Med de långa ledtider som utveckling av en krigföringsförmåga kräver, så måste Försvarsmakten och regeringen ständigt hänga med i den tekniska utvecklingen och försöka dra slutsatser vad det innebär för utövandet av militär makt. Vad ska vi satsa på? Vad kommer omvärlden att satsa på? Vad passar oss, vårt sätt att tänka? Vad är acceptabelt […]
Sökresultat för: SOM
Fullspäckad dag i Almedalen toppad med drönarattack
(Ber om ursäkt för långt inlägg med mycket text och lite bilder)
Ännu en fullspäckad almedalsdag i försvars- och säkerhetspolitikens tecken är till ända. Under dagen har en mängd intressanta seminarier avhandlats. Utöver Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg så höll Swedbank ett tyvärr slutet seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen, Journalistförbundet höll ett seminarium om hur öppet försvaret ska vara och Moderaterna höll ett eget säkerhetspolitiskt seminarium kallat ”Nya hot – nytt försvar”. Det sistnämnda var faktiskt inte alls dåligt och Carl Bildt var i högform. Att seminariet framstod som så bra och budskapet så trovärdigt och faktiskt försvarsvänligt kan förstås ha att göra med delar publiken. Mer om detta i slutet av inlägget.
Morgonpass
Precis som tidigare dagar inledde Försvarspolitisk Arena med en halvtimmes utfrågning av två partier. Dessa var idag Moderaterna respektive Socialdemokraterna, båda intervjuade av Allmänna Försvarsföreningens ordförande Stefan Ring. Jag brukar inte tycka att dessa är så intressanta, men eftersom det nu var de två största partierna blev det undantag. För Moderaterna deltog Cecilia Widegren och Erik Bengtzboe, ordförande i MUF. Jag tyckte Widegren skötte sig rätt bra, medan Bengtzboe framstod som att han råpluggat det moderata reglementet för försvarsfrågor. Man kan undra om han ens själv förstod vad han pratade om. Den enda gången Widegren riktigt hamnade ute på hal is var när Ring började ställa frågor om PARP-rapporten, varvid hon fick göra sitt yttersta för att undvika att rakt ut säga som det var att rapporten avhandlar en målsättning och inte en faktisk status.
En positiv överraskning var sedan motsvarande utfrågning med Socialdemokraterna med Peter Hultqvist och Gabriel Wikström, ordförande i SSU. Med anledning av (s) ja till svenskt deltagande i NATO Response Force så utgjorde NATO en naturlig del av utfrågningen. Den stora positiva överraskningen utgjordes av Wikström som verkade väl påläst i ämnet och med egna teser och analyser. Det bekräftar i viss mån intrycket att från tidigare i våras att (s) satsar i försvarsfrågorna, då SSU hade en försvarspolitisk debattartikel i Uppsala Nya Tidning.
Markoperativ FN-insats i Afrika?
Säkerhetspolitiskt sommartorg inledde dagen med en diskussion mellan försvarsminister Karin Enström, Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer och FN-förbundets Aleksander Gabelic om Afrika som nästa insatsområde för det svenska försvaret och då under FN-ledning. Seminariet kom av naturliga skäl att kretsa kring Maliinsatsen. En intressant nyhet var att insatschefen talade om att det nog behövs en markoperativ insats också. Jag håller det för troligt att Försvarsmakten under FN-flagg snart antingen deltar med markförband i Mali eller på annan plats i Afrika. Den politiska viljan för liknande är mycket tydlig samtidigt som Försvarsmakten tyvärr behöver något nytt för att ”hålla igång” personalen efter Afghanistan.
Gå med, eller inte? Gå med, eller inte?
Härnäst på agendan stod ett seminarium om NATO där deltagarna var Peter Hultqvist, Allan Widman, Karl Engelbrektson och Karlis Neretnieks. Detta måste jag säga var ett av de bästa seminarierna hittills, där debatten gick varm mellan Hultqvist och Widman om varför Sverige inte ska gå med, respektive gå med NATO. Sådant behöver den svenska säkerhetspolitiska debatten mer av. Karlis Neretnieks var också oerhört tydlig och bra när han gav svar på publikfråga rörande vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära för NATO.
Mest intressant var dock moderatorn Stefan Rings direkta fråga till Karl Engelbrektson, där Engelbrektson var tvungen att kliva något utanför det normala svängrummet eftersom frågan var så detaljerad. Frågan rörde det svenska deltagandet med stridsflyg på Island där uppgiften från början var att genomföra air policing, det vill säga motsvarande incidentberedskap. Under hösten ändrades dock detta till air surveillance, vilket inte är en uppgift för stridsflyg, men där andemeningen senare ändrats till att genomföra en längre samövning mellan de norska, svenska och finska flygvapnen motsvarande de som på veckobasis genomförs i norra Sverige. Frågan som ställdes tvingade Engelbrektsson att erkänna att övningsriktningen istället för en insats kommer sig av att flera NATO-länder nu motsätter sig att Sverige ska glida med i NATO på alla fördelar utan att själv behöva göra några åtaganden. Här kan man också dra en parallell till vad NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade i Sälen om ett svenskt NATO-medlemskap. Sverige kan inte påräkna ett automatiskt stöd i händelse av ett angrepp och man omfattas inte av det kollektiva självförsvaret. ”Antingen är man gravid eller också är man det inte” och så förhåller det sig även med ett NATO-medlemskap. (Informerande artikel i amerikansk media om Islandsövningen)
Denna redogörelse från Engelbrektsson var intressant att ta med sig till Säkerhetspolitiskt Sommartorgs seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys, där Cecilia Widegren bland annat talade om hur NATO vill bygga partnerskap. Att sammanfoga Fogh Rasmussens, Engelbrektsons och Widegrens uttalanden ger en något oklar bild. Hur mycket partner kan Sverige bli?
Det var en gång en försvarsminister, en soldat och en sjöman
och allihop deltog de i Försvarspolitisk Arenas seminarium om det nya personalförsörjningssystemet. Seminariet kom till stor del, precis som väntat, att handla just hur soldaterna/sjömännen uppfattar arbetet i Försvarsmakten, hur länge man tänker sig att stanna, rekrytering av kvinnor. Vad jag saknade i seminariet var deltagande av personal som slutat i Försvarsmakten för att få den bilden också. Nu kunde soldaten och sjömannen rätt bra svara upp på detta i alla fall, men det skulle vara ännu trovärdigare att höra det direkt. Tyvärr var det precis som väntat att ingen verkar vilja stanna de sex år som grunden för att det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop. Att det måste till ytterligare krafttag i personalfrågorna är tydligt.
Försvarsmakten och öppenheten
Vid lunch drog också journalistförbundet igång sitt seminarium om öppenheten i Försvarsmakten (finns att lyssna på som pod – gick tyvärr ej att bädda in). Det var väldigt synd att inte journalistförbundet gjort gemensam sak med Försvarspolitisk Arena kring seminariet om öppenhet i Försvarsmakten. Det var nämligen mycket bra och styrkan var förmodligen att Försvarsmakten inte hade någon egen representant i det utan att deltagandet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker och Folk och försvars förre generalsekreterare Lars Ekeman. Dock måste man ändå säga det var mycket konstigt att inte Försvarsmakten bjudits in att själv kommentera. Nu hade dock Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tagit sig dit i alla fall och kunde som frågeställare ta till orda och kommentera i seminariets slutfas.
Fresker och Ekeman tecknade under en halvtimme en bild av Försvarsmakten som en myndighet som allt mer slutit sig vad gäller information där anställda uppvisar en allt mindre vilja att uttala sig offentligt. Officersförbundet hade till och med sökt efter en officer som kunde uttala sig med anledning av en medlemsundersökning där en mycket stor andel av officerarna upplevde problem med att nå fastställda målsättningar för förbandet. Av de flera tusen som svarat instämmande var det ingen som ville ställa upp. Ekeman jämförde med sin tid i Försvarsmakten under 90-talet där han bl a både jobbade på Högkvarteret och i Försvarsdepartementet att det rådde en mycket mer aktiv dialog mellan media och Försvarsmakten samt att officerare inte räddes att skriva debattartiklar och berättade även om det så kallade översteupproret från 2001 som han ansåg vara det som definitivt satte stopp för ett starkt deltagande i debatten.
Lagersten tog som sagt till orda mot slutet och även om jag håller med honom i vissa aspekter, tycker jag att han var fel ute när han kritiserade Ekeman och avvisade dennes redogörelser med det jag skulle vilja kalla modern försvarspolitiks härskarteknik 1A, nämligen att säga att det är enorm skillnad mot idag och för 20 år sedan och därmed implicit uttrycka att vederbörande inte har de kunskapsmässiga förutsättningarna att uttrycka sig. Min uppfattning är att Ekeman i mångt och mycket var helt rätt ute. Lagersten svarade dock mycket bra på frågorna rörande sekretess och en eventuell ny sekretesslagstiftning.
Avslutningsvis kontrade Ekeman med att komma in på försvarsbloggandet och tog då bland annat upp denna blogg och såg det anonyma försvarsbloggandet som ett symptom på att något är fel i debattkulturen. Innan Almedalen och våren skulle jag ha varit mer böjd att säga att utvecklingen var på väg åt rätt håll, men efter framförallt de senaste dagarnas händelser är jag tveksam. Det känns tyvärr alltmer som att Försvarsmakten åter är på väg att glida ner i skönmålningen i syfte att inte vara politiskt kontroversiell då polariseringen inom försvarspolitiken är så hård mellan skönmålande Moderater och svartmålande Socialdemokrater (och för den delen andra partier också). Ännu en gång tvingas man ställa frågan – vem gynnar detta agerande?
Apropå svartmålning och bloggande så finns det alla skäl att understryka en kommentar från gårdagen. Som bekant har försvarsbloggarna genom åren fått utstå mycket kritik för svartmålning, negativism och andra liknande uttryck. Att verkligheten allt som oftast visat sig stämma med vad som veckor, månader eller år skrivits på försvarsbloggarna har dock allt fler blivit medvetna om. Signaturen Teaterdirektören fångade styrkan i försvarsbloggarna mycket bra:
” Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”
Det stämmer mycket bra.
Andra citat från dagen:
Twitter:
Carl Bildt: Det har varit tidsödande möda att få socialdemokraterna att ge upp sitt motstånd mot Nato:s snabbinsatsstyrka. Men bättre sent än aldrig.
Johan Wiktorin: @CBildt: Bra jobbat! Erfarenheter? Jag och @wisemanswisdoms försöker med tidsödande möda få moderaterna att satsa mer på försvaret.
–––
Brigadgeneral Dennis Gyllensporre på Swedbanks seminarium om säkerhetspoltik i Östersjöområdet, återgivet på Twitter:
”Det viktiga är inte Rysslands fö-budget utan övningarna de genomför. ”
Johan Wiktorin: Oj, vi som hade sista FMÖ 1993!
–––
Carl Bildt: [när Ofog-aktivister som tidigare satt på främsta bänkraden ramlat ihop framför scenen, döda i en ”drönarattack”. Talar om att man behöver kunskap, kontakter och kapacitet] ”… till exempel så att man kan bära ut folk, då måste man ha kontakter på ett eller annat sätt …” och lite senare till publiken som står längst bak ”… och det finns lediga platser här framme om ni vill”, samt i slutet av seminariets frågestund när en av aktivisterna återkommit och sittandes på en stol ska ställa en fråga: ”välkommen upp på stolen”.
Carl Bildt är helt enkelt fantastisk.
Almedalen: Moderaternas dag
”Försvaret är nu en intern strid inom Moderaterna”
Ja den rubriken kan man i dag läsa i Dagens Nyheter på Moderaternas egen dag i Almedalen. Förvånande? Nej, inte särskilt! Att Moderaterna, det regeringsbärande partiet som dessutom innehar försvarsministerposten ska få ett eget inlägg i dag är en självklarhet. Moderaterna har dessutom med sin återkommande skönmålning av Sveriges försvarsförmåga varit föremål för många och långa debatter i olika forum under året. Så låt oss titta på Moderaternas dag i Almedalen ur ett försvarspolitiskt perspektiv.
Till att börja med, Fredrik Reinfeldt är en statsmannamässig statsminister med pondus. Det visade han i sitt tal i Almedalen under kvällen. Han tillsammans med Anders Borg har lotsat Sverige på ett föredömligt sätt genom en tid där övriga länder gått på knäna. Det kan man aldrig ta i från dem. I det större sammanhanget står Moderaterna för en sund politik förutom inom ett viktigt område – försvars- och säkerhetspolitiken. Inte heller med ett enda ord nämnde han dessa politikområden i sitt tal i dag vilket tydliggör hur långt ner på listan försvarspolitiken befinner sig.
Moderaterna har gått från att vara det parti där alla som värnade om ett starkt försvar tidigare röstade på. Man hade en stor majoritet av officersskaran med sig då alla visste att partiet prioriterade försvars- och säkerhetspolitiska frågor högt. Men inför valet 2006 skulle Moderaterna förnya sig. Ut med det gamla och in med det nya. Helt plötsligt står nu partiet i svensk politik med den mest märkliga syn på försvarspolitiken man kan tänka sig. Man spelar nu i samma division som Miljöpartiet. Till och med Vänsterpartiet verkar greppa vissa sammanhang bättre än vad Moderaterna gör. Ett tydligt sådant är frågan om försvaret av Gotland som avhandlas i dagens SvD där Moderaterna inte alls kan förstå varför man bör ha ett försvar på Gotland. Men Vänsterpartiet har förstått varför. Världen är upp och ned…
Dagen inleddes med ett försvarspolitiskt morgonpass där försvarsutskottets representant Cecilia Widegren och MUF:s Erik Bengtsbo representerade partiet. Att MUF-ordföranden övat in alla mantran från Modeternas försvarspolitiska floskellista var alldeles uppenbart. Cecilia Widegren levererade samma gamla upprepningar om att Moderaterna stärker vår försvarsförmåga mm. mm. Tyvärr fanns inte tid för några frågor efteråt, så Skippers insända fråga som löd ”Cecilia Widegren påstår ofta att försvarsförmågan är bättre nu än för 20 år sedan – det vore intressant om Widegren kunde utveckla och förklara detta påstående?” Tyvärr hanns den inte med. Det hade varit mycket intressant att höra det svaret, om det ens finns ett svar?
Där vi ändå är inne på Moderaternas retorik så har jag roat mig med att titta på vad som står i Moderaternas kommunikationsplan under rubriken ”vårt språk”. Där kan man finna följande mening bland många andra.
Vi låter bli att gå på autopilot med invanda begrepp, i stället uttrycker vi oss framåtlutat med värme och överraskande öppenhet. Vi är aldrig distanserade och grått politiskt korrekta, vi talar med väljarna, inte för dem.
Just detta är i sammanhanget rätt komiskt då Moderaternas språk inom försvarspolitiken under de senaste åren uteslutande baserats på invanda och förutbestämda begrepp. Man har bara slagit på autopiloten och kört på invanda och inövade mantran. Alla känner igen begrepp som att allt Ryssland gör sker ”från en mycket låg nivå”. Hoten, ja de är självklart ”gränslösa, komplexa och oförutsägbara”. Något som alltid ska mötas med ett mer ”flexibelt, tillgängligt och användbart” försvar.
För att fortsätta på ämnet språket så har Moderaterna under Almedalen fokuserat på att bemöta kritiken mot partiets sätt att skönmåla läget inom Försvarsmakten och det egna partiets förehavanden inom försvarspolitiken. Detta har man gjort genom att i stället börja använda ordet svartmålning. Även tidigare NBF-generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet har gjort det. Det man avser är givetvis debatten som bland annat drivs här på försvarsbloggarna. Johan Forssell (m) uttryckte under gårdagen på ett seminarium att han anser att ”allt målas i olika nyanser av svart”. För att bemöta det påstående vill vi gärna lyfta fram en kommentar publicerad i går hos kollegan Wiseman signerat den alltid lika knivskarpa ”teaterdirektörern”
”Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”
Mer sanning än så kan man knappast skriva på tre rader. Därmed kan man hoppas på att slippa behöva prata i målartermer, och i stället beskriva saker för vad de är framöver. Det borde även gälla Moderaterna. Men redan i dag slirade försvarsminister Karin Enström på sanningen. Åtminstone så ville hon inte hålla med om den sanning som målades upp genom ett påstående från publiken om att man inte längre genomför kvalificerade övningar i högre förband inom Armén (inte på brigadnivå och knappast på bataljonsnivå heller). Den bilden delade inte Enström. Man kan undra hur svårt det kan vara att hålla sig till sanningen? Det är inte särskilt svårt att kontrollera detta, särskilt inte för en försvarsminister.
För tre år sedan författade Moderaternas dåvarande försvarskommité en skrift som heter ”blå tankar om framtidens försvar”. Den skriften beskriver hur Moderaterna där och då för tre år sedan såg på försvarspolitiken. Några nyckelpunkter är att försvarsanslaget måste ökas och att man aktivt ska verka för ett NATO-medlemskap. Begreppet ”mycket låg nivå” används inte i beskrivningen av Ryssland kan man särskilt notera. Tvärtom såg man till synes mer allvarligt på utvecklingen Ryssland 2010 än vad försvarsvarsberedningen gör i sin senaste rapport trots att det sedan dess skett åtskilliga saker som förstärker detta. Det komiska i det hela är att ingen av de sex ledamöterna som skrev rapporten längre är kvar i försvarsutskottet eller inom försvarspolitiken. En av dessa är Rolf K Nilsson som i dag kraftfullt ifrågasätter sitt egna partis nuvarande försvarspolitik. Den enda som är kvar inom försvarspolitiken är Karin Enström – i dag försvarsminister med en annan agenda än vad hon då stod för. Skriften är för övrigt bortplockad från Moderaternas webbsida.
Moderaternas försvarspolitik då, ja den behöver inte beskrivas genom att titta i något partiprogram, för det är som bekant Moderaternas försvarspolitik som är den nu rådande. Oavsett om man formellt sett har stöd från KD och FP så är det helt uppenbart att dessa partier inte längre kan förlika sig med Moderaterna inom politikområdet. När det kommer till Centern så har man som vanligt numera ingen tydlig linje eller vilja. Därför stödjer man Moderaterna utan att ifrågasätta särskilt mycket.
Moderaternas försvarspolitik kan sammanfattas med två enkla ord.
Skönmålning och Underfinansiering.
För så det oavsett vad Widegren och Enström försöker göra sken av. Moderaterna har i det stora hela en sund politik, men inom försvarsområdet är hålen och sprickorna avgrundsdjupa. Men än är det inte för sent för Moderaterna att göra något åt detta. Men då måste man städa upp i den Moderata försvarskommitén och byta ut de individer som förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Där bör man istället placera lite tyngre och etablerade namn. Personer som skulle kunna återskapa det som under ett antal år nu fullständigt raserats. Men det viktigaste av allt är givetvis att såväl partiledare (Reinfeldt) som finanschef (Borg) börjar intressera sig för frågan, annars kan ingen förändring ske.
Om man ska tro på DN så har försvarsfrågan så som inledningen i detta inlägg beskriver skapat en intern strid inom partiet. Just detta kanske är den förlösande faktorn som till slut kommer att få partiets försvarspolitik på fötter igen och att man slutar att behandla försvarsfrågan som ett särintresse. Hoppet är det sista som överger människan!
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD, SVT1, SVT2, SR
Bloggar: Rolf K Nilsson, Sjätte mannen 1, 2, Johan Westerholm, Wiseman
Se Försvarspolitisk Arenas morgonpass med Moderaterna här nedan
Your browser does not support iframes.
Se debatt med försvarsminister Karin Enström om personalförsörjningen här nedan
Your browser does not support iframes.
Upptagning från Moderaternas eget säkerhetspolitiska seminarium
Insats – utdrag ur missionslivet I
Jag har tänkt att publicera några utdrag ur livet på internationell insats. Här kommer ett första inlägg.
Libanon januari 1994
Över radion hör jag svenska. Jag spetsar öronen. Det borde inte vara svenska på den här radiokanalen eftersom den är norsk. Orden ”medevac” och ”helicopter” får mig att haja till. Vad har hänt?
Efter ett tag klarnar bilden. Den svenska ingenjörplutonen har under minröjningsoperation i närheten av byn Khiam råkat ut för en tragedi. En minröjare har klivit på en mina och har av smällen flugit ut i minfältet. De andra fick röja sig fram till honom för att kunna omhänderta honom. Han var omgiven av minor. Den medicinska evakueringen (medevac) gick bra och den skadade lyftes ut till fältsjukhus.
På kvällen skämtade en norsk medic om det hela, med stort mått av galghumor som gängse är vid såna här situationer:
-Ni svenskar säger att vi norrmän röjer minor på detta sättet, sa han och stampade med foten framför sig och håller för öronen. Men ni svenkser har ju skickliger utstyr och röjer på dette måte, fortsätte han och höll en inbillad minsökare framför kroppen samtidigt som han backade in i det imaginära minfältet. Norsk soldathumor som bäst.
Den svenska minröjaren blev av med ena underbenet och skadade svårt det andra benet. 2012 erhöll han medaljen för sårad i strid. Ytterligare en svensk blev splitterskadad.
Ingenjörplutonen var sig inte lik efter det även om de fortsatte med sitt farliga men ack så viktiga arbete längs den israelisk-libanesiska gränsen.
/C
Debatt: Dags att organisera försvaret mot cyberattacker
Av Annicka Engblom (M), ledamot Försvarsutskottet Sveriges försvarsförmåga har ju varit ett hett ämne i debatten under året. Ett tema har varit hur länge vi enskilt står emot ett militärt anfall mot vårt land. I en SvD-artikel sades det inte vara längre än en vecka. I förhållande till vilken hotbildsituation detta kopplas är något jag […]
Attraktiv arbetsgivare?
Blir ett snabbt inlägg idag rörande rekrytering, för nu verkar solen titta fram så enbart dumt att sitta inomhus då 🙂
Ett mantra som går igen från både Försvarsmakten och politikerna är att Försvarsmakten måste bli en attraktiv arbetsgivare, något som jag håller med om fullständigt men väljer att sätta ett annat epitet på det nämligen ledarskap. Försvarsmakten måste ha ett sådant ledarskap som lämpar sig både vid väpnad strid som vid normal daglig tjänst hemma på förbandet.
Ledarskapet gör till del att personalen stannar kvar en längre tid men det måste även finnas renodlade Maslow faktorer som gör att personalen delsväljer yrket dels väljer att stanna kvar en längre tid. Dessa är mer överordnade just nu skulle jag vilja påstå för rekryteringen kontra Försvarsmaktens ledarskap vilket jag anser håller en mycket hög nivå.
Man kan inte förlita sin nationella säkerhet på att Försvarsmakten skall vara en attraktiv arbetsgivare och därmed få personal som söker sig till den. Vad menar jag då med detta? För att systemet Försvarsmakten skall fungera krävs det en minsta nivå av förmågor, kompetenseroch numerär.
Rent befolkningsmässigt skulle jag drifta mig till att hävda att det är en omöjlighet att vi i Sverige skall kunna rekrytera sådana mängder till Försvarsmakten att det går att uppnå dessa tre enbart genom klassisk rekrytering som för vilket annat företag som helst. Vi har helt enkelt en för liten population. Se t ex på övriga länder i Europa som har övergått till ett yrkesförsvar, de har även rekryteringsproblem men en betydligt större population.
Vi har nu haft GSS/K och GSS/T i tre år, än har man inte lyckats komma fram till något vettigt, men alla ute på förbanden säger mer eller mindre samma sak, ge premier, betala högskoleutbildning, ge yrkesutbildning m m efter avslutad tjänstgöring. Svaren är mycket lätta på hur man skall göra arbetet attraktivt. Vän av ordning säger ju då att det går ju inte i Sverige m h t det inbyggda rättvisetänket i vår nation. Då säger jag som jag sagt tidigare några gånger Försvarsmakten är inte vilken annan verksamhet som helst!
Det är ju ofta som både Försvarsmakten och våra försvarspolitiker lutar sig tillbaka och hänvisar t ex till Storbritannien och USA hur de har sina yrkesarmér. Det de kanske då borde göra är att titta på hur de har valt att ta hand om sina anställda samt anhöriga och driva igenom det lika snabbt som de drev igenom att vi skulle ha ett yrkesförsvar – utan större tanke på att ge medlen för att kunna lyckas med reformeringen.
Den generella utbildningsnivån hos den svenska ungdomen är så hög att ingen sansad 18-20 åring väljer att ta ett lågavlönat jobb. Där risken är att du antingen kan dö eller få fysiska eller psykiska skadorför livet. Om han eller hon inte vet att det finns något vettigt i slutändan av den anställningen eller att lönen motsvarar riskerna. Det är den bistra sanningen och om man inte kommit fram till det på de högre nivåerna än så är det verkligen beklagligt.
Väljer en 18-20 åring som det vanligtvis handlar om att kanske avdela 8+4 år av sitt liv med risken att kanske betala det yttersta priset i form av sitt liv för att hävda dels vårt svenska sätt att leva delsatt framföra vår säkerhetspolitiska vilja internationellt så är det ett mycket smalt pris för våra politiker att driva igenom ett förmånssystem för dem.
Jag tror faktiskt att Sveriges befolkning skulle acceptera det också att vissa får en ”gräddfil” för vad de har ställt upp och gjort för de övriga medborgarna i landet.
Have a good one! // Jägarchefen
Halvfulla glas på Gotland
Bloggkollegorna Wiseman och Skipper analyserade i natt (!) Försvarsmaktens justerade retorik på ett förtjänstfullt sätt. För oss som är intresserade av försvars- och säkerhetspolitik är Almedalen en höjdare med seminarier och nyheter. Vid sidan av SVT:s nyhet om socialdemokraternas ja till NATO:s snabbinsatsstyrka, så hade DN en artikel om hemvärnsbataljonen på Gotland i morse. Hemvärnet […]
ÖB:s förändrade retorik?
 |
| ÖB intervjuas av SVT efter landning på Visby flygplats (Foto: Försvarsmakten) |
Det här inlägget påbörjades redan efter intervjun med ÖB på måndag eftermiddag. En mycket bra intervju under ledning av Annika Nordgren Christensen arrangerad av Försvarspolitisk Arena. Man kan inte annat än gilla Sverker Göranson som person. Han är sympatisk men samtidigt kärv. Han har gått från att under inledningen av sitt ämbete som ÖB upplevas som mycket osynlig till att bli en synlig, delaktig och omtyckt överbefälhavare bland sina anställda.
Under det senaste året har hans position som Försvarsmaktens chef stärkts ytterligare då majoriteten av alla försvarsmaktsanställda upplever att han på allvar har tagit kampen för att beskriva bristerna i vår försvarsförmåga för såväl politiker som svenska folket. Det har inneburit att ÖB ingjutit förhoppningar om att försvarsfrågan nått en vändpunkt där man sannolikt varit ända nere på botten och vänt och att det nu bara kan bli bättre. En vändpunkt där politikernas syn (läs moderaternas) på Försvarsmakten som ett särintresse nu har tvingats till att se försvarsfrågan som det allmänintresse det faktiskt är. En förändring som har sin grund i att en mycket aktiv försvarsdebatt har hållits vid liv under det senaste året. Detta till stor del tack vare Sverker Göranson! Inför Almedalen 2013 var det därför som upplagt för att en saklig försvarsdebatt skulle kunna vidmakthållas på en hög nivå om ÖB fortsatte att leverera konkreta lättbegripliga sanningar likt tidigare, något som bevisligen erhåller stor uppmärksamhet.
ÖB har vid det här laget redan hunnit att göra minst fyra offentliga framträdanden och analysen från oss hobbyanalytiker är relativt entydig. Något har hänt! Den skarpa retoriken från förra årets upplaga av Almedalen och från nyårsintervjun med Mikael Holmström finns inte där längre. Den så tydliga ambitionen att ge politikerna ”den bästa bedömningen av läget inom Försvarsmakten” d.v.s. den ofriserade sanningen verkar inte längre finnas där, åtminstone inte sett utifrån. Den vassa men sakliga ÖB fostrad i pansartrupperna har helt klart tonats ned, eller självmant tonat ned sig själv.
Vissa anser nog att detta är av godo, framför allt för att inte hälla mer isbitar i den påstått frostiga relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men merparten av de personer man talar med om detta tycker det är djupt oroväckande att vi nu ser en betydligt mjukare approach i allmänhet, och där mediastrategin inför årets upplaga till synes är en helt annan än tidigare.
För att försöka förklara detta så kan vi ta några konkreta exempel:
- ÖB tar inte upp ämnet ”försvarsbudget eller brist på pengar” till debatt på egen hand. Reportrarna har ställt frågor som inte besvaras i annat än korta drag. ÖB är mycket noga med att vid dessa frågor lyfta fram tidsaspekten vilket innebär att han påpekar att Försvarsmakten har balans i såväl verksamhet som ekonomi nu, men att hans tidigare uttalanden avser tiden bortom 2015.
- ÖB vill absolut inte fastna i en diskussion om några problemområden. I stället är det de goda exemplen som nu ska lyftas fram. Ett återkommande tema är vattenglaset som beskrivas som ”halvfullt i stället för halvtomt”. Försvarsmaktens personal och dess verksamhet ska lyftas fram, i stället för vad Försvarsmakten inte klarar av.
- ÖB talar flera gånger av att han har en god dialog med uppdragsgivaren regeringen och sin minister. Det verkar uppenbart vara viktigt att detta framkommer
- ÖB har vart mycket noga med att belysa planerade nordiska samarbeten (helt i linje med vad såväl Moderaterna som försvarsberedningen förordar). ÖB har vid ett flertal tillfällen istället för att tala om vår faktiska försvarsförmåga här och nu istället uppehållt sig vid framtida insatser för alla tre försvarsgrenarna. En samnordisk bataljonstridsgrupp, en nordisk marin minröjningsstyrka och en gemensam flyginsats över Island.
- Den sista och kanske helt avgörande exemplet är direkt kopplat till debatten om ”enveckasförsvaret” som i grunden handlade om huruvida Sverige kan försvara sig mot ett väpnat angrepp på egen hand (på en plats). När Sverker Göranson får frågan i dag huruvida Sverige kan försvaras i dag är svaret ”Absolut!” Den kanske mest uppenbara exemplet på att ÖB helt enkelt backat i sin ståndpunkt.
Då ställer sig vän av ordning frågan om det skulle vara något fel att fokusera på att belysa ovanstående saker vid intervjuer och seminarium? Nej, givetvis inte.
Det är oerhört bra att ÖB och övriga i Försvarsmaktens högsta ledning väljer att lyfta fram de goda exemplen och att man belyser det goda arbete som människan i Försvarsmakten gör varje dag. Både på hemmaplan och under insatser på andra ställen i världen. Försvarsmakten levererar varje dag, året runt. Men om vi ska vara helt ärliga, är det någon som tvivlat på att Försvarsmakten och dess personal inte skulle göra ett bra jobb i de dagliga arbetet under de givna förutsättningar som finns här och nu? I debatten har man fokuserat på de större problemområdena runt försvaret vilket inte på något sätt förringar det goda arbete som pågår på daglig basis. En debatt som är helt nödvändig och som inte får dödas bara för att man är orolig för att myndigheten ska framstå som problemfokuserad.
Försvarsmakten har i dag två huvudsakliga problem man brottas med. Något som påverkar alla från högsta försvarsledningen ned till enskilda individen ute på förbanden. Det handlar givetvis om bristen på pengar och problemen med rekrytering/personalförsörjning.
Det är dessa problemområden som alldeles uppenbart legat till grund för de tidigare ”utspelen” om vi använder oss av mediaspråket. Detta med all rätt. Försvarsmakten är underfinansierad och har så varit under lång tid. Samtidigt ställer regeringen krav på en försvarsreform som innebär att glappet mellan en verksamhet i balans kontra en ekonomi i balans bara ökar mer och mer för varje år. I förlängningen påverkar detta givetvis Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige, det som benämns försvarsförmåga.
Det har varit helt nödvändigt att ÖB under det senaste året gett politikerna och svenska folket sin bästa bedömning av läget inom Försvarsmakten. Det har varit nödvändigt av den anledningen att det funnits en okunskap bland den stora allmänheten och till del även hos flera politiker. Detta kunskapsvakuum har det bärande regeringspartiet precis som sin föregångare använt flitigt utan att det har märkts. Riksmedia har då varit helt ointresserade av försvarsfrågan. Det sägs att Göran Person har uttalat ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvarsanslaget”. Tack vare Sverker Göranson är det nu slut med detta. Han har genom sitt agerande under sitt senaste år som ÖB satt försvarsfrågan på medias agenda vilket i sin tur inneburit att svenska folket blivit medvetna om bristerna, vilket slutligen inneburit att försvarsfrågan äntligen hamnat på den politiska agendan. Det går inte längre att dribbla bort den!
Men något har alldeles uppenbart hänt efter Sverker Göransons sjukskrivning under vintern och våren. Många bedömde till och med att försvarsminister Karin Enström skulle tvinga honom att avgå efter den infekterade debatten om ”enveckasförsvaret”. Men så blev det tack och lov inte. Att allt som hänt med tillhörande arbetstempo tagit hårt på Göranson styrks givetvis av en längre sjukskrivning vilket han även själv har berättat öppet om i intervjuer. Men vad föranleder då den betydligt mjukare framtoningen, den förändrade retoriken och att han helt uppenbart backat i frågan om huruvida Sverige kan försvaras?
Ja, runt detta kan man bara spekulera. Det har givetvis spekulerats om att ÖB och försvarsminister Enström vid informella samtal kommit överens om att i fortsättningen kommunicera runt en gemensam linje och således undvika utspel som triggar media och leder till stora rubriker. Vad alternativet annars skulle bli behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten kommer vi sannolikt aldrig att få veta.
När ÖB inte vill belysa de problem som är långt i från åtgärdade utan i stället enbart vill fokusera på att belysa de goda exemplen har istället vissa försvarspolitiker glädjande nog tagit på sig den rollen (se länkarna här nedan).
Vad kan vi då dra för slutsatser av detta. En förändring i retoriken är möjligen av godo för att tina relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men internt är detta inte bra.
Att den högsta försvarsmaktsledningen nu till synes backar från tidigare ståndpunkter kan i värsta fall återskapa den klyfta som tidigare funnits mellan HKV och fotfolket som under de senaste åren glädjande börjat raderas ut. Om bilden av läget inom Försvarsmakten nu åter igen börjar skilja sig åt beroende om man befinner sig på en hög eller en låg nivå så kommer otvivelaktigt denna klyfta att ånyo öppnas upp. Det vore i så fall katastrofalt.
En annan slutsats är att det kommer bli svårt att debattera försvarsfrågan på ett sakligt sätt om den högsta ledningen för Försvarsmakten anser att försvarsförmågan är god, och att landet utan problem (Absolut!) kan försvaras med den försvarsmakt vi har i dag. Det kommer även på sikt att bli svårare för vissa partier att genom breda politiska överrenskommelser kunna driva frågan om ett utökat försvarsanslag.
Den här bloggen har som bekant tidigare verkat för att ”saker ska beskrivas för vad de är”. Låt oss hoppas att analysen av ÖB:s nedtonade retorik i försvarsfrågan är felaktig. Vi behöver en fortsatt saklig försvarsdebatt där vi på alla nivåer beskriver saker för vad de är – nu mer än någonsin!
Hallandspostens utsände ledarskribent gör lysande intervjuer där klarspråk talas.
Mikael Oskarsson (kd), Allan Widman (fp)
Bloggar:
Wiseman, Jagarchefen, Försvar & Säkerhet, Försvar & Säkerhet
Media:
SvD
Your browser does not support iframes.
Se den 45 minuter långa intervjun med ÖB här
Se den 45 minuter långa intervjun med ÖB här
Skönmålare och svartmålare (uppdaterat 14.55)
I söndags fanns SVT på plats på F 17 Gotland (den militära delen av Visby flygplats) för att direktrapportera när överbefälhavare Sverker Göranson landade in i en Tp 84 Hercules. Man kunde däritll samtidigt rapportera att incidentroten just landat in för att tanka. Det alla förväntade sig och ville ha svar på var naturligtvis om Försvarsmakten hade något nytt på gång med tanke på att det var i Almedalen förra året ÖB började ta bladet från munnen och meddelade att om försvarsbudgeten ej stärks markant efter 2015 så kan man tvingas avveckla en hel försvarsgren.
ÖB levererade dock inte några nya ”scoop” i intervjun med SVT. Istället fokuserade ÖB på två budskap. Det ena var att han har en mycket bra relation till sin minister. Det andra var att framhålla Försvarsmaktens insatta personal som gör ett mycket bra jobb såväl i de internationella insatser som Afghanistan och Adenviken, som den prövade nationella beredskapen till följd av den höga aktiviteten över och på/under Östersjön. Det var en linje ÖB höll fast vid så fort han ställdes inför andra vinklingar på frågorna.
I skrivande stund har ÖB medverkat i ett antal intervjuer i Almedalen. Vad som är ÖB och myndighetens ”media lines” är tydligt. Den ena är att gräva ner stridsyxan med Försvarsdepartementet genom att hänvisa till den goda relationen till ministern. Den andra är att visa att Försvarsmakten levererar, vilket görs genom det mest klassiska knepet i media – att hänvisa till den vanliga människan. I det här fallet görs det genom att uttrycka stolthet för och berätta hur duktig personalen i Försvarsmakten är. Det stämmer också väl överens med den ”hashtag” på Twitter som Försvarsmaktens infomationsdirektör Erik Lagersten nyttjade under våren vid referenser till verksamhet i insatser: #stolthet.
Försvarsmaktens personal i insatserna och beredskap är självklart också de som ska hyllas. Inget ont i det. Det är alldeles utmärkt och något som man gärna får utveckla än mer. Det var också oerhört skickligt att själv föra frågan om verksamheten i Östersjön på tal. På så sätt desarmeras ämnet visavi journalistkåren och risken för oönskade frågor minskar. Vad Försvarsdepartementet och Försvarsmakten minst av allt vill ha just nu är en upprepning av ”ryska påsken” – något som förmodligen slagit ner lika hårt på Försvarsmakten som nyårets ”en-veckasförsvaret”. Vare sig det ena eller det andra något som myndigheten egentligen är att lasta, utan snarare de politiska styrningarna. Så är det också så att i dagens tidevarv är det åtskilligt viktigare att framstå som effektiv än att vara det. Därav blir det också så geggigt när det visas att man effektiviteten inte finns annat än på powerpoint.
ÖB medverkade under måndagseftermiddagen i en intervju med Annika Nordgren-Christensen på Försvarspolitisk Arena i Almedalen. De nämnda budskapen upprepades återigen och det blev än tydligare att det under våren sannolikt skett någon form av taktikomläggning. Plötsligt är alla Försvarsmaktens brister och problem som bortblåsta. De som tidigare figurerat refererades till som att man diskuterar i olika tidsperioder, att det är skillnad mellan idag och om några år och det är så man ska se på ”utmaningarna”.
Your browser does not support iframes.
Det som var mest slående var ÖB:s uttalande efter ca 25 min, när materielbrister, personalsituation och den stora skillnaden berördes mellan den officiella bilden och den som förmedlas i delar av media och av förvarsbloggare.
”Saknas det materiel här och där? Ja, det gör det, men det saknas ingen avgörande materiel därför vi har också valt att prioritera därute. Alltså dom som går i skarp insats oavsett om det är i Östersjön, i Afghanistan eller utanför Somalia.”
Det är bra att Försvarsmakten vill skapa en stolthet för den verksamhet som bedrivs och hos personalen. Jag bedömer det dock som stor risk för att det blir bakslag.
Vad vi nu ser är att förtroendeklyftan återigen förskjuts från Försvarsdepartementet/Försvarsmakten till att spänna mellan hög och låg nivå inom Försvarsmakten. ÖB har under vintern och våren hyllats av sin personal som en sanningssägare som vågat stå upp för sin personal och sin myndighet gentemot mycket märkliga pålagor från Försvarsdepartementet. När ÖB talar om att det inte finns några brister avseende avgörande materiel är det ett påstående som är oerhört lätt att syna för personalen i Försvarsmakten som, precis som det sägs i intervjun ofta har helt andra åsikter om situationen i Försvarsmakten, men som dock viftas bort av ÖB att det handlar om andra tidsperspektiv. Visst det må vara så att det i Försvarsmaktens planerade insatser inte finns några större materielbrister.
Man måste dock skilja mellan de enstaka spjutspetsarna och helheten. Att diskutera brister inom det ÖB refererar till som avgörande materiel är helt inte möjligt av sekretesskäl, vilket därför kraftigt hämmar försvarsdebatten. För att begränsa sig till de brister som varit uppe till offentlighetens ljus så påverkar exempelvis den kompletta bristen på artillerisystem Försvarsmaktens förmåga att lösa sin grunduppgift, att försvara Sverige och indirekt att verka för svensk säkerhetspolitik, mycket negativt.
Det som jag bedömer som Försvarsmaktens nya kommunikationsplan riskerar att föra försvarsdebatten två år bakåt i tiden, där det åter blir en polarisering mellan det som departementsrådet Michael Moore på måndagsförmiddagen beskrev som ”skönmålare” och ”svartmålare”. Som synes av debatten kring ryska påsken finns det två fraktioner som gynnas av detta. Den ena är regeringen och försvarsdepartementet som är beroende av en bild av en framgångsrik försvarspolitik. Den andra är en eventuell framtida motståndare som bara har att tacka och ta emot för alla glapp som målats upp som ifyllda. Att det även finns en politisk önskan om att hellre tala om saker och ting som fungerar istället för glapp var tydligt under eftermiddagens seminarium om hur Försvarsmakten kan göras krigsavhållande, där Johan Forssell (m) efterlyste diskussion om det som fungerar bra istället för det som fungerar dåligt.
Man måste kunna diskutera både och –framförallt vad gäller den skarpa verksamheten. Det är det man ska vara stolt över, men då räcker det inte med lite glättiga bilder och korta blogginlägg om postgången i Mazar-e Sharif. Berätta om den skarpa verksamheten som pågår. Berätta om patrullerna i Afghanistan. Berätta om operationer tillsammans med ANA och ANSF. Berätta om spaningsuppdrag i Adenviken. Berätta vad det är som händer i och över Östersjön – inte bara att något händer. Allt detta är sådant som allmänheten har rätt att få veta, för det som händer är den verkliga säkerhetspolitiken och det är utövandet av den som vi i Försvarsmakten, såväl som allmänheten, ska vara stolta över.
Det för återigen in ämnet på svagheter, svartmålning, halvtomma glas eller vad man nu vill kalla det. Allan Widman adresserade frågan rätt bra när han under seminariet sade:
”Det handlar om hur omvärlden uppfattar det”
Tyvärr är det så att omvärlden sannolikt har betydligt bättre uppfattning om huruvida det svenska glaset är halvfullt eller halvtomt än vad den svenska allmänheten har, och det är ett allvarligt bekymmer. Ett lika stort bekymmer är att våra försvarspolitiker inte har mycket mer information, vilket Mikael Oscarsson (kd) vittnar om i en intervju med Hallandposten:
”Apropå påskincidenten så framkom det uppgifter att det var första gången på elva år som försvarsutskottet hade fått en incidentberedskapsrapport från Försvarsmakten, stämmer det?
– Jag kan inte blicka tillbaka i elva år i försvarsutskottet, men jag kan blicka tillbaka femton år i riksdagen. Men jag har bara varit i försvarsutskottet i tre år.
Och du har inte tidigare fått en sådan?
– Nej.
Och du har inte tidigare fått en sådan?
– Nej.
Hur kommer det sig att ni inte har begärt att få en sådan?
– Ja, du. Det är väl som en del i försvarsutskottet har sagt, för vi var nämligen en hel del på Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och bland annat Karlis Neretnieks som talade, och så en hel del efteråt ”men en sån här slags rapport har vi ju aldrig fått i försvarsutskottet”, så det finns ju en del förbättringspotential, om man säger så, i Försvarsmaktens tydlighet.”
Ute i organisationen blir det krigsförbandscheferna och de så kallade första linjens chefer (plutonchefer med flera) som får uppgiften att stå för den nya linjen, gentemot deras yngre befäl och soldater som är mycket väl medvetna om vilka brister som finns och att det inte enbart är handskar, stridsvästar och annat som gärna kastas som tillhyggen i debatten.
Klyftan förskjuts. Det man lagar i relationen mellan departement och myndighet riskerar istället att leda till en ny ruptur inom myndigheten. Det kommer inte att förbättra rekryteringen, hur mycket man än använder det nya ledordet ”stolthet”.
Vi ska vara stolta över de uppgifter som Försvarsmakten och dess personal löser skarpt, ofta under mycket stora umbäranden för såväl insatt som dennes familj och utan tillräcklig erkänsla och stöd. Lika viktigt är det dock för vår försvarsförmåga, här och nu, men även i framtiden att man är tydlig med vilka brister som egentligen finns och hur situationen egentligen ser ut.
Klockan är nu kvart över midnatt på det som är Moderaternas dag i Almedalen och som även är försvarsminister Karin Enströms första dag på plats i år. Det är 6 år sedan Anders Borg på egen hand reducerade försvarsbudgeten. Det ska bli intressant att se vad som meddelas i år.
Se även: Jägarchefen, Skipper
Uppdatering 08.15: Johan Wiktorin skriver om de halvfull glasen och konstaterar tyvärr liksom jag gjorde härom dagen på Twitter att när glaset faktiskt börjar närma sig pinsamt tomt så är det bara att såga av det upptill så närmar det sig halvfullt igen.
Förtjänstfullt tar han upp DN:s artikel om bristerna i Gotlands försvar, i vilken försvarsministern kommenterar situiationen så här:
”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.
– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”
Ska man vara diplomatiskt korrekt kan man uttrycka det som att det märks att det var ett tag sedan försvarsministern var aktiv officer och att hon kanske glömt bort hur logistikens krav. Märk också ordvalet ”ska kunna” istället för kan. Frågan är vilket datum som Försvarsmakten ska ha den förmågan (och med vilken materiel kan frågas) eller om det rentav är som så att hon anser att myndigheten misslyckats.
Glädjande nog för svensk försvarsförmåga har Socialdemokraterna nu sagt ja till deltagande i Nato Response Force. De förband som avdelas för detta kommer inte att ha någon möjlighet att falla igenom vad gäller utrustning och övning, något som därför skulle behövas för hela Försvarsmakten.
Media: SVT, DN, DN2, DN3, SR, DN4, DN5
Uppdatering 14.55: Även SvD uppmärksammar nu den livliga försvarsdebatten. Händelserik dag än så länge så det blir ett blogginlägg till kvällen.
Carl Bildt och Jonas Sjöstedt diskuterade NATO-frågan i SVT. DN, SvD
Almedalen: Sverigedemokraternas dag
I går var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Nu kom inte SD med några nyheter inom det försvarspolitiska området, varken genom partiledartalet eller vid några seminarier. Av den anledningen finns det egentligen inte så mycket nytt att kommentera. Men eftersom SD är det parti som i särklass tillför Försvarsmakten mest pengar i sin skuggbudget så blir det åtminstone ett kortare inlägg.
För att syna vad ett parti som inte sitter i regeringsställning menar med sin försvarspolitik gör man bäst i att granska partiets skuggbudget. När det gäller SD så ser de konkreta siffrorna ut så här för perioden fram till 2016. Summorna SD avsätter till försvarspolitiken är summan utöver regeringens liggande budgetförslag.
2013: +2 miljarder
2014: +4 miljarder
2015: +6 miljarder
2016: +8 miljarder
Totalt under budgetperioden avsätter SD 20 miljarder kronor med uttalat syfte att återta försvarsförmågan. Huvudsakliga ståndpunkter är att man vill införa en partiell värnplikt parallellt med ett yrkesförsvar. Man vill även utveckla en nationell försvarsindustri och således köpa försvarsmateriel från svenska företag.
När det gäller återtagande av försvarsförmågan vill man till del bekosta detta genom att dra ner på de internationella insatserna. För att titta mer konkret på vad SD vill göra för att stärka försvarsförmågan bör man titta på hur man ser på försvarsgrenarnas utveckling. Det man vill satsa på för Arméns del är uppsättande av ytterligare fyra brigader till att omfatta totalt sex mekaniserade brigader. Detta skulle givetvis stärka försvarsförmågan om man även budgeterar för att bemanna, utrusta och öva dessa brigader.
När det kommer till Marinen talar men enbart om att återupprätta den numera nedlagda marinbasen i Göteborg, samt detachementen i Härnösand och på Gotland (Fårösund). Detta är en märkligt prioritering då marinbaser i sig själv inte tillför någon marin försvarsförmåga! Det gör däremot marina verkanssystem på hav (fler fartyg och ubåtar) och eventuellt även på land. Men fartyg nämns inte alls. I det senare fallet vill man satsa på rörligt kustartilleri med Archer och mobila kustrobotsystem. Det sistnämnda av dessa två systemen är mycket bra och en förmåga vi tyvärr avvecklade 2000 när det tunga kustrobotbatteriet med robot 15 vid KA2 avvecklades.
För Flygvapnets del är man mer konkret och talar om kombinationer av baser och verkanssystem. Man vill utöver nuvarande organisation återupprätta F16 i Uppsala tillsammans med BAS-90 systemet. Men det viktiga är att man vill utöka beställningen att JAS 39E till att omfatta samma numerär som i dag. D.v.s 100 flygplan som kan jämföras med regeringens näst intill halvering där vi som det ser ut nu kommer att gå från 100 JAS 39C/D till 60 JAS 39E. Det man inte nämner något om är vapen och andra kringsystem. Men man får möjligen förutsätta att partiet inte gått ned på den detaljgraden i budgetunderlaget.
Trovärdigheten i SD försvarspolitik måste dock ifrågasättas när man kommer till en annan kärnfråga. SD tar kraftfullt avstånd från ett eventuellt NATO-medlemskap likt vad hela det röda blocket gör. Detta samtidigt som man vill stärka den totala försvarsförmågan? Man gör det dessutom med tveksamma argument. Argument som dessa skjuter Mike Winnerstig hål på då han under gårdagen skrev en mycket läsvärd artikel i ämnet.
Slutsatsen är att SD tillför de ekonomiska medel som skulle behövas för att kunna starta att återupprätta en försvarsförmåga värd namnet. Men partiets prioriteringar kan diskuteras. Hade man dessutom övervägt att ändra åsikt i NATO-frågan så hade trovärdigheten rörande försvarspolitiken ökat avsevärt.
Länkar: SvD, SvD, Exp, Exp, AB, AB, DN, DN
Läs SD hela höstbudget här samt se seminariet här nedan från gårdagen då det var SD som stod i fokus på morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena.
Your browser does not support iframes.
I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Men då Miljöpartiet inte har försvarspolitiken på agendan så kommer de heller inte att avhandlas i något inlägg här på bloggen. Nästa parti ut blir Moderaterna, där lär vi få anledning till att återkomma.
Hur gör vi Försvarsmakten krigsavhållande?
Så lyder rubriken på ett av dagens mest sevärda seminarier i Almedalen från dagen. Många intressanta paneldeltagare där Jan Salestrand (HKV), Allan Widman (fp), och Johan Forssell (m) och Kenneth Forslund (s), Lars Ekeman (Folk & Försvar) samt Magnus Christiansson (FHS) deltog.
Stefan Ring gjorde ett bra inledningsanförande där han pekade på problematiken i debatten där man allt för ofta diskuterar hot och inte risk och drog parallellen till pyromanen som flyttar in i grannhuset efter avtjänat straff.
Därefter tog Jan Salestrand vid och gav sin syn på hur Försvarsmakten måste vara utformad för att vara krigsavhållande. Men den mest intressanta, korta och koncisa förklaringen gav den alltid vältaliga ledamoten i försvarsutskottet Allan Widman. Han konstaterade kallt i en enda mening att det viktigaste som gör Försvarsmakten krigsavhållande är bekämpningsförmåga! Har man det så kommer en potentiell fiende tänka både en och två gånger innan han gör något. Vidare påvisade Widman i följande utvecklade ord att han har koll på läget inom Försvarsmakten och vad som risken med att vara allt för mycket ”hotorienterad” och tog rikspjäsen och helikopteraffären som bra exempel på dåliga affärer ur ett förmågeperspektiv.
Johan Forssell (m) tog under sin tid i etern chansen att framhålla den moderata försvarsreformen som en viktig del i att vara krigsavhållande. Han passade även på att uttrycka att han inte ställer upp på de beskrivningar som ges av Försvarsmakten och att allt målas i olika nyanser av svart. Forssell önskade att några av seminarierna i Almedalen i stället för att ta upp problemområden skulle framhålla de positiva områdena.
I detta fick Forssell medhåll av Jan Salestrand som också anser att debatten är svart. Det här är alldeles uppenbart en del i Försvarsmaktens nya mediastrategi, att framhålla de positiva detaljerna i stället för att fokusera på problemen. Detta har bekräftats under flera intervjuer med ÖB och kunde slutligt fastställas när Försvarets Forum i dag kom ut och ÖB:s ledare hade rubriken ”Halvfulla glas i sommar”. Runt det sistnämnda avser Skipper återkomma till i ett längre inlägg under kvällen.
Under den avslutande frågestunden så ställdes ett antal kniviga frågor till politikerna som tyvärr inte besvarades på det sätt man kunde hoppats på. Enbart Widman gav ett tillräckligt bra svar på frågan som ställdes till honom. rörande opinionsbildning för NATO
Se gärna det intressanta seminariet här nedan i efterhand.
Your browser does not support iframes.
Sju scenarier för Egypten i morgon
Blickarna vänds åter till Egypten sedan landets krigsmakt gjort ett uttalande i radio under gårdagen. Den allmänna tolkningen är en utlovad militärkupp i morgon eftermiddag, men om vi går till själva källan blir det lite mer svårbedömt. Försvarsstabschefen al-Sissi talade om att inte ta någon politisk roll, att protesterna var oöverträffade i storlek och att […]
Läsvärt från Almedalen
Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.
För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.
På DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!
Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.
Tipping point?
Analys
När Överbefälhavare Sverker Göranson för ett år sedan gjorde sitt då sensationella uttalande i Almedalen var det många som höjde på ögonbrynen, ytterst få hade nog räknat med vilket turbulent år som komma skulle, med diverse lågvattenmärken som efterlöst det enda efter det andra i debatten.
Det Överbefälhavaren då tog upp var den ansträngda ekonomiska situationen och att man hade hamnat i ett vägval, begränsa antalet uppgifter eller var beredda att välja bort en försvarsgren helt och hållet, antingen Armén eller Marinen. Redan då såg man tydligt hur seriöst man tog på Försvarsmaktens varning, då vår försvarsminister kommer med uttalandet ”Det är inte ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar”. Ja det är helt sant, men frågan är om en nations Försvarsmakt skall ses som vilken annan myndighet eller verksamhet som helst och när tidigare i historien har rikets Överbefälhavare offentligt gjort ett sådant uttalande?
Sen kom nästa stora uttalande från Överbefälhavaren lagom till årsskiftet 2012-13. Där han klargjorde för de försvarsförhållanden som råder, vi kan försvara oss upptill en vecka med insatsorganisation 2014 i ett begränsat geografiskt område. Förväxla nu inte årtalet med att vi har det nu, för den organisationen har vi bedömt inte förrän tidigast 2019-2023.
Detta uttalande kom att föranleda att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade sig om Försvarsmakten som ett ”särintresse” och en myndighet i raden av andra myndigheter som vill ha mer pengar för sin verksamhet. Återigen visar det på vilken nivå Sveriges säkerhet tas när man talar om det som ett särintresse och återigen ja det är ett särintresse. Försvarsmakten är det yttersta säkerhetspolitiska instrumentet som nationalstaten Sverige har att ta till. Då bör man även bejaka det inom statsledningen och inte tala om det som ett särintresse.
Kort därefter genomfördes årets upplaga av Folk och försvar i Sälen, där NATO Generalsekreterare med all tydlighet förklarade att Sverige inte kunde förutsätta i sina antaganden att NATO skulle komma till vår hjälp i händelse av ofred. Som sagt är man inte med i klubben kan man inte påräkna klubbens förmåner heller. Likväl som Norges Försvarsminister också tydligt förklarat att vi inte skall påräkna någon hjälp ifrån dem. Trots detta envisas det med att vi hela tiden skall få hjälp utifrån.
Våra NATO anslutna grannländers Försvarsmakter är dimensionerade just nu att klara av sitt eget försvar i händelse av ett angrepp och därefter påräkna hjälp utifrån. Att då tro att de vind för våg släpper sin egen verksamhet i händelse av ofred mot Sverige rimmar illa i mina öron. Visst de kommer mest troligt att beröras på ett eller annat sätt, men de saknar förutsättningarna att komma till vår undsättning och ser man det krast så är de nog glada om vi kan hålla stånd någon dag så deras egen mobilisering till del hinner genomföras, realpolitik i praktiken.
Sen kommer det som blev den verkliga stormen när SvD avslöjar att Sverige saknade incidentberedskap under långfredagen 2013 och ryskt strategiskt bombflyg hade genomfört övningar i nära anslutning till vår gräns vid den nämnda dagen. Medan NATO incidentberedskap för Baltikum hade gått upp. Detta kom att få ett oerhört gensvar nationellt som internationellt.
Detta kom att föranleda nästa sensationella uttalande från Statsminister Fredrik Reinfeldt, ”Det finns varken vilja eller förmåga att rysk krigsmakt ska anfalla svensk terräng och hålla den”. Nej det är ju helt rätt att de kanske inte har viljan, men förmågan har de definitivt, det hade definitivt gymnasieskolan han talade inför även kunnat räkna ut om de fick en stund på sig att genomföra öppen inhämtning på internet, precis enligt samma premisser som många av oss som bloggar arbetar efter.
Därefter har debatten varit i full gång. NATO medlemskap har förordats och motsatts, förstärkningar av ekonomin för Försvarsmakten, respektive bibehållen ram. Det ena utspelet efter det andra har efterlöst varandra. Att vi har en debatt är mycket bra, men ingen tycks stanna upp och reflektera över varför i all fridens värld har vi denna debatt i första rummet? Det svaret kom från Storbritannien.
Spiken i kistan kom idag (130701) när RUSI gav offentlighet för stark kritik mot hur svensk säkerhets- och försvarspolitik förs och har förts. Vad detta innebär har belysts på ett bra sätt av Försvar och säkerhet vilket jag inte kommer orda något mer om, men det var spiken i kistan.
Sen har vi även ett antal uttalanden från Almedalen just nu som jag finner smått sensationella och anmärkningsvärda men dessa kommer jag inte ta upp här iom att det skrivs om dessa på annat håll. Men du som läsare bör sätta dig ned och gå igenom rapporteringen från Almedalen och sätta in det i kontexten rörande rapporten från RUSI och objektivt granska det som sägs just nu.
Bara att väga samman dels Försvarsminister Karin Enströms uttalande delsStatsminister Fredrik Reinfelts uttalanden visar på hur seriöst man verkar ta på Sveriges väl. Att då RUSI kommer med sådant skarpt uttalande är definitivt inte konstigt. Vad som skall bli intressant att se är hur man väljer att tackla den kritik som framförts kommer man bagatellisera den, generalisera den eller luta sig tillbaka mot NATO utvärdering av en pappersprodukten som ej finns i verkligheten än?
Vad som är än mer anmärkningsvärt är att alla dessa uttalanden som gjorts nationellt har på olika sätt och viss bemöts hårt från våra grannländer, men detta verkar vara något som enbart går förbi utan någon som helst notis i Sverige, visst det berörs av oss som har ett intresse men det bemöts inte från offentligt håll.
Sammanfattning
Vad vi i Sverige inte verkar förstå är att alla dessa uttalanden som har skett räknat från Almedalen ifjol till dags datum ger en oerhördsignaleffekt utom riket. De flesta nationer i vårt närområde tar oerhört seriöst på försvars- och säkerhetspolitik de har varit i krig och varit ockuperade, något som Sverige inte upplevt i modern tid. När dessa får höra det sensationella uttalandet efter det andra från vårt avlånga land är det inte konstigt att de höjer på ögonbrynen och börjar analysera förhållandena.
Som jag ser det befinner sig Sveriges försvars- och säkerhetspolitik i en ”tipping point” just nu. Snart kommer händelserna utan tvekan vara utanför våra påverkningsramar om man inte seriöst börjar göra något åt situationen dels från politiskt håll dels genom en enad front från Försvarsmakten, något jag upplevt vi har haft ett tag, men nu börjar det återigen kännas som att diskrepansen mellan golvet och taket har ökat igen.
Det jag då menar med ”tipping point” är att när vi passerat den punkten så spelar det ingen roll längre vilka åtgärder vi kommer vidta, bollen är i rullning och scenen är satt för oss och det är vi själva som orsakat det, men det är andra som regisserar oss. Vad vi än säger och gör så är det ingen som kommer ta oss seriöst.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Aftonbladet 1
Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4
Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten ”inte saknar någon avgörande materiel”. Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.
Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
Summering för 2010-talet och framåt:
Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.
Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.
John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.
För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.
Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.
I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.
Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)
Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)
För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats ”här och nu” och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.
”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.
För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.
 |
| MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia. |
Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.
Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”
Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.
Tung varning till Sverige
Institutet som nu starkt kritiserar Sverige.
Dagens osedvanligt skarpa brittiska kritik mot Sverige har avlossats av Royal United Services Institute for Defence and Security Studies (RUSI). Hur viktigt är då RUSI?
Undertecknad stiftade bekantskap med RUSI för över tjugo år sedan genom att jag hade förmånen att bli publicerad i en tidskrift knuten till RUSI (Armed Forces). RUSI är visserligen ett fristående institut som även omtalas som framstående think tank, världens äldsta med militär profil. Men, samtidigt ligger RUSI i det brittiska regeringskvarteret och som lite övertydligt framgår av kortfilmen ovan så är RUSI ett mycket speciellt säkerhetspolitiskt forum.
Sannolikt har kritik i stil med den i kommande numret av Newsbrief redan framförts muntligt till svenska diplomater och politiker, men inte renderat några vettiga svar. Därför kommer nu kritiken öppet.
Sweden – becoming a failed state?
Det har varit ett omtumlande dygn för den som är intresserad av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kd:s partiledare Göran Hägglund talade igår i Almedalen om budgetförstärkningar samt NATO-utredning, medan ÖB svarade ”absolut” på frågan om Sverige kan försvaras idag. Det blir ett stort fotbollsmål att täcka för den enda bataljonsstridsgruppen med hög beredskap vi har […]
Blandade försvarsnyheter från förmiddagen
En ny dag i politikens tecken går av stapeln i Almedalen. Mycket har hänt redan under förmiddagen. Försvarspolitisk arena har arrangerat försvarspolitiskt morgonpass med först Sverigedemokraterna och därefter Centern. Därefter följde ett seminarium under FHS ledning som avhandlade personalförsörjningen av officerare till Försvarsmakten. Men den största nyheten blir ändå SvD:s artikel signerad Mikael Holmström.
Artikeln med rubriken ”Brittisk oro över svenskt försvar” ställer ÖB:s retoriska vändning från gårdagen på ända när han till synes vänt kappan efter den politiska (läs Moderata) vinden. Det är inte bara denna blogg som gjort den initiala analysen efter intervjuerna.
SvD:s artikel tar ånyo upp bristerna i försvaret. Men den här gången är det en brittisk försvarsanalytiker som i sin rapport konstaterar att Sverige har stora problem med försvarsfrågan och ingen vet egentligen hur regeringen tänker.
Sveriges säkerhetspolitik är inte trovärdig och försvaret riskerar att skära ihop totalt. Krisen är så allvarlig att om den inte blir löst kan den underminera Storbritanniens intressen i Norden, varnar ett ansett brittiskt institut.
I artikeln tas trovärdigheten upp ur, då framför allt ur perspektivet att det finns en överhängande risk för att Sverige betraktas som ett underskottsområde för säkerhet. Kan Sverige bidra till stabilitet i vår del av världen eller inte?
Brittisk politik går nämligen ut på att skapa ett bättre samarbete mellan Norden och de baltiska Natoländerna. Att Sverige har ett militärt försvar som fungerar blir därför centralt för Storbritannien. Men om Sverige i stället, ”som regional nyckelaktör inte klarar sin uppgift” bekymrar det London.
Man ska nog inte hålla det för osannolikt att SvD och Mikael Holmström under de senaste månaderna jobbat hårt för att publicera ett antal försvarspolitiska artiklar lagom till Almedalen, precis som man gjorde inför och under rikskonferensen i Sälen.
——————————
På Försvarspolitisk Arena arrangerades likt förra året ett morgonpass där varje parti har en egen dag förutom i dag då SD och C fick dela på morgonen. Det inledande passet med SD som kan ses här var relativt intetsägade. Mikael Jansson och Gustav Kasselstrand levererade inga nyheter och publiken ställde tyvärr inga frågor. Det möjliggjorde i stället för undertecknad att ställa två frågor som berörde synen på NATO respektive SD förespråkade försvarsförmåga på egen hand (se mina frågor 13.00 respektive 21.30 in in i klippet).
I nästa omgång av morgonpasset som kan ses här (förvisso med fullständigt katastrofalt ljud) klev Centerns Staffan Danielsson och Hanna Wagenius upp på scenen. Inte heller här levererades några nyheter från partiet rörande sin syn på försvarspolitiken även om diskussionen kändes lite mer aktiv. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Även om jag gillar Staffan Danielsson som person så är han fruktansvärt dålig på att rakt och konkret säga vad han tycker. Man kan nästan få uppfattningen att han inte har samma åsikter som partiets officiella linje, alternativt rädd att gå mot Moderaternas linje. Det gjorde sig extra påmint när Staffan inte ens kunde välja JA eller NEJ i de avslutande frågorna, utan höll upp båda skyltarna samtidigt. Jag hoppas att Staffan snart sätter ned sin egen fot, väljer en tydlig väg och kan stå för den.
———————————
I förmiddagens sista seminarium avhandlades officersrekryteringen. Arrangören av seminariet var FHS och på plats fanns Överste Jan Mörtberg tillsammans med C PROD Göran Mårtenssson, Staffan Danielsson (C), Lars Fresker från officersförbundet. Evenemanget modererades av den som vanligt mycket pålästa Annika Nordgren Christensen.
Mörtberg inledde seminariet som kan ses i efterhand här med att redogöra för rekryteringsläget till den taktiska officersutbildning de senaste åren och man kan snabbt konstatera att underlaget till officersutbildningen är nere på en kritisk nivå, och svårare kommer läget att bli om man inte vidtar åtgärder här och nu.
FHS föreslår fem olika åtgärder för att lösa detta vara dessa är:
– Aspirantutbildning där man gör en befälsskattning redan i urvalet innan start av AspU
– Rekrytering av gruppchefer ur nuvarande anställda GSS
– Rekrytering ur pågående GMU
– Övergångsutbildning från Specialistofficer till Taktisk officer
– Direktrekrytering till officersutbildning från de som redan har en akademisk utbildning i botten.
Personligt anser jag inte att detta är något nytt tänk. Alla dessa olika vägar har diskuterats på olika nivåer under flera års tid. Jag vill påstå att de första punkterna på olika sätt har varit, eller är aktiva redan nu. Aspirantutbildning genomfördes för något år sedan men har av oklar anledning strukits, åtminstone inom Marinen. De sista två punkterna har diskuterats länge, men har ännu inte formaliserats.
Jag anser att alla vägarna skulle kunna vara gångbara. Risken med att officeren kommit in med olika bakgrund är att vi kommer att få en inofficiell klassindelning mellan officerare, där den som har en djup kunskap och en tidigare tjänstgöring kommer att klassas högre vare sig man vill eller inte, mycket baserat på förutfattade meningar. Men detta är möjligen av underordnad betydelse om alternativet är att rekryteringen haltar.
Ett intressant ämne, men dock utan några konkreta nyheter i just det här seminariet. Det känns i bland som att vi hamnar i en lopp där vi bara debatterar vänder och vrider på frågorna men aldrig kommer till skott.
Lars Frekser levererade under seminariet veckans citat när han deklarerade att ”man måste förstå att Officerförbundet arbetar i missnöjesbranchen. Det är inte till oss man kommer för att berätta om hur bra det är i Försvarsmakten.” NBF.generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet, tog vid den efterföljande frågestunden upp frågan om att försvarspolitiken ofta anklagas för ”skönmålning” men ondgjorde sig i stället över ”svartmålningen” av läget.
På återhörande under kvällen.
———————-
Glöm inte att följa Skipper på Twitter för det senaste i försvarsdebatten och rapportering från Almedalens seminarier.
Öppnar upp för kommentarer!
För en tid sedan ändrade vi förutsättningarna för att kommentera helt anonymt på bloggen. Detta med anledning av en stor mängd skräpkommentarer. Sedan dess har tyvärr antalet kommentarer till inläggen reducerats avsevärt vilket är mindre bra. För att återföra en levande debatt i kommentarsfältet öppnar vi således ånyo upp för anonyma kommentarer.
Reglerna är följande:
– Håll en god ton utan personangrepp
– Skriv inget som kan tangera sekretessbelag/hemlig information i kommentarerna
Glöm inte att följa Skipper på Twitter för det senaste i försvarsdebatten och rapportering från Almedalens seminarier.
Gästinlägg: Sverigedemokraternas försvarspolitiska vardagsrum (uppdaterat 09.20)
Idag måndag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen och med anledning av detta arrangerar partiet ett ”försvarspolitiskt vardagsrum”, där bland annat ÖB deltar. För mer information om detta hänvisas till inlägget om detta på partiets försvarspolitiska blogg samt hashtaggen #fsr13 på Twitter.
Senare ikväll publiceras den sista delen i inläggsserien ”Sveriges luftstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv”. Därtill kommer det sannolikt bli en hel del kommentarer på Twitter om de försvarspoltiska frågor som dryftas i Almedalen
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
 |
| Mikael Jansson |
Seminarium i samtalsform, öppet för publikfrågor
Sedan försvarschefen, Överbefälhavare Sverker Göransson, väckt debatten om försvaret, dels förra Almedalen – ”Måste en försvarsgren avvecklas?” – dels i vintras – ”en veckas försvaret!” – har intresset för försvarsfrågorna ökat snabbt.
Efter kalla kriget har Europa nedrustat kraftigt och Sverige är bland de som nedrustat mest. Den säkerhetspolitiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, Rysslands kraftiga upprustning och USA: s budgetproblem har gjort den globala säkerheten mer oviss.
Försvarsberedningen i Sverige har lämnat en säkerhetsrapport som tydligt visar att den ryska upprustningen påverkar vårt närområde,
Människor som trott att vi haft ett försvar för Sverige men som nu undrar driver fram en debatt där försvarspolitiker och andra bör visa sina kort. Man frågar sig, vart leder regeringens säkerhets- och försvarspolitik?
Frågor om allianser, samarbeten och förmågebredd utvecklas fort utan föregående nationell debatt.
Högre försvarsanslag är en absolut förutsättning för en stark säkerhetspolitik. Sverigedemokraterna ensamma driver frågan om kraftigt höjda försvarsanslag. Vi behöver stöd, har du tagit ställning?
Seminariet kommer ta upp detta och men också naturligtvis det Sverigedemokratiska alternativet. Temapunkterna är personalförsörjning och försvarsmaterielförsörjning.
Välkommen att ställa raka frågor!
Mikael Jansson, försvarsutskottet (SD)
Uppdatering 09.20: SD meddelar nu att ÖB ej kommer att delta vilket tidigare angavs på partiets försvarspolitiska blogg.