Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken […]
Sökresultat för: ida
Afghanistan 2013
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Nystart
När jag startade försvarsbloggen för många år sedan var det en annan offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Sedan dess har ett antal mycket kvalificerade och läsvärda försvarsbloggare sett dagens ljus (ingen nämnd, ingen glömd). Vidare har Försvarsmakten lyft på förlåten genom en rad initiativ på sin egen sajt och en aktiv kommunikation på andras […]
Häng upp spegeln igen Sverker!
Han fick frågan strax före Jul. Svetten trängde fram där han satt i sin bekväma flygplansstol i en av FV Saab 340 på väg norrut till en ceremoni i Kiruna över den norska förolyckade Herculesflygplanet och dess besättning. Han tänkte på de månader, ja år,av sömnlösa nätter och ångestfyllda möten. Lögnerna, svepskälen, utlagda dimridåer, allt för att undvika att säga det som alla hans medarbetare och flera av svenska folket redan visste, förutom alliansen i regeringsställning. Ljuga för svenska folket just före julen? Kommer inte på fråga. Rakryggad satte han sig upp i stolen och sa de förlösande orden ”Sverige kan bara försvara sig på ett ställe under några dagar, sedan måste NATO ställa upp och hjälpa oss” När han kom hem senare på kvällen hängde han upp den spegel han sedan år hade gömt undan på vinden, äntligen kunde han se sig själv i ögonen igen. Att han samtidigt hade återfått majoriteten av svenska officerskårens förtroende i ett enda slag tänkte han inte på då. Bra gjort Sverker…
ÖB växlar upp inför Sälen
Förra veckan avslutade jag inlägget Att ta emot eller ge militär hjälp – med en reflektion om hur ÖB skulle hantera mellandagarnas uppmärksamhet kring generalmajor Karlis Neretnieks uttalande om våra brister inom det området.
Det visade sig att ÖB redan givit en intervju, som handlade om vår värderade uthållighet vid ett begränsat väpnat angrepp. Detta fick Wiseman att mynta begreppet Minimjölksdoktrinen och Chefsingenjören att reflektera om Katten kring het gröt.
ÖB:s klarspråk om den omhuldade förmågan till väpnad strid är välgörande för debatten. Han fullföljer sitt resonemang från Almedalen, som jag kommenterade här. Artikeln i SvD var också var mycket intressant ur flera andra aspekter, som jag kort tänkte beröra här.
För det första är det inte varje dag som tidningsläsaren får inblick i vad Försvarsmaktens hemliga spel avhandlar, och framförallt inte dess resultat. I artikeln refereras scenarier som ett begränsat angrepp som syftar till att ställa Sverige inför fullbordat faktum genom att slå ut en storstad eller tillfälligt kontrollera en del av landets territorium.
För det säkerhetspoiltiska etablissemanget i de baltiska staterna borde resultatet vara nedslående, även om dessa stater är med i NATO. Den som behärskar västra Sverige behärskar inloppen till och från Östersjön, något som är behövligt om NATO ska tillföra marinstridskrafter till Östersjön som stöd till de baltiska staterna. Och den som behärskar Gotland behärskar relevanta delar av Östersjön, som är lika betydelsefullt av samma skäl. Räkna med att de utländska försvarsattachéerna fick arbeta under nyårshelgen.
ÖB väntar sig, enligt tidningen, inte heller någon hjälp från EU, vilket är intressant. Om vi går tillbaka till kvarlevor som Försvarsmaktens underlag till regeringen 2009, så redovisar Försvarsmakten i huvudbilagan sidan 7:
”Utveckling av EU:s säkerhetspolitik innebär att medlemsländerna tar ett allt större solidariskt ansvar för Europas säkerhet. För Sverige innebär detta att Försvarsmakten både ska kunna ge och ta emot stöd från andra länder, även vid operationer i Sverige. Detta ställer krav på utvecklade former för samordning och samverkan inom Sverige, samt mellan länder och institutioner. Sverige bör därför anta Nato:s partnerskapsmål (Host Nation Support (HNS)) som reglerar detta stöd vid operationer i Sverige.”
Det innebär i så fall att Försvarsmakten har en ny linje/kalkyl avseende EU:s förmåga till krishantering, vilket inte stärker tilltron till Solidaritetsförklaringen.
ÖB bekräftade också sin slutsats från i somras, att utan mer pengar blir vi tvungna att lägga ned en försvarsgren. Jag är lite osäker på om det ska tolkas bokstavligen, eftersom Försvarsmakten under de senaste 20 årens nedskärningar har gått på linjen om förmågebredd. Det vill säga att det är bättre att behålla kompetens på bredd, även om antalet förband blir färre av varje slag. Jag berörde 2/3-försvaret inför Sälen 2012 med utgångspunkten att vi fick ta djupa grepp i organisationen, men inte helt lägga ned någon försvarsgren.
Eftersom det inte framgår i intervjun vid vilken tänkt tidpunkt som spelen utspelar sig, så är det inte helt lätt att relatera till våra planer. Jag antar här att det är 2019 som avses, då ju den beslutade insatsorganisationen ska vara fulltalig. Även om de närmare detaljerna inte är kända avseende spelen, så kan vi anta att det minst rör sig om sabotage och bekämpning med robotar av infrastruktur och vitala funktioner (slå ut storstad) samt luftlandsättningar/landstigningar (inta ett geografiskt område). Diskussionerna om uthållighet samt förmågan att ge och ta emot militärt stöd är hursomhelst intressant att jämföra med skrivningarna i Försvarsmaktens underlag inför propositionen 2009 (sidan 5) (Min kursivering och radbrytningar):
”Nationella operationer ska i första hand inriktas mot att hävda territoriell integritet och svenska intressen i närområdet. Beredskap, som i dag genomförs med grundorganisationens resurser, ska efter hand som stående förband sätts upp övertas och upprätthållas av insatsförband som för tillfället inte är ianspråktagna för insats. Sjöterritoriet och luftrummet ska övervakas med sensorer. Fartygsförband och stridsflygförband ska finnas tillgängliga för identifiering och avvisning.
Väpnade incidenter skall kunna mötas. Stående insatsförband och nationella skyddsstyrkor ska ha hög beredskap att skydda och bevaka viktiga samhällsfunktioner och områden av militärstrategisk betydelse inklusive Försvarsmaktens basområden.
Insatsförband ska med hög operativ och taktisk rörlighet kunna förstärka skyddet och bevakningen i hela landet, ha kapacitet att agera vid systematiska och upprepade kränkningar av det svenska territoriet, genomföra operationer där en aktör använder militärt våld mot Sverige samt kunna delta i operationer som bidrar till regional säkerhet i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.
Gotland ska kunna förstärkas och nyttjas för basering av stridskrafter. Markstridskrafter inklusive nationella skyddsstyrkor, ska över tid kunna vara närvarande i Stockholm, Göteborg och Malmö. Inom ramen för de nationella operationerna skall, för att uppnå ökad effekt, förmågan att samverka med andra nationer, myndigheter och organisationer utvecklas.”
Som jag skrev i ett av inläggen kring Försvarsberedningens öden och äventyr, så finns det en betydande risk att vi inte klarar av att rätta till brister i det förra beslutet och samtidigt ta höjd för det förändrade säkerhetspolitiska läget som vi ser teckna upp sig mot skyn med rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk försvarsnedgång.
Sveriges försvar har som vanligt otur med timingen. Med nyligen kraftigt nedskruvade prognoser för den ekonomiska utvecklingen upplevs inte utrymmet för substansiella tillskott särskilt stort. Förutom att anamma en konsekvent strategi att inlemma Ryssland så hårt som möjligt i europeiskt samarbete, så måste vi samtidigt lägga pannan i djupa veck för den händelse detta inte skulle fungera – och komma upp med något som är mer trovärdigt. I början av nästa vecka ska jag föra ett resonemang om en beståndsdel som upptakt inför Sälen 2013.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Dags att sopa mattan ÖB!
ÖB skriver idag om att försvarsmakten endast klarar av att försvara Sverige mot ett begränsatt angrepp i en vecka. Denna situation är väl inte så konstig med tanke på hur försvarsmaktens pengar används och har använts de senaste 15 – 20 åren. Ta bara till exempel de förbandsnedläggningar som tidigare politikerna har beslutat om men som man på de platser ändå valt att bygga upp ny verksamhet igen. Vad kostar inte en sådan karusell? T ex. F 16 som en gång lades ner för att i princip genast återuppstå i LSS kostym och därigenom totalt på garnisonen vara mer personal än innan nedläggningen av F16. Det är dags att ännu en gång lägga ner denna produktionsplats och fördela dess verksamhet på andra platser så att en effektivisering kan nås. LedR, F7 Såtenäs, Linköping är exempel på nya orter som de kan vara på. TU skulle kunna äntligen förenas på en plats i Linköping och JSS till TrängR för den insatsnära logistiken. Vad ska man då göra av Ärna? Jo, det finns ju ett civilt bolag som vill etablera civilt flyg från Ärna. Det vore ju alldeles ypperligt att de tar över hela Ärna för att försvarsmakten endast bibehåller en hangar och uppställningsplatserna vid banorna. Detta för att kunna ha incidentberedskap från denna plats och därigenom kunna skydda vår huvudstad vid behov. Denna gör ändå att man kommer att spara stora summor pengar samtidigt att man ändå upprätthåller incidenten över Stockholm. JSS delar som finns på Ärna idag platsar ju som hand i handsken i den insatsorganisation som TrängR upprätthåller. Sannolikt skulle de behöva vara på F7, Såtenäs, F7 Karlsborg och på Örebro flygplats för att ge den service som idag ges. Dessutom så skulle TrängR kunna få större kompetens inom internationell logistik än vad de har idag samt att logistikskolan får lärare inom detta område.
Nåja, såhär kan man bolla med samtliga förbands organisationsdelar fram och tillbaka, precis som Johan Wiktorin gjort på Försvar och Säkerhets blogg med F7. F17 och F 21 kan ställas i samma dager men frågan är varför försvarsmakten inte gjort och delgett en etablissemangsstudie motsvarande den som genomförts i Danmark? Fram för en öppnare diskussiotion och bort med den lokala småtrångheten som idag präglar försvarsmakten och som inte gagnar någon förbandsort.
Gott nytt år på er alla och med fortsatt diskussion framöver.
Den maritima dimensionen i asiatisk geopolitik
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Att ta emot eller ge militär hjälp
Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 –15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.
Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.
Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.
Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:
Avsikt – Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.
Förmåga – Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.
Tillfälle – Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.
Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) – Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:
”Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.
Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.”
Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna?
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Stresstest
Kärnkraftens betydelse för vårt samhälle kan knappast överskattas. Efter höstens stresstester avslöjades i mitt tycke pinsamma förhållanden ifråga om säkerheten och den ständiga oviljan till samarbete mellan viktiga myndigheter. Hade en debattare om detta i Expressen på Lillejul, men serverar här en något längre version.
En God Jul till alla, men särskilt till dem som på Sveriges uppdrag vaktar långt borta.
Allan Widman
Äntligen!
Karl-Bertil Officers julafton
Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann.
På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.
Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.
Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften ”Aktas! Obligatoriskt avtal!” på kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde – se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.
Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.
En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.
Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.
Det var nu som Karl-Bertil fattade sitt beslut.
Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.
Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig.
Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006.
I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.
Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.
Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
”Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!”
”Å”, svarade Karl-Bertil yrvaket, ”det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså.”
”Stackars major”, sa hans försvarsminister, ”ska han arbeta och slita på själva julafton också.”
”Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet”, sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.
Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:
TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.
I officersmässen var julstämningen i full gång. Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.
”En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!” ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.
”Nu är granen klar!” sa försvarsministern, ”Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!”
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.
Efter maten sa Karl-Bertil:
”Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut.”
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. Hans yttrande var ingen lögn – han tänkte verkligen på sina dokument.
”Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg”, sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
”Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten”, sa den glöggfryntlige migrationsministern.
”Tack snälla stasrådet, men det behövs inte”, sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
”Kör in till staden!”
Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.
Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
”Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?”
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. ”V-vadå…jaa… hurså…?”
”Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!”
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de sina.
Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
”Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . .”
En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar – som Karl-Bertil Officer redan betalat.
Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.
Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
”Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567…ambassaden i Kabul? … jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . ..”
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
”UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias!”
”Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!”
”Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!”
”Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!”
”Men kära nån”, sa försvarsministern, ”hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som är militär chef här?”
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar.”
”Är du inte klok, major!”
”Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar.” ”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!” Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.
”Men migrationsministern”, protesterade Karl-Bertil, ”du sa ju själv att du inte ville ha dem!”
”Sa och sa! Det var ju mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?”
”De står förprickade i en bok”, sa Karl-Bertil.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”
”Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas.”
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!
Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!”
Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.
Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?
Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.
Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
”Kan vi få tala med utrikesministern?” sa migrationsministern. ”Det gällde ett skyddspass.”
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
”Goddag”, sa migrationsministern generat. ”Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar.”
”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Bertil, ”men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det.” Utrikesministern stod och gapade.
”Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha ett fikon?”
”Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går”, sa ministerns fru. ”Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade.” ”Ja, vi brukar säja det när dom ringer”, sa utrikesministern. ”Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!”
När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
”Vår major är en god människa”, löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
”Det var en välsignad jul”, sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 7)
Idag presenterades statsrådets redogörelse i Finland avseende säkerhets- och försvarspolitiken. En diger läsning för den intresserade, och ett måste för Försvarsberedningens ledamöter.
”Tryggandet av Finlands säkerhet förutsätter att man använder sig av en omfattande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk metodarsenal.”
kan vi läsa i sammandraget. De övergripande slutsatserna om omvärlden när det gäller exempelvis USA, Kina, Europa, befolkningsökning och klimatförändringar ansluter till den som en regelbunden läsare av morgontidningarna eller lyssnare till Sveriges Radio P 1 ständigt möter.
På nivå under dessa slutsatser finns det några intressanta saker att notera. När det gäller utvecklingen av försvaret, så uppfattar man att Finlands säkerhetsmiljö är stabil för närvarande. Hotet om storskalig användning av militära maktmedel är litet, men kan inte helt uteslutas. Landet bör även framöver sörja för sin egen försvarsförmåga = ingen NATO-anslutning.
Försvarsförmågan används för att skapa en tröskel för användningen av militära medel, eller hot därom. Finland förbereder sig därför på att avvärja dessa hot, och upprätthåller därför samtliga kapacitetsområden inom sitt försvarssystem.
År 2015 ska den egna krigsmakten bestå av 230000 personer (Sverige 55000 – 2019), vilket är en reducering med drygt 1/4. Försvaret ska även i framtiden vila på territorialförsvar och allmän värnplikt. Ett tredje ben blir deltagandet i de internationella samarbetena som NORDEFCO, EU:s stridsgrupper och NATO Response Force (NRF). För att bibehålla kapaciteterna bedömer statsrådet att resurserna för materielinvesteringar bör förstärkas med 150 milj Euro/år relativt planerna från 2016, utöver indexjustering.
Avsnittet om Ryssland är förstås en intressant läsning. Ryssland är Finlands största handelspartner och det finns ett omfattande utbyte på många plan. I Finland anser man att Rysslands försvars- och säkerhetspolitik drivs av antagandet att USA och NATO kan hota landets intressesfär (ung. forna Sovjetunionen) och därmed Ryssland stormaktsställning. På sidan 40 kan vi läsa följande:
”Rysslands strategiska mål är att återta sin ställning som internationellt erkänd militär stormakt. I landet har ett storskaligt program för reformering av beväpning och materiel inletts, vars syfte är att en tredjedel av statens utgifter ska gå till försvaret och den inre säkerheten.”
och på sidan 41:
med det militära tyngdpunktsområdet. Truppförflyttningar är i Ryssland en integrerad del av de väpnade styrkornas strategiska övningar”
Det är en beskrivning som jag delar. Det södra strategiska kommandot är just nu det viktigaste för Ryssland, inte minst med tanke på spänningarna mellan Armenien och Azerbaijan som jag berört tidigare liksom Dagestan. Men, omvärlden gör klokt i att inte bortse från just förmågan till att skifta tyngdpunkt. Inte minst excellerar Ryssland när det gäller järnvägstransporter. Vidare har Finland klart identifierat den ryska avsikten att rusta upp krigsmakten kraftigt. Prioriterade områden anges som kärnvapen, rymd- och flygresurser.
Redogörelsen innehåller också ett avsnitt om krigföringens utvecklig, där det betonas att gränserna mellan politisk påtryckning och krigföring blir mer diffusa. Mycket sker enligt rapporten i informations- och cybermiljön. Vidare skriver man:
, vilket är en liknande slutsats som Storbritannien dragit nyligen.
Arktis har naturligtvis ett särskilt avsnitt, där Ryssland bedöms motverka Kinas och NATO:s närvaro i området. Det finska statsrådet bedömer intressant nog att en väpnad konflikt i Arktis är osannolik.
Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma att Finland nu mycket tydligt uttrycker att landet eftersträvar ett omfattande bilateralt samarbete med USA. Världen har förändrats mycket sedan VSB-pakten.
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Vår biometriska framtid är här
Storföretaget IBM släppte precis sin årliga spaning om hur informationsteknologins förändrar vår framtida värld. I år handlade det om hur datorerna ska kunna imitera våra sinnen inom fem år. Vår biometriska framtid befinner sig på stark frammarsch.
Vi ska kunna känna olika slags material som olika slags tyger i en klädaffär på nätet. Genom vår telefon kan vibrationer med varierade frekvenser sändas som upplevs som om det vore linne eller bomull.
Genom att lagra bilder i databaser kan vi assistera vår syn. Det kan hjälpa en läkare att upptäcka hudcancer genom att en terminal jämför fotografier av patienten med tiotusentals bilder på hudytor med hudcancer.
När det gäller hörseln, så tror forskarna att de exempelvis ska kunna urskilja små barns behov genom en kombination av ljudupptagning som matchas med redan insamlad data från övervakning av barns hjärn-, hjärt- och lugnaktiviteter. I realtid ska en smart telefon kunna tala om för föräldern om barnet är hungrig, sjuk eller längtar efter närhet.
På liknande sätt ska din telefon kunna tala om att du är på väg att bli sjuk genom att ”lukta” på molekylerna i din andedräkt. Datorer ska också kunna manipulera smaker för att få människor att äta så nyttigt som möjligt.
Fascinerande perspektiv onekligen, men en viktig fråga är hur detta kan användas mot oss eller hur detta kan hjälpa oss att försvåra hot mot vår säkerhet och trygghet som grov organiserad brottslighet, terrorister eller främmande underrättelseverksamhet.
På sitt sätt är framtiden redan här. Det ryska företaget Speech Technology Center annonserade stolt i förra veckan att företaget sålt och implementerat världens första kombinerade röst- och ansiktsigenkänningssystem på nationell nivå genom en affär med Ecuador.
Företaget uppger att precisionen i röstigenkänningen är 97 %. Under ett avlyssnat samtal kan en operatör i efterhand märka rösten och få den jämförd med rösterna i databasen. På samma sätt kan ett inspelat hot jämföras med en misstänkts röst i ett förhör.
Det är ju inte helt säkert att det måste vara en misstänkt i ett förhör, om vi jämför med våra egna erfarenheter, där människor ”topsats” utan skälig misstanke under en del uppmärksammade förundersökningar i jakt på DNA-matchning.
Företaget uppger dessutom att teknologin ska göra det möjligt att urskilja ansikten som är förändrade genom exempelvis plastikkirurgi. Om det är möjligt, så är det en stor hjälp när det gäller mycket ljusskygga personer. Där kan det gå lång tid mellan olika spaningsfotografier, och en misstänkt terrorist eller underrättelseoperatör kan ha lagt på sig tio-femton kilo på ett par år, färgat håret och/eller odlat skägg.
Men tekniken kan naturligtvis användas för att lyssna på journalister och deras källor, spåra den elektroniska kommunikationen hos människorättsaktivister eller varna när två kända ansikten i form av fackföreningsledare går in genom en port för ett möte. Denna teknik blir med utvecklingen allt mer tillgänglig för stater, som tidigare inte hade råd med denna omfattning av övervakningsmöjligheter.
Det är ingen tvekan om att vi väljer själva var gränsen ska gå i balansen mellan skyddet för vår personliga integritet och det allmännas intresse att skydda oss mot de som hotar oss. Här är det frågan om politiken och juridiken kan hålla jämna steg med den teknologiska utvecklingen. Den försvåras också av vår bristande förståelse för hur privat lämnad information kan användas. Diskussionen om biometrins ökade betydelse för vår säkerhet och begränsningar måste hållas levande, bland annat på Försvar och Säkerhet.
Fotnot: Det är verkligen ett ödets ironi att en numera väl utvecklad övervakningsstat som Ecuador härbärgerar sin anti-tes Julian Assange på sin ambassad i Storbritannien. Vad blir syntesen enligt Hegel?
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Strategisk vindkantring
Så här i juletid kan det vara läge att tipsa den omvärldsintresserade om något att läsa under helgerna. Ett alster som redaktören vill slå ett slag för är skriften Strategisk vindkantring som nyligen publicerades inom ramen för Akademins projekt Svensk säkerhet efter 2014.
Det är ledamöterna i avdelning VI, Johan Tunberger och Jan Blomqvist som gör en intressant genomgång om möjliga utvecklingar i världen de närmaste decennierna.
Skriften börjar med olika utblickar kring olika fenomen som Arktis ökade betydelse, den arabiska våren och utvinningen av skiffergas som kommer att rita om energiberoenden och säkerhetspolitiken på ett sätt vi inte kan överblicka. De stora staterna USA, Kina och Ryssland går författarna igenom på ett sätt som gör det begripligt och kondenserat även för den som inte tänkt så mycket på dessa tidigare. Givetvis fortsätter Tunberger och Blomqvist sitt ständiga arbete med att försöka förklara begrepp som rupturer och malströmmar för den intresserade.
Med avstamp i den dystra triangeln Mindre USA i Europa – Nationalistiskt Ryssland och Europeisk fragmentering resonerar författarna om möjliga scenarier, där vi som läsare uppmanas att reflektera över vad detta betyder för svensk säkerhetspolitik. Scenarierna har namn som Eurokris 2.0 och Stora Oredan 2.0 och beskriver fullt möjliga händelseutvecklingar i stort. För svensk del är själva huvudfrågan vad olika slags framtider ställer för krav på den egna svenska kapaciteten. Att USA och de större europeiska staterna har något omedelbart gripbart på plats i vårt närområde blir mer och mer osannolikt över tiden, om vi undantar det gemensamma robotförsvaret i bland annat Polen.
Ge någon du tycker om, något att tänka på under helgerna genom att ladda ned skriften här.
Den optimala utbildningen
- Utbildningen är för dyr, eftersom den bedrivs vid en extern högskola, vilken dessutom får betalt av Försvarsmakten för att genomföra utbildningen. Betalar sjukhusen idag till Karolinska Institutet för att de utbildar läkare?
- Utbildningen är alltför teoretisk och innehåller en massa akademiska kunskaper som en fänrik inte behöver för sina första år.
- Den nyblivne fänrikens yrkeskunskaper inom sitt arbetsområde sägs vara mycket låga.
Nu höjer vi ambitionen!
Efter Trettonhelgen kommer vi att stänga denna adress och lyfta över bloggen till Krigsvetenskapsakademins domän. Bloggen kommer att byta från Blogger till Wordpress i samband med detta. Du kommer att få lägga ett nytt bokmärke för Försvar och Säkerhet. Detta är ett led i Akademins satsning på digitala medier, och hemsidan kommer att få ett nytt utseende med ett par nyheter. Mer om detta senare via hemsidan.
Redaktören ingår också i Krigsvetenskapsakademins delegation till Rikskonferensen i Sälen i mitten av januari. Presidiet representeras av Fil Dr Gunilla Herolf som bland annat ska diskutera EU:s säkerhetspolitik. Vidare ska konteramiralen Göran Larsbrink hålla anförande om omvärlden och svensk försvarspolitik. Jag ska bevaka konferensen för Akademin och bloggens läsare. Tips på särskilda frågor att bevaka mottas tacksamt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Riskfylld verksamhet och fara för tredje man
Militärpolischefen förtydligar
Med anledning av ”ett antal händelser som utretts och fortfarande är under utredning av militärpolis” har Försvarsmaktens Militärpolischef haft ett samtal med chefsjuristen (C JUR). Det har väl undgått få läsare att det varit diskussion om militärpolisens roll i ett nyligt vådaskotts-ärende där en militärpolis själv anmälde en officer till åklagare? Sedermera dömdes officeren för framkallande av fara för annan.
C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.
Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.
”
2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.
2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta.”
Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.
”
2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.
[…]
2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.
[…]”
Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.
”
2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare.
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.
3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:
- Vad har hänt?
- Vilken misstankegrad föreligger?
- Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.
Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:
- Vad har hänt?
- Vilken misstankegrad föreligger?
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.
Förolämpad av NOR
Följande står att läsa på F-book idag. I går tilldelades jag utmärkelsen NOR för lång och trogen tjänst (30 år i statlig tjänst). Jag har tidigare fått besked om att detta kommer att ske i år. Därför ringde jag ansvarig på HKV för en vecka sedan och frågade när utdelningen skulle ske. Till svar fick jag. -Vi har köpt en klocka till dig, du kan komma och hämta den när du vill. Jag sa då lite förbluffad/besviken att jag inte har någon inpassering till HKV (mitt hemmaförband) och fick då beskedet att – Då får du hämta den i receptionen. Så jag åkte dit igår och fick, i entrén, denna klocka av en dam som sa – Ja grattis då. Om någon tror att Försvarsmakten är bra på traditioner och ceremonier – glöm det. Sämst är HKV. Det har i dag blivit en osynkroniserad organisation som är skrämmande dålig på att ta hand om sin personal. Känslan jag hade när jag åkte hem från denna s k NOR-utdelning igår var att jag var förbannad. Det strul och den attityd jag bemötts av från HKV och HRC hela denna höst är anmärkningsvärd. Tack och lov ska jag börja på LSS i Uppsala efter nyår. Det ska bli riktigt skönt att lämna den inkompetenta organisation HKV utgör. Hoppas någon av mina vänner som har något slags inflytande på HKV läser detta. Hejdå Humorkuben – hoppas vi aldrig ses igen. Är det så här vi vill ha det?
Syrien – nära kokpunkten
Det brutala kriget i Syrien fortsätter. Det torde nu ha skördat mer än 50000 dödsoffer, eftersom regimens förluster inte är inräknade i de tal vi konfronteras med dagligen. Vi kan också anta att antalet skadade är minst det femdubbla och vi har uppgifter om att cirka 500000 har flytt landet. Till detta kommer ytterligare kring 1,5 miljoner internflyktingar.
Sedan det senaste inlägget om C-vapen har en hel del hänt. USA har mycket riktigt fört upp Jabhat al-Nusra som en global terroristorganisation med band till/en filial till Al Qaida i Irak. Detta sker samtidigt som landet samtidigt erkänt den nya Nationella Räddningsfronten som det syriska folkets legitima företrädare. På så sätt har den amerikanska administrationen blivit tydligare om vem som är vad. I USA pågår en diskussion om kriget blivit förvärrat av att landet inte aktivt blandat sig i konflikten eller om en alltför tidig inblandning hade resulterat i ännu fler jihadister.
Det är uppenbart att det pågår diskussioner mellan Ryssland och USA om Syrien, både öppet och bakom stängda dörrar. För första gången har nu Ryssland officiellt via sin vice utrikesminister Michail Bogdanov tagit upp temat att Assad börjar förlora kontroll och att det inte går att utesluta att hans motståndare vinner. I iransk media, kontrollerad av Revolutionsgardet, har det samtidigt förekommit uppgifter om att Ryssland har levererat så kallade Iskander, ett ballistiskt robotsystem med god prestanda, till Syrien som svar på besluten av NATO-länderna USA, Tyskland och Nederländerna att skicka totalt sex luftvärnsbatterier av typen Patriot till Turkiet. Det är inte troligt att Ryssland levererat så kvalificerade system med tanke på den uppenbara risken att någon annan kan ta över dem.
En annan intressant utveckling är det faktum att Syrien utfärdat arresteringsorder mot förre libanesiske premiärministern Saad Hariri och ett par personer för finansiering av terrorism. En begäran om en internationell arresteringsorder har skickats till Interpol, som nu behandlar denna i sin interna byråkrati. Saad Hariri svarade i sin tur med att kalla Bashar al-Assad för ”ett monster”. Detta sker samtidigt som situationen blir allt mer explosiv i norra Libanon kring hamnstaden Tripoli, där miliser lojala med respektive sida i Syrien har utkämpat flera skärmytslingar den senaste veckan.
Mycket uppmärksammat det senaste dygnet har också uppgifterna om att den syriska regimen avfyrat SCUD-robotar blivit. Såväl amerikanska som NATO-källor har anonymt angett detta. Det är än så länge svårt att bekräfta dessa uppgifter. Det syriska utrikesdepartementet förnekar att så är fallet och menar att uppgifterna är konstruerade för att försvaga Syriens ställning i det internationella samfundet.
Lika uppmärksammade har uppgifterna om en massaker på alawiter i Aqrab blivit. Upp emot 125 människor ska blivit mördade enligt dessa uppgifter. En del bedömare menar att detta är den första striden inom den alawitiska grupperingen i landet. En allmän bild tycks vara att det är den regimtrogna milisen Shabiha som skulle gjort sig skyldig till detta. Här är det återigen svårt att veta vad som är sant. På sina håll i Syrien har denna milis blivit förskjuten av regimen på grund av sitt uppträdande, och det finns uppgifter om att dessa band istället gått med på rebellsidan under koncept som vi sett alltför många gånger förr: Det spelar ingen roll vilken sida vi slåss på, bara vi får känna makt.
Vart leder allt detta oss? Närmare ett crescendo antagligen. Frågan är bara i vilken form. Det kan vara värt att minnas president Assads kusin Rami Makhlouf som efter ett par månader in i konflikten hotade att situationen skulle kunna leda till krig i Mellanöstern om regimen blir alltför pressad. Ett citat var:
“If there is no stability here, there’s no way there will be stability in Israel”
De tunga/farliga vapensystemen som regimen förfogar över är kanske det som kan bli den utlösande faktorn. Syrien kan välja att föra över sådana till Hizbollah, vilket innebär ett israeliskt ingripande. Landet kan också välja att anfalla Israel med robotar i en sista desperat manöver som jag berörde i det allra första inlägget om Syrien. Här är det viktigt att komma ihåg att aktörers beslut tas på andra sätt och med andra värderingar än våra.
En tredje intressant aspekt är ett militärt ingripande från omvärlden. De kan ske överraskande i defensivt syfte som den ryska operationen i Kosovo 1999. Den skulle i denna situation kunna innebära att omgivningen bestämmer sig för att exempelvis säkra de syriska C-stridsmedlen. En sådan operation skulle dessutom kunna ske tillsammans eller i varje fall parallellt med ryska och amerikanska förband. Då skulle det på syrisk mark kunna finnas regimtrogna enheter, jihadister, mindre radikala rebeller, ryska förband jämte västliga förband liksom enheter från exempelvis Qatar, Jordanien och Turkiet samt också Hizbollahgrupper och iranska Qudssoldater.
Jag bedömer fortfarande att vi får se en ytterligare ”libanisering” av konflikten. Snart väntar stora strider kring Aleppo och Damaskus. Om regimen fortfarande då kan driva utvecklingen i någon mån, så är en eskalering av konflikten i riktning Libanon den troligaste händelseutvecklingen. Om det också kompletteras med överföring av tyngre robotsystem till Hizbollah med åtföljande ingripande från Israel, så har vi det farligaste scenariot.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet