-07-10.
Främmande miniubåt avlyssnad. Svenska Dagbladet. 1986-12-31.
7Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 536.
8Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 6.
9Ibid. s. 22.
10Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 33-34.
11Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
12Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 174 no. 3 (2010): s. 219-220.
13Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 5.
14Försvarets Materielverk. Provplats Härnösand. 2017. http://fmv.episerverhosting.com/sv/Verksamhet/Test-och-Evaluering/Provplatser/Vidsel—ny/Harnosand/(Hämtad 2017-07-18)
15Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 159.
Foreign Military Studies Office. Russian Media Discuss Role Of Hydronauts. 2013. http://fmso.leavenworth.army.mil/OEWatch/201308/Russia_09.html(Hämtad 2017-07-18)
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, s. 187, 221.
16Motion 1984/85:2426. Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-for-att-bibehalla-en-svensk-utvecklande_G8022426(Hämtad 2017-07-18)
17Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 171 no. 1 (2007): s. 35-36.
18Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 251-252, 451.
19SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen. s. 132-133.
20Dalsjö, Robert. Life-line lost : the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 235.
21Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 53-55.
22Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.
23Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 32.
24Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 61.
25Ibid. s. 122, 237, 242.
26Ibid. s. 61.

27Ibid. s. 241.

Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna

Sammanfattning
Främmande makt/-er förefaller från minst 1955 intill dags datum genomfört militära operationer med undervattenssystem, dels längs Höga Kusten, dels in i Ångermanälven. Det övergripande syftet, under det kalla kriget, får anses vara att genomföra operativ inhämtning samt operativa förberedelser för att kunna verka mot kustflottans baseringsområde. Den eller de kränkande makterna förefaller fokuserat sin verksamhet under våren samt hösten i det aktuella området. Den kränkande makten har sannolikt använt både dykarfarkoster, miniubåtar samt konventionella ubåtar i sin verksamhet.
Analys
Detta inledande inlägg, om tre stycken, kommer beskriva historisk kränkningsbild kring Härnösandsområdet i huvudsak och till del Höga Kusten. Inlägg nummer två kommer fokusera på motivbilder samt möjliga metoder, det avslutande tredje inlägget kommer fokusera på möjligheter i nutid för att verksamheten fortskrider och varför den gör det i sådant fall, det inlägget kommer även utgöra en del av det avslutande inlägget avseende den ökade militärstrategiska vikten av mellersta och norra Norrland. Det övergripande syftet är att öka kunskapen kring hur en eller flera kränkande makt/-er kan tänkas agera och varför man kan vara beredd att ta stora risker redan i fredstid.
Vi befinner oss just nu i den period, kvartal 3, där observationer och rapportering avseende, eventuell, främmande undervattensverksamhet är som högst. Historiskt under perioden 1981-1994 inkom cirka 5% under kvartal (KV) I, 30% under kvartal KV II, 50% under KV III och avslutningsvis 15% under KV IV, sett till hela Sverige. Detta mönster förefaller fortfarande vara aktuellt, utifrån uttalanden av Försvarsmakten.1
För att belysa vissa faktorer som kan ligga till grund, för varför en eller flera främmande makt/-er kan tänkas kränka svenskt inre vatten, kommer jag utnyttja Västernorrland som ett exempel, jag har i ett antal tidigare inlägg belyst hur det område varit utsatt för främmande undervattensverksamhet. Därmed finns det ett värde i att belysa det mer ingående. Därtill, sett till rapporter och mediabevakning är det området mindre uppmärksammat, varvid det är lättare att filtrera information. Däremot kan bevekelsegrunderna till varför området kränkts bli svagare, än om t.ex. Stockholms skärgård utnyttjas som exempel.
Vid 1914 års försvarsbeslut fastställdes att en örlogs-/bas/depå skulle upprättas vid Ångermanälvens mynning, närmare bestämt vid Gustavsvik. Vid beslutstillfället hade kustflottan örlogsbas vid Karlskrona samt Stockholm, vilket bedömdes för litet maa. den långa svenska kusten, det fattades även beslut om att upprätta en örlogsbas i Göteborg.2 Samtidigt fattades även beslut om att anlägga Hemsö fästning. Fästningsarbetet kom att påbörjas 1916, men arbetet kom att avbrytas 1918 i.o.m. Finlands frigörelse från Ryssland, beslutet om att upprätta en kustartillerikår kom även att upphävas, 1925. Vid 1925 och 1936 års försvarsbeslut kom de delar av fästningen som var färdigbyggd placeras i materielreserven, för att aktiveras 1939 i och med andra världskrigets utbrott, 1942 kom även ett kustartilleridetachement för bemanningen av fästningen organiseras.3
Bild 1. Gustavsviksbasen samt Hemsö fästning.
Under andra världskriget kom även Fårösundsbasen att anläggas.4Ytterligare baser kom även upprättas efter andra världskriget slut. De som tillkom under det kalla kriget var, Öregrundsbasen, Gräddöbasen, Saxarbasen, Ingaröbasen, Södertörnsbasen, Orrbasen och Gullmarsbasen. Dock kvarstod Gustavsviksbasen (Hemsöbasen/Härnösandsbasen) som enskild örlogsbas för kustflottan i norra Sverige.5 Detta ger en motivbild till varför främmande makt/-er skulle kunna tänkas ha ett operativt inhämtningsintresse, av detta geografiska område. Då den enda örlogsbasen för norra Sverige fanns där, som därtill skyddades av, en av Sveriges största kustartilleri anläggningar.
Den 19JUL1955, förefaller den första möjliga ubåtsobservationen genomförts i anslutning till Gustavsviks örlogs-/bas/depå i Ångermanälven. Två individer observerade ett mörkt föremål, som kan ha varit ett ubåtstorn, som rörde sig i nordlig riktning. Försvarsstaben bedömde vittnesuppgifterna som för vaga, för att kunna fastställa om det de facto hade varit en ubåt eller ej i området.6 Detta år, 1955, var även det år då ett flertal observationer gjordes av möjliga ubåtar, längs den svenska kusten. Det var även detta år, som sannolikt, de första miniubåtsobservationerna genomfördes längs svensk kust, i september respektive november, vilket i sammanhanget blir intressant.7
Bild 2. Geografiskt område för Ramvik, Veda och Hornö.
Detta förefaller vara den enda observationen fram till 1980-talet som går att finna kring Västernorrland, därmed inte sagt att det inte finns andra omnämnda som ej digitaliserats, eller går att finna med andra sökord, än de som använts. Däremot så omnämns i 1983 års ubåtsutredning, att mellan 1962-79 skall tre sannolika och 13 möjliga kränkningar skett inom Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN).8 Ett annat viktigt ingångsvärde att ta med sig i de kommande beskrivningarna kring den främmande undervattensverksamhet, är att erfarenhetsvärdet från 1980-talets kränkningar var att det inkom från allmänheten cirka 100 rapporter per år, i MILO NN, avseende möjlig främmande undervattensverksamhet.9
Vid den större ubåtsjakten i Sundsvall under slutet av april och inledningen av maj månad 1983,10 inkom även rapporter från Härnösandsområdet. Den 04MAJ1984 observerades vid Veda en möjlig ubåt vid platsen för färjeläget mellan Veda och Hornö.11I sammanhanget är det intressant att notera en senare observation vid Ulvön den 17MAJ1983, då två fritidsfiskare från Köpmanholmen observerade en ubåt som bröt vattenytan med sitt torn, bara några meter från deras egen båt. Händelsen kom omedelbart att rapporteras till Marinen som insatte en helikopter mot platsen, dock blev spaningarna resultatlösa. Denna observation kom dock att bedömas som en säker ubåt alternativt miniubåt i den efterföljande analysen av incidenten.12
Bild 3. Geografiskt område för Norafjärden.
Den 29AUG1984 observerade skepparen på färjan mellan Hornö och Veda vad han ansåg vara en ubåt, under kvällen kom även ubåtsnät läggas ut vid in-/utloppet till Norafjärden, en till två bevakningsbåtar kom även befinna sig i fjärden, det kom även läggas ut ytterligare ett ubåtsnät tre dagar senare, parallellt med det sedan tidigare utlagda nätet. Marinen hade innan denna observation genomfört en krigsförbandsövning i området.13Inhämtning med soldater på land, riktad mot Norafjärdan förefaller även genomförts.14 Den 04SEP1984 kom bevakningen i området trappas ned, viss form av bevakning kom fortsatt bibehållas, sannolikt kring Norafjärden.15
Besättningen på en norsk segelbåt skall den 31MAJ1986 observerat vad de ansåg vara ett periskop utanför Härnösand. De skall även tagit fotografier av föremålet, vid observationstillfället var sjön lugn och det var soligt. Vid analys av bilderna framkom inget av marint intresse enligt Försvarsmakten, dock kom Försvarsmakten fortsatt att utreda deras iakttagelser, vad slutsatsen blev har ej gått att finna i den öppna rapporteringen. Möjligtvis är det dock denna observation som omnämns i SOU utredningen från 1995, i sådant fall är den klassificerad som sannolik ubåt, då den i tid samt geografiskt område förefaller överinstämma.16
I mitten av december 1987 upptäckte dykare ur kustbevakningen avvikande bottenavtryck men även spår efter larvfötter skall ha upptäckts i Gånsvik, de skall även fotograferat och filmat dessa spår. Marinen kom att påbörja en undersökning, syftandes till att fastställa om det rört sig om främmande undervattensverksamhet. Tidningarnas Telegrambyrå (TT) kom även anlita en egen dykare för att undersöka botten, enligt denna dykare så skall bottenavtrycken kunnat härröra från en dragandes bojsten, några avtryck av larvfötter upptäcktes ej av den av TT anlitade dykaren.17
Den 23APR1988 skall civilpersoner uppfattat ett periskop under rörelse och en s.k. vattenplog som skapades av rörelsen. Observationen skedde någon kilometer ut från kusten. Ytterligare en observation genomfördes samma dag vid Husum. Försvarsmakten kom, dels kalla in kustbevakningen, dels sätta in Hemvärn för att försöka identifiera ytterligare tecken på främmande undervattensverksamhet. Några ytterligare observationer kom ej att genomföras, varvid bevakningen avvecklades efter några dagar.18
Bild 4. Geografiskt område för Härnön.
Under den av SVT rapporterade ubåtsjakten vid Brämön i Augusti månad 1988,19 förefaller även möjlig undervattensverksamhet genomförts utanför Härnön, fiskebåten Tärnö skall ha kolliderat med ett föremål 19AUG1988. Likaså observerades även en s.k. “valrygg” vid Ramvik, i Ångermanälven den 23AUG1988. I slutet av samma dygn, 23AUG1988, erhålls även en hydrofonkontakt vid Älandsfjärden som inledningsvis bedöms som möjlig ubåt. Denna hydrofonkontakt kom sedan klassificeras som ett troligt drivande hydronfonmål d.v.s. ett mål för hydrofoner att upptäcka, som normalt placeras fast på botten.20
Därefter förefaller det ej skett någon offentlig rapportering avseende främmande undervattensverksamhet, förrän i november 1996. Marinen förefaller då genomfört någon form av ubåtsskyddsverksamhet kring Härnösand. Huruvida det var ett naturligt fenomen eller möjlig främmande undervattensverksamhet har ej gått att klarlägga, utifrån den öppna rapporteringen.21
Efter 1996 verkar det råda ett tomrum med rapportering intill 2014, när Operation Örnen genomfördes i Stockholms Skärgård,22vad avser möjlig främmande undervattensverksamhet vid nedre Norrland. I samband med Operationen Örnen, uttalar sig säkerhetskonsulten och författaren Joakim von Braun att han fått se uppgifter om möjlig främmande undervattensverksamhet, bl.a. utanför Sundsvall. När Sundsvalls Tidning frågar Försvarsmakten om von Brauns uppgifter, meddelar de att de ej kan bekräfta någon kränkning. Enligt von Braun så skall det skett antingen 2012 eller 2013.23
Bild 5. Område utvisande Gammellandet.
Nästa tillfälle som eventuell främmande undervattensverksamhet tas upp, är 2015, då en observation inrapporteras. Uppgiftslämnaren skall, dels genomfört en observation 2014 då ett ubåtsliknande föremål skall ha dykt, dels skall vederbörande den 25JUL2015, observerat vågbildning samt hur en silverstrimma bildats av något. Båda dessa observationer genomfördes vid Gammellandet.24
Som en konsekvens av medierapporteringen kring dessa två observationer, framkommer ytterligare en observation, denna skall ha genomförts den 03JUL2015. Vid denna observation finns det, dels en filmsekvens av hur något orsakar svallvågor och beskrivs som ett stim med 20 sälar som rör sig i hög fart, dels beskrivs av båtföraren hur ekolodet plötsligt visar grunt vatten, där det enligt sjökortet skall vara ca 30 meter djupt. Detta skede i Vålångersviken.25
Således, går det inledningsvis att konstatera, det finns ett flertal observationer vid Härnösand men även en bit in i Ångermanälven. Vid första anblick av dessa uppgifter kan det te sig något fantasifullt att man skulle kunna/våga gå in med en ubåt i en älv. Varvid det blir av värde att kontrollera sjökortet över det aktuella området, för att falsifiera eller validera om det är teoretiskt möjligt. För detta utnyttjas sjöfartsverkets öppna karttjänstsom går att tillgå över internet.
Begränsningen längs Ångermanälven kommer vara till Gustavsvik. Utanför Härnösand ligger maxdjupet på cirka 100 meter. Vid kontroll av de utmärkta farlederna till Gustavsvik i Ångermanälven så varierar djupet som mest till 106 meter och som minst 11 meter, längs de farleder som finns till Gustavsvik. Dock finns oftast djupare områden precis bredvid där farleden är utmärkt. Vad avser bredd så är den minsta bredden cirka 150-200 meter.26
Vad avser minsta operationsdjup torde det vara någonstans kring totalt 30-40 meter för en större diselelektrisk ubåt (motsvarande den tyska 212 eller den svenska Gotlands klassen). Detta utifrån behovet av 12 meter vatten ovan och under ubåten, samt dess egen höjd.27Detta djup går givetvis att minska, detta innebär givetvis en högre risktagning för upptäckt. För en miniubåt torde minsta operationsdjup, minst, kunna halveras jämfört med en större diselelektrisk ubåt.
En viktig faktor att beakta blir även ubåtens längd för att kunna manövrera i områden med begränsat utrymme, såsom skärgårdar, fjordar och älvmynningar. De diselelektriska ubåtarna har ett övertag då det gäller att manövrera i trängre områden jmf med t.ex. de större reaktordrivna attackubåtarna.28Miniubåtar har givetvis ett än större övertag då det kommer till att manövrera i områden med begränsat utrymme m.h.t. dess begränsade längd.
Bild 6. Sammanställning av observationer kring Härnösand.
Sett till de djupförhållanden där främmande undervattensverksamhet genomförts, som framkommit i de öppet redovisade ubåtsjakterna och observationerna under 1980-talet längs med Sveriges kust, får det ses som fullt rimligt att en miniubåt och/eller dykarfarkoster kan agerat i Ångermanälven och definitivt längs med kustområdet vid Härnösand.29 Vad avser en större konventionell ubåt får det även ses som definitivt att den kan agerat längs med kustområdet vid Härnösand, men även en bit in längs Ångermanälven.
Vad avser s.k. falsklarmsproblematik, finns det ett antal faktorer som måste beaktas ffa. avseende de utflöden till Bottenhavet som finns i det aktuella området och vad de kan medföra. I området finns fyra vattendrag, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälvenoch Moälven. Samtliga fyra vattendrag för med sig mängder av föremål under vårfloden. Därtill förs stockar sedan tidigare flottning i älvarna med sig nedström och kan ge upphov till falsklarm.30
Därutöver torde vårfloden kunna skapa gynnsamma förutsättningar för att skapa en negativ miljö för ubåtsjakt ffa. med passiva system.31Dock medför även vårfloden problem för en inkräktare, då det torde vara relativt kraftiga strömmar som försvårar, dels förflyttning, dels eventuellt undervattensarbete/-rekognosering. Större mängder sand o.dyl. torde även transporteras under vårfloden, men även under övrig tid, varvid svårigheter kan skapas för en inkräktare.
Sett till den rapporterade verksamheten, så är fördelningen utifrån månader enligt följande, April månad ett tillfälle, Maj månad tre tillfällen, Juli månad två tillfällen, Augusti månad två tillfällen, November och December ett tillfälle. Utifrån den fördelningen så förefaller den eller de kränkande makterna utnyttja vårfloden samt det sämre vädret under höst och vinter månaderna som skydd, för sin verksamhet. De två tillfällena i Juli månad sticker dock ut.
Slutsats
Således får det anses tekniskt och teoretiskt möjligt att agera med dykarfarkost, miniubåt och konventionell ubåt utanför det aktuella området kring Härnösand, samt in i del av Ångermanälven upptill Gustavsvik. Den eller de kränkande makterna förefaller agerat i huvudsak under våren samt höst och tidig vinter. Troligtvis för att under våren kunna dölja sin verksamhet i samband med vårfloden och under hösten samt tidig vinter då det råder mindre aktivitet och människor tenderar hålla sig inomhus i större omfattning maa. väderförhållanden.
Främmande makts/-ers verksamhet förefaller pågått sedan minst 1955 intill dags datum. I huvudsak torde verksamheten varit inriktad mot Kustflottans basområde samt Hemsö fästning. Dock kan ett flertal andra motivbilder finnas, för den genomförda verksamheten. Framförallt om verksamheten fortfarande fortskrider, så måste andra motivbilder finnas, då Hemsö fästning samt kustflottans basområde i det aktuella geografiska området får anses vara avvecklat maa. den omriktning som Försvarsmakten genomförde under inledningen av 2000-talet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Allehanda 1, 2(Svenska)
Forum navale 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Försvarets Forum 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2(Svenska)
Sundsvalls tidning 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988.
Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): 16-21.
Slutnoter
1SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 35-36.
2Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt.Forum navale. no. 12 (1954): 20.
3Nationalencyklopedin. Härnösands kustartilleriregemente. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/härnösands-kustartilleriregemente(Hämtad 2017-0713)
Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning(Hämtad 2017-07-13)
Försvarsmakten. Norrlandskustens marinkommando med Härnösands kustartilleriregemente. http://web.archive.org/web/19981212031041/http://www.mkn.mil.se/(Hämtad 1998-12-12)
4Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt. Forum navale. no. 12 (1954): 20.
5Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014, s. 148 (karta utvisande svenska örlogsbaser).
6Osäkra uppgifter om ubåtstorn. Svenska Dagbladet. 1955-07-28
7Främmande ubåt siktades vid Utö Spaning förgäves. Svenska Dagbladet. 1955-07-17.
Fyra värnpliktiga såg ny okänd ubåt från berg på Utö. Svenska Dagbladet. 1955-08-04.
Larm vid Gotland lots gjorde skiss. Svenska Dagbladet. 1955-08-10.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.
8SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. s. 87-89.
9Ubåtsövning blev plötsligt allvar. Tidningarnas Telegrambyrå. 1987-12-22.
10SOU 2001:85. PerspektivUbåtsfrågan. s. 161-168.
11Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1983-05-05 17:51.
12Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-05-20 15:01.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
13Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-01 18:09.
14Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-02 18:09.
15’Ubåt?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-04.
16Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 121 ord).
Ubåt. Tidningarnas Telegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 80 ord).
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 180.
17Dykare undersöker bottenspår utanför Härnösand. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-18.
’Mystiska ubåtsspåren – bara från bojsten?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-22.
18Det var en främmande ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1988-04-27.
19Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat(Hämtad 2017-07-13)
20Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988, s. 4, 6.
21Peter Carlberg. Fortsatt spaning efter misstänkt ubåt. SvenskaDagbladet. 1996-12-11.
22Enander, Dag. 8 dagar i oktober. FörsvaretsForum. no 6 (2014): 24-28.
23Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvall(2017-04-14)
24Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaret(Hämtad 2017-07-13)
25Allehanda. Leffler, Klas. ’Nytt tips: Är det här en ubåt på fjärden?’. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/nytt-tips-ar-det-har-en-ubat-pa-fjarden(Hämtad 2017-04-14)
26Sjöfartsverket. Sjöfartsverkets karttjänster. 2017. http://www.sjofartsverket.se/sv/Snabblankar/Kartviewers/Se-pa-sjokort-/(Hämtad 2017-07-13)
27Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): s. 17.
28Ibid. s. 18-19.
29Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 14-117.
30SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 165.

31Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 88.

Med lastfartyg till operationsområdet

Sammanfattning
Från det andra världskriget in i vår samtid förefaller vad som utåt sett är civila handelsfartyg, utnyttjas som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag. Östtyskland förefaller under det kalla kriget innehaft ett system för genomförandet av maritima specialförbandsföretag gentemot Sverige. Systemet omfattade både personal, fartyg och stödnätverk. Troligtvis ökade intensiteten i inhämtning under den första halvan av 1980-talet då Östtyskland fick överta uppgifter som var predestinerad Polen. Sannolikt utnyttjar den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium motsvarande metoder, då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget intill våra dagar avseende utnyttjandet av civila fartyg som moderskepp.
Analys
Utnyttjandet av vad som tillsynes är civila fartyg inom ramen för specialförbandsföretag är ingen ny företeelse. Det italienska maritima specialförbandet Decima Flottiglia Mezzid’Assalto, torde varit de första att arbeta med denna form av teknik. Det hela kom att börja med ett Italienskt tankfartyg, Olterra, som vid Italiens inträde i andra världskriget kom att befinnas sig vid Gibraltarbukten. För att förhindra att skeppet skulle falla i brittiska händer, kom kapten köra fartyget på grund inne på spanskt territorialvatten, en bit ifrån Algeciras hamn.1
Decima MAS kom utforma en plan som innebar att ett rykte skulle spridas ut att fartyget skulle återställas och säljas, för att kunna få fartyget i hamn och kunna bygga om det till en flytande operationsbas. Under tiden som fartyget bogserades in i hamn och länspumpades samt gjordes flytande, kom en styrka ur Decima MAS genomföra en utbildning i hur sjömän agera på fartyg i hamn o.dyl. för att ej agera avvikande från normalbilden. Denna styrka hade till uppgift att ta sig in i Spanien för att påbörja modifieringsarbetet av Olterra.2
Fartyget kom att modifieras på sådant sätt att i fören, kom ett utrymme inredas för att förvara dykarfarkoster och annan utrustning, samt ett vattenfyllt utrymme kom att skapas. För att dolt kunna slussa in och ut dykarfarkosterna kom en lucka om 1,5 x 2,5 m skapas under vattenlinjen, till det vattenfyllda utrymmet. En observationsplats upprättades även på fartyget, för att kunna följa fartygstrafiken. Den specifika utrustningen för att kunna genomföra de marina företagen, kom att smugglas in från Italien, väl på fartyget kom dykarfarkosterna att monteras ihop, totalt kom sex fartyg skadas av de totalt tre företagen som genomfördes, mellan 1942 och 1943 från Olterra.3
Trots att fartyget låg direkt i anslutning till det brittiska konsulatet i Algeciras hamn, kom operationen ej avslöjas förrän efter Italien kapitulerat för de allierade.4 Slutsatsen som går att dra av detta är, utnyttjandet av lastfartyg var okonventionellt och därmed något oväntat som skapade en möjlighet att, dels genomföra inhämtning, dels lösa stridsuppgifter från. Därutöver får det antas att utbildningen som syftade till att kunna agera som sjömän, utgjorde en del i att operationssekretessen kunde bibehållas. En viktig faktor att ta i beaktande, är att framgångsrika koncept tenderar att fortleva och kopieras.
Hur såg det då ut under det kalla kriget? Inleder vi med de västligaländerna finns det förvånansvärt lite publicerat kring möjliga fartyg. Den som förefaller gjort de större efterforskningarna kring möjliga västliga fartyg som agerar moderskepp för miniubåtar och/eller dykeriverksamhet är den svenske forskaren Ola Tunader vid PRIO i Oslo, Norge. Utöver en rad renodlade västliga örlogsfartyg som skulle kunna agera moderskepp,5 tar han även upp möjligheten att tre civila amerikanska tankfartyg (Mormacsky, Mormacsun och Mormacstar) skulle kunna vara möjliga moderskepp för marina specialförbandsoperationer.6 Därutöver belyser han även att Italien, åtminstone under 1980-talet, skall innehaft förmågan att genomföra dolda transporter av dykare och undervattensfarkoster på civila fartyg.7
Vad avser Warszawapakten, tar Tunander upp ett antal örlogsfartygsom skulle kunnat fungera som moderskepp för undervattensverksamhet.8 Av dessa örlogsfartyg får projekt 1823/1824 MUNA, anses vara det mest intressanta fartyget, bland örlogsfartygen. Ett fartyg som Överstelöjtnant (PA) PerAndersson belyser i en artikel i tidskrift isjöväsendet. Detta fartyg hade/har möjlighet att bära både dykare men även dykarfarkoster i form av minst Triton 1 och 2 men även Sirena. I ett lastalternativ kunde det medföras tre (3) Triton 1, sex Protej (dykartransporthjälpmedel) och 18 dykare. I ett annat lastalternativ kunde det medföras en (1) Triton 2, fyra Sirena (dykartransporthjälpmedel) och 14 dykare.9 För att urlasta dykfarkosterna Triton 1 och 2, förefaller de varit tvungna att använda sig av en lyftkran på fartyget,10 således fanns ingen större sluss för att dolt utplacera större dykarfarkoster. I sammanhanget är det intressant att notera att Projekt 1823/1824 MUNA, förefaller vara benämnt som ammunitionstransportfartyg.11
Sovjetunionen och Warszawapakten, förefaller även haft ett antal olika ”civila” fartygstyper under 1980-talet som kunde agera moderskepp för dykare och minst dykarfarkoster. Enligt Kommendör 1. graden NilsOveJansson, skall sovjetiska handelsfartyg av Volgobalt-, Voltgoneft- och Baltijsk-klass agerat moderskepp för marina specialförbandsföretag, under 1980-talet. Vissa av dessa fartyg skall varit utrustade med dolda utslussningsmöjligheter. De fartyg som ej hade denna möjlighet skall ha utnyttjat sin däckskran för att sjösätta dykarfarkoster. Vilket var ett moment som innebar att farkosten lytes upp från fartygets inre ut i vattnet. Detta skall enbart tagit några minuter att genomföra.12
En väldigt intressant sak att notera i sammanhanget är uppgifterna rörande möjlig östtysk rekognosering i svenska vatten och av försvarsanläggningar. I en tidningsintervju avseende detta påtalar General Bengt Gustafsson att det från inledningen av 80-talet och intill 1987 förekommit indikationer på undervattensverksamhet i Öresund och Västkusten. Där det ej gått att klarlägga vilken stat som genomförde den. Däremot skall agerandet varit snarlikt det som dokumenterats på Östkusten.13 Detta blir synnerligen intressant då det nu i efterhand är känt att Östtyskland övertog uppgiften från Polen under inledningen av 1980-talet avseende operationer mot Danmark i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.14 Något som sannolikt var avhängt på den sociala oro som rådde i Polen under inledningen av 1980-talet.15
I boken War plans and alliances inthe Cold War, berörs denna operationsplanering som inledningsvis skall ha varit en gemensam sovjetiskpolskösttysk operation. I operationsplaneringen bedömde Warszawapakten att det skulle åtgå cirka tre divisioner för att ta Själland och cirka fyra divisioner för att ta Jylland. Varav operationen mot Själland skulle genomföras som en kombinerad luftlandsättnings- och amfibisk operation, medan den mot Jylland skulle genomföras som en markoperation.16 För Warszawapaktens marinstridskrafter, var syftet att, dels att nedkämpa NATO marinstridskrafter i västra Östersjön, dels ta sig ut till Nordsjön.17 I de planer som berörs, de som framkommit, i War plans and alliances in theCold War förefaller Sverige ej omfattas, vid en övning 1974påtalas även vikten att Sverige bibehåller sin neutralitet i händelse av en konflikt mellan Warszawapakten och NATO. Däremot var NATO bedömning sådan att i händelse av en konflikt kunde svenskt territorium tänkas ockuperas av Warszawapakten för att möjliggöra en utbrytning till Nordsjön genom Öresund.18Den bedömningen kan troligtvis baserats på andra planer som t.ex. den Sovjetiska generalstaben producerat.
Det östtyska marina specialförbandet, Kampfschwimmerkommando 18(KSK-18), förefaller bl.a. haft uppgiften att göra kustartillerianläggningen på Langeland, Danmark, obrukbar i händelse av en väpnad konflikt.19Utöver den uppgiften förefaller även förbandet genomfört rekognosering av svenska hamnar och i fred utlagda sjömineringar.20Förbandet skall ha utnyttjat både vanliga men även ombyggda handelsfartyg, med dolda slussar, för att transporteras in till Sverige och ut. Rekognoseringarna skall genomförts företrädesvis längs med Skånes och Hallands kust. Vad som även är intressant att notera är att dessa östtyska dykare, när de inte löste uppgifter agerade som vanliga sjömän ombord på fartygen d.v.s. de gömdes ej undan på något sätt.21
I boken Stasi: Östtysklands hemliga polis, framkommer ytterligare intressanta uppgifter avseende östtysk dykeriverksamhet. Enligt uppgifterna i boken, skall den östtyska underrättelsetjänsten, även haft egna utbildade dykare. Dessa fanns inom ramen för vad som skulle kunna beskrivas som underrättelsetjänstens egna specialförband. Detta förband skulle kunna verka mot högvärdiga mål, dels materiella, dels personella. Till detta förband förefaller även ett stödnätverk byggts upp där de skulle agera. De individer som ingick i detta nätverk skulle, dels kunna genomföra rekognosering av olika mål för förbandet, dels kunna ansvara för stödpunkter d.v.s. upplag där materiel förvarades. Vissa av dessa individer skulle även kunna ingå eller självständigt lösa stridsuppgifter. Förbandet och verksamheten förefaller byggts upp utifrån motsvarande sovjetisk verksamhet.22
Det är nu det hela börja bli komplext. Enligt Olof Frånstedt, tidigare chef för kontraspionaget inom den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO), skall underrättelseinhämtning längs Skånes syd- och västkust genomförts av Polen. Där de enligt honom skall ha rekognoserat samtliga kustartillerianläggningar, därtill rekognoserat lämpliga vikar och bukter för landstigning.23Polen förefaller varit delaktig i åtminstone en, planlagd, offensiv operation som innefattade svenskt territorium, vilket framkommit utifrån handlingar vid en genomförd övning 1954, där det antingen var Sovjetiska eller Polska förband som skulle ta delar av Skåne.24
I detta sammanhang blir det intressant att belysa fyndet av en östtysk radiosändare för underrättelsepersonal på svenskt territorium, något jag belyst i tidigare inlägg. I slutet av 1960-talet fick SÄPO kännedom att en radiosändare fanns gömd i/vid Höganäs, varvid de påbörjade övervakning av platsen där den låg gömd. Då ingen uppenbarade sig vid platsen, så fattades beslutet om att gräva upp och beslagta radiosändaren, troligtvis hade operatören för radiosändaren fått kännedom om att platsen bevakades.25Detta blir särskilt intressant utifrån vad som nu är känt avseende östtyska stödnätverk och vikten Warszawapakten satte på att kunna ta sig ut till Nordsjön.
Med vad som nu är känt, att både den svenska och danska kustförsvarsplaneringen var tätt sammanflätad i Öresund, ökar komplexiteten än mer. I boken Den dolda alliansen, framgår det att svensk och dansk sjöminering var synkroniserad d.v.s. där den svenska slutade, tog den danska vid och vice versa. Därutöver var eldområdena för de svenska och danska kustartilleriet överlappande i Öresund, vilket skulle skapat stora svårigheter för Warszawapakten att ta sig igenom. Vad som blir än mer intressant är att de sammanflätade sjömineringarna, förefaller den östtyska underrättelsetjänsten redan känt till 1961.26
Sett till de kända planerna, var minröjning av sjömineringarna av yttersta vikt i både Stora Bält och Öresund för att möjliggöra att Warszawapaktens marinstridskrafter skulle kunna ta sig ut i Nordsjön. Tanken var att kunna skapa en smal passage genom mineringarna.27 Således kan uttalandet av den östtyske marinchefen, Admiral Wilhelm Ehm, vid övningen 1974 blir förståeligt, att strävan var att Sverige skulle vara neutralt vid en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.28 Detta utifrån den problematik som skulle uppstå om även Sverige blev indragen i konflikten skulle bli stor, då både eldområden från artilleri, som kunde bekämpa minröjningsfartygen, samt sjömineringarna överlappade varandra. Varvid möjligheten att nå ut med sjöstridskrafter till Nordsjön via Öresund skulle bli mycket svår.
Således, Warszawapakten hoppades på att Sverige skulle förbli neutral i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten. Alla med någon insyn i, eller varit delaktig i, operativ och strategisk militärplanering, vet att s.k. omfall d.v.s. vad gör vi om utgången inte blir som vi tänkt oss alltid omhändertas. Detta går att jämföra med det hemliga svenska västsamarbetet under det kalla kriget. Om utgången för Warszawapakten ej hade blivit som de hoppades, hade de varit tvungen att ha en alternativ plan (omfall), varvid inhämtning för denna alternativa plan, med hög sannolikhet, torde ha genomförts och kontinuerligt uppdaterats, för att vara i fas med förändringar.
På vilket sätt har då detta bäring mot vår samtid? Öresund är ett av de utpekade militärstrategiskt viktiga områdena i Sverige. Sannolikt har det också blivit än viktigare, utifrån att Ryssland under juni månad deklarerat att Östersjömarinen återtagit uppgifter i Atlanten. Varvid vikten av att kunna förflytta sig ut ur Östersjön i kris eller krig återigen blir en viktig faktor för Ryssland, därmed blir återigen Öresund likt under det kalla kriget ett särskilt viktigt geografiskt område.
Därtill kan det, sannolikt, förutsättas att den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium, utnyttjar vad som utåt sett är civila handelsfartyg, men dessa fartyg kan även agera moderfartyg för undervattensverksamhet. Då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget, in igenom hela det kalla kriget och sannolikt in i vår samtid.
Slutsats
Östtyskland förefaller under de kalla kriget innehaft ett system för genomförande av marina specialförbandsföretag i fred, kris och krig. Det vill säga, personal fanns utbildad för att kunna genomföra inhämtning i fred och påverkan i kris och krig. Plattformar fanns för att dolt kunna in- och uttransportera personalen då de skulle genomföra sin verksamhet. Därutöver fanns stödpersonal som i fred kunde stödja urnästling av personalen om den ordinarie uttransporten ej kunde utnyttjas och i kris samt krig stödja de med materiel samt hålla de dolda.
Troligtvis var detta system uppövat i Öresundsregionen d.v.s. rekognosering genomfördes i fredstid och stödfunktioner övades för att i händelse av en väpnad konflikt kunna lösa uppgifter mot fördefinierade mål. Troligtvis ökade denna verksamhet under det försämrade säkerhetsläget vid de inledande åren av 1980-talet. Därtill ökade sannolikt verksamheten p.g.a. att Östtyskland övertog krigsuppgifter av Polen, då den sociala situationen kraftigt försämrades under inledningen av 1980-talet i Polen. Varvid nya mål sannolikt var tvungen att rekognoseras samt kontinuerligt genomföras kontroll av, för att notera förändringar.
Då det förefaller finnas en obruten linje avseende utnyttjandet av civila handelsfartyg som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag, får det förutsättas att den/de främmande makt/-er som genomföra inhämtning mot Sverige utnyttjar denna metod. Metoden i sig torde vara betydligt mer riskfri samt inneha en högre uthållighet än utnyttjandet av ubåtar för in- och uttransport av personal och stödfarkoster.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Russian Ships 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999.
Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok.
Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987.
Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009.
Slutnoter
1Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987s. 151.
2Ibid. s. 151-152.
3Ibid. s. 152-153.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999, s. 28.
4Ibid.
5Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009, s. 278-279, 283-284, 290.
6Ibid. s. 280.
7Ibid. s. 292.
8Ibid. s. 287-289.
9Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 181 no. 3 (2010): s. 217-218.
10Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 90.
11Russian Ships. Project 1823. 2017. http://russianships.info/eng/support/project_1823.htm (Hämtad 2017-07-02)
12Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 188.
13Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
14Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 34.
15The Telegraph. Day, Matthew. Poland remembers 30th anniversary of martial law declared to crush Solidarity. 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/8954069/Poland-remembers-30th-anniversary-of-martial-law-declared-to-crush-Solidarity.html(Hämtad 2017-07-02)
16Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 110, 113.
17Ibid. s. 102-103.
18Ibid. 102.
19Ibid. s. 113.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013, s. 202.
20Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
21Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 128.
22Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 248-253.
23Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 193-194.
24Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005, s. 637.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 1.
25Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 204.
26Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 499, 501, 503, 511.
27Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 103.

28Ibid. s. 102.

Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling


Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks

Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmaktenfram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige.  Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen.  Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.  

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt.  I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall.  I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid.  Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.  

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats.  Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.   

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989.  Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas – ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 1995 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.   

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades.  Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.”  Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014.  Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %.  Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra. 

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA.  Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen. 

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna.  Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa.  Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas. 

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.

                                                                              *****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 


[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

Det brittiska valet och dess konsekvenser

av Mats Bergquist  Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte […]

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om […]

Strategiskt korsdrag?

Reflektion
En av de mer intressanta nyheterna den senaste tiden, är beskedet om den gemensamma och två delade flottövningen ”GemensamtHav-2017” mellan Ryssland och Kina. Där endel av övningen kommer genomföras i Östersjön i slutet av Juli och en del i mitten av September i Ochotska havet.1 Den bilaterala övningen ”Gemensamt hav” har genomförts mellan Ryssland och Kina sedan 2012. Detta är det andra tillfället som övningen genomförs utanför vad som traditionellt kan betecknas som den kinesiska intressesfären, det första tillfället var 2015 i Medelhavet.2
Detta är dock inte första gången som kinesiska örlogsfartyg befinner sig i Östersjön, senast var under hösten 2015, då tre örlogsfartyg bl.a. besökte Stockholm.3 Denna samövning blir synnerligen intressant ur perspektivet att delar av den ryska Norra Marinen (NM) samtidigt kommer befinna sig i Östersjön.4Då en gemensam marinövning mellan stater ffa. utanför dess ordinarie intresseområde alltid har någon form av strategisk bakgrund, är det av intresse att belysa tre hypoteser till varför Kina väljer att öva i Östersjön. De tre hypoteserna kanvara, Strategisk signalering gentemot USA, Den nya ”sidenvägen” samt Förmågeuppvisning. Samtliga tre hypoteser kan vara giltiga och troligtvis går de ihop. Det vill säga flera strategiska målsättningar, inom ramen för övningen, skall uppnås.
Strategisk signalering gentemot USA, då USA genom sina åtaganden inom ramen för NATO har ett strategiskt intresse av Östersjöregionen, men även framhäver rätten till fri passage i t.ex. Sydkinesiska sjön5 skulle den kinesiska övningsverksamheten i Östersjön kunna utgöra en form av signalering. Med innebörden att motsvarande koncept även gäller i andra världsdelar av andra stater, där USA traditionellt, i modern tid, haft ett mer uttalat intresse. Detta faller även in i vad som får anses vara ett gemensamt intresse hos både Kina och Ryssland, utmanande av vad de anser vara en unipolär världsordning av USA.6
Den nya ”sidenvägen”, är ett globalt kinesiskt projekt som skall öka handelsutbytet mellan Asien, Afrika och Europa, som omfattar både land- och sjövägar.7 Detta innebär på både kort och lång sikt, att Kina kommer öka sitt globala intresse, men även gå utanför sina traditionella intresseområden. Detta kan vara en av anledningarna till att ”Gemensamt Hav-2015” genomfördes i Medelhavet. Sett till det svenska närområdet och Östersjön, så är den kinesiska intentionen att en landväg skall finnas över Nederländerna, Tyskland, Polen och Belarus.8 Varvid detta givetvis ger ett strategiskt intresse av att signalera närvaro i regionen, där flottstyrkor traditionellt alltid fyllt en roll. I sammanhanget är det även värt att notera det ökade militära samarbetet mellan Belarus och Kina,9 vilket även skulle kunna föranleda en närvaro.
Förmågeuppvisning, Kina har under en längre tid investerat både tid och pengar att utveckla sin flotta för att kunna agera som en global högsjöflotta. Då det innebär att maktprojecering kan genomföras på olika sätt.10 Dock är bilateral övningsverksamhet ofta av karaktären att det genomförs omfattande planering en lång tid innan, varvid förberedelser även genomförs en lång tid innan. Vilket innebär att den faktiska förmågeuppvisningen, i sig kan ifrågasättas.
Avslutningsvis, oaktat vilken av hypoteserna som är mer giltig än den andra, har ett ”strategiskt korsdrag” uppstått i Östersjöregionen. De tre största militärmakterna i världen kommer mötas på ett ytterst begränsat geografiskt område, med olika förmågor. Samtliga tre förefaller ha strategiska intressen i regionen, om än troligtvis olika, vilket innebär att säkerhetssituationen i Östersjöregionen inte gått till det bättre utan förefaller snarare förflyttat sig till det sämre. Då det mycket väl kan innebära att de tre största globala militära aktörerna använder regionen som en arena för kraftmätning.
Have a good one! // Jägarchefen
Slutnoter
1Reuters. China, Russia held navy drill on Sunday – Xinhua. 2017. http://www.reuters.com/article/us-china-russia-idUSKBN19A010(Hämtad 2017-06-23)
Global Times. Yuandan, Guo. Yusha, Zhao. Advanced PLA navy ship to join joint drill with Russia. 2017. http://www.globaltimes.cn/content/1052224.shtml(Hämtad 2017-06-23)
2Xinhua. Backgrounder: China-Russia naval drills. 2015. http://news.xinhuanet.com/english/2015-08/19/c_134533931.htm(Hämtad 2017-06-23)
Cable News Network. Lendon, Brad. Hunt, Katie. China, Russia begin joint exercises in South China Sea. 2016. http://edition.cnn.com/2016/09/12/asia/china-russia-south-china-sea-exercises/index.html(Hämtad 2017-06-23)
Dalsjö, Robert. Korkmaz, Kaan. Persson, Gudrun. Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande i tre stormakter. Stockholm: Totalförsvarets Forskningsinstitut, 2015, s. 73.
3Svenska Dagbladet. Kinesiska stridsskepp på unikt besök i Stockholm. 2015. https://www.svd.se/kinesiska-stridsskepp-pa-unikt-besok-i-stockholm(Hämtad 2017-06-23)
4The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. World’s biggest nuclear sub to show off in the Baltic. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/04/worlds-biggest-nuclear-submarine-show-off-baltic-sea(Hämtad 2017-06-23)
The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who’s coming; world’s largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-23)
5Reuters. Brunnstrom, David. U.S. admiral sees new South China Sea freedom of navigation operations. 2017. http://www.reuters.com/article/us-usa-china-pentagon-idUSKBN17S2EB(Hämtad 2017-06-23)
6Financial Times. Sawers, John. We are returning to a world of great-power rivalry. 2016. https://www.ft.com/content/2291f260-954e-11e6-a1dc-bdf38d484582?mhq5j=e3(Hämtad 2017-06-23)
7World Economic Forum, Bruce-Lockhart, Anna. ’Why is China building a New Silk Road?’. 2016. https://www.weforum.org/agenda/2016/06/why-china-is-building-a-new-silk-road/(Hämtad 2017-06-23)
8The Wall Street Journal. Page, Jeremy. China Sees Itself at Center of New Asian Order. 2014. https://www.wsj.com/articles/chinas-new-trade-routes-center-it-on-geopolitical-map-1415559290(Hämtad 2017-06-23)
9Belarus Digest. Mitskevich, Dzmitry. ’What Does Belarus Want From China?’. 2017. http://belarusdigest.com/story/what-does-belarus-want-china-29880(Hämtad 2017-06-23)

10The Heritage Foundation. Cheng, Dean. China’s Pivot to the Sea: The Modernizing PLA Navy. 2015. http://www.heritage.org/defense/report/chinas-pivot-the-sea-the-modernizing-pla-navy(Hämtad 2017-06-23)

It is time to burst the western A2/AD bubble

by Jyri Raitasalo According to the mainstream western strategic narrative, Russia has since 2014 erected multiple Anti-Access Area Denial (A2AD) exclusion zones or “bubbles” around Europe and the Middle-East. These bubbles supposedly hinder or even prevent western military action and troop deployments during a potential military crisis between the West (read: NATO) and Russia. Symbols […]

Inmätning?

Reflektion

I Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) rapport Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse publicerad 13JUN2017, framkommer väldigt intressant information som till del kan förklara viss rysk verksamhet. I rapporten framkommer det att de ryska långräckviddiga kryssningsrobotarna baserad på fartyg och ubåtar, eventuellt, enbart kan verka mot fasta förinmätta mål.1Huruvida så även är fallet för de flygplansbaserade samt markbaserade ryska systemen redovisas ej. Dock utgör t.ex. Kalibr (som finns på fartyg och ubåtar) systemet ett av de nyare systemen och t.ex. kryssningsroboten till Iskander ett äldre system, varvid problematiken torde vara detsamma för Iskander systemet.

Vad avser verksamheten för att förinmäta fastamål, så kan det till del liknas med lantmäteriverksamhet. Enkelt beskrivet, innebär det att någon måste befinna sig fysiskt på platsen eller i anslutning till platsen där ett mål finns, som skall bekämpas. Detta kan antingen göras i förväg eller då behov uppstår. Genomförs det i förväg innebär det att någon faktiskt befinner sig på platsen och fastställer positionen exakt, med olika metoder. Genomförs det då behov uppstår innebär det oftast att någon fastställer sin egen position, i anslutning till målet, och utifrån sin egen position med olika metoder approximerarvart det aktuella målet befinner sig.

Detta skulle kunna vara en fullt rimlig förklaring till varför respektive armé/-kår kommer tilldelas ett predestinerat inhämtningsförband för dess fjärrbekämpningsförband.2Vilket även skulle kunna styrka tesen, att den ryska bekämpningskedjan ej är fullt utvecklad i dagsläget, i förhållande till västerländska system, något som berördes i ett tidigare inlägg avseende Iskander förbanden.3

Ur ett annat perspektiv blir FOI uppgifter mycket intressanta om man applicerar de på den svenska säkerhetspolisens (SÄPO) uppgifter, avseende rysk inhämtningsverksamhet som syftar till krigsförberedelser.4 Krigsförberedande verksamhet handlar ytterst om s.k. operativ inhämtning d.v.s. faktiska förhållande klarläggs, dessa är oftast terräng- och/eller objektbaserade. Något som kan jämföras med s.k. fältövningar som genomförs inom Försvarsmakten, då förband befinner sig i trolig terräng där strider skall utkämpas och planlägger för hur striden skall genomföras.

Skillnaden vid s.k. operativ inhämtning blir att den planerade enheten ställer ett antal inhämtningsfrågor till sin underrättelsetjänst. Underrättelsetjänsten genomför då inhämtningen i terrängen eller mot objektet där osäkerheter råder, i syfte att antingen kunna verifiera eller falsifiera om den planerade verksamheten kan genomföras. Ett svenskt exempel på detta kan vara den s.k. ”Flygenhet 66” inhämtning avseende flygfält i andra länder som skulle kunna nyttjas för dess verksamhet.5

Då s.k. operativ chock utgör ett grundläggande fundament i rysk operationsplanering (något som kommer utvecklas mer under en inläggsserie i sommar), blir förmågan att bl.a. kunna verka med en kraftfull initial fjärrbekämpningsförmåga avgörande. Då detta mot väl valda mål kommer kunna skapa, åtminstone en initial, handlingsförlamninghos en motståndare. Exempel på sådana mål skulle kunna vara förmågan att genomföra inhämtning, ledning o.dyl.

Härvid skulle det kunna anses, åtminstone, vara troligtatt inhämtning genomförts mot högvärdiga mål på svenskt territorium, utifrån de av FOI rapporterade begränsningarna för de ryska kryssningsrobotsystemen. Syftet med denna inhämtning mot högvärdiga mål av rysk underrättelsetjänst är troligtvis att kunna uppnå en inledande operativ chock, i händelse av en väpnad konflikt där svenskt territorium involveras.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1 Granholm, Niklas (red). Rydqvist, John (red). Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 30.

2 Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2017-06-15)

3 Jägarchefen. Något om Iskander. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/06/nagot-om-iskander.html(Hämtad 2017-06-15)

4 Sveriges Radio. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2017-06-15)

5 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. 2011. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 331.

Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa

av Ingolf Kiesow Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag. Ny situation på den koreanska halvön Två händelser har nu inträffat […]

Håll ut menige Stig Nilsson, du är inte glömd!

av David Bergman I 45 år har han suttit fången! Den svenska soldaten Stig Nilsson tillfångatogs under oklara omständigheter 1972 medan han fullgjorde sina plikter. Men trots att han suttit fängslad längre än Nelson Mandela och passerat pensionsåldern har han under alla år lojalt skyddat sina kamrater och sitt land genom att bara ge fienden […]

Helikopterincidenten 1975

Reflektion

Vid arkivsökningar finner man ofta information som inte har någon egentlig bäring mot det man söker, men fortfarande kan visa sig vara väldigt intressant. Så är det i detta fall, inför ett kommande inlägg, upptäckte jag en incident som förefaller fallit i glömska, som framkom under 1980-talet, vid rapportering om främmande makts verksamhet på svenskt vatten och territorium.

Incidenten i fråga ägde rum 1975 i Stockholms norra skärgård. En tillsyningsman i området, skall vid en rutinkontroll av en minstation med tillhörande minlinje, upptäckt en helikopter som landat på ön. Utöver helikoptern fanns även två beväpnade och uniformerade individer på ön, som föreföll genomföra någon form av kartläggning av minstationen. I anslutning till denna minstation fanns även en låghöjdsradar som var ur funktion vid den aktuella observationen.1

Då tillsyningsmannen upptäcker den uniformerade och beväpnade personalen finns det två utsagor avseende händelseförloppet. I den ena så fortsätter personalen sin undersökning och riktar sina vapen mot tillsyningsmannen i den andra ilastar personalen omedelbart helikoptern och avviker från platsen. Händelsen kom att föranleda att ett antal, av Överbefälhavaren beordrade, utredningar genomfördes. Undersökningarna kom bl.a. fram till att det kunde vara två helikoptertyper ur Warszawapakten, som tillsyningsmannen observerat. Med hänsyn till de möjliga helikoptertypernas aktionsradie, gjordes bedömningen att helikoptrarna måste varit baserad på fartyg alternativt utgått från Åland.2

Inledningsvis är det värt att notera att den tillsyningsman som genomför denna observation 1975 är samme individ som upptäcker främmande makts dykare 1983 vid en minstation, vid Lerskär i Stockholms skärgård. Enligt uppgiftslämnare till Svenska Dagbladet, skall tillsyningsmannen varit utsatt för en omfattande personutredning för att kunna klarlägga om han var sanningsenlig eller ej. Slutsatsen förefaller varit att han var det.3

Vad som dock blir intressant avseende denna tillsyningsman, är när tidigare kvalificerat hemliga dokument blivit tillgängliga. I handlingen ”Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987” går det i underbilagan ”Sammanstallning av dykarhändelser 1969-1987” utläsa mer avseende denna tillsyningsmans observationer.

Vad som blir synnerligen intressant är att denna tillsyningsman även förefaller genomfört ytterligare en observation 1975, av en dykare som lämnar en kobbe. Tillsyningsmannen gör denna observation då han rundar en udde med sin båt och befinner sig på ett avstånd av tiotalet meter ifrån dykaren. Utöver 1975 observationerna och 1983 observationen, så genomför tillsyningsmannen även en observation 1969, vilket eventuellt är den första observationen, då rubriken på underbilagan indikerar detta.4

Vid den stora ubåtsutredningen 1995, kom ånyo observationen vid Lerskär 1983 upp som en säker observation på främmande makts dykeriverksamhet på svenskt territorium. Härvid får det antas att ovan nämnda tillsyningsman, fortsatt bedömdes som en sanningsenlig observatör.5I ubåtsutredningen från 2001, omnämns enbart 1983 observationen ytligt och utan värdering.6 Då denne tillsyningsmans uppgifter avseende Lerskär incidenten fått kvarstå så länge, torde även hans övriga rapporter kunna bedömas som sanningsenliga. Utifrån det faktum om någon av dem skulle visat sig vara falska, skulle per automatik Lerskärs observationen nedklassats. Varvid hypotesen får vara att helikopter incidenten skett.

Således förefaller det i Stockholms skärgård under 1975, genomförts både intrång med helikoptrar som luftlandsatt soldater, men även genomförts intrång med dykare, dessa kan givetvis utnyttjat privata båtar, handelsfartyg eller ubåt för att lösa sina uppdrag. Huruvida det råder någon samordning i tid är oklart då dokumentationen som finns i dagsläget inte ger någon sådan information. Dock torde de båda företagen vara samordnade i rum d.v.s. de har genomförts inom samma geografiska område, då tillsyningsmännen ofta hade ett antal objekt, inom samma geografiska område som de kontrollerade.

Vad kan då denna helikopter som, utifrån tidningsartikeln, luftlandsatt soldater vid ett svenskt skyddsobjekt haft för syfte med sitt intrång? Ett antal hypoteser kan läggas fram:

·     Genomförande av inhämtning mot objekt, kan vara ett alternativ. Dock är det en väldigt hög risktagning som tas. Framför allt då det finns betydligt mer dolda alternativ, som ej riskerar att skapa kraftigt försämrade relationer mellan Sverige och den kränkande staten. I händelse av att inhämtningen upptäcks och kan knytas till en enskild stat. Därtill, trots att låghöjdsradaren vid det aktuella området ej fungerade, så var de svenska insatsreglerna (IKFN) vid den tidpunkten väldigt tydlig avseende vilka mandat som flygvapnet hade avseende vapeninsats i händelse av kränkning. Vilket ökar riskerna markant, för att genomföra ett sådant inhämtningsföretag.

·     Praktiskt prov på taktiskt koncept, det skulle t.ex. kunna innebära om det är möjligt att tillfälligt basera transporthelikopter på ett civilt fartyg. I syfte att landsätta personal vid ett skymningsläge, för att genomföra sabotage mot kritisk infrastruktur. Dock återkommer vi återigen till problematiken om personalen blir påkommen, som i detta fall, är det då värt risktagningen? Utöver kraftigt försämrade relationer samt risken för insats med vapenmakt mot luftfarkosten, riskeras även taktiska och operativa koncept. Samt dylika koncept kan/kunde prövas ut på eget territorium, med bibehålla operationssekretess.

·  Undsättning av egen personal, det vill säga personalen har genomfört någon form av inhämtning i det aktuella området och deras planerade urnästling har av någon anledning omintetgjorts. Varvid alternativa metoder i t.ex. en nödplan aktiveras. Detta skulle vara ett troligt alternativ då risken att ha strandad personal kan anses högre kontra risken för upptäckt och ev. nedskjutning. Dock uppstår frågan varför man väljer att genomföra upphämtning vid ett militärt objekt? Här skulle ett alternativ kunna vara att det utgjorde en säker orienteringspunkt. Varvid man valde, trots de risker det innebar, att genomföra upphämtning där.

Detta är tre hypoteser, givetvis kan det finnas ytterligare som kan läggas fram. Den tredje hypotesen anser jag är trolig. Anledningen till varför jag inte väljer en högre bedömningsgrad är att det finns ytterst lite omskrivit kring denna incident, trots att tillsyningsmannen i fråga förefaller tillmätas väldig hög validitet i sina övriga observationer, vilket borde fått massmedia att undersöka saken djupare, än vad som förefaller gjorts.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Christiansson, Lars. Magnergård, Roger. Gränskränkning i skärgården 1975: Utländsk helikopter landsatte soldater. Svenska Dagbladet 1985-07-31.

2Ibid.

3 Ibid.

4Försvarsmakten. OpB KH 010:723 Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Underbilaga 2. Sammanställning av dykarhändelser 1969-1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 1.

5SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 197.

6SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 160.

Avvikelse?

Reflektion
En relativt möjlig och undanskymd förändring avseende den ryska Östersjömarinens övningsmönster kan vara på väg att skönjas. Det som avses är en möjlig ny inriktning att öva upp förmågan för att åtminstone med del, kunna verka som högsjöflotta, d.v.s. agera ute i Atlanten. Dock får det antas, att de har en väldigt lång väg att nå dit. Med anledning av, tidigare avsaknad övningsverksamhet i Atlanten. Utöver ovanstående kan det finnas ytterligare två, sannolika, förklaringsmodeller som kommer beröras.
Ett mantra inom underrättelsetjänst är normalbild, vad som brukar sägas är att det krävs uppföljning av en verksamhet under två dagar, veckor, månader eller år, beroende på verksamheten för att etablera en normalbild. Vid en enkel sökning på sökordet Atlanten, två år bakåt i tiden, för det västra militärdistriktet (MD V) som Östersjömarinen sorterar under, erhålls resultatet att Atlanten nämns totalt 11 gånger. Här finns det givetvis en möjlighet att verksamhet inte rapporteras eller att sökningen ej ger utslag på allt. Varvid Medelhavet även har lagts till, då fartygen de facto går ut i Atlanten för att ta sig dit, så ökar antalet unika träffar med 2, som var landstigningsfartyg.
Landstigningsfartyg nämns vid fem av dessa 13 tillfällen, då de genomfört förflyttning till och från Medelhavet.1 Vid två av dessa 13 tillfällen berörs forsknings och räddningsfartyg som antingen övat eller genomfört passage över Atlanten.2Vid två av de 13 tillfällen omnämns Jaroslav Mudryjlångseglats.3 Vid ett av de 13 tillfällena omnämns skolfartyget Smolnyj seglats.4 Vid tre av dessa 13 tillfällen omnämns korvetterna Bojkij, Soobrazitelnyjoch Steregusjtjij avseende deras övningsverksamhet som, dels genomförts under april månad, dels påbörjats nu under juni månad i norra Atlanten.5
Av detta är de två sista månadernas, under 2017, verksamhet som är av intresse, då det förefaller varit renodlade stridsövningarsom genomförts i norra Atlanten, kontra de övriga omnämnanden som i huvudsak förefaller varit passage eller materielförsök i Atlanten. I både april samt juni övningen förefaller Bojkijdeltagit, i april övningen deltog även Soobrazitelnyj och i Juni övningen skall enligt rapporteringen även Steregusjtjijdelta, dock förefaller Steregusjtjij fortfarande befinna sig i Östersjön.6 Därtill är det täta intervallet med utsegling till Atlanten ovanligt. Detta innebär att en avvikelse i normalbilden har inträffat. Här skall poängteras att det är en översiktlig sökning som genomförts, varvid felkällor kan finnas.
Vad gör då detta intressant? Under det kalla kriget hade del av ÖM som uppgift att gå ut i Atlanten i händelse av en väpnad konflikt.7Där skulle, sannolikt, del av ÖM enskilt eller i samverkan med den Norra Marinen (NM) påverka NATO konvojering av materiel och personal till Västeuropa. Då det fortfarande enbart är vid två tillfällen som stridsövningsverksamhet genomfört i Atlanten av ÖM, är det för tidigt att ens benämna det som troligt att ÖM skulle återtagit en sådan uppgift. Fortsätter dock övningsmönstret i samma riktning, så torde det kunna ses som troligt.
Vad som dock skulle tala emot det, är den nuvarande numerären av ytstridsfartyg hos ÖM. Dock har NATO även reducerat sin numerär av ytstridsfartyg, varvid det skulle kunna vara en möjlighet att en sådan uppgift kan lösas. En gradvis ökning av ÖM numerär kan även skönjas. Därtill kan planeringen avseende hur den maritima striden i Östersjön skall föras i nutid kontra det kalla kriget skilja sig markant åt, vilket skulle kunna tala för att åtminstone delar av ÖM kan avvaras för att lösa uppgifter i Atlanten.
Den andra möjligheten är att den i april genomförda övningsverksamheten och den nu påbörjade är två vitt skilda företeelser. Den i april förefaller varit renodlad övningsverksamhet. Den nu påbörjade skulle mycket väl kunna ha dubbla syften, dels öva stridsverksamhet i högsjö, dels möta upp den kommande Typhoon ubåten Dmitrij Donskoj. Denna ubåt skall i slutet av maj lämnat sin hemmahamn för att delta, dels i en marinmässa, dels i firandet av flottans dag i Sankt Petersburg.8
Här torde det vara sannolikt att ubåten i fråga kommer eskorteras genom Stora Bält och vidare till Sankt Petersburg. Varvid den rapporterade övningsverksamheten i norra Atlanten för ÖM, mycket väl kan innebära att de även har en eskort uppgift att lösa på återvägen. Alternativt så är det enbart eskort uppgift som skall lösas.
Den tredje möjligheten är att ÖM väljer att öva i norra Atlanten antingen för att öva upp sjömanskapet hos sina besättningar, eller för att validera om de har uppnått en adekvat utbildningsståndpunkt. Då förhållandena i Atlanten, torde vara betydligt mer påfrestande än de i Östersjön kan detta vara en möjlighet. Därtill får de genom att förlägga sådan övningsverksamhet i Atlanten, möjligheten att, dels ”visa flagg”, dels skapa en osäkerhetsfaktor om ÖM t.ex. har uppgifter att lösa i Atlanten.
Alternativ två, möta upp och eskortera Dmitrij Donskoj, torde i skrivande stund vara det mest sannolika. Framförallt då Steregusjtjij fortfarande kan befinna sig i Östersjön och Bojkiji april månad övat i Norra Atlanten, varvid de får anses inneha viss förmåga att verka där. Fortsätter dock övningsmönstret i norra Atlanten, så kan på sikt alternativ ett, krigsuppgifter i Atlanten, bli trolig.
Have a good one! // Jägarchefen
Slutnoter
1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ «Korolov» Baltiyskogo flota voshel v La-Mans. 2015. hhttp://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12035151@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Aleksandr Shabalin» vernulsya domoy iz dal’nego pokhoda. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12044758@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Korolov» vernulsya v Baltiysk iz dal’nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12074225@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Minsk» vozvrashchayetsya iz dal’nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12095180@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Korolov» prokhodit prolivy mezhdu Skandinavskim i Yutlandskim poluostrovami. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12121924@egNews(Hämtad 2017-06-06)
2Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okeanskoye spasatel’noye sudno «Igor’ Belousov» pribylo v Baltiysk posle ispytaniy oborudovaniya v Atlantike. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12055733@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Issledovatel’skoye sudno «Admiral Vladimirskiy» BF prodolzhilo pokhod k Antarktide posle shtorma. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12062968@egNews(Hämtad 2017-06-06)
3Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota pribyl s delovym vizitom v kubinskiy port Gavana. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12100932@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Storozhevoy korabl’ BF «Yaroslav Mudryy» idet v Baltiysk. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12105228@egNews(Hämtad 2017-06-06)
4Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Uchebnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Smol’nyy» zavershayet dal’niy pokhod. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12102846@egNews(Hämtad 2017-06-06)
5Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota vyshel v Severnuyu Atlantiku. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12118755@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota zavershil prokhozhdeniye proliva La-Mansh. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119534@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ekipazhi korabley Baltiyskogo flota vyshli v dal’niy pokhod. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12127039@egNews(Hämtad 2017-06-06)
6‹‹S•P•Q•R››‏, Henrik. Twitter post, Juni 6, 2017, 11:54. https://twitter.com/mcbenke/status/872029022355587072
7Diplomaatia. Piirimäe, Kaarel. Estonia and Estonians in the Strategic Confrontation of the Cold War – Part II. 2017. https://www.diplomaatia.ee/en/article/estonia-and-estonians-in-the-strategic-confrontation-of-the-cold-war-part-ii/(Hämtad 2017-06-06)

8The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who’s coming; world’s largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-06)

Bland armékårer och förstärkningsåtgärder

Sammanfattning
Under de senaste 12 månaderna har tre stycken armékårer upprättas, en i Barentsregionen den 14. Armékåren, en i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren samt en på Krimhalvön den 22. Armékåren. Utifrån benämningen, Armékår, kan det låta som att det är en markant förbandsökning som har genomförts, dock utgör upprättandet av armékårerna sannolikt en ledningsresurs för, dels egna organisatoriska förband, dels tillfälligt tillförda förband. Sannolikt utgör det även en stabsförstärkning för att kunna genomföra krigsplanläggning. I skrivande stund, finns inga indikationer på att en markant förbandsökning kommer ske i de aktuella regionerna, på sikt d.v.s. två till fyra år kan det dock ske.
Analys
En förbisedd men mycket intressant nyhet publicerades för snart 1½ månad sedan (21APR2017), där det framgår att den 14. Armékåren har upprättas inom det norra militärdistriktet (MD N).1Den 14. Armékåren spårar sannolikt sina anor tillbaka till den 14. Armén. Ursprungligen upprättades den i oktober 1939, i Leningrads militärdistrikt. I juli 1945 kom förbandet att demobiliseras. Därefter kom förbandet att återuppstå i Juni 1948 som den 14. Stormarmén. Slutligen kom förbandet att demobiliseras ytterligare en gång i maj 1953.2
I sammanhanget är det intressant att notera den ryske generalstabschefens, Valerij Gerasimov, uttalande från januari 2015, där han beskriver hur en strategisk triangel bildas med Krimhalvön, Kaliningrad Oblast och Arktis (bör ses som Barentsregionen). Inom denna strategiska triangel samt i de specifika områdena, påtalades det även att åtgärder skulle vidtas för att öka den militära förmågan.3 Detta område, då (2015) som nu, är den huvudsakliga konfrontationsytan mellan de västliga länderna och Ryssland.
Bild 1. Den strategiska triangeln.
Därtill blir det utifrån det sammanhanget mycket intressant att notera att vid de tre nämnda platserna har man upprättat Armékårer. På Krimhalvön finns den 22. Armékåren, i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren och i Murmansk den 14. Armékåren.4 Den 22. och 14. Armékåren har upprättats under 2017, medan den 11. Armékåren upprättades under 2016. I slutet av maj månad 2017, meddelades det att kustförsvarsförbanden inom de tre nämna regionerna även kommer inordnas i dessa tre armékårer.5
Sett till storlek, är det ytterst små armékårer som har upprättats i de tre regionerna,6 vilket är intressant att notera. Dock om man ser till de olika regionerna och förmågor, så har äldre materiel bytts ut och moderna materiel tillförts. Detta är framförallt märkbart då det kommer till fjärrbekämpningsförmåga.7Varpå avsaknaden av manöverförband till del kan kompenseras av dessa tillförda system. Dock som tidigare nämnts är det intressant att notera hur man de facto väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna.
En trolig förklaring till varför man väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna, trots de ej erhållit några substantiella förbandsökningar avseende manöverförband, kan vara att det krävs högre staber som, dels kan krigsplanlägga inom regionerna, dels kan agera något som kan likställas med mobiliseringsmyndighet i svensk mening, det vill säga kunna motta personal/förband från andra delar inom sitt militärdistrikt eller från andra militärdistrikt. Möjligheten finns även att den 14. Armékåren tilldelats egen operationsriktning.
Vad avser mottagande av förband, skulle det kunna styrkas utifrån det ryska övningsmönstret, sannolikt har även andra operationsplaner övats inom dessa övningar. Då minst luftlandsättningsförband övats i att förflyttas till de tre olika regionerna.8Vilket likaväl skulle kunna varit soldater och officerare ur motoriserade och mekaniserade förband, beroende på vilka mobiliserings-/materieldepåer som finns inom de tre regionerna. Den ryska lufttransportförmågan bedömdes 2015, kunde förflytta 60,000 soldater inom loppet av 72 timmar. Rysslands förmåga att genomföra snabba transporter av större förband var även något som bekräftades av den Amerikanska Generallöjtnanten Ben Hodgesunder 2016.9
Givetvis finns även möjligheten att Ryssland kan komma att öka mängden markstridsförband i de tre olika regionerna, på sikt d.v.s. inom två till fyra år. Avseende 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast finns det en uppgift om att ytterligare kaserner upprättas, i syfte att de två nuvarande markstridsbrigaderna skall kunna öka upp till divisionsnivå.10 I fallet avseende 14. Armékåren framkom det redan under slutet av 2014 uppgifter att ytterligare en arktisk brigad skulle upprättas i dess troliga område (Jamalo-Nentsien regionen) under 2016, dock förefaller det ejskett i dagsläget.11
Bedömning av de fyra möjligheterna, krigsplanläggning, egen operativ riktning, mottagande av förband och förbandsökning, kan ej anses vara generisk för de tre regionerna. Inleder vi med krigsplanläggning får det anses vara högst sannolikt i tre regionerna, här får det bedömas att krigsplanläggningen i huvudsak är en defensiv sådan, utifrån de tre regionernas isolerade placering i förhållande till övriga Ryssland. Egen operativ riktning skulle kunna vara troligt i fallet med 14. Armékåren då i en västlig och nordvästlig riktning för att kunna upprätta det s.k. Bastion området. Vad avser både den 11. och 22. Armékåren får det anses vara mindre troligt, då de båda är ”isolerade” från själva Ryssland, varvid en mer defensiv hållning torde vara sannolik.
Vad avser mottagande av förband får det anses vara högst sannolikt i de samtliga tre regionerna. Framförallt då övningsverksamhet har genomförts där det de facto har förflyttats förband till de. Vad avser förbandsökning får det anses sannolikt i fallet för 14. Armékåren och troligt i fallet för 22. Armékåren. Anledningen till varför jag ej bedömer det som troligt i fallet med 11. Armékåren är Kaliningrad Oblast utsatta position, där problematiken är densamma som med t.ex. Gotland, vad som placeras där kommer ej kunna flyttats i händelse av kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt. Varvid det skulle kunna utgöra ett resursslöseri. Här skulle man kunna argumentera för att kasernbyggnationerna skulle utgöra en tydlig indikator, dock bedömer jag att det finns andra förklaringar till det.
Slutsats
Upprättandet av armékårerna på Krimhalvön (22. Armékåren), i Barentsregionen (14. Armékåren) samt Kaliningrad Oblast (11. Armékåren), är sannolikt ett sätt för att, dels kunna genomföra krigsplanläggning i de olika regionerna, dels kunna genomföra mottagande av förstärkningsförband samt leda dessa vid genomförandet av militära operationer. Det utgör troligtvis inte en indikation på att mängden stationerade förband kommer öka markant i dessa tre regioner, utifrån dess geografiska belägenhet i förhållande till övriga Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Belarus Digest 1(Engelska)
British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TvZvezda 1(Ryska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3(Ryska/Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013.
Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000.
Slutnoter
1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony Rossii provel ocherednoye zasedaniye Kollegii voyennogo vedomstva. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2017-06-04)
2Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000, s. 132
Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013, s. 581-582.
3TvZvezda. Arktika-Kaliningrad-Krym: strategicheskiy treugol’nik rossiyskoy oborony. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htm(Hämtad 2017-06-04)
4RIA Novosti. V Krymu sformirovan 22-y armeyskiy korpus Chernomorskogo flota. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170210/1487713296.html(Hämtad 2017-06-04)
RIA Novosti. Shoygu: odinnadtsatyy armeyskiy korpus sformirovan v sostave Baltflota. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160629/1454296699.html(Hämtad 2017-06-04)
5TASS. Tri armeyskikh korpusa beregovykh voysk sozdany na SF, BF i CHF. 2017. http://tass.ru/armiya-i-opk/4276282(Hämtad 2017-06-04)
6Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 76, 78-79, 80-81.
British Broadcasting Corporation. Kaliningrad: New Russian missile deployment angers Nato. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-38070201(Hämtad 2017-06-04)
Russia Beyond The Headlines. Litovkin, Nikolai. What weapons has Crimea received after reunification with Russia?. 2017. https://www.rbth.com/defence/2017/03/21/what-weapons-has-crimea-received-after-reunification-with-russia_724036(Hämtad 2017-06-04)
The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. New missile complex for Russian Arctic. 2016. https://thebarentsobserver.com/en/security/2016/11/new-missile-complex-russian-arctic(Hämtad 2017-06-04)
8TASS. Airborne troops drills in Crimea enter final phase. 2017. http://tass.com/defense/936781(Hämtad 2017-06-04)
Jägarchefen. Den ryska adventen. 2015. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/01/den-ryska-adventen.html(Hämtad 2017-06-04)
Jägarchefen. Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/04/si-vis-pacem-para-bellum.html(Hämtad 2017-06-04)
9British Broadcasting Corporation. US Nato general fears rapid Russian troop deployments. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-36575180(Hämtad 2017-06-04)
Center for Strategic and International Studies. Rathke, Jeffrey. Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-06-04)
10Belarus Digest. Sivitski, Arseni. What Does A New Cold War Mean For Belarus?. 2016. http://belarusdigest.com/story/what-does-new-cold-war-mean-belarus-27882(Hämtad 2017-06-04)

11TASS. Transfer of forces to Russia’s new Arctic command to be completed by mid-December. 2014. http://tass.com/russia/766076(Hämtad 2017-06-04)