Sökresultat för ”vila” – Sida 12

History Repeating?

Sammanfattning

Sovjetunionens marin förefaller redan 1934 lagt det militärteoretiska ramverket för maritima jägar-/specialförbandsoperationer samt utformning av dessa förbandstyper för att kunna agera på det taktiska, operativa och strategiska djupet. En eventuell koppling kan finnas redan under 1930-talet mellan dessa förbandstyper och den sovjetiska säkerhets- och/eller underrättelsetjänstens operationer. Detta historiska ramverk går även att spåra till nutid, avseende hur olika former av operationer eventuellt bedrivs i vårt direkta närområde.

Analys

Ibland gör man fynd och tycker sig se samband. Detta inträffade då jag gick igenom litteratur tidigare i veckan, v744, som packats undan. Huruvida det kan tänkas finnas ett samband med 1930-talet och vår egen nutid överlåter jag till er läsare att avgöra, men för mig ter det sig relativt klart att i vissa fall har historien och nutiden mer gemensamt än vad som kan te sig vid första anblick. Så är fallet med ryska maritima specialförbandsoperationer men eventuellt även dess säkerhets-/ och/eller underrättelsetjänsts agerande.

Det första omnämnandet i sovjetisk militärteoretiska sammanhang av vad som idag skulle benämnas maritima specialförbandsföretag förefaller vara skrivet redan 1934. Tankarna finns i en sex sidig essä med namnet Landstigningsoperationer, författaren var Ivan Isakov sedermera Amiral. I denna essä argumenterar han att landstigningar kan indelas i tre storleksordningar, strategiska och taktiska landstigningar samt vad han benämner landsättning av landstigningspatruller.¹Där det är de sistnämnda, landstigningspatruller, som har bäring mot maritima specialförbandsföretag.

Bild 1. Exempel på landstigningspatrulls uppgiftslösande.

Isakov karakteriserar dessa landstigningspatruller med att de är mycket små i sin storlek, de har främst förstöringsuppgifter, kan utnyttjas för att organisera partisanverksamhet, styrkan är lättrörlig och genomförandena är korta enbart några timmar om det ej rör sig om att organisera partisanverksamhet, styrkan utgår från en bas och ett fartyg och återkommer till fartyget samt basen efter genomförandet.² Här måste det framföras att Isakov var väldigt framsynt i sitt tänkande, då han redan 1934 formulerar grunderna för vad som utgör själva essensen av maritima specialförbandsföretag. I sammanhanget är det även intressant att notera, att Isakov 1933 även var medförfattare till en skrift om ubåtsoperationer.

Huruvida någon praktisk utveckling av dessa militärteoretiska tanker kring landstigningspatruller skedde under 1930-talet, får anses vara oklart. Vissa historiker gör dock bedömningen att det kan vara möjligt att både rekognosering med landsatta patruller men även landsättning av underrättelseofficerare genomfördes under 1930-talet från ubåt, i Östersjöregionen men även i Barentshav där Finland vid den tiden hade kust samt Norge, som fortfarande har. Därutöver ses det även som möjligt att renodlade rekognoseringsföretag genomfördes med ubåtar under den perioden i samma geografiska områden.³

Viss praktisk utveckling avseende konceptet med landstigningspatruller får dock anses varit möjlig. Detta kopplat till den verksamhet som EPRON, Ekspeditsija Podvodnyvh Rabot Osobogo Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Expeditionen för undervattensarbeten av särskild betydelse, bedrev fram till krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. EPRON förefaller bedrivit en omfattande inhämtningsverksamhet. Ett intressant exempel avseende möjligheten att konceptet med landstigningspatruller kan ha utvecklats innan andra världskrigets utbrott, är den grupp av dykare ur EPRON som lämnade ubåten SJ-112 genom torpedtub i undervattensläge under en övning vid den nuvarande Stilla havs marinen (StHM).⁴

Nu behöver denna verksamhet ej vara kopplad till landstigningspatruller, då EPRON kom att genomföra inhämtningsverksamhet främst genom bärgning. Härvid får förmågan att dolt kunna ta sig till områden med en ubåt och därefter slussa ut dykare för att genomföra någon form av bärgning av materiel anses vara viktig. Varvid detta kan ha varit det övergripande syftet med att de ansåg sig vara nödgade att pröva/utveckla en sådan teknik. Intressant att notera är dock upprättandet av RON, Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Specialförbandskompani, inom Östersjömarinen (ÖM) vid krigsutbrottet, 1941, mellan Tyskland och Sovjetunionen. Förbandet kom i huvudsak bestå av personal från EPRON. RON kom att genomföra stridsföretag men även rekognosering och klassiska EPRON uppgifter under andra världskriget.⁵

Vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen, 22JUN1941, kom även ett särskilt förband inom den Norra Marinen (NM) upprättas, 05JUL1941, för att genomföra inhämtning och stridsföretag. Redan en vecka efter upprättandet av detta förband kom de påbörja lösande av uppgifter.⁶ Detta förband, men även de övriga spaningsavdelningarna som upprättades inom de olika Sovjetiska marinerna, kom med tiden att utbildas inom klassiska förmågeområden för jägar- och specialförband syftandes till att genomföra strids- och spaningsföretag. Utbildning genomfördes inom områden såsom förstöring av konstobjekt, särskilda metoder för landsättning och upphämtning men även att organisera partisanverksamhet.⁷ I sammanhanget är det intressant att notera att även vid Svartahavs marinen (SvHM) upprättades under sensommaren/hösten 1941 vid krigsutbrottet ett särskilt förband för att genomföra inhämtnings- och stridsföretag.⁸Således, vid tre av Sovjetunionens mariner upprättades nästan omedelbart vid krigsutbrottet vad som kan karakteriseras som maritima jägar- eller specialförband.

Vad som är intressant att notera med de maritima jägar-/specialförband som upprättades under andra världskriget i Sovjetunionen är den breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder som tillämpades. Utöver klassisk fot- och skidmarsch för att passera motståndarens linjer, utnyttjades även fallskärm, givetvis fartyg där omlastning utnyttjades till mindre båtar för att ta sig i land och från land till havs. Därutöver utnyttjades även ubåtar för att dolt sätta iland dessa enheter.⁹ Denna breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder förefaller även vara något som dess motsvarigheter under det kalla kriget besatt.¹⁰

Modus operandi vid landsättning av de sovjetiska marina jägar-/specialförbanden under andra världskriget från ubåt, förefaller varit att inledningsvis med ubåt närma sig landstigningsplatsen under mörker. Därefter vid gryning spana av området med hjälp av periskop, för att därefter under dagen inta bottenläge och vänta, för att slutligen under natten bryta vattenytan och landsätta enheten, dessa mötes oftast upp av en mottagningskommitté i form partisaner. Totalt skall cirka 50 landstigningar genomförts under andra världskriget från ubåtar, varav 39 stycken skall ha varit inom ramen för den nuvarande NM, medan ett okänt antal även skall ha genomförts inom ramen för den nuvarande ÖM.¹¹

Under det finska vinterkriget, 1939-40, skall även ett mindre förband under ÖM ledning genomfört stridsföretag bakom de finska linjerna, förbandet skall varit baserat i Kronstadt på ön Reitskär, inne i den Finska Viken.¹² Det får anses vara möjligt att detta förband var en tidig föregångare till de förband som sedan kom att upprättas vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under det finska vinterkriget kom även sovjetiska ubåtar att agera i Bottenhavet, Ålandshavet, Finska viken och Östersjön mot Finland, men även längs med den finska kusten av Barentshav.¹³

Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det väldigt intressant att notera, dels hur snabbt dessa maritima jägar-/specialförband kom att upprättas vid krigsutbrottet, dels hur väl dessa förbands verksamhet kommer korrelera mot Isakovs tidiga tankegångar avseende landstigningspatruller från 1934. Isakov hade innan krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Tyskland varit kommenderad till Generalstabens operationsavdelning, varit chef för Sjökrigsskolan i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg, varit stabschef för Östersjömarinen samt innehaft befattning vid flottstaben i Moskva.¹⁴ Härvid kan hans tankar förmedlats ut i den egna organisationen.

Dock måste det som minst, ses som möjligt att tankegångar och några former av planer fanns upprättande avseende maritima jägar- och specialförband hos de olika sovjetiska marinerna. Då upprättandet skedde så pass snabbt, kan det ej varit en renodlad ad hoc verksamhet som drogs i gång, utan som minst torde det funnits någon form av beredskapsplanering kring detta. Framförallt då Isakovs tankar från 1934 så väl korrelerar med den verksamhet som senare kommer bedrivas av dessa förband under andra världskriget.

Här bör tilläggas att tankarna och förbandsutveckling avseende jägar- och specialförbands liknande enheter, skedde kontinuerligt från den ryska revolutionen och framåt. Dessa delar fanns både inom den Röda Armén men även inom den sovjetiska säkerhetstjänsten och dess militära underrättelsetjänst. Framför allt utvecklades ett tänkande kring mer okonventionell krigföring, såsom tankegångarna kring upprättandet av luftlandsättningstrupperna och dess funktion inom det s.k. djupanfallet.¹⁵ Men även utnyttjandet och understödjandet av revolutionära element,¹⁶ torde ha format ett tänkande kring okonventionell krigföring och i dess förlängning utnyttjande av olika former av jägar- och specialförband.

Således att de maritima jägar-/specialförbanden i Sovjetunionen lyckades organisera sig snabbt vid krigsutbrottet men även lösa uppgifter, kan bero på ett antal möjliga faktorer. Den förstaär att det fanns ett militärteoretiskt tänkande/ramverk kring hur mindre maritima förband kunde utnyttjas på det taktiska, operativa och strategiska djupet. Det andra är den förmåga som utvecklades efter den ryska revolutionen avseende utnyttjande av mindre förband som skulle lösa uppgifter på det tidigare nämnda djupet. Den tredje är att det möjligtvis måste funnits en plan för iståndsättande av dessa marina förband i händelse av en väpnad konflikt.

Vad som blir särskilt intressant är Isakovs tankegångar att dessa förband skulle kunna organisera partisanverksamhet.¹⁷ Men även hur dessa förband när de väl var upprättade kom att samarbeta tillsammans med sovjettrogna motståndsrörelser (partisaner).¹⁸ Dessa motståndsrörelser torde kunna ses som en tidig form av stödnätverk för dessa maritima jägar-/specialförband, för att nyttja ett nutida begrepp. Härvid skulle det även kunna finnas en koppling mellan den sovjetiska marinen, dess underrättelsetjänst och de underjordiska nätverk som Sovjetunionen och Komintern utvecklade i Europa under mellankrigstiden.

En väldigt intressant uppgift belyses i Wilhelm Agrellsbok ”Stora Sabotageligan”,som berör just dessa underjordiska nätverk. Där det framkommer att en svensk medborgare, agent, rekryterats för att driva ett kurirnätverk av vad som förefaller vara en sovjetisk underrättelseofficer som illegalt vistades i Sverige med täckhistoria, en s.k. illegalist.¹⁹Utöver detta kurirnätverk, som i sig är intressant, ombads den svenska agenten 1933, att försöka finna och köpa ett pensionati Stockholms skärgård som skall kunna ta emot gäster året om, där det enda kravet var att pensionatet skulle ligga näravattnet, kostnaden för detta inköp skulle ej vara något problem enligt den sovjetiska underrättelseofficeren. Detta inköp blev dock inte av, åtminstone inte med denna svenska agent, utan den svenske agenten kom därefter bli ombedd att finna och hyra en stuga, i Stockholms skärgård.²⁰

Bild 2. Sovjetiska patrullområden för ubåtar, 22JUN1941.

Här blir även de uppgifter som publicerats om sovjetiska ubåtars patrullområden i Östersjön vid andra världskrigets utbrott intressanta. Dessa uppgifter visar tydligt att Stockholms skärgård utgjorde ett patrullområde.²¹ Hur djupt in i skärgården patrullområdet sträckte sig är dock oklart. Dock får det ses som möjligt att Sovjetunionen under 1930-talet kom att rekognosera dessa områden för att, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjön, kunna verk²²
a där med sitt ubåtsvapen.

Således blir de tidigare omnämnda uppgifterna om eventuella intransporter av underrättelseofficerare med hjälp av ubåt under 1930-talet mycket intressanta. Ett pensionat skulle möjliggjort att individer skulle haft ett, utåt sett, trovärdigt svepskäl för att t.ex. ta en lång helg och vila upp sig, där de kan ha tillförts utrustning som t.ex. transporterats in med hjälp av ubåt. Därutöver skulle det möjliggöra att individer illegalt skulle kunnat ta sig in eller ut på ett relativt oskyldigt sätt, då gäster kommer och går på pensionat, därtill skulle en större mängd individer som kommer eller lämnar, ej väcka uppmärksamhet. En stuga är mer problematiskt, om än att den kan fylla samma funktion blir det svårare att ha ett flöde av individer som kommer och går, då det på ett helt annat sätt skulle kunna dra till sig uppmärksamhet och bli svårförklarligt.

I detta perspektiv blir Bengt Nylanders uppgifter i boken ”Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage” återigen intressanta. Där han beskriver under ubåtsjakten vid Hårsfjärden att Säkerhetspolisen, SÄPO, skall ha kontrollerat de hus i kustbandet som var inköpta av utländska medborgare. Då en arbetshypotes fanns om landbaserat stöd,²² till den främmande makt som kränkte svenskt inre vatten. Här bli nyligen framkomna uppgifter intressanta, att svensk underrättelsetjänst under 1980-talet skulle kommit i kontakt med en sovjetisk medborgare som, dels bedömdes ha hög trovärdighet, dels hade krigsplacerats i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i vad som förefaller vara en inhämtande befattning. Denna källa var avsedd att verka i Sverige i händelse av en väpnad konflikt och skulle ta sig in i Sverige innan ett krigsutbrottet. Där bl.a. en av innästlingsmetoderna för dessa operatörer var att utnyttja ubåt, utöver att ta sig in med färja eller över landgränsen, vid Norrbotten, mellan Sverige och Finland.²³

Sett till nutid, så blir dessa uppgifter från 1930-talet väldigt intressanta kopplat till den publicitet om ryska medborgares köp av faciliteter samt mark i Finland. Där köpen genomförts nära militära installationer och i militärstrategiskt viktiga områden, där t.ex. hotell nämns som en del av vad som upphandlats. Men även strandnära faciliteter och mark nämns, ²⁴vilket gör att en koppling återigen finns till 1930-talet i dubbel bemärkelse. Den finska säkerhetspolisen, SKYPO, har även uppmärksammat dessa inköp på ett väldigt tydligt sätt,²⁵vilket får anses var en tydlig indikator att de ser allvarligt på frågan. Framförallt när SKYPO är en av de mest ”tystlåtna” säkerhetstjänsterna i Europa.

Vad som skulle kunna tala emot de finska uppgifterna, är under 1930-talet i Sverige försökte Sovjetunionen utnyttja en ”bulvan” i form av agent i syfte att upphandla faciliteter, vilket får anses vara ett fullt naturligt agerande av en underrättelsetjänst. Å andra sidan kan SKYPO även ha uppsikt över finska medborgare med kopplingar till Ryssland som genomför inköp, på samma sätt som svenska SÄPO under 1980-talet kan haft svenska medborgare under uppsikt med kopplingar till utländska medborgare som kan tros utgjort underrättelseofficerare motsv. Vad som sägs och skrivs och vad som de facto genomförs kan vara vitt skilt när det kommer till säkerhets- och underrättelsetjänst.

Slutsats

Modus operandi förefaller i mångt fortfarande vara detsamma som före, under och efter det kalla kriget i vissa avseenden. Därutöver är det väldigt intressant ur ett strikt militärteoretiskt perspektiv att notera den framsynthet som fanns i Sovjetunionens väpnade styrkor, som sannolikt fortfarande finns i de ryska väpnade styrkorna, kring olika former av krigföring och framförallt de mer okonventionella delarna. Vad som i dag skulle betraktas som s.k. ”hybridkrigföring” men främst får ses som krigets föränderliga natur och behovet av anpassning utifrån de yttre faktorer som väpnade styrkor o.dyl. genom sitt/sina uppdrag/uppgifter är satta att påverka, för att uppnå ställda målsättningar.

Avslutningsvis kommer man osökt att tänka på låttexten till Propellerheads låt ”History Repeating”:

”But to me it seems quite clear

That’s it’s all just a little bit of history repeating.”

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

YLE 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010.

Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996.

Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986.

Slutnoter

¹Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

²Ibid.

³Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990, s. 81.

Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995, s. 7-9.

Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.

⁴Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 19-20.

⁵Ibid. s. 36.

⁶Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 20-22.

⁷Ibid. s. 30-31.

⁸Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996, s. vii.

⁹Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 22, 24-25, 27, 30.

¹⁰Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 67-68.

¹¹Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.

¹²Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

¹³Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.

¹⁴Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

¹⁵Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 6-9.

¹⁶Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 21, 23-24.

¹⁷Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

¹⁸Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.

¹⁹Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 40, 44-45.

²⁰Ibid. s. 41.

²¹Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 101.

²²Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.

²³Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.

²⁴YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2017-11-05)

²⁵Hufvudstadsbladet. Lundberg, Stefan. Ryssar köper fastigheter åt ”gröna män” i Finland. 2016. https://www.hbl.fi/artikel/il-skypo-misstanker-att-ryssland-koper-finlandska-fastigheter-till-sina-soldater/(Hämtad 2017-11-05)

Aurora – Carpe diem

av Bo Hugemark Värdlandstödet övades under Aurora. Bilden visar ett deltagande amerikanskt förband utrustat med luftvärnssystemet Patriot. Foto: Astrid Amtén, Försvarsmakten. ”Aurora är latin och betyder morgonrodnad vilket är det färgspel som uppstår på himlen när solen går upp”. Så står det på Försvarsmaktens hemsida som svar på frågan ”Vad betyder Aurora?” Varför det valts […]

Automation och robotisering i samhället – kan Sverige välja att stå utanför?

av Mats Olofsson Sveriges välstånd avhänger i hög grad på att vi förmår anpassa vår industri/ produktionsresurser till den tekniska utvecklingen. Foto: Zapp2Photo/Shutterstock I dagspressen florerar mängder av artiklar om automation och artificiell intelligens, men också om de hot dessa företeelser kan komma att innebära. Samtidigt går Sveriges industri urstarkt och många tar det för […]

Militärstrategisk doktrin 2016

Ca ett och ett halvt år har gått sedan MSD 16 fastställdes av Överbefälhavaren. Den förefaller ha tagits emot på …

Läs mer →

Tillfälliga hamnar

Sammanfattning

Den ryska Norra Marinen förefaller tillförts materiel för att upprätta tillfälliga hamnar, som minst förefaller 450 m kajelement tillförts, ett särskilt förband har även upprättas inom den Norra Marinen för handhavandet av denna materiel samt upprättande av tillfälliga hamnar. Införandet av denna materiel samt upprättandet av förbandet skapar handlingsfrihet för den ryska Norra Marinen, dels genom att ett rörligt baskoncept kan tillämpas, dels genom att det norra militärdistriktet (MD N) kan välja platser som tidigare ej medgetts för att kunna upprätta t.ex. inhämtnings- och verkanssystem, samt utnyttja civila fartyg för materiel- och trupptransporter till platser som saknar adekvata fasta installationer för i- och urlastning. Detta kan i förlängningen innebära ett förändrat operativt mönster i det Ryska Arktis.

Analys

Den 06OKT2017 publicerades i tidningen Izvestija en mycket intressant artikel som berörde den ryska Norra Marinen (NM). Artikeln kom beröra förmågan att upprätta tillfälliga hamnanläggningar. Enligt Izvestija skall det inom NM under 2016 upprättats ettförband för att, dels handha denna form av materiel, dels kunna upprätta tillfälligahamnanläggningar. Förbandet förefaller ha två olika flytande kajelement som kan nyttjas för att skapa de tillfälliga hamnarna, projekt 16181 och 15163,¹ tillverkade av ”Aktiebolaget för skeppsbyggnad och reparation” (fritt översatt).

Militärhistoriskt är det sannolikt vid Operation Overlord d.v.s. de västallierades landstigning, 06JUN1944, längs den franska kusten under andra världskriget som tillfällig hamnmateriel nyttjades för första gången, i större omfattning. De s.k. Mulberry hamnarna kom placeras vid två platser längs den franska Normandiekusten.²Efter enbart två veckor hade de västallierade enbart en tillfällig hamn att utnyttja, då den ena blåst sönder vid en kraftig storm.³Denna lösning kom visa på hur logistiken vid en landstigning och efterföljande utvidgning av s.k. brohuvud kan genomföras när ingen hamn finns tillgänglig och inte kan besättas inom en rimlig tid.

Enligt Izvestija skall den tillfälliga hamnmaterielen kunna nyttjas för ett antal olika typfall inom NM, tre stycken kan identifieras i Izvestijas artikel. Det första typfallet är att upprätta tillfälliga hamnområden, där fartyg kan bunkra under en väpnad konflikt.⁴ Här får det antas att NM ser en möjlighet att de fasta hamnområdena kan vara utslagna, alternativt är platser som är under bevakning och därmed förenklas bekämpningen av fartyg som närmar sig de. Därutöver skapar det svårigheter för en motståndare att kunna bekämpa logistikorganisationen för NM, då detta system medger rörliga bunkrings- och laddningsområden (BOLO).

Det andra typfallet är förtöjningsmöjligheter vid öar i Arktis.⁵ Har kan det antas att användandet av denna tillfälliga hamnmateriel medger ett mer rörlig uppträdande, då öar som ej har permanenta hamnanläggningar kan nyttjas. Därmed ökar även NM förmåga att placera ut t.ex. sensor- och/eller verkanssystem över en betydligt större yta, samt agera mer rörligt d.v.s. befinna sig ett antal dygn på en ö för att därefter byta till en ny ö osv. Det tredje typfallet som nämns är utnyttjande av dessa tillfälliga hamnar för olika ändamål i fredstid,⁶ här kan antas att de kan nyttjas vid t.ex. forskningsexpeditioner o.dyl.

Ett fjärde typfall går även att identifiera, som ejomnämns i Izvestija artikel, vilket är att den tillfälliga hamnmaterielen givetvis går att nyttja vid landstigningsoperationer. Dock krävs det, sannolikt även i de övriga typfallen, att pontonbromateriel o.dyl. måste användas för att möjliggöra förflyttning från kajelementen intill land och vissa fältarbeten för att kunna ansluta till vägnät o.dyl. på motsvarande sätt som de s.k. Mulberry hamnarna anordnades under Operation Overlord 1944.

Ur ett operativt och till del strategiskt perspektiv, blir det andra och fjärde typfallet mycket intressant att studera. Vad som går att utläsa genom öppna källor är att landstigningsförmågan med specialtonnage d.v.s. farkoster som är anpassade för landstigningsoperationer är väldigt begränsad för den ryska marinen, främst inom NM, Östersjömarinen (ÖM) och Stilla havet Marinen (StHM), inom Svarta havet Marinen (SvHM) är förmågan något bättre.⁷ Detta är även något som påtalats ett flertal gånger i olika analytiska sammanhang av både tankesmedjor, statliga institutioner men även privata bedömare.

Ur ett historiskt perspektiv kan det noteras, att redan under de kalla kriget bedömdes det tillgängliga specialtonnaget för landstigningsoperationer inom ÖM som bristfälligt. Dock antogs den Sovjetiska varvskapaciteten vara av sådan art att de snabbt kunna tillverka specialtonnage. Därtill ökades förmågan med de civila RORO-fartygens införande, där samtliga fartyg i grunden ägdes av Sovjetunionen, om än att de genomförde civila transporter.⁸Ryssland förefaller i nutid även säkrat upp civil transportkapacitet för den ryska flottan, genom att vid behov kunna överföra civilt tonnage till den ryska flottan.⁹

Nackdelen med civila tonnage är dock att det krävs infrastruktur för att kunna genomföra i- och urlastning på ett adekvat sätt, kontra utnyttjandet av specialtonnage såsom renodlade landstigningsfartyg. Detta begränsar givetvis handlingsfriheten kring vart de civila tonnaget kan tänkas nyttjas.¹⁰ Varpå en liknande situation som de västallierade stod inför vid Operation Overlord kan uppstå, inga hamnar bedöms kunna säkras inom en rimlig tid för att möjliggöra en styrketillväxt, eller de område som säkras för att möjliggöra styrketillväxt ligger felaktigt i förhållande till den övriga operationens genomförande.

Utnyttjandet av tillfällig hamnmaterial begränsar givetvis handlingsfriheten till del. Då det oftast kräver att specialtonnage i form av landstigningsfartyg först utnyttjas. Därefter krävs det uppbyggnad av urlastningsområde med kajområden samt t.ex. kranar, pontonbroar o.dyl. för att möjliggöra en effektiv urlastning. Något som kan försvåras om motståndaren har hög rörlighet eller territorialförsvarsförband samt flygförband inom området som kan påbörja motstötar mot den genomförda landstigningen samt utbyggnaden av urlastningsområdet.

Vad är då specifikt med projekt 16181 och 15163? Inleder vi med Projekt 16181 har kajen förmåga att ta emot fartyg med deplacement på upp till 25,000 ton. Kajen har en längd om 50 m, en bredd om 13,5 ett djupgående om 1,75 m, körbana om 9 m, totalhöjd av 4 m samt en egen vikt om 1,100 ton och är gjord av förstärkt betong, totalt kan fyra stycken kajlängder sammankopplas. Projekt 16183 är även utrustade med vatten-, el- och ångledningar. Den har ingen egen framdrivning utan flyttas med hjälp av bogserbåt. Projekt 15163 har en längd om 50 m, bredd om 13,5 m, totalhöjd om 4,3 m, djupgående om 0,8 m, egen vikt om 530 ton, körbana om 7,2 m samt är gjord av stål.¹¹

I Izvestijas artikel nämns inget kring hur många av dessa flyttande kajelement som tillförts den ryska marinen och NM. Enligt en(1) privat sida, förefaller dock, som minst, fem stycken Projekt 16181 tillförts NM och fyra stycken Projekt 15183, utgående från respektive kajelements identifikationsnummer. Detta skulle innebära en kajkapacitet om 250 m med Projekt 16181 och 200 m med Projekt 15183.¹² Siffran kan vara högreavseende mängden kajelement som tillförts, då Izvestija nämner att respektive ”leverans”, här antar jag individnummer, skall bestå av fyra kajelement/pontoner. Vad som även är intressant att notera är att, minst, ett kajelement förefaller tillförts den Kaspiska flottiljen, utöver det omnämns inga av de övriga ryska marinerna.

Vad gör då detta intressant? Det blir intressant ur tre perspektiv. Det första perspektivet innebär att den ryska arktiska strategin med posteringar på öar, kan tänkas öka, då dessa flytande kajelement sannolikt är relativt billiga att bygga kontra permanenta lösningar, vilket innebär att mängden posteringar likaså kan tänkas öka. Därutöver ökar onekligen möjligheten till att upprätta ett mer rörligt posteringskoncept av tillfällig karaktär, kontra de mer permanenta som varit/är under uppbyggnad.¹³ Sammantaget kan det innebära att de posteringar som nu upprättats enbart kan vara början, på en ökad uppbyggnad och förändrat operativt uppträdande i det ryska Arktis.

Det andra perspektivet innebär att förmågan att förflytta förband och materiel trots begränsningar i specialtonnage (landstigningsfartyg) har ökat i och med tillförseln av dessa tillfälliga kajelement. Då detta innebär att andra former av fartyg d.v.s. civila även kan utnyttjas för trupp- och materieltransporter till platser där de normalt sett ej skall ha kunnat genomföra i- och urlastningar. Dock kommer det givetvis krävas olika former av stödåtgärder med t.ex. fältarbeten såsom läggande av pontonbroar till och från kajelementen m.m.

Det tredje perspektivet är att detta även påverkar vårt direkta närområde. Med anledning av hur dessa tillfälliga hamnelement är uppbyggda kan de mycket enkelt förflyttas via de inre vattenvägarna från norra Ryssland d.v.s. det norra militärdistriktet (MD N), till det västra militärdistriktet (MD V) via den s.k. Vitahavskanalen. Dock förefaller det enbart vara MD N som har denna förmåga på förbandsnivå i dagsläget. Vilket indikerar att det är inom MD N geografiska ansvarsområde förmågan är tänkt att finnas samt nyttjas.. Dock måste möjligheten alltid beaktas för en relativt snabb förflyttning av dessa tillfälliga hamnelement, till andra geografiska områden.

Vad avser styrkor och svagheter med dessa tillfälliga hamnelement kan några identifieras. Styrkan i det hela är att man skapar sig handlingsfrihet inom olika förmågespektrum (rörlighet, logistik, skydd och verkan), här kan nämnas några som möjligheten till att välja plats för i- och urlastning ökar, förmågan till att välja platser för att genomföra inhämtning och verkan ökar osv. Svagheter är bl.a. att kajelementen måste förflyttas med bogserbåt vilket sänker framryckningshastigheten, därtill får det ses som ett frågetecken kring hur pass väl en förflyttning går att genomföra över öppet hav eller om den måste ske kustnära, för att kajelementet ej skall gå förlorad vid t.ex. hög sjö. Därtill de övriga stödåtgärder som sannolikt måste till för att medge en i- och urlastning, vilket sannolikt tar någonstans mellan 24-36 timmar att genomföra.

Slutsats

Den ryska marinen och den Norra Marinen i synnerhet, har igenom förbandssättningen av tillfällig hamnmateriel skapathandlingsfrihet. Handlingsfrihet dels genom att kunna agera med ett mer rörligt koncept som försvårar bekämpning i händelse av en väpnad konflikt samt ökar mängden platser att agera ifrån både i fred, kris och krig, dels kunna utnyttja civilt tonnage i syfta att genomföra materiel- och förbandsförflyttningar. Möjligheten att förflytta denna tillfällig hamnmateriel till vårt direkta närområde, innebär även att mängden platser som kan utnyttjas för i- och urlastning inom ramen för olika operationer markant har ökat.

Sammantaget innebär det att den ryska marinen och dess norra marin i synnerhet har möjligheten att välja på ett stort spektrum av platser för genomförande av i- och urlastning, då de kan tillämpa specialtonnage (landstigningsfartyg), civila och militära fartyg vid redan befintliga hamnar samt civila och militära fartyg vid tillfälliga hamnar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aktiebolaget för Skeppsbyggnad och reparation 1, 2(Ryska)

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Daily Mail 1(Engelska)

Defense Intelligence Agency 1(Engelska)

Izvestija 1(Ryska)

Office of Naval Intelligence 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Russian Ships 1(Engelska)

Rysslands President 1(Engelska)

The Telegraph 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Engelska)

Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Slutnoter

¹Известия. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. «Умные причалы» усилят Северный флот. 2017. https://iz.ru/632630/aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/umnye-prichaly-prishli-na-severnyi-flot(Hämtad 2017-10-22)

²The Telegraph. Sawer, Patrick. The concrete D-Day hulk that helped defeat Hitler. 2014. http://www.telegraph.co.uk/history/world-war-two/10871668/The-concrete-D-Day-hulk-that-helped-defeat-Hitler.html(Hämtad 2017-10-22)

³Daily Mail. Enoch, Nick. Original 1942 blueprints of Mulberry harbour that made D-Day possible and Hitler’s architect envious are expected to fetch £60,000. 2010. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2161119/Mulberry-harbour-original-blueprints-allowed-D-Day-Nazis-envious-expected-fetch-60-000.html(Hämtad 2017-10-22)

⁴Известия. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. «Умные причалы» усилят Северный флот. 2017. https://iz.ru/632630/aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/umnye-prichaly-prishli-na-severnyi-flot(Hämtad 2017-10-22)

⁵Ibid.

⁶Ibid.

⁷Russian Ships. Russian Navy 2017. 2017. http://russianships.info/eng/today/(Hämtad 2017-10-22)

Office of Naval Intelligence. The Russian Navy: A Historic Transition. Washington DC: Office of Naval Intelligence, 2015, s. 16.

Defense Intelligence Agency. Russia Military Power: Building a Military to Support Great Power Aspirations. Washington DC: Defense Intelligence Agency, 2017, s. 69.

Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2017. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 34.

⁸Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 56.

Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 17.

⁹President of Russia. Meeting on developing the Armed Forces. 2014. http://en.kremlin.ru/events/president/news/47061(Hämtad 2017-10-22)

¹⁰Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 89, 93.

¹¹Известия. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. «Умные причалы» усилят Северный флот. 2017. https://iz.ru/632630/aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/umnye-prichaly-prishli-na-severnyi-flot(Hämtad 2017-10-22)

Открытое акционерное общество «Судоремонтно-судостроительная корпорация». Проект 16181. 2017. https://www.gsverf.ru/the-heavy-quay-berth-made-of-reinforced-concrete-project-16181.html(Hämtad 2017-10-22)

Открытое акционерное общество «Судоремонтно-судостроительная корпорация». Проект 15163. 2017. https://www.gsverf.ru/heavy-metallic-energy-pontoon-project-15163.html(Hämtad 2017-10-22)

¹²Водный транспорт. Проект 16181, тип ПЖТ-86. 2017. http://fleetphoto.ru/projects/3067/(Hämtad 2017-10-22)

Водный транспорт. Проект 15163, тип ПМТ-Т. 2017. http://fleetphoto.ru/projects/3960/(Hämtad 2017-10-22)

¹³British Broadcasting Corporation. Russia’s new Arctic Trefoil military base unveiled with virtual tour. 2017. http://www.bbc.com/news/world-europe-39629819(Hämtad 2017-10-22)

Reuters. Osborn, Andrew. Putin’s Russia in biggest Arctic military push since Soviet fall. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-arctic-insight/putins-russia-in-biggest-arctic-military-push-since-soviet-fall-idUSKBN15E0W0(Hämtad 2017-10-22)

Aurora 17 och totalförsvaret – en observation och en reflektion

av Lars Holmqvist Tygmärke utdelat till deltagande soldater i Aurora 17. Foto: Lars Holmqvist. När detta skrivs går försvarsmaktsövningen Aurora 17 in i sina allra sista moment. Som medlem i Hemvärnet har jag själv haft förmånen att få delta under en del av förra veckan och dessa dagar var mycket intressanta. Under de militära övningar […]

Främmande undervattensverksamhet i Gävle hamn 2017-06-29. Analys av ekolodsbilder

4 bilagor av Nils-Ove Jansson och Nils Engström Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. […]

Obemannade Flygande Farkoster

Reflektion

Ytterligare en övning (FMÖ’17), ytterligare observationer av ObemannadeFlygande Farkoster¹eller som det populärt benämns i media, drönare (kommer hädanefter i inlägget benämnas OFF). Vad avser OFF problematiken kring Försvarsmaktens övningsverksamhet finns det sannolikt två dimensioner. Den ena är att en del av observationerna sannoliktgår att härleda till medborgare som helt enkelt vill se vad som övas, då mindre OFF:er är överkomliga för privatpersoner. Den andra är att en del av dessa observationer troligtvis går att härleda till främmande makt/-ers inhämtningsverksamhet riktad mot Försvarsmakten. Vilket är vad detta inlägg kommer fokusera kring.

Inledningsvisbör det översiktligt beskrivas hur militär övningsverksamhet kan vara upplagd, då det till del kommer ge vissa grundfundament för att förstå hur en riktad inhämtningsoperation mot Försvarsmaktens verksamhet kan tänkas planeras av främmande makt/-er. Här kommer jag förutsätta att inhämtningen är riktad mot kompani- och bataljonsövningsverksamhet, då detta kan ge en främmande makt svar på taktik men även förmågor, då plutonsnivåer generellt (gäller dock ej alla förband) är på stridsteknisk nivå och blir därmed relativt ointressant, för främmande makt/-er.

Övningar för kompanier och bataljoner följer till del ett ”skript” om man vill benämna det så, i form av målsättningar. Men övningarna i sig försöker i största möjliga mån vara konsekvensstyrda. Det vill säga kompanichef A agerande, följer ej ett skript så länge det ”bär” mot övningsmålsättningarna, vilket i sin tur innebär att t.ex. kompanichefs B agerande mot A:s ej på något sätt har kunnat förutsättas i övningsplaneringen, övnings är s.a.s. levande i största möjliga mån. Vilket gör att de taktiska chefernas förmåga att fatta beslut och bli taktiskt ”listiga”, ökar. Vad som dock blir en tydlig avgränsning är övningsterrängen d.v.s. inom följande kvadratkilometer skall övningen genomföras. Vilket givetvis begränsar chefernas handlingsfrihet och givetvis gör chefernas agerande, till del, förutsägbart för övningsledaren. Detta gör även vårt agerande till del förutsägbart för främmande makt/-er som genomför en riktad inhämtningsoperation. Dock, trots en tydlig geografisk avgränsning kommer chefernas levande agerande göra det svårt för en främmande makt att förutsäga vad och hur förbanden kommer göra samt när.

Detta innebär för en främmande makt att det antingen krävs tillgång till övningsplaneringen i stort för att kunna förutsäga eller avgöra när ett visst intressant agerande kanske sker, som är värt att inhämta information om. Eller om hela övningen i sig bedöms som intressant kan det innebära att det krävs utöver OFF annan inhämtningsförmåga på plats, för att kunna veta när en viss förbandstyp påbörjar ett övningsmoment eller verksamhet är på väg att påbörjas, för att kunna initiera sin riktade inhämtningsverksamhet med en OFF.

Vilket för oss in på därefter. Detta gör att den/de främmande makt/-erna måste kunna styra sina OFF:er för att kunna genomföra sin riktade inhämtning. I och med detta så uppstår en rad problem för den/de som genomför denna form av riktade inhämtning. Att styra en OFF från ena sidan av jorden och genomföra sin verksamhet på andra sidan av jorden, är inga problem, dock blir farkosterna utformade därefter d.v.s. relativt stora. Sett till vad som rapporterats i media,² förefaller det ej röra sig om större farkoster utan mindre, vilket innebär att avståndet för att styra dessa farkoster blir relativt nära. Därtill får det ses som sannolikt att främmande makt/-er som genomför riktad inhämtning med OFF på svenskt territorium i största möjliga mån använder civila OFF:er, här bör tilläggas att många militära OFF även kan vara civila OFF som finns på den öppna marknaden.³Det vill säga, det rör sig i största möjliga mån ej om särskilt militärt anpassade konstruktioner som skulle kunna härledas till en specifik stat. Givetvis kan det finnas situationer då särskilda militära konstruktioner utnyttjas, dock får det antas vara i skydd av mörker o.dyl. sådana används, i syfta att försvåra visuell observation samt dokumentation av en sådan farkost.

Bild 1. Exempel på inhämtningsgrupp.

Således kan några slutsatser skönjas avseende denna typ av riktad inhämtningsverksamhet. För att kunna dölja sitt ursprung är det troligtvis civila OFF eller militära OFF som efterliknar civila som utnyttjas, härvid torde verkansradien samt styravstånd för farkosterna vara begränsade. Troligtvis rör det sig då om en inhämtningsgrupp som genomför denna inhämtning. Utifrån ovanstående resonemang skulle det kunna röra sig om en enhet, om minst fyra personer. Varav två arbetar med OFF (OFF-omgång), två individer agerar observatörer (observationsomgång) för att kunna orientera OFF-omgången att starta och påbörja sin inhämtning. Observationsomgångens arbete kan troligtvis genomföras både visuellt och/eller med olika former av tekniska hjälpmedel samt genomförs troligtvis på säkert avstånd för att ej röja verksamheten.

Genomförs övningsverksamheten i de inre delarna av Sverige får det ses som troligt att inhämtningsgruppen är baserad i närheten av övningsverksamheten. Är den kustnära får det ses som möjligtatt OFF kan starta och landa på olika former av fartyg för att genomföra den riktade inhämtningen, om än att det är mer troligt att man väljer att gruppera sig centralt i det aktuella övningsområdet på någon ö motsv. om det är i skärgården eller del av aktuell kust. Utnyttjas dock fartyg, får det ses som möjligtatt det innebär viss problematik om t.ex. mindre fartyg utnyttjas. När detta innebär att landningsytan blir mindre och sannolikheten för att farkosten kan gå förlorad i sådant fall torde öka mht. yttre betingelser såsom väder.

Slutligenbör detta innebära för oss, att möjligheten för att genomföra någon form av agerande operation gentemot denna form av inhämtning torde vara relativt goda. Då det bör gå att analysera vilken form av verksamhet som är inhämtningsvärd för främmande makt/-er. Därmed bör man även utifrån nuvarande modus operandi (här utgår jag från vad media har rapporterat), kunna prognostisera ungefärliga platser där en inhämtningsgrupp kan tänkas vara placerad och därmed även kunna genomföra övervakning av dessa för att som minst kunna störa främmande makt/-er som genomför denna form av inhämtning på svenskt territorium.

Avslutningsvis vill jag särskilt understryka att jag har ingen insyn i varken Försvarsmaktens eller Säkerhetspolisens arbete avseende ovanstående frågor som berörts i detta inlägg. Resonemanget bygger på mångåriga studier av olika staters inhämtningsoperationer genom öppna källor.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Owetz, Josefine. Twitter inlägg, September 22, 2017, 14:43. https://twitter.com/josefineowetz/status/911209455211204608(Hämtad 2017-09-24)

Owetz, Josefine. Twitter inlägg, September 22, 2017, 14:52. https://twitter.com/josefineowetz/status/911211666569822208(Hämtad 2017-09-24)

Owetz, Josefine. Twitter inlägg, September 22, 2017, 14:54. https://twitter.com/josefineowetz/status/911212018488823809(Hämtad 2017-09-24)

2Svenska Dagbladet. Helander, Magnus. Okända drönare vid flera nordiska militärövningar. 2016. https://www.svd.se/oidentifierade-dronare-vid-flera-nordiska-militarovningar(Hämtad 2017-09-24)

Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Drönare avbröt militära övningar. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/dronare-avbrot-militara-ovningar/(Hämtad 2017-09-24)

Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Okända flygfarkoster dök upp vid nattlig militärövning. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/okanda-flygfarkoster-dok-upp-vid-nattlig-militarovning/(Hämtad 2017-09-24)

3Department Of The Army. Worldwide Equipment Guide Volume 2: Air and Air Defense Systems. Fort Leavenworth: Department Of The Army, 2015, s. 184-185.

Värnplikt – lönsamt för samhället?

Nedanstående inlägg har också publicerats på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se

Emellanåt framförs det i debatten att värnplikt, även om det är en billig metod att bemanna försvarsmaktens förband, är en dyr lösning ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kanske vanligaste argumentet är att en person som är inkallad under sin militära utbildningstid inte bidrar till samhällsekonomin genom arbete eller studier. I det senare fallet genom att inträdet på arbetsmarknaden fördröjs. Ett antal årsarbetsinsatser motsvarande antalet personer som är inkallade genomförs inte, alltså innebär det en samhällsekonomisk kostnad. Jag vill hävda att detta argument har avsevärda brister. Det kan mycket väl vara så att ett väl utformat värnpliktssystem i själva verket är en god investering för samhället även ur ekonomisk synvinkel, förutom vad det ger i form av ökad säkerhet för landet.

Då inlägget syftar till att belysa de samhällsekonomiska aspekterna av värnplikt behandlas inte värnpliktens betydelse för Försvarsmakten, d v s att kunna bemanna en rimligt stor krigsorganisation och möjligheterna att tillgodogöra sig kompetenser i det civila samhället. T ex att kunna bemanna ”IT-krigföringsförband” med personer som sannolikt skulle vara svåra att locka eller som skulle vara mycket dyra att anställa.

Det grundläggande problemet med att försöka beräkna den samhällsekonomiska nyttan av att ett antal människor ges olika typer av militär utbildning är svårigheten i att mäta intäkten trots att man vet att den finns. Att enbart (eller främst) använda förlorade arbetsår som mått påminner därför om skämtet att leta efter den borttappade nyckeln där gatlyktan lyser upp marken. Man tittar på det som går att se men avstår från att väga in ett antal faktorer på grund av att de befinner sig i ett dunkel. Det trots att de kan vara helt avgörande för svaret.

För att först nämna några av de fördelar som oftast förknippas med värnplikt. Hur mycket lönsammare är en person för ett företag om han eller hon redan tidigt lärt sig arbeta i grupp mot ett gemensamt mål? Vad innebär det i ökad lönsamhet för ett företag att de anställda har lärt sig att umgås och arbeta ihop med andra än bara likasinnade? Vilka konflikter och friktioner undviks på en arbetsplats om medarbetarna tidigt har bibringats insikten att de inte är ”centrum i världsalltet”?

I den mån man hävdar att militär utbildning inte bidrar till att utveckla dessa färdigheter och egenskaper ska de naturligtvis inte tillskrivas något ekonomiskt värde. Om man däremot anser att värnpliktstjänstgöring bidrar till att på ett positivt sätt utveckla dem (egenskaperna) så borde det rimligtvis bidra positivt till samhällsekonomin – ett antal arbetsplatser fungerar bättre.

En annan aspekt som lyfts fram i en artikel av Elisabeth Braw i Financial Times (10 sep 2017), rörande finsk och israelisk syn på samhällsnyttan av värnplikt, är de nätverk som ofta skapas under värnpliktstiden vilka bidrar till att vissa företag blir framgångsrikare än andra.

En faktor som förvånansvärt sällan nämns är den utbildning i praktiskt ledarskap som många värnpliktiga får (eller snarare fick tidigare) genom att de utbildas till och övas att vara chefer. T ex chef för en stridsvagn (4 personer), skyttegruppchefer (7-8 personer) eller plutonchefer (30 personer). Att denna förmåga att leda människor och organisera verksamhet inte skulle vara till nytta och ge positiva effekter i deras framtida yrken, må det vara som entreprenörer, i kommuner, i statliga verk eller i det privata näringslivet, på såväl låga som höga befattningar, ter sig mycket osannolikt.

Att många personer redan i unga år ges utbildning för att leda under ofta påfrestande förhållanden är antagligen den mest underskattade bonuseffekten för samhället. Chefers förmåga att leda och motivera människor är en av de allra viktigaste faktorerna för en väl fungerande verksamhet, det oberoende av bransch eller organisation. God ledning, eller om man så vill bra chefer, påverkar många och får därför stort genomslag. En fråga som kan ställas är vad det inneburit för svensk ekonomisk utveckling att ca 5000 värnpliktiga per år tidigare utbildades till att praktiskt leda olika typer av verksamhet? Sannolikt ganska mycket.

Då jag aldrig sett någon beräkning, inte ens försök till beräkning, hur ovanstående faktorer har bidragit eller skulle kunna bidra till Sveriges ekonomiska utveckling, presenterar jag här en ekvation som jag hoppas att någon ekonom vill (vågar) ta sig an.

Anta att vi varje år utbildar 10 000 värnpliktiga, varav 2000 ges olika former av målinriktad ledarskapsutbildning.

Hur många arbetstimmar kommer att sparas (d v s hur många fler timmar kommer att ägnas åt effektivt arbete) om huvuddelen av de tidigare värnpliktiga tack vare sin militärtjänstgöring under sina första arbetsår har en bättre förmåga, än vad de annars haft, att hantera utmaningarna på en arbetsplats och därmed blir bättre och effektivare medarbetare?

Hur många fler företag kommer att startas eller bli mer lönsamma därför att, säg 500, av de årligen utbildade värnpliktiga i sina framtida verksamheter kan utnyttja nätverk som skapats under värnpliktstiden, vilka ekonomiska vinster innebär det för samhället?

Hur mycket effektivare (billigare alternativt lönsammare) kommer olika verksamheter i samhället kunna drivas om arbetsmarknaden årligen tillförs 2000 personer som genom sin värnpliktsutbildning givits en ofta inte oäven förmåga att hantera personal och leda olika verksamheter?

Hur förhåller sig ovanstående vinster till den kostnad det innebär att 10 000 unga människor varje år inte är en del av den civila arbetsmarknaden?

Jag vet inte svaret. Dock är jag helt övertygad om att kalkylen kommer att visa att värnplikt inte bara är en samhällsekonomisk kostnad utan att den också ger avsevärda samhällsekonomiska vinster. I slutändan kanske till och med större än kostnaden.

Karlis Neretnieks

*****

Värnplikt – lönsamt för samhället?

av Karlis Neretnieks Samarbete, ledarskap, laganda ger en vidare samhällsnytta! Foto: Bezaw Mahmod, Försvarsmakten. Emellanåt framförs det i debatten att värnplikt, även om det är en billig metod att bemanna försvarsmaktens förband, är en dyr lösning ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kanske vanligaste argumentet är att en person som är inkallad under sin militära utbildningstid inte bidrar […]

Har vi en ledningskris i Sverige?

Är det så att vi i en ökad utsträckning ser: radikala verksamhetsförändringar vilka ter sig som obegripliga för medlemmarna i organisationen – chefer som tar dåliga beslut därför att de inte lyssnar på personer som har till uppgift att ge dem råd – chefer som inte vågar fatta beslut ”hellre göra ingenting än riskera att göra fel” – chefer som främst ser sig som regeluttolkare istället för ledare vilka ska styra och utveckla verksamheten – chefer som tillsätts på andra meriter än professionalism – organisationskulturer där den enskilde riskerar repressalier om han eller hon påpekar oegentligheter eller framför obekväma fakta – en tendens att fatta kortsiktigt populära beslut men negligera deras långsiktiga konsekvenser – en utveckling där regler och kontroll blir viktigare än resultatet?

Det är upp till den enskilde att bedöma om han eller hon tycker sig känna igen någon eller några av dessa företeelser. Om nej – sluta läsa här. Annars.

Att det skulle gå att skapa det perfekta ledningssystemet eller att det skulle finnas en ledningsmodell som passar alla organisationer är en chimär.

Det är dock inte osannolikt att vissa grundregler för hur ledning kan och bör utövas är allmängiltiga, speciellt sådana som visat sig fungera i situationer där god ledning är en helt avgörande faktor för att nå önskat resultatet.

I boken Att leda i svåra lägen görs en analys av olika faktorer som tycks vara speciellt betydelsefulla i den svåraste och mest resultatkrävande ledningsmiljö som finns – ledning i krig.

Grundat på tjugofem militärhistoriska exempel analyseras faktorer som: hur organisationsstrukturer påverkar möjligheterna att leda, metoder för att skapa ledningskulturer som medger effektiv styrning men som samtidigt ger medarbetarna utrymme för eget handlande, vikten av en gemensam grundsyn i organisationen, chefens roll som föredöme och ledare, vikten av att förstå den egna organisationens sätt att verka samt stabers (rådgivares) roll i ett väl fungerande ledningssystem. Några exempel belyser också konsekvenserna av övermod och vådan av att inte ta åt sig information. Exemplen spänner över alla ledningsnivåer, från strategisk ledning på högsta nivå till att personligen leda praktisk verksamhet på fältet.

Exemplen kommenteras av ett tjugotal erfarna civila chefer, bl a Mikael Odenberg, Eva Hamilton, Nils Bildt, Jan Nygren, Cecilia Skingsley m fl, där de drar slutsatser om, och i så fall på vilket sätt, det som illustreras i exemplen kan ha bäring på ledning i civila sammanhang.

Sammantaget framgår att likheterna mellan god militär och civil ledning är påfallande. Något som inte borde förvåna. Ytterst är det i båda fallen en fråga om att påverka människor och att skapa en fungerande interaktion mellan människor. Att ha god kunskap om den verksamhet man ska leda skadar inte heller.

Förhoppningsvis kan exemplen i boken, och de civila chefernas kommentarer, leda såväl till eftertanke som konkreta åtgärder hos alla som på ett eller annat sätt är engagerade i ledning i dess vidaste bemärkelse. Som chefer, rådgivare, forskare, debattörer eller på något annat sätt.

*****

http://www.di.se/opinion/debatt-vad-militara-chefer-kan-lara-chefer-i-naringslivet/

http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/

P.S. Författarna till Att leda i svåra lägen deltar gärna i diskussioner/seminarier rörande exemplen och slutsatserna i boken.

Europas demokratier hotas av desinformation och kaos

av Magnus Sjöland Samhället står inför en stor utmaning då det gäller utmaningen från desinformatörer. Foto: BABAROGA / Shutterstock.com Att kunskap är makt har vi sedan länge lärt oss, men vad innebär det i praktiken? Hur länge har detta gällt? Även information är makt, vad innebär det? Det är svårt att säga när man lever […]

Vi har en försvarsöverenskommelse

Det ska vi vara tacksamma för, men det gäller samtidigt att sätta dagens besked i perspektiv.

För det första måste man klarlägga att försvarsförmåga jämförs mot en tilltänkt motståndare. Det har varit en svensk paradgren de senaste tio åren att jämföra dagens eller framtida svensk försvarsmåga mot den egna historiska försvarsförmågan. Så länge ingen uppfinner en tidsmaskin och initierar ett historiskt inbördeskrig mot Sverige år 2006, så är den historiska jämförelsen av mycket liten vikt. När den dimensionerande motståndaren i ett decennium i mycket hög takt har ökat sin militära förmåga, samtidigt som den svenska försvarsreformen i mångt och mycket gått på sparlåga

Tittar man på den lista som redovisades under presskonferensen så är det inga nyheter någonstans. Precis som Karlis Neretnieks konstaterade i Studio Ett är dagens överenskommelse inget annat än det som beslutats i försvarsbeslutet 2015, dvs man finansierar nu en större del av det man redan beslutat. Fokus för försvarsbeslutet var den s.k. basplattan – att fylla igen hålen i Försvarsmaktens grundläggande funktioner, d.v.s. de funktioner och förmågor som allmänheten redan förväntar sig att Försvarsmakten redan har. Det är också i den trenden dagens överenskommelse fortsätter, om än med något enstaka undantag.

Det finns av naturliga skäl ett starkt politiskt önskemål att leverera så stora siffror som möjligt. Följaktligen presenterades dagens siffror som att 8,1 mdr kr skjuts till försvaret under de kommande tre åren. Av dessa skulle 6,8 mdr kr gå till det militära försvaret och 1,3 mdr kr till det civila. Läser man den faktiska överenskommelsen som finns på regeringens hemsida, så ser man 755 mkr av dessa 8,1 ska räknas bort då dessa redan var utlovade i vårändringsbudgeten. För det militära försvarets del så blir därmed överenskommelsen ca 6,3 mdr kr, vilket också var regeringens bud innan semestern. Enligt uppgifter i DN så hade Försvarsmakten begärt 9 miljarder kr.

Sparekonomer talar gärna om ränta-på-räntaeffekt, d.v.s. att en återinvestering av ränta ger en ständigt högre avkastning. På samma sätt fungerar det tyvärr med underfinansiering och underskridande av målsättningar. Om man konstant får dras med en underfinansiering som gör att man inte kan vidmakthålla sin förmåga och heller inte nå upp till sina målsättningar, så accelereras bara tappet av förmåga. Den situation vi upplever idag med ett allt större antal stora materielsystem vars vidmakthållande inte kan finansieras, parallellt med att deras operativa relevans jämfört med hotsystem är utdaterad, bygger på år och decennier av underfinansiering. I slutändan gör det att stora förmågor kommer att gå förlorade. Dagens besked räddar t.ex. flygburen radarspaning, men hur blir det med transportflygplan, ersättare till dagens korvetter, stridsvagnar, fasta radarsystem, skolflygplan, med mera, med mera? Det är ett allt större antal av de system som utgör grunden i den militära förmågan som behöver omsättas av den anledning att det inte funnits pengar att omsätta dem tidigare.

Med dagens överenskommelse hamnar den svenska militära försvarsbudgeten för 2018 på ≈1,06 % av BNP istället för strax under 1,0 % (om prognosen för svensk BNP håller). Sätter man dessa siffror i jämförelse så ska man veta att NATO-länderna är överens om en lägsta nivå på 2 % av BNP (även om flera länder inte uppfyller detta ännu). Den svenska försvarsbudgeten gick under 2,0 % år 1998.

Ja, vi lade 2 % av BNP till försvaret i slutet av 90-talet. Då fanns ingen hotbild. Nu finns hotbild och vi hovrar runt 1 %. Ologiskt. https://t.co/2nrQh8xSUs

— Jan Björklund (@bjorklundjan) 16 augusti 2017

I sammanhanget är det också märkligt att de fyra partier som driver en svensk NATO-anslutning inte har någon uttalad plan för hur Sverige i så fall ska uppnå det ekonomiska kravet.

Nu är som sagt dagens besked åtskilligt bättre än ingenting, men det är fortfarande långt ifrån någon förmågehöjning, precis som DN:s Ewa Stenberg konstaterar i sin jämförelse.

”De nya anslagen stärker förstås det svenska försvaret jämfört med utgångsläget. Men försvarsutgifterna motsvarar något över en procent av BNP nästa år, vilket är lägre än i våra grannländer. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat.”

Gång efter gång har det utretts vad som behövs, men finansieringen uteblir. Ett konstaterande som även Aftonbladets ledarsida gör: ”I längden kan vi inte ha lägre försvarsutgifter än vår omvärld”.

Den svenska försvarspolitikens vägar fortsätter att vara kantade av allt annat än säkerhetspolitisk logik.

Var finns en samlad kunskap om den nationella säkerheten?

av Bo Richard Lundgren Boken Kan Sverige försvaras – mot vad? (Eklidens Förlag 2015) innehåller flera läsvärda artiklar. En sådan mycket intressant artikel är skriven av ledamöterna i KKrVA Helena Lindberg och Bengt Sundelius. Den har rubriken Obesvarade frågor inför en aviserad svensk säkerhetsstrategi. I artikeln hävdas att ”de professionella som till vardags sysslar med […]

Naivitet kan motverkas med kunskap

av Mats Olofsson Den senaste månaden har svenska media rapporterat mycket om skandalen kring Transportstyrelsens outsourcing av myndighetens IT-system och de då medvetna avstegen från svensk lag. Kanske saknades insikt, men flera ledarskribenter har kallat det ”naivitet som måste få ett slut”. Det är enkelt att leverera stora informationsmängder i en digitaliserad värld, vilket är […]

Besegra terroristerna

av Göran Frisk Det katastrofscenario som beskrivs nedan kommer förhoppningsvis inte att hända. Ganska säkert kan ävenledes förutskickas att det inte blir verklighet eftersom ett visst specifikt scenario ytterst sällan inträffar. Men likartade katastrofer kan drabba vårt land varmed det beskrivna och liknande mardrömsscenarier tjänar syftet att väcka medvetandet, att skapa en beredskap hos riksledningen […]

Man tager sig för pannan

av Lars Nylen Samtidigt som man inom Transportstyrelsen våren 2015 diskuterade att engagera utomstående för hantering av viss datadrift bedrev vi inom Kungl Krigsvetenskapsakademien ett delprojekt om cyberhotet mot samhället och behovet av informationssäkerhet bland annat inom den civila statsförvaltningen. Vi pekade i seminarier och artiklar bland annat på riskerna med sammankopplade system och system […]

Ryskt maktspråk i bl a Baltikum, hur påverkar det vår säkerhet

av Stefan Forss I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker. Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss. Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds […]

Snösmältning och dykstockar – Del 2 – Metod och motiv

Sammanfattning

Sannolikt utnyttjades både moderfartyg men även moderubåtar för att genomföra in- och uttransport av de genomförande delarna, för inträngningsoperationerna på inre vatten vid Höga Kusten och Härnösand. Fyra troliga motivbilder finns för genomförandet av dessa inträngningar, den första är kustflottans basområde, den andra är inhämtning mot prov och försöksverksamhet, den tredje är påverkan/skydd av svenska och NATO förberedelser i Trondheims området och den fjärde är påverkan av kustnära förbandsrörelser i nordlig och sydlig riktning i händelse av en väpnad konflikt. Sannolikt har tyngdpunkten varierat med tiden, i de fyra olika motivbilderna, från 1950-talet och framåt. I huvudsak torde det övergripande syftet utgjort operativa krigsförberedelser.

Analys

Inledning.I detta andra inlägg avseende främmande undervattensverksamhet vid Höga Kusten och Härnösand, kommer metoder för transporten till och från det aktuella området beröras. Motivbild kommer även beröras kring varför området kan ha varit av intresse för främmande makt/-er (kommer härefter benämnas som motståndare, då det de facto genomfördes vapeninsatser mot den eller de som genomförde dessa inträngningar).

Bild 1. Geografisk position för fyren vid Grundkallen.

Metod.Två metoder får anses stått till buds för motståndaren att in- och uttransportera de genomförande delarna för inträngningsoperationerna längs Höga Kusten och Härnösand, dessa är moderubåt och moderfartyg. Vilket den uppmärksammade ubåtsjakten vid Sundsvall i slutet av april och inledningen av maj månad 1983, kan indikera på. Kustbevakning kom redan den 23APR1983 rapportera att en inpassage av ubåt skett i Bottenhavet. Vid fyren Grundkallen kom även en del av den hydrofonbojgrupp som utnyttjats under Hårsfjärden upprättats, i samband med ubåtsjakten i Sundsvall. Detta system kom indikera en ubåtspassage den 08MAJ1983, av en ubåt med två propellrar.¹

Problematiken var dock att enbart en hydrofon förefaller utnyttjas, varvid någon riktningsbestämning ej gick att genomföra. Således kan det varit in- eller utpassage till Bottenhavet som spelades in, sannolikt rörde det sig om en utpassage. Vad som dock är anmärkningsvärt är att informationen om inpassagen ej kom till kännedom för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN), förrän den 28APR1983, dagen innan inkom de första visuella observationerna från allmänheten. I utvärderingen av ubåtsjakten, kom det framföras kritik avseende operationssekretessen, då uppgiften avseende inpassagen till Bottenhavet hade spridits inom en för stor krets.²

Vad avser kritiken avseende operationssekretessen kring inpassagen blir den dock något malplacerad. Då det inom Kustbevakningen torde varit ett relativt stort antal individer, från enskilt fartyg vidare in i ledningscentraler till samverkanspersonal, som känt till den innan den ens nåde Försvarsmakten. Varvid det kan vara mer troligt att det är hydrofonupptagningen på utpassagen som spridits till en för stor krets. Då det avseende den, finns en tydlig vinst av att ej skapa kännedom om att inhämtningsutrustning placerades ut vid kanaliserande terräng, såsom Ålandsförträngningen. Vilket blir ett viktigt utgångsvärde att ta fasta på.

Vad som dock blir intressant avseende metod, är observationen av vad som enligt analysgruppen bedöms vara en miniubåt, utanför Ulvön den 17MAJ1983. Analysgruppen kom fastställa, att vid Sundsvall mellan den 26-27APR1983 och 6-7MAJ1983 uppträdde en ubåt och en miniubåt.³Härvid blir ett troligt antagande att den miniubåt som agerade vid Sundsvall även transporterades med en moderubåt. Då inga fler inspelningar förefaller finnas på passage vid Grundkallen under den aktuella tidpunkten, så blir det även troligt att den miniubåt som siktades vid Ulvön, 17MAJ1983, åtminstone uttransporterades med ett moderfartyg.

Bild 2. Ålandsförträngningen / Södra Kvarken.

Vad avser metoder blir det hela än mer intrikat under sommaren 1986, då det amerikanska hydrofonsystemet SOSUS placeras ut i södra Kvarken. Enligt kommendör av 1. graden Nils-Ove Jansson (PA), skall detta system ej registrerat några säkra kontakter på främmande ubåtar under tiden det var i operativ drift. Vilket är väldigt intressant information mtp. den hydrofonupptagning som genomfördes vid Brämön, 1988 av en ubåt, men även övriga ubåtsincidenter,⁴ de måste s.a.s. tagit sig dit på något sätt. Huruvida avsaknaden av säkra kontakter med System-4 är en konsekvens av att kunskap om det tidigare systemet vid Grundkallen spridits till motståndaren, som genomfört inträngningsoperationerna är oklart.

Fick motståndaren dock kännedom om det första systemet vid Grundkallen, kan det tvingat fram en taktikanpassning då de måste förutsätta i sin planering att området övervakades. Denna anpassning kan ha genomförts på tre sätt. Antingen övergick man helt till att utnyttja moderfartyg, alternativt kan det genomförts förflyttning med moderubåtar i skydd av andra fartygsrörelser,⁵ och avslutningsvis byte av transportväg. Givetvis är en kombination av metoderna även möjlig.

Bild 3. Öregrundsleden.

Vad avser byte av transportväg för att undgå System-4, skulle det kunna inneburit att utnyttja den s.k. Öregrundsledenmtp. den verksamhet som förefaller skett där under 1980-talet och tidigare.⁶ Denna hypotes grundar sig på uppgiften att System-4, skall fungerat mycket bristfälligt i de säregna förhållanden som råder i Östersjön.⁷ Vilket skulle kunna inneburit att upptäcktsavståndet varit relativt kort med systemet, varvid Öregrundsleden skulle kunna vara en möjlig transportväg för ubåt, för att undgå Ålandsförträngningen, där systemet sannolikt var placerat.

Här är det även möjligt att ett moderfartyg kan inväntat en ubåt i/vid Öregrundsleden och där tagit upp den, för att på så sätt kunna undvika System-4. Dock skulle det i sådant fall innebära att det rört sig om en miniubåt. Öregrundsleden får anses vara relativt vältrafikerad samt för grund för att genomföra en dold transportrörelse med moderubåt, varvid det antingen genomfördes upphämtning med moderfartyg norr, mitt i eller söder Öregrundsleden, alternativt söder Öregrundsleden med moderubåt.

Utnyttjandet av enbart miniubåtar med en lång förflyttningssträcka torde dock minska uthålligheten och tiden i det faktiska operationsområdet. Varpå moderfartyg i anslutning till operationsområdet får anses vara mer realistiskt. Dock torde ett och samma fartyg i anslutning till operationsområdet väcka uppmärksamhet, varpå en mer dold möjlighet böra vara att utnyttja ett flertal moderfartyg som trafikerar förbi det faktiska operationsområdet under den aktuella tidsrymden, under en till synes legitim förevändningen. Dock skapar det problem med att akut kunna avbryta en pågående operation, då det ej går att påbörja urnästling med omedelbar verkan. Ett sätt att kringgå den problematiken kan vara att ha ett antal förutbestämda upphämtningsplatser, längs med den tänkta urnästlingsvägen som passeras av moderfartygen.

I den s.k. ÖB rapporten från 1987 kan man dock få uppfattningen att en transportrörelse genomfördes med ubåt längs Norrlandskusten, som var riktad mot Övre Norrlands militärområde (MILO ÖN), under 1987.⁸ Därtill framgår det att motståndaren bedöms inneha förmåga att passera egna fasta spaningssystem.⁹Vilket troligtvis i fallet kring System-4 skulle kunna vara att motståndaren utnyttjat någon av de många fartygsrörelserna till och från Bottenhavet för att skyla sin egen ljudbild.¹⁰En annan metod, på samma tema, skulle kunna vara att motståndaren avsiktligt koordinerar ”civila” fartygsrörelser för att passa sina inträngningsoperationer, för att skapa en ljudbild som ubåtsljudet skall kunna döljas i. Givetvis finns fortfarande möjligheten med Öregrundsleden för moderubåt, dock innebär det en risktagning då den sannolikt måste visa både torn och skrov under del av tiden.

Således får det anses troligt att både moderubåtar och moderfartyg utnyttjats av motståndaren för att genomföra in- och uttransport inför inträngningsoperationer. Troligtvis har även metoderna utnyttjats var för sig och i kombination, för att öka flexibiliteten samt operationssekretessen, men även försvåra våra åtgärder för kunna påverka motståndarens ageranden. Troligtvis har även andra metoder utnyttjats för att dölja transportrörelser med moderubåt utöver den ovanstående beskriva metod.

Motiv.Fyra troliga motivbilder får anses finns till kränkningarna kring Höga Kusten och Härnösand. Den första är rekognosering samt krigsförberedelser mot kustflottans baseringsområde. Den andraär inhämtning mot den testverksamhet som Försvarets Materielverk (FMV) bedrivit och bedriver i det aktuella området. Det tredjeär förberedelser för att antingen kunna skydda eller påverka det amerikanska marinkårsförbandet i Tröndelag, samt den svenska planering som fanns avseende Trondheim. Den fjärde och avslutande motivbilden är påverkan av svenska förbandsrörelser antingen i nordlig eller sydlig riktning.

Rekognosering samt förberedelser mot kustflottans basområde, berördes till del i det föregående inlägget.¹¹ Detta torde dels, innefattat att finna de olika förtöjningsplatserna med tillhörande infrastruktur såsom sambandssystem, dels pröva olika metoders lämplighet för att kunna genomföra operationer mot det aktuella området, således en form av skarpt tillämpad övningsverksamhet kan även tillämpats. Inom ramen för rekognosering kan det även innefattat utplacering av inhämtningssystem.¹² Sett till den säkerhetspolitiska situation som rådde under 1980-talet,¹³torde detta varit en av de mer troliga motivbilderna till inträngningsoperationerna vid Härnösand och Höga Kusten.

Vad avser FMV prov och försöksverksamhet i Härnösand¹⁴kan det varit ett fullt rimligt motiv för den främmande undervattensverksamheten i området. De både supermakterna USA och Sovjetunionen förefaller under den aktuella tidsperioden besuttit personal, materiel och kunskap för att genomföra både inhämtning mot materielförsök men även återtagande av utrustning efter materielförsök, med hjälp av undervattenssystem.¹⁵Vad som dock förefaller vara något svårt är att nå klarhet när exakt i tid, prov och försöksverksamhet påbörjats utanför Härnösand. Utifrån samtal förefaller dock verksamhet bedrivits under 1980-talet men även före det.

Med tanke på hur pass kvalificerade robotsystem Sverige lyckats producera,¹⁶ torde det finnas ett stort underrättelsevärde i att, dels kartlägga de prov som genomförts, dels försöka samla upp rester från den materiel som prövats. Att svenska materielförsök med robotsystem tilldrog sig uppmärksamhet, är känt. Vid planerade provskjutningar med robotsystem i Augusti 1962, utanför Gotland, närmare bestämt norr om Fårö, fick svenska jagare både radar- och hydrofonkontakt med en främmande ubåt, varvid vapeninsats med sjukbomber genomfördes. Intressant vid denna incident var att ubåten väljer att gå mot två av de tre jagarna vid den första vapeninsatsen, vid den andra går den ut mot internationell vatten.¹⁷

Bild 4. Mellersta Norrland samt Trondheims området.

Den Amerikanska marinkårens förhandslagring i Tröndelag, Norge, får även anses vara en trolig motivbild för kränkningarna. Vid en mottagning på den sovjetiska ambassaden i oktober 1980, skall den sovjetiska ambassadören, Michail Jakovlev, framfört ett väldigt tydligt budskap till den då sittande Överbefälhavaren, General Lennart Ljung, om att denna förhandslagring ökade riskerna att Sovjetunionen genom Sverige kunde behöva rikta militära angrepp mot Tröndelagsområdet vid en väpnad konflikt. Denna konversation kom att nedtecknas av Överbefälhavaren och delges, dels Regeringen, dels underrättelsetjänsten. Utöver förhandslagringen som i sig skapade handlingsfrihet, så utgjorde den geografiska placeringen av förhandslagringen att en hög grad av handlingsfrihet uppnåddes, avseende hur förbandet sedan kunde förflyttas.¹⁸

I ett tidigare skede så är även den svenska reservhamn som byggdes upp i Trondheim, samt förvaring av petroleumprodukter samt torrvaror av intresse. Då det mer eller mindre kom att bli den tilltänkte livlinan sjöledes in till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen, då det ej ansågs troligt att kunna ta emot fartygstransporter på västkusten.¹⁹Anläggningen kom att vara i svenskt ägo intill 1987, då den avyttrades.²⁰ Denna förnödenhetslina torde även ökat det militärstrategiska värdet av mellersta Norrland, då de intransporterade varorna som skulle fördelas ut från Trondheim, i huvudsak torde ha passerat igenom Jämtland och Västernorrland i sydlig eller nordlig riktning. Vilket även kan förklara den möjliga Sovjetiska krigsplanering från 1960-talet som f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustavsson, berör. Planeringen innebar att en maritim landstigning skulle genomföras i Sundsvall-Härnösands området, som därefter skulle ta djup intill Trondheim. Vilket skulle innebär att både Norge och Sverige skars av, men även svensk försörjning.²¹

Sammantaget finns det en obruten kedja från mitten av 1950-talet (vilket sammanfaller med den första rapporterade kränkning mot kustflottans basområde), med Trondheim-Tröndelag, som innebär att det mellersta Norrland utgör ett militärstrategiskt viktigt område, utöver kustflottans basområde, som skulle kunna föranleda kränkningar i syfte att genomföra krigsförberedelser. Inledningsvis var det för Sveriges försörjning i händelse av en väpnad konflikt skulle fördelas ut i landet via det området. Denna svenska planering torde dock börjat tappa värde under 1970-talet maa. den Norra Marinens ökade förmåga. I ett senare skede, kom det att bli ett geografiskt område som kunde utnyttjas för att påverka NATO förmåga till väpnad strid maa. förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigaden.

Påverka förbandsrörelser, avser främst kunna påverka mobilisering av stridskrafterna i MILO ÖN. Över hälften av personalen ingående i förbanden för försvaret av MILO ÖN, skulle tillföras från främst Mälardalsregionen.²² Förflyttningen av all personal, ej boende i området, till MILO ÖN bedömdes ta cirka 10 dygn under goda förhållanden, skulle friktioner uppstå kom tiden öka.²³ Jägar- och lokalförsvarsförband blev indelade i två omgångar en A- och B-omgång. A-omgången var lokalrekryterad och B-omgången skulle mobilisera i Mälardalen och där tillföras personlig utrustning för att flygas upp under mobiliseringens andra eller tredje dygn.²⁴

I sammanhanget är det även viktigt att belysa problematiken avseende det östra militärområdet (MILO Ö). Där en tydlig risk fanns att Stockholm och delar av Mälardalen, skulle inneslutas genom sabotage och luftlandsättningar, vilket kunde hindra förflyttningarna ut ur Stockholm.²⁵ Varvid den planerade förbandsmängden som skulle kunna tillföras MILO ÖN, kunde bli betydligt lägre än vad som förutsattes.

En huvuddel av personalen som skulle tillföras, kan man förutsätta skulle transporteras med hjälp av järnväg till MILO ÖN, i händelse av mobilisering. Förmågan att då kunna påverka järnvägstransporter men även landsvägstransporter, som kunde förutsättas skulle ta vid i händelse av bruten järnvägsförbindelse,²⁶ får anses vara viktig. Problematiken i MILO Ö var att ett strategiskt överfall kunde omkullkasta mobiliseringen, ett strategiskt överfall mot MILO ÖN, bedömdes som mindre troligt, men indirekt kunde det påverkas markant genom att slå av förbindelserna i t.ex. mellersta Norrland i de älvdalar som vägar och järnväg passerade genom, samt med enkla medel innesluta Stockholmsregionen där en ansenlig mängd värnpliktiga fanns.

Diskussion.Hur kan då ett företag riktat mot Härnösand och Höga Kusten sett ut? De genomförande delarna har transporterats med moderubåt eller moderfartyg genom Bottenhavet till Härnösandsområdet. Antingen söder eller norr om Hemsön. Skall någon form av rekognosering genomföras gentemot Gustavsviksbasen eller Hemsö fästnings östra eller nordliga delar, finns totalt fyra möjliga inträngningsleder att utnyttja. Med dessa inträningsleder finns även en möjlighet att genomföra omläggning av förflyttningen, djup intill Hornön, där numera Höga Kusten bron är placerad.

Bild 5. Möjliga inträngningsleder.

Givetvis kan de genomförande delarna släppts betydligt mer söder eller norr om Härnösand för att genomföra sitt uppdrag. Dock minskar uthålligheten med ett sådant förfarande, varvid tiden som krävs för uppgiftens lösande måste vara i paritet med förflyttningssträckan. Härvid blir det troligt att i en majoritet av fallen, har uppgiftslösningen påbörjats och avslutats i anslutning till det aktuella området där uppgiften skall lösas. Men som en taktikanpassning samt för att försvåra vår kunskapsuppbyggnad, validering och falsifiering, av uppdragsprofil är det ett troligt antagande att motståndaren även kan agerat så.

Sett till den aktuella tidsperioden, så torde i en majoritet av fallen den främmande undervattensverksamheten utgjort operativa krigsförberedelser, antingen i form av rekognosering, övning och/eller utplacering av materiel eller system för att kunna lösa krigsuppgifter. Varvid det är motivbild 1, 3 och 4 som får anses vara de troligaste. Vilken eller vilka av dessa tre motivbilder som är mest sannolik är desto svårare att utpeka.

Dock, kopplat till den främmande undervattensverksamhetens art, får det anses mer sannolikt att det är motivbild 1 samt ett kustnära alternativ av motivbild 3 och 4 som är sannolik. Sannolikheten att sabotagegrupper hade kunnat förflytta sig längre inåt landet från kusten för att t.ex. påverka svensk underhållstrafik från Trondheim eller amerikanska marinkårsförbandsrörelser inne på svenskt territorium får anses mindre sannolikt. Däremot att påverka sensorkedjan längs med den svenska kusten för motivbild 3 och broförbindelser längs med kusten i motivbild 4 får anses högst sannolikt, ur ett Sovjetiskt perspektiv.

Kopplat till den Sovjetiske ambassadörens uttalande, skulle det även kunna finnas ett västerländskt intresse i motivbild 3, det vill säga i syfte att försvara förråden i Tröndelag agera på svenskt territorium. Dock får det snarare anses vara i ett sådant skede att det aktuella området i sådant fall blivit ockuperat av Sovjetiska stridskrafter, varvid man i sådant fall antingen skulle kunna påverka sovjetiska marina stridskrafter som baserats i området eller marina förbandstransporter till området och/eller understödja den organiserade motståndsrörelsen och/eller jägarförband i området.

Slutsats

I det föregående inlägget, gick det att konstatera att med hög sannolikhet har undervattensverksamhet bedrivits vid Härnösand och Höga Kusten men även till del in i Ångermanälven. I detta inlägg, går det att konstatera ett antal möjliga metoder för in- och uttransport av de genomförande delarna för dessa operationer. Att fastslå vilken metod som nyttjats mer eller mindre får anses vara svårt, på samma sätt som det är svårt att se vilken motivbild som är mer trolig än någon annan. Sannolikt är det en kombination, både vad avser utnyttjade metoder men även motivbilder, där vissa varit mer tongivande vid vissa tidpunkter och andra vid andra tidpunkter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foreign Military Studies Office 1(Engelska)

Försvarets Materielverk 1(Svenska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Riksdagen 1(Svenska)

Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4, 5 (Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.

Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987.

Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.

Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Slutnoter

¹SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 161, 167.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 19, 34-35.

²Ibid.

³SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.

Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

⁴Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat (Hämtad 2017-07-18)

Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 34.

⁶Ibid. s. 37-39, 174-175.

Mystiska u-båtar utanför Öregrund. Svenska Dagbladet. 1938-07-09.

Intensiv ubåtsjakt efter ännu ett larm. Svenska Dagbladet. 1982-07-30.

Spaningarna fortsätter. Svenska Dagbladet. 1982-07-31.

Periskop iakttogs vid Öregrund. Svenska Dagbladet. 1985-07-10.

Främmande miniubåt avlyssnad. Svenska Dagbladet. 1986-12-31.

⁷Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 536.

⁸Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 6.

⁹Ibid. s. 22.

¹⁰Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 33-34.

¹¹Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

¹²Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 174 no. 3 (2010): s. 219-220.

¹³Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 5.

¹⁴Försvarets Materielverk. Provplats Härnösand. 2017. http://fmv.episerverhosting.com/sv/Verksamhet/Test-och-Evaluering/Provplatser/Vidsel—ny/Harnosand/(Hämtad 2017-07-18)

¹⁵Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 159.

Foreign Military Studies Office. Russian Media Discuss Role Of Hydronauts. 2013. http://fmso.leavenworth.army.mil/OEWatch/201308/Russia_09.html(Hämtad 2017-07-18)

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, s. 187, 221.

¹⁶Motion 1984/85:2426. Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-for-att-bibehalla-en-svensk-utvecklande_G8022426(Hämtad 2017-07-18)

¹⁷Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 171 no. 1 (2007): s. 35-36.

¹⁸Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 251-252, 451.

¹⁹SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen. s. 132-133.

²⁰Dalsjö, Robert. Life-line lost : the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 235.

²¹Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 53-55.

²²Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.

²³Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 32.

²⁴Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 61.

²⁵Ibid. s. 122, 237, 242.

²⁶Ibid. s. 61.

²⁷Ibid. s. 241.

I gränslandet mellan krisberedskap och totalförsvar

av Lars Holmqvist Torsdagen den 15 juni var Generaltulldirektören inbjuden till Justitieutskottet. Man kan anta att ämnet som avhandlades var Tullverkets agerande i samband med terrordådet i Stockholm den 7 april i år, men protokollet från mötet är ännu inte publicerat. För min del bedömer jag inte att Tullverket begick något formellt fel den dagen, […]