Gästinlägg rekrytering: Replik från Försvarsmakten

Nedan följer en replik från Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten till det första inlägget i en serie om rekrytering.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Vad håller vi på med?


En fråga för att travestera den kampanj som nu pågår. Försvarsmaktens marknadsföring väcker alltid mycket uppmärksamhet, dels för att det är just Försvarsmakten som är avsändare men också för att våra kampanjer sticker ut jämfört med andra företag och organisationer. Den senaste som går under namnet ”vad håller du på med?” har risats och rosats mer än någon annan kampanj tidigare. Kommentarerna har varit kraftiga på nätet som t.ex. ”MEN HUR I HELVETE FÖRSVARSMAKTENS JÄVLA REKLAM FÖRFÖLJER MIG T O M PÅ SPOTIFY ” till ”Folk får säga vad de vill om försvarsmakten, men deras nya reklam är fucking awsome!”.

Vad som sagts i den allmänna debatten har bland annat varit att den är kulturfientlig. Mycket av denna värdering ligger i betraktarens ögon och en inbyggd fördom om vad Försvarsmakten står för utan att bry sig om vad budskapet de facto är. Bland annat Fredrik Strage i DN och Alex Schulman i Aftonbladet har skrivit om detta och jag har bemött detta i tidningen Resumé. Pierre Schori i Aftonbladet menar att vi enbart vill rekrytera långtidsarbetslösa invandrare. Nu är det inte syftet med aktuell kampanj vilket jag strax ska återkomma till, men om så vore, vilka värderingar styr Schoris syn på Försvarsmakten och gruppen långtidsarbetslösa invandrare?

Vad gäller de interna reaktioner som är negativa har jag mer att fundera kring. Detta därför att en framgångsrik kampanj kräver interna ambassadörer. Det är därför viktigt att förklara vad marknadsföringen ska göra och vad den inte kan innehålla.


Först några grundförutsättningar:


  • Vi baserar våra kampanjer på noggranna studier av målgrupperna och kunskap om deras beteenden och attityder, 
  • Vi behöver för aktuell omgång med cirka 2 000 platser till den grundläggande militära utbildningen (GMU) mer än 12 000 ansökningar. För att få denna stora mängd ansökningar behöver ännu fler individer reflektera och överväga en ansökan och då är detta endast en omgång, 
  • De som bor nära ett förband är lättare att påverka men den stora gruppen individer som behöver beröras bor i områden utan synlig militär närvaro, 
  • Vi vet att åldersgruppen 18-25, som helhet, har liten eller ingen kunskap om Försvarsmakten. Med liten menas just det, mycket liten eller obefintlig kunskap om det som vi internt tycker är självklara saker om vår verksamhet, 
  • Den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer, 
  • Vi är inte ett valbart alternativ idag, dvs. individen har inte övervägt, och kommer inte av sig själv att överväga, en tjänstgöring i Försvarsmakten, 
  • 18-19 åriga män är överrepresenterade bland de som ansöker eller blir nominerade till GMU, 
  • trots detta är denna volym män inte tillräcklig utan vi behöver kraftigt förändra intresset bland de som är 19-25 år och i synnerhet bland kvinnor, 
  • - i tillägg till volymskäl, men kanske ännu viktigare, blir Försvarsmakten en bättre organisation med en jämnare ålders- och könsfördelning, 
  • budskap som förstärker en fördom eller verkar främmande för stora grupper verkar avskräckande i den första kontakten, 
  • Hemvärnet har låg status i gruppen 25-35 som är huvudmålgrupp för rekrytering till detsamma. 



Hur ska då reklamen utformas, givet dessa grundfaktorer, och vår kunskap om att varje målgrupp, fördelat på ålder och kön, reagerar på olika budskap och innehåll?

Reklamens huvudsyfte är att väcka intresse, skapa nyfikenhet, förväntan eller ställa invanda föreställningar på ända. Först när denna nyfikenhet är väckt kan vi presentera vår verklighet och verksamhet på ett djupare sätt. Går vi ”rakt på” behåller vi gruppen 18-åriga killar och verkar avskräckande på huvuddelen av kvinnorna men även männen i ålderskategorin 19-25.

Mot detta kan ställas att många medarbetare har efterfrågat att vi ska visa verksamheten i vår reklam. - Visa bilder på stridsvagnar, båtar, flygplan eller skarpa bilder från Afghanistan. Varför visar vi inte detta, varför visar vi inte ”vår verklighet”? Det är riktigt men det är inte heller syftet. Det är nämligen nästa steg i kontakten med de stora grupper vi vill påverka vilka, som jag tidigare nämnt, saknar kunskap eller kanske rent av skräms av ”vår verklighet”. Om detta vore faktorer på marginalen skulle vi kunna göra på annat sätt men nu är det ”deras verklighet” vi ska förhålla oss till och inte vad vi själva tycker vore önskvärt. Först behöver vi på ett nästan metafysiskt plan prata om ansvar och grundläggande värderingar i livet, sedan kan vi närma oss det vi faktiskt gör i vårt dagliga värv. Så svårt och samtidigt så enkelt är det. Avståndet mellan vår och resten av samhällets vardag är idag mycket långt ifrån varandra och i synnerhet gäller detta yngre generationer.

När kommer då verkligheten in när vi ställt förväntningarna på ända om vad Försvarsmakten är? Det sker i nästa steg genom besök på vår hemsida eller annat ställe på Internet. Det är där vi ska visa det som då fördjupar. Saklig information, medryckande och förklarande filmer, beskrivande text, frågor och svar. En väl fungerande kampanj genererar cirka en miljon besök till vår hemsida. Där får de, som vi väckt intresse hos, se den breda bild som behövs. Ett upplägg med tuffa bilder och filmer i den första kontakten kanske ger en bråkdel av detta resultat och vi når inte våra mål. Därutöver verkar detta bildspråk initialt exkluderande då det i första hand beskriver traditionella manliga ideal. Så enkelt är det.

Nu har jag i detta resonemang enbart redovisat hur kampanjer och hemsida fungerar. I tillägg till detta kommer möjligheterna att faktiskt se, höra och känna på det vi är, fysiska möten och verkliga kontakter. Sådana möten kommer att vara avgörande på lokal nivå och utgöra en vital del i rekryteringen som komplement till de centrala kampanjer som driver volymen över hela riket. Jag har inte heller berört de organisatoriska eller kulturella förändringar som behövs för att möta och behålla en ny generation medarbetare med helt andra förväntningar och krav än de vi är uppvuxna med.

En del av kritiken har pekat på att i andra länder så fungerar det med ”combat” direkt. Först det första är jag inte så säker på att det fungerar då de flesta länder som marknadsför på det sättet har stora rekryteringsproblem. Men det viktigaste skälet är att varje land är kulturellt unikt. Riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD) menade på Twitter att norsk reklam som vädjar till känslan för Norge var bra reklam. Det är det säkert, men de som förespråkar en sådan reklam är förmodligen omedvetna om hur kraftigt synen på just nationalism och nationsidentitet skiljer Norge och Sverige åt. Det som funkar i andra länder kan således vara helt verkningslöst i Sverige. Om tonaliteten skall utgå från ett intresse för nationen krävs ett helt annat politiskt språkbruk där Försvarsmakten repetitivt och utan reservationer omnämns som den yttersta garantin för en självständig demokratisk stat.


Hur vill jag då förändra rekryteringskommunikationen? För det ska vi, då detta är en levande process. Idag löser den ett kortsiktigt volymbehov givet nuvarande förutsättningar och hur ska den förändras över tiden?


  • Vi ska så snart som möjligt, med erfarenhet och statistik, börja mer precist identifiera vad som ger effekt, fördelat på ålder, kön och region. I Kanada tog det fem år att få tillräckliga data för ett mer ”kirurgiskt” urval. 
  • På sikt ska kostnaderna och formerna för vår marknadsföring kunna förändras när vi är etablerade som arbetsgivare och ett valbart alternativ för kontinuerlig, tidvis eller frivillig tjänstgöring. 
  • Plattformsdokument som styr vår kommunikation ska vara tillgängliga för medarbetare och chefer för att utifrån kunskap och förståelse bidra till helheten. 
  • Att Försvarsmaktens medarbetare känner stolthet över kampanjerna då de vet att den ger avsedd effekt och inte känner besvikelse över att de inte är dokumentärer över den egna verksamheten. 
  • Stoltheten över det egna förbandet återspeglas genom filmer i andra sammanhang där syftet just är identitetsskapande.
  • Att hela Försvarsmaktens verksamhet återspeglas i den samlade kommunikationen, från tidigare försvarsgrensidentitet till alla uppgifter vi har. 
  • Att arbetet på förbanden baseras på unika kampanjer anpassade till lokala förhållanden tillsammans med mångfacetterad verksamhet och möjlighet till många fysiska möten. 

Det sista är viktigt då i många fall just detta kommer att vara den sista avgörande pusselbiten för 21-åriga Kevin eller 24-åriga Cecilia. Nyfikenheten har väckts av en central kampanj, de första frågorna har besvarats av hemsidan och viljan att ansöka finns efter ett möte med någon jämnårig soldat eller sjöman som stolt bär sin uniform.


Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör


DN

Ny säkerhetspolitisk blogg

I väntan på nästa inlägg här på WW om rekrytering (vilket tvyärr verkar dröja) är det läge att passa på att tipsa om en ny säkerhetspolitisk blogg, Säkerhetspolitiska Reflektioner, som vi är många som har stora förväntningar på efter att ha följt skribenten ett bra tag på Twitter. Det första inlägget avhandlar Sveriges förhållande till NATO och utövande av formell och informell makt mellan Sverige och NATO. Bra detta, eftersom det finns många NATO-spöken som behöver jagas undan.


Spökpatrullens arbetshästar

Spökpatrullens främsta arbetshäst var olika varianter av Chevrolet med gott om modifieringar och kulsprutor, men 1942 började man även använda jeepar.

Är du intresserad av extremresor med jeepar och andra fordon, ja då tror jag att den senaste boken jag varit med och skrivit lär vara av intresse, Spökpatrullen. Jeeparna i öknen beskriver vi både historiskt och hur det är att idag köra en jeep från 1943 i Egyptens öken.

Jag citerar min medförfattare Karl-Gunnar Norén:

"Vi tänkte köra i LRDG:s [Spökpatrullen] spår i två helt autentiska jeepar. Allt i fordonen - ja utom bensinen och tändstiften - var tillverkat under andra världskriget [...] Skulle min körförmåga duga i sanden, i en av världens största öknar?"

Till saken hör att Karl-Gunnar i öknen inte bara rattade en jeep från 1943, han är själv av samma årgång.

I fredags bloggade jag om specialförband då och nu.

Gästinlägg: Stolthet och Fördom

Ingenstans utnyttjas väl våra fördomar så mycket som inom reklambranchen. Ibland kan kopplingen mellan reklamen och själva den produkt man försöker att sälja bli väl långsökt, som i Försvarsmaktens nya rekryteringskampanj: "Vad håller du på med?". En välbehövlig städning i bokhyllan ställs mot en anställning i Försvarsmakten som soldat eller sjöman. Tjejen på bilden nedan kan lugnt städa vidare och det skulle jag också behöva, så försvarsanställd jag är. Nu finns det böcker både högt och lågt hemma och fler blir det hela tiden.



Mitt råd till grabben på bilden nedan är att fortsätta med det han håller på med. Om det inte är så att han bor hemma hos far och mor, så lär han inte ha råd med den lägenhet som syns på bilden när han tagit värvning.



Genom att spela på allmänna fördomar kan man framstå som förtroendeingivande vilket missbrukas av kriminella bedragare och av politiker. Många som blivit lurade tycker att bedragaren verkade så pålitlig eller att avgivna vallöften verkade så ärligt menade. Vem kunde t.ex. tro att försvarets främsta tillskyndare moderaterna, så totalt skulle komma alla förhoppningar på skam om att en ljusnande framtid var vår. Så går det när man låter en fördom baseras på sannolikhet och empiri istället för på faktakunskap. Å andra sidan; vem kunde veta att de Nya Moderaterna skulle bli så nya?

Visst blir man väl stolt när t.o.m. vår försvarsminister säger att hela landet skall försvaras eller när själve finansministern i Svd proklamerar att ”Jag är en stark anhängare av ett starkt svensk försvar”. Hur ser då en svag anhängare av ett starkt svensk försvar ut? Nåja, ingen har kvävts av att svälja sin stolthet eller var uttalandet inte så avsett?

Stoltheten eller närmast dess resultat högmodet (eng. pride) är en av de sju dödssynderna. Den står i kontrast till ödmjukheten, som i sin tur tillhör de sju dygderna. Å andra sidan är detta ett papistpåfund men man kan ju inte låta bli att spekulera; är det himmel eller helvete som väntar våra folkvalda. Höstvete, vårvete eller helvete undrar nu säkert någon centerpartist. Därom kan vi intet veta.

Om du, käre läsare, nu inte har några Fördomar mot kultur, så kan jag med Stolthet presentera mitt senaste poem:

Finansministern och hans svans av fans,
inte känner jag någon Stolthet eller relevans.
Var finns väl han som staten rätt kan värna?
Var finns vår tids Oxenstierna?
Kanske, så klart, en Tokmoderat
eller rent av en rättvänd socialdemokrat?
En Fördom från fordom,
en lärdom som lät som en svordom?
Vi vet nog alla vad som skall göras,
för att Stolthet skall återinföras.

Låt ej din Stolthet falla,
faller en så faller alla.
Vad finansen må spara är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Men aldrig slitas väl dessa band,
mellan finansministern och hans högerhand?

/Sumatra

En titt i den försvarspolitiska spåkulan

Man kan hoppas att det rådande kaoset inom försvarspolitiken har nått sin kulmen. Kan det bli tokigare än vad det är just nu, och har varit ända sedan årsskiftet? Mikael Holmström och Claes Arvidsson på SvD sammanfattar den senaste tidens turer på ett alldeles lysande sätt. Även Wolodarski på DN skriver i dag en bra artikel i ämnet.

Men hur kommer framtiden att utveckla sig inom försvarspolitiken?
Ja, det kan man enbart spekulera i vilket kommer att göras i detta inlägg. Sannolikheten för att det kommer att ske något positivt inom försvarsområdet före nästa riksdagsval är i stort sett obefintlig, så därför måste vi se hur läget skulle kunna utveckla sig efter riksdagsvalet 2014 utifrån ett partipolitiskt perspektiv.

Om vi för enkelhetens skull utgår från Novus senaste väljarundersökning som presenterades i dag ser det politiska läget ut enligt följande där Socialdemokraterna nu är det största partiet:
M: 29,7
FP: 6,1
KD: 3,9
C: 3,8
Totalt: 43,5%
 
S: 32,6
MP: 8,8
V: 5,2
Totalt: 46,6%
 
SD: 9,2
Det politiska läget i stort är minst sagt knivigt. Ingen av de gamla grupperingarna erhåller i dag  tillräckligt med röster för att kunna bilda en majoritetsregering. Socialdemokraterna skulle som det största parti i dag inte kunna bilda regering med sina gamla bundsförvanter Vänsterpartiet och Socialdemokraterna utan att söka stöd från ytterligare ett parti. Man skulle kunna leka med tanken att Den Nya Centern (a.k.a. Stureplanscentern) skulle kunna tänka sig att byta politisk sida för att undvika en parlamentarisk storkris. Men Centern brottas just nu med ett större problem, nämligen riksdagsspärren på 4%.

Om vi rent hypotetiskt ändå leker med tanken att alla fyra allianspartierna klarar riksdagsspärren så kräver det ändå att Fredrik Reinfeldt sträcker ut en hand till något annat parti. Det enda tänkbara alternativet skulle då vara Miljöpartiet vilket då knappast skulle förbättra oddsen för en mer realistisk nivå på försvarspolitiken. Men nu ser ju läget minst sagt svårt ut för såväl Centern som Kristdemokraterna.

Sverigedemokraterna som nu seglat upp som rikets tredje största parti har såväl Socialdemokrater genom Mona Sahlin som Moderaterna genom Reinfeldt tidigare deklarerat att man aldrig någonsin kommer att bilda regering med. Ett socialdemokratiskt regeringsalternativ med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle sannolikt vara en politisk omöjlighet.


En fortsättning med Alliansen efter nästa val skulle innebära oförändrat läge, vilket kommer att leda till ett katastrofalt läge för Försvarsmakten där den beslutade organisationen är grovt underfinansierad. Oavsett om man byter parti från Moderaterna till ett annat alliansparti så skulle läget knappast förändras så länge Moderaterna är det största allianspartiet och Fredrik Reinfeldt får fortsatt förtroende som statsminister. En röst på Fp, C eller Kd leder i praktiken till samma slutläge som att lägga sin röst på Moderaterna. Vi har nu fått det vi redan visste bekräftat. Det vill säga att statsministern betraktar försvarpolitiken som ett "särintresse" på samma sätt som han tidigare uttalat sig om svenskt näringsliv. Uttalanden som han inte har backat i från trots att chansen har funnits. Slutsatsen är således att det verkligen är så han betraktar saken. Ett ökat anslag till Försvarsmakten kan man därför utesluta och skönmålningen kommer att fortsätta med grundlösa uttalanden om satsningar och stärkt försvarsförmåga när det i praktiken handlar om den raka motsatsen.


Ett regeringsskifte till en socialdemokratisk regering ser vid en första anblick ut som ett bättre försvarspolitiskt alternativ än en ny runda med Alliansen. Detta baserat på att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist gått ut hårt när Moderaterna gång på gång trampat i klaveret. Hultqvist har (med all rätt) anklagat Moderaterna för skönmålning och falskspel, vilket tyder på att Socialdemokraterna nu insett att något måste göras, även om man själva lagt grunden till förfallet. Även partiledare Stefan Löfvén har deklarerat att försvaret av Sverige inte är att betrakta som ett "särintresse" utan som en nationell angelägenhet. Från alla dessa uttalanden och utspel får Socialdemokraterna svårt att backa om man hamnar i regeringsställning. Det skulle i ett sådant läge få ännu större konsekvenser för Socialdemokraternas trovärdighet än hur förtroendet inom försvarssfären nu är för Moderaterna.

Men vid en närmare analys så ser ett socialdemokratiskt alternativ inte heller så särskilt bra ut ur ett strikt försvarspolitiskt perspektiv då partiet måste söka stöd från andra partier så som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Båda dessa partier är som bekant inte särskilt försvarsvänliga och har i sina respektive tidigare skuggbudgetar aviserat reduceringar i försvarsanslaget. Hur firma Löfven/Hultqvist ska kunna ro hem en budget där stödpartierna går med på en ökning av försvarsanslaget ser onekligen problematiskt ut. Men den största utmaningen är att hitta ytterligare ett stödparti som krävs för att erhålla majoritet i riksdagen utan att bryta mot tidigare uttalanden/löften att inte bilda regering med Sverigedemokraterna.


Sett utifrån ett rent försvarspolitiskt perspektiv, vilket man kan tillåtas göra när man spekulerar så skulle den optimala regeringen för en mer realistisk försvarspolitik utifrån dagens siffror och förutsättningar se ut så här:

S: 32,6
SD: 9,2
FP: 6,1
KD: 3,9 (Under förutsättning att man klarar riksdagsspärren)
Totalt: 52,8%

En sammansättning som självklart är fullkomligt orealistisk i ett större sammanhang, och som skulle skapa en oreda utan dess like i andra politiska frågor än just försvarspolitiken. Men faktum är att dessa fyra partier är de som uttryckt störst missnöje med dagens försvarspolitik och mot det nymoderata sättet att hantera "särintresset" Försvarsmakten. Alla ovanstående partier har deklarerat att man ser behovet av ett utökat försvarsanslag. Ett problem med ovanstående kombination runt försvarsfrågan är synen på NATO där det spretar ordentligt.


NATO-frågan är för övrigt en ovanligt märkligt hanterad fråga inom politiken. Moderaterna är för NATO, men vill inte ens utreda frågan? Socialdemokraterna är mot och hävdar att en analys inte ens behövs? Sverigedemokraterna är mot då man anser att Sverige kommer klara sig med ett eget försvar, om SD får som man vill i försvarspolitiken? De enda som öppet är för NATO, och dessutom vill utreda frågan är Folkpartiet, och det räcker ju tyvärr inte när de stora drakarna hanterar frågan på det märkliga sätt man gör.


Samanfattningsvis kan man då konstatera att det ser problematiskt ut även inför kommande val. Om nuvarande siffror står sig så kan vi idag inte ens se något hållbart regeringsalternativ!

Ett fortsatt styre genom Alliansen kommer inte att förbättra läget inom säkerhets- och försvarspolitiken. Ett socialdemokratiskt alternativ kan leda till en kompromiss där försvarspolitiken kan komma att hamna i kläm till förmån för andra nödvändiga uppgörelser. Sverigedemokraterna vill som bekant tillföra stora resurser inom försvarsområde, men vilket av de stora partierna vill bryta mot sina tidigare utspel och bjuda in SD i regeringen? Kanske kommer just detta att bli knäckfrågan som måste lösas?

Inte ens med den bäst putsade spåkulan så kan man skåda hur utfallet av riksdagsvalet 2014 kommer att se ut och än mindre hur försvarspolitiken kommer att påverkas efter detta val.

Vi går en mycket osäker framtid till mötes!

Din resa till Stalingrad

För några timmar sedan rekonstruerades den tyska kapitulationen i staden som idag åter heter Stalingrad.

Nu behöver du inte längre en tidsmaskin för att resa till Stalingrad. Från och med idag heter nämligen Volgograd officiellt åter Stalingrad. Ja, i alla fall under sex dagar årligen.

Inför din resa till Stalingrad har jag två tips, senaste numret av Militär Historia (2/2013) som innehåller intervjun "En av de sista som kapitulerade i Stalingrad" samt min engelska blogg där jag nyligen bloggade om den kommande Stalingradfilmen i 3D och IMAX.

Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)



Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.


Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.


Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.


Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.


Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.



Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att "avvara en semesterresa för att "wake up and smell the coffey"". Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2

På Öland är försvaret inget särintresse!



Som bekant förklarade ÖB för en tid sedan att Sverige kan försvaras på en plats i högst en vecka, om regeringen skjuter till en avsevärd summa pengar skall tilläggas. Något som statsministern enligt sitt senaste uttalande inte verkar ha några som helst planer på att göra.

Några veckor senare fortsatte ställföreträdande insatschefen Berndt Grundevik att förklara vilka fem strategiska platser som Försvarsmakten kommer att tvingas välja mellan att kraftsamla till. Norrbotten, Stockholm, Gotland, Göteborg eller Skåne är de platser som möjligtvis kan hoppas på Försvarsmaktens skydd i händelse av ett angrepp mot landet.

Man kan då konstatera att den sydöstra landsänden inte kommer att husera något som helst militärt försvar så när som på något enstaka hemvärnsförband.

På Öland har man tagit detta på allvar! Något som varje svensk medborgare borde göra. Man kanske helt enkelt är mer medvetna om sitt utsatta läge om man bor på en ö där den enda förbindelsen utgörs av en lång bro över Kalmarsund? På södra Öland i Mörbylånga kommun har innevånarna insett att man nog får klara sig själva nu när statsministern fastställt att det inte finns något militärt hot mot Sverige som motiverar ett territoriellt täckande försvar. "Därför har vi inte ett heltäckande försvar" även om hans försvarsminister fortfarande ständigt hävdar att "Hela Sverige skall försvaras"?

Av den anledningen har innevånarna i Mörbylånga kommun tagit saken i egna händer och startat en insamling till förmån för försvaret av södra Öland.
Även på Öland är nu oron uppenbarligen stor över Sveriges oförmåga att skydda folk och terräng på ett ur försvarssynpunkt godtagbart sätt. Ett antal ölänningar boende i den sydöstra delen, och därmed ganska glest befolkad del av Mörbylånga kommun, har startat en insamling för att stärka om inte landets så åtminstone Ölands försvar.
Pengarna vill man att kommunen ”förvaltar till dess att det har uppnått den summa att det går att göra en investering av exempelvis en luftvärnsrobot.”
Ölänningarna har alltså börjat samla pengar till en luftvärnsrobot på ett konto som Mörbylånga kommun förvaltar. Man kan möjligen tro att detta skulle vara ett tidigt aprilskämt i en lokaltidning, eller bara ett i raden av lokala inslag i den försvarsdebatt som som nu blossat upp, men som man från regeringen kan fortsätta att nonchalera.

Men för regeringen kan sådant straffa sig i längden! Det finns två oerhört viktiga slutsatser som man hoppas att våra styrande politiker drar av denna tragikomiska solskenshistoria.

  • Svensken har insett att hela Sverige varken kan, eller kommer att försvaras med nuvarande nivå
  • Svensken vill att hela Sverige skall försvaras vilket förutsätter en seriös försvarspolitik

Så här vill vi inte ha det på Öland!


Gästinlägg: Förnuft och Känsla

Två ting är det gott om på en universell nivå; väte och dumhet. Utan vätet vore universum väldigt, väldigt mörkt. Dessutom och - vilket kanske är värre - flottan skulle sakna ett element att förflytta sig i och på.

Utan dumhet skulle det däremot ljusna betydligt, inte minst inom försvars- och säkerhetspolitiken.

En annan kärnfråga är om dumheten kan begränsas, inte minst inom politiken. Den som eventuellt missat statsministerns senaste uttalande i försvarsfrågan får säker snart ett gyllene tillfälle att missa även nästa uttalande. Bäst så, kanske.

Utan att använda allt för mycket förnuft, så inser vi lätt att Mutual assured destruction (MAD), d.v.s. den garanterade förmågan till ömsesidig förstörelse främst med kärnvapen, saknar vissa dimensioner av moralisk försvarbarhet. Ändå lever den vidare efter det kalla krigets slut. Georg Bush jr försökte övertala ryssarna om att det kanske var dags att tagga ner kärnvapenberedskapen, vilken grovt räknat bedöms innebära att ca 1000 stridsspetsar på vardera sidan är klara att flyga i varje givet ögonblick. Så även idag, käre läsare, för det amerikanska försöket till överenskommelse misslyckades. Är det förnuftigt att använda varandras befolkningar som gisslan eller ens moraliskt? Å andra sidan så har det verkat krigsavhållande i över 50 år. Förnuft eller oförnuft?

Lite mer vardagsnära och tillämpat av gemene man och hans lika gemena familj är sunt förnuft som deodorant; de som behöver det bäst använder det aldrig, brukar man säga. Anledningen till att det heter sunt förnuft är förmodligen att det inte smittar. Förnuftet är något som sannerligen är rättvist fördelat, för alla verkar nöjda med det de har.

Hos Wikipedia definieras sunt förnuft som en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. Som att en veckas uthållighet på en geografiskt avgränsad plats inte duger för att nationellt försvar av ett högt utvecklat samhälle. Det kan ju vem som helst räkna ut med en trubbig blyerts och vanligt sunt bondförnuft.

“common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen” uttryckte Einstein saken. Med tanke på att statsministern gjorde sin värnplikt vid K4 i Arvidsjaur, kan man ju fråga sig vad som lärdes ut därstädes, när den unge, blivande statsministern delgavs sina första lärospån i förvarsupplysning och säkerhetspolitik och det krigsavhållande syftet med Försvarsmakten och Rikets geopolitiska förutsättningar. Kanske hade Einstein fel?

Den senaste tidens uttalanden från Rikets främste minister ger syn för sägen när det gäller konsekvensen av att resonera utifrån bristfällig kunskaper. Det är ungefär lika illa som att glömma bort några siffror vid en matematisk beräkning: man får ett oriktigt resultat. Kompetens kostar men inkompetens kostar mer och vill det sig illa så får vi alla betala priset.

Finns det då någon koppling mellan förnuft och känsla som motiverar att ordet ”och" står mellan orden. Rousseau uttryckte sambandet så här; "om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne."

Vi män sägs ha svårt att både tala om och ha kontakt med våra känslor. Så inte jag. När det gäller mina känslor vad det gäller hur moderaterna sköter försvars- och säkerhetspolitiken så vill jag anföra följande; förakt är också en känsla. Förnuft är det definitivt inte.

Moral är ett ord som saknar pluralform.

/Sumatra

KS bibringade viss lärdom…

Statsministern talar om särintressen, ÖB är förlängt sjukskriven efter bandkrängning vid inbrytningspunkten, åklagare vet inte riktigt vad som gäller och frågar SÄPO och JK, försvarsmininstern svamlar i riksdagen och ledarsidorna i rikets tidningar har helt plötsligt upptäckt att vi (inte) har ett försvar och att det för(t)s en levande försvardebatt i bloggosfären. Allt detta samtidigt som rapporterna om fortsatt rysk upprustning och ökad övningsverksamhet ramlar in, att NATO bara tänker försvara sina medlemmar och att F 35 inte håller måttet…..

Allt detta borde ha genererat hur många inlägg som helst, men så icke…..åtminstone icke från mig som kanske märkts.
Även om det dåliga samvetet slår till då och då är det bara att konstatera att det inte är någon större glädje i att kommentera ett allmänt förfall; vare sig det rör FM eller vår politiker eller att undra vad i h-vete det är som pågår.
Dessutom och kanske viktigast: Något lärde jag mig av min inte alltid helt lysande  avdelningschef på Karlberg:
Om du inte har något att säga som inte redan är sagt av någon annan, gör inte det!


Låga förväntningar på ÖB?

Hyllningarna till ÖB är många på internet nu. Det är säkert skönt för generalen som gått in i väggen och det är fina gester från underställda och försvarsvänner.
Själv tycker jag att det är häpnadsväckande att ÖB Sverker Göranson hyllas för att ha talat klarspråk och sedan sjukskrivits. Vittnar inte det om ganska låga förväntningar på ÖB från underställda?

Bloggen har tidigare kritiserat ÖB för att han varit osynlig och tycker därför att det är bra att han äntligen trädde fram och tog bladet från munnen. Jag hoppas på en snar återkomst till verksamheten och mer utövande av chefs- och ledarskap. Jag har större förväntningar på vår Överbefälhavare. Det är mycket som är skevt och Försvarsmakten behöver sin ÖB.


/C

Ps. Jag har inget emot ÖB Göranson som person utan det är ämbetet som jag förväntar mig mer av. Ds.

Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten


Skriver i dag en artikel på TV4 NEWSMILL med ovanstående rubriksättning.
Då kommentarer ej längre tillåts på Newsmill så återpubliceras artikeln i sin helhet här på bloggen så att den kan kommenteras.

Man funderar över varför just moderaterna har hamnat i ett läge där ingen utom den moderata politikerna själva tror på den reform som partiet initierat, men inte ens ser att den inte är möjlig att fullfölja p.g.a. att den inte är finansierad.

Är prestigen inom partiet så pass stor att man inte kan erkänna, ens för sig själv att man tänkt fel, och att man egentligen inte alls prioriterar försvarspolitiken? Är ministrar och ledamöter så rädda för att få statsministerns onda öga att man inte ens vågar gå ut och säga att det var fel att kalla försvaret för ett "särintresse"?

Men den största frågan som man inte kan finna några svar på är varför den moderata försvarspolitikerna konstant måste skönmåla allt som rör försvarspolitiken.

Halveringar blir till satsningar. Stora vakansproblem blir till stora framgångar när det kommer till personalförsörjningen. Ett utpräglat demonstratorförsvar utan numerär benämns i stället som att moderaterna ökar försvarsförmågan!

Just detta är det mest svåra att förstå. Vem är det man egentligen försöker lura? Eller är kompetensen inom politikområdet numera så låg att man själva verkligen tror på det man säger?

Här nedan återfinns samma artikel som publicerats på Newsmill.
-----------------------------------------------------------------

Under riksdagens frågestund vägrar försvarsministern att bemöta frågan om hon instämmer i statsministerns uttalande om att försvaret är ett "särintresse". Inte nog med det så går de gamla moderaterna genom Anders Björck till attack mot det egna partiets försvarspolitik. Tyvärr förvann det viktigaste av allt i mediabruset, nämligen det faktum att statsministern i sitt uttalande även skjutit försvarsberedningens arbete i sank.


Cecilia Widegren (m) och före detta försvarsminister Anders Björck (m) möttes i en debatt i radions P1. Björck fullständigt sågade det egna partiets försvarspolitik och ansåg att De Nya Moderaterna inte alls tar försvars- och säkerhetspolitiska frågor på det seriösa och allvarliga sätt som förväntas av en Svensk regering. Björck uttryckte stark kritik mot statsministerns fullständigt absurda uttalande om att försvaret skulle vara ett "särintresse". Widegren som för övrigt ingår i moderaternas stående skara av påhejare inom politikområdet  fick som vanligt in adjektivtrion "tillgängligt, användbart och flexibelt" utan att alls bemöta kritiken. Widegren försökte i stället undvika ämnet och samla poäng genom att återanvända Björcks tidigare uttalande som försvarsminister "smalare men vassare". Anders Björck kontrade då omedelbart med att säga "Nej, nu är det tydligen smalare och kassare som gäller". Ett uttalande som kommer att gå till historien.

ÖB skrev under dagen ett öppet brev till Försvarsmaktens anställda och tackade för allt stöd han kände från personalen. Tyvärr så förklarade han också att sjukskrivningen är förlängd till den 17 mars. Huruvida hans tillstånd har påverkats av turbulensen runt uttalandet om "enveckasförsvaret" och påföljande hot om anmälan kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Men ÖB är fast besluten om att komma tillbaka med kraft, vilket är både ett glädjande och ett gott tecken.

Även försvarsminister Karin Enström (m) fick det hett om öronen under riksdagens frågestund. Enström ställdes mot väggen av flera riksdagsledamöter som krävde svar på frågan om hon delade statsminister Reinfeldts uttalande om försvaret som ett "särintresse". Försvarsministern valde aktivt att inte besvara frågorna. Detta gör självklart att förtroendet för den nymoderata försvarspolitiken sjunker ytterligare, och att försvarsministern allt mer framstår som en lydig lakej i statsministerns bojor.

Det är glädjande att det pågår en livlig debatt om Försvarsmakten och försvarspolitiken i media. Men tyvärr har de viktigaste detaljerna i statsministerns uttalande gått media förbi. Statsminister Reinfeldt har nämligen skjutit hela försvarberedningens arbete i sank genom att förekomma processen och deklarera vad som kommer att gälla även i framtiden rörande hotbild och ekonomiskt anslag. Politiskt är detta en betydligt större katastrof än att kalla försvaret för ett "särintresse". Man kan undra vad de övriga Allianspartierna och Socialdemokraterna anser om detta?

Försvarsberedningens första uppgift är att analysera omvärldsläget i syfte att lämna en utförlig rapport kommande sommar. Utfallet av den analysen har Reinfeldt redan fastställt som obsolet genom uttalandet att det inte finns något militärt hot mot Sverige i dag som motiverar ett territoriellt täckande försvar. "Därför har vi inte ett heltäckande försvar" säger statsministern samtidigt som hans försvarsminister konstant upprepar frasen "-Hela Sverige skall försvaras" ... Avsaknaden av en röd tråd är uppenbar!

Man kan även fundera på om det är statsministerns rådgivare som helt saknar kompetens när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiska frågor. De flesta är förvisso överrens om att ingen direkt hotbild finns i dag år 2013. Men hur ser omvärlden ut om 5, 10 eller 20 år? Den spåkula förfogar vi inte över. Det vi däremot vet är att en omfattande militär förmåga byggs upp i ett allt mer auktoritärt styrt Ryssland. Det är således förmågan vi har att förhålla oss till och inte den nuvarande politiska viljan.

Försvarsberedningens andra uppgift är att ta fram ett underlag inför kommande försvarsbeslut där den samlade värderingen ska ligga till grund för dimensioneringen av Försvarsmakten med tillhörande ekonomiska anslag. Även här har statsminister Reinfeldt i sitt uttalande fastställt att nivån på försvarsanslaget ligger rätt? Detta ivrigt påhejad av den försvarspolitiska moderattrion Widegren, Wallmark och Forssell. Man måste därför fråga sig hur uppdraget till Cecilia Widegrens försvarsberedning egentligen ser ut? Det framstår mer och mer som ett enda stort beställningsjobb.

Det allra mest skrämmande är statsministerns fullständiga ointresse att sätta sig in i försvarsfrågan och förstå konsekvenserna av det egna partiets fattade beslut. Det är Fredrik Reinfeldts regering som själva fattat beslut om att Försvarsmakten ska reformeras. Regeringen har också beställt Försvarsmaktsorganisationen IO14. Trots att ÖB ett flertal gånger tydligt förklarat för regeringen att försvarsanslaget inte räcker för att sätta upp, utrusta och öva den av regeringen beställda organisationen så möts han av total nonchalans från statsministern. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör.

– Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

En statsminister som betraktar rikets säkerhet som en fråga av samma dignitet, eller rättare sagt av lägre dignitet än skola och sjuvård är en synnerligen olämplig sådan. Det kanske är hög tid att svenska folket redan nu börjar fundera på om det är en sådan statsminister vi vill ha i Sverige efter nästa val?

Men innan dess är det på sin plats att Fredrik Reinfeldt ber om ursäkt för sitt uttalande om "särintresse". Ursäkten ska riktas till alla de som varje dag är beredda att offra sitt liv, allvarligt skadat sig, eller till och med redan pliktat med sitt liv i rikets tjänst för detta "särintresse".

Specialförband då och nu

Min medförfattare sitter här i den främre jeepens passagerarsäte. Men han körde även en hel del. FOTO: Toby Savage

Härom dagen framkom i brittisk press nya uppgifter om de senaste operationerna som specialförbandet Special Air Service (SAS) varit involverade i, inklusive i Libyen 2011. I Karl-Gunnar Noréns och min nya bok Spökpatrullen granskar vi ursprunget till SAS.

Det är välkänt att SAS blev till i Libyen och Egypten, men på svenska språket har det hittills inte utkommit någon bok om det förband som inspirerade SAS, lärde upp dess ursprungliga medlemmar och slutligen sögs upp i SAS. Detta förband kallades av italienarna Spökpatrullen men hette egentligen Long Range Desert Group (LRDG).

För att skriva boken har min medförfattare och jag varit på plats i Egypten och Libyen och Karl-Gunnar har genomfört något som ingen annan svensk har gjort, han har färdats flera tusen kilometer i öknen i en originaljeep i Spökpatrullens spår. Vår bok handlar alltså både om det historiska och den "2300-mile Sahara epic" (för att citera tidskriften Classic & Sports Car) som Karl-Gunnar genomförde med några brittiska jeepentusiaster våren 2012. Om de fann några spår av Spökpatrullen? Svar ja!

Boken erbjuds nu till det oslagbara priset av 98 kronor inom SMB, detta genom att den är månadens premiebok.

Regeringen styr riket

Tage Erlander påstås en gång ha sagt att om man vill att något ska komma till allmän kännedom bör det hemligstämplas, om man tvärtom vill hålla det hemligt bör man berätta om det i Riksdagens kammare. Utifrån denna logik återges nedan min fråga om IO 14 till försvarsministern under gårdagens frågestund:

Anf. 46 ALLAN WIDMAN (FP):


Herr talman! Den 14 januari 2010 fattade regeringen ett beslut om inriktningen av Försvarsmakten. I det beslutet sägs att den nya insatsorganisationen ska vara utvecklad senast vid utgången av år 2014. Vid höjd beredskap ska samtliga förband då vara tillgängliga inom en vecka. Därtill anges att samtliga förband över tiden ska vara välövade samt kompletta i fråga om materiel och personal.

Försvarsmakten har inte anmält något behov av ökade anslag före utgången av år 2014, och min fråga till försvarsministern blir därför om hon bedömer att Försvarsmakten kommer att leverera en insatsorganisation i enlighet med regeringens beslut.

Anf. 47 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):


Herr talman! Tack även för denna fråga! Detta är en väldigt viktig del. Själva huvudsyftet med försvarsreformen är naturligtvis att få en ny insatsorganisation som fungerar och som är just det tillgängliga, flexibla och användbara försvar som vi efterlyser.

Det vi vet är att Försvarsmakten redan i dag har en bättre operativ förmåga än vad den hade 2006 när alliansregeringen tillträdde.

Det är en process och en planläggning utifrån Försvarsmaktens sida hur man ska kunna göra en uppfyllnad inte bara av personal och inte bara av materiel utan just det som skapar försvarsförmåga, nämligen en fungerande organisation. Då måste alla dessa delar – organisation, materiel och personal på plats – finnas färdiga. Det vi vet är att det på personalsidan med det nya systemet kommer att dröja några år efter 2014.

Anf. 48 ALLAN WIDMAN (FP):


Herr talman! Den nya insatsorganisationen är inte betydelselös. Det är den organisationen som enligt överbefälhavaren ska göra det möjligt att försvara landet under en vecka.

Nu får jag inte ett alldeles tydligt svar från försvarsministern på min fråga, men av det jag hör drar jag slutsatsen att det inte framstår som helt säkert att insatsorganisationen kommer att levereras i tid.

Då är min fråga naturligen: Vilka åtgärder är regeringen och försvarsministern beredda att vidta för att leverans ska ske?

Anf. 49 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):


Herr talman! Inte minst Allan Widman själv är väl medveten om bakgrunden till beslutet och genomförandet av beslutet. Det har varit viktigt att Försvarsmakten via olika typ av lagstiftning men också andra reformer som vi har gjort för att få resurser från stödverksamheter ska kunna omfördela dem till det som bygger förmåga. Det är naturligtvis insatsorganisationen.

När man byter personalförsörjningssystem tar det tid. Det kommer att ta tid att få full bemanning med det nya systemet. Om vi talar om fram till 2019 kommer insatsorganisationen till del att vara uppfylld, men det är då ur den värnpliktskull som fortfarande finns kvar.

Jag uppfattar att insatsorganisationen kommer att vara uppfylld, däremot inte med de nya verktygen, det vill säga personalförsörjningen, fullt ut.

Cirkeln sluts

Jag brukar säga att man måste studera historien för att förstå dagens situation. Vi svenskar kanske tycker att det här med internationella insatser för att försvara svenska intressen är något nytt? Men faktum är att redan de gamla krigarkungarna valde att möta fienden utomlands.

Det finns många likheter mellan nu och då. Allt går i cykler och det som var mode igår och omodernt idag kommer troligtvis att kännas fräscht och tas i bruk i morgon under ett nytt namn.

Det har alltid funnits en officiell och en dold agenda. Förr var den officiella att följa guds vilja och skydda den protestantistiska religionen mot katolikerna, medan den svagt dolda att utöka Sveriges yta och skapa rikedomar åt kungen och adeln. Nu är den officiella att skydda civila och förhindra terrorism medan den djupt dolda är att skapa band till NATO som Sverige kan bygga upp sin säkerhet på.

"Sverige försvaras bäst utomlands" hörs ofta i försvarsdebatten. Genom att stoppa krigen på ett tidigt stadium så förhindrar man flyktingströmmar samt påverkan på världsekonomin. Kung Karl hade samma åsikt. Genom att ta striden utomlands så skulle också fosterlandet besparas krigets vedermödor. Som konsekvens av detta tillät inte den offensiva karolinertaktiken med blanka vapen försvarsstrid.

När hären var samlad så var den dyr i drift. Det mest ekonomiska var att skicka ut den i fält så att den kunde leva av omgivningen. Plundringar av erövrade städer ger mat till soldaterna och guld till statskassan så att nya vapen kan köpas in. En armé i fält måste därför utnyttjas annars så faller den snart samman. Idag måste armén utnyttjas för att hävda sin existens. De internationella insatserna är därmed inte bara försvarsmaktens uppgift, utan också försvarsmaktens existensberättigande. Utan insatserna inget försvar. Paradoxalt så övervintrar kanske den svenska förmågan att försvara Sverige genom att strida utomlands?

För att bemanna arméerna som stred i Europa tvingades de svenska kungarna införa indelningsverket. Kontrakterade soldater som till vardags jobbade med annat, men som årligen skulle träna och vara beredda att dra ut i strid när kungen så kallade. Likheten med våra GSS/T är slående. Dock så blev det i slutändan för dyrt att ha stora stående arméer och när fransmännen uppfann värnplikten så hoppade snabbt de övriga europeiska länderna på konceptet. Vi får se hur länge Försvarsmaktens ekonomi tillåter fast anställda soldater?

Svenska officerare valde ofta att ta tjänst i utländska furstars arméer. Detta var mycket vanligt bland adelssönerna för att få krigserfarenhet. När de sedan behövdes i den svenska hären var de erfarna nog att ta tjänst som överstar och leda regementen. Idag krävs på samma sätt internationell tjänstgöring för att göra karriär som officer.

Soldaternas strid utomlands lyckas inte alltid skydda fosterlandet från faror. Tvärt om så passar fienden ofta på att slå till när hären inte befinner sig på svensk jord. Norrlandskusten eldhärjades många gånger under stormaktstiden. Idag så visar det sig gång på gång att även i fredliga Sverige finns anhängare till terrorgrupper. Än så länge har de valt att ta striden utomlands, men när inser de att den svenska opinionen skulle kunna påverkas av terrorattentat i Sverige?

Det vi saknar idag, som var vanligt på slagfälten i Europa, är legosoldaterna och de inhyrda regementena. Men jag skulle inte bli helt förvånad om konceptet dyker upp igen. Länder som Pakistan och Nigeria är redan idag flitiga på att skicka ut soldater i FN-tjänst. De är billiga i drift, så deras försvar får in pengar för att finansiera stora stående truppstyrkor samtidigt som soldaterna får behövlig stridsträning utomlands. I ett framtida EU-försvar så skulle låglöneländer kunna bidraga med de stora massorna av fotsoldater och länder som Sverige bidraga med teknik och spjutspetsförmågor. Helt i linje med det våra svenska politiker pratar om just nu, d.v.s. koncepten "Pooling & Sharing" och "Smart Defence".

Varför inte avsluta med lite musik? Sabatons "En livstid i krig för Svea rike" från albumet "Carulus Rex". Temaskivan handlar om Karl XII och hans soldater under de stora nordiska krigen. Men jag misstänker att många av dagens soldater på internationella insatser känner igen sig i den svenska texten.

"Jag ser mig om och ser mitt hem försvinna bort
Min tid där hemma känns nu alldeles för kort
Blott ungdom, knappt en man då plikten kallade mig
Om hag får se mitt hem igen det vet jag ej
Bland fränder från min by så drog jag ut i strid
Och världen brann"




Jag gillar även den engelska varianten. Här är det en mer dyster syn på varför kungen skickar ut sina soldater i strid.

"Two ways to view the world so similar at times
Two ways to rule the world to justify their crimes
By kings and queens young men are sent to die in war
Their propaganda speaks those words been heard before

Two ways to view the world brought Europe down in flames
Two ways to rule"




Vilken variant man än tycker om så är det inte så långt mellan insatser i Afghanistan för att försvara Sverige mot internationell terrorism till krigen i Europa för att försvara protestantismen. För soldaterna är känslorna desamma och för kungen/regeringen så finns vinstsyftena mer eller mindre dolt i bakgrunden. Cirkeln är sluten.

ÖB: Anställda, hemvärnssoldater och frivilliga i Försvarsmakten!

Sverker Göranson

De senaste veckorna har varit omtumlande för mig. Uppfostrad i pansartruppernas ”framåt, framåt, framåt”-anda var det en märklig känsla när hela kroppen så kraftigt sa ifrån för några veckor sedan. I ärlighetens namn så har den nog protesterat hela hösten.Om jag bara hade valt att lyssna, vill säga. Nu gjorde jag inte det. I stället bet jag ihop. Att sedan tvingas lämna Sälen-konferensen var som att få bandkrängning precis när man ska bryta in i anfallsmålet.

Så här efter några dagars reflektion är det egentligen kanske inte så konstigt. 2012 har varit ett minst sagt ansträngande år, inte bara för mig utan för alla oss i Försvarsmakten. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – vi är mitt uppe i den mest komplexa försvarsreformen på över 100 år. Det frestar på. På mig. På er.

Sedan jag berättade om min sjukskrivning har jag fått mängder med positiva reaktioner. Via brev, mejl, sms, på Twitter och inte minst via Facebook. Det är helt fantastiskt och det ger mig enormt med energi!

Den energin tänker jag använda för att komma tillbaka till arbetet igen. Men det kommer dröja ytterligare en tid. Ursprungligen var tanken att jag skulle börja arbeta den 4 februari. Men så blir det inte. Hur mycket jag än vill så säger både kroppen och läkarna ifrån. Jag kommer därför vara fortsatt sjukskriven fram till den 17 mars, vilket jag i går eftermiddag informerade försvarsministern om.

Under min frånvaro finns det vissa uppgifter som endast kan lösas av någon som har en överbefälhavares befogenheter, detta är försvarsmaktsledningen överens om. Regeringen har utsett chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand till vikarierande ÖB och chef för Försvarsmakten. Generaldirektör Peter Sandwall är som tidigare fortsatt ställföreträdande myndighetschef.

Jag är fast besluten om att återinträda i tjänst så snart som möjligt. Allt det arbete som nu pågår i Försvarsmakten kräver dock en överbefälhavare som kan leverera till 100 procent och just nu kan jag inte det. Men all den positiva kraft ni på olika sätt förmedlat har tagit mig en bra bit på väg- stort, stort tack!

Vi ses och hörs igen i mitten av mars. Då ansluter jag återigen till vårt gemensamma bygge av framtidens försvarsmakt!

Sverker Göranson
ÖB

Nytt ryskt pansarfordon för Arktis

Den nya "Rytsar" ska tillverkas av samma koncern som producerar BMP-3, som detta klipp visar.

För två veckor sedan släpptes i ryska medier nyheten att Ryssland för första gången ska få ett stridsfordon skräddarsytt för Arktis. Idag släpptes nyheten på svenska av Rysslands röst under rubriken "Rysk Rytsar kommer att skydda Arktis".

Rytsar, som betyder riddare, kommer att ha gasturbin och, som Rysslands röst skriver, vara utan motsvarighet bland andra ryska stridsfordon. Samma källa antyder att ett annat nytt men enklare stridsfordon, Kurganets-25, kommer att tillföras Arktis före Rytsar eftersom "Rytsar-fordonen är mycket komplicerade och kan tidigast massproduceras på 2020-talet".

Rysslands röst betecknar avslutningsvis Rytsar och andra nyliga beslut om Rysslands arktiska områden som "bevis på att man inte kommer att ge vika i tvisten om Arktis framtid".

TILLÄGG 31/1: Även intressant att det blåser nya vindar mot outsourcing i ryska armén.

Ett särintresse att slåss för?

”Politikens uppgift är just att vara med och bygga samhället. Det viktigaste uppdraget är att se till allmänintresset. För att utveckla samhället måste politi­ken alltid sätta allmänintresset och medborgarnas rättigheter före särintres­sen.” Nya Moderaternas idéprogram 2011.

Jag fick frågan på scenen vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen hur man ska se på klyftan mellan Försvarsmakten och departementet och jag sade då att jag inte är helt säker på att det bara rör pengar och budget utan en upplevd skillnad på hur man ser på statens kärnuppgifter.

När så statsministern dammar av det gamla laddade uttrycket ”särintresse” i samtal med riksdagsjournalisterna igår går det (ännu en) en stötvåg genom Försvarssverige – från kaserngårdar och officersmässar hela vägen till Afghanistan.

Särintresse

Men ska man se det som en krigsförklaring? Jag håller med Göran Eriksson i SvD om att ”särintresse” främst är en markör för distans till tidigare starka intresseband.

De Nya Moderaterna har gjort upp med sina Gamla Försvarsintressen, det har varit tydligt under många år och i grunden är det sunt. Det är inte bra att ett område i staten, vilket som helst, expertstyrs eller influeras alltför mycket av personer som befinner sig i den verksamhet som ska beslutas om. Det resonemanget går att tillämpa från kommunal nivå och uppåt i näringskedjan. Politiken har en annan övergripande, avvägande och ytterst demokratisk roll och jag tror många håller med om att det alltid behövs ett yttre reformtryck för att minska risken för att man – i Försvarsmaktens fall – planerar för närmast föregående krig. Var sedan gränserna går för detta är nästa fråga.

Även om statsministern främst kommunicerade de Nya Moderaternas allmänintresse ramlar uttalandet ner i en krass verklighet i en hårt ansträngd myndighet där de flesta inte fullt ut har absorberat att de är att betrakta som vilken statlig verksamhet om helst. Ansvariga för rekrytering och befäl som står framför trupp och ska motivera folk till att ytterst riskera livet lär slita sitt hår och begrunda om särintresset är värt att slåss för?

Det olyckliga inträffar också att statsministern polemiserar mot något som ingen vad jag vet förfäktar, nämligen behovet av ett försvar mot ett isolerat militärt angrepp mot Sverige.

Sådana svepande omdömen mot den kritik som förekommer uppfattas lätt som arrogant, särskilt vid sidan av uttalanden om hotbild och lämpliga försvarsanslag (dvs. inga tillskott är att vänta), alldeles oavsett vad den nu arbetande Försvarsberedningen kommer fram till. Minnesgoda läsare kommer också ihåg en tid då både Moderaterna och Kristdemokraterna tågade ut ut beredningen med motivet att det var ogjort arbete eftersom man gjorde upp om pengar någon annanstans och inte fick utreda Sveriges relationer med NATO.

Från Folkpartiet kunde man t.ex. höra att det var ”helt bisarrt att ha en lång process med försvarsberedningen om man redan har bundit upp sig”.

Så lät det alltså i opposition.

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli svårt nyfiken på Moderaternas försvarspolitik, bortom särintressediskussionen och prolongering av nuvarande utveckling. Lika nyfiken är jag på Socialdemokraternas alternativ, nu när man markerar så hårt i intressediskussionen och gång på gång uttrycker oro för Försvarsmaktens tillstånd. I den värsta av världar har inget av de stora partierna tänkt så värst mycket längre än till hur man ska positionera sig i debatten om debatten. Men så befriande det vore om det för det första inte vore så och att man för det andra redogjorde mer grundligt för hur man ser på försvaret i vid mening och Sveriges ambitioner nationellt och internationellt. Uppenbarligen har man inte nått ut med varför och hur Försvarsmaktens ska organiseras som den gör, eller hur det militära försvaret ska ses i en värld där intressen och strider utkämpas på andra arenor och med andra medel än förut. Om det nu är vad man tänker?

Jag har synpunkter på Försvarsmaktens agerande också, var så säkra, men det kommer jag ta i särskild ordning i ett kommande inlägg.

Försvarsmakten utarbetar nu en ny perspektivstudie (PerP) som ska avlämnas i oktober. Försvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen på ungefär 20 års sikt. Det är på tiden att man flätar ihop de politiska och militära intressena, om man ska dra ett varv till i statsministerns spår. Det är dags att den militära analysen och planeringen flyttar närmare den politiska, i praktisk handling, som i Norge. PerP-arbetet borde flytta in i Regeringskansliet, hela eller delar därav – en tanke lika gammal som Darin ungefär. Det kanske är dags att upprepa den refrängen. Såhär kan vi nämligen inte ha det.


Dags att gå vidare


Det är nu dags att gå vidare i mitt djupa engagemang för Sveriges Försvarsmakt och de män och kvinnor som är engagerade i denna för mig viktiga fråga.

Under överskådlig tid kommer jag inte längre att publicera några inlägg på min blogg. Däremot kan det tänkas att jag ibland går in under mitt namn (Sinuhe the Egyptian) och i olika sammanhang kommenterar skeenden som jag finner intressanta. Mitt intresse för personalförsörjningsreformen finns kvar, liksom intresset för att den beskrivs och uppfattas i enlighet med vad den är.

Det finns några saker som jag vill framhålla innan jag går in i viloläge.

För det första har det hela tiden varit min avsikt att ”förklara hur saker och ting är tänkta att fungera” inom den reformerade personalförsörjningen. Det har aldrig varit min avsikt att medvetet var elak mot någon. Om någon (från general till menig) känt sig utpekad så ber jag om ursäkt.

För det andra har jag medvetet använt min blogg för att torgföra vissa åsikter jag har tagit till mig, inhämtade under ett långt liv i uniform. Avsikten med dessa åsikter har inte varit att få ”cred” för min blogg utan enbart att med min långa erfarenhet som grund försöka få olika företeelser i Försvarsmakten att fungera bättre. Det är ibland bra att kunna sin historia. 

För det tredje är jag fullständigt bestört över den taktlöshet som vår statsminister har visat idag genom att karakterisera ÖB:s uppgifter om en-veckas-försvaret som ”särintressen”. 

Bäste statsminister.

Överbefälhavarens uppdrag är att vara ansvarig för Sveriges försvar samt - i en extrem situation - vår nations hela existens. Att karakterisera vårt lands överbefälhavare som ett  vanligt ”särintresse” vittnar om en människosyn och ett av det politiska maktinnehavet korrumperat ledarskap som jag inte vill vara en del av. 

Jag kommer aldrig mer att rösta på Moderata Samlingspartiet under den tid som Fredrik Reinfeldt är statsminister. 

Öppna ögonen herr statsminister - se utmaningarna och omvärlden. Visa respekt för alla de som engagerar sig för Sveriges försvar och fortlevnad som nation.

GMY

Sinuhe



Tillägg tnr 292135: Det är smickrande att jag blivit omnämnd i Expressen.

Måndag hela veckan

Jag har skaffat ett hus på landet. Bor man på landet så måste man ha bil. Därför har jag givetvis två bilar. En Land Rover Defender 110 Pick-up och en Cooper Mini. En bra blandning av robust teknik modell 1948 och absolut körglädje modell 2002.

För två veckor sedan var det kraftigt underkylt regn när jag körde till jobbet i Land Rovern. Det var så illa att jag fick stanna tre gånger och skrapa rutan rent från is. Konsekvensen blev att jag kröp fram på vägen. Men i en nedförsbacke så fick jag trots det sladd. Vägverket har varit usla på att ploga i vinter och när man kommer med en Land Rover med terrängdäck så passar de inte riktigt i de vanliga bilspåren och bilen krängde till och ändrade riktning en smula. I kombination med noll friktion så bar det av ut i terrängen. En 2,5 ton tung fyrhjulsdriven jeep som fått sladd är inte det lättaste att få stopp på. En 50-km skylt gjorde sitt bästa, men den kapades rent av som en lie kapar högt gräs.

Till min stora förödmjukelse så fick differentialen sig en smäll och fyrhjulsdriften ville inte koppla in, så det blev bara att ringa bärgaren. Sedan fick jag sitta och vänta medan glada grannar passerade i sina fjoll-SUV:ar (givetvis med dubbdäck). Då jag enbart har bilen trafikförsäkrad så anmälde jag ingen skada till försäkringsbolaget, utan nöjde mig med att lämna in den på service för att fixa diffen och byta en lampa som fått sig en smäll. Döm om min förvåning när det några dagar senare ringer en person och vill ha ersättning för en 50-skylt! Att jag hade åkt av vägen som en konsekvens för usel vinterväghållning var inget motargument som höll.
(* suck *)

Igår så flyttade jag på min Land Rover och på den korta sträckan jag körde så dök det i mörkret upp ett rådjur mitt framför strålkastarna. Jag fick tvärbromsa och stannade ca 50 cm från rådjuret som nog inte förstod hur nära döden han varit. En halvtimme senare var jag ute och körde med Minin när rådjur nummer två dök upp och den här gången var inte marginalerna på vare sig min eller rådjurets sida. Matchen slutade 1-1. Buckla på bilen och ett rådjur som gått för att möta sina förfäder.
(* dubbelsuck *)

Bägge bilarna in på reparation inom två veckor. Bilmekanikerna i Linköping tycker om mig, men försäkringsbolaget lär inte sätta upp mig på listan över kunder som får julklappar i år. "Den enes bröd, den andres död" som man brukar säga.

Men hur illa det än är så kan man glädja sig med att det finns alltid de som har det värre.

"Twenty-five years ago last June, the Spanish container ship Alraigo was steaming off the coast of Portugal on its way to Tenerife in the Canary Islands. Not far away, aboard the British aircraft carrier HMS Illustrious, which was participating in a NATO exercise, 25-year-old Sub-Lieutenant Ian “Soapy” Watson was preparing for his 14th sortie in the Sea Harrier vertical-takeoff-and-landing jet. Watson was paired with a more senior pilot in another Harrier and ordered to find a French aircraft carrier. Simulating combat conditions, the two departed under radio silence and with radar off. They split up when they reached their search area, climbed to assigned altitude, turned on their radar, and swept separate zones.

Search completed, Watson descended and headed to the point where he was to rejoin the flight leader. When the leader didn’t show, Watson relied on his inertial navigation system to get him back to the Illustrious. “I went through everything I had in the airplane to help me,” he said. “I tried the radio. I had the radar on. I squawked emergency. Absolutely nothing. There were no returns on the radar.”

Knowing that shipping lanes lay off the coast, Watson turned east. When his radar began showing a target, Watson turned toward it. At 50 miles out, running low on fuel, he was down to only a few minutes of flight time. At 12 miles, Watson caught sight of the Alraigo. His plan was to make sure the ship saw him and then eject.

With no way to communicate with the ship, Watson did a flyby “to get their attention.” As he flew alongside, Watson saw that some cargo containers formed essentially a deck, one similar to a landing pad he had used during training. “Well, I thought, in for a penny, in for a pound, and I landed the airplane on the containers.”

As Sea Harrier ZA 176 settled on the slick containers, it began sliding backward. Watson tried to retract the landing gear. The main gear dropped off the back edge of the container. A delivery van on the ship, en route to a florist shop in Tenerife, suffered a blow as the rear of the Sea Harrier hit the deck. The captain of the Alraigo refused to let the drop-in visitor throw him off schedule: The British government was informed that Watson and the jet would arrive in Tenerife in four days."


Vad Watson tänkte på under de fyra dagarnas båtfärd till Kanarieöarna behöver man inte fundera särskilt mycket på. Besättningen serverade nog bara Gevalia på vägen och räknade sin andel av bärgningsersättningen som slutade på £500.000.

Behöver jag ens förtydliga att den 6 juni 1983 var en måndag?

Läs mer om "The Alraigo Incident" i denna diskussionstråd samt i Flight Globals artikel från 1983.