Nagorno-Karabach – en pyrande konflikt

Av Oscar Jonsson, konfliktvetare

Under 2013 möter Nagorno-Karabach konflikten utmaningar som riskerar att eskalera den lågintensiva konflikten till ett fullskaligt krig. Sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach slutade 1994 har stridigheter vid kontaktlinjen och krigshetsande retorik hört till normalbilden. Tre oroande skeenden som bör uppmärksammas under 2013 är: öppnandet av Stepanakert-flygplatsen i Nagorno-Karabach, Azerbajdzjans oljepeak och presidentvalen i båda länderna.

Kriget om enklaven Nagorno-Karabach var inte det dödligaste, men det har producerat en av de värsta frederna. Kriget som pågick mellan 1992-94 resulterade i att över 30 000 människor dog och att en miljon människor blev flyktingar. Det vapenstillestånd som slöts uppmanade till en fredlig lösning på konflikten, men detta är något som inte förverkligats. Till följd av konflikten har både Armenien och Azerbajdzjan radikaliserats, så att moderata röster marginaliserats och etnisk nationalism med hat för “den andre” har blivit ständigt närvarande inslag. Kontaktlinjen är sannerligen en av de mest militäriserade gränserna i den norra hemisfären och det finns inget som skiljer de två arméerna ifrån varandra, där det bitvis längs kontaktlinjen är enbart 100 meter mellan trupperna.

Flygplatsen i Nagorno-Karabach huvudstad Stepanakert invigdes 28 september och kan inom kort flyga sina första avgångar. I november tillkännagavs det att de första avgångarna blir försenade med påstådd anledning av flygsäkerhetsskäl. Det har diskuterats om att börja flyga ifrån flygplatsen under hela hösten och en operativ flygplats skulle främja Karabachs de facto-självständighet och ekonomi. Samtidigt har Azerbajdzjan uttryckligen fördömt användandet av flygplatsen och deklarerat att det skulle vara oacceptabelt till den grad att det skulle representera en invasion. Azerbajdzjan har även antytt att de skulle kunna skjuta ner flygplanen. Till detta har Nagorno-Karabachs president svarat att ett nedskjutande av ett flygplan skulle vara en casus belli, en orsak att gå till krig.

Dessa allvarliga utväxlingar av hotelser bör ses i ljuset av oroligheterna vid kontaktlinjen. Det har dött över 63 personer sedan 2011 i stridigheterna, och större och större militärövningar hålls vid de facto-gränsen. Vidare är stridigheterna som uppstår vid kontaktlinjen ofta sammanhängande med de politiska förhandlingar om konfliktlösning och används som ett verktyg då någon sida är ovillig att göra framsteg. Den senaste stora stridigheten skedde förra sommaren, då tre armeniska soldater dödades. Detta var samma dag som Hilary Clinton påbörjade sin resa i södra Kaukasus. Dagen efter hämnades Armenien och lyckades döda fem azeriska soldater.

Stridigheterna är symptomatiska för den inneboende riskfylldheten och utgör en farlig eventualitet i sig själv. Ifall de småskaliga stridigheterna eskalerar kan det skapa en situation där båda parterna vill, men inte ser sig ha råd att backa ut ifrån.

Azerbajdzjans oljetillgångar har bedömts nå sitt maximala utflöde mellan 2013-14. Oljan var Azerbajdzjans ekonomiska räddning efter kriget, och det är med den landet har byggt sitt nuvarande välstånd och internationella inflytande. Precis efter krigets slut 1994 lyckades amerikanska företag köpa över 40% i det konsortium som skulle exploatera fyndigheterna och detta har säkerställt USA:s intresse. Azerbajdzjan har även vissa gastillgångar som nu exploateras, men till skillnad mot olja som enkelt kan transporteras världen över, så är gas mer beroende av geografisk närhet och distributionsnätverk. Det är då som transitland mellan de väldiga gasresurserna i Centralasien och den törstande europeiska marknaden som Azerbajdzjan utgör en viktig kugge i EU:s strävan efter att diversifiera sina energiimporter. Detta är extra viktigt på grund av oviljan att vara helt beroende av rysk energi, oroligheter i Iran och Libyen samt efter Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft.

Av de vinster som oljan genererat har mycket fokuserats på modernisering av den azeriska armén. Militärutgifterna har årligen ökat med i snitt 50% från 2003 till 2011 och detta gjorde att Azerbajdzjans militärutgifter översteg Armeniens BNP under 2011(!). Ifrån dessa investeringar har ett nära samarbete med Israel uppkommit, som Azerbajdzjan har köpt betydande mängder krigsmateriel från, till exempel UAV:er.

Den azeriska oljepeaken betyder att maktdiskrepansen mellan de två länderna ej kommer att vara större än under den närmaste tiden och därav Azerbajdzjans bästa tillfälle att lösa konflikten militärt. Detta är ett alternativ som kan förefalla mer och mer lockande, om dödläget fortsätter i de politiska förhandlingarna.

En faktor som gör det svårt för Azerbajdzjan att kalkylera ifall de rent militärt kan ta tillbaka Nagorno-Karabach är Armeniens allians med Ryssland. Armenien och Ryssland är sammanbundet i försvarsalliansen CSTO, där en aggression mot en medlem skulle ses som en aggression mot alla. Den centrala frågan är ifall ett anfall på Nagorno-Karabach som är internationellt erkänt azeriskt territorium skulle utlösa ryska försvarsgarantier. Ryssland har en bas stationerad i Gyumri i Armenien med två brigader och möjligheten att ge betydande stöd. Vad som är klart är att Armenien inte frivilligt kommer att släppa ifrån sig Nagorno-Karabach. Även fast de vann kriget militärt led de enormt samhällsmässigt efter krigsslutet, men de såg det värt priset att betala för självständigheten av sina förfäders mark.

Presidentvalet i Armenien i februari innehåller ett stort orosmoment med tanke på de våldsamheter som efterföljde valet 2008 och mordförsöket nyligen på presidentkandidaten Hayrikyan. Den nuvarande presidenten Serzj Sarkisians seger under valet 2008 ledde till omfattande protester med anklagelser om valfusk. Protesterna började fredligt men blev sedan våldsamma då Sarkisian försökte upplösa dem med hjälp av polis. I dessa våldsamheter avled 10 personer, över 200 skadades och 100 fängslades.

Azerbajdzjan är en mer autokratisk stat än Armenien och håller sitt presidentval i oktober. I Azerbajdzjan har makten lämnats över från Heidar Alijev som styrde från slutet av kriget till 2003 till hans son Ilham Alijev som styr idag. Denne valdes 2003 i ett val med omfattande anklagelser om valfusk och protesterna som uppstod blev våldsamt nedslagna och över 600 demonstranter greps. Detta ledde till att oppositionen bojkottade det efterföljande valet 2008 och Alijev vann enkelt. Under våren 2011 kom även ett uppsving i protester i Azerbajdzjan, men det bemöttes med våld, arresteringar och mer repressiv lagstiftning. Valet under hösten i Azerbajdzjan riskerar att blåsa liv i de sociala spänningar som finns inom Azerbajdzjan.

När vi nu går in på det 25:e året sedan konflikten startade ser framtiden snarare mörkare ut än ljusare. Den etniska nationalismen som båda sidorna använde sig av för att mobilisera stöd vid konfliktens begynnelse är idag inbyggt i bådas statsbyggen. Hatretoriken är en förutsättning för folkligt stöd och utgör ett stort hinder för ledarnas möjligheter att kompromissa mot en lösning. Ytterligare problematiskt är att medianåldern i det båda länderna är kring 30 år vilket innebär att den breda massan inte har minnet av att leva fredligt med varandra. Detta är ett minne som ter sig mer och mer avlägset. När alla dessa oroligheter bubblar under ytan kombineras med de ovan nämnda skeendena riskerar vi att få en blandning med dödlig utgång under 2013.

Den för uppenbara frågan

Försvarsfrågorna fortsätter att ta plats i media, senast vitaliserade av folkpartiledaren Jan Björklunds uttalande i SVT Agenda i söndags.

Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett "invasionshot" eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer "komplex, gränslös och oförutsägbar" än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla. Genom en trovärdig svensk militär förmåga på Gotland de-eskalerar man denna risk för samtliga sidor. Detta är ett av exemplen på att Sverige i hög grad faller inom rysk intressesfär.


I sina ledare missar också DN och Aftonbladet återigen den mest uppenbara frågan av dem alla i skenet av ÖB:s uttalande om "en-veckasförsvaret". ÖB:s utfästelser om "en veckas försvar" mot ett begränsat militärt angrepp gäller år 2019 med en fullt uppfylld och övad ny försvarsorganisation.

Frågan som konstigt nog aldrig ställs, och som förmodligen medborgarna skulle vilja få ett svar på, är vad det svenska försvaret klarar av fram tills dess innan personalen är rekryterad, innan förbanden är samövade och innan materielen är anskaffad?

Framtiden är som sagt alldeles för komplex, gränslös och framförallt oförutsägbar för att Sverige ska ha råd med att ta ytterligare 6 års time-out i försvarspolitiken. Måhända upplever DN och Aftonbladet svaret på den ovanstående frågan alldeles för uppenbar för att den ska ställas.

Pappersförband


Det påstås att Försvarsdepartementet inte kan förses med siffror beträffande uppfyllnaden i insatsorganisationen. Myndigheten menar att systemen inte medger det. Om några veckor ska årsredovisningen komma. Då måste ändå antalet anställda GSS/K respektive T anges. Den uppmärksamme har även sett att statistiken över påbörjade och avslutade GMU:are under lång tid inte uppdaterats på hemsidan.

Sammantaget ger detta en oroande bild av IO 14:s uppbyggnad. Om inget annat fungerar får väl en beprövad metodik tillgripas: Generallöjtnanten Lars-Erik Englund genomförde på sin tid en inventering av Norrlandsskyttebrigadernas mobiliseringsförråd. Resultatet lär ha varit talande.

På samma sätt finns all möjlighet för vakthavande på HKV att när som helst sända ut en order om uppställning av anställda soldater på var och en av de över trettio fredstida enheter som ingår i basorganisationen. Efter avbockning sänds resultaten tillbaka till HKV för sammanställning. När sedan luckorna i våra insatsförband fastställts bör krigsplaceringsordrar omgående skickas till senast utbildade och lämpliga före detta värnpliktiga.

Jag vet – det blir pappersförband, men också det är bättre än inga förband alls.

Att se till att IO 14 blir uppfylld med frivilligt rekryterade och soldater som tidigare utbildats med plikt skapar en bottenplatta. Dels vårdar det den option om återtagen värnplikt som riksdagen givit regeringen i uppdrag. Dels bringas viss ordning inför det fortsatta arbetet, en fast utgångspunkt.

I veckan fick jag en inbjudan till seminarium med Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Seminariet ska handla om IO 14:s ”styrka och brister” och huruvida insatsorganisationen kan ”leva upp till de uppgifter som regering och riksdag har slagit fast”. Det är synnerligen oroande att en så respekterad aktör i försvarsdebatten inte förstått att det är högst osäkert huruvida insatsorganisationen ens levereras. Vare sig 2014 eller 2019.


Allan Widman

När Tjelvar och elden lämnade ön, stridsvagnarna på Gotland del 4

"..Gutland fann allra först en man, som hette Tjelvar. Då Gutland var bundet av mörka makter, så att den på dagen sjönk (i havet), och om natten var den uppe. Men denne man bar först av alla eld till landet och sedan sjönk det aldrig"
Citerat ur Gutasagan

Detta är det fjärde av fem inlägg (här finner du  123 ) som syftar till att påvisa att stridsvagnarna på Gotland är en politisk parkering snarare än ett militärt dito. Detta påvisas genom, dels presentera samt att använda stridens grundelement som ett enkelt analysredskap för att kunna tolka och värdera huruvida en sammansättning av ett militärt förband är tillfredställande eller inte. Till dig med förförståelse, jag är medveten att exemplet är lite endimensionellt, och flera aspekter kan behöva läggas till för att en total och flerdimensionell förklaring.

Gutland, eller Gotland som vi idag benämner ön har i dagarna blivit föremål för debatt i försvarspolitiken. Exempelvis vill Jan Björklund vill placera ett luftvärn av nyare modell på ön. En ö som är strategiskt belägen i Östersjön, en ö som i militära sammanhang ibland benäms som "Östersjöns hangarfartyg". Det ligger mycket i det påståeendet, eftersom om man kontrollerar Gotland och kan placera flygplan där, likt ett hangarfartyg, kontrollerar man hela Östersjön.  Detta genom att man kan använda flygstridskrafterna från Skåne till Baltikum och upp till Finland.

Gotland är en viktig, om inte den viktigaste platsen att försvara i hela landet ur en säkerhetspolitisk aspekt. Säkerhetspolitiskt måste vi kunna hävda vårt territorium om så krävs, med militära medel. Det första en fiende försöker att göra är att minimera vår möjlighet att hävda vårt territorium, och det är rimligt att anta Gotland står högt upp på dennes lista.

Björklund säger: "..En isolerad framstöt mot Sverige är orealistisk, men i ett upphetsat läge kan Sverige och svenskt territorium beröras."

Vilka aktörerna är som kan skapa ett upphetsat läge lämnar jag för stunden. Men i östlig riktning finner vi ett konstant ostabilt lågtryck ur ett politiskt perspektiv.

Till Björklunds uttalande bör även vissa sakliga klargöranden göras:

1) Ett uttalande som Björklunds kan leda till en motion i riksdagen.
2) En motion kan diskuteras, analyseras och kritiseras av andra partier.
3) En motion kan bifallas, eller nekas.
4) En bifallen motion behöver nödvänligtvis inte ha samma direkta innebörd som den motionen som lämnades in. I detta fall kan exempelvis val av vapen, och dess antal vara ett exempel.
5) Efter en bifallen motion skall beslutet implementeras i Försvarsmaktens materialplan, finansieringen måste vara klar, och sedan skall vapnet upphandlas. 

Sammanfattningsvis tar detta en väldigt lång tid, och kan genom trösklandet bli ganska tandlöst när det skall driftsättas.

En motion som har trösklats färdigt är beslutet att placera 14 stridsvagnar på Gotland. Just siffran är lite skakig men, efter en snabb googling handlar det om mellan 12-14 stycken.

Detta var färdigt genom inriktningsbeslutet som togs för försvarsmakten 2009. Inriktningsbeslutet gäller för åren 2010 - 2014. I den föranledande propositionen "Ett användbart försvar" går att läsa,

Sid 11: "..På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett
stridsvagnskompani för att underlätta tidig tillgång till tung materiel"

Och i regeringsbeslutet från 2010 går det att läsa:
 
Sid 3-4:  "..Stridsvagnskompanierna ska organiseras utanför manöverbataljonerna och förberedas för att normalt förstärka vissa på förhand utpekade manöverbataljoner, men ska även kunna förstärka andra förband vid behov. På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett stridsvagnskompani."

Observera att det handlar enbart om Stridsvagnar.  För den oinsatte, för den utan förförståelse, låter detta natuligtvis som ett väldigt bra beslut, då stridsvagnarna finns på Gotland, ön som är så strategiskt viktig.

Men själva stridsvagnen är bara en del i ett större s.k. vapensystem. Ordet vapensystem refererar till att själva vapnet, stridsvagnen utgör basen, men är beroende av stödfunktioner för att kunna användas. Alla dessa funktioner bildar tillsammans ett vapensystem.  Stridsvagnen behöver exempelvis tankbilar, ammunitionstransporter, och en så kallad "bärgningsvagn". Detta är en specialstridsvagn som har utrustning för att bogsera och dra loss en stridsvagn.

För att lägga till en ytterligare "dimension" till detta behövs ytterligare vapensystem som samverkar med stridvagnssystemet i själva striden. Även s.k. förmågor måste finnas, en förmåga är förutsättningen för att ett vapensystem ens skall kunna användas. Exempel på en förmåga är en spaning och underrättelseenhet, denna förmåga använder i sin tur olika vapensystem för att genomföra sin uppgift.

Exempel på hur en kombination av ett modernt armeförband kan se ut, när de olika vapensystemen och förmågorna,  är integrerade:
  • Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
  • Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
  • Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten. 
  • Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepasrade sådana.
  • Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.
Nu närmar vi oss slutklämmen, men du som har hängt med den början förstår nog på ett ungefär hur stridens grundelement kan kopplas ihop med de militära förutsättningarna som enbart ett gäng stridsvagnar faktiskt ger.  Det är även här ett antal antaganden kring konfliktypen som dessa skall verka inom kommer in i bilden,  för att verkligen konkretisera det hela.

Stay tuned!

/HW

Tänk först, tala sen men Gotland, ja! Uppdat 111915

FP går återigen ut och profilerar sig som det försvarsvänliga alternativet i motsats till allianskollegorna C  och M. KD hoppar på och håller med. Är man cyniskt lagd kan man naturligtvis se det som ett försök från små partier till röstfiske i grumligt moderatvatten, men det ligger nog en hel del genuin oro för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bakom.

Jan Björklund gör dock den något ologiska tankeloopen att skapa en FP-arbetsgrupp som ska komma med ett förslag 2014, kanske som ett motargument mot den förväntade, M-styrda, försvarsberedningens utlåtanden, samtidigt som han redan nu talar sig varm för återinförandet av mobiliserade brigader. Han vet dessutom  hur många de ska vara och att en, om man får tro vad FP sa redan för några år sedan,  ska finnas på Gotland. Hade det inte varit bättre att invänta analysen och svaren på de grundläggande frågorna om  ”till vad” och ”varför” innan man börjar tala om brigader, fjärrluftvärn, Patriot och mobiliseringsförband?

Efter år av låsning på Långtbortistan och internationella insatser har nu försvaret av Riket åter kommit i ropet och fokus har äntligen flyttats från Afghanistan. Alla talar om en omprioritering men väldigt få om konkret mot vad. Att resurserna i dagsläget kanske räcker bara till Arlanda är en sak men även i det långa perspektivet saknas en klar nationell säkerhetspolitisk doktrin. Solidaritetstanken må var god men är i detta sammanhang naiv och inget att hänga upp en realistisk planering på och så länge NATO-medlemskap är en ickefråga för alla utom FP måste vi nog finna oss i att bestämma oss för vad vi vill och vad vi är beredda att betala för detta.

Ska vi ha ett försvar som är dimensionerat enbart för att bevaka vår territoriella integritet och våra gränser?
Ska det dessutom kunna agera vid incidenter med militära förtecken i vårt närområde?
Ska det vara så starkt och så utformat att det bidrar till den tidigare så omhuldade ”Nordiska balansen” som sen blev ”Den nordiska stabiliteten”?
Hur stark måste det vara och hur ska det vara organiserat för att det ska ge regeringen handlingsfrihet eller i vart fall råg i ryggen vid förhandlingar under press med starka grannar?

Dessa och flera andra frågor bör vara besvarade innan vi börjar tala om brigader här och där! Herr Björklund får ursäkta men jag tycker att hans utkast luktar gammalt invasionsförsvar i miniformat framsprunget ur ryggmärgen eller kanske den nostalgiska ryggsäcken. Analyser, spel och beredningar kanske visar att han har rätt, men tillåt mig tvivla och detta kanske främst med tanke på den ekonomi vi kan räkna med, eller snarare inte räkna, med i framtiden. Då är det kanske annat än brigader som ger bäst säkerhetspolitisk effekt.

Vad vi kan ha råd med och som kanske bäst gynnar oss relativt möjliga hotbilder längs en varierande hotskala, är förmodligen någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter och en allsidig och förhållandevis stark arménärvaro på Gotland. En välförsvarad ö med en mix av långräckviddiga vapensystem är förmodligen, givet ekonomin, det starkaste säkerhetspoltiska kortet vi kan skaffa oss i närområdet.
För fastlandsarmén torde nog pengarna inte räcka till mer än hemvärn, högvakt och en expeditionskår av bataljonsstorlek för försvar av Arlanda och för internationella insatser.

Men som sagt herrar och damer politiker, analysera först innan förslagsgrodorna hoppar för långt och g(l)öm för all del inte NATO…

Uppdatering 111915: Det är väl säkrast att påpeka att då jag skriver om ”någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter” förutsätter jag tillgången till robusta basorganisationer med adekvat skydd och uthållighet. Men pengarna har väl som vanligt tagit slut långt innan dess…

SvD 1
SvD 2


Exkurs om drönare och UAV:er

Uppdaterad 2013-02-11

Att krigföringens arenor är svåra att definiera helt och hållet är klart. Läs mer om krigföringens arenor i föregående inlägg här, den här exkursen kopplar till det inlägget.

Något som ställer till det ytterligare när det gäller de olika arenorna är UAV:er (unmanned aerial vehicle) som kallas populärt för "drönare", en försvenskning av det engelska ordet "drone". Det finns två huvudsakliga typer av dessa, beväpnade och obeväpnade. De obeväpnade används för övervakning och spaning.

Ännu kan man inte helt och hållet värdera hur dessa användandet av dessa typer av farkoster påverkar krigföringen under nutiden och framtiden. Men klart är att de bidrar i stor utsträckning möjligheten att föra krig i gråzoner, gråzoner mellan krig och fred. Detta ur både en politiskt och rent militärt perspektiv.

Just användandet av drönare är något som är väldigt omdebatterat i dagsläget, och man kan i princip påstå att denna typ av materiel ger en helt ny dimension i luftarenan. Debatten riktar sig dels mot ett politiskt perspektiv, - hur de används mot länder som inte är krigförande, exempelvis används amerikanska drönare i den samtida konflikten i Afghanistan mot enskilda "insurgenter"(insurgent är engelska och betyder ungefär rebell eller bråkmakare) som uppehåller sig i Pakistan. Det är ett land som står utanför konflikten. Operationer genomförs även med dessa farkoster i Jemen samt andra delar av den arabiska halvön och i Afrika.

Samtidigt är dess inverkan på dagens och morgondagens krigföring är ett hett debattämne, inte minst ur perspektivet medel - motmedel, läs mer om just det här. En drönare kan dyka upp när som helst, och förberedelserna för att skicka upp en sådan är i regel mindre komplexa än att använda ett vanligt flygplan.

En drönare fjärrstyrs genom avancerade datorsystem, som möjliggör att själva "piloten" kan vara i en annan världsdel än där den faktiskt används. Detta innebär då att den fysiska hanteringen, som att ladda vapen, tanka och bedriva allmänt underhåll kan genomföras av en tredje part, s.k.  "contractors". Det i sin tur ger detta helt nya möjligheter. I förlängningen innebär detta att man kan använda genomföra den fysiska hanteringen i en "proxystat" (förklaring här) för att skicka upp drönaren. Genom detta blir kopplingen allt vagare till staten som faktiskt står bakom angreppet.

Samtidigt är den politiska risken att använda drönare för att "uträtta" operationer i den militära gråzonen är natuligtvis betydligt mindre än att använda ett bemannat flygplan.
Detta leder till att ett användande av en drönare är mindre politiskt känsligt och kan därmed sänka den politiska tröskeln för våldsanvändning. Motmedlet blir då att vi måste ha en utökad övervakning och beredskap för att motverka detta.

Ett exempel på de extremt svåra politiska konsekvenserna en nedskjutning av ett bemannat spaningsflygplan kan U2 affären 1960 vara (http://en.wikipedia.org/wiki/1960_U-2_incident)
Historien skulle sannolikt upprepas på nästan exakt samma sätt om ett amerikansk bemannat flygplan skulle skjutas ner i exempelvis Iran idag.

Gråzonen blir ännu gråare och diffus när möjligheten att använda drönare i rena transportsyften skapas. Man kan genom detta försörja exempelvis rebeller, som slåss för "rätt" syfte, med lättare vapen i ett område utan att någon som helst faktisk koppling kan göras till landet som ligger bakom, koppla detta gärna detta till resonemanget kring användandet av en proxystat ovan.
Jag avser belysa drönare/UAV:er i ett längre separat blogginlägg senare här i Betongblandarens försvarsupplysning. Men fram till dess lämnar jag lite lästips för den kunskapshungrige.

Boken "War made new" av Max Boot

CNN Explains: U.S. drones - mycket läsvärt! Februari 2013
http://edition.cnn.com/2013/02/07/politics/drones-cnn-explains/index.html

Wikipedia ger en mer teknisk aspekt
http://en.wikipedia.org/wiki/Unmanned_aerial_vehicle

Ännu mer teknisk aspekt: How the Predator UAV Works
http://science.howstuffworks.com/predator.htm

Drones and spy planes over Africa and Arabian Peninsula - mycket aktuellt i samband med Frankrikes krig i Mali. Februari 2013.
http://www.washingtonpost.com/wp-srv/special/national-security/drones-and-spy-planes-over-Africa/index.html

Drönare i transportsyfte:

Amerikanska marinkårens nu operativa "logistikdrönare"
http://www.flightglobal.com/news/articles/unmanned-k-max-operational-in-afghanistan-366340/

http://www.defenseindustrydaily.com/USMC-Looks-for-an-Unmanned-Cargo-Helicopter-06672/

http://defensetech.org/2012/08/07/marine-corps-extends-k-max-afghanistan-deployment-to-2013/

http://www.janes.com/events/exhibitions/farnborough-2012/news/july-11/Marines-K-MAX-UAS.aspx

Drönare i medicinskt syfte
http://www.scidev.net/en/new-technologies/news/idea-for-supply-chains-of-flying-drones-takes-off.html

Jag avslutar denna lilla exkurs om drönare med hälsningen "...dont drone me bro!" :)
Något som framgår av det amerikanska senatsförhöret den sjätte februari med all tydlighet i youtubeklippet nedan:

Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 1

"...Krig är blott fortsättningen av politiken med andra medel"
 Carl von Clausewitz, en känd militärteoretiker som dog år 1831, men verket "Om kriget" läses fortfarande.   

Detta är ett relativt långt blogginlägg, som syftar till att ge läsaren en grundläggande insikt i militär verksamhet genom att beskriva stridens absoluta grundelement. Dessa grundelement är den absoluta grunden för all planering av militära operationer, materielutveckling, hur förband och militära enheter är sammansatta. De ligger även till grund för det handlingsunderlag, doktriner, som skapas för militära styrkor skall kunna agera strukturerat dels i ett planeringsskede men även i ett utförandeskede av en militär operation.

Att ha förförståelse för stridens grundelement är ett absolut måste för att kunna förstå innebörden av den nutida försvarsdebatten, en debatt som ofta kretsar kring försvarsmaktens förmåga att agera gentemot olika hot i vårt närområde, men även under exempelvis internationella insatser.

Att på ett enkelt sätt beskriva stridens grundelement med dagens vapenteknik och militära tillvägagångssätt är invecklat, men jag skall göra ett tappert försök. Detta sker genom att elementen kopplas till det omdebatterade beslutet att placera stridsvagnar på Gotland, och genom ett antal antaganden påvisas brister och fördelar kring detta med hjälp av stridens tre grundelement. Detta beskrivs i andra delen av detta inlägg.

Under hela mänsklighetens historia har krig och konfliker existerat. Utvecklingen har varit minst sagt enorm, från de första konflikterna kring revir som utspelades tusentals år före kristus, med stenar och andra tillhyggen som vapen, till dagens konflikter som ofta är mycket komplexa ur politiska, militära och tekniska aspekter. Människorna som försvarade sina revir för tusentals år sedan skulle aldrig förstå dagens konflikter, men märkligt nog så så har stridens absoluta grundelement varit bestående från den tiden till de konflikter vi idag utkämpar.

Stridens yttersta grundelement, tillika krigsvetenskapens, är samma idag som för tusentals år sedan. Dessa tre grundelement måste ständigt vägas samman och balanseras utefter de rådande förutsättningarna som skapas av fienden samt genom de egna resurserna. Om svagheter finns i ett grundelement kan detta kompenseras genom att de egna resurserna är starkare än motståndaren i ett eller två av de övriga elementen. Nedan beskrivs grundelementen i huvudsak ur ett modernt perspektiv

Stridens tre grundelement är:
  • Eld
  • Rörelse
  • Skydd

Eld

Eld utgörs av direkt eld eller indirekt eld. Direkt eld innebär att enheten eller soldaten ser vad denne skjuter på. Indirekt eld kan exempelvis vara granatkastare, artilleri eller missiler, som avfyras från en plats där man inte kan se fienden. Indirekt eld förutsätter att enheten, eller soldaten som avger denna har information om vart elden skall riktas, indirekt eld förutsätter därmed någon sorts samarbete med andra enheter för att kunna orsaka fienden skada. Eld kan även utgöras av exempelvis minor som är nergrävda sprängladdningar. Detta tar sig uttryck i den aktuella konflikten i Afghanistan genom s.k. IED´s (engelska för improvised explosive device - en helt eller delvis hemmagjord sprängladdning).

Elden skapar möjlighet att:

- Tillfoga fienden stora förluster så ett avgörande i den avgränsade striden kan nås, men elden kan även ge ett avgörande ur ett större perspektiv.

- Elden skapar möjlighet till egen förflyttning, i syfte för att nå fördelar gentemot fienden, en "fördel" kan vara en förflyttning till ett område som är bättre för framtida aktioner gentemot fienden. Exempel på detta kan vara indirekt eld som avges från artilleri. Under tiden den egna indirekta elden pågår har fienden svårt att göra motstånd mot de egna förflyttningarna. Detta genom att fienden måste skydda sig mot den indirekta elden.

- Elden kan även tvinga fienden att förflytta sig, vilket kan ge framtida fördelar i striden för den egna sidan.

- Elden kan överraska fienden, och genom detta kan ett s.k. överraskningsmoment utnyttjas, något som innebär att exempelvis ett dödläge kan brytas. Exempel på ett dödläge kan vara när den egna sidan och fienden har jämförbara resurser att använda i striden. Då stannar striden ofta upp och ett ställningskrig uppstår. Första världskriget kan vara ett idealt exempel för detta. Resurser skall inte förväxlas med nummerärer i den moderna krigföringen, då exempelvis tekniska aspekter även spelar in.

- Elden kan även skapa försvårande omständigheter att agera för fienden, exempelvis genom att förändra sikt och terrängförhållanden. Detta kan ske genom att dimma och rök avfyras från den egna sidan, detta ger möjligheten till förflyttning eller försörjningsåtgärder till utsatta egna förband. En överlägsen eld från den egna sidan tvingar fienden att i huvudsak skydda manskap och materiel istället för att genomföra motåtgärder, som exempelvis att hindra en förflyttning.

Rörelse

Rörelse på slagfältet ger möjlighet till ett flexibelt och för fienden oberäkneligt uppträdande. Genom exempelvis användande av snabba transporter, exempelvis helikoptrar och transportplan kan enheter och förband helt eller delvis förflyttas snabbt för att utnyttja svagheter hos fienden. Historiskt sett kopplar snabb rörelse ofta till möjligheterna till överraskning. Ett tydligt exempel är Nazitysklands anfall mot Danmark och Norge 1940 när fallskärmsjägare användes för första gången i stor skala.

Men ett mer modernt exempel kan ses i den aktuella konflikten i Afghanistan när exempelvis amerikanska och polska förband genomför räder som genomförs nattetid i syfte för att gripa eller döda talibaner eller s.k. insurgenter (en försvenskning av det engelska ordet "insurgent" som betyder ungefär "bråkmakare" eller "rebell"). Räderna sker nattetid och specialistsoldaterna flygs in med helikopter, en snabb transportmetod och fienden blir därmed utsatta för ett överraskningsmoment.  Exemplet återkommer nedan under rubriken skydd.

Rörelse ger alltså:

- Möjlighet att avge eld i rätt tid och mot rätt mål. Detta förutsätter natuligtvis att riktig information finns kring var fienden kommer uppehålla sig vid den specifika tidpunkten

- Möjlighet att undgå fiendens motattacker - jämför med "hit and run teknik".

- Utnyttja förmågan förbandets eller enhetens förmåga till rörelse för att utnyttja fiendens svagheter, exempelvis kan detta vara att överta områden när fienden växlar frontansvar (Om striden pågår under en längre period, runt 2-3 dagar eller mer, försöker man byta ut enheter i frontlinjen för att bibehålla stridsvärdet ur ett helhetsperspektiv)

- En genomtänkt taktik, som utnyttjar fiendens svagheter i kombination med den egna kapaciteten till rörlighet kan ge möjlighet att utmanövrera fienden. Med utmanövrering menas exempelvis att en snabb förflyttning ger möjlighet att anfalla fienden från flera håll. Detta innebär natuligtvis att stora krav ställs på förmågan att samordna de egna enheterna och förband.

Skydd

Möjligheten att skydda manskap och materiel mot fiendens eld i största möjliga utsträckning, är vitalt för att kunna föra en lyckad strid mot fienden. Natuligtvis är den ständiga strävan att kontrollera striden till egen fördel, något som har visat sig vara svårt. Ett gott skydd medger ett bibehållet stridsvärde (med stridsvärde menas att manskapets psykiska och fysiska hälsa bibehålls, samtidigt som materiel av alla typer bibehålls funktionsdugliga. Sammantaget är stridsvärde ett mått huruvuda enheten eller förbandet är stridsdugligt).   

Åtgärder för att skapa ett gott skydd kan exempelvis vara:

- Utspridning av manskap och materiel, som i samband med effektiv kamoflage kan i stor utsträckning försvåra fiendens spaningsförsök som i huvudsak sker på marken, i luften samt i rymden (genom sateliter), som sker i syfte för att genomföra effektiva attacker, samt att föruse motattacker.

- Att placera ut skenmål, dvs "mockups" av  exempelvis stridsvagnar och annan typ av krigsmateriel som är gjorda av enkelt material exempelvis plywood. Tanken är att fienden skall skjuta på dessa istället för den riktiga materielen. Just denna lösning användes flitigt av Serbien under Kosovokriget 1999, under den NATO ledda flyginsatsen.

- Skenåtgärder, att icensätta ett agerande som egentligen är falskt. Detta kan även ses som en vilseledning.

- Skapa befästningar, dvs bunkrar som står emot fiendens beskjutningar.

- Använda bepansrade (splitterskyddade) fordon, och splitterskydd för manskapet. Detta kan vara en direkt bidragande orsak till ett bibehållet stridsvärde.

- En form av skydd kan vara att förbandet eller enheten har en hög rörelseförmåga, något som kan kompensera för mindre bepansrade fordon. Detta kan kopplas till en s.k. "hit and run" taktik. Förbandets eller enhetens skydd är då den ständiga rörelsen.

- Eldkraft är natuligtvis ett skydd, exempelvis är ett starkt luftvärn som effektivt kan slå ut fiendens flygplan en god skyddsfaktor.

Utöver detta bör även följande nämnas,
- Skydd kan även skapas genom att terrängen och bebyggelse används på ett lämpligt sätt, dels i maskeringsyfte men även för att skapa skydd för materiel och personal. Trenden som kan ses under 2000-talet är att en krigförande part som inte har omfattande tekniska eller materiella resurser fokuserar striderna till städer. Exempel på detta är Libanonkriget 2006 och den mycket omtalade striden kring och i staden Fallujah, Irak 2004.

- Väder och tid på dygnet kan också användas som fördel i skyddsyfte. Exempelvis har en enhet eller ett förband stora fördelar att agera nattetid mot en fiende som inte har den utrustning som krävs att föra krig efter mörkrets infall. Just förmåga till mörkerstrid blir en allt viktigare aspekt i den moderna krigföringen. Räderna som genomförs för att gripa eller döda fienden i den samtida konflikten i Afghanistan kan även exemplifiera hur mörkret används som skydd, specialissoldaterna är ofta ganska få och är relativt lätt beväpnade, men genom att alla soldaterna har mörkerhjälpmedel skapas ett övertag gentemot fienden. Det mest kända exemplet torde vara räden som dödade Osama bin Laden i maj 2011.



Sammanfattning

Inledningsvis vill jag försäkra alla er med förförståelse att jag ämnar att ta upp den fundamentala kopplingen mellan stridens grundelement och MEDEL-MOTMEDEL. Men då jag i huvudsak inriktar mig nu på att ge de som inte har samma insikt en ökad sådan så lämnar jag detta för stunden.

Stridens grundelement ELD-RÖRELSE-SKYDD förefaller vid första anblicken vara en enkel kombination av olika aspekter som är nödvänliga att ta hänsyn till vid en stridssituation. Men vid närmre eftertanke förefaller sambanden ytterst komplexa, speciellt när försök görs att applicera dessa på en riktig händelse. Uppenbart är att de olika aspekterna påverkar varandra samtidigt som en styrka i en aspekt kan kompensera brister i en annan. Exempelvis ger en stor eldkraft i kombination med en god rörelseförmåga ett minskat krav på skydd, eftersom rörelsen försvårar för fienden att skjuta tillbaka effektivt. Genom hög och samordnad eldkraft kan stora skador skapas hos fienden.

Omvänt ger en lägre rörlighet i kombination med stor eldkraft ett ökat krav på skydd för att nå samma effekt. Ett exempel på en lägre rörlighet kan ett stridsvagnsförband vara. Ett stridsvagnsförband behöver i en traditionell krigssituation,  när fiendens insats står i symmetri med den egna, en mängd stödenheter. Med symmetri menas att fienden förfogar över liknande typer av vapen, som exempelvis flygstridskrafter, infanteri samt artilleri.
Stödenheterna som ett stridsvagnsförband behöver för att de facto kunna genomföra strid under dessa förutsättningar är ett effektivt luftvärn, ett infanteri som skyddar stridsvagnarna och de underhållsenheter som följer dem. Exempel på underhållsenheter är exempelvis lastbilarna som transporterar bränsle till stridsvagnarna. Slutsatsen av detta är att ju mer skydd ett förband eller enhet behöver, ju mer resurser krävs för att enheten eller förbandet skall kunna bibehålla ett högt stridvärde.

Just detta skall jag återkomma till i del två, där skall jag försöka applicera stridens grundelement på den svenska regeringens beslut att parkera 15 stridsvagnar på Gotland innan 2014 är slut. Ett beslut som är tandlöst, och närmast kan kategoriseras att vara snarare en politisk parkering än ett militärt dito.

Mer läsning för den vetgirige:

Boken "Om stridens grunder" - Marco Smedberg

Kunskapsrepresentation av doktriner och taktiskt uppträdande - Robert Suzic FOI rapport 2003
http://www.nada.kth.se/~rsu/FOI-R-0865.pdf

Eld och rörelse: en studie över motståndarens taktik i urban miljö - Edentoft, Patrik
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:278049/FULLTEXT01

/HW

En nordkoreansk dröm


I veckan släpptes denna nya musikvideo i nordkoreansk TV. Ja, det är en pianoversion av "We Are The World".

Det är inte sällan som vanliga svenska medier tar upp Nordkoreas kärnvapenhot. Man blir avtrubbad. Icke desto mindre menar jag att det nu ser extra illa ut både på Koreahalvön och mellan Japan och Kina.

Tre omständigheter är nya:

1. Japan har skjutit upp inte mindre än två nya spionsatelliter specifikt för att kunna bevaka Nordkorea.
2. Sydkoreas truppstyrkor vid gränsen mot Nordkorea fick igår nya förhållningsorder. De ska nu genast skjuta tillbaka vid beskjutning från Nordkorea.
3. Det diskuteras nu offentligt i Sydkorea om preventivslag vid belägg för ett förestående kärnvapenangrepp mot Sydkorea.

För övrigt, igår dök det upp en intressant ny svensk blogg, Betongblandarens försvarsupplysning, som vill "göra det komplexa och diffusa i försvarsdebatten konkret och begripligt". Har just lagt till den till min offentliga läslista här intill.

FN och internationell säkerhet

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” -Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret  för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?


Postat i:Säkerhetspolitik Tagged: FN, Folkrätt, Säkerhetsrådet

Surdeg eller demokrati, ja eller nej?

dagens ledarsida i Dagens Nyheter frågar Erik Helmerson den berättigade frågan om inte demokrati är viktigare än surdeg? Han undrar också varför mitt svar i P1 morgon var nej på den frågan. Det hade varit enkelt för mig att på den korta tiden som återstod svara ja, det är viktigare! Det är ett korrekt svar, som utgått från Försvarsmaktens uppdrag och som alltid är giltigt.

Men med kampanjen vill vi att det är individen som ska reflektera, och besvara den frågan. Om vi utgår från demokratibegreppet så innebär det också att den som hävdar en annan uppfattning har rätt att uttrycka den. Min uppgift är inte att vara åsiktspolis eller värdera den typen av uppfattningar. Vi ska till och med försvara rätten att fritt kritisera Försvarsmakten och samhällets värderingar.

För den som tycker demokratifrågan är viktig är det mer bekymmersamt att undersökningar bland unga visar att synen på demokrati inte är så grundmurad som samhället kanske önskar (World Values Survey 2011). Om vi med våra kampanjer kan få igång det samtalet som behövs kring dessa frågor och att ställa surdeg mot demokrati kanske fler tar ställning just för försvaret av demokratin. Det har i alla fall fler än 12 000 personer gjort som nu genom kampanjen ansökt om grundläggande militärutbildning. Så i den delen har den fyllt sitt syfte.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Teknokratens mecka

"..Det finns ett kontrakt mellan stat och medborgare: De ordnar med inre och yttre säkerhet, jag följer lagar och betalar skatt. Staten löser inte längre sin del" - Twitteranvändaren @EODWehrwolf

Jag har ställt mig samma fråga flera gånger innan jag ens satte den på pränt. "- Varför en blogg till på internet?" och framförallt, varför älta försvarsfrågor som ingen egentligen bryr sig om?

Mitt enkla svar på min egna frågeställning är att det behövs någon som förklarar, och förtydligar försvarsfrågor för den stora massan. Något som framförallt är viktigt att beskriva är hur de politiska besluten faktiskt påverkar försvarsmakten rent praktiskt. Besluten lindas ofta in och slätas över med hjälp av ett komplexa formuleringar och beskrivningar som endast den med god förförståelse begriper sig på.

Reaktionerna på ÖB´s uttalande som publicerades den 31 december 2012 i SvD, att Sverige endast kan försvara sig en vecka, har "tagit hus i helvete". Uttalandet påvisar i min mening att försvarsfrågor har en ganska stor folklig förankring, förutsatt att de konkretiseras och blir därmed greppbara för alla invånare. Uttalandet ledde till att flera tidningsredaktioner skrev kring försvarsfrågor i sina ledarspalter. Senast försvarsfrågor hade sådant genomslag måste varit på 1990-talet.

De flesta bloggarna och opinionsbildare i dessa frågor har enorma ämnes- och sakkunskaper. Men många gånger är budskapet endast begripligt om man har en relativt god förförståelse. Försvarsfrågor är komplexa och ofta tvärvetenskapliga. Teknik, statsvetenskap, historia, krigsvetenskap är några exempel på ämnen den intresserade måste ha ganska god kunskap kring för att kunna förstå och ta till sig debatterna.

Sammanfattningsvis, från politiskt håll redogörs beslut och olika inriktningsdebatter på ett språk som knappt någon utanför försvarsdepartementet eller försvarsmakten begriper sig på. Politikernas motpol utgörs i huvudsak av olika bloggare. Debatten som leds av bloggarna online börjar bli en predikan för de redan troende. De troende med förförståelse.

Debatten begränsas avsevärt genom detta, det är helt enkelt teknokraternas mecka,  till politikernas stora förtjusning. Den tysta ansvarslösa demonteringen av den svenska försvarsmakten kan därmed fortsätta relativt obehindrat.

Bloggens huvudsakliga syfte är att göra det komplexa och diffusa i försvarsdebatten konkret och begripligt. Bloggen kommer ta upp grunderna i militärstrategi, samt förklara den militära utvecklingen ur ett historiskt och nutida perspektiv. Initialt kommer de politiska aspekterna lämnas utanför, då fokus ligger på att skapa en förståelse för läsaren kring den den moderna försvarsmakten och dess behov.

Slutligen några ord kring mitt val av pseudonym och användarnamn. "Harry Winter" är valt av i huvudsak nostalgiska skäl. Bloggens namn, och mitt användarnamn på twitter, @betongblandare, är en referens till de svenska försvarsansträngningarna under stora delar av andra världskriget samt det kalla kriget. En tid då betongen blandades för att konstruera anläggningar och infrastruktur för att försvara vårt land!

/HW