Försvarsbloggare

- Vad är moderaternas försvars- och säkerhetspolitik?

Moderaterna, vi arbetar för att stärka Sveriges försvar och försvarsförmåga. Vi ska ha ett starkt försvar som är modernt och relevant. Det är viktigt att komma ihåg varifrån vi kommer. När allainse tillträdde var vår försvarsförmåga bristfällig. Vi hade låg beredskap och låg tillgänglighet. Vi är nu uppe i arbetet med att stärka vår försvarsförmåga jämfört med hur det såg ut 2006.

Det här arbetet ska ses i kontexten att Moderaterna, ja hela alliansregeringen tycker att vi ska bygga säkerhet med andra länder, och vi ska vara med och ta ansvar. Både för internationell fred och säkerhet, men också säkerheten i Europa. Vi har svårt att se att om något händer ett enskilt land i vårt närområde, att det bara skulle få konsekvenser för det landet.

För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett NATO-medlemskap. Redan idag som partner till NATO kan vi delta i insatser och ta del i kvalificerade övningar som kan stärka vår försvarsförmåga.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Regeringens inriktning är att samtliga förband ska ha en fastställd mobiliseringsplan och vara uppfylld med personal och materiel vid utgången av 2014. Det här kommer att innebära att delar av vissa förband fortfarande kommer att vara bemannade med värnpliktig personal.

Sen beror det på hur snabbt Försvarsmakten kan fylla upp med den frivilligt rekryterade personalen. Där finns det ju bedömningar som säger att det i slutet går väldigt långsamt. Det här har vi också sett och det är därför vi föreslår ökade anslag för att komma till rätta med inte minst rekryteringen av den tidvis tjänstgörande personalen.

Sen ska vi komma ihåg att det här med ”uppfyllda förband” inte innebär att det är tomt idag, vi har fortfarande värnpliktiga att tillgå. Men, det är viktigt att den här rekryteringen kommer i ett ordnat tempo, att det inte drar ut för länge.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Där vill jag börja med att såväl Riksdagen, regeringen och nu Försvarsberedningen slagit fast, gjort bedömningen, att ett enskilt angrepp direkt mot Sverige, det ser vi som osannolikt under överskådlig tid. Men, det kan ske incidenter med militärt våld inblandat även i vår region. På sikt tror jag det är klokt att inte utesluta någonting.

Jag tror att det är oklokt, jag tror inte att det går att peka ut något enskilt område, att det här skulle vara mer eller mindre troligt. Tanken med det försvar som vi nu bygger är att det ska kunna användas på flera ställen och kunna vara väldigt rörligt.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Det är ju en populär fråga. Först vill jag säga att vi har en god bild av utvecklingen i Ryssland, den politiska, den ekonomiska och den militärteknologiska sidan. Sammantaget är det en oroande bild av den totala utvecklingen i Ryssland, inte minst bristen på demokrati och respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Det vi kan se är att de har väldigt ambitiösa planer. Vi kan se ett resultat redan nu i form av ökad övningsverksamhet och ökad modernisering av materielen. Jag sätter inte ett lika-med-tecken mellan ökad förmåga och ett ökat hot. De senaste uppgiften jag har av Rysslands andel för ”Military spending” i världen är att 2000 var det 3,6 % av världens totala försvarsutgifter och 2012 var det 3,8 %. Det här sätter det hela i ett sammanhang och det är klart att vi följer det här noga. Det är viktigt att vi har god kunskap om det här.

- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Jag tycker att vi, den här regeringen, har åstadkommit mycket på det här området. Man måste faktiskt gå tillbaka till hur läget såg ut i mitten av 00-talet. Det var en stor osäkerhet kring hur Försvarsmaktens uppgifter och utformning skulle vara samt låga beredskapskrav och låg tillgänglighet. Här tycker jag att vi kommit en bra bit på väg, vi har en bättre försvarsförmåga än 2006.

Det enskilt viktigaste området att vara stolt över är den Veteransoldatspolitik som Alliansen både har drivit och börjat implementera. Det var något som saknades. Där finns det mera att göra, även om vi kommit en bra bit på väg.

Det har hänt mycket, sen får man vara ödmjuk att inse att man blir tvungen att justera. Man har aldrig tillgång till all information när man ska fatta beslut om framtiden.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Jag skulle vilja fortsätta att arbeta för att vi ska få det här moderna, starka och effektiva försvar som vi arbetar med nu. Vi har nu chansen inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut, det är ju en av mina tre huvudsakliga prioriteringar – att förbereda detta för att det ska bli så bra som möjligt. Att ge Försvarsmakten en inriktning för tiden 2016 och framåt. Där är det viktigt att kunna använda alla instrument som finns för att kunna fatta ett klokt beslut som ger handlingsfrihet inför framtiden.

- I november 2010 sa din företrädare att vi skulle ha 100 Gripen C/D, och att det var betydligt mer än vad de nordiska grannarna har. I januari i år, drygt två år senare, gav regeringen klartecken för att ersätta dessa med 60 Gripen E samtidigt som osäkerheten i närområdet har ökat. Hur hänger detta ihop?

Det vi har gjort är dels en överenskommelse med Schweiz för att säkra vår framtida stridsflygförmåga, där vi också fått Riksdagens välsignelse att beställa en anskaffning av nästa generations stridsflygplan. Det är den beställning som ligger nu, det är det beslut som regeringen fattat nu.

Det är en sammanvägd bedömning grundad på, inte minst Försvarsmaktens underlag. Väg ihop ekonomi, väg ihop partner så är det här som regeringen fattat beslut om. Vi har också givit oss själva möjligheten att inte gå vidare, om Schweiz eller något annat land inte går vidare.

- Uppfyllnaden av insatsorganisationen halkar kraftigt efter planerna när det gäller de deltidstjänstgörande soldaterna. Vem har ansvaret, och vad vill moderaterna göra åt problemet?

Den sammantagna bilden är ju att det finns ett stort intresse för Försvarsmakten. En hel del rekrytering har gått väldigt bra. Vi har sett en ökning från 20 000 intresserade förra året till 33 000 i år, och en ökning av antalet antagna från 3 000 till 4 500. Vi kan också se att Försvarsmakten både nått och överträffat sina mål när det gäller de kontinuerligt anställda.

Men, precis som du säger så har rekryteringen och utbildningen av GSS/T gått betydligt sämre och långsammare. Det här har vi självklart uppmärksammat, och därför tillför vi nu extra medel för att få upp tempot i rekryteringen. Samtidigt ska man också komma ihåg att det egentligen inte är förrän i år som GSS/T har rekryterats och utbildats i det nya systemet.

Förhoppningen har också varit att rekrytera ur det som lite slarvigt kallas värnpliktsmagasinet. Där har det gått olika bra på olika ställen. En del förband har verkligen lyckats. Därför har har vi sagt att Försvarsmakten måste följa den här frågan och vidta aktiva åtgärder. Man måste också sprida goda exempel i övriga Försvarsmakten.

Det här är en viktig fråga. Vi är väldigt tydliga mot Försvarsmakten att det här måste förstärkas, för vi behöver de här tidvis tjänstgörande. Samtidigt är det här en ny modell, och det kräver att övriga delar av samhället förstår nyttan av varför man ska anställa någon som är tidvis tjänstgörande i försvaret.

- Det finns centrala moderata företrädare som menar att både den ryska moderniseringen inte kommer att lyckas, och att de stora övningarna under året inte ännu påverkar de långsiktiga trenderna. I förgår fick du en bedömning från Försvarsmakten i Perspektivplanen som sa att den ryska reformen kommer att lyckas i huvudsak. Vem ska ändra sig?

Jag ser det inte på det sättet, utan vi har begärt in underlag till Perspektivplanen. Vi har också precis fått en sammanvägd omvärldsbedömning som Försvarsberedningen har gjort, bland annat på basis av vad Försvarsmakten har sett och sagt tidigare. Jag ser inte en stor diskrepans här. De signalerna sänder inte Försvarsmakten till oss.

Samtidigt ska vi väga samman det vi vet nu, och det vi vet fram tills vi ska fatta vårt inriktningsbeslut. Då är det bra att vi har haft en försvarsberedning som gjort ett nogrannt arbete med inspel från myndigheter och Utrikesdepartement, Försvarsdepartementet och andra experter.

Utfifrån det får de skriva sin försvarspolitiska rapport, även i det arbetet har vi med experter från Försvarsmakten. Sen ska det här processas i departementet för att sen bli en bra produkt som kan stka ut vägen för framtiden.

Partiet avslutade i helgen sin stämma och där avslogs följande tillägg: ”För att i rätt tid kunna möta möjliga förändringar i omvärldsläget ska försvarsmakten ges i uppdrag att planera för styrketillväxt.” – Vilka är skälen, enligt moderaterna, till att Sverige satsar närmare 2 Mdr SEK/år på en strategisk underrättelsetjänst?” (Skriftligt svar)

Sverige har och ska ha en kvalificerad underrättelsetjänst med förmåga att följa omvärldsutvecklingen noga. Det är avgörande för att kunna upptäcka hot mot Sverige, följa den militära utvecklingen i närområdet och analysera förhållanden av betydelse för vår medverkan i insatser. Mitt fokus är att stärka vår försvarsförmåga som bl.a. ska möjliggöra omvärldsbevakning och insatser såväl nationellt, i närområdet och utanför närområdet.

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin

(Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm)

…………………………………………………………………………………………………………………………

”The power to hurt can be counted among the most impressive attributes of military force. …The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy. …it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters.”
Thomas C. Schelling (From Arms and Influence, Chapter 1, New Haven, Yale University Press, 1966)

Finland och Sverige genomför som bäst omfattande försvarsreformer, vilka i slutändan dikterats av starkt vikande försvarsanslag i ett alltmer trängt ekonomiskt läge. Den svenska reformen är klart mer radikal än den finländska, som ännu håller fast vid traditionella grundbultar, d v s allmän värnplikt, territorialförsvar och allianfrihet. Den finska nya försvarsorganisationen skall vara genomförd före utgången av 2014.

Från finska försvarsmaktens håll har det klargjorts att det rådande upplägget, som alltjämt har starkt stöd bland medborgarna, kan komma att förändras i grunden ifall staten inte fr o m 2015 börjar anslå successivt högre anslag. I riksdagen har en parlamentarisk kommitté börjat utreda just den frågan.

Man skall dock ha klart för sig att de stora geopolitiska förändringarna och den ekonomiska krisen som drabbar Europa hårt, har inte haft någon tydlig inverkan på beslutsfattarna eller allmänna opinionen rörande behovet att stärka försvaret. Försvarsfrågan har även i Finland karaktären av särintresse. Riksdagsledamöterna begriper att det är andra frågor än försvaret som deras väljare prioriterar. De tänker säkert i samma banor som tidigare statsministern Esko Aho, som nyss gjorde följande sammanfattning (Hbl, 24/10): ”Vår levnadsstandard stiger inte längre och bruttonationalprodukten ligger kvar på 2006 års nivå. Välfärden är hotad men få finländare inser hur allvarligt läget är. Situationen är värre i dag än under lågkonjunkturen i början av 1990-talet, varnar Aho.”

Under dylika förhållanden kommer kassakistan att hållas praktiskt taget sluten och försvaret får svälta. I stället kommer politikerna att försöka slinka undan ansvaret genom att upprepa tomma slagord. Ännu för några år sedan läxade finska riksdagsmän upp sina svenska kolleger med argument som byggde på Finlands enastående försvarslösning och landets starka och ”trovärdiga försvar”.

För finska försvarstjänstemän och observatörer var detta oerhört pinsamt. Här hade det varit plats för svenskarna att lämna artigheten och diplomatin åt sidan och säga ifrån. En tidigare hög tjänsteman på försvarsministeriet beklagade faktiskt internt att den finska försvarsinformationen (läs propagandan) varit alltför framgångsrik. Nu skördar vi det som vi själva sått.

För Finland var det starka svenska försvaret under kalla kriget ett kritiskt viktigt ryggstöd. Förlusten av det oroar finländarna mycket. De insiktsfulla i Sverige kanske redan i dag känner en viss oro över att Finland som militär buffert inte håller måttet, kanske borde Sverige i sin försvarsplanering rentav utgå ifrån att det inte finns någon vänligt sinnad buffert i öst. Då vore man åtminstone på säkra sidan.

Sveriges försvarsminister Enström påpekade under debatten om en veckas försvaret i SvD att de nordiska grannarna är på ungefär samma nivå som Sverige visavi försvarsförmågan. Den nyktra markeringen har kanske inte noterats tillräckligt i Finland, där mantrat om det trovärdiga försvaret inte längre är gångbart. Det måste komma något nytt i stället.

Natomedlemskap kunde vara en lösning, men motståndet mot det har länge varit stort bland finska folket. Medlemskapet är över huvud taget inte aktuellt under nuvarande regeringsperiod. Utrikesminister Tuomioja (s), en kompakt Natomotståndare, deklarerade för en tid sedan att det inte är aktuellt ens under nästa regeringsperiod. Han kan mycket väl få rätt, även om det i dagsläget är osäkert om hans parti ens är med i nästa regering. President Niinistö som leder utrikespolitiken tycker det är bekvämt att sitta gränsle över staketet. Han har kritiserats för denna ståndpunkt; i en krissituation är det ingalunda självklart att Finland skulle beviljas medlemskap i brådskande ordning. En långt mer politiskt attraktiv försvarslösning för Finland vore då nordisk. Den skulle bygga på en successiv utveckling av det nordiska försvarssamarbetet.

Dessvärre är de för politikerna acceptabla ’lösningarna’ billiga på mer än ett sätt, eftersom man absolut inte vill att det ska medföra sådana tunga kostnader som utveckling av verklig försvarsförmåga innebär.

Finlands ÖB general Ari Puheloinen gav Helsingin Sanomat en för finska förhållanden frispråkig intervju den 19/10. Han anser att Finland behöver en 230 000 man stark krigstida armé oberoende om Finland är alliansfritt eller anslutet till Nato. Lägre än så kan reserven enligt Puheloinen inte skäras ned, ifall man vill hålla fast vid försvarsmaktens primära uppgift att försvara hela landet. Skulle man klara det med en yrkesarmé, undrade HS-redaktören?

”Den kostar ca 9 miljarder euro om året enbart i personalkostnader”, svarade Puheloinen. ”Vi har gjort beräkningar, inte bedömningar utan beräkningar.”

Nästa års budget är 2,3 miljarder euro och den krymper ännu med tio procent 2015. ”Vi måste vara måna om att inte på något sätt bli föremål för spekulation om hur Finland förmår hantera sin säkerhet, alliansfritt eller som allianspartner”, sade Puheloinen.

Natomedlemskapet räddar inte försvarsbudgeten, menar generalen. Han erinrar om att det i fjolårets säkerhetspolitiska redogörelse krävs, att det inte får uppstå hinder för en alliansanslutning. ”Men hur inverkar det på alliansalternativet om försvarsmakten utifrån sin materiella situation inte förmår fylla sina uppgifter? Idén är ju inte att det internationella samfundet ska ta på sig bördan att sköta ett annat lands försvar inom en allians, utan den ska ha en stödjande roll. Detta är särskilt fallet om det rör sig om ett rikt land likt Finland.”

Puheloinen kommenterade även Natos framtid:
”Efter Afghanistan finns det i Nato föga intresse för deltagande i stora krishanteringsuppgifter. En nyorientering är på gång och Nato understryker betydelsen av artikel 5 d v s försvaret av det egna territoriet. Det syns i beredskapsplaneringen för de baltiska staterna och Polen.”

Puheloinen tror att militärövningarna i Nordeuropa och i Östersjöområdet kommer att öka. ”Åtminstone skulle jag inte förvånas ifall det går så”. Övningsverksamheten visar en ökande trend. Han tillade: ”Det råder fortfarande en konstellation Nato-Ryssland, Ryssland-Nato i Europa, fastän man trodde annat på 1990-talet. Man kan inte tala om motsatsförhållande, men intressena sammanfaller illa.”

”I Ryssland ser man en ökning i militär förmåga och aktivitet”, säger generalen. ”Ett exempel på det är det för två år sedan publicerade materielanskaffningsprogrammet vars storlek är 550 miljarder euro under detta decennium. Även om det förverkligas bara delvis, rör det sig om en betydande satsning. … Med andra ord är en på båda sidor klar förändringsprocess på gång. Man kan ha olika åsikter om hur snabbt och effektivt detta sker, men riktningen är klar.”

Puheloinen kommenterade kort även det nordiska försvarssamarbetet: ”Det kräver tålamod. Det viktigaste är att samarbetet är flexibelt.”

Den kända, inflytelserika ryska påverkaren, prof. Sergej Karaganov talade den 23/10 om ”Russia in World Affairs” vid öppningssessionen av Alexanderinstitutets årliga Rysslandsseminarium i Helsingfors. Han underströk att där Sovjet en gång var en renodlad militär stormakt har Ryssland på den globala arenan blivit en lika renodlad utrikespolitisk stormakt, som spelar en långt större roll än vad BNP och andra parametrar skulle förutsätta.

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att den ryska mentalitetens ”dna” är cementerad sedan Peter den store. Han nämnde även bruket av militärt våld i historiskt perspektiv i termer som jag tolkade som själva grunden för deras ‘motanfallsdoktrin’. Ryssland har alltid vunnit sina stora krig (avsåg säkert Karl XII, Napoleon, Hitler). Det sitter i ryssarnas gener att vara främmande för utländska impulser och de har en alldeles särskild misstro mot väst (EU och framför allt USA), även invasionshotet känns närvarande.

Europa är en kontinent på tillbakagång som dessutom har förlorat sin kultur. Så som jag förstod Karaganov, menade han att integrationen kommit av sig och att nationalstaternas betydelse åter är på uppgång. Att det blev ett stopp för Natos östutvidgning är heller inte resultatet av diplomati eller akademiska forskares insatser, utan en följd av att Ryssland med bestämdhet brukade sin järnnäve. (I sin berömda artikel ‘An iron fist to keep NATO expansion at bay’ i januari 2011 sa han ju också att Europa är naket och försvarslöst utan amerikanerna, eftersom det ju inte finns några försvarsmakter där, kanske med undantag för Britannien.)

Det primära ryska säkerhetsintresset ligger i forna Sovjetunionen. Anmärkningsvärt nog gjorde han INTE något undantag för de baltiska staterna, vilket ju var lika väntat som potentiellt olycksbådande. Något tvetydigt tog han också upp frågan om ‘responsibility to protect’, som han ansåg kunna ha direkt kontraproduktiva drag. Men Ryssland har ju definitivt förklarat sig ha rätten, även laglig rätt enligt rysk lag, att försvara ryska medborgares rättigheter utomlands. Det drar Finland rakt in i den ryska intressesfären.

Sammanfattningsvis konstaterade Karaganov, att utvecklingen för rysk del gått oväntat bra efter 1990-talets kaos. ‘So far, so good’, var hans slutbedömning om hur rysk utrikespolitik lyckats under Putin. Underförstått är att ytterligare framgångar är att vänta.

Man kan nog med skäl undra om inte Ryssland nu gör bedömningen att Europas försvar störtar och att även USA inte längre är som förr. Det har öppnat ett gyllene tillfälle för Ryssland. Ett målmedvetet genomdrivande av militärreformen och rustningsprogrammet kan i slutändan ge stor utdelning till rimlig risk.

Även i Norden och närområdet är problemen stora och tyvärr behandlas de ofta på ren nationell basis. Insikten om att det också finns betydande möjligheter om man ser till helhetsbilden, verkar saknas. Det behövs både ledarskap och visioner som sträcker sig långt utöver snäva nationella intressen. I slutändan måste det även till fasta politiska utfästelser. Utan sådana anser man åtminstone i Finland att hela det nordiska samarbetsupplägget är oseriöst. Nordic Security Dialogue tillsammans med USA är ett nytt verktyg som bör användas ansvarsfullt och kreativt. Att Norge och Danmark är villiga att delta här, alltså utanför Natos ram, är en anmärkningsvärd ny vändning. I bakgrunden kan man ana sig till att framtida utmaningar kommer att hanteras än mer i formatet koalitioner av villiga.

I svensk debatt har Gotland fått en pregnant roll. Nu senast har Johan Wiktorin kommenterat Gotlandproblematiken förtjänstfullt.

Överstelöjtnant Stig Rydell och jag gjorde det i KKrVAHT (Nr 4, s. 99, 2012) som följer:
”Gotlands strategiska sårbarhet har ökat då Ryssland förstärker sina militära förmågor i Kaliningrad och området kring St. Petersburg. Om de nordiska flygvapnen skulle öva på Gotland och i dess omgivning vore det en stark signal om att ön fortsättningsvis är viktig för Sverige, för oss och de baltiska länderna och att man avser att försvara den.”

Ett kompani stridsvagnar i lager är naturligtvis en start, men bara en start. Gotland bör inte få bli ett nytt Åland; man kan lätt instämma med de sunda observatörer som anser att ön måste kunna försvaras trovärdigt. Därtill tillkommer att nya vassa ryska vapensystemen, såsom Iskander, kräver motmedel. Ett potent nytt vapensystem är israeliska missilförsvarsroboten David’s Sling. Endast vapen av den kalibern kan skydda viktiga installationer, flygbaser etc.

Det nordiska försvarssamarbetet har särskilt på flygvapenområdet redan lett till goda resultat. Nu vore det önskvärt att utvidga det markant även till de övriga vapengrenarna, särskilt armén. Man borde långsiktigt kunna skapa förnuftiga varaktiga strukturer, kanske någon gemensam utbildnings- och övningscentral uppe i norr.

Helt visst finns det sådana som anser att samarbetsmöjligheterna även har sin begränsning för att man inte vill antagonisera utan inkludera Ryssland. Nato självt har agerat utifrån denna premiss. Ryssland har ofta varit inbjudet till olika övningar i vårt närområde, men inte reagerat på annat sätt än att man sänt spaningsenheter att övervaka övningarna. Ryssland inbjuds säkert även i fortsättningen, men man kan inte ge landet vetorätt. Vi måste själva bestämma vad vi vill och kan göra tillsammans. ”A man’s got to do what a man’s got to do.”

Idag var det dags för nästa seminarium vid Folk och Försvar om försvarsgrenarnas effekt, denna gång om markstridskrafterna. Upplägget följde samma som för flygvapnet. Först redogjorde Lars Ekeman för de fattade besluten 2009 och 2020 som syftade till att få insatsorganisationen i huvudsak komplett till utgången av 2014.

Därefter gav Arméinspektör, generalmajor Anders Brännström, sin bild av arméns läge och förutsättningar. AI betonade genomgående valet av kvalitet som en viktig ledstång. Vi fick också ta del av Arméns målbild, där en brigad ska finnas övad i hög duglighet 2016 och två brigader 2019. Då kan dessa enheter slå en reducerad brigad. Mycket talar dock för, enligt generalen, att dessa tidpunkter blir försenade med ett år vardera. 2017 skulle då landet ha en gripbar och övad brigad.

Jag började med att klä några storleksperspektiv på hur liten armén blivit. Vi ska inte ha ett invasionsförsvar, utan inriktningen är ett insatsförsvar. I ett nationellt perspektiv ett slags rörligt försvar?

Därefter gjorde jag en bedömning på markstridskrafterna och vad vi är på väg in i för förmåga. Perspektivet jag valde var de olika basförmågorna för att kunna se en sammanhållen operativ effekt. Förmågan Skydd fick Väl godkänt i betyg, medan däremot Uthålligheten fick underkänt för armén. Ledning och Verkan godkänt och Rörlighet samt Underrättelser knappt godtagbart för de övriga faktorerna. När det gäller Uthålligheten är bristerna en sammanvägning av förmågan när det gäller teknisk tjänst, förnödenhetstjänst och sjukvård tillsammans med kvantiten.

Sedan visade jag på den bristande uthålligheten i förhållande till omvärldens förmåga att stödja oss med stridskrafter. Jag utgick från NATO:s förstärkning av det turkiska luftförsvaret med sex Patriotbatterier, en process som tog 86 dagar. Denna process snabbade jag sedan på och gjorde en fiktiv liknande förstärkning av det svenska luftförsvaret, där resultatet blev 2-3 veckor. Detta är minst dubbelt så långt som den uthållighet ÖB har talat om i det försvar, som i bästa fall är klart 2020 – om pengar tillförs. Även om Storbritannien skulle skicka förband, så skulle vi i bästa fall få några lätt beväpnade fallskärmsjägarbataljoner inom den stipulerade tiden.

Slutligen visade jag på skrivningen i perspektivstudien om operativ idé Aktiv, där markstridskrafterna skisseras till en brigad, låt vara av hög kvalitet. Slutsatsen, enligt mig, är att den då måste ställas i Mälardalen för skydd av huvudstaden.

Det reser många frågor som: vad gör armén för huvuddelen av Sveriges befolkning då? Vad händer med den inre trovärdigheten, när uthålligheten är svag? Vad händer med handlingsfriheten för den politiska nivån? Vilken trovärdighet har vi bland grannarna med den mycket reducerade förmågan? Och när går omslagspunkten till att byta dimensionerande stridssätt, från anfalls- till fördröjningsstrid?

Du kan se seminariet här: Del 1 – Inledning av generalsekreterare Lena Bartholdsson, Lars Ekeman och generalmajor Anders Brännström. Del 2 – min genomgång och frågestund.