Idag firar vi våra veteraner

Tillsammans med Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd i Stockholm, skriver jag idag följande på Aftonbladets debatt på nätet:

Idag samlas veteransoldater och deras anhöriga ute på Djurgården. De hedras för insatser de gjort i Sveriges tjänst för fred och säkerhet i andra länder.

Alltför länge har våra veteraner varit bortglömda och osedda av arbetsgivare, politiker och samhälle. De skickas på riskfyllda uppdrag långt från sina nära och kära. Plikttroget genomför de sin tjänst, men möts ofta av tystnad eller misstänksamhet när de kommer hem.

Under den omfattande och långvariga insatsen i Afghanistan ökade dock insikten om behov av stöd och hjälp, både till veteranerna och deras anhöriga. Sedan 2011 gäller ett i tid obegränsat ansvar för de veteraner som skadats eller insjuknat till följd av tjänsten. Alla som behöver psykologisk hjälp ska få det, även om arbetsskada eller nedsatt arbetsförmåga inte kan påvisas. Också anhöriga har nu en självständig rätt till hjälp. Ovissheten och utsattheten är svår också för dem som finns där hemma.
 
Det stora flertalet soldater som genomför skarpa insatser i främmande land stärks av sina erfarenheter. Men det finns också exempel på motsatsen. Män och kvinnor som härjas av sina upplevelser, som sluter sig och helt enkelt inte orkar med. För dem är inte den allmänna sjukvården och omsorgen tillräcklig. De har ett omfattande stödbehov, medicinskt, mänskligt och/eller i kontakten med myndigheter. Och framförallt behöver de möta människor som kan förstå vad de varit igenom.

Regeringen har nu skickat ut den senaste veteranutredningen på remiss. I den föreslås bland annat att civila tjänstemän som sänds ut på internationell insats ska få samma stöd och hjälp som veteransoldaterna och deras anhöriga. Det slitage och de risker som svenska sjuksköterskor möter i kampen mot ebola, är fullt jämförbart med vad soldater utstår i internationella, militära operationsområden. Även biståndsarbetare och räddningspersonal arbetar många gånger under liknande förhållanden.

Försvarsmakten har många anställda ute i internationella insatser. På MSB och Polisen är det färre och på andra myndigheter rör det sig kanske bara om ett fåtal per år. Det är inte möjligt för alla arbetsgivare att erbjuda ett fullgott stöd till dem som tjänstgör internationellt och deras anhöriga. Därför behövs  stöd och vägledning för detta arbete. Ett svenskt veterancentrum med medicinsk, juridisk och annan expertis som samordnar och råder, men som också kan ta sig an mycket svåra fall. De sistnämnda riskerar ofta att falla mellan stolarna, ibland med mycket tragisk utgång.

Just nu har Sverige militär personal i Mali, Adenviken, Afghanistan och på många andra ställen världen över. Det är män och kvinnor som på Sveriges uppdrag sätter sina liv på spel för att göra andras tillvaro säkrare. Ska vi även framgent kunna bidra till global fred och säkerhet måste vår uppskattning och vårt stöd till dessa hjältar motsvara de risker och umbäranden de möter.

Idag firar vi våra veteraner!
 
Allan Widman

 

Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet


Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi


Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.

Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.

Sverige uppfattas redan delta i ekonomisk krigföring och bör skydda sin försörjning under fredstida konflikter

av Ingolf Kiesow   Debatt om civilförsvar Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller skydda det civila samhället eller båda delar. Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil […]

Postmodernism i Putins tjänst

Axess Magasin har i nr 4 2015 temat Postmodernism i Putins tjänst. Jag skriver om möjliga effekter av rysk propaganda, apropå en text av Peter Pomerantsev: Men att tillföra resurser för att bygga en fästning av Sverige kommer helt enkelt inte att vara aktuellt mer än på marginalen. Några beslut som signalerar satsning på nationellt […]

Efterlyses: Beredskapsplanering för energiförsörjning

av Ingolf Kiesow   Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos. Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna […]

Tack Erik!

Erik Lagersten Foto:NRK

Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten väljer att sluta i FM för tjänst i Västra Götalandsregionen.
Jag kan förstå att han vill prova något nytt efter ett antal år i Försvarsmakten, först med utvecklingen av Combat Camera och sen som Informationsdirektör. Men det är en stor förlust för Försvarsmakten.

Innan Lagersten tillträdde som Informationsdirektör 2008 var den allmänna mediastrategin att möta kritik med att ”pudla”,  även om det egentligen inte fanns fog för kritiken. Om man sa förlåt snabbare än kvickt blåste debatten över och man kunde återgå till normal tjänst.
Problemen med den strategin var att bilden av FM utåt sett blev svärtad samt att FM:s självbild blev allt sämre. Den egna myndigheten stod inte upp för verksamheten.

Lagersten ändrade inriktning, nu var det saklighet som gällde. Obefogad kritik möttes med fakta, även i de fall då man skulle kunna ha ”smitit undan” med lite undfallenhet. Bilden började växa fram av en professionell myndighet med ordning, åtminstone på kommunikationen. Även internt kändes det som att Försvarsmakten stod upp för verksamheten och personalen. Det var inte längre några ursäkter för verksamhetens bedrivande utan stolthet.

Försvarsmakten flyttade ut på sociala media under ledning av Informationsdirektören. Från att ha sett bloggare som något ont att hantera så tog FM aktiv del på den nya informationsarenan. Ingen annan myndighetsledning har varit lika aktiv och nåbar som Försvarsmaktens, tack vare Lagersten.

Allt har inte varit guld och gröna skogar utan vid ett par tillfällen har det blåst snålt kring honom. Han har dock tagit ansvaret som chef för sin verksamhet och han har gått stärkt ur händelserna. Som civilanställd på HKV visade han prov på föregångsmannaskap och vann respekt.

Som FM-anställd var jag i kontakt med Erik vid några tillfällen och som aktiv på sociala media flera gånger genom åren. Vi har haft bra dialoger.
Under Lagersten har Försvarsmaktens informationstjänst gått från klarhet till klarhet och myndighetens kommunikation känns fräsch.

Att ta över den här rollen är nog både enkelt och svårt. Å ena sidan är det ”bara” att sätta tummen i spåret och köra vidare med den duktiga personalen på INFOS, å andra sidan är förväntningarna skyhöga. Mina lyckönskningar till efterträdaren, vem det nu blir.

Jag avslutar med att säga tack till Erik och all lycka och framgång.

Sakligt – Ödmjukt – Självsäkert*

/C

*Informationsstabens valspråk instiftat av Lagersten efter feedback från mig.

Promemoria till Republikens president

Från Chefen för Generalstaben, generalöverste X.   av Lars Wedin Inledning Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att en så kallad fredlig samlevnad inte är möjlig med Västmakterna, dominerade av det aggressiva USA, utan att ge avkall på vår ambition att återupprätta Rysslands storhet. Samtidigt har befrielsen av östra Ukraina visat på […]

Sverige importerar minst 25% av oljan från Ryssland

Att Sverige under de senaste decennierna har utökat handeln med Ryssland är väl känt och det var under många år fullt rimligt att med handeln som diplomatiskt och säkerhetspolitiskt instrument verka för fred, frihet och utveckling i det post-sovjetiska Ryssland.

Idag råder emellertid andra förhållanden som de flesta läsare av denna blogg känner till. Putin har gått från att vara George W Bush kompis till att vara en ny Stalin, en maffiaboss som styr Ryssland med kriminella metoder och stöd av en korrupt elit. Minns the Economist artikel efter Karen Dawishas boksläpp om Putins ”Band of Brothers” – 110 personer som kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Det är också samma grupp som kontrollerar staten med de väpnade styrkorna (inklusive kärnvapen), de gigantiska underrättelse- och påverkansorganisationerna FSB, SVR och GRU samt i stort sett hela mediavärlden i Ryssland. Oliktänkande fängslas och mördas, senast den starkaste oppositionspolitikern Boris Nemtsov som mördades precis utanför Kreml. Friheten och demokratin i Ryssland kan idag sägas ha upphört helt. Ryssland har också invaderat Ukraina, dels genom att annektera Krim och dels genom att i samverkan med lokala aktörer invadera östra Ukraina.

Detta land förser alltså Sverige med 25 % av vårt oljebehov. Men det som kanske är mest iögonfallande är att denna utveckling kommit till stånd de senaste tre åren.

Idag skriver SvD om att importen av rysk olja är rekordstor och att detta har uppstått efter 2010. 2011 var importen så liten att den inte ens nämndes i Energimyndighetens statistik. 2012 var den 14 %, 2013 steg importen till 19% och 2014 var den alltså 25% av den total svenska oljeimporten.

Den siffran kan dessutom vara för låg. Oljeprodukter kan tillverkas av rysk råolja och sedan förädlas i ett annat land, t.ex. Finland, och sedan säljas till Sverige. Dessa produkter ingår inte i de ovan nämda 25 procenten.

Svenskt beroende av ryska produkter och handel med Ryssland är inte längre en privat angelägenhet för näringslivet, det påverkar maktbalansen mellan länderna. Därför är det rimligt att gripa in politiskt. Vad anser t.ex. regeringen och Miljöpartiet om detta? Det är väl känt att rysk oljehantering inte är förenlig med miljöhänsyn. Dessutom torde det ligga på Mp:s agenda att minska beroende av olja.

Om scenariot som beskrevs i vårt förra inlägg – Omfall EDMUND – skulle bli verklighet så skulle Ryssland kunna stänga av sin oljetillförsel och förvärra situationen ytterligare. Är beslutsfattare medvetna om det?

För den som är intresserad av hur svenskt näringsliv är exponerat mot Ryssland men även Baltikum och Polen så rekommenderas Johan Wiktorin och Benjamin Ståhls studie i ämnet. Studien kommer inom kort att finnas tillgänglig digitalt, tills vidare kan man med fördel titta på föredraget här: http://www.vinnova.se/sv/Aktuellt–publicerat/Kalendarium/2015/150507-Vad-star-pa-spel/

För den som bättre vill förstå energimarknaden rekommenderas Mikael Tolls gästinlägg hos oss.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid

Sammanfattning
Fyra faktorer gör att Nordkalotten kommer bli ett än mer säkerhetspolitiskt spänt geografiskt område än Östersjöregionen. Den första är, över hälften av rysk andraslagsförmåga är baserad där. Den andra är USA avyttring av förband i Västeuropa, vilket ger den tredje faktorn, vikten av att kunna genomföra truppförstärkningar till Västeuropa, vilket kräver fria sjöleder i Atlanten. Vilket ger den avslutande fjärdefaktorn, en framskjuten maritim strategi kommer återigen krävas av NATO i Nordkalotten för att säkerställa livlinan från Nordamerika till Västeuropa.
Analys
Allmänt.I det föra inläggetberörde vi de säkerhetspolitiska ställningstaganden som Sverige – Norge – Finland intog under det s.k. kalla kriget. Detta inlägg kommer fokusera mer på nutiden, vilka säkerhetspolitiska ställningstaganden har tagits av främst Sverige och Finland samt vilka säkerhetsintressen har Ryssland på Nordkalotten.
Inledningsvis bör vi beröra de grundläggande strategiska intressena vid Nordkalotten. I huvudsak rör sig detta om naturtillgångar, främst ur ett Norskt – Svenskt – Ryskt perspektiv. Där samtliga tre länder har olika former av naturtillgångar som ger en inkomst till staten. Murmanskområdet med dess isfria hamnar är och har varit ett strategiskt viktig område för Ryssland med dess Norra marin.1
   Bild 1. Nordkalotten.
Sovjetunionens Norra marin kom under det kalla kriget få en allt större strategisk betydelse2 dels för att förhindra amerikanska truppförstärkningar till Europa i händelse av en konflikt.3Dels för att en stor del av Sovjetunionens andraslagsförmåga med kärnvapen kom att baseras hos den Norra marinen.4 Dessa två faktorer är fortfarande giltiga.
Nordkalottens strategiska betydelse kom att accentueras under 1980-talet, utifrån NATO och USA maritima strategi som innebar att man skulle möta upp den Norra marinen på dess eget territorium.5 Det vill säga man skulle förneka Norra marinen att kunna gå ut i Atlanten och påverka förstärkningskonvojer till Europa, likväl skulle man finna och nedkämpa de Sovjetiska kärnvapenbärande ubåtarna i Barentshav.
Ur ett Norskt perspektiv var det krigsavgörande att denna maritima strategi skulle nå effekt, då försvaret av Norskt territorium byggde på överförande av allierade markstridsförband, som annars skulle hotas av den Sovjetiska norra marinen, likväl var tidsaspekten avgörande för överförandet av dessa förband.6Ur ett NATO perspektiv var det krigsavgörande att förbanden från Nordamerika skulle hinna föras över till främst Västeuropa.7
Efter det Kalla Krigets avslut och Sovjetunionens upplösande, påbörjades en massiv nedrustning av de förhandslager för främst Amerikanska förband som fanns i Västeuropa.8 Likväl påbörjades ett hemtagande av främst Amerikanska förband i Västeuropa, vilket kanske tydligast visade sig 2013 då den sista amerikanska stridsvagnen i Tyskland transporterades hem till USA.9 Men även en fortsatt styrkereducering av USA förband i Västeuropa, genomförs trots den uppblossade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan Väst och Ryssland.10
USA ses fortsatt som säkerhetsgaranten i Västeuropa, trots i dagsläget en viss motvilja till detta av USA, då man anser att Europa måste börja ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.11Ett försök för att få Europa, att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet bör NATO toppmöte i Wales 2014 ses som. Då man kom överens om att avbryta fortsatta nedskärningar i de NATO anslutna ländernas försvarsbudgetar.12
Sett till den styrkereducering som USA har genomfört i Europa och det försämrade säkerhetsläget, kommer vikten av förmågan till överföring av förband via sjövägarna från Nordamerika till Västeuropa spela en avgörande roll för Västeuropas säkerhet. Ser man till de förslag på nya förhandslagringar som har framlagts så är de inte på långa vägar i närhet av vad som kan krävas i händelse av en än mer försämrad säkerhetssituation.
Detta gör återigen att Nordkalotten och Norska havet samt Nordsjön kommer bli en avgörande skådeplats för NATO å ena sidan och Ryssland å andra sidan. Förmågan att avvärja hotet mot sjövägarna mellan Nordamerika och Västeuropa börjar och slutar vid Nordkalotten och för Ryssland eftersträvar man förmågan att dels skydda sin andraslagsförmåga dels kunna påverka sjövägarna i Atlanten.
Norge.Norges säkerhetspolitiska ställningstaganden har inte förändrats nämnvärt sedan det kalla kriget. Grundbulten i dess säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, för att dels garantera sin säkerhet dels bibehålla en egen politisk vilja.13Dock har troligtvis dess säkerhetspolitiska situation markant förändrats utifrån det säkerhetsvakuum Sverige har orsakat genom dess totala nedmontering av sitt territorialförsvar.
Sverige & Finland. Både Sverige och Finland kvarstår i dagsläget som militärt alliansfria, den stora skillnaden gentemot situationen under det kalla kriget är ett väldigt tydligt och fördjupat försvarssamarbete. Läser man den nu föreslagna försvarspropositionen, så framgår det bl.a. att samarbetet omfattar ”förberedelser för hävdandet avrespektive lands territoriella integritetoch utövande av rätten tillsjälvförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan.”14
Vidare kan vi försvarspropositionen läsa att: ”Försvarssamarbetetmellan Finland och Sverige börutvecklas till att omfatta operativplanering och förberedelser för ettgemensamt användande av civila ochmilitära resurser i olika scenarier.”15Värdeordet i det citerade stycket är operativplanering. Enkelt beskrivet innebär operativ planering hur man på bästa sätt skall utnyttja olika förband i olika situationer d.v.s. man har gått ned på en form av detaljplanerings nivå.
Vidare kan vi även läsa att: ”Samarbetet innebär enmöjlighet till gemensamt agerande, meninte några utfästelser. Endast underförutsättning att nödvändiga politiskabeslut fattas kan länderna ageragemensamt.”16 Vilket i praktiken innebär inga utfästelser om gemensamma försvarsförpliktelser är gjorda d.v.s. angrips Finland så är det inte säkert att något stöd från Sverige kommer och vice versa.
Inledningsvis bör man beröra det paradigmskifte detta innebär främst för Finland, som från andra världskriget slut intill Sovjetunionens upplösning, var bakbunden både säkerhetspolitiskt, utrikespolitiskt och som en konsekvens av detta fick en märklig inrikespolitisk situation, utifrån VSB-paktens stadgar. Nu endast 20 år senare har man ett bilateralt försvarssamarbete ned till operativ nivå.
Därefter för Sveriges del är fördjupade bilaterala operativa försvarsförberedelser inget nytt, något som vi berörde i det föregående inlägget. Vad som kan ses som nytt är att man öppet deklarerar det i en försvarsproposition, vilket kan ses som ett trendbrott – öppenhet i sakfrågan, men det är inget nytt med operativa förberedelser.
Slutligen blir det lite motsägelsefullt att man påbörjar operativ planering, men man ingår inte ett avtal om försvarsförpliktelser. Väljer man att gå ned på sådan detaljnivå som operativ planering innebär, blir det väldigt verkningslöst och väldigt bortkastad tid om man inte har för avsikt att fullfölja den planering som man de facto kommer genomföra. Dock så har både Finland och Sverige undertecknat Lissabonfördraget, så i praktiken behövs inte ett separat dokument kring förpliktelser, utan man skulle kunna luta sig tillbaka mot dess skrivelser och ur ett svenskt vidkommande den antagna solidaritetsförklaringen.
Ur det Svenska perspektivet blir även vikten av relationen till USA tydligt, vilket framhävs i försvarspropositionen med dessa två skrivelser, ”Regeringen anser att dentransatlantiska länken är avgörandeför Europas säkerhet och börstärkas.” samt ”En väl fungerandetransatlantisk relation är viktig försäkerheten i Sveriges närområde.”17
Vad det innebär mer praktiskt är svårt att avgöra, men vad vi sett av historien så satte Sverige stor vikt på de bilaterala relationerna med USA under hela det kalla kriget, likväl så utvecklades dessa till en försvarsgaranti från USA under 1960-talet.18Således kan vi nog förutsätta att i den nya säkerhetsordning som vi gått in i så tillmäter Sverige samarbetet lika stor vikt som under det kalla kriget.
Vikten av detta bilaterala försvarssamarbete för de båda nationerna, visade sig relativt tydligt då Sveriges och Finlands Försvarsminister, besökte det Amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt i mars månad 2015. Vilket kanske tydligast uttalades av finska Hufvudstadsbladet, ”Besökte denamerikanska flottands hangarfartyg USSTheodore Roosevelt var en del avFinlands och USA:s försvarspolitiskasamarbete.19
Avslutningsvis Sverige och Finland förefaller i dagsläget försöka skapa en gemensam grund för att kunna försvara varandra med en tydlig transatlantisk länk. Vilket blir både en ny men ändå en gammal lösning. Det nya är att Finland aktivt kan genomföra en sådan säkerhetspolitik, det gamla är att man förefaller lösa en negativ förändrad säkerhetspolitisk situation, utifrån den svenska lösningen under det kalla kriget. Det vill säga bilaterala försvarssamarbeten med operativ planering, utan några försvarsförpliktelser.
Ryssland.Rysslands säkerhetsintressen vid Nordkalotten är tudelad. Dels syftar det till att skydda sin kärnvapenförmåga dels på längre sikt skydda de naturresurser som finns i Arktis som av Ryssland ses som dess framtida valutareserv. Den återmilitarisering vi nu ser ske vid Nordkalotten men även i Arktis av Ryssland, är tätt sammanflätat med de två säkerhetsintressena, dock nämns oftast enbart skyddet av naturresurserna i debatten, vilket i dagsläget är av sekundär betydelse för Ryssland.
Grunden i kärnvapenstrategi är att kunna besvara ett kärnvapenangrepp. Detta förutsätter att man har kvar en förmåga trots ett angrepp har genomförts mot ens kärnvapen, i syfte att kunna genomföra motangrepp. Detta kom att föranleda en utveckling av olika bärsystem för kärnvapen under det kalla kriget. Det första bärsystemet var långräckviddiga flygplan s.k. fjärrflyg, det nästa blev interkontinentalamissiler (ICBM, Intercontinental BallisticMissile) och det sista blev missilbärande ubåtar (SLBM, SubmarineLaunched Ballistic Missile).20
  Bild 2. Kärnvapentriaden.
Dessa tre former av bärsystem för kärnvapen benämns kärnvapentriaden, det ger även en garanterad första- och andraslagsförmåga d.v.s. påbörjar en stat ett angrepp som slår ut t.ex. ens fjärrflyg och ICBM vilket är det troliga vid ett initialt kärnvapenangrepp, så har man fortfarande kvar SLBM för att genomföra ett vedergällningsangrepp. Förmågan att bibehålla en andraslagsförmåga blir såldes en strategiskt viktig uppgift, men även en nationell överlevnadsfråga för en kärnvapenstat.21
Ryssland tillmäter fortsatt sina kärnvapenstyrkor stor vikt för sin nationella säkerhet och kommer troligtvis göra det intill 2018-20, då det nuvarande rustningsprogrammet burit frukt och en reell konventionell avskräckningsförmåga har uppnåtts. Dock kommer behovet fortsatt kvarstå att kunna avskräcka en motståndare med kärnvapen, men dess vikt för att kunna hantera konventionella konflikter bör nedgått efter 2020.22
En faktor som ofta glöms bort i den säkerhetspolitiska debatten dels i Norden dels kring Nordkalotten i dagsläget är att, 62% av Rysslands andraslagsförmåga23 (SLBM) är baserad i den Ryska delen av Nordkalotten. Detta gör att Nordkalotten ur ett ryskt geostrategiskt säkerhetsperspektiv blir ett av de viktigasteområdena, för att kunna garantera sin avskräckningsförmåga i dagsläget.
  Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde.
Således blir skyddet av denna andraslagsförmåga den primära uppgiften för de ryska luft-, sjö- och markstridsförbanden på Nordkalotten. Ser man till den nu pågående militära uppbyggnaden dels på Nordkalotten dels i Arktis så förefaller man skapa dels en utvidgad sensorkedja dels möjligheter till tillfällig basering av dels sjö- dels luftstridskrafter vid främre stödpunkter.24 Det övergripande syftet med detta är bedömt att skydda de kärnvapenbärande ubåtarnas patrullområden samt försvara dess basstruktur.
Skyddet är bedömt indelat i ett fördröjnings- och ett försvarsområde25i vilket en motståndare skall hindras. Till del var det bedömt detta framför allt sjö- och luftstridskrafterna inom det norra militärdistriktet, MD N, övade under den omfattande beredskapskontrollen som genomfördes den 16-21MAR15.
I takt med uppbyggnaden av de främre posteringarna i Arktis så kommer troligtvis fördröjnings- och försvarsområdet utökas i en nordlig riktning, då det nu främst är uppbyggt i en västlig och sydvästlig riktning, den omfattande utprövningen av luftförsvarssystem för arktiska förhållanden är en indikator på detta.
Diskussion.Den nu pågående återupprustningen av dels ryska Nordkalotten dels Arktis är i sig ingen nyhet, Ryssland har sedan 2010 mer eller mindre talat om en återupprustning. Dock kan man se att den har accelererat i takt med den försämrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst ffa. från 2013 och framåt.
Sett ur militära förhållanden bör Ryssland tillmäta Nordkalotten en större geostrategisk vikt kontra Östersjöregionen, utifrån det faktum att över 60% av dess andraslagsförmåga är lokaliserad i det området. Något den nu pågående återmilitariseringen av Nordkalotten bör ses som ett tecken på d.v.s. återupprättandet av ett ”bastionsförsvar” för dess andraslagsförmåga.
Sett till ”bastionförsvaret” så krävs mer än enbart förmåga att kunna påverka sjö- och luftrum för Ryssland i dess fördröjnings- och försvarsområde. De angränsande markområdena måste även kontrolleras. Härvid blir sannolikheten högre att Nordkalottområdet i dagsläget kommer dras in i en konflikt i ett mycket tidigt skede, då Rysslands styrkor i dagsläget är relativt svaga, varvid överraskning och hastighet krävs, för att kunna ta de markområden som krävs för ”bastionförsvaret”.
Man talar ofta om att Gotland kommer involveras tidigt i en möjlig konflikt mellan Ryssland och Väst, Sverige och Finlands territorium i Nordkalotten kommer troligtvis beröras av det innan Gotland berörs. Försvaret av andraslagsförmågan kommer vara en av de mest prioriterade uppgifterna för de Ryska väpnande styrkorna i de norra delarna av det västra militärdistriktet (MD V) och en huvuduppgift för MD N.
Ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv är det mycket olyckligt att diskussionen i mångt, ensidigt har kommit att handla om Östersjöregionen, inte för att förringa de spänningar som finns där. Nordkalotten har dock en än mer inneboende säkerhetspolitisk spänning som kan accelerera den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen då kärnvapen blir en variabel att ta hänsyn till, vilket är en faktor som ej finns i Östersjöregionen.
Man har tidigare talat om det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige orsakat i Östersjöregionen, det är inget mot vad som åstadkommits på Nordkalotten. Rent geografiskt är huvuddelen av Försvarsmaktens förband lokaliserad till mellersta och södra Sverige. I norra Sverige finns idag två (2) mekaniserade bataljoner, två (2) artilleribataljoner (dock utan full beväpning), en (1) jägarbataljon (med nationella uppgifter, ej geografiskt knutna uppgifter), två (2) stridsflygdivisioner och en (1) helikopterskvadron samt ett antal (7) hemvärnsbataljoner och CBRN förband vid Totalförsvarets skyddscentrum.
Centreringen av de Svenska förbanden är kring BODEN – LULEÅ området. Norr och söder om detta till Treriksröset och Mälardalsregionen ansvarar de Nationella skyddsstyrkorna för försvaret av Svenskt territorium. Diskussionen har ofta centrerat kring hur skall förband kunna samlas i Södra Sverige i händelse av en konflikt, diskussionen bör snarare avhandla hur bör en förstärkning genomföras i nordlig riktning.
Sett till geografiska lokaliseringar blir det Svensk – Finska försvarssamarbetet på operativ nivå förståeligt, då dess egentliga landmassa täcker det försvarsvakuum vi har av svenskt territorium, om än med Bottenhavet som en naturlig barriär. Likväl blir den gemensamma beröringspunkten där gräns möter gräns, just Nordkalottområdet för Sverige och Finland.
Slutsatser
Ur ett Ryskt säkerhetsperspektiv så tjänar man på att den geopolitiska kraftmätningen i dagsläget sker i Östersjöregionen, där hotas ej dess andraslagsförmåga, vilken även innebär att man i lugn och ro kan öka de väpnande styrkornas förmåga på Nordkalotten. Skulle dock en tyngdpunktsförskjutning i den geopolitiska kraftmätningen ske i närtid, i en nordlig riktning d.v.s. mot Nordkalotten så kommer den totala säkerhetsbilden snabbt gå i en tydlig negativ riktning.
Ur ett NATO perspektiv kommer troligtvis en återgång till en frambasering av dess sjöstridskrafter ske, för att kunna möta upp den Ryska Norra marinen, vilket skulle kunna hota sjölederna mellan Nordamerika och Västeuropa i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation eller konflikt. Dock kommer frambasering troligtvis ej likna den strategi som togs fram under 1980-talet, då NATO saknar de stora förbandsklossarna i Västeuropa, utan de kommer troligtvis få en annan framtoning för att säkerställa truppförstärkningar till Västeuropa i händelse av en konflikt.
Ur ett Svensk-Finskt perspektiv är man troligtvis inte beredd på de spänningar som kommer uppstå på Nordkalotten, likväl är Sverige mycket dåligt förberedd för en säkerhetspolitiskt spänd situation i sin norra landsända, då huvuddelen av Försvarsmaktens förband är geografiskt lokaliserad till södra Sverige. Sett ur ett samarbetsperspektiv med operativ planering på markarenan mellan Sverige och Finland, bör fokus läggas på Nordkalotten.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DN 1(Svenska)
European Leadership Network 1(Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4(Svenska)
Norges Försvarsdepartement 1(Norska)
Sveriges Regering 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
Stars And Stripes 1, 2(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
US Naval War College 1(Engelska)
Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Slutnoter
3Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 98-99
5Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
6Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012. Sid 276
7Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 35-36
13Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 14, 35
14Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 8
15Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 24
16Ibid.
17Ibid. Sid 27, 36
18Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 290-291
25Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 20

OMFALL EDMUND

—————————————————————————————————————
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.

Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.

För att vara helt säker på att inte missa det –

Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan

Vill du bidra till omfallet eller använda det – maila gärna info@totalforsvar.org
—————————————————————————————————————

Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget ”omfall”. Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för ”Omfall EDMUND” (en och annan drar säkert på munnen).

Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för ”6:e generationens krigföring” påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste – de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.

Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.

Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.

Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.

Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar – framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.

Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.

Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat ”inbrott” i kombination med sabotage.

D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som ”stöldgodset” från Ringhals i Göteborgs hamn.

D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.

Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.

D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.

D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.

D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.

D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.

D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en ”honungsfälla” för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.

D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.

D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.

D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.

Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.

Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.

På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.

Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.

I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.

Krismötet

D+5 håller MSB krismöte med SOSUV– och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.

Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.

Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?

Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.

Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:

  • Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt – vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
  • Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
  • Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
  • Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
  • Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
  • Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
  • Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
  • Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
  • Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
  • Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
  • Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
  • Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
  • Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
  • Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
  • Om regeringen tar beslut om mobilisering – vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?

Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.

    Det är oerhört viktigt att förstå att ovanstående är ett generiskt scenario som är komprimerat till ett fåtal dagar vilket är orealistiskt. Det är också viktigt att förstå att det ur alla synvinklar är hypotetiskt. Men det är också viktigt att sätta sig in i beslutsfattarens sits och fundera på hur man skall agera om man kommer till slutsatsen att ovanstående är ett scenario som faktiskt skulle kunna inträffa om än utdraget över tid. Om det är teoretiskt möjligt så måste också beslutsfattare förhålla sig till det. Kan man dessutom föreställa sig hur man på olika sätt från en angripares håll låter förstå att risken för det ovan beskrivna, minskar om man politiskt går i en viss riktning t.ex. avstår från Nato-medlemskap eller avstår från bilateralt samarbete med USA – så har scenariot nått sitt syfte.

    Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: ”Försvara oss mot vad?”)

    Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala  media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.

    Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.

    Spår av de allierade i Sverige

    ”Lucky Strike”, dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

    Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

    För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska ”polistrupperna” så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

    Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn ”Lucky Strike”, se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

    I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla ”förorten” Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot ”gamla skolan”. Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 – de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

    Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

    Vi kanske ses i Karlsvik?

    Angriparen

    Idag fortsätter artikelserien om Totalförsvaret.

    Angriparen. Motståndaren. Fienden. Om vi uppehåller oss vid språkbruket en stund så får vi kanske ledtrådar om dagens ämne. Vi militärer har ett ambivalent förhållande till den företeelse som är själva förutsättningen för vår existens. Utan en potentiell fiende skulle vi inte behöva gå till jobbet. Samtidigt kan vi inte låta bli att intressera oss för denna fiende. (Vissa av oss har det t.o.m. som huvuduppgift.) Det beror kanske på att de är så lika oss. De har också gröna kläder och bilar. De har imponerande vapensystem och intressanta strategier. Vi speglar oss i fienden, vi ser oss själva i dem trots att de egentligen är så olika oss. De talar trots allt ett helt annat språk, de kommer ur en annan kultur, en annan historia.

    Det ligger en dold fara i denna identifiering. Men inte som man kan tro, i att vi underskattar fienden. Tvärtom finns det en risk att skickliga officerare överarbetar metoder, strategier och planer för hur fienden kan eller bör mötas – militärt. När det i själva verket inte är det som vi militärer kallar fienden som utgör det riktigt farliga hotet…

    Åter till språkbruket – under det Kalla kriget använde sig fler av begreppet ”angriparen”. Den termen tar oss bort från idrottsliknelser eller näringslivets, från militären inlånade, terminologi. Begreppet angripare beskriver den helhetsapproach som är så viktig att förstå. Därav valet av bilden ovan. Bilden visar omslaget på boken ”Anfall mot Sverige” som skrevs av någon eller några personer som döljer sig bakom pseudonymen Sune Andersson. Boken kom 1987 och hamnade i skuggan av Operation Garbo som rönte stor framgång, åtminstone bland oss i branschen.

    Boken påstås vara skriven av någon med mycket god insyn i det dåvarande svenska totalförsvaret. Det går naturligtvis inte att belägga, däremot kan man förmoda att författaren haft något otalt med Skattemyndigheten (som det hette då) vilket till slut blir lite komiskt. Oavsett vilket så har bokens angripare (Sovjetunionen och Warszawa-pakten) en avsikt att genom underrättelsetjänsten (KGB och HVA) långsamt infiltrera viktiga samhällsfunktioner och därigenom bädda för spetsigare enheter att slå mot känsliga och oskyddade delar av det civila samhället som har stor betydelse för försvarsviljan och tilltron till rikets styre.

    Om vi återkommer till vår egen tid och ser oss omkring; vilka av oss som arbetar för staten och dess fortlevnad har någon erfarenhet av det här totala och allomfattande perspektivet på kriget? Är man en ca 30-40 år gammal officer så har man främst erfarenhet av motståndare och ”insurgenter”; Talibaner, krigsherrar som med tusenåriga maffiametoder håller samman klaner mot andra klaner. De underrättelseofficerare som deltar i Mali-operationen betraktar motståndaren på ungefär samma sätt. Och på Balkan fungerade det på liknande sätt om än med etniska och religiösa förtecken.

    De officerare som ser en Angripare framför sig som sakta och metodiskt använder hela paletten av påverkansmetoder för att förändra en befolkning som slutligen inte längre litar på nationens ledare – börjar bli ganska få. Officerare förresten – vi har ju inte ens uppgiften. Militärer ägnar sig åt militära hot. Och så skall det naturligtvis vara. Men vem tittar på helheten? Vem gör bedömningar av en potentiell angripares avsikter mot övriga delar av samhället?

    Under samma era som begreppet angriparen florerade användes också uttrycket ”Stormakt Röd”. Obegripligt eftersom det självklart handlade om Sovjetunionen och WP. Men uttrycket gjorde det lite enklare att bortse från propagandan och bli saklig. Vad var det som kännetecknade ”Stormakt Röd”? Något som blev övertydligt i böckerna ”Operation Garbo” och ”Anfall mot Sverige” var att man inte tvekade att använda okonventionella metoder som att söka upp flygförare i sina hem och mörda dem där innan de ens hunnit sätta sig i sina AJ-37:or. En annan metod var att man i civila lastbilar dolde signalspaningsutrustning på så sätt kunde ta sig nära intressanta objekt för att fånga upp kommunikation. Men dessa objekt var inte uteslutande militära.

    När man studerar rysk förmågeutveckling så går en röd (!) tråd genom historien och det är att ryssar inte anser att det existerar några ”avgörande slag”. Kriget vinns genom att samordna taktik och operationer för att uppnå strategiska och politiska mål. Militära aktiviteter syftar alltså till att skapa kaos, helst på den politiska nivån. Detta är klart och tydligt uttalat från den ryska militärstrategiska nivån och har så varit i många decennier. Detta har inte på något sätt ändrats efter Sovjetunionens fall.

    Några saker har dock ändrats. Borta är djupanfallsteorin (massinvasion av pansar mot Fulda-passet) och ”brända jordens taktik”. Och det enda som återstår av Ogarkovs tankar om den moderna operationen är att militära och civila mål bekämpas samtidigt.

    Idag utgår den ryska strategiska doktrinen från fyra viktiga målsättningar:

    1) Uppnå initiativ och överlägsenhet i informationsarenan (påverka allmänhet och verka för militär försvagning, t ex nedrustning),
    2) Uppnå överlägsenhet i luften och i rymden (t ex sensor-och flygkrig),
    3) Uppnå överlägsenhet på haven, på marken och genom att besegra och neutralisera motståndarens styrkor och koncentrationer, 
    4) Militär framgång bör konsolideras genom att skapa förhållanden som stöder politiska och diplomatiska medel.

    1 och 2 har vi sett och känt av i Sverige. Däremot saknas ekonomiska möjligheter att åstadkomma 3 idag vilket vi skall vara glada för. Däremot skall vi se upp med 4. Tänk t.ex. på våra vänner här hemma som ansluter sig till den allt röststarkare skara som vill att Sverige fortsatt skall vara alliansfritt (trots att vi officiellt slutade vara det 2009).

    Framgent kommer vi att beskriva på ett konkret sätt hur en angripare kan lamslå Sverige och därmed skapa grund för en politisk förändring i en riktning som är gynnsam för Ryssland. Det är inte sannolikt att det kommer att ske utan det är risken för att det kan ske som är farlig, särskilt när det går upp för politiker vad det innebär.

    Av det skälet – och många andra – anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

    (Lägg gärna Jägarchefens inlägg ”Fait accompli” till ovanstående resonemang)

    Ett nytt Högkvarter

    Det börjar nu bli ganska klart att förbandet Högkvarteret kommer att se radikalt annorlunda ut från och med 2016-01-01. Förändringen förefaller vara driven av den nye C HKV/C LEDS – generallöjtnant Dennis Gyllensporre. Det som jag skriver nedan är inga hemligheter utan har redovisats officiellt i många sammanhang – dock kanske inte så mycket utanför Högkvarteret.

    Det som verkar komma att hända är följande.

    De tre mindre staberna (personalstaben, informationsstaben och juridiska staben) planeras att upphöra att vara egna enheter och i stället inordnas i ledningsstaben.

    Den nya ledningsstaben planeras att byta namn till det förpliktigande namnet försvarsstaben!

    Det hela ger anledning till flera reflektioner.

    Jag tror att i sak är detta en bra förändring, som kanske borde genomförts för länge sedan. Mindre enheter i Högkvarteret kan ibland ha svårt att få genomslag för sina aktiviteter – framför allt jämfört med de båda ”jättarna” produktionsledningen och insatsledningen

    Om de tre mindre staberna nu blir en del av försvarsstaben så bör detta innebära att de olika sakområden de hanterar kommer att bli bättre integrerade på högsta försvarsmaktsnivå – det är ju de facto ledningsstaben som på övergripande nivå styr Försvarsmakten.

    En detalj är att personaldirektören, informationsdirektören och chefjuristen dels alla ingår i Försvarsmaktens ledningsgrupp (FML), dels också idag (som personer) är direkt underställda överbefälhavaren. Hur detta kommer att se ut i framtiden är det svårt att sia om. Viss vägledning kan kanske fås av det faktum att ekonomidirektören ingår i FML men inte är direkt underställd överbefälhavaren. Blir det likadant kanske för de båda direktörerna samt chefjuristen?

    Nuvarande STF C LEDS är ekonomidirektören. Vem blir STF C LEDS när det tillkommer ytterligare tre individer till den nya försvarsstaben och alla dessa är civila arbetstagare på befattningsnivå CF 7 (vilket motsvarar generalmajor eller konteramiral). Mitt stalltips är att befattningen som STF C LEDS nu blir en O-befattning (militär befattning) på befattningsnivån OF 7.

    En annan fundering man kan ha är att Högkvarteret efter denna förändring kommer att bestå av tre stora enheter samt som tidigare de mer oberoende mindre enheterna (generalläkaren, säkerhetsinspektionen, revisionen samt flygsäkerhetsinspektionen). Detta kan kanske rikta ljuset på de andra två stora enheterna – insatsledningen och produktionsledningen. 

    Det är ingen hemlighet att det förekommer mycket dubbelarbete och att det av många upplevs som en mindre bra lösning att dra ett så tydligt streck mellan produktion (tillverkning av militär förmåga) och insats (användning av militär förmåga). Problemet accentueras sannolikt av att man sitter i olika hus (Lidingövägen 24 och Banérgatan 62) med en kvarts promenad mellan.

    Denna blogg har för flera år sedan publicerat ett långt inlägg om varför försvarsgrenarna borde återuppstå. När den äldre versionen av försvarsstaben fanns så existerade försvarsgrenarna. Blogginlägget jag refererar till föreslog en lite oortodox metod att hantera de både ”extra” stridskrafterna LEDUND och LOG. Min idé var att marinen också skulle få huvudansvar för försvarslogistiken samt att flygvapnet skulle få huvudansvar för verksamheten inom LEDUND. 

    Den försvarspolitiska inriktningspropositionen pekar dock på en annan tänkbar variant eftersom den flera gånger nämner något som den benämner ”försvarsmaktsgemensamma stridskrafter”. Detta skulle man kunna tolka som ett embryo till en fjärde försvarsgren, innehållande stridskrafterna försvarslogistik, ledning och underrättelsetjänst. 

    Vad tycks?

    GMY

    Sinuhe

    Försvarspolitikens Hårda Kärna

    av Jan Wickbom (reviderad artikel 2015-04-29) Résumé The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead […]

    USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

    ”Vi är solidariska med dig Vietnam!” säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

    Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

    När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

    Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

    Regeringens försvarspolitiska proposition (2)

    Det finns lite till i propositionen som är värt att kommentera sett ur ett personalförsörjningsperspektiv.

    Låt mig börja med följande textavsnitt från sidan 69.

    ”Tillgänglighet i fredstid för deltagande i operationer eller övningsverksamhet kräver därför att kontraktsförbanden aktiveras. Kontraktsförbanden kan aktiveras efter beslut av Försvarsmakten och mobiliseras för intagande av höjd beredskap.”

    Detta kan tolkas som ett välkommet klargörande. Det har inom HKV förekommit en diskussion om hur begreppen ”aktivering” respektive ”mobilisering” ska tolkas. Detta klargör regeringen nu genom att möjligen förtydliga att aktivering är en myndighetsintern åtgärd, medan mobilisering sker genom beslut av regeringen.  

    Nu kommer vi till sidan 69-70.

    ”Hemvärnsförbanden ska vid intagande av höjd beredskap kunna verka med huvuddelen av förbandens styrka inom ett dygn. Efter beslut av regeringen eller Försvarsmakten om aktivering bör hemvärnsförbanden även i fredstid snabbt kunna lösa ålagda uppgifter inklusive stöd till samhället vid kris. Hemvärnsförbanden ska med delar kunna vara tillgängliga även utan särskilt beslut om aktivering, t.ex. för vissa bevakningsuppgifter eller stöd till samhället. Hemvärnsförbanden bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl och soldater med hemvärnsavtal.”

    Nu kan man tycka att det börjar svaja lite i stringensen. Plötsligt kan både regeringen och Försvarsmakten aktivera krigsförband.

    Den senaste delen av avsnittet är dessvärre helt felaktigt. Hemvärnet bemannas enligt gällande förordning med a) hemvärnsmän, b) frivillig personal och c) anställda i Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.

    Begreppen officer och specialistofficer är baserade på att den som det handlar om är antingen anställd som yrkesofficer eller som reservofficer. Om man inte uppfyller det ena av dessa två kriterier kan man inte sägas vara officer eller specialistofficer. Andelen yrkes- och reservofficerare i hemvärnsförbanden torde vara ganska lågt.

    Man kan dock tolka avsnittet ovan som ännu ett sätt att markera att alla delar av Försvarsmakten är likadana och att alla bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl, soldater och sjömän. 

    Denna bloggs uppfattning är dock att så inte är fallet.  

    Sedan kommer sidan 88.

    ”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

    Denna formulering speglar inte den nuvarande personalförsörjningen korrekt. 

    För det första är även en hemvärnsbataljon ett krigsförband och detta verkar skribenten ha glömt bort. Hemvärnet berörs dock på annat ställe i propositionen.

    För det andra så är, som jag skrev i det första inlägget i ämnet, det inte alls så att det finns krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän som saknar ett anställningsförhållande. Det som författningsenligt finns är krigsplacerade totalförsvarspliktiga. Denna blogg vill värna om GSS-begreppet och dess koppling till en anställningsrelation och anser det vara oklokt att begreppet degenereras till GSS/P och andra nypåhittade förkortningar.

    Vi går vidare till sidan 92.

    ”I december 2014 tillkännagav riksdagen för regeringen som sin mening vad försvarsutskottet anfört om att införa ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation liksom andra typer av incitament för vissa personalkategorier inom Försvarsmakten. Utskottet betonade vikten av att Försvarsmakten kan behålla sin personal och bedömer att alternativet till att inte behålla anställda soldater kontraktstiden ut är mycket dyrt. Utskottet anser vidare att för att öka viljan hos soldaterna att fullfölja sina kontraktstider bör ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation, liksom andra typer av incitament, införas för en sådan personalkategori som kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.”

    Försvarsutskottet talar med kluven tunga och inte i överensstämmelse med gällande arbetsrätt på det statliga området.

    Något ”kontrakt” har aldrig funnits och det är ur en pedagogisk synvinkel inte bra att regeringens egen proposition rör till begreppen.

    Individen har en anställning som förtydligas i form av ett anställningsavtal. Något kontrakt finns inte, vilket även försvarsutskottet borde känna till!

    Nu drar jag ett streck i skrivandet om denna proposition. Nilens vatten ser inbjudande ut och det ser ut att bli en trevlig kväll i hyddan vid dess strand. 

    Regeringen vill nog väl med sin proposition (som trots allt är ett steg åt rätt håll) men det hade varit en styrka att dels följa sina egna författningar, dels låta någon med ”örnblick” läsa hela dokumentet. Kom till Egypten så hjälper Sinuhe och hans eller hennes medhjälpare gärna till.

    GMY 

    Sinuhe

    Regeringens försvarspolitiska proposition (1)

    Regeringen släppte i fredags sin försvarspolitiska inriktningsproposition 2014/15: ”Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020”.

    Detta inlägg är ett första försök att analysera och kommentera de delar som berör Försvarsmaktens personalförsörjning i dess olika dimensioner. Inlägget kommer däremot inte att i sak kommentera det faktum att den aviserade ökningen av anslagen är alldeles för liten och dessutom till sin natur är ”baktung” – det vill säga huvuddelen av ökningarna faller ut i slutet av perioden.

    Regeringen skriver redan på sidan 2 att det ska tillsättas en statlig utredning för att ”se hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning kan uppnås”. Det börjar bli ganska många utredningar i detta ämne – först kom pliktutredningen, sedan kom den Rolénska utredningen, sedan kom Ryding-Bergs utredning och nu ska en ny utredning tillsättas: alla i samma ämne, nämligen en långsiktigt hållbar personalförsörjning.

    Ett system för långsiktigt hållbar försörjning med kvinnor och män till totalförsvaret finns redan. Systemet brukar benämnas totalförsvarsplikt. 

    Men det kanske är någon annan mer kreativ variant som regeringen ser framför sig?

    På sidan 10 redovisas en lång rad förbättringar som sägs vara en följd av överenskommelsen. Det är dock signifikativt att regeringen erkänner att av de drygt 10 mdr kr man förstärker anslaget med under de fem åren så tas genast 1,7 mdr kr tillbaka i form av ökade arbetsgivaravgifter för unga samt ändrade avkastningskrav på Fortifikationsverket. 10,2 minus 1,7 är lika med 8,5!

    En motoriserad skyttebataljon tillförs och den nuvarande lätta skyttebataljonen ska tydligen bli ännu lättare för att kunna vara ”lufttransportabel”. Med tanke på 7. lätta skyttebataljonens nuvarande fordonspark är det annars lätt att säga att den inte är speciellt ”marktransportabel” heller. Men – varifrån ska personalen till en ytterligare manöverbataljon komma och varifrån ska 113 ytterligare pansarterrängbilar samt all annan bataljonsmateriel komma? Hela föreslaget känns lite som ett sätt att visa politisk vilja utan att vilja se konsekvenserna av viljeyttringen.

    Den aviserade Stridsgrupp Gotland låter ju bra men när man inser att den ska bestå av två kompanier (ett stående mekaniserat kompani samt ett stridsvagnskompani som är ett kontraktsförband) så känns det som en så kallad ”vanttumme” i form av kraftigt reducerad bataljon. Vad ska personalen komma ifrån, regeringen? De gotländska stridsvagnarna saknar ju idag helt ”egen” personal och något ledigt mekaniserat kompani finns inte heller. Bostäder, övningsområden, verkstäder och annat? Ni har ju sålt av hela den militära infrastrukturen på Gotland förutom skjutfältet och Gotlandsgruppen!

    ”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav” (sidan 12). 

    Denna blogg har ansett detta länge – det verkar fullständigt orealistiskt att vissa delar av Försvarsmakten ska kunna åka på semester om regeringen beslutar om höjd beredskap. Vi pratar alltså om stabs- och produktionsdelarna i alla organisationsenheter. Jag ser fram emot en snabb förändring av detta så att i princip all kontinuerligt tjänstgörande personal blir krigsplacerad. Därutöver ska självklart lägst kombattantutbildning genomföras.

    ”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter att lösa vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav. Krigsförbanden består av stående förband, kontraktsförband och hemvärnsförband. Utöver krigsförbanden finns det en förbandsreserv och en personalreserv” (sidan 13).

    Nu talar regeringen oväntat tydligt om vilka tre typer av krigsförband som vi ska ha, vilket är bra. Det är många som undrat om det fortfarande finns stående förband respektive kontraktsförband, men det har regeringen nu svarat på.

    Det är också intressant att läsa att det ska finnas en personalreserv. Om denna har man kunnat läsa under många år men huruvida den egentligen existerar är mer oklart. Vem ansvarar för den, hur definieras den, hur stor är den, vad är kriterierna för att räknas till den? Denna blogg kan i detta avseende komma med ett tips – låt ej krigsplacerade reservofficerare ingå i personalreserven.

    Vi rör oss nu till personalförsörjningsavsnittet på sidan 18: 

    ”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal, (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten. Dessa har tidigare genomfört värnplikttjänstgöring eller har avslutat sin anställning i Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

    Nja, detta var ganska bra skrivet och det gläder denna blogg att beskrivningen blev så bra – framför allt att man inte glömt bort de krigsplacerade civila arbetstagarna.

    Det man kan fundera över är om det verkligen är korrekt att de som endast är krigsplacerade är ”gruppbefäl, soldater och sjömän” – vad jag känner till är detta helt fel eftersom våra KB-värnpliktiga även kunde erhålla högre tjänstegrad än dagens sergeanter (gårdagens furirer). Jag tror också att det är mycket oklokt att blanda det numera väletablerade uttrycket ”anställda gruppbefäl, soldater och sjömän” (med den lika vedertagna förkortningen GSS) med andra typer av gruppbefäl, soldater och sjömän som inte är anställda. Krigsplacerade totalförsvarspliktiga är vad det handlar om. På liknande sätt bör det undvikas att använda GSS-akronymen om personal i hemvärnet.

    Längre ner på samma sida blir det ännu värre:

    ”Beroendet av krigsplacerad pliktpersonal i vissa av krigsförbanden kommer att kvarstå under hela försvarsinriktningsperioden och även därefter. Därför införs en ny personalkategori. Den består av ej anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt och benämns GSS/P.”

    Nejnejnej! Blanda inte ihop GSS-benämningen med krigsplacerad pliktpersonal!  Akronymen GSS betyder dessutom att man är anställd för kontinuerlig eller tidvis tjänstgöring – då kan man inte hitta på något som man kallar GSS/P bara för att det ska se ballt ut. Gör om och gör rätt. Läs gärna vad den aktuella förordningen säger om saken.

    Ännu längre ner på samma sida (19 kommer följande:

    ”Ett väl fungerande reservofficerssystem är av stor betydelse för krigsförbanden och för folkförankringen av det militära försvaret. Reservofficerssystemet ska användas på befattningar som i första hand kräver tjänstgöring vid repetitionsövningar, aktivering eller mobilisering. Reservofficerare är liksom tidvis tjänstgörande, gruppbefäl soldater och sjömän ett kostnadseffektivt sätt att bemanna krigsförbanden med militär personal. Styrande för reservofficerssystemet ska vara krigsförbandens behov av militär kompetens. Grundutbildning av taktiska reservofficerare ska ske som en kortare inomverksutbildning för dem som redan har eller kommer att skaffa sig en civil högskoleutbildning. Detta är den säkraste och minst resurskrävande vägen att snabbt stärka reservofficerssystemet. Denna utbildning bör påbörjas snarast.”

    Denna blogg har många gånger pekat på hur illa reservofficerssystemet fortfarande fungerar och vilken potential systemet egentligen har. I grunden tycker jag därför att regeringen funderar i rätt banor.

    Men – det är ett tecken på tidspress eller dålig kunskap att i en proposition hitta på nya benämningar. Det finns vad jag inget som heter ”taktiska reservofficerare” utan det som regeringen antagligen menar är tidvis tjänstgörande officerare – det vill säga de reservofficerare som innehar tjänstegrader för officerare. Man kan också raljera lite och fråga vad de som inte är taktiska reservofficerare är – otaktiska reservofficerare kanske?

    Vi hoppar till sidan 86 där regeringen skriver följande:

    ”Regeringens bedömning: En ny personalkategori bestående av icke anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt bör införas i personalförsörjningssystemet. En utredning bör tillsättas med syfte att föreslå hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning för totalförsvaret kan säkerställas.”

    Detta är för mig spontant helt obegripligt. Det finns en av regeringen utgiven förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Denna förordning är ”basplattan” i den militära personalförsörjningen.

    Förordningen reglerar bland annat följande:

    ”6. Totalförsvarspliktig
    personal                        Totalförsvarspliktiga som
                                    enligt lagen (1994:1809) om
                                    totalförsvarsplikt har skrivits
                                    in eller krigsplacerats för
                                    tjänstgöring i Försvarsmakten
                                    och som inte tillhör någon av
                                    grupperna under 1–5.”

    Jajamän, här finns alltså redan den personalgrupp som, vad jag förstår, man diskuterar i propositionen. Lägg märke till den sista meningen i förordningstexten – man kan alltså inte räknas som ”totalförsvarspliktig personal” om man tillhör någon av personalgrupperna 1-5 (yrkesofficerare, reservofficerare, anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, officersaspiranter samt rekryter). Den sjätte personalgruppen blir alltså så väl avgränsad som den rimligen kan vara.

    Det finns behov att överse och förbättra många aspekter av hur den militära personalförsörjningen ändras med ett ökat inslag av pliktpersonal, men helt utan regelverk står riket uppenbarligen inte.

    Det kan hända att jag återkommer med ett inlägg till om propositionen.

    GMY

    Sinuhe


    Bryssel – intet nytt?

    av Odd Werin För lite drygt ett år sedan var det otänkbart att tala om krig i Europa. I Bryssel hade slutsatserna från Europeiska Rådet 2013 (ER 13) så sakta börjat omsättas i konkreta åtgärder inom den Gemensamma Säkerhets och Försvarspolitiken, GSFP. På Nato-sidan fördes diskussionerna främst kring innehållet i det kommande toppmötet i Wales. […]

    Arga akademikern – Pilotavsnitt

    Av David Bergman Kanal 5 har under ett antal år sänt programmet Arga snickaren. Det sågande/hjälpande konceptet är lika enkelt som populärt och delas av fler program inom hemrenovering, personlig ekonomi och restaurangverksamhet. Grundproblematiken är att lekmän tagit sig vatten över huvudet och försökt utföra sysslor de saknar kompetens för. I programmen besöks de av […]