Sökresultat för: robot 90

Gästinlägg: Lätta brigadens anfall

Debatten om luftvärnets framtid går vidare. Här ytterligare ett gästinlägg angående framtiden för luftvärnrobotsystem 70 som avses avvecklas till förmån för en markbaserad version av IRIS-T

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

The Charge of the Light Brigade

Robot 70 i eldställning

Half a league, half a league,
Half a league onward,
All in the valley of Death
Rode the six hundred.
”Forward, the Light Brigade!
Charge for the Guns” – he said
Into the valley of Death

Rode the six hundred.

– Dikt av Lord Tennyson skriven till minnet av lätta brigadens anfall vid Balaklava 1854. Kanoner är fortfarande en viktig faktor på slagfältet, men tyngdpunkten har sedan 1800-talet förskjutits mot himlen.

2018 planerar Luftvärnsregementet att helt ha ersatt Robot 70 med IRIS-T i försvarets två korträckviddiga luftvärnsbataljoner i enlighet med vad regeringen nyligen beslutat. Risken är överhängande att försvarsmakten då skrotar Robot 70 helt och hållet, i den vanliga strävan att avveckla vapensystem som inte längre ses som centrala i syfte att spara pengar i förrådskostnader och underhåll.

Att slänga Robot 70-enheterna vore förödande. De bör istället omfördelas till försvarets lätta anfallsbataljoner. Idag är det bara de mekaniserade bataljonerna som har eget luftvärn i form av Luftvärnskanonvagn 90. De lättare bataljonerna, som utgör 50% av anfallsförbanden har inget luftvärn. Även om dessa bataljoner uppträder i brigads ram tillsammans med de mekaniserade luftvärnsskyddade förbanden är frånvaron av eget luftvärn bekymrande, och för de två lättaste bataljonerna som på grund av sina uppgifter ofta måste uppträda självständigt, den luftburna bataljonen och amfibiebataljonen, så är frånvaron av luftvärn självmord i strid.

Men är då inte Robot 70 ett omodernt system som inte är värt att sparas? Kommer inte fienden att använda alldeles för högteknologiska robotar och smarta bomber från hög höjd för att kringgå systemet? NEJ. Även om teknikutvecklingen är snabb och avancerade luftangrepp dominerar krigföringen på strategisk nivå så är ändå lågt flygande plattformar såsom drönare, attackhelikoptrar och markattackflyg de verkliga arbetshästarna för att bekämpa markförband och amfibieförband nu och i framtiden. Avancerade luftangrepp med kryssningsrobotar och smarta bomber riktas i större utsträckning mot fasta anläggningar eller tydliga mål där man vet att man når effekt typ flygbaser, ledningsplatser och radaranläggningar samt mot radarsändande luftvärnsförband. Mot rörliga markförband och amfibieförband är den mer ”stridsspaningslika” metoden att flyga på låg höjd med drönare, helikopter och stridsflyg fortfarande viktigast och så kommer det att fortsätta vara även när sensorutvecklingen går ännu mera framåt. Robot 70 hittar fortfarande nya kunder utomlands. Det är ett efterfrågat system och det är väldigt billigt att vidmakthålla med ett obefintligt underhållsbehov.

Robot 70 buren

Att upprätta en luftvärnspluton med befintliga Robot 70 i den luftburna bataljonen, amfibiebataljonen samt de två lätt mekaniserade bataljonerna är inte en stor kostnad. Det skyddar inte förbanden mot alla typer av lufthot, men det försvårar för motståndaren att använda sina effektivaste plattformar drönare, helikoptrar och markattackflyg för att från låg höjd spana mot och bekämpa förbanden. Amfibiebataljonen i synnerhet, men även de andra lätta bataljonerna, är mycket exponerade för flyghot under framryckning och rörlig strid. Vid framryckning är Robot 70 ett begränsat system, men genom att metodiskt ”hoppa bock” med eldenheterna uppnås ändå ett relevant skydd. Om de lätta förbanden ständigt måste vaktas av JAS när de rör på sig uppnås inte någon synergieffekt av de olika resurserna. Tvärtom vore det ett mycket ineffektivt utnyttjande av de begränsade svenska stridsflygsresurserna.

När lätta förband grupperat för försvarsstrid och maskerat sig ändrar flygangreppen karaktär och övergår från att vara överraskande och momentant förödande till att bli mer trevande och långsamma. Mot välmaskerade förband utan luftvärn, exempelvis i bebyggelse eller tät skog, uppträder attackhelikoptrar gärna lugnt och metodiskt väldigt nära målet. Deras sensorer är inte bättre än så, men med lite tid så hittar de oftast vad de söker. Detta har alla svenska soldater som samarbetat med amerikanska Apachehelikoptrar i Afghanistan bevittnat på nära håll. Bärbara luftvärnsrobotar gör världens skillnad i sådana situationer och tvingar motståndaren till ett helt annat uppträdande.

I många länder som exempelvis USA, Frankrike och Ryssland används handburna enkla luftvärnssystem typ Stinger, Mistral och Igla i stor utsträckning för att skydda lätta förband, och Robot 70 är bättre än alla dessa system. Sverige sticker ut internationellt sett i sin naivitet genom att påstå att förband kan luftlandsättas eller bedriva amfibieoperationer utan att ha med sig korträckviddigt luftvärn i framryckningen. Detta politiskt tillskyndade taktiska tänkande liknar lätta brigadens anfall vid Balaklava och är ett symtom av den så kallade strategiska timeouten. Amfibiebataljonen hade exempelvis Robot 70 fram till 2007, sen ändrades förbandsspecifikationen till att vara anpassad för fredsbevarande verksamhet och inte strid mot en jämbördig motståndare.

ASRAD-R

Självklart vore det bättre att anskaffa mer avancerade lätta luftvärnssystem såsom exempelvis svensktillverkade ASRAD-R, 40mm automatkanonmoduler eller möjligtvis IRIS-T till de lätta förbanden, åtminstone till de lätt mekaniserade bataljonerna som har fordon för att bära dylika system, men om utrymme inte medges till det i materielplanen så är Robot 70 även utan avancerade sensorer ett viktigt och kostnadseffektivt system för att ge luftvärn till våra lätta förband. Att slänga grejorna 2018 är illojalt både mot skattebetalarna och mot våra soldater, det är inte okej att låta förbanden vara oskyddade under tiden som anskaffning av eventuella framtida system diskuteras. Det man har, det har man, och det ska användas tills nästa generations prylar är helt införda i organisationen. Annars har man inte förmåga här och nu, man övar fel och risken är att förståelsen för de egna förbandens förmåga och den verkliga stridens karaktär minskar bland officerare och beslutsfattare.

En förenklad Robot 70-pluton för lätta bataljoner behöver inte vara stor. Den kan vara så liten som 18 man med fyra eldenheter om varje grupp består av fyra personer och plutonsledningen av två officerare. Robot 70 med den senaste robottypen Bolide kan dessutom även bekämpa stridsfordon och sjömål både i ljus och mörker med 8km räckvidd. Utbildningstiden på systemet är kort och därför kan soldaterna även utbildas på exempelvis Pansarvärnsrobot 57 och därigenom bli en flexibel allmålsresurs för bataljonschefen.

Släng inte Robot 70. Fyll den nuvarande bristen på taktiskt luftvärn i våra lätta anfallsbataljoner istället. Med en så liten volym anfallsförband som Sverige har idag kan vi inte låta bli att luftvärnsskydda hälften av dem. Behåller vi inte relevant materiel riskerar vi att förlora taktiskt kunnande och i värsta fall begå samma misstag som britterna gjorde vid Balaklava.

Grodman

Att koka en groda

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.

Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.

Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av ”flankbegränsningarna”). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport ”Säkerhet i samverkan”, inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

 CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om ”lackmustestet”. Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.

Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den ”mycket låga” ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.

Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.

Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Rysk övningsverksamhet och svensk nyhetsvärdering

Tack Aftonbladet för en så bra illustration… Ännu en gång slås man av hur illa ställt det  är med den svenska nyhetsrapporteringen, kanske framför allt nyhetsvärderingen som redaktörerna gör om säkerhetspolitik. Ett aktuellt exempel är den nyss igångsatta beredskapsövningen Svarta Havet som idag har florerat i dagens media. Bland annat har både DN och SR […]

Gotland – Logistikerns mardröm del 3

Redigerad 18/3 20:40

”..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss.”

Detta går och läsa under rubriken ”uppdrag” på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar  på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.

I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:

”..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel”.

Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.

På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från ”andra”.

Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.

Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.

Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.

Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.

Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.

Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då  Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien.  Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.

Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.

Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.

Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport  (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport – förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.

Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.

Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.

Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:

Strategiska Transporter – Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces

Internationellt samförståndsavtal för SAC – Utrikesdepartimentet

I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.

I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),

”…Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).”

Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.

Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här  .

Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. ”RORO-klack” finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.

På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är

– Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.

– Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.

– Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)

– Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)

Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.

Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,

Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.

Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.

Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.

Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.

Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.

Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. ”eldrörsbekämpning”. Detta är en mindre effektiv lösning.

En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,

– Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.

– Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?

Nu börjar huvudvärken för logistikern komma med en hög fart. I nästa därmed det sista inlägget, kommer jag visa på vilken omfattande logistikapparat som krävs för att kunna slå tillbaka den fientliga aktören på Gotland.

.

/HW

Kärnvapendepå 30 mil från Sverige

Man har i den säkerhetspolitiska debatten hitintills undvikit att beröra kärnvapen och dess existens i svenskt närområde.  En anledning kan vara att man i den något yrvakna situationen med enveckasförsvaret glömmer bort att vår säkerhet är i allra högsta grad beroende av andras säkerhet. Förekomsten av kärnvapen är alltjämt stor, så även i Europa, där […]

Skrämmande scenario förebådar ZAPAD-2013

Förberedelserna inför övningen ZAPAD-2013 (VÄST-2013) som kommer genomföras i höst tillsammans med Vitryssland har nu börjat gå in i ett aktivare skede. I veckan beordrades att stabsövningar inför övningen skall genomföras. En sådan samövning är indelad i ett antal faser varav ett flertal kan sträcka sig över hela övningsperioden. Bland dessa kan en motsvarande höjd […]

Sent ska syndaren vakna

Debatten om vad Försvarsmakten kan eller inte kan har gått hög de senaste veckorna. Men än så länge så har våra folkvalda politiker fortsatt med samma retorik som vanligt de senaste åren. Att hålla budgeten är målet snarare än vad man får för pengarna.

Men kanske börjar vi se en förändring? I varje fall så börjar de skruva på fötterna. Men, följer politikerna bara med i debattens ström, eller har de verkligen från djupet börjat ångra sina synder?

Folkpartiledaren, Jan Björklund börjar i varje fall erkänna att mycket har gått fort men fel i de senaste årens politiska styrning.

– Vi har sänkt vår nationella försvarsförmåga under 20 års tid. Det har varit avsikten med politiken. Både försvarsbesluten 2004 och 2009 har haft totalt fokus på internationella insatser. Jag ska inte skylla på någon annan, jag har precis samma ansvar som alla andra, säger Jan Björklund som slår fast:

– Nu är det dags för självkritik och omtänkande. Vi behöver en starkare nationell försvarsförmåga.

Slopandet av den svenska värnplikten skedde utan större allmän debatt, till skillnad från länder som t.ex. Österrike. Björklund föreslår nu ändring. Inte helt tillbaka till värnplikten, men till ett system som medger större numerär vid behov.

– Vi har byggt upp en organisation som blir väldigt dyr, ändå är enheterna för få, kritiserar Jan Björklund som vill se färre yrkessoldater, men fler och större arméförband.

– Vi ska inte gå tillbaka till värnplikten – men vi ska återgå till ett mobiliseringssystem med en mindre kärna av heltidsanställda soldater och en ganska stor numerär av reservister som kan mobiliseras vid höjd beredskap. Det är mer kostnadseffektivt. Många andra länder har det så, påpekar Jan Björklund.

Bra, men jag är rädd för att det är på tok för sent. En större omsättning av personal kräver att fler soldater utbildas per år och då behövs det fler grundutbildningsplatser. D.v.s. fler officerare, specialister och gruppbefäl som avsätter sin tid mellan insatserna för att utbilda soldater i.s.f. att tränas inför nästa insats. Frågan är om Försvarsmakten klarar av att backa ett steg tillbaka? Det jag i första hand vill se är att Försvarsmakten har en sådan numerär att man kan hjälpa till i fredstid.

I dag står Sverige utan ett effektivt luftvärn som kan skydda storstäder mot flyg- och missilangrepp. Därför vill Björklund ha nytt luftvärn av typ Patriot-missiler – senast insatta vid Turkiets gräns mot Syrien.

– En möjlighet är att köpa in Patriot-systemet från USA. Patriot på Gotland skulle påtagligt öka svårigheterna för andra länder att i en hotfull situation gå in i svenskt luftrum.

Tanken på att öka förmågan hos luftvärnet är bra, även om jag inte direkt tror på Patriot. Det är en robot som börjar få några år på nacken. Luftvärnet ska redan få markversionen av Flygvapnets IRIS-T. Det är en bra medeldistansrobot som dock kräver visuell kontakt med ett mål. Fördelen är att Luftvärnet och Flygvapnet kan dela på logistiken och eventuell kan robotar som flugits slut på flygplanen kunna återuppstå som luftvärnsrobotar. Dock så behövs en allvädersrobot med bra prestanda. Det som ofta missas i debatten är att moderna hotsystem kan avfyras på mycket långa håll. Alltså är det inte bara flygplan på hög höjd som måste kunna bekämpas, utan även kryssningsrobotar med hög fart på låg höjd.

Sedan får man inte glömma att luftvärn och jaktförsvar står sig slätt utan en bra radarledning som kan upptäcka, identifiera och leda insatser. Här måste mobila lösningar tas fram då fasta radaranläggningar i dagsläget är mycket enkla mål.

Det är därför svårt att peka ut enskilda punktinsatser där förbättringar ska ske. Ett försvar är en helhet där enstaka klossar inte fungerar utan stöd av de övriga.

Men bara det att våra politiker börjar erkänna sina misstag och är beredda på bot är en bra bit på vägen. Får jag föreslå 10 Ave Maria och 10 Fader vår?

Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 3

Detta är ytterligare ett lite längre inlägg, men jag har valt att inte dela upp det då jag tycker sammanhanget är viktigt.

Som utlovats skall jag även beskriva en annan fundamental grund för krigföringen, som kan ses som ytterligare en dimension som kopplar till elementen ELD-SKYDD-RÖRELSE. (Läs mer om den grunden här och här). Dimensionen benäms som MEDEL-MOTMEDEL.

Påståendet ”förloraren av ett krig är den som kommer vinna det kommande kriget” sammanfattar i vida ordalag hur Medel-Motmedel hänger ihop ur ett makroperspektiv. Ett exempel på detta kan Nazitysklands militära utveckling vara. Just genom att ”tänka nytt” kunde man snabbt ta över Frankrike 1940, genom att använda exempelvis stridsvagnar i stor skala. Jag medger att det är ett något förenklat exempel, men det är principen jag vill framhäva.

Historien ger oss många exempel, och ett exempel ur ett mikroperspektiv kan en riddare med rustning, häst och lans vara. Riddaren var vid introduktionen helt oövervinnerlig. Rustningen gav skyddet, hästen gav rörelsen och lansen gav eldkraften. Motståndaren, fotfolket utan rustning,  kunde inte besegra en sådan riddare. Ett nytt sätt att strida mot den här typen riddare tvingades fram genom att man ”tänkte nytt”, man skapade ett motmedel. Motmedlet blev att utveckla pilbågar som man kunde skjuta längre med, samtidigt beväpnades fotfolket med s.k. ”pikar” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Pik). Dessa två åtgärder innebar att man kunde öka avståndet mellan sig själv och riddaren. Och plötsligt var riddarens totala övertag på slagfältet brutet. Riddaren kunde ”beskjutas” på avstånd, genom pilbågarna, och hållas på avstånd i närstriden genom de långa pikarna.

Stridsvagnen är ytterligare ett exempel, som var ett motmedel för att bryta dödläget i det hemska skyttegravskrigen under första världskriget. Ingen i fiendens skyttegrav kunde stoppa en framstormande stridsvagn som följdes av stormande soldater, ett nytt medel var därmed skapat. Motmedlet mot stridsvagnen blev då att skapa kraftigare minor, och olika typer av skjutvapen som kunde stoppa stridsvagnen. Motmedlet mot detta i sin tur blev att bepansra stridsvagnen ytterligare, och utveckla en bättre taktik för att använda stridsvagnen effektivare.

Båda dessa exempel är hämtade ur Smedbergs bok, ”Om stridens grunder”.

I takt med att tekniken utvecklas ökar möjligheten att ständigt skapa nya medel, och därmed ökar kraven på motmedel för att skapa sig ett övertag mot fienden. Den tekniska utvecklingen inom krigföringen gör att allt fler ”arenor” kan kopplas till krigföringen – man måste ju skaffa sig övertaget, och man måste tänka nytt. Många aspekter av krigföring återfinns ofta i en ”gråzon” mellan arenorna. Tillhör en kraftfull missil, dvs en kryssningsrobot, arenan den avfyras från, i detta fall antingen sjö eller mark, eller är det hur den faktiskt orsakar skada hos fienden? Den skulle då tillhöra arenan luft, eftersom den kommer ifrån luften.

Innefattas en militärledd ”cyberoperation” som syftar till att sprida desinformation på sociala medier i en konfliktsituation av informationsarenan eller cyberarenan? Som sagt, det är en gråzon i många situationer, och det som är viktigast är snarare att känna till de olika arenorna än att kunna kategorisera alla typer av militära aktiviteter i olika fack.

Nedan följer en beskrivning av de olika arenorna.

– Luft, användandet av flygplan och exempelvis kryssningsrobotar.

– Sjö, kort och gott alla typer av fartyg.

– Mark, alla typer av markenheter och vapen.

Luft, mark och sjö är traditionella arenor som existerat sedan början tillsammans sen i början av 1900-talet. Första flygbombningen sker på 1910-talet. Innan dess fanns mark och sjö.

I dagens krigföring tillkommer flera ytterligare arenor, som är betydligt mer komplexa:

– Rymdarenan, utgörs av sateliter, som i huvudsak ger möjlighet spana på fienden i syfte för att inhämta underrättelser. Rymdtekniken ger även möjlighet att skapa varningssystem för kraftfulla missiler, kryssningsrobotar, som fienden skjuter från andra sidan jorden. Satelittekniken ger även möjlighet att använda GPSsystem för att öka precitionen i alla typer av vapen, samtidigt som GPSsystemen ger möjlighet till exempelvis navigering.

Teoretiskt kan rymdarenan även användas för att avge eld. Som en historisk anekdot kan Nikita Khrushchevs uttalande år 1961 nämnas. Khrushchev hade en skrämmande retorik i samband med uppskjutningen av den första människan i rymden. Citatet löd: ”…We placed Gagarin and Titov in space, and we can replace them with bombs that kan be deverted to any place on earth”. Men hitintills finns inga klara signaler att någon större tyngd läggs vid att faktiskt skapa ett sådant typ av vapen.

Rymdarenan uppmärksammades igen under slutfasen av det kalla kriget, när den amerikanska presidenten Ronald Reagan skulle krossa ”onskans imperium”, dvs Sovjetunionen. Fantasifullt döptes programet till ”Star wars”, och inriktades i mot att genom sateliter skjuta ner eventuella sovjetiska kärnvapenmissiler. (läs exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Strategic_Defense_Initiative) Tankegångarna har återkommit på senare tid när exempelvis s.k. robotsköldar diskuteras.

– Cyberarenan blir allt viktigare i takt med att informationstekniken utvecklas. Allt mer i samhället i stort styrs av datorer som integreras i allt större nätverk. Dessa nätverk är ofta sammankopplade med internet, vilket medger att duktiga ”hackers” kan göra en enorm skada i en konfliktsituation. Exempelvis diskuteras i dagsläget huruvida det går och ”hacka” den datoriserade styrningen av en militär drönare. Men även hur viktiga samhällsfunktioner, som vatten och el, kan slås ut genom en cyberattack. Effekten av detta kan vara fördelaktig om man vill vid ett anfall vill utnyttja den panikartade stämning som uppstår i varje västerlänskt land när basala samhällsfunktioner upphör och fungera. Ett verkligt exempel kan cyberattacken mot Estland 2007 utgöra: (http://en.wikipedia.org/wiki/2007_cyberattacks_on_Estonia)

– Informationsarenan är egentligen inte någon direkt ny arena, då exempelvis propaganda och medier har funnits länge. Men på senare tid har har den ansetts att vara allt mer avgörande just genom den ständigt tilltagande utvecklingen inom informationstekniken. Sociala medier som youtube, facebook, twitter  osv ger enskilda grupper och individer möjlighet att snabbt sprida ett budskap till alla som har tillgång till en dator, eller nyare mobiltelefon. Ett relevant exempel kan vara den pågående konflikten i Syrien, eller den arabiska våren 2011, då just sociala medier var viktiga. Sammantaget kan sägas att informationsarenan utvecklas linjärt med tekniken.

Men det diskuteras samtidigt om hur det enorma faktiska informationsflödet informationstekniken genererar snarare förvirrar än förklarar. Lika snabbt som exempelvis ett videoklipp som visar ett krigsbrott kan läggas upp och spridas genom youtube för att visa på en regims övergrepp, kan desinformation spridas som påvisar något helt annat. Svårigheterna att kontrollera informationsflödet går åt båda ”hållen”.

Information kan även användas som ett vapen av militära styrkor för att hindra fienden att genomföra militära operationer. Ett exempel på detta kan återses i under den svenska insatsen i Bosnien under åren 1993-94. Vid flertalet tillfällen fick man de olika stridande parterna att avbryta sina krigshandlingar eller planerade offensiver genom att hota att ett kamerateam från CNN skulle komma och dokumentera vad de höll på med.

Mer läsning,  kring de nyare arenorna för den vetgirige. Hjälp mig gärna med mer!

Rymdarenan
Space and defence
Andersson Marie m.fl.2003 (observera att denna rapport är tio år gammal. Utvecklingen har gått framåt, men den ger iallafall en ingress)
http://www.foi.se/templates/Pages/DownloadReport.aspx?FileName=\710ff2d1-e6b0-43f4-a72b-4742f7f0f17b.pdf&rNo=FOI-R–0765–SE

Cyberarenan
Emerging Cyberthreats and Russian Views on Information Warfare and Information Operations.
Roland Heickerö 2010.
http://www.foi.se/templates/Pages/DownloadReport.aspx?FileName=\757b37d5-4918-4edf-b256-5b70a0993e05.pdf&rNo=FOI-R–2970–SE

Informationsarenan
Kampen om det kommunikativa rummet
Kristina Riegert 2002
http://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23176.pdf

Sociala medier och kriskommunikation – vad är möjligt om fem år?

https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Pagaende-forskning/MSBs-forskningsprojekt/Security-Arena-Lindholmen/Sociala-medier-och-kriskommunikation/

I nästa inlägg ska jag försöka komma tillbaka till stridsvagnarna på Gotland, och hur katastrofalt beslutet egentligen är. Tjelvar (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tjelvar) har i min mening lämnat ön för länge sedan.

/HW

Replik till ett försvarstal i fem akter (uppdaterat 8/2 07.00)

På sin blogg publicerade igår kväll den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte inte mindre än fem inlägg till förklaring och försvar för dennes tidigare blogginlägg om den svenska försvarsdebatten. Ett blogginlägg som gavs ett starkt rött ljus här på WW vid granskningen av den aktuella moderata försvarsretoriken.

Det är högst olyckligt att Schulte fått en rad hårda och osakliga kommentarer, men det gör det ändå inte lättare att förstå varför Schulte kategoriserar kritiken som ”arga vita män”.

Då Schulte presenterar fyra blogginlägg till sitt försvar så är det förmodligen enklast att avhandla dem ett i taget.

1. Referens till gammal statistik, vilket inte förändrar något i sak

Schulte har svår att förstå upprördheten över att hans referens till en site som har helt felaktiga siffror för det svenska försvaret och ursäktar sig med att försvarspolitik inte är hans område. På Twitter kom Schulte för några dagar sedan med en ursäkt för referensen till ”Global Firepower”:

”Medger att tankesmedjan jag refererade till inte hade uppdaterade siffror. Det ligger ändå inte ångt från verkligheten.”

Schulte väljer nu i dagens blogginlägg som referens för sitt resonemang att Sverige ligger på plats 31 enligt Wikipedia avseende försvarsutgifter och plats 18 ”per capita”. Vad Schulte underlåter att nämna är att denna Wikipedia-artikel endast listar 44 länder i världen vad gäller försvarsutgifter per capita.

Att ta upp försvarsutgifter i förhållande till BNP var tydligen inte lika intressant eftersom Sverige då placerar i den understa tredjedelen i världen. Likaså bör man även väga in vilken köpkraft respektive försvarsbudget för med sig. Hur ligger lönerna i respektive land? Vad kostar krigsmaterielen? En enkel jämförelse för det civila samhället är t ex Big Mac-indexet där 50 $ i januari 2012 gav 8 hamburgare i Sverige, 11 i USA, 19 i Ryssland och 30 i Indien. Tyvärr fungerar inte heller detta index fullt ut när det gäller att ta hänsyn till den lokala köpkraften.

”Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år.”

Här borde Schulte ha nöjt sig med att konstatera att han inte är insatt i försvarspolitiken och därefter satt punkt. Som riksdagsman som med mycket hög svansföring ger sig in i ett politikområde måste han komma med väl underbyggda åsikter om han ska kunna tas på allvar. Det ovan listade citatet visar tyvärr på en svag förståelse för säkerhetspolitik, som inte heller förstärks av referensen till Wikis ekonomiska jämförelse (ursprungligen hämtad från SIPRI).

Inlägget avslutas med ett försvar för Schultes refererande till NATO:s PARP-rapport på Facebook:

”Jaha? Huvudfrågan här är huruvida inriktningsbesluten och den övergripande finansieringen av Sveriges försvar är adekvat eller inte och det anser NATO att den är. Sedan återstår implementering av den nya försvarorganisationen som givetvis tar tid.”

Jaha? Inte ett ord om att den organisation, eller snarare målbild, som NATO-utvärderingen avhandlar saknar nästan 40 mdr kr i finansiering?

Schulte sammanfattar:

”Sammantaget är försvaret inte i så dåligt skick som debatten förespeglar.”

Här blir man återigen något förvånad. Schulte verkar vara tillbaka i presens från att nyss ha befunnit sig vid år 2019. Var återfinns referensen till detta påstående om det är presens som gäller? Går Schulte återigen på mycket översiktliga siffror denna gång från Wikipedia? Om det återstår att finansiera nästan 40 mdr kr till den målbild NATO sett som rimlig, i vilket skick är då Försvarsmakten idag? Vad skulle försvaret vara i dåligt/bra skick gentemot för uppgift? Högst oklart. Det kanske visar sig i ett senare blogginlägg?

2. Försvaret, DN och särintressen

Inlägget är till stor del en dispyt mellan Schulte och DN som den förstnämnde anser har lagt orden i munnen på Fredrik Reinfeldt, i det här fallet orden om särintresse. Det här reder förmodligen Schulte och DN ut bäst själva. Redan att DN-journalisten bemödade sig att ge en kommentar på det förra inlägget tyder på att situationen är något utöver det vanliga.

Avseende särintressen verkar Schulte driva tesen att det är ”arga vita män” som särintresse som ”lobbar för mer resurser till försvaret som inte är motiverade ur ett allmänintresse”. Det är en form av kritik som blir svår att bemöta eftersom den dels är svepande och dels för att personer i befolkningen som har god erfarenhet av försvaret och försvarsfrågor till långt över 90 % är män, till följd av värnpliktssystemet och att försvaret först i början av 80-talet öppnades för kvinnor.

Vad som är allmänintresset enligt Schulte framgår inte i detta inlägg. Förmodligen är det samma som Schultes åsikt redovisat i det inledande inlägget i serien, nämligen att ”försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion” samt att ”vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper”.

Det blir skäl att återkomma till detta.

3. Tycker Fredrik Schulte detta av taktiska skäl?

Det är en fråga som Fredrik Schulte endast själv kan svara på och därför ointressant. Intressantare är de åsikter som Schulte uttryckt och de argument han framför.

4. Kommer ryssen?

Nej, svarar Schulte tvärsäkert och det är inte utan att man håller med. Problemet med den retorik Schulte anför och som även förts fram av statsministern, finansministern och många andra är att man tenderar att dela in konfliktskalan binärt. Antingen råder djupaste fred eller också är det en fullskalig invasion på gång.

Något invasionshot mot Sverige lär inte ha förekommit sedan andra världskriget. Däremot finns det en omfattande gråskala mellan dessa ytterligheter i användande av militär makt. Ett överanvänt historiskt citat är att krig är en förlängning av politiken med andra medel. Tyvärr gäller det inte bara krig utan även annat applicerande av militär makt. När USA placerar en extra hangarfartygsstridsgrupp i Persiska Viken är det inte primärt för att man avser inleda krigshandlingar. Ej heller så när Ryssland skickar en eskader till östra Medelhavet och farvattnen utanför Syrien eller när man i ett pressmeddelande går ut och berättar att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg med skarpa kryssningsrobotar.

När då Schulte klassar en rysk invasion som ett larvigt scenario så blir det just larvigt. Någonstans där hittar man också ett av de fundamentala problemen i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Vi anser i Sverige att vår militära närvaro i andra delar av världen bygger säkerhet och stabilitet just genom blotta närvaron. En åsikt som även Schulte verkar understödja att döma av hans prolog. Samtidigt är den svenska debatten fullkomligt blind för att samma resonemang lika gärna kan – och bör, appliceras på skeenden i vårt närområde. Internationella relationer är en komplex blandning av diplomatiska, ekonomiska, politiska och militära medel samt information. Det ”fair play” som vi är vana vid från nationella relationer, som t ex rättssamhället, inrikespolitik, osv, existerar i mindre grad i de internationella relationerna.

Hur den militära och säkerhetspolitiska utvecklingen ser ut i vårt närområde lär inte Schulte veta eftersom det inte står i Wikipedia och det är tyvärr inte heller information som allmänheten har tillgång till. Är det en konspiration? Nej, det handlar helt enkelt om att i Sverige råder försvarssekretess kring alla underrättelser som inhämtas även om de ”andra sidorna” är väl medvetna om den egna verksamheten och vår inhämtningsverksamhet. Detta försvårar ytterligare den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och lämnar öppet för just ”larvet” om invasionshot och gör det i det närmaste omöjligt att sakligt bemöta vissa påståenden.

Tyvärr är nog Schulte-historien ett symptom på även ett tredje problem i debatten och samhället, nämligen den allt sämre folkförankringen för Försvarsmakten. Försvarsmaktens informationsdirektör formulerade som en av ”utmaningarna” i att rekrytera i målgruppen ungdomar 18-25 att denna som helhet har mycket liten eller obefintlig kunskap om det som man inom Försvarsmakten tycker är självklara saker om Försvarsmaktens verksamhet, samt att den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer. Tyvärr gäller detta nog även riksdagsledamöter som gått i det närmaste direkt från gymnasiet till politiken.

Sammanfattningsvis: Schultes erfarenheter av Försvarsmakten, försvarspolitik och säkerhetspolitik verkar av de sex blogginläggen, Twitter och Facebook, bygga på a) Sajten Global Firepower b) Vad riksdagskollegor tycker och c) Wikipedia.
Schulte anser att försvaret inte är i så dåligt skick som debatten förespeglar, att det inte finns någon hotbild mot Sverige, men samtidigt att ”våra utlandstjänstgörande trupper … bör ha utrustning i världsklass”. Tre åsikter som är något svåra att få ihop.

Schulte var en av de riksdagsledamöter i Alliansen som i den stora debatten om FRA-lagen var emot denna, men som i slutändan ändå röstade för eftersom han ansåg att det gynnade partiet. Frågan är hur det ligger till i denna fråga där han verkar betydligt mindre påläst än när det gällde FRA.

Bloggar: Skipper, Magnus Redin

Uppdatering 8/2 07.00: Fredrik Schulte gjorde under gårdagen en pudel i de ovan nämnda frågorna. Att erkänna att man har haft fel är en stor handling.

Ett ”oseriöst” inlägg (uppdaterat 15.00)

Försvarsutskottsledamoten Hans Wallmark kommenterar i ett blogginlägg och en debattartikel i Barometern – Oskarshamns Tidningen, situationen i försvarsdebatten de senaste veckorna. Wallmark kommer fram till att i debatten finns de som är nyanserade och eftertänksamma, men också spekulationer, bristande seriositet och konspirationsteorier. Många var i alla fall de intressanta påståendena i blogginlägget vilka närapå samtliga leder till stor besvikelse och förvåning över den alternativa verklighet många moderata försvarspolitiker verkar leva i. Förmodligen är denna blogg en av de platser som ger utrymme för spekulationer, oseriösa inlägg och konspirationsteorier. Det är en åsikt man gärna får ha, men det finns ändå anledning att bemöta Wallmarks debattinlägg.

Att ÖB uttalar sig i media om att Försvarsmakten med intagen IO 14 kan försvara Sverige en vecka mot ett begränsat anfall, avfärdar Hans Wallmark som spekulationer. Det är sant. Att uttala sig om vad IO 14 år 2019 ska mäkta med är verkligen spekulationer eftersom ett antal grundförutsättningar för IO 14 i högsta grad hänger i luften:

Personalförsörjningen. Rekryteringen av kontinuerligt anställda soldater och sjömän har gått relativt bra. Däremot är de förtida avhoppen avsevärt högre än planen. Bredden, de tidvis tjänstgörande, är ett problemområde. Det räcker dock inte med soldater, utan det krävs officerare som leder förbanden, framförallt yngre eftersom Regeringsbeslut 7 innebär krav på en föryngring av officerskåren med därav följande lägre lönekostnader. Där är det en katastrof. Det är på tok för få sökande för att man ska kunna uppnå kvalitet. Detta är inte utmaningar. Det är allvarlig problem man med det snaraste måste komma till rätta med.

Verksamhetsbudgeten. Här saknas ca 1,5 mdr kr/år från 2015 för att organisationen ska kunna övas och vara insatsberedd år 2019.

Materielberget. I och med Regeringens underfinansiering av JAS 39E är det till 2019 numera drygt 30,5 mdr kr i materiel för IO 14 som saknar finansiering. Lägger man därtill en rad övriga kritiska system som var tänkta att omsättas till 2019 t ex långräckviddigt luftvärn, stiger kostnaderna kraftigt.

När ÖB uttalar sig om vad IO 14 år 2019 kan uträtta är det dock inga spekulationer utan i högsta grad grundat i mycket seriösa bedömningar. Vad som framförallt ska understrykas är att det är just denna förmåga som Wallmarks eget parti varit med om att beställa. Förvisso satt ju inte Wallmark i Försvarsutskottet när beställningen skedde utan i Kulturutskottet, vilket kan vara en ursäkt. Hans förvarsminister är dock som bekant nöjd med den förmågan, vilket väl även Wallmark borde vara i så fall?

Vidare är man tydligen oseriös om man påstår att Försvarsmakten i mångt och mycket hade en mycket hög förmåga under den tidsperiod som Wallmark nämner (1980- och 90-talen). Wallmark, som alla andra ”seriösa” debattörer, vet att detta ”huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten”.

Detta gällde förvisso i hög grad för den stora utfyllnaden i Försvarsmakten i form av lokalförsvarsförband och de äldre dubbleringsbrigader vars arv länge levde kvar i Armén. Dessa är i mångt och mycket upphov till uttrycket invasionsförsvarets pappersförband. Men, det var som sagt en företeelse som framförallt förekom inom Armén. Icke desto mindre fanns det även många uppfyllda och välutrustade förband i Armén, men de flesta beroende av tiden det skulle ta att mobilisera den värnpliktiga personalen.

Då är det lätt hänt att man glömmer bort de andra försvarsgrenarna. Där var det huvudsakligen insatsförmåga redan i fredsorganisationen. Ytstridsfartygen gick allt som oftast med skarpa sjömålsrobotar och motsvarande inom övriga system. Inom Flygvapnet kunde stridsflygdivisonerna påbörja lösandet av stridsuppgifter redan från hemmabasen och på timmar vara spridda på krigsbaserna för skydd och klargöring för nästa uppdrag. Var detta pappersförband? I så fall var det två hela försvarsgrenar som var lurade. Såväl materiel som vapen och personal såg mycket verkliga ut, men ska tydligen ha varit endast på pappret. Märk väl, det handlade dessutom om till stora delar värnpliktig personal.

Man kan dock hålla med Wallmark att mycket stora delar av den oreda som nu gäller i Försvarsmakten är orsakad av Socialdemokraterna. Det var socialdemokraterna som prompt ville hålla fast vid en fullständigt allmän värnplikt. Det var Socialdemokraterna som ledde såväl försvarsbesluten 96 som 00 och 04. Konstigt nog har samtliga dessa försvarsbeslut, liksom inriktningspropositionen 2009 avskaffat invasionsförsvaret. Får man tro Wallmark så avskaffas det fortfarande. Inte illa gjort att i så fall överleva fyra försvarsbeslut. Empiriskt så lär även försvarsbeslutet 2014 (numera 2015) avskaffa invasionsförsvaret.

Och visst har svensk försvarsförmåga stärkts under den senaste alliansregeringen. Den som påstår något annat far med grov osanning, men så ska man också veta att det påståendet är högst anpassningsbart och man började på ”en mycket låg nivå” för att travestera ett begrepp som bl a försvarsminister Karin Enström använder i tid och otid om Rysslands massiva upprustning. I det svenska fallet handlade om förband som på tre år skulle nå full bemanning, utbildningsnivå och utrustning. Vad det avser Ryssland kan vi ta i ett annat inlägg. Vad avser tungt och trögrörligt värnpliktsförsvar kontra 50 000 man med kort varsel, så får vi väl se vad resultatet blir 2019.

Wallmarks tredje påstående är ett av dessa påståenden som tyvärr inte går att bemöta med fakta eftersom man då kommer att göra sig skyldig till sekretessbrott. Däremot kan man instämma i Wallmarks beskrivning att en invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid. Så har också fallet varit sedan slutet av andra världskriget.

Försvarsförmåga måste vara ”här och nu” har vi fått lära oss av den moderata försvarspolitiken sedan dess förre försvarsministern myntade uttrycket i samband med Georgienkriget. Ser man på de siffror SIPRI redovisar för svensk vapenanskaffning ser man t ex att Sverige anskaffat 400 IRIS-T jaktrobotar till våra 100 JAS 39. Det är mindre än en fullast per flyglan. Liknande siffror står att återfinna inom andra områden när man går igenom SIPRIs tabeller. Frågan är då vad Wallmark och Moderaterna avser göra åt saken? Kommer det att anskaffas några nya radarjaktrobotar i tillräckligt antal för en förmåga ”här och nu”? Hur blir det med det långräckviddiga luftvärnet? Eller broläggningsfordonen? Det ska också bli mycket intressant att se Regeringens krafttag inom områdena terrorism och cyberattacker. Likaså de klimatrelaterade riskerna. När får vi t ex se polis och militär personal samöva försvar mot ett allvarligt terrorangrepp, liknande vad Norge nyss upplevt?

Ju mer man funderar på det hela, särskilt med tanke på ÖBs i början nämnda ”spekulationer” och Regeringens ovilja till finansiering – känns inte IO 14 i mångt och mycket som blott en pappersprodukt? En spekulation, naturligtvis. Dock högst seriös.

Pappfigur från Armémuseum. Numera avvecklad. Kan ha varit del av invasionsförsvaret

SvD, HD (där Wallmark och Enström idag har en debattartikel), Kristianstadsbladet (Bo Pellnäs ”spekulerar oseriöst”?), Gefle Dagblad


Uppdatering 15.00: Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sig nu för första gången om de gångna veckornas försvarsdebatt och uttalar att ”försvaret är ett särintresse”(!). TT låter också meddela att försvarsdebatten irriterar statsministern. Han ser inte heller ett läge där Sverige ensamt kan utsättas för ett militärt anfall och vill därför inte planera försvaret för det [W understrykning].

Med andra ord är det en återupprepning av statsministerns uttalanden i Agenda för några veckor sedan där många började fungera på om det egentligen är någon idé att ha en försvarsberedning som ska utreda omvärldsbilden och framtida hot med tanke på att statsministern redan har allt klart för sig – och för Försvarsberedningen. I vilket fall som helst så kvarstår den stora frågan – Vem är det Sverige ska planera sitt försvar tillsammans med? Vem eller vilka är det som kommer till undsättning efter en vecka?

Det vägrar såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att diskutera. Med en doktrin som bygger på ett beroende av en utländsk aktör måste såväl aktör som tidsförhållanden vara solklara. Motsatsen gäller.

Likafullt väljer statsministern ideligen att undvika kommentera vilken påverkan Sverige kan komma att bli utsatt för vid en regional kris i Östersjöområdet, t ex Baltikum. Däri ligger ett av de största militära hoten mot Sverige. Någon ”massinvasion” som statsministern föraktfullt talar om är det nog få som ser som hot. Även denna fråga är djupt förbunden med vem eller vilka som ska komma till undsättning. Tystnad råder.

DI, Aft, SvD, 2, DN

Återvinning (uppdaterad)

Vad gör man med alla flygplan efter att deras aktiva karriär tagit slut? En del slutar sina dagar på Museum. En del hålls i luften tack vare massor av insatser av flygfantaster. Men, majoriteten går tyvärr till skrot. Frågan är till vilken nytta? Oftast är skrotningsavgiften högre än vad det återvunna metallvärdet är.

Då är det i mina ögon bättre att flygfantasterna får dra nytta av dem. Och flygfantaster finns det gott om i Sverige.

Förra helgen tillbringade jag en eftermiddagen hos en gammal kollega och flygfantast. Vi hade inte träffats sedan år 2000 då jag flög JA 37 och han flög SK 37E på F 4 Frösön utanför Östersund. Nu har han gått i pension och sysslar bl.a. med sin egna flygsimulator som jag givetvis passade på att testa.

Som gammal spaningspilot på F 13 så hade han valt Bråvalla som startbas. Hangarer och platta fanns givetvis med.

Först så testade vi SK 60 modellen. Den visuella modellen (svensk märkning) var mycket tjusig med huv som gick och öppna och stänga med korrekt ljud och rörligt huvhandtag. Kabinlayouten var dock den variant som användes i Österrike, vilket bl.a. innebar ett för mig mycket konstigt horisontgyro. Dessutom var presentationen i fot och knop, vilket jag inte är van att flyga på i en SK 60. Alla knappar var korrekta även om det saknades bl.a. beröringsskyddet på LT-kranen. Österrike har en General Electric J85 motor, så det var varken den äldre RM 9B – Turbomeca Aubisque eller den nyare RM 15 – RR/Williams FJ44 som simulerades.

Upp i luften kom jag utan större problem och sedan blev det lågflygning ut över Bråviken. Jag hade bara för någon vecka flugit i området med PA-28 och man känner igen sig i simulatorn. När jag kom ut vid kusten så blev det stigning upp på höjd för lite avancerad flygning. I en simulator är det inga större problem att göra raka manövrar som looping och rollar. Att göra gungor är svårare. Där krävs det ett visuellt system med större synvidd än bara en platt skärm.

Passet avslutades med ILS-inflygning. Just instrumentflygning är något av det som simulatorer är bäst på. Det var svårt att hitta neutralläget på styrspaken. Här krävs trim och kraftåtermatning för att det ska fungera riktigt bra. Den digitala presentationen gör också att det blir en viss PIO-effekt då det är svårt att se när ILS-nålen sticker ut i höjd eller sida. Men med lite träning så hade det nog gått bättre.

Den avslutande landningen fick bli vad den blev. Det är mer eller mindre omöjligt att simulera en landning perfekt, då det kräver oerhört mycket från det visuella systemet samt att det krävs återmatning av luftkrafter på roder och spak för att det ska kännas rätt. Men jag överlevde och en bra landning är som bekant en landning som man kan gå iväg från på egna ben.

Ett par dagar senare dök det upp ett brev i postlådan. I detta låg ett diplom som intygade att jag var återinflugen på SK 60. Stort tack JEL!

Numera så finns det möjlighet för alla att pröva på att flyga stridsflygplan. Det finns ett antal simulatorer i Sverige i privat regi som använder sig av hårdvara från flygplan som flugit i Flygvapnet. Ny teknik har inneburit att det som tidigare tog stora datorhallar att åstadkomma numera går att göra i en vanlig PC. Jag tänkte försöka göra en sammanställning av dessa stridsflygsimulatorer i mer eller mindre privat regi. I många fall så finns det möjlighet för privatpersoner att köpa flygtid i dessa.

Först lite historia om simulatorerna i Flygvapnets tjänst här och här.

Först en genomgång av simulatorer på museum runt omkring i Sverige.

Flygvapenmuseum
På gamla F 3 i Malmslätt utanför Linköping så finns navet för de svenska flygmuseerna. F 3 har varit nedlagt i många år, men levt vidare som detachement till diverse flottiljer. Numera bedrivs helikopterverksamhet och flygutbildning. Dessutom bedriver FMV och Flygvapnet utprovning och taktisk utveckling av Gripen.

– JAS 39. Detta är en generisk avhemligad variant av JAS 39C Gripen. Då Gripen används i Flygvapnet så vill man inte avslöja allt för mycket för allmänheten (och kanske en eller annan spion som gärna vill veta mer). Den skänktes av Saab till Flygvapenmuseum den 17 december 2003 i samband med flygets 100-årsjubileum.

Aeroseum
I gamla F 9 Säves bergshangarer utanför Göteborg håller Aeroseum till.

– JA 37. Jag har försökt få tag på information från Aeroseum om vilket flygplan det rör sig om, men jag har ännu inte fått något svar.

– SK 61. Ursprungligen 61.021 eller SE-LNC. Den flög först i Flygvapnets regi, men fördes sedan över till TFHS i Ljungbyhed. Slutligen var det Lunds Universitet som opererade maskinen.

Dessutom har man en Piper PA-24 Comanche simulator (f.d. SE-FFG).

Läs Hans J:s inlägg om Aeroseum. Här är lite fakta från en simulatorkonferens på Aeroseum.

Optand teknikland
På en av F 4 gamla krigsbaser i närheten av Östersund så finns numera ett flygmuseum.

– JA 37. Ursprungligen 37.307. I denna simulator har dock det mesta av instrumenteringen i kabinen ersatts av en platt skärm.

Lyssna på ett reportage om Optand i SR.

Brattforsheden
På gamla Krigsflygfält 16 i Brattforsheden så bevaras beredskapsåren 1939-45. Länsstyrelsen i Värmland beslutade 2003 att bevara området och förklarade det som ett ”kulturreservat”.

– AJSH 37. F 7 gamla AJSH 37 simulator som flyttats hit efter pension. Novelair stöttar i renoveringen. Även denna simulator har jag tillbringat ett antal timmar i.

Läs om en resa till Brattforsheden här.

Arboga Robotmuseum
På Robotmuseet i Arboga finns följande simulatorer:

– J 35B. Ursprungligen 35.244. Levererad till F 18 62-10-17 där den flög hela sin karriär fram till 73-07-07 förutom en period då den var utlånad till Saab. Den kom till Robotmuseum från Scheeleskolan i Köping som i sin tur fått tag på den på F 18 uppställningsförråd.

Dessutom finns en Linktrainer och en Rb 05 simulator som Flygvapnets AJ 37 piloter tillbringat många timmar i.

F 10 Flygmuseum
På F 10 Flygmuseum i Ängelholm är det givetvis Draken som gäller!

– J 35J. Simulatorn är under uppbyggnad och arbetet kan följas här. Se reportage hos SR.

Sedan har man en generisk flygsimulator som kan simulera flera olika typer av flygplan (Cessna, SK 61 Bulldog, SK 60 eller J 35J).

Se reportage i Sydsvenskan.

F 11 Flygmuseum
F 11 flygmuseum på Skavsta flygplats utanför Nyköping var en gång i tiden den stora spaningsflottiljen och har därför fokuserat på spaningsflyget i Sverige. Läs ett tidigare inlägg från ett besök på museet.

– SF 37. Ursprungligen 37.958.

F 15 Flygmuseum
Flygplatsen utanför Söderhamn är numera stängd, men museet bedriver fortfarande sin verksamhet.

– AJS 37. Ursprungligen var detta 37.081. Denna simulator är under uppbyggnad och kommer att presenteras för allmänheten när museet öppnar för säsongen 1 juni 2013. Här finns lite bilder från projektet.

Simulatorn har en Facebookgrupp. Den är dock sluten än så länge, så intresserade får söka medlemskap.

Se reportage om simulatorn på SVT Play.

F 16 kamratförening
F 16 kamratförening i Uppsala har ett par PC-baserade simulatorer där besökare kan testa på att flyga.

F 21 Flygmuseum
Strax utanför vakten på F 21 Kallax utanför Luleå så finns förbandsmuseet. Då F 21, till skillnad från de flesta andra museum, ligger vid en flottilj som fortfarande är i drift så kan man höra lite stämningshöjande flygbuller när man går omkring bland utställningsobjekten.

– JA 37Di. Detta är kabinen från den JA 37 simulator som använts på F 21. Med andra ord så har jag nog ett par timmar i den också…

Över till simulatorer i privat regi.

Falun
– J 35A. Den här simulatorn har jag ännu inte fått så mycket information om. Enligt uppgift rör det sig om den första 35 simulatorn som ursprungligen fanns på Saab. Det skulle därför kunna röra sig om 35-simulator nr 101 som en tid fanns på Flygvapenmuseum.

Norrköping
– J 35F2. Detta är flygplan 35.609 som lånats ut av Flygvapenmuseum. 35.609 levererades till F 3 70-06-01. Den fördes senare över till F 17. Den har efter en buklandning 81-05-30 på en krigsbas använts som utbildningsobjekt på F 10 fram till 1999. Därefter fanns den på Nyköpings flyggymnasium fram till 2004.

Artikel i ÖFS meddelande 4/2011 och ÖFS 2/1. Lite diskussioner på SFF forum. Swesim studiebesök.

Gävle
Dessa simulatorer drivs av Novelair AB. Deras hemsida är ganska så tunn, men desto mer finns på deras blogg och på Facebook.

– J 35J. Ursprungligen 35.531. Flygplanet levererades till F 13 68-08-14 som en J 35F2. Sedan fördes den över till F 12 och slutligen F 10. Den moddades slutligen till J 35J och flög på F 10 fram tills dess att Draken avvecklades.

– AJS 37. Byggd av delar från 37.009 som finns på F 15 flottiljmuseum. Skrovet är byggt av Novelair baserat på ritningar från Saab. Ursprungligen fanns denna simulator i en buss och visades upp på en hel del flygdagar runt omkring i Sverige.

Novelair är också involverade i uppbyggnaden av F 15 AJS 37 simulator, se ovan. Se mer på denna diskussionssida på SoldF.

Stockholm
Föreningen Swesim är ett gäng flygentusiaster som driver ett antal simulatorer. Både civila och militära.

– AJS 37. Detta har aldrig varit ett riktigt flygplan, utan är en av Flygvapnets simulatorer som på omvägar hamnat här. 1974 levererades den till F 15 och användes i grundutbildningen på Viggen, TIS 37, så jag har ett par timmar i denna simulator. Jag har för mig att den skänktes av Flygvapnet till flygteknikerskolan i Västerås, men hamnade senare på Heron City utanför Stockholm där man kunde hyra flygtid. Jag var själv vid ett tillfälle på Heron City och pratade med ägaren. Verksamheten gick nog inte så lysande så Swesim tog över simulatorn och den är numera i drift i deras verksamhet.

– J 35J. Ursprungligen 35.521 som levererades till F 13 68-04-03 i J 35F2 status. Därefter flögs den på F 14 och slutligen på F 10 där den modifierades till J 35J. Enligt Bo Widfeldts bok ”Draken” blev den uppställd på Säve. Sedan fick en privatperson i Stockholm tag på den, men orkade inte färdigt med sitt simulatorprojekt utan i stället så togs den över av Swesim som nu färdigställer simulatorn.

– J 32B. Ursprungligen 32.605 som levererades till F 1 60-02-22. Under sin karriär var den baserad på F 4 och F 15. Den flög sista tiden på Målflygdivisionen på gamla F 3 i Malmslätt. Det är en av få J 32 som hade baksitsen fullt utrustad för DK-flygning då den användes för att flyga in nya piloter på Lansen. Sista flygningen 97-08-27. Swesim tog över den 2010 och påbörjade att bygga om den till simulator. Dock så har man på senaste årsmötet tagit beslut om att det inte finns tillräckligt med utrymme i deras lokaler, så projektet kommer att lägga ner till förmån för andra projekt. Se diskussion på SFF forum om 32.605.

Utöver militära flygplan så har Swesim dessutom en Boeing 737 och en Focker F28!

Se ett TV-reportage här om Swesim. Här är ett reportage från SFF studiebesök hos Swesim. Samt en artikel om Swesim i Ny Teknik.

Västerås
Västerås flygmuseum driver ett antal simulatorer.

– SK 35C. Detta är 35-simulator nr 102 i Flygvapnet som levererades 1962 till F 16. Ursprungligen var det en J 35A simulator, men 1976 byggdes den om till framsits på SK 35C för att användas i grundutbildningen på F 16. 1985 flyttades den ned till F 10 där den användes fram till 1998.

– J 35F2. Mälardalens Högskola i Västerås tog 1998 mot F 10 gamla J 35F2 simulator. I Flygvapnet 35-simulator nr 109. De hade dock inte tid att göra något med simulatorn, så den har senare flyttats till Västerås flygmuseum.

Man har även en gammal Link Trainer, vilket är intressant då det var den första simulatortypen som Flygvapnet använde. Utöver det finns en DC-10 och en Metropolitansimulator.

2011 höll Västerås flygmuseum en simulatorkonferens med ett antal av de ovan nämnda simulatorprojekten som deltagare.

Sammanfattning
För den som vill fördjupa sig så finns det många simulatorrelaterade forum på nätet. Svenska Flygsimulatorklubben är ett. Här är ett projekt för att bygga svenska flygbaser i FS2004. RB Design har genom åren tillverkat en hel del modeller på svenska flygbaser till Flight Simulator.

Det är inte bara flygplan som återanvänds, utan som kan ses på en del av sidorna så är det även gamla tekniker och piloter som efter pension delar med sig av sina kunskaper. Som jag skrev i ett av mina första inlägg på bloggen, länge leve nördarna!

Om inte entusiasterna fanns så skulle slutet för de flesta flygplan bli som i filmen nedan…

Med tanke på att JAS 39 A/B Gripen just avvecklats i Flygvapnet så borde det finnas chanser att komma över delar av en kabin som skulle kunna gå att modifiera till en simulator. Det skulle t.o.m. finnas möjligheter att få tag på delar av Flygvapnets 39 A/B simulatorer, då allt inte går att återanvända när de byggs om till 39 C/D.

Hmm, det här fick mig själv sugen på att sätta fart på mitt eget flygsimulatorprojekt (del 1, del 2). På grund av flytt under hösten så har det stått stilla ett bra tag, men nu när det mesta är på plats i mitt nya hus så är det nog dags att plocka ihop grejorna igen.

P.S: Den som har mer data om de olika simulatorerna får gärna höra av sig, så uppdaterar jag inlägget.

Uppdaterad 13-01-25, 16:00
Swesim meddelade mig att 32-projektet kommer att läggas på is då man har för ont om utrymme i sina lokaler. Synd, en 32:a som komplement till alla 35/37-simulatorer hade varit trevligt. Vi får se vad som händer med skrovet.

Uppdaterad 13-01-25, 21:03
Jag har lagt till kulturreservatet Brattforsheden som har en AJS 37 simulator.

Uppdaterad 13-01-26, 10:55
F 11 simulator bygger inte på 37.961, utan på 37.958. 37.961 reparerades också efter haveriet. Jag fick följande kommentar från en läsare:

”SULan i Nyköping bygger inte på 37961 utan på 37958. Det är riktigt att framkroppen till 37961 finns på museumet, men den ingår endast i ordinarie utställning. Vidare kring 37961 så transporterades hon efter buklandningen på F 17 sjövägen till F 13 (ej SAAB). Där reparerades hon och återsattes faktiskt i tjänst.

Senare hamnade hon på F 21 där hennes aktiva karriär avslutades 1998. Framkroppen kom efter det att överföras komplett till FVM (de hade ej plats att ta emot en hel SF 37). Där fick hon så stå undanställd i förråd några år innan förflyttningen till sitt nuvarande hem på F 11 museum blev aktuell.”

Vad gör man utan sina läsare? 🙂

Jag har tyvärr ingen bra lista med sammanställningar för de olika Viggenindividernas öden motsvarande de som t.ex. finns i böckerna om ”Draken” och ”Tunnan”. Jag får nog sätta mig ner och titta i de elektroniska arkiven för att se historiken.

Debatt?

I Österrike pågår just nu för fullt debatten om värnpliktens vara eller icke vara. För att lösa frågan så planeras en folkomröstning.

I folkomröstningen i Österrike står två alternativ. Det första lyder: Vill ni att en yrkesarmé och ett avlönat frivilligt socialt år införs? Den andra frågan är: Vill ni att värnplikten och civiltjänstgöringen bibehålls?

De senaste undersökningarna pekar på att närmare hälften av väljarna vill ha kvar det nuvar-ande systemet medan cirka 40 procent vill avskaffa värnplikten. Regeringen i Wien är lika splitt-rad som befolkningen.

Socialdemokraterna har gjort en kovändning och vill införa en yrkesarmé från och med 2014, medan borgerliga ÖVP har svängt lika dramatiskt och i dag hävdar att värnplikten inte bara är en del av Österrikes identitet utan också effektivare och billigare.

För en yrkesarmé talar enligt försvarsminister Norbert Darabos att massarméer var nödvändiga under det kalla kriget när Sovjetunionen var det största hotet. Dagens hotbild består däremot av cyberkriminalitet, internationell terrorism och stater där det råder kaos.

När samma besluts togs i Sverige så var det med en total avsaknad av debatt. Någon folkomröstning var det aldrig ens fråga om.

SR hade ett reportage om Wiseman för några dagar sedan. I detta reportage frågar man sig varför försvarsbloggarna fått sådan betydelse. Allan Widmans analys är att debatten förs hos bloggarna i avsaknad av andra intresserade media.

Kanske är det så att i fredestid så för försvarsmakterna världen över en sakta men säkert insomnande tillvaro. Varför lägga ner pengar och intresse på något som synbarligen inte används?

Den dag det smäller till brukar tongångarna och intresset ändras. I Österrike så levde Flygvapnet under många år en anonym tillvaro. Befolkningen var mest irriterad över buller och kostnader. Man nöjde sig med begagnade J 35Ö Draken från Sverige med två 30 mm automatkanoner som enda beväpning. Sedan så kom 1991 krisen i forna Jugoslavien med flyktingströmmar och beskjutning över gränsen. Helt plötsligt så ändrades tongångarna. Österrikes Draken uppgraderades för att bära jaktrobotar. Österrikiska piloter utbildades i Sverige på JA 37 Viggen som ett steg mot anskaffning av Gripen. Som alla vet så blev det inte så. Det politiska beslutet blev anskaffning av begagnade Eurofighter från Tyskland. NATO- och grannlandet vägde politiskt sett tyngre än lilla neutrala Sverige.

Det är nog detta som finns färskt kvar i österrikarnas minnen och som leder till att debatten nu tas. Sverige har varit förskonad från krig i snart 200 år. Händelser under världskrigen och Kalla Kriget har sopats under mattan. Detta ska vi givetvis vara glada för, men det leder också till att kunskapen för att föra en allvarlig debatt i många fall saknas. Någon folkomröstning kan det aldrig bli. Den skulle bli lika effektiv som den om högertrafik eller avveckling av kärnkraft. Där hade i varje fall politikerna kunskap nog att ta bättre beslut än gemene svensk. Frågan är om de har det i försvarsdebatten? Det är kanske här som avvecklingen av Värnplikten har sin största förlust. Förr så hade i varje fall stora delar av den manliga befolkningen en viss insikt som innebar att de kunde prata om försvarsfrågor. Om några år så kommer detta minne vara borta och debatten ännu sämre.

Se även Wiseman och Skipper.

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret


Försvarsbeslut 2000
Nu lämnar vi anpassningsförsvaret till förmån för det ”Flexibla försvaret”, det så kallade invasionsförsvaret har vid det här laget varit borta ifrån scenen under några år.
Prop. 1999/2000:30 inleds med de politiska utgångspunkterna för försmaktens utveckling och formuleras enligt följande:
”Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för internationella insatser. Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven. Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur.
Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar. Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen för hur den framtida grundorganisationen bör utformas
…
Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna, har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.
Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går ut över människors säkerhet och har skapat omfattande flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för grannländer och det internationella säkerhetssystemet.”
Man beskriver alltså den övergripande politiska dimensionen som Försvarsmakten skall verka i och att trots goda framsteg finns det en osäkerhet i vårt område som Försvarsmakten måste förhålla sig till och som vi ser nedan så fortsätter man att accentuera hotet ifrån fjärrstridsmedel.
”Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.
Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det inte har grupperats. Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a. på nya billigare attackvapen som också har god precision.”
”Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten
– ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser,
– ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBCstridsmedel,
– ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,
– ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och
– ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.
Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år) kunna utveckla förmåga
– till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur och
– att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor.
Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande militära operationer.
Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.”
Gott så, kan tyckas att man beskriver vikten att kunna hantera hot i luftarenan. Omedelbart mot fjärrstridskrafter. Ett år efter beslut utbilda för att möta en kombination av förbekämpning och luftlandsättning eventuellt tillsammans med stridsflygförband. Efter fem år så ska Försvarsmakten kunna möta en komplext sammansatt fiende och på tio år kunna ha förmåga att storskaligt kunna möta en sådan fiende. Regeringen använder principen om upprustning då man avyttrar den överflödiga materielen. Ur minnet så angav FOI i tidskriften framsyn att om den materiel som avvecklas skulle packas i 24 meters lastbilsekipage som ställs kofångare mot kofångare blir konvojen lika lång som sträckan mellan Umeå och Örnsköldsvik.
Men som vi ser nedan så verkar man tappa fokus på försvar i luftarenan,

”Skälen för regeringens förslag

Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap
Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon vecka.
För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan. Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan möta ett sådant hot.
…
Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap
Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.
Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med ytterligare jaktflyg och luftvärn.”
Som resultat av de styrande faktorerna valde regeringen att föreslå Riksdagen att utforma den s.k. grundorganisationen enligt följande:
”Anpassning
En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader. Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation – trots det omvärldsläge som då råder – skulle vara förenat med betydande svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.
Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har lagt fast – dvs. det femåriga perspektivet – däremot borde vara möjligt att åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack- och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga infrastrukturen.
Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.
Dimensionering
Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation.
– Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade förband.
– En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss grundutbildning.
– En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs. artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.
– Två enheter för utbildning av jägarförband.
– Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.
– Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.
– Fem flygflottiljer. [varav fyra med stridsflyg, Väpnarens anmärkning]
– Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en mindre enhet.
– Två militärhögskolor från och med år 2002.”
Som vi ser i det här förslaget så innebär det att bl.a. Luftvärnets utbildningsorganisation krymper avsevärt. Det verkar som att regeringen anser att Luftvärnet och Flygvapnet kan säkerställa att inom ett år möta förbekämpning och landsättning av trupp med 2 st Luftvärnsbataljon Rb 77/97, 1 st Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70 och 4 st Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70 tillsammans med 8 stycken stridsflygdivisioner JAS39 som betjänas av motsvarande 3 st samtida (Fb2000) flygbasbataljoner. Intressant för luftvärnets del så talar man också att om inte Rbs23 kan realiseras med ”DGA – Digital gruppantenn” efter 2004 så skall man överväga en direktanskaffning.
I en tillväxtfas har man tänkt använda den överkapacitet som finns på skjutfält och man har tänkt sig kunna öka organisationens storlek genom att hyra in motsvarande byggbaracker för att förlägga personal och containrar för personal och materiel. Till detta ska också en ambitiös materielplan läggas och man poängterar anpassningsförmågan, i andra ord: Förmågan att rusta upp genom att leveranssäkert anskaffa materiel till en utökad inkallning för grundutbildning av värnpliktiga soldater.
Jag är ambivalent, en något anorektisk organisation med hög ambitionsnivå. Man verkar vilja anpassa en grundberedskap mot det politiska hotet, inte det reella hotet som med tanke på de materiella resurser kan användas. Jag brukar kalla den här målsättningen och grundorganisation för en skamgräns för att kunna försvara Sverige.
J.K Nilsson

Super-JAS – Häpnadsväckande hantering

Av Hans Lindblad, fd försvarspolitiker och riksdagsledamot (Fp)

Karin Enströms snabba beslut om JAS 39E/F förvånar mig. Det skulle aldrig ha gått på min tid. Så täta versionsbyten gör väl inget annat land. Kostnaderna kommer åtminstone tio år för tidigt. Att tillskjuta pengar 2013-14 verkar konstigt, man bör väl vänta med att låsa tekniken för att få modernare om några år, och då behövs väl inte pengar de närmaste åren, såvida det inte är Schweiz som styr.

Det finns flera exempel på att materielobjekt fördyras, och i fallet Super-JAS har svenska staten tagit på sig att betala eventuella fördyringar av de plan som Schweiz kan komma att köpa. Det kan bli en rejäl extra kostnad. Normalt kan försvaret vara tuff mot leverantörer som inte levererar till utlovat pris, men erfarenheten visar att Saab i efterhand får staten att betala mer än avsett (vilket inte utländska kunder går med på), helt enkelt för att Wallenbergarna har sådana kontakter in i politiken, åtminstone när det är s-regeringar.

JAS utlovades till ”fast pris”. En flygindustri hade inte kunnat lova det, för den hotar sedan att gå i konkurs. Trovärdigheten låg i att koncernerna Saab (som då också inkluderade Scania), Volvo och Ericsson, och var för sig hade de senare större förluster på andra projekt, men fördyringarna av JAS lastades trots löften i motsatt riktning över på skattebetalarna. I nuläget andas ingen om att JAS E/F sannolikt har stor risk att fördyras. (Jämför Visbykorvetter, F-35, transportplanen C-17 och Airbus A-400 för att inte tala om tolv år försenade helikoptrar till Sverige eller datasystem till försvaret.)

Jag var aldrig under mina år i försvarspolitiken med om att ett stort projekt klubbades igenom bara på några månader, så som nu skett. På min tid skulle projektet ha prövats i åtminstone en försvarsutredning. Nu gavs ju nästan ingen tid alls för den politiska nivån, inklusive partierna och deras medlemmar att granska frågan. Extra allvarligt eftersom det mesta är hemligstämplats.

Jag har väldigt svårt att tro att det blir som ÖB och industrin sagt, att det blir ”ombyggnad” till E/F. Något sådant har aldrig gjorts i något land. Det har talats om (men ytterst diffust) att 25 procent av skalet ska återanvändas, men i så fall är ju dessa delar äldre än planet i övrigt och drabbas tidigare av utmattningsproblem. Det sannolika är att det byggs nya skrov, och ordet ”ombyggnad” verkar enbart tillkommet för att vilseleda riksdagen och skattebetalarna.

Skaffar man t ex 50 E/F och skrotar C/D så halveras antal plan. Taktiskt ska man väl söka undvika duell med fientlig jakt, det vi ska skjuta ned är i första hand attack- och transportplan, och där blir det väl en försämring om antalet egna plan halveras.

Vad som borde ha gjorts var att ange den totala summan för en ny JAS. Ett antal tiotal miljarder. Men ger projektet ett effekttillskott motsvarande detta om vi visserligen får mer kapabla plan men i mindre antal. Risken är väl att effektökningen blir liten eller ingen alls.

Men antag att kostnaden blir 90 miljarder. Då bör effekttillskottet jämföras med varje annat effekttillskott för samma pengar. T ex en mix med:a.) luftvärn för fartyg/Gotland/några flygbaser/mekaniserade förband. b.) fler jaktrobotar. c.) säkerställande av ubåtssystem. d.) transportflyg. e.) materielförstärkningar för markstridsförband.

Nu är risken uppbar att stora belopp läggs i nya JAS men med ringa nettotillskott av försvarseffekt, medan i stället ett antal objekt med sammanlagt större effekttillskott riskerar att utgå eller reduceras. Jag är inte emot en ny JAS, men eventuellt beslut skulle enligt min mening inte ha fattats förrän omkring 2020, och då hade åtskilliga års materielanslag dessförinnan helt kunnat avdelas för andra objekt.

Det är osannolikt att ett så konstigt beslut kunnat jäktas igenom i riksdagen om inte en tidigare Metallordförande blivit S-ledare. Karin Enström har drivit igenom ett beslut, men hur många gånger har hon talat i frågan eller svarat på frågor. 

Beslutet om Super-JAS är häpnadsväckande genom att gå så fort och med det mesta hemligstämplat. På min tid var det trögt genom att få beslut togs mellan de femåriga försvarsbesluten. Men nu kan hur förhastade beslut som helst tas. ÖB borde inte ha spelat med när industrin och departementet tryckte på.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Sarininsats i Syrien och värre kravaller i Egypten?

De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om ”syrier” eller ”den syriska befolkningen”. Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.

Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).

Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.

En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?

Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. ”Nu är det tajmingen som är det väsentliga”, säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se