Ikväll kom beskedet från Regeringen via försvarsminister Karin Enström om att försvarsbudgeten höjs i och med höstbudgeten. Det blir en budgetförstärkning av förbandsanslaget på inledningsvis 200 miljoner kr och därefter 100 miljoner kr per år till år 2017. En i sammanhanget mycket blygsam summa och man kan konstatera att det bidde en tumme av den utlovade budgethöjningen.
Till saken hör också att Regeringens sparkrav på Försvarsmaktens lönekostnader om 500 miljoner kr år 2019 jämför med i år kvarstår(!). Nollsummespelet är häpnadsväckande. En normal statlig löneutveckling om 3,3 % årligen lär inte bli aktuell för Försvarsmaktens anställda. I paritet kan sägas att den av Regeringen utlovade summan för nästa år motsvarar drygt 2 % av Försvarsmaktens lönekostnader. Jämför man den påstådda satsningen med konjunkturinstitutets prognos för svensk BNP-utveckling kan man konstatera att Försvarsanslaget forsätter att backa stadigt jämfört med BNP – trots de pengar Regeringen symboliskt skjuter till. Inom staten finns också ett årligt rationaliseringskrav på myndigheterna som innebär att i myndighetens budget kompenseras inte ökade lönekostnader fullt ut utan tanken är istället att myndigheten kontinuerligt ska rationalisera sig själv. För Försvarsmakten är det 1,5 -2 % årligen. Vad det innebär för en myndighet där statsmakterna fastställt en viss organisation om ett visst antal förband och individer säger sig självt. Tyvärr görs inget undantag från reglerna.
Försvarsmakten konstaterade i sitt utökade budgetunderlag under vårvintern (bilaga 1) att till år 2019 kommer förbandsanslaget att sakna 1,3 mdr kr för kunna öva och avlöna den insatsorganisation som skulle vara klar 2014, men som nu beräknas klar till 2023. Jämför man den påstådda satsningen med konjunkturinstitutets prognos för svensk BNP-utveckling kan man konstatera att Försvarsanslaget fortsätter att backa stadigt jämfört med BNP – trots de pengar Regeringen symboliskt skjuter till.
Till detta ska läggas de enorma underskotten på materielanslaget som under lång tid använts av flera regeringar och inte minst den sittande till att genomföra besparingar på Försvarsmakten och för att täcka brister i förbandsanslaget. Situationen har också stadigt förvärrats då Regeringen skjutit investeringar på framtiden vilka redan budgeterats av Försvarsmakten i lagd budget, men som Regeringen ej gett ok att verkställa. Det av Försvarsmakten beräknade underskottet på materielanslaget kommande tioårsperiod beräknas till drygt 51 mdr kr, men man tror sig bara kunna organisatoriskt kunna hantera en omsättning av materiel till motsvarande 31 mdr kr. Detta är inte en brist Regeringen avser att befatta sig med.
Istället har försvarsminister Karin Enström mage att stå utanför Riksdagshuset och säga till SVT:
"Det vi gör nu, det är att vi höjer anslaget och samtidigt så får Försvarsmakten se över sina befarade (betonades) kostnadsökningar på lång sikt"
Ett konstaterat underskott på långt över 50 mdr kr möter alltså Regeringen med 1,4 mdr kr till år 2017. Till 2023 blir summan 4,4 mdr. Man täcker alltså inte ens 5 % av underskottet till 2023. Uppenbarligen lever man i en fantasivärld.
Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist kommenterar också Regeringens besked som "en puts i marginalen när det gäller de stora proportionerna". Öppet mål för oppositionen kan man konstatera.
Tyvärr verkar man även göra det säkerhetspolitiskt. Ser vi oss om i omvärlden konstaterar vi en betydligt allvarligare säkerhetspolitisk situation än på flera år. Särskilt tydlig blir skillnaden när vi studerar utvecklingen i Sveriges närområde där situationen är den sämsta sedan Sovjetunionens fall. Detta var också något som Carl Bildt konstaterade i internationell media när han gick till hårt angrepp mot Rysslands maktspråk mot Moldavien, Ukraina och Georgien med vilka EU förhandlar om frihandelsavtal och där Ryssland nu påbörjat en ekonomisk krigföring i skuggan av Syrienkonflikten.
Imorgon bitti publiceras ett mycket intressant och kvalificerat gästinlägg som lär få en hel del reaktioner. Inte minst kommer inlägget att vara högaktuellt med bakgrund av kvällens besked från Regeringen.
Väl mött då!
Läs även inlägget om konsekvenserna av Regeringens sparkrav på Försvarsmaktens lönekostnader.
SvD, DN, Aft, SVT, SR, GP, Moderaterna
Uppdatering 00.00: Läs detta inlägg av Allan Widman om sammanslagningen av Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket till en ny myndighet. Det börjar klarna hur Regeringen avser finansiera "budgethöjningen". Kostnaden lär dock bli större för Försvarsmakten än vad man får i höjning av Regeringen.
Försvarsanslaget ökas – eller?
Regeringen aviserar nu en ökning av försvarsanslaget!
Anslaget höjs nästa år med 200 miljoner kronor och sedan med ytterligare 100 miljoner kronor årligen fram till och med 2017 meddelar DN.
I sammanhanget är det här pengar som täcker inflation, ökade lönekostnader m.m.
Det finansierade materielberget som nu omfattar 30-50 miljarder kommer knappast att påverkas i positiv riktning av den här "satsningen" som i sammanhanget tyvärr mest liknar kaffepengar.
Media: DN, UNT
Bloggar: Wiseman
Anslaget höjs nästa år med 200 miljoner kronor och sedan med ytterligare 100 miljoner kronor årligen fram till och med 2017 meddelar DN.
I sammanhanget är det här pengar som täcker inflation, ökade lönekostnader m.m.
Det finansierade materielberget som nu omfattar 30-50 miljarder kommer knappast att påverkas i positiv riktning av den här "satsningen" som i sammanhanget tyvärr mest liknar kaffepengar.
Media: DN, UNT
Bloggar: Wiseman
Boföring, en kreativ konst?
I dagarna kom den senaste utredningen om försvarsfastigheterna. Bland annat föreslås att Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket läggs ned och att en ny myndighet inrättas med ett samlat ansvar för de fastigheter staten ska behålla.
Det som ej behålls ska antingen överföras till statliga bolag eller avyttras på marknaden. Till den förstnämnda kategorin föreslås garnisonerna i Arvidsjaur, Halmstad, Enköping, Umeå, Kungsängen, Käringberget, Skövde och Revinge att föras. Det är en beaktansvärd andel av det svenska försvaret.
Så långt är väl allt väl, men sedan kommer det som oroar: Utredningen för omfattande resonemang om hur hyressättningen av försvarsfastigheterna ska regleras. Fastigheterna ska värderas och ligga till grund för ett avkastningskrav. Man diskuterar olika modeller - som alla har det gemensamt att det kan ge stora utslag på FMs lokalkostnader.
Hur denna utredning hanteras i regeringskansliet förtjänar stor uppmärksamhet de kommande månaderna. I den nuvarande "hyresmodellen" för FM är självkostnadsprincipen fundamentet. Trots det bör väl också nämnas att den egna kassan i Fortverket enligt årsredovisningen för 2010 uppgår till nära trekvarts miljard.
För mer än sju år sedan skrev jag, på förekommen anledning, följande interpellation till den dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s):
Det som ej behålls ska antingen överföras till statliga bolag eller avyttras på marknaden. Till den förstnämnda kategorin föreslås garnisonerna i Arvidsjaur, Halmstad, Enköping, Umeå, Kungsängen, Käringberget, Skövde och Revinge att föras. Det är en beaktansvärd andel av det svenska försvaret.
Så långt är väl allt väl, men sedan kommer det som oroar: Utredningen för omfattande resonemang om hur hyressättningen av försvarsfastigheterna ska regleras. Fastigheterna ska värderas och ligga till grund för ett avkastningskrav. Man diskuterar olika modeller - som alla har det gemensamt att det kan ge stora utslag på FMs lokalkostnader.
Hur denna utredning hanteras i regeringskansliet förtjänar stor uppmärksamhet de kommande månaderna. I den nuvarande "hyresmodellen" för FM är självkostnadsprincipen fundamentet. Trots det bör väl också nämnas att den egna kassan i Fortverket enligt årsredovisningen för 2010 uppgår till nära trekvarts miljard.
För mer än sju år sedan skrev jag, på förekommen anledning, följande interpellation till den dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s):
den 24 april 2006
Interpellation 2005/06:363 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)
Försvarsmaktens hyror
Riksdagens revisorer gjorde 2002 en genomgång av Fortifikationsverkets och Försvarsmaktens hyresrelationer. I början av 90-talet infördes som bekant ett beställar- och utförarsystem som innebar att Fortifikationsverket och försvarets fastigheter separerades från Försvarsmakten. Genom den nya modellen skulle effektiviteten i lokalnyttjandet höjas till båtnad för både Försvarsmakten och statskassan.
Redan vid revisorernas genomgång stod det klart att Fortifikationsverket tog ut för höga hyror. Vid tidpunkten för rapporten hade ett resultat på 564 miljoner kronor redan ackumulerats hos myndigheten. Strax därefter drogs medlen in till statskassan av Finansdepartementet.
Riksdagens revisorer reagerade starkt mot förfaringssättet och hänvisade till att riksdagen "betonat att självkostnadshyra bör vara den självklara utgångspunkten i de fall hyresgästen har begränsade alternativ och är beroende av en statlig hyresvärd".
Våren 2006 har Fortifikationsverket arbetat upp ett nytt eget kapital. Nu handlar det om drygt 955 miljoner kronor. Enligt regleringsbrevet till Fortifikationsverket för 2006 ska myndigheten nu betala in delar av sitt överskott till statskassan.
Innebörden blir att de medel som riksdagen anslår till försvaret tas hem bakvägen till statskassan via Fortifikationsverkets överhyror. Försvarsmakten har i princip bara en leverantör av lokaler och kan inte värja sig.
Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga försvarsministern vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att säkerställa att riksdagens uttalande om självkostnadshyra blir gällande för Försvarsmaktens lokalutnyttjande?
Allan Widman
I skuggan av Mellanöstern del 2
Analys
Allmänt.Under den gångna veckan har vi kunnat läsa hur Armenien har meddelat att man kommer ansluta sig till den Ryska tullunionen som på sikt syftar till att integreras i den Euroasiska unionen. Likväl har EU krävt svar från Armenien kring dess anslutande till tullunionen. Att Armenien skulle kunna vara med i båda är föga troligt, realpolitiken fick ge vika för en möjlig Europeisk anslutning.
Carl Bildt uttalade sig även i veckan rörande situationen med Ukraina, Moldavien, Armenien och Georgien. Det han uttalade sig kring var att de utsätts för kraftiga påtryckningar från Ryssland att avbryta sitt Västliga samarbete och därmed knytas närmre Ryssland och i förlängningen dess Euroasiska union. Detta är mycket bra för det visar för Ryssland att nu är gränsen nåd för vad väst tolererar.
Varför är då dessa länder som ligger så pass långt från oss i Sverige viktiga för vår händelseutveckling? Samt vad har delsRyssland för intresse av dem dels den Europiska unionen för intresse av dem? Samtliga tre frågeställningar är mångfacetterade och dubbelbottnade men förhoppningsvis lyckas jag reda ut delar av det.
Å ena sidan vad detta främst handlar om ur Rysk synvinkel är att man vill begränsa de västliga staternas inflytande och dess samarbetsorganisationer i dess närområde, då främst den Europeiska Unionen och NATO. Ser man till fördelningen av länderna kring dess närområde börjar de bli färre och färre som ej är anslutna till någon eller både av dessa sammanslutningar, varvid Ryssland agerar mer och mer offensivt för att dessa länder ej skall ingå i någon av dessa sammanslutningar.
 |
| Bild 1. Fördelning avseende EU och NATO anslutna länder i Rysslands närområde. |
Å andra sidan handlar det om för den Europeiska unionen att stärka sina medlemsländer ekonomi genom att öppna upp nya marknader i t ex Ukraina, Moldavien och Georgien. Att något av dessa tre länder kommer anslutas till NATO finner jag föga troligt. Med tanke på reaktionen Premiärminister Dmitry Medvedev gav i Juni 2013, kring vad som skulle ske om Finland eller Sverige blev medlem i NATO. Så skall man betänka vilka åtgärder man kan tänkas vidta, för att förhindra ett NATO medlemskap för en nation som man har en gemensam gräns med.
Likväl är det en fråga om NATO vill ha med fler Östeuropeiska länder. Med tanke på hur Tyskland ställde sig till framtagandet av försvarsplaneringen för Polen och Baltikum efter Georgienkriget 2008. Så ger det en fingervisning om att nu när Ryssland är starkare att man delskan vara splittrad inom organisation dels inte vill störa relationerna med Ryssland kring en sådan fråga.
Likväl i och med att Sveriges ekonomi är så pass integrerad med resterande Europeiska länder är det tydligt att Sverige tjänar på att ett frihandelsavtal utvecklas med de östliga länderna. Dock har vi mer eller mindre Ryssland som grannland vilket gör att vi hamnar inom dess intressesfär. Vilket med all tydligt visades ifjol när den ryske generalstabschefen gav sin syn på Sverige och Finland. Således som vi kommer se längre fram i inlägget så utövas tydliga och kraftiga påtryckningar från Rysk sida mot dess grannländer. I och med att vi ligger de facto i Rysslands intresesfär så bedömer jag att vi inte är fredade på något sätt mot dessa, infinner sig bara tillfället/händelse så kommer Ryssland börja utöva påtryckningar även mot oss.
Således kan vi redan här se att Sverige som nation i högsta grad påverkas utav Rysslands nuvarande utrikespolitik. Under hela kalla kriget visste Ryssland vart man hade Sverige dvs i den västliga sfären. Sverige var där öst och väst möttes. Nu har man den forna motståndaren NATO direkt vid sin gräns. Skulle Sverige och/eller Finland gå med i NATO så kommer Östersjön de facto bli ett innanhav som kontrolleras av NATO vilket skulle försvåra t ex Ryska flottrörelser markant, detta är något man vill undvika och bedömt till varje pris.
Likväl kommer hela Rysslands västliga landgräns vara angränsande till NATO om Finland går med. Detta är bedömt något man kommer ha mycket svårt att acceptera. Således om vi påverkades av Sovjetunionen under det kalla kriget så kommer vi påverkas i än större grad av Ryssland i vår post kalla kriget era. Främst för att Ryssland historiskt alltid har strävat efter att vidga sina landgränser eller utnyttja buffertstater för att skydda "moderlandet".
Moldavien.Är ett av Europas fattigaste länder som ligger mellan Ukraina och Rumänien. Landet är kraftigt beroende av import av rysk energi i form av gas. Det viktigaste exportlandet av egen producerade varor är Ryssland dess viktigaste importpartner är Ukraina medan Ryssland där är rankad som trea totalt sett, bortsett från energi behovet.
Landet har främst två stora politiska grupperingar dels ett kommunistiskt parti delsett samlingsparti bestående av tre partier som är väst orienterat. Det kommunistiska partiet är det enskilt största partiet. Under första halvan av 2013 har landet upplevt en politisk instabilitet. Den sittande regeringen blev i Mars 2013 misstroendeförklarad delsav kommunisterna dels av vänsterorienterade delar i samlingspartiet.
Beroendet av importen av energi är något som Ryssland är fullt medveten om samt att Moldavien försöker få sina energi behov mer västorienterad. Det har till och med gått så långt att Rysslands biträdande premiärminister Dmitry Rogozin har (121116) bett Moldavien att avstå från EU s k tredje energipaket i och med att Ryssland motsätter sig ett mer västorienterat energiberoende.
I slutet av Augusti 2013 (130826) meddelade man att man skall ansluta sig till det Europeiska distributionsnät för gas. Detta för att bryta sitt beroende från sin nuvarande enda gasleverantör dvs Ryssland. Detta kommer möjliggöra för Moldavien att täcka cirka en tredjedel av dess energibehov. Detta bedöms vara klart vid tredje/fjärde kvartalet 2014.
Dmitry Rogozin Rysslands vice Premiärminister uttalade sig vid ett statsbesök (130902-3) i Moldavien rörande samarbeten med EU. Vad han syftade på var att det kunde resultera i att man skulle kunna utsättas för liknande åtgärder som Ukraina med uttalandet "Energileveranser är viktiga vid vinterns antågande. Jag hoppas att ni inte kommer frysa". Om ni kommer ihåg så var det samma man som uttalande sig i Januari i år rörande sjösättningen av en ny robotubåt på Twitter med kommentaren ”Skaka borgare! Ni är färdiga!”.
Dock är detta kring gasleveranserna enbart en del i den uppblossade konflikten mellan Moldavien och Ryssland rörande dess närmande mot EU. Öster om floden Dnestr finns utbrytarrepubliken Transnistrien. Detta område består i huvudsak av en slavisk majoritet (Ukrainare och Ryssar). Ryssland har haft militär trupp där sedan 1991. Vid samma statsbesök uttalade sig även Dimitry Rogozin kring det området. Han sade att "Moldavien kommer förlora Transnistrien om man fortsätter att närma sig den Europeiska unionen". Likväl hotade man med att införa handelsbegränsningar mellan Ryssland och Moldavien om man valde att fortsätta på en inslagna vägen mot ett frihandelsavtal med EU.
Att beakta med Moldavien är att Ryssland har militär trupp i utbrytarrepubliken Transnistrien. Styrkan utgörs av en styrka på cirka 1,200 man i en fredsbevarande styrka och ungefär lika stor mängd trupp för bevakning av vapen- och ammunitionsförråd i området, den totala numerären uppges vara cirka 2,500 soldater med tillhörande utrustning i området.
Utnyttjar en vice Premiärminister en sådan retorik mot en annan suverän nation är det läge att börja dra öronen åt sig. Oaktat om han inte tänkte sig för eller menade det så visar detta tydligt på vad Ryssland är beredd att genomföra och hur man är beredd att behandla andra suveräna nationer. En liknelse är den försupne Boris Jeltsin ingen tog han riktigt på allvar men man var tvungen att förhålla sig seriöst till han för han hade koderna till kärnvapnen. Nu börjar en stor del av de viktigare beslutsfattarna i den styrande "trojkan" i Ryssland uppvisa ett mer och mer aggressivt förhållningssätt till omvärlden, då är det även dags att Västvärlden börjar reagera.
Ukraina.Återigen likt Moldavien så har Ukraina för avsikt att underteckna frihandelsavtal med EU i November 2013. Konflikten som uppstod i Augusti kräver inga djupare beskrivningar dels har media belyst den dels finns ett långt inlägg kring det här på bloggen.
Vad som skett sedan konflikten är att i slutet av Augusti, meddelade Ukraina att man vill komma fram till en lösning med dess handel till och från Ryssland. Det man har förslagit från Ukrainsk sida är att man skall utveckla ett separat avtal som bygger på principerna från världshandelsorganisationen (WTO). Dock så påtalade man i samma andetag att Ukrainas strävan att få igenom sitt frihandelsavtal med EU kommer fortsätta så att detta kan undertecknas i November 2013.
I början av September (130903) så uppmanade Ukrainas President sitt parlament att driva på utvecklingen kring de nödvändiga lagar, förordningar o dyl som krävs för att uppnå den status som EU ställer på Ukraina för att få kunna ingå ett frihandelsavtal med dem.
Återigen har Ryssland påtalat för Ukraina att man kan få billigare gas om man väljer att gå med i den Rysk ledda tullunionen. Något som President Viktor Yanukovich ansåg var "förnedrande" att under sådana premisser gå med på.
Den stora "klon" i hela frihandelsavtalet är dock President Viktor Yanukovich fängslade politiska rival och Ukrainas f d Premiärminister Yulia Tymoshenko. EU ställer som krav på Ukraina att hon skall friges något som Yanukovich säger att han ej har befogenhet att genomföra, men gör anspelningar om en möjlig lagförändring som skulle kunna möjliggöra detta.
Friger inte President Viktor Yanukovich, Tymoshenko så kommer bedömt inte EU underteckna något frihandelsavtal med Ukraina. Yanukovich vet även att Tymoshenko är en säker rival som kan få bort han från makten vid President valen 2015 i Ukraina. Därav är det delsfrihandelsavtalet med EU som står på spel dels hans fortsatta position som President i Ukraina.
 |
| Bild 2. Ungefärlig språklig fördeling i Ukraina. |
Utöver det synliga som sker avseende handelskonflikten så finns det indikationer på att Ryssland försöker påverka de Rysstalande regionerna i Ukraina d v s dess östra och södra delar samt Krimhalvöntill att opponera mot det tänkta frihandelsavtalet med EU. Likväl så försöker det Ukrainska kommunistpartiet att genomföra en namninsamling där man försöker nå upp till 4 miljoner undertecknade för att möjliggöra en folkomröstning (3 miljoner undertecknade är kravet) kring frihandelsavtalet.
Att konflikten mellan Ukraina och Ryssland kommer eskalera under hösten kring delsEU frihandelsavtal dels tullunionen är mycket troligt. Men precis som många poängterar så kan mycket väl President Viktor Yanukovich eget agerande kring Tymoshenko spela Ryssland i händerna. Att EU kommer vika på denna fråga är föga troligt dels så kommer de tappa allt förtroendekapital kring begreppet "Rule of law" dels skulle det spela Ryssland rätt i händerna att kunna utnyttja då frågor kring mänskliga rättigheter kommer upp.
En annan faktor som man måste fråga sig är, kommer den Ukrainska industrin med dess ”oligarker" ställa upp på frihandelsavtalet, det är de facto dessa som kommer förlora pengar på att Ryssland mer eller mindre stänger sin gräns. För att EU kommer kunna täcka det export glapp som uppstår av Ukrainska varor på ett sådant agerande är inte troligt, så att Ryssland kommer mobilisera dessa i sin kampanj under hösten för att spoliera frihandelsavtalet är mycket troligt.
Georgien.Likt de tidigare länderna strävar man efter att underteckna ett frihandelsavtal med EU i november 2013. Dock så strävar även Georgien efter ett NATO medlemskap, något som Ryssland kraftigt opponerar sig mot.
Premiärminister Bidzina Ivanishvili gjorde i början av September ett uttalande kring den Euroasiska unionen att den mycket väl skulle kunna vara något för Georgien om den låg i dess strategiska intresse. Detta uttalande kom att utlösa en storm av protester i Georgien som efter kriget 2008 mot Ryssland inte har goda förbindelser med dem samt inte ser med blida ögon på Ryssland dels på grund av kriget 2008 delspå grund av behandlingen av dem under Sovjettiden.
Ett exempel på hur man ser på dels Ryssland delsSovjettiden är förstörelsen av Stalin monument i Georgien. Bara under 2013 har tre stycken monument förstörts. Något som rapporteras i Ryssland och definitivt kan tänkas utnyttjas mot Georgien likt flytten av krigsmonumentet i Estland som orsakade delskravaller dels bedömt en elektronisk attack mot Estland pga flytten av statyn.
Att trycket på Georgien att dels gå med i tullunionen dels den Euroasiska unionen kommer öka är tydligt detta främst pga Armeniens deltagande i tullunionen. I och med att Armenien är avskuren från Ryssland så fyller tullunionen föga effekt m h t att de två enda transportmedlen som kan utnyttjas just nu är flyg och fartyg.
Här skall dock beaktas att relationerna mellan Ryssland och Georgien är mycket frostiga och att man skall kunna underkuva Georgien med hot o dyl liknade det t ex Moldavien har fått höra den senaste veckan är föga troligt. Ryssland har så sett inget effektivt vapen mot Georgien.
Att Georgien strävar efter att blidka de västliga samarbetsorganisationerna EU och NATO är tydligt man har genomfört en lång rad reformer för att uppnå de västliga kraven. Dock så har de en lång väg kvar att vandra fortfarande inom politiken samt hos befolkningen innan främst dessa västliga värderingar även tillämpas.
Det finns även en begynnande och mycket oroväckande utveckling i Georgien. Nationalistiska tongångar och "äldre" moraliska värderingar har fått ett starkt fotfäste under de senaste åren, främst för att den Georgiska befolkningen har fått en lägre rädsla för statsmakten. Detta har gett Georgiens ortodoxa kyrka en ökad möjlighet att utöva politisk makt. Ett exempel på detta är när prästerskapet mobiliserade människor mot en HBQT demonstration för dessas rättigheter detta kom att sluta i ett upplopp .
Likväl blossade det upp på den Georgiska landsbygden en konflikt rörande upprättandet av en minaret vid en moské. Där de lokalt styrande hävdade att importen av byggnadsmaterial samt dess upprättande var illegalt. Detta kom att leda till demonstrationer från dels muslimerna dels konservativa ortodoxa grupperingar. De styrande kom inte att ingripa på något sätt varvid Patriarken för den Georgisk Ortodoxa kyrkan Ilia II kom att genomföra förhandlingar för att lugna stämningarna och tongångarna med vilket han lyckades. Vad som är intressant är då att Patriarken går in och löser en konflikt som definitivt statsmakten bör ha löst, samt att därmed har kyrkan fått en politisk maktfaktor.
Således likt Ukraina kan det vara så att Georgien trots stora försök, att nå upp till de krav som EU ställer på dem för att ingå ett frihandelsavtal gör självmål och spelar i slutändan kanske Ryssland i händerna. Dock är det inte troligt att man i närtid skulle gå med i varken tullunionen eller den Euroasiska unionen främst pga de "frostiga" relationerna som råder sedan 2008 års krig mellan Ryssland och Georgien. Den avgörande punkten är här snarare hur utvecklingen mot ett NATO medlemskap går för Georgien. Där kommer Ryssland bedömt inte ge vika och med Medvedev uttalande från 2011 att man genom kriget 2008 hejdade en NATO expansion i området i minnet så bör man inte förvånas om det kan bli hårda åtgärder mot Georgien från Ryskt håll när man börjar närma sig ett medlemskap.
Sammanfattning
Således det vi kan se är att alla tre nationer har en stark strävan att inlemma sig själv i den västliga sfären. För dem handlar det mångt och mycket om att skapa sig en säkerhet mot Ryssland. Därmed inte sagt att de inte skulle kunna ansluta sig till Rysslands inviter med tullunion och den Euroasiska unionen. Ensam är inte stark i det här fallet, men strävan för dem är EU, men uppnår man inte det skulle jag inte bli förvånad om man väljer Rysslands alternativet främst för att inte ekonomiskt hamna i kölvattnet.
Dock så kan vi även se att man har problem till att leva upp till de krav som ställs på dem då främst avseende vad vi i väst anser är sunda värderingar. Detta kan bli en "show stopper" för dem. Att EU kan tänkas ta bort några av kraven kan vara troligt men de stora och viktiga t ex "Rule of law" är bedömt inget man kommer vika sig på. Då infinner sig frågan kan man lyckas ro iland detta innan November med en extern part dvs Ryssland som påverkar från sidan att så ej skall bli fallet?
Ur en Rysk synvinkel skulle bedömt ett inlemmande i den västliga sfären innebära att man försvagas markant dels på det ekonomiska planet. Dels ur deras synvinkel så skulle dess säkerhetssituation även försämras. Dock en faktor som man definitivt måste ta i beaktande är att denna aggressiva utrikespolitik kan mycket väl göra att man även förlorar "slaget". Under sommaren har det uppkommit indikationer på att Ryssland genomför subversiv verksamhet främst i Ukraina för att erhålla en bättre position, vilket kan tyda på att man utnyttjar sin underrättelsetjänst fullt ut för att försvåra en anslutning till den västliga sfären.
Ur en Europeisk synvinkel om Ryssland lyckas med denna aggressiv utrikespolitik att lemma in länderna i sin "fålla". Så kommer bedömt västvärlden bli försvagad och Ryssland har fått vatten på kvarn för sin aggressiva utrikespolitik. Med försvagad menar jag här att Ryssland har fått börja återta Sovjetunionens forna satellitstater och därmed successivt börjat återskapa sin buffertzon. Detta innebär inte att jag tycker att t ex EU skall ge vika på frågor som ”Rule of law” utan jag höjer snarare ett varnande finger att det här kan bli en förlust affär hur vi än vrider och vänder på det. Men EU bör utnyttja sina resurser under de närmsta månaderna i en större omfattning för att försöka påverka dessa länder i en sundare riktning.
Den stora frågan som uppstår är EU beredd att ta denna ”konflikt” med Ryssland rörande frihandelsavtalet och har man styrkan för det? Ser man till den ekonomiska utvecklingen inom EU just nu så är det en ekonomisk kris som fortgår. Arbetslösheten framförallt bland unga inom EU är hög, varav det är främst de nordiska länderna som klarat sig bäst. Detta ger i retur att befolkningen inom EU nationerna bedömt har svårt att se hur en ”konflikt” med Ryssland rörande dessa stater skall hjälpa dem till en bättre tillvaro, därav kan EU sakna den folkliga förankring som krävs för att driva en hård linje mot Ryssland.
Likväl tar inte EU ”konflikten” så kommer bedömt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) få sig en ordentlig törn och EU förtroendekapital i sådana frågor kommer falla oerhört. Varav EU ej kommer ses som en trovärdig spelare på den internationella arenan i dessa frågor. Likväl kommer nog situationen uppstå inom EU om det är värt att fortsätta med en östlig expansion av unionen. Detta ger också som en del att Sveriges situation försämras i och med att vi bygger upp en stor del av vår säkerhetspolitik kring just EU och därav blir detta en avgörande fråga för Sverige i slutändan och vår säkerhetspolitiska situation.
Vad man i Sverige måste börja reflektera över är att man verkar vara beredd att gå mycket långt i Ryssland för att driva igenom sin vilja nu, det är inte det svaga Ryssland som man såg under 90-talet. Utan dess förmåga och vilja har ökat markant under hela 00-talet för att verkligen bli en faktor nu under 10-talet. Om man då som grannland till en sådan makt tror sig kunna klara sig undan tror man fel, speciellt om man ej har de säkerhetspolitiska instrumenten som krävs för att hävda sig.
Vad detta kan innebär för Sverige och Finland med ett ökat nordiskt samarbete samt ett tydligare närmande mot NATO kan man enbart sia om. Men utifrån hur Ryssland agerat mot sina grannländer i en sådan egentligen ur vår horisont trivial fråga som ett frihandelsavtal bör höja ett varnande finger inom den svenska säkerhetspolitiska strukturen. Hur Ryssland kan tänkas agera mot oss i händelse av ett än tydligare närmande mot NATO. Dock så behöver det enbart inte vara en sådan fråga de kan tänkas utnyttja påtryckningar mot endera land. Således har vi inte de säkerhetspolitiska instrumenten att kunna värja oss, där en välfungerande och väl avvägd Försvarsmakt utgör en hörnsten är vi sårbara.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
The Baltimore Sun 1,
Natural Gas Europe 1
NATO 1
EU 1
The Economist 1
BBC 1
YLE 1
Spiegel Online 1
Globalsecurity 1
EU Observer 1
Syrien och den psykologiska krigföringen
Storpolitiken kring användningen av dödliga kemiska substanser börjar ta en tydligare form efter hand. Tolv länder i G20 har uttalat sig, EU:s utrikeschef Cathrine Ashton gjorde ett uttalande med alla EU-länderna i ryggen om att Assadregimen var ansvarig för attacken och Ryssland slingrar sig som väntat i frågan.
På hemmaplan ser president Obama ut att få representanthuset emot sig, men troligen senaten med sig – ungefär som jag skrev i inlägget Med svarta pjäser i Syrien. På måndag kommer presidenten genomföra sex TV-framträdanden och på tisdag kväll talar han till det amerikanska folket. Det pekar på att det kommer att komma en attack, så fort senaten genomfört sin omröstning – amerikansk modus operandi säger att ledamöterna i representanthuset då kommer att känna sig tvungna att stödja sin överbefälhavare i efterhand.
Tentativt talar vi då om en insats i mitten av veckan, ett par dagar före inspektörerna väntas lämna sin rapport till FN. Den svenska linjen är att vi vill avvakta denna rapport och ett eventuellt FN-mandat, även om statsministern uttryckte förståelse för den amerikanska linjen. Ju närmare tidpunkten för eventuella robot- och flygattacker ligger rapportens överlämnande, desto mindre borde den förståelsen vara.
Jag använde termen ”kemiska substanser” för det finns ett par omständigheter som fortfarande gnager när det gäller sarinteorin. Till att börja med är det tiden som de certifierade labben anser sig behöva för att utvärdera de tagna proverna, som dessutom tagits av inspektörerna på plats. Tidigt kom uppgifter ut om att det skulle ha varit Sarin och så har det fortsatt, vilket verkar vara härlett ur det obestridliga faktum att Syrien förfogar över Sarin i stora mängder. Det kan naturligtvis också vara kompletterat med signal- och bildunderrättelser, men att så snabbt få ut provmaterial från Syrien i en process som inte kan kallas för kontrollerad och analysera resultaten på mindre än hälften av tiden är inte 100 %-igt övertygande.
En annan faktor är den omvittnade lukten som det talats om från överlevande människor på plats. Här från The Guardian, The Telegraph och Syria Direct. Nu kan ju det varit blandade stridsmedel/ämnen som gjorde detta, men eftersom Sarin är ett luktlöst ämne är det intressanta observationer tillsammans med dem som talar om att människor blivit medvetslösa några timmar och sedan vaknat. På samma sätt finns det uppgifter om ett svagt gulgrönt moln, medan Sarin är färglöst.
Varför är det då så viktigt att veta exakt vad det var? Som jag ser är det tre skäl. Om vi inte vet vad det var med säkerhet, så blir det svårt att slå fast vilka vapen som dödade människorna i Ghouta. Och om det skulle vara nya slags stridsmedel, så är det lämpligt att kunna utveckla skyddsmetoder – för det går ju inte utesluta att våra soldater möter något sådant här i framtiden. Till sist är det väldigt viktigt för manöverutrymmet alla får framöver.
Om det är Sarin, vilket en hel del trots allt talar för, och denna då med rimlig säkerhet är levererad av regimens styrkor, då blir manöverutrymmet större för väst och arabstaterna. På motsvarande sätt blir utrymmet mindre för Iran och Ryssland att stödja regimen. Det kommer alltså att starkt forma skeendet framöver.
……………….
Det fruktansvärda dödandet av människor den 21/8 visar på svårigheterna i dagens upplysta värld att få fram vad som hänt. Alla sidor försöker politisera den information som finns och ren desinformation förekommer för att få övertaget i den pågående kampen över våra sinnen, och i förlängningen vårt beteende.
Förenklat kan man säga att rebellsidan startade bäst lokalt. Berättelsen runt världen blev en populär folklig revolt till följd av regimens brutala attacker mot fridfulla demonstranter – och så var det definitivt i mångt och mycket. Men någon David mot Goliat har det inte varit. Oppostionsassocierade Syrin Observatory for Human Rights rapporterade i förra veckan enligt Huffington Post följande siffror avseende döda i konflikten:
40,146 civila varav närmare 10,000 kvinnor och barn
21,850 rebeller
27,654 armésoldater
17,824 milissoldater
171 Hizbollah
Det innebär att regeringssidan haft mer än dubbelt så stora förluster som rebellerna – civila räknas inte in jämförelsen. Nu kan ju det finnas ett visst intresse i att framställa regimens förluster som större än de är, men min poäng är att parterna inte är så ojämna militärt som vi har trott. Det är metoderna och verktygen som skiljer.
På samma sätt förhåller det sig med regimens psykologiska krigföring som gått ut på att porträttera kampen som ett krig mot terrorister, varav en hel del utländska. Denna bild har haft stor genomslag över tiden med tanke på den avvaktan som många människor uppvisar i väst numera. I argumentationen förstår vi även att denna bild ätit sig in i den högsta beslutsfattningen, för det är ändlöst hänvisande till en kalibrerad attack, så att inte extremister kan ta över landet.
Jag håller det som otroligt att utländska jihadister kan ta över Syrien. Landet har varit en sekulär, socialistisk republik i ett halv sekel och det finns fortfarande en hyggligt stark nationell identitet. Min bedömning är att vi vid en rebellseger skulle få se något liknande som i västra Irak under 2006-2008, det vill säga att man kastar ut Al Qaida (m.fl) med våld. Däremot är den syriska filialen av Muslimska Brödraskapet betydligt mindre liberal än sin egyptiska motsvarighet, så Syrien skulle antagligen inte förbli en sekulär stat.
Det är i denna röra som regeringen i visst samråd med oppositionen ska utforma den svenska politiken i frågan. Därför är det viktigt vid sådana här tillfällen att den kan ta stöd av en underrättelsetjänst, däribland FRA, för att med högsta grad av självständighet komma fram till något som inte visar sig komma ur något felaktigt. Med tanke på Sveriges påtecknande av EU:s deklarationer om den syriska regimens skuld, så verkar inte MUST, FOI eller FRA ha anmält någon avvikande mening om vem som bar ansvaret för massakern i Damaskus.
Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd
Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.
Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.
Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta
Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.
Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.
Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.
I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.
Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.
Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta
Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.
En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.
Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.
Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.
Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).
Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta
En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.
Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.
Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta
Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.
Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.
Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.
I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med "Långtbortistandoktrinen" som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?
I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?
Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.
Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.
I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.
Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.
Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.
Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta
Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.
Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.
Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.
I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.
Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.
Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta
Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.
En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.
Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.
 |
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.
Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).
%22%7D%5D){kind=link}
Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta
En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.
Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.
Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta
Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.
Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.
 |
| Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad |
Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.
I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med "Långtbortistandoktrinen" som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?
 |
| Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats |
I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?
Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.
 |
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.
I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.
Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.
Intern skönmålning och uteblivna övningar
Försvarsmakten publicerade i onsdags en artikel på webbsidan där det fortsatta arbetet efter delårsrapporten skulle beskrivas. Tyvärr verkar det inte bättre än att Försvarsmakten likt regeringen målar upp en bild av verksamheten som möjligen inte delas av alla längst ut i organisationen.
Reformen av Försvarsmakten löper i stort enligt plan, med ett bättre verksamhetsresultat än motsvarande period förra året. Det finns dock ett antal faktorer som påverkar omställningen till den nya insatsorganisationen, IO14.
För det första måste man bena ut vad som i sammanhanget avses med "reformen", men allt tyder på att det är uppsättandet av IO14 som avses. Man bör även bena ut vad "enligt plan" innebär.
Tidigare har man sagt att IO14 skulle vara intagen 2019, men allt tyder på att klartecken inte kommer att kunna lämnas tidigast 2023 medan andra bedömare hävdar att den aldrig kommer att kunna intas. Anledningen är givetvis ekonomi och rekrytering.
För att kunna ge klartecken i guld till regeringen så bör en insatsorganisation var bemannad och utrustad på rätt sätt och i rätt omfattning. Ett annat krav borde rimligen vara att den också är övad, men låt oss för en stund bortse från denna lilla parentes.
Vi vet alla att rekryteringen haltar betänkligt, i synnerhet rörande GSS/T. Till detta ska läggas alla de allt för tidiga avhoppen från GSS/K samt alla tjänstledigheter för studier som det ansöks om, och som Försvarsmakten inte kan neka till. Det är ett hinder av flera för att kunna sätta upp och bemanna IO14. Som vi nu vet har man även aviserat reduceringar på 500 miljoner kronor vilket skulle innebära att 15% av officerare och civilanställda ska plockas bort från en redan mycket anorektisk organisation. Det kommer garanterat att omfatta nyckelpersonal som är viktig för att kunna utbilda ny personal.
Ett annat hinder är materielförsörjningen. Härom veckan när det var tal om att hela Marinen skulle läggas ner, vilket senare förklarades med att omsättningen av nya fartyg skjuts på framtiden. D.v.s ännu ett bakslag. Det ofinansierade materielberget uppgår nu till enorma summor. Det talas om 30-50 miljarder beroende på hur man räknar.
Bara detta talar mot att reformen löper enligt plan.
Lägg sedan till en kraftfullt reducerad ambitionsnivå rörande övningar under innevarande budgetår. Vi gasade under våren, nu är det således dags att bromsa igen.
– För att förbättra balansen mellan verksamhet, personal och ekonomi minskas kostnaderna för förbandsverksamheten med cirka 160 miljoner för återstående del av året och resterande reduceringar tas på Försvarsmaktens centrala verksamhet, säger Bengt Svensson.
För övningsverksamheten innebär det att marinövningarna Northern Coast och SWENEX genomförs, men minskas i omfattning. Planerad utveckling av förmågan att uppträda i sammansatta förband förskjuts mot 2014.
En brigadstridsledningsövning ställs in medan markstridsövningarna Höstlöv och Joint Challenge genomförs om än förkortade och med färre förband. Uppbyggnaden av den nationella stridsgruppen fortsätter, medan förmågan i brigad påverkas och förskjuts mot 2014 och 2015.
Flygövningen Arctic Challenge Exercise genomförs men reduceras och totalt sett sker ett mindre flygtidsuttag på JAS 39, helikoptrar, skolflygplan och transportflyg. Förmågeuppbyggnaden för bland annat basbataljonerna förskjuts mot 2014.
Hemvärnets övningar genomförs men ambitionen reduceras.
För logistik- och ledningsförband sker minskad verksamhet som en följd av reduceringar inom övningsverksamheten.
Som vi ser är det inga små reduceringar i förmågeuppbyggnaden vi kan utläsa. Oroväckande med detta är att vi således skjuter detta på framtiden och att förmågan rörande kvalificerad väpnad tar längre tid att uppnå. Som vi ser förskjuts många delar till 2014. Då ska man vara väldigt medveten om att 2014 redan nu ser ut att bli et mycket svårt år rent ekonomiskt, svårare än 2013. ÖB varnade tidigare för att ekonomin bortom 2015 inte är i balans mätt mot verksamhetens behov. Det ser onekligen ut som att 2015 inträffade redan 2014, och att framtiden ser ännu värre ut. Trots detta säger generalmajor Bengt Svensson.
– Jag bedömer att de viktigaste förbandsmålsättningarna nås under 2013 och att det som utgår i år i huvudsak ska kunna inplaneras under 2014 och 2015.
Med risk för att erhålla ytterligare en stämpel som svartmålare så påstår jag att reformen av Försvarsmakten haltar rejält, och det beror på rekryteringsproblematiken och ekonomin. Viss del av rekryteringsproblematiken kan även den härledas till ekonomi då högre löner givetvis skulle öka attraktionskraften. Att ekonomin haltar ska inte Försvarsmakten belastas för, även om man bör kunna se över det faktiska behovet av vissa förband så som exempelvis ROL, numerär och storlek på diverse staber etc.
Men huvuddelen av problemet ligger som bekant på regeringen och ingen annan. Det går inte att hålla en Försvarsmakt på svältkost hur länge som helst. Men så länge Försvarsmakten redovisar att allt går enligt plan, så kommer definitivt inget att hända. Låt oss hoppas att man är tydligare i kommunikationen med departementet än vad man är i artikeln.
I samma ämne: Försvar & Säkerhet, Wiseman
Inspirerande officerare
Den 26 september 1983 var kanske den mörkaste dagen i världshistorien.
Det räcker med en hastig blick på Wiseman och Krigsvetenskapsakademins blogg för att bli deprimerad. Var ska man hämta kraft för att fortsätta verka för svenskt försvar och varför går denna blogg nu in på sitt femte år?
Först och främst skulle jag vilja tacka alla inom Försvarsmakten som trots nedskärningar och nu även minskad övningsverksamhet fortsätter bemanna landets största försäkringsbolag. Ni alla och särskilt några specifika officerare - några avlidna, några högst levande - är min främsta drivkraft. Men man kan även inspireras av utländska officerare och två jag särskilt skulle vilja nämna är den i dagarna högaktuelle Stanislav Petrov, se klippet ovan, och Robert Campbell. Petrovs sunda förnuft kan sägas ha avgjort världens öde den 26 september 1983, alltså snart exakt 30 år sedan. Paradoxalt nog kan man även inspireras av den mer rigida hållning som Robert Campbell uppvisade - snacka om att hålla vad man lovat.
Imorgon är det fyra år sedan denna blogg sjösattes. Inläggen får i regel få kommentarer men antalet träffar är nu snart 750,000 och visar väl att den fyller en funktion. Skulle jag önska mig något på "födelsedagen" skulle det vara några ord från dig som läser dessa rader. Jag undrar, har du haft någon nytta av bloggen, ett särskilt minne av den?
Det räcker med en hastig blick på Wiseman och Krigsvetenskapsakademins blogg för att bli deprimerad. Var ska man hämta kraft för att fortsätta verka för svenskt försvar och varför går denna blogg nu in på sitt femte år?
Först och främst skulle jag vilja tacka alla inom Försvarsmakten som trots nedskärningar och nu även minskad övningsverksamhet fortsätter bemanna landets största försäkringsbolag. Ni alla och särskilt några specifika officerare - några avlidna, några högst levande - är min främsta drivkraft. Men man kan även inspireras av utländska officerare och två jag särskilt skulle vilja nämna är den i dagarna högaktuelle Stanislav Petrov, se klippet ovan, och Robert Campbell. Petrovs sunda förnuft kan sägas ha avgjort världens öde den 26 september 1983, alltså snart exakt 30 år sedan. Paradoxalt nog kan man även inspireras av den mer rigida hållning som Robert Campbell uppvisade - snacka om att hålla vad man lovat.
Imorgon är det fyra år sedan denna blogg sjösattes. Inläggen får i regel få kommentarer men antalet träffar är nu snart 750,000 och visar väl att den fyller en funktion. Skulle jag önska mig något på "födelsedagen" skulle det vara några ord från dig som läser dessa rader. Jag undrar, har du haft någon nytta av bloggen, ett särskilt minne av den?
Allt går i stort sett enligt plan, vad annars?
Jag vill starkt rekommendera Johan Wiktorins blogginlägg på Försvar och Säkerhet om hur Försvarsmakten rapporterar att allt går närmast enligt plan. Eller gör det?
Nedanstående blir därför bara ett litet tillägg till Johans mycket bra inlägg.
I somras lanserades inom Försvarsmakten ett utökat sparpaket, vilket nu innebär minskad ambition inom en rad områden, bl a minskad flygtid, minskat antal övningar och neddraget deltagande i vissa internationella övningar. Redan innan semestern hade dock det första sparpaketet lanserats.
Retoriken att allt går i stort sett enligt plan är förvånande sett till resultatet, men däremot inte förvånande i enlighet med dagens samhällstrend att det är viktigare att framstå som effektiv än att vara det. De neddragningar som nu genomförs om inte ens 1 % kan framstå som minimala. Den som framhåller det på det viset har dock föga inblick i hur Försvarsmaktens budget fungerar. När ett budgetår väl är påbörjat finns det mycket ringa möjlighet att spara in pengar på andra områden än de små rörliga kostnaderna i form av just övningar och här blir nu de negativa effekterna omfattande. I år är det just också inom förbandsproduktionen som budgeten visat sig vara tjock. Trots de positiva tongångarna på hemsidan signaleras det från vissa förband att höstens inställda övningar kommer att innebära att man inte heller 2014 kommer att kunna delta i övningar, men då för att den under 2013 inställda verksamheten innebär att man helt enkelt inte har nått rätt färdighetsnivå på förbandet för att det ska vara meningsfullt.
År 2012 var ett katastrofår för Försvarsmakten då införandet av det nya datasystemet PRIO inom logistikhanteringen skapade ett stort kaos, vilket man kan utläsa av produktionssiffrorarna i Försvarsmaktens årsredovisning. Här kommer det att bli ytterst intressant att jämföra 2012 och 2013 avseende exempelvis körmil för stridsfordon, sjötid och flygtid.
Som Johan skriver i sitt blogginlägg så går alla målsättningar och ambitioner nedåt medan vi i Sveriges närområde har den starkaste militära aktiviteten på över 20 år. Det går helt enkelt inte i takt.
"Detta sker mot bakgrund av en övningsverksamhet i vårt närområde som är mer omfattande än på två decennier. Då väljer statsmakterna att skicka en säkerhetspolitisk signal, där vi kryper tillbaka i ambitionen jämfört med tidigare utfästelser."
SvD, SR Blekinge, SR Norrbotten
Nedanstående blir därför bara ett litet tillägg till Johans mycket bra inlägg.
I somras lanserades inom Försvarsmakten ett utökat sparpaket, vilket nu innebär minskad ambition inom en rad områden, bl a minskad flygtid, minskat antal övningar och neddraget deltagande i vissa internationella övningar. Redan innan semestern hade dock det första sparpaketet lanserats.
Retoriken att allt går i stort sett enligt plan är förvånande sett till resultatet, men däremot inte förvånande i enlighet med dagens samhällstrend att det är viktigare att framstå som effektiv än att vara det. De neddragningar som nu genomförs om inte ens 1 % kan framstå som minimala. Den som framhåller det på det viset har dock föga inblick i hur Försvarsmaktens budget fungerar. När ett budgetår väl är påbörjat finns det mycket ringa möjlighet att spara in pengar på andra områden än de små rörliga kostnaderna i form av just övningar och här blir nu de negativa effekterna omfattande. I år är det just också inom förbandsproduktionen som budgeten visat sig vara tjock. Trots de positiva tongångarna på hemsidan signaleras det från vissa förband att höstens inställda övningar kommer att innebära att man inte heller 2014 kommer att kunna delta i övningar, men då för att den under 2013 inställda verksamheten innebär att man helt enkelt inte har nått rätt färdighetsnivå på förbandet för att det ska vara meningsfullt.
År 2012 var ett katastrofår för Försvarsmakten då införandet av det nya datasystemet PRIO inom logistikhanteringen skapade ett stort kaos, vilket man kan utläsa av produktionssiffrorarna i Försvarsmaktens årsredovisning. Här kommer det att bli ytterst intressant att jämföra 2012 och 2013 avseende exempelvis körmil för stridsfordon, sjötid och flygtid.
Som Johan skriver i sitt blogginlägg så går alla målsättningar och ambitioner nedåt medan vi i Sveriges närområde har den starkaste militära aktiviteten på över 20 år. Det går helt enkelt inte i takt.
"Detta sker mot bakgrund av en övningsverksamhet i vårt närområde som är mer omfattande än på två decennier. Då väljer statsmakterna att skicka en säkerhetspolitisk signal, där vi kryper tillbaka i ambitionen jämfört med tidigare utfästelser."
SvD, SR Blekinge, SR Norrbotten
Styling istället för ett bättre försvar?
Igår lanserade Försvarsmakten en nyhet som på Twitter paketerades som att reformen går i stort enligt plan.
Det är inte utan att det går att ställa sig frågan: ”Vad nu?”
Läser vi vidare i Försvarsmaktens artikel visar det sig att snart sagt alla övningar av betydelse under hösten reduceras, eller vad sägs om följande:
Marinövningarna Northern Coast och SWENEX minskas i omfattning.
Planerad utveckling av förmågan att uppträda i sammansatta förband förskjuts mot 2014.
En brigadstridsledningsövning ställs in.
Markstridsövningarna Höstlöv och Joint Challenge genomförs förkortade och med färre förband.
Förmågan i brigad förskjuts mot 2014 och 2015.
Flygövningen Arctic Challenge Exercise reduceras.
Mindre flygtidsuttag på JAS 39, helikoptrar, skolflygplan och transportflyg.
Förmågeuppbyggnaden för bland annat basbataljonerna förskjuts mot 2014.
Hemvärnets övningar genomförs med reducerad ambition.
För logistik- och ledningsförband blir det minskad verksamhet till följd av reducerad övningsverksamhet.
Detta sker mot bakgrund av en övningsverksamhet i vårt närområde som är mer omfattande än på två decennier. Då väljer statsmakterna att skicka en säkerhetspolitisk signal, där vi kryper tillbaka i ambitionen jämfört med tidigare utfästelser. Det innebär också att förmågan är långt ifrån tillräcklig med halvfulla förband som inte har övat tillsammans med andra truppslag, än mindre med de andra försvarsgrenarna.
Det finns fler exempel på hur svårt det är att få ihop dessa ständiga försäkringar att allt är väl med Planen. Försvarsmakten har anmält att uppfyllandet av organisationen går långsammare än beräknat med utsagor som 2023 för måluppfyllnad. Materielbehovet utöver det som planerats in i den 10-åriga rullande Materielplanen angavs i våras som 50 Mdr SEK, men bantades till 30 Mdr SEK med hänvisning till att systemet inte skulle klara av att upparbeta alla dessa brister. Likväl fortsätter myndigheten att hävda att allt är väl till och med 2014. Då inställer sig frågan:
Hur kan det enorma underskottet i materiel uppstå på så kort tid, om inga obalanser finns förrän 2015?
Det allvarliga i Försvarsmaktens styling är att det bakbinder våra försvarspolitiker, i synnerhet vår försvarsminister. Hur ska hon kunna argumentera med sina kollegor i regeringen, när det går i stort enligt plan?
Som jämförelse kan vi titta in i det första budgetunderlaget Försvarsmakten lämnade in 2010 efter propositionen om det nya försvaret gick igenom året före. Jag rekommenderar sidorna 20-22 som visar målen för 2011 och inriktningen för 2012-2013. Här första stycket för arméförbanden som exempel:
”Arméförbanden kan leda och genomföra strid i stridsgrupper på brigad-, bataljons- och kompaninivå. Förmågan upprätthålls genom återkommande förbands- och stabsövningar samt funktionsträning. Arméförbanden är tränade och samövade för att kunna uppträda i system av system med alla förband och funktioner ur markstridskrafterna och delar ur luft och sjöstridskrafterna. Förbanden är i första hand utformade för väpnad strid mot en konventionellt uppträdande motståndare men kan även strida mot motståndare som nyttjar irreguljär krigföring.”
Enligt plan går det i stort, sa Bull.
Sov Obama i Pattons rum i Stockholm?
Klipp som jämför den berömda Pattonfilmen med verklighetens Patton.
Inatt har president Barack Obama sovit på Grand Hotel i Stockholm. Svensk press har missat en historisk aspekt av detta. Förra gången Stockholm hade ett så stort amerikanskt besök så sov gästen på samma hotell, kanske till och med i samma VIP-rum?
Förra gången är nu så gott som bortglömd verkar det som, det var då general Patton 1945 var på besök i stan. Jag har intervjuat en av de svenska officerare som då pratade med Patton och samlat på mig allt jag kunnat om besöket, som jag redovisat i Tyskar och allierade i Sverige.
Till saken hör att Obama vid flera tillfällen stolt påpekat att hans morfar marscherade med Patton. Kanske någon nu skulle kunna berätta för presidenten att han just bott på Pattons hotell?
P.S. En till amerikansk president har besökt Sverige, George W. Bush, men han besökte inte Stockholm. Några amerikanska vicepresidenter har dock besökt Stockholm, men de slår inte riktigt general Patton. D.S.
Inatt har president Barack Obama sovit på Grand Hotel i Stockholm. Svensk press har missat en historisk aspekt av detta. Förra gången Stockholm hade ett så stort amerikanskt besök så sov gästen på samma hotell, kanske till och med i samma VIP-rum?
Förra gången är nu så gott som bortglömd verkar det som, det var då general Patton 1945 var på besök i stan. Jag har intervjuat en av de svenska officerare som då pratade med Patton och samlat på mig allt jag kunnat om besöket, som jag redovisat i Tyskar och allierade i Sverige.
Till saken hör att Obama vid flera tillfällen stolt påpekat att hans morfar marscherade med Patton. Kanske någon nu skulle kunna berätta för presidenten att han just bott på Pattons hotell?
P.S. En till amerikansk president har besökt Sverige, George W. Bush, men han besökte inte Stockholm. Några amerikanska vicepresidenter har dock besökt Stockholm, men de slår inte riktigt general Patton. D.S.
Bra attackvapen till Gripen i Sverige?
I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen"
@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013
Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med.
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning.
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot.
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:
@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013
Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: "Fortsatt om den icke-existerande arsenalen"
J.K Nilsson
Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)
På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en "utmaning" att verka med befintliga vapensystem.
Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.
Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.
Ett tydliggörande av den svenska "arsenalen" för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.
 |
| Robot 15 förevisad till JAS 39A |
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.
Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.
Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.
Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.
Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.
Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.
500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.
Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.
Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.
 |
| JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade |
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.
Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.
Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.
”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.
För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.
Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.
Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:
"Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare."
Ingen respekt för veteranmonumentet!
Veteranmonumentet "Restare" på Djurgården skulle blir en plats för reflektion och läkande av traumatiska upplevelser. I stället skändas platsen av allehanda arrangemang och skräp!
Minnesmonumentet ska hedra Sveriges alla veteraner som deltagit i fredsfrämjande insatser idag och i framtiden och ska användas för årliga ceremonier och veteraners samt anhörigas enskilda besök, både efter och inför en insats. Vid större ceremonier, statsceremonier eller motsvarande, kommer grupper på upp till cirka 2000 personer att delta, bland annat militär paradstyrka och musikkår samt veteraner med anhöriga. ...Vid minnesmonumentet kommer kransnedläggningar att göras och människor kommer att lämna blommor, ljus eller annat. Minnesmonumentet ska ge möjlighet till en stunds avskildhet för anhörigas minnestunder men dess utformning ska inte associeras med en gravplats.
Så stod det i riktlinjerna för vad monumentet skulle användas till, och vilka värden det ska stå för. Även om många från början var skeptiska så är platsen väl vald, och man vänjer sig vid utformningen som tidigare fått mycket kritik. Monumentet invigdes så sent som 29 maj i år vid firandet av veterandagen. Men redan nu skändas platsen av konserter, kravallstaket, baja-major, skräp och att plasten används som läktare och picknick-plats. Hur detta kan accepteras är helt obegripligt.
Titta på bilderna som publicerats här på fredsbaskrarnas webbplats, och se bilden i twitterinlägget här nedan. Tänk är in i scenariot att någon samlat kraft för att ta sig till platsen för en stund i enskildhet, för att minnas en stupad vän, för att få en stund i avskildhet, och när man denne person väl är framme möts av detta!
@Sverigesriksdag @fredsbaskrarna @lagersten det är dags att slå ner foten. Monumentet skall respekteras! #svfm pic.twitter.com/aLqh9xR6o6
— Filip Båverud (@FilipBaverud) September 4, 2013
Jag vet inte vem som äger frågan, men Försvarsmakten bör kommunicera med ansvariga och förklara att så här kan vi inte ha det i fortsättningen!
Det är mycket nu
Då har vi passerat in i en mycket intressant och spännande månad vad avser militär aktivitet i vårt närområde. Denna månad kommer bedömt vara en övertidsmånad för många analytiker och stridsledare inom Försvarsmakten på olika nivåer. Analysen bygger enbart på öppnakällor.
Analys
Allmänt.Under september månad kommer det genomföras ett antal stora övningar dels i Sverige dels i vårt angränsande närområde. För huvuddelen är det nog inte okända övningar heller NOCO'13, ACE'13, Dragon'13, Brilliant Arrow och Zapad'13 m fl genomförs alla under denna månad. Jag kommer kortfattat beskriva Dragon'13 och Brilliant Arrow i och med att Sverige ej har något truppbidrag där, därefter lite mer ingående Zapad'13 samt de två övningar som har svenskt truppbidrag NOCO'13 samt ACE'13.
Brilliant Arrowär en flygövning som genomförs i Norge inom ramen för NRF (NATO Response Force) övningen genomförs under perioden 26 Augusti till 5 September 2013. Totalt deltar 9 NATO länder i övningen. Övningen syftar till att förbereda deltagarna för att kunna ingå i NRF. Övningen omfattar cirka 800 deltagare och 50 flygplan av olika typer.
Dragon'13 är en stor Polsk armé övning som går av stapeln under September månad, några exakta datum har jag ej funnit genom öppna gäller utan man talar enbart om September. Övningen är att jämföra med de ASÖ:er (Arméns SlutÖvning) som genomfördes under 90-talet i Sverige. Att man satsar stort på den är tydligt för man kan redan i början av November i fjol (2012) se att övningen nämns. Samt att det är den viktigaste övningen man genomför under 2013 i Polen.
Zapad'13.Detta är en Rysk och Vitrysk samövning som främst syftar till att samöva sina förband samt inom ramen för dess gemensamma försvarsåtaganden öva försvaret av Vitryssland vid ett angrepp. Officiellt har man nu delgivet datumen 20-26 september för genomförandet av övningen.
Likt tidigare så vidmakthåller man att övningen enbart kommer omfatta 12,900 man varav cirka 10,000 skall vara Vitryska och cirka 2,500 ryska och cirka 300 från andra CSTO länder. Man påtalar även att Zapad'13 är indelad i två faser. Varav den första fasen är en uppbyggnadsfas samt den andra fasen är en aktiv fas. Enligt vitryska uppgifter skall man genomföra Zapad'13 på 6 stycken övningsplatser dels i Vitryssland dels i Kaliningrad. Således bör huvuddelen av de nu anmälda ryska trupperna vara ur den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad.
Bedömt kommer man påbörja övningen tidigare likt Zapad'09 som även den var indelad i två faser. Varav den första fasen var samövning och den andra fasen var tillämpning. Bedömt är de delgivna datumen tillämpnings fasen av Zapad'13. Tidsuttaget är ungefär detsamma som under Zapad'09 tillämpningsfas. Vad som ej stämmer med denna rapportering är att man ej nämner något om Barens området som i tidigare rapportering omfattats i Zapad. Detta kan dels bero på att de senaste uppgifterna kring Zapad kommer från Vitrysk rapportering dels kan det bero på att man kommer genomföra en separat övning där som på pappret ej sker inom ramen för Zapad med ledningsmässigt på de högre nivåerna ingår likt 2009 års övning.
Likväl delger man att man har för avsikt att utnyttja cirka 350 bepansrade fordon, varav cirka 70 stycken skall vara stridsvagnar. Man kommer även utnyttja cirka 50 artilleripjäser dels haubits delsraketartilleri samt över 50 stycken luftfarkoster dvs helikoptrar och flygplan. En än mer intressant sak som döljer sig i texten är att man påtalar att detta är en strategisk övning. Zapad 2009 bedömdes som en operativ övning med inslag av strategiska moment, nu säger man således att övningen är på strategisk nivå, något man bör betänka.
En möjlig utveckling här kan vara i och med att övningen skall vara av strategisk karaktär att man genomför ytterligare en beredskapskontroll i något av MD och genomför lufttransport av förband likt tidigare beredskapsövningar till MD V. Under Vostok 2010 genomfördes ett liknande moment dock inte som beredskapskontroll utan för att förstärka MD Ö. Vilket även skulle vara ett troligt scenario i händelse av en konflikt att man flyttar förband från andra mindre utsatta MD till MD V.
Northern Coasts (NOCO) 2013. Detta är en multinationell marinövning där totalt ett 40-tal fartyg, 10 helikoptrar, 25 flygplan och fler än 2500 soldater och sjömän (varav 500 är markstridsinriktad) från 14 olika nationer. Övningen genomförs i södra och mellersta Östersjön under perioden 6-19 September. Övningen syftar till att öva stridsteknik och taktik i mindre fartygsenheter som är sammansatta i en multinationell stridsgrupp. Övningen leds av Tyskland men Sverige är värdnation och genomfört all planering inför övningen.
Utöver detta kommer flygverksamhet utgå från Kallinge (F 17) där bl a målflyg och transportflyg kommer utgå från för att genomföra olika övningsmoment. Mellan perioden 13 och 19 September kommer även Gotland utnyttjas av flygstridskrafter varvid Visby flygplats kommer utnyttjas som flygbas. Lågflygningar, kvälls- och nattflygningar kommer att genomföras över och kring Gotland. Likväl kommer flyg baseras på Skavsta flygplats under vecka 38. Inget stridsflyg kommer deltaga i övningen.
Övningen kommer vara indelad i två faser. Den första fasen omfattar formella övningsmoment samt samövning. Den andra fasen är en tillämpad övning Svårighetsgraden i övningen ökar successivt efterhand. Samövning med andra nationer övas genom hela övningen.
Vad som är intressant här är att man kommer utnyttja Gotland under genomförandet av övningen. Gotlands strategiska vikt har debatterats rikligt varvid det inte kräver någon ytterligare fördjupning. Men att man tydligt väver in Gotland i övningen visar på att man vill markera närvaro, trots avsaknaden av någon egentlig närvaro. Förhoppningsvis får vi se en övning av operativ transport av marktrupp från det Svenska fastlandet med hjälp av transportflyg till Gotland.
Artic Challange Exercise (ACE). Detta är en flygövning som genomförs mellan den 16 september och den 27 september 2013. Cirka 80 flygplan och 1,000 personer kommer deltaga i övningen. Övningen sträcker sig över Norra Norge, Sverige och Finland. Flygplanen kommer vara stationerad på flygbaserna i Bodö, Kallax och Rovaniemi. Deltagande nationer är Norge, Sverige, Finland, USA och Storbritannien.
Det grundläggande scenariot är i grunden en internationell insats med FN mandat. Övningsförutsättningarna kommer vara olika varje dag. En av målsättningarna med övningen är att ge möjligheten att öva i stora förband, en annan målsättning är att öva med utländska förband för att öva sin förmåga att lösa uppgifter i en multinationell miljö.
Under förmiddagarna kommer man främst öva över sitt ordinarie luftrum för att under eftermiddagarna kommer samtliga länder uppträda över Svenskt luftrum. Som mest kommer det vara över 50 flygplan i luften samtidigt.
Vad som är intressant här är att övning ACE genomförs samtidigt som övning Zapad. Samt att del av övning Zapad genomförs i nära anslutning till ACE övningsområde. Detta kan innebära en ökad risk för incidenter beroende på vad som väljs att öva hos de båda parterna.
Sammanfattning
Således runt Sverige samt framför allt i anslutning till de områden där Zapad'13 genomförs kommer västliga stridskrafter även genomföra övningsverksamhet. Vad som är intressant när man studerar datumen för övningarna är att man täckt in hela September månad med olika övningar som löser av varandra ur ett västligt perspektiv. Om det är en tillfällighet eller en konsekvens av att man från Ryskt håll under lång tid enbart meddelat att man under September tänkt genomföra Zapad'13 får vara osagt. Men under hela September har man en hög grundberedskap med dels de svenska Fjärrstridskrafterna (Flottan del av tiden, Flygvapnet del av tiden) dels med NATO stridskrafter. Således kan man luta sig mer åt att man de facto i den västliga sfären höjt sin gard något om än med övningar. Men att gå från övning till skarp verksamhet går snabbt i och med att personalen de facto är samlad på plats.
Vad är riskerna i detta då? Ser man initialt till den flottaktivitet som genomförs så är Östersjön inte ett stort hav. En stor mängd fartyg övar på en begränsad yta, om än separerat något i tid i förhållande till den nu delgivna tidpunkten för Zapad'13 så kommer man bedömt påbörja delövningar under kommande vecka. För att samöva förbanden för att därefter gå in i en tillämpad fas under perioden 20-26 september. Detta innebär att en stor mängd ryska samt västliga fartyg kommer öva samtidigt. Risken för incidenter ökar markant.
Ser man till flygaktiviteten så kommer man aktivt öva under samma period som Zapad'13. Från Ryskt håll har man öppet sagt att man kommer öva i Barensområdet. Vilken aktivitet är dock oklart men ser man till den övningsrapportering som skett under den senaste månad från verksamheten i Norra delen av MD V så är det tydligt att man förövat dels marinstridskrafterna dels flygstridskrafterna. Att således en stor mängd flygplan övar under samma tidpunkt ökar återigen risken för incidenter.
Tillhör det normalbilden att det är så här mycket övningar? Nej det kan man inte påstå men att aktiviteten har ökat är tydligt och det är inte från en lågnivå som vissa vill påskina. Utan övningsaktiviteten har successivt ökat i vårt närområde främst från rysk sida. Därmed har de västliga nationerna också ökat sin aktivitet. Nu är det precis som C INS säger att vi är inte uppe i nivåer som under kalla kriget men det är ur mitt förmenande en helt irrelevant liknelse. Vi befinner oss inte i en kalla kriget liknande situation just nu mellan två stormaktsblock, däremot har vi en stormakt i vårt direkta närområde som genomför en massiv upprustning och markant ökad övningsaktivitet på samtliga arenor. Reagerar man inte således på att man gått från 3-4 händelser per kvartal till 3-4 gånger per månad med kalla kriget liknande incidenter så är det illa, mycket illa. För det är en markant höjning av aktiviteten.
Med de tydliga riskerna att det kan bli incidenter är det då fel att öva samtidigt? Nej, det är enbart ett sätt att öka singrundberedskap, vilket är en konsekvens av det säkerhetspolitiska spelet, man måste helt enkelt se om sitt eget hus när det blåser runt en. Däremot bör man kunna förbereda sig på att Ryssland mycket väl kan tänkas "spänna musklerna" under Zapad'13 med det menar jag att den senaste tidens händelseutveckling mycket väl kan föranleda att man väljer att visa sin styrka under en övning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1
NSD 1
SN 1
Helagotland 1
OSW 1
FOI 1
Den icke-existerande arsenalen
Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:
”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”
Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.
Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.
Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.
Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.
Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.
Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.
Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.
Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.
SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.
Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.
Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.
En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.
Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.
Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.
”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”
Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.
Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.
 |
| JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank |
Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.
|
| JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats. |
Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.
Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.
Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.
Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.
Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.
SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.
 |
| Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM |
Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.
 |
| Sekvens ur diskussionen |
Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.
En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.
Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.
Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.
Gästinlägg: Förtydligande från C LEDS avseende materielplanen
Efter Aftonbladets skandalrubriker om att Marinen skulle vara på väg att läggas ner har lugnet lagt sig igen. Åtminstone runt detta befängda påstående. Det som fortfarande inte varit fullständigt utklarat är vilka marina materielsystem som har fått stryka på foten, alternativt flyttats fram i tiden. Chefen för Ledningsstaben, Jan Salestrand gör här nedan ett viktigt och nödvändigt förtydligande runt den frågan då det är väldigt många som står frågande till vad som egentligen avses.
Från de rykten som spridits där i princip allt är struket, så är detta ett välkommet besked där vi tydligt kan se att så inte är fallet. Det Marinen får vänta på är nyproduktion.
Det är mycket bra att FM högsta ledning är lyhörda och öppna runt frågor som denna.
/ Skipper
---------------------------------------
Grunden är att vi ska ha sju korvetter enligt gällande inriktningsbeslut som beslutades av riksdagen 2009.
- Fem korvetter Visby slutlevereras 2012-2014.
- Två korvetter typ Göteborg (Gävle och Sundsvall) genomgår generalöversyn ochmodifiering i syfte att vara operativa minst under perioden. Klassen döps om till korvett typ Gävle.
- Två korvetter typ Göteborg (Kalmar och Göteborg f n avrustade) genomgår ombyggnad till vedettbåt och ersätter nuvarande bevakningsbåtar och vedettbåten Jägaren. Klassen döps om till vedettbåt typ Kalmar.
- Två korvetter typ Stockholm (Stockholm och Malmö) avvecklas 2015.
- Projektering av nästa generation ytstridsfartyg som ska ersätta Gävle och Sundsvall påbörjas 2022.
Vid varje rullning krävs hårda prioriteringar då det oftast finns många förändringar som det måste tas hänsyn till det kan t ex vara egna tvingande behov, ökade kostnader eller tillkommande politiska beslut. Den största förändringen relativt materielplan 2013 vad avser korvetter är att ersättning av Gävle och Sundvall har förskjutits ur tioårsplanen men projektering påbörjas inom perioden. Det innebär att medel tillförts för att modifiera Gävle och Sundvall.
Slutligen vill jag hänvisa till Försvarsmaktens svar i det s k regeringsbeslut 7 som är en redovisning av behoven på längre sikt och där framgår det att alla stridskrafter har behov som inte inryms i gällande planering
Vi kan konstatera att Försvarsministern nämner ökade anslag och det är naturligt försvarsberedningen kommer att analysera IO14 (insatsorganisation 2014) och dess behov. Utkomsten av detta får vi avvakta.
Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret
Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret
Syrien – It has to get worse before it gets better?
I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning.
Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, främst artilleri. Insatser med konventionella vapen kommer sannolikt att föregås av mer okonventionella metoder som subversion, sabotage och attentat under en obestämd tidsperiod. Det har redan varit bombattentat i Turkiet och Libanon, varav några där Syrien pekats ut.
Men om den syriska regimen skulle bestämma sig för att utvidga kriget i regionen på allvar saknas inte möjligheter, vilket jag alltså tittar närmare på här. Irak har jag inte gått igenom, eftersom landet indirekt är på regimens sida. Jag försöker också hitta någon vinkel som kan vara intressant att reflektera kring ur ett svenskt perspektiv.
Turkiet
Ur diplomatisk synpunkt är en attack mot Turkiet ingen höjdare, eftersom landet är ett NATO-land. Redan nu finns luftvärnssystem på plats från Tyskland och Nederländerna för att skydda mot robotanfall. Med alliansens musketördevis – en för alla, alla för en kan – skulle Turkiet få en stark politisk uppbackning.
Men även utan NATO står sig Turkiet starkt militärt. Det är en efter alla förhållanden en respektingivande och stridserfaren krigsmakt som skulle vålla Assad en hel del bekymmer. Om turkiska styrkor skulle rulla in i norra Syrien som svar på ett angrepp skulle möjligen Iran kunna hota östra Turkiet militärt i ett parallellt skeende, men det är inte troligt att Assad kan göra den kalkylen så osäker.
Turkiet var förut en betydelsefull handelspartner för Syrien, men handeln är en rännil idag, vilket innebär att Syrien inte har mycket att förlora. Däremot skulle den mycket större turkiska ekonomin tala för Turkiet över tiden vid en kraftmätning. Den största ekonomiska vinkeln skulle vara om Syrien hade kraft att påverka sjöfarten genom Bosporen för att internationalisera konflikten det vill säga bland annat Rysslands handel.
Det område som erbjuder den största möjligheten för Assad vid ett anfall är de inrikespolitiska förhållandena och den sociala oro som finns under ytan i Turkiet. Hypotetiskt skulle Assad kunna erbjuda kurderna ett eget land i norra Syrien mot stöd i en konflikt. Bilden av Erdogans Syrienpolitik i Turkiet är att den är minst sagt oskicklig, och ett anfall skulle kunna utlösa en svårbedömd dynamik. Där finns också friktionen mellan delar av det militära etablissemanget och Erdogan som osäkert kort, men med den nationalism som kemalisterna har så är det svårt att tänka sig att inte nästan alla skulle komma till värn för den turkiska nationen.
Intressant för Sverige
NATO-frågan har två vinklar för svensk del. Dels har Turkiet redan anammat anmnärkningen nyligen från Finlands president. Ett NATO-medlemskap är ingen ersättning för ett starkt försvar. Det har att göra med nästa led. Det är inte allom givet att NATO-länderna kommer till ditt försvar i praktiken.
Bedömning
Turkiet är ett av de sämre handlingsalternativen för Assad. Det är för starkt miliärt och ekonomiskt relativt Syrien med ganska stor politisk uppbackning (NATO). Om ett anfall skulle ske trots allt, så är det en mycket farlig utveckling.
Jordanien
Jordanien är inte med i någon allians, men har ändå en hygglig politisk uppbackning i omvärlden, framförallt från Gulfstaterna, Storbritannien och USA. Vid ett angrepp på Jordanien kan vi också förvänta oss att landet skulle få underrättelser från Israel.
Militärt är Jordanien av högre kvalitet än Syrien, men mindre. Det starkaste kortet är dess underrättelsetjänst som är internationellt respekterad. Markstridskrafterna är förhållandevis mekaniserade och kan organisera en stor armékår. Luftstridskrafterna har mer flyg än Sverige och är i nuvarande läge starkare än Syriens, luftvärnssidan undantaget. Just luftvärn och artilleri är Assads starka kort, vilket talar för en defensiv hållning med bekämpning mot mål på långa avstånd i händelse av konflikt.
Jordaniens ekonomi var före kriget startade i Syrien ungefär hälften så stor. Rimligen har avståndet krympt ordentligt. Jordaniens näringsliv är tjänstebaserad och industrin står för 20 % av BNP. Ingen avgörande faktor således.
Den inrikespolitiska situationen är den som gynnar Assad mest, enligt min bedömning. Dels har Jordanien tagit emot drygt en halv miljon flyktingar från Syrien, vilket är en enorm tyngd på det jordanska samhället som har en ganska stor arbetslöshet. Där finns också en stor spänning som förenklat kan beskrivas mellan beduiner och palestinier som religiösa extremister försöker att utnyttja.
Intressant för Sverige
Jordanien avsätter en skyhög andel av sin BNP till försvaret, men i reda pengar inte mer än mellan 20-25 % av Sverige. Ändå kan landet hålla sig med ett jämförbart flygvapen och en mycket starkare armé (attackhelikoptrar, raketartilleri och 8-10 brigader).
Bedömning
Jordanien är ett av de mer möjliga alternativen att angripa. För att Jordanien med allierade ska kunna slå tillbaka krävs markanfall genom gränsområden överfyllda med flyktingläger, vilket komplicerar rörelser med stora manöverförband och logistiken. Även om det naturligtvis är farligt, så är det ett av de mindre farliga alternativen.
Israel
Israel bjuder på det tuffaste motståndet politiskt, men också den största möjligheten potentiellt. Assad måste räkna med att Israel får en 100 % uppbackning av USA, om han anfaller landet, liksom exempelvis Storbritannien och Tyskland. Potentialen ligger i att han kan få med sig ”den arabiska gatan” som den som vågade utmana Israel. Kalkylen kan se olika ut, beroende på från vilken vinkel man betraktar det. Till syveende och sist bedömer jag att regimen inte skulle få till en rörelse som gynnar den särskilt, men perceptionen kan vara annorlunda i ett palats i Damaskus. Det beror bland annat på vad det finns för avtal med Iran och vad dess regim är beredd att utgöra för att utvidga kriget.
Militärt sett är Israel mycket farligt för Syrien. Landet har förmåga att på egen hand degradera stora tillgångar för regimen som robotsystem och flygbaser. Psykologiskt har den syriska krigsmakten ett klart underläge, eftersom den upprepade gånger har blivit förödmjukad av IDF. Den enda militära svagheten Israel har, och den är inte liten, är landets lilla djup geografiskt. Det innebär att ett anfall på Israel med robotar och artilleri med fördel borde kompletteras med anfall från Libanon av Hizbollahs vältränade lätta infanteri.
Ekonomiskt är Israel helt överlägset. Med skadorna på den syriska ekonomin är dess ekonomi kring en tiondel av den israeliska, som å andra sidan har mycket att förlora vid ett krig, ett förhållande som också gäller världen i stort.
Assad har heller inget att hämta när det gäller möjligheterna att utnyttja de spänningar som finns i det israeliska samhället. Han måste utgå från att staten Israel skulle uppleva ett extensiellt hot, vilket skulle innebära en fullständig uppslutning kring regeringen och IDF.
Intressant för Sverige
Israel är regionens starkaste militära aktör, trots att landet tillämpar värnplikt – låt vara väldigt lång.
Bedömning
Assad må ha mycket anti-israelisk retorik, men i praktiken vet regimen att den är underlägsen. Det gör att det i det kortare perspektivet är den minst troliga utvecklingen. Skulle det trots allt ske, så är det samtidigt den farligaste utvecklingen.
Libanon
Libanon har en utrikespolitisk situation som i mångt och mycket påminner om Jordaniens med två skillnader. Det är Frankrike istället för Storbritannien som är den forna kolonialmakten, men framförallt har Syrien ett stort inflytande på Libanons situation på grund av den syriska ockupationen av landet mellan 1976 – 2005.
Den libanesiska krigsmakten har inget att sätta emot den syriska. I praktiken består den av en lätt mekaniserad armékår som i och för sig har spelat en imponerande sammanhållande roll i landet efter kriget 2006.
Den syriska ekonomin är något större än den libanesiska, som numera mest är tjänstebaserad. I synnerhet banksystemet är känsligt för instabilitet, vilket antagligen skulle innebära en stor kapitalflykt om regimen utvidgar kriget till Libanon.
Den inrikespolitika situationen gynnar Assad generellt. I Libanon kan den syriska regimen få starkt politiskt stöd i form av Hizbollah och några mindre partier. För närvarande regeras landet av något som liknar en halv samlingsregering under den respekterade Tammam Salam, men allmänna val är uppskjutna från i somras till november 2014. Den libanesiska ekonomin sviktar också under det otroliga flyktingtryck som finns från Syrien. Hittills har landet tagit emot över 700 000 flyktingar, vilket också späder på sociala spänningar. Det politiska systemet i Libanon har hittills stått emot påfrestningarna som kriget i Syrien inneburit, men för varje dag som går ökar risken att landet blir indraget och det skulle i så fall innebära ett nytt inbördeskrig i landet.
Intressant för Sverige
Krigshandlingar i Libanon skulle sannolikt utlösa en ny flyktingvåg likt 2006, vilket skulle kunna innebära en repris för utrikesförvaltningen.
Bedömning
Trogna läsare av F&S vet att jag hela tiden har varnat för spridning till Libanon som den troligaste utvecklingen när det gäller grannländerna. Det har blossat upp gatustrider, främst i Tripoli och det har varit både bilbomber i staden och raketbeskjutningar mot Hizbollahs fäste i Beirut. De libanesiska politikerna har trots det lyckats hålla nere våldet i landet, vilket är mycket imponerande och värt respekt. Trots detta, anser jag fortfarande att det dessvärre är den troligaste riktningen för att utvidga kriget.
Cypern
Det har spekulerats i brittiska tidningar om ett syriskt anfall på Cypern, så därför kan det vara intressant att titta på det. Egentligen är de brittiska baserna på ön som avses. Dessa är brittiskt territorium och etablerades i ett avtal när Cypern blev självständigt från Storbritannien 1960. I teorin kan man dock tänka sig att regimen försöker straffa Cypern för det avtalet genom beskjutning av cypriotiska mål – grekcypriotiska för få pluspoäng hos Turkiet? I så fall skulle EU:s solidaritetsklasul aktualiseras via landets medlemsskap i unionen. Nominellt sett en mycket stark politisk uppbackning. Skulle EU tveka vid en sådan utveckling, skulle en annan aktör kunna träda in – Ryssland. Landet har kontanter, har visat intresse för Cypern under den ekonomiska krisen i EU-länderna och är nära sammanbunden med Syrien. Den ryske presidenten skulle alltså utan problem kunna medla vid ett sådant scenario.
Militärt har Cypern inget att sätta emot Syrien, om man undantar vad EU:s medlemsstater eventuellt skulle kunna ställa upp med. På ön finns däremot en riktig nagel i ögat på Assad och det är den stora avlyssningsstation som Storbritannien har på sitt ena basområde på östra sidan av ön. Syrien skulle exempelvis kunna kräva att Cypern stänger av sitt luftrum för trafik till denna eller till och med häva avtalet med Storbritannien. En annan militär fördel är Sun Tzu’s axiom att slå mot fiendens planer. Även om det finns förberedda planer lokalt, skulle ett angrepp på Cypern komma som en fullständig överraskning för det internationella systemet.
Ekonomiskt är Cypern mycket svagare än Syrien och fortfarande befinner sig ekonomin i stor kris, vilket ökar den cypriotiska aptiten på att se sig om efter andra investerare, läs Ryssland och Kina.
Den cypriotiska inrikespolitiska situationen befinner sig i permanent spänning mellan turk- och grekcyprioter. Den ekonomiska krisen har försvårat levnadsvillkoren för den vanlige cyprioten. Det skulle kunna göra dem mottagliga för påtryckningar som underminerar förtroendet för EU och Turkiet, om regimen skulle sikta in sig på grekcyprioterna.
Intressant för Sverige
Ett effektuerande av EU:s solidaritetsklasul skulle vara en utmaning för den svenska säkerhetspolitiken. I synnerhet som Karin Enström i våras band Sverige hårt vid Lissabonfördraget. Det styrkebidrag som nu ingår i den brittiska stridsgruppen i beredskap är perfekt komponerad för ett sådant uppdrag med en luftvärnradarenhet, en artilleriradargrupp och en CBRN-enhet. En otäck, pikant del i sammanhanget vore att vi på så sätt skulle kunna hamna i krig med Syrien, det räcker ju med att dess president deklarerar detta. Det går ju då inte säga att det inte gillas eller att vi inte vill vara med.
Bedömning
Det låter helt apart från början att tänka sig ett syriskt långdistansangrepp mot Cypern. Det är väldigt svårt att sortera in i bedömningen, men det finns faktorer som är attraktiva ur Assads perspektiv. Den viktigaste faktorn är hur regimen bedömer EU:s sammanhållning. Det spelar ingen roll hur stark den är i praktiken – det får vi reda på efteråt – utan hur den syriska ledningen föreställer sig den.
Summa summarum
Sammantaget bedömer jag spridningsriskerna i fallande ordning så här (högst först):
1. Libanon
2. Jordanien
3. Cypern (Dark Horse)
4. Turkiet
5. Israel
Farligheten är däremot inverterad i stort – det vill säga angrepp på Israel farligast för världsfreden (Cypern svårt att sortera in). Den enda trösten är att om konflikten börjar sprida sig, desto större blir pressen på de permanenta staterna i säkerhetsrådet att komma överens. Det har vi sett förut, i synnerhet 1956, 1967 och 1973. Omvärldens oförmåga att försöka få slut på kriget istället för att få igenom sina geopolitiska intressen har hittills inneburit en gradvis eskalering efter hand som aktörerna har höjt insatserna samtidigt som såren i Syrien vidgats. Kommer det att innebära att den obehagliga klyschan infrias:
It has to get worse before it gets better?
……………..
Debattkväll i KÖMS regi
 |
| Bild lånad från www.koms.se |
Tidigare i kväll höll Kungliga Örlogsmannasällskapet en intressant debattkväll på Försvarshögskolan. Arrangemang likt dessa är mycket välkomna då de gynnar en levande försvarsdebatt, något som är oerhört viktig för Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet!
Uppslutningen hade dessvärre kunnat vara något bättre då enbart ett 50-tal personer hade hittat dit. Är intresset för en levande marin debatt inte större än så?
Primärt låg fokus under kvällen helt naturligt på de debattörer som bidragit med debattartiklar till specialutgåvan av TiS, något som rekommenderas att ta del av via länken här ovan. Tyvärr hade inte alla som bidragit med artiklar möjlighet att närvara.
De som fick möjlighet att redovisa sina alster gjorde det på ett bra sätt, dock inte helt underbyggt i alla avseenden kopplat mot operativa krav. Att Marinen behöver fler fartyg, ny utrustning och att ytstridsförmågan är nedsatt är inget nytt under solen. Ett exempel på vad som hade kunnat belysas är vilka konsekvenser en återgång till en "lätt flotta" skulle innebära, och hur de påverkar de dimensionerade marina operationstyperna. Avser att utveckla tankar runt detta i ett framtida inlägg här på bloggen.
Nu är det förvisso inte läge att fundera på nyanskaffningar till Marinen just nu. Detta med tanke på gårdagens tråkiga besked, som förtydligats under dagen av Jan Salestrand. Ett förtydligande som behöver förtydligas ytterligare. Vad är det egentligen som avses?
Givetvis kom den heta frågan upp en kväll som denna, men tyvärr gavs inga nya positiva besked som skulle peka på att Aftonbladets kvällstidningsstory från gårdagen skulle vara helt fel. Självklart kommer inte Marinen att läggas ner, om någon nu för en stund hade trott något sådant. Det finns inget politiskt stöd för en sådan manöver, vilket givetvis skulle krävas. Marinen blir kvar!
Det som sägs är att flera marina projekt i materielplanen är skjutna framåt utan att någon ny tidsplan meddelats, något som känns som en förenklad bild av läget. Här behöver marinens företrädare gå ut och förklara för personalen i detalj vad är det som är struket/flyttat! Det är det minsta marinens personal kan förvänta sig nu. Ö som i Öppenhet bör rimligtvis tillämpas.
Vidare lyftes frågan om försvarsbloggar under kvällen. Det är alldeles uppenbart att långt i från alla är positiva till detta "nya fenomen" som nu existerar. Det talades till och med om att bloggarna enbart till 80% håller sig till fakta? Lite anmärkningsvärt är det att man kan göra en sådan analys "när man inte ens läser försvarsbloggar". Jag skulle vilja bemöta påståenden som dessa med att när gammelmedia slirar på sanningen finns det ingen möjlighet att gå in och rätta.
Om försvarsbloggarna skulle drista sig till att slira på sanningen, och inte uttryckligen förmedla att osäkerhet råder eller att fakta saknas på vissa punkter, så kommer det genast att komma någon annan med bättre kunskap och rätta dessa fel genom kommentarer till inläggen. Just detta är styrkan med bloggar då en öppen debatt är möjlig att föra genom inlägg och kommentarer.
Jag välkomnar att alla som anser att något som skrivs på bloggarna är felaktigt, att börja kommentera och ge synpunkter. Det skulle tillföra en redan levande försvarsdebatt ytterligare kunskap och saklighet.
Uppdaterat 22.45: MARINEN ÄR PÅ VÄG ATT LÄGGAS NER!
Ovanstående rubrik kan man i dag läsa på Aftonbladets webbsida. Redan för drygt ett år sedan under Almedalenveckan 2012 aviserade ÖB att han kan tvingas att lägga ner en hel försvarsvarsgren om inte regeringen tillför de pengar som behövs. "Det är den magnituden vi talar om". Nu är vi alltså där!
Men för det första måste en del begrepp redas ut i den här soppan. Försvarsmakten äger inte beslutet att på egen hand avveckla en hel försvarsgren som kvälltidningen förmedlar. Det gör riksdagen. För att påvisa hur tågordningen fungerar runt sådana beslut så finns det ett närtida exempel där både regeringen och Försvarsmakten var överens om att SWEDEC i Eksjö skulle avvecklas som förband. Detta stoppades sedan av riksdagens försvarsutskott genom att SD anslöt sig till Socialdemokraterna i frågan och röstade ner Alliansförslaget.
Av ovanstående anledning är jag något tveksam till Aftonbladets "centrala källa". Den felaktiga benämningen vapengren samt att det är kvällspressen, och inte de som normalt sett står för den sakliga bevakningen av försvarsfrågorna SvD eller DN, som publicerar informationen tyder på missnöje och oro i de lägre leden, förvisso ett helt befogat sådant.
Oaktat detta så så finns det, och har under en längre tid funnits ett överhängande hot mot hela Försvarsmakten och i synnerhet Marinen! De signaler som förmedlas i Aftonbladet måste tas på största allvar då det inte blir någon rök utan eld. Försvarsmakten måste dessutom fundera på hur man i den här frågan tillämpar Ö som i Öppenhet kopplat till sin egen uttalade värdegrundsambition.
Kollegan Wiseman har nu på förmiddagen skrivit ett mycket viktigt inlägg i ämnet där han helt riktigt konstaterar att det inte alls behöver ske en aktiv nedläggning av Marinen, utan att Marinen kommer att utraderas på naturlig väg när materielen sakta men säkert blir helt obsolet. Jag delar helt Wiseman bedömning. Min övertygelse är att om inte Marinen får den tillförsel av ny materiel som är nödvändig för att kunna finnas kvar i framtiden så kommer försvarsgrenen att dö sotdöden! Det finns ett antal materielärenden som nu ligger på regeringens bord, men där inga beslut fattas.
Det handlar om modifiering/vidmakthållande åtgärder på två korvetter av Göteborgsklass samt två korvetter som skall modifieras till vedettbåtar. Vi har ännu inte sett något byggnadsavtal rörande nya ubåtar. Nya stödfartyg och nya ytstridsfartyg som har legat i materielplanen kan man med nuvarande ekonomiska läge och den nedprioritering av Marinen vi kan utläsa, se sig om bland stjärnorna efter.
Detta sammantaget, tillsammans med en rad andra märkligheter kommer otvivelaktigt leda till att Marinen kommer att dö sotdöden inom ett antal år om inte politiker agerar aktivt här och nu! Det som saknas är pengar, inget annat. Det behövs inte fler utredningar eller flera destruktiva regeringsbeslut som RB5. Att försvarsanslaget nu är nere på rekordlåga 1,15% av BNP (och sjunkande) talar sitt tydliga språk! För den som inte förstått det allvarliga läget kan jag rekommendera bildspelet hos KKrVA från akademiens vintersymposium. Det är sedan länge dags för er politiker att ta ert ansvar för rikets säkerhet!
Att man från regeringens och Försvarsmaktens sida väljer att lägga miljardbelopp på service och viss renovering av ett 40-tal stridsvagnar är för mig i sammanhanget obegripligt. För samma summa hade samtliga fyra korvetter av göteborgsklass kunnat genomgå planerade och nödvändiga åtgärder för att säkerställa marinens (begränsade) förmågor de närmaste 15 åren. Åtgärder som regeringen fortfarande inte fattat beslut om! Dessa fyra fartyg levererar exakt det som regeringen kräver och hela tiden har basunerat ut. D.v.s. ett "flexibelt, tillgängligt och användbart försvar" här och nu! Fartyg som dessutom skulle kunna bidra till att upprätthålla vår terrotoriella integritet på daglig basis. Istället ligger tre av dessa fartyg vid "döda skeppens kaj" och förfaller mer och mer för varje dag regeringen inte fattar besluten! Att när kassakistan gapar tom i stället prioritera stridsvagnsrenovering framför dessa fartyg är som sagt obegripligt!
I det läge Marinen befinner sig i just nu är det oerhört viktigt att våra chefer kliver fram och visar ledarskap!
Amiraler och förbandschefer kan inte längre verka i det tysta utan att kommunicera med personalen. Vi lever i ett informationssamhälle anno 2013 där informationsvägarna är många. Att sitta bakom stängda dörrar och diskutera marinens framtid i en sluten krets duger inte längre. Nu vet personalen att det är svåra tider som stundar. Det är nu ni som chefer måste visa vägen, stå upp för Marinen och dess personal, och ta en öppen debatt. I gengäld kommer ni att få all uppbackning som är möjlig tillbaka!
Jag avslutar i dag inlägget med tre olika citat som i dag är mycket talande för dagen.
"Näst Gud hänger rikets välfärd på flottan" (Gustav II Adolf)
"Sverige är ett land som befolkas av bönder med ryggen vänd mot havet" (Respekterad chef)
"Försvarsmaktens sista fungerande verkansdelar blir väl Försvarets Hudsalva, en orkester och Högvakten" (Sumatra)
Bloggar: Wiseman
Media: Aftonbladet, Expressen, BLT, SR
Övriga: Fria Tider, Exponerat
----------------------------------------
Uppdaterat 11.30:
Försvarsmakten går nu ut och kommenterar artikeln i media, och skriver att några sådana diskussioner inte har förekommit inom HKV, utan att det precis som jag misstänkte handlar om materielplanen. Eftersom Jan Salestrand otvetydigt vet att det har föregåtts av en intern diskussion vore det högst lämpligt att aktörerna öppnar upp sig och tillämpar värdegrundens Ö som i öppenhet.
----------------------------------------
Uppdaterat 20.00:
Avser här nedan att göra ett förtydligande runt den del i inlägget som handlar om korvetter kontra stridsvagnar i syfte att inga missförstånd ska ske.
De som följt bloggen sedan start vet att jag har varit noga med att undvika att att ställa olika materielsystem, förband, försvarsgrenar eller förbandsorter mot varandra i debatten. Detta leder oftast bara till interna stridigheter och sådana är destruktiva för hela Försvarsmakten där sällan någon vinnare kan utses. Här är vi alla förlorare!
I grund och botten är jag av uppfattningen att samtliga delar av Försvarsmakten är helt nödvändiga. Framför allt så länge vi inte kan påräkna militär hjälp från någon försvarsallians (läs NATO). Tidigare har den så kallade osthyvelprincipen tillämpats genom varje katastrofalt försvarsbeslut de senaste 20 åren. Vi har således medvetet behållit alla förbandstyper och alla förmågor. Detta har inneburit att vi nu står med ett så kallat demonstatorförsvar med ett, möjligen två förbandstyper av varje slag, där det viktiga har varit att vidmakthålla kompetens inom varje område. Inte att kunna försvara Sverige.
Det som nu har hänt är att den kritiska nivån är nådd, och det är nu de verkliga konsekvenserna av ett under lång tid underfinansierat försvar börjar komma i kapp gemene man. Pengarna räcker nu inte ens till att vidmakthålla förband i singular till på hög nivå.
Varför då ställa stridsvagnar mot korvetter i det här inlägget?
Det är ren verklighetsflykt om man nu inte inser att det inte längre är möjligt att vidmakthålla alla materielsystem som är nödvändiga för att uppnå beställd organisation IO14. Ekonomin räcker helt enkelt inte till om inte försvarsanslaget utökas med mångmiljardbelopp. Då kommer man till ett läge där man måste prioritera, och där står vi nu. Prioritera innebär att man väljer bort något, tillfälligt eller för gott.
Min ståndpunkt är att vi då tillfälligt ska prioritera de system som tillför mest effekt både i vardagen, och i händelse av krig. Således är det stridsflygsystemet och ytstridsfartygen jag anser måste prioriteras. Det vill säga de komponenter som i krig står för det oundgängliga skalförsvaret och samtidigt, på daglig basis kan upprätthålla incidentberedskap i såväl luften och på havet för att hävda vår territoriella integritet.
Av den anledningen ställer jag kostnaden för stridsvagnsrenoveringen mot att kunna driftsätta fyra korvetter/vedettbåtar. Det handlar alltså inte om att förringa nödvändigheten av stridsvagnar för ett trovärdigt försvar.
Av den anledningen anser jag att det - här och nu - är betydligt viktigare att Försvarsmakten får ut fyra fartyg i operativ tjänst varav endast ett av dessa är fungerande i dag. Detta ska alltså ställas mot att renovera ett fyrtiotal fullt fungerande stridsvagnar. Runt detta har jag även diskuterat med kloka pansarkollegor som besitter en sund helhetssyn. Dessa delar min uppfattning.
Stridsvagnsrenoveringen bör därför skjutas framåt för att tillfälligt frigöra ekonomiska medel för att möjliggöra annat.
---------------------------------------
Uppdaterat 22.45:
Aftonbladet följer upp sin artikel från morgonen med att intervjua ett antal personer, bland annat Jan Salestrand. Rubriksättningen "Marinen kommer inte lägga ner" känns tyvärr mycket amatörmässig.
Förutom att en mängd självklarheter förmedlas, så som att en försvarsmakt inte kan klara sig utan en marin, i synnerhet inte för ett land med Sveriges geografiska läge, så får vi veta en annan sak som inte varit känd i allmänna kretsar. I intervjun med generalen Jan Salestrand får vi veta följande.
Bloggar: Wiseman
Media: Aftonbladet, Expressen, BLT, SR
Övriga: Fria Tider, Exponerat
----------------------------------------
Uppdaterat 11.30:
Försvarsmakten går nu ut och kommenterar artikeln i media, och skriver att några sådana diskussioner inte har förekommit inom HKV, utan att det precis som jag misstänkte handlar om materielplanen. Eftersom Jan Salestrand otvetydigt vet att det har föregåtts av en intern diskussion vore det högst lämpligt att aktörerna öppnar upp sig och tillämpar värdegrundens Ö som i öppenhet.
----------------------------------------
Uppdaterat 20.00:
Avser här nedan att göra ett förtydligande runt den del i inlägget som handlar om korvetter kontra stridsvagnar i syfte att inga missförstånd ska ske.
De som följt bloggen sedan start vet att jag har varit noga med att undvika att att ställa olika materielsystem, förband, försvarsgrenar eller förbandsorter mot varandra i debatten. Detta leder oftast bara till interna stridigheter och sådana är destruktiva för hela Försvarsmakten där sällan någon vinnare kan utses. Här är vi alla förlorare!
I grund och botten är jag av uppfattningen att samtliga delar av Försvarsmakten är helt nödvändiga. Framför allt så länge vi inte kan påräkna militär hjälp från någon försvarsallians (läs NATO). Tidigare har den så kallade osthyvelprincipen tillämpats genom varje katastrofalt försvarsbeslut de senaste 20 åren. Vi har således medvetet behållit alla förbandstyper och alla förmågor. Detta har inneburit att vi nu står med ett så kallat demonstatorförsvar med ett, möjligen två förbandstyper av varje slag, där det viktiga har varit att vidmakthålla kompetens inom varje område. Inte att kunna försvara Sverige.
Det som nu har hänt är att den kritiska nivån är nådd, och det är nu de verkliga konsekvenserna av ett under lång tid underfinansierat försvar börjar komma i kapp gemene man. Pengarna räcker nu inte ens till att vidmakthålla förband i singular till på hög nivå.
Varför då ställa stridsvagnar mot korvetter i det här inlägget?
Det är ren verklighetsflykt om man nu inte inser att det inte längre är möjligt att vidmakthålla alla materielsystem som är nödvändiga för att uppnå beställd organisation IO14. Ekonomin räcker helt enkelt inte till om inte försvarsanslaget utökas med mångmiljardbelopp. Då kommer man till ett läge där man måste prioritera, och där står vi nu. Prioritera innebär att man väljer bort något, tillfälligt eller för gott.
Min ståndpunkt är att vi då tillfälligt ska prioritera de system som tillför mest effekt både i vardagen, och i händelse av krig. Således är det stridsflygsystemet och ytstridsfartygen jag anser måste prioriteras. Det vill säga de komponenter som i krig står för det oundgängliga skalförsvaret och samtidigt, på daglig basis kan upprätthålla incidentberedskap i såväl luften och på havet för att hävda vår territoriella integritet.
Av den anledningen ställer jag kostnaden för stridsvagnsrenoveringen mot att kunna driftsätta fyra korvetter/vedettbåtar. Det handlar alltså inte om att förringa nödvändigheten av stridsvagnar för ett trovärdigt försvar.
Av den anledningen anser jag att det - här och nu - är betydligt viktigare att Försvarsmakten får ut fyra fartyg i operativ tjänst varav endast ett av dessa är fungerande i dag. Detta ska alltså ställas mot att renovera ett fyrtiotal fullt fungerande stridsvagnar. Runt detta har jag även diskuterat med kloka pansarkollegor som besitter en sund helhetssyn. Dessa delar min uppfattning.
Stridsvagnsrenoveringen bör därför skjutas framåt för att tillfälligt frigöra ekonomiska medel för att möjliggöra annat.
---------------------------------------
Uppdaterat 22.45:
Aftonbladet följer upp sin artikel från morgonen med att intervjua ett antal personer, bland annat Jan Salestrand. Rubriksättningen "Marinen kommer inte lägga ner" känns tyvärr mycket amatörmässig.
Förutom att en mängd självklarheter förmedlas, så som att en försvarsmakt inte kan klara sig utan en marin, i synnerhet inte för ett land med Sveriges geografiska läge, så får vi veta en annan sak som inte varit känd i allmänna kretsar. I intervjun med generalen Jan Salestrand får vi veta följande.
Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, bekräftar i dag att ett antal miljarder förskjutits från marinen till andra vapengrenar inom Försvarsmakten. Orsaken till det är att två korvetter från marinens flotta inte kommer att ersättas med nya under försvarets nuvarande tioårsplan.
Salestrand ser bekymmer i ekonomin men hävdar att budgeten omarbetas varje år och att en avveckling av marinen inte är aktuell.
Här har vi alltså nyckeln till att hela frågan har tagit de propotioner de har gjort under dagen och inom HKV.
De korvetter man talar om skulle i praktiken kunna vara två olika system. Antingen är det ersättare till de gamla korvetterna Stockholm och Malmö, som planeras att utgöras av uppgraderade korvetter Gävle och Sundsvall.
Det andra alternativet är anskaffning av två nya större ytstridsfartyg (korvett/fregatt) som ligger med i nu gällande materielplan. Beställning av dessa var planerad till 2017 och leverans i perioden 2021-2023 till en kostnaden av 4,1-4,9 miljarder kronor.
Min bedömning är att det är de senare alternativet som nu har fått stryka på foten. Detta baserat på att det förstnämnda projektet redan ligger på regeringens bord för beslut. Ett beslut som fortfarande inte är taget. Att stryka detta projekt skulle även innebära att regeringen frångår beslutet som innebär att IO14 ska innehålla sju korvetter. Stryks detta så kommer Försvarsmakten enbart att disponera fem korvetter under överskådlig tid vilket är helt oacceptabelt. En nivå som blir lägre än mycket låg.
Att Försvarsmakten nu stryker utveckling av nya ytstridsfartyg (min bedömning) påverkar inget på kort sikt, men på längre sikt är det ännu ett katastrofalt beslut som kommer att påverka vår försvarsförmåga.
Att det nu finns sjöofficerare på högre nivå som nu är upprörda råder det ingen tvivel om. Se nu till att ta debatten i ett öppet forum.