Valborgsbetraktelse

Omvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring […]

Intermediate Range Missiles – Back to the 1970s

by Stefan Forss [1] It may be too late to save the INF Treaty, Brookings Senior Fellow, Ambassador Steven Pifer stated recently. “From bases in western Russia, nuclear-armed Russian SSC-8 GLCMs could target Helsinki, Stockholm, Copenhagen, Berlin, Vienna, Prague, Budapest, Rome, Athens, Ankara, and even Paris and London”, he wrote and suggested that Washington “should seek […]

Centrumpunkt?

Reflektion
Gotland förefaller återigen blivit ett högaktuellt område, med tre stycken höga besök under den kommande veckan (V716). Den 18APR2017 kommer Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, presentera regeringens vårbudgetpå Gotland. Här behöver valet av plats och individ ej ha något samband. Men det är onekligen intressant att notera hur man väljer att presentera vårbudgeten på den plats som för tillfället får anses vara en av Sveriges tydligaste säkerhetspolitiska brännpunkter, gentemot omvärlden, där även ett återtagande av militär förmåga fortgår.
Samtidigt kommer även en Amerikansk delegationbesöka Gotland, under ledning av den fyrstjärniga generalen, David G. Perkins, som är cheföver United States Army Training and Doctrine Command (TRADOC). TRADOC ansvarar för utbildningen samt doktrinär utveckling av den amerikanska armén. Sveriges Arméchef, General KarlEngelbrektson, samt chefen för förbandsproduktionen, Brigadgeneral Anders Callert, kommer vara representanter från den svenska Försvarsmakten vid besöket.
Enligt en av Försvarsmaktens informatörer som SVT intervjuat, skall den Amerikanska delegationen haft önskemål om att besöka Gotland. Under besöket kommer de bl.a. besöka Tofta skjutfält och informeras om återtagandet av den militära förmågan på ön, en enklare översikts flygning, med helikopter, över Gotland kommer även genomföras. Därtill kommer de även diskutera Gotland och Sveriges strategiska betydelse iÖstersjöregionen.
Under onsdagen, 19APR2017, kommer även Sveriges Statsminister, StefanLöfven, besökaGotland. Statsministerns fokus förefaller vara att, dels besöka och träffa militära befattningshavare, dels kontrollera hur återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Besöket är av officiell karaktär men förefaller vara av mer informellframtoning där Statsministern vill följa verksamheten på plats, kontra formella dragningar, det vill säga han vill själv skapa sig en adekvat bild av återtagandet.
Således, under nästa vecka kommer tre högprofils besök genomförs på Gotland, där tyngdpunkten i grund och botten sannolikt ligger på Gotlands geostrategiska läge och de säkerhetsmässiga implikationerna det har i Östersjöregionen. Gotlands geostrategiska läge är i sig ingen nyhet i den pågående intressekonflikten mellan de västliga länderna och Ryssland. Vad som gör det intressant är att dels en amerikansk fyrstjärnig general på plats vill bilda sig en uppfattning och diskutera Gotlands strategiska betydelse, dels att Sveriges Statsminister intresserar sig för hur det militära återtagandet fortskrider, vilket får anses vara något anmärkningsvärt.
Detta blir väldigt intressant kopplat till att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, i mitten av mars 2017, påtaladeatt spänningarna i Östersjöregionen till del skall ha minskat. Sett till hur den negativa säkerhetsutvecklingen har fortskridit, hade dessa högprofils besök av både Sveriges Statsminister och den Amerikanska delegationen i sådant fall varit mer logiska om de hade genomförts under t.ex. 2015-2016. Kontra nu, om spänningarna till del skall ha minskat.
Ur det amerikanska perspektivet kan man förstå intresset ur två dimensioner, som dock går hand i hand med varandra. Det ena är amerikansk och svensk övningsverksamhet (vilket skulle kunna förklara besöket av TRADOC), där befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, General Ben Hodges, redan under 2016 uttryckte ett önskemålom att t.ex. förflytta kvalificerat luftvärn till och från Sverige. Det andra är den ökadeamerikanska truppnärvaroni Östersjöregionen sedan inledningen av 2017. Vilket givetvis ökar intresset på de förhållanden som påverkar dessa förbands operativa förutsättningar. Dock så går detta hand i hand med varandra, då det ytterst syftar till att möjliggöra amerikansk operativ effekt i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt.
Statsministerns besök och valet av att Försvarsministern presenterar vårbudgeten på just Gotland kan sannolikt ses ur två dimensioner. Den ena dimensionen är att det redan är känt, att del av de ytterligare 425 miljoner som tillförs Försvarsmakteni budgeten, är öronmärkta för luftvärn på Gotland. Vilket i sådant fall skall bekräftas och betonas i och med Försvarsministerns presentation på Gotland, att återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Vilket skulle kunna förklara varför Statsministern befinner sig på Gotland dagen efter vårbudgeten har presenterats, för att understryka detta återtagande. En ytterligare om än kanske mindre trolig förklaring är att ytterligare satsningar kommer presenteras. Varvid Statsministern dagen efter dessa har presenterats understryker satsningarna, genom att besöka ett av Försvarsmaktens tyngre återtaganden, inom ramen för den försämrande säkerhetssituationen och därmed understryka de ev. ytterligare satsningarna.
Den andra dimensionen är den försämradesituationenmellanUSA och Ryssland som ett led av de senaste två veckornas händelseutvecklingar på ett globalt plan, nu börjat ge återverkningar på det svenska närområdet. Varvid både Statsminister och Försvarsminister, men främst Statsministern, genomför en säkerhetspolitisk markering med att visa närvaro på det som får anses vara den svenska frontlinjen i den nu pågående kraftmättningen mellan Ryssland och USA.
Oaktat, så visar det på att den svenska utrikesministerns uttalande om att säkerhetssituationen i Östersjöregionen till viss del skall ha förbättras, inte är hela bilden. Hade så varit fallit torde Statsministern inte avsatt, mer eller mindre, en hel dag för att sätta sig in i hur återtagandet av den militär förmågan på Gotland fortskrider, inte heller skulle en större amerikansk delegation explicit välja att besöka Gotland samt diskutera Sveriges strategiska betydelse i Östersjöregionen.
Sammantaget ger det en bild av att säkerhetssituationen i Östersjöregionen fortsatt är instabil och väldigt snabbt kan förändras till det sämre, med militära maktdemonstrationer som vid incidenter snabbt kan eskalera till i värsta fall en väpnad konflikt. Det visar även på att Sverige än mer är en centrumpunkt likt det förra kalla kriget, i kraftmättningen mellan en huvuddel av de västliga länderna och Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen

Organiserat motstånd, igen?

Reflektion
I en artikel av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, publicerad den 07JAN2017, beskrivs hur tjänstemän påbörjat utbildning för att återuppbygga ett nytt totalförsvar, utbildningen skall ha påbörjats under 2015 och ett hundratal har redan genomfört den, från totalt 46 myndigheter.1 Denna form av utbildning faller inom ramen för det nuvarande försvarsbeslutet, där återuppbyggandet av totalförsvaret under gällande beslutsperiod särskilt poängteras.2Men vad som är särskilt intressant i artikeln, samt fått oförtjänt lite uppmärksamhet, är följande del, ”Efter att ha varit med om krigsspelet erinras deltagarna om att på besatta områden så ska svenska myndigheter fortsätta motståndet”.3
Vad som ansågs vara en grundförutsättning efter andra världskriget, var att motståndsrörelser var tvungna att vara organiseradredan i fredstid, för att kunna anses inneha en god möjlighet att kunna verka på ockuperat område.4 Därav upprättades den s.k. organiserade motståndsrörelsen i Sverige i slutet av 1940-talet på uppdrag av den då sittande statsministern Tage Erlander.5 Således för att effektivt kunna koordinera det fortsatta motståndet på ockuperat område med den övriga kampen, krävs det att det finns en redan färdig organisation, annars kommer det uppstå stora svårigheter och uppbyggnadsfasen kommer vara mycket lång och problematisk.
Detta gör citatet om fortsatt motstånd, som Mikael Holmström har med i sin artikel, synnerligen intressant. Antingen så förespråkar man på denna totalförsvarsutbildning en ad hoc motståndsrörelse som i grund och botten kan startas av vilken myndighet som helst. Dock är detta, som tidigare berörts, förenat med stora risker och kommer sannolikt leda till stora problem samt förluster i människoliv. Förhoppningsvis är det ej detta man förespråkar, utan en mer strukturerad tanke finns bakom uttalandet.
I modern tid förefaller den organiserade motståndsrörelsen ännu under 1990-talet fortsatt sin verksamhet med oförminskad styrka, både vad avser utbildning av sin personal men sannolikt även med nyrekrytering. Verksamheten förefaller under de sista åren av 1990-talet lagts i malpåse d.v.s. personalen fanns kvar men ingen vidmakthållande utbildning eller nyutbildning genomfördes, slutligen skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet.6
Utgår man från de grundförutsättningar som stipulerades efter andra världskriget, att fortsatt motstånd på ockuperat område måste förberedas i fred samt Mikael Holmströms uppgifter från den genomförda totalförsvarsutbildning, uppstår en intrikat frågeställning, avvecklades ej den organiserade motståndsrörelsen eller har den återuppstått i en ny skepnad? Sannolikt stämmer uppgifterna att verksamheten lades i “träda” under de sista åren av 1990-talet mht. det då rådande säkerhetsläget i vårt närområde, hur gamla var då de senast rekryterade, när organisationen lades i träda?
Vad avser rekrytering så förefaller man rekryterat individer som var bortom krigsplaceringsålder d.v.s. över 45 år.7. Om den organiserade motståndsrörelsen lades i träda under de sista åren av 1990-talet för att senare läggas ned under inledningen av 2000-talet, så torde den senaste rekryteringen genomförts någon gång under mitten av 1990-talet, vilket innebär att dessa individer är i 70 års åldern i dagsläget, vilket ej kan anses vara en lämplig ålder för mer aktivt motståndsarbete i händelse av en väpnad konflikt.
I sammanhanget blir uppgifterna som publicerades i Aftonbladet 2013 att delar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt skall vara aktiv,8 mycket intressanta. Huruvida dessa uppgifter kan stämma, är svårt att värdera då det bygger på en enskildkällas uppgifter. Om de stämmer skulle det i sådant fall innebära att rekrytering fortsatt eller att äldre medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt bedrivit verksamhet. Vilket skulle innebära att det var högst ålderstigna medlemmar, som var verksamma 2013, förutsatt att uppgifterna kring åldersnivån vid rekrytering stämmer.
Det finns givetvis ytterligare en möjlighet. Enligt Mikael Holmströms uppgifter skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet, låt oss för enkelhetens skull anta att det var 2004 (jag kommer återkomma till varför längre fram i inlägget). Utåt sett föreföll det fortfarande vid den aktuella tidpunkten, vara ett hägrande lugn i Europa i de mellanstatliga relationer. Trots uppgifter hade framkommit, om en ökad rysk underrättelseverksamhet, i bl.a. Storbritannien 2004.9 Dock kom ett antal händelser under de kommande fyra åren, fundamentalt förändra säkerhetsläget i Sveriges närområde.
Här kommer jag enbart belysa tre saker som kom att förändra säkerhetslandskapet. Under inledningen av 2000-talet kom Ryssland återigen öka sina satsningar på dess väpnade styrkor, med bl.a. intensifierad övningsverksamhet vilket kom att höja dess operativa förmåga. I februari 2007 höll Rysslands dåvarande och nuvarande President, Vladimir Putin, ett tal vid säkerhetskonferensen i München som i efterhand, anses utgjort startpunkt för den nu pågående konflikten mellan Ryssland och Väst. I Juli 2007 kom Ryssland att upphäva tillämpningen av det s.k. CFE-avtalet d.v.s. det avtal som begränsade hur mycket militärutrustning som fick finnas i Europa.10
Försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 inför försvarsbeslutet 2008, förefaller noterat att utvecklingen ej gick i en positiv riktning, varvid de följande, relativt kända, orden skrevs: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”.11 Således den positiva säkerhetsutveckling som hade uppstått, åtminstone på ytan, under inledningen av 2000-talet föreföll nu återigen vara på väg nedåt.
Därefter inträffade den rysk – georgiska konflikten, 2008. Redan en månad efter konflikten mellan Ryssland och Georgien, publicerade totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport avseende konflikten, där de fastslår att, ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”.12
Ur ett svenskt hänseende kom den rysk – georgiska konflikten föranleda att försvarsbeslutet som skulle fattas under hösten 2008, kom att skjutas upp och en förnyad omvärldsanalys kom att genomföras.13I sammanhanget är det intressant att notera dåvarande överbefälhavaren, General Håkan Syréns, uttalande där han påtalar att Ryssland nu valt konfrontationens väg och att detta får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.14 I sammanhanget är det värt att notera Håkan Syrén var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) mellan 1999-2003 varvid han sannolikt hade insyn i den organiserade motståndsrörelsen och sedermera Överbefälhavare mellan 2004-2009.
Vad har då detta att göra med den organiserade motståndsrörelsen? Den organiserade motståndsrörelsen, som tidigare beskrivits, förefaller funnits kvar intill inledningen 2000-talet, sannolikt som en säkerhet då det fortsatt var oklart hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet skulle utvecklas. Sannolikt blev bedömningen att utvecklingen gick i en alltjämt positiv riktning, därav att verksamheten lades i “träda” under slutet 1990-talet för att slutligen avveckla verksamheten inledningen av 2000-talet. Sannolikt skedde denna avveckling i samband med de omfattande förbandsnedläggningarna och ominriktningen av Försvarsmakten vid 2004 års försvarsbeslut.
Om vi fortsätter på antagandet att denna avveckling skedde 2004, så torde det vara ett fullt rimligt antagande att bland de första åtgärderna Sverige skulle kunnat vidta 2008, efter en rad försämringar av säkerhetssituation, var en återstart av den organiserade motståndsrörelsen. Detta antagande baseras på hur pass länge den organiserade motståndsrörelsen trots allt kom att finnas kvar trots det förändrade och förbättrade säkerhetsläget under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Förmågan förefaller setts som viktig ur ett försvarsperspektiv att bibehålla, sannolikt utifrån det faktum att det tar väldigt lång tid att bygga upp.
Det andra argumentet är givetvis att den organiserade motståndsrörelsen lades ned under 2000-talet och den har ej återstartats. Varvid uttalandet från totalförsvarsutbildningen får ses som en uppmaning, att myndigheter i fred bör förbereda sig för fortsatt motstånd. Detta manar dock till ytterligare en fundering. Skall då det fortsatta motståndet på ockuperat område, bedrivas som en ad hoc verksamhet? Då de samlade erfarenheterna efter andra världskriget, tydligt visar på att all form av fortsatt motstånd måste organiseras och förberedas redan i fredstid.
Den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation publicerade 2016 en studie kring hur en modern motståndsrörelse skulle kunna vara uppbyggd i de baltiska staterna. Utgångspunkten var att nyttja de ingångsvärden som finns avseende hur den Schweiziska motståndsrörelsen var organiserad och se hur detta skulle kunna appliceras på de baltiska staterna. Slutsatsen blev att det fortsatt fanns ett värde med en organiserad motståndsrörelse. Givetvis skulle det krävas en anpassning gentemot nutid, då de ingångsvärden de utnyttjande för studien baseras på tiden efter andra världskriget och inte kalla krigets slutskede eller dess eftermäle.15
I sammanhanget är det intressant att notera hur studien lägger fram att en organiserad motståndsrörelse i sig utgör en tröskeleffekt.16 Det vill säga vetskapen av att det finns en dold organisation som kommer träda i kraft i händelse av att någon del av ett territorium ockuperar, gör att motståndaren måste ta detta i beaktande, varvid mängden förband som kan krävas kommer visa sig vara för stor, kontra vad man kan tjäna på att ockupera ett område. Vilket är tankvärt m.h.t. Försvarsmaktens i dag begränsade resurser kontra storleken på svenskt territorium, samt mängden militärstrategiskt viktiga områden, både för Västliga länder och Ryssland.
Således, om det ej finns någon organiserad motståndsrörelse nu, så bör det skyndsamt påbörjas ett arbete som återtar denna förmåga. Framförallt mot bakgrund att myndigheter erinras om att motståndet skall fortsätta även på ockuperat område, då erfarenheterna, dels visar på att en sådan kamp kräver förberedelser i fredstid, dels fortfarande är relevanta om än att de kräver en mer modern utformning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1(Svenska)
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Independent 1(Engelska)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008.
Slutnoter
1Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
2Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
3Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 391.
5Ibid. s. 392-393.
6Ibid. s. 417-418.
7Hemlig armé hade baser i Jämtland. Länstidningen Östersund. 1998-10-06. (Hämtad via Mediaarkivet)
8Aftonbladet. Aschberg, Richard. ’Jag offrade hela mitt liv – för staten’. 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016510.ab(Hämtad 2017-03-29)
9The Independent. Bennetto, Jason. Carry on spying: Russian agents flood UK in revival of intelligence Cold War. 2004. https://web.archive.org/web/20041117093556/http://news.independent.co.uk/uk/politics/story.jsp?story=576076(Hämtad 2004-11-17)
10Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 35.
British Broadcasting Corporation. Watson, Rob. Putin’s speech: Back to cold war?. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6350847.stm(Hämtad 2017-03-30)
Sveriges Radio. Wadström, Fredrik. Ryssland lämnar nedrustningsavtal. 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1481414(Hämtad 2017-03-30)
11Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 36.
12Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008, s. 3.
13Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Försvarsbeslut kommer först nästa år. 2008. https://www.svd.se/forsvarsbeslut-kommer-forst-nasta-ar(Hämtad 2017-03-29)
14Dagens Industri. ÖB: Ryssland på konfrontationens väg. 2008. http://www.di.se/artiklar/2008/9/11/ob-ryssland-pa-konfrontationens-vag/(Hämtad 2017-03-29)
15Osburg, Jan. Unconventional Options for the Defense of the Baltic States. Santa Monica: RAND Corporation, 2016, s. 8-9.

16Ibid. s. 7.

Yes or no to Turkish (liberal) democracy

by Michael Sahlin April 16 2017 will be one of the most important, decisive days in the history of the Turkish Republic, the day when the Turkish people will decide, by simple majority in a crucial referendum, whether to say yes or no to Turkey as a liberal democracy, with long-term implications for the country´s […]

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning
Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.
Analys
Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.
I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.
I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.
I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.
I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.
Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.
Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.
Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.
Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7
Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8
Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.
Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.
Slutsats
Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.
Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Slutnoter
1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Markstridskrafternas operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Markstridskrafterna operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok – huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid – Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän – läs Handbok Markstrid – Vintersoldat!

Försvarsmaktsbloggar

101 grader sydöst13.Säkbat214 Ingkomp 292.insatskompaniet300 Dygn JägareAfghanistanbloggenArmébloggenArméns jägarbataljonAtt bli transportpilotAtt märka sig MilitärCJSE 15Combat CameraDakarbloggenDalabataljonenDansa barfota i sandenDebattEn annan del av FörsvarsmaktenEn grön sommarEn grön-sak till mammaEn krigares hjärtaEnskild soldatEtt hållbart försvarFMM PatrullFMU bloggen 2013FS19-bloggen (arkiv)FlygbasjägarnaFlygbassäk F 21FlygvapenbloggenFrivilligt FrivilligFrån socialsekreterare till rekrytFörberedande militär utbildning I 19 BodenFörsvarsmakten kommenterarFörsvarsmeteorologernaGMU ElfsborgsgruppenGMU I 19 BodenGMU på F 21Gladan […]

Är svensk försvarsmateriel onödigt dyr?

av Helge Löfstedt Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar. Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika […]

Instagram

Centralt FörsvarsmaktenÖverbefalhavaren Förband, skolor och centra 4.Sjöstridsflottiljen12.Motoriserade skyttebataljon132.Säkerhetskompani Sjö142.Radarpluton431.Flygbassäk522.R3-plutonenAmfibieregementetArtilleriregementetAmröjkompanietArméns jägarbataljonBergsplutonenBevakningsbåtplutonBordningsstyrkanCombat CameraEskortplutonF 17 Blekinge flygflottiljFlygbassak F 21Försvarsmaktens Tekniska SkolaGladan och FalkenGranatkastarpluton I 19Granatkastarpluton P 4HelikopterflottiljenHemvärnetIng 2 Göta ingenjörregementeLivgardetLuftstridsskolanLuftvärnsregementetMarinbasenMilitärhögskolan KarlbergMilitärpolisenP 4 Skaraborgs regementeP 7 Södra Skånska regementetRöjdykarnaUnderhållspluton I 19 Övningar FMÖ Aurora 2017 Tidningar Tidningen Hemvärnet

Mötessnurra

Reflektion
De senaste tre veckorna, V707-09, har två högre fysiska möten och en telefonkonferens genomförts mellan västliga länder och Ryssland. Det första av dessa två möten genomfördes den 16FEB2017 (1, 2, 3, 4) i Azerbajdzjans huvudstad mellan den amerikanske försvarsstabschefen , General Joseph F. Dunford Jr, och den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, det senaste mötet mellan en amerikansk försvarsstabschef och rysk generalstabschef skedde under Januari månad 2013 i Bryssel.
Mötet kom dels avhandla det rådande läget i de militära relationerna mellan de två länderna, dels kom det avhandla hur de båda staterna skulle etablera och förstärka redan befintliga förfaranden och kommunikationsvägar för omhändertagandet av en incident där de snabbt måste utbyta information, därtill åtgärder för att höja säkerheten i samband med militära aktiviteter då de båda länderna kan tänkas agera inom samma geografiska område. Mötet kom ej avhandla ett ökat bilateralt samarbete mellan USA och Ryssland i t.ex. Syrien. De båda generalerna skall ha kommit överens om att fortsätta kontakten mellan dem.
Det andra mötet (1, 2, 3, 4) genomfördes den 28FEB2017 i Moskva mellan den vice brittiske generalstabschefen, General Gordon Messenger, och den vice ryska generalstabschefen, Generalmajor Alexander Zhuravlyov. Mötet skall fokuserat på hur de båda länderna skall kunna sänka spänningarna mellan dem, samt riskhantering då de båda länderna genomför militär aktivitet inom samma geografiska område. Men även hur de båda länderna skall undvika felbedömningar, sannolikt i händelse av incidenter. Mötet mellan de båda länderna skall skett i konstruktiv anda och de enades om att fortsätta samverkan.
Den 03MAR2017 genomfördes en telefonkonferens (1, 2, 3) mellan ordförande för Natos militärkommitté, General Petr Pavel, och Rysslands generalstabschef, General Valerij Gerasimov. Det var den första militära kontakterna mellan NATO och Ryssland på tre år. De båda kom överens om att bibehålla kontakten. Enligt det ryska försvarsministeriet skall de diskuterat åtgärder avseende riskreducering för incidenter, därtill skall den ryska generalstabschefen tagit upp rysk oro kring den, enligt dem, ökade militära aktiviteten av NATO, i närheten/vid Rysslands gräns. Därutöver delgav även den ryska generalstabschefen när större övningar o.dyl. skulle genomföras under 2017. Båda Generalerna var överens om att det är nödvändigt att vidta gemensamma åtgärder syftandes till att minska spänningarna i Europa.
Således, under loppet av tre veckor har de tongivande militära delarna hos de västliga länderna, som ej haft höga militära kontakter på över tre år med Ryssland, genomfört möten med Ryssland. Detta får anses vara högst intressant. Anledningarna till varför kan givetvis vara många, men ett antal får ses som mer troliga än andra. Den första är ökad militär aktivitet, den andra är behov av kontakter och den tredje är ökadhotbild. Givetvis kan det även vara en kombination av de tre troliga orsakerna.
Inleder vi med den första ökad militär aktivitet, så får det ses som högst sannolikt att den militära aktiviteten i Östersjöregionen kommer öka under kvartal II detta år. Detta med anledning av att, dels NATO militära förstärkningar till de Baltiska staterna anländer och har anlänt vid utgången av kvartalet, dels kommer Ryssland öka sin övningsaktivitet inför årets strategiska övning, Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V). Då sannolikheten för att incidenter bedöms som hög, därtill att det finns en reell möjlighet till eskalering vid incidenter, får det anses som sannolikt att detta är en av de stora anledningarna till att kontakter tagits, för att kunna riskreducera och skapa kanaler för att snabbt kunna deeskalera en incident.
Den andra behov av kontakter, får ses som kraftigt avhängt den första, ökad militär aktivitet. Som påtalatsav den amerikanske försvarsstabschefen, så hade USA och Sovjetunionen under de mest frysta tidpunkterna under det kalla kriget fortfarande kontakt, för att kunna deeskalera incidenter. Då det med hög sannolikhet kommer ske en tydlig ökning i övningsaktiviteten under 2017 främst i Östersjöregionen, ligger det i samtliga parters intresse, att det finns färdiga kontaktvägar för att snabbt kunna deeskalera en incident, så incidenten ej får ett ”eget liv” och situationen eskalerar mellan de involverade parterna.
Utåt sett så har diskussionerna främst avhandlat riskreducerande åtgärder, vad som dock blir intressant i sammanhanget är ett uttalande av Litauens Presidenten, Dalia Grybauskaitė, där hon tillsammans med de övriga baltiska staterna begär ytterligare skydd/stöd från NATO och USA inför året ryska strategiska övning (1, 2, 3). Därtill vill hon att NATO skapar ytterligare försvarsplaner, stationerar ytterligare förband samt skapar en snabbare beslutsprocess. Litauens försvarsminister, Raimundas Karoblis, påtalade även att NATO måste vara beredd att deeskalera provokationer under Zapad-2017. I sammanhanget blir den tidigare SACEUR, General Phillip Breedlove, uppgifter avseende möjligheten att årets strategiska övning kan omfatta så mycket som 200,000 ryska soldater. Vilket gör uttalandet av befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, Generallöjtnant Ben Hodges, avseende att Ryssland bör tillåta observatörer vid årets strategiska övning, i syfte att lugna dess grannar, förståeligt.
Avseende den tredje punkten, ökad hotbild, så förefaller åtminstone de baltiska staterna se en ökad hotbild framför sig, under de kommande månaderna intill och sannolikt en tid efter Zapad-2017. Troligtvis har detta berörts under de tre mötena som genomförts den senaste tiden. Huruvida det finns faktiska belägg för oron är svårt att avgöra, dock kan man förutsätta att det ej är baserat på en känsla utan som minst en bedömning hos de baltiska staternas underrättelsetjänster kring möjliga händelseutvecklingar som kan inträffa under de kommande månaderna i Östersjöregionen, varvid man vill gardera sig.
Slutsatsen man kan dra av de genomförda mötena och annan rapportering är att, de kommande månaderna kan bli mycket instabila, det förefaller även finnas en reell oro att incidenter kan inträffa, som kan eskalera utom kontroll, hos samtliga parter. Vilket även accentueras med mötesverksamheten som varit intensiv på hög nivå, från inget under tre års tid, till tre stycken inom tre veckor.
Have a good one! // Jägarchefen

Bra beslut, men för sent och för litet

Reflektion
Då har till sist Regeringen fattat beslutom ”återaktivering av skyldigheten för att genomgå mönstring samt fullgörande av värnplikt i form av grundutbildning”. Ett icke oväntat beslut, dock förtjänar vissa dimensioner belysas avseende detta beslut. Med det sagt vill jag påpeka att jag är för beslutet. Dock anser jag att den frivilliga personalförsörjningen har varit bra och är bra, men som bevisats om och om igen, så fungerar det ej i ett land som Sverige, utifrån både demografiska anledningar men kanske främst ekonomiska (finansiella och socioekonomiska).
Vad avser ekonomi, har inget politiskt parti i skrivande stund varit beredd att fullt ut finansiera vad den frivilligt personalförsörjda krigsorganisationen skulle kostat, än mindre skapa de ekonomiska incitamenten för att möjliggöra en effektiv frivillig rekrytering. Detta har skapat en ohållbar situation, ffa. med ett kraftigtförsämratsäkerhetsläge i vårt närområde. Detta inlägg kommer belysavisa dimensioner markarenan och om beslutet kommer lösa de problemen vi står i och inför, på den.
Inleder vi med det försämrade säkerhetsläget, är det inget nytt, det har berörts tydligt sedan 2008 i olika försvarsutredningar som genomförts. Vad som dock blir intressant är att man kontinuerligt konstaterar att säkerhetsläget försämras(från 2008 intill skrivande stund). Trots det vidmakthålls, att den nuvarande organisation som togs fram som ett expeditionärt koncept, fortsatt har ett existensberättigande.
Därtill en organisation som togs fram för genomförande av operationer inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarandeoperationer, inom en multinationell kontext. Men även en organisation som ej är fullständig i dagsläget, som även åderlåtits, på olika sätt. Då de ekonomiska ramarna har prolongerats intill försvarsbeslutet 2015 och skall tilläggas, fortfarande är underfinansierad.
Vad avser fullständighet avser jag bemanning, fortsatt finns det vakanser av både kontinuerligt (GSS/K) men framförallt tidvis tjänstgörande personal (GSS/T), varvid dessa rader bemannas av värnpliktiga (GSS/P). Vad en återaktiveringen av värnplikten möjliggör, är att bemanna de vakanser som fortfarande finns och fortsatt lär finnas, med nyutbildad personal. Sannolikt kommer beslutet även skapa anställning av individer till GSS/K/T som kanske inledningsvis inte hade planer på det, men ändrat sin uppfattning under tiden för genomförandet av sin värnpliktstjänstgöring.
Dock kvarstår problemet med organisationen, ingen kan luras att en organisation som togs fram för, dels ett internationellt koncept, dels utifrån ett markant stabilare omvärldsläge, idag uppfyller kraven för att kunna möta de möjliga händelseutvecklingar vi kan se framför oss. Givetvis fyller organisationen en funktion, men det går ej att hävda att en organisation som dimensionerats för internationella operationer, är dimensionerad för nationellt försvar. Framför allt då den beryktade faktorn 3:1 är allenarådande på markarenan d.v.s. för att t.ex. kunna slå en fientlig mekaniserad bataljon krävs tre egna mekaniserade bataljoner. Därtill en organisation med underdimensionerande funktioner d.v.s. logistik, artilleri, ingenjörer m.m. som även är utsprida över hela Sveriges yta.
Utspridningen av förbanden, är till del en konsekvens av en organisation som dimensionerats mot internationella operationer, förband skulle stridsindelas (tillfälligt sammansättas) med olika förmågor, sedan deployeras till platsen för operationen. Detta ställer som bekant inga krav på att förmågor skall finnas geografiskt gripbara. Dock står vi nu inför en helt annan situation, krigsorganisationen är utsprid för hela Sveriges yta, med t.ex. artilleri i norr och ingenjörer i söder, med en brigad i norr och en i söder. Det krävs ingen större fantasi för att inse om båda brigaderna skall mobiliseras så kommer det bli en väldigt svår nöt att knäcka hur transporttjänsten skall lösas, oaktat vart de skall lösa uppgifter i riket. Därtill utifrån de militärstrategiskt viktiga områden som finns i Sverige, så skulle det kunna innebära väldigt långa transporter, för båda brigaderna.
Bild 1. Militärstrategiskt viktiga områden i Sverige.
Generellt diskuterarman fem militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, räknat från norr, Nordkalotten, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborg. För att lösa markoperationer inom dessa fem militärstrategiskt viktiga områden, finns i dagsläget(på pappret) två brigader samt 40 hemvärnsbataljoner. Redan här börjar man inse att numerären är för liten, ffa. då hemvärnsbataljonerna i huvudsak är regionalt knutna till de olika militärregionerna.
Därtill är hemvärnsbataljonerna till del även knutna inom militärregionen, då mängden kritisk infrastruktur inte minskat på något sätt utan snarare ökat, samt bataljonerna är dimensionerade för uppgifterna skydda och bevaka. Detta gör att de blir svårt att se dessa Hemvärnsbataljoner, dels är förband som går att flytta över Sveriges yta, dels kommer kunna utnyttjas effektivt för att t.ex. understödja manöverbataljonernas strid. Kvar finns således två brigader för markarenan.
De senaste 3-4 årens händelseutvecklingar har sannolikt skapat ytterligare två militärstrategiskt viktiga områden på svenskt territorium. Det ena området är mellerstaNorrland, som sannolikt är av betydelse för USA och NATO. Då ett av de få förbanden som i dagsläget kan anses tillföra effekt snabbt, vid en snabb försämring av säkerhetsläget i norra Europa, är det förhandslagrade amerikanska marininfanteriförbandet i Norge. Förbandet är placerat i Tröndelags regionen, som ligger i höjd med mellersta Norrland.
Det andra området är sannolikt del av Västergötland och Östergötland för baseringav NATO luftstridskrafter i händelse av ett försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt i Östersjöregionen. I en studie av tankesmedjan RAND föreslogs Stockholmsregionen som exempel för basering, dock torde det vara mindre troligt, utan en snarlik basering som attackeskadern hade i södra Sverige d.v.s. Västergötland och Östergötland, torde vara mer sannolik för att verka över Östersjöregionen.
Således i takt med att omvärldsläget försämrats, har antalet militärstrategiskt viktiga områden ökat. Vad som ej ökat under samma tid är storleken på krigsorganisationen. Personalförsörjningsutredningensom har legat till grund för dagens beslut, berör till del detta, då den föreslår återupprättandet av lokalförsvarsförbandefter 2020, dock kommer dessa förband inte kunna utnyttjas för att nå ett avgörande vid en väpnad konflikt, då de föreslås dimensioneras på samma sätt som hemvärnsbataljonerna, således är det fortsatt på markarenan enbart manöverförbanden som kan nå ett avgörande.
Härvid måste krigsorganisationen växa, dock måste man vara realistisk i hur mycket den kan växa, en rimlig siffra avseende brigader bör vara 6-8, detta möjliggör att mer än ettmilitärstrategiskt viktigt område kan försvaras. Därtill börjar då en tröskeleffekt skapas på markarenan, samtidigt måste även stödfunktionerna växa. Som minst borde det vara rimligt att återskapa de funktionsbataljoner som tidigare fanns inom Bodens garnison men även med en trängbataljon. Därtill minst en artilleribataljon i södra Sverige. Detta skulle öka redundansen markant. Att krigsorganisationen kan vara på väg att växa, får man en möjlig ledtråd i regleringsbrevetför Försvarsmakten, där myndigheten erhåller uppgiften att ta fram en plan för förbandsreservens iståndsättande.
Således beslutet om återaktiverad värnplikt är bra, för att kunna fylla den nuvarande organisationens personalramar. Men den egentliga problematiken berörs ej d.v.s. en krigsorganisation underdimensionerad för att hantera den omvärldsutveckling vi står i och går till mötes. Dock möjliggör den återaktiverade värnplikten ett snabbt sätt att kunna öka krigsorganisationen i storlek.
Have a good one! // Jägarchefen

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven: Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på […]

Slutet på INF?

The New York Times (NYT) publiceradeden 14FEB2017 uppgifter att Ryssland upprättat två bataljoner med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar, vilket brytermot INF-avtalet. Enligt de källor som NYT hänvisar till skall en bataljon fortfarande vara kvar vid det ryska robotövningsfältet Kapustin Jar, medan en bataljon skall ha blivit operativ i december månad 2016 och är nu baserad någonstans i Ryssland. Enligt NYT så skall varje bataljon bestå av fyra stycken avfyrningsfordon och ett stort antal robotar. Avfyringsfordonen skall påminna om Iskandersystemets avfyrningsfordon.

Innan resonemanget fortsätter är det viktigt att poängtera, NYT hänvisar till officiella källor d.v.s. läckta uppgifter ur den amerikanska administrationen. Den amerikanska administrationen d.v.s. staten USA har ej officiellt anklagat Ryssland för att inneha denna förmåga. Ryssland förnekar innehavet av detta, samt påtalar att de strikt följer INF-avtalet, samt påtalar att ingen anklagat Ryssland för att bryta mot avtalet. Således för att kunna problematisera det fortsatta resonemanget görs antagandet att NYT uppgifter stämmer.

Enligt vissa uppgifterskall de första försöken med en markbaserad kryssningsrobot genomförts av Ryssland 2008. Under hösten 2016 så noterade säkert de flesta, som följer den säkerhetspolitiska utvecklingen lite mer noggrant, uppgiftersom framkom att Ryssland ökat produktionen av den kryssningsrobot som bedömdes vara för markbaserat nyttjande. Sett till dagens uppgifter, så måste de uppgifter som framkom under hösten 2016 vara av äldre karaktär, då Ryssland nu förefaller förbandssatt två bataljoner.

Avseende uppgifterna att Ryssland genomförde de första försöken med en markbaserad medeldistanskryssningsrobot 2008, är det intressant att notera Rysslands President, Vladimir Putin, uttalandefrån 2007. Där Presidenten förklarar att Ryssland kan tänkas lämna INF-avtalet, om inte stater såsom Kina även omfattas av avtalet. Sett i retroperspektiv med de nya uppgifterna avseende förbandsupprättande, så torde uttalandet 2007 inneburit en tydlig signal till omvärlden, men även en tydlig startpunkt för ett ryskt återtagande avseende markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Därtill kan ett uttalandeav Rysslands Försvarsminister, SergejSjojgu, från december 2016 i retroperspektiv nu bli väldigt tydligt. Den ryske försvarsministern påtalar där för Rysslands President, att dennes beslut som syftar till att neutralisera hotet från NATO ballistiska missilförsvar har verkställts. Spekulationerna kring detta uttalande har främst cirkulerat kring baseringen av Iskander systemet till Kaliningrad Oblast, då Ryssland vid ett flertal tillfällen tidigare förklarat att de kan utplacera Iskander systemet i Kaliningrad som en motåtgärd gentemot NATO missilförsvar. Varpå det inte kom som en överraskning när det väl genomfördes. Den ryske försvarsministerns uttalande från december, blir mer förståeligt med de nu kända uppgifterna avseende upprättandet av förband med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Ryssland har även anklagatUSA för att bryta mot INF-avtalet, genom att det ballistiska missilförsvar som NATO till del upprättat i Europa skall kunna utnyttjas för att avfyra medeldistanskryssningsrobotar i form av Tomahawk robotar. Men även genom utnyttjandet av långräckviddiga obemannade flygande farkoster som beväpnande plattformar samt utnyttjandet av medeldistansmissiler som övningsmål för ballistiskt missilförsvar.

Således de nu publicerade uppgifterna kommer inte som en överraskning, det har varit en ”följetong” under ett antal år. Vad som dock kan ses som en överraskning är snarare storleken, om nu Ryssland har två bataljoner, så innebär det troligtvis att de innehar en ansenlig mängd med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Varför är nu detta intressant? Kryssningsrobotar av medeldistanskaraktär är som bekant ej förbjudna, utan vad som stipulerats i INF-avtaletmellan Sovjetunionen (ett avtal som övertogs av Ryssland) och USA från 1987 är att det är markbaserade avfyrningssystem som förbjuds. Således fartyg och flygplan kan bära medeldistanskryssningsrobotar, vilket t.ex. kan exemplifieras med överföringenav de två Bujan korvetterna från den ryska Svartahavsmarinen till Östersjömarinen under hösten 2016. Denna typ av korvetter kan bära kryssningsroboten Kalibr, som bedöms kunna verka på avstånd över 1,500 km.

Fartyg och flygplan kan, som bekant, på ett enklare sätt observeras och följas samt de är dyra plattformar att konstruera, varvid mängden oftast blir mindre. Därmed kan man säga att det blir en självreglering kring mängden av medeldistanskryssningsrobotar samt det kan genomföras en relativt god lägesuppföljning av dem, varvid det i sig kan verka dämpande på spänningar i kritiska situationer, man vet helt enkelt var förmågorna finns.

Markbaserade avfyringsplattformar är oftast billigare att konstruera och går därmed även att producera i en helt annan omfattning. Därtill är de även betydligt svårare att erhålla någon form av lägesuppföljning kring. Vilket i förlängningen möjliggör helt andra former av taktiska, operativa och strategiska fördelar samt uppträdanden. De tydligaste faktorerna i detta är att förvarningsfaktorn blir mindre samt överraskningsfaktorn blir betydligt större med markbaserade system. Kontra sjö- eller luftbaserade system som är lättare att observera med olika metoder. Förmågan till verkan ökar även med markbaserade system då omladdningstider samt logistikkedjan blir markant kortare på marksystem kontra sjö- och luftbaserade system.

Detta innebär även att de västliga länderna hamnat i en väldig prekär situation. Då de i dagsläget om NYT uppgifter stämmer innehar ett förmågeglapp vilket i säkerhetspolitiska och militära sammanhang ej är fördelaktigt. De västliga länderna står nu inför några val varav tre stycken får ses som troliga. Antingen framför de bevis för att Ryssland de facto innehar denna förmåga och hoppas på att de självmant kommer avveckla den eller efter förhandlingar. Det andra alternativet är att de själva börjar bygga upp en egen förmåga utan att framföra konkreta bevis, vilket kommer innebära att man i viss mening bryter mot INF-avtalet. Det tredje alternativet är att man drar en gräns, vi kan acceptera detta förmågeglapp men går Ryssland över denna linje så kommer vi vara tvungen att agera på något sätt.

Troligtvis är det de tredje alternativet som är gällande i dagsläget, då det är officiella källor som läckt uppgifter till NYT om upprättande av förband med denna förmåga. Således får det ses som troligt att man har konstaterat att Ryssland i dag har denna förmåga, men man accepterar ett förmågeglapp, då det skulle innebära en större förlust att avslöja vilka inhämtningsförmågor som resulterat i slutsatsen att Ryssland har två bataljoner med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Slutsatsen i allt detta blir att Europa, då detta främst är ett problem som berör Europa, kastas in i en än mer instabil situation. Detta kan innebära att den öst – västliga konflikten går in i ytterligare en ny fas.

Have a good one! // Jägarchefen

Brännpunkt Belarus

Sammanfattning
Historiskt har relationen mellan Belarus (kommer hädanefter benämns som Vitryssland m.h.t. enkelhet för läsaren) och Ryssland bestått av toppar och dalar. Sedan 2014 har de bilaterala relationer, som en konsekvens av Rysslands agerande i Ukraina, mellan de båda staterna gradvis försämrat. Denna försämring förefaller accelererat under det avslutandet kvartalet av 2016. Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, försöker sannolikt utnyttja, enligt beprövat modus operandi, de strategiska spänningarna som uppstått mellan Ryssland och de Västliga länderna för att förbättra sin position. Det nu kraftigt försämrade läget mellan Ryssland och Vitryssland kan innebära att Lukasjenko anträtt en farlig väg, som mycket väl kan innebära hans fall.
Analys
Relationerna mellan Ryssland och Vitryssland har historiskt bestått av toppar och dalar.1 Under de senaste 6-8 veckorna accentueras tydligt en nedåtgående trend i de bilaterala relationerna mellan länderna. Vad som dock utgör en skillnad mot tidigare tillfällen, är mängden med negativa beröringspunkter som uppstått under en kort tid mellan de båda länderna. Dock har det gått att skönja en svagt nedåtgående trend i relationerna mellan länderna, sedan den ryska militära operationen påbörjades 2014 mot Ukraina.2
Startpunkten för detta inlägg utgör ett möte som Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, genomförde med massmedia, politiker och medborgare den 03FEB2017. Vid detta möte berördes ett antal säkerhetspolitiska frågor. Redan i inledningen på den officiella kommunikén, framhäver Lukasjenko att det finns krafter, både inom och utom landet, som ogillar det fridfulla levnadssättet som råder i Vitryssland och vill kasta landet i kaos och konflikt.3
Lukasjenko berörde även relationerna med Ryssland, där han framhävde att så länge han innehar presidentämbetet så kommer inte Ryssland förolämpasav Vitryssland. Därefter övergick han till att förklara den nuvarande situationen i de vitryska-ryska relationerna. Han sade bl.a., ”Detta är en mycket allvarlig fråga. Å ena sidan är jag rädd för att säga för mycket. Å andra sidan, har situationen redan kommit till den grad att jag inte kan dölja vissa saker”. Därefter fortsätter han att säga, ”Jag har aldrig bett om problem. Jag har redan sett en hel del och bränt fingrarna flera gånger. Jag kan dra mig ur och vara flexibel vid behov, men jag kommer aldrig tolerera förolämpningar mot den vitryska staten och folket”.4
Lukasjenko kom även beröra den kommande ryska strategiska övningen Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V) men även på vitryskt territorium. Under de senaste månaderna har det spekulerats om denna övning skulle kunna utnyttjas av Ryssland för att ockupera Vitryssland eller utgöra en förevändning för ett angrepp västerut. Den vitryska Presidenten bemötte detta, genom att, dels bjuda in observatörer till övningen, dels förklara att de ryska enheter som kommer till Vitryssland även kommer lämna Vitryssland, samt Presidenten tillade att han var övertygad om att Ryssland ej skulle ockupera Vitryssland.5
Den 02FEB2017 publicerade den ryska tidningen Kommersant uppgifter ur en artikel hos Regnum, där de hävdade att Vitryssland skulle lämna, dels Eurasiska ekonomiska unionen (EaEU), dels CSTO (Collective Security Treaty Organization). Det framfördes även spekulationer om att Vitryssland kunde vara på väg att lämna den union6 de ingick i december 1999 med Ryssland.7 Vitrysslands Ambassadör, Igor Petrishenko, i Ryssland, kom den 02FEB2017 att dementera dessa uppgifter i ryska Kanal 1.8 Lukasjenko kom även att dementera uppgifterna avseende planer på att lämna EaEU och unionen mellan Ryssland och Vitryssland den 03FEB2017, vid det tidigare nämnda mötet med massmedia.9
Den 01FEB2017 delgav den ryska federala säkerhetstjänsten, FSB, som även den ryska gränskontrollen sorterar under, att det skulle upprättas gränskontroller gentemot Vitryssland i tre regioner (Pskov, Smolensk och Brjansk Oblast) som angränsar till Vitryssland. Beslutet om detta förefaller fattats redan i December 2016.10Vitryssland kom den 02FEB2017 bemötta detta och ifrågasätta Rysslands egentliga intentioner avseende upprättandet av gränskontroller, samt de framförde att Ryssland nonchalerade ingångna avtal avseende rörlighet och handel.11
Bild 1. Streckad linje, område för gränskontroll.

Enligt det vitryska utrikesministeriet, erhölls ingen förvarning från Ryssland kring upprättandet av gränskontroller vid den rysk-vitryska gränsen.12Enligt ordföranden i utrikesutskottet för Rysslands federala råd, Konstantin Kosachev, skall detta beslut ej påverka in- och utresor till de båda länderna för ryska och vitryska medborgare.13Lukasjenko har även kommenterat det ryska agerandet, med orden att det är ett politiskt drag av Ryssland och att det ej är ett positivt drag.14 Den 09JAN2017, möjliggjorde Vitryssland att medborgare från 80 länder kan resa visumfritt in i landet, vid besök upp till fem dagar.15 Vilket kan vara en bakomliggande faktor till beslutet om gränskontroller.

Sedan inledningen av 2016 har Ryssland och Vitryssland, återigen skall tilläggas, haft en konflikt rörande hur mycket Vitryssland skall betala för dess importerade gas. Vitrysslands inställning är att 132 dollar per 1,000 kubikmeter gas är för mycket och de har betalt lägre summa, sedan inledningen av 2016. Detta kom att föranleda att det ryska oljebolaget Transneft sedan i juli 2016 har distribuerat 40% mindre olja till Vitryssland, jämfört med de första två kvartalen av 2016.16
En av Rysslands vice premiärministrar, Arkadij Dvorkovitj, uttalade sig i ärendet 28JAN2017. Där han påtalade att Vitryssland fortfarande är skyldig Ryssland, 550 miljoner dollar för gasleveranser under 2016.17Den 07FEB2017 uttalade han sig återigen i frågan, enligt honom hade inga framsteg skett i förhandlingarna avseende gaspriset och de såg framför sig att Vitryssland skulle betala sin innestående skuld för 2016.18 Lukasjenko kom även att uttala sig i denna fråga vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017, där han delgav att Vitryssland påbörjat en juridisk process, inom ramen för dispyten avseende gas och oljeleveranserna.19
Lukasjenko skall även instruerat sitt inrikesministerium att påbörja en juridisk process, gentemot chefen för ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten Rosselkhoznadzor, Sergej Dankvert, för hans agerande skall ha skadat den vitryska staten. Denna konflikt grundar sig i att Vitryssland anser att den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten är partisk. Myndigheten upphävde t.ex. import av kyckling och andra typer av kött från fem större vitryska producenter under våren 2016, under sommaren förbjöds även import av mejeriprodukter från ett antal vitryska leverantörer.
Lukasjenko uttalade sig vid det tidigare nämnda mötet, 03FEB2017, med att chefen för den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten, skulle bli varse om vilket beslut det var han tagit efter ett tag i ett vitryskt fängelse (sic!).20 Del i denna konflikt utgörs sannolikt även av att Ryssland anklagar Vitryssland för att exportera livsmedelsvaror till Ryssland från EU länder som det råder importförbud på, som en motsanktion till de västerländska sanktionerna gentemot Ryssland.21
I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande från den ryska presidentens presservice. Där de framhåller att de ekonomiska och handelsrelaterade motsättningarna länderna emellan skall lösas med förhandlingar (min fetmarkering). Därtill framförde de även hur mycket bistånd o.dyl. som Vitryssland erhållit från 2011 och framåt av Ryssland. De framförde även hur förbryllad de var över den vitryska presidentens uttalande om att inleda en juridisk process gentemot chefen för Rosselkhoznadzor.22
Den 26DEC2016 genomfördes ett toppmöte i St Petersburg mellan statscheferna för medlemsländerna i både EaEA och CSTO, ett möte som Vitrysslands President även var inbjuden till, men som han uteblev ifrån.23 Den sannolika orsaken till varför Vitryssland uteblev från toppmötet, var p.g.a. ett uttalande från ordföranden, General Leonid Reshetnikov, för Rysslands Institut i Strategiska Studier (RISS). I sitt uttalande förnekade han entydigt identiteten och språket hos det vitryska folket och att Vitryssland fört en alltför självständig politik och därmed riskerade en upprepning av ett ”Ukraina scenario”. RISS utgör även en rådgivande instans till Rysslands President. Detta var första gången som en så pass radikal åsikt framförts av den högre nomenklaturan i Ryssland, vilket troligtvis även speglar åsikterna i de högre och styrande sikten i Ryssland avseende Vitryssland.24
Sedan 2014 har den negativa retoriken gentemot Vitryssland tilltagit, något som det polska institutet för östeuropeiska studier, Ośrodek Studiów Wschodnich, valt att studera. En sannolik anledning till varför det tilltagit är Lukasjenkos kritiska hållning mot Ryssland för dess agerande gentemot Ukraina. Vad som dock skall framhävas är att fortsatt är den officiella hållningen/linjen från Ryssland gentemot Vitryssland att de är ”bröder”.
Vitryssland har intagit en relativt passiv hållning inför denna retorik som både framförts i Ryssland men även av pro-ryska organisationer inom Vitryssland. Denna passiva hållning beror sannolikt på att Vitryssland ej kan överblicka vad konsekvenserna skulle bli av att agera mot de individer och/eller organisationer som framför detta på vitryskt territorium, vilket skiljer sig mot hur Vitryssland agerat mot annan opposition inom landet.25
Vad som dock kan vara en möjlig förändrad attityd är arresteringen, den 08-09DEC2016, av tre vitryska medborgare, som enligt vitryska myndigheter skall ha publicerat nedsättande artiklar om Vitryssland, i syfte att anstifta till motsättningar p.g.a. etnisk, språklig och annat socialt ursprung. De tre skall ha publicerat artiklar hos Regnum, Lenta.ru och EADaily.26 Varken från ryskt eller vitryskt håll förefaller någon hätsk retorik uppstått kring arresteringarna av de tre. Artiklarna skall bl.a. varit riktade gentemot den mer öppna hållningen gentemot väst av Vitryssland.27
Bild 2. Tidslinjal.

Diskussion.Det som kan observeras med blotta ögat är två grundläggande konfliktytor i form av handel med energi och livsmedel mellan de två länderna. Dessa två konfliktytor har varit ett gnissel under ett flertal år, långt innan konflikten i Ukraina uppstod. Vad som tillkommit som en ytterligare faktor är sedan 2014 en icke-officiell negativ retorik gentemot Vitryssland, som framförs av de högre samhällssikten i Ryssland och sannolikt även delas av den styrande eliten i Ryssland.

Denna tredje konfliktlinje är sannolikt två delad, dels uppstod den utifrån Vitrysslands avståndstagande för Rysslands agerande i Ukraina, dels har det tillkommit ytterligare en del i att Vitryssland till del distanserat sig från Ryssland och orienterat sig västerut samt mot Kina. Ur ett geostrategiskt perspektiv utgör Vitryssland en viktig buffert gentemot väst i den pågående Rysk-Västliga konflikten. Om då Vitryssland ur ett ryskt perspektiv börjar distansera sig från Ryssland, uppstår ett tydligt dilemma för Ryssland, det strategiska djupet krymper markant.
Något förefaller inträffat i december månad 2016, eller månaderna innan, men det accentueras tydligt i december. Med ett större vitryskt avståndstagande till Ryssland fr.o.m. då och en hårdare stämning av Ryssland gentemot Vitryssland. Vilket blir till ett crescendo vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017. Där Lukasjenko, retoriskt kraftigt angriper Ryssland, mellan raderna kan man tolka det som att det är den negativa retoriken som framförts gentemot Vitryssland som är anledningen till detta.
Är det då samma gamla vanliga ”trätande” mellan Ryssland och Vitryssland eller är det allvarligare denna gång? En möjlighet finns att Lukasjenko utnyttjar den nu påbörjade styrkeuppbyggnaden av NATO med de fyra bataljonsstridsgrupperna, en i vardera baltisk stat samt en i Polen, som en hävstång. Det vill säga han agerar hårt mot Ryssland för att få de att bli mer tillmötesgående m.h.t. den geostrategiska situationen, vilket skulle vara i linje med hans modus operandi. Dock får det anses som ett väldigt våghalsigt spel av honom, då relationerna gradvis har försämrats sedan 2014. Vilket skulle kunna misstolkas av Ryssland som att Vitryssland är på väg att överge dem och därmed försämra Rysslands geostrategiska situation.
Retoriskt, är som tidigare beskrivit den officiella ryska linjen fortsatt lugn, men den halvofficiella linjen får anses vara på väg att stormkoka. Vad som dock kan anses vara något anmärkningsvärt från den officiella linjen, är hur den ryska presidentens presservice påtalar att motsättningarna skall lösas genom förhandlingar. Givetvis kan det vara så att de åsyftar den av Lukasjenko påtalade juridiska processen. Ordvalet blir dock något malplacerat då det får anses vara en självklarhet att stater skall lösa sina meningsskiljaktigheter genom förhandlingar, vilket skulle kunna innebära en första retorisk förändring även från den officiella linjen.
Således förefaller relationerna mellan de båda staterna gått in i en ny outforskad fas, där ett högre retoriskt tonläge samt olika åtgärder kan inträffa. Oaktat hur utvecklingen kommer fortskrida mellan de båda staterna så är det Ryssland som har överläget gentemot Vitryssland, som i sin tur har ett tydligt underläge, ffa. då de ej kan tänkas påräkna någon större hjälp från västliga länder. Ryssland sitter både på politiska och ekonomiska och i slutändan militära maktmedel (där det med hög sannolikt i sådant fall kommer handla om makt projecering) som de kan utnyttja om de finner det lämpligt, i syfte att betvinga Vitryssland.
Mycket av diskussionerna som förts under de senaste två veckorna, V705-6, har handlat om en möjlig rysk intervention i Vitryssland. I skrivande stund, 10FEB2017, får sannolikheten för det anses som låg. En intervention i Vitryssland, skulle skapa en instabil sydvästlig flank för Ryssland, vid en tidpunkt de upplever att de måste ha en stabil sådan. Vilket sannolikt mycket av denna konflikt handlar om, Ryssland upplever att Lukasjenko ej lever upp till de förpliktelser de anser han har gentemot dem, vilket skapar instabilitet i dess sydvästliga flank.
Det sannolika scenariot, i händelse av konflikten mellan de båda parterna fortsätter och anses skada Rysslands strategiska stabilitet, är en s.k. ”palatskupp”. Vitryssland har i över 20 år utgjort ett totalitärt system med Lukasjenko i ledningen. En sidoeffekt av sådana system är de grupperingar, intriger, maktkamper m.m. som kontinuerligt uppstår. Vad som krävs är oftast att det finns ett yttre stöd och en garant för genomförandet, för att det skall ske.
Det får anses troligt att det existerar både individer och grupperingar som kan tänkas överta makten, trots den vitryska säkerhetstjänsten ageranden mot sådana grupperingar. Något som till del accentueras i den vitryska försvarsdoktrinen från 2015, med ett ökat fokus på s.k. gråzons konflikter. Det skulle inte vara den första och inte den sista ledaren som faller offer för sitt eget system.
Slutsats
Relationerna mellan Vitryssland och Ryssland har sannolikt inträtt i ett försämrat läge och kommer sannolikt så förbli framgent. De försämrade relationerna beror troligtvis på en växelverkan, mellan å ena sidan ett Ryssland som anser att Vitryssland har fallit ur kurs sedan 2014 och ett Vitryssland som anser att de behandlas negativt och förminskas av Ryssland. Vitrysslands President försöker sannolikt utnyttja den nya strategiska situationen kring Rysslands västra och sydvästra flank, som en hävstång för att förbättra sin och Vitrysslands position. Troligtvis har Vitrysslands president beträtt en farlig väg, vilket beroende på hur hårt han väljer att pressa Ryssland, antingen kan innebära framgång eller totalt nederlag för honom.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BeLTA 1, 2, 3, 4(Engelska)
Belarus Digest 1(Engelska)
Kommersant 1 (Ryska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Regnum 1 (Ryska)
Reuters 1, 2, 3 (Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (Engelska)
Vitrysslands President 1(Engelska)
Slutnoter
1Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11.
2Ibid. s. 6.
3President of the Republic of Belarus. Meeting with members of public, Belarusian and foreign journalists Big Conversation With the President. 2017. http://president.gov.by/en/news_en/view/meeting-with-members-of-public-belarusian-and-foreign-journalists-15513/(Hämtad 2017-02-10)
4Ibid.
5Ibid.
6Kommersant. Regnum: Belorussiya namerena vyyti iz YevrAzES i ODKB. 2017. http://www.kommersant.ru/doc/3207730(Hämtad 2017-02-10)
Regnum. Lukashenko gotovitsya vyyti iz YEAES i ODKB. 2017. https://regnum.ru/news/polit/2233858.html(2017-02-10)
7Dagens Nyheter. Ohlsson, Erik. Broderländer bildar union. Ryssland-Vitryssland. Gemensam valuta och nytt unionsparlament införs efter omstritt avtal. 1999. http://www.dn.se/arkiv/politik/broderlander-bildar-union-ryssland-vitryssland-gemensam-valuta-och-nytt-unionsparlament/(Hämtad 2017-02-10)
8BeLTA. Belarus determined to stay part of integration associations. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-determined-to-stay-part-of-integration-associations-98424-2017/(Hämtad 2017-02-10)
9BeLTA. Belarus’ secession from Eurasian Economic Union, Union State described as total fiction. 2017. http://eng.belta.by/president/view/belarus-secession-from-eurasian-economic-union-union-state-described-as-total-fiction-98457-2017/(Hämtad 2017-02-10)
10TASS. FSB head orders to set up border zones in Russian regions neighboring Belarus. 2017. http://tass.com/politics/928540(Hämtad 2017-02-10)
11Reuters. Makhovsky, Andrei. Osborn, Andrew. Belarus says suspects Russia trying to restore post-Soviet border. 2017. http://www.reuters.com/article/us-russia-belarus-idUSKBN15H20W(Hämtad 2017-02-10)
12BeLTA. Belarus’ MFA: No prior notice of Russia’s decision to establish border controls. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-mfa-no-prior-notice-of-russias-decision-to-establish-border-controls-98421-2017/(Hämtad 2017-02-10)
13TASS. Senator says introducing border controls not to affect Russian, Belarusian citizens. 2017. http://tass.com/politics/928756(Hämtad 2017-02-10)
14BeLTA. Russia’s decision to establish border zone ‘purely political’. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/russias-decision-to-establish-border-zone-purely-political-98460-2017/(Hämtad 2017-02-10)
15Reuters. Belarus to allow visa-free entry for short trips for 80 countries. 2017. http://www.reuters.com/article/us-belarus-visas-idUSKBN14T20R(Hämtad 2017-02-10)
16Reuters. Russia and Belarus close to solving gas price dispute – minister. 2016. http://uk.reuters.com/article/uk-russia-belarus-gas-idUKKBN13P0MR(Hämtad 2017-02-10)
17TASS. Russia insists Belarus settles overdue payments for supplied gas. 2017. http://tass.com/economy/927780(Hämtad 2017-02-10)
18TASS. Deputy PM says no progress in gas, oil talks between Russia, Belarus. 2017. http://tass.com/economy/929361(Hämtad 2017-02-10)
19TASS. Lukashenko says Belarus will go to court in oil and gas dispute with Russia. 2017. http://tass.com/economy/928859(Hämtad 2017-02-10)
20TASS. Belarusian official accuses Russian agricultural watchdog agency of bias. 2016. http://tass.com/economy/919465(Hämtad 2017-02-10)
TASS. Belarusian leader orders criminal probe against Russian agriculture watchdog head. 2017. http://tass.com/world/928852(Hämtad 2017-02-10)
21Belarus Digest. Smok, Vadzim. Belarus Smuggles EU Food To Russia Despite Sanctions. 2014. http://belarusdigest.com/story/belarus-smuggles-eu-food-russia-despite-sanctions-19427(Hämtad 2017-02-10)
22TASS. Russia urges Belarus to settle economic disputes peacefully. 2017. http://tass.com/politics/928922(Hämtad 2017-02-10)
23President of Russia. On December 26, Vladimir Putin will take part in the meeting of the Supreme Eurasian Economic Council and a session of the CSTO Collective Security Council in St Petersburg. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53492(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the Supreme Eurasian Economic Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53596(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the CSTO Collective Security Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53597(Hämtad 2017-02-10)
24Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. The risk of escalating tensions in Minsk-Moscow relations. 2017. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2017-01-04/risk-escalating-tensions-minsk-moscow-relations(Hämtad 2017-02-10)
25Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11, 13, 15, 42, 43, 44, 58-60.
26Sledstvennyy komitet Respubliki Belarus. Sledstvennym komitetom rassleduyutsya ugolovnyye dela, vozbuzhdennyye po st.130 Ugolovnogo kodeksa Respubliki Belarus’ (obnovleno). 2016. http://sk.gov.by/ru/news-ru/view/sledstvennym-komitetom-rassledujutsja-ugolovnye-dela-vozbuzhdennye-po-st130-ugolovnogo-kodeksa-respubliki-3704/(Hämtad 2017-02-10)

27Jamestown Foundation, Ioffe, Grigory. Visa-Free Travel to Belarus and the Dawn of a New Era in the (Dis)Information Wars. 2017. https://jamestown.org/program/visa-free-travel-belarus-dawn-new-era-disinformation-wars/(Hämtad 2017-02-10)

Djupt oroväckande signaler

av Stefan Forss Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö: Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu […]

Sovjetisk miniubåtsförmåga 1945-63

Sammanfattning
Sovjetunionen förefaller övertagit, dels miniubåtar, dels konstruktionskunnande från Tyskland vid andra världskrigets slut. Detta förefaller de senare vidareutvecklat till egna konstruktioner och ett eget taktiskt uppträdande. Perioden fr.o.m. 1945 intill inledningen av 1960-talet var sannolikt en formativ period för det sovjetiska miniubåtssystemet. Efter 1963 finns ytterst lite beskrivit om sovjetisk miniubåtsförmåga i CIA avhemligade arkiv, detta kan tyda på att det taktiska uppträdandet hos miniubåtsförbanden fr.o.m. mitten/slutet av 1960-talet intill det kalla krigets slut kom att vara snarlikt. Därtill att uppträdandet/utnyttjandet av miniubåtssystemet även förändrades under mitten/slutet av 1960-talet.
Analys
Vid 1953 bedömdes Sovjetunionen, enligt den amerikanska underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency(CIA), inneha cirka 70 miniubåtar, varav 20 var av den tyska andra världskrigs konstruktionen Seehund. De ytterligare 50 var av Sovjetunionen designade och byggda, dock utgjorde den tyska Seehund grundmodell, konstruktionen hade dock erhållit förbättringar. Vad avser basering så framhåller CIA att dessa farkoster kan agera från i praktiken vilken marinbas som helst eller lämpliga fartyg.1
I ett dokument från 1953, av CIA bedömd som obekräftadeuppgifter, förefaller dessa miniubåtar kunnat varit fördelade på tre mariner, Östersjömarinen, Svartahavsmarinen och Stilla havsmarinen.2En intressant notering från 1953 är en observation från hamnen i Novorossijsk vid Svarta Havet där en tysk miniubåt, antagligen en Seehund, ligger upplagd och är trasig.3 Vid Rosta varvet i Murmanskfjorden, observerades 1957 totalt sex stycken miniubåtar i anslutning till ett moderfartyg, vilket tyder på att Norramarinen även hade miniubåtar i slutet av 1950-talet.4
Vid Feodosija och Vladivostok, förefaller CIA bedömt att produktion av miniubåtar genomfördes, under slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet,5 troligtvis genomfördes produktion även på andra platser än de nämnda. I slutet av 1950-talet förefaller CIA även identifierat konstruktionsarbetet på en miniubåt i Murmanskområdet, denna bedömdes kunna ta två besättningsmän.6 Vid 1959 uppskattades antalet miniubåtar samt äldre ubåtar, i huvudsak 1930-tals konstruktioner, till mellan 100-120 stycken.7 Det får anses något oklart till varför CIA ”klumpar” ihop äldre ubåtskonstruktioner med miniubåtar. Sannolikt är antalet miniubåtar något lägre än under inledningen av 1950-talet, bedömt är antalet cirka 50 stycken.
Den 27MAJ19155 vid 16:00 tiden genomfördes en observation vid Kalbod (sic!), mest troligt den finska fyren Porkala i Finska viken vid Kallbådan grundet, av ett flertal (10-12) sovjetiska miniubåtar som bogserades i östlig riktning. De trålare som bogserade miniubåtarna var av samma typ som hade observerats vidÖresund enligt rapporten. Längden på miniubåtarna skall ha varit 15 – 18 meter, samtliga miniubåtar var av samma konstruktion bortsett från en, där det saknades torn. Hos de övriga miniubåtarna var tornet placerat på mitten av skrovet, färgen skall ha varit mörkgrå.8 I en annan underrättelserapport från 1955, rapporteras om två miniubåtar i Gdansk hamn, dessa miniubåtar hade även en längd om 15-18 meter, ingen beväpning kunde observeras på miniubåtarna.9
I en underrättelseorientering till den amerikanska presidenten från 14JAN1963 delges att det sovjetiska fraktfartyget Simferopol, bedömdes transportera en eller flera miniubåtar till Kuba. Detta baserades på att en miniubåt hade observerats 04OKT1962 vid det hamnområde i Leningrad, nuvarande St Petersburg, som normalt utnyttjades för att transportera materiel/varor till Kuba. Därtill beskrivs i rapporten den operationella radien för sovjetiska miniubåtar till 40 kilometer.10
I en intern underrättelseorientering från 15JAN1963 avseende den tidigare, möjliga, beskrivna leveransen av sovjetisk miniubåt/-ar till Kuba, påtalas att sovjetiska miniubåtar, dels har väldigt kort räckvidd, dels lämpar sig främst för hamn- och kustförsvar. Därtill påtalas att dessa miniubåtar ej skulle kunna utgå från Kuba gentemot den amerikanska kusten för att genomföra operationer. Sannolikt baserat på den allt för korta räckvidden, men att de skulle kunna bogseras eller bäras av ett moderfartyg till ett operationsområde.11
I en underrättelseorientering från 26JUL1963, delges att Egypten skulle sjösätta en miniubåt som bestod av delar från det s.k. sovjetblocket. Enligt orienteringen var konstruktionen av polsk design och konstruktion samt att dess delar skulle fraktats till Egypten. Enligt samma orientering så påpekas att det ej fanns några kända polskt konstruerande miniubåtar, däremot att Sovjetunionen vid samma tidpunkt, som minst hade en känd miniubåtsklass. Därtill att sovjetisk marin krigsmateriel tidigare hade skickats till andra länder via Polen.12
I det svenska T-kontorets, benämningen på den militära underrättelsetjänsten mellan 1946-1965, arkiv finns uppgifter från 1946 avseende en observation, på en tidigare tysk miniubåt av modellen Seeteufel. Observationen av denna miniubåt skall ha gjorts i Kronstadt, vad som är intressant med Seeteufel är att denna miniubåt var försedd med bandaggregat, för att kunna ta sig upp och ned ur vatten vid långgrunda stränder.13 Därtill förefaller de konstruktörer som utvecklade Seeteufel, omhändertagits av Sovjetunionen och fortsatt sitt arbete efter andra världskriget, men för Sovjetunionens räkning.14
Således det vi kan se under den aktuella perioden 1945 intill inledning av 1960-talet, är att Sovjetunionen inledningsvis förefaller utnyttjat beslagtagen krigsmateriel från Tyskland, för att därefter vidareutveckla en egen konstruktion baserad på den beslagtagna materielen. Under inledningen av 1950-talet, har de utvecklat en egen förmåga att producera miniubåtar. Sannolikt fanns denna tidigare, dock måste de ansett att den tyska konstruktionen Seehund, var mer ändamålsenlig, då de valt att vidareutveckla den istället för att gå i ett helt eget konstruktionsspår.
Någon gång under 1950-talet avyttras sannolikt de sista Seehund miniubåtarna, då Sovjetunionen under inledningen av 1960-talet enbart förefaller inneha en miniubåtstyp. Här finns givetvis möjligheten att ytterligare modeller fanns som CIA ej hade kännedom om, eller att dessa handlingar av olika skäl ej avhemligats.
Under inledningen av 1950-talet förefaller den sovjetiska Östersjömarinen förfogat över minst 10 stycken miniubåtar. Sannolikt var modellen den vidareutvecklade Seehund. Därtill förefaller de antingen byggt upp eller redan innehaft förmåga att genomföra längre transporter med dessa, som minst med bogsering. Detta visar även på att de såg framför sig att detta miniubåtssystem skulle utnyttjas för operationer bortom egen kust. Då de sovjetiska baseringsmöjligheterna längs den nuvarande baltiska kusten, borde medgett att de kunde verka utan bogsering, i händelse av en väpnad konflikt.
Sannolikt innehade Sovjetunionen förmågan att basera miniubåtar på fartyg och sjösätta dessa med lyftkran motsv. vid inledningen av 1960-talet. Denna förmåga kan givetvis funnits tidigare, men utifrån de rapporter som avhemligats så blir det mest framträdande från 1960-talet och framåt, då detta nämns som en metod. Bogsering kvarstod sannolikt fortfarande som en metod för in- och uttransport av miniubåtar. Någon större skillnad i räckvidd förefaller ej framträtt från 1945 intill 1963 för de sovjetiska miniubåtarna.
Vad som är intressant att notera är avsaknaden av information rörande det sovjetiska miniubåtssystemet i CIA avhemligade arkiv från 1963 och framåt. Vid ett antal tillfällen kan man få upp information, då rör det enbart att man identifierat miniubåtar genom satellitfotografering, inget mer utfyllande än så. En möjlig förklaring till detta, är det beslut som Politbyrån skall ha fattat vid inledningen av 1970-talet, om ett mer offensivt agerande med ubåtar i form av inträngningsoperationer.15 Varvid den amerikanska underrättelsetjänsten ej vill avslöja vad de känner till avseende teknik och ffa. taktik med miniubåtar. Då detta förfarande skulle kunna vara detsamma, nu som då.
Ett annat intressant perspektiv till avsaknaden av information kan vara att det är i samma period d.v.s. under inledningen av 1960-talet, som de marina spetsnazförbanden erhållit tillräcklig förmåga att återigen börja verka, efter dess nedläggning vid andra världskriget slut och återskapande under inledningen av 1950-talet.16 Inom samma tidsperiod kan Sovjetunionen även börjat kombinera miniubåtar och dykare. Vilket ytterligare skulle kunna förklara avsaknaden av information i CIA arkiv, kring sovjetisk miniubåtsförmåga från 1960-talet och framåt.
Ur ett svenskt perspektiv är en historiska uppgifter från den aktuella tiden, intressant att lyfta fram. Den 11SEP1955 observerades vad som förefaller varit en miniubåt utanför Pinhättan vid Barsebäck, trots en teckning på tornet kom observationen att avfärdas. Därefter gjordes ytterligare en observation i November 1955 vid Öresund. Vid den utvärderingen framkom det att det troligtvis rört som om en miniubåt. Någon definitiv nationalitetsbestämning förefaller ej genomförts.17
Slutsats
Sannolikt utgjorde perioden 1945 intill mitten av 1960-talet en formativ period för den sovjetiska miniubåtsförmågan d.v.s. man utvecklade teknik samt taktik kring hur dessa system skulle utnyttjas. Avsaknaden av underrättelserapporter avseende sovjetisk miniubåtsförmåga fr.o.m. mitten av 1960-talet och framåt kan tyda på att mycket av taktiken fortsatt är densamma, samt kunskapen om tekniska landvinningar vid de generationsskiften i teknik som genomfördes av Sovjetunionen intill Projekt 865 Piranja, vill hemlighållas av CIA.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 08FEB2017: Tack Corporal Frisk för tipset avseende Porkola fyr vid Kallbådan grund!

Källförteckning
Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)
Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Slutnoter
1Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
2Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1-2.
3Central Intelligence Agency. Port of Novorossiysk. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
4Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957a. s. 5.
5Central Intelligence Agency. Data on Soviet Naval Organisation, Equipment and Strength in the Far East. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1948. s. 1.
Central Intelligence Agency. Photographic Intelligence Brief. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1956. s. 1.
6Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy Zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957b. s. 9.
7Central Intelligence Agency. Strength Breakdown of the Soviet Navy and the Soviet Pacific Fleet. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1959. s. 3.
8Central Intelligence Agency. Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1955. s. 2-3.
9Central Intelligence Agency. Port Information: Gdansk – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 2.
10Central Intelligence Agency. The President’s Intelligence Checklist. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 7.
11Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963a. s. 8.
12Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963b. s. 7.
13Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 147.
14Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010. s. 13
15Ševčenko, Arkadij Nikolaevič. Att bryta med Moskva. Stockholm: Bonnier, cop. 1985. citerad i Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 158.
16Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015. s. 14-15.

17Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

Perspektiv på Nordstream 2 och Karlshamns kommun

Det är onekligen en intressant vändning som Nordstream 2 tagit i svensk politik. Gårdagens besked att Karlshamns kommun nu upplåter hamnen till mellanlagring av rör vid bygget av den andra gasledningen. Givet beskedet i samma fråga angående Gotlands kommun och Slite hamn är det naturligtvis uppseendeväckande.

Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?

På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.

På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.

I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.

Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.

Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.

Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).

Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.

Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.

Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.

Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.