Svar i madrassfrågan önskas

Anledningen till att madrassdebatten bröt ut på Svd:s ledarblogg och inte avhandlades internt i Försvarsmakten är att ingen från Försvarsmakten på ett begripligt sätt motiverat varför soldaterna inte skall kunna nyttja övernattningsmöjligheten på logementet. Frågan dök upp första gången i augusti 2010 när vi anställde de första soldaterna på Livgardet. Beslutet har kritiserats av officerare och soldater sedan dess och efterhand skjutits upp tills nu.I min och andras uppfattning så har det här inget med boende att göra. Helt enkelt eftersom jag inte anser det vara ett boende att dela ett logement med upp till 11 andra soldater, utan möjlighet till privatliv eller ens möjlighet att bestämma om jag vill låta min säng vara obäddad eller inte. I mina ögon är det en arbetsplats med en övernattningsmöjlighet.

I debatten som rasat på SvD, bloggar mm har man anfört diverse förordningar och paragrafer, brist på logement med mera. Dessa orsaker upplevs som svepskäl eftersom de går att förändra. Om man vill. Jag tror att grunden till beslutet är en felaktig uppfattning hos några få om att risken är överhängande att det skulle kunna uppstå en osund subkultur bland soldaterna. Och jag tror att beslutet leder till att dugliga soldater som egentligen vill vara kvar slutar samt att vi ytterligare försvårar arbetssituationen för våra officerare på plutons/kompaninivå.

Jag var insatt som pansarskytteplutonchef i Bosnien 1995 när vi efter Dayton-avtalet hamnade under amerikanskt befäl. Den svenska bataljonen hyllades av chefen för Task Force Eagle på alla tänkbara sätt förutom i ett avseende ” Det enda jag inte gillar med svenskarna är att de tar en order för en start på en diskussion” hördes den amerikanske generalen Nash grymta.

Och det är ju just det som är svenska soldater och officerares styrka. Om tid finns så vill de höra varför de skall utföra en order. När svenska soldater och officerare förstår syftet med sin uppgift och tror på den så är min uppfattning att de är de bästa soldaterna och officerarna i världen.

Hittills har Försvarsmakten inte lyckats förklara den verkliga orsaken till beslutet att man inte vill att soldater vid behov skall kunna övernatta på logement samt hur man kommit fram till det. Lyda order kommer vi att göra, men om vi förstår varför så kommer vi att kunna göra det så mycket bättre.

Nu har Försvarsmakten möjlighet att slutligen förklara detta, och här gången skulle jag gärna vilja höra det från den som fattat beslutet.

Peter Almström
Major, Livgardet

De sju generalerna

En unik händelse inträffade idag i Flygvapenmuseet på Malmen. Sju generaler vilka alla representerat Flygvapnets högsta ledning sedan 70-talet fanns på plats. Äldst var Sven-Olle Olson, 86 år gammal och flygvapenchef på åttiotalet, yngst Micael Bydén, dagens Flygvapenchef, eller Flygvapeninspektör som det numera heter. Övriga deltagare var Bert Stenfeldt, Kent Harrskog, Jan Jonsson, Jan Andersson, Anders Silwer (ej med på bild , behövde lämna något tidigare för representation) samt Micael Bydén. Alla inledde var för sig med vilka problem de upplevt under sina ämbetsperioder med fokus på ledarskap. Olson lyckades bland annat trumfa igenom JAS-projektet men brottades med pilotavgångar, räddade 35-systemet och undvek nedläggningar. Stenfeldt talade för Lars-Eric Englund, tidigare Flygvapenchef men nu bortgången, samt sin tid som C E1, Eskadern för attack och spaningsledning, under kalla kriget. 1,5 skarpa kontakter per dag över Östersjön av svenskt flyg under 1989 talade sitt tydliga språk. Harrskog brottades med anpassning till NATO och ominriktningen, skapad av politikerna. Den som plötslig gav Sverige tio års förvarning för konflikter, något som ingen trodde på. Jan Jonsson, den store tänkaren och taktikern utvecklade sina kloka synpunkter och Jan Andersson konstaterade att Hkp-flottiljens inträde i Flygvapnet utgjorde problem då nästan allt hade gått fel där under flera år. Det var det han kämpade mest för. Dessutom problem med flygtidsproduktionen. Jan hade nog en av de svåraste uppgifterna som chef efter kalla kriget. Silwer har pbörjat bygget av ett robust och proffessionellt flygvapen samt har öppnat upp dialogen med alla medarbetare genom att skapa Flygvapenbloggen. Hans problem var STRIL och hotet av nedläggning av Hästveda samt flykten av flygstridsledare, därtill kom Flygvapnets insats i Libyen vilket blev en succe trots politikernas kohandel med antalet JAS-flygplan. Åtta blev fem efter socialdemokraterna lagt sig i det hela. Bydén har nyss gått på och väntar på den stora utmaningen men nämnde att personalförsörjningen till tekniker och även piloter utgör ett stort problem. Gammal var dock äldst, när Sven-Olle Olson talade lyssnade de yngre generalerna, och de över 100 i publiken, andäktigt. Bert Stenfeldt med sin erfarenhet påminde om att räddnngen under tiden 1946 och 1986 var fältflygarna. Kortttidsanställda piloter som visade sig duga till både generalspositioner och goda ledare när de väl fick chansen. Den efterföljande debatten handlade om problemet med att synas i media och att våga ta plats i den offentliga debatten. Rekryteringen, vilket är ett stort problem, togs också upp, här finns mycket att göra i marknadsföringen. Harrskog nämnde helt riktigt att de vi vill ha finns därute, gå och finn dem! Avslutningsvis diskuterades flygsäkerhetsläget genom tiderna och hur Flygvapnet genom bättre chefsutbildning och ett bättre rapporteringssystem fick kontroll på de många haverierna under femtio och sextiotalet. Svensk Flyghistorisk förening genom Stieg Ingvarsson och Östgöta flygsällskap och Stig Holmström stod som värd för detta utmärkta arrangemang. Idé till det hela och även projektledare var piloten och psykologen Alf Ingesson Thoor

Flygvapenlegenden Palle är död.

Överstelöjtnant Folke P Sandahl, eller som han tidigare hette, Paul F Johansson gick bort 16 april. Med smeknamnet Palle blev han känd för generationer av svenska stridsflygare. Under sin tid vid flygskolan i befattningen "förste lärare mark" danade han de unga flygeleverna och aspiranterna i stil, ordning och disciplin. Vid inryckning av en ny kull kunde Palle namnen och födelseort på samtliga och kunde stå i vakten och välkomna med namn till de förvånade eleverna. Palle var fruktad då inget undgick hans ögon. En oknäppt knapp avslöjades på flera hundra meter, rättvisa var hans patos. Bakom den till synes hårda fasaden fanns ett hjärta som klappade för att ständigt förbättra flygutbildningen. Han var i mycket en föregångsman och var arkitekten och upphovet till den pedagogiska inriktning som idag präglar Flygvapnets flygutbildning och blivit världsberömd för sina låga elevavgångar. Under många år samarbetade Palle med Dr Thomas Neuman under utformandet av nya psykologiska tester. Palle skapade även möjligheter för avskiljda piloter att komma tillbaka med hjälp av meditativa metoder. Flygsäkerhetsfrågor var ett av hans stora intressen och var en av de få i Flygvapnet som kunde räkna statistik om flygsäkerheten på rätt sätt. Palle har publicerat mängder av artiklar och skrifter, han var ordets mästare både i tal och skrift. Många är de som har fått njuta av hans föredrag, ofta handlande om stress och dess konsekvenser på inlärning. Filmen "Stress utan Press" var hans verk. en film som trots 25 år på nacken fortfarande är högaktuell med sitt pedagogiska upplägg. Men det var inte bara flyg det handlade om, även musik fanns bland flera intressen. Palle flög vidare efter 83 år i denna världen.

Svenska flygvapengeneraler möts i historiskt forum

Vad var, eller är, de dominerande problemen under Din tid som aktiv general i flygvapnet?
Den frågan och många fler kommer ett antal pensionerade och aktiva generaler få under ett chefsseminarium den 30 maj i Flygvapenmuseets lokaler. Värd för arrangemanget är tillsammans svensk Flyghistorisk Förening, SFF samt Östergötlands Flygarsällskap, ÖFS.

Arrangemanget är fristående från Aerospace Forum där Helikopterflottiljen är arrangör men hålls samma vecka där SAAB och Flygvapnet har en gemensam flygdag 2-3 juni på Malmslätts flygfält.

Deltagare som tackat ja är generalerna, Sven-Olof Olson, Bert Stenfeldt, Kent Harrskog, Jan Jonsson, Jan Andersson, Anders Silwer och Micael Bydén. Evenemanget kommer att spelas in för att kunna bevaras till eftervärlden. Moderator är TV-journalisten Christer Åström och inledningstalare Ulf Edlund, tidigare SAAB-direktör.

Arrangemanget är förmodligen öppet för SFF och ÖFS medlemmar men inbjudna kommer förmodligen att ske till en hel del icke medlemmar. Deltagande för "vanligt folk" blir det säker också i mån av plats.

Generalernas tid sträcker sig från erfarenheter från sent 40-tal till nutid. En tid då Kalla kriget härjade för full och en tidsepok där Svenska flygvapnet byggdes upp till ett av världens främsta för att sedermera hamna i nedläggningscirkusar.

Allt är bäddat för att det kan bli en mycket intressant eftermiddag i Linköping den 30 maj.

Unik händelse


Att SAAB har producerat flygplan med god hållbarhet är inget nytt. Att få sex generationers flygplan i luften i en tät formation inför ögonen på 400 gäster vid SAAB´s 75-års middag på Malmen nu igår den andra april är dock inte enbart SAAB´s förtjänst utan även Flygvapnets och då främst F 7 samt den civila veteranflygdivisionen på Såtenäs förtjänst. Två av flygplanen, kanske de mest värdefulla, Tunnan och Viggen är nämligen på civilt register. Flygningen var Flygvapeninspektör Micael Bydéns present till SAAB den här kvällen.

Senast dessa typer sågs tillsammans var 1997, SAAB´s 60-årsdag. Det var unikt redan då men det var ändå 15 år sedan.

Förhoppningsvis ser vi dem flera gånger och då även om 14 år på Flygvapnets 100-årsdag. Antagligen samma piloter också....

Monstervindar i fjällen kan bryta sönder vilket flygplan som helst

Den saknande norska C-130J Hercules har nu hittats utspridd kring Kebnekaises sydtopp. Vad som har hänt är ännu för tidigt för någon att uttala sig om, än mindre varför. Fem yrkesmänniskor i vårt grannland är borta och möjligheten att återfinna dem i livet är inte ens teoretiskt efter att ha sett en suddig bild på nyhetskanalerna.
Det är alltid lika jobbigt när det sker dödshaverier för anhöriga och inte minst kolleger och vänner. Det här är nästan samma plats där en svensk Hkp 10 störtade under ett räddningsuppdrag i början av 2000-talet med tre döda som följd.

Förhoppningsvis kommer färddator och bandspelare att återfinnas och kunna ge svar på många frågeställningar. Haveriet förefaller dock att ha haft ett snabbt och dramatiskt förlopp då inga nödsändare aktiverats.

Kontrollerad flygning i marken, controlled flight into terrain, CFIT, är ett begrepp som ofta har varit konsekvensen efter att mycket annat kan ha gått fel, inte minst förlust av situationsmedvetandet som i sin tur kan inträffa av en mängd olika orsaker, tekniska fel eller felgrepp/felhandlingar. Vad som är fallet i detta haveri är haverikommissionens sak att reda ut, det spekulerar jag inte i.

Det finns dock en intressant faktor inblandad i det här fallet och det är vädret. Det är inte dålig sikt, moln och snö jag tänker på utan de fenomen som uppstår i bergsterräng vid kraftiga vindar. Beroende på huruvida luftmassan är stabilt eller labilt skiktat så uppstår vid höga vindhastigheter så kallade lävågor över och efter ett berg. Dessa kan bära ett flygplan lugnt och fint till höga höjder. Segelflygare har varit uppe på över 10 000m i just det här området vid flera tillfällen. Men det är inte vågorna som är farliga i sig, det är de så kallade rotorerna under lävågorna på lägre höjder som är farliga. Beroende på omständigheterna så kan dessa sträcka sig flera kilometer upp i luften bakom ett berg med vertilala vindar på 20-30 meter per sekund. Det är otroligt tutbulent i en sådan rotor och kan innebära att ett flygplan, trots fullt pådrag, sjunker i stället för att stiga för att plötsligt möta uppåtgående vindar av samma styrka med oerhörda påfrestningar på skrov och struktur. Liknande kraftiga vindkantringar sker i åskmoln vilka oftast undviks av luftfarten.

Även ett så stort flygplan som en Hercules kan råka mycket illa ut om det hamnar i en sådan situation. Det som angivits rörande plats och höjd för sista kontakten med det norska flygplanet ligger mitt i ett sådant område.

Utredningen får visa om de här fenomenen har varit en faktor som påverkat förloppet.

Vill även ge en eloge till alla de som deltager i efterforskning och räddningsinsatsen. Ett svårt jobb med stora faror.

Take care out there

Hönan eller ägget?

Dagens Nyheter kan idag meddela att SAAB vill bygga en förbättrad version av Gripen. Prislappen ligger på 50 miljarder kronor och SAAB vill ha ett snabbt beslut i frågan. Ingen snabbhetspremie utlovad vad som är känt.
Vad den förbättrade Gripen ska kunna som den inte kan idag anges inte, ej heller varför den ska behöva kunna det som vi inte vet om den ska behöva kunna, vet vi inte heller. Däremot anges förmågan att landa på hangarfartyg som en förbättring. Att det inte rör sig om en svensk marknad är väl tämligen solklart även om vi brukar kalla Gotland för vårt hangarfartyg. Där går det dock utmärkt att landa med befintliga Gripar redan idag.
Att Norge gjorde bort sig och inte valde Gripen, det får stå för dem men var det inte så att Nygripen var tänkt för att matcha andra konkurrenter i just grannlandet. Om nu inte Norge är intressant, är det Schweiz som ska bli ny måltavla då den nyligen annonserade affären inte verkar lika solklar som tidigare?
Oavsett vilket så förefaller det märkligt om Sverige ska satsa en dryg årsförsvarsbudget på att utveckla något som vi inte vet om vi behöver enbart för att behålla egen försvars/flygindustri.
SAAB måste lära sig att stå på egna ben. Klarar de inte konkurrensen så är det inte skattebetalarna som ska stå för notan.
Därmed inte sagt att SAAB har en dålig produkt. Gripen är den bästa lösningen för de allra flesta medelstora länder. Att det sedan är andra faktorer som i slutändan avgör en affär är inte SAAB´s fel.
Slutligen vad kommer först behovet och sedan flygplanet eller flygplanet och sedan hitta ett svenskt behov, höna eller ägget vem kom först?

För sextiosex år sedan….

1946 skapades begreppet "Fältflygare". Till en början var beteckningen "stamflygförare" men efter en tävling, vilken vanns av gamle flygaresset Ulf Björkman, blev det "fältflygare.
En form av korttidsanställda piloter för att fylla det skriande behovet av piloter i det svenska flygvapnet efter andra världskriget. De rekryterades från "gatan" och hade folkskola eller motsvarande som grund. De behövde inte vara så skolade, de skulle ju bara flyga. De var heller inte officerare, och kunde därmed ges lägre lön.Vid dryga 30 års ålder ansågs de förbrukade och skickades hem med en liten premie på fickan.
Allt om denna yrkesgrupp som gick i graven 1986, efter 40 år, går att läsa i böckerna "Från dröm till verklighet" av Göran Jacobsson.

Ungefär 1800 unga svenska män blev fältflygare. Ett tusental är fortfarande i livet och några av dessa pilotveteraner ordnar nu i början av maj en träff för alla gamla fältflygare. Platsen blir självklart Ljungbyhed där alla en gång lärde sig flyga och fick sina gyllene vingar att fästa på bröstet. Det blir bara en träff, inget upprepande. Fortfarande finns det fältflygare kvar från de första årgångarna.
Skulle någon läsare av detta till äventyrs ha kännedom om någon gammal "fältis" så tipsa honom om träffen. i gruppen "pensionerade piloter" på Facebook finns all info.

Svar till Jan Salestrand: Allt är inte högsta karat

På SvD ledarsida och blogg har chefen för ledningsstaben Jan Salestrand och ledarskribent Claes Arvidsson debatterat bland annat behovet av en försvarsinspektion. SvD:s slutreplik publiceras idag på ledarbloggen och här på Försvarsmaktens Bloggportal.

Chef Ledningsstaben och Högkvarteret Jan Salestrand gillar inte min beskrivning av en verksamhet ”kantad av skandaler” och hävdar att det i själva verket bara handlar om att jag stämplar skandal på sådant som jag ogillar (Ledarbloggen 24/1).

I min artikel Försvaret behöver en Lex Maria (18/1) ger jag två exempel: stridsledningen av flyget och helikopterförmågan.

Skandal är ett oprecist ord men för den som har följt turerna tror jag att ordet skandal är det närmast gripbara och direkt användbara. Detta är dock inget som Sahlestrand ens anser värt att kommentera, bara avfärda. Fast förstås, han har ju varit med om att fatta besluten.

Alla vet att listan dessutom skulle kunna göras mycket längre. Stort och smått.

Det finns en stor förbättringspotential och med min artikel ville jag lyfta några idéer om hur det skulle kunna gå till. Vi måste ju kunna prata om det.

Det är positivt – och en avspegling av försöken att komma ut – att Salestrand har bemödat sig att svara, men han säger nej tack till att öppna för en vidare diskussion kring de problemområden som jag berör. Tyvärr, men det är ganska typiskt.

Öppenhet, resultat och ansvar (ÖRA) är försvarsmaktens värdegrund har definierats som att efter fattat beslut ska det vara tyst i klassen. Bättre att beskriva det som lock för örat eller Försvarsmaktens motsvarighet till ”demokratiska centralism”.

På motsvarande sätt finns ett problem som uppstår när hela försvarsmaktsledningen görs ansvarig för beslut som berör frågor även utanför det egna ansvarsområdet. Det ligger nära till hands att tänka på begreppet ”återförsäkring” och ett uttunnat egenansvar.

Det förvånar ändå att Salestrand inte sätter någon större tilltro till införandet av en oberoende försvarsinspektion (vars motsvarighet i olika former nu finns på snart sagt alla områden och som t ex gör ett jättejobb med skolan). Tvärtom menar han att Försvarsmakten redan är hårdgranskad.

Så kanske det kan upplevas i Högkvarteret.

Men i medierna är inte Försvarsmakten ett prioriterat område och få redaktioner har personal som regelmässigt följer försvaret. Det leder till ståhej kring frågor som reklamfilmer och klockinköp, men att problem som t ex Länk 16-lösningen för stridsledning av flyget hamnar under radarn. Vi kan bara göra vårt bästa, skriver Salestrand. Jag är helt övertygad om att så också är fallet. Det utesluter inte att det går att göra saker bättre på Högkvarterat i dimensionerna personal, struktur och utvärdering. Allt är inte i högsta karat.

Claes Arvidsson
Svenska Dagbladet

Inlägg i debatten återfinns på
SvD 18/1 Ledare
CLEDS replik 24/1 SVD ledarblogg / FM kommenterar
SvD slutreplik 25/1 SvD ledarblogg / FM Debatt

Generallöjtnant Mats Nilsson utsedd till ny förste hovmarskalk

Följande meddelande står att finna på Hovets hemsida:
"Kungen har utsett Mats Nilsson till ny förste hovmarskalk vid de Kungl. Hovstaterna från och med 1 januari 2012.
Förste hovmarskalken leder arbetet med att planera Kungafamiljens officiella program och representation. Hovmarskalksämbetet ansvarar för planeringen och genomförandet av officiella besök, högtidliga audienser, officiella middagar, jubiléer, kommunbesök med mera.

Mats Nilsson har tidigare bland annat varit departementsråd och chef för den militära enheten vid försvarsdepartementet, testpilot, flygflottiljchef vid F16 och generalinspektör för Flygvapnet. Mats Nilsson har också tjänstgjort som Kungens adjutant samt varit överadjutant."


Även om Mats Nilsson inte blev ÖB så är nog det här jobbet tämligen intressant. Det kan blåsa snålt kring ÖB och det har väl inte varit direkt stiltje i Kungahuset heller på sistone.
Att Nilsson är gammal flygare borgar för att Kungahuset kan sitta lugnt en tid framöver.

Förväntade beslut, ny insatschef och ny flygvapeninspektör

Anders Silwer skriver idag på Flygvapenbloggen att han nu blir ny C Insats efter nyss avgångne Anders Lindström. Anders Brännströms sejour blev alltså mindre än en månad. Frågan är om Brännström tackat nej till utnämningen och Silwer är andravalet.

I vilket fall så är Silwer väl skickat för jobbet och bryter nu den gröna dominansen vilket också kommer att innebära att vi slipper uttryck som "primadonnor" från C Insats mun syftande på flygvapnets piloter.

Micael Bydén axlar nu jobbet som Flygvapeninspektör vilket bara är att gratulera
Flygvapnet och dess personal. Johan Svenssons utnämning till C prod/flyg är däremot tveksam i mina ögon. Nu blir det än viktigare med rätt laguppställning i övrigt på flygets produktionsavdelning. Svensson har givetvis kvalitéer men har ingen egen flygbakgrund vilket ligger honom i fatet. Artilleriet i all ära men är väl inte den bästa grunden för att axla ett av de viktigaste jobben i flygvapnet. Men låt honom få en chans att bevisa att jag har fel. Han lär vara Linköping Hockey Club fan och det visar på gott omdöme i varje fall.

Totalt sätt så är det en fin julklapp till flygvapnet

Insatschefen Anders Lindström väljer att hoppa av.

Om nu Anders Lindström lever i tron att jobbet som chef på Stockholm Lokaltrafik och Waxholmsbolaget är en väg mot en lugnare tillvaro har han förmodligen felbedömt situationen. Tar han jobbet för att kunna utnyttja sina kunskaper om att leda insatser under kris och krig är valet mer förståeligt. Då Anders är en grundlig person som alltid vill känna sin verksamhet i grunden lär vi väl få se honom som jungman på en waxholmsbåt ena dagen för att återfinna honom i förarsätet på en buss dagen efter. Hans erfarenhet från pansarvapnet kommer väl till nytta när han nu ska baxa en tvådelad buss genom Stockholm innerstad en halkig morgon i januari.

Ingen efterträdare är utsedd att ta över befattning som FM insatschef men Anders Brännström blir tillförordnad chef tills vidare.

Den kännedom jag har om Brännström grundar sig på andrahandsuppgifter samt några kortare möten, genomgående bra omdömen och uppfattningar.

Grundat på det tror jag Brännström är rätt person för uppgiften så varför inte utse honom permanent?

Skam över regeringens svek mot palestinerna

Sverige var bland de 14 länder som röstade nej till Palestinskt medlemsskap i FN:s utbildningsorgan Unseco. Men hela 107 länder röstade ja och Palestina blev välförtjänt medlem. Skammens rodnad borde blossa på de svenska regeringsledamöternas kinder. Att vara bland dem som förnekar Palestinierna erkännande i olika internationella organ är detsamma som att vara bland dem som konsekvent försöker lägga krokben för fredsprocessen och en Palestinsk stat.

Det är dessutom djupt beklagligt att USA innan omröstningen hotade med att dra in sitt bistånd till Unesco om palestinierna skulle ges medlemsskap. Så agerar endast den som vill diktera villkoren och inte är beredd att verka för en rättvis fred. Att Israels regering svarar med att besluta om nya bosättningar på ockuperat område visar bara att det inte är förnuftet som styr på den kanten. Det är övergrepp och maktpolitik som gäller som svar på att den palestinska saken vinner ett alltmer självklart internationellt stöd.


Andra bloggar om:

Föredöme i praktiken

Många av de synpunkter som kommer informationsdirektören tillhanda när diskussionen rör varumärke, stolthet och traditioner gäller uniformens bärande. Inte minst rör dessa synpunkter Högkvarterets och högre chefers efterlevnad av uniformsreglementet. I Kungliga Örlogsmannasällskapets “Tidskrift för sjöväsendet” publicerades en debattartikel i ämnet som kan tjäna som diskussionsunderlag för ämnet inom Försvarsmakten. Debattartikeln återges med benäget tillstånd.Jag läste i tidningen häromdagen om en opinionsundersökning vilka 10 yrken som var mest populära från manlig respektive kvinnlig synpunkt. Ingen av dessa prefererade en officer eller ens en sjöofficer bland de tio bästa. Detta var ju ur vår synvinkel ett nedslående resultat, men inte helt överraskande.

För 20 år sedan och tidigare hade säkert officeren kommit upp på de listorna och observera att det var ändå långt efter VK 2, då helt naturligt officersyrket låg i topp.

Någon kanske frågar sig varför jag vill skapa debatt om detta till synes ointressanta fenomen. Därför att det inte är helt ointressant i dessa dagar.

I synnerhet när Försvarsmakten sätter in enorma resurser på att göra militäryrket populärt och därmed inte minst främjar rekryteringen av befäl. Detta är uppenbarligen inte lätt och svårare blir det när värnplikten tagits bort. I varje svensk familj fanns förr  säkert någon som skulle, gjorde eller hade gjort värnplikten och kunde berätta om det militära yrket och om försvarsmakten överhuvudtaget, i många fall dessutom i positiva ordalag. Något av detta finns väl ännu kvar, men minskar för varje år till så småningom noll. Därmed är den gratismarknadsföringen satt ur spel.

Det är denna situation som föranlett detta inlägg. Reklam i tunnelbanan, i TV, broschyrer om yrket i gymnasieskolorna (det sistnämnda är min förmodan att det sker) är naturligtvis en nödvändig men dessvärre en mycket kostsam metod. Effekten kan trots dessa insatser förminskas om det allmänheten kan se med egna ögon inte alltid stämmer överens med de tjusiga orden och bilderna på rekryteringsaffischerna. Försvarsmaktens personal, speciellt den uniformsbärande, måste dra sitt strå till stacken  för att skapa intresse och status för yrket och därmed bli lockande för studenterna. Som jämförelse kan nämnas att lärarna, vilka i dag anses sakna den status de så väl förtjänar, inte har denna möjlighet och därför är helt beroende av åtgärder utanför deras egen kontroll.

Vad som, säkerligen ganska effektivt, kan bidra till stausskapandet är att våra officerare återfår den stil (i ordets sanna betydelse) som fanns för ett antal år sedan. Det allmänna uppträdandet i tjänsten – inför underordnande – men framför allt utanför densamma på gator, torg, i lokaler och i “salongerna” skall vara korrekt och snyggt, men behöver för den skull inte vara stelt. Uniformsbestämmelserna skall följas till punkt och pricka, brott mot dessa måste dels beivras, dels måste det äldre befälet vara ett föredöme för det yngre.

CKF (Chefen för Kustflottan) mottagning på flaggskeppet HMS Drottning Victoria sommaren 1928. Observera fänriken t.v. i rock M/1878. Stil, eller hur? Foto: okänd.

Det finns väl även i dag uniformsbestämmelser som är avsedda att följas. Uppenbarligen syndas det dock mot dessa tämligen frekvent. Vissa av dessa regler kan i och för sig ifrågasättas, t.ex. den totalt stillösa, ja förfärliga, bestämmelsen att amfibieofficerare skall uppträda i marinens snygga blå uniform med en GRÖN basker som huvudbonad. Man kan föreställa sig hur en engelsk sjöofficer skulle reagera inför denna makabra syn.

På denna skribents tid fanns militärpoliser ute på gatorna i garnisonsstäder. En hand i byxan, obefintlig mössa, oknäppt kavaj etc. medförde direkt omhändertagande med arrest eller böter som följd. Om “MP” funnes i dag skulle arresterna vara fulla – även av generalspersoner.

Den allmänna klädstilen (inte bara i Sverige) är ju numera helt stillös. Allt skall vara tvärtom mot vad som för några år sedan betraktades som normalt, t.ex. att kläderna skulle vara hela och rena. Därför, borde det för officeren, även för den menige givetvis, gå ganska lätt att “sticka ut” och därmed bli, säkerligen, positivt uppmärksammad. Med andra ord att se proper ut, vara korrekt klädd och att t.ex. ta ut handen ur byxfickan.  Det kan låta naivt, men jag är övertygad om att folk skulle komma att säga: “Det där måste vara en militär. Snyggt!“ Jag bor nära en stor militär anläggning och ser dagligen – morgon och kväll – en slags “mannekänguppvisning” av dagens militärer. Vad här sagts är dessvärre mer regel än undantag.

Två sjöofficerare och en arméofficer 2011. Prydliga i modern uniformsutrustning. Även här noteras stil. Fotografiet taget i samband med dopen av skolfartygen HMS Astrea och HMS Argo. Foto: Ingemar Elofsson.

Jag hoppas förstås att detta kan leda till en konstruktiv debatt , men jag är beredd på påhopp, sannolikt ironiska. Jag stärktes emellertid i min uppfattning nyligen, när en mycket god vän, en fd överste 1 gr, berättade om sommarens “Tattoo” i Ystad. Deltagande utländska trupper var mönstergillt klädda och otroligt disciplinerade. De svenska musikkårerna var det heller inget fel på, men den  trupp som ställde upp bestod  av våra trogna hemvärnssoldater, vilka – även om de gjorde sitt bästa – på intet sätt passar i ett tattoo. Kontrasterna var utan överdrift påtagliga .

Sammanfattningsvis är nu mitt förslag att högsta militärledningen tar tag i detta – som enligt min uppfattning borde vara ett problem. Uniformsbestämmelserna bör, kanske brutalt, reformeras i en riktning som ger stil åt militärt uppträdande och – fast detta kommer inledningsvis kanske att stöta på patrull – att dessa bestämmelser stenhårt följs och att felaktigheter beivras. Då slipper min fru i fortsättningen fråga :”Var det där brevbäraren på cykeln?” “ Nej, det var en general i flygvapnet “.

En kraftfull reform på det här området, betydligt billigare än annonserna i tunnelbanan, skulle säkerligen bidra till att höja rekryteringssiffrorna från av ÖB uppgivna 2000 till kanske just 2000 eller mer.

Jarl Ellsén
Pensionerad kommendörkapten
Ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet

Det man inte vet kan man inte förhålla sig till

Journalister står inte särskilt högt i kurs hos militärer, med viss rätt i många fall. Bevakningen är ofta ensidig, okunnig, man letar bara fel och vill gärna hänga ut någon skyldig, skriver Johanne HildebrandtFå reportrar, Micke Holmström på Svenska Dagbladet är ett undantag, arbetar heltid med att bevaka Försvarsmakten. Expressen är den enda tidning som har fast placerade journalister i krigszoner.

Andra medier skickar reportageteam som på ett par veckor som ska stressa runt och göra en mängd jobb. Jag har själv varit ute på sådana uppdrag flera gånger och kan garantera att det inte är särskilt roligt och att det sällan blir särskilt bra.

Bristen på en ordentlig krigsrapportering är ett problem eftersom folk här hemma inte får ordentlig information om vad svenska soldater gör i exempelvis Afghanistan. Trots att ett oberoende faktaunderlag saknas ska väljare ändå ta ställning till en fråga de inte kan något om. Detta utnyttjas i sin tur av politiskt färgade debattörer som aldrig varit på plats, á la Jan Guillou.

I slutändan drabbar detta de soldater och officerare som inte får någon förståelse när de kommer hem eftersom folk har lyssnat på smutskastning och dumheter.

Men bristen på fakta är också Försvarsmaktens fel. Försök att dölja något, som OMLT:s sex dagar långa strider i Afghanistan 2010, är hopplöst eftersom det alltid läcker ut. Det skadade också FM:s trovärdighet enormt. Därför är den nya öppenheten med bloggar och raka besked ett framgångsrecept både när det gäller att få förståelse för vad FM faktiskt gör samt för att bygga förtroende. Det är också bra om personal med olika befattningar berättar vad man sysslar med. För är det något jag märkte under den tid jag var inbäddad med FS19 så var det att bristen på information och kommunikation var stor både inom förbandet, och mot Högkvarteret.

Så det finns en hel del kvar att göra. Journalister bemöts ofta med misstänksamhet av militärer eftersom det finns en rädsla för att prata med media. Det tar lång tid att få följa med ut, exempelvis på patrull, tid som reportern oftast inte har. Det är något som alla förlorar på eftersom rapporteringen blir sämre. En journalist reagerar dessutom automatiskt med misstänksamhet på undanglidande svar och smussel, vilket kommer att färga rapporteringen.

Säg därför alltid som det är, både när något är bra och dåligt. Hyckla aldrig utan försök hjälpa reportern att göra sitt jobb med att lägga fram fakta. Fega inte ur utan sträck rakryggat på er och stå för ert jobb.

Säkert kommer ett och annat reportage felvinklas och någon bli felciterad eller påhoppad, men i det stora hela är det betydligt bättre än att ingen förstår eller bryr sig om vad ni gör. För det man inte vet kan man faktiskt inte heller förhålla sig till.

Johanne Hildebrandt,
journalist och författare Aktuell med boken Krigare.

Detta inlägg publicerades ursprungligen i Arménytt nr 2, 2011.

Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan Försvarsmakten tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, skriver Peter Neppelberg. Inlägget är det tredje i raden där de två första har publicerats på andra bloggar tidigare.

Resumé

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan Försvarsmakten tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, dvs avsiktligt valde att överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 4:e kvartalet 2013 enligt FM deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott. I tidigare delar har jag avhandlat bristerna i systemsamordning och datalänksförmåga samt avsaknaden av ett krypterat och störskyddat radiosystem. I detta inlägg tar jag upp bristen på ett markbundet radaridentifieringssystem anslutet till luftförsvarets stridsledningscentraler samt avsaknaden av ett interoperabelt högre taktiskt ledningssystem för luftförsvaret.

Igenkänningsutrustning

För att våra luftstridskrafter skall kunna samverka fordras ett igenkänningssystem på fartyg, luftvärn, flygplan och på marken kopplat till stridsledningscentraler. Allt för att minimera risken för vådabekämpning.  Sådana system benämns internationellt för IFF, Identification Friend or Foe.

JAS39 C/D, VISBY-korvetterna och vissa luftvärnsförband har dessa identifieringsutrustningar men det markbundna systemet knutet till stridsledningscentraler är under under anskaffning.

Eftersom det handlar om strategiskt materiel och kryptoutrustning med NATO/US-standard påverkar detta förhållandet till annan makt eller organisation. Överenskommelser på regeringsnivå är nödvändiga med tilltänkta leverantörsländer och försäljningen hanteras därför som sk. Foreign Military Sales. Dessutom krävs att lagen om offentlig upphandling skall följas. Därför har serieleveransen försenats minst ett år. I bästa fall kan ett provsystem finnas på plats under 2012 för verifiering och validering av FMV.

På samma sätt som för radio, vilket jag tidigare har redovisat, torde det bli mycket svårt att färdigställa en fullt rikstäckande utbyggnad till 2013 Q4.

Högre taktiskt ledningssystem

För att bli interoperabel erfordras ett högre taktiskt ledningssystem för insatsplanering och order till underlydande förband inom luftförsvaret. I den svensktillverkade tekniklösningen SWECCIS, som är ett ramverk för högre taktisk ledning, finns idag inget ledningssystem för luftstridskrafterna. Därför löstes denna brist på planeringssystem tex under insatserna med FL01 på Sicilien genom att samgrupperade NATO-förband förmedlade order från NATO insatsledning till den svenska styrkan.

Ett interoperabelt ledningssystem för högre taktisk ledning av luftstridskrafter kommer förhoppningsvis att införas inom ramen för SWECCIS på Högkvarteret de närmaste åren. Det är dock oklart när helhetslösningen som förutom insatsledningen även omfattar flyg-, bas- och stridsledningsförband är färdigt för operativ drift. Dock bör sägas att formellt har Försvarsmakten inte till Försvarsdepartement och Försvarsutskott utlovat att något sådant teknikstöd ska vara användbart vid en specifik tidpunkt.

Slutsats

Det är mindre troligt att verklig förmåga i luftstridskrafterna uppnås vid de deklarerade tidpunkterna, Q4 2012 och Q4 2013, i enlighet med de utfästelser Försvarsmakten har lämnat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

Slutord

I ett sista inlägg avser jag även diskutera informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).

Vänligen,
Peter Neppelberg

Släng ut högern från regeringskansliet !

I morgon avgörs det. En lång valrörelse lider mot sitt slut. Den swing uppåt som märkts för de röd-gröna de senaste dagarna hoppas jag slår igenom med full kraft på valdagen. Högerns självsäkra uppträdande där de tycks tro sig ha segern som i en ask kan snabbt förbytas till kris och nederlag.

Valkampanjerna tenderar åt att bli både ytligare och hårdare. HÅrdheten ligger den personjournalistik som tar sig kampanjliknande former. Kampanjen mot Mona Sahlin har varit exempelös. Högerns medier har gjort allt för att mala henne sönder och samman. Men hon har hållit ut och mött kampanjen med att jobba hårdare. Det är starkt gjort! Det har gett hopp till valarbetarna.

Ytligheten ligger i att dagssländor, image som är viktigare än innehållet och pr-byåers kampanjtrick har fått stor betydelse. Vad är genuint och ärligt menat frågar sig många. Det kanske tydligaste exemplet på gapet mellan propagandan och verkligheten är högern sjukförsäkringssystem. Här drivs sjuka människor in i utförsäkring, fattigdom och kris. Högerregeringen företrädare talar om arbetslinje och rehabilitering. Befinner de sig på en annan planet ?

I morgon är det möjligt att slänga ut de falska arbetarpartisterna som skär ned på arbetsmiljöarbetet, sänker a-kassan, skapar en omänsklig sjukförsäkring, skär ned på vuxenutbildning och sänker skatten för de rika med jättebelopp. Dessutom har arbetslösheten ökat mer än i övriga Europa och ligger nu på tio procent. De har misslyckats och n måste vi alla ge järnet på den sista dagen för att avsluta deras för Sverige fyra förlorade år !


Andra bloggar om:

SD:s bruna rötterna finns kvar

Sverigedemokraterna räknar med riksdagsplatser. Jimmy Åkesson uppträder självsäkert. Det är dags att påminna om det smutsiga bruna rotsystem som sträcker sig ända tillbaka till nazitiden som detta parti har. Man har försökt tvätta bort det, men det sitter där. Det är hat och främlingsfientlighet SD odlar. Nu senast var det någon förträdare för SD som hade synpunkter på invandrares gener. Oavsett slips och kvaj så är det intet nytt under solen.
Andra bloggar om:

Nu tar den politiska drevjournalisten över

Mona Sahlin gjorde en bra insats mot Fredrik Reinfeldt i söndagens TV-debatt. Hela dagen idag har jag hört positiva kommentarer. Men Expressen utropar "Storslam" för Reinfeldt på sin förstasida. Även journalister har reagerat på denna s k övervinkling. Tydligt är att den s k opartiska journalistiken tynar bort i valtider. Då skiner mediernas ägarintressen igenom.

Kampanjjournalistiken med udden riktad mot Mona Sahlin är ett faktum. Moderaterna har haft hjälp av ett mediadrev i årets valrörelse. Det är intressant att konstatera att även en del journalister börjar att tycka det. Inte minst dessa återkommande opinionsmätningar som ständigt påverkar opinionen och pekar ut vinnare och förlorare har blivit ett sätt att styra och förstärka s k trender.

Visst har det faktum att borgerligheten förfogar över cirka 90 procent av medierna effekt. Men det är bara att kämpa vidare till på söndag. Det finns ingen anledning att vika undan i blåsten!


Andra bloggar om:

Därför lägger inte moderaterna korten på bordet

Socialdemokraterna skäms inte för sina bidrag från fackföreningsrörelsen. Det har alltid funnits en sådan samverkan inom arbetarrörelsen. Men moderaterna skäms tydligen. De vill inte öppet redovisa vart pengarna kommer ifrån. Det är väl så att bidragsmiljonerna till moderaternas hemliga fonder bl a kommer från företag och mycket rika personer. Om bidragsgivarna avslöjades så blir bilden av det gamla överklasspartiet återigen tydlig. Därför vill man inte lägga korten på bordet !


Andra bloggar om: