Försvarsbloggare

Igår lämnade Försvarsmakten in sitt svar till regeringen enligt Regeringsuppdrag 5. Uppgiften har varit att redovisa hur myndigheten kan spara 500 miljoner i lönekostnader jämfört med BU 14. Först ut att kommentera var Skipper, vars genomgripande genomgång du kan läsa här.

Om vi backar några steg bakåt, så började problemen med Försvarsmaktens personalförsörjning i underlagsarbetet under 2008. Den militära ledningen lämnade så småningom in ett underfinansierat förslag till regeringen den 30/1 2009. På den tiden hade två nivåer, den militärstrategiska och den operativa nivån, lagts på samma befattning – C INS. Det innebar att avvägningarna på kort och lång sikt gjordes av samma person. Denna ordning har den nuvarande Försvarsmaktsledningen tagit bort, och ansvaret för den militärstrategiska nivån ligger nu hos chefen för Ledningsstaben.

En fråga som 2008 ramlade mellan stolarna mellan insatschefen och produktionschefen var frågan om var bevakningsstyrkorna genererades. Högkvarteret arbetade länge innan frågan avgjordes. Insatschefen räknade med att basorganisationen (som tidigare hette grundorganisationen) skulle svara för detta, medan produktionschefen räknade med att dessa styrkor organiserades efter hand ur insatsorganisationen. Antalet befattningar/pengar avgjorde, vilket innebar att C INS drog det kortaste strået. Underfinansieringen blev mindre än annars, men det innebar också att fler uppgifter lades på personalen.

Under förra året gjordes ett omfattande arbete inom Försvarsmakten för att inta Försvarsmaktsorganisation 13, vilket resulterade i en ökad obalans mellan uppgifter och personal. Knappt har alltså den röken lagt sig förrän det nu blir dags att reducera ytterligare personal.

Just personalförsörjningsfrågan är den del av sitt värv som försvarsminister Karin Enström har haft det svårast med så här långt. Helt snett trampade statsrådet när hon den 28/2 2013 skrev en debattartikel i Dagens Industri och underkände Försvarsmaktens svar som hon skulle formellt ta emot senare samma dag. I stort hade dock försvarsministern rätt i att organisationen ökat i omfång.

Nu har försvarsministern en riktig utmaning framför sig, eftersom den operativa påverkan inte är oansenlig om Försvarsmaktens måste genomföra sitt förslag.

Det kan ju i och för sig tänkas att Karin Enström samlar underlag för att ge sig i kast med Finansdepartementet. Om hon inte tar den striden, så gör Riksdagen klokast i att göra det jag föreslog i somras – avveckla Insatsorganisation 2014 som före gårdagens förslag hade prognosen 2023.

Det finns möjligen en utväg, och det är att ta regeringen på orden. I de avgörande besluten (se s. 2) har det förekommit en särskild formulering om insatsorganisationens (vår krigföringsförmåga) utveckling :

”i den takt som ekonomin medger”

Ja, statsrådet har också själv i den refererade debattartikeln ovan använt denna formulering.

Vi har den senaste tiden alla kunnat ta del av finansministerns resonerande om att det finns ett reformutrymme i ekonomin. Nu är det upp till bevis – målet är beslutat av riksdagen och ekonomin tycks medge nödvändigt utrymme.

De avlägsna krigstrummorna hörs nu allt tydligare i det dagliga bruset av det som konstituerar det så kallade informationssamhället. Trots detta vet vi inte med säkerhet vem och vad som dödade en stor mängd människor i onsdags i Damaskus. Inte i offentligheten i alla fall. USA: utrikesminister John Kerry var mycket tydlig på sin korta presskonferens vad USA har för uppfattning. Israel och Frankrike har med stöd av sina underrättelsetjänster pekat ut Assadregimen för massakern, och troligt är att andra kommer att följa. Turkiet har exempelvis sagt att något FN-mandat inte behövs för ett militärt ingripande. Intressant nog har Egypten gjort klart att landet inte avser att delta i några sanktioner mot Syrien.

Det ligger mycket i potten, eftersom Ryssland och USA ska ha kontakter på hög diplomatisk nivå i veckan i Haag för att diskutera en konferens om Syrien. En sådan borde vi hoppas på, eftersom den sannolikt är den väg mot fred som har de största möjligheten att lyckas. Men den är inte utan utmaningar, särskilt två friktionsytor finns. Skall Iran delta och ska Assad sitta kvar i avvaktan på val,om världssamfundet når en överenskommelse? Hittills har väst och Gulfstaterna varit kallsinniga till något sådant och min bedömning är att så länge den attityden lever kvar, så blir det ingen fredsplan som kommer att accepteras. En bidragande anledning till det är att en hel del aktörer inte skulle acceptera att så blev fallet. Bäst, men inte troligt är prognosen just nu.

Ett annat alternativ är att parterna lokalt avgör det hela militärt på marken. Antingen genom att någon sida vinner snart (inte sannolikt just nu) eller att de blir utmattade och därför söker fred (Libanon upplevde inbördeskrig 1975-1990 som jämförelse). Sämsta alternativet, men hittills har det varit det troligaste innan händelseutvecklingen förra veckan – vilket leder oss till nästa alternativ.

Ett ingripande från omvärlden som nu verkar rycka närmare. Jag diskuterade detta delvis igår. Kommentarerna under dagen låg nära min skiss med fjärranfall mot militära komponenter i Syrien. Här är två saker helt avgörande.

Det är dels det politiska stödet och legitimiteten, som i sin tur deriveras i huvudsak ur kunskap om vad som faktiskt hänt. Här kan två grundläggande principer ställas mot varandra. Det är ansvaret att skydda (R2P) och det är säkerhetsrådets roll. Vissa menar att väst kan ingripa med stöd av den förra, eftersom det föreligger någon slags nödsituation. Argumentet är att huvuddelen av den syriska befolkingen måste skyddas mot regimens övergrepp och att det går att agera utan beslut i säkerhetsrådet.

Å andra sidan finns det skäl att värna FN:s ordinarie beslutsmekanismer, alla nackdelar till trots. Det är inte säkert att det ligger i Sveriges intresse långsiktigt att militära angrepp görs mot Syrien utan en resolution. I förlängningen kan den starkes rätt stärkas på småstaternas bekostnad. Det kan vara värt att gå ett extra varv för alla för att få ett så grundligt mandat som möjligt.

Men om vi antar att det blir en militär insats mot Syrien, oavsett mandat, så kommer nästa avgörande faktor. Det är svårt att överblicka reaktionerna från Syrien, Iran, Ryssland och så vidare. Det talar för att insatsen blir någorlunda begränsad. Det vill säga salvor av kryssningsrobotar och styrda bomber från flyg och fartyg mot militära installationer.

Eftersom det är svårt att förstå den syriska regimens överväganden inför ett beslut om insats med kemiska stridsmedel, så är det lika svårt att sätta sig in i hur de tänkt sig en utveckling av detta. Antingen har regimen underskattat omvärldens beslutsamhet eller så har den tanken att utvidga kriget. Att dölja insatsen kan i så fall aldrig varit aktuellt, eftersom satelliter ser uppskjutningar med robotar, signalspaning fångar upp kommunikation och prover kan tas av offer.

Om regimen är beredd att utvidga kriget, så är Libanon den mest troliga kandidaten. I förra veckan sprängdes exempelvis ett par större bilbomber i staden Tripoli som verkar destabiliserande och de Assadallierade Hizbollah är den starkaste kraften i landet. Där finns också möjligheten, eller jokern rättare sagt, att vända vapnen mot Israel, vilket regimen kan tro få en del resonans på den så kallade Arabiska gatan. Israel är överlägset militärt, men en inblandning av Israel skulle otvivelaktigt komplicera skeendet. Den viktigaste insikten är att konflikter bygger på motsatta viljor och att en upptrappning med stor sannolikhet kommer mötas med en motreaktion.

Styrkan med att omvärlden ingriper är att det kan leda till att det blir en konferens med andra styrkeförhållanden vid förhandlingsbordet, men osäkerheten gör det här till ett riskfyllt alternativ. Väst kommer sannolikt att öka sin insats stegvis för att försöka äga eskaleringen. Har västvärlden och Gulfstaterna räknat fel på reaktionerna, så kan utvecklingen skena iväg. Då kan det bli stora mänskliga offer i ett regionalt krig och ekonomiska konsekvenser, vilket i förlängningen slår mot medborgarnas plånböcker i ett så omvärldsberoende land som Sverige.

Det är därför avgörande att FN:s personal på plats i Damaskus får möjlighet att utföra sitt arbete för att vi ska kunna slå fast vad som dödade oskyldiga civila i onsdags. Med svaret kan legitimitet byggas för fortsättningen. Om svaren skulle visa att det var kemiska stridsmedel som användes, så skulle det i sin tur göra det svårare för den syriska regimen att utvidga kriget, eftersom det är ett högt politiskt pris att stödja krigsförbrytare i det internationella umgänget.

Därför är det världens viktigaste CSI (Crime Scene Investigation) som just nu genomförs i Damaskus.

…………..

SvD
DN
Expressen
Aftonbladet

Spekulationerna om utvecklingen i kölvattnet av det stora antalet döda i Damaskus fortsätter med oförminskad styrka. Särskilt handlar det om vad framförallt USA kan tänkas göra i det här läget tillsammans med Storbritannien och Frankrike.

Igår rapporterade Läkare utan gränser att tre sjukhus i Damaskus som organisationen stödjer i sin tur rapporterat att de på onsdagsmorgonen tog emot sammanlagt 3600 patienter, varav 355 avlidit, med klara tecken på förgiftning av nervsystemet. Idag rapporterade Syrian Observatory for Human Rights (Oppositionsassocierad) på sin Facebooksida att organisationen så här långt dokumenterat 322 döda, varav 82 kvinnor och 54 barn. Huvuddelen av dessa ska enligt SOHR dödats av giftig gas, medan andra ska dödats av våldsamma flyganfall och artilleribeskjutningar.

Detta ger oss lite material att arbeta med hjälp av öppna källor. Hur ett skadepanorama ser ut vid ett C-anfall varierar med de tre största faktorerna: Mängd och typ av stridsmedel, meterologiska och atmosfäriska förhållanden vid tidpunkten samt grad av exponering för offren när det gäller skydd och ventilation.

Vittnesmålen talar om ett anfall under de tidiga morgontimmarna med människor antingen sovande eller i skyddsrum, vilket innebär att de allra flesta torde varit inomhus med begränsade ventilationsmöjligheter. Vilka doser en människa tål bestämms för varje ämne i förhållande till hur mycket medel som finns per luftvolym och tidsenhet. Med många människor i källare ökar sannolikheten för att fler drabbas, men de torde också drabbas förhållandevis lika.

När det gäller väderlek med mera har jag tagit fram den historiska väderdatan för Damaskus för den 21 augusti. Där kan vi se kring kl 0230 (Första rapport om C-anfall jag sett är från klockan 0245) följande ungefärliga data:

Temperatur: 22,5 grader Celsius (bra för hög effekt)
Nederbörd: Ingen (Bra för hög effekt)
Luftfuktighet: 71 % (Ej optimalt för hög effekt – minskar dödligheten något)
Vind: 4 m/s (Bra för hög effekt) – något ökande senare
Vindriktning: Västlig (påverkar spridningen) – vridande senare mot sydväst

Med goda förhållanden generellt och människor inomhus samtidigt som konventionell beskjutning pågår utomhus talar det för en högre andel döda per skadade än 9,9 % (355 av 3600). Det lämnar den första faktorn kvar. Vilken typ av stridsmedel och hur mycket blir då den centrala frågan. Eftersom det rapporteras från flera distrikt är det mest sannolika i så fall en beskjutning från regimen med artilleri som snabbt kan byta eldområde och avlossa en mindre mängd granater. Det får bli hypotes nr 1 tills vidare.

Det finns två faktorer som talar mot denna. Den första är de politiska förhållandena jag varit inne på tidigare. Den andra är vindriktningen. Med vind från väst/sydväst och beskjutning mot distrikten Ein Tarma och Zamelkadistriktet skulle regeringsenheter i Irbindistriktet ligga rakt i vindriktningen. Dessa kan naturligtvis ha haft skyddsutrustning i så fall, men inga sådana observationer är inrapporterade.

Hypotes 2 är att fanatiska element på oppositionsidan har sprängt någon industrikemikalie i samband med regeringsarméns anfall. För det talar bland annat skadepanoramat och att symtomen som rapporterats in inte varit entydiga nervgassymtom. Bland annat har det talats om lokala kramper i enstaka lemmar istället för i alla lemmar liksom avsaknad av vomitering och urinering från offren. Det som talar mest emot är spridningen i flera distrikt, vilket ställer krav på samordning och sekretess. Den syriska regimen påstår sig också ha påträffat substanser till enklare C-vapen i distriktet Jobar. Det är inte helt enkelt att begripa de bakomliggande resonemangen för en sådan eskalering heller. Om delar av oppositionen skulle kunna knytas till de fasansfulla bilderna, så skulle det politiska stödet från väst nedgå kapitalt och säkert en hel del från Gulfstaterna också.

Den tredje hypotesen är en olyckshändelse, det vill säga att granater oavsiktligt träffat ett förråd med exempelvis vätesulfid. Detta ämne som används bland annat i textiltilllverkning och finns i avoppssystem som naturlig restprodukt ger effekter i stora koncentrationer som påminner om vätecyanidförgiftning. Här är det också spridningen som talar mest emot. Det är ytterst osannolikt att detta inträffat inom loppet av någon timme på vitt skilda platser. Å andra sidan vet vi inte om de 355 döda i huvudsak kommer från samma distrikt.

Just nu är ställningen: Hypotes 1 (Regimen) – Troligast, Hypotes 2 (Fanatiska rebeller) – Fullt möjligt, Hypotes 3 (Olycka) – Osannolikt.
Ställningen kan komma att förändras i takt med att ytterligare data och information blir kända. En av de viktigaste frågorna att få helt bekräftade är: Var fanns offren vid anfallen?

Som jag var inne på igår är det viktigt för det demokratiska ledarskapet i världen att få visshet i vad som hänt. Det spekuleras nu i att USA när en sådan kommer ska kunna engagera sig direkt militärt i konflikten. Det låter som en rimlig bedömning, men jag bedömer att det i så fall blir en mindre insats av flera skäl:

1. Stödet på hemmaplan är lågt, både från det amerikanska folket – där den senaste opinionsundersökningen anger 9 % stöd för ett ingripande – och från Pentagon. Det talar för en mer begränsad insats.
2. Möjligheterna för Syrien (liksom Iran och i viss mån Ryssland) att utvidga kriget till bland annat Libanon. Talar också för en begränsning liksom att USA behåller ett eskalationsutrymme.
3. Inga angrepp på Assad direkt, vilket skulle riskera ytterligare kaos om den centrala syriska ledningen skulle slås ut på en gång. Det är inte säkert att det skulle gynna ett avslutande av kriget.

Om väst lyckas knyta en C-vapenanvändning till regimen, så bedömer jag att det i så fall blir fråga om anfall med kryssningsrobotar mot delar av det syriska flyg- och helikoptersystemet. Då skulle väst kunna slå tre flugor i en smäll. En signal till regimen var gränserna går, en avslastning på de moderata rebeller som man vill stödja och till sist en möjlighet att slippa undan pressen att överföra luftvärnsrobotar till dessa med risk för att de kommer i fel händer.

Nu, två dygn efter den misstänkta användningen av kemiska vapen i Damaskus utkanter, ligger bollen hos den syriska regimen. Med säkerhetsrådet överens om behovet att undersöka vad som hänt, så blir det politiska trycket hårt på regimen, vilket talar för att den kommer att tillåta en inspektion på plats. Det största hindret torde vara säkerhetsläget lokalt. Men om världen vill veta och FN som organisation är beredd att ta vissa risker med sin personal på plats, så borde det också kunna gå med skydd av regeringsstyrkor.

Det kan tyckas vara väl semantiskt att uppmärksamma huruvida det är nervgaser som sarin eller andra kemiska substanser som använts. Det är ingen tröst för de drabbade, men det har stor betydelse för dynamiken.

Om vi backar till president Obamas halvspontana uttalande i våras om Syrien så föll orden så här:

“We cannot have a situation in which chemical or biological weapons are falling into the hands of the wrong people. We have been very clear to the Assad regime but also to other players on the ground that a red line for us is, we start seeing a whole bunch of weapons moving around or being utilized. That would change my calculus. That would change my equation.”

Vi rör oss med tre olika nivåer när det gäller användningen av kemiska vapen och substanser.

Den värsta är massförstörelsevapen, där det inte existerar någon vedertagen internationell definition. Om saringas skulle ha använts i en större insats, så har någon (med allra största sannolikhet regimen, eftersom det inte finns några bekräftade rapporter på att oppositionella kommit över sådana) använt massförstörelsevapen som uttrycket använts de senaste decennierna. Det skulle i sin tur innebära att USA skulle vara tvungen att agera för att försöka förhindra ytterligare användning, både på kort sikt i Syrien och på lång sikt annorstädes – som en signal.

Det är emellertid svårt att se allierade som Iran och Ryssland skulle låta den syriska regimen begå en sådan omvälvande handling, även om deras inflytande inte är totalt. Iran skulle mista all trovärdighet i de pågående förhandlingarna om sitt atomenergiprogram och Ryssland har tidigare indikerat att landet har koll på Assads förråd av C-stridsmedel.

Den generella nivån (kemiska vapen) utgörs av blåsbildande och kvävande stridsmedel eller möjligen nervgaser i små kvantiteter utblandade med andra ämnen. Det är illa nog för att döda hundratals människor, men här träder vi in i gråzonen som gör presidentens uttalande intressant – ”a whole bunch” – var går gränsen?

Vi vet att den amerikanske generalstabschefen Martin Dempsey i måndags i ett brev till en kongressledamot angav sina starka betänkligheter för ett ingripande i Syrien. Argumentet var i första hand att rebellerna inte skulle stödja amerikanska intressen. Vi vet också sedan tidigare att generalen varit kritisk till vad som händer efter att den amerikanska krigsmakten skulle ha tagit ut det syriska luftförsvaret – att det inte finns något tydligt mål eller plan.

Till den argumentationen skulle man också kunna lägga att ett sådant ingripande skulle göras utanför säkerhetsrådets mandat, vilket skulle skapa betydande internationella spänningar, minst sagt.

En annan faktor som är viktig att belysa när det gäller kemiska vapen är vilken vapenbärare som använts. Rapporterna från anfallet häromnatten varierar. Jag har noterat vittnesmål om flyg med robotar, helikoptrar med robotar och beskjutningar från marken med artillerigranater och raketer. Det finns också enstaka bilder på hemtillverkade granater som påståtts ha använts.

Här är tumregeln enkel – ju mer kvalificerad ammunition, desto högre sannolikhet att det är regimen som ligger bakom. Just att göra vapen som designas för att sprida död och förödelse genom giftiga substanser är det som konstituerar vad som är ett kemiskt vapen, vilket för oss till nästa kategori.

Det är möjligheten att släppa loss farliga krafter genom att få kemiska ämnen, som inte är designade som vapen, att explodera eller läcka ut ur behållare. Det kan ske genom planerade operationer eller oavsiktligt genom att konventionella granater träffar exempelvis ett förråd med exempelvis klorin som ju kan användas för vattenrening. Här har det för flera månader sedan funnits rapporter om att Jabhat al-Nusra intagit industriområden med farliga ämnen som klorin i stor omfattning. Det är också fullt möjligt för icke-statliga aktörer att tillverka en tillfällig slags sarin, jfr tunnelbaneattackerna i Tokyo. En sådan mer amatörmässig tillverkning av lågkvalitativ sarin skulle kunna förklara att en del symtom påminner om nervgaser, medan andra tecken saknas hos offren.

Argumentet att oppositionen inte skulle kunna använda kemiska substanser mot ”sina egna” tar ingen hänsyn till modern historia. Al Qaida i Irak bedrev sådan terrorverksamhet i sådan omfattning mot civila sunniter i norra Irak mellan 2005-2007 att de lokala klanledarna i Al-Anbarprovinsen fick nog och gick samman med amerikanska trupper för att få bort dessa grupper.

Summa summarum: Idag bedömer jag sannolikheten för att det var någon form av C-användning till 99 %. I så fall är det troligast att det inte var massförstörelsevapen som nervgaser med hjälp av konventionella vapenbärare, utan något annat stridsmedel som exempelvis kvävande substanser i vapenform. Ju mer kvalificerad vapenbärare, desto troligare att det var regimen som låg bakom. Om inspektörerna får tillträde till platserna kan vi få ökad klarhet, vilket är nödvändigt för att utkräva ansvar och få omvärlden att agera. Det är i princip omöjligt att se president Obama engagera USA militärt i konflikten utan visshet.

………………..

Aftonbladet

Vad som utspelades i nattmörkret igår utanför Damaskus fortsätter att plåga världen. Säkerhetsrådet uttalade sitt fördömande och krav på utredning, men några aktiva åtgärder kunde inte beslutas med Ryssland och Kina på båten. I skymundan har det senare landet blivit alltmer frekvent förekommande i den statliga syriska rapporteringen har jag för övrigt noterat.

Under dagen har den israeliske underrättelseministern angivit att israeliska underrättelserapporter bedömer att det skett någon form av insats med kemiska stridsmedel. Hans uttalande implicerar att det är regimen som ska ha utfört detta. Samtidigt fortsatte beskyllningarna från regimens sida med stöd av Ryssland. En faktor som det kan finnas skäl att titta närmare på är hur Ryssland skulle uppfatta det hela om regimen, som ryssarna har investerat så mycket politisk prestige i, skulle använda förbjudna massförstörelsevapen. Som jag skrev igår – det kommer att ta tid att få klart för oss vad som skett. Det är tyvärr en ringa tröst för de som dödades under gårdagen. Men det är nödvändigt att veta, så att ansvar kan utkrävas.

Hela situationen kring Mellanöstern är ytterligt komplex och dynamisk. En av de få sakerna som jag är säker på är att det finns ingen militär lösning på problemen. Alla förståeliga önskningar om humanitära interventioner med flygförbudszoner (som kräver förstörandet av syriskt luftvärn) eller korridorer (som måste skyddas med marktrupp) har svårt att svara på frågan: Hur ser den politiska lösningen ut?

Att störta den syriska regimen är inte ens en halvgarderad lösning på de socio-ekonomiska-, rättsäkerhetsproblem kombinerat med demografiska utmaningar och etniska/religiösa spänningar som regionen har – manifesterade i Libyen, Egypten och Syrien framförallt.

Och världen gör också klokt i att observera vad som händer i Egypten, traditionellt det viktigaste arablandet. Vad kommer att hända när Mubarak nu släpps från fängelset? Vad är det vi har bevittnat de senaste 30 månaderna i landet? Den riktigt juridskt spetsfundige skulle kunna komma fram till att landet har tre legala presidenter samtidigt. Mubarak avsatt i kupp, Mursi avsatt efter att ha valts i hyggligt fria val med knapp majoritet och interimpresidenten Mansour.

I början av februari 2011 försökte jag tolka vad som skulle hända och vems parti armén skulle ta. Mubarak lyckades reda ut de dygnen, men föll sedan veckan efter. Men, frågan är om han inte under denna hela denna tid har haft beskydd av både domare och generaler i praktiken och att politiken bara får det utrymme som militären accepterar? Utrikesminister Carl Bildt talade igår om en kontrarevolution av den djupa staten.

Mursi vanskötte ekonomin och var kompromisslös långt utöver vad den knappa valvinsten medgav, men det finns få skäl att tro att den socio-ekonomiska situationen ska förbättras nämnvärt när omgivningen upplever ett destabilserat land. Den affärsmässiga investeringsviljan sjunker generellt, medan däremot de geopolitiska övervägandena kan få större utrymme och leda till att aktörer försöker köpa sig inflytande genom att ge tillfälliga injektioner av pengar som kan hålla de styrande flytande.

Bakom kulisserna pågår nu en dragkamp om detta inflytande. USA har mest att förlora. Landets militära stöd på 1,3 miljarder USD har varit mest omstritt. Dessutom får USA skulden på gatan i Egypten, först för att landet stödde Mursi (demokratiskt vald) och nu för att landet har uppfattats stödja militären. Att USA temporärt frusit det militära stödet verkar inte spela någon som helst roll i berättelsen.

Istället är det framförallt Saudiarabien som rycker fram som Egyptens beskyddare och kastar in flerdubblade insatser är USA gör. Förutom att det finns ett intresse av att stabilisera Egypten rent humanitärt finns det två ytterligare bevekelsegrunder för saudierna att hålla i minnet. Den första är att motverka iranskt inflytande genom att flytta fram positionerna generellt i Syrien och för säkerhets skull i Egypten. Det kan också vara så, oaktat de saudisk/amerikanska relationerna i övrigt att Saudi vill positionera sig visavi USA samtidigt. Utvecklingen av skiffergas- och skifferoljeutvinning i USA hotar på sikt Saudiarabiens ställning på energimarknaden i kombination med relativt ineffektiv produktion på den saudiska sidan.

De klara förlorna på kort sikt verkar bli vi, det vill säga EU, om inget väldigt oväntat händer. Det är Europa som kommer att bli sittande med ett bubblande Nordafrika och en exploderande Levant i knäet när det gäller de flesta av problemen. Det finns visserligen ljusglimtar som att baronessan Ashton fick möta Mursi, vilket innebär att han torde ha ett liknande skydd som Mubarak haft i praktiken. Men om läget i Egypten skulle gå mot fullt inbördeskrig, så blir det svårt att hålla en enhetlig linje med substans för EU. Storbritannien och Frankrike skulle vara tvungen att hålla samma linje som mot Syrien för att behålla trovärdighet. Och om världen inte klarar av att samla sig till intervention i Syrien på grund av krafterna som verkar, hur omöjligt skulle det inte bli i Egypten?

Ryssland däremot har inte vilat på hanen när det gäller utvecklingen i Egypten. President Putin sammankallade snabbt de sina och gick ut med ett erbjudande om att upplåta alla ryska militära faciliteter och utrustning till Egypten som krävs. Så talar den som inte glömt hur geopolitiken skiftade 1972 när Anwar Sadat skickade de hem de sovjetiska rådgivarna och började ta emot amerikansk hjälp. Agerandet underlättas av fyllda ryska kassakistor, vilket visar på betydelsen av likvida medel i politiken. Om Al-Sisi och den egyptiska armén lystrar på dessa lockrop, då kommer vi att vakna upp till en helt ny värld.

Under dagen har rapporterna om en stor C-vapeninsats i Damaskus accelererat. Under tidig förmiddag kom de första rapporterna om en attack med ”giftig gas” och antalet döda rapporterades vara minst 20, därefter tiodubblades siffran och nu på kvällen kan vi läsa och höra om uppemot 1300 döda. Bilderna som sprids är ohyggliga, särskilt filmerna på barn och äldre som dödats eller lider kval av något som drabbat dem. I rapporterna har det talats om Saringas som namnet på döden.

USA, Storbritannien och Frankrike har begärt möte i FN:s säkerhetsråd som ska hållas efter midnatt svensk tid för att diskutera frågan. Helt väntat har den syriska regimen förklarat att allt är propaganda och lögner. För oss utomstående är det svårt att veta vad som är sant, men det går att försöka komma närmare sanningen. Här är skälen till varför jag lutar mot att det troligen inte varit en sarinattack i Damaskus som det förmedlats under dagen:

1. Timingen – I måndags anlände personal från FN för att undersöka vad som kan ha hänt vid tre andra misstänkta användningar av otillåtna C-stridsmedel. Styrkan som leds av Åke Sellström, välrenomerad expert på området, befinner sig alltså i Damaskus. Det är svårt att hitta skäl till att den syriska regimen skulle genomföra en sådan besinningslös attack, när begäran om att få besöka platserna omdelbart kan förväntas. Visst finns det en liten möjlighet att diktatorn vill visa sitt totala förakt för omvärlden, men hittills har Assad passat sig för att eskalera internationellt.

2. Tittar vi dessutom på skeendet de senaste månaderna, så är det tydligt att rebellerna befinner sig på defensiven här och där. Ingendera sidan är stark nog att avgöra det här totalt den närmaste tiden, men att ”krigslyckan” just är på den syriska arméns sida gör det också svårt att se varför regimen skulle behöva ta till vansinnigt övervåld.

3. Svårigheten att samordna. Rapporterna talar om döda i fem förorter (Douma, Jobar, Zamalka, Arbeen och Ein Tarma). Att använda C-stridsmedel är inte som på en spelfilm. Det är en mängd påverkansfaktorer att ta hänsyn till bara man ska skjuta dessa granater eller raketer i ett område. Kanske inte det starkaste motargumentet, men värt att komma ihåg.

4. De skakande bilderna har ett gemensamt problem. Saringas har sådana egenskaper att det är lättflyktigt, men kan sitta kvar i kläder som vätska i en halvtimme. Personalen i filmerna som behandlar bär ingen som helst skyddsutrustning och skulle alltså bli offer själva genom kontakt med saringas i kläder och på huden. Nu kan ju rapporterna om Saringas vara baserade på en ursprunglig första benämning som hängt med i rapporteringen eller så kan den filmande och behandlande personalen senare blivit skadade och/eller avlidit utanför bild. Men det är tillräckligt mycket frågetecken för att det blir svårt att få ihop det med en större sarinattack.

Det kommer att ta tid att få klart för sig vad som faktiskt har hänt. Det kan mycket väl varit andra kemiska substanser som använts, alltifrån tårgas i stora mängder till andra fosfater än sarin eller klorin. Här går man mer mot en gråzon. De senare är farliga ämnen som naturligtvis inte ska användas urskiljningslöst, men de är inte klassade som C-stridsmedel.

Vem som i så fall gjort detta är också svårt att klarlägga. Det kan mycket väl vara de syriska regeringstrupperna, men det kan också vara rebeller som skjutit på oskyldiga för att undergräva regimens legitimitet. En tredje förklaring kan vara en oavsiktlig skada vid annan bekämpning, det vill säga granater eller bomber har av misstag träffat ett förråd med farliga ämnen.

Jag kommer fortsätta att tränga djupare i den påstådda attacken. Det finns intressanta aspekter att undersöka, men det kräver lite tid. Som jag anförde vid Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport: I takt med att informationsvolymen, särskilt från bilder, ökar – så ökar också möjligheterna till desinformation. De enda recepten jag känner till är en källkritisk attityd och redaktionella processer. Vi får se var dessa ohyggliga bilder leder.

…………

Aftonbladet
Aftonbladet
DN
SvD