Hur mycket är vår frihet värd?

av Lars Björk Försvarsmakten har alltsedan försvarsbeslutet år 2000 utformats för att kunna ge effektivast möjliga stöd till svensk säkerhetspolitik i fred. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” var doktrinen då. Förmåga att möta väpnat angrepp mot Sverige avvecklades som grund för dimensionering av det militära försvaret. Förmågan för den civila delen av totalförsvaret har dramatisk […]

Är den kokta grodan stekt?

Titeln anspelar på vårt förra blogginlägg där grodkokar-faktoiden används. Dagens titel travesterar på uttrycket ”nu är det kokta fläsket stekt” som betyder att det som var dåligt förut nu blivit riktigt dåligt.

Är det så? Ingen kan säga helt säkert men vi har i detta syfte gjort en sammanställning över händelser den senaste veckan som ganska väl passar in i våra tankegångar bakom Omfall Edmund – med andra ord utvecklingen bakom ett antagonistiskt hot från en angripare som döljer sin verksamhet bakom subversion, sabotage och informationsoperationer.
Vi kan inte låta bli att flina åt likheterna med vår favoritbok ”Anfall mot Sverige” nu när t om sovjet-kramarna Schori, Theorin och Wechselman åter givit sig in i debatten. Just detta torde vara det enklaste sättet för våra kritiker att avfärda oss. Vi är kvar i ett gammalt Kalla kriget-tänk och kanske är det till och med så att vi längtar till det gamla invasionsförsvaret?
Inget kan vara mer fel, vi behöver INTE återskapa massarméer och världens fjärde största flygvapen. Däremot måste begreppen civilförsvar och totalförsvar återuppfinnas. Det måste finnas nivåer ovanför Försvarsmakten men under regeringsnivån för samordning av myndigheter och näringslivets aktörer och den måste återfinnas på regional och lokal nivå. Mer om det i vår kommande Totalförsvarsstudie.
Är då den kokta grodan stekt? Närmar vi oss Omfall Edmund? Avgör själv:
 

Utdrag ur den gångna veckans nyhetsflöde

Den 14 augusti blir en soldat från Göta Trängregemente i Skövde knivskuren av två för honom okända personer. Han var vid tillfället iförd svensk militär uniform s.k. fältuniform (grönspräcklig).

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/forsvarsanstalld-knivskuren-i-skara

Den 14-16 augusti genomförs ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors med talare som Pierre Schori, Tage G Petersson, Maj-Britt Theorin, Jan Myrdal och självaste Maj Wechselmann visar en ”dokumentär”film om hur man ”fixar en orange revolution”. Filmen påstås beskriva vad som hände på Maidan.

Den 14 augusti avslöjas att det ryska antivirus-företaget Kaspersky använt sig av s.k. malware för att förstöra för konkurrenter. Detta kan tyckas vara en sak för marknaden och rättsväsendet men det faktum att ryska regeringen har insyn i och kontroll över alla ryska strategiska företag säger något om ändamål som helgar medlen i viss mån men framförallt om att denna teknik finns och används.

Den 14 augusti rapporterar den väl ansedde flygjournalisten David Cenciotti om att ryska östersjöflottans transportflyg övat med bomber som haft texten ”Mot Berlin” och ”För Stalin” som inskriptioner. Detta är en anspelning på WWII men kan också säga något om stämningen bland officerare och sjömän i den ryska östersjöflottan.

Den 14 augusti sjönk oljeterminerna till den lägsta nivån på 6,5 år och oljepriset var under 42 USD/fat tidvis under eftermiddagen.

http://www.wsj.com/articles/oil-prices-slide-to-6-year-low-1439524809?mod=e2tw

Den 13 augusti fick utrikesminister Lavrov ett oväntat vredesutbrott på den Saudiske utrikesministern Adel al-Jubeir. Detta säger enligt Rysslands-kännare en del om tillståndet i Rysslands högsta ledning.

Brian Whitmore, the Power vertical på RFE räknar upp ett antal liknande händelser som alla väcker oro om hur det egentligen står till med det ryska styret. Läs gärna den välskrivna artikeln:

Ovanstående kan ha kopplingar till den förestående försäljningen av Iskander-robotar:
http://www.themoscowtimes.com/business/article/russias-iskander-missile-could-have-first-foreign-buyer-in-saudi-arabia/527833.html

Den 13 augusti avslöjar Jamestown foundation att två Tjetjenska bataljoner slåss på Ukrainsk sida mot den ryska invasionen. Detta är ett svårt bakslag för regimen i Kreml som ju stoltserat med att ha Tjetjenerna, främst genom deras ledare Ramsan Kadyrov, på sin sida.

Den 13 augusti skriver ryska statskontrollerade media om förstärkning och återuppbyggnad av den 20:e armén i MD Väst. Ökningen består av främst av en ökning av luftburna styrkor från 45 000 till 60 000 man.

http://tass.ru/en/russia/814207

Den 13 augusti påbörjas en större flottövning i Östersjön. Man övar samordning sjö/luft och avslutar med landstigning och amfibiestrid mot stranden i Khemelvka, något man bör kunna i sömnen vid det här laget.

Den 13 augusti avgår enligt plan den amerikanske arméchefen, generalen Ray Odierno. I ett av sina avskedstal delger han en uppriktig oro för att Ryssland intervenerar i NATO-länder som Lettland eller Estland. Han beskriver också bristen på förmåga hos de amerikanska brigaderna att möta den typ av hybridkrigföring som Ryssland använder i Ukraina.

Den 12 augusti avslöjar Thomas Frear på ELN detaljer om den ryska jätteövningen i mars. Slutsatserna som dras är att övningen måste ha bäring på ett krig med NATO och/eller USA.

http://www.europeanleadershipnetwork.org/anatomy-of-a-russian-exercise_2914.html

Den 12 augusti skriver Foreign Policy om två ryska aktörer som på ett närmast generande sätt misslyckas med att föreställa och imitera (!) två CIA-agenter som är i färd med att planera nedskjutningen av MH17. Skrattvarning!

Den 12 augusti intervjuas en rysk f.d. toppdiplomat, Yuri Ryzhov, om situationen i Ryssland varpå han uppmanar alla ryssar som kan, att lämna Ryssland omgående.

Den 12 augusti exploderar en byggnad invid institutionen för kärnfysik i Protvino, strax utanför Moskva.

http://podrobnosti.ua/2052172-v-podmoskove-vzorvalsja-institut-jadernoj-fiziki.html

Den 12 augusti upptäcks en läcka från Skatteverket där plötsligt fullständiga personnummer (10 siffror) finns att tillgå på websiten www.merinfo.se. Även personer med skyddad identitet kan hittas, med fullständigt personnummer och adress etc. Detta är mindre lyckat för försvaret mtp alla underrättelseofficerare på MUST och FRA samt operatörer på SOG som har skyddade identiteter. Vi på Reservofficers-bloggen samt några andra personer drog igång en larmkedja och under kvällen täpptes hålet igen. En som uppmärksammade problemet var pensionerade generalen Karlis Neretnieks.

Den 11 augusti skriver Riksdagens vice talman, Sverigedemokraten Björn Söder, ett invandrarfientligt inlägg på sin Facebook som får Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket. Vi på Reservofficers-bloggen fokuserar inte på höger- och vänster-politik men vi kan konstatera att det som hänt i den svenska rikspolitiken är mycket likt det scenario som Yuri Bezmenov beskriver om politisk destabilisering.

Den 11 augusti skriver ryska utrikesministeriet ett goddag-yxskaft inlägg på sin hemsida där de uppmanar Kiev att inte bryta mot Minsk-överenskommelsen…

Den 10 augusti inleder Ryska styrkor i Östra Ukraina en ny offensiv som av allt att döma handlar om att nå det långsiktiga målet med en landkorridor till Krim. Elever på FHS och taktiker på HKV anser att detta inte är en genomförbar operation. Men det var många som såg det som helt omöjligt att Ryssland plötsligt skulle ockupera Krim före februari 2014. Idag är den frusna konflikten ett faktum precis som Ossetien och Transnistrien. Fundera på vad världssamfundet kommer att göra när Mariupol faller i ryska händer? Ingenting förstås.

http://hbl.fi/nyheter/2015-08-13/766378/haftiga-strider-trots-vapenvila

Den ökände ryske agenten Igor Strelkov skriver på Twitter att striden börjat, Ukraina skall falla: https://twitter.com/strelkov_info/status/631572393539051525

Vad som är mer allvarligt är att svenska media slutat rapportera om händelser i östra Ukraina. Augusti-offensiven beskrivs inte alls av SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför?

Den 9 augusti detonerar en handgranat i Malmö. Det är den senaste i en rad explosioner orsakade av handgranater som tagits in till Sverige från det forna Jugoslavien. Svenska media beskriver det som en del av det ökande gängvåldet. 23-25 juli detonerade handgranater tre dygn i rad.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21233605.ab

Den 8 augusti publiceras EU-kritiska artiklar samordnat i en rad europeiska tidningar och websiter som karaktäriseras av högerextrema åsikter. Det är tydligt att informationskampanjen är koordinerad från Kreml och det visar hur högerextrema partier, främst de med talrik representation i EU-parlamentet, samarbetar med Kreml och den ryska regimen.

http://sputniknews.com/europe/20150814/1025744250.html

http://klops.ru/news/proisshestviya/115003-smi-zhiteli-zapada-ustali-ot-klishe-navyazannogo-v-otnoshenii-rossii

http://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/2015/08/13/us-historiker-die-usa-zerstoeren-europa-2/

Den 7 augusti meddelar ryska statskontrollerade media att den ryska krigsmakten avser att omvandla Arktis till någon form av NBF-paradis som med hjälp av drönare och satelliter skall övervakas 24/7/365. Detta bör endast ses som en del av informationskriget snarare än att man faktiskt förverkligar planerna. Sådana system kostar som bekant en del. Sverige försökte införa något liknande för 10-15 år sedan. (NBF = Nätverksbaserat försvar, googla gärna)

Detta var ett urval av nyheter som var och en inte säger så mycket men som bildar ett oroväckande mönster när man sätter samman dem och dessutom tar hänsyn till händelseutvecklingen de senaste två åren. Mot bakgrund av det bör Sverige gå med i NATO och samtidigt återskapa ett Totalförsvar.

 Där Försvarsberedningen slutade

av Lars Wedin Överstelöjtnant Håkan Edström har skrivit en utmärkt artikel i KKrVAHT 2/2015, som visar på en bristande koppling mellan omvärldsbeskrivningarna – i och för sig intressanta – och de försvarspolitiska målen. Försvarsberedningens medlemmar är väl ändå betalda just för att göra denna koppling? Nedan görs ett försök att fylla i denna lucka rörande […]

Motstånd på ockuperat område

Reflektion
Allmänt.I det århundrade vi i dag lever i, har under dess första decennium visat exempel på olika former av motstånd som kan påminnaom motståndsrörelser. Dess verksamhet kontra dåtidens visar på två (2) historiska faktum. Alla former av ockupation av en stats territorium kommer mötas med någon form av motstånd, väpnateller ickeväpnat, och den ockuperande staten kommer bekämpa detta motstånd.
Den rörelse som motsätter sig ockupationen, väpnat eller ickeväpnat, är vad som benämns motståndsrörelse, denna kan uppstå spontant eller redan i fred vara organiseradför att påbörja sin verksamhet då en ockupation sker.1Nu skall man ej förledas att tro att en motståndsrörelse, går att likna med en folkrörelse, som varje vecka vid samma klockslag genomför demonstrationer för en sak. En ockupationsmakt kommer på alla sätt och viss försöka bekämpa alla former av motstånd mot dess ockupation.
För att en motståndsrörelse skall kunna verka effektivt, så krävs dels en legitimitet för den dels en centraliseradledning. Vad avser legitimitet så skall den vara underordnad den regering som styrde landet innan ockupationen skede, detta innebär då i förlängningen att de är den ursprungligt styrande maktens ”verktyg” inom det ockuperade området.2Det innebär även att alla former av aktioner har en legitim förankring och ej är verk av enskilda intressen. En nationell centraliserad ledning, krävs för att kunna samordna resurserna3 i en vald riktning, för att därmed, mest effektivt, kunna påverka en ockupationsmakt. Sprida aktioner i olika riktningar, ger ytterst lite effekt och kan i slutändan vara destruktiva både för motståndsviljan men även motståndsrörelsen.
Det säger sig själv, att en motståndsrörelse som förbereds innan en konflikt, fungerar bättre, än en som måste påbörja sitt arbeta och organisera sig under de förhållanden som råder vid en ockupation. Detta var en av de slutsatser som drogs efter andra världskrigets, VK II, slut. Likväl varför de flesta västliga länder redan efter krigsslutet, påbörjade en organisering av motståndsrörelser.4 En organiserad motståndsrörelse går igenom tre (3) faser, förberedelser ifred, genomförandevid ockupationoch demobilisering vidbefrielse.
   Bild 1. Bärande pelare för en motståndsrörelse.
Som tidigare nämnts, så är det ett historiskt faktum att motstånd kommer uppstå av en befolkning mot en ockupationsmakt. I alla former av samhällen finns det vapen, varpå en väpnad kampmot en ockupationsmakt, kan förutsättas ske, likaväl som en ickeväpnad kamp kan förutsättas ske, av de som ej har tillgång till vapen. Detta förefaller man tagit fasta på i den, nedlagda organiserade motståndsrörelsen. Den var organiserad utifrån tre (3) områden, väpnat motstånd, underrättelseinhämtning och flykthjälp samt ickeväpnatmotstånd – psykologisk krigföring.5 Fördelarna med denna form av organisationsstruktur, är att samtliga områden täcks in för en kamp mot en ockupationsmakt, likväl finns en möjlighet att genom en centraliserad ledning, kunna fokusera de olika metoderna i rätt riktning, för att därmed uppnå största möjliga effekt, mot ockupationsmakten.
Förberedelser.För att en motståndsrörelse skall vara effektiv krävs förberedelser i fred, detta var den största lärdomen efter VK II, då oerhört mycket tid var tvungen att avsättas till uppbyggnad av grupper, sambandsvägar osv. för verksamheten, något man i en modern konflikt ej har tid till uppbyggnad för. Således sambandsvägar, ledningsförhållande o.dyl. måste redan i fred förberedas, för att effektivt möjliggöra en motståndsrörelse.
Den tidigare organiserade motståndsrörelsen i Sverige, som lades ned i mitten av 2000-talet6, förefaller varit organiserad utifrån ett underordnande till NATO centrala ledning av motståndsrörelser, dock med nationella förbehåll och ledning av verksamheten.7 Längst upp i organisationsträdet hade man SHAPE, Supreme Headquarters Allied PowersEurope, därunder ACC, Allied CoordinationCommittee, därunder nationell ledning, därefter regional ledning och avslutningsvis motståndsgrupperna.8 Det är således ett väldigt kort organisationsträd, med de fördelar och nackdelar detta medför.
Bild 2. Exempel på organisationsstruktur i Sverige enl, Reinhold Gejer. 
Organisationen i Sverige förefaller varit organiserad med en nationell ledning, dels en på plats i Sverige dels en i utlandet beredd att överta ledningen,9 därefter under denna ledning fanns ett flertal regionala ledare, under de regionala ledarna fanns därefter motståndsgrupper. Denna organisationsstruktur efterliknar i mångt den struktur som den organiserade brittiska motståndsrörelsen, ”Auxiliary Units”, var uppbyggd efter.10Fördelarna med denna form av organisationsstruktur är givetvis sekretessen man kan uppnå med den, så länge inte den nationella ledningen antingen blir infiltrerad eller dess uppgifter faller i ockupationsmaktens ägo.
Rekryteringen av medlemmar till organisationen förefaller genomförts i tre (3) stadier. Inledningsvis så har celledaren eller den regionala ledaren fattat intresse för en lämplig individ, diskreta förfrågningar om individen genomfördes även i detta stadiet. Passerade individen den inledande kontrollen så genomförde däreftersäkerhetspolisen en kontroll av individen. Passerade individen även denna kontroll så närmade sig slutligen celledaren eller den regionala ledaren individen för rekrytering.11Hur stora motståndscellerna, i Sverige, skulle vara framgår inte i någon dokumentation, men en rimlig förutsättning är att man även här, tittat på den brittiska uppbyggnaden, som bestod av sexmanna celler.12
Ser man till den tidigare svenska organisationsmodellen, så var cellerna kaderorganiserade, d.v.s. ledningen för den fanns men inte motståndsmännen, dessa förutsatte man skulle kunna värvas i händelse av en ockupation, troligtvis en helt korrekt analys.13Fördelarna med denna fredsmässiga uppbyggnad av motståndsrörelsen, är tydlig. En ledning finns, för att kunna ta vid i händelse av ockupation, organisationen är inte stor i fred, vilket minskar riskerna för röjande av hemliga uppgifter m.m. Grunden var oftast att en ledare fanns samt en signalist eller signalister, då dessa var de som tog tid att utbilda.14
Förberedelser i fred innebär även rekognosering för uppgifter man kan tänkas lösas i händelse av ockupation. Förberedelser innebär även t.ex. att lokalisera platser som motståndscellen kan utnyttja för återhämtning, mottagande av materiel, döljande av materiel m.m. faktorerna är är många, men måste tas hänsyn till och förberedas för.15 Har man förberett dessa faktorer i fred, kommer verksamheten i händelse av ockupation underlättas oerhört, likväl minskas risktagningar för de som ingår i motståndsrörelsen.
En viktig del i förberedelser kommer även vara, hur man på ett säkert sätt skall kunna förmedla meddelanden inom ockuperat område, s.k. kurirverksamhet, då dels olika former av sambandsmedel mest troligt avlyssnas dels mycket väl kan vara utslagna p.g.a. kriget. Meddelanden måste komma fram till celledare, som kan vidarebefordra information med hjälp av signalisten. All denna information sammanställs sedan till planer, på lokal, regional och nationell nivå.16
Genomförande.Inledningsvis så bör det belysas att alla former av motståndsarbete, väpnat eller ickeväpnat, är förenat med livsfara för de som deltar i kampen mot en ockupationsmakt. Trots att embryot till en motståndsrörelse skulle organiseras redan i fredstid, kommer den till huvudsak ej kunna skrida till verket omedelbart efter en ockupation, en folklig vilja till motstånd samt acceptans till motståndet måste först finnas. Denna vilja och acceptans kommer troligtvis ej infinna sig omedelbart efter en ockupation, då befolkningen troligtvis befinner sig i ett trauma fortfarande.17
Den del av motståndsrörelsen som däremot omedelbart kan och måste träda i verket, så fort en ockupation skett, är motståndsrörelsens underrättelsebetonade gren.18 Detta är av vikt, om det enbart rör sig om en begränsad del av landet som blivit ockuperad eller stora delar, att man omedelbart och kontinuerligt får information rörande förhållandena inom det ockuperade området. Detta omfattar dels rena militära förhållanden såsom vilken typ av förband, hur mycket förband som motståndaren har inom området m.m. Dels de civila förhållandena inom det ockuperade området, hur behandlas de, vilka restriktioner har införts m.m. Inom ramen för denna verksamhet ryms även s.k. flykthjälp. Detta innebär att man förflyttar individer som av olika skäl och anledningar ej kan finnas kvar inom det ockuperade området m.h.t. deras egen säkerhet.19
Det ickeväpnade motståndet, är troligtvis det första motståndet som kommer påbörjas efter traumat av en ockupation lagt sig. Spektret som ickeväpnat motstånd rör sig mellan, är stort, det kan vara strejker, arbetsmaskning, illegal press, olika former av demonstrationer o.dyl.20 Troligtvis det första som kommer påbörjas vid ickeväpnat motstånd, är olika former av illegal press, då en motståndare kommer censurera och begränsa en befolknings förmåga att få ta del av oberoende nyheter, så kommer behovet vara stort kring just illegal press. Dock visar historien att de som är involverad i just denna form av verksamhet var de som fick högst förluster och flest gripna. Dock är den illegala pressen oerhört viktig, främst för att förmedla oberoende nyheter, höja moralen hos den egna befolkningen och förbereda den för fortsatt motstånd.21 Arbetsmaskning är en annan form som är mycket svår att bevisa även för en motståndare, det kan vara att man gör allt efter ett regelverk, eller reparation av utrustning tar längre tid än nödvändigt osv.
Det väpnade motståndet, bygger främst på två (2) grundprinciper, alla aktioner måste stödja den totala ansträngningen22samt motståndscellen på plats avgör om aktionen är möjlig att genomföra eller ej m.h.t. de faktiska förhållandenasom råder.23 Vad avser den totalaansträngningen, så måste man ofta se det långsiktigt, t.ex. vad händer om man förstör en bro, kortsiktigt så hindras motståndarens verksamhet. Men långsiktigt kan man kanske själv behöva använda den vid en motoffensiv, likväl vad händer om man förstör en fabrik som motståndaren utnyttjar, som kanske behövs den dag landet ej längre är ockuperat. Likväl vilka repressalier mot civilbefolkningen kan man påräkna för aktionen, är de värt det eller ej, dessa frågor och flera måste man alltid ta i beaktande. Vad avser faktiska förhållanden, så kan inte en ledning, i värsta fall flera hundra mil ifrån, motståndscellen, diktera vad som kan göras eller ej, uppdragstaktik måste råda.
Alla former av motstånd, kommer kräva stöd, oaktat hur mycket förberedelser man genomfört i fredstid, så kommer alltid någon form av extern part vara tvungen att stödja motståndet. Det kan bl.a. vara finansiellt, materiellt, personellt stöd men även andra former av stöd som krävs och kommer krävas för att hålla motståndsrörelsen aktiv. Ser man till det ickeväpnade motståndet som t.ex. skedde i de forna Sovjetiska satellitstaterna, så var de avhängt illegalt västligt stöd i olika former. En modern motståndsrörelse kommer även kräva stöd av en extern eller externa parter i händelse av en ockupation.
Demobilisering.En särskild faktor som måste beaktas, är demobilisering av motståndsrörelsen, då ockupationen väl är över. I praktiken innebär detta att samtliga utrustning tas in av den styrande makten i nationen. Likväl kommer det krävas en väl fungerande organisation, som tar vid och upprätthåller lag och ordning, så fort det ockuperade området har blivit befriat, likt de norska polistrupperna vid Norges befrielse.
Framtid.Ovanstående text beskriver mycket kring hur planeringen troligtvis var upplagd under det kalla kriget, i några tidigare inlägg på denna blogg, har motståndskamp beskrivits, finns det då fortfarande ett behov, då man trots allt under inledningen av 2000-talet valde att avveckla den organiserade motståndsrörelsen?
Självklart finns ett behov av en organiserad motståndsrörelse, ser vi till Sveriges geografiska storlek, kontra mängden militära förband, så kommer ett behov finnas. Om ett väpnat angrepp mot Sverige skulle inträffa med en efterföljande ockupation av delar av vårt territorium, så kommer med hög sannolikhet delar av befolkningen inom det ockuperade området efter ett tag, påbörja en kamp mot ockupationsmakten.
För att detta dels skall vara meningsfyllt dels vara framgångsrikt krävs det en organisation som kan utgöra ledningen för denna motståndskamp. Motståndskampen kommer vara tvungen att vara väpnad och ickeväpnad, för att effektivt kunna påverka en ockupationsmakt, sett till den totala krigsansträngningen. Men hur och var skall en sådan ny motståndsrörelse börja?
Ser man till organisation, så är den gamla organisationsstrukturen i mångt mycket duglig, dock krävs troligtvis en något större organisation m.h.t. dagens snabba krigsförlopp. Vad man bör fundera på är även, huruvida organisationen skall ha tillgång till vapen och sprängmedel över tiden. Den gamla organisationen, skall enligt de i texten utnyttjade källorna, ej haft tillgång till vapen utan dessa skulle tillföras i ett skede då en konflikt var trolig, sprängmedel fanns däremot att tillgå över tiden. Ser man till dagens konfliktförlopp, med den snabbhet dessa har, så bör vapen förhandslagras i ett mycket tidigt skede hos organisationerna. Detta utifrån det faktum att åtminstone militära vapen kommer vara svåra att få tag i m.t.p. den förbandsavveckling som skett sedan det kalla kriget.
Bild 3. Tre militärstrategiskt viktiga områden.
Rent geografiskt vart bör man börja? Ser man till vårt territorium så finns det tre (3) militärgeografiska/-strategiska områden där en motståndsrörelse bör organiseras, då dessa områden är intressanta för båda parter i vårt närområde. Detta är Gotland, Östersjöutloppet samt Nordkalotten. Dessa tre områden bör inledningsvis prioriteras, därefter kommer storstadsregionerna, Stockholm, Malmö och Göteborg.
Ser man då till uppgifter, bör en renodlad fokusering på inhämtning ske inledningsvis, för att kunna förmedla information rörande militära och civila förhållanden, inom de geografiska områdena. Därefter, då ett sådant system är uppbyggt, kan utbildning påbörjas i väpnat och ickeväpnat motstånd. Ett särskilt fokusområde bör vara till- och utförsel av dels materiel dels personal vad avser Gotland. Slutligen tas ett helhetsgrepp kring den totala verksamheten.
Organisatoriskt bör en ny motståndsrörelse sortera under Försvarsmakten och mer precist underrättelsetjänsten, då den i hög grad troligtvis kommer ha en hög grad av betoning på underrättelseverksamhet en stor del av tiden. Likväl finns det stora vinster med det tidigare arrangemanget med en form av civil kommitté som styr verksamheten, för att dels förankra den rent folkligt dels rent demokratiskt förankra den i samhället.
Tre generella slutsatser avseende ovanstående resonemang:
  1. Ur svenska förhållanden kan en motståndsrörelse som bedriver dels väpnat motstånd dels ickeväpnat motstånd, i händelse av en ockupation, vara ett mycket effektivt medel, för att dels fortsätta kampen dels fortfarande hävda svenskt territorium. Vår geografiska utformning lämpar sig mycket väl för olika former av motstånd mot en ockupationsmakt.
  2. En modern motståndsrörelse bör i en högre utsträckning vara mer förberedd på att påbörja sin verksamhet än den tidigare var, då dagens moderna krigsförlopp är markant snabbare än dåtidens. Vilket troligtvis kommer ställa högre krav på en mer utbyggd organisation dels personellt dels materiellt. Förberedelser bör även vara genomförda mot troliga allierade i händelse av en krigssituation.
  3. En ny organiserad motståndsrörelse måste ha en god folklig och demokratisk förankring, då den i praktiken likt tidigare, kommer vara en dold organisation, med begränsad insyn, där både kunskap och praktisk förmåga kommer finnas till dold kamp. Härvid krävs ett noggrant urval av personer.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DN 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Sunday Express 1(Engelska)
Frånstedt, Olof. Spionjägaren SÄPO, IB och Palme. Falun: ICA Bokförlag, 2014.
Ganser, Daniel. NATO’s Secret Armies. Ebok. New York: Frank Cass, 2005.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen. Stockholm: Atlantis, 2011.
Palm, Thede. Motstånd och motståndsrörelser. Stockholm: Militärhistoriska Förlaget, 1988.
Warwicker, John. Churchill’s Underground Army. Ebok. Yorkshire: Frotline Books, 2008.
Slutnoter
1Nationalencyklopedin. Motståndsrörelse. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/motståndsrörelseHämtad 2015-07-11
2Palm, Thede. Motstånd och motståndsrörelser. Stockholm: Militärhistoriska Förlaget, 1988, 11, 13.
3Ibid.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen. Stockholm: Atlantis, 2011, 391.
4Ganser, Daniel. NATO’s Secret Armies. Ebok. New York: Frank Cass, 2005, xi.
5Dagens Nyheter. Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Erlanders hemliga gerilla. I ett ockuperat Sverige skulle det nationella motståndet ledas från Äppelbo skola i Dalarna. 1998. http://www.dn.se/arkiv/lordag-sondag/erlanders-hemliga-gerilla-i-ett-ockuperat-sverige-skulle-det-nationellaHämtad 2015-07-11
6Holmström, Mikael. Den dolda alliansen. Stockholm: Atlantis, 2011, 418.
7Ibid, 394,401.
8Dagens Nyheter. Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Erlanders hemliga gerilla. I ett ockuperat Sverige skulle det nationella motståndet ledas från Äppelbo skola i Dalarna. 1998. http://www.dn.se/arkiv/lordag-sondag/erlanders-hemliga-gerilla-i-ett-ockuperat-sverige-skulle-det-nationellaHämtad 2015-07-11
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen. Stockholm: Atlantis, 2011, 394, 401, 411.
Ganser, Daniel. NATO’s Secret Armies. Ebok. New York: Frank Cass, 2005, 1.
9Holmström, Mikael. Den dolda alliansen. Stockholm: Atlantis, 2011, 397, 413.
10Warwicker, John. Churchill’s Underground Army. Ebok. Yorkshire: Frotline Books, 2008, Pos 670 (Kindle).
11Dagens Nyheter. Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Erlanders hemliga gerilla. I ett ockuperat Sverige skulle det nationella motståndet ledas från Äppelbo skola i Dalarna. 1998. http://www.dn.se/arkiv/lordag-sondag/erlanders-hemliga-gerilla-i-ett-ockuperat-sverige-skulle-det-nationellaHämtad 2015-07-11
Frånstedt, Olof. Spionjägaren SÄPO, IB och Palme Del 2. Falun: ICA Bokförlag, 2014, 265.
12Sunday Express. Lee, Adrian. Winston Churchill’s specially trained resistance fighters were prepared for Nazi invasion. 2013. http://www.express.co.uk/news/uk/437795/Winston-Churchill-s-specially-trained-resistance-fighters-were-prepared-for-Nazi-invasionHämtad 2015-07-12
13Holmström, Mikael. Den dolda alliansen. Stockholm: Atlantis, 2011, 415.
14Ibid, 411.
15Dagens Nyheter. Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Erlanders hemliga gerilla. I ett ockuperat Sverige skulle det nationella motståndet ledas från Äppelbo skola i Dalarna. 1998. http://www.dn.se/arkiv/lordag-sondag/erlanders-hemliga-gerilla-i-ett-ockuperat-sverige-skulle-det-nationellaHämtad 2015-07-11
16Palm, Thede. Motstånd och motståndsrörelser. Stockholm: Militärhistoriska Förlaget, 1988, 19,21.
17Ibid, 88-89.
18Ibid, 28, 33.
19Ibid, 48.
20Ibid, 106.
21Ibid, 89,92.
22Ibid, 62, 72.

23Ibid, 95.

Står SSRS bakom sin VD´s uttalanden?

Det här är enl SSRS VD något som hör hemma i tredje världen och inte i ett modernt samhälle.


Frågan om sjöräddning har varit uppe till debatt ett antal gånger den senaste tiden. Frågan är viktig så därför blir man väldigt förvånad när över vissa individers syn på Försvarsmakten som en aktör inom området.

I praktiken så har inget förändrats. Försvarsmakten är med alla sina fartyg en aktör som alla andra, varken mer eller mindre jämfört med hur det alltid har sett ut. Vad avser helikoptrar så är både kapacitet och förmåga kraftigt reducerad jämfört med tidigare.

I min senaste SvD kolumn tog jag upp ämnet, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Bakgrunden till min text är att två huvudrollsinnehavare inom den frivilliga sjöräddningsorganisationen SSRS har gjort ytterst märkliga uttalanden. Den ena, Anders Jönsson från Sölvesborg, var tidigare operativ chef inom SSRS men är nu pensionär. Den andra, Rolf Westerström, är i allra högsta grad aktiv och sitter både som verkställande direktör och som styrelseledamot i SSRS.

Anders Jönsson blev häromdagen intervjuad i BLT om sjöräddningshelikoptrarnas placering på F 17 i Ronneby. Anders Jönsson har tidigare gjort sig känd för att inte vill se Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. Bland annat ska han ha uttryckt att icke svenskfödda som hamnade i sjönöd inte ska räddas av militära helikoptrar då de skulle kunna få traumatiska upplevelser kopplat till vad de utsatts för i sina tidigare hemländer. Nu har han hittat på nya argument, nämligen att placeringen av Sjöfartsverkets helikopter inne på F 17 område skulle strida mot Genévekonventionen… Detta ytterst märkliga och uppdiktade påstående fick jag möjlighet att bemöta dagen efter i samma tidning.

Men det finns värre saker som kommer från SSRS innersta kärna, nämligen från tidigare nämnda Rolf Westerström som alltså är både VD och styrelseledamot. Söker man på Internet går det att finna en rad negativa uttalanden från Westerströms sida riktad mot Försvarsmakten som aktör inom sjöräddning. Rolf Westerström uttrycker klart och tydligt vid fler tillfällen att Försvarsmakten inte ska syssla med detta.

Det mest anmärkningsvärda uttalanden har han gjort i en intervju med P4. Jag rekommenderar att lyssna exakt till vad Westerström faktiskt säger i intervjun eftersom artikeltexten inte återger allt.

Med anledning av min kolumn i SvD så aktiverades presstjänsten hos SSRS och i ett mail skriver man följande till mig (ett utdrag, min fetstil).

Vi på Sjöräddningssällskapet framhåller alltid den svenska modellen för sjöräddningsorganisation, där alla hjälps åt och samarbetar. Det är just det som gör svensk sjöräddning så stark. Samarbetet mellan Sjöfartsverket (ursprungligen Lotsverket) har pågått i snart 110 år och det är vi stolta över. Vi har tillsammans byggt en modell för sjöräddning med tydlig rollfördelning. Sjöräddningssällskapet har genom avtal ställt våra sjöräddningsenheter till Sjöfartsverkets förfogande för sjöräddningsuppdrag inom svenskt ansvarsområde alla dagar, året runt. Våra frivilliga sjöräddare medverkar i 70 procent av alla sjöräddningsuppdrag, i gott samarbete med Sjöfartsverket, Räddningstjänsten, handelsflottan, Kustbevakningen, Polisen och Försvarsmakten. Ett prestigelöst samarbete är en av de viktigaste grundbultarna inom svensk sjöräddning.

SSRS presstjänst beskriver det faktiska läget helt korrekt. Min uppfattning och erfarenhet är att samarbetet mellan olika aktörer inom svensk sjöräddning fungerar mycket bra.

Men det anmärkningsvärda i sammanhanget är att den tidigare operativa chefen och i synnerhet den nuvarande VD´n som uttalar sig för SSRS räkning uttrycker något helt annat än vad presstjänsten beskriver. Rolf Westerström har en helt annan syn på Försvarsmakten och anser att ”civil räddningstjänst inte alls hör ihop med det militära” och att ”Att en helikopter med camouflage och militärer ska rädda en båt hör hemma i tredje världen och inte i ett modernt samhälle”. 


Jag vill i sammanhanget vara tydlig med en sak. Jag högaktar SSRS alla frivilliga sjöräddare och den insats som alla dessa gör på ideell basis. Men jag hoppas verkligen inte att alla dessa sjöräddare ute i landet inte är av samma uppfattning som sin VD.

Jag undrar också om Sjöfartsverket, i egenskap av huvudman för sjöräddningen i Sverige tycker det är lämpligt att SSRS VD har en sådan syn på en av aktörerna inom svensk sjöräddning?

Jag tror inte en person i sjönöd över huvudtaget bryr sig om besättningen som kommer till undsättning, från ett fartyg eller i en helikopter, är en uniformerade militärer eller civila. Det viktiga torde vara att faktiskt bli räddad. Försvarsmakten är och kommer alltid att vara en viktig nyckelspelare inom svensk sjöräddning oavsett vad Anders Jönsson och Rolf Westerström tycker. Men det är trots allt mycket anmärkningsvärt att en person på en sådan hög post inom SSRS uttrycker sådana åsikter. Det vore intressant att veta om SSRS styrelse står bakom sin VD i detta och delar hans uppfattning om Försvarsmakten?


Uppdatering 01:00: SSRS söker ny VD sedan en tid tillbaka. Låt oss hoppas att den nya har en annan syn på Försvarsmakten.

Prolog till "Unionsskölden-2015"

Sammanfattning
Den troligtvis viktigaste övningen under 2015, inom det västra militärdistriktet, MD V, samt den s.k. ”baltiska operationsriktningen” kommer vara övningen ”Unionsskölden-2015”. Övningen kommer omfatta Mark-, Luft- och Sjöstridsförband. Bedömt kommer kombinerade operationer att genomföras under övningen, likväl kommer övningen vara inriktad på högintensiv strid mot en högteknologisk motståndare. Övningen kommer i huvudsak genomföras i västra Ryssland samt i södra Östersjön.
Analys
Årets stora, samt viktigaste, övning för det västra militärdistriktet (MD V)1 och de vitryska väpnade styrkorna2, kommer vara övningen ”Unionsskölden-2015”. Övningen kommer genomförs mellan den 10-16SEP2015.3 Övade förband förefaller dels vara förband ur MD V dels vara Vitryska förband ur den gemensamma Rysk-Vitryska stridsgruppen, som finns inom ramen för unionsavtalet mellan de två staterna.
Övningen i sig kommer genomföras på Ryskt territorium enligt nu delgivna uppgifter, övningsledare kommer dels vara chefen för MD V dels den Vitryska Generalstabschefen, Oleg Belokonev.4Planeringen inför övningen förefaller genomförts en längre tid, en stabstjänstövning med dels stabspersonal ur MD V dels från Vitryssland, genomfördes under mars månad 2015, inför övningen.5
Övningsscenariot för markstridskrafterna förefaller vara manöverkrigföringmed stor operativ bredd och djup. Därtill skall man även öka förmågan i interoperabilitet på stabsnivå i olika förbandsnivåer samt öka förmåga i utnyttjande av avancerade ledningsstödsystem. Enligt de delgivna uppgifterna skall övningen vara av defensiv karaktär.6 Övningen skall även vara uppdelad i två (2) skeden under den givna tidsperioden.7Den nämnda skedes indelningen faller inom ramen för de tidigare större övningarna, där de inledande 3-4 dagarna normalt utnyttjats till momentövningar och de avslutande dagarna, är en tillämpad del, där övningsmomenten vävs samman till ett operativt genomförande.
Vad man bör notera är att man kommer genomföra en övning i manöverkrigföring, detta i sig indikerar att den spelade motståndaren är en reguljär motståndare och enstat ellersammanslutning av stater. Huruvida övningen är av offensiv eller defensiv karaktär, blir svårt att utröna, då själva essensen i manöverkrigföring bygger på rörlighet. Härvid bygger stridsteknik och taktik på eldoch rörelse både i försvar och anfall.
Under KV I 2015, har Vitryska stabsofficerare utbildats i St Petersburg, MD V, i bl.a. ledningsmetodik samt ledningssystem.8 Vitryska generalstabsofficerare deltog även vid den stora beredskapskontrollen den 16-21MAR2015.9 Varpå en tydlig utbildningsplan måste ha tagits fram, där man troligtvis under ”Unionsskölden-2015” kommer validera de inhämtade kunskaperna.
Därför är det särskilt intressant att man dels förefaller ta interoperabiliteten längre dels nått längre hos markstridsförbanden, än vad man gjort hos luftstridskrafterna. För luftstridskrafterna finns ett formellt avtal mellan de två staterna att samordna luftförsvaret, dock förefaller man enligt öppna uppgifterna ej kommit så långt i det samarbetet.
Huruvida de vitryska förbanden de facto kommer klara av manöverkrigföring, kan diskuteras, då deras stridsvärde av bl.a. IISS och andra bedömare, bedömts till lågt, dels rent utbildningsmässigt dels materiellt.10 Dock förefaller Vitrysslands President, Aleksandr Lukasjenko, beordrat ett moderniseringsprogram av de vitryska stridskrafternas vapenarsenal under hösten 2014.11 Huruvida det även omfattar stridsvärdeshöjande åtgärder av de Vitryska förbanden är oklart.
        Bild 1. Vitrysslands försvarsbudget 100 miljoner USD (USD 2011 års värde).
Troligtvis kommer det vitryska deltagandet vara snarlikt det, deltagande, de hade i övning Zapad’2013. En kombination av de prioriterade mekaniserade förbanden samt deras specialförbandssystem. Specialförbandssystemet är en form av hybrid mellan de ryska luftlandsättningsförband samt dess specialförband.12Under Zapad’2013, deltog, 11. Mekaniserade brigaden, ur specialförbandssystemet deltog 103. Mobila brigaden, 38. Mobila brigaden samt 350. Mobila bataljonen.13 Dock är detta ett antagande utifrån att dessa förband borde bibehållit sin prioritering även efter övning Zapad’2013. Ser man till den Vitryska försvarsbudgeten sedan 2013, så har den liten minskning genomförts,14 så detta antagande torde vara korrekt.
En annan intressant faktor att ta med, är de Vitryska stridspiloter, med bedömt SU-25, tillsammans med Ryssland, som genomfört luftstridsövningar i Sibirien under Juni månad 2015.15Vilket troligtvis kommer innebära att vi kommer få se markunderstöd av Vitryssland under ”Unionsskölden 2015”. Detta utifrån den tydlig satsning genomförs med den genomförda utbildning i Sibirien, då de Vitryska piloterna i genomsnitt har femton (15) flygtimmar per år.16
En indikator, på möjliga övningsmoment, är att personal ur de vitryska specialförbandssystemet, erhållit utbildning i attackdykarverksamhet, uppträdande i kustnära områden m.m. vid de ryska luftlandsättningstruppernas (VDV) högre läroverk i Ryazan.17Under övning Zapad’2013, erhöll de vitryska specialförbandssystemet utbildning i landstigning från landstigningsfartyg, varpå de utnyttjades som marininfanteri.18 Således ligger det nära till hands att anta att förbandet denna gång kommer utnyttjas i övningen för enklare marina specialförbandsuppgifter.
Utbildning i attackdykverksamhet av det vitryska specialförbandssystemet, stärker det tidigare antagandet, att dessa förband har uppgifter inom ramen för MD V i Östersjöregionen. Då attackdykarverksamhet är en verksamhet som dels kräver mycket utbildningstid för att uppnå en hög nivå i dels kräver mycket tid för vidmakthållande av den uppnådda nivån. Måste det finnas faktiska uppgifter redan predestinerad för de Vitryska specialförbanden, i Östersjöregionen.
Intressant att notera är att även VDV, genomför utbildning i maritima specialförbandsoperationer. Detta kan tyda på att dels de marina spetsnazförbanden dels de ordinarie spetsnazförbanden ej har tillräcklig mankraft att klara av de operativa inriktningar som ställs mot dem inom ramen för den baltiska operationsriktningen. Likväl så blir den nu utannonserade satsningen på miniubåtssystem i Ryssland än tydligare.
Vad avser deltagande Ryska förband, så förefaller dels Östersjömarinen19 och dess Marinflyg20 delta i övningen dels förefaller Tamandivisionen under den senaste tiden övat klassisk manöverkrigföring.21 Utöver det så kan vi troligtvis förutsätta ett Ryskt deltagande med dess luftlandsättningsförband (VDV), då troligtvis det Vitryska specialförbandssystemet kommer delta. Därtill kan vi nog påräkna att markstridsförbanden inom Kaliningrad Oblast, inklusive, Marininfanteribrigaden kommer delta i övningen.
Återkopplar vi till Tamandivisionen, är det, det förband inom MD V, som hittills under denna sommarutbildningsperiod genomfört de mest intressanta övningarna. Dels förefaller man övat manöverkrigföring i större omfattning, med inslag av vattenövergångar, samt strid i bebyggelse som understöddes av attackflyg samt attackhelikoptrar. Dels förefaller man även övat lednings- och stabstjänst bilateralt inom ramen för den nämnda övningen, dock namnges ej, med vilken nation.22
Bild 2. Bedömt övningsområde.
Bedömt kommer huvuddelen av övningarna genomföras inom Pskov och Leningrad Oblast, i huvudsak den Ryska 6. Armékårens område, geografisk beskrivet blir således kraftsamlingsområdet från den Vitryska gränsen i söder till St Petersburg i Norr, längs de Baltiska staternas gräns. Därtill tillkommer övningsområde i Södra Östersjön för dels sjö- dels luftstridsövningar för Östersjömarinen. Likväl kommer övningsterrängen inom Kaliningrad Oblast att utnyttjas.

Vad jag vill understryka är dock att detta är ett antagande utifrån de nu rådande säkerhetspolitiska spänningarna, som råder mellan Ryssland å ena sidan och Väst och andra sidan, att övningsterrängen kommer vara inom 6. Armékårens område. Dock ett troligt antagande, då övningen BALTOPS, öppet sagts varit ett maktdemonstration mot Ryssland23, så är sannolikheten hög att en maktdemonstration, från Ryssland, kommer genomföras i samma område.
Bild 3. Större övningsverksamhet i Östersjöregionen Augusti-September 2015.
Vad avser risken för incidenter, så genomförs i dagsläget, vad som är känt inga större västliga (här avses NATO övningar eller övningar av Sverige eller Finland) övningar i Östersjöregionen, dock får risken fortfarande ses som hög för incidenter, då den Ryska övningsverksamheten borde generera spaningsinsatser, inom främst den södra delen av Östersjöregionen.
Slutsatser
Utifrån prologen till övningen kan tre tydliga slutsatser dras:
  1. ”Unionensskölden-2015” kommer troligtvis involvera de tre klassiska arenorna, mark, sjö och luft. Inom 6. Armékårens område kommer bedömt luftlandsättnings och mekaniserade operationer genomföras. Ett högt övningstempo kommer bedömt hållas för att simulera dels manöverkrigföring dels högintensiv strid mot en högteknologisk motståndare. Inom Östersjömarinens övningsområde kommer bedömt sjöstrids- samt landstigningsövningar genomföras, marina specialförbandsföretag kommer bedömt även genomföras.
  2. Det Vitryska specialförbandssystemet fokusering på maritima operationer vid de större samövningarna med Ryssland, indikerar att dessa förband har uppgifter inom Östersjöregionen. Utbildningen i attackdykverksamhet kan indikera på att förbandssystemet autonomt med tillförsel av landstigningsmateriel kommer kunna genomföra dels rekognosering för landstigningar dels landstigningar med större förband i framtiden. Vilket blir en faktor att ta hänsyn i vad avser styrkeförhållanden för marina landstigningsoperationer i Östersjöregionen.
  3. Integreringen och fokuseringen på att öka interoperabiliteten mellan de Rysk och Vitryska stridskrafterna, tyder på att MD V, har klara och tydliga uppgifter för de Vitryska stridskrafterna inom ramen för den s.k. Baltiska operationsriktningen. Vilket innebär att den s.k. ”Vitryska flanken” som ofta försvinner i teoretiska diskussioner kring möjliga konfliktscenarion mellan Ryssland och de Baltiska staterna, måste tas i beaktande.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BelTA 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
International Business Times 1(Engelska)
OSW 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
TASS 1(Engelska)
TvZvezda 1(Ryska)
Vitrysslands Försvarsministerium 1, 2 (Ryska)
Vitrysslands President 1, 2(Engelska)
Slutnoter
1Minoborony Rossii. Komanduyushchiy voyskami ZVO podvel itogi uchebno-boyevoy deyatel’nosti voysk okruga v zimnem periode obucheniya. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12037748@egNewsHämtad 2015-07-06
2Press Service of the President of the Republic of Belarus. Celebration of Day of Fatherland Defenders and Belarusian Armed Forces. 2015. http://president.gov.by/en/news_en/view/celebration-of-day-of-fatherland-defenders-and-belarusian-armed-forces-10895/Hämtad 2015-07-06
3RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya ”Shchit Soyuza-2015” s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-07-06
4Ibid.
5Belarusian Telegraph Agency. Belarusian-Russian regional army group begins tabletop exercise. 2015. http://eng.belta.by/all_news/society/Belarusian-Russian-regional-army-group-begins-tabletop-exercise_i_80446.htmlHämtad 2015-07-06
6RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya ”Shchit Soyuza-2015” s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-07-06
Ministerstvo oborony Respubliki Belarus. Podgotovka k belorussko-rossiyskomu sovmestnomu operativnomu ucheniyu ”Shchit Soyuza-2015” vstupayet v aktivnuyu fazu. 2015. http://www.mil.by/ru/news/43836/Hämtad 2015-07-06
7Belarusian Telegraph Agency. Active preparations for Belarus-Russia army exercise Union Shield 2015. 2015. http://eng.belta.by/all_news/society/Active-preparations-for-Belarus-Russia-army-exercise-Union-Shield-2015_i_82545.htmlHämtad 2015-07-06
8Minoborony Rossii. V Sankt–Peterburge prokhodit sbor rukovodyashchego sostava ZVO. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12006034@egNewsHämtad 2015-07-06
Minoborony Rossii. Rukovodyashchiy sostav ZVO izuchayet osobennosti primeneniya v upravlenii voyskami sovremennykh informatsionnykh tekhnologiy. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12006080@egNewsHämtad 2015-07-06
9RIA Novosti. Belorussiya napravila voyennykh na komandno-shtabnuyu trenirovku v RF. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150317/1052920703.htmlHämtad 2015-07-06
10The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 173
The Centre for Eastern Studies. Wilk, Andrzej. ‘West 2013’: the Belarusian and Russian armies’ anti-NATO integration exercises. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-09-25/west-2013-belarusian-and-russian-armies-anti-nato-integrationHämtad 2015-07-06
11Press Service of the President of the Republic of Belarus. Session to discuss launch of advanced weaponry production. 2014. http://president.gov.by/en/news_en/view/session-to-discuss-launch-of-advanced-weaponry-production-9857/Hämtad 2015-07-06
12Ministerstvo oborony Respubliki Belarus. Sily spetsial’nykh operatsiy. http://www.mil.by/ru/forces/sso/Hämtad 2015-07-06
13The Centre for Eastern Studies. Wilk, Andrzej. ‘West 2013’: the Belarusian and Russian armies’ anti-NATO integration exercises. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-09-25/west-2013-belarusian-and-russian-armies-anti-nato-integrationHämtad 2015-07-06
14Stockholm International Peace Research Institute.SIPRI Military Expenditure Database. 2015. http://www.sipri.org/research/armaments/milex/milex_database/milex-data-1988-2014Hämtad 2015-07-06
15TASS. Russia, Belarus to engage over 40 combat aircraft in East Siberia joint drills. 2015. http://tass.ru/en/russia/802954Hämtad 2015-07-07
The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 174
16The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 174
17Minoborony Rossii. Desantniki Rossii i Belorussii sovershenstvuyut navyki podvodnogo rukopashnogo boya. 2015. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12044246@egNewsHämtad 2015-07-07
TvZvezda. Boyevyye plovtsy VDV obezvrezhivayut ”vraga” pod vodoy. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201507021011-5u77.htmHämtad 2015-07-07
18Minoborony Rossii. Na uchenii ”Zapad-2013” belorusskiye voyennosluzhashchiye vysadyatsya s samogo bol’shogo v mire rossiyskogo desantnogo korablya na vozdushnoy podushke. 2013. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=11845747@egNewsHämtad 2015-07-07
19Minoborony Rossii. Intensivnost’ vykhodov korabley Baltiyskogo flota v more v letnem periode obucheniya znachitel’no vozrastot. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12038111@egNewsHämtad 2015-07-08
20Minoborony Rossii. Letchiki morskoy aviatsii Baltiyskogo flota perevypolnili plan naleta na 25%. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12041061@egNewsHämtad 2015-07-08
21Minoborony Rossii. Ekipazhi boyevykh mashin ZVO otrabatyvayut vozhdeniye na plavu i pod vodoy. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12043807@egNewsHämtad 2015-07-08
Minoborony Rossii. Boleye 1500 voyennosluzhashchikh prinyali uchastiye v dvukhstoronnem komandno-shtabnom uchenii soyedineniy ZVO v Podmoskov’ye. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12044083@egNewsHämtad 2015-07-08
22Ibid.
23International Business Times. Harress, Christopher. Amid Russian Threats, Dutch Foreign Minister Says NATO BALTOPS 2015 Exercise Is A Warning To Russia. 2015. http://www.ibtimes.com/amid-russian-threats-dutch-foreign-minister-says-nato-baltops-2015-exercise-warning-1975399Hämtad 150709

Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg.…

Begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll

av Bo Richard Lundgren Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för att planeringen av ett nytt civilt försvar måste komma igång så fort som möjligt. I det här inlägget hävdar jag att begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll. Orosmolnen som nu tornar upp sig österut ger oss starka skäl att fundera över hur […]

Gästinlägg: Alliansfriheten har tjänat oss väl

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen 30001 ft med liknande innehåll


Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg (http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/07/den-farliga-neutralitetsmyten.html).

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”. Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: ”Alliansfriheten har tjänat freden väl”, men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning – med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar – eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan – solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare – trots svårt ekonomiskt läge – och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination – en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila – flera gånger antalet innevånare i Sverige – dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede – om Hitler vunnit – och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa – för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Vänligen,

Mikael Grev

Följ på Twitter för liknande tankar.

Follow @mikaelgrev

Exit Almedalen

av Tommy Jeppsson Så var 2015 års upplaga av Almedalsveckan slut. Avseende intrycken från Försvarspolitisk Arena som stod som arrangör för en fullspäckad seminarievecka är intrycken många, mestadels positiva utgående ifrån ett brett anslag på de ämnen som behandlades. De försvarspolitiska morgonpassen har tidigare varit och var också i år bra uppstarter på respektive seminariedag. […]

Gästinlägg: En medborgerlig skyldighet

Cynismer har blivit anförtrodda ett gästinlägg från Förvaltare Håkan Lindberg. De som följt försvarsdebatten genom åren vet vem Håkan är. För er andra kan jag berätta att han har tjänstgjort inom samtliga arenor och på många olika håll inom Försvarsmakten, inkluderande några internationella insatser.
/C

En medborgerlig skyldighet?

Jag har under ett par år följt debatten om värnpliktens vara eller inte vara. Mestadels har jag gjort detta för att lära mig argumentationen hos dem dem som förespråkar att försörja Försvarsmakten med personal genom plikt då jag själv har varit av helt motsatt åsikt.
När jag läser det som skrivs i ämnet på debattsidor, bloggar och övriga sociala media ser jag tre huvudlinjer i argumentationen:

1. Värnplikten behövs som en för ungdomen fostrande funktion och för den samhälleliga integrationens skull. Till denna linje sluter sig huvuddelenen av alla skribenter i frågan. Anmärkningsvärt är att det är oerhört få kvinnor som framträder i debatten trots att vi nu har en könsneutral vilande pliktlag.

2. Värnplikt behövs för att fylla främst markförband med personal. Här framträder främst militär personal i debatten.

3. Behovet av personal till det civila försvaret. Några få skribenter berör det som kanske är den allra viktigaste funktionen för ett pliktsystem.

Särskilt den sista punkten har fångat mitt intresse då jag själv och min familj med jämna mellanrum får uppleva hur sårbart vårt moderna samhälle är och då kan jag säga att vi är både vana och förberedda vilket jag inte tror är så vanligt framförallt bland den huvuddel av rikets befolkning som bor i tätorter.

Jag vill i detta inlägg lansera ett utkast på ett förslag som skulle kunna lösa de behov som samhället har av personal vid katastrofer och krig. Ett förslag som är genomförbart och visserligen innebär plikt men ändå med en god chans för individen att välja hur den skall göras.

När jag har läst argumentationen för värnplikt och hur den skulle vara utformad ser jag ett antal problem som måste lösas för att detta skall bli till nytta, vara någorlunda rättvist och vara logistiskt och utbildningsmässigt hanterbart, dessa är:

1. För att värnplikt/medborgarplikt skall vara allmän måste huvuddelen av de ungdomar som uppfyller kraven genomföra den.

2. Det måste finnas förläggningar, bespisning, utbildare, lokaler, övningsterräng etc.

3. Dessa skall krigsplaceras i någon form av förband/enhet som även innehåller modern och fungerande materiel, leds av kompetent personal samt repetitionsövas regelbundet.

Militärt fokus

Genom åren har fokus varit på det militära försvaret men jag kan nu till min glädje konstatera att diskussionen om behovet av civilt försvar börjar dyka upp. Enligt mitt förmenande så behöver Sverige bygga upp en civilförsvarsorganisation igen som kan nyttjas vid översvämningar, skogsbränder, evakueringar p.g.a. naturkatastrofer samt krig. Samtidigt inser jag behovet av personal till framförallt markstridskrafterna och till vissa andra militära förband. Att det inte är lätt att rekrytera några massor till Armén förstår jag med tanke på den ångest jag själv kände när jag klev ut från mönstringsförrättaren med en lapp i näven som det stod Norrbottens Pansarbataljon på.

Mitt förslag går ut på att allmän mönstring genomförs för tjejer och killar. Vid mönstringen tas huvuddelen av de som befunnits fysiskt och psykiskt dugliga ut till en kortare(ca 2-3 veckor) civilförsvarsutbildning i syfte att kunna krigsplacera dem i det lokala civilförsvaret. De som önskar samt de som behövs för att fylla upp ev. brister i frivilligheten tas ut till militär utbildning som ser ut som det kommande GMU Ny-systemet med krigsplacering och repetitionsövningar som följd.

De som önskar kan stanna i FM som GSS T/K eller genomgå officersutbildning. Skall denna typ av medborgarplikt på något sätt kallas allmän så måste minst 50% av den dugliga delen av årsklassen inkallas till någon form av tjänstgöring annars ter sig systemet mest som ett straff för de mest dugliga medborgarna

Civilförsvarsutbildning
Rörande civilförsvarsutbildningen ser jag framför mig mellan 15-20 dagars intensivutbildning i brandteori, hantering av handbrandsläckare, hantering av vattensläckningsutrustning, sjukvård motsv. sjukvårdsmannautbildningen, utbildning i hur att hantera strömavbrott och vattenbrist, hur evakuering går till samt information från de frivilligorganisationer som stöder den civila delen av totalförsvaret(Civilförsvarsförbundet, FRO, Blå Stjärnan etc.)

Utbildningen genomförs av den lokala räddningstjänsten som förstärks med särskilda utbildningsgrupper som förutom att genomföra denna typ av utbildning stöttar ordinarie räddningstjänst vid utbildning och större insatser. En sådan utbildningsgrupp skulle kunna bestå av ca 10 personer för en kommun om ca 50 000-60 000 innevånare och fler eller färre beroende på kommunens storlek och den lokala räddningstjänstens organisation. Detta torde dessutom öka lokal räddningstjänst förmåga att hantera stora katastrofer och krig.

Eleverna bor hemma men erhåller förplägnad och viss utrustning som overaller, T-tröjor och kängor mm. Eleverna lyder under disciplinära bestämmelser och engagemang, tidspassning, samarbetsförmåga belönas med en premie. Brist på något av det uppräknande innebär avsaknad av premie.

Effekter

Vad skulle då detta innebära? Som jag ser det vinner samhället följande:

1. Krigsplaceringsbar personal till militärt och civilt försvar.

2. En ökad integration mellan olika samhällsgrupper.

3. En ökad medvetenhet om krisberedskap.

4. Möjlighet att rekrytera till frivilliga försvarsorganisationer.

5. Ökade resurser för att hantera svårartade påfrestningar på samhället.

Det negativa för samhället blir givetvis kostnaden för att bygga upp ett nytt och fungerande civilförsvar med kapacitet för riktigt svårartade anspänningar på samhället.

Detta är som jag inledningsvis sade ett utkast på ett system som skulle givet att ekonomiska medel tillförs i stor omfattning skulle kunna uppfylla de praktiska och moraliska kraven på en form av medborgarplikt. Jag vill på intet sätt sätta detta emot behovet av stående välutbildade och välutrustade militära förband utan civilförsvarsutbildningen skall ses som personalförsörjning till annan vital del av Totalförsvaret.

Skall man vara dessutom vara lite pragmatisk och handlingskraftig när det gäller integrationen låter man även ungdomar med permanent uppehållstillstånd genomföra mönstring samt civilförsvarsutbildning för att sedan kunna krigsplaceras när de erhåller medborgarskap.

Jag tror fortfarande på att femhundra soldater på rätt plats inom några timmar vid ett överraskande anfall är bättre än 5000 som skall mobiliseras och övas för att sättas in två veckor senare. Vi behöver stående förband och Hemvärnet men vi behöver också uppfyllda arméförband och vi behöver ett civilförsvar värdigt namnet.

Håkan Lindberg

Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk […]

Behövs armén?

 

 

Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall vilken?

Motiv för att försöka ta delar av Sverige
 
Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato. 

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga – avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl. a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA. 

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan. 

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.

Teknikutveckling
 
Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stort antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer allt bli viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1]kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi. 

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl. a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?
 
Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.  

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.

 

Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

 
Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.

 

Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.  

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.

                               

                                                                     *****

I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.


[1]”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

Bör vi fråga oss vad vi ska göra för Finland?

Nytt gästinlägg på blogg som saknar egen energi.

Alla Sveriges militära förband förutom Ubåtsflottiljen och Hemvärnets Stridsskola bidrog aktivt med personal och accelerationsspår till NBG 08 då EU BG stod i Försvarsmaktens absoluta fokus. Sveriges belöning uteblev inte. Sverige fick bemanna ordförandeskapet i EU:s militärkommitté under en period.

Därefter har det allnordiska försvarssamarbetet NORDEFCO intagit den svenska försvarspolitiska tätpositionen för att sedan avlösas av ett bilateralt finländskt-svenskt samarbete. De koncentriska samarbetscirklarnas radie har vartefter den säkerhetspolitiska spänningen stigit i snart sagt varje hörn av världen minskat sin längd utgående från ett centrum på Gustaf Adolfs torg i Stockholm.

Försäljningsansträngningar avseende JAS 39 Gripen de senaste decennierna till stater i vår omedelbara närhet: Finland, Norge, Danmark och Schweiz har inte kunnat krönas med framgång. Däremot har det gått bra utanför Sveriges säkerhetspolitiska närområde, varför det är fullt logiskt att ansträngningarna nu riktas mot stater söder om Sahara som Botswana, Kenya och Namibia.

Självklart ska vi inte tacka nej till stater, som är beredda att deltaga i finansieringen av en svensk stridsflygplansindustri. Likväl bör vi vara medvetna om att aldrig så starka försvarsindustriella band till stater på södra halvklotet inte nödvändigtvis räknas Sverige till godo till sitt fulla ekonomiska värde på andra sidan Bottenhavet. Självklart levererar också Finland försvarsmateriel till afrikanska stater när de tjänar på en sådan export. Men Helsingfors måste värdera sitt försvarssamarbete med oss utifrån den konkreta säkerhetspolitiska nyttan av samarbetet med Sverige för det egna landet och dess medborgare.

Ingen tror att Finland kommer göra sin värnplikt vilande i fred. Därmed är det knappast tillskott av förbandsmassa av militär betydenhet i storleksordning en eller flera brigader från Sveriges jämförelsevis begränsade arméstridskrafter, som är vårt mest aktuella bidrag österut i händelse av krig på finländsk mark. Däremot kanske den trovärdighetsförstärkning av Sveriges solidaritetsförklaring redan i fred, som en permanent stationering på finländskt territorium av ett mindre truppförband bemannat med svenska medborgare skulle konstituera?

– En svensk frivilligbataljon underställd Kommendören för Finlands Försvarsmakt är inte konstigare än den frivilligkår, som mycket snabbt organiserades för att fullt ut deltaga i Vinterkriget på Sallafronten.

Gustav Wasa

Prestige inom sjöräddningsområdet?

Sjöräddning har ända sedan Estoniakatastrofen varit ett mycket omdiskuterat ämne med olika grad av intensitet. Min bild av läget just nu är att det idag tyvärr verkar finnas ett mått av prestige från vissa aktörer, något som är mycket olyckligt. 

En liten klick av frivilligsjöräddarna inom SSRS, en i grund och botten helt fantastisk ideell organisation som jag hyser största respekt för, förmedlar ofta en mycket negativ bild av Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. När SSRS stora beskyddare Robert Ashberg svamlar som mest luktar det riktigt illa. Läs gärna Commanders analys av en artikel som nämnda Ashberg skrev efter att maritimutredningen redovisade sina slutsatser för något år sedan. Ashbergs märkliga åsikter delas uppenbart av en rad anhängare inom den civila frivilligsjöräddningen, och här finns uppenbart mycket prestige. Dessa märkliga människor dyker bland annat upp på Twitter så fort jag skriver något om SAR, men aldrig annars. Man ser uppenbart Försvarsmakten som en oönskad konkurrent inom området. Inget kunde vara mer fel! Man har 1000 argument för att det enda rätta när det kommer till sjöräddning är civila resurser, och helst frivilliga sådana…

SSSR VD Rolf Westerström har bland annat uttalat i GP att ”En civil räddningstjänst ska inte vara inblandad med det militära som tränar med vapen. Vi tränar för att rädda folk på sjön.”

Till Sveriges Radio har samma Westerström sagt om maritimutredningens förslag att Sjöräddningen bör åläggas KBV som då bör vara en del av Försvarsmakten (på samma sätt som i Norge och Danmark) att – Det är helt absurt. Civil räddningstjänst hör inte ihop med det militära”

Enligt en kommentar på tidigare nämnda blogg ska även en annan person med koppling till SSRS, Anders Jönsson använt argument i stil med att om icke svenskar från diverse krigsländer som kommit till Sverige och hamnar i sjönöd inte kommer känna sig trygga om det kommer en militärhelikopter. Om detta stämmer så är det ett riktigt lågvattenmärke. Han har uttryckt i bland annat GP att ”Det nya systemet där Sjöfartsverket i stället upphandlar civila helikoptrar som står i beredskap är bättre än det gamla.”

Det är således många negativa åsikter om Försvarsmaktens och man fastnar i att det i dag är kortare beredskapstider. Utöver detta argument har man väldigt lite fakta i målet. Men då glömmer man ofta bort en faktor som innebar att Försvarsmaktens helikoptrar under dagtid hade i stort sett noll och ingen beredskapstid då man alltid var på plats. Ofta kunde en helikopter från Försvarsmakten till och med vara i luften när ett larm gick och under övningar fanns helikoptrar med ytbärgare ombord tillgängliga H24. Under icke tjänstetid var beredskapen något lägre, men hade huvudmannen Sjöfartsverket betalat för samma tjänst då som man gör idag så hade givetvis Försvarsmakten haft personal på plats med samma beredskapstid som Sjöfartsverket betalar för nu.

Men den tiden är nu förbi sedan Försvarsmakten inte längre har den uppgiften sedan tio år tillbaka.

Härom veckan skrev jag en artikel i BLT om helikopterburen sjöräddning. Omgående skrev Sjöfartsverket ett svar i samma tidning där man i stort sett helt utelämnar den viktiga faktorn kapacitet. Min replik till Sjöfartsverkets sjöräddningschef Noomi Eriksson återfinns i slutet av samma artikel.Dessutom fastnar man från Sjöfartsverkets sida som vanligt enbart i beredskapstid som bara är en av de avgörande faktorerna.

Genast dök frivilligsjöräddarna upp igen med kommentarer om att någon stor helikopterkapacitet inte behövs, eftersom SSRS finns där med sina båtar. Det är givetvis så att båtar är bättre att ta upp en stor mängd nödställda passagerare än helikoptrar…. Men… Det dessa individer helt glömmer bort är att SSRS största båtar med sina 20 meters längd och 30 tons deplacement, även om de är extremt sjövärdiga, inte kan operera i alla väder fritt till sjöss. Vid en motsvarighet till en ny Estoniakatastrof  med sådant väder blir antalet tillgängliga helikoptrar samt dess aktionstid och storlek helt avgörande.

Vid tiden för Estoniakatastrofen förfogade Försvarsmakten över ca 25 större sjöräddningshelikoptrar av typen Hkp 4 och Hkp 10. Eftersom FM då hade uppgiften helikopterburen sjöräddning så fanns där gott om besättningar inklusive ytbärgare att kalla in. Försvarsmakten hade dessutom sjuksköterska ombord vilket medgav att behandling av nödställda (hypotermi m.m.) kunde påbörjas redan i helikoptern av professionell personal. Men det var då, och den möjligheten är idag helt borta då båda dessa helikoptertyper är avvecklade så när som på två Hkp 10. Dessutom har inte Försvarsmakten uppdraget att dimensionera sig för eller att primärt öva och utbilda för att lösa uppgiften sjöräddning  med helikopter.

Det är här jag vänder mig mot retoriken som förs fram av såväl vissa frivilligsjöräddare som Sjöfartsverket då man med en dåres envishet konstant hävdar att Sjöräddningsberedskapen fortfarande är lika bra i dag som den var då. Frågar man vissa frivilligsjöräddare så är dessutom förmågan bättre idag…

Sjöfartsverket har sju sjöräddningshelikoptrar. Försvarsmakten har idag i stort sett inga helikoptrar kvar som idag är godkända för att vinscha personal med, och utbildade besättningar som kan operera med ytbärgare i alla väderförhållanden är nog i stort sett noll.

Trots det hävdar Sjöfartsverkets Noomi Eriksson att ”Försvarsmakten har dessutom i en överenskommelse med Sjöfartsverket förpliktigat sig att ge stöd i form av helikopterresurser vid större sjöräddningshändelser.”

Antingen lever Noomi Eriksson på orealistiska förhoppningar, alternativt så har Försvarsmakten inte varit tillräckligt tydliga med att redovisa faktisk förmåga. Något stämmer i alla fall inte.

 
Debatten om helikopterburen sjöräddning har blivit infekterad. Dessutom genomsyras frågan tråkigt nog av prestige. Min uppfattning är att den rätta vägen att gå är den som maritimutredaren Jan Hyllander har redovisat. Det skulle dessutom få den fördelen att staten får en gemensam flygoperatör, vilket har många fördelar istället för idag då man har tre olika.

Problematiskt utslag i HD

I samband med underrättelseoperationen i höstas fotograferade ett reportageteam från Dagens Nyheter ett objekt som omfattas av skyddslagen och därför inte var tillåtet att vare sig fotografera, avbilda, beskriva eller mäta. Detta observerades av militärpolis vilka stoppade vidare fotografering samt … Continue reading

Återskapa beredskapspolisen

av Claes Arvidsson   ”Åter” har blivit det nya nyckelordet i svensk försvarspolitik. Sverige har åter blivit första prio. Gotland ska återmilitariseras. Åter gäller också – trots resurstillskott – underfinansieringen av ännu ett försvarsbeslut. Inget åskådliggör dock det senkomna uppvaknandet till ett nytt läge (som ju varit nytt många år nu), som att inriktningspropositionen signalerar […]

Idag firar vi våra veteraner

Tillsammans med Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd i Stockholm, skriver jag idag följande på Aftonbladets debatt på nätet:

Idag samlas veteransoldater och deras anhöriga ute på Djurgården. De hedras för insatser de gjort i Sveriges tjänst för fred och säkerhet i andra länder.

Alltför länge har våra veteraner varit bortglömda och osedda av arbetsgivare, politiker och samhälle. De skickas på riskfyllda uppdrag långt från sina nära och kära. Plikttroget genomför de sin tjänst, men möts ofta av tystnad eller misstänksamhet när de kommer hem.

Under den omfattande och långvariga insatsen i Afghanistan ökade dock insikten om behov av stöd och hjälp, både till veteranerna och deras anhöriga. Sedan 2011 gäller ett i tid obegränsat ansvar för de veteraner som skadats eller insjuknat till följd av tjänsten. Alla som behöver psykologisk hjälp ska få det, även om arbetsskada eller nedsatt arbetsförmåga inte kan påvisas. Också anhöriga har nu en självständig rätt till hjälp. Ovissheten och utsattheten är svår också för dem som finns där hemma.
 
Det stora flertalet soldater som genomför skarpa insatser i främmande land stärks av sina erfarenheter. Men det finns också exempel på motsatsen. Män och kvinnor som härjas av sina upplevelser, som sluter sig och helt enkelt inte orkar med. För dem är inte den allmänna sjukvården och omsorgen tillräcklig. De har ett omfattande stödbehov, medicinskt, mänskligt och/eller i kontakten med myndigheter. Och framförallt behöver de möta människor som kan förstå vad de varit igenom.

Regeringen har nu skickat ut den senaste veteranutredningen på remiss. I den föreslås bland annat att civila tjänstemän som sänds ut på internationell insats ska få samma stöd och hjälp som veteransoldaterna och deras anhöriga. Det slitage och de risker som svenska sjuksköterskor möter i kampen mot ebola, är fullt jämförbart med vad soldater utstår i internationella, militära operationsområden. Även biståndsarbetare och räddningspersonal arbetar många gånger under liknande förhållanden.

Försvarsmakten har många anställda ute i internationella insatser. På MSB och Polisen är det färre och på andra myndigheter rör det sig kanske bara om ett fåtal per år. Det är inte möjligt för alla arbetsgivare att erbjuda ett fullgott stöd till dem som tjänstgör internationellt och deras anhöriga. Därför behövs  stöd och vägledning för detta arbete. Ett svenskt veterancentrum med medicinsk, juridisk och annan expertis som samordnar och råder, men som också kan ta sig an mycket svåra fall. De sistnämnda riskerar ofta att falla mellan stolarna, ibland med mycket tragisk utgång.

Just nu har Sverige militär personal i Mali, Adenviken, Afghanistan och på många andra ställen världen över. Det är män och kvinnor som på Sveriges uppdrag sätter sina liv på spel för att göra andras tillvaro säkrare. Ska vi även framgent kunna bidra till global fred och säkerhet måste vår uppskattning och vårt stöd till dessa hjältar motsvara de risker och umbäranden de möter.

Idag firar vi våra veteraner!
 
Allan Widman

 

Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet


Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi


Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.

Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.