Gummistiefelwettbewerb och brandtunnor

Sedan en dryg vecka har det rasat en brand i Västmanland som berör ett stort antal medborgare och väckt frågor kring landets krisberedskap och bland annat Försvarsmaktens förmåga att stödja det civila samhället med helikopterkapacitet. Det finns därför anledning att kommentera detta.

Helikopter 10 med brandtunna.

Helikopter 10 med brandtunna.

Först vill jag beröra den kritik som riktats mot samhällets förmåga att hantera denna form av större kriser. Jag tror att det är för tidigt i en pågående händelse dra några vittgående slutsatser för framtiden eller ens värdera den korrekt. Det kan förefalla självklart för utomstående det ena eller det andra, men min erfarenhet är att beslut under ett pågående skede kan i efterhand, trots initial yttre kritik eller uppskattning, vara antingen fullt riktiga eller mindre framgångsfulla. Först i efterhand vet man sanningen. I det aktuella området kämpar ett stort antal personer från såväl myndigheter som frivilliga. Jag kan tycka att bedömanden av deras arbete när det fortfarande sker är en aning prematurt och tar bort fokus från den storartade insats varje person gör i området. Att enskilda känner förtvivlan över sin situation är naturligt men jag menar det inte går att dra några slutsatser över helheten baserat på detta. För precis som media genom Expressens chefredaktör Thomas Mattson brukar bemöta kritik mot den egna rapporteringen med att ”man bör avhålla sig från att recensera pågående publiceringar”, så gäller detsamma räddningsledarens och berörda myndigheters svåra arbete just nu.

Den andra saken som förvånat mig är synpunkter på att höga företrädare och beslutsfattare besöker krisområdet. Jag tror att man här förväxlar det som på tyska kallas Gummistiefelwettbewerb och det reella informationsbehov som finns. Det tyska ordet härrör till politiker som besöker katastrofområden försedda med gummistövlar och utlovar löften som inte kan infrias. Det tror jag att de flesta medborgare är skeptiska till.

Att däremot statschefen och landets högre beslutsfattare som statsministern, försvarsministern men även ledaren för det största oppositionspartiet besöker en situation som kallas för riksangelägenhet borde vara självklart. Det räcker inte att som kung eller statsråd enbart ta del av något via media eller rapporter. Ett besök oavsett om detta sker i Afghanistan, Mali eller Sala ger den kompletta bilden som behövs för att fatta rationella beslut, förmedla uppskattning och på ett bra sätt kunna utvärdera och dra lärdomar inför framtiden. Kritik ska riktas mot de som väljer att inte personligt ta del av ett faktiskt skeende. Ett sådant besök ska naturligtvis inte påverka insatsen eller omsorgen om den enskilde. Det är lokal chefs ansvar att så inte sker.

Vad gäller då Försvarsmaktens förmåga att brandbekämpa från helikopter som är en uppgift som ska ske med befintliga resurser? Vi har idag tre stycken medeltunga helikoptersystem, typerna 10 (Super Puma), 14 (NH-90), 16 (UH-60 Blackhawk). För att släppa vatten från dessa krävs brandtunnor och en begäran från en civil räddningsledare.

Räddningstjänsten har tidigare anskaffat ett antal brandtunnor som Försvarsmakten använder. För att kunna använda tunnorna förser Försvarsmakten sina helikoptrar med bärutrustning.

Idag finns fyra stycken helikopter 10 med bärutrustning och brandtunnor. Samtliga dessa helikoptrar är på plats i det aktuella brandområdet.

Helikopter 14, som är ett nytt helikoptersystem, är certifierat för att flyga med de tunnor som fungerar med den äldre helikopter 10. Bärutrustning är beställd men ännu ej tillgänglig.

För helikopter 16, som även det är ett nytt helikoptersystem, är bärutrustningen beställd men ännu ej levererad. För denna helikopter gäller att all utrustning måste vara exakt som den amerikanska förlagan för att få flyga. Till denna helikoptertyp är vattensäckar (sk. bambi buckets) beställda.

Försvarsmakten räknar med att det under året och därefter sker en successivt kapacitetsökning vad gäller brandbekämpningsförmåga utöver idag befintlig. Dock är Försvarsmaktens huvuduppdrag från regeringen vad gäller flygstöd till det civila samhället i dagsläget att planera för stöd till polisen för det beredskapsuppdrag vi fått. Övning i brandbekämpning med nya system är i dagsläget därför inte högst prioriterat under hösten.

Avslutningsvis uppskattar jag att företag och enskilda på olika sätt visar all tjänstgörande personal sin uppskattning genom såväl praktiskt stöd som emotionellt. Det är en styrka i samhället att så sker och inte en svaghet. En hamburgerkedja erbjuder ett gratismål till all uniformerad personal i anslutning till branden och familjer kokar makaroner och köttfärssås. Någon kallade det för muta. Befängt, det kallas respekt och det förtjänar alla i Västmanland nu.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)


Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren.

Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.

Sedan 90-talet har det civila försvaret successivt reducerats för att i försvarsbesluten 2000 och 2004 närmast helt avvecklas som statligt intresse, där vissa delar i bästa fall lever vidare som ansvar hos privata aktörer på statligt uppdrag. Jag skrev i tisdags på SVT Opinion om hur Försvarsmaktens förmåga att bistå med stöd till samhället i form av helikoptrar aktivt har minskats under det senaste decenniet, liksom hur avvecklingen av beredskapspolisen gör det svårare för polisen att mäkta med större händelser med längre förlopp. Det är frågor där även Allan Widman (fp) nu hakar på.


Samhällets krisberedskap är dock så mycket mer än bara helikoptrar och poliser. Grundläggande för att kunna hantera en katastrof eller påfrestning är att ha fungerande ledning och samband. Här har den svenska modellen ställts på allvarliga prov under skogsbranden, där ansvaret från början låg på kommunerna som berördes av branden, vilket gjorde det svårare att disponera och leda resurserna rätt. Slutligen övertog istället Länsstyrelsen ansvaret. Där finns det skäl att se tillbaka efter branden och se om detta skulle ha gjorts tidigare. Vittnesmål från boende i brandområdet är beklämmande vad avser den ofta motsägelsefulla information som spridits från ansvariga avseende den aktuella situationen och om man t.ex. ska evakuera eller inte. Det pekar på att mer övning hade varit av goda, men hur hinner man med något sådant när man redan under normalförhållandena är maxbelastad som t.ex fallet för polisen? Vi ska här också komma ihåg att branden i all sin tragedi ändå är en i jämförelse ganska begränsad händelse. För tillfället är det ca 1000 evakuerade och ett antal tusen till i evakueringsberedskap. Som tur är finns inget masskadeutfall eller andra komplicerande faktorer.

Högst beklämmande var dock att se nedanstående tweet på Twitter under morgonen.



Det är utmärkt att myndigheter använder sociala media som komplement för att nå så stor del av befolkningen som möjligt (även om det är mindre klokt att välja ett kontonamn som inte dyker upp om någon skriver ”länsstyrelsen Västmanland i Twitters sökfunktion för konton). Det är däremot högst beklämmande att återigen få se hur sköra myndigheternas samband är vid även förhållandevis små påfrestningar – därtill ”endast” orsakade av naturen och inte av någon med ont uppsåt. På förmiddagen orsakde ett blixtnedslag i Stockholm att många myndigheter står utan mobiltelefoni och att det är svårt att nå polis och räddningstjänst. Nu påeftermiddagen meddelade man också att man flyttar krisinformationen till en annan webbplats p.g.a. den höga belastningen på länsstyrelsens webbplats. I tisdags var webbplatsen överbelastad och man hänvisade istället till information på Facebook(!). Talande är också hur nu myndigheterna måste samverka med en uppsjö aktörer (Telia, Tele2, Skanova m.fl.) för att säkerställa en enda funktion såsom telefonin istället för att det tidigare fanns ett övergripande ansvar för såväl drift som nät.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)


Problemet blir också hur människor ska få del av samhällsviktig information och framförallt kunna ta del av den när det är skarpt läge och telefoni och bredband slutar fungera. Förr fanns sådan information som bilden nedan att tillgå i telefonkatalogen. Nu finns den inte längre där och det finns knappt en telefonkatalog. Finns då informationen att hitta på det allvetande internet? Prova själv att gå in på MSB hemsida och söka efter "evakuering".

Samma fenomen som råder inom telefonin återfinns även inom andra samhällskritiska funktioner i vårt alltmer datoriserade samhälle. Exemplen har genom åren varit alldeles för många när strömavbrott, bränder och liknande hos en underleverantör lett till att journalsystem, receptfunktion, bidrag etc. slutat fungera. Man kan ställa hur stora krav som helst på att en myndighet ska tillhandahålla en funktion, men när funktionen då är utlagd med servrar och underservrar hos en rad olika privata företag och dessutom i andra länder, blir systemet mycket sårbart. Inte bara för av naturen orsakade friktioner utan även sabotage och framförallt intrång. Det ska betonas att det inte är den tekniska utvecklingen det är fel på utan på hur nonchalant man från myndighetshåll hanterar redundansen. Ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar det heta. Soppan kan naturligtvis bli ännu bättre, men det förutsätter övning och ju fler kockar desto mer övning krävs det när alla ska röra i grytan i rätt sekvens för att höja smaken.

Det finns dock positiva exempel. Ett är det nationella sambandssystemet RAKEL som används av en rad olika myndigheter. Vid stormen Gudrun var allt samband nere i dagar och ordonnanser hade svårt att ta sig fram längs vägarna i området. När Stormen Per senare drabbade Sverige hade RAKEL-systemet införts och sambandet fungerade nästan smärtfritt, medan ordinarie telesystem låg nere.


Statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu vara på väg mot branden. Samtidigt meddelas att regeringen ska tillsätta en utredning om Sverige behöver brandflyg. Nu gäller det att genomföra damage control eftersom en valrörelse klassiskt påverkas mest av det som händer i inledningen och det som händer i sluttampen. I förrgår blev jag intervjuad av Aktuellt med anledning av min debattartikel hos SVT Opinion om att den svenska beredskapen för allvarliga katastrofer och samhällsstörningar så som skogsbränder och fartygskatastrofer är betydligt sämre idag än 2008 och än sämre jämfört med början av 90-talet. I studion fanns försvarsminister Karin Enström för att svara på motsvarande frågor (ca 13.45 in i klippet). Vad ministern naturligtvis inte nämnde var att ingen av de 30 moderna helikoptrar som hon omtalar för närvarande är planerad att ha släckförmåga eller förmåga att rädda nödställda vid en fartygskatastrof. Det lär ju inte för inte vara som statsministern i en intervju under förmiddagen när bristen på helikoptrar fördes på tal, hänvisade till att var och en kunde se vilken kapacitet flygplan har i jämförelse med helikoptrar. Det vill säga de flygplan som Sverige inte har, som inte kunnat användas förrän igår och som en inte har några andra användningsområden än just brandbekämpning. Normalt sett är ju annars regeringen starkt för att merutnyttja befintliga resurser, men när man själv medverkat till att reducera just den förmågan blir det naturligtvis svårt. Jag kan bara återigen konstatera att 2008 innan helikopter 4 avvecklades hade Försvarsmakten tillgång till över 20 helikoptrar med förmåga att ta 2000 liter vatten eller mer. Idag lyckas man sätta in tre och då efter att ha skramlat ihop besättningar. Ser man än längre tillbaka var beredskapen ännu bättre, vilket Skipper förtjänstfullt avhandlat i ett blogginlägg.

Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper



Det finns all anledning att åter utreda samhällets krisberedskap, precis som nu föreslås, men det vore klädsamt om man denna gång, till skillnad från tidigare gånger, tog fasta på rekommendationerna trots att de kommer att innebära stora utgifter. DN diskuterar nu vad den stora skogsbranden kommer att kosta regeringen i valrörelsen. Det vore onekligen en ödets ironi om försvarspolitiken, som så många inklusive regeringen tidigare dömt ut som politiskt intressant fråga, skulle kosta Alliansens regeringsmakten.

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack och framförallt ett stort lycka till till alla som är insatta med bekämpa skogsbranden, varav många har fått avbryta sin semester. Vi ska även skänka en tanke till de evakuerade och de som faktiskt tyvärr blivit hemlösa. Av den anledningen är mycket värmande att läsa om alla frivilliga som erbjuder sina hem och resurser till det allmännas bästa.


Någon kanske funderar på hur ser det militära försvaret ser ut just nu om det civila försvaret och Försvarsmaktens möjligheter att stödja det civila samhället reducerats? Tyvärr inte bättre där. Läs gärna dagsfärskt inlägg och Försvar & Säkerhet

SMP, Barometern

Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.

Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.

Fördubbling av Rysslands största elitstyrka

Fördubblingen av ryska VDV är historiskt stor. Här ett av den nya generationens VDV-fordon som kan fällas med fallskärm, BMD-4M.

Den ryska statliga nyhetsbyrån ITAR-TASS har nu uppgett både på engelska och på ryska att landets största elitstyrka, luftlandsättningstrupperna VDV, ska fördubblas i numerär. Men alla förändringar framgår inte av den ryska textversionen.

Av bägge textversionerna framgår att VDV kraftigt ska växa så att man 2019 är dubbelt så stora som idag. Man siktar på att 2019 ha en personalstyrka om 72,000 man. Är det många? Det är fler personer än vad som ingår i flera europeiska staters väpnade styrkor, exempelvis Sveriges.

Vad som inte framgår av den engelska textversionen men däremot av den ryska är att VDV före 2025 ska ha mottagit 2500 fallskärmsfällningsbara pansarbandvagnar (pbv) modell Rakusjka och 1500 BMD-4M som är ett mellanting mellan en pbv och en lätt stridsvagn (100 mm kanon och 30 mm automatkanon). Av tidigare artikel på ryska framgår också att redan i år levereras ett par hundra moderniserade BMD-2. I ytterligare en nylig artikel på ryska kan man läsa att VDV under nästa år kommer att öva i större skala i Arktis och då även för första gången med kollegor från Belarus (Vitryssland). Man har samövat flera gånger men då inte i Arktis.

Vi författare av boken Ryska elitförband, alltså Joakim von Braun och jag, kan inte på rak arm dra oss till minnes när en liknande utökning av ryska elitstyrkor gjorts efter andra världskriget. Det är dock helt klart en historiskt stor ökning. Men inte bara ökningen förvånar oss utan även den brådska man uppenbarligen har.

Man kan också notera att ryska medier är duktiga på att kommunicera om VDV men att man inte berättar lika utförligt om den minst lika intressanta utvecklingen inom den ryska marinens spetsnaz, alltså specialförband. Därmed inte sagt att man är tyst om dem, men det är intressant att notera att nyheterna om marin spetsnaz släpps så gott som enbart på ryska och har en annan karaktär. De släpps antagligen mest i rekryteringssyfte. Här följer ett klipp om den nya undervattensautomatkarbinen ADS.


Utvecklingen av ADS, som sedan ifjol tillförs spetsnazförband. Man kan här notera att flera operatörer bär amerikanska uniformer eller kamouflagemönster.

I jakten på en svensk rådande militärstrategi – en idé – ii/ii med kommentar

Idén grundar sig på att Sverige tar ett stort säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet (och den egna nationen). Det innebär i detta fall att vår ”Grand Strategy” ska svara på hur vi använder våra säkerhetspolitiska medel och metoder för att uppnå och säkerställa våra nationella intressen och hur vi säkerställer nationens kritiska värden.

Dessa intressen är således av både strikt nationell karaktär likväl som intressen i samklang med det internationella samfundet. T.ex:

  • att värna nationen och dess värden mot allvarliga samhällspåfrestningar; olyckor, bränder, extrem klimatpåverkan som översvämningar och stormar, kärnkraftsolyckor, organiserad brottslighet och korruption inkl. cyberbrott m.m.,
  • att värna Sveriges suveräna gränser,
  • att värna medborgarnas frihet att utöva sina rättigheter och mänskliga friheter,
  • att värna och stödja den svenska förvarsindustrins konkurrensfördelar,
  • att värna det svenska näringslivets konkurrenskraft genom att skydda flöden och kritiska noder,
  • att aktivt bidra till Östersjöområdets säkerhet med fortsatt politisk, ekonomisk och social stabilitet,
  • att värna och skydda naturen mot otillbörlig och skadlig påverkan,
  • att kunna bidra med relevanta förband i internationella insatser på mandat av FN under ledning av FN, EU eller Nato,
  • att vid kris och krigsfara i närområdet snabbt kunna öka tillgängligheten på operativt dugliga militära förband med krav på god nationell lednings- och underrättelseförmåga,
  • att säkerhet skapas tillsammans med internationella partners, främst regionalt.

En svensk ”Grand Strategy” kan med ovanstående utgångspunkter formuleras i mer precis form. Emellertid finns här en gigantisk utmaning som näppeligen har problematiserats i Sverige tillräckligt – att alla grannländer utom Finland är med i Nato.



Därmed försvåras formulerandet av vår Grand Strategy, dessutom genom att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering, även om den militära uppgiften i närområdet i första hand är att vara stabiliserande i syfte att stärka en fredlig utveckling.

Emellertid är Försvarsmakten ett av flera säkerhetspolitiska medel som kan bidra till stabilitet i närområdet och som genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete med samtliga aktörer i närområdet, kan utöva en stabiliserande påverkan.

Men en egen militär förmåga att föra väpnad strid i syfte att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder måste förstås finnas.

Åter till idén: Även om vi fortsätter med relativt oförändrade anslag – vilket med all sannolikhet blir fallet – så bör Försvarsmaktens förmågeutveckling och organisering ta sin utgångspunkt i strecksatserna ovan.   Det innebär att de blå stridskrafterna kommer i centrum och att yttäckningen av Sveriges landterritorium måste hanteras av mindre kvalificerade markförband.
Luftvärnet bör ledningsmässigt omorganiseras och till huvuddel utgöra operativa förband i nära samverkan med både sjö- och flygstridskrafter och tillsammans med civila myndigheter i befolkningscentra.

De sjögående förbandens numerär kan inte bli mindre – vi passerar snart en kritisk nivå för uthållighet. Man måste tillföras en relevant förmåga till kvalificerad yt- och undervattensstrid med såväl moderna sjömålsrobotar och genom att ubåtsförmåga utvecklas.

Flygstridskrafterna är tillsammans med sjöstridskrafterna viktiga instrument för underrättelseinhämtning. Emellertid är flygstridskrafternas responsförmåga och rörlighet tillsammans med dess förmåga till verkan mot många typer av mål den stora fördelen.

För att de blå stridskrafterna ska kunna verka effektivt i fred-kris-krig krävs utökande satsningar på vår sensorkejda. Det tar resurser i anspråk, men måste till – vi är inte minst i behov ha mer upplyfta system för att få bättre räckvidder på våra sensorer för såväl underrättelser som verkan.

Förmågan till långräckviddig bekämpning är uppe för diskussion sedan PerP levererades förra året. Men hur och var denna förmåga ska utvecklas behöver fortsatt diskuteras då det finns flera bra alternativ. Men det viktiga är att räckvidderna ökas och att system med god precision blir operativa.

Markstridskrafternas uppgift i ett snålt budgeterat försvar – i vår nuvarande militärstrategiska kontext – måste bli att dels ha relativt god yttäckning med mindre kvalificerad förband av typ hemvärn men också att ha ett mindre manövrerbart men kvalificerat förband med mycket hög rörlighet och med god förmåga till verkan och underrättelser och som kan strida i alla terräng- och klimattyper.

Om den stora katastrofen inträffar med kustinvasion och luftlandsättningar på det svenska fastlandet måste Försvarsmaktens förmåga och uthållighet ökas med stöd från andra genom de befintliga (och obefintliga) överenskommelser vi har för vår nationella säkerhet. Att Sverige angrips autonomt är högst otroligt varför ett scenario med kustinvasion och luftlandsättningar måste ha föregåtts av att våra östra granländer angrips först. Därmed kan man ställa sig frågan vart våra rörliga markstridskrafter gör bäst nytta i ett läge där våra blå stridskrafter är fullt upptagna med att säkra Östersjön? Jag kommer till slutsatsen att de rörliga svenska markstridskrafterna måste vara expeditionära i ett närområdesperspektiv: Finland, Baltikum, Gotland…..

Slutsatserna av mitt resonemang är flera;

  • Det är svårt att organiseras en effektiv och ändamålsenlig Försvarsmakt i rådande militärstrategisk kontext, inte minst genom otydligt fokus på säkerhetspolitik i allmänhet och dess prioriteringar.
  • För att öka samhällets robusthet måste tillgängliga resurser inom militärt och civilt försvar bättre kunna samordnas. Därmed borde det finnas en civil myndighet som redan i fredstid ska kunna ta en tydlig operativ uppgift och där man ges utrymme att samordna verksamhet genom befäl och inte bara genom samverkan.
  • Den militärstrategiska kontexten – inkl. ett allt mer militärt och politiskt mer fokuserat Ryssland – ser mycket annorlunda ut för Sverige än under kalla kriget. Att vår säkerhet ska skapas med andra måste ges ett relevant innehåll. Natofrågan behöver utredas grundligt genom ett särskilt uppdrag. I väntan på denna bör vi fortsatta inrikta Försvarsmakten utifrån gällande kontext.
  • Sverige bör ta ett stort ansvar för säkerheten och stabiliteten i Östersjön – för detta krävs relevanta sjö- & flygstridskrafter som måste prioriteras. Flygvapnets numerär i form av plattformar är på väg mot en kritisk nivå – dock torde antalet fredsbaser i form av flottiljer kunna reduceras så att stridsflygdivisionerna kommer än mer i Flygvapnets fokus – F 21, LSS Uppsala och LSS Linköping, F 7 och F 17 är stor kostym att underhålla enär vi bara har fyra JAS-divisioner. Förutom JAS-divisionerna krävs fortsatt utveckling av sjö- och markoperativ helikopterförmåga.
  • Markstridskrafternas kvalité och kvantitet bör dimensioneras utifrån genomtänkta analyser av de förutsättningar som råder. Det borde innebära att verkan, rörlighet och underrättelser prioriteras i ett genomtänkt ett markstridskoncept där hög responsförmåga är viktig. Detta koncept kompletteras av yttäckande skyddsstyrkor. För att skapa och vidmakthålla ett rörligt och allsidigt sammansatt markförband (av typen brigad) – där rörlighet och expeditionär förmåga är viktigt – så krävs förmodligen att arméns fredsförband organiseras effektivare och samgrupperas i effektivare armégarnisoner. Dagens fördelning av arméförband är ju inte en logisk följd av djupgående analyser utan en konsekvens av en osynkroniserad neddragning av arméstridskrafter under ca 25 års tid. Genom att stänga några arméetablissemang och öka produktionen vid andra torde resurser kunna frigöras för att öka den operativa effekten i åtminstone en modernt sammansatt brigad.

Att både höja den operativa effekten samtidigt som nya förmågor måste utvecklas är avgörande för att ha en relevant Försvarsmakt. Det innebär vidare att varje skattkrona som går till Försvarsmaktens (alla [försvars]myndigheter) anslag måste ge effekt. Därför måste kopplingen mellan basorganisationen med dess fredsförband och krigsförbanden ses över igen så att produktionsrationaliteten ökar – basorganisationen med regementen och flottiljer ska vara så liten som möjligt samtidigt som de som finns ska ha en så hög produktionskapacitet som möjligt, allt för att möjliggöra fler och eller bättre övade krigsförband.

Detta är några idéer om hur vi skulle kunna prioritera utifrån rådande säkerhetspolitiska och svensks finanspolitiska kontext. Inlägget gör inte anspråk på att vara vare sig fullkomligt eller komplett. Däremot pekar det på en inriktning som vi enligt min mening förr eller senare kommer att behöva välja – ju förr desto bättre.

Epilog

Av olika kommentarer att döma är nog många besvärade över att det förs fram idéer om en reducering av basorganisationen med regementen, flottiljer och centra. Jag menar att produktionsapparaten är väl stor i förhållande till vilka och hur många krigsförband vi har. Vi bör ha ett annat ratio här för att åstadkomma mer pang för pengarna. Många av våra regementen, flottiljer och centra är solitärer vilket skapar extra höga kostnader när nödvändiga samövningar måste genomföras – inte minst inom armén – där samövningar är nödvändiga för att öva olika funktioner och förbandstyper tillsammans. Dessutom finns mycket riktigt behov av att öka övning & träning gemensamt och tillsammans mellan stridskrafterna.

Att åstadkomma detta kräver förstås en hel del tankemöda och skulle skapa friktioner och besvärligheter. Dock tror jag det är nödvändigt – att ha Försvarsmaktsetablissemang på ”sin ort” får inte vara någon rättvisefråga kommuner och regioner emellan.

Kartan nedan säger en del – notera den inringade texten. Dessutom finns ett antal utbildningsgrupper med personal på några av dessa icke namngiva orter.

Fm i Swe


REA: Försvarsmakt med kort datum

Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en brigad.

Dagen innan meddelade försvarsminister Shoigu att alla ryska markrobotbrigader ska förses med Iskander-M (SS-26) senast 2018, vilket innebär att våra östra grannländer, Polen och remsor av Sverige kommer att vara inom skottvidd för detta system beroende på grupperingsplatser. Förut har framflyttningar av olika delar av Iskandersystemet använts som militärdiplomatiskt spelkort. Ryssland har tidigare markerat sitt missnöje mot olika USA-utspel genom att tala om att man skulle kunna flytta fram systemet till Kaliningrad. Nu är handskarna kastade och nu är det beväpning som gäller för Kreml.

Härhemma är det emellertid tyst om den egna organisationen. Vi som bevakar området nästan dagligen vet knappt vilken organisation som gäller för Försvarsmakten totalt, så tips från läsarna tas tacksamt emot. En sak är emellertid huggen i sten och det är IO-14 som räddningen på det svenska försvarsdilemmat – Hur skydda ett ovanligt stort land utan tillräckliga resurser?

För att friska upp minnet kan vi gå tillbaka till hur det lät när denna organisation togs fram. Insatsorganisationen skulle ha dubbla roller, dels kunna operera i närområdet och dels genomföra fredsfrämjande insatser med en volym på 1700 soldater/sjömän över tiden. Tillgänglighet prioriterades över uthållighet enligt försvarsministern, trots att han bara pekade på Georgien som empiri. Förutom detta och sexdagarskriget 1967 är det svårt att hitta andra motsvarande exempel de senaste 50 åren. Afghanistan x 2 minst 10 år, Irak närmare 10 år, Libyen mer än ett halvår, Kosovo närmare tre månader och så vidare. Till och med Israel behöver några veckor för att nå begränsade mål på 365 km2.

I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.

………….

Frågan är då vad en aktör som Ryssland skulle kunna mobilisera i samband med operationer kring Sverige? Det är naturligtvis beroende på omvärldsläget i stort (Kina) och tyngdpunkten vid en konfrontation med NATO.

Under arbetet med inriktningsbeslutet 2009 publicerade FOI sin regelbundna rapport om rysk militär förmåga.

Om vi tittar på skrivningarna kring beväpningsprogrammen inom exempelvis det prioriterade flygvapnet redovisades måltalet 60 st nya Su-35 (jakt) och 56 st Su-34 (attack) som nyleveranser till 2015. FOI skrev:

”Sammantaget ger detta en mörk bild av rysk flygindustri, om än med vissa ljuspunkter avse- ende exportförmågan. Leveransförseningar fortsätter att plåga industrin; tillverkningen av attackflygplanet Su-34 och utbildningsflygplanet Jak-130 släpar efter liksom serietillverk- ningen av attackhelikoptern Mi-28N. Färdigställandet av det strategiska bombflygplanet Tu- 160 och attackhelikoptern Ka-52 har dragit ut på tiden och moderniseringsprogrammen för bland andra attackflygplanen Su-24 och Su-25 går i ett mycket makligt tempo.”

Nu är vi snart vid 2015 och min bedömning är att Ryssland nästan når fram till produktionsmålen (c:a 90 %). Men, nu finns det nya mot 2020 och i den senaste utgåvan, så skriver FOI att det kan bli upp till 90 Su-35 och 108 Su-34 fram till 2020. Detta förutsätter bland annat, enligt FOI, att produktionstakten fördubblas när det gäller Su-34. Ryssland når detta redan i år enligt flera ryska källor.

Tidshorisonten i bägge bedömningarna har varit sex-sju år, men nu är volymerna dubbelt så stora mot 2020 jämfört med hur underlagen skrevs 2008/9. Flygtiden för de ryska stridspiloterna har nästan fyrdubblats under samma tid och nu flyger man klart mer än våra svenska piloter. Så här kan man hålla på att botanisera i de bägge underlagen.

Till detta kommer som sagt det senaste årets dramatiska händelse. Ryssland har anfallit och annekterat delar av ett annat europeiskt land, trots att dess gigantiska upprustningsprogram ännu är långt ifrån avslutat.

………………

När det gäller vår egen förmåga, så vet vi att den pågående reformen har stora problem. De allra allvarligaste är bristen på samövning i organisationen och kvantiteten. Vår flotta och armé är den minsta sedan 1500-talet. Flygvapnet har det litet bättre ställt, men omvärldens förmåga står inte stilla som visat ovan. I relativa tal är vi på väg att få det svagaste flygvapnet sedan 1940-talet.

Vi kan gå till den pågående skogsbranden för att illustrera samma mekanismer. Branden som bröt ut 31/7 tog ordentlig fart den 4/8, vilket visar svårigheterna att prognosticera förlopp. När väl ansvariga insåg att läget var allvarligt skulle resurser mobiliseras, vilket tog tid. Det dröjde innan Försvarsmaktens helikoptrar började hjälpa till med släckningsarbetet, bland annat beroende på att få hade rätt utrustning för brandbekämpning. Sedan var det dags att verkställa en begäran om hjälp från omvärlden och särskilda plan från Italien och Frankrike utlovades.

Det blev byråkratiska piruetter om tillstånd och det var anflygningstider. Sedan förlorades ytterligare något halvdygn, eftersom siktförhållandena vid den flygplats som användes var påverkad av brandröken. Medierna har varit en kakafoni av mer eller mindre kvalitetssäkrad information. Det har varit fullt möjligt att se en ”breaking” rulla in på kvällstidningssidorna att Norberg ska utrymmas samtidigt som räddningsledaren intervjuas i Aktuellt och säger motsatsen. Ett typexempel på ”krigets dimma” och friktioner som förekommer.

Dessa brister kommer sig framförallt av brister i den strategiska bedömningen. Varningar om extremväder och brister i katastrofberedskapen har vi hört de senaste tio åren. Trots detta rullar politiken och byråkratin på med sina ”satsningar”, effektiviseringar och utvärderingar.

I sambanden med branden påminde vår statsminister häromdagen klokt om vår litenhet inför naturen. Vågar ingen på Lidingövägen bjuda in honom till krigsspel för att demonstrera våra väpnade styrkors (IO 14) litenhet i förhållande till territoriet nu när krigsåskan mullrar på kontinenten?

När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle "släcka krishärdar" på den internationella spelplanen som följande sades. "Jag har ingen backspegel - jag ska inte åt det hållet" 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 

Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.


Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.

Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.




Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 

Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.


Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.

Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet - in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet... 

Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.


Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.

Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger - kanske hon inte vet(?) - är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.




Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak - att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen


Uppdatering 7/8 12:00

Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.

  • Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
  • Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten?  Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
  • I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.

Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.


Uppdatering 7/8 12:30

TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.






Uppdatering 7/8 23:30

Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.

Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!


Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.

För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.




Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.
Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.

Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.

- Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.

När snålheten bedrog visheten!



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle "släcka krishärdar" på den internationella spelplanen som följande sades. "Jag har ingen backspegel - jag ska inte åt det hållet" 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 

Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.


Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.

Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.




Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.


Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 

Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.


Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.


Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.

Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet - in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet... 

Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.


Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.

Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger - kanske hon inte vet(?) - är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.



Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak - att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen

I jakten på en svensk rådande militärstrategi – en idé – ii/ii

Idén grundar sig på att Sverige tar ta ett stort säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet (och den egna nationen). Det innebär i detta fall att vår ”Grand Strategy” ska svara på hur vi använder våra säkerhetspolitiska medel och metoder för att uppnå och säkerställa våra nationella intressen och hur vi säkerställer nationens kritiska värden.

Dessa intressen är således av både strikt nationell karaktär likväl som intressen i samklang med det internationella samfundet. T.ex:

  • att värna nationen och dess värden mot allvarliga samhällspåfrestningar; olyckor, bränder, extrem klimatpåverkan som översvämningar och stormar, kärnkraftsolyckor, organiserad brottslighet och korruption inkl. cyberbrott m.m.,
  • att värna Sveriges suveräna gränser,
  • att värna medborgarnas frihet att utöva sina rättigheter och mänskliga friheter,
  • att värna och stödja den svenska förvarsindustrins konkurrensfördelar,
  • att värna det svenska näringslivets konkurrenskraft genom att skydda flöden och kritiska noder,
  • att aktivt bidra till Östersjöområdets säkerhet med fortsatt politisk, ekonomisk och social stabilitet,
  • att värna och skydda naturen mot otillbörlig och skadlig påverkan,
  • att kunna bidra med relevanta förband i internationella insatser på mandat av FN under ledning av FN, EU eller Nato,
  • att vid kris och krigsfara i närområdet snabbt kunna öka tillgängligheten på operativt dugliga militära förband med krav på god nationell lednings- och underrättelseförmåga,
  • att säkerhet skapas tillsammans med internationella partners, främst regionalt.

En svensk ”Grand Strategy” kan med ovanstående utgångspunkter formuleras i mer precis form. Emellertid finns här en gigantisk utmaning som näppeligen har problematiserats i Sverige tillräckligt – att alla grannländer utom Finland är med i Nato.

natoopinion
Därmed försvåras formulerandet i vår Grand Strategy, dessutom genom att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering, även om den militära uppgiften i närområdet i första hand är att vara stabiliserande i syfte att stärka en fredlig utveckling.

Emellertid är Försvarsmakten ett av flera säkerhetspolitiska medel som kan bidra till stabilitet i närområdet och som genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete med samtliga aktörer i närområdet, kan utöva en stabiliserande påverkan.

Men en egen militär förmåga att föra väpnad strid i syfte att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder måste förstås finnas.

Åter till idén: Även om vi fortsätter med relativt oförändrade anslag – vilket med all sannolikhet blir fallet – så bör Försvarsmaktens förmågeutveckling och organisering ta sin utgångspunkt i strecksatserna ovan.   Det innebär att de blå stridskrafterna kommer i centrum och att yttäckningen av Sveriges landterritorium måste hanteras av mindre kvalificerade markförband.hkpLuftvärnet bör ledningsmässigt omorganiseras och till huvuddel utgöra operativa förband i nära samverkan med både sjö- och flygstridskrafter och tillsammans med civila myndigheter i befolkningscentra.

De sjögående förbandens numerär kan inte bli mindre – vi passerar snart en kritisk nivå för uthållighet. Man måste tillföras en relevant förmåga till kvalificerad yt- och undervattensstrid med såväl moderna sjömålsrobotar och genom att ubåtsförmåga utvecklas.

Flygstridskrafterna är tillsammans med sjöstridskrafterna viktiga instrument för underrättelseinhämtning. Emellertid är flygstridskrafternas responsförmåga och rörlighet tillsammans med dess förmåga till verkan mot många typer av mål den stora fördelen.

För att de blå stridskrafterna ska kunna verka effektivt i fred-kris-krig krävs utökande satsningar på vår sensorkejda. Det tar resurser i anspråk, men måste till – vi är inte minst i behov ha mer upplyfta system för att få bättre räckvidder på våra sensorer för såväl underrättelser som verkan.

Förmågan till långräckviddig bekämpning är uppe för diskussion sedan PerP levererades förra året. Men hur och var denna förmåga ska utvecklas behöver fortsatt diskuteras då det finns flera bra alternativ. Men det viktiga är att räckvidderna ökas och att system med god precision blir operativa.

Markstridskrafternas uppgift i ett snålt budgeterat försvar – i vår nuvarande militärstrategiska kontext – måste bli att dels ha relativt god yttäckning med mindre kvalificerad förband av typ hemvärn men också att ha ett mindre manövrerbart men kvalificerat förband med mycket hög rörlighet och med god förmåga till verkan och underrättelser och som kan strida i alla terräng- och klimattyper.

Om den stora katastrofen inträffar med kustinvasion och luftlandsättningar på det svenska fastlandet måste Försvarsmaktens förmåga och uthållighet ökas med stöd från andra genom de befintliga (och obefintliga) överenskommelser vi har för vår nationella säkerhet. Att Sverige angrips autonomt är högst otroligt varför ett scenario med kustinvasion och luftlandsättningar måste ha föregåtts av att våra östra granländer angrips först. Därmed kan man ställa sig frågan vart våra rörliga markstridskrafter gör bäst nytta i ett läge där våra blå stridskrafter är full upptagna med att säkra Östersjön? Jag kommer till slutsatsen att de rörliga svenska markstridskrafterna måste vara expeditionära i ett närområdesperspektiv: Finland, Baltikum, Gotland…..

Slutsatserna av mitt resonemang är flera;

  • Det är svårt att organiseras en effektiv och ändamålsenlig Försvarsmakt i rådande militärstrategisk kontext, inte minst genom otydligt fokus på säkerhetspolitik i allmänhet och dess prioriteringar.
  • För att öka samhällets robusthet måste tillgängliga resurser inom militärt och civilt försvar bättre kunna samordnas. Därmed borde det finnas en civil myndighet som redan i fredstid ska kunna ta en tydlig operativ uppgift och där man ges utrymme att samordna verksamhet genom befäl och inte bara genom samverkan.
  • Den militärstrategiska kontexten – inkl. ett allt mer militärt och politiskt mer fokuserat Ryssland – ser mycket annorlunda ut för Sverige än under kalla kriget. Att vår säkerhet ska skapas med andra måste ges ett relevant innehåll. Natofrågan behöver utredas grundligt genom ett särskilt uppdrag. I väntan på denna bör vi fortsatta inrikta Försvarsmakten utifrån gällande kontext.
  • Sverige bör ta ett stort ansvar för säkerheten och stabiliteten i Östersjön – för detta krävs relevanta sjö- & flygstridskrafter som måste prioriteras. Flygvapnets numerär i form av plattformar är på väg mot en kritisk nivå – dock torde antalet fredsbaser i form av flottiljer kunna reduceras så att stridsflygdivisionerna kommer än mer i Flygvapnets fokus – F 21, LSS Uppsala och LSS Linköping, F 7 och F 17 är stor kostym att underhålla enär vi bara har fyra JAS-divisioner. Förutom JAS-divisionerna krävs fortsatt utveckling av sjö- och markoperativ helikopterförmåga.
  • Markstridskrafternas kvalité och kvantitet bör dimensioneras utifrån genomtänkta analyser av de förutsättningar som råder. Det borde innebära att verkan, rörlighet och underrättelser prioriteras i ett genomtänkt ett markstridskoncept där hög responsförmåga är viktig. Detta koncept kompletteras av yttäckande skyddsstyrkor. För att skapa och vidmakthålla ett rörligt och allsidigt sammansatt markförband (av typen brigad) – där rörlighet och expeditionär förmåga är viktigt – så krävs förmodligen att arméns fredsförband organiseras effektivare och samgrupperas i effektivare armégarnisoner. Dagens fördelning av arméförband är ju inte en logisk följd av djupgående analyser utan en konsekvens av en osynkroniserad neddragning av arméstridskrafter under ca 25 års tid. Genom att stänga ett antal arméetablissemang torde resurser kunna frigöras för att öka den operativa effekten i åtminstone en modernt sammansatt brigad.

Att både höja den operativa effekten samtidigt som nya förmågor måste utvecklas är avgörande för att ha en relevant Försvarsmakt. Det innebär vidare att varje skattkrona som går till Försvarsmaktens (alla [försvars]myndigheter) anslag måste ge effekt. Därför måste kopplingen mellan basorganisationen med dess fredsförband och krigsförbanden ses över igen så att produktionsrationaliteten ökar – basorganisationen med regementen och flottiljer ska vara så liten som möjligt samtidigt som de som finns ska ha en så hög produktionskapacitet som möjligt, allt för att möjliggöra fler och eller bättre övade krigsförband.

Detta är några idéer om hur vi skulle kunna prioritera utifrån rådande säkerhetspolitiska och svensks finanspolitiska kontext. Inlägget gör inte anspråk på att vara vare sig fullkomligt eller komplett. Däremot pekar det på en inriktning som vi enligt min mening förr eller senare kommer att behöva välja – ju förr desto bättre.

Generallöjtnant Åke Sagrén, chef för armén 1990 – 1996, hade helt rätt – Allt för krigsförbanden!


Felaktiga uppgifter och behovet av öppenhet


Igår uppdaterade jag mitt inläggom den ökade spänningen i Östersjön med ett resonemang kring kränkningarna av svenskt luftrum den 20 juni. Ett resonemang jag förde utifrån de uppgifter som fanns tillgängliga i media, myndigheter och från andra stater. Där framförde jag hypotesen att det skulle kunna röra sig om ett övningsanfall mot östra Gotland eftersom den redovisade flygprofilen var av sådan karaktär. DN följde idag upp med en artikel där mitt resonemang återges.

Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att mitt tidigare resonemang var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i eftersom det skulle betyda att även om spänningen i Östersjön är hög så är den inte så hög att man avsiktligt väljer att kränka vårt lands luftrum.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Carl Bildt skriver vidare att hans bekräftande av flygplanens nationalitet ”begränsar förhoppningsvis okunniga spekulationer”. Ja, det kan man bara instämma i och samtidigt konstatera att hade man varit öppen med nationaliteten redan från början hade det inte blivit några spekulationer alls. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska. Något man redan kan se resultatet av på Twitter.


Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

Rysk inmarsch i Ukraina rycker närmare

Ryssland har sammankallat FN:s Säkerhetsrådet med anledning av den humanitära situationen i sydöstra Ukraina. Igår uttalade det ryska utrikesdepartemetet:

”The Kiev authorities instigated by their western sponsors are carrying out a punitive operation killing and wounding civilians and destroying civilian infrastructure. A humanitarian situation in the region is getting worse.”

Det är otvivelaktigt en dålig humanitär situation i den delen av Ukraina. UNHCR uppger att 730 000 människor flytt till Ryssland och att 117 000 är internflyktingar. Läget är upplagt för att Ryssland ska föreslå ”fredsbevarande trupper” för att skydda civilbefolkningen, trots att landet bär ansvaret som anstiftare för det krig som pågår i landet genom att stödja separatisterna med vapen, underrättelsepersonal och pengar.

Det går också att fråga sig om det inte finns andra ömmande fall som Ryssland också kunde sammankalla Säkerhetsrådet för: Syrien (9 milj flyktingar/170 000 döda), DRC, CAR, Mali, Libyen, Sydsudan, Gaza och Irak för att ta de värsta exemplen.

Det är omöjligt att se ett sådant förslag gå igenom säkerhetsrådet, om man lägger det. Det finns ändå två saker att notera. Det ena är hur Kina kommer att agera. I våra egna medier framställdes omröstningen i FN:s generalförsamling om annekteringen av Krim som en förlust för Ryssland, men var i själva verket en seger för Putin menar jag. Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika avstod från att rösta emot Ryssland. Samma länder som under fotbolls-VM annonserade en egen utvecklingsbank för att konkurrera med Världsbanken och Internationella Valutafonden som illustration på att den ekonomiska makten nu flyttar österut med hög fart.

Samma Kina som Vladimir Putin för ett par månader sedan kom överens om ett 30-årigt energiavtal. Är det någon som tror att kineserna kommer att överge sin affärspartner och riskera ett instabilt Ryssland på kort sikt som kan äventyra de egna energileveranserna? Kina kommer inte rösta emot ett ryskt förslag om ”fredsbevarande” trupper till Ukraina.

Den andra noten rör den ryska argumentationen som med stor säkerhet kommer att handla om principen Responsibility to Protect (R2P) i allmänhet och Kosovo i synnerhet. Även om fallen inte är jämförbara, så bjuder Kosovo på ett politiskt fikonlöv i form av att NATO agerade utanför Säkerhetsrådet och därmed kommer vi få se psykologiska operationer på nätet för att övertyga omvärlden att NATO är kålsupare. På så sätt kan man skaffa sig en slags legitimitet för sina interna och externa supportrar att gå in i Ukraina utan stöd av Säkerhetsrådet.

Militärt har Ryssland positionerat upp till 40 000 soldater i närheten av Ukraina, eventuella styrkor i Vitryssland oräknade. Förberedelser för militära operationer har pågått i flera månader. Redan i mars kunde vi se foton på ryska styrkor med den gula symbolen MC på blå botten som utmärker ryska ”fredsbevarande trupper”. En plan B fanns redan då. De senaste dagarna har Ryssland dessutom genomfört intensiva övningar med stridsflyg och attackhelikopterförband i området.

På den ekonomiska sidan har president Putin instruerat regeringen att ta fram kontraåtgärder när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot landet. Det har redan luftats förslag om att förbjuda flygbolag från USA och EU att flyga över Sibirien. Helt klart är att Kreml förbereder det ryska folket på hårdare tider.

Eliten är egentligen mest besvärad över bötfällningen i på 50 Mdr USD i den internationella skiljedomstolen i Haag för det kriminella övertagandet av Yukos. Till skillnad från sanktioner kan inte sådana utslag dras tillbaka. Det finns en teoretisk möjlighet till överklagan, men alla kvalificerade bedömare är överens om att det är lönlöst. Här kan man faktiskt ana ett exempel på ryskt spegeltänkande. Regimen är övertygad om att utslaget är politiskt riggat, eftersom det är så man själva gör.

I den ryska krigföringen lägger man stor vikt vid att kontrollera eskalationen för att på så sätt behålla det strategiska initiativet. Det är tydligt att den ryska regimen har blivit påtagligt skickligare de senaste åren, framförallt därför man har gjort stora inbrytningar på informationsarenan och kombinerar detta med ett betydligt skarpare svärd. Ett svärd som bara för ett drygt år sedan härhemma i politiken beskrevs som en ”mycket låg nivå”.

I denna maktutövning ingår det naturligtvis att använda militära förflyttningar och maktdemonstrationer för att utöva tvångsmakt (påtryckningar) mot kontrahenterna så länge som möjligt för att konservera den egna styrkan. Det som talar emot en öppen rysk inmarsch (våldsmakt) är att det är svårt att kontrollera militära äventyr och det är säkert detta som hållt tillbaka den ryska ledningen så här långt. Den ukrainska krigsmaktens framgångar i Donbass och nedskjutningen av MH17 kan däremot ändra kalkylen och utlösa ett nytt och aggressivare beteende från rysk sida.

Det finns emellertid en sak som oroar mig extra mycket och därför gör att jag nu bedömer risken för en introduktion av ryska ”fredsbevarande” trupper som klart förhöjt. Det är de allt oftare publicerade bilderna och vittnesuppgifterna om tortyr av fångar och urskiljningslös beskjutning med främst artilleri i området kring Donetsk och Lugansk.

Mitt intryck är alltså att krigets brutalitet skruvats upp efter nedskjutningen av MH17, om ni jämför med det lugn som var fallet med Krim. Tyvärr finns det också enstaka exempel på att även ukrainska förband inte har uppträtt korrekt, vilket stärker min oro för en upptrappning. Det psykologiska elementet hos de inblandade beslutsfattarna får inte underskattas.

Kanske läge att sammankalla Utrikesnämnden för att diskutera läget i Mellanöstern och Europa? Ljusen kan släckas överallt i Europa – även i detta århundrade.

[Uppdatering 6/8 kl 0820] Ryssland föreslog under mötet i FN:s Säkerhetsråd att ryska humanitära konvojer under Internationella Röda Korsets beskydd skulle sändas in i Ukraina. Rysslands FN-ambassadör Tjurkin framhöll att situationen var särskilt katastrofal i och kring Donetsk och Lugansk.

Vi kryper närmare en öppen konfrontation med detta förslag. Genom att Ryssland som part i konflikten öppnar en humanitär vektor finns alla möjligheter att i nästa steg kräva skydd för denna. Här finns det naturligtvis stor flexibilitet. För närvarande har det brutit ut hårda strider i Donetskområdet. Om de pro-ryska separatisterna förlorar alltför mycket mark alltför snabbt finns det mental beredskap att hoppa över steget med de humanitära konvojerna och skicka trupper direkt för att ”skydda civilbefolkningen”.

Men, helst vill man som jag tidigare framhållit kontrollera förloppet så långt som möjligt. Ryssland kommer göra allt för att porträttera sig som en aktör som reagerar på händelser. Publiken är främst den egna och befolkningarna i BRICS-länderna. Det kan kräva användning av provokationer som överfall på konvojer eller attentat på hemmaplan som tunnelbanesprängningar eller attentat mot politiker och tjänstemän i regionerna närmast Ukraina.

En svårbedömt sidoförlopp är vad som händer med Moldavien och utbrytarrepubliken Transniestr. Moldavien har nu uppmanat de ryska ”fredsbevarande trupperna” där att bege sig hemåt. Samtidigt har de så kallade folkrepublikerna i Donetsk och Lugansk förstärkts av administrativa experter den senaste månaden från just Transniestr. Det talar för att den nuvarande ryska ambitionen är att få till ”frusen konflikt” för att hindra Ukraina från att utveckla en västvänlig politik. [Uppdatering slut]

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället.

Efter mina två senaste inlägg om Försvarsmaktens helikoptrar och stöd till samhället har det uppenbart skett vissa missförstånd p.g.a. av att vissa läsare har tolkat inläggen som att Försvarsmakten inte får stödja vid bränder. Så är givetvis inte fallet, därav detta förtydligande.

Tidigare hade Försvarsmakten ansvar för nationell Sjö- och flygräddning vilket innebar att man hade helikoptrar med besättningar i beredskap dygnet runt, året runt på flera ställen i riket. Detta innebar även att man med samma helikoptrar och besättningar också mycket snabbt kunde bistå kommunerna vid skogsbränder.

Efter försvarsbeslutet 2004 beslutades att Försvarsmakten inte längre skulle ha ansvaret för dessa uppgifter och ansvaret för Sjö- och Flygräddning övergick då till Sjöfartsverket som la ut ansvaret på det civila bolaget Norrlandsflyg. Därmed fanns inte längre (successiv avveckling) några helikoptrar eller besättningar ur Försvarsmakten i beredskap för SAR/FRÄD och därmed så fanns det inte heller några snabbt gripbara större helikoptrar att tillgå vid skogsbränder.

Jag har tidigare skrivit att Försvarsmakten fråntagits uppgiften. Det är en sanning med modifikation. Uppgifterna SAR/FRÄD fråntogs man då man ansåg att Försvarsmakten enbart skulle syssla med militär verksamhet. Dessutom skulle Försvarsmakten ominriktas mot internationell verksamhet. Helikoptrar skulle stödja NBG m.m. Därmed försvann även beredskapen för brandbekämpning.


I Försvarsmaktens instruktion framgår följande:

§1 Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid.

§2 Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. 


I förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället framgår bland annat följande:

4 § Försvarsmakten får på begäran lämna stöd till polisen, Kustbevakningen, Tullverket, andra statliga myndigheter samt kommuner och landsting.


6 § Försvarsmakten får lämna stöd enligt 3-5 §§ endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet


16 § Försvarsmakten skall ta ut avgifter för stöd enligt denna förordning. Full kostnadstäckning skall uppnås, om inte stödet lämnas till en annan statlig myndighet eller det är fråga om stöd enligt 3 §.



Sammanfattningsvis

När det gäller stöd till samhället så innebär nuvarande direktiv till Försvarsmakten att befintlig förmåga ska nyttjas. I första hand ska utvecklingen av det militära försvaret prioriteras först vilket är helt rätt. Men det innebär också att Försvarsmakten inte har något ansvar att se till att helikopterbesättningar är övade för dessa relativt enkla saker som att flyga med brandtunna och släcka bränder. Man kan inte ens förvänta sig att helikoptrarna har den utrustning eller kapacitet om man inte särskilt kravställt detta, vilket man i det här fallet inte har gjort.

Har Försvarsmakten annan viktig ordinarie verksamhet så skall denna (i teorin) inte avbrytas för att släcka bränder intill dess att en skogsbrand av en räddningsledare klassas som räddningsinsats. I praktiken gör man nog andra prioriteringar redan innan dess, vilket visar sig nu.

Numera är det i första hand de små civila helikopterbolag som sysslar med skogsgödning som står till förfogande för kommunerna när det gäller tjänsten brandbekämpning. Helikoptrarna är små och tar oftast bara 500 liter i ett lyft, de som är något större tar 1000 liter. Indirekt har Försvarsmakten fråntagits uppgiften brandbekämpning fram till det läge att en kommun står hjälplös och att det således övergår till räddning. När begäran om stöd då kommer till Försvarsmakten är det numera inte längre säkert att det finns helikoptrar med rätt materiel, tillgänglig personal eller för den delen utbildad personal eftersom det inte finns någon kravställning på beredskap för stöd till samhället. 


Uppdaterat: 

Avseende paragrafen om att Försvarsmakten ska ta ut full kostnadstäckning så gäller det enbart om Lagen om skydd vid olyckor gäller, d.v.s räddning. Gör den inte det, d.v.s. om en kommun begär stöd utan att det är en räddningsinsats så skall Försvarsmakten ta betalt och erhålla full kostnadstäckning.

Precis som andra myndigheter är Försvarsmakten således skyldig att delta i en räddningsinsats efter begäran från den aktuella räddningsledare utifrån myndighetens gällande förutsättningar. Försvarsmakten får i detta läge inte kräva ersättning för dessa insatser utan myndigheten bär själv hela kostnaden.




Det bedrägliga lugnet

Reflektion

Juli månad under 2014 kommer troligtvis historiskt ses som en formativ månad, där Väst (EU, NATO och USA) återigen ställdes mot Ryssland. Dels har det varit militära kraftmätningar dels har den unipolära ordningen med dess klassiska strukturer (FN, WTO, m m) tydligt börjat utmanas av en multipolär ordning med införande av alternativa strukturer.

Rent militärt har Ryssland tydligt visat främst genom President Vladimir Putins uttalande att Rysslands två (2) tyngdpunktsområden är Östersjöregionen och Svarta Havs regionen. Utöver detta har man ytterligare ett tydligt tyngdpunktsområde i form av Barentsregionen. Tydligheten i de två första områdena skall man icke förringa främst genom att dessa två områden belystes i hans anförande till det Nationella Säkerhetsrådet. Därmed kan man tydligt säga att vi fått spiken i kistan för tidigare (främst politiska) omvärldsanalyser rörande utvecklingen i vårt närområde, avspänningen är över - punkt.

Vad som gör situationen allvarligt ur ett Svenskt perspektiv är att två (2) av tre (3) tyngdpunktsområden berör Sverige direkt, därmed kan man säga att vi står mitt i orkanens öga. Detta gör återigen att säkerhets- och försvarspolitiken måste tas på allvar, Sverige har en strategisk position som väst respektive öst återigen kommer vilja bemästra. Under det kalla kriget var det främst en militärgeografisk position vi hade, denna kvarstår, för att Ryssland skall kunna skydda sin andraslagsförmåga måste de behärska Norska havet för att kunna uppnå detta kommer både Finland samt Sverige att beröras av en eventuell konflikt mellan Väst och Ryssland. Utöver detta kan man nu även tillföra rent ekonomiska faktorer, en stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjöregionen och en stor del av dess framtida BNP finns i Barensregionen. Dessa två faktorer kommer allvarligt påverka Sveriges säkerhetssituation under den närmsta tio (10) års perioden.
Östersjöregionen har under Juli månad 2014, tydligt varit ett kräftmätningsområde mellan Ryssland och Väst. Varav den för allmänheten nu mest kända incidenten (kraftmätning) är det Amerikanska signalspaningsplanet som en konsekvens av Ryskt agerande valde att förflytta sig över Svenskt Territorium, detta är en incident och det finns fler. Lägger man då samman verksamheten och agerandet under både Juni och Juli månad 2014, så är det i klar paritet med några av de mer intensiva perioderna under 1980-talets kalla krig i vårt närområde. Därmed har Ryssland även tydligt visat att man menar allvar i President Vladimir Putins uttalande till det Nationella säkerhetsrådet. Man kommer att agera hädanefter, även med militära maktmedel.

Utöver detta skall man ej förglömma den tydliga diskussion som just nu pågar inom NATO om att genomföra dels basering av markstridskrafter på en mer permantet basis i NATO östra medlemsländer dels genomföra förhandslagring av materiel enligt den modell som tidigare utnyttjas i Tyskland och utnyttjas i Norge. Detta kommer allvarligt att påverka säkerhetssituationen i Östersjöregionen om detta realiseras. Redan nu pratar man i Ryssland om att detta enbart syftar till att kunna genomföra ett "Blitzkrieg" mot Ryssland.

Till detta skall vi även lägga de två övningarna SABRE JUNCTION och BLACK EAGLE som genomförs av NATO i dess östra Medlemsländer under perioden slutet av Augusti 2014 intill Oktober 2014. Utifrån vilken strategi NATO kommer att välja vid toppmötet i Wales under September 2014 kommer vi troligtvis få se en tydlig motreaktion från Ryssland om utfallet blir dels basering av trupp dels förhandslagring av materiel under dessa två övningar. Oaktat kommer vi med en hög sannolikhet få se en motövning likt den som genomfördes under BALTOPS och SABRE STRIKE i Juni månad 2014. Vilken nivå Ryssland väljer att lägga sig på är bedömt avhängt de två nämnda faktorerna.

Vad man ur ett Svenskt perspektiv särskilt måste beakta är Barentsregionen. Denna har tydligt kommit i skymundan dels av Krisen i östra Ukraina dels av händelseutvecklingen i Östersjöregionen. Men detta område är ett av de mest (om inte det viktigaste i ur ett framtida perspektiv) geostrategiskt viktiga områdena för Ryssland, detta syns dels genom det markant ökade övningsaktiviteten under 2014 i området dels genom en tydlig infrastrukturell satsning för de Väpnade styrkorna i området. Just nu är det främst fjärrstridskrafter (flyg samt luftvärn) som övas i stor omfattning i området, bedömt kan vi se en större markövning i Barentsregionen under 2015, vad som även är intressant inom området är att Vitryska luftlandsättningstrupper skall öva under vinterförhållanden i området.

Råder det nu någon risk för krig i vårt omedelbara närområde, nej blir svaret tydligt på den frågan, däremot är den säkerhetspolitiska situationen oerhört allvarlig för Sverige just nu, något man inte kan blunda för, fakta börjar staplas på höjd i en allt mer accelererande fart kring detta. Vad som dock börjar bli troligt och är allvarligt är att sannolikheten för att subversiv verksamhet i en större omfattning i dels de Baltiska länderna dels i Polen kan komma att påbörjas från Rysk sida är stor, troligtvis med det övergripande syftet att destabilisera regionen för att uppnå splittringar inom länderna, således inte en återupprepning av Krimscenariot, utan konstruerat för att försvaga dem inrikespolitiskt.

Således råder det just nu ett bedrägligt lugn och stundtals kommer det skum på ytan, som visar på allvaret i situationen, dock likt under kalla kriget så pågår det en dold kraftmätning och i vissa fall konfrontationer, främst på underrättelsefronten. Kommer detta kunna eskalera till något allvarligare? Troligtvis inte, men problematiken är att när vissa krafter sätts i rullning blir det mycket svårt att stoppa dem, Väst och Ryssland står allt tydligare mot varandra, man har nu nått punkten att man ej kan backa längre, den ena partens åtgärd kommer mötas upp av en motåtgärd av den andra. Varvid man tydligt måste väga varje åtgärd för annars riskerar man att snabbt eskalera situationen. 

Visar sig detta bedrägliga lugn även i Sverige? Ja, främst genom att stundtals kommer det krusningar på ytan, något som vi sett under Juni och Juli månad 2014. Men vad vi särskilt måste beakta är att de säkerhetspolitiska vägvalen vi kommer göra de närmsta 6-12 månaderna kommer öka risken markant för påverkningar utifrån. Den mest troliga påverkan vi kommer utsättas för är destabilisering av vår inrikespolitiska situation för att därmed kunna påverka vår säkerhetspolitik. Likväl kommer underrättelseinhämtningen troligtvis bli allt mer aggressiv, vilket kommer framtvinga dels synliga dels dolda motåtgärder från Sveriges sida.

Vad som dels är intressant dels är beklämmande i allt detta är att liknelsen med orkanens mitt blir mycket slående just nu. Står man i mitten är det lugnt men desto blåsigare i utkanten, vårt mentala fokus ligger just nu ej på vår egen situation, men en orkan står ej still utan den flyttar på sig, vilket vi troligtvis kommer märka.

Have a good one! // Jägarchefen

Skogsbranden i Västmanland



Med anledning av de omfattande och pågående skogsbränderna i Sverige så skrev jag i går ett inlägg om hur den svenska beredskapen och förmågan har nedgått på grund av att vi avvecklat en stor del av Försvarsmaktens tunga helikoptrar. Räddningstjänst handlar som bekant i första hand om att rädda liv och i andra hand om att rädda egendom. Risken för människoliv är trots allt relativt begränsad även om det givetvis är katastrofalt när skog och egendom för mångmiljonbelopp äts upp av lågorna. Jag väljer att följa upp gårdagens inlägg med lite nyheter.

Med gårdagens inlägg om helikoptrar för ögonen hade jag egentligen tänkt skriva om vad en ny färjekatastrof till sjöss likt Estonia eller Scandinavian Star skulle innebära. Jag är inte helt säker på att gemene svensk förstår hur illa ställt det är idag. Det inlägget får dock vänta till morgondagen med anledning av hur skogsbranden nu har utvecklats.

För läget rörande den omfattande skogsbranden har minst sagt förvärrats. I skrivande stund har enligt uppgift ca 1.000 hektar skog brunnit i Västmanland och över 1000 personer har evakuerats. Räddningsledare hävdar att detta är den svåraste branden i modern tid. I Dalarna, flera mil från branden regnar det sot och röken ligger tjock, vilket ger en uppfattning om omfattningen. Försvarsmakten har i skrivande stund fått ytterligare två Hkp 10 till området och min bedömning är att det förmodligen inte går att uppbringa så särskilt många fler helikoptrar med vattentunna från Försvarsmakten eftersom det enbart är Hkp 10 (som dessutom ska avvecklas) som i dag kan flyga med sådan.

Försvarsmakten har under dagen även flugit med en Hkp 16 (Black Hawk). Den har haft den minst lika viktiga uppgiften att transportera och evakuera personal. Jag hoppas verkligen att samtliga dessa helikoptrar samt besättningar har förmågan att bära vattentunna redan nästa sommar. Samma sak bör givetvis även gälla Hkp 14. Man kan alltid diskutera vad man ska lägga tid och pengar på, men brandbekämpning har tidigare alltid varit en bisyssla som i stort sett alla Försvarsmakens tunga helikopterbesättningar har kunnat hantera. Min bestämda uppfattning är att så bör det även vara i framtiden. Dessvärre är flygtid en stor bristvara, detta p.g.a. Försvarsmaktens svåra ekonomiska läge baserat på ständig underfinansiering. Därmed måste prioriteringar ske.

Jag vet att det finns många flygförare och helikopterbesättningar som varit med om detta tidigare som idag känner stor frustration över att inte längre ha tillgång till rätt materiel för att kunna hjälpa till. Som väl är har Försvarsmakten trots allt gjort allt vad de kan och har som sagt tre helikoptrar på plats, och det har sannolikt krävts vissa personella insatser för att få dessa i luften så här i semestertider.

Eftersom Sverige inte längre har resurser för så omfattande brandbekämpning från luftens man hade tidigare genom Försvarsmaktens försorg så har man i stället begärt stöd med flygplan av typen CL-415 avsedda för brandsläckning. Flygplanen kommer från Italienska flygvapnet och kan ta drygt 6 m3 vatten i varje vända. Dessa kommer sannolikt att ansluta under morgondagen.





Med anledning av skogsbränderna så tog BLT i dag upp kopplingen till Försvarsmaktens helikoptrar baserat på mitt blogginlägg från gårdagen. Övriga media verkar inte ha uppmärksammat det faktum att Försvarsmaktens förmåga till stöd vid brandbekämpning har nedgått avsevärt.


FLASH:

Nu är läget så pass illa att räddningstjänsten överväger att evakuera hela Norbergs tätort med 4700 innevånare. Detta har en helt annan dignitet än de tidigare evakueringarna. Frågan är om samhället har resurser för att hantera detta? Bussar finns redan på plats, men frågan är var man ska göra av alla människor som inte har egen bil, och som inte har någonstans att ta vägen på egen hand? Frågan är om stöd från Försvarsmakten nu kommer att begäras i större omfattning med anledning av detta beslut som sannolikt kommer att tas under kvällen.

Detta uppmärksammar ånyo behovet av en nationell helikopterstrategi. Hade helikopterresurser funnit motsvarande de som fanns under Tyrestabranden hade läget sannolikt sett helt annorlunda ut i dag.

Branden är nu klassad som riksangelägenhet. På länsstyrelsens webbsida kan man följa läget.

En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)

Se senaste uppdateringen i botten av inlägget!

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med "mötte en rysk radar", vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser
Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.


För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt.  Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.

Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.

Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.

Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet

Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.

Övningsområde  BALTOPS (Luftfartsverket)


Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.

Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)

Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och "uppvaktningen" av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.

Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.



Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag. 
För övrigt ett inlägg värt att läsa.

Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.


Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.


Uppdatering 6/8 09.45: Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att resonemanget i ovanstående uppdateringar var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska.


Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.




En oönskad och farlig utveckling

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med "mötte en rysk radar", vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser
Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.


För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 13 – Ökad risk för väpnad konflikt

Den amerikanska kränkningen av svenskt luftrum (Gotland/Öland) för två veckor sedan har hållt de nyvaknade medieintresset för vårt försvar och säkerhet vid liv. En sådan grov kränkning är inte acceptabel.

Det finns förvisso förmildrande omständigheter som att det var ett obeväpnat signalspaningsflygplan och det verkar ha varit någon form av undanmanöver från en slags konfrontation med ryska luftförsvaret. Försvarsmakten verkar också ha haft läget under hyfsad kontroll och snabbt kunnat värdera vad som hänt, även om inte alla detaljer är kända.

Versionerna varierar något. Det officiella beskedet från USA:s ansvarige militära befälhavare vid US EUCOM i Tyskland sade på sin Facebook-sida igår att man själva felaktigt dirigerat in sitt plan i svenskt luftrum för att undvika ”a possible encounter by Russian aircraft”.

En miltär källa (i USA?) uppger däremot för CNN att planet först utsattes för målföljning av radar, vilket jag tolkar som en radar till något luftvärnssystem. Med tanke på nedskjutningen av MH17 dagen innan är det inte undra på att besättningen i så fall svängde undan, och det verkar vara den mest troliga teorin.

Skulle denna version med radarn stämma är det en ovanlig och ganska aggressiv handling från rysk sida. Med flygplan har man tidigare i år uppträtt aggressivt mot samma typ av signalspaningsplan (RC-135) i Okhotska havet mellan Ryssland och Japan. En rysk Su-27 Flanker lade sig då 30 meter över det amerikanska planet och svängde sedan snabbt undan, vilket skapade en otrevlig turbulens för den besättningen. Men att göra målföljning med luftvärn är trots allt en helt annan nivå.

Den viktigaste läxan är emellertid att lägga händelsen på ett band av tidigare händelser och se att framförallt den militära, men även den politiska spänningen, nu har ökat väsentligt i vårt närområde de senaste fem-sex åren.

Mycket talar för att vi får en kämpig start på hösten i Östersjöområdet. Augusti är en månad med historisk hög aktivitet i rysk historia. Polen, Manchuriet, Tjeckoslovakien och Georgien har blivit invaderade de senaste 100 åren i den månaden. Kommer det till regelrätta slag mellan ryska och ukrainska förband den närmaste tiden, så kommer det att märkas här också med kraftigt förhöjd aktivitet i det som är stormakternas strategiska kroppsspråk.

Men, det finns även andra saker som kan utlösa febril verksamhet i vårt närområde. En grupp oppositionella i Kaliningrad tänker arrangera en manifestation den 17. augusti som verkar spela på en anslutning till Litauen för den ryska exclaven. Detta datum är ingen slump för i Sibirien har man tidigare annonserat den dagen till en demonstration för självbestämmande. Se där, hur svårt det kan vara att hålla kvar anden i flaskan när man storstilat talat om folkens självbestämmande.

I den ryska såväl som i den kinesiska historien är det dock den starke som bestämmer, även över folkets självbestämmande. Inom och utom landet dessutom numera. Om detta skulle upplevas som ett hot av den ryska ledningen, så ökar ju risken för någon form av större avledningsmanöver av typen Ukraina. Om landet skulle befinna sig i krig, så blir det ju direkt livsfarligt för människor att delta i sådana samlingar.

Ett Kreml som ser konspirationer och inringning av NATO som verkliga hot mot landet kan snabbt bli väldigt nervösa. Därför är det i sammanhanget väldigt bekymmersamt att landet år 2000 skaffade sig en ny militärdoktrin, där man introducerade ett koncept för de-eskalation med hjälp av kärnvapen.

Doktrinen som drevs igenom omedelbart efter Kosovokriget 1999. Pådrivande var bland annat dåvarande sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet, en en viss Vladimir Putin som på våren 2000 i egenskap av ny president undertecknade denna. Bakgrunden var den kraftiga konventionella underlägsenhet som Ryssland då befann sig i visavi NATO. För att inte förlora ett konventioellt krig var tanken att man vid ”kritiska situationer för den nationella säkerheten” skulle kunna använda kärnvapen som en slags begränsad demonstration för att kyla ned läget.

Fundamentet i konceptet består i kärnvapenladdningar hos långräckiddiga kryssningsrobotar avfyrade från luften. Den så kallade Ryska påsken 2013 skulle kunna ha varit en övning för ett sådant scenario.

De bägge överljudsbombplanen Tu-22M3 har en total kapacitet på 20 kryssningsrobotar av typen Kh-15/AS-16 Kickback med en räckvidd på minst 30 mil eller sex exemplar av den äldre och tyngre roboten Kh-22/AS-4 Kitchen med en räckvidd på minst 55 mil. Den totala sprängkraften ligger på 5-6 MT, vilket motsvarar cirka 350 Hiroshimabomber. För att begränsa skadan och eskalationen i en attack är det troligt att Ryssland i första hand tänker sig att anfalla militära mål till skillnad hur det var under kalla kriget, då planerna också innehöll anfall på befolkningscentra.

2010 skärptes i och för sig skrivningen i doktrinen vid en revidering. Nu är det bara då ”själva statens existens är hotad” som kärnvapen i de-eskaleringssyfte kan användas. Men, ett angrepp på Ukraina som kör fast med hjälp från USA/NATO till Ukraina samtidigt som någon form av uppror sker i perferien av det ryska riket kan upplevas som ett stort hot av stressade människor. Mot staten – och därmed sig själva – för dem som moderniserat Ludvig XIV påstådda uttalande till ”Staten – det är vi”.

Det finns även andra beklagliga utvecklingar på kärnvapenområdet och det är den nygamla nyheten att Ryssland bryter mot INF-fördraget om medeldistansvapen (50-550 mils räckvidd). Det är de ryska proven med det välkända Iskander-systemet som spökar och som USA först nu har tagit bladet från munnen om.

INF-avtalet var en fantastisk framgång, där presidenterna Gorbatjov och Reagan 1987 avskaffade en hel klass av vapenbärare. Medeldistansrobotorna var varken strategiska eller taktiska och blev därmed ett hot för Västeuropa när Sovjetunionen introducerade SS-20 på 70-talet med fast bränsle, längre räckvidd och bättre precision.

Ryssland har de senaste åren utprovat en ny version av den taktiska, ballistiska robotsystemet Iskander. Genom att ta fram en version av systemet som också kan avfyra en kryssningsrobot (Iskander-K) med längre räckvidd, så återkommer fenomenet igen. Uppgifterna om räckvidden för kryssningsroboten varierar mellan 50-200 mil beroende på källa. I förra veckan publicerades bilder på kompletta system som sades vara tagna vid Västra militärdistriktets robotbrigad i Luga, cirka 10 mil från estniska gränsen.

Detta innebär att Ryssland agerar både destabiliserande och väldigt beräknande. Genom att i teorin hota Central- och Östeuropa med dessa vapen, så hotar man inte direkt USA samtidigt som president Obama måste svara för att försäkra den europeiska delen av NATO om att den inte är övergiven. Om USA/NATO svarar på samma sätt som med Pershingsystemets utplacering på 80-talet, så väntar en uppslitande strid igen om detta.

Ett annat alternativ är att Ryssland helt sonika lämnar INF-fördraget med hänvisning till att USA 2002 lämnade ABM-fördraget om begränsningar av anti-ballistiska robotar från 1972. Detta är inte jämförbart, men det spelar ingen roll för en alltmer intensifierad informationskrigföring från Moskva.

Summa summarum har har risken för användning av kärnvapen de senaste åren gått från närmast obefintlig till knappt möjlig. Med en rysk upplevelse av säkerhet från den egna doktrinen och moderniserade kärnvapen kombinerat med en kraftig upprustning av de konventeninella stridskrafterna har riskerna för ett öppet konventionellt krig i Europa ökat från knappt möjligt till fullt möjligt.

Det är sådana här angenäma frågor kring ökad spänning mellan stormakterna och rysk aggression som en ny regering efter höstens val plötsligt kan ställas inför. Med tanke på den allvarliga och varaktiga försämring som pågår av det säkerhetspolitiska läget i Europa, så finns det ökande risk att en eventuell rödgrön regering springer in i ett förlopp som den inte har en mental varseblivning för. I alla fall inte i Miljöpartiet. En slags motsvarighet till Tjernobyl och Fukushima för kärnkraftsvännen alltså, något som man borde kunna relatera till för att förstå påfrestningen på sina tidigare sanningar.

Om läget skulle bli akut sämre, så kommer det krävas ett fantastiskt trix att ställa till rätta år av försvarsförsummelser på kort tid. Får jag be om största möjliga tyssstnad…..?

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!


Sverige är fantastiskt! Men landet befolkas också av ett mycket besynnerligt folk i många avseenden. Vi svenskar har nämligen en förmåga att, förvisso med all rätt, att bli väldigt upprörda när det sker olyckor, katastrofer och händelser som drabbar många människor. I synnerhet då det i efterhand visar sig att statens resurser för att åstadkomma denna förväntade säkerhet ej har hållit måttet eller varit underdimensionerade. Men det märkliga är att vi lika snabbt glömmer saken och sällan eller aldrig drar slutsatser och vidtar konkreta åtgärder. Det här inlägget kommer att avhandla statens helikopterresurser vid bekämpning av skogsbränder som enbart diskuteras då bränderna härjar, men som däremellan nästan omedelbart glöms bort.


Tyrestabranden 1999

För ganska exakt 15 år sedan, den 1 augusti 1999 bröt en av de värsta skogsbränderna i Sverige ut i Tyresta nationalpark. Troligtvis p.g.a. att några diplomater skulle grilla. Branden pågick en hel vecka och 450 hektar skog brann ned. Att det var så svårsläckt berodde på att det inte fanns så mycket vägar för fordon i området. Insatsen krävde stora personella resurser. Förutom brandmän från hela Stockholmsområdet deltog ca 200 värnpliktiga från Waxholm som kallades in tillsammans med befäl. Jag minns även att personal från Berga stod i beredskap för att snabbt kunna transporteras till Tyresta vid behov.

Men det som var helt avgörande för möjligheten att få kontroll på den omfattande branden var Försvarsmaktens helikoptrar. Vid den här tiden stod det besättningar i beredskap för såväl sjö- som flygräddning. Men man hade även den naturliga uppgiften att stödja samhället med bl.a. brandbekämpning. Av den anledningen övade man regelbundet samtliga tunga helikopterbesättningar att flyga med brandtunna mellan de skarpa uppdragen. Under Tyrestabranden deltog hela 17(!) helikoptrar från Försvarsmakten och vattenbombade branden, men man hade även kapacitet att flytta brandmän, slangar och annan utrustning eftersom hkp 4 kunde lasta hela 20 personer.

Efter branden var upprördheten stor över hur så stor del kunde brinna ner och varför staten inte hade bättre beredskap för händelser som denna. Riksdagsledamoten Lennart Daléus (c) skrev följande i en motion till riksdagen strax branden efter då han efterlyste bättre beredskap och samordning i händelse av liknande olyckor. Han belyser i sin motion vikten av tillgång till större helikoptrar som visade sig vara helt avgörande för att få bukt med branden. Han pekade även på vikten av att helikoptrarna har mörkerkapacitet.
Den massiva helikopterinsatsen med mörkerutrustade helikoptrar som på ett avgörande sätt bidrog till att få kontroll över branden, sattes in först efter att den härjat i flera dygn.

Skogsbränderna 2008

Nio år senare brann det i stor omfattning igen. Under hela två veckor under sommaren 2008 var 12st helikoptrar från Försvarsmakten anspråkstagna med att släcka 12 olika skogsbränder(!) En mycket läsvärd artikel med besättningen på Y68 finns här. Enbart hkp 4 släppte 2600 ton vatten under dessa veckor. I artikeln från 2008 (för 6 år sedan) kunde man i slutklämmen läsa.
Då Försvarsmakten kommer att avveckla HKP 4 systemet kommer det bli ont om helikoptrar som kan bidra till brandbekämpning under en viss period tills nya helikoptrar levereras till Försvarsmakten.

Martin Malmborg, f.d. flygförare på hkp 4 sa mitt under släckningsarbetet:
- Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir ett nytt beslut som gör att vi kommer att behålla Vertolhelikoptern.

Hkp 4 med brandtunna som lastar 2-3 ton vatten


Hkp 4 släcker skogsbrand


Skogsbrand i Påryd 2009

Ett år senare brann det igen. Vid skogsbranden i Påryd i Kalmar kommun, d.v.s. 10 år efter branden i Tyresta så fanns inte längre några militära helikoptrar som kunde släcka skogsbränder p.g.a. ett politiskt beslut där man gett Försvarsmakten direktiv att man inte längre skulle syssla med sådan typ av verksamhet och inga Hkp 4 med brandtunna fanns längre tillgängliga. Då vinklade media det hela till att Försvarsmakten vägrade att hjälpa till...... 

Håkan Juholt (s) som då fortfarande var försvarspolitiker gjorde en bra analys av läget och uttryckte det hela så här.
- Det finns ingen gemensam strategi när det gäller helikoptrar och det innebär att stora markvärden och människoliv offras eftersom ingen vill sitta med Svarte Petter och betala för insatsen.
Så sent som i december 2008 lämnade Leni Björklund den senaste i raden av helikopterutredningar till försvarsdepartmentet.
- Det är en bra utredning men den som de senaste 50 utredningarna på samma ämne, hamnar bara i en byrålåda för att samla damm, menar Håkan Juholt. - En sådan här fråga borde inte ligga under försvaret utan det handlar om krisberedskap och borde ligga på ett inrikesministerium eller kanske till och med på statsrådsberedningen.

Pågående skogsbränder 2014

Just nu pågår flera stora skogsbränder i Sverige. Den värsta härjar i Sala där kommunen nu förbereder för evakuering av vissa områden.

Detta innebär att vi nu får ett sorts facit presenterat för oss. Har våra politiker tagit intryck av de tidigare skogsbränderna, erfarenheterna från Tyresta och vidtagit åtgärder för samordning och förbättring av statens resurser avseende helikopterfrågan som av så många enskilda politiker och utredare vid enskilda tillfällen ansetts vara av strategisk vikt för vårt samhälle?

Svaret är tyvärr som väntat - Nej.

Läget är värre än någonsin rörande statens obefintliga samordning av helikopterresurser. Framför allt fins det inget strategiskt tänk. Dessutom så fråntogs Försvarsmakten uppgiften att stödja samhället med flyg- och sjöräddning, brandbekämpning samt sjukvärdstransporter genom ett riksdagsbeslut för snart 10 år sedan. Samtliga tunga helikoptrar av typen 4 (vertol) är dessutom avvecklade utan att ersättarna har blivit operativa.

Erättaren Hkp 14 är inte levererad fullt ut och framför allt så är systemet inte klart för att flyga med brandtunna, och framför allt så är besättningarna inte övade vilket inte prioriteras då man inte längre har den uppgiften från regering och riksdag. Samma sak gäller för den nya Hkp 16.

Den enda helikoptern som Försvarsmakten i dag kan operera med brandtunna är Hkp 10 som även den är under avveckling, och enbart ett fåtal skrov flyger fortfarande. De sista få skroven är placerade i Ronneby i söder och på Kallax i norr vilket innebär att 2. helikopterskvadronen i Linköping står helt utan möjlighet att bidraga till brandsläckningsarbetet just nu.

Detta ger givetvis ånyo allmänhet, media och räddningstjänstchefer huvudbry över varför Försvarsmakten inte längre kan hjälpa till att släcka bränder med helikoptrar, så som man alltid har kunnat göra. I Kinda kommun utanför Linköping brinner det också just nu.
Räddningschef Thomas Blixt i Kinda kommun är kritisk till att Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen i Linköping inte kunnat bistå räddningstjänsten i den svårsläckta skogsbrand som härjat i Slätmon sedan i tisdags. Svårt att förstå, säger han.
Kan vi inte ha möjligheter att få hjälp med helikopterresurser från Malmen där vi har en helikopterflottilj? Det borde väl vara möjligt, tycker jag som inte har kunskap om hur de tänker på helikopterflottiljen, säger Thomas Blixt.

Så här ser det tyvärr ut, och Försvarsmakten blir de som får bära hundhuvudet eftersom allmänheten inte har kunskap om de politiska beslut som ligger till grund för detta. Försvarsmakten har förvisso lyckats få ner en helikopter (Hkp 10) från Kallax till Sala, men den har olyckligtvis fått motorhaveri.

I en artikel i Aftonbladet säger en av de civila helikopterpiloterna som deltager i släckningsarbetet.
– Vi hade sex stycken helikoptrar som åkte på led och dumpade vatten på samma ställe. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vi hade kunnat haft 100 helikoptrar. Det hade ändå inte varit släckt.

Om man tittar på bilderna så kan man se att brandbekämpningen sker med hjälp av små civila helikoptrar, som i normalfallet används för gödning av skogar m.m. Det går inte att jämföra lastkapaciteten på en sådan liten helikopter med den som Hkp 4 hade och Hkp 10 har. Man kunde med dessa helikoptrar lyfta 4-5 ton. Gissningsvis så kan dessa små civila helikoptrar ta ca 500 liter vatten i ett lyft som jämförelse.

Sammanfattningsvis...

...så kan vi konstatera att statens samlade resurser för stöd till samhället när det kommer till brandbekämpning med helikopter bara har blivit sämre och sämre och är i dag näst intill obefintlig. Det blir kommunerna som får hyra in civila helikoptrar från vinstdrivande företag för pengar man inte har.

Lennart Daléus efterfrågade strategi efter Tyrestabranden lyser med sin frånvaro, och flygföraren Martin Malmborgs farhåga rörande avvecklingen av Hkp 4 slog in med all kraft. Någon ersättare till denna arbetshäst lyser fortfarande med sin frånvaro ur en strikt operativ aspekt.

I Sala kommun börjar man nu evakuera människor från sina hem och djur från gårdar som ligger i farozonen. Det är nog inte omöjligt att det kommer att starta fler skogsbränder om vi inte får något regn snart. När bränderna är uppklarade för denna gången kommer sannolikt några enskilda politiker att tycka att detta är för dåligt och skriva någon motion eller skriftlig fråga till någon minister. I bästa fall tillsätter försvarsministern plikttroget någon ny utredning som sedan förpassas till någon bokhylla. Jag törs nästan lova att när skogsbränder åter igen blir aktuella om några år, så har ingenting radikalt skett för att förbättra läget.

Svenskarna måste vara världsmästare på att bli upprörda, kräva åtgärder, men sedan glömma bort allt lika fort igen. Lägg sedan till att våra politiker inte vill betala för rikets säkerhet, varken civil eller militär sådan. Det är därför det aldrig sker någon förbättring!

I morgon tänkte jag beröra ämnet sjöräddning....






Israel och Palestina – sett ur en veterans perspektiv

Jag står i en vägspärr mellan Betlehem och Jerusalem – i Beit Jala. Jag ser att flera av de unga israeliska värnpliktiga soldaterna behandlar de palestinska inpendlande arbetarna illa. Året är 1997 och jag bor under hela detta år i Israel, i Tiberias och i Nahariy – men arbetar främst nära eller i arabiska delar – på Golan nära Syrien och sedermera 6 månader i södra Libanon.

Den israeliska insiktsfulla premiärministern Yitzhak Rabin hade mördats ett drygt år tidigare – i november 1995. Denna gamla räv och officer, som slutade som Israels ÖB och som intog Jerusalem 1967, hade insett att freden endast kunde vinnas genom försoning. Han hade tillsammans med Yassir Arafat, under president Clintons ledning, fått Nobels fredspris 1994 efter framförhandlat av Oslo Accords med en robust plan för en tvåstats lösning.

Beit JalaJag är påläst när jag börjar min tjänstgöring som FN-observatör i UNTSO – jag är officer med kaptens grad och har läst in en fil kand i statsvetenskap med fokus på internationell politik. Jag är 33 år och har varit på fredliga Cypern men också tjänstgjort som pansarskytteplutonchef i Bosnien – BA-02 – i såväl Sarajevo som norr om Tuzla.

un-partition-plan-1948Tjänstgöringen är utmärkt bra och intressant – det känns verkligen som om man befinner sig i en region med både anor, spänningar och världens fokus på sig. Vi reser mycket jag och Marinette – vi har dubbla pass och kan röra oss mer eller mindre fritt tillsammans med FN- id; i Israel, Jordanien, Syrien, Libanon och Egypten. Vi ser, lär och uppfattar läget i regionen.

Men vi bor i Israel och tar del av hur tufft det israeliska samhället är – det är ett hårt klimat israeler emellan – på såväl motorvägen till Haifa & Tel Aviv likväl som på bank- & postkontor. Emellertid går det inte att blunda för de dåliga förhållanden Palestinierna på Västbanken och i Gaza lever under.

Bra Is PABenjamin Netanyahu valdes redan 1996 till premiärminister (juni -96 —  juli -99) och politiken ändrades radikalt. Benjamin – vars bror  Jonathan var officer i IDF och vilken dödads vid slaget i Entebbe – förefaller ha mycket lite till övers för fortsatt fredsprocess.

Att Israel ska ha rätt till sin suveränitet är en grundbult – ingen nation kan acceptera att få raketer och bomber bokstavligt på sig dagligdags. Rätten till självförsvar är legio och ska självklart respekteras. Emellertid så måste även principer om proportionalitet efterlevas. Magnus Reitberger tar upp ämnet i tidskriften för politisk filosofi (nr 1 2009):

 ”Jus in bello brukar anses innehålla tre principer. Diskrimineringsprincipen säger att endast militära mål får angripas direkt och avsiktligt; icke-stridande (framför allt civilpersoner eller soldater som är sårade eller har gett upp och tillfångatas) får aldrig avsiktligt angripas direkt. Den andra principen är att militära angrepp måste vara nödvändiga för att kunna uppnå krigets målsättningar. Den tredje principen är proportionalitet i medel: det militära värdet av att angripa ett visst mål måste stå i proportion till den förstörelse som angreppet orsakar, framför allt för civilbefolkningen. Diskrimineringsprincipen anses tillåta oavsiktliga men förutsedda civila förluster, så länge dessa är proportionella mot målets militära värde och det är militärt nödvändigt att angripa just det målet.”

Det som förvånar mig är att Israels politiska ledarskikt inte förmår förstå att dess nuvarande strategi ”Öga för öga – tand för tand” inte leder till ett för Israelerna säkrare samhälle. Den senaste månaden har det förmodligen fötts oändligt många barn och ungdomar som kommer att fortsätta terrorisera Israel och dess folk.

Det är – det måste vara – dags att byta strategi i Israel för att förmå Hamas m.fl. att sluta med sin terror. Annars riskerar inte bara Israel att få än större säkerhetsproblem, det lär kunna sprida sig till även USA och andra västländer i form palestinsk & arabisk alienation med ytterligare terror som följd.

Det nu urskillningslösa våldet och allt dödade i fr.a. Gaza måste upphöra – det är för jävligt och parterna måste besinna sig. Det är också fråga om militär profession och militär etik – det ska all bildad militär både känna till och känna för –  Humanity must prevail!


I jakten på en svensk rådande militärstrategi – förutsättningar – i/ii

Sveriges säkerhetspolitiska läge i Norden – omgärdade av Nato-länderna; Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark och Norge samt av utomstående Finland och Ryssland/Kaliningrad – har sedan Tysklands enande 1990-91 och Warzawapaktens (Wp) kollaps 1991, fullständigt förändrats. Det ledde sedermera till att den svenska Försvarsmakten tog en strategisk time-out ca 10 år senare, i början av 2000-talet – den eviga freden sågs vara inom räckhåll.

Den militärgeografiska skillnaden mot kalla kriget är avsevärd – inte minst genom att mer eller mindre hela östra Östersjön då gränsade till Sovjetunionen (Wp). Emellertid innebar Georgienkriget 2008 att många väcktes ur sin Törnrosasömn då den ryska björnen fick många att dra efter andan.

Det har nu gått sex år och Ryssland fortsätter värna sina grumliga intressen i sitt omedelbara närområde.  Den ryska indirekta krigföringen i Ukraina är minst sagt subtil och det talas mer än någonsin om ”assymetric warfare”. Oändliga analyser har gjorts av läget i Ukraina och den avskyvärda annekteringen av Krim. Ryssland spelar vidare ett mycket högt spel och äventyrar såväl sin ekonomiska utveckling som att man placerar sig långt ner på listan över aktningsvärda stater som världssamfundets länder vill samarbete med.

Strat vs Tac

Jag är personligen övertygad om att Ryssland i dess nuvarande form och ledning inte kommer att vara en hållbar nation särskilt många decennier till – det finns allt för mycket korruption och kriminalitet och allt för stora sociala missförhållanden som förr eller senare kommer att skapa ”social & political unrest”. Att dess ekonomiska vapen i form av gas & olja dessutom sakta men säkert vrids ur händerna på dem lär öka Rysslands utmaning att skapa eftersträvad tillväxt. Emellertid finns en stark strävan, men framförallt önskan, om att konkurrera med EU och USA genom engagemanget i ”Commonwealth of Independent States” (CIS) och genom att åstadkomma en gemensam marknad, t.ex. ”Euroasian Economic Community”.

Norge och framförallt Finland gränsar direkt till Ryssland i alla fysiska operationsmiljöer – mark, sjö, luft (och rymd). Sveriges militärgeografiska läge har andra utmaningar än våra västra och östra grannar – Östersjön! Som en av de största (den största?!) Östersjönationerna är det därmed naturligt, men också efterfrågat, att vi tar en roll som betydande nettobidragare till Östersjöregionens säkerhet. Om Östersjöområdet är vårt primära intresse så krävs vidare förståelse, kunskap, insikt och intuition om områdets särart och utmaningar. Dit hör även en balanserad och relevant hotbildsbedömning – vad kan hända och vad får inte hända och vad kan det komma att kräva av oss? – givet de utrikes- & säkerhetspolitiska realiteterna i Sverige, EU och Nato.

Därmed är vi inne på militärstrategi och på spörsmålen hur vi ska organisera och disponera våra stridskrafter i fred – kris – krig. Men genom en bristande eller obefintlig övergripande ”Grand Strategy” har ingen militärstrategi formulerats och vi har inte deklarerat vilka Svenska intressen Försvarsmakten främst ska tjäna – vare sig till det offentliga Sverige eller till våra grannländer.

I nästa inlägg ska jag skissa på en idé, en idé som inte grundar sig på rättvisa mellan försvarsgrenarna…