En kollision, en Hans-Fredrik, en presschef och myten om brödseglarregeln



Idag skriver jag krönika i BLT som du kan läsa HÄR. Ämnet avhandlar i huvudsak händelsen då vägfärjan mellan Karlskrona och Aspö körde rakt in i sidan på HMS Carlskrona.


Medias i vissa fall undermåliga hantering av frågan bedömer jag i huvudsak beror på bristande kompetens inom området. Den aktuella dagen noterade jag ett antal oerhört märkliga uttalanden. Men det är två personer som utmärker sig mer än alla andra i sammanhanget.

Hans Fredrik Samuelsson

Den första, en privtperson vid namn Hans Fredrik Samuelsson. Den aktuella dagen förekommer han i ett stort antal olika intervjuer i media. Tyvärr bidrar intervjuerna med honom att det sprids en felaktig bild av situationen. När ni läser detta så ska ni komma ihåg att det är Aspöfärjan som har kört rakt in i babordssidan på HMS Carlskrona. Aspöfärjan var således otvetydigt väjningsskyldig!

I Expressen säger Hans Fredrik att:

-Hade färjan inte bromsat så hade HMS Carlskrona träffat färjan misskepps, det kunde blivit väldigt allvarligt.

– Det kunde slutat riktigt illa om Carlskronas stäv träffat den mindre färjan midskepps….

I BLT säger Hans Fredrik att:

– Det här är en fruktansvärd händelse. Om inte färjan hade slagit back utan fortsatt framåt 10-20 sekunder till hade den träffats midskepps. Då hade färjan som är flatbottnad vält, säger Hans-Fredrik Samuelsson, som var ombord på färjan

Men det absolut värsta utspelet tilläts Hans Fredrik att göra i P4 Blekinge direktsändning. I inslaget förmedlades felaktiga uppgifter om diverse sakförhållanden blandat med osakliga påhopp, vilket senare publicerades på webben. Hans Fredrik hävdade att Marinens personal både är vårdslösa och okunniga, och lyfte fram sin egen kompetens eftersom han hade gått på sjökrigsskolan på 60-talet…

Efter påpekande om osaklighet så klippte SR P4 Blekinge bort halva inslaget, den delen som innehöll de värsta påhoppen.

Nu har @P4Blekinge korrigerat/ klippt ner inslaget och tagit bort de rent felaktiga påståendena om skuld i ärendet. pic.twitter.com/pECsnO2l1i

— Skipper (@Twitt_Skipper) 6 maj 2016

Bengt Olsson, presschef på Trafikverket

I min krönika i BLT nämner jag presschefen på trafikverket med anledning av hans uttalande i Sydöstran.

Eftersom jag knappt trodde mina ögon när jag läste dessa i sammanhanget absurda påståenden så ringde jag upp Bengt Olsson för bloggens räkning, och bad honom förklara vad han egentligen menade, och ge honom en chans att korrigera det hela om han möjligen hade blivit felciterad.  Här nedan återfinns intervjun med Bengt Olsson. (S=Skipper B= Bengt Olsson)

S: Jag läser ett uttalande från dig i tidningen Sydöstran där du säger att ”Högerregeln gäller, men sedan handlar det om yrkestrafik kontra vanligt trafik och så kommer marinen in också med sina regler…” Jag undrar vad du egentligen menar med detta?

B: Ja, det är ju så här att det finns, det finns, regler för sjöfarten som, som, där, många saker spelar in, så att jag, jag kan inte redogöra för dom, det var det jag sa till dom.

S: Ja, men du har ju sagt här att det handlar om yrkestrafik kontra vanligt trafik och så kommer marinen in också med sina regler?

B: Ja, det var, det var, jag tänkte på fritidsbåtar…. För där… Det är ju så att yrkestrafik har ju företräde framför fritidsbåtar till exempel.

S: Ja, men det här är ju ett örlogsfartyg, och det här fartyget är dessutom betydligt större än Aspöfärjan.

B: Ja, och det, och det jag sa när det gäller…. Vad sa du att du ringde ifrån?

S: Jag ringer för en webbsida som heter Skipper, som skriver om försvarsfrågor. 

B: Ja… För grejen är så här, det jag sa till dom att jag kan inte hur det ser ut för örlogstrafik… Om dom har någon egen, några egna regler, det var det jag sa. För, det kan jag inte. Så det var på en rak fråga från reportern.

S: Okej, för här framstår det som att du har sagt att marinen också kommer in med sina regler, alltså att det skulle finnas andra regler som gäller för marinen?

B: Ja… Inte vad jag vet, inte om såvida inte det är krigstillstånd, och det lär det inte vara i Sverige.

S: Nej, men vad är din uppfattning nu då? Det är alltså att högerregeln gäller, dvs att Aspöfärjan således var väjningsskyldig, eller har du någon annan uppfattning?

B: Jag har inte haft någon uppfattning över huvud taget. Jag vet inte, jag har inte velat uttala mig , eller trafikverket har inte velat uttala sig kring skuldfrågan eller vad som har hänt. Det som händer nu är att det blir en utredning på det här och det ska intervjuas en massa människor, dels säkert på Carlskrona, men dels också på Yxlan, dom som är yrkesarbetande på Yxlan … Det kommer att ta en stund innan det är utrett.

S: Ja, visst är det så, men anledningen till att jag ringde är att där du är citerad så framstår det som att du menar att andra regler än ”högerregeln” som har spelat in här, d.v.s. yrkestrafik kontra vanlig trafik och att marinen skulle ha egna regler, men det stämmer ju inte?

B: Nej…. Grejen är ju så här, det det…

S: Det är ju inte korrekt.

B: Nej… Det är inte korrekt.


Marinen har givetvis inte några egna sjövägsregler! Hur skulle det se ut?

Myten om brödseglarregeln 

Kopplat till ovanstående så kan det vara på sin plats att belysa påståendet om yrkestrafik kontra vanlig trafik särskilt! Det grundar sig nämligen på ett helt felaktigt och livsfarligt påstående. Nämligen myten om brödseglarregeln.

Den härstammar från diverse utbildningar i förarintyg motsv. runt om i landet, där väldigt många utbildare förmedlar budskapet att:

”den som seglar för sitt nöje skall hålla undan för den som seglar för sitt bröd”

Andemeningen med att lära ut detta är i grunden god, då det handlar om att fritidsbåtar ute i skärgården inte ska hindra yrkessjöfarten. Men problemet är att det inte finns någon sådan regel, och den som förmedlar detta har uppenbart helt förträngt att en fritidsbåt kan vara en lyxjakt på 180 meter som möter en sju meters taxibåt i yrkestrafik.

Om man ska tillämpa brödseglarregeln så ska alltså en 180 meter lång privatägd lyxjakt, oavsett vem som är väjningsskyldig, hålla undan för den lilla taxibåten. Att förmedla sådant är både fel och farligt. Dessutom är det i vissa fall helt omöjligt att avgöra vem som är yrkes- respektive fritidsskeppare när man möter varandra i skärgården.

Myten om brödseglarregeln, som tyvärr har slagit rot, måste alltså avlivas!

Mytbildningen kan förmodligen härledas till Internationella sjövägsreglerna (International Regulations for Preventing Collisions at Sea) regel 2 och 9.

I Regel 2 – Ansvar framgår att:

a) Den som brister i gott sjömanskap kan enligt sjölagen ställas till ansvar även om någon sjöolycka ej inträffat. Paragrafen är även tillämplig på t.ex. en förare av fritidsbåt. Med vanligt sjömansbruk eller gott sjömanskap avses bland annat: Hålla lämplig fart och lämpligt passageavstånd, hålla undan i god tid och med bestämd manöver, lämna plats för stora och svårmanövrerade fartyg, hålla noggrann utkik horisonten runt m.m. Jämför reglerna 5, 6, 7 och 8.

b) Enligt denna regel skall t.ex. en fritidsbåt hålla undan för sådant fartyg som till följd av sitt djupgående, sin storlek eller liknande orsaker inte kan hålla undan, även om fritidsbåten enligt andra regler inte är väjningsskyldig. Regeln kan vara tillämplig även i en situation mellan fritidsbåtar.

Regel 9 – Trånga farleder framgår att:

b) Fartyg med längd under 20 meter eller segelfartyg får ej hindra genom- farten för fartyg, som kan säkert framföras endast inom en trång farled.

Internationella sjövägsreglerna reglerar inbördes skyldigheter mellan fartyg av olika storlek vid olika tillfällen. Men några regler runt brödsegling finns inte! Det som Bengt Olsson hävdar i min intervju, d.v.s. att Det är ju så att yrkestrafik har ju företräde framför fritidsbåtar till exempel” – det är ett helt felaktigt påstående!


Lite mer om inbördes skyldigheter och signaler

Ovanstående beskrivna regler är således inte applicerbara på situationen där Aspöfärjan körde in i sidan på HMS Carlskrona. Inte ens om HMS Carlskrona nu hade varit en fritidsbåt, så hade det varit mycket tveksamt att applicera ovanstående regler Aspöfärjan har vid den aktuella platsen för kollisionen både manöverutrymme, och är inte hämmad av sitt djupgående. Exakt vad som anses vara en trång farled finns ej definierat, utan får bedömas i varje enskilt fall. Min bedömning är att farleden inte kan anses som trång i det aktuella fallet.

Reglerna är i huvudsak tillämpbara i andra sammanhang än vid den aktuella händelsen. Exempel kan vara en oljetanker eller ett annat fartyg med mycket stort (och därmed begränsande) djupgående i en trång farledsränna. Det kan även handla om en ”finlandsfärja” i ett trångt delavsnitt i Stockholms skärgård, så som exempelvis passagen vid Oxdjupet på väg till/från Stockholm. Men det kan också handla om ett örlogsfartyg i en trång farled inomskärs, där det inte finns något manöverutrymme. Då skall mindre båtar hålla undan (enligt regel 2 samt 9).

I de fall man som stort fartyg på något sätt är hämmad i sin navigering/manövrering så skall man dessutom hissa aktuell dagersignal, och på natten tända tillämpliga lanternor. Det här är dock något som stora fartyg generellt sett är mycket dåliga på att använda även om de borde det betydligt oftare.

Lanternor på fartyg med begränsad manöverförmåga (röd-vit-röd runtlysande lanternor)

Dagersignal på fartyg med begränsad manöverförmåga (klot-romb-klot hissad i masten)

Fartyg hämmat av sitt djupgående (tre röda runtlysande lanternor)
Dagersignal på fartyg som är hämmad av sitt djupgående (cylinder hissad i masten)

Signalflagga D (David) = ”Håll undan för mig, jag manövrerar med svårighet”



Regelverket

När det gäller kollisionen så kan jag rekommendera den intresserade, samt övriga, att ta del av nedanstående regler, som kan ha relevans i samband med kollisionen. En (eller flera) av dessa har bedömt ej tillämpats av den aktuella vägfärjan. 
I huvudsak kan kollisionen härledas till:

Regel 15 – Skärande kurser 
När två maskindrivna fartygs kurser skär varandra så att det innebär risk för kollision, skall det fartyg, som har det andra på sin egen styrbordssida, hålla undan för det andra fartyget och skall, då förhållandena så medger, undvika att gå för om detta.

Men även nedanstående regler kan på ett eller annat sätt ha betydelse i sammanhanget:

Regel 6 – Säker fart
Varje fartyg skall alltid framföras med säker fart, så anpassad att det kan vidta lämplig och effektiv åtgärd för att undvika kollision och kan stoppas upp inom en distans avpassad efter rådande omständigheter och förhållanden.


Regel 7 – Risk för kollision

Varje fartygs kall utnyttja alla tillgängliga medel, som med hänsyn till rådande förhållanden och omständigheter bedöms lämpliga för att avgöra om risk för kollision föreligger. I tveksamma fall skall sådan risk anses föreligga.

Regel 8 – Åtgärd för att undvika kollision
Varje åtgärd för att undvika kollision skall vidtagas i enlighet med regler- na i detta kapitel och skall, då förhållandena så medger, utföras bestämt, i god tid och med noggrant iakttagande av gott sjömanskap.

Regel 16 – Fartyg som skall hålla undan Varje fartyg, som är skyldigt att hålla undan för annat fartyg, skall såvitt möjligt i god tid vidta bestämd åtgärd för att gå väl klart.  

Avslutning

Haverikommisionen har beslutat att inte genomföra en utredning. Istället blir det ett ärende för polisen att utreda.
Jag kan som avslutning rekommendera alla skärgårdsbor och båtfolk att ta del av den information som Försvarsmakten riktar till er. Viktig och bra läsning!
Dagens krönika blev för övrigt den mest lästa på BLT.se


Kollektivavtalsfrågan engagerar

I min roll som Försvarsmaktens produktionschef har jag den senaste tiden fått ett antal mejl med anledning av den pågående översynen av kollektivavtalen. Alla har fått ett personligt svar och det har varit en bra och konstruktiv dialog. Jag hör … Continue reading

Underrättelsehaveri?

Reflektion
The Wall Street Journal publicerade under den gångna veckan (V618) två (1, 2) artiklar med den avgående SACEUR,Supreme Allied Commander Europe, General Philip M. Breedlove. En stor del av de båda artiklarna åtgår till att beskriva vad som kan benämnas som ett ”underrättelsehaveri”, då det gäller både USA och NATO förmåga att förstå och förutsäga Rysslands agerande. DevinNunes (rep.), ordföranden i den Amerikanska kongressens underrättelsekommitté, har beskrivit detta som det största underrättelse misslyckandet sedan den 11 september 2001, vilket ger en aning om magnituden av underrättelseunderläge man bedömer befinna sig i.
Dock påtalar SACUER att man besitter viss underrättelseförmåga på den strategiska nivån avseende Ryssland, såsom om dess kärnvapenförband o.dyl. Dock får man nog anse att de saknar en relativt stor inhämtnings- samt bedömningsförmåga även på den strategiska nivån, då man gång på gång har misslyckats att förutse Rysslands agerande. Till underrättelsetjänsternas försvar så får man nog se det som relativt svårt att förutse, då det är en så begränsad mängd individer i Ryssland som fattar de avgörande besluten, så att förutse blir mycket svårt, om man t.ex. ej har en källa inom denna cirkel.
I sammanhanget vad avser strategisk inhämtningsförmåga, kan det vara värt att påtala att Försvarets Radio Anstalt, FRA, kände till att en konflikt var på väg att utbryta i Georgien2008, genom dess riktade inhämtning mot det ryska ledarskiktet. Detta kom att avslöjas i kölvattnet av Edward Snowdens läckta information. Huruvida Sverige fortfarande besitter denna förmåga får ses som oklart, avslöjandet torde dock föranlett ett höjt ryskt säkerhetsagerande kring hur information förmedlas. Dock stärker det tesen, att man inom USA och NATO, förefaller sakna strategisk inhämtningsförmåga avseende Ryssland.
Vad man helt öppet erkänner, är att man allvarliga brister i vad det gäller att följa den underrättelsevärda verksamheten på operativ och taktisk nivå. Vilket bedömt hör samman med att man vid kalla krigets höjdpunkt hade ca 13,000 analytiker som bearbetade inhämtad information avseende Sovjetunionens agerande, för tre (3) år sedan hade man cirka 1,000 analytiker som bearbetade den inhämtade informationen avseende Ryssland. Med den minskande mängden analytiker så krävs det, givetvis, en prioritering på vilken information som inhämtas samt bearbetas. Dock förefaller man nu hamnat i en tydlig efterhandssituation, ”pendelslaget” kring ”kriget mot terrorn” gjorde att fokus på andra händelseutvecklingar tappades.
Varför är detta då värt att ta notis om? Det man öppet erkänner är att man har allvarliga brister över hela spektrumet i vad det gäller att inhämta och tolka samt därmed förutse vad Ryssland har för avsikter men även förmågor. I sammanhanget kan det då vara värt att betänka argument som framförts att de ledande skiktet i Ryssland ej agerar utefter någon tydlig strategi. Vilket jag skulle vilja påstå är ett ”pseudoargument”, ytterst få saker skede utan någon plan under t.ex. Sovjetunionens tid, de som styr Ryssland idag är arvtagare till mycket av den Sovjetiska ledningsfilosofin, som trots allt byggde på övervägda beslut, om än att dessa beslut kunde te sig svårförståeliga ur ett västlig perspektiv.
Besitter således inte NATO och USA förmågan som de hade under det kalla kriget, att inhämta än mindre bearbeta information på strategisk, operativ och taktisk nivå. Blir det således ett ”pseudoargument” att hävda att Ryssland ej agerar utefter en plan, för de facto vet man inte det. Vad som dock är det mest allvarliga är att man riskerar, fortsatt de närmsta åren, hamna i en konstant efterhandssituation. Dels riskerar man att missförstå signaler som mer eller mindre öppet skickas om vad som kan vara på väg att ske. Dels riskerar man att missa signaler och ageranden som kan ge information som gör att man kan förutse händelser.
Avslutningsvis, underrättelsetjänster brukar benämnas som den ”första försvarslinjen” då det är dessa organ som skall ge både civila och militära beslutsfattare ett sådant underlag att man kan agera rationellt och i förhand fatta beslut. I dagsläget förefaller man inom stora delar av de västliga länderna sakna denna ”försvarslinje” vilket gör att man är ett väldigt ”öppet mål”, för att använda en fotbollsterm.
Have a good one! // Jägarchefen

Replik: Fel om slussen på A26!

Debatten om ubåtar i allmänhet och A26 i synnerhet fortsätter. Här nedan publiceras en replik på Nils Bruzelius tidigare debattinlägg ”Skrota slussen på A26”. Repliken är författad av ubåtsofficeren Marcus Dansarie.


/ Skipper
———————
Nils Bruzelius skrev för några dagar sedan ett inlägg om slussen på nästa generations ubåt. Som stöd för sin tes att den planerade flexibla nyttolastslussen (flexible payload lock) inte är praktiskt användbar presenterar Nils Bruzelius ett flertal argument. Tyvärr klarar de inte en närmare granskning.

Den första argumentet är att slussluckan, på grund av dess låga placering i fören, kan få problem att sluta tätt efter öppning på grund av grus eller lera. Av reklambilderna att döma ligger slussluckans undre kant minst en och en halv meter ovanför kölen, väl fritt från botten. Även om grus och lera på något vis skulle färdas uppåt och förhindra luckan från att sluta tätt omöjliggör det inte länsning av slussen med tryckluft. Att saker fastnar i mynningsluckor på torpedtuber är inte ovanligt och går normalt att lösa. Ägnar man sig åt in- eller utslussning av dykare kan de enkelt åtgärda problem av den typ som beskrivs.

Utslussning från svävande ubåt är fullt möjligt, även om det är korrekt att det finns navigatoriska problem i strömmande vatten. Här säger nog en bild mer än tusen ord.

Slussövning med USS Hawaii på periskopdjup. U.S. Navy photo by Senior Chief Mass Communication Specialist Andrew McKaskle (Released)
Att reklambilderna visar en ubåt i klart vatten är inte märkligt – det är svårt att illustrera fartyget på ett annat sätt. Ett grundläggande krav på militära dykare är att de kan navigera under vattnet även när sikten är dålig, annars kommer de få svårt att genomföra sina uppgifter. Det är sant att hydroakustiska fyrar och transpondrar är röjande, men röjningsrisk och -avstånd kan minimeras genom korrekt val av frekvens, effekt och modulation. Vidare är all militär verksamhet riskfylld och bland en chefs viktigaste uppgifter finns riskavvägning – exempelvis mellan risken för upptäckt och risken för att dykarna inte hittar ubåten. En dykare som av någon anledning tappat bort sig har dessutom möjligheten att gå upp till ytan för att där fastställa sin position.

En anekdot om fartygschefers i US Navy ovilja att använda en radioboj nämns. Att risken för att något ska gå fel skulle förhindra användning är ett intressant argument eftersom, återigen, all militär verksamhet innebär en risk. Jämförelsen haltar också eftersom det i exemplet fanns ett alternativ – att gå upp till periskopdjup och där använda ordinarie antennsystem. Givetvis måste tillförlitligheten hos militär materiel vara hög. Den verifieras under provturer och övningar. Därigenom kan problem upptäckas och åtgärdas under kontrollerade förhållanden samtidigt som inblandade ges förtroende för materielen när den ska användas på riktigt.

Slutligen menar kommendör Bruzelius att slussen medför en ”betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift”. 

Det är väldigt stora ord. Vad han anser att ubåt typ A26 huvuduppgift ska vara nämns inte heller. Det ligger nära till hands att anta att han, färgad av tjänstgöring ombord på ubåt typ Näcken, anser att huvuduppgiften är bekämpning av fientligt tonnage. Vad huvuduppgiften är och bör vara kan man givetvis ha åsikter om, men A26 är dimensionerad för en betydligt större mängd uppdragstyper än Näcken. Anser Bruzelius att möjlighet till stöd av specialförband inte är en förmåga framtida svenska ubåtar bör besitta är det den saken han bör angripa snarare än den tekniska realiseringen.

Att fyra tuber för tung torped skulle vara för lite för sjömålsbekämpning håller jag inte med om. Även ubåt typ Gotland har fyra stycken 53 cm torpedtuber för tung torped, två färre än ubåt typ Södermanland. Den minskningen motiverades med ökad träffsannolikhet i och med införandet av torped 613. Sedan dess har torped 62 ersatt torped 613. Ersättaren är snabbare, har längre räckvidd och mer avancerad målsökare och elektronik. Till skillnad från torped 613 kan torped 62 även användas mot ubåtsmål, vilket gör de föråldrade lätta torpederna onödiga. Att vi (idag) har helikoptrar som kan bära lätt torped stämmer inte.

Graderad verkan med torped är i min mening en chimär. Det är väldigt osannolikt att man skulle skjuta en lätt torped mot ett fartyg man inte är beredd att sänka, även om sänkning inte är huvudavsikten. Införande av tubsystem för lätt torped med graderad verkan som enda argument håller inte.

Införande av sjömålsrobot på svenska ubåtar är av tveksam nytta. 

Dagens torpedsystem har räckvidd av samma storleksordning som ubåtens sensorräckvidd. Den kan med andra ord träffa i stort sett alla fartyg den detekterar. Sjömålsrobot skulle endast tillföra förmågan till bekämpning av mål bortom den egna sensorräckvidden, en förmåga vi har redan idag i och med våra korvetter. En sjömålsrobot är dessutom, för ett ytfartyg, betydligt lättare att upptäcka och bekämpa i sin bana än en torped.

Luftvärnsrobot på ubåt kan vara en bra idé, även om det finns argument för att den operativa effekten av dessa inte är så stor som man först kan tro. De är möjliga att införa i befintliga och framtida ubåtar utan att fler tuber behöver sättas in eftersom de finns som insatser till 53 cm tuber. IRIS-T som Bruzelius nämner finns som ubåtsvariant i just sådana insatser under namnet IDAS.

I nuläget är Nils Bruzelius argument hur som helst ointressanta – de är för lite och för sent. 

Konstruktionsfasen, som kostat över en miljard kronor, är avslutad sedan lång tid tillbaka och den fjärde september förra året började man skära stålet till skrovet på den första ubåten. Står vi inför något val när det gäller ubåt A26 är det inte vilken sorts tuber den ska ha i fören, utan om Sverige ska ha ubåtar eller inte. Att avbryta eller göra större förändringar i projektet nu är inte rimligt annat än om man också vill lägga ner ubåtsvapet.

Mot bakgrund av allt detta så blir Bruzelius kritik mot slussen på A26 inte annat än en avancerad version av något jag hört många gånger: ”det var bättre förr”. I flottan är ”det” oftast en äldre fartygstyp som hade mer av något som debattören anfäktar. I det här fallet är det Näcken som hade fler torpedtuber än moderna ubåtar. I den kontexten liknar kritiken mot slussen på A26 snarare den mot nya Slussen i Stockholm istället för försvarsdebatt.

Det är tråkigt att Bruzelius debattinlägg var så här tandlöst, för det finns befogad kritik mot svensk ubåtsutveckling. Sedan försvarsbeslutet 2004 har företrädare för ubåtsvapnet varit upptagna med att motivera dess existens genom att visa på förmågor andra än sjömålsbekämpning. En mer välriktad kritik mot slussen på nästa generations ubåt hade utgått ifrån att den sannolikt är en produkt av jakten på existensberättigande i 00-talets insatsförsvar snarare än ett faktiskt operativt behov.

/ Marcus Dansarie

Diplomatisk kulmination?

Reflektion
Dagens Nyheters intervju med Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, torde inte undgått någon säkerhetspolitiskt intresserad. Huvudfokus i den svenska debatten så här långt har varit kring ordvalet ”militärtekniska åtgärder” i händelse av att Sverige skulle välja att söka medlemskap och upptas i NATO. Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, Utrikesminister, Margot Wallström, samt Försvarsminister, Peter Hultqvist, kom att bemöta detta, med huvudbudskapet att Sverige väljer sin egen säkerhetspolitiska inriktning som oberoende stat, vilket är ett helt korrekt och riktigt agerande från deras sida.
Uttalandet av Rysslands Utrikesminister är i sig inget nytt, Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, uttaladesig i liknade termer, dock inte att militärtekniska åtgärder skulle vidtas, redan 2013. Rysslands Ambassadör, ViktorTatarintsev, i Sverige gjorde 2015 även ett uttalandedär han menade på att ett Svenskt medlemskap i NATO skulle få militära konsekvenser. Under 2015 uttaladesig bl.a. Ryska Utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, även i frågan om Sverige och NATO, där hon menade på att det skulle föranleda motåtgärder från Ryssland om Sverige skulle gå med i NATO.
Finland har även fått liknande framstötar, om än ur mitt skrivande svenska perspektiv, förefaller de vara färre. Den ryska Presidentens personliga sändebud, Sergej Markov, uttalade sig 2014 vid en fråga avseende ett Finland som NATO medlem med orden ”vill ni vara med och starta ett tredje världskriget?”. Rysslands President, Vladimir Putin, menadeäven vid ett av den Finske Presidentens statsbesök i Ryssland, att dess bästa säkerhetsgaranti är att förbli neutral, här får man dock anta att han avser militärt alliansfri, då Finland via EU och Lissabonfördraget får anses vara icke neutral.
Finns det då något nytt med den ryske Utrikesministerns uttalande? Givetvis gör det de, det är dels nivån som uttalandet genomförs på dels att man explicit nämner militärtekniska åtgärder. Ser man till de tidigare uttalandena som genomförts har de varit på längre nivå om än att de, de facto representerar staten Ryssland. Därtill har de varit i vissa fall mindre tydliga vad konsekvenserna kunde vara och i vissa fall mer tydliga. Därtill får man se det som en tydlig inriktning från Rysk sida, då det de facto är Rysslands Utrikesminister som gör uttalandet, d.v.s. ”gör ni si kommer vi göra så”.
Den 29APR2016, publicerade RIA Novosti, ett antal artiklar, 8 stycken, som får ses som en uppföljning på Dagens Nyheters intervju. RIA Novosti lyfter fram ett antal individer, på lägre nivåer, som förklarar vad dessa militärtekniska åtgärder kan vara, samt kanske än mer intressant är hur de väljer att se på konsekvenserna ur ett ryskt perspektiv i händelse av ett svenskt NATO medlemskap.
I en artikelmålar förste biträdande ordföranden i Dumans utskott för försvarsfrågor, Sergej Zhigarev, upp en bild av att Ryssland i dagsläget står inför samma situation som Sovjetunionen gjorde 1941 innan Tyskland angrepp mot dem. Docent JevgenijSerebrennikov vid Moskvas Universitet, målar i en annan artikelupp bilden av ett möjligt Svenskt NATO medlemskap skulle vara i paritet med blockaden av Finska Viken under andra världskriget, för den ryska Östersjömarinen.
Vad avser de mer praktiska åtgärderna så skulle det bl.a. vara en ökning av de militära förbanden i Norra och Nordvästra Ryssland, enligt förste biträdande ordföranden för Försvarsfrågor i Rysslands federala råd, Jevgenij Serebrennikov. Han nämneräven utplacering av Iskander i Kaliningrad Oblast som en möjlighet, dock är detta ett rutin uttalande ffa. då Iskander som absolut senast 2018 kommer finnas i Kaliningrad Oblast m.h.t. införandeplanen av systemet. Mer intressant är dock uttalandet kring möjliga omdisponeringar av enheter som kan bära kryssningsrobotsystemet Kalibr till Östersjömarinen.
Inledningsvis är då detta något att sätta någon vikt vid? Ja onekligen bör man göra det, bara att RIA Novosti väljer att följa upp den ryske Utrikesministerns uttalande under en hel dag för den ryska publiken, får ses som anmärkningsvärt. Vilket är en (1) av två (2) faktorer man verkligen bör uppmärksamma kring detta, vilket har fått en mer undanskymd roll i den svenska rapporteringen. Detta bör sättas in i sitt sammanhang kring den tidigare rapporteringrörande Sverige i Ryssland. Att Ryssland skulle agera på något sätt, om Sverige skulle söka medlemskap och bli upptagen i NATO, får mer eller mindre ses som självklart, så det är inte anmärkningsvärt i sig.
Därtill bör man notera inom ramen för denna rapportering parallellerna till det stora fosterländska kriget, oaktat nivån som uttalandet skett på, är det något man sätter särskild vikt på inom Ryssland. Mycket kring dess militära planering men även i dess sinne baseras på de dyrköpta erfarenheterna man drog under andra världskriget, något vi i Sverige tenderar att negligera. Att man då drar paralleller med Sverige och NATO till det stora fosterländska kriget, så nära det officiella firandet av segerdagen i Ryssland för det andra världskriget, är något man bör sätta särskildvikt vid, vilket även är den andra (2) faktorn man bör fästa vikt vid.
Därefter bör den ryske Utrikesministerns uttalande i Dagens Nyheters intervju ses som en diplomatisk kulmination av ett gradvis försämrat klimat mellan Sverige och Ryssland. Detta bör även sättas i sitt sammanhang med tidigare rysk rapportering om Sverige som ett ”Ryssofobiskt” land som mer eller mindre genomför öppen informationskrigföring gentemot Ryssland, men även anses vara drivande av denna linje hos de Nordiska länderna gentemot Ryssland. Hur det diplomatiska samspelet mellan Sverige och Ryssland kommer fortsätta efter detta förtjänar särskild uppmärksamhet, då båda parter titt som tätt sagt att man har ett mer eller mindre låst förhållande mellan sig.
Slutligen har ett antal teorier framlagts kring varför denna ”tydlighet” från den ryska Utrikesministern? Där har den stundande omröstningen kring värdlandsavtalet i Sveriges Riksdag den 25MAJ2016 framlagts som en möjlighet. En möjlig reaktion inför publicerandet av den Finländska NATO utredningen har varit en annan, en signal gentemot NATO toppmöte i Warszawa senare i år kan vara en annan. Troligtvis finns det en viss möjlighet i dessa teorier. Men det mest självklara är de facto att Ryssland sätter oerhörd vikt på hur svenskt territorium kan nyttjas av någon part, men givetvis även hur det kan nyttjas av Ryssland för att påverka en annan part. Det är vad det i grund och botten handlar om, inget annat. Något som ej framkommit i den svenska rapporteringen, vilket jag kan anse är direkt oroväckande, något som ett antal Svenska beslutsfattare bör reflektera över innebörden av.
Sammanfattningsvis hur skall ”bilden” som framträder tolkas? Det diplomatiska samspelet mellan Östersjöstaterna och Ryssland förefaller mer eller mindre kapsejsat och militära medel utnyttjas i en allt högre grad för att genomföra en avancerad form av ”katt och råtta” lek, nivån för de officiellaallvarliga incidenterna mellan Ryssland och USA för hela 2015 (2 stycken) passerades under enbart April månad 2016 i Östersjöregionen (3 stycken) och närmar sig nu toppåret 2014 (5 stycken). Inträffar något under dessa förhållanden har man en allvarlig kris under uppsegling, där Sverige förefaller kunna få en framträdande roll i händelse av en kris, utifrån den bild som målas upp av Sverige både i ryska diplomatiska och mediala sammanhang.
Have a good one! // Jägarchefen

Nytt läge del 4 – "Fastlandsvakuum"

Sammanfattning
Den strategiska vikten av mellersta Norrland, Jämtland – Västernorrland, har sedan 1980-talet varit stor, det kommer troligtvis öka under de närmsta åren, då Trøndelags området i Norge kommer bli ett strategiskt tyngdpunktsområde. I dagsläget utgör detta område, mellersta Norrland, ett strategiskt ”fastlandsvakuum” likt Gotland utgör ett vakuum i södra Östersjön. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland får sannolikheten ses som hög, att det kommer bli en kapplöpning om att kunna utnyttja denna del av det svenska fastlandet i syfte att nå operativa fördelar.
Analys
Sveriges Television Västernorrland har i två artiklar/inslag (del 1, 2) beskrivit vad som hände med det militära försvaret i det tidigare militärområdet (MILO) Nedre Norrland (NN), då främst den mellersta delen av detta område d.v.s. Västernorrland och Jämtland. Jag har tidigare berört detta området som det ”strategiska vakuumet” på det svenska fastlandet, något som kan kräva en djupare förklaring. Säkerhetspolitik och militära förhållanden hänger ofta samman med vad som finns i ens närområde, ett till synes harmlöst geografiskt område kan de facto bli en tyngdpunkt för att lyckas med militära operationer över ett betydligt större geografiskt område än vad kanske det harmlösa området fysiskt representerar.
Bild 1. Sverige i förhållande till Trøndelags området.
Dock, för att förstå vår nutid, måste vissa faktorer från det kalla kriget belysas, som de facto fortfarande idag är allmängiltiga. Det kan t.o.m. vara så att området kan tillmätas ett än högre militärstrategiskt värde än vad det gjorde tidigare, utifrån de förändrade militära styrkeförhållandena inom Sverige, men även i vårt närområde. Vad är det då för förhållanden som gör detta ”fastlandsvakuum” högintressant både för oss, Västmakterna och Ryssland? Det är två (2) faktorer i mellersta Norge samt två (2) faktorer i Norra Ryssland som skapar det.
Inleder vi med Norge, så är det dels en gammal faktor dels en ny som gör området militärstrategiskt mycket viktigt. I höjd med Östersund och Örnsköldsvik fast vid den Norska kusten, finns det åtta (8) stycken bergrum där förhandslagring genomförs av materiel för den amerikanska marinkåren, närmare bestämt i Trøndelag, Norge.1Dessa bergrum byggdes under 1980-talet för att skyddat kunna förvara den utrustning som krävdes för att möjliggöra en relativt snabb förstärkning till Norge.
Processen började dock tidigare än så, för att upprätta dessa bergförråd, redan under 1970-talet förhandlade USA och Norge avseende denna förhandslagring. Parterna kom 1981 underteckna ett avtal och 1982 började materiel samt ammunition föras över. Därefter påbörjades upprättandet av bergförråden 1986 och 1988 var berganläggningarna färdigställda.2 Vid 2011, fanns ammunition och annat underhåll för cirka 30 dagars verksamhet och möjligheten att utrusta drygt 13,000 man förvarade i dessa berganläggningar, därtill vid 2014 började man även tillföra ytterligare materiel såsom stridsvagnar.3
Den nya faktorn i denna ekvation är att huvuddelen av Norges nya flotta av flygplan, F-35,4 kommer baseras i Trøndelag området.5Vilket ökar den militärstrategiska vikten av området markant, från att varit, troligtvis, det viktigaste området för att möjliggöra ett effektivt försvar av Norge i händelse av ett angrepp. Kommer även huvuddelen av dess luftstridskrafter baseras i området. Vilket i praktiken innebär att Trøndelag området, kommer blir bli ett tyngdpunktsområde inom ett antal år i militärstrategiska sammanhang.
Är då Trøndelag området militärstrategiskt viktigt? Som minst upplevde Sovjetunionen/Warszawapakten det som viktigt under det kalla kriget. Flygflottiljen i Östersund, F 4, var den flygflottilj som under det kalla kriget var mest utsatt för inhämtningsföretag av olika former riktad mot sina piloter.6 Då mellan Norrland i sig inte har ett tydligt strategiskt värde, så blir det troligt att förutsätta att det var förråden i Trøndelag som skapade behovet av att genomföra inhämtning mot piloterna vid F 4. Då de, de facto, var det som stod i vägen mellan förråden och en möjlig angripare, som kunnat utnyttja luftrummet öster om förråden för ett angrepp, kontra en längre och farligare angreppsväg utmed Norska Havet.
Således, värdet av mellersta Norrland, torde ej minskat i den senaste kraftmätningen mellan Väst och Ryssland, utan snarare ökatdå ytterligare en faktor tillkommit i ekvationen i form av huvuddelen av Norges moderna flygplansflotta kommer baseras i dess närområde. Vad som dock har uppstått är en mer instabil situation än tidigare dels finns inget reellt markförsvar dels finns inget luftförsvar i området på den svenska sidan, något både NATO och Norge tidigare kunde förlita sig på skulle ge ett visst skydd.
Bild 2. Murmanskregionen i förhållande till Norge och Sverige.
Ur det Ryska perspektivet är nutid och historia detsamma. Ryssland har i dagsläget cirka 2/3 av sin andraslagsförmåga, d.v.s. strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, baserad i Murmanskregionen,7vilket var detsamma under det kalla kriget,8 vad som skiljer är mängden strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, som är mycket färre nu, jämfört med under det kalla kriget. Sett till vikten man fortsatt tillmäter sin kärnvapenförmåga kontra konventionell förmåga i Ryssland,9 så blir dess andraslagsförmåga bedömt en mycket viktigt strategisk resurs som måste skyddas.
För att skydda sin andraslagsförmåga har Ryssland sedan 1980-talet tillämpat ett ”bastion koncept”, som innebär att de strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna patrullerar i Barents Hav, Norra ishavet och Karahavet. Inom detta område skall dels ubåtarna dels infrastrukturen för dessa skyddas. Del av detta område omfattar norra Norge och Finland.10 Bortom detta försvarsområde har man ett stör/fördröjningsområde som omfattar främst Norska havet, till i höjd med södra Norge. Inom detta område skall helst ubåtar, ubåtsjaktstyrkor, flott- och flygförband hejdas eller decimeras, så att de ej kan påverka själva bastionen.
Vad har då mellersta Norrland att göra med de norra haven samt norra Ryssland? För att kunna möjliggöra det s.k. ”bastion konceptet” blir det direkt avgörande för Ryssland att hindra Norges och NATOs möjligheter till styrkeförstärkningar till norra Norge. Vilket i praktiken innebär att utrustningen för de 13,000 soldaterna i Trøndelag måste göras ”obrukbar” på något sätt. Ett väldigt enkelt sätt är t.ex. avståndsutlaggda mineringar som fälls i mängder runt ingångarna till förråden med hjälp av t.ex. flygplan. Därtill blir det även inom några år direkt avgörande för Ryssland att kunna påverka de norska luftstridskrafterna i ett initialt skede, vilket även är baserat i området, för att möjliggöra ”bastion konceptet”.
För att möjliggöra denna påverkan, är det bedömt enklast att utnyttja svenskt territorium, något Sovjetunionen/Warszawapakten förefaller planerat för redan under det kalla kriget. Ur dåtidsperspektivet möjliggjorde troligtvis baseringarna i de nuvarande baltiska staterna att detta var enklare att genomföra än i nutid. Dock skall man ha klart för sig att de närmsta svenska luftförsvarsresurserna är baserad i Kallax utanför Luleå, som kan påverka företag över mellan Norrland. Så förlusten av baseringsmöjligheterna i Baltikum uppvägs troligtvis av det vakuum som uppstått i mellan Norrland. På detta sätt hör således mellersta Norrland samman med de militära förmågor som finns baserade i norra Ryssland.
I sammanhanget kan det vara värt att notera att under 1980-talet var frekvensen av främmande undervattensverksamhet lika hög inom Milo NN område som t.ex. i Milo Syd (S) vilket bl.a. omfattade Karlskrona skärgård.11 Utifrån den mediala rapporteringen kan man dock få uppfattningen att det ej var en hög frekvens av främmande undervattensverksamhet i Milo NN. Något som indikerar att någon eller båda antagonisterna under 1980-talet fäste stor vikt vid att agera redan i fred i det aktuella området. Troligtvis var installationerna i Trøndelags området en aktivt bidragande orsak till den främmande undervattensverksamheten, på samma sätt som att stridspiloterna, vid F 4, kartlades i stor utsträckning.
Huruvida några undervattenskränkningar skett i det aktuella området i nutid är ej bekräftat. Dock har det cirkulerat ett antal massmediala uppgifter om att det dels skall finnas rapporter hos Försvarsmakten rörande främmande undervattensverksamhet i området.12Dels har civila observerat misstänkt verksamhet som media har lyft fram,13 dock är det mycket svårt att värdera dessa uppgifter. Men om vi ser till helheten avseende dels Trøndelags områdets strategiska betydelse dels indirekt även då mellan Norrlands strategiska betydelse, samt historiken, så torde det ej vara omöjligt att främmande undervattensverksamhet har skett i det aktuella geografiska området under de senaste åren, då det säkerhetspolitiska läget försämrats.
Slutsats
Således, både Ryssland och NATO kommer i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna ha operativa intressen av mellersta Norrland. I dagsläget utgör detta geografiska område ett ”fastlands vakuum” likt Gotland utgör ett vakuum i Östersjön. Båda platserna har indirekt påverkan på NATO möjligheter att genomföra förstärkningsåtgärder och båda platserna har indirekt även påverkan för hur Ryssland skulle kunna omintetgöra dessa förstärkningsåtgärder, samt uppnå ett operativt övertag i händelse av en konflikt.. Det är således fullt rimligt att anta, att i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna kommer det bli en kapplöpning om att kunna utnyttja detta geografiska område på något sätt för att skapa sig operativa fördelar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1(Svenska)
Allehanda 1, 2(Svenska)
Adresseavisen 1(Norska)
Defense News 1(Engelska)
Norsk Rikskringkasting 1(Norska)
Offisersbladet 1(Norska)
RAND 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1(Engelska)
Sundsvalls Tidning 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
The Washington Post 1(Engelska)
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.
Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Slutnoter
1Defense News. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/show-daily/modern-day-marine/2015/09/20/inside-us-marine-corps-prepositioning-program-norway/32511065/Hämtad 2016-04-24
2Clausen, Einar Holst. Amerikansk forhåndslagring i Norge. Offisersbladet64 no. 4 (2011): 55.
3Ibid.
The Washington Post. Lamothe, Dan. The Pentagon is adding to its arsenal of weapons in Norway’s caves. 2014. https://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2014/08/12/the-pentagon-is-adding-to-its-arsenal-of-weapons-in-norways-caves/Hämtad 2016-04-24
4Svenska Dagbladet. Augustsson, Tomas. Dyrt flyga med Norges nya stridsflygplan. 2012. http://www.svd.se/dyrt-flyga-med-norges-nya-stridsflygplanHämtad 2016-04-24
Norsk Rikskringkasting. Sandmo, Espen. Sørensen, Tom Erik. Første norske F-35-pilot på vingene. 2015. http://www.nrk.no/trondelag/forste-norske-f-35-pilot-pa-vingene-1.12647566Hämtad 2016-04-24
5Adresseavisen. Holme, Leif Arne. Midtbø, Mia Kristin. Trøndelag blir veldig viktig som forsvarsområde. 2016. http://www.adressa.no/nyheter/nordtrondelag/2016/03/02/Tr%C3%B8ndelag-blir-veldig-viktig-som-forsvarsomr%C3%A5de-12224631.eceHämtad 2016-04-24
6Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 268.
7Russian strategic nuclear forces. Strategic fleet. 2016. http://russianforces.org/navy/Hämtad 2016-04-24
8Lund, John. Don’t Rock the Boat Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: The RAND Corporation, 1989, 45.
9Reuters. Croft, Adrian. Insight – Russia’s nuclear strategy raises concerns in NATO. 2016. http://www.reuters.com/article/uk-ukraine-crisis-russia-nuclear-insight-idUKKBN0L825A20150204Hämtad 2016-04-24
10Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015, 20-21.
11Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 11.
12Aftonbladet. Gustafsson, Bengt. fd Överbefälhavaren: Mossberg bluffar. 2015. http://www.aftonbladet.se/kultur/article21051542.abHämtad 2016-04-24
Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvallHämtad 2016-04-24
13Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaretHämtad 2016-04-24

Allehanda. Leffler, Klas. Militären inte förvånad om ubåtsobservationen stämmer. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/militaren-inte-forvanad-om-ubatsobservationen-stammerHämtad 2016-04-24

Författarens kommentarer till ”I sista minuten”


Batteri Tjurkö pjäsplats idag (Bild lånad från www.fortsweden.com)
Flera frågor har dykt upp efter serien som publicerats i veckan. Här reder författaren ut några frågetecken.


/ Skipper

—————



Först tre STORA tack: till er som tagit er tid att läsa mitt opus; för alla positiva reaktioner; samt till Skipper, som gjort sig möda att publicera det.

Först vill jag nämna något om berättelsen i sig, sedan svara på några av de frågor som ställts och där utveckla en av den för att visa på hur många överväganden kan ligga bakom ett till synes enkelt beslut. till slut ska jag än en gång försöka vederlägga desinformationen om ”felnavigering”.

”I sista minuten” är publicerad i Marinmuseets årsbok 2010. Efter att obetänksamt tackat ja till att skriva ett kapitel, drabbades jag av viss vånda. Hur skriva utan att ta kopia på krigsdagboken, hur undvika allftör omfattande fotnoter, hur förmedla känslan i oprummet de där timmarma, och framför allt: hur göra händelseutvecklingen förståelig för den helt oinsatte?

Reslultatet blev en mycket tidsavgänsad, dramadokumentärsinfluread berättelse, som endast i smådetaljer avviker från krigsdagboken, av sekretess- och förståelseskäl. Sedan måste jag även tacka ”Amiralen”, som plötsligt uppenbarade sig och gav mig möjligheten att ge en rimlig förklaring till Sovjets agerande. För säkerhets skull: det är inte hans inre monologer, de är helt och hållet mina egna.
Förutom händelseförloppet var avsikten att försöka förmedla något av den nervpress, stress och arbetsbörda som sedan blev vardagsmat för stora delar av främst marinens personal.
Slutligen, att försöka avliva några av de värsta myterna och desinformationerna.

Så: några av frågorna. Ja det är kustrobotbatterimed Rb 08 som avses. Materiel och personal fanns i närområdet, och”Amiralen” räknade säkert med att även detta system kunde aktiveras på motsvarande sätt som batteri Tjurkö. Hans klocka startade ju i från den tid U 137 gick på, så han måsste räkna med möjligheten att delar av kustrobotsystemet kunde utnyttjas. För vår del gjorde personalbristen att vi inte kunde bemanna systemet, de behövdes bl a på TÖ.

AJ 37 och Rb 04: Där och då visste vi på vår nivå inte om man hunnit ladda planen vid denna tid. Någon samordning av flygvapnets och våra eventuella vapeninsatser hade inte aktualiserats vid denna tid. ”Amiralens” överväganden har jag redogjort för.

Nej, inga varningsskott avlossades. Däremot genomfördes ju korrektionsskjutningarna på ett synnerligen ”demonstrativt” sätt.

Så till frågan varför vi inte valde batteri Ellenabben (EN) istället? Deras ARTE 719, var ju redan ”planterad” och klar. Batteriet låg på Aspö, med ARTE:n på Bollö, dvs väster om Tjurkö. Batteri EN hade 7,5 cm pjäser och betydligt kortare skottvidd än batteri Tjurkö ( TÖ). Om vi öppnade batt EN skulle Sovjets styrka enkelt kunna ”runda” batt EN:s effektiva porté. EN hade också sämre möjligheter att eldleda i Gåsefjärdens närområde Öppnade vi batt EN ARTE 719, fick vi inte fram budskapet att de tunga pjäserna på TÖ var eldberedda. Batt EN, helt ögrupperat, underhålls- och transportåtgäder krävdes, dvs mer personal och fler båtar. Batt TÖ förmåga att bekämpa markmål: att inte räkna med helikopterluftlandsättning vid fritagningsförsök borde leda till krigsrätt. 

ARTE 719 på Torhamn har redogjorts för, den användes flitigt i telekrigföringen. Personalen räcker inte till att bemanna två batterier. Osv, osv. 
Osorterat? ja, men så snurrade övervägandena inledningsvis. Den grova kalibern och markmålsförmågan blev avgörande: Bemanna batteri TÖ. Bakom många till synes enkla beslut ligger omfattande bedömanden.

Källan till Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” i dessa avseenden är jag.

Så ”felnavigeringen”. Observera att detta skrevs 2010, alltså före det Sverige fick tillgång till 2011 års informationer. Om syftet tar jag inte ställning annat än 1995 år kommissions uttalanden; givetvis kan andra syften funnits; i detta sammanhang egentligen av mindre vikt. Oavsett vilket syftet var, har det uppenbarligen krävt U 137 närvaro på svenskt inre vatten; med kärnvapenbestyckning.

1995 års kommission är enligt min uppfattning den mest gedigna och självstandiga hittills. Den arbetade under lång tid, med hög intensitet och med de bästa hjärnorna som fanns. Den arbetade strängt vetenskapligt. Dess slutsatser måste tas på största allvar av både statsledning och debattörer.

Därmed har jag också sagt att jag anser Ekelius/Mossbergs utredning, som arbetade några månader med få personer, uppenbarligen på det tidigare materialet i pappersform, vara ett beställningsverk utan tillräcklig fakta- eller vetenskaplig grund för sina slutsatser. Bl a neglierar man 1995 års konstaterande, att U 137 noga fastställt sitt läge, utan att vederlägga det med nya fakta.

1995 års kommission fastslog alltså, att ”……….ubåten noga fastslällt sitt läge….”. Att detta förtfarande avfärdas av vissa är minst sagt uppseendeväckande.

Men det mest uppenbara beviset anser jag att vi haft framför näsan hela tiden. Jag tar det igen. långsamt:

Ubåten går på grund.
Ubåten kör dieslarna på högvarv hela natten.
Ubåten kan definitift inte köra framåt, över grundet.
Ubåten kan definitivt inte försöka backa av grundet, DET ÄR TENKNISKT OMÖJLIGT att backa för dieseldrift.

Då finns det bara en enda vettig anledning att ligga och väsnas hela natten: att ladda batterierna för att SEDAN försöka backa av grundet med eldrift.
Ubåt som befinner sig vid Bornholm eller NÅGOT annat ställe, på rutinuppdrag eller övning, knallar ALDRIG omkring med tomma batterier.
En sovjetisk ubåtschef, med kärnvapen ombord, som uppträdde så skulle omgående få en lång vistelse i ett kallt klimat, bokstavligen
Ubåt har bara tomma batterier om den är på speciellt uppdrag i speciellt område, där den inte kan snorkla , därför att den inte får upptäckas där och tvingats till undervattensläge och hindrats att snorkla av yttre omständigheter.
Eller, enklare uttryckt: genomföra ett uppdrag på annan stats territorium.

Tack
Rolf Lindén

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 4 av 4)



Här publiceras den fjärde och sista delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 12 och 3 så gör det först!


/ Skipper

————————–

Epilog

Bemanningen slet som djur på Tjurkö. Vid 22-tiden var eldledningen inmätt och horisonterad. De sovjetiska fartygen övervakades minutiöst, nu med spaningsmod igen. Ett av fartygen hade ju inte stoppat i tid, utan kommit in nästan 500 meter på svenskt vatten, innan en ilsken morsesignal från en av våra torpedbåtar fått den att skyndsamt vända.

Teknikerna hade det ännu värre: först skulle pjäsdatorn monteras, och det är ju första gången på det här batteriet….. Sedan skulle förbindelserna till eldledningen kopplas in, men det var bemanningen på den rörliga eldledningen väl förfaren med. Vid tretiden är systemet hopkopplat och en timma senare är alla kontroller och dubbelkontroller klara.

Rapporten går till OP-rummet:
”Vi är eldberedda! Pjäsen har högsta eldberedskap! Målföljning kan omedelbart påbörjas – tid till första skott är max 30 sekunder!” 

Från oprummet går omedelbart en begäran till Militärbefälhavaren att få korrektionsskjuta pjäsen klockan 0600. När man skjuter på tjugo tusen meters avstånd, är granaten uppe på nästan sextusen meter, innan den vänder ner igen och den är i luften i över en minut. Inte nog med att lufttryck, luftfuktighet, vindriktning och vindstyrka, olika på varje höjd, påverkar den. Jorden har ju faktiskt roterat lite grann, innan den kommer ner igen. Dessutom påverkar krutets temperatur och eldrörets förslitning skottvidden. Allt det där beräknas förstås, men särskilt de atmosfäriska värdena är mariga. Därför ställer man helt enkelt in ett avstånd och en riktning till en punkt på havet, där man bedömer att eld kan behöva öppnas, skjuter ett par granater, ser hur mycket de missar punkten och ställer in en korrektion, så att man träffar prick vid nästa gång, man öppnar eld i området.

Nej, inget tillstånd till korrektionsskjutning. Men ett dygn senare, prick klockan 0600, drabbas de sovjetiska hydrofonisterna och ubåtsspanarna av ett visst obehag. Plötsligt kommer två 15,2-centimetersgranater nedvrålandes på bara ett par tusen meters avstånd. Innan de hinner få av sig lurarna har nästan fyrtio kilo trotyl detonerat, åtta meter under vattenytan. Det tar tid att få hörseln tillbaka efter sådant. Den första korrektionsskjutningen är genomförd.

Torsdag, en vecka senare. Klockan 1630. Statsminister Thorbjörn Fälldin inleder sin direktsända presskonferens. Överallt lyssnar folk på radio eller ser på TV:n, nästan lite nonchalant. Det här börjar bli vardagsmat, allt har ju gått bra hittills….. Plötsligt stelnar alla till, även framför TV:n i OP-prummet. Vad är det karln säger?

”.. är en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet och territorium, redan detta att ett främmande örlogsfartyg tränger in på ett militärt skyddsområde. Vad som är ännu allvarligare och vad jag nu för första gången ger offentlighet åt är, att enligt de undersökningar, som vi företagit, är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapenladdningar. Med en ännu större sannolikhet – en sannolikhet, som gränsar till visshet – kan det sägas att uran-238 finns ombord. Och ingen har kunnat finna någon annan användning för detta uran. Detta gör, att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget”

 Det blir dödstyst i OP-rummet. Och i hela Sverige!


Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010:

1981-11-04: ”Kl 1630. Det blev en utomordentlig chock, när statsministern inledningsvis meddelade, att han ansåg, att det fanns kärnvapen ombord. Fälldin gjorde ett enligt min mening mycket bra framträdande. Lugnt, allvarligt och nästan landsfaderligt. Det stämde väl överens med hans agerande under alla dessa nio dagar.”.

1995
Ytterligare en kommission har just presenterat sin utredning. Den här består av Sveriges främsta tekniska experter. Inga politiker, inga militärer. Och den har bara granskat en begränsad del av våra tekniska bevis. Vittnesmålen från människor som till och med tagit på en ubåt, är bortsorterade. Bara tekniska bevis räknas.

Precis som alla de andra kommissionerna, som jag också har varit med att ta fram underlag till, har även den här brukat komma med krav på kompletterande underlag på fredagarna, gärna på eftermiddagen. Det är åtskilliga gånger helgresan till familjen och Blekinge blivit inställd. Kvar i Stockholm, in i det ofantliga underrättelsematerialet för att rota fram det som frågas efter.

Ljudupptagning. Magnetisk registrering. Videoupptagning med IR-kamera. Alltid i original. Men det blev den bästa rapporten. Den konstaterar, kort och koncist, att:

” ……… av det material som granskats, har kommissionen dragit den otvetydiga slutsatsen, att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt minst tio gånger……”

Beträffande U 137 skriver kommissionen:

” …………… det är ställt utom allt tvivel, att U 137 grundstötning inte berodde på felnavigering. Ubåten har noga fastställt sin position ………. 

Tack. Det hade lönat sig att ta ner hela kommissionen till Gåsefjärden. En natt vid samma tid på året, med samma ljus- och väderförhållanden som vid grundstötningen, fick kommissionen, ombord på ett av våra fartyg, exakt följa U 137:s spår, med varje gir, uppehåll och annat, från långt söder om Utklippan, ända in på Gåsefjärden, ända in i militärledens enslinje. Men den här gången var inte det bakre ensmärket nedrasat, det doldes av ett mörkgrönt, militärt kamouflagenät.

Kommissionen gjorde också en mycket stark knytning mellan U 137:s uppträdande och de hemliga svenska torpedprovet.

I själva verket hade U 137 tålmodigt väntat länge, allt ör länge på botten utanför Gåsefjärden. När väl svenskarnas provskjutning med den nya hemliga antiubåtstorpeden börjat, passerade den svenska ubåten vid ett tillfälle på mindre än 1000 meters avstånd. När provet var slut, hade U 137 nästan ingen batterikapacitet kvar. Hon kunde inte gå utåt för dieseldrift eller snorkla, där hon låg. Den svenska ubåten skulle genast höra och helikoptrarna och radarspaningen se henne. Återstod bara att smyga in mot Gåsefjärden för att ladda batterierna. Det var inte första gången. Själva inpassagen måste förstås ske i övervattensläge. Dessutom kan man passa på att lösa ännu en av uppgifterna: har svenskarna flyttat på sina kontrollerbara minlinjer? I somras fälldes ju minor på nytt här inne.

När U137 stod på grundet och körde sina dieslar på högvarv hela natten, försökte hon inte backa loss. Den ubåtstypen KAN INTE BACKA VID DIESELDRIFT! DEN KAN BARA BACKA VID ELDRIFT! Enda anledningen till, att hon körde sina dieslar hela natten var alltså, att hon försökte ladda sina tomma batterier för att SEDAN försöka backa loss för eldrift.

Det finns ingen ubåtsskeppare i världen som skulle knalla omkring på övning eller rutinuppdrag med tomma batterier.

Att besättningen, som enligt egna vittnesmål samt loggboken passerar fyrar, oljefläckar, drivis, öar och så vidare, inte inser, att de befinner sig på främmande territorium strax FÖRE grundstötningen, är förstås både häpnadsväckande och på ren svenska skitprat. Att U 137 heller, enligt alla internationella regler, inte avgav nödsignal direkt efter grundstötningen är förstås lika talande. För tydlighets skull: Om man är ubåt, inte hemma och står på grund: då är man med säkerhet på någon annans område!

Mer än femton år senare. förre statsministern Thorbjörn Fälldin intervjuas i radions P1 om U 137:s grundstötning. Fälldin avslöjar att FRA vid 21-tiden på kvällen uppsnappat en signal från den befälhavande amiralen till högkvarteret i Moskva. Innebörden är, att han just har stoppat fritagningsflottan, därför att av alla tecken att döma, kommer svenskarna försöka ingripa med vapenmakt, om han överskrider gränsen, trots Sovjets överlägsenhet. Ska han fortsätta………….?

Svaret dröjer till morgonen och uppsnappas också av FRA.
Ett enkelt nej.

”Ja, det har jag själv redan räknat ut. Tillfället är förbi. Svenska attackplan hänger redan i luften och rör jag ett lillfinger, har jag varenda Viggen över mig efter femton minuter. Och utanför Gåsefjärden får väl knappt sillarna rum, som den svenska flottan rumsterar. Det där förbannade Tjurköbatteriet betyder heller inte någonting längre, inte nu. Skulle jag kanske ändå ha fortsatt igår, klockan 2100? Ja, hur som helst, nu kan de inte komma med några överraskningar.”

Han har fel – en gång till.
Det kommer hans hydrofonister att bli varse – i morgon bitti, klockan 0600……


2001
I morgon är det exakt tjugo år sedan U 137 gick på ute på Gåsefjärden. Vi är tio-talet personer i den eleganta, vackert upplysta salongen. Vi ska delta i invigningen av Marinmuseets utställning om den uppseendeväckande händelsen. Klockan tolv i morgon, med pompa och ståt, öppnas portarna. Men här har vi det trevligt, till och med gemytligt. Besedin, andreofficeren på U137 och jag småpratar. Vi har nu träffats flera gånger tidigare. Den ryska vodkan smakar utmärkt och samtalet flyter lätt, ända tills någon abrupt ställer frågan till Besedin:

”Visste ni verkligen inte var ni var?”

Han svarar, med ett skratt:
”-Klart att vi visste var vi var!”

”-Men hade ni någon uppgift?”

”-Klart att vi hade en uppgift!”

”-Vilken då?”

Ett vänligt, men menande leende till svar…

”-Men kärnvapen då, hade ni det?” 

”-Det är klart, att vi hade kärnvapenstridsspetsar. Våra torpeder var så oexakta och våra mål så stora, att vi måste ha största möjliga vapenverkan!” 

Efter några ögonblick av total tystnad börjar samtalen igen, tvekande, lite osäkert.
Det tar en stund, innan den goda stämningen åter infinner sig.
Jag har noggrant memorerat Besedins nästan nonchalanta svar.

2011
År 2011 får forskare i studien om ”Det kalla Kriget” tillgång till U 137 topphemliga operationsorder, där det bl a framgår att hon är kärnvapenbestyckad.

Två höga f.d. sovjetiska marinofficerare uppger också till svensk underrättelsepersonal, att fritagningsstyrkan stoppade efter överväganden där man kom fram till att svenskarnas överlägsenhet i kaliber (Tjurkö-batteriets 15,2 cm pjäser) gjorde att man inte kunde gå över gränsen utan tillstånd.

———————-

Stort tack till Rolf Lindén för att jag fick möjlighet att publicera denna unika berättelse. Det vi alla bör fundera över är hur en liknande situation skulle ha hanterats idag. Finns samma politiska beslutsamhet nu som då? Har vi tillräckligt med militära resurser för att kunna hantera stå emot och hantera en liknande händelse, och framför allt, hade Ryssland agerat på samma sätt idag som då givet nuvarande förutsättningar, efter fullbordat faktum? Dv.s. förhållandevis återhållsamt.

/ Skipper

Nytt Kapitel?

Reflektion
Den 11-12APR2016 genomförderyska luftfarkoster, SU-24 samt KA-27, ett antal närgångna flygmanövrar kring den amerikanska jagaren, USS DONALD COOK, då den genomförde övningar på internationellt vatten utanför den polska kusten i södra Östersjön. Enligt uppgifter så skall den närmsta passagen av jagaren skett på 30 meters höjd och 9 meter ifrån jagare, således väldigt nära. Vissa uppgifter gör även gällande att flygplanen, SU-24, skall ha genomfört anflygning med attackprofil mot jagaren. De ryska luftfarkosterna skall även anropats på både engelska och ryska, för att avbryta sin verksamhet, dock erhålls inget svar från dem.
USA ståndpunkti frågan är att det ryska agerandet vid/över den amerikanska jagaren är oförenligt med de normer som råder då väpnade styrkor agerar i anslutning till varandra på internationellt vatten och i internationellt luftrum. Det ryska Försvarsministeriet kom att tillbakavisaanklagelserna att de skulle genomfört farlig och otillåten överflygning av den amerikanska jagaren, utan de hävdar att de agerat enligt gällande sedvanerätt vid utnyttjande av luftrum över internationellt vatten.
Vad avser agerande kring USS Donald Cook, är det, främst, två saker som faller utanför normalbilden, jämfört med tidigare händelser. Det första är att USA Utrikesminister, John Kerry, kom att kalla det ryska agerandet för oansvarigt och provokativt samt att USA ej kommer låta sig skrämmas när de uppträder på öppet hav. Därtill sa även USA Utrikesminister att under nuvarande insatsregler hade den amerikanska jagaren haft stöd för att nedkämpa de ryska flygplanen. Den andra faktorn som faller utanför normalbilden är ett uttalandeav Finlands Utrikesminister, Timo Soini, där han uttalar sig i samband av incidenten, anser att ett tätare samarbetemellan Finland och Sverige vore önskvärt, det är intressant i sammanhanget då Sverige och Finland har ettrelativtomfattande samarbete i dagsläget.
Nästa incident, under samma vecka, kom att involveraett amerikanskt signalspaningsflygplan över södra delen av Östersjön, då den genomförde patrullering i internationellt luftrum över internationellt vatten den 14APR2016. Ett ryskt jaktflygplan, SU-27, kom enligt amerikanska officiella uttalanden agera farligt och oprofessionellt vid dess agerande i anslutning till det amerikanska signalspaningsflygplanet. Enligt uppgifterså skall det ryska jaktflygplanet genomfört en tunnelroll över det amerikanska flygplanet från dess ena sida till dess andra, som närmast var det ryska flygplanet 15 meter det amerikanska. Ryssland å andra sidan avfärdarde amerikanska uppgifterna om att de skulle agerat farligt och oprofessionellt. De uppger att de agerat mot ett oidentifierat luftfarkost som närmade sig dess gräns med hög hastighet. De anser även att de agerat enligt gällande internationell rätt och det förelåg ej någon fara.
I sammanhanget kan det vara värt att notera två tidigare incidenter. Dels med amerikanskt signalspaningsflygplan, över Östersjön som inträffade18JUL2014. Vid den nämnda incidenten skickade även Ryssland upp jaktflyg mot signalspaningsflygplanet, dock kom befälhavaren ombord på flygplanet att ta sin tillflykt in i svenskt luftrum och flög över Gotland. Samma år, 12APR2014, så genomfördes även passage vid/över den tidigare nämnda amerikanska jagare, dock genomfördes det i Svarta Havet av ryskt attackflyg, SU-24. Tilläggas är att vid dessa och tidigare tillfällen har man ej tagit till det språkbruk som nyttjades av USA utrikesminister m.h.t. det ryska agerandet vid/över den amerikanska jagaren 11-12APR2016 i södra Östersjön.
Den 19APR2016 kom Polens Försvarsminister, Antoni Macierewicz, uttalasig en tidningsintervju, där han menar att Ryssland fortsatt utgör ett allvarligt hot mot NATO och att Ryssland systematisktförbereder sig, för att genomföra ett angrepp mot NATO. Således menar Polens Försvarsminister att Ryssland genomför krigsförberedelser mot NATO. Den svenska Säkerhetspolisen, SÄPO, kom även med motsvarande beskedvid dess redovisning av verksamhetsåret 2013, där man pekade på att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige.
Varför är då dessa saker värd att ta notis om? Inledningsvis börjar vi med agerande vid/över fartyg och luftfarkoster, är detta något som USA och Sovjetunionen frekvent gjorde under det kalla kriget, även Sverige och Sovjetunionen. Således är det inget nytt, ”spelregler” för agerandet upprättades även, för att undvika incidenter, dock inträffade sådande trots allt. Varpå USA utrikesministers uttalande blir en aningen anmärkningsvärt av två (2) anledningar.
Den första (1) anledningen är att normalt sett brukar, åtminstone tidigare, amerikanska insatsregler, Rules Of Engagement, ej delges offentligt. Då en antagonist kan utnyttja det. Därtill var det historiskt en klassisk inhämtningsfråga för Sovjetunionens olika underrättelseorgan att försöka få reda på. Den andra (2) anledningen, om man översätter diplomatspråket till mer förståeligt språk, är att USA utrikesminister skickar budskapet till Ryssland att vi hade kunnat skjuta ned ert flygplan, händer det igen så kan vi mycket väl skjuta ned det, vi stödjer chefen som tar det beslutet i sådant fall.
Här kan det, ur mitt perspektiv att se på händelsen finnas två (2) orsaker till Utrikesministerns uttalande. Den första (1) är att den Ryska överflygningen var betydligt allvarligare än öppet beskrivet eller att den innehöll andra moment som ej delgivits, sådant kan t.ex. vara att eldledningsradar från bekämpningssystem mark-, sjö- eller luftburna låst på fartyget, vilket mycket väl skulle kunna föranleda ett sådant uttalande. Det andra (2) kan vara att andra incidenter inträffat som ej delgivits offentligt, som är av allvarligare karaktär, och man väljer att dra en s.k. berömd ”röd linje”, hit men inte längre. En faktor som kan stödja både alternativ 1 och 2 är att Finlands utrikesminister önskar ett än tätare samarbete mellan Sverige och Finland d.v.s. allvarligare saker kan ha inträffat som ej uppdagats i det offentliga ljuset.
Oaktat hur man än vrider och vänder på uttalandet, har John Kerry som utrikesminister tagit till det allvarligaste språkbruket man kan nyttja i mellanstatliga relationer d.v.s. hot om att tillgripa vapenmakt, således bör man utan tvivel kunna säga att åtminstone i Östersjöregionen har vi gått in i ett nytt kapitel av möjliga skeenden och det är ej i en positiv uppåtgående spiral, utan snart i en störtdykande nedåtgående spiral. Vilket förstärks av den Polska Försvarsministerns uttalande, där han anser att det är dags att man öppet börjar tala om de Ryska krigsförberedelserna mot NATO. Som minst kan vi anta utifrån att det är Polens Försvarsminister som gjort uttalandet, att det handlar om systematiska förberedelser för krig gentemot NATO länderna i Östersjöregionen.
Avslutningsvis, man, NATO och Ryssland, har tidigare balanserat på en väldigt tunn lina i Östersjöregionen, den linan har blivit än tunnare, det krävs inte mycket till vindpust för att balansen skall stjälpas och konsekvenserna av det går ej att överblicka förrän de båda antagonisterna står i situationen. Varpå sannolikheten för att en kris kan uppstå i Östersjöregionen får ses gått upp ett antal snäpp, sedan förra veckan (V615).
Have a good one! // Jägarchefen

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 3 av 4)



I dag fortsätter vi med den tredje delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 1 och Del 2 så gör det först!


/ Skipper

————————–

Den sovjetiske amiralen visar ingen tvekan. Han tycker förmodligen att hans läge är ganska gott: Han har order att hämta sina nödställda sjömän, vilket Sovjet anser sig ha all rätt till.

”Det kan inte en småstat utan allierade ha något att invända emot, dessutom är ju alla, enligt internationell rätt, skyldiga att undsätta människor i sjönöd, eller hur? Dessutom måste jag snabbt få hem ubåten, innan någon hittar de där komprometterande kärnvapenladdade torpederna, som ubåten har i sina tuber.

Men om svenskarna ändå skulle agera enligt sin fåniga IKFN? Om jag blir anfallen av svenskt flyg, när jag försöker rädda sjömännen, försvarar jag mig bara. Mitt robotluftvärn är överlägset och vi har bra koll på svenska attackflyget, vi hinner in på svenskt territorium, innan alltför många är klara. Dessutom kan det alltid diskuteras, vem som sköt först. Jag har till och med råd att låta svenskarna skjuta först, bara för att det ska se bra ut i historieboken .

De svenska torpedbåtarna är ett ännu mindre problem. Jag bryr mig inte om dem. Om de skulle försöka anfalla, försvarar jag mig bara, återigen. Jag är helt överlägsen i räckvidd och eldkraft. Däremot är det ett problem, om den svenska ubåten, som provsköt deras nya antiubåtstorped igår, är kvar i området. Den kan förstås inte ha full torpedlast, men det är illa nog. Där måste mina ubåtsjägare lägga manken till, för den kan ställa till verklig oreda. Men visst, om den anfaller, försvarar jag mig bara.

Den där nya eldledningen på Torhamn är heller ingenting att oroa sig för. I värsta fall råkar det finnas ett kustrobotbatteri där nu, förutom försökspjäsen, men man kan i alla fall inte eldleda på Gåsefjärden och söderut och när vi väl hämtat ubåten blir det hursomhelst inga problem. INGEN skjuter på räddade sjömän på väg hem. Kvar är bara det där gamla kustartilleribatteriet på Tjurkö. Bra av KGB5 att totalt infiltrera fredsrörelsen i väst! Tack vare den där naive holländske studenten vet jag, att batteriet saknar eldledning; ja, vi har ju själva kollat förstås, så batteriet är ofarligt. För det skulle ju bli litet svårare att förklara, varför jag först måste skjuta bort några gamla kanoner och några dussin svenskar på torra land, innan jag kan rädda nödställda sjömän. Det är bara att tacka Amiralitetet i Moskva för de goda underrättelserna!”

Äntligen kommer rapporten: ARTE 719 på plats! En samfälld suck går genom OP-rummet. Men det är nu bara en kvart kvar innan Sovjet kan bryta territorialgränsen, vi HINNER INTE! Jag griper vårt sista halmstrå. Eldledningen får order att omedelbart strömkoppla samt starta radarn i spaningsmod. Förtrytsamma invändningar kommer omedelbart: Eldledningen är inte horisonterad ännu! Jag vet det. Den måste vara i absolut våg, för att mätvärdena ska ge underlag för maximal träffsannolikhet. MEN DET ÄR INTE DET, DET GÄLLER NU! För jag vet, att signalspaningsutrustningarna därute ögonblickligen registrerar och identifierar artillerieldledningen och att den sänder i spaningsmod. Men de kan INTE se, huruvida stationen är i våg eller ej och chefen därute tänker förstås inte ens tanken, att vi skulle missa något sådant. Efter ett par evighetslånga minuter kommer så rapporten: Ja, vi sänder. Ja, vi ser fritagningsstyrkan på radarn. Vi mäter kurs och fart. Kursen och farten är förstås samma, som styrkan haft tidigare, men nu har vi en egen lägesbestämning och kan själva avgöra om, var och när styrkan bryter gränsen.

De främsta fartygen är nu bara två kilometer från gränsen. Nästa order: Gå över i målföljning, mät på det största ekot! Det är jagaren 446 med amiralen ombord, och den bästa signalspaningsutrustningen. Amiralen ska direkt få veta, att vi har låst på hans fartyg. Vad gör han åt det?

Invändningarna kommer givetvis som ett brev på posten från Tjurkö. De därute måste tro att jag helt tappat koncepterna. ”Vi har ju inte mätt in oss än och inte nordorienterat!” ”Vi har inte kopplat in pjäserna än och det går ju inte att skjuta!” Visst, för högsta träffsannolikhet måste systemet vara orienterat mot geografiska nord på delar av ett streck när, och dessutom vara inmätt i rikets koordinatnät med centimeternoggrannhet. Det är faktiskt knappt ett år sedan jag var ställföreträdande bataljonschef på en av våra rörliga kustartilleribataljoner. För att begripa att det inte går att skjuta, om pjäserna inte är inkopplade, behövs ingen större taktisk utbildning. Men amiralens signalspaning kommer inte kunna avgöra, om vi är orienterade, inmätta eller har pjäserna inkopplade. Själv kan han bara utgå från, att så är fallet. Han vet, att vi ännu inte räcker riktigt fram till honom, men några kilometer efter det han passerat gränsen så.

”Men hur som helst är det ju inte säkert att svenskarna vågar öppna eld i alla fall….. Det är bara att fortsätta, order är order.”

I oprummet kokar det. Alla ryggar med fältskjortor är genomvåta, till och med sekreteraren, som även i stressade lägen är lugn och sval, ser något varm ut.

All annan verksamhet har avstannat. Här står det och väger.

Nästan motvilligt kommer rapporten:
Vi målföljer på största jagaren.

Någon minut senare:
”Samma kurs och fart som tidigare.” 
”Tusen meter kvar till gränsen.”
Kort.
Lakoniskt.
Professionellt.

En enda möjlighet kvar. Hoppfrekvensen.
Eldledningens radar har en topphemlig funktion, i och för sig känd av operatörer och vissa taktiker och av Sovjet förstås (allt annat vore ju tjänstefel från deras sida!) Och ett hot, man inte kan göra något åt, är mer skrämmande, än det man inte vet om!). Hoppfrekvensen. En radar sänder ut tusentals pulser per sekund för att mäta in målet. Pulserna sänds på en fast frekvens. När man bestämt den frekvensen, går det att skicka ut egna pulser på samma frekvens, med följd att radarn störs och får svårt eller hindras att mäta. Men ARTE 719:s hoppfrekvensfunktion är annorlunda: den sänder ut en puls på en slumpvald frekvens och tar emot den. Nästa puls sänds på en helt annan slumpvald frekvens, o.s.v. Den som försöker störa är alltid ett steg efter och därför alltid på fel frekvens. Inte nog med det; radarn avgör också slumpmässigt hur många och när pulserna skickas ut per sekund. Dubbelt omöjligt alltså. Inte vet man, på vilken frekvens man ska störa och inte heller, när man ska skicka tillbaka en falsk eller störande puls. Signalspaningen kan bara se, att radarn börja sända inom ett stort frekvensområde. Enda motmedlet är att slå ut radarn med något vapensystem. En signalsökande robot ligger närmast till hands, den går ju så att säga på roten till det onda med minsta möjliga kringskador.

Amiralen har säkerligen det alternativet redan uppe. Vi har ju spänt musklerna genom att låta Torhamnseldledningen påminna jagaren om sin existens då och då. Att Tjurköbatteriet med sina fyra pjäser nu målföljer på honom, har fått vågen att slå över till hans nackdel. Hans underrättelser har varit felaktiga! Men svenskarna vågar kanske ändå inte öppna eld, när han kommer närmare. Om det nu är ett kustrobotbatteri därute på Torhamn, är han redan innanför dess räckvidd och i så fall skickas redan eldledningsinformation från radareldledningen på Tjurkö till kustrobotbatteriet. Men det är en sak, en svensk vapeninsats en helt annan

”Vågar verkligen den svenska försvarsmakten utmana min nära totala lokala styrkeöverlägsenhet, när jag ändå bara ska rädda några nödställda ubåtsmatroser? Visst skulle jag kunna störa ut den där eldledningsradarn på Tjurkö för säkerhets skull – jag vet ju, att svenskarna har de strängaste order att endast använda hoppfrekvensmoden i krig – och till och med då bara, när det är absolut nödvändigt. Men det blir svårt att förklara, varför jag håller på och stör svenska vapensystem, när jag bara är ute på en undsättningsexpedition. Nej, fortsätt enligt planen.”

1000 meter kvar. Tre minuter. Nu är stämningen i OP-rummet nästan iskall i stället.

BLUFFEN HAR HITTILLS INTE GÅTT HEM!

700 meter kvar. Två minuter. Nu finns ingen återvändo!

”Gå över i hoppfrekvensmod!”
”Skriftlig order erfordras. Vi är inte i krig”. ( Inte än, nej…)
”Skriftlig order kommer. Förbered!”

Jag kastar ner två rader på ett papper, undertecknar. Sambandsofficeren och sekreteraren vidimerar min namnteckning.

”Skriftlig order utfärdad och vidimerad!”

”Jag går över till hoppfrekvens. Målet håller samma kurs och fart. 400 meter kvar!”

Trettio o ä n d l i g a sekunder.

”Oprummet!”

”Kom!”

”Målfarten går ner!

”Vänta! ………….”

”Vänta!………..”

”Vänta!……….. Målet har stoppat!”

Bluffen gick hem, till sist.
Klockan är 2100.

Fortsättning följer…

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 2 av 4)

I dag fortsätter berättelsen med del 2 från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Läs Del 1 här!


/ Skipper

—————————-

C BK kommer infarandes. Han har, på militärbefälhavarens (MB S) order, redan hunnit svara på TV SYD:s frågor i Malmö, träffat MBS på staben i Kristianstad och fått direktiv, så gott det låtit sig göra, det vill säga nästan inga alls. Ingenting från politikerna. ÖB och staberna är inte krigsorganiserade, MB S har inga egna resurser. ”Ta vad ni har. VB-kedjan och IKFN gäller.”

C BK informerar sig om läget. Ute vid Gåsefjärden börjar det bli rörigt, med örlogsbasens, våra och kustbevakningens fartyg, minstationen och beredskapstroppen, polismästare, länsåklagare, massmedia och nyfiken allmänhet i mängder av små flytetyg. C BK beslutar att själv leda på plats och minutläggaren får order att förtöja vid bryggan, bara några hundra meter från ubåten och minstationen; precis på den plats där den tidigare i somras lade ut en övningsminering i samma område som den fasta. Övningsmineringen togs hem efter någon vecka, när kontrollerna visat, att allt fungerat på rätt sätt. Den riktiga kontrollerbara mineringen är förstås på rätt plats, men endast några få känner till dess existens och ännu färre till det exakta läget på minlinjerna. Minstationen rapporterar, att ubåten står på grund mitt emellan de båda kontrollerbara minlinjerna, som nu är aktiverade; den kan inte ta sig ut; och om vi vill, kan ingen ta sig in utan att bli minsprängd med annat än, att minstationen bombas eller skjuts bort med artilleri….. De säkrade minorna indikerar flitigt, när fartygen, som rör sig på Gåsefjärden, kommer innanför respektive minas räckvidd.

De beordrade telelinjerna kopplas efterhand in på sekreterarens rum, som i all hast fått bli vårt operationsrum, oprummet. Tack och lov för vårt eget omfattande fasta samband i skärgården, och hela länet och för vår sambandsofficer och våra teletekniker, som nu ger oss stela, fasta förbindelser, som inte kan avlyssnas eller störas; till CBK, minutläggaren och minstationen ute vid ubåten, till batteriet på Tjurkö och pjäsen på Torhamnslandet. Inga automatiska eller manuella växlar, inget civilt trådnät, utan gamla hederliga punkt-till -punktförbindelser i vårt eget fasta, hemliga trådnät.

Ute på Tjurköbatteriet har delar av de kupp-placerade stambefälet och andra befäl samt ett antal värnpliktiga anlänt från Kungsholmsfort. Det är inte mer än 500 meter, men man måste förstås transportera sig med färjan till Finskan först. De värnpliktiga ryckte in för tre dagar sedan, men får nu börja med det tunga jobbet att tillsammans med befälen dra pjäsernas stora eldrör rena från konserverande vitmönja och vapenfett. Gnistrande torrt och blankt måste det bli, annars kan eldröret skadas, eller ännu värre, sprängas vid det första eldöppnandet. Andra befäl håller på att aptera stridsammunitionen; durkarna ligger nedsprängda i berget vid pjäserna, allt finns på plats.

Spränggranater, mot trupp och luftlandsättningar, samt stål- och halvpansargranater mot medelstora och stora sjömål får sina högkänsliga tändrör monterade; 46-kilosgranaterna rullas ut till pjäsen och krutladdningar på nära 20 kilo bärs upp och stuvas i sina fack. Man kan nu skjuta pjäsvis eld. Mot mål på marken är det inget problem, tala bara om var målet finns, så kan batteriet leverera eld var som helst inom en radie på över 20 kilometer. Men mot sjömål – vi har ju ingen eldledning, som kan mäta in målen!! Alla system i batteriet dras igång. Men vi har ännu för lite personal. Det räcker bara för att bemanna den först klargjorda pjäsen.

Vid 18-tiden har KA 2 på Rosenholm fått fram en förrådsställd, rörlig ARTE 719. Befäl från det rörliga artilleriet samt tekniker från Kustartilleriförsvarets tekniska förvaltning har hämtats eller ringts in, förråden dammsugs på nödvändig materiel. Pjäserna på Tjurkö är ännu inte ombyggda för att ta emot informationen från den nya eldledningen. Pjäsdatorerna är inte monterade, och kabelsystemet för överföring av eldledningsinformationen är inte utbyggt. Erforderlig materiel till ett provisorium letas upp, medan teknikerna försöker klura ut hur en nödlösning ska kunna åstadkommas. Idéerna finns, men tiden rinner iväg.

I det provisoriska oprummet växer efterhand en skrämmande bild fram. Samtidigt som läget runt Gåsefjärden lugnar sig något, konkretiseras Sovjets åtgärder. Hög aktivitet i luften och i Baltikum. ”Fritagningsflottan” blir till 12 – 14 fartyg: tungt beväpnade, stora högmoderna jagare med överlägen vapenräckvidd och förödande eldkraft mot både flyg och sjömål; ubåtsjagare, korvetter, stora högsjöbogserare och stödfartyg. Stadig kurs mot den punkt man kan komma närmast kusten utan att gå över territorialgränsen; drygt 20 km söder om Karlskrona.

Vid 21-tiden är de framme. Kommer de att gå över gränsen och kränka Sveriges suveränitet? Vi blir då skyldiga, enligt vår instruktion IKFN, att försöka hejda och avvisa sovjetiska enheter med alla till buds stående medel, med den vapenmakt vi förmår, om så krävs. Sovjet är en väldig supermakt och dess Östersjöflotta betraktar innanhavet som sitt. De internationella spelreglerna används när och på sätt, som passar Sovjet. Annars är det inte så noga. Hur kommer man att agera den här gången?

Vad har vi? Det är ju djupaste fred och dessutom efter expeditionstid för oss alla! Nyss hade även de allra högst prioriterade förbanden 24 timmars beredskap och det har bara gått drygt sex timmar, sedan ”larmet” gick! Och larmet var inte av någon större formell art; snarare att organisationer och enheter efterhand började förstå innebörden av en ”enkel” grundstötning och att den höll på att utvecklas till en högst ödesdiger situation.

Några torpedbåtar är på väg ner från Stockholm och är snart här med stridstorpeder ombord, men de är underlägsna i räckvidd och eldkraft. Fast vi inte vet det, är den ubåt som igår genomförde provskjutningar med en ny antiubåtstorped, kvar i området, de där provskjutningarna, som det senare skulle visa sig att U 137 var såååå intresserad av……… Trots begränsad torpedlast är vår ubåt ändå ett ess i rockärmen. Flygvapnets beredskapsrotar kan ingripa mot enstaka främmande plan, men inte mer. Attackflyget förbereder att ladda sjömålsrobotar vid baserna på andra sidan Vänern, men det tar ännu några timmar innan tillräckligt antal plan och flygförare kommit dit och kan vara insatsberedda (24 timmar igen…. ).

Fartygen på Gåsefjärden har ingenting att sätta emot fritagningsflottan. Där utgör minstationen esset i leken. Ska ubåten bärgas mot vår vilja, måste minstationen först förstöras. Men – om en bekämpning påbörjas, ställer bemanningen om mineringen till okontrollerbar drift. Det går på delar av en sekund – sedan är varje enskild mina ett eget vapen och spränger det första fartyget, som kommer inom dess räckhåll – fiende som vän. Och det finns många minor därute…. Inloppet är dessutom smalt; ett enda minsprängt fartyg kommer effektivt att blockera en fritagning. Ja, minstationen är verkligen ett ess, men kan vi få stopp på fritagningsflottan på annat sätt?

Försökspjäsen på Torhamn är just nu en nästan värdelös guldklimp. Stridsammunitionen hinner inte fram förrän framåt förnatten. Pjäsens egen ARTE 719 är grupperad på stranden mot Kalmarsund och hinner inte omgruppera till skärgårdsområdet. Dessutom behöver vi ett vakande öga i södra Kalmarsund. Därför kan pjäsen, trots sin överlägsna precision och räckvidd, ändå inte bekämpa fritagningsflottan just nu, om så skulle behövas. För vår del återstår alltså bara Tjurköbatteriet. Pjäsen är redan skjutklar, den rörliga eldledningen MÅSTE hinna dit!

Klockan drar sig mot nitton. De senaste informationerna samlas in, kartorna kompletteras och den kortfattade dagordningen för mötet handskrivs på en overheadhinna. Deltagarna hittar själva till ordersalen efter många och ibland roliga övningar. Alla känner varandra väl. Nu är det allvar och inpasseringen har skett i ett huj. Till och med servicen fungerar som på övningarna. Någon har fått fram frallor och kaffe. Mycket välbehövligt, visar det sig genast.

Mötet börjar prick 1900. Jag lämnar en snabb, men bred redogörelse av, vad vi vet och vad som gjorts. Varje myndighet och organisation redogör på några minuter på motsvarande sätt. Efter uppdateringen diskuteras fortsättningen. Vi kommer snabbt fram till att vi måste utgå från ett ”värstascenario”, om det skulle gå åt pipan.

Inledningsvis behöver Försvaret all erforderlig stöttning, som kan fås från det civila samhället, samtidigt som alla katastrofplaner aktiveras. Stora skadeutfall, även på civila sidan, på infrastruktur och inom andra områden kan inte uteslutas. Vi måste kanske utrymma, åtminstone delar av staden. Förberedelser påbörjas omgående. Om ubåtsbesättningen ska tas i land, ska den omhändertas enligt Genévekonventionen, men också så att risken för ”tredje man”, civilbefolkningen, minimeras. Samspelet mellan militär, polis, åklagare samordnas, så att vi inte springer i vägen för varandra. Ett stort område runt Gåsefjärden behöver avlysas, både för verksamheten på plats men också med tanke på tredje mans säkerhet.

Under cirka 10 minuter överlägger enskilda stabsmedlemmar med respektive myndighet och beslut fattas snabbt. Länsstyrelsens försvarsdirektör och jag ritar gemensamt ut det område, som ska avlysas på kartan samt dikterar avlysningsbeslutet. Varje myndighet redogör under några minuter för fattade beslut, så att alla är informerade. Efter 45 minuter är mötet slut, men dessförinnan har vi bestämt att genomföra motsvarande möte klockan 1900 varje dygn framåt. När försvarsdirektören går, får han den utskrivna avlysningstexten i handen.

Samtidigt som de civila representanterna lämnar staben, rullar den rörliga ARTE 719 ut från Rosenholm på väg mot Tjurkö. Inga civila eller militära hastighetsbestämmelser gäller – här står mer på spel än så. Fritagningsstyrkan närmar sig obevekligt: jag börjar tro, att den sovjetiske amiralen har bestämt, att den svenska territorialgränsen ska överskridas 2100. I så fall är det en timme kvar. Mötets resultat samt våra åtgärder och läge rapporteras till CBK ute på Hästholmen via direktlinjen. Han säger OK – och rappa på med eldledningen. Han är lugn som en filbunke, fast jag vet, vad som snurrar i hans huvud. Han står uppe på minutläggarens kommandobrygga, ute på bryggvingen och ser på den nu väl upplysta ubåten några hundra meter bort. Mitt i målet, om det skulle braka loss.

Underrättelseofficeren får nya oroande uppgifter via sin ”privata” linje från FRA. Det verkar som en stor sovjetisk robotjagare försöker smyga fram i tungtrafikkorridoren söder om Öland. Vi får en bra position och Torhamnseldledningen får order att först radarspana och sedan mäta in sig ordentligt på målet, för att sedan sporadiskt spana för att hålla reda på jagaren. Tur att vi inte omgrupperade den! Jagarens signalspaningsutrustning kommer ögonblickligen varna chefen att just en ARTE 719 i spaningsmod ser honom, att den går över i målfångning och sedan eldledningsmod. Fartygschefen begriper vårt underförstådda men glasklara meddelande: Vi har dig på kornet och tittar till dig lite då och då, för att du inte ska hitta på något dumt! Han skickar med säkerhet oroliga frågor till sin chef: vilket eller vilka vapensystem är det som mäter in sig på mig? Han kommer inte att få något säkert svar, helt enkelt för att man inte har något att ge.

Temperaturen i oprummet har stigit ytterligare några grader, både bildlikt och bokstavligen. Även om Torhamnspjäsen kan skjuta nästan 40 km, är jagaren utom räckhåll. Men tänker han sig mot Gåsefjärden är DET problemet snart ur världen. Men vi har ett annat litet problem; fritagningsflottan….

Fortsättning följer….

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1)



Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.


/ Skipper

—————————-

Av Rolf Lindén 

Prolog
Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..
På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………
På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………

En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på Torumskär, men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på Flakskär. Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på Flakskär syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats, Blå Port, Karlskrona. Operativa sektionen.1.

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård – – – Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge – – – Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen – vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer…..
Rolf Lindén

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1 av 4)



Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.


/ Skipper

—————————-

Av Rolf Lindén 

Prolog
Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..
På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………
På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………

En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på (….), men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på (….). Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på (…. ) syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats (Blå Port i Karlskrona) – Operativa sektionen

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård – – – Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge – – – Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen – vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer…..

Fotnot: Den operativa sektionen planlägger och leder kustartilleriets och arméförbandens strid i Blekinge under C BK. Sektionen ansvar även för samordningen med civila aktörer.
Rolf Lindén

Nytt läge del 3 – "Kampen om sjöförbindelserna"

Sammanfattning
Ett nytt läge förefaller uppstått där dels Atlanten och Nordsjön dels den svenska Västkusten fått en ökad strategisk betydelse. Detta nya läge har uppstått dels p.g.a. den begränsade förmågan att föra in förstärkningar i Östersjön, varav sjöförbindelserna till den svenska Västkusten blir avgörande. Dels är den nuvarande förbandsmassan för NATO som finns i Europa på intet sätt tillräcklig i händelse av en konventionell konflikt. Därtill befinner sig bedömt NATO i en prekär situation då det bedömt tar en (1) till två (2) månader innan förstärkningar från Nordamerika kan nå Europa. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland kommer den som dominerar sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa vara den som mest troligt går vinnande ur konflikten.
Analys
Ett gammalt läge, med trolig bäring även mot Sverige, förefaller det senaste halvåret återigen aktualiserats i stor omfattning. Vad som åter aktualiserats är det s.k. GIUK-gapet, det geografiska området mellan Grönland – Island – Storbritannien, vilket kan ses som porten till Atlanten från Grönlandshavet och Norska havet och vice versa. Två (2) faktorer får ses som avgörande till att GIUK-gapet återigen är aktualiserat, dels det förändrade säkerhetsläget i Europa dels den ökade aktiviteten av Rysslands Norra Marin i Atlanten, då främst dess ubåtsflotta.
Inleder vi med den ökade aktiviteten med ubåtar ur den ryska Norra Marinen i Atlanten, så förefaller den påbörjats 2009. Det året förefaller varit första gången under 2000-talet som det genomfördes patrullering med ryska attackubåtar utanför USA östkust.1 Utnyttjandet av attackubåtar för att patrullera utanför USA respektive nuvarande Rysslands kust var vanligt förekommande under det kalla kriget av båda staterna. Dock minskade det i omfattning, efter det kalla krigets avslut, och för Ryssland förefaller det, mer eller mindre, inte genomförts intill 2009.2
Från Storbritannien kom 2010 uppgifter om en markant ökning av rysk ubåtsaktivitet i Atlanten, enligt de då publicerade uppgifterna skulle mängden kontakter med ryska ubåtar motsvarat samma nivå som under 1987, vilken mängd det skulle bestå i har ej publicerats. Enligt de då publicerade uppgifterna så skall både den Amerikanska och Franska flottan även uppfattat en ökning av den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten.3 Därtill förefaller man återtagit en metod från kalla kriget4 som innebär att man ligger och väntar utanför den brittiska ubåtsbasen för dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och när en ubåt lämnar den så börjar man skugga den.
Nästa tillfälle som Ryssland förefaller genomfört patrullering med attackubåtar utanför USA östkust är under 2012. Det förefaller vara under två tillfällen, det ena tillfället förefaller vara mer dunkelt5 jämfört med det andra6. Även vid dessa tillfällen har man uppehållit sig på internationellt vatten. Intressant att notera är dock att vid det ena tillfället, det som förefaller vara obekräftat av officiella källor, så förefaller det sammanfallit med övningsflygning av ryskt strategiskt bombflyg utanför bl.a. USA östkust.7 Vid det andra tillfället, i November, så förefaller även ett ryskt underrättelsefartyg agerat inom samma geografiska område.8
I sammanhanget kan det vara värt att notera att Ryska flottans chef vid 2012, Vladimir Vysotsky, medgav att den ryska flottan fr.o.m. 01JUN2012 skulle påbörja kontinuerlig patrullering med kärnvapenbärande ubåtar.9 Detta kan, mycket väl, inneburit att det även åsyftades attackubåtar som kan bära kryssningsmissiler,10 dessa kryssningsmissiler kan ju som bekant även beväpnas med kärnvapen, vilket kan förklara det som förefaller blivit en ökning i rapporter, avseende ubåtar fr.o.m. 2012 utanför USA östkust. Då kryssningsrobotar kräver att den bärande plattformen är placerade närmre sitt målområde, då räckvidden är kortare, jmf. med de ballistiskt bärande ubåtarna.
Under 2013, förefaller det ej publicerats några artiklar om observationer av rysk ubåtsverksamhet i Atlanten. Därmed inte sagt att det skett någon aktivitet, för det har det bedömt genomförts.11Således, förefaller den ryska ubåtsaktiviteten i dels Atlanten dels längs USA östkust påbörjats vid 2009, troligtvis kan några mindre företag genomförts innan det, men en mer kontinuerlig patrullering förefaller återupptagits vid det tillfället, för att fram till 2013 gradvis öka i omfattning.
Därefter inträffade konflikten i Ukraina, sett till den maritima verksamheten med ubåtar i Atlanten av den ryska norra marinen, så förefaller dess aktivitet även kraftigt ökat i samband med den konfliktens början, mellan 2013 och 2014 noterade den amerikanska marinen en 50% ökning i aktivitet.12 I Juli 2015, fastställde även Rysslands President, Vladimir Putin, en ny rysk maritim doktrin, där Atlanten fått en ökad tyngdpunkt.13Därefter förefaller dels en ökad oro för vad den ryska ubåtsaktiviteten syftar till uppstått14 dels förefaller även den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten markant ökat under 2015,15troligtvis som en följd av dels den nya maritima doktrinen dels det än mer försämrade säkerhetsläget i Europa.
I sammanhanget bör belysas hur många ubåtar som bedöms operativa i dagsläget hos den ryska norra marinen. Office of Naval Intelligence (ONI),publicerade i december 2015 en öppen rapport avseende den ryska marinen. Enligt den har norra marinen, sju (7) stycken strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar samt sex (6) stycken konventionella ubåtar.16Vi kommer återkomma till dessa siffror längre fram i inlägget.
Dock, torde vi kunna räkna bort de sju (7) strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna, då utnyttjandet av dessa har varit i Barents hav, Karahavet och Norra ishavet, sedan slutet av 1980-talet, då räckvidden gradvis ökade för de ballistiska robotarna.17Men även som en konsekvens av den anpassade amerikanska doktrinen att i ett tidigt skede av ett krig, sänka dessa ubåtar.18Varav Ryssland kom att utveckla det s.k. ”bastion” konceptet, som innebar att det Norska havet är ett fördröjningsområde för de ryska ubåtsjaktstyrkorna, därefter är Barents hav, Karahavet och Norra ishavet ett skyddsområde för dessa ubåtar. Detta koncept förefaller fortfarande vara det som är gällande för Ryssland.19 Vilket stärker tesen att dessa ubåtar ej torde agera i Atlanten.
GIUK-gapet kom tidigt, under det kalla kriget, identifieras som ett strategiskt viktigt område för att dels kontrollera Sovjetiska flottrörelser dels nyttjas som en ”spärrlinje” för att i händelse av en konflikt förhindra att Sovjetiska flottstyrkor tog sig ut i Atlanten för att påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.20 Dock så går historien kring GIUK-gapet tillbaka längre än så, det spelade även en viktig roll under andra världskriget, då tyska flottstyrkor, bl.a. slagskeppet Bismark och Prinz Eugen,21 utnyttjade det området för att genom Nordsjön ta sig ut i Atlanten via GIUK-gapet.
Bild 1. ”Nordkaps-gapet”.
Vad som kanske är mindre känt är det strategiskt viktiga ”Nordkaps-gapet” som kan ses som den första försvarslinjen NATO har/hade för att skydda sina sjöförbindelser i Atlanten. Uppgifter gör gällande, åtminstone under det kalla kriget, att del av det världsomspännande SOSUS systemet fanns/finns utlagt i havet mellan Nordkap och Björnön.22 Detta möjliggjorde till del uppföljning av Sovjetiska ubåtsrörelser i Barentshav, därtill så skall ytterligare system finnas/funnits utlagda vid Andöya och längs med kusten vid Finnmark.23 Således var och är det s.k. ”Nordkaps-gapet” en, möjlig, första, detektions- och försvarslinje för sjöförbindelserna i Atlanten mellan Nordamerika och Europa.
Bild 2. ”GIUK-gapet”.
Den andra detektions- och försvarslinjen för sjöförbindelserna i Atlanten kom att bli det kända GIUK-gapet. Även i detta område, mellan Grönland – Island och Storbritannien, kom SOSUS systemet att placeras för att kunna följa bl.a. ubåtsrörelser.24I sammanhanget kan det vara värt att nämna detektionsavståndet för SOSUS systemet, likt allt annat så varierar det m.h.t. olika faktorer, det generella detektionsavståndet förefaller varit mellan 500-700 km från punkten där systemet låg utlagt, man kunde därtill ge ett sökområde med en radie på ca 100 km, således förefaller man inte kunnat ge en exakt position.25 En viktig komponent i lokaliseringen av undervattensverksamheten i bl.a. Atlanten, som tillkom under 1980-talet, under det kalla kriget var SURTASS, fartyg som var utrustade med ett form av släpande hydrofonsystem för lokalisering av bl.a. ubåtar på långa avstånd.
I både det Norska havet och Atlanten agerade ubåtsjaktstyrkor understödda med ubåtsjaktflygplan, utifrån informationen som levererades av SOSUS systemet. I fredstid genomförde dessa styrkor kontinuerlig uppföljning av de Sovjetiska ubåtsrörelserma i Atlanten och Norska havet.26 I händelse av en konflikt, skulle dessa styrkor säkerställa säkerheten för konvojerna mellan Nordamerika och Europa längs sjöförbindelserna i Atlanten. Således kan man se dessa ubåtsjaktstyrkor som den tredje försvarslinjen i Atlanten under det kalla kriget.
Så såg det ut under det kalla kriget, hur ser det då ut idag i GIUK-gapet? Under 2000-talet avvecklades en stor del av NATO flygburna ubåtsjaktförmågan, d.v.s. ett antal medlemsländer drog dels ned på förmågan dels avvecklade den. Därtill, förefaller, förmågan till ubåtsjakt kraftigt nedgått inom NATO under 2000-talet, som en följd av den ändrade inriktning, som innebär militär verksamhet riktad mot främst irreguljära motståndare både på den maritima arenan men även de övriga arenorna.27Således förefaller NATO som organisation i dagsläget vara dåligt rustad för att genomföra ubåtsjakt.
Dock förefaller man ta situationen på allvar, då man dels återigen förefaller planera för att påbörja basering av ubåtsjaktflygplan på Island, vid Keflavik.28 Dels förefaller Storbritannien återta sin flygburna ubåtsjaktförmåga då de kommer införskaffa P-8A Poseidon,29 vilket kommer öka förmågan dels i Atlanten dels i Norska havet. En förmåga som Storbritannien tydligt uppvisat sig sakna, då man varit tvungen att begära ubåtsjaktflygplan från NATO länder, bl.a. Frankrike,30då man misstänkt främmande undervattensverksamhet innanför sin territorialvattengräns, dock är återtagande några år bort.
I sammanhanget är det intressant att notera General Philip M. Breedlove, uttalande vid en senat utfrågning den 01MAR2016.31Där man kan tolka det som att dels har man svårigheter att följa den ryska undervattensverksamheten vid GIUK-gapet dels förefaller det vara en rätt omfattande verksamhet jämfört med tidigare nivåer. Således försöker man göra något åt situationen vid GIUK-gapet, men man ligger dels på efterhand dels förefaller man sakna resurserna i dagsläget för att kunna följa verksamheten.
Men på vilket sätt har allt detta bäring mot dels vår nutid dels Sverige? Inleder vi med vår nutid, så är det sedan tidigare känt vilka neddragningar som dels genomförts på förband32dels förrådd33 som funnits på den Europeiska kontinenten för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i händelse av antingen en konflikt eller ett spänt säkerhetspolitiskt läge. Dessa förmågor finns inte längre i någon större omfattning, varpå styrketillväxten måste ske främst genom luft- och sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.
I sammanhanget är det intressant att titta på marinkårens depå i Norge, Trøndelag, som upprättades under 1980-talet för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i Norge i händelse av en konflikt, denna depå finns fortfarande kvar.34Den amerikanska tankesmedjan RAND, publicerade 1989 en studie kring generell styrketillväxt till Norge inom ramen för NATO, vid en konflikt, studien fick namnet ”Don’t Rock the Boat”. Titeln anspelar på den s.k. ”Nordiska balansen” under det kalla kriget.35
I slutet av 1980-talet, när den aktuella studien genomfördes, beräknande man att det skulle krävas minst 8-12 dagar för att förflytta 4. Marinkårsbrigaden, som hade en av sina beredduppgifter i Norge, det skulle dock innebära dels lufttransport dels sjötransport.36 Värt att notera, för att enbart förflytta den brigaden med flygplan, från Nordamerika till Norge, beräknande man att det skulle krävas mellan 250-350 flygplansrörelser för att brigaden skulle kunna flyttas till Norge, trots att huvuddelen av dess utrustning fanns, förhandslagrad i Norge.37 Skulle brigaden förflyttas till Norge med hjälp av fartyg skulle förflyttningen ta mellan 24 till 26 dagar.38
Enligt uppgift skall det, i dagsläget, ta upp till 1-2 månader innan allierade förstärkningar skulle nå Norge, varav en huvuddel skulle transporteras sjöledes. En förhandsstyrka bedömer man skulle kunna vara på plats inom 14 dygn i Norge, denna styrka är dock enbart till för att kunna förbereda mottagandet av de efterföljande förbanden, flyg- och sjöförband bedömer man dock kommer kunna vara snabbare på plats, för luftstridskrafterna bedömer man 2-4 dygn och sjöstridskrafterna 8-14 dygn, innan de kan vara i Norge.39Värt att notera, i dagsläget räknar man med att lufttransporttiden för en (1) tung amerikans mekaniserad brigad, med samtlig utrustning och personal, är upptill tre (3) veckor i tid.40
Med vilken tidsåtgång bedömde man det skulle ta för att förflytta förband, generellt sett, under det kalla kriget? Lufttransporttiden är bedömt fortsatt densamma, hastigheten på de större transportflygplanen har ej ökat markant och det är i stort sett desamma modellerna då som nu. Förflyttning med hjälp av konvojering över Atlanten förefaller tagit mellan två (2) till tre (3) veckor att genomföra,41 här har faktorer såsom i-/urlastning, tilltransport till ilastningshamnar, anpassning utifrån hotbilder o.dyl. tagits hänsyn till.
Inledningsvis jämförs transporttiderna, som det beräknades att styrkeförstärkningarna skall ta mellan, bedömt, Nordamerika och Norge, i dagsläget, så förefaller de i bästa fall vara i paritet med tiden för sjötransport som beräknades under det kalla kriget, i värsta fall dubbelt så lång tid. Troligtvis ligger sanning närmre dubbelt så lång tid, än i paritet med tiden som beräknades under det kalla kriget. Då under det kalla kriget, kontinuerligt genomförde övningar i sjötransporter mellan Nordamerika och Europa, främst med REFORGER, REturn of FORces to GERmany, den sista REFORGER övningen genomfördes 1993.42 Varpå förmågan i dagsläget till att genomföra liknande verksamhet får ses som låg.
Sammantaget, vad avser styrkeförstärkningar kommer troligtvis huvuddelen av dessa gå längs sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa, då det ej kommer finnas tillräckligt med lufttransportkapacitet. Därtill så är det dels ett numera oövat system att genomföra styrketillväxt i stor omfattning via sjöförbindelser dels är det ett stort frågetecken om det finns tillräckligt med tonnage upphandlat för att genomföra dessa transporter snabbt, således kommer en styrketillväxt med sjöförbindelserna som huvudtransportmedel, troligtvis, ta väldigt lång tid.
På vilket sätt har då detta bäring mot Sverige? Överbefälhavaren, General Micael Bydén, beskrev i en intervju, 13MAR2016, Sveriges nya militärstrategiska doktrin, där en av hörnstenarna är att Sverige tillsammans med andra länder skall kunna vinna över en angripare på svenskt territorium.43 En hörnsten i att kunna strida tillsammans med andra stater, är först och främst kunna ta emot dess stöd. Inleder vi med de stater vi har i vårt närområde, Norge – Danmark – Finland – Polen – Tyskland samt de Baltiska staterna, så kommer troligtvis de agera för att omsätta redan uppgjorde planer för att dels skydda sitt eget territorium dels i fallet med de stater ingående i NATO förstärka sina allierade i närområdet kring konflikten.
Ett annat perspektiv är dels vår självpåtagna solidaritetsförklaring dels det eventuella värdlandsavtalet mellan Sverige och NATO. Inleder vi med solidaritetsförklaringen44 så skulle det i praktiken kunna innebära att det stöd vi väljer att ge är att upplåta vårt territorium för transitering av NATO förband till, t.ex. de Baltiska staternas försvar, dock så blir det svårt att t.ex. föröva sådant stöd och upprätta planer för det, men ser vi till Sveriges historia så skulle vi även varit neutrala och alliansfria under det kalla kriget, något som ej visat sig stämma i efterhand,45 då planer för bl.a. stöd upprättades gentemot NATO och USA. Sen innefattar själva solidaritetsförklaringen även att vi ser att vi får stöd i händelse av ett Sverige utsätts för kraftiga påfrestningar eller krig. Värdlandsavtalet bygger på att vi skall kunna få och kunna ge stöd i olika situationer samt underlätta övningsverksamhet o.dyl.46
Med hänsyn till tidigare konstaterande i inlägget, får vi förutsätta antingen om det rör stöd till Sverige eller t.ex. de Baltiska staterna i händelse av en konflikt, kommer huvuddelen av dessa transporter anlända med fartyg. En annan faktor som blir mer eller mindre tvingande till detta är t.ex. bristen på tungtransportfordon, fordon samt trailer, i Europa, som exempel kan nämnas att under 2015, hade USA enbart 16 stycken sådana i Europa och Storbritannien hade 40 stycken,47 därtill är de järnvägsvagnar som tidigare utnyttjades för tungtransporter av t.ex. stridsvagnar avvecklade, uppgifter från 2014, inom NATO länderna,.48 dock torde till del detta kunna avhjälpas med ordinarie flatbäddsvagnar.
Bild 3. Svenska Västkusten.
Vad avser stöd till dels Sverige dels de baltiska staterna i händelse av en konflikt i södra Östersjön mellan NATO och Ryssland, så torde en ytterst liten del gå i de södra delarna av Östersjön m.h.t. dels A2/AD förmågan Ryssland besitter dels dess sjö- och luftstridskrafter, vilket troligtvis skulle innebära ett ”gatlopp” för de transportfartyg som skall transportera förband och materiel.49 Troligare blir i sådant fall intransport av stöd i de större svenska hamnarna längs västkusten, dels för stöd till svenska stridskrafter dels för de baltiska staterna, den s.k. ”Korridoren till Baltikum”, dock måste det finnas tillräckligt transporttonage gripbart i de norra delarna av Östersjön och Bottenhavet för att möjliggöra en sådant uttransport från den svenska östkusten till de baltiska staterna.
Således skall stöd till antingen Sverige eller NATO östra medlemsländer ges, kommer Nordsjön samt de större svenska hamnarna på Västkusten bli en avgörande skådeplats. En möjlig indikator på att Nordsjön fått ett större strategiskt värde, är att en av de största ubåtsjaktövningarna, Dynamic Mongoose, i NATO historia genomfördes under 2015 i Nordsjön.50 Sveriges militära närvaro på Västkusten är som bekant minimal dels med marktrupp dels med sjöstridskrafter, vilket kan utgöra försvårande omständigheter då infrastruktur o.dyl. för att dels mottaga stöd dels distribuera, kommer vara sårbara för påverkan av t.ex. sabotageförband eller fjärrstridsmedel.
Vad innebär då all ovanstående information i praktiken? Inleder vi med den ökade ubåtsaktiviteten i Atlanten, så måste man väga in vad en ökning är i praktiken. I dagsläget förefaller Norra Marinen förfoga över 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar vilket får ses som de troligaste ubåtarna att agera där. De konventionella attackubåtarna har bedömt ej uppgifter i Atlanten, utan snarare inom det s.k. ”bastion området” som får ses som ett säkert område som lämpar sig bättre för konventionella attackubåtar då de frekvent bl.a. måste genomföra snorkling, något som kan avhjälpas med luftoberoende system dock förefaller Ryssland ej lyckats med denna konstruktionstyp än.
Att samtliga 17 reaktordrivna robot-/attackubåtar skulle vara ute samtidigt anser jag är osannolikt, då det i praktiken skulle försatt NATO samtliga mariner på krigsfot, därtill får man förutsätta att ubåtarna genomför kontinuerlig översyn o.dyl. Sen måste man se till systemuthållighet o.dyl. varpå en trolig siffra torde vara att maximalt en tredjedel av den totala flottan av reaktordrivna robot-/attackubåtar i den norra marinen är ute till sjöss. Således rör det sig troligtvis om att maximalt 5-6 ubåtar befinner sig över tiden i Atlanten. Varpå man troligtvis får se den s.k. ”dramatiska” ökningen främst vara en ”media groda”, en dramatisk ökning hade varit om 2/3 av beståndet varit ute samtidigt i Atlanten, men det hade samtidigt indikerat krigsfara, varpå problemet hade varit betydligt större.
Vad har då ubåtarna för uppgifter? Troligtvis är det tre (3) uppgifter. Den första (1) är att bedriva underrättelseinhämtning d.v.s. följa t.ex. Amerikanska strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och inhämta andra underrättelser. Den andra (2) är bedömt att befinna sig i en sådan position att man kan skjuta kryssningsrobotar mot strategiska mål i Nordamerika i händelse av en konflikt. Den tredje (3) uppgiften är bedömt att kunna påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa i händelse av en konflikt.
Att ubåtarna skall ha till uppgift att ”klippa” av dataledningar, som vissa uppgifter gjort gällande, mellan Nordamerika och Europa ser jag som mindre troligt, då det är betydligt enklare att slå ut de punkter där ledningarna ansluter på fastlandet, därtill skulle det innebära att varje ubåt skall medföra utrustning för det, vilket faller på sin egen orimlighet då sådan utrustning torde vara högst specialiserad och det torde ej genomföras tillverkning i någon större mängd av den. Däremot är det fullt möjligt att avlyssning kan genomföras likt det USA genomförde mot Sovjetunionen under det kalla kriget.
Som många andra, torde även Ryssland identifierat att förmågan att förstärka Europa i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller vid en konflikt mellan NATO och Ryssland är direkt avhängt sjöförbindelserna. Vilket gör att kontinuerlig patrullering med ubåtar i Atlanten blir nödvändig, då en konflikt som bekant kan uppstå relativt snabbt, detta är troligtvis även en förklaring till en ökad tyngdpunkt på Atlanten i den nya ryska marina doktrinen. Det skulle även kunna förklara till del varför man ökat mängden med forskningsfartyg utanför USA östkust, då det till del kan innebära att man försöker finna lämpliga och skydda bottenplatser där ubåtar kan ligga och vänta för att sedan börja förfölja t.ex. konvojer, men även kunna nyttja som utskjutningsplatser för kryssningsrobotar och därefter söka en ny skyddad plats och vänta på konvojer.
NATO som allians förefaller här hamnat i en efterhandssituation och mer eller mindre befinner sig i samma prekära läge som de allierade gjorde under andra världskriget, då det kom till att kunna genomföra effektiv konvojering över Atlanten. Man förefaller ha stora svårigheter att dels kunna följa de ryska ubåtarnas rörelse i Atlanten redan i fredstid dels förefaller man sakna effektiva medel, något man hade under det kalla kriget, för att genomföra ubåtsjaktoperationer i Atlanten.
Därtill är troligtvis förmågan att genomföra effektiv konvojering i händelse av en snabb händelseutveckling eftersatt, något som de norska uppgifterna om tidsåtgången innan förstärkningar kan tänkas vara på plats indikerar. Därtill är det sedan 1993 ett, i stort sett, oövat system, att förflytta förband mer eller mindre fredsmässigt såsom vid operationerna i Irak och Afghanistan, är något helt annat än vad det skulle innebära att förflytta stora mängder förband under en hotbild mellan Nordamerika och Europa.
Således innebär det att det troligtvis skulle ta en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar når Europa från Nordamerika i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller konflikt. Därtill blir det även en fråga om hur mycket som i praktiken kommer fram t.ex. om det är under en konflikt, då konvojerna kommer påverkas mest troligt. Det innebär även att Europa har det de har i händelse av en konflikt. Det innebär även att det mest troligt skulle innebära att det tar en (1) till två (2) månader innan Sverige skulle kunna få något stöd i händelse av en konflikt.
Slutsatser
Nedan följer tre (3) generella slutsatser av ovanstående resonemang:
  1. De mediala uppgifterna om att det skall ha skett en ”dramatisk” ökning av rysk undervattensverksamhet i Atlanten, innebär troligtvis 5-6 ubåtar som kontinuerligt genomför patrullering i Atlanten. Således rör det sig ej om någon stor mängd ubåtar som befinner sig i Atlanten. Troligtvis utnyttjas del av dessa ubåtar som en del av den ryska andraslagsförmågan, huvuddelen av denna befinner sig dock inom det s.k. ”bastion området”.
  2. NATO som organisation befinner sig bedömt i en prekär situation i händelse av en konflikt, då dess nuvarande förbandsmassa ej motsvarar den mängd som kan tänkas behövas vid en konventionell konflikt mellan NATO och Ryssland. Därtill tar det bedömt en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar kan nå Europa, då sjöförbindelserna kommer vara den huvudsakliga vägen som kan utnyttjas för att få fram dessa substantiella förstärkningar.
  3. Ur svenska förhållanden innebär det att dels tar det minst en (1) till två (2) månader innan förstärkningar kan tänkas nå Sverige i händelse av en konflikt. Därtill blir den svenska västkusten, samt Nordsjön, ur både ett NATO perspektiv men även ur Rysslands perspektiv väldigt aktuell, då det i praktiken är det enda sättet att få in förstärkningar dels till Sverige dels till Baltikum.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aldrimer 1(Norska)
Associated Press 1(Engelska)
Cable News Network 1(Engelska)
Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)
Chatham House 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
Defense One 1(Engelska)
Defense News 1, 2(Engelska)
Foreign Policy 1(Engelska)
IHS Jane’s 360 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Naval Historical Foundation 1(Engelska)
Office of Naval Intelligence 1(Engelska)
RAND 1(Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
Sputnik 1, 2(Engelska)
The New York Times 1 (Engelska)
The Telegraph 1, 2(Engelska)
The Washington Free Beacon 1, 2, 3(Engelska)
The Washington Post 1, 2(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2 (Engelska)
United States Senate 1(Engelska)
U.S. Navy 1(Engelska)
Utrikesdepartementet 1(Svenska)
Vice News 1(Engelska)
Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989.
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.

Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.
Olav, Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok.
The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016.
Slutnoter
1The New York Times. Mazzetti, Mark. Shanker, Thom. Russian Subs Patrolling Off East Coast of U.S. 2009. http://www.nytimes.com/2009/08/05/world/05patrol.html?_r=0Hämtad 2016-04-16
2Ibid.
The Washington Post. Pan, Philip P. Russian General Calls Submarine Patrols off U.S. East Coast Routine. 2009. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/08/04/AR2009080402863.htmlHämtad 2016-04-16
3The Telegraph. Harding, Thomas. Russian subs stalk Trident in echo of Cold War. 2010. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/7969017/Russian-subs-stalk-Trident-in-echo-of-Cold-War.htmlHämtad 2016-04-16
4Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, 186.
5Cable News Network. Mount, Mike. Navy detects Russian sub off U.S. East Coast. 2012. http://security.blogs.cnn.com/2012/11/06/navy-detects-russian-sub-off-u-s-east-coast/Hämtad 2016-04-16
6The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Gulf War. 2012. http://freebeacon.com/national-security/gulf-war/Hämtad 2016-04-16
7The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Silent Running. 2012. http://freebeacon.com/national-security/silent-running/Hämtad 2016-04-16
8The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Russian Sub Skirts Coast. 2012. http://freebeacon.com/national-security/russian-subs-skirt-coast/Hämtad 2016-04-16
9Sputnik. Russian Strategic Subs to Resume Routine World Patrols. 2012. http://sputniknews.com/military/20120204/171127327.htmlHämtad 2016-04-36
10Foreign Policy. Lewis, Jeffrey. Led Zeppelin Comes to Washington. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/01/05/led-zeppelin-comes-to-washington-russia-nukes-putin-arms-control/Hämtad 2016-04-16
11Sputnik. Russian Nuclear Submarines Step Up Patrols Over Past Year – Navy Commander. 2015. http://sputniknews.com/russia/20150319/1019714161.htmlHämtad 2016-04-16
12The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. Top U.S. Admiral Says NATO Should Rework Maritime Strategy. 2015. http://blogs.wsj.com/brussels/2015/10/22/top-u-s-admiral-says-nato-should-rework-maritime-strategy/Hämtad 2016-04-16
13Associated Press. Putin OKs maritime code calling for strong Atlantic presence. 2015. http://bigstory.ap.org/article/ec132d04ae0942e299bf06935c6aad09/putin-oks-maritime-code-calling-strong-atlantic-presenceHämtad 2016-04-16
14The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. http://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.htmlHämtad 2016-04-16
15IHS Jane’s Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels Hämtad 2016-04-16
16Office of Naval Intelligence. The Russian Navy – A Historic Transition. Washington, DC: U.S. Department of Defense, 2015, 16.
17Naval Historical Foundation. Soviet Patrol Area Charts. 2013. http://usnavymuseum.org/Ex2_SovietThreat.aspHämtad 2016-04-16
18Posen, Barry R. U.S. martitime strategy: a dangerous game. Bulletin of the Atomic Scientists. 43 no. 7 (1987): 24.
19Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015, 20-21.
20Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989, 181.
21Nationalencyklopedin. Bismarck. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/bismarckHämtad 2016-04-16
22Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3141.
23Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok, 181.
24Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 21-22, 172.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111.
25Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 22.
26Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111-3131.
27Defense One. Nordenman, Magnus. Russian Subs Are Reheating a Cold War Chokepoint. 2016. http://www.defenseone.com/ideas/2016/03/russian-subs-are-reheating-cold-war-chokepoint/126428/Hämtad 2016-04-16
28Vice News. Faith, Ryan. Russian Resurgence Brings Back Another Cold War Icon: the US Navy in Iceland. 2016. https://news.vice.com/article/russian-resurgence-brings-back-another-cold-war-icon-the-us-navy-in-icelandHämtad 2016-04-16
IHS Jane’s 360. Jennings, Gareth. NATO looks to Poseidon to plug GIUK gap against Russian submarines. 2016. http://www.janes.com/article/57898/nato-looks-to-poseidon-to-plug-giuk-gap-against-russian-submarinesHämtad 2016-04-16
29Reuters. Shalal, Andrea. U.S. approves $3.2 billion sale of Boeing P-8A patrol planes to UK. 2016. http://www.reuters.com/article/us-boeing-uk-idUSKCN0WR1IRHämtad 2016-04-16
30The Telegraph. Farmer, Ben. Britain forced to ask Nato to track ‘Russian submarine’ in Scottish waters. 2014. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/11283926/Britain-forced-to-ask-Nato-to-track-Russian-submarine-in-Scottish-waters.htmlHämtad 2016-04-16
31United States Senate. Hearing to Receive Testimony On United States European Command. Washington, D.C. : Committee On Armed Services, 2016, 23.
32The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016, 24.
33Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe. Center for Strategic and International Studies: Washington, 2016, 7.
34Defense News. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/show-daily/modern-day-marine/2015/09/20/inside-us-marine-corps-prepositioning-program-norway/32511065/Hämtad 2016-04-16
35Statens offentliga utredningar. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, 2002, 399-407.
36Lund, John. Don’t Rock the Boat Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: The RAND Corporation, 1989, 66.
37Ibid, 80.
38Ibid, 66.
39Aldrimer. Stormark, Kjetil. Tar 1-2 måneder før NATO kan hjelpe. 2016. https://www.aldrimer.no/1-2-maneder-for-natos-hovedstyrke-kommer/Hämtad 2016-04-16
41Central Intelligence Agency. Soviet Conventional Forces and the Military Balance in Europe. Central Intelligence Agency: Washington, 1976, 17.
Rabben, Kenneth J. It Takes Sealift to Support Troops. All Hands Magazine of the U.S. NAVY no. 793 (1983): 18-25.
42The Washington Post. Applebaum, Anne. NATO’s next mission. 2010. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/11/22/AR2010112206403.htmlHämtad 2016-04-16
43Dagens Nyheter. ÖB lovar försvar till sista soldat. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-lovar-forsvar-till-sista-soldat/Hämtad 2016-04-16
44Svenska Dagbladet. Sverige har valt sida. Holmström, Mikael. 2009. http://www.svd.se/sverige-har-valt-sidaHämtad 2016-04-16
45Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 27-36.
46Dagens Nyheter. Wallström, Margot. Hultqvist, Peter. Stålhammar, Pernilla. Dalunde, Jakop. Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet. 2016. http://www.dn.se/debatt/vardlandsavtalet-rubbar-inte-principen-om-militar-alliansfrihet/Hämtad 2016-04-16
47Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 57.
48The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-04-16
49Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 55-56.

50Reuters. Koranyi, Balazs. NATO starts anti submarine exercise in North Sea as tension with Russia rise. 2015. http://www.reuters.com/article/us-nato-submarine-idUSKBN0NP12820150504Hämtad 2016-04-16

Ny Arméchef – Brännström blir övningsledare



Idag klockan 13.10 förkunnade Försvarsmakten att Arméchefen Anders Brännström avgår och att hans befattning övertas av Karl Engelbrektsson. Skiftet sker den 1 juni.

Arméchefens adjutant skrev följande på twitter kort därefter:

Ny arméchef utsedd – Anders Brännström byter på eget initiativ befattning, efterträds av Karl Engelbrektsson. Enda ”konspiratoriska” i detta är att Brännström ville mer än han fick gehör för, och därför valde han att byta istället.

På Försvarsmaktens webbsida så framgår det att Brännström istället ska bli övningsledare, och man poängterar särskilt vilken viktig uppgift han nu har fått. Han går således från befattning som Sveriges Arméchef till att bli övningsledare för en övning som ska genomföras 2018.

Anders Brännström är känd både inom och utom Försvarsmakten för att säga sin åsikt om sakernas tillstånd, senast i våras då han i en text skrev att Sverige kan vara i krig inom några år”. Ett uttalande som Försvarsmakten indirekt tog avstånd från och menade istället att ”idag finns det inget överhängande militärt angreppshot mot vårt land.”

Tack Anders Brännström för dina insatser och ditt raka och tydliga ledarskap i Försvarsmakten!

Helikopter 14 och datalänkar – ÖB:s 4T borde vara ledstjärna



Rubriken syftar på Försvarsmaktens datalänkar för krypterat samband, eller rättare sagt Marinens och Flygvapnets länkar eftersom Armén fortfarande väntar på stridsledningssystemet SLB eller vad som där kan tänkas komma. Nya systemnamn har nämnts. Eftersom det numera, åtminstone till synes, verkar vara lite av herrarnas fria åkning när det kommer till datalänkar så tänkte jag ge min syn på sakernas tillstånd i detta inlägg i allmänhet och avsaknaden av datalänk på helikopter 14 i synnerhet.


För den som inte är så insatt i ämnet, vad är då en datalänk?

En datalänk nyttjas framför allt på taktisk och stridsteknisk nivå. Syftet med datalänkar är att genom mycket korta sändningar, företrädesvis över radio, kunna överföra nödvändig information. Innehållet kan givetvis variera men utgörs normalt sett av textmeddelanden och målinformation men kan även vara annan information så som bäringslinjer och liknande data som är nödvändig för stridens förande.

Fungerande datalänkar är en förutsättning för att erhålla precision i stridens förande. För att genomföra en vapeninsats oavsett vilken dimension (luft, yta, undervatten) så krävs det naturligtvis ett näst intill sekundaktuellt målläge där positionsnoggrannhet samt överföringstid därmed blir helt avgörande.

Alternativet till att nyttja datalänkar för överföring är att manuellt läsa det via radio, men då tappar man tid och ett målläge ska då tolkas, läsas och åter igen knappas in hos mottagaren med förluster i tid och noggrannhet som följd. Således är fungerande datalänkar en förutsättning för att kunna nå framgång i all modern krigföring, oavsett nation, oavsett försvarsgren.

Marinen  har ända sedan tidigt 70-tal haft fungerande datalänkar mellan fartyg samt till sjöövervakningscentraler och staber i land. Flygvapnet har via länkar kunnat skicka styrdata/måldata till sina flygplan ända sedan J35 Drakens tid. Av den anledningen blev metodförsöken som under flera år genomfördes i Enköping inom ramen för det nätverksambaserade försvaret (NBF) något av en märklig företeelse för både Marinen och Flygvapnet. Detta eftersom den teknik man provade i stor skala, till skyhöga kostnader, sedan länge fanns i Marinen och Flygvapnet. Ändå fick projektet fortgå.

ENDA/8000

Ända sedan 60-talet hade man inom marinen börjat använda datalänkar. Dessvärre började det spreta och inget enhetligt format fanns som innebar att olika system var kompatibla med varandra. Av den anledningen så beslutade dåvarande marinchefen i mitten av 80-talet att all datakommunikation i marinen skulle ensas och projektet fick benämningen ENDA (Enhetlig datakommunikation). Ett bra beslut som innebar att Marinen sedan i början av 90-talet har varit fullt ut operabla med datalänken och meddelandeformatet som benämns 8000. Ett dataformat som är väl beprövat och fungerande.

Systemet finns i dag på samtliga Marinens stridsfartyg samt ubåtar. Det finns även i  sjöbevakningscentraler vilket säkerställer krypterad datalänk även till högre staber.

Vad som är viktigt att poängtera i sammanhanget är att Marinens helikoptrar (Hkp 4) också hade tillgång till samma datalänk via ledningssystemet MARIL 920 som nyttjades både vid ubåtsjakt och måldataöverföring för ytstrid, och som fanns ombord på alla 14 sjöoperativa helikoptrar. Om jag inte minns fel hade även ubåtsjaktflygplanet Y891 även ledningssystem med 8000-länk. Även kustartilleriet nyttjade samma system, bland annat på de tunga kustrobotbatteriet.

Systemet medförde således direktsamverkan via krypterad datalänk mellan fartyg, sjöbevakningscentraler, helikoptrar och kustrobotbatterier.

8000-formatet är i dag fortfarande det dataformat som nyttjas på Marinens fartyg och en av styrkorna med detta system är att det är helt integrerat och operatören kan välja/anpassa transmissionsmedel helt beroende på vad situationen kräver så som långvåg, kortvåg, VHF/UHF men även via trådsamband.

LINK-16

När Försvarsmakten skulle ställas om för att kunna deltaga i internationella insatser så låg allt fokus på Länk-16. Genom åren kan man väl säga att införandet inte har varit helt problemfritt, och det har funnits en stor diskrepans mellan synen på systemets införande mellan användare och högre chefer. Men när systemet väl var på plats inom Flygvapnet så verkar man till syvende och sist vara mycket nöjda med systemet. En avgörande faktor är att Link 16 är helintegrerad med övriga system

Även en liten del av marinen har fått åka med i Link-16 spåret.

Avgörande för att olika typer av datalänkar, oavsett vad det handlar om, är att de är integrerade i ledningssystemet. Fristående lösningar, så kallade ”stand-alone” är i praktiken oanvändbara till annat än att titta på, och skapa sig en uppfattning vad som händer i stort runt omkring. För att flytta information från ett stand-alone system krävs således manuell handpåläggning, vilket innebär en avsevärd försämrad noggrannhet och ingen realtidsuppdatering. Dessutom är det mycket tidskrävande.

En klar svaghet med systemet i likhet med andra Nato-länkar är att Sverige inte äger systemet och tillverkningen av kryptonycklarna själva, utan är beroende av personal från USA, eftersom vi som bekant inte är medlemmar i NATO. En annan svaghet med just Link-16 är att den i grunden är en aktiv länk, d.v.s. att konceptet bygger på att man är uppkopplad mot ”nätet”. Ur ett telekrigsperspektiv är detta givetvis en mardröm för långsamma plattformar som fartyg.

LINK-11

Här blir det helt obegripligt. Sverige har till den sjöoperativa helikopter (Hkp 14) köpt en datalänk som är på utgående och som skall avvecklas och ersättas med den nyare Link-22. Det här innebär också att helikoptern inte har någon att kommunicera med, eftersom ingen annan enhet inom Försvarsmakten som helikoptern måste kunna kommunicera med (fartyg och sjöövervakningscentraler) har Link-11. Det hela är så oerhört korkat så jag undrar varför i hela friden hur det kunde tillåtas fortsätta i det spåret.

På Wikipedia kan man läsa följande om helikoptern och dess datalänk.

HKP 14F kommer vara Försvarsmaktens huvudplattform för luftburen ubåtsjakt. Men helikoptern saknar för närvarande en nationell taktisk datalänk samt beväpning, vilket begränsar dess förmåga att bedriva en effektiv ubåtsjakt. 

En nationell taktisk datalänk används för att utbyta infor­mation (t.ex. mållägesdata) mellan olika svenska militära enheter över radio och fanns med i den ursprungliga kravspecifikationen för helikoptern. Men den valdes bort när den politiska viljan vara att skifta Försvarsmaktens huvuduppgift från nationellt försvar till internationella insatser. 

Den internationella taktiska datalänken (Link 11) behölls dock. Men med den förändrade hotbilden i Sveriges närområdet så blev Försvarsmakten huvuduppgift åter nationellt försvar och avsikten är därför att återinföra den nationella taktisk datalänk för marin verksamhet (Länk 8000) till HKP 14F, vilket skulle kunna vara integrerat i helikoptern kring 2020.

Det finns även en intressant C-uppsats från Försvarshögskolan signerad Leif Hansson.  Det som gör det hela extra intressant är att den skrevs redan 2004, d.v.s. för 12 år sedan. Fortfarande har ingen gjort något åt det problem var tydligt identifierat redan då! Hansson skriver i inledningen av sammanfattningen:

I Hkp 14 projektet är det beställt Link 11, vilket i sig kan tyckas underligt. Vem skall de utbyta information med? Inte med den svenska marinen i alla fall.

LINK-22

I Marinen generellt sett så talas det numera istället mest om Link-22. I marinens utvecklingsplan MUP (öppen handling) så framgår det att inriktningen är att gå mot denna länk.

För marinen kommer införandet av interoperabelt ledningssystem(C2) och länk 22 innebära ett avgörande steg i utvecklingen av interoperabilitet, vilket ger möjlighet till kvalificerad samverkan med kort varsel. Det skapar handlingsfrihet att ingå på olika nivåer i en sammansatt multinationell styrka. Samma handlingsfrihet skapas i händelse av en kris nära Sverige.

Många lever dock i villfarelsen att Link-22 är lösningen på alla problem, men så är inte fallet. Den ska möjligen ses som ett komplement till den befintliga länkstrukturen (8000-formatet) som inte bara används för kommunikation mellan fartyg, utan också inom hela den fasta marina infrastrukturen. Detta påpekas också helt riktigt i den sensate MUP, vilket tack och lov är ett förtydligande från och med i år.

 Under prioriterade anskaffningsbehov (på plats två efter LVRB till Viskykorvetter) framgår följande:


Interoperabelt ledningssystem (C2) med förmåga till gemensam ledning och gemensam lägesbild, såväl nationellt som internationellt. Detta är en förutsättning för att införandet av länk 22. Nationell krypterad länk (8000) kommer under perioden att bibehållas.

HELIKOPTER 14

Det riktigt stora sorgebarnet är ändå Link-11 på Hkp 14. Det är helt obegripligt hur vi fortfarande inte löst problemet, trots att det är långt mer än ett decennium sedan problematiken identifierades.

I senaste numret av Officerstidningen (2/2016) så diskuteras ämnet ingående, och det är ingen trevlig historia som här uppdagas. Förvisso är det torpedproblematiken som står i fokus på artikeln, men personligen anser jag att avsaknaden av taktisk datalänk är betydligt mer bekymrande.


Helikopter 14F saknar en nationell datalänk som används för att sända infor­mation mellan olika enheter vid en ubåtsjakts­, eller stridssitua­tion. Mottagande enheter kan exempelvis nyttja informationen för att direkt skjuta mot en inkräktande ubåt.

– Det har förekommit problem i att få fram Helikopter 14, det går inte att sticka under stol med, men att det saknas en nationell datalänk beror inte på helikoptern, eller projektet. Bristerna beror på kortsiktiga beslut. Beslutet att stryka länken togs i en tid när uppfattning rådde om att försvaret av Sverige kunde börja på bortaplan. Det var inte många som prioriterade inomskärs ubåts­ jakt då, säger Maria (Sjöström, DPL) och tillägger:

– Det kanske är en av de viktigaste lärdomarna vi kan dra av den här resan: Det tar tid och är kostsamt att ändra sådana här grundläggande funktioner.

Inom Försvarsmaktens produktionsstab ser man över utveck­ lingen av den tidigare nationella länken: Länk 8000.

– Det togs beslut förra veckan om vilken version av Länk 8 000 vi ska anskaffa. Nu pågår en förstudie över vad som behövs för att länken ska fungera med de olika fartygs, båt och flygsystem som den ska koppla ihop. 

Om jag måste gissa så säger jag att om beslut tas under året och pengarna i projektet räcker, då har vi en länk installerad om 3 till 5 år, säger Per Skantz, systemansvarig för he­likoptrar på Prod Flyg.

Att det ska ta upp till fem år innan Hkp 14 blir integrerad i marinen anser jag är helt orimliga tidsförhållanden för ett så pass vitalt system, allt i enlighet med det som beskrivs i artikeln. Jag har själv fått information från experter KnowIT DataUnit inom detta område på, som jobbat med dessa frågor åt Försvarsmakten under 20 års tid, om det verkligen tar så lång tid att integrera en 8000-länk?

Experten menade att det skulle ta runt en vecka att göra själva installationen då den materiel (krypton samt modem) redan finns i Försvarsmakten och som dessutom är flyggodkända sedan tidigare, vilket är en stor framgångsfaktor. Det man menar kan ta mer tid är pappersarbetet samt eventuellt gränsytan mot ledningssystemet TMS. Men här får man förutsätta att man har gjort rätt från början, inte minst då det är ett system tillverkat av Saab, och som i grunden är väldigt likt övriga marina ledningssystem som brukar 8000-formatet. Allt annat är helt orimligt.

SAMMANFATTNING 

Inom Försvarsmakten och Marinen kommer det inom kort att figurera inte mindre än fyra olika typer av datalänkar (8000, L-11, L-16 och L-22). Vi har således hamnat i ungefär samma dilemma som under 80-talet då marinen under ledning av viceamiral Bengt Schuback bekymrade sig över att det fanns fyra olika krypterade datalänkar som inte var helt kompatibla med varandra. Då ägde vi alla fyra systemen själva. Idag äger vi bara ett.

Det finns givetvis ett antal positiva effekter av alla dessa olika länkar. Interoperabiliteten med andra länder ökar, i synnerhet för Flygvapnet. För Marinens del så måste det till en lösning för att samarbetet med Finland ska fungera. Men det kan ändå finnas anledning att se över det här med datalänkar, framför allt inom Marinen likt vad man gjorde på 80-talet, för nu börjar det spreta igen.
Viktigast av allt är dock att införande av datalänk (8000) på Hkp 14 forceras. Det är orimligt att det ska ta ytterligare fem år innan den är på plats. Processen bör därför omedelbart forceras i enlighet med samtliga fyra T i ÖB strategiska effekter 
Helikopter 14 måste snarast bli TILLGÄNGLIG i avseendet att den blir fullt ut operativ så som den är avsedd att vara. Det är inte minst en fråga om TROVÄRDIGHET för vårt nationella försvar. En helikopter 14 med fungerande taktisk datalänk (och torped) kommer TILLSAMMANS med övriga marina stridskrafter att utgöra en betydande TRÖSKELEFFEKT.

Turbulens?

Reflektion
Den 30MAR2016, delgavsinformation rörande vilka markbaserade förstärkningar till Europa som är tänkt att genomföras av USA. Förstärkningsåtgärderna är tänkt att vara i form av 9 månaders rotationer av personal, med början i februari 2017. Vid utgången av 2017 kommer således USAha tre (3) brigader i Europa, en (1) mekaniserad, en (1) motoriserad och en (1) luftburen. Utöver det kommer det finnas förhandslagrad utrustning för ytterligare en brigad, därtill kommer det finnas delar ur 3. och 4. division, predestinerade förband i händelse av en konflikt och/eller kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, på plats i Europa, för att möjliggöra mottagande av dessa.
Dessa åtgärder är USA egna, därtill kan det under NATO toppmöte under juli månad, 2016, i Warszawatillkomma ytterligare förstärkningsåtgärder till de östra medlemsländerna, något som det signaleratsom. Detta är något som Polenaktivt arbetar för, men även de baltiskamedlemsstaterna. Huruvida man kommer nå ett konsensusbeslut rörande dessa förstärkningar återstår att se. Dock kan man troligtvis se USA egna ökning, som ett sätt att pressade övriga NATO medlemsländerna, till att även de skall bidra med förband, till de östra medlemsstaterna.
Rysslands ståndpunkt till alla former av NATO förstärkningar är sedan tidigare känd och underströks av Rysslands försvarsminister, Sergej Shoigu, vid ett möteden 25MAR2016. Där han dels påtalade att NATO styrkeuppbyggnad längs Rysslands gräns var skäl till oro dels att man fortsatt arbetar med att öka stridsvärdet på förbanden inom det västra militärdistriktet (MD V). Känt sedan tidigareär upprättande av tre (3) nya divisioner, varav två (2) förefaller skall avdelas till den 20. Armékåren som finns inom MD V och vara upprättade innan årets (2016) slut. I sammanhanget är det värt att notera att dessa två (2) divisioner skall ha samma struktursom äldre Sovjetiska d.v.s. respektive division består av cirka 12-13,000 soldater. Således en ökning med minst 24,000 man genomförs under 2016 inom MD V.
Rysslands första politiska svar på USA truppförstärkning till Europa, förefaller lämnats av Rysslands sändebud till NATO, Alexander Grushko, vid en intervjuden 30MAR2016 i den ryska tv-kanalen Rossiya 24. Där han menar på att dels så ser Ryssland vad som sker och man vidtar militära åtgärder för att uppväga detta dels så kommer man svara asymmetriskt på det som sker, något som ej utvecklades. Värt att notera är dock att ämnet avseende USA truppförstärkningar till Europa berördesej på Ryska utrikesministeriets presskonferens, 31MAR2016, som genomförs på veckobasis.
USA biträdande Försvarsminister, Michael Carpenter, kom oannonseratbesöka Belarus 28-30MAR2016. Den Europeiska unionen (EU) har i tvåomgångar, sedan hösten 2015, upphävt huvuddelen av de sanktioner som funnits mot Belarus sedan 2010. Därefter har de politiska kontakterna västerut tilltagit. Den politiska interaktion mellan EU och Belarus är det troligtvis tvådelat. För EU handlar det, bedömt om, till stor del att skapa kontakter i randområdet mellan EU och Ryssland, på motsvarande sätt som i Ukraina. För Belarus handlar det, bedömt om, till stor del att skapa ekonomiska förbindelser för att kunna stabilisera sin ekonomi. Därtill har Belarus en tydlig roll i den diplomatiska samverkan kring konflikten i Ukraina, detta ökar även kontakterna västerut.
Belarus roll som ett buffert mellan Väst och Ryssland är tydlig och accentueras än tydligare, än i fallet med Ukraina. Framförallt genom unionen mellan de båda staterna. Därtill är de båda staternas väpnade styrkor tätt sammanknutna. Således, en tyngdpunktsskiftning västerut av Belarus, kommer troligtvis få allvarliga följder, därtill kan påverkan av Ryssland, troligtvis, ske tidigare än i fallet med Ukraina, då de båda staterna är mer sammanknutna än vad Ryssland och Ukraina var.
Vad som kan ha avhandlats bakom lykta dörrar, mellan Carpenter och representanter ur Belarus regering förefaller fortfarande vara okänt, Ukraina förefaller dock avhandlats, något som framkom i den officiella kommunikén. Därtill vad som sadesöppet av Carpenter var att USA ej uppfattade något hot mot Belarus varken från väster eller öster. Han kom även beröra propåerna från Ryssland om att få upprätta en flygbas i Belarus. Där han menade på att det står Belarus fritt att välja vad man vill göra, men USA och dess allierade skulle se det som destabiliserandeom en flygbas upprättades. Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, uttryckteäven en viss oro gentemot NATO agerande i Belarus närområde, därtill poängterade han att Belarus säkerhetspolitik var defensiv i sin natur.
Den ryska statliga institutet för strategiska studier (RISS), grundat av Rysslands President med uppgift att förse bl.a. Rysslands President och det ryska säkerhetsrådet med information, publicerade den 28MAR2016 sin årliga rapport, för andra året i rad, om hur Ryssland beskrivs av utländsk media. Rapporten menar på att Sveriges medialandskap var det åttonde mest fientliga i världen, av 40 rankade, gentemot Ryssland, under 2015. Därtill publiceras även de tio mest kritiska medierna samt journalisterna i Sverige gentemot Ryssland under 2015. Denna rapportering är inget nytt, utan något som den ryska statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerar varje vecka. Vad som är intressant i den rapporteringen är att man kunde läsa, 23MAR2016, att Sverige hade nått en sådan nivå i negativ rapportering att det kunde beskrivas som informationskrigföring gentemot Ryssland.
Den ryska nyhetsbyrån Regnum, har en motsvarande gradering som även publiceras varje vecka, men det kan snarare jämföras med ett hotbildsindex, där man graderar relationerna mellan Ryssland och andra länder, i indexet använder man sig av en hundragradig skala där 1 motsvarar ideala bilaterala relationer och 100 motsvarar krig. Det senaste, 28MAR2016, publicerade indexet placerar Sveriges bilaterala relation till Ryssland på skalan till 70. Vilket då kan ställas mot Ukrainas 85, där det de facto råder en konflikt mellan de två staterna. En annan parallell kan dras mellan Ryssland och Turkiet där man graderar relationerna till 80, Norge placeras även in på 80 i de bilaterala relationerna till Ryssland.
Hur hänger detta då allt detta samman med Sverige? Ser man till de förstärkningsåtgärder som USA vidtagit för att öka tryggheten för de östra medlemsländerna så kommer bedömt huvudfokus på detta ligga vid de baltiska staterna samt Polen d.v.s. Östersjöregionen. På motsvarande sätt faller den Ryska ökningen av dess markstridskrafter inom MD V inom ramen för Östersjöregionen, då MD V angränsar dessa stater, således kommer den militära dynamiken i Östersjöregionen öka ytterligare, vilket definitivt kommer påverka Sverige på ett och annat sätt. Sätter man förbandsökningarna i proportioner så ökar Ryssland markant i förhållande till NATO förband en (1) brigad jämfört med två (2) till tre (3) divisioner talar sitt tydliga språk.
Det intressanta, när det kommer till USA förstärkningar, är dock det Ryska sändebudet till NATO uttalande om asymmetriskt svar på förstärkningarna. Detta kan givetvis vara allt mellan ”himmel och jord”, men å andra sidan så kommer man svara på förstärkningarna, det nekar man inte till. Därtill så kan man räkna bort förstärkningarna med de två (2) till tre (3) divisionerna då detta redan sedan tidigare är beslutat, vilket innebär att svaret, på ett eller annat sätt, kommer påverka balansen ytterligare i Östersjöregionen.
Därtill tillkommer den ”Belarusiska dimensionen”, Lukasjenko förefaller försöka förhålla sig neutral mellan både de västliga länderna och Ryssland och utnyttja situationen, gentemot båda parter. Dock kommer situationen, troligtvis, ställa Lukasjenko inför ett val, antingen en fortsatt västlig orientering som kommer resultera i någon form av reaktion från Ryssland, eller en mer restriktiv självpåtagen roll gentemot de västliga länderna, men fortsatt goda relationer gentemot Ryssland. Tyvärr finns det nog inga mellanvägar för Belarus i detta geopolitiska läge. Oaktat kommer Belarus vägval, på ett eller annat sätt påverka relationerna i Östersjöregionen.
Därefter tillkommer de ryska värderingarna kring synen på relationerna mellan Ryssland och Sverige. Nu skall man vara försiktig att dra för långtgående slutsatser på vad som beskrivits ovan i inlägget. Men det påvisar de facto en relativt annorlunda syn på situationen än vad den ordinarie medborgaren i Sverige troligtvis har, som förmedlas i Ryssland, sen huruvida den har någon faktisk påverkan i Ryssland får nog ses som relativt oklart. Men det får nog ses, eller liknas, som ett säkerhetspolitiskt Joharifönster, där det finns ett väldigt ”okänt fält” som de facto kan ha stor påverkan i relationerna mellan Sverige och Ryssland.
Sammanfattningsvis vad innebär då allt detta:
  1. USA förbandsökning och den Ryska förbandsökningen är inte sedan tidigare okända faktorer, det var känt att USA skulle öka, däremot är just begreppet asymmetrisk motåtgärd från Ryssland väldigt intressant. Då det blir en okänd variabel som på ett eller annat sätt kommer påverka balansen i Östersjöregionen i närtid, oaktat var denna motåtgärd genomförs.
  2. Sedan Georgien 2008 och Ukraina 2014, får man se det som högst troligt att Ryssland ej kommer tolerera några ytterligare ”västliga äventyr” av de stater som de anser ingå i dess ”nära utland”. Varje besök, ffa. oannonserade, som antingen Belarus mottager västerifrån eller genomför västerut kommer skärskådas av Ryssland. Vilket innebär att det är en väldigt tunn lina som både Belarus och de västliga länderna balanserar på ffa. då Lukasjenko öppet förefaller trotsa Putin, i bl.a. frågan om flygbas, då den säkerhetspolitiska situationen är som den är mellan de västliga länderna och Ryssland. Som granne till fyra (4) Östersjöstater och tre (3) NATO länder kommer allt som sker i Belarus påverka Östersjöregionen.
  3. ”Det okända fältet” i relationerna mellan Sverige och Ryssland, förefaller bli större och större. Oaktat på vilka grunder man har kommit fram till att dels Sverige är närmre krig än fred med Ryssland ur ryskt förmenande dels Sverige ur ryskt förmenande förefaller genomföra informationskrigföring mot Ryssland. Så blir slutsatsen att Sverige framställs som kraftigt fientligt inställd gentemot Ryssland, vad syftet med det i sin tur kan vara är oklart, dock är det givetvis något som påverkar balansen i Östersjöregionen.
  • Mängden osäkerhetsfaktorer förefaller således ökat, vilket troligtvis kommer skapa en mer instabil säkerhetspolitisk situation i Östersjöregionen. Detta var dock inget oväntat, utan beskrevs i bedömandet för 2016. Således finns det återigen tecken på att Östersjöregionen går in i en mer ”turbulent” period.

Have a good one! // Jägarchefen

Marina hemvärnet får förstärkt eldkraft!



Hemvärnet får ett rejält lyft i och med att man tillförs fem mycket slagkraftiga enheter. Det handlar om ett oväntat nytillskott om fem båtar som kommer att leverera den operativa effekt som många , bland annat flera politiker efterfrågat.


Det handlar till del om ett tursamt sammanträffande. Försvarsmakten beställde under 2014 fem stycken nya skjutfältsbåtar till Armén, främst avsedda för att övervaka de skjutfält som sträcker sig ut över vatten. Det handlar om fem stycken Serecraft P11 tillverkade av finska Weldmec och som levererades till Försvarsmakten alldeles nyligen.

Dessvärre har projektet stött på trubbel, eller rättare sagt stött på Försvarsmaktens säkerhetsinspektion. När båtarna levererades så fanns en taklucka som enligt uppgift skulle äventyra stabiliteten om den öppnades, så därför har fartygen belagts med nyttjandeförbud för Armén.

Istället har beslut fattats om att överföra de fem båtarna till hemvärnet som länge har efterfrågat mer eldkraft, materiel, prylar och annat bra att ha.

”Båtarna ska bestyckas och användas i syfte att utöka bekämpningskapaciteten inom hemvärnet” uppger en högt uppsatt chef. ”Vi ska initialt montera två tunga kulsprutor och två granatkastare på båtarna.”

På frågan om varför båtarna som inte godkändes för bruk av Armén nu kan nyttjas på annat håll, så uppger företrädare att man gjort avsteg från reglerna för hemvärnet. ”Vi har visat att vi kan utrymma båten fort om takluckan av misstag skulle öppnas. Vi är dessutom beredda att ta den risken, samtidigt som vi inte går under samma regelverk som övriga Försvarsmakten”

På sikt kommer även en uppgradering att genomföras. ”Så fort vi vi har erhållit båtarna ska de in på varv för ytterligare bestyckning. Det är folkpartiets Allan Widman som har drivit igenom sitt förslag att överblivna RBS-70 ska tillföras båtarna. Redan 2013 föreslog han detta och skrev i en kommentar den 16 januari att…

Kanske har det undgått en del att Lv-regementet övat bekämpning av sjömål med RBS 70. Och vad jag förstår framgångsrikt. Tror för övrigt att just Lv-vapen av olika slag historiskt använts för bekämpning både av mark- och sjömål.

Det finns visst begränsningar både vad avser verkan och räckvidd. Likväl bättre än granatgevär. I fem års tid har jag föreslagit tung kustrobot till Gotland. Det tycks vara politiskt svårt. Kanske måste man börja i det lilla och för övrigt får det bästa aldrig bli det godas fiende.

Hemvärnets nya båtar, som kommer att benämnas kustförsvarsbåt 0401 kommer alltså att få sjömålsbekämpande förmåga med RBS-70. ”Det här blir en rejäl förstärkning för Hemvärnets förmåga uppger chefen för den nybildade kustförsvarsgruppen.”

På sikt har man förhoppningar om att även få en spaningsradar på båtarna i syfte att kunna verka med lv-robot även mot luftmål. ”Men här verkar det svårare eftersom det finns ett motstånd inom Flygvapnet då man är orolig för vådabekämpning, dvs blue on blue, vi får se om vi kan förhandla fram ett samverkansavtal framöver, men just nu fokuserar vi på bekämpning av sjömål på stora avstånd” uppger chefen.

Även Sverigedemokraterna står bakom detta då man länge har drivit linjen att hemvärnet skall bestyckas med kraftigare vapen och mer materiel. Företrädare för partiets säkerhetspolitiska råd har dock ställt som krav på att fartygen ska erhålla namn från tidigare tungt bestyckade fartyg.

Förslaget, som hemvärnsgruppen också tycker är bra är att återanvända namnen från de tidigare pansarskeppen HMS Manligheten, HMS Driftigheten, HMS Äran, HMS Tapperheten. Flaggskeppet i kustförsvarsgruppen föreslås få namnet efter pansarskeppet HMS Sverige.

Ovanstående måste dock förankras inom hovet innan ett beslut kan träda i kraft.

Morgonrodnad i väster

Reflektion
Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, berörde, den 25MAR2016, den kommande övningsverksamheten inom det västra militärdistriktet (MD V) för 2016. Enligt honom kommer över300 beredskapskontroller genomföras inom MD V under 2016. Därtill kommer över 800 större övningar genomföras inom MD V. Detta är dock något som nuvarande chefen för MD V, Andrei Kartapolov, redan i början av 2016 delgavsom en inriktning under sin årsredovisning för 2015, något som fortfarande förefaller vara gällande då det första kvartalet av 2016 snart är avklarat.
Inleder vi med mängden beredskapskontroller så förefaller man aktivt arbeta på att höja stridsvärdetinom MD V, utifrån den mängd beredskapskontroller som är anbefallda, då det förefaller vara den metodman valtför att få förbandscheferna att aktivt jobba mot ställda målsättningar, då beredskapskontrollerna, de facto, mäter hur dugligt förbandet är på att lösa olika uppgifter. Hur många beredskapskontroller som genomförts inom MD V under 2015, har ej i skrivande stund gått att finna, dock som jämförelse kan man utnyttja antalet som genomförts vid det södra militärdistriktet (MD S) under 2015, som var cirka 200 stycken, härvid blir cirka 300 beredskapskontroller en relativt rimlig mängd i förhållande till den större andelen förband som finns inom MD V kontra MD S.
Siffran 800 större övningar torde vara bataljonsövningar, inom markstridskrafterna, och högre förband samt på motsvarande nivå och högre inom luft- och marinstridskrafterna. Sätter man det i perspektivet hur många större övningar man totalt aviseratunder 2016 för de ryska väpnande styrkorna, vilket är över 4000, så är det nästan 1/4 av övningarna som är fördelad till MD V. Varpå siffran i sig ej blir anmärkningsvärd, dock är det fortfarande omfattande övningsverksamhet. Värt att notera är att det ej förefaller ske någon kraftsamling av den totala övningsverksamheten till MD V, i förhållande till de övriga militärdistrikten.
Det intressanta med Shoigu’s uttalande var dock att övningsverksamheten inom MD V redan nu ärinriktad mot nästa års strategiska övning för de väpnade styrkorna, vilket är Zapad-2017, som genomförs inom MD V. Att övningsverksamheten redan nu är inriktad mot Zapad-2017, är heller inte anmärkningsvärt m.h.t. den ökade mängden av förband inom MD V. Som exempel under 2015 skapades 1. Pansararmén, och fortsatt nu under 2016 upprättades ytterligare två divisioner. Detta gör att Zapad-2017 blir en viktig hållpunkt, något som tidigare påtalats, för att kunna mäta om avsedd operativ effekt hos MD V uppnåtts med förbandsökningarna. Troligtvis är det även i samband med Zapad-2017, de nyupprättade, förbanden har uppnått en sådan grad av samövning så att de kan prövas fullt ut.
Historiskt har den ryska generalstabens strategiska övningar under de senasteårengenomförts i September månad. Varvid sannolikheten får ses som relativ hög att Zapad-2017 kommer genomföras i september månad 2017, likt Zapad-2013. När i september månad är dock något som får ses som oklart, då man under de senaste åren förefaller starta de strategiska övningarna med en beredskapskontroll, som varierat i längd, för att därefter påbörja den egentliga övningen.
Troligtvis kommer Zapad-2017, likt Zapad-2009/2013, omfatta väpnad strid mot en högteknologisk motståndare, därmed inte sagt att man kommer medge det, men övningsmönstret kommer troligtvis peka på det, likt de tidigare övningarna. Därtill kommer troligtvis själva Zapad övning likt de två tidigare bestå av ett flertalet parallellt pågående övningar inom MD V. Där den uttalade Zapad övningen enbart är en mindre del, men helheten med alla parallellt pågående övningar utgör själva Zapad övningen för den ryska generalstaben.
Den totala storleken på Zapad-2017 kommer bedömt vara större än 2009 och 2013, då mängden förband ökat inom MD V, därtill får man se det som troligt att de två (2) nya divisionerna samt 1. Pansararmén kommer prövas, varvid det kommer vara en ansenlig mängd mekaniserade förband som övas och prövas. Fyra till fem månader innan d.v.s. i April-Maj månad 2017, kommer bedömt övningsverksamheten inom MD V, likt tidigare Zapad övningar, markant öka, då man påbörjar förövningsserie inför Zapad övningen. Bedömt kommer stora delar MD V geografiska område samt Belarus utnyttjas likt tidigare övningar.
Det vetgirige har säkert redan noterat att Försvarsmaktsövning2017, FMÖ’17, mer känd som övning Aurora, även kommer genomföras under september månad 2017. Sannolikheten får ses som hög att de båda övningarna, Zapad och Aurora, kommer genomföras samtidigt i tid. Därtill får nog sannolikheten ses som hög att de båda övade parterna kommer möta varandra ffa. över och på södra Östersjön. Då bl.a. Gotland förefaller vara en av de geografiska platserna den svenska övningen kommer ske vid och troligtvis kommer Zapad-2017 beröra Kaliningrad Oblast. Utöver det kan man förutsätta att ytterligare nationer i Östersjöregionen kommer genomföra övningar inom samma tidsperiod.
Som flertalet säkert även noterat så har förberedelser för övningarna redan påbörjats, andra nationer har säkerligen även påbörjat förberedelser för motsvarande övningar i samma tidsperiod, vilket är en del i bedömandetför 2016, som menar på att övningsverksamheten under 2016 kommer öka, samt därtill öka än mer under 2017. Tidigare kunde man notera ett liknande crescendo i samband med övningen BALTOPS’14, ett motsvarande kan troligtvis uppstå under september månad 2017, vilket troligtvis kommer bli en mycket hektisk period för samtliga Östersjöstater.

Have a good one! // Jägarchefen