Sökresultat för: luftvärn

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Här kommer ett av de numera få inläggen på bloggen. Det jag hinner med nuförtiden är mest ägnat åt Twitter, men har nu gett mig den på att sätta mig vid datorn igen för att få ut detta alster.

På sistone har vi hört mycket om den svenska marinens död m.m. Jag kommer i de inlägg som postas här försöka, där det är relevant, knyta skeenden i världen till vår svenska omgivning i allmänhet och marinen i synnerhet.
Nåväl – nog med prat, let’s get to business!

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Från twittraren ”Reservofficer” lånar jag följande bild över dagsläget under gårdagen i vattnen utanför Syrien.

Dessa fartyg kan vi identifiera och se via AIS (såvida de valt att inte stänga av den eller fejka sin position)

USA

Carrier Strike Groups
  • USS Nimitz
  • USS Harry Truman
Arleigh Burke-jagare (Wikipedia om Arleigh Burke)
  • USS Gravely (Flight IIA)
  • USS Mahan (Flight II)
  • USS Barry (Flight I)
  • USS Ramage (Flight I)
  • USS Stout (Flight I)
  • USS San Antonio (Support-, helikopter- och trupptransportfartyg)
Ubåt
  • USS Georgia? (SSGN)
  • USS Florida? (SSGN)

UK

  • HMS Montrose (Type 23-jagare)
  • HMS Tireless (ubåt av Trafalgar-klass wikipedia)
  • Ubåt av Astute-klass med dry deck shelters för Special Boat Service?

Frankrike

  • Chevalier Paul (Fregatt)

Ryssland

  • Priazovye (Signalspaningsfartyg)
  • Priazove (Signalspaningsfartyg)
  • Neustrashimyy (ASW-Fregatt)
  • Admiral Panteleyev (Udaloy I)
  • Smetlilivyy (Kashin Missile Destroyer) 
  • Minsk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Kaliningrad (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Alexander Shabalin (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Novocherkassk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Peresvet (Landstigningsfartyg av Ropucha II-klass)
  • Lena (Tanker/Supplyfartyg)
  • Fotiy Krilov (Bärgnings/Bogserbåt)
  • Petchenga (Tanker/Supplyfartyg)
  • PM-138 (Supportfartyg)
  • SB-921 (Bärgnings/Bogserfartyg)

Vad som inte syns

Det som saknas från bilden är främst de amerikanska ubåtar(na?) av Ohio klass (SSGN – Submersible Ship Guided missile Nuclear). 

Enligt vissa källor på nätet är det rimligt anta att både USS Georgia och USS Florida finns på plats. 
Vardera av dessa ubåtar har en last av 154 stycken Towahawk kryssningsmissiler.
Dessutom har de plats för 66 st Seal’s (upp till 102 stycken under kortare perioder). Ubåten har dessutom möjlighet till dubbla Advanced SEAL Delivery Vehicles och Dry deck shelters.

Under Libyenkonflikten inledde USS Florida med att avfyra 90 stycken Tomahawks för att bana väg för flygvapnets SEAD-operationer. 
De 154 stycken Tomahawks som varje ubåt bär är mer än hela den brittiska nationella arsenalen (!) enligt Bloggen SNAFU

Rysslands hot om att stödja Syrien mot amerikanerna

Jag påstår att det är befängt att tro att ryska fartyg kommer att bistå med vapenverkan mot amerikanska fartyg, flygplan eller kryssningsrobotar. Visst kan man kanske tända lite radar samt pinga runt lite, men inte mer än så.
Den ryska styrkan består till stor del av landstigningsfartyg, signalspaningsfartyg, ubåtsjaktfartyg och ett antal specialfartyg typ bogserbåtar, bärgningsfartyg, supportfartyg osv. Inget som direkt är optimalt ur robotförsvarssynpunkt.
Får jag gissa så är man primärt ute efter att samla in underrättelser om amerikansk metodik osv vid ett robotanfall. Undrar om man också hoppas på att kunna stjäla en Tomahawk om den går i plurret?
Vad man mer kan göra är att varna när robotanfallet påbörjas samt att rapportera var och vid vilken tidpunkt kryssningsrobotarna går in över land vilket ger det syriska luftvärnet en behövlig förvarning.
Ryssarnas uttalande är visserligen en skarp markering mot amerikanerna, men det ska ses mer ur ett politiskt perspektiv.

Svenska marina paralleller

Det är troligt att Sverige, likt Syrien,  inför en en stor konflikt, eller bara hot om sådan kommer att ha ett antal fientliga ubåtar längs vår kust. Om dessa tillåts härja fritt kan diskussionen om Gotlands fredande avslutas här och nu. Ingen överskeppning kommer att vara möjlig då Gotland kommer att vara helt isolerat via vattenvägen dels inför risk av torpedanfall, men också inför risken att farvattnen kan ha minerats.
Vidare kommer vi att få vara beredda på att anfall med kryssningsrobotar från ubåt kommer att kunna ske. Förvarningstiderna för vissa mål kommer att vara extremt kort.
Minering av svenska kommersiella hamnar kan vi också förvänta oss. Betänk att vi kanske har en nationell underhållssäkerhet på kanske tre dagar (?) om man får tro Cornucopia. Drygt 90% av Sveriges import sker via Göteborgs hamn – det behövs inte mycket fantasi att tänka ut vad bara en enda sjömina eller ens bara ett hot om minering kan ställa till med.
I skenet mot detta måste vi snarast bygga upp vår undervattensförsvarsförmåga. Ubåtsjakthelikoptrar, ubåtsjaktvapen samt egna ubåtar och sensorer är de första stegen mot ett återtagande och det brådskar! 
För närvarande är undervattensdomänen ett vakuum. Vakuum brukar normalt sett fyllas av något – jag anser det borde vara av svenskt innehåll. Alternativet är att vårt sjöterritorium blir en arena där diverse olika aktörer kan agera fritt.
Minjakt och minröjningsfunktionerna har likaså en stor vikt för vårt oberoende som land och nation.
För att i ett andra steg kunna diskutera överskeppningar till Gotland är fartygsbaserat volym-luftvärn naturligtvis nödvändigt.

Synpunkter på den amerikanska ”straffexpeditionen” i Syrien

För att vara tydlig är jag sannerligen ingen anhängare av att slå militärt mot Syrien. Den politiska och demografiska bilden är allt för komplex och det går inte att dra några långtgående slutsatser om vad som kommer att hända. Däremot inser jag behovet av att skapa en signal till den syriska regimen att det inte är ok att bruka kemiska vapen.
Därför ser jag nu det senaste ryska initiativet med ett krav på att Syrien ger upp sina kemiska vapen som en positiv utveckling. Här ser vi ånyo hur militär makt och hot om våld kan desarmera ett läge och verka krigsavhållande – utan att ett enda skott har avfyrats.
Betänk dock att Sverige mycket väl i en framtid skulle kunna stå på ”the recieving end” av sådant maktspråk från Ryssland. Det är just för denna eventualitet som vi är i behöv av ett trovärdigt försvar för att kunna undvika att påtvingas annan stats politik. 

Är det nu någon som inte förstår att vi inte pratar om invasion av Sverige? Någon som inte förstår vikten av att hävda sitt sjöterritorium?
Bra!
Klart Skepp – – . . 

Vindkantring eller dikeskörning?

Detta inlägg berör delsRegeringens utspel igår (130908) rörande höjning av Försvarsanslaget med 500 miljoner predestinerat verksamhetsmedlen. Dels det Säkerhetspolitiska seminariet som genomfördes förra veckan (130904) som Svt sände idag (130909) och är skriven som en allmän reflektion således ingen analys.
Reflektion
Gårdagens stora nyhet var att Försvarsmakten skulle tillföras mer medel, från och med 2017 så har Försvarsmakten 500 miljoner mer i verksamhetsmedel att röra sig för. Försvarsministern poängterar att medlen skall utnyttjas för övningar och satsningar på personal. Vad som är mer intressant är även att man är tydlig med att Regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår, ”Försvarsminister Karin Enström påpekar att regeringen också bett försvarsmakten att se över planerade kostnadsökningar för personalen framöver.”.
Att Försvarsmakten får mer medel att genomföra sin verksamhet för är bra. Men och återigen detta är ett stort men, 500 miljoner extra från och med 2017 är inte mycket att hänga i julgranen med. Materielbehoven är skriande, omställningen från ett Värnpliktsförsvar till ett Yrkesförsvar kostar mer än vad man beräknat m m. Vägvaletär tydligt gör något nu om ni vill ha kvar någonförmåga.
Likväl blir en tydlig frågeställning med vilka avser man öva? Just nu kan man raljant säga att våra manöverförband består av enskilda plutoner som inte är samövade i kompani- och bataljonsram pga en haltande personalförsörjning. Vi kommer få ett kompetensglapp i truppföringsförmåga hos ett flertal officerskullar som Försvarsmakten kommer få lida oerhört länge av. För att inte tala om de obefintliga samövningarna mellan t ex underhållsförband, luftvärnsförband och mekaniserade förband. För att manöverbataljonssystemet skall fungera krävs det återigen en fungerande organisation bakom dem. Så visst det är bra att vi får 500 miljoner mer i verksamhetsmedel men vi skall ha något att öva med också och jag delar inte HKV uppfattning om att det går att ta igen i närtid de förlorade övningarna.
Likväl har under den gångna veckan Försvarsmakten publicerat en artikel rörande det fortsatta arbetet efter delårsrapporten för 2013. Johan Wiktorin har beskrivit detta mycket förtjänstfullt på bloggen Försvar & Säkerhet. Jag rekommenderar verkligen att läsa den.
Vad avser det säkerhetspolitiska seminariet som Folk och Försvar genomförde förra veckan och Svt sände idag, har jag enbart för avsikt att kommentera några saker, men vad som är glädjande i alla fall var att både Överbefälhavaren samt Försvarsministern nämnde att det hade genomförts en stor beredskapskontroll i MD Ö. Dock inga slutsatser kring den, men att analyser pågick rörande den. Samt att man öppet påtalar att man övar mer och mer i Ryssland är i sig också bra att man lyfter fram men sen kom den låganivån återigen in. Visst viss utrustning är gammal men Tyskland under 1930-talet övade med vanliga personbilar, kader för mekaniserad strid, vilket fungerade, så det är ibland inte materielen det sitter i utan att man de facto övar.
En stor del av tiden åtgick att diskutera det Nordiska Samarbetet inom ramen för NORDEFCO. Att vi samarbetar mellan gränserna är bra, framför allt när numerärna sviktar vilket möjliggör att öva stora förband vilket kanske annars hade varit en omöjlighet. Därmed möjliggör vi att chefer i de högre nivåerna får övning som annars är ej gått med våra egna nuvarande numerärer. Men i grund och botten förbättrar vi inte vår egen säkerhet genom samarbetet. Inget av länderna har sagt öppet till oss, vi hjälper er i händelse av ett väpnat angrepp. Vi har å andra sidan sagt att vi skall göra det med vår solidaritetsförklaring som det skrivits mycket om och vilken avsaknad av inteckning vi har för den.
Likväl förstår jag inte helt heller General Sverker Göranssons uttalande kring Ryssland, ”Militär förmåga är en sak, intention och politisk vilja är något helt annat” samt Karin Enströms, ”Jag sätter inte likhetstecken mellan ökad förmåga och ökat hot”, under seminariet. Visst är det så att Ryssland inte gör territoriella anspråk eller för en direkt hotfull politik mot Sverige. Men och detta är ett stort men, Ryssland är klart repressiv i sin inrikespolitik, likväl är man de facto hotfull mot dels de länder som är ansluta till t ex NATO/EU med angränsande gräns till Ryssland delshar man en mycket hotfull ton mot de grannländer som ejär anslutna till dessa organisationer och man vill förhindra dess egen utveckling mot en anslutning. Framför allt ur perspektivet att Rikets Utrikesminister verkar ha en viss avvikande uppfattning kring vad Ryssland gör. Att man än inte utnyttjat något form av militära maktmedel med all tydlighet i bakgrunden för att förklara sin ståndpunkt från Rysk sida är nog enbart ett under.
Just nu känns det som att Svensk säkerhets- och försvarspolitik är som ett lådbilsrally med segel fastspänt på bilarna. Kastvindarna är tydliga och det verkar vara mycket svårt att styra i rätt riktning och diket kommer allt närmre. Måtte Generalmajor Grundeviks förtjänstfulla inlägghos Wiseman i debatten skapa en tydlighet i problematiken för den breda allmänheten.
Nu känns det som att man svartmålat ordentligt, vilket jag insåg efter jag läst igenom inlägget, finns det då ingen ljusning. Klart det gör, tycker mig finna en viss förändrad attityd inom Försvarsmakten efter den rätt tydliga omriktningen som börjat ske från långtbortistandoktrinen till återigen ett ökat fokus på Nationellt försvar.
Som avslutning så meddelade man från MD V presstjänst idag att man påbörjat förflyttning av Ryska förband till Vitryssland för påbörjande av övning Zapad.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Försvar & Säkerhet 1
Försvarsmakten 1, 2
Norrbottens kurriren 1
NSD 1
Svd 1
Svt 1
Folk och Försvar – Barensregionen EU heta hörn 1, 2

Gästinlägg: Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyår kan det vara för sent !

Nedan följer ett med anledning av gårdagens besked från Regeringen om ”höjd” försvarsbudget rykande aktuellt gästinlägg signerat generalmajor Bernt Grundevik. Att generalmajor Grundevik är så öppen i försvarsdebatten vill jag ge honom en eloge för. Om det är något vi saknar i försvarsdebatten så är det deltagande av högre chefer som ger sin egen syn på situationen. Det är också på sin plats att påminna om detta inlägg från försvarsmaktens informationsdirektör.

/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyåret kan det vara för sent ! 

Den 2 juli 2012 skrev jag på Armébloggen –”Vad händer med försvaret efter 2014”– Ett av budskapen i inlägget var att ”vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag”

I samma tidsperiod gjorde ÖB sitt utspel under politikerveckan i Almedalen. Hans budskap var att försvaret behöver ca 4 miljarder mer /år för att kunna fullfölja inriktningen i försvarsbeslut 2009, vilket var betydelsefull information.

Vid nyåret 2013 kom nästa utspel från ÖB då han redovisade ”en veckas försvaret”. Sällan har försvarsdebatten varit så intensiv som under våren 2013 och som ”lök på laxen” kom den ryska flygövningen utanför Gotland under påskhelgen att ge ny näring till frågan om nationellt försvar o beredskap. ÖB ska ha en eloge. Hans uttalanden fick verkligen försvars debatten att lyfta till en begriplig nivå för allmänheten.

I Juni 2013 redovisade Försvarsberedningen sin rapport 1, omvärldsanalysen, som skall ligga till grund för politiska bedömningar om hotbild och långsiktig utveckling/trender i vårt närområde.

Efter sommaren 2013 har det enligt min uppfattning varit för lite engagemang i debatten rörande ett nytt försvarsbeslut. Det är under hösten debatten och diskussionen om försvarets framtid behöver ta fart igen om vi tillsammans skall kunna påverka de olika politiska beslutsfattarna och pågående planeringsprocesser innan det är för sent.

Tidsförhållanden

Under hösten arbetar den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen intensivt med att ta fram rapport 2 som i huvudsak syftar till att redovisa förslag till Försvarets fortsatta utveckling, uppgifter, organisation mm. Rapport 2 skall lämnas till riksdagen i slutet av mars 2014.

Det är bedömningsvis åtta månader kvar, efter att rapport 2 har redovisats, innan ett nytt försvarsbeslut fattas av riksdagen under december 2014. Alternativt kan beslutet skjutas fram till första kvartalet 2015. Slutsatser och rekommendationer i försvarsberedningens rapport 2 kommer att vara mycket viktiga som vägledning i fortsatta diskussioner och remissyttranden inom de politiska partierna, i riksdagen och hos andra myndigheter och organisationer.

Under 2014 är det valår och högst sannolikt är det andra frågor än försvarsfrågan som de olika politiska partierna vill lyfta fram i valrörelsen.

Mot denna bakgrund är det troligt att man inom försvarsberedningen (förmodligen mellan alliansen och socialdemokraterna) vill ha en samsyn i försvarsfrågan så att det inte finns fundamentalt olika synpunkter, särskrivningar och avvikande uppfattningar i rapport 2. Det som talar för denna bedömning är att så skedde med rapport 1 där det var många och långa diskussioner avseende beskrivningen av utvecklingen i Ryssland innan man till sist enades mellan de tongivande partierna.

Tiden att utkomma med en försvarspolitisk proposition är kort. Därför är det högst troligt att, parallellt med försvarsberedningens arbete, så skissar regeringen redan nu på ett utkast till ny försvarspolitisk inriktning för att inte komma i tidsnöd efter att försvarsberedningen har levererat sin rapport 2.

Inom försvarsmakten pågår nu BU 15 arbetet, dvs förslag till verksamhet och en budget i balans, för 2015 i detalj och inriktande för 2016 och 2017. För att kunna göra detta arbete erhåller Försvarsmakten så kallade planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. I de fall man saknar anvisningar för man göra antaganden för att planeringsprocessen inte ska avstanna. Försvarsmakten har likt andra myndigheter kravet att kunna lämna in budgetunderlaget senast den sista februari 2014.

När man väger samman ovan redovisade fakta och bedömningar ovan så blir min slutsats följande;

Debattera försvarsfrågan intensivt under hösten 2013- efter nyåret kan det vara för sent!

Om man i försvarsberedningens rapport 2 är överens i stort så bedömer jag att ”manöverutrymmet” för debatt som påverkar processen inför ett nytt försvarsbeslut kan vara mycket litet efter januari/februari 2014!

”Kan vi försvara oss?”

Hösten 2012 utkom Kungliga Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Kan vi försvara oss?”.

Rapporten är mycket läsvärd och utgjorde en del av projektet Svensk säkerhet efter 2014. Både som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och som officer ställer jag mig helt bakom rapporten som på ett logiskt och pedagogiskt sätt försöker beskriva läget i Försvarsmakten och de utmaningar som finns att hantera.

I rapportens sammanfattning redovisas bl a följande viktiga synpunkter;

 – När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så skall det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor men

 – Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

  • – Inom alla stridskrafter har vi för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp.
  • – Bristen på ett luftförsvarsluftvärn är uppenbar.
  • – För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet
  • – Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört.
  • – I en 20 års period i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem.
  • – Om vi under kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvarssystem.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anser avslutningsvis att i nedanstående viktigare områden –frågor av strategisk karaktär – behövs ett fördjupat resonemang inför ett nytt försvarsbeslut:

  • – avvägningen mellan olika stridskrafter

  • – personalförsörjningen

  • – investeringsnivån avseende krigsmateriel

  • – den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel

  • – alliansfrågan

  • – den politiska processen som leder fram till ett nytt försvarsbeslut


De operativa frågorna

Utöver de strategiska frågorna, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien anser viktiga att ytterligare debattera, finns det enligt min mening flera och komplexa operativa förmågor/frågeställningar som försvarsberedningen och ytterst riksdagen behöver ta ställning till. Några exempel

  • – Luftförsvaret av befolkningscentra o viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden

  • – Försvaret av Gotland

  • – Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna samt balansen av viktiga förmågor inom respektive försvarsgren

  • – Övningsverksamheten både nationellt och internationellt

  • – Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser

Luftförsvaret
Det fnns ett stort operativt behov av att skydda befolkningscentra, viktigare infrastruktur, basområden för flygstridskrafterna och de marina förbanden, förflyttningar av markstridskrafter mm. Det är flygstridskrafterna och det markbundna luftvärnets som skall svara för lösandet av luftförsvarsuppgiften.

JAS frågan har tidigare debatterats flitigt och där har regeringen med stöd av socialdemokraterna fattat beslut om vidareutveckling av JAS systemet och en anskaffning av 60 nya plan. Avgränsar mig i detta inlägg och tar ej upp JAS frågan ytterligare.

Bristen på markbaserat luftvärn är mycket stor. Idag finns det bara två luftvärnsbataljoner kvar i försvarsmaktens insatsorganisation. Deras materiel är föråldrad och behöver moderniseras i perioden 2015-2017. Att samtidigt skydda olika basområden för bland annat flygstridskrafterna ,så att dessa kan komma till verkan, samt tillsammans med dessa skydda befolkningscentra och annan viktig infrastruktur är en omöjlig ekvation givet en så liten numerär markbaserat luftvärn

Förhoppningsvis kommer luftförsvarsutredningen att leverera ett underlag som innebär att luftförsvarsfrågan kan hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Politiskt måste man i kommande försvarsbeslut tydligt ta ställning till vilken långsiktig ambitionsnivå som skall gälla för luftförsvaret av Sverige.


Gotland
Förutom öns strategiska betydelse för östersjöområdet och Sverige så har vi ett moraliskt ansvar för försvaret av Gotlands ca 58000 bofasta svenskar.

Givetvis finns en försvarsplanering där man i olika skeden och beredskapssteg kan förstärka Gotland med rörliga förband från fastlandet. Utav sekretesskäl vill jag inte gå in på detaljer om detta.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att på Gotland finns idag mycket få stationära resurser (enligt öppna källor en hemvärnsbataljon om ca 500 personer, en utbildningsgrupp för hemvärnet om ca 10 officerare, en handfull mängd flygvapenpersonal för att hantera klargöring av incidentroten, ett förrådsställt stridsvagnskompani (14 vagnar) samt ett 10 tal personer ur FM logistik ) som kan göra något vid en snabbt uppkommen krissituation.

Enligt min mening har vi i grundberedskapen för få stationära resurser på Gotland. Beroende på händelseutvecklingen kan det uppstå flera slag av friktioner som försvårar eller helt begränsar möjligheten att genomföra planerade förstärkningar från fastlandet.

Olika ambitionsnivåer att förbättra läget kostar pengar. Dock finns det pragmatiska lösningar som kan bli mycket kostnadseffektiva utan att det behöver byggas upp ny infrastruktur, således man kan nyttja det som finns.

Det finns mycket som den politiska nivån borde fatta beslut om när det gäller försvaret av Gotland. Jag anser att den lägsta ambitionsnivån som kan vara ett steg i rätt riktning samt skapar signaleffekt både för befolkningen och omvärlden är exempelvis:

  1. Organisera ett ”Detachement regional ledning Gotland” . Stabspersonal bör omfördelas inom försvarsmakten så att ett antal stabsofficerare, under ledning av en överste, bildar en ledningsresurs med placering i Visby. Enheten bör vara underställd regional ledning i Stockholm. Vid normal beredskap föreslås denna ledningsresurs ägna sig åt civil-militär samverkan samt försvarsplanering. Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter från fastlandet innan övrig stabsförstärkning anländer och kan fungera.

  2. Flygvapnets incidentberedskap med en jaktrote JAS bör finnas grupperad i Visby under huvuddelen av året.
  3. Marin närvaro med minst ett fartyg typ korvett i farvattnen utanför Gotland under huvuddelen av årets dagar.
  4. Delar av luftvärnsförbandet i Halmstad bör med kompani, i ett roterande schema, genomföra övningsverksamhet på Gotland under huvuddelen av året vilket bidrar till förbättrad beredskap och luftförsvarsförmåga.
  5. Bemanna stridsvagnskompaniet med tidvis tjänstgörande soldater o befäl från Gotland. Dessa personer, ett 80 tal, genomför årligen ca 10 dagars repetitionsutbildning inkluderande stridskjutning.
  6. Ge hemvärnsförbandet möjlighet till bättre eldkraft genom att tillföra 12 cm granatkastare och omorganisera ett av kompanierna till ett granatkastarkompani.



Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna
Det finns flera utmaningar att hantera när det gäller framtida uppgifter, dimensionering och materielutveckling för de olika stridskrafterna oavsett vilken ekonomisk nivå som tilldelas försvaret. Utöver att det organisatoriskt finns för få förband i respektive försvarsgren så finns det stora materiel- och ”förmågeglapp” att hantera i kommande försvarsbeslut. Låt mig ge några exempel att ta ställning till;

– Armén behöver ett nytt bataljonsartilleri i form av ett nytt granatkastarsystem samt att fler stridsvagnar behöver renoveras än vad som nu är planerat för att få en relevant eldkraft i de mekaniserade förbanden. Därutöver behövs ett nytt stridsbrosystem så att man kan gå över vattendrag och diken.

– Marinen saknar ett robotluftvärn på ytstridsfartygen vilket gör att de fåtaliga fartygen bland annat har en begränsad förmåga till eskort samt är sårbara. Därutöver behöver ubåtsjaktförmågan utvecklas.

– Flygvapnets transportflygplan, C-130 Hercules, är mycket åldersstigna och behöver bytas ut. Därutöver är basförbanden underdimensionerade när det gäller uthållighet och för skyddet av egen gruppering vilket begränsar ett flexibelt nyttjande..



 Övningsverksamheten både nationellt och internationellt
Utan relevant övningsverksamhet så når inte förbanden beslutad kravnivå med resultatet att dessa steg för steg självdör. Övningsverksamheten får heller inte vara en ”budgetregulator” vilket skulle påverka personalförsörjningen mycket negativt, speciellt för tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Dessa kommer idag på frivillig basis till förbanden för att de tillsammans vill utvecklas och lösa uppgifter både nationellt och internationellt. Inställda, bristfälliga eller för få övningar tar död på deras intresse att ställa upp.

Övningsverksamheten är en trovärdighetsfråga för all personal i försvarsmakten samt hos svenska folket. Utifrån ett internationellt perspektiv så är signaleffekten av ett välövat försvar, oavsett dess numerär, också en trovärdighetsfråga av stor betydelse.



 Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser
Både i försvarsbeslutet från december 2004 (två större insatser o tre mindre insatser samtidigt) respektive juni 2009 (upp till 2000 soldater/sjömän samtidigt) redovisade riksdagen tydligt kraven på försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser.

Detta var tydligt och bra men samtidigt saknades tydliga krav på förmåga att kunna verka nationellt, således vilken ambitionsnivå gäller för försvarat av Sverige i Sverige!

Detta är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagen att ta ställning i vid nästa försvarsbeslut
Övrigt
Inför ett nytt försvarsbeslut är det viktigt att våra folkvalda tar sitt ansvar och fattar nödvändiga beslut med långsiktig hållbarhet. Men det finns också frågor som försvarsmakten internt skall lösa inom ramen för myndighetens ansvar.

”Uppdragstaktik” dvs ledning genom att tilldela underställda tydliga mål och avdela relevanta resurser för detta, är den ledningsfilosofi som Försvarsmakten valt. Lever organisationen då efter detta? Enligt mitt förmenande är svaret – tveksamt. Jag anser att Försvarsmakten är alltför centralistisk i sin ledning och inte tilldelar förbandschefsnivån den handlingsfrihet som är befogad och som underlättar ledningen. Att inte ”Försvarsgrenscheferna” sitter med som ordinarie ledamöter i FML (försvarsmaktsledningen) och där kan ge råd och ge synpunkter på viktiga beslut är ett annat exempel på vad som internt behöver förändras. HKV har omorganiserats ett flertal gånger och ännu är organisationen inte optimal. Slå ihop HKV/Prod och HKV/Insatsorg till en organisation i HKV så att det är ”ett rör ut och in” till organisationsenheter och förband. Dessutom behöver funktioner såsom pers, info och HRC decentraliseras mera. Därutöver bör den regionala ledningen stärkas och att det finns en brigadgeneral som chef på den regionala nivån, en nivå som rimligen är ett naturligt generalsbefäl.

Sammanfattningsvis bör Försvarsmakten internt;

  1. Decentralisera sin ledning- tillämpa uppdragstaktik i större omfattning

  2. Ge mer befogenheter till förbandschefer o regional ledning
  3. Låt försvarsgrenscheferna vara ordinarie ledamöter i FML
  4. Omorganisera HKV


Avslutning

Försvarsminister Karin Enström skriver så här om framtiden för försvaret på Regeringens hemsida;

” Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld”.

Kommande försvarsbeslut blir mycket viktigt för Försvarsmaktens framtida kapacitet och inriktning. Det finns i praktiken fyra scenarier kopplat till den ekonomi som beslutas:

  1. Ett tillskott av mer än 4 miljarder/år för att bryta trenden och skapa möjligheter att ha högre ambition än vad som beslutades 2009.

  2. Ett tillskott på 3.5 till 4 miljarder för att fullfölja försvarsbeslutet från 2009.
  3. Samma ekonomiska ram som idag vilket medför en ytterligare reducering av försvarsmaktens förmåga.
  4. Ännu mindre pengar än idag och ännu större konsekvenser för försvarsmakten än i punkt 3.


Vad tycker du? Vad vill du bidra med i den fortsatta debatten? Hur mycket är vi beredda att betala för den långsiktiga ”försäkringen” som försvaret utgör ?( idag 1.11 % av BNP- förr ca 3.1% !)

Jag anser att det krävs en omfattande debatt som bidrar till ett bra beslutsunderlag inför kommande försvarsbeslut. Historiskt sett har debatten inför försvarsbesluten varit för anonym och ofta handlat om regionalpolitik och vilka förband som kommer att överleva alternativt läggas ner.

En omfattande debatt bidrar också till en ”folkförankring” och större insikt i försvarsfrågan vilket är bra för den demokratiska processen. Debatten måste föras på en begriplig nivå. ”En veckas försvaret” blev förståelig för allmänheten och därför fick utspelet så stort genomslag.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till vad Kungliga Krigsvetenskapsakademien skrev i förordet till rapporten ”Kan vi försvara oss?

– ”försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Generalmajor Berndt Grundevik


Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta


Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.


 Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta


Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.

Bra attackvapen till Gripen i Sverige?


I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen” 

@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013

Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med. 
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning. 
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot. 
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:

@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013

Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: ”Fortsatt om den icke-existerande arsenalen” 
J.K Nilsson

Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)

På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en ”utmaning” att verka med befintliga vapensystem.

Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.

Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.

Ett tydliggörande av den svenska ”arsenalen” för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.

Robot 15 förevisad till JAS 39A

Robot 15
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.

Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.

Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.

Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.

Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.

Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.

500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.

Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.

Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.

JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade

Avvecklade vapensystem för Gripen
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.

Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.

Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.

”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.

För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.

Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.
Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:

”Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.”


Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.

Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet ”Tungt styrt attackvapen” svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.

JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank

Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.

Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.

Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.

Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM

Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Syrien – It has to get worse before it gets better?

I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning. Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, […]

Troligen inte en sarinattack i Syrien – Del 3

Spekulationerna om utvecklingen i kölvattnet av det stora antalet döda i Damaskus fortsätter med oförminskad styrka. Särskilt handlar det om vad framförallt USA kan tänkas göra i det här läget tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Igår rapporterade Läkare utan gränser att tre sjukhus i Damaskus som organisationen stödjer i sin tur rapporterat att de på […]

Och jorden skälvde…

Vad som utspelades i nattmörkret igår utanför Damaskus fortsätter att plåga världen. Säkerhetsrådet uttalade sitt fördömande och krav på utredning, men några aktiva åtgärder kunde inte beslutas med Ryssland och Kina på båten. I skymundan har det senare landet blivit alltmer frekvent förekommande i den statliga syriska rapporteringen har jag för övrigt noterat. Under dagen […]

Låg nivå blev lägre men trots det mycket hög?

Bild från Cornucopia

Dagens nyhet på den försvarspolitiska spelplanen lär knappast inte undgått någon läsare. Men trots att jag i dag blir puckfyra på ämnet så kan jag inte låta bli att kommentera samma sak ännu en gång, men också ur ett annat perspektiv. Det handlar givetvis om nya fakta som framkommit runt stridsvagnsbluffen signerad det regeringsbärande partiet Nya Moderaterna.

Till att börja med så måste vi be alla läsare om ursäkt då även Skipper helt uppenbart har sysslat med skönmålning på en hög nivå i samband med tidigare faktakoll, då det helt felaktigt skrevs att det var 56 stridsvagnar som skulle in på en renovering som mer liknar en omfattande service. Jag får skylla på att det vid tillfället inte fanns mer fakta i ämnet än det som redovisades i försvarsmaktens öppna materielplan. Det har nu visat sig efter Ny Tekniks avslöjande, att det således inte är fler än 42 stridsvagnar som ska renoveras!

”Beslutet gäller samtliga stridsvagnar i den svenska insatsorganisationen (IO14)”, uppger Henrik Hedberg, försvarsminister Karin Enströms pressekreterare, via sms. Han förtydligar att det avser 42 stycken.

Tidigare skandal handlade om en halvering av det totala beståndet, men i själva verket är skandalen större än så då det endast en tredjedel av nuvarande stridsvagnsbestånd som ska erhålla renoveringen! Varför berättade inte Cecilia Widegren (m) detta faktum då hon basunerade ut nyheten om satsningen på försvaret? Var det möjligen en medveten mörkning för att få det hela att framstå i bättre dager? Jag är helt övertygad om att hon faktiskt har lyckats lura en mycket stor del av alla som läste artikeln då de publicerades.

Fler oklarheter och en märklig hemligstämpling!

Beslutet sägs ha tagits redan i maj, men inga dokument står att finna. Förklaringen påstås vara att förutsättningarna runt detta ”investeringsbeslut” är hemligstämplade, vilket även Cecilia Widegren bekräftar i SR intervjun då hon säger att ”det är en miljardinvestering som går till Skövde och Boden” men att den exakta summa är hemlig.

Vi kan trots hemligstämplingen, genom Försvarsmaktens öppna materielplan konstatera att summan för renoveringen av stridsvagnarna är planerad till en summa av 900-1400 miljoner.

Vi kan även genom materielplanen konstatera att anskaffningen/installation av stridsledningssystemet SLB (som är en del i åtgärderna) till totalt 500 fordon bedöms kosta 250-325 miljoner. Detta ger vid hand (om vi räknar på den högre siffran) att installationen på ett enda fordon skulle kosta 650.000:-(!) För dessa 42 stridsvagnar skulle det således kosta totalt ca 27 miljoner.

Vad renoveringen omfattar går också att utläsa på FMV webbsida och presenteras även i Ny Tekniks artikel från dagen. Så varför är då detta hemligstämplat?

Cecilia Widegren hävdar i intervjun att beslutet är hemligt av ”förmågeskäl och upphandlingsskäl” något som inte riktigt går att förstå då kostnadsspannet redan återfinns tillsammans vilka förmågor det handlar om, om man ens kan prata om förmågor runt den här upphandlingen då det enligt öppna källor knappt sker någon förändring jmf nuläget. Det luktar snarare missbruk av hemligstämpeln, och det verkliga skälet är möjligen att det är PH (pinsamt hemligt) då åtgärdernas ringa omfattning på endast en tredjedel av vagnarna verkar ske till en mycket stor kostnad!

Märkliga prioriteringar!

Den här bloggen har sedan den startade medvetet undvikt att ställa försvarsgrenarnas olika interessen mot varandra när det kommer till resursfördelning av den enkla anledningen att alla nuvarande förmågor är nödvändiga. Debatten bör givetvis handla om hur vi ökar vår försvarsförmåga på bredden, i synnerhet då vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva när det kommer till försvaret av Sverige.

Men nu har vi passerat en gräns och hamnat långt under den kritiska nivån. Det går det inte längre att undvika att beröra ämnet om hur anslaget prioriteras och fördelas inom Försvarsmakten.

Man måste i en hårt ansatt ekonomi ställa den enorma summan (som en mindre renovering av 42 stycken stridsvagnar medför) jämfört med vad det skulle kosta att åtgärda andra, i mina ögon betydligt större bristområden! I synnerhet när man på försvarsdepartementet konstaterar att ”de vagnar som blir över är fullt stridsdugliga” (d.v.s. de vagnar som inte kommer att renoveras).

Det finns tre saker som jag anser borde fått betydligt högre prioritet än att renovera dessa stridsvagnar för miljardbelopp! Det är moderna vapensystem till våra enheter som är satta att upprätthålla skalförsvaret. Korvetter och stridsflygplan används till skillnad från stridsvagnar dagligen i vår nationella beredskap och är de mest tillgängliga och rörliga enheter vi har! Dessa borde således vara högt prioriterade, men så är inte fallet just nu. De åtgärder jag anser vara viktigast handlar primärt om:

  • Markbaserad långräckviddig lv-robot (ersättare till antika Hawk 97)
  • Ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 (ersättare till föråldrade RBS-15)
  • Luftvärnsrobotar till korvetter ) som i dag helt saknas.

Kostnaden för att anskaffa en ny relevant sjömålsrobot till både Flygvapnet och Marinen skulle enl materielplanen uppgå till 800-1100 miljoner. Noterbart är att Flygvapnet fortfarande nyttjar den numera antika (30 år gamla) RBS-15F från 1980. Att anskaffa och installera lv-robot på samtliga Visbykorvetter skulle uppskattningsvis kosta 2000 miljoner.

Vi kan alltså konstatera att vi skulle kunna omsätta beståndet av RBS-15, alternativt bestycka 2-3 Visbykorvetter med den helt nödvändiga luftvärnsroboten för samma summa som den omtalade stridsvagnsrenoveringen kostar.

När det gäller långräckviddigt markbaserat luftvärn eller luftvärnsrobotar till korvetter så finns det inte ens med i nuvarande materielplan som sträcker sig till 2020. En sådan eventuell anskaffning kommer således att ligga långt bortom 2020! Ny sjömålsrobot finns med men ligger i slutet av perioden. Dessa materielsystem anses således inte vara prioriterade! 

För övrigt börjar det bli tröttsamt att från politiker, och nu även tjänstemän på försvarsdepartementet, höra det ständiga pratet om alla dessa nivåer. Ungefär vad rubriken till detta inlägg försöker åskådliggöra. Allt vi i Sverige gör är tydligen på en mycket hög nivå samtidigt som grannen i öster tydligen fastnat på en nivå som varierar från låg till mycket låg. Mer ärligt vore att säga sanningen. Då räcker det med att bara att skifta plats på de omnämnda aktörerna!

– Kommer regeringen att besluta om mer stridsvagnspengar, till ett steg 2? 

– Nej, det är absolut inte klart. Det enda som är avgjort är de 42 som regeringen tagit beslut om. Men några ytterligare ersättningsvagnar har regeringen inte tagit ställning till, säger Andreas Savelli, handläggare på försvarsdepartementet, som nämner att de nya vagnarna får en ”väldigt hög nivå”.

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Sjätte mannen

Den strategiska idén – eller avsaknad av den?

Under de senaste två veckorna har vi kunnat följa Johan Wiktorins eminenta serie ”Korridoren till Kaliningrad” där han med djup kunskap rörande såväl säkerhetspolitik, omvärldskunskap och det försvarspolitiska dilemma vi befinner i oss just nu, lotsat oss genom ett scenario innehållande både spänning och realism. Scenariot är dessutom högst trovärdigt och de problem Sverige ställs inför bedömer jag ligger oerhört nära en möjlig verklighet. Har DU inte läst serien av inlägg ännu, så är det inget att vänta på. Länkar finns i slutet av detta inlägg.

I lördags publicerade Wiseman ett gästinlägg signerat Kamrat Kalle som dels är en recension av Wiktorins serie, men även en reflektion över ”vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.” En högst befogad frågeställning!

Man kan börja med att ställa sig frågan: Hur många svenska medborgare kan ge ett svar på den frågan i dag år 2013? 
För 95% av läsarna av denna blogg så bedömer jag att svaret är realtivt givet, men jag är däremot inte alls säker på att ens 50% av sveriges medborgare i dag skulle kunna ge ett svar på frågan. Här har vi ett dilemma där den grundläggande förståelsen för frågan, vilket i sin tur lägger grunden för att vi ska kunna föra en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik, ofta börjar runt köksbordet i varje svensk familj (som så mycket annat viktigt). Köksbordsdiskussionerna föranleddes ofta av att någon i familjen hade gjort, eller gjorde värnplikten och således blev ämnet naturligt att prata om. När vi nu helt lämnat värnpliktssystemet bakom oss tror jag även att förståelsen för Kamrat Kalles frågeställning kommer att minskas i framtiden, vilket också gör det svårare att diskutera och argumentera för politikområdet.
Kamrat Kalle tar även upp en annan fråga som är ännu mer intressant att föra en diskussion runt, nämligen den strategiska idén med vårt nuvarande försvar! Han skriver: ”Vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.”

Det här är oerhört intressanta frågeställningar! Jag håller dock inte med om att det inte har debatterats på försvarsbloggarna. Vi har inte gjort så mycket annat än att debattera olika försvarsidéer under det senaste året (åtminstone avsaknaden av en realistisk politisk sådan).
Frågan är då om regeringen har någon strategisk försvarsidé, eller saknas en sådan?
Det som ger trovärdighet inom politiken, oavsett område,  är att går från ord till handling! Nuvarande regering har inom detta politikområde, under ledning av Moderaterna, tyvärr valt att göra tvärt om. Man har gått från handling (under den epok man var ett försvarsvänligt parti) till ord, och att näst intill enbart prata om försvaret i överdrivet positiva termer.
Den nuvarande strategiska idén verkar primärt vara att Försvarsmakten ska hålla budget! Detta blev graverande redan när Karin Enström tillträdde som försvarsminister april 2012. Statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerade under intervjuerna att ”En grundläggande uppgift för försvarsministern är att fortsätta hålla försvarets ekonomi i ordning.” Diskussioner rörande försvarets utforming, strategisk idé, försvarsförmåga eller avsaknad av sådan diskuterades inte alls. Inte runt annat än att försvarsreformen ska genomföras, varken mer eller mindre.

Den politiska nivåns verkliga strategiska idé är inte helt enkel att utläsa, men genom att titta på försvars- och säkerhetspolitiska målsättningar hämtade ur det senaste försvarspolitiska inrikningsbeslutet så kan man få en någorlunda rättvisande bild av vad regeringen vill, även om vi numera tyvärr vet att orden i flera fall inte har någon närmare verklighetsanknytning.

Det militära försvaret ska enskilt och tillsammans med andra försvara Sverige och främja vår säkerhet, både i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Hela Sverige ska försvaras.

Armé-, marin- och flygstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer. 

Förmågan till väpnad strid är Försvarsmaktens unika bidrag till Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Användbara förband med hög tillgänglighet och förmågan att genomföra väpnad strid, liksom omvärldens kunskap om detta verka konfliktförebyggande, konfliktdämpande och krigsavhållande.

Just försvarspolitiken är ett område man som politiker kan komma runt relativt enkelt genom att påstå en sak samtidigt som verkligheten är en annan vilket tillämpas allt för ofta av vissa ledande försvarspolitiker. Det enda som på riktigt skulle bevisa att målsättningar inte är i synk med verkligheten skulle vara att Sverige hamnade i krig, vilket ingen normalt funtad människa kan önska. Granskningen inom området är generellt sett för dålig då insatta journalister är för få. Först under det senaste halvåret har granskningen ökat. Dels efter ÖB nyårsintervju och dels efter den ryska påskflygningen som vi inte kunde möta. Det är dock lång väg att gå innan intresset för att granska området ens kommer i närheten av områden som vård, skola och omsorg.

Ett försvar tillsammans med andra?

Regeringen påstående att Sverige tillsammans med andra ska försvara Sverige(!) är en annan sak som aldrig ställs på sin spets, och som regeringen aldrig åläggs att förklara i detalj, d.v.s.  hur man har tänkt att detta ska fungera i praktiken. Detta är något som är mycket beklämmande. Att påstå att någon annan ska bidra till med Sveriges försvar utan att ha täckning för ett sådan garanti gentemot landets befolkning kan inte annat än att än rent hyckleri.

Den finska tidningen Hufvudstadsbladet publicerar i dag en oerhört läsvärd ledare där just detta beskrivs på ett alldeles ypperligt sätt och där kärnan är att nordiskt försvarssamarbete (Nordefco) aldrig kan ersätta en försvarsallians (läs NATO).

”Annars kan någon invaggas i förhoppningen om att Nordefco så småningom kan leda till en nordisk försvarsunion eller åtminstone en skyldighet att komma till varandras undsättning i en militär konflikt. 

Det kommer Nordefco inte att göra. Det finns bara en organisation som har både en uttrycklig politisk vilja och den militära kapacitet som krävs och det är Nato. Men Natos solidaritetsklausul gäller bara medlemmar och till dem räknas inte Finland och Sverige.”

Strategisk idé baserat på skalförsvar, djupförsvar eller både och?

Något som Johan Wiktorin genom sin serie påvisar vikten av för att vara krigsavhållande är till vilken nivå Sverige kan upprätthålla ett skalförsvar, något han även tagit upp i tidigare inlägg. I den bästa av världar utan ekonomiska restriktioner skulle vi givetvis både satsa på att bygga upp ett starkt skalförsvar (stridsflyg, fartyg, ubåtar, luftvärn) tillsammans med ett djupförsvar (markförband). 

Ett skalförsvar har fördelen att i ett första skede vara krigsavhållande, och i ett senare skede då ett angrepp är ett faktum kan utgöra en sköld för att förvägra/fördröja en motståndare att sätta en enda känga på svensk mark. Ett relevant skalförsvar ger med andra ord även politisk handlingsfrihet, något Wiktorin med all önskvärd tydlighet påvisat kan bli ett reellt problem med dagens låga nivåer i sin serie ”Korridoren till Kaliningrad.”

Att enbart satsa på ett skalförsvar innebär givetvis en hel del risker, så som att ingående system är både dyrbara resurser, men också sårbara när de befinner sig i sin mer eller mindre oskyddade fredsbasering. Trovärdigheten med att satsa huvuddelen av resurserna på ett skalförsvar kan bara motiveras med att man samtidigt kan förvänta sig hjälp av någon annan kort efter att ett angrepp är ett faktum. Där är som sagt NATO det enda alternativet.

Avslutning

Sverige har under många år tillämpat osthyvelsprincipen när det kommer till försvarets nedmontering som nu pågått under en längre tid. Av den anledningen har vi i dag ett demonstratorförsvar med förbandstyper, allt för ofta i singular då vi hellre valt att behålla samtliga förmågor till en mycket liten numerär än att helt kapa bort något som i praktiken blir omöjligt att återta under överskådlig tid. Huruvida detta har varit rätt eller fel kan givetvis diskuteras.

Men med en försvarsbudget som utgör rekordlåga 1,15% av BNP medger inte ekonomin inget annat, och vi står nu inför det faktum att anslaget numera inte ens räcker till ett demonstratorförsvar med bibehållen förmågebredd. Att gång på gång, år efter år reducera övningsverksamheten p.g.a ekonomin är inte längre hållbart! Beställd insatsorganisation IO14 kommer aldrig att kunna intas om vi enbart fortsätter på samma inslagna väg. Något måste alltså göras, och det nyss!

Jag håller med Kamrat Kalle i det faktum att det saknas en konkret (verklighetsförankrad) strategisk idé eller uttalad inriktning för vårt försvar. Sverige är i dag inte med i någon försvarsallians, således kan vi ej räkna med hjälp från någon annan, inte ens våra nordiska grannar. Detta har vi att förhålla oss till här och nu och så länge inget annat beslut fattas.

Men när vi nu står inför det faktum att lägstanivån redan är passerad för länge sedan och att omvärldsläget förändras, är det nu dags att våra politiker sätter ned foten och presenterar en trovärdig och genomförbar strategisk idé rörande sveriges försvar! Kommer försvarsberedningen i sin andra del ta sig an den uppgiften? En sådan idé bör rimligtvis utgå från att Sverige snarast blir medlemmar av NATO och att vi utifrån detta, på riktigt, kan bygga ett försvar tillsammans med andra!

Korridoren till Kaliningrad läser du via länkarna här nedan:
Prolog
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Prolog till Zapad’13

Detta inlägg kommer beröra vad som är allmänt känt kring Zapad’13 som går av stapeln inom 2-4 veckor beroende på när i tid man väljer att starta övningen. Analysen kommer även beröra delar av övningsverksamheten som genomförts i MD V under perioden Juni till Augusti 2013. Inlägget bygger enligt tidigare gjorda enbart på öppeninformation samt är ej knutit till någon statlig eller icke statlig organisation.
Vad avser övningsverksamheten inom MD V har jag enbart hållit mig till De väpnade styrkornas officiella hemsida, i huvudsak har nyhetsrapporteringen på denna sida omfattat marin verksamhet således kan övningsverksamheten vara missvisande, bedömt har både armé och flyg övat i lika stor omfattning under perioden som marinstridskrafterna.
Analys
Allmänt.Enligt öppna uppgifter kommer totalt cirka 13,000 man deltaga i övningen. Från de ryska väpnade styrkorna skall 2,500 man deltaga och 10,400 ur Vitrysslands väpnade styrkor. Cirka 60 flygplan och helikoptrar samt 250 stridsfordon. Övningen kommer likt Zapad’09 var uppdelad i två skeden. Vad de två skedena kommer innehålla samt något officiellt övningsdatum har ej delgivits.
Av vad som är officiellt känt kring scenariot rörande Zapad’13 är att det handlar om försämrade relationer mellan staterna i regionen på grund av etniska och religiösa konflikter samt anspråkpå territorium. Syftet är att öva de gemensamma försvarsåtagandena mellan Vitryssland och Ryssland inom ramen för CSTO. Geografiska övningsområden som Zapad’13 (eller andra övningar som genomförs samtidigt som Zapad’13) omfattar Barensregionen, Östersjön, Kaliningrad, delar av Vitryssland samt Rysslands angränsande landområdentill de tre Baltiska staterna.
Under 2009 genomfördes dels Zapad’09 dels Lodga’09 samtidigt dock som två separata övningar. Där Lodga’09 ej ingick i Zapad’09 övningen detta för att kringgå kraven kring föranmälan samt att utländska observatörer skulle få deltaga. Att man dock på högre stabsnivåer lär övat som att samtliga ingick i samma övningsmoment är mycket troligt. Likväl har man kunnat se under de tidigare beredskapsövningarna under året att i den stora övningen har man övat mindre men strategiskt viktiga förband. Så det är troligt att utanför Zapad’13 kommer det ske en till två mindre övningar parallellt.
Stabsövningarna inför Zapad’13 påbörjades redan i mars månad och kommer fortgå intill dess att övningen påbörjas. Likväl får man förutsätta att den stora mängden mindre övningar som genomförts inom MD V under sommarmånaderna hör samman med förberedelser inför Zapad’13. En intressant företeelse är att man under våren ej hade intention att bjuda in observatörer för att under sommaren ändras till att bjuda in observatörer från USA som även nu har tackat ja till inbjudan.
Vad avser datum så kan man förutsätta att övningslängden bör vara ungefär lika lång som Zapad’09 vilket var cirka två veckor. Var i tid i September månad man väljer att lägga det kan man bara sia om just nu intill dess att öppna uppgifter kommer ut. Dessa uppgifter bör komma ut i närtid. Går man på samma tidpunkt som Zapad’09 som var under de två sista veckorna i September kommer både Zapad’13 och övning ACE sammanfalla. Vad som är intressant i detta är att övningen ACE genomförs i norra Sverige samt att man från ryskt håll påtalat att delar av Zapad’13 kommer genomföras i Barens regionen.
Ser man till det geografiska området som skall utnyttjas så gör jag bedömningen att de officiella uppgifterna kring styrkedeltagandet ej håller. De uppgivna styrkeuppgifterna kan mycket väl stämma för den del som skall öva i Vitryssland och Kaliningrad. Således kan man förutsätta att man kommer upprepa mönstret från Zapad’09 och genomföra övningar ”utanför” Zapad’13 ram varvid styrkeantalet kommer växa. Storleken på övningen är svår att avgöra men en kvalificerad gissning bör vara uppemot 20,000 – 30,000 man som övar totalt under den angivna perioden.
Vad som även är intressant är att man mer eller mindre sagt att man skall öva längs hela den västra flanken av MD V. Under Zapad’09 framkom inga officiella uppgifter om att man övat i Barens regionen dock sammanföll Lodga’09 med Zapad’09 så man övade längs Finlands gräns. I år kommer således stora delar av MD V angränsade landområden mot NATO involveras i en och samma övning.
Armén.Arméstridskrafterna genomförde under mitten av Juni månad en stor sjukvårdsövning i det Västra militärdistriktet där man bl a upprättade fältsjukhus. Övergripande syftet med övningen var att pröva ny utrustning som tillförts förbanden, således en metodövning. Under ungefär samma tidpunkt genomfördes en stor logistik övning utanför St Petersburg. Vid övningen upprättades en logistikbas som hade till uppgift att kunna genomföra reprationer, förnödenhetsförsörjning, ammunitionsförsörjning, tvätt m m.
Under augusti har armén genomfört eldledningsutbildning för markpersonal i hur man skall leda in attackhelikoptrar mot markmål. Personalen har övat i hur man tar ut mål med olika hjälpmedel för att därefter anvisa in helikoptrarna mot det. Ingående helikoptertyper under utbildningen har varit MI-24 och MI-8.
Likväl under samma tidsperiod har luftförsvarsförband från Pskov regionen genomfört skarpskjutningar i Ashuluk regionen. Förbanden var utrustade med S-300 system. Övningar har genomförts mot att dels bekämpa luftfarkoster dels mot kryssningsrobotar. Enligt utsago skall övningen förlöpt väl för det övande förbandet.
CBRN förband ur MD V har i augusti genomfört en övning. Övningen har omfatatt indikering och sanering av både kemiska, biologiska och radiologiska substanser. Vad som är intressant i denna övning är att man betonar att minst hälften av övningstiden skall genomföras under mörkerförhållanden, en klar indikering på att förbanden skall ha hög duglighet i sin tjänst.
Flygvapnet.I början av Juni månad 2013 genomförde man inom flygvapnet en beredskapskontroll av delar ur luftstridskrafterna 1. PVO. Totalt deltog 20 luftfarkoster (SU-24, MI-24 och MI-8). Luftstridskrafterna som berördes var lokaliserad i St Petersburg, Karelen och Murmansk regionen. Bland annat övades omgruppering till andra flygbaser för att därifrån lösa nya uppgifter.
Under juli månad har helikopterförare ur MD V genomfört kompletterande utbildning i avancerad flygning främst i bergsterräng. Helikoptertyper som har utnyttjas under denna utbildning är MI-8 och MI-24
Under V333 genomfördes en luftförsvarsövning med dels flygförband i Karelen delsfrån Murmansk området. Övningen syftade till att påverka en motståndare som kränker ens territorium. Styrka A bestod av flygförbanden från Karelen medan styrka B bestod av förband från Murmansk. Totalt deltog över 15 st SU-27 och över 30 flygföretag genomfördes under veckan.
Marinen.Östersjöflottan skall ha genomfört över 20 stycken övningar under sommarperioden 2013, där både flottan, marinflyget samt marininfanteriet varit omfattad. Målsättningen är att samöva förbanden så att dessa skall kunna genomföra landstigningsföretag längs kust.
Norra flottan har under juni månad genomfört en gemensam övning med Norge rörande räddningsinsatser till havs. Likväl har man övat hur man skall agera i händelse av oljeutsläpp i regionen. Ingående i övningen har både fartyg och marinflyg varit. Likväl har man i Norra flottan under samma månad övat räddningsinsatser med dykare till nödställda ubåtar.
I Juni månad genomfördes även en ej planerad ubåtsjaktövning med Norra flottan. Delsdeltog fartyg dels deltog marinflyget. Syftet med övningen var att bedöma utbildningsståndpunkten hos personalen i just ubåtsjaktföretag.
Marininfanteriet ingående i Östersjöflottan har under juni månad övat med sina nya tilldelade BTR-82A. Övningarna har främst syftat till att kunna framföra fordonen i svår terräng samt genomföra eldexercis övningar med beväpningen. Likväl har simnings/vadnings övningar genomförts med fordonen. Marininfanteriet har även genomfört ordinarie stridsövningar under samma period i kompanis ram. Samma tid genomförde sjöstridskrafterna övning i bekämpning av sjö- (övning i ubåtsjakt genomfördes även) samt luftmål i Östersjön.
Östersjöflottan deltog med delar i en övning i Frankrike under månadsskiftet Juni/Juli. Övriga nationer som deltagit i övningen var Storbritannien, USA och givetvis Frankrike. Syftet med övningen var att kunna genomföra insatser i en internationell miljö under FN mandat.
I början av juli månad genomförde marinflyget i Norra flottan en flygövning, ingående flygplan var SU-33 och SU-25. Övningen syftade främst till att öva luftstrid. Vad som påpekas är att övningarna genomförs på låg till mellan höjd och att det är komplexa manöveringsmoment som genomförs samt navigering över terräng som ej har tydliga orienterings föremål.
En intressant notis som tas upp under juli månad är en rekognosering som genomförts för att öva landstigning med marininfanteri ur Norra flottan. Någon exakt tidpunkt denna övning skall genomföras delges ej. Dock skall en intensiv period av stridsträning börjas för alla ingående delar i Norra flottan under perioden Augusti-September 2013. Vad som gör det än mer intressant är att rekognoseringen genomfördes på Fiskarhalvön.
Marinflyget i Norra flottan har under V333 påbörjat en flygövning. Ingående flygplan är IL-38, IL-18, AN-12, AN-24, AN-26, Su-25 UTG, Su-27UB, Su-33, Ka-27, Ka-27PS, Mi-8. Ingående övningsmoment är bl a ubåtsjakt, transportflyget övar luftlandsättning med fallskärmstrupper ur bl a marininfanteriet. Likväl har övning i flygstrids samt understöd av markförband övats. Marinflyget skall även öva flygning under svåra förhållanden som kan uppstå i Barens regionen.
Under V332 har även två fartyg ur Östersjöflottan återkommit till Östersjön det är landstigningsfartyget Kaliningrad (Ropucha I) och tankfartyget Cola. Fartygen har genomfört en långseglats där man bl a har varit i Medelhavet och Svarta Havet.
Norra flottan har även under V333 övat ubåtsjakt med fartyg. Likväl har flottan övat luftförsvar vid utlöpning till havs och agerande mot andra sjöstridskrafter. Övningen har genomförts dels simulerad dels med skarp ammunition. Ett intressant ingående övningsmoment är även att man skall öva antisabotage åtgärder.
Sammanfattning
Vad avser de marina stridskrafterna kan vi förutsätta att landstigningsövningar kommer genomföras i Östersjön under övning Zapad med Östersjöflottan. Samt en möjlig landstigningsövning kan tänkas genomföras Barens regionen på fiskarhalvön med Norra flottan. Likväl kommer bedömt övningsmomenten vara av snarlik karaktär som genomförts under vårens beredskapsövningar. Det vill säga ubåtsjaktövningar, strid mot sjömål samt strid mot luftmål. Möjligtvis kan även luftlandsättning med fallskärm genomföras med marininfanteri i Barens regionen i och med att detta övas i skrivande stund med delar ur den brigaden.
Vad avser markstridskrafterna är övningsmomenten mer svårbedömda utifrån vad som rapporteras kring övningsverksamheten under juni-augusti. Vad som är tydligt är att logistikfunktionerna har förövats under juni och juli månad. Bedömt för att dessa ej skall utgöra en friktion i denna övning. Utifrån övningsscenariot kan vi förutsätta att det som kommer övas är fördröjningsstrid och motanfall/anfalls strid med mekaniserade förband som understöds av flygförband.
Vad avser flygstridskrafterna är det tydligt att dessa kommer öva luftförsvar samt understöd av markförband dels med flygplan dels med helikoptrar. Likväl kommer bedömt transportflyget genomföra transport av luftlandsättningstrupper. Bedömt kommer även luftvärnet övas likt tidigare scenarior på annat skjutfält under övningen för att kunna genomföra skarpskjutningar.
Vad man slås av när man läser många av artiklarna är att man tydligt påtalar att det är en hög teknologisk motståndare man förutsätts möta. Således verkar det inte skett någon förändring i inriktningen, att man inom MD V skall kunna strida mot en motståndare som har likvärdig eller högre teknisk standard än ens egna stridskrafter.
För att sammanfatta bedömningen. Vi kommer under genomförandet av Zapad’13 bedömt se övningar med sjö- och luftstridskrafter i Barens regionen att beakta att jag lägger in marininfanteriet inom ramen för sjöstridskrafterna. Vi kommer se samma övningsmoment i Östersjöregionen. Markstridskrafterna kommer i huvudsak bedömt ansamlas till angränsande områden mot Polen samt Baltikum.
Vad jag själv ser som mest intressant är att man bedömt kommer öva i Barens regionen under övningen och sammanfaller detta med övning ACE med i det förhållande stora mängder luftstridskrafter som kommer vara ansamlade i den norra regionen av Sverige så kan situationen lätt bli problematisk.
Återigen jag vill poängtera att detta är en bedömning, således kan delar i den vara felaktiga eller att man väljer av olika skäl stryka troliga övningsmoment av diverse skäl.
Edit 130818 21:17 – Glömde en vital sak som @oplatsen påtalade f.n. är två landstigningsfartyg (Ropucha klass) ur Svarta Havsflottan på väg mot Östersjön för att deltaga i Zapad’13.

Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Ryska Väpnade Styrkorna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23(Ryska)
Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4
The Lithuania Tribune 1
Transportstyrelsen 1

Gästinlägg: Moderaternas retorik – Ett hot mot de(m)okratin



Följer upp med ytterligare ett gästinlägg, den här gången från Boatswain, som på ett förtjänstfullt sätt lagt ner både tid och engagemang på att syna Moderaternas kort ytterligare när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken. Det brukar sägas att en av medias viktigaste uppgifter att granska politikerna. Men då det uppenbart råder brist på kunniga och engagerade journalister som bevakar detta politikområdet så ska vi vara väldigt glada att det finns enskilda individer som tar sig an uppgiften för att försöka bringa klarhet i vad som är sant och vad som tangerar att vara en ren lögn.


(Inlägget kan se konstigt ut i den mobila versionen av inlägget, därför läs det i webbversionen)

/ Skipper

—————————————————————————————————————


Människan ljuger aldrig så mycket som efter en jakt, under ett krig eller före ett val / Otto von Bismarck


Att moderaterna har fortsatt, på den av socialdemokraterna inslagna vägen avseende nedmontering av den svenska försvarsförmågan är en sak. Om detta kan man tycka mycket. När folket har rätt information i samband med riksdagsval och de folkvalda sedan säger att så här mycket får Försvarsmakten kosta och den här förmågan ska ni ha, ja då är det bara att acceptera den demokratiska processen. Detta förutsätter givetvis även att de folkvalda genomfört en grundlig säkerhetspolitisk analys och värderat den gentemot en acceptabel risktagning för landets säkerhet. Då måste processen accepteras även av oss försvarsvänner som önskar ökad förmåga och anslag. Däremot kan vi rösta annorlunda och fortsätta vår opinionsbildning.

Tyvärr fungerar det inte såhär inom försvarspolitiken sedan en lång tid tillbaka av alliansstyre.

Sedan länge anser jag Moderaternas retorik när det kommer till försvarspolitik och andra försvarsrelaterade frågor har passerat skamgränsen vad gäller uppenbara lögner som syftar enbart till vilseledning av det svenska folket. Nu börjar jag fundera på om inte den ansamlade mängden falsarier rentav är ett hot mot demokratin.

Om vi inte kan lita på att det våra folkvalda berättar för oss medborgare är sant, lever vi då i en demokrati? Hur ska vi då kunna stå vid valurnan och fatta ett klokt beslut utefter våra åsikter och värderingar? Ett manipulerat och vilselett folk kan inte vara grunden för en demokrati. Som politiker får man ett förtroende att förvalta av sina väljare. Med detta förtroende följer makten att styra landet. Med makt följer även ansvar, ett ansvar att utföra den politik man utlovat samt inte mindre viktigt, informera folket om den förda politiken och dess konsekvenser.

Att politiker genom tiderna slirat på sanningen lite då och då (medvetet och omedvetet) är kanske ingen nyhet. Från detta till att, likt en nordkoreansk ledare, spruta ur sig försvarsrelaterade lögner som Moderaterna gjort de senaste åren, krönt och eskalerat av Cecilia Widegren (m) den senaste veckan, i syfte att förleda väljarna att tro att något inte är vad det är kan inte liknas med annat än en diktators försök att lura sitt folk. Att Sten Tolgfors (m) blev KU-anmäld tre gånger under loppet av ett halvår kanske inte är så förvånande. När anmäls övriga kan man ju stilla undra…?

Om jag som väljare med ett intresse för att Sverige ska ha ett starkt försvar läser om alla moderata ”satsningar” och hur ”bra”, ”tillgängligt”, ”flexibelt”, ”gripbart” och ”välutrustat” det svenska försvaret är, då är det lätt att förledas att tro att det är Moderaterna som passar mig bäst. I alla fall deras försvarspolitik.

Vilseledningen är inte demokratiskt då de flesta väljare inte är insatta nog att genomskåda bluffen.

Det är lätt att genomskåda lögnerna när man är insatt i de försvarspolitiska frågorna. Som mindre insatt i övriga politikområden blir det naturligt för mig att fundera på vilka andra områden där Moderaterna försöker föra mig bakom ljuset utan att jag har kunskapen att kunna genomskåda det? Pensionerna? Vården?

Vad har då moderaterna sagt?

Moderat lögn/vilseledning

Sanningen som folket borde höra
”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.” – Cecilia Widegren
Flyget har inte fått någon uppgradering än. 
Om det avses att gå från 100 st Gripen C/D till
60 Gripen E, utan att knappt tillföra medel så
är det ingen uppgradering av förmåga relativt
omvärlden. Dessutom får andra
nödvändiga materielprojekt skjutas upp. 
Om uppgradering av Marinen avser renovering
av ett antal Stridsbåt 90 är det heller ingen satsning. 
Länk: Skipper
”Miljardsatsning på försvaret i Västsverige”

”Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg” / Cecilia Widegren

Länkar: GP, SvD

 Fördyrad och försenad renovering planerad sedan länge och tagen inom befintlig ram.

Länkar: Wiseman, Skipper 1, 2, Skövde Nyheter
”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
 Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet
”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen
Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman
”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT
Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper
”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
 Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet
”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen
Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman
”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT
Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper
”Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.” – Karin Enström

Länk: Borås Tidning

 De 460 miljonerna är ingen satsning utan tas inom ram från materielanslaget.

Länk: Wiseman 
”Förbanden är ”välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006” – Karin Enström

Länk: Sveriges Radio

 Nej.

Länk: Wiseman
”Hela Sverige ska försvaras” – Karin Enström Samtidigt säger Fömin att hon är nöjd med den svenska försvarsförmågan (att försvara Sverige på en geografisk plats, efter veckor av förhöjd beredskap, mot ett begränsat anfall i en vecka tidigast 2019)

Länk: Wiseman
”Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.” – Karin Enström om Rb98 (IRIS-T)

Länk: Ny Teknik

 Rb98 är inte ett kvalificerat luftvärnsystem som ersätter 20 Gripen E.

Länkar: Skipper, Wiseman
”Uppgraderingen av Gripen är finansierad.” – Karin Enström

Länk: SvD

 Ja – om man stryker övriga materielinvesteringar. Annars – nej.

Länkar: Wiseman 1, 2
Fredrik Schulte (m) refererar till en hemsida som rankar Sveriges försvar som det 25:e största.

Länk: Fredrik Schulte

(Schulte gjorde senare en halvpudel efter att ha mött hård kritik)

 Kommentar överflödig
”Moderaterna satsar på försvaret” och ”M tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken” – Hans Wallmark

Länkar: HD

 Nej.

Länkar: Skipper, Wiseman 1, 2
”NATO ger Sveriges försvar högt betyg” – Sten Tolgfors, Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl.

Länkar: UNT, Wiseman

 Nej. Utvärderingen NATO gjort handlar om de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014. En organisation som, om det tillförs mer medel, i bästa fall är intagen 2019.

Länkar: Försvar & Säkerhet, Wissman
”Ryssland rustar från en mycket låg nivå” – Carl Bildt, Cecilia Widegren och Karin Enström

Länkar: SVT1, 2, SvD

 Ryssland innehar en mycket hög förmåga, stor numerär, mycket hög beredskap och väl fungerande logistik.

Länkar: SvD, SMP, Wiseman 1, 2
”Ryssland har inte förmåga att anfalla Sverige” – Fredrik Reinfeldt Ryssland kunde invadera Georgien på en vecka och nyligen ställdes 160.000 man på krigsfot på några dagar. En munsbit för det svenska moderata försvaret?
”Personalen är försvarets viktigaste resurs” – Karin Enström

Länk: Fri värld

 Minskning av personalkostnader på 500 Mkr

Länk: Wiseman
”Vår försvarsförmåga är bättre nu än för 10-20 år sedan” – Cecilia Widegren

Länkar: Cecilia Widegren på twitter, Skipper

Vår försvarsförmåga har aldrig varit så låg, varken numerärt, förmågemässigt eller relativt Ryssland – i modern tid.
”………………..” – Karin Enström och Cecilia Widegren (ej lögn, endast total tystnad) Om den oannonserade ryska beredskapsövningen som inom ett par dagar satte 160.000 man på krigsfot på ett par dagar. Samma Ryssland som Moderaterna tycker rustar från ”en låg nivå”.

Nu är det öppet mål för gammelmedia (läs. DN, SVD, Expressen m.fl.) att producera sakligt granskande artiklar. Källmaterialet finns redan på ovanstående länkar då försvarsbloggarna redan gjort ert grävande arbete.

Media har länge kallats den tredje statsmakten (efter Regering och Riksdag). Då kanske det vore på sin plats att skriva något djupare än sensationsartiklar om vem som tjänar mest i din hemkommun, årets bästa kräftor m.m. Eller är det viktigare att skriva om den akuta bristen på mjukglasströssel i Sverige (aftonbladet.se)?

Om inte de som ska granska makten agerar nu, ja då är det ett ännu större hot mot demokratin.

/ Boatswain

En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!



Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).

Idag – och på dagens konfliktnivå – torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar,  bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att ”det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang” när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt ”Korridoren till Kaliningrad” som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.
Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta. 

”…men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?”

KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario ”det operativa dilemmat” som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.


Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.

”Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet.”

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.

”Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon” 

Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?

”…vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!”

”Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?”

Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser ”bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga”. 

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993  – det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför ”stora satsningar” tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen ”för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld”. Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.

Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Storbritannien börjar närma sig en #lågnivå.


Röster i Storbritannien börjar nu höjas över att nivån börjar bli kritisk inom de väpnade styrkorna och befolkningen häpnar över hur få fartyg som i dag finns tillgängliga. Likheter med Försvarsmakten kan skådas även om vägen ner till vår egen låga nivå fortfarande är lång.


Härom dagen publicerade The Scotsman en artikel där man insett att Royal Navy inte ställt ett enda fartyg till NATO NRF SNMG1 (Nordatlanten) förfogande sedan 2009 p.g.a att man inte har någon möjlighet till det. Inte heller har man deltagit i SNMG2 (Medelhavet) sedan 2010. Till minröjningsstyrkan som man tidigare alltid ställt upp med en hel division har man nu enbart lyckats ställa upp med ett enda fartyg.

Skottlands förste minister Alex Salmond, även ledare för NSP, har i samma veva även blivit anklagad för att nedvärdera och prata illa om Royal Navy där han ska ha sagt.

“At present, what we have, we don’t need. And what we need, we don’t have.” 

“The navy does not have a single major surface vessel based in Scotland. It is absurd for a nation with a coastline longer than India’s to have no major surface vessels.”

Men detta är som alla förstår inte Royal Navys fel utan de styrande politikernas, då det är politiken som tar alla avgörande beslut om försvarsbudget och beslutar om större anskaffningar av materiel – precis som i Sverige.

Orsaken till ovanstående problem är i grund och botten det om kallas SDSR (Strategic Defense & Security Review) som jag avhandlade kortfattat för några år sedan.

I dag har Royal Navy inte kvar ett enda hangarfartyg med stridsflygplan. Endast HMS Illustrious finns kvar, men hon opererar numera enbart med helikoptrar. Fjorton jagare (Type 42) är ersatta av sex (i dag fem) nyaare jagare (Type 45). Samtliga fjorton (Type 22) fregatter är nyligen avvecklade. Dessa användes parallellt med de sexton nyare fregatterna (Type 23) av vilka endast tretton fartyg finns kvar i dag. De övriga tre är sålda till Chile.

Man har nu även börjat inse konsekvenserna av att ha skrotat alla nya Nimrods för Royal Air Force och  många anser att man på grund av detta dels utsätter sina egna atomubåtar för orimliga risker, dels saknar ett relevant MPA. Nu undrar man i Storbritannien, vad gör vi nu?

Britain decided to give up fixed-wing maritime patrol and anti-submarine aircraft entirely, then scrapped all of its Nimrod MR2s. Its MR1 electronic eavesdropping planes followed, in June 2011. Leaving the burning question: now what?


Man kan onekligen se likheter med hur försvarsfrågan har behandlats i Sverige, även om Storbritannien fortfarande har lång väg nedåt innan man når Sveriges låga nivå. Likheterna ses främst i att man avvecklar förband och materiel för att spara pengar. Några år senare inser man att man förlorat förmågor och numerär, men då är det för sent att ångra sig.

I Sverige har vi avvecklat alla krigsflygbaser i Bas 90-systemet förutom två (Hagshult och Jokkmokk). Vi har avvecklat majoriteten av våra i urberget skyddande bergrum för olika ändamål. Vi avvecklade den bättre RBS-90 med mörkerkapacitet och egen radar till förmån för den enklare handriktade RBS-70 då den var enklare att ta med ut i världen på internationella insatser. Vi avvecklade åtta patrullbåtar i ypperligt skick (modifierade 1992) och dessutom mycket kompetenta ubåtsjägare för att de inte längre behövdes? De var ju för små för internationella insatser och vi ju fick ju faktiskt fem nya Visbykorvetter. Den enda kvalificerade ubåtsjaktresurs som fanns kvar, Helikopter 4, avvecklades 2008 utan att någon ersättare finns för att täcka glappet innan 2020 då Hkp 14 kanske levereras. Hur det då står till med vapenpaket så som ubåtsjakttorped vet vi fortfarande inte. Armén står med en antik luftvärnsrobot där grundkonstruktionen utvecklades redan 1952. Ingen ersättare finns i liggande materielplan. Det finns säkert fler saker man skulle kunna lista, förvisso med stor risk för att bli stämplad som svartmålare.

Listan över förödande beslut som skapat flera förmågeglapp och förbandstyper och materielsystem i singular (demonstratorförsvaret) kan göras oändligt lång. Detta beror helt och hållet på en lång rad politiska beslut som konstant reducerat försvarsanslaget och är nu nere på den rekordlåga nivån 1,15% av BNP.

I Storbritannien ser man börjar man nu se saker på samma sätt och pensionerade Amiraler är oroliga för Falklandsöarna. I Storbritannien vågar högre officerare åtminstone tycka till om sakernas tillstånd. Här hemma kanske det är dags för ett nytt ”Översteuppror” likt det inför försvarsbeslutet 2004 då ett stort antal högre officerare skrev en debattartikel i DN och gav sin syn på konsekvenserna av försvarspolitiken. Det skulle om inte annat vara vitaliserande för den allmänna försvarsdebatten.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Blandade nyheter från fredagen!

Man skulle kunna tro att det är nyhetstorka även inom försvarsområdet så här i sommartider och mitt under semesterperioden. Men så är icke fallet. Här är ett axplock av händelser och nyheter enbart från dagen. 


Dagens största nyhet är att delar av våra försvarspolitiker tagit bladet från munnen och uttalat sig om den enorma ryska beredskapsövningen som omfattade 160.000 man. Något som fullständigt slog hål på försvarsberedningens bedömningar av rysk förmåga. Det är den kristna tidningen inblick som förvånansvärt nog lyckats med detta scoop. Om detta har redan Cornucopia och Wiseman förtjänstfullt rapporterat. Noterbart är att ”nyckelpersonerna” Enström (m) och Widegren (m) inte sagt någonting alls.


I Ryssland ägnar man sig åt gammal hederlig kalla kriget-retorik när det kommer till andra länder och dess övningar samtidigt som man själv sysslar med samma saker, men i större omfattning.

I går rapporterade RIA att Ryssland känner sig förvirrade över övningsmålsättningarna för höstens NATO övning Steadfast Jazz som går av stapeln i Östersjöområdet i november månad och anser att det sker i en gammal ”kalla kriget anda”. Övningscenariot kommer att vara att Polen blir angripet och att överiga NATO-nationer ska bistå enligt artikel 5.

“I can’t hide the fact that the Russian Defense Ministry was bewildered by the proclaimed goal of this exercise, which envisages the application of Article 5 of the Washington Treaty triggering a response to an aggression against Poland. These drills are in the spirit of the Cold War,” Antonov said.

När man pratar om sin egen övning Zapad som Rysslandska genomföra under hösten så framställer man den som en anti-terrorist övning, något som verkar vara täckbenämningen för all rysk verksamhet numera. Breznjev rapporterar på sin blogg att den ryska övningen nu ser ut att växa i omfattning.

“Övningen kommer att pågå på nio övningsområden i Ryssland och Vitryssland. Annonserad numerär av involverad trupp – 13.000 krigstjänstgöranden på båda sidor är inte en slutgiltig siffra, det är möjligt att den ändras.”


Från Ryssland kommer det även löpande nyheter som handlar om beställningar av ny försvarsmateriel eller uppgradering av befintlig.

Bland annat redovisade flygplanstillverkaren Tupolev i dag att man erhållit en beställning från försvarsministeriet på uppgradering av tre stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-160 Blackjack till ett ordervärde motsvarande 670 miljoner kronor. Tupolev uppger även att man bedömer att minst 10 av flygvapnets Tu-160 kommer att genomgå uppgradering innan 2020. Detta i väntan på den nya strategiska bombaren PAK-DA.

Även de ryska varven får löpande beställningar. I dag rapporterar Malakhit Marine Engineering Bureau att den nya attackubåten projekt 885M Yasen kommer att få ett helt nytt sonarsystem, bättre än alla tidigare system där detektionsräckvidden kommer att öka avservärt även i höga farter. Detta uppnår man genom att den främre delen av ubåten helt och hållet allokeras för sonarsystem. Torpedtuber kommer att placeras i andra delar av ubåten. Ubåten kommer även att utrustas med VLS anpassat för SS-N-26 och SS-N-27. Det här kommer med andra ord att bli en ubåt som kommer att skapa huvudbry hos västländernas flottor.

På ytfartygssidan kölsträcktes i går ett nytt fartyg i 20385 klassen. En stealthkorvett (som egentligen är en fregatt), en vidareutveckling av Steregushchy, det fartyg som för några månader sedan besökte Stockholm. Fartyget kommer bland annat att bestyckas med den marina versionen av den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400. Ryssland planerar att bygga 10 fartyg i serien för eget bruk.

När ska uppgifterna från vår egen regering om att Ryssland rustar från en mycket låg nivå upphöra?

Avslutningsvis en helt annan sak

BAE systems byggde för ett antal år sedan (2001-2002) tre stycken nya korvetter i Nakhoda Ragam-klassen för Royal Brunei Navy. När fartygen stod klara vägrade Brunei att ta leveransen och försökte sig dra sig ur affären. Mycket tyder på att man saknade utbildad personal för att bemanna de kvalificerade fartygen samt att man befarade större driftkostnader än vad man räknat med. Sedan dess har tvister pågått (som BAE vann och fartygen överfördes formellt till Brunei) men fartygen har alltjämt legat kvar förtöjda i England.

Fartygen som är 90 meter och deplacerar 2000 ton är utrustade med 3D-radar, kvalificerad eldledning, sjömålsrobotar, lv-robotar, sonarsystem och förberedd att landa helikopter (Sea Hawk).

Ett tyskt företag har därefter fått uppgiften att sälja fartygen för Bruneis räkning. Nu har Indonesien köpt fartygen till en sjättedel av priset de kostat att tillverka. Man har alltså fått köpa tre nygamla men oanvända fregatter för en summa som motsvarar 1,2 miljarder svenska kronor (400 miljoner styck).

Summan är ungefär densamma som för de planerade modifieringarna av våra svenska korvetter av Göteborgsklass där två (HMS Gävle och HMS Sundsvall) ska genomgå HTM och fortsätta som korvetter och där de andra två (HMS Göteborg och HMS Kalmar) ska bli vedettbåtar och ersätta alla bevakningsbåtar typ 80 (17. bevakningsbåtkompaniets fem båtar blir dock kvar) samt HMS Jägaren.

Hade Försvarsmakten tillsammans med regeringen varit framme här hade man alltså kunnat få tre större stridsfartyg för samma pengar som man skulle modifiera befintliga fartyg för. Nu krävs det givetvis en djupare analys än så för att kunna säga om det hade varit en bra affär för Sverige då det givetvis hade krävts viss anpassning för svenskt vidkommande. Några detaljer i sammanhanget är ett helt annat sjömålsrobotsystem (Exocet) än vad vi idag brukar. En annan kaliber på pjäsammunition (76 mm), andra dimensioner på torpedtuber (324 mm) och 30 mm vapenstationer. Även samband- och stridsledningsystem hade sannolikt behövt anpassas till nuvarande svenska standard vilket ökar totalkostnaden.

Det är ändå intressant att bara leka med tanken vad vi hade fått för samma summa pengar. Kanske är det så att det hade fungerat att bara ta fartyget som det är och köra då de befintliga dimensionerna är standard inom NATO. Hade det kanske till och med blivit billigare i längden att köpa sådant som ”finns på hyllan” än att köpa svenskt specialtillverkad materiel? Vi kommer inte att få veta, men upplägget hade onekligen varit mycket intressant, och vi hade fått mycket fartyg för pengarna!

Försvarssamarbete mellan Ryssland och Kina!




Att Ryssland för någon vecka sedan har genomförde den största militära övningen i världen sedan 1967 (Övning Dnepr i Sovjetunionen med 200.000 man var större) lär inte undgått någon. I media har det felaktigt spekulerats om att även Kina deltog i beredskapsövningen, något som är felaktigt. Det som sannolikt har förvirrat media är den Rysk-Kinesiska marina samövningen som genomfördes precis innan den av Putin beordrade beredskapsövningen i det östra och centrala militäromårdet. Om den Rysk-Kinesiska marinövningen har det inte rapporterats något om i svensk media varför det kan vara på sin plats att skriva några rader i ämnet. 

Övningarna mellan kommunistdiktaturen Kina och det under president Putin allt mer autktoritära Ryssland startade redan 2005 inom ramen för SCO (Shanghai Cooperation Organization) där även fyra ”stan-länder” ingår ( Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.) Övningarna mellan Ryssland och Kina beskrivs av Kina på det här sättet.

Rather than being aimed at any third party, these drills are designed to strengthen ties in joint military training and improve coordination between the two countries’ armed forces, China’s General Staff chief added.


Antiterroristövningar

Till skillnad från den marina stridsövningen har alltså Ryssland och Kina sedan 2005 genomfört antiterroristövningar på land i Tjebarkul. Det var så det egentligen började. Där övar marktrupper och flyget för att bekämpa stora olagliga beväpnade grupper (benämnt terrorister). Men när militära experter studerat sammansättningen av förbanden och materielen som används under dessa övningar har man dragit slutsatser att det i själva verket handlar om förberedelser för ett lokalt markkrig och ingen egentlig terroristbekämpning


Den marina samövningen 5-12 juli

Ryssland och Kina påbörjade den marina samövningen den 5 juli i Japanska sjön mellan Ryssland och Japan. Man vill kalla dessa övningar för ”sjömilitära antiterrorövningar”. Militära analytiker från olika håll gör dock hela andra bedömningar som väcker stor oro i Asien med även i väst (dock ej i Sverige eftersom vi uppenbart inte mäktar med att bevaka militära händelser i den delen av världen…)

Cirka 20 större örlogsfartyg deltog från de båda sidorna. Jagare, robotkryssare, och ubåtsjaktfregatter samt stödfartyg har genomfört skjutningar mot såväl ytmål och luftmål samt regelrätt ubåtsjakt. Man har även genomfört gemensamma räddningsoperationer. Även flygplan och ubåtsjakthelikoptrar har deltagit.

Då Kina har köpt en stor mängd rysk materiel har tester av olika system genomförts i samverkan med Ryssland. Jagaren Shenyang  är bl.a. försedd med det rysktillverkade kraftfulla luftvärnssystemet S-300FM.

Omedelbart efter att den Rysk-Kinesiska marinövningen var avslutad drog alltså president Putin i gång den största ryska beredskapsövningen sedan 1967. Bloggrannen Cornucopia rapporterar även att mitt under den ryska beredskapsövningen så passerade kinesiska örlogsfartyg mellan Sakhalin och Japan för första gången någonsin.

Se en film inspelad under övningen här.

Redan förra året genomfördes en motsvarande övning. Beskrivningarna från denna övning, dess omfattning och momentövningarnas innehåll talar tydligt för att det inte alls handlar om någon terroristbekämpning som man officiellt vill framhäva. Behåll detta i minnet till dess att ni läser försvarsberedningens bedömning lägre ner i inlägget.

Interoperabilitet

Här hemma i Sverige brukar vi ofta ondgöra oss över interoperabilitetsproblem med NATO då vi inte är fullvärdiga medlemmar och inte har tillgång till alla system vi egentligen behöver för ett optimalt samarbete så som LINK 11,16 och 22, Secure Voice samt alla nödvändiga publikationer.

Man skulle kunna tänka sig att problemen mellan Ryssland och Kina kan vara likvärdiga, men sannolikt ännu fler. Samarbetet just nu skulle kunna jämföra med när svenska flottan för första gången deltog i Baltops 94 och var mer av banan än på. Men vi har under årens lopp blivit allt mer interoperabla, och är i dag mer kompatibla med NATO än flera fullvärdiga medlemsländer. Detta ska man ha i åtanke när man bedömmer Rysslands och Kinas interoperabilitet i dag. Den kommer med framtida övningar bara att öka.

Kina och Ryssland har dock inte ett gemensamt språk att hänga upp den militära verksamheten på. Förvisso finns ett gemensamt språk i mongolskan, men sannolikheten att ryska och kinesiska marinofficerare pratar mongolska är nog liten. Kompetensen att prata Engelska vet vi är mycket låg inom den ryska flottan, sannolikt ännu lägre inom den Kinesiska.

Inte heller lär det finnas några regelverk som styr upp standardprocedurer likt inom NATO. Det hade varit oerhört intressant att få medfölja en sådan övning som observatör bara för att se hur man arbetar, men den möjligheten är nog mikroskopisk…

Fördelarna är att man har mycket gemensam materiel, rysktillverkad sådan. Det gör att ledningssystem och sambandsinstallationer på fartygen mest sannolikt är fullt kompatibla med varandra.

Försvarmaterielexport

När vi ändå är inne på ämnet försvarsmateriel så kan vi konstatera att Ryssland redan har, och kommer att exportera stora mängder materiel till Kina. Under 2012 beställde Kina vapen och materiel för över 2 miljarder dollar. I detta ingick bl.a. 140 flygmotorer AL-31F och 52 helikoptrar av typen Mi-17.

Under 2013 spår man ett nytt rekord då Kina förväntas att köpa 24 jaktflygplan av typen Su-35S, fyra nya ubåtar Amur-1650 med kryssningsrobotar, den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400 och transportflygplan Il-76. Enbart leveransen av Su-35 omfattar hela1,5 miljarder dollar.

Sedan tidigare har man köpt en hel del materiel som bedömarna tror kommer att moderniseras framöver. Det handlar om S-300P som ev. kommer att moderniseras till S-300PMU Favorit. Även jaktflygplan av typen Su-27 och Su-30 samt en stor mängd materiel på örlogsfartyg ska uppgraderas.

Detta stärker möjligheterna och förmågan till militärt samarbete ytterligare, och att ha gemensam materiel underlättar avsevärt, det vet alla.

Försvarsberedningens rapport

När man analyserar det Rysk-Kinesiska samarbetet så är det intressant att se vad försvarsberedningen skrev i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld”  som man släppte så sent som i våras. I rapporten skriver man så här om ett samarbete mellan Ryssland och Kina.

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_07_06/Ryssland-och-Kina-lar-sig-att-kriga-tillsammans/Försvarsberedningens rapportNär man analyserar det pågående samarbetet mellan Ryssland och Kina kan det vara intressant att återvända till försvarsberedningens rapport (Vägval i en globaliserad värld) som avhandlar omvärldsläget. En rapport som ska ligga till grund för fortsatta analys och inriktning av det framtida svenska försvaret. I sin rapport skriver försvarsberedningen följande rader om Ryssland och Kinas samarbeten.

”På den globala säkerhetshimlen syns för närvarande mest Ryssland och Kina, som båda dels rustar kraftigt, dels vill stärka sina roller som stormakter. Alla länder bör förhålla sig till detta faktum. Ett scenario som måste finnas med i varje global säkerhetspolitisk analys är risken för en militär allians mellan Kina och Ryssland, inte för att den är sannolik, utan för att den skulle kraftigt förändra det geopolitiska läget.”

Vi vet redan nu hur otroligt fel försvarsberedningen hade i sin analys rörande Rysslands förmåga att genomföra större övningar, och vi kan nu också konstatera att försvarsberedningen även hade fel rörande sin bedömning av de militära samarbeten inom ramen för SCO. Så här skrev man om detta i sin nyproducerade rapport.

”Det har varit svårt för medlemsländerna att fördjupa det ekonomiska samarbetet då inte minst Ryssland och i viss mån även de centralasiatiska länderna varit oroliga för att Kina skulle dominera detta. Länderna inom SCO har funnit det enklare att samarbeta kring säkerhet och då främst de hot man definierar som terrorism, separatism och extremism. Inom ramen för detta säkerhetssamarbete anordnas även militära övningar med SCO som samordnande ram och oftast med hot om terrorism och separatism som deklarerat scenario.”

Det visade sig alltså att försvarsberedningen hade helt fel i sin bedömning av SCO och ett Ryskt-Kinesiskt försvarssamarbete där man bedömt att det enbart skulle komma att handla om terroristbekämpning etc. Utöver de regelbundna övningarna har alltså Ryssland och Kina både i år och förra året genomfört regelrätta marina övningar med gemensamma stridsövningar i alla dimensioner. Har försvarsberedningen under sina resor till fjärran länder verkligen köpt den av Ryssland och Kina uttalade övningsmålsättningen ”antiterroristbekämpning” utan närmare analys?

Sammanfattning

Militära analytiker hävdar att genom dessa marina övningarna så demonstrerar Ryssland och Kina att en militärallians är fullt möjlig och budskapet i detta är helt klart avsett för USA och Japan.

Övningarna visar att Ryssland och Kina tänker försvara sina nationella intressen gemensamt.

Ryssland ser att Japan utövar viss påtryckning på Ryssland då Japan är bundsförvant till USA och att det finns det en stora amerikansk militära styrkor i Japan vilket även innefattar utbyggnad av robotförsvar. Även Kina har sina anledningar att se på USA och Japan med kritiska ögon då man oroar sig över kontroverser omkring de omtvistade öarna i Östkinesiska och Sydkinesiska haven samt i Malackasundet genom vilket Kina huvudsakligen får olja och gas.

I morgon är det dags igen för en nya Rysk-Kinesisk övning. Den 27 juli starar en antiterroristövning nära ryska staden Tjeljabinsk.övningarna pågår ända till den 15 augusti. Av förbandssammansättningarna kommer det bli intressant att se om det är regelrätt markstrid som kommer att övas. Detta överlämnas dock med varm hand till en annan bloggkollega att observera.

Utvecklingen är på flera sätt oroväckande när två mycket stora länder, militärt starka och ekonomiskt starka, närmar sig varandra allt mer. När ett auktoritärt styrt Ryssland och ett diktaturstyr Kina i samverkan blir en enorm maktfaktor i regionen kommer det precis som försvarsberedningen skriver – förändra det geopolitiska läget.

Kommer försvarsberedningen att bevaka utvecklingen, och kommer svensk media att börja rapportera i ämnet?
Länkar:
Rysslands röst 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Stödfartyg till Norge – några kommentarer

På den nya norska bloggen ”Forsvars- og sikkerhetsbloggen” redovisas den beställning av ett större stödfartyg (eg. underhållsfartyg) som Norge gjort och som beräknas levereras under 2016. Det är en affär på runt 1,3 miljarder norska kronor, en ansenlig summa.

Det verkar också vara ett mycket kapabelt skepp som levereras och som både norska marinen och andra mariner kommer att ha stor nytta av. För att effektivt operera med fregatter (Norge har fem enheter) behöver man en bunkerförmåga som kan flyttas närmare operationsområdet än närmsta rimligt säkra hamn. Fregatterna kan operera varhelst det behövs och utgör exempelvis stommen i de internationella styrkor som tryckt ner piratverksamheten utanför östra Afrika. De stora ytor som skall övervakas där innebär att ett fartyg som kan bunkra fregatter till sjöss är en avsevärd faktor för att maximera effekten från varje enskild fregatt. Självklart kan olika nationers fartyg bunkra från samma enhet, innebärande att det kan räcka med en tanker i området för att drivmedelsförsörja ett större antal (6-8) fregatter. Samma princip gäller naturligtvis i Norska havet och Barents hav.

Sjukvårdskapacitet för 48 patienter, landningsmöjlighet för (tung) helikopter och förläggningsmöjligheter för 116 personer utöver ordinarie besättning är egenskaper som borgar för ett användbart fartyg.

Bloggen tar också upp problem med att bemanna de fem fregatterna (även korvetter och minröjningsfartygen) och ställer sig frågan om detta fartyg kan förvärra tillgängligheten på befintliga plattformar, sannolikt p.g.a. att fartyget måste bemannas över tiden.

Några kommentarer: 

Vissa anser att svenska marinen bör anskaffa fartyg av fregattstorlek, bl.a. för att lösa uppgifter på världshaven, men även för att de anser att kapaciteten är hög på ett så stort fartyg. Det rör sig då om sjöduglighet, möjlighet till ”äkta” ombordbasering av helikopter, kraftfulla sensorer och vapensystem. De ökade logistikkrav i en flotta med större skepp illustreras dock väl av blogginlägget, likaså problem relaterade till personalåtgången. Jag är också tveksam till att fregatter skulle höja svenska marinens operativa effekt jämfört med en lättare flotta (med relativt sett fler enheter). Norska farvatten och norska operativa uppgifter skiljer sig en hel del från svenska motsvarigheter och det som är lämpligt för Norge kan mycket väl vara något helt annat än det som är lämpligt för Sverige.

Marinen ville tidigare anskaffa två stridsstödfartyg, men reducerade sedan ambitionen till två stödfartyg. Tyvärr saknades politiskt stöd för dessa anskaffningar. Se Marinbloggen, och de utförliga kommentarer som Marinen lämnat i ämnet. Skipper och Skipper igen har förstås bevakat ämnet sedan några år.

Skulle man då vilja ha en logistikpjäs på 26000 ton? Jo, det vore utmärkt i många avseenden, och definitivt i lägre hotnivåer. Min huvudsakliga fundering är om resurserna för att skydda en så värdefull resurs som ett större stödfartyg finns i en flotta (den svenska) med sju korvetter som var och en verkligen behöver utnyttjas optimalt. Att gömma ett fartyg på 26000 ton i svensk skärgård känns inte realistiskt, medan att flytta fartyget långt från operationsområdet motverkar hela syftet med fartyget. I Norge gäller ett annat läge. Alliansen kan skapa det skydd som krävs för att leverera framskjutet underhåll även i högre hotnivåer.

En lämpligare lösning för svenska marinen vore ett mindre fartyg (än det norska), med viss förmåga till självskydd (luftvärnssystem) och större sannolikhet för att kunna döljas i svensk skärgård och infrastruktur. För att kunna ge erforderlig mängd bunker, förlägga personal och lagra och hantera förnödenheter krävs ändå en relativt stor plattform.

Enligt materielplanen är det livstidsförlängning av Carlskrona och vidmakthållande av Trossö som gäller.  Carlskrona bör då den strategiska situationen medger utgöra huvudalternativ för operationer långt borta. Trossö stödjer då ”ständigt” nationella operationer.

Nåväl, det är intressant att se vilka lösningar andra länder väljer och anser sig ha råd med, samt hur geostrategi och allianser påverkar operativa och därmed materiella behov.

Amatörer pratar om stridsteknik proffs pratar om logistik

Analys
Analysen kommer vara indelad i sex (6) ämnesområden, Allmänt, Sjöstridskrafterna, Luftstridskrafterna, Markstridskrafterna, Logistik samt Diplomati. Detta för att kunna erhålla en högre grad av läsbarhet och spårbarhet. Sammanfattning i slutet kommer likväl vara uppdelad enligt de sex underrubrikerna. Att observera är att detta är en initial analys av beredskapskontrollen, jag kommer återkomma rörande den vid rekapitulering av 3.kv övningsverksamhet.
Likt tidigare analyser på denna blogg vill jag poängtera att detta är en analys gjord på öppen information samt det är hur jag ser på det. Således är det ej knutet till varken Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke statlig verksamhet. Jag kommer ej heller beröra allt som skett under övningen. Denna analys omfattar åtta (8) A4 sidor, däremot har jag nog material för uppemot 20 sidor, men att lägga ut allt detta på en blogg fyller inget syfte, redan denna mängd talar på storleken av övningen. Således är det bort skalat övningsmoment o dyl och jag har valt att belysa visa saker.
Allmänt.Under fredag kvällen (130712) beordrade President Vladimir Putin Försvarsminister Sergei Shoigu att genomföra en beredskapskontroll i det östra och centrala militärdistriktet (MD Ö och MD C). Övningen skulle påbörjas under den tidiga lördagsnatten, dvs order gick ut under fredagskvällen samt larm gick ut till förbanden under sena fredagskvällen tidig lördag. Särskilt fokus skulle läggas vid genomförande av förflyttning av stora militära förband, underhållstjänst, sjukvårdstjänst samt ubåtsräddningsinsatser.
Att delar av MD C markförband kom att deltaga i denna beredskapsövning bör nog ses ur ljuset att vissa av dessa förband fick mycket dåliga värderingar utifrån den första beredskapskontrollen som genomfördes. Samt att mest troligt är även delar av förbanden inom MD C är predestinerad att genomföra förflyttning till MD Ö i händelse av en konflikt i detta område m h t att MD Ö enbart omfattar 26 st brigader inom olika funktioner.
Inledningsvis kom rapporteringen göra gällande att övningen skulle omfatta 80,000 soldater cirka 1,000 stridsvagnar och stridsfordon, 130 luftfarkoster av olika typer samt cirka 70 fartyg ur Stilla Havsflottan. Detta uppgavs under natten mot lördag (130713). För att därefterunder morgonen (130713) ändras till att antalet soldater skulle nu uppgå till 160,000 stycken, fortfarande samma mängd fordon, luftfarkoster samt fartyg. För att slutligen måndagen (130715) omfatta 5,000 stridsvagnar och stridsfordon i övrigt samma uppgifter enligt lördagen.
Beredskapskontrollen har varit indelad i tre (3) stycken skeden. Skede 1 var tilltransport och förberedelser, kan liknas med ett mobiliseringsskede dvs förbanden förflyttas till koncentrationsområden där förberedelser för strid genomförs. Detta skede varade mellan 130713 intill 130715. Skede 2har innehållit stridsövningar d v s vid ett riktigt väpnat angrepp försvars och anfallsstrid genomförs detta skede varade mellan 130715-17. Slutligen skede 3 vilket är att likställa med en demobilisering (återtransport till ordinarie grupperingsplatser) av förbanden vilket varade mellan 130717-20.
Beredskapskontrollen har likheter med en klassisk mobiliseringsövning. Det vill säga att inledningsvis genomför man inryckning/förflyttning till koncentrationsområden. Därefter genomför man inskjutning, kontroll/repetition av grundläggande kunskaper. Därefter genomförs stridsövningar. Slutligen demobilisering av förbanden.
Redan halvvägs in i övningen ansåg President Vladimir Putin att övningen var med beröm godkänd hur förbanden hade löst sina uppgifter. Samt han berömde den höga stridsberedskapen på förbanden. Han valde att noggrant poängtera att förbanden ej varit förberedda på detta och att det är en sak att prövas på sitt eget övningsfält kontra dessa prövningar som de utsätts för nu under realistiskaförhållanden. Detta var ingen utbildningssituation utan en fullt tillämpad övningen enligt honom. Dock så påtalade han att övningen är inte över förän förbanden är åter sin utgångsgruppering. Han påtalade även att att de Ryska väpnade styrkorka skall vara stolt över sig själv och vad de åstadkommit.
Sjöstridskrafterna.Totalt sett har cirka 70 olika typer av fartyg ur Stilla Havsflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Övningar har genomförts i Japanska havet och Ochotska sjön. Ingående typer av fartyg har varit kryssare, jagare, robotbåtar, landstigningsfartyg, underhållsfartyg m m.
Huvdsaklingen har rapporteringen varit kring följande fartyg Kryssaren Varyag (Slava), Jagarna Bystryy (Sovremennyy), Marsalk Shaposhnikov (Udaloy I), Admiral Vinogradov (Udaloy I) och landstigningsfartygenOslyabya (Ropucha I) och Nikolay Vilkov (Alligator).
Ingående övningsmoment för flottan har varit artillerieldgivning, luftförsvar, ubåtsjakt, minjakt, manövreringar, skadehantering och antipirat operationer. Ubåtsjakten har även genomförts i samarbete med marinflyget.
Vad avser eldgivningmed fartygsartilleri skall samtliga blivit godkända samt kryssaren Varyag erhöll högsta betyg. Likväl skall förbanden blivit godkända på ubåtsjakt uppgiften. Bekämpning av luftmålmed artilleri har även genomförts av flottan. Resultaten skall även där ha varit tillfylles enligt rapporteringen.
Att notera är att under den senare delen av beredskapskontrollen skall det ha varit mycket hårt väder som flottenheterna övades under. Det har rapporteras om stormstyrka samt även dålig sikt, trots detta har förbanden fortsatt öva. Detta tyder på att de ej har en låg nivå i sjömanskap, vilket skulle varit fallet om de ej övat mycket, än mindre handhavande av egen materiel under sådana förhållanden.
Dessa förmågor liknar de som övades under beredskapsövning 2 med Svarta havsflottan dock med tillägget antipiratoperationer. Således kan man förutsätta att detta är basförmågor som den Ryska flottan skall besitta över tiden.
Stilla Havsflottans bassäkerhetsförband har även övat antisabotage uppgifter mot specialförband. Uppgiften var att nedkämpa fientliga attackdykare i hamnbassäng samt kontrollera efter sabotage samt sprängladdningar på såväl fartyg som atomdrivna ubåtar. Denna uppgift har de löst väl enligt rapporteringen.
Avseende utnyttjandet av bassäkerhetsförband under beredskapskontrollen finns en intressant notis för cirka 2 veckor sedan att vid Stilla havsflottan satte man upp ett nytt säkerhetsförband just för att skydda sina flottinstallationer. Om det var det förbandet som nu prövades eller om det var något av de ordinarie marina spetsnaz förbanden skall jag låta vara osagt. Men att man tar seriöst på skyddet av sina flottinstallationer mot special-/jägarförband är tydligt. Men bedömt lär de ordinarie marina spetsnaz förbanden utnyttjas som B styrka för att öka realismen men även att de skulle prövas i att genomföra DA (Direct Action) insats mot flottinstallationer.
Luftstridskrafterna.Flygstridskrafterna har i huvudsak utnyttjas ur 3. PVO. Stridsflyg som utnyttjas har varit SU-24, SU-24MR, SU-25 ,SU-27SM, MIG-31. Övrigt flyg som nyttjas är även IL-20 samt IL-76. Helikoptrar som utnyttjas har varit MI-8, MI-24 och KA-52. TU-95MS ur det strategiska bombflyget har även utnyttjas samt TU-142 och II-38 ur marinflyget.
SU-27 ur 3. PVO har bl a genomfört bl a skydd av fartygs formationer mot luftangrepp, orienteringsövningar över hav, samt havsövervakning i syfte att lokalisera fartyg och objekt. Man har även skyddat tilltransporter samt omgrupperingar över land mot luftangrepp. Samt genomfört understöd med luftförsvar vid landstigning.
Marinflyget har även varit aktivt, som tidigare nämnts har det genomförts samövning avseende ubåtsjakt med Stilla Havsflottan. Flygplanstyper som varit aktiva vid dessa moment är TU-142 samt II-38, dessa skall ha löst sina uppgifter.
Attackflyg samt attackhelikoptrar har även övat samverkan och attack mot markmål. Vid ett tillfälle genomförde 14 SU-25 samt 8 MI-24 ett gemensamt luftangrepp mot en tänkt motståndare. 800 raketer avfyrades samt 30 flygbomber släpptes, resultatet skall enligt övningsledningen varit tillfyllest.
Likt beredskapsövning två i mars, så höjdes även beredskapen på det strategiska bombflyget under denna övning. Den 13 juli gick man upp i full stridsberedskap med de långräckviddiga TU-95MS flygplanen och påbörjade förberedelser för att genomföra stridsuppdrag. Vilket kan tyda på att i händelse av väpnad strid i något av militärdistrikten kommer det strategiska bombflyget utgöra flankskydd i de övriga riktningarna.
En uppgiften det strategiska bombflyget erhöll var att genomföra s k strategisk avskräckning, denna skall ha genomförts över Japanska och Ochotska havet. För att skydda TU-95MS bombplanen utnyttjades sju (7) stycken SU-27SM.
Vid detta tillfälle utnyttjades en rote TU-95MS som flugit i anslutning till Japanskt territorium, längs de japanska öarna från söder djup intill Hokkaido. De Japanska självförsvarsstyrkorna kom att skicka upp sin incidentberedskap. Japanskt luftrum kränktes ej av denna flygning. Likväl kom det Sydkorenska flygvapnet skicka upp sin incidentberedskap för att följa förflyttningen av roten då dessa höll på att kränka Sydkorenskt luftförsvarsområde.
Vid ytterliggare ett tillfälle utnyttjades fyra (4) stycken TU-95MS för att understödja med Stilla Havsflottan med att finna motståndarens fartyg. Detta skall också ha genomförts över det Japanska havet. Denna flygning skall ha genomförts utan intermesson och över internationellt vatten uppger man.
En intressant sak som påtalas vid ett flertal tillfällen är att man genomför samverkan med Stilla Havsflottan. Dels utnyttjas marinflyget dels utnyttjas de ordinarie luftstridskrafterna och det strategiska bombflyget för att bekämpa motståndarens fartyg. Detta tyder på att man kan lösa sina ordinarie uppgifter och har tagit steget längre för att kunna samverka med de andra försvarsgrenarna för att erhålla en högre operativ uteffekt. Likväl så faller samverkan in med markstridskrafterna in inom samma område där. Således kan man dra slutsatsen att luftstridskrafterna ej har en låg nivå utan de behärskar väl sina grundläggande förmågar och kan utan förvarning/förövning genomföra understöd av andra försvarsgrenars strid såsom markstrid.
Markstridskrafterna.Ur markstridskrafterna skall följande arméer deltagit 5, 26, 29, 35 och 36, jag kommer inte fördjupa mig i vilka brigader som deltagit. Dels är troligtvis inte alla redovisade dels blir det för omfattande text för att bli läsbart. Ett antal moment kommer belysas för att ej göra redovisningen för stor.
De ingående enheterna genomförde sina grundläggande prov ingående i beredskapskontrollen vid 17 stycken övningsfält. Det som prövades var bl a skjutning, körteknik och eldledning. Övningen i rörlig försvarsstrid med mekaniserade förband har även genomförts.
103. Robotbrigaden utrustad med Tochka-U har bl a genomfört grupperingsövningar. Vad avser grupperingsövningarna omfattade de gruppera samt skyddaoch försvara grupperingsplatsen mot markförband. Skenmaterial utnyttjades även för att upprätta falska grupperingsplatser. Således förutsätter man åtminstone inom MD Ö att jägarförband kan tänkas agera i de bakre områdena och ha markrobotförbanden som mål. Samt att skenmål finns för att förvilla luftstridskrafter.
En ledningsbrigad och en logistikbrigaden genomförde fordonsmarsch under två dagar till sitt övningsområde, totalt förflyttade sig ca 400 fordon. Likväl har en motoriserade brigaden genomfört fordonsmarsch till sitt övningsområde där förflytta de ca 300 fordon. Detta tyder på en hög vilja att pröva förmågan att genomföra längre förflyttningar med reglementerad utrustning på ordinarie fordon. Detta kopplat till underhållsorganisationen som är tidigare beskriven visar på att man har en god förmåga att flytta förband inom MD.
En enhet ur 1. Mobila NBC Brigaden i MD C förflyttades över 8 000 km till MD Ö för att där sammansättas till en tillfällig enhet med delar ur 16. NBC Brigaden ur MD Ö. Enheten har genomfört sanneringsuppgifter efter ROTA (Release Other Than Attack). Vad som är intressant är att enheten ur 1 Mobila Brigaden genomförde först en 100 km förflyttning till Engels flygbas, därefter ilastade de 10 stycken transportflygplan (fordon av typen RHM-6, samt mobila laboratorier o dyl ilastades.) av typen IL 76 för att landa in vid Ussuriysk. Där sattes enheten ihop med delar ur 16. NBC Brigaden för att därefter genomföra en 80 km marsch till Sibirtsevo för att ur marschgrupperingen påbörja sanerings- och indikeringsuppgifter. Detta tyder på en hög förmåga hos dessa förband.
Delar ur 83. luftlandsättningsbrigaden genomförde ilastning vid flygfälten i Ussuriysk och Vladivostok 130713. Totalt utnyttjas 20 stycken transportflygplan av typ IL-76 för transporten, 50 stycken fordon ilastades. Därefter genomfördes förflyttning till luftlandsättningsområde över ön Sakhalin, där även luftlandsättning genomfördes. Syftet med övningsmomentet var att öva strid i okänd terräng. Bedömt genomfördes luftlandsättning med reducerad fallskärmsjägarbataljon i området. Två saker är mycket intressanta rörande denna luftlandsättning dels att den genomförs på en ö dels att den genomförs mycket nära Japanskt territorium och Japan gör även territoriella anspråk på del av ön, ett mycket tydligt budskap skickades med denna luftlandsättning.
På grund av starka vindar kom man att avbryta en luftlandsättning med två förstärka fallskärmsjägarkompanier över övningsfältet Tsugol 130717. Enligt uppgift var det President Vladimir Putin som avbröt övningsmomentet han ansåg att det ej var värt risken att genomför mht skador.
Under beredskapskontrollen har även fyra (4) stycken UAV system utnyttjas/prövas för att genomföra informationsinhämtning och därmed utgöra beslutsunderlag för högre chefer. Dessa kom sedan att utnyttjas i stridens förande.
Armén har även övat i samverkan med luftstridskrafterna vid ett övningsmoment vid övningsfältet i Tsugol övade samtidigt över 3,000 skyttesoldater med över 200 stridsvagnar samt stridsfordon samt SU-25 och MI-24 som understöd i striden. UAV utnyttjades även vid detta tillfälle för att bedömt möjliggöra beslutsunderlag för högre chef i striden. Bedömt var det en reducerad mekaniserad brigad som övades mht soldatantalet kontra mängden som skall vara i de nya brigaderna enligt reformeringsplanerna. Vad som är intressant med detta är att de verkar återtagit sådant kompetens att de utan förövning kan genomföra anfallsstrid med understöd av flygstridskrafter samt att UAV aktiv används i stridens förande.
Markstridsförbanden har bedömt återtagit en stor förmåga avseende förmåga till egen rörlighet samt de erhåller understöd av en väl fungerande logistiks organisation för att möjliggöra denna. Främst avseende långa förflyttningar över upprepade dygn. Markstridsförbanden har även erhållit så pass hög nivå att det utan förövning/förvarning kan genomföra strid i brigads ram med understöd av luftstridskrafter. Detta tyder på en hög förmåga till att genomföra mekaniserad strid. Ett mycket intressant inslag är utnyttjandet av UAV i stridens genomförande. Bedömt har det utnyttjas för ledning av indirekta bekämpning samt lägesuppdateringar för att möjliggöra ledning av brigadens verksamhet.
Logistik.För tilltransport av arméförbanden utnyttjades det upptill 700 stycken järnvägsvagnar och 50 lokomotiv för att möjliggöra styrketillväxten inom området. Likväl upprättades ett stort antal stödpunkter för att kunna genomföra tankning, avhjälpande underhåll o dyl enbart för styrketillväxten som genomfördes med fordonstransport. Ett flertal logistikbaser upprättades under övningen med möjlighet att genomföra reparationer, förnödenhetsförsörjning m m. Således finns ett tydligt ”tänk” kring hur underhållstjänsten skall genomföras. Samt det är även tydligt att förbanden har god förmåga på detta för hur rapporteringen har genomförts verkar underhållstjänsten ha fungerat klanderfritt.
Totalt sett har fyra (4) stycken underhållsbrigader försett den övade personal med olika former av underhållstjänster, allt från drivmedel till förnödenheter. En intressant del är att man påtalar att samtliga deltagare i övningen får lagad mat och som ett exempel kring förnödenhetsförsörjningen är att man bakar upp mot 50 ton bröd per dygn för att förse de 160 000 soldaterna. Således har man en väl fungerande förnödenhetsförsörjningsorganisation liknande den som svenska Försvarsmakten tidigare hade.
Enbart logistikförbanden under övningen kom att uppgå till 19 000 soldater. Logistikförbanden kom att lägga upp underhåll för 10 dygns verksamhet utan ersättning. En av de viktigare uppgifterna för logistik förbanden var att säkerställa att arméförbanden kunde utgångsgruppera vid de 17 stycken övningsfälten där övningen genomfördes.
Halvvägs in i övningen hade transportflyget genomfört över 200 flyguppdrag och förflyttat mer än 10 000 soldater, 930 ton materiel och 482 fordon, containrar o dyl. Totalt har 28 IL-76 varit involverad i transporten, de har tillfälligt sammansatts till en transportenheten. Flygplanen har tagits från baserna i Taganrog, Pskov och Tver. Observera att mängden soldater tyder på att fler flygplanstyper eller chartat civil flyg måste varit i anspråkstaget för trupptransporterna.
Vid frambaseringen av förbanden och underhåll har järnvägstrupperna förflyttat sig med en hastighet av cirka 800-1000 km per dygn. Detta skall jämföras mot det reglementerade 650 km per dygn. Enligt Försvarsministeriet så beror ökningen i förflyttningshastighet på att man har förbättrat av- och pålastningsförmågan vid järnvägsstationerna.Detta är mycket intressant information för det kräver en revidering kring hur snabbt Ryssland kan frambasera trupper. Att transportsystemet skall vara uppbyggt på likadant sätt mot MD V är högst troligt.
Järnvägstrupperna upprättade även en 200 meter lång pontonbro för att möjliggöra förflyttning över floden Zeya, pontonbron utnyttjades även ”skarpt” i den regelrätta förflyttningen på järnväg. Runt bron skyddade skytteförband förbindelsen mot jägarförband samt luftvärnsförband skyddade mot luftangrepp. Således ett agerande enligt Sovjet doktrinärt uppträdande. Mycket av rapporteringen känns igen från dels HSTORM 3 samt KavR Jgrp/Jplut hur Sovjetunionens förband skulle agera rörande underhållstjänsten i de bakre områdena.
Det blev mycket skriverier kring att lufttransporterna försenades över 10 timmar vid ett flygfält. Detta berodde på ej inkörda rutiner, där den civila flygplatsen ansåg att flygvapnet skulle betala startavgift, medan flygvapnet ej ansåg det. Detta föranledde ett rätt stort ramaskri hos Försvarsministern. För att råda bot på den problematik som uppstod med förseningen för militära transportplan från flygplatsen, så skall metoder utvecklas som möjliggöra att de väpnade styrkorna skall kunna lyfta utan att behöva betala i förväg vid beredskapskontroller. Detta har jag uppfattat hos vissa i rapporteringen är ett tecken på att det är en lågnivå, man skall ha klart för sig att detta hade likaväl kunnat vara i Sverige eller något annat Västeuropeiskt land detta hade uppstått. Så jag anser att det övriga i logistikredovisningen tyder på allt annat än en låg nivå rörande transporttjänsten hos de Väpnande styrkorna i Ryssland.
Diplomati.Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skall man några timmar innan beredskapskontrollen påbörjades informerat randstaterna i Fjärran Östern om den stundande beredskapskontrollen. Kina kom att erhålla en fördjupad information rörande övningen iom att man har särskilda avtal mellan staterna. Han påtalade även att man hade informerat OSSE om detta, trots att området som övningen genomförs i ej beröras av dess avtal.
Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skulle inga negativa reaktioner framförts vid mötet mellan honom och de inbjudna försvarsattachéerna under måndagen 130715. Enligt honom övervakar man även reaktionerna i Europa och så långt har de inte märkt av några negativa strömningar kring beredskapskontrollen. Dock framförande han även att vissa nationer verkade mer intresserade och följde mer noggrant vad som händer under övningen, utan att fördjupa sig något mer i den frågan. Han påtalade även att Försvarsattachéerna objektiv bör meddela sina chefer om vad som sker vid övningen och vilken information de har erhållit under sin genomgång.
Ytterligare har även Anatoly Antonov uttalat sig under samma intervju att de skall försöka bli mer transparenta/öppna kring sådana här övningar som kring den genomförandet av reformen av de väpnade styrkorna. Enligt honom så upplever han att randstaterna ställer sig frågande kring den omfattande reformen och övningarna som genomförs, vilket han säger är förståeligt, men ger inte någon djupare förklaring.
Vidare har Anatoly Antonov förklarat att denna beredskapskontroll ej är ett sätt att spänna och visa musklerna för omvärlden. Den syftar enbart till att pröva stridsvärdet hos de väpnande styrkorna samt förbättra stridsberedskapen hos dem. För att göra övningen än mer transparent påtalar han även att media fortlöpande får information rörande den samt att media finns på plats vid övningen.
Sammanfattning
Allmänt.Vad är det då som har övats? Myntet har ju två sidor säger man ju, så bör man även se på den här övningen. Dels kan de Ryska väpnade styrkorna övat hur man skall agera i händelse av ett överraskande angrepp mot MD Ö dels kan de övat förfarandet för att själva snabbt mobilisera trupper för att därefter själva genomföra ett angrepp, antingen offensivt eller preventivt om man fått indikationer på att man inom närtid (läs inom 24 timmar) kan bli utsatt för ett angrepp. Förfarandet är detsamma.
Att man skall se beredskapskontrollen som ett politiskt budskap det tror jag. Sen vem det kan vara riktat mot skall jag låta vara osagt för det kan vara omvärlden som helhet. Att man vill visa att man återfått militär styrka igen och bör räknas som en global aktör. Det kan givetvis även vara för att visa en eller ett antal nationer inom regionen att man snabbt kan mobilisera stora styrkor. Ryssarna själva känner av en hotbild inom regionen sannt eller falskt skall jag låta vara osagt för det är ens egen omvärlds bild som formar det.
Skall man nu gå på den allmänna rapporteringen så verkar denna övningen har fungerat mycket bra. Likväl som President Vladimir Putin sa med beröm godkänt. Det man måste ha klart för sig är storheten i den här övningen. Nu tror jag personligen inte att det var 160,000 man igång samtidigt men någonstans kring 100 – 120,000 kan det sannolikt varit. Trots det är detta ofantligt stora mängder trupp som övas samtidigt. Att starta det från noll och få allt att fungera mer eller mindre under 24 timmar är god förmåga i mina ögon, jag skall inte säga hög men mycket god är den.

Det man skall ha klart för sig är dock att materielmässigt ligger de fortfarande till del i lä jämfört med västerländska stridskrafter. Men västerländska stridskrafter kan ha världens bästa ledningssystem, underrättelsesystem o dyl för att kunna gå mot motståndarens svagheter för att vinna striden, men har man inte tillräcklig mängd stridskrafter så spelar det ingen roll. Ryssland har mängden och de håller även på att med kraft modernisera sin materiel. Får de ordning på sin materiel enligt tidsplan kommer de ha en hög förmåga inom 3-6 år.
Tidigare under våren vid de föregående beredskapskontrollerna varnade jag för att Ryssland hade förmåga att snabbt sätta upp stora mängder trupp, då gjorde jag själv bedömningen att de rätt snabbt skulle kunna dra samman i runda slängar 20 000 – 30 000 man. Det de har visat prov på nu översteg vida mina bedömningar. Man måste ta detta på allvarinom det svenska försvars- och säkerhetsetablismanget och rent politiskt. Återigen jag påstår inte att vi riskerar att bli utsatt för ett isolerat angrepp men, vi är ej medlem i någon militärallians, vi har en klart underdimensionerad Försvarsmakt för nationellt försvar och därmed blir vi ett lätt offerför påtryckningar.
Varför har vi då inte sett något liknande inom MD V, C eller S. Min bedömning är att de skulle mycket väl kunna genomföra något liknande men Wiendokumentet sätter käppar i hjulet för dem avseende storleken på övningen. Styrkekorrelationen mellan MD Ö och MD V talar för det, enbart inom MD V finns 36 brigader med bättre materiel status än vad de inom MD Ö har är min uppfattning utifrån OSINT.
Sjöstridskrafterna.Sjöstridskrafterna genomförde samma övningsmoment som vid beredskapskontroll 2 i mars månad inom MD S. Resultaten verkar utifrån rapporteringen vara likartade. Sjöstridskrafterna där fick gott betyg likväl har FOI gett Svarta Havsflottan gott betyg i tidigare rapporter. Enbart utifrån mediarapporteringen som finns att tillgå bör de således ligga på en likartad nivå. Slutsaten blir att de håller en hög nivå inom Stilla Havsflottan.
Luftstridskrafterna.Dels har luftstridskrafterna mer än väl lyckats genomföra en stor logistik operation för att få denna operation att fungera. Men de har även visat att de kan samverka med de två övriga arenorna på ett gott sätt. Detta tyder som jag tidigare skrev att de mer än väl behärskar sin egen verksamhet och därmed genomföra understödjande operationer med övriga stridskrafter.
Markstridskrafterna.Man har klart visat att man kan strida i åtminstone reducerad brigadsram med understöd av luftstridskrafter och utnyttjande av UAV i striden. Den komplexitet som detta innebär tyder på att man helt klart har rest sig från 90-talets lågvattennivåer till att man befinner sig med markstridskrafterna på en god nivå, inte hög men det är materiella saker som de själva har identifierat och påbörjat en moderniserings process.
En annan intressant faktor som givetvis värmer i ens jägarhjärta är att framför allt inom den ryska armén tar man åtminstone inom MD Ö hotet om jägarförband på allvar. Det är vid ett flertal tillfällen det nämnts i artiklar att man upprättat skydd bakom frontlinjen för att kunna påverka förband så att de ej kan störa den egna verksamheten. Nu till saken hör ju att den österländska krigskonsten som tillämpas av randstaterna till MD Ö är full av vad vi skulle definiera som stridsteknik som jägarförband utnyttjar, utan att det för den delen behöver vara jägarförband som utnyttjas. Men randstaterna har även ett stort antal jägarliknande förband. Hur man gör t ex i MD V om man tar hotet om jägarförband där på lika stort allvar skall jag vara osagt, men jag håller det för troligt, vilket återigen bekräftar gamla sanningar som står i våra numera upphävda reglementen för jägarförband.
Logistik.Rent logistikmässigt verkar de ha en mycket fungerande organisation för att snabbt förflytta trupper, något som de själva även väljer att påtala. Dels kan de förflytta sig med egna resurser och underhållsförbanden upprättar tankplatser delskan järnvägstrupperna och transportflyget snabbt förflytta stora mängder trupp. Detta har även identifierats under de tidigare beredskapskontrollerna. Bedömt har de lika stor kapacitet att förflytta förband i västlig riktning m h t den tidigare upprättade infrastrukturen innan Sovjetunionens sammanbrott samt att infrastrukturen generellt är bättre i de västliga delarna av Ryssland.
Detta är även den i särklass viktigaste indikatorn på att de fått ordning på de Väpnade styrkorna, logistik organisation verkar fungera klanderfritt. Man kan ha världens bästa förband men de kommer stå stilla om inte logistiken fungerar så enkelt är det, något som oftast glöms bort. Vilket Kungliga krigsvetenskaps akademin mer än tydligt poängterade rörande IO 14 under våren 2013.
Diplomati.En aspekt som måste belysas avseende den här beredskapsövningen men även detidigare är att de får ett mycket stortmediautrymme i Ryssland, vilket är ett sätt att visa öppenhet enligt dem själva. Det är näst intill så att man kan följa övningsförloppet på minutbasis. Ur ett OSINT sammanhang är detta mycket bra, men man kan få känslan stundtals att man försöker piska upp en stämning inom landet att det finns en tydlig hotbild mot dem. Därav visar man sin militära styrka, något som även OSW har kommenterat i sin rapport rörande de tidigare beredskapsövningarna.
Slutsats.Sammantaget Rysslands väpnade styrkor har ej en låg nivå som vissa vill påskina. De har en god förmåga att lösa uppgifter inom samtliga arenor är min uppfattning, vilket denna övning mer än väl har bevisat, att hävda annat är att i mina ögon vara naiv och blunda för sanning. Men de har ej en hög nivå.

Utvecklingen i Ryssland är mycket oroande. Man underkuvar opposition på olika sätt, man inför lagstiftningar som skall minska utländska icke statliga organisationer möjlighet till att få en demokratisk utveckling inom landet. Oppositionella fängslas, oftast på lösa grunder. Man väljer att skära ned på vård, skola och omsorg markant, man riskerar även den intellektuella utvecklingen i landet med neddragningarna allt för att accelerera den militära upprustningen. Detta är indikatorer man ej kan blunda för, framför allt den demokratiska utvecklingen.
Vi riskerar inte att bli utsatt för ett väpnat angrepp av Ryssland, men vi måste seriöst börja se över vart vi står och det måste gå snabbt. För vi är en randstat till en stormakt. Har vi inte en egen stabil säkerhetsstruktur så kommer vi för eller senare vara tvungen att vika oss i frågor som vi ej bör vika oss i.
Ett lästips är länken till OSW genomgång rörande de senaste beredskapskontrollerna som har genomförts, den uppfattar jag som personligen mycket saklig och adekvat i ämnet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, (Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
OSIMINT 1
FLOT 1
Aftonbladet 1
SR Studio ett 1
ABC News 1
OSW 1