Putins påskpresent självövar den säkerhetspolitiska debatten

Konstaterar att den mediala uppståndelsen kring den ryska flygövningen medför att den säkerhetspolitiska debatten tar ånyo fart. Den s.a.s. självövar utan inblandning från varken förbandsinstruktör eller Observationsplatsen. Gott nog.

Det kommer finnas anledning att återkomma, dock inte under denna vecka. Annan vht tar all uppmärksamhet i anspråk.

Tack Moskva!


Övningsangreppen mot två svenska mål

Två såna här Tu-22 plus fyra Su-27 knackade på hos oss under långfredagen.

Få bloggläsare har nog missat nyheten om övningsangreppen under långfredagen. Låt oss därför titta på en kortfilm (den nedanför) tagen under den nu rätt omskrivna flygövningen Ladoga-2013. Kanske vi i bild ser just de Su-27 som knackade på när vi inte var hemma.

Från flygövningen Ladoga-2013, via ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Nästa gång kanske vi borde vara lite artigare och möta våra kära grannar när de gör sig sånt besvär. Vad ska de annars tro om oss?

Symbolik i rysk maktdemonstration

Idag släpptes nyheten av Mikael Holmström i SvD (hans chat här) om att ryska bombplan hade avvikt mot Sverige och Gotska Sandön och Sverige hade ej haft några flygplan på incidentberedskap  (det var långfredagen) och NATO hade skickat två flyg från Litauen som skuggat planen från håll (DN, Aftonblaskan, Expressen 1, 2).

Krigsplanering Foto: Wikipedia

Planering Foto: Wikipedia

Det incidenten betonar är det desto viktigare att se förhållandet mellan Sverige och Ryssland som två entiteter som försöker påverka varandra politiskt genom olika medel, snarare än att Ryssland skulle invadera Sverige. Johan Thunberger spekulerar i SvD att Ryssland visste, genom underättelseinhämtning, att Sverige inte hade någon beredskap vid detta tillfälle och ville betona det. Denna typ av aktivitet sänder flera och tydliga signaler från Ryssland till Sverige. Man känner sig trygg att demonstrera en militär överlägsenhet och brister i svensk förmåga. Jag har skrivit tidigare om hur det svensk-ryska förhållandet och militärmaktens roll kan förstås.

Annika Nordgren-Christensen poängterade på Twitter att detta var nog kontraproduktivt från rysk sida om man ser NATO och dess utvidgning som det främsta hotet mot Ryssland. Jag ser provokationerna främst drivna av inrikespolitisk logik med vetskapen om att NATO objektivt inte skulle utgöra något hot mot Ryssland i sig, utan enbart för extraterritoriell maktutövning. Från det perspektivet kan det snarare ge ökat bränsle till de delar av det ryska etablissemanget som tjänar på denna typ av problem och på Rysslands militära upprustning. En ytterligare intressant aspekt som slog mig var att det var trots allt NATO-plan som tog vid och följde de ryska planen när den svenska incidentberedskapen var sänkt. Vad säger de om Sveriges militära alliansfrihet i ryska ögon?

För övrigt försvarar sig Carl Bildt med att vi svarar inte på allt. Som Oplatsen påpekar missar detta poängen, i detta fall hade vi inte möjlighet att välja att svara, för vi saknade beredskap.

Uppdatering 20.36 länklista (Tack Skipper!): 

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Westerholm 1 2, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, Sjätte mannen 1, 2, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson

#svfm


Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Försvarsmakten, Krigföring, Putin, Stormakt

Svenskt flygvapens förmåga



Jag kapar åt mig lite tid trots att jag nog borde lägga energi på annat men det svenska försvarets ”(o?)förmåga” kräver lite engagemang. Detta inlägg som är det första på länge kommer att resonera kring vad som hänt och vad flygvapnet genomfört under år 2013.s första del.

Den elfte januari påbörjade 172.a divisionen ombasering till Nellis Air ForceBase för övning Red Flag. En övning som blandade in åtta stycken JAS39, pågick under två veckor där man flög många flygtimmar. Divisionen lättade i början på februari för att återvända hem, samtidigt påbörjades hembaseringen för markpersonalen och materielen. Väl hemma ska arbetstid omfördelas (inarbetad tid tas ut i ledighet). Flygmaskiner ska underhållas, verktygssatser och reservdelar/utbytesenheter ska omhändertas för kassation, reparation eller återställande i förråd. En sådan här övning tär rätt så kraftigt på de inblandade, med principerna för dagens insatsförband och försörjningen av JAS 39-systemet så kommer det att bli rätt så lång tid som tas i anspråk för återhämtning. Med tanke på Riksrevisionens rapport: Skr 2012/13:97 inser vi att stora delar av F17 och resten av flygvapnet tagits i anspråk för att kunna genomföra denna övning.

Efter Red Flag övningen påbörjade de svenska stridsflygdivisionerna tillsammans med flygbasbataljonerna förberedelser för att genomföra övning och utveckling av de svenska flygstridskrafterna, Övning TTP i norr. En övning som direkt övergår i Flygvapenövning 2013. I princip hela flygvapnet med stöd- och utbildningsförband är involverat i förberedelser, genomförande och återhämtning under tiden februari till april för att genomföra dessa två övningsveckor där man övat ombasering av flygbasbataljoner, ledningsförmåga och stridsflygdivisioner.

I samband med återhämtningen efter TTP-övning och flygvapenövning genomförs förberedelser för övning Frisian Flag i Holland. En övning som pågår än. Förvisso mindre omfattande än Övning Red Flag med avseende på logistikförberedelser och uttagen flygtid för ombasering men i praktiken mycket krävande för stridsflygdivisionerna och flygbasbataljonerna.

Vi ser alltså att första delen av år 2013 varit fulltecknad för flygvapnets del och ska vi ställa det mot incidentberedskap på Visby eller Uppsala/Ärna så måste flygvapnets utvecklingsambitioner minska rejält.

Enligt Chefsingenjören:
Skulle insatsbehovet sänkas till att flygplanen ska vara på plats inom 15 minuter så kan dom från Ärnabasen ha beredskapen på backen och endast vid behov starta. Då räcker det med två flygplan och ett i reserv samt två pass om ca fyra tekniker och tre piloter.

Då vet vi grundförutsättningarna och kan klä på den här uppställningen med overhead. För att bedriva flygtjänst ifrån ett flygfält krävs det att det finns flygtrafikledare, R3 för att hålla räddningstjänst och rena banor. För piloterna krävs det säkerhetsmaterieltekniker för att hålla efter flygutrustningen såsom hjälm, flytväst, G-dräkt. Det ska finnas en förmåga att ta hand om materialet som efter en flygning. För flygteknikernas del så krävs det en förmåga att ta emot materiel som skickas någon ska kunna hantera luftvärdighetsfrågor, det ska finnas en beredskap att ersätta flygplan på flygbasen. Vi ska kunna bevakning och förmåga att hantera flygplanammunition och motmedel. Vi ser att stora delar av en flygbasbataljon och stridsflygdivision går åt för att hålla utbaserad jaktflygberedskap. Tar vi med uthållighetsaspekten i form av reglerad arbetstid, vi vill ändå inte ha trött och sliten personal som hanterar flygsäkerhetspåverkande materiel och processer och riksrevisionens rapport så kommer vi att använda nästan hela den basbataljon som tas i anspråk för jaktberedskapen med en rote. Ska vi hålla en beredskap att ladda upp en grupp (fyra flygplan) med mer än automatkanon och rudimentärt motmedel så kommer det således att påverka ett sjuttiotal individer som då ska ha beredskapsersättning, arbetstidsplaneras, m.m.

För att hålla den incidentberedskap som vissa hycklande försvarspolitiker verkar kräva så lär vi ha genomfört övning Red Flag med lägre ambition men ingen fullständig TTP och Flygvapenövning samt övning Frisian Flag med låg ambition.

Frågan är då vilken möjlighet flygvapnet då har för utveckling om vi ska upprätthålla adekvat beredskap? Min åsikt är klar, vi riskerar inte ”Systemkollaps”, vi befinner oss i systemkollapsen, för att motverka detta bör flygvapnet få duka upp Uppsala/Ärna med materiel precis som vi hade flygbaser innan Försvarsbeslut 2004 men oavsett så skulle vårens ryska övningsserie ha lett till att vi inte kunnat genomföra vår övningsserie och utveckling så att vi kan möta IO14.

J.K Nilsson

Rysslands budskap till Sverige: ”Skärp er”

Gårdagens tillkännagivande om att ryskt flyg under påsken övade mot mål i Sverige, alltså prövade vår incidentberedskap, har blivit nyhetsstoff där FM insatschef Anders Silwer lugnt bekräftar det hela med kommentaren att ingen hotbild mot Sverige föreligger. Det inte Silwer nämnde var att det finns flera liknande händelser i relativ närhet som inte har fått publicitet. Att Sverige inte har incidentberedskap 24 timmar per dygn i form av startberedda Jas-plan är inget nytt. Sverige hade inte ens under kalla kriget, utom vid vissa tillfällen, 24 timmars jaktflygberedskap under hela dygn. Däremot så har, liksom under de senaste 50-60 åren, det skett ständig radarövervakning dygnet runt årets alla dagar av Luftbevakningen.

Att enbart jämföra med styrkebeskeden från förr tjänar inte alltid något syfte. Däremot kan vi konstatera att vi har i praktiken två insatsberedda jaktflygdivisioner (där även spaningsinsatser ingår) vilka kan sättas in omedelbart. Övriga divisioner ligger i en lägre nivå enligt det cykliska system som används. Det innebär att det finns runt trettio piloter användbara. Lägg därtill de snaror landet självt har lagt ut i form av allt från arbetstidsbegränsningar till koncessionsbestämmelser vid flygplatser vilket i praktiken ger kraftiga begränsningar i tillgängligheten.
Det Ryssland säger är förmodligen att vi i Sverige ska skärpa oss. Det tjänar Rysslands syfte att Sverige har ett starkt försvar och även bibehåller sin alliansfrihet, i praktiken innebärande ett icke medlemskap i NATO. Det minskar risken att NATO ytterligare blir förstärkta i Norden och kring Östersjön och i ryska ögon är det det strategiskt viktigt Området blir inte ett NATO-dominerat geografiskt område om än att Sverige i praktiken ställts sig väldigt nära NATO.
Allt går att sammanfatta med att säga att Sveriges säkerhetspolitik är kraftigt ifrågasatt.



Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. "Mellandagskriget". Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är "självständig" under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen "Midsommardans". ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok "Midvintermörker". Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i "Midvintermörker".

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

- Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

- Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

- Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

- Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

- Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien "Det finns inga smålänningar" där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. "Morgonsur", W, P.R, "Stingray" och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

"På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar."

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen "Flatline", vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om "Midsommargryning" att den är inte lika bra som "Midvintermörker", men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Gästinlägg: "Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion (uppdaterad 22/4 06.05)

Nedan följer reflektioner av Peter Neppelberg kring tidigare ÖB Bengt Gustafssons uppgifter om att Sverige inte har förmåga att bedriva incidentberedskap med jaktflyg dygnet runt samt ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren strävan att skapa en nordisk incidentberedskap.

 Det är populärt i försvarsdebatten att hävda att framtidens hot är mer komplexa, oförutsägbara och av en annan typ än tidigare, varvid kravet på traditionell militär förmåga kan nedgå när nu hoten istället tar formerna av terrorism, IT-angrepp med mera.

 Jag anser detta vara ett feltänk. Asymmetrisk krigföring i form av terrorism och IT-angrepp ersätter inte tidigare krigföring, utan kompletterar den. Hotbilden blir bredare, men kravet kvarstår att kunna möta även de traditionella hoten. Inget sätt rusta sig inför framtiden är lika bra som att ha en god och bred grundförmåga. 

 Vi har de gångna dagarna åter sett terrorismen visa sitt fula tryne. Den här gången i form av bombningen av Boston Marathon. Med tanke på att terrorismen i svenska utredningar gång efter annan pekats ut som ett av de största hoten mot det svenska samhället finns det mycket starka skäl att diskutera de uppgifter som Bengt Gustafsson presenterat, liksom den ringa till obefintliga samövningen av försvarsmakt och polis. Scenarierna med kapade flygplan respektive finlandsfärjor förskräcker. Att inte agera då dessa brister såväl påverkar förmågan att möta de traditionella hoten som de nya moderna som försvarspolitiker hellre vill diskutera, är inte bara beklagligt utan ställer allvarliga frågetecken kring om viljan att agera överhuvudtaget finns när man med små medel snabbt skulle kunna förbättra skyddet mot terrorism.

 Wiseman

 ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Svensk JAS 39 eskorterar litauisk C-27J som spelar flygplan med vilket flygledare förlorat radiokontakten. Foto: NATO HQ AIRCOM Public Affairs

"Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion

Grundförutsättning för att kunna vara med i pooling och sharing med andra länder av tex incidentberedskapsflyg så fordras att Sverige har en grundförmåga att genomföra detsamma inom det egna luftrummet. Har vi då denna förmåga 24 timmar över dygnet 365 dagar om året?
Gamle ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill:

”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.”

Han om någon vet vilken beredskap vi hade under det kalla kriget som slutade med murens fall. ”Vår beredskap var god.” Det fanns milostaber, sektorstaber , kustflotta och försvarsområdestaber med beredskap 24 timmar om dygnet. Resurser var beredskapsförband i form av fartyg, flygplan och markförsvarskompanier och plutoner gripbara ”där och då”. För Flygvapnets del handlade det om ca 10 flygflottiljer med basförband, 20 kvalificerade stridsflygdivisioner och ett 10 tal stridsledningscentraler. Att med de resurserna hålla en beredskap i princip dygnet runt med jakt och spaningsflygplan var inga problem.

Sovjetunionens upplösning under 1990-talets början och den avspänning som startade när Jeltsin blev Rysslands president innebar en kraftig neddragning av det svenska försvaret vilket är väl beskrivet av bland andra Wilhem Agrell. Regementen, flottiljer, staber och förband avvecklas under 1990-talets slut. Beredskaps-, mobiliserings- och stridsplaner blir obsoleta och malpåseställs för gott. Vår incidentberedskap, i luften på sjön och på marken, påverkades självklart när antalet förband minskade och pengar skulle sparas.

Vid millennieskiftet fanns fortfarande 6 flygflottiljer med basförband och krigsflygbaser, 12 stridsflygdivisioner samt ca 5 stridsledningscentraler. Vi kunde fortfarande upprätthålla en godtagbar incidentberedskapsförmåga med uthållighet över hela Sverige inklusive huvudstaden. Gotland var fortfarande militäriserat och kunde vara ”värd” för våra incidentberedskapsdivisioner under en längre tid.

2004 år försvarbeslut var dramatiskt. Riket försvaras bäst någonstans långt bort och själva försvaret av Sverige överlåts till någon annan som i bästa fall kommer till vår undsättning. ”Långtbortistan-doktrinen och nånannanismen” införs som begrepp i svensk försvarpolitik. Interoperabilitet blir honnörsordet för dagen. Evig fred råder och alla försvarsfunktioner blir helt ”fredsanpassade” vad gäller tex förnödenheter, reservdelar, underhåll, bevakning osv. Som krona på verket avvecklas värnplikten. Försvarsbeslutet innebar ett paradigmskifte för svenskt försvar, mer omvälvande än alla tidigare försvarsbeslut i modern tid.

Flygvapnet, som enligt Bengt Gustafsson fortfarande är vår starkaste försvarsgren, består idag av två stridsflygflottiljer med två basbataljoner och 4 insatsdivisioner JAS 39 C/D med ca 80 piloter vid Ronneby och Luleå samt två stridsledningscentraler. Utöver det finns en flottilj med två utbildningsdivisioner vid Såtenäs som kan lösa enklare beredskapsuppgifter under fred.

Man behöver knappast vara ett snille för att inse att med den numerären är vi inte ens i närheten av den förmåga vi hade under kalla kriget vad avser uthållighet eller beredskap över ytan. När resurserna brister gäller det att ha förvarning i form av en god underrättelsetjänst som gör att beredskap kan utökas eller på annat sätt växlas upp vid tex större övningar eller andra händelser i vårt närområde som kan påverka oss. Brister larmklockorna eller underskattar man utvecklingen av olika skeenden hamnar man ohjälpligt på efterkälken.

Vilken beredskap har Sverige då med sina stående och ständigt insatta förband som det så fint heter på militär nysvenska? Är beredskapen mot tex en extraordinär händelse som ”rogue aircraft” idag verkligen bättre än med det gamla invasionsförsvaret från igår? Är vår beredskap verkligen god och isåfall, jämfört med vad?

Det ankommer knappast på mig att svara på dessa frågor utan jag hoppas att Sveriges folk och dess valda företrädare i Sveriges riksdag och regering som är Försvarsmaktens uppdragsgivare ställer dem till ÖB och försvarsmaktsledningen.

Min uppfattning är att det finns många hål att täta i staketet som skall skydda nationen Sverige. Alla hål går inte att täppa igen men förhoppningsvis kan vi kanske stänga några grindar som idag står helt vidöppna.

Vänligen
Peter Neppelberg
Se även reportage från samövning mellan NATO och Sverige kring flygplan där radiokontakt förlorats

Uppdatering 22/4 06.05: Svenska Dagbladet skriver idag på morgonen om att ryska bombflygplan under påsken övade anfall mot Sverige under påsken vid en tidpunkt på dygnet då det inte fanns någon svensk incidentberedskap tillgänglig. Nu hinns det inte med, men till kvällen blir det att kommentera SvD:s artikel i ett inlägg.

DN, SvD, Aft, SvD, Aft, SR, SVT

(s) – ”En mycket medveten upprustning på den ryska sidan”

Intervjun är den första i en serie om förhoppningsvis åtta intervjuer med riksdagspartiernas försvarspolitiska talespersoner. Jag har ingen ambition i denna att göra berättande intervjuer som beskriver miljöerna som Svenska mässan i Göteborg och försvarsutskottets kansli eller själv kommentera skeendet, utan det blir raka frågor och svar. Jag har heller inte ambitionen att bedriva s.k skjutjärnsjournalistik med mycket kritisk vinkel och upprepa uppföljningsfrågor kring ett särskilt tema. Här finns istället en möjlighet för partierna att tala till punkt och för läsarna att dra sina egna slutsatser om det sagda. Först ut är ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s).

- Vad är socialdemokratisk försvars- och säkerhetspolitik?

Vi tror på den militära alliansfriheten och ett aktivt samarbete med andra länder, EU, NATO samt deltagande i FN-operationer.

Vi tycker att den nationella dimensionen måste stärkas, och det hoppas vi blir resultatet av Försvarsberedningens arbete. Vi måste ha en fungerande nationell försvarsplanering, och en förmåga och styrka som ger en tydlig bild av att vi vill värna vår territoriell integritet. Där är beslutet om uppgradering av JAS Gripen ett viktigt steg.

Vi anser att bred folkförankring är viktig. Det nuvarande personalförsörjning är problematisk med dels avhopp och dels den låga andelen personal i internationella operationer, som inte är i paritet med det som det nya systemet var planerat för. Vidare måste vi satsa på att bygga kompetens bland svenska folket för att hantera olyckor, kriser och konflikter. Den nuvarande personalförsörjningen måste kompletteras med en sådan del.

I Riksdagen måste vi definiera nationella säkerhetsintressena, där stridsflyget och undervattenssystemen är kärnan. Dessa måste stå över diskussionen och inte vara föremål för internationell upphandling. Vi vill ha en ordentlig långsiktig uppgörelse om materielförsörjningen, där det rapporterats ett underskott med 30 Mdr kronor.

Vi bör se över Gotlands situation med tanke på att det sker omfattande olje- och gastransporter i Östersjön och en gasledning genom svensk ekonomisk zon. Därför är en svensk marin närvaro och ett bra luftförsvar i anslutning till Gotland viktigt.

En huvudfråga är att utveckla nordiskt försvarssamarbete. Vi är beredda att jobba intensivt för att fördjupa samarbetet med övningar, operationer, utbildning, militär förmåga och utveckling av vapensystem.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Det är en svår fråga för Försvarsmakten flyttar fram sina bedömningar till 2022-2023. Det finns en problembild kring insatsorganisationen och det kommer att krävas ordentliga åtgärder. Man måste vara beredd ompröva, arbeta på nya sätt och ha ett öppet sinnelag för att nå målet.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Det är en oerhört svår fråga, det kan bli för mycket spekulationer. Sanningen om militära scenarion är att de kännetecknas av just oförutsägbarhet och osäkerhet.

Men vi måste förhålla oss till att det sker omfattande olje- och gastransporter i Östersjön och att det går en gasledning genom svensk ekonomisk zon i anslutning till Gotland. Detta bör leda till en marin närvaro och ett bra luftförsvar i området, men jag vill inte peka ut några områden för eventuella framtida konflikter.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Det de gör är en uppbyggnad av militär förmåga. De har en omfattande planering för detta och de ska förnya materielen till 70 % kring 2020. Når de bara hälften har de höjt sin militära förmåga betydligt. Vi ser också ett intensivare övnings- och underrättelsemönster. Den ryska viljan att utveckla sin militära kvalitet och förmåga är oerhört tydlig. Detta ska dock inte sammanblandas med ett hot, utan det är den militära förmågan som vi ska diskutera.

Beslutet om uppgradering av JAS Gripen var ett sätt att förhålla sig till uppgradering av bland annat det ryska flygvapnet. Det är ett grundmotiv för beslutet, så vi har redan börjat förhålla oss till detta. Att så småningom beställa två nya ubåtar är också ett sätt att förhålla sig till det här som sker.

Jag tror att beredningen måste vara noga i sin säkerhetspolitiska analys. Det gäller att se det som händer i Ryssland och dra slutsatser för förmågan att klara balansen i Östersjön, i och under havet, i luften och tänka 10-15-20 år framåt. Hur man håller balanser och förhåller sig till militär förmåga är det centrala, detta är inte ett alarmistiskt diskuterande kring olika typer av hot.

Att uppnå rätt balans är också ett sätt att undvika framtida hot och tillspetsade situationer. Det är ett sätt att bidra till säkerhet. Genom fördjupat samarbete i Norden för att lösa problem skapar vi också balans. Bara genom den regelbundna övningsverksamheten på Nordkalotten med de tre flygvapnen (Sverige, Finland, Norge – Red anm) signalerar vi till omvärlden att här finns en militär förmåga som i ett skarpt också möjligen kan användas på ett gemensamt sätt. Det finns inga beslut om detta på något vis, men det finns en kapacitet här – som är en signal till omvärlden.

- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

(Lång paus) Jag vill inte recensera mina företrädare, det leder inte särskilt långt. Dagens situation är annorlunda. Vi har ett förändrat läge än vad som fanns kring 2004-05. Vi har idag en mycket medveten och trendmässig upprustning som sker på den ryska sidan exempelvis. Det hade de inte på samma tydliga sätt vid den tidpunkten. Så det har skett en förändring som man måste ta till sig.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Det är en knivig fråga, det behövs ju åtgärder över ett brett spektra. Absolut viktigast är personalförsörjningen skulle jag säga. Vi måste få stabilitet i rekryteringen och att soldaterna stannar. Vi kanske måste jobba med lönepremier, sociala villkor och vidareutbildning. Det i kombination med att hitta en ny modell för att stärka folkförankringen och kompetensen i hela samhället kring dessa frågor, vilket också inverkar på rekryteringen till FM, är den viktigaste åtgärden.

- Ni säger att vi måste göra en ordentlig omvärldsanalys, men ändå vill ert parti inte diskutera frågan om ett hypotetiskt medlemskap i NATO? Varför?

Det är vår politiska tradition att verka i militär alliansfrihet. Vi tror inte ett medlemskap är lösningen på Sveriges situation. Vi ligger där vi ligger och vi är nära sammanlänkade med Finlands situation och deras utveckling. Vi tror mer på ett fördjupat nordiskt samarbete som på ett konkret sätt visar resultat genom att bygga gemensam kapacitet och styrka. Vi övar också med Norge, Danmark och Island. Detta ger ett fördjupat samarbete, och ger en signal till omvärlden där vi kommer, om vi lyckas, ge en ökad stabilitet.

Det ger ett mer konkret resultat än att ha en debatt som sliter på samhället och delar befolkningen, och där det finns ett begränsat stöd i både Sverige och Finland för medlemskap. Det är bättre att lägga kraften på något som har ett stöd bland folk. Jag vill dock understryka att vi har ett djupt och gott samarbete med NATO i alla frågor som ligger utanför kollektivt försvar.

- Vid er kongress bifölls ert förslag som talar om en ”markoperativ tyngdpunkt”, men ändå medverkade ni till en satsning på Gripen i höstas och nu talar du om nya ubåtar. Hur går det ihop?

Du kan inte ställa det ena mot det andra, dessa saker kompletterar varandra. Om vi inte uppgraderar Gripen, då har vi inte ett relevant Flygvapen i framtiden. Då har det i sin tur en avgörande effekt på den markoperativa delen. Fungerande markoperationer kräver att man försöker få ett grepp över luftrummet.

Är det så att vi kommer att satsa på ubåtarna, att förnya dem, vilket jag förutsätter och innerligt hoppas, så stärker vi vår position i Östersjön. Om vi inte gör det, då förlorar vi en av våra viktigaste underrättelseplattformar. Dessutom är ubåtarna en oerhörd viktig kärna i vår svenska marin. Skulle vi inte ha ubåtar då minskar vi vår förmåga oerhört kraftfullt. Dessa två förmågor är strategiska och ska inte ställas mot arméstridskrafterna. De ingår alla i en helhet och kompletterar varandra.

- Ni har kritiserat regeringen för brister i kostnadstäckningen. Hur ska ni finansiera de brister som alla experter säger finns när ni ännu inte lagt en högre budget än regeringen?

Vi har ökat budgeten så att vi ligger lika totalt. Sen har vi satsat mer på förbands- och materielanslaget än vad regeringen gör. Vi är också beredda att omfördela 300 miljoner årligen, vilket Försvarsmakten också nu har föreslagit, från internationella insatser till materiel. Vår inriktning är då Gripen för att täcka delar av det finansiella glappet som är på 5,5 Mdr de första tio åren. Om vi hade kommit överens om det, så hade vi kunnat gå vidare att diskutera hur de andra 2,5 Mdr skulle lösas. Men regeringen ville inte diskutera och sa nej.

Det här borde breddas utanför regeringen, och vi borde reda ut det här från en bred position i Sveriges Riksdag. Vi har ju haft en debatt om Genomförandegruppen 2008, som blev kraftfullt kritiserad av Riksrevisionen. Det är bland det mest skarpa, kritiska dokument jag läst under hela min politiska bana. Det här måste ju regeringen ta till sig och förändra sitt arbetssätt. En av punkterna var att man gick förbi riksdagen, och då borde man ju ha en större öppenhet mot oss andra.

Leda från täten


I USA finns ett uttryck som heter något i stil med "...everything but the kitchen sink". Med det menar man att man satsar allt för att nå ett mål eller för att stoppa en motståndare. Men det finns exempel när man t.o.m. är beredd att satsa mer än så. I varje fall en toalettstol!

Ovanstående bild, som jag hittade när jag slösurfade på nätet, fick mig att börja undra kring historien bakom bilden. Efter en kort stunds letande hittade jag denna berättelse.

572 was flown by CDR C. W. "Bill" Stoddard. His wingman in 577 (which was my assigned airplane) was LCDR Robin Bacon, who had a wing station mounted movie camera (the only one remaining in the fleet from WWII).

The flight was a Dixie Station strike (South Vietnam) going to the Delta. When they arrived in the target area and CDR Stoddard was reading the ordnance list to the FAC, he ended with "and one code name Sani-Flush". The FAC couldn't believe it and joined up to see it. It was dropped in a dive with LCDR Bacon flying tight wing position to film the drop. When it came off, it turned hole to the wind and almost struck his airplane. It made a great ready room movie. The FAC said that it whistled all the way down.

The toilet was a damaged toilet, which was going to be thrown overboard. One of our plane captains rescued it and the ordnance crew made a rack, tailfins and nose fuse for it. Our checkers maintained a position to block the view of the air boss and the Captain while the aircraft was taxiing forward. Just as it was being shot off we got a 1MC message from the bridge, "What the hell was on 572's right wing?" There were a lot of jokes with air intelligence about germ warfare. I wish that we had saved the movie film. CDR Stoddard was later killed while flying 572 in Oct 1966. He was hit by three SAMs over Vinh.

Frågan man kan ställa sig är, varför? Varför hänga på något obrukbart på sitt flygplan som kommer att störa aerodynamiken, skapa stort motstånd och påverka bränsleförbrukningen bara för att se den skapa ett djupt hål i någon av Vietnams risfält? Varför ta denna risk?

Är det dumdristighet? Är det ett vansinnigt vad som spårat ut? Är det ett sätt att visa sig tuff och skapa sig ett rykte bland de övriga piloterna?

Jag tror inte det. "Billy" Stoddard var divisionschef för VA-25 ombord på U.S.S Midway och en duktig respekterad pilot. Han flög Douglas A-1H Skyraider (eller "Spad" som de var kända som eftersom de påminde om luftstriderna under VK1) som kanske inte var det vassaste flygplanet i USA:s vapenarsenal ens under Vietnamkriget, men mycket användbart för CAS - Close Air Support. Piloterna som sysslade med detta hade inte samma status som jaktpiloterna som flög F-4 Phantom II och de tog stora risker då de flög på låg höjd och i inte allt för höga farter. Därmed var de utsatta för allt som fienden kunde ta fram. Från luftvärnsrobotar till gamla antika mynningsladdare. Uppdraget var tufft och krävde en ledare som kunde få sina män att ta risker i strid.

Jag tror därför att "Billy" ville höja moralen på sin division genom att göra något som visar vad som krävs. Dessutom skapade han en historia som det fortfarande talas om. Hans män höjde honom antagligen till skyarna efter landningen och vad som talades om på mässen den kvällen behöver man nog inte ens gissa på.

Samtidigt visade han ett oerhört mod. Det han gjorde har anrika traditioner i de flesta krigarkulturer. De amerikanska indianerna hade liknande saker för sig. Att döda en fiende var modigt. Ännu modigare var att i strid enbart röra vid honom med en "coup stick". Mod var också något som indianerna krävde av sina hövdingar. När jag var ung läste jag om Sitting Bull som var känd för att hellre nyttja en "coup stick" än sitt vapen. Detta gjorde honom respekterad som ledare.

Risken som "Billy" tog bedömde han nog som motiverad för den vinst det skulle ge i form av en division som slöt ihop bakom honom som chef och var beredda att göra allt som krävs för att vinna en strid. Precis det som behövs under CAS-uppdrag där soldater på marken är helt beroende av att flygplanen når fram och kan slå ut fienden i tid.

En ledare i krig leder sina män från fronten. Det har varit en sanning i alla krig. Det gamla svenska ledarskapet under karolinertiden var att gå längst fram och ta samma risker som sina soldater. Därmed så kunde man också rättfärdiga att begära att de skulle följa och göra samma sak som honom.

Tyvärr så är ledarskapet i fred fokuserat på helt andra saker. Skulle en svensk divisionschef fälla en toalettstol så väntar nog personalansvarsnämnden och en snabb sorti ut ur Försvarsmakten.

Men att leda genom att ta risker kostar. De svenska karolinerna förlorade i strid en hög andel av sina officerare. "Billy" överlevde heller inte Vietnamkriget. Officiellt ligger "Billy" Stoddard begraven på Arlingtonkyrkogården. Frågan är om han verkligen ligger i graven, eller om han fortfarande ligger kvar i Vietnams djungel?

 

Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.


Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.


Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.


Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.


Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.


Försvarsutskottet underkänner genomförandegruppens arbete!

Den av regeringen tillsatta genomförandegruppen, en märklig företeelse inom den nymoderata försvarspolitiken som kanske är mera känd som "amatörernas afton". Ett begrepp som kollegan Wiseman myntade och har skrivit ett antal läsvärda inlägg om tidigare.

Genomförandegruppen har kritiserats hårt från många håll och för ett år sedan riktade riksrevisionen stark kritik mot regeringens oerhört förenklade och högst amatörmässiga sätt att mer eller mindre godtyckligt stryka ett antal planerade materielprojekt, varav ett av de mer katastrofala var det planerade luftvärnsrobotsystemet till visbykorvetterna.

I september lämnade regeringen i från sig en skrivelse där man kommenterade riksrevisionens rapport på ett sådant sätt att det kan tolkas som en axelryckning och fullständig nonchalans. Man ansåg att beslutet var rätt och att man ansåg att man informerat riksdagen om gällande sakförhållanden i tillräcklig omfattning.

Som väl är har ärendet inte dött. I går fattade riksdagens försvarsutskott ett beslut där man kritiserar regeringen på samma sätt som riksrevisionen.


Riksdagen riktar kritik mot regeringens agerande i den så kallade Genomförandegruppen i samband med besparingar inom försvarets materielförsörjning. Riksdagen har inte fått tillräcklig information om vilka konsekvenser besparingarna haft för Försvarsmaktens förmåga, och rollfördelningen mellan regeringen och myndigheterna har varit otydlig. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen. 

Bakgrunden till ställningstagandet är Riksrevisionens granskning av besparingar i materielförsörjningen under perioden 2009–2011 och regeringens skrivelse som behandlar granskningen. Riksdagen menar att Riksrevisionens rapport innehåller omfattande kritik och ser en risk att den svenska försvarsförmågan inte kunnat garanteras. Om det uppstår förändringar i försvarets ambitionsnivåer är det regeringens ansvar att garantera att riksdagen får tillfredsställande information om detta. Riksdagen anser också att regeringen i ett lämpligt sammanhang bör redovisa för försvarsutskottet vad den har gjort för att tydliggöra rollfördelningen gentemot myndigheterna och ge rimliga förutsättningar för att kvalitetssäkra och dokumentera viktiga beslutsunderlag. 


Försvarsutskottet föreslår i sitt betänkande att riksdagen fattar beslut om att ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört om redovisning för riksdagen av förändringar i Försvarsmaktens förmåga och om en tydlig rollfördelning mellan regeringen och myndigheterna för att kvalitetssäkra viktiga beslutsunderlag.

I försvarsutskottet kunde detta klubbas igenom med en rösts majoritet då SD i egenskap av "vågmästare" i frågan fällde de fyra regeringspartierna som alla reserverade sig mot betänkandet.

Det mest intressanta i sammanhanget är att såväl Folkpartiet genom Allan Widman som Kristdemokraterna genom Mikael Oskarsson, som annars är mycket kritiska till regeringens hantering av försvarspolitiken röstade mot och reserverade sig mot betänkandet. Här har vi tyvärr fått ett nytt bevis för att lojaliteten mot Alliansen och Moderaterna är viktigare än enskilda hjärtefrågor för de små partierna. En sorglig utveckling inom politiken som innebär att en röst på dessa partier i praktiken är samma sak som en röst på Moderaterna.

Lista över de projekt som genomförandegruppen avbröt och/eller reducerade.

Bloggar: Lantvärnet
Media: Riksdag & Departement

Slutreplikerat om svensk upprustning & rysk modernisering

Desirée Pethrus replikerade min replik på hennes debattinlägg och därmed blev det en slutreplik. Eftersom det heter slutreplik kommer jag inte älta ämnet något längre, men jag ska lämna tre punkter.

1) Hatten av för Desirée som tar sig tid och svarar. Det behövs mer, snarare än mindre, diskussion vad som bygger svensk säkerhet i en tid med snabbt förändrande förutsättningar. Det verkar inte vara alla som delar den synpunkten emellertid.

2) Dock nämnde jag aldrig något om en invasion utan fick det lagt i min mun. Utöver våran utlovade solidaritet till de baltiska länderna, har jag tidigare skrivit om varför rysk militärmakt spelar roll och ifall Kalla Kriget 2.0 pågår.

3) Om Sverige ”rustar upp” (dvs höjer ett ändlöst sjunkande försvarsanslag i reella termer) skapar Sverige en konflikt med Ryssland vars 60% ökning i försvarsanslaget från 2010 skapar …säkerhet?

 


Postat i:Försvarspolitik Tagged: Försvarsmakten, Kristdemokraterna, Stormakt

Till: Karin Enström (m)

Foto: Försvarsmakten

I början vad den här månaden skrev tre kadetter från Karlberg en debattartikel med rubriken "Vi är inget särintresse, Enström" riktad till dig som försvarsminister. En artikel som i sin helhet sätter fingret på den märkliga retorik som du och ditt parti använder er av när ni pratar om Försvarsmakten.

Den oro som kadetterna förmedlar till dig är tyvärr helt befogad, på alla plan. De är bekymrade över att du ena sekunden säger att "personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs", för att kort därefter meddela att du tänker skära ner Försvarsmaktens redan mycket anorektiska organisation till under skamgränsen.

Du och dina partikollegor påstår att Försvarsmakten genom er så kallade försvarsreform nu är användbar, tillgänglig och flexibel och att den kan möta morgondagens hot som är komplexa oförutsägbara och gränslösa. Nu gör du i stället något helt annat och vill byta ut en stor del av den kontinuerligt tjänstgörande personalen till tidvis tjänstgörande personal som endast tjänstgör 38 dagar var fjärde år.  Detta trots att ni tidigare sagt att det är viktigt att Försvarsmaktens förband primärt ska utgöras av stående förband. Hur kommer detta att påverka användbarheten, tillgängligheten och flexibiliten ur ditt perspektiv?

När det kommer till vår försvarsförmåga, som enligt ditt parti och dina partikollegor bara för en tid sedan var helt enastående. Ni var då noga med att alltid hänvisa till den nu berömda NATO-värderingen och påstod att försvaret är i toppklass och att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp.

Vid årsskiftet tröttnade ÖB som bekant på att du och dina medarbetare på försvarsdepartementet inte lyssnade och förklarade därför hur illa ställt det egentligen är, att Sverige endast kan försvaras på en plats i en vecka under förutsättning att du, eller rättare sagt Anders Borg skjuter till 4,5 miljarder varje år. Skillnaden mellan den nymoderata dikten, och ÖB:s sanningar kunde inte bli större än så.

Du säger trots dessa mycket konkreta fakta i intervjuer att hela Sverige skall försvaras, för att bara några månader senare deklarera att ett utökat försvarsanslag är inte att tänka på trots att det är du och ditt parti som beställt den organisation som Försvarsmakten just nu håller på att sätta upp. I stället kritiserar du Försvarsmakten, din gamla arbetsgivare och dina gamla kollegor, för att ha lämnat i från sig ett undermåligt underlag.

Du säger att ni genomför satsningar på Försvarsmakten, när ni i praktiken genomför reduceringar. Den största satsningen ni gjort inom försvarspolitiken under er tid i regeringsställning är att köpa "super-JAS". Men i själva verket halverar du Flygvapnet när du reducerar från 100 till 60 flygplan, vilket i sin tur innebär att vi knappast kommer att kunna sätta upp fyra stridsflygdivisioner och två utbildningsdivisioner på F7 i framtiden med en sådan reducerad flygplanspark. Detta kallar du för en "stor satsning". Att ni dessutom förhandlat fram en klausul i kontraktet som innebär att det går att avbryta köpet om inte Schweiz köper flygplanen gör ju inte saken mindre märklig! Behövs "super-JAS" bara om Schweiz behöver samma flygplan?

Karin Enström! När du kommenterar säkerhetspolitiken och läget i vårt omedelbara närområden så som den enorma upprustning som Ryssland nu genomför där man satsar ofantliga 500.000.000.000 EURO (femhundra miljarder) på de väpnade styrkorna så väljer du att kalla det för en modernisering och undviker aktivt att använda ordet upprustning, det vill säga att du inte benämner saker för vad de är. Varför? Om du får följdfrågor så hävdar du att moderniseringen sker från en mycket låg nivå...

I den allmänna försvarsdebatten så hävdar du konstant att försvarsförmågan är bättre än när alliansen tillträdde 2006, och din kollega Cecilia Widegren hävdar att försvarsförmågan är bättre nu än på 20 år. Så frågan är då varför ni försöker modifiera sanningarna?

När du för någon dag sedan svarade kadetterna, vilket i sak var bra att du gjorde, så fortsätter du med en retorik som är mycket svår att begripa? Du har förvisso justerat tiden tre år framåt rörande hur bra försvarsförmågan är och har ändrat till att den är bättre nu än år 2009. Alltid något. Du nu är du närmare sanningen. Men du talar fortfarande om att ni stärker försvarsförmågan genom "satsningar" och att utan personalen så finns inga kvalificerade förband. Det rimmar illa med dina senaste direktiv till Försvarsmakten där du beordrar en reducering av Försvarsmaktens personal.

Man undrar onekligen hur det egentligen fungerar inom Nya Moderaterna? Varför måste du och dina partikollegor ständigt skönmåla den egna förmågan och nedvärdera upprustningen i Ryssland, och varför hävdar du fortfarande att hela Sverige skall försvaras när du vet att det är omöjligt just nu? Det är bara några av de frågor som vi skulle vilja få besvarade!

Bland dina egna partikamrater finns det de som hävdar att den svårbegripliga retoriken grundar sig i toppstyrning och grupptryck inom partiet. Vi är många som tyvärr tror att det är en helt korrekt bedömning av läget.

Karin Enström, det vore mycket glädjande om du och dina partikamrater i er fortsatta retorik började att benämna saker för vad de är och slutade med skönmålningen av den svenska försvarsförmågan. Vem vinner på sådant? Åtminstone inte Sverige!

Den svarta måndagen

Det var en mörk dag för försvars- och säkerhetspolitiken när finansminister Anders Borg igår presenterade regeringens vårproposition. Med en dyster prognos för tillväxten skapas inte mycket utrymme för mer pengar till försvaret. Tillväxten är viktig för resurstilldelningen, eftersom fler blir mätta på en större kaka. En del av pengarna som omfördelats från försvarssektorn efter Warszawapaktens fall har indirekt kommit tillbaka, eftersom dessa reurser istället till del investerats i verksamheter som driver tillväxten och därmed skapat mer resurser i form av pengar att fördela.

Prognosen blev än mörkare när oppositionen några timmar senare presenterade sin kritik av regeringens budgetjusteringar. Socialdemokraterna håller hårdare än regeringen fast i överskottsmålet, vilket därför får sägas vara ett uttryck för en stramare ekonomisk politik sett till helheten. Den som följer den allmänpolitiska debatten inser att det står många områden på kö för att ta del av eventuella nya satsningar i höstbudgeten – jobb, skola och omsorg för att nämna några mer troliga föremål för investeringar.

Nu är ju budgeten ett kortsiktigt styrinstrument, så det utesluter ju inte att statsmakterna kommer till en annan slutsats när det gäller den mer avlägsna framtiden. Å andra sidan hörde jag ingen politisk företrädare beklaga sig för att det inte finns mer pengar till just försvaret i en tid när det skälver lite i marken långt bort. I månadsskiftet maj/juni kommer Försvarsberedningens omvärldsanalys. Då får vi veta vilken räls våra parlamentariker och deras experter lagt örat emot.

I avvaktan på det vill jag berätta att jag har tagit ett nytt grepp inför valet 2014 sedan jag konstaterat att alla åtta riksdagspartierna håller kongress/stämma/landsmöte osv det närmaste året. Jag kommer därför intervjua partiernas försvarspolitiska talespersoner i anslutning till respektive möte. Alla utom vänsterpartiet har dessa i år. Först ut är socialdemokraterna som hade kongress förrförra helgen. På torsdag slutför jag en intervju med Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist. Denna kommer att publiceras så fort jag skrivit ut bandet, antagligen till helgen. Jag hoppas att de andra parierna följer efter. Nästa kongress är miljöpartiets om en dryg månad.

Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet 

Det målas det ofta en otäck bild över vad krigföring medelst drönare innebär. Vi ser framför oss tonåringar i USA med joystickar som dödar oskyldiga barn i Pakistan vars familjer saknar möjlighet till rättvisa (ungefär som början av Nyhetsmorgons klipp). Denna bild belyser de problem som det finns med drönarkrigföring: hur människan blir isolerad från kriget och frågeställningarna om vem som är kombatant eller inte och i vilket krig, samt hur skulle det vara legitimt att svara på en attack med drönare? I en krigzon skulle det vara lagligt att döda kombatanter, men ifall ett krig inte föreligger blir rättfärdigandet desto svårare. Frågan detta inlägg ställer är dock ifall om skiftet mot drönarkrigföring är ett hot mot internationell säkerhet? (dvs. vad ej vad det betyder för folkrätten och rättvisa)

Drone

Foto: Drone wars UK

Drönares påverkan på krigföringen ligger främst i att teknologin gör de starka starkare då de kan föra krig med lägre politiska och materiella kostnader. Detta betyder att, som vi ser i uppsvinget i användandet av riktade drönarattacker, att användandet av drönare riskerar att istället för en sista utväg bli minsta motståndets väg. Detta innebär att tröskeln för krigföring för starka stater sänks. Jämför med hur mycket med konventionell krigföring som hade krävts för att nå samma effekt som dessa riktade attacker i Pakistan och Jemen.

Men innebär denna sänkning i kostnaderna att föra krig ett hot mot internationell säkerhet? I det stora väsentliga, nej. Det är givetvis hemskt att civila dödas, normerna om staters suveränitet och användandet av våld urholkas, men det finns väldigt tydliga begränsningar med vad man kan uträtta med drönare. De förutsätter luftherravälde vilket gör dem mindre relevanta i situationer där motståndaren har ett kvalificerat luftvärn (vilket många länder anser är rimligt att förfoga över). Så länge de inte görs autonoma via artificiell intelligens (vilket är orimligt inom den överblickbara framtiden) förutsätter de konstant kommunikation hemåt och kan därför störas ut av en motståndare med förmågor inom elektronisk krigföring (för diskussion se Wiseman). Dessutom, som Tracz betonar, skadar i många fall drönare färre civila än andra former av krigföring.

I dagsläget är det USA som besitter förmågan att föra krig med drönare, och i kontrast med många, anser jag INTE att USA är den största oron för internationell säkerhet i termer av drönarkrigföring. Detta kan exemplifieras av att drönare hittils använts i svaga och fallerande stater mot insurgenter och därav kan drönare, i kontrast med mycket mediarapportering, ha en positiv effekt. Dock finns risken att det blir så billigt att föra detta krig, att man för det för lättvindigt och motverkar sina strategiska mål (exempel kan vara radikalisering i Pakistan). Vad som emellertid skulle kunna vara mer problematiskt är när Kina och Ryssland skulle få tillgång till dessa teknologier, men på grund av ovannämnda begränsningar skulle dessa snarare vara ett hot för insurgenter i Norra Kaukasus och Xinjiang än för internationell säkerhet.

Drönarna är dock symptomatiska på hur krigföringen förändras mot war without the people. I kontrast med den utveckling som Clausewitz oroade sig för – att med ökat folkligt deltagande ökar krigens destruktivitet, något som kulminerade i världskrigen – ser vi en trend med minskat folkligt deltagande. Vi går från värnpliktsarméer till professionella, från strid där man kunde se sin motståndare till surgical strikes, cyberattacker och drönare. Detta har främst två effekter:

1) Som i drönarkriget och cyberkriget fjärmas folket från krigföringen, riskerna uppfattas mindre och det blir ifall krigföringen genomförs dolt behövs inte folkets stöd då de kan inte protestera (något som kan vara extra önskvärt i demokratier). Det medför mindre kostnader att genomföra denna krigföring och gör de således till attraktiva alternativ.

2) Att folket fjärmas från kriget och dess verklighet gör att det viktigaste vi har, som både Clausewitz och Johan Wiktorin påpekar, vår försvarsvilja blir svagare. Desto mindre folk förstår av vad kriget innebär, desto mindre kan de förstå de uppoffringar som behövs och stödja dem. Detta är övertydligt i fallet Sveriges insats i Afghanistan där det folkliga förståelsen och stödet blev lidande. Jag minns skandalrubrikerna 2009 i stil med ”Svensk officerare i eldstrid!!”. Även efter Johanne Hildebrandts skildring ”Krigare” levde föreställningarna kvar om soldaten med den blå hjälmen som lutade sig mot en palm spelade kort missionen igenom.

I konklusion är drönarteknologin ett vapen som andra med sina möjligheter och begränsningar. Min största oro kommer från den djupa folkförankringsklyfta som finns, och kan förstärkas av nya organisationsformer och sätt att föra krig på, mellan folket och de som har till uppgift att försvara dem. Hur ska pengar kunna fördelas i en demokrati till något som få förstår nyttan med och färre har erfarenhet av?

Lästips: The Changing Character of War - Boken i allmänhet, men kapitlen av Pascal Vennesson om War Without the People och av Azar Gat om the Changing Character of War  i synnerhet. #svfm


Postat i:Säkerhetspolitik Tagged: Clausewitz, Drönare, Folkrätt, Krigföring, USA

Tid till sjöss eller operativ effekt?

Sverigedemokraternas representant i försvarsutskottet Mikael Jansson skrev den 10 april en motion till riksdagen som berör riksrevisionens rapport som granskat bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående förband.

Det är mycket bra att SD engagerar sig i försvarsfrågan, något som övriga partier borde göra i betydligt större utsträckning än vad man i dag gör. Men i just detta fallet så blev det tyvärr lite fel då Jansson i vissa avseenden jämför äpplen och päron. Vi kommer här nedan att försöka förklara hur saker hänger ihop och varför man inte bör göra de jämförelser som Jansson gör med ex. Kustbevakningen.

Janssons huvudsakliga tes är att utreda bemanningen av Flygvapnet, och i synnerhet Marinen som i dag är grovt anorektisk när det kommer till bemanninsgläget, trots att det handlar om stående förband, och där omedelbara åtgärder behöver vidtas för att utöka uthålligheten och skapa redundans i systemet. Jansson efterlyser också en bättre och mer tydlig redovisning till riksdagen avseende bemanningsläget vid de stående förbanden. Så långt allt väl.

När Jansson ska motivera varför man efterlyser en sådan utredning blir det dock fel. Man pratar i termer av tillgänglighet i form av att utöka antalet timmar till sjöss för varje enskilt fartyg när man i stället borde prata om den operativa effekten i form av en hög utbildningsnivå med kompletta och välövade besättningar. Jansson gör jämförelsen mellan Marinen och Kustbevakningen (förvisso hämtad ur RR rapport) där man mycket riktigt konstaterar att Kustbevakningen har fler timmar till sjöss under varje år på sina fartyg än vad Marinen har. Rapporten anger att Marinen endast nyttjar 20-30% av den möjliga tiden till sjöss medan KBV har en nyttjandegrad på 70%. Tyvärr gick Jansson i samma fälla som riksrevisionen gjorde då man helt enkelt jämför äpplen och päron och inte ser till vilka huvuduppgifter respektive myndighet har.

Kustbevakningens viktigaste uppgift är just att ständigt ha fartyg till sjöss över tiden för olika ändamål. De primära är sjöövervakning, fiskerikontroll, miljöövervakning och att utgöra ständigt gripbara sjöräddningsresurser. För Kustbevakningen är det således ständig närvaro på havet som är nyckeln till framgång. Ju fler timmar till sjöss, destå bättre kommer man sannolikt att lösa sina uppgifter. Det är också viktigt att komma i håg att ett kustbevakningsfartyg är avsevärt mycket mindre resurskrävande än ett stridsfartyg som utöver att bara kunna förflytta sig på havet även ska innnehålla unika specialkompetenser för att kunna strida i tre dimensioner. Mot ytmål, mot luftmål och även mot mål under vattnet. Det är en avsevärd skillnad i komplexitet med andra ord.

Om man läser riksrevisionens rapport och Janssons motion så har man således helt felaktigt skjutit in sig på att flera besättningar till varje stridsfartyg är nyckeln till framgång även för Marinen.

Om man enbart skulle avgränsa sig till att prata om marinens bevakningsbåtar som har till uppgift att sjöövervaka, en uppgift som i sin karaktär för övrigt ligger väldigt nära den havsövervakningsuppgift som Kustbevakningen i dag har, så har man förvisso rätt. Marinens bevakningsbåtar och vedettbåtar skulle behöva fler besättningar, kanske även ubåtarna om man ser det hela ur ett rent övervaknings- och spaningsperspektiv (und) där tid till sjöss i fredstid är en viktig faktor.

Dessvärre var det nog inte detta som varken riksrevisionen eller Mikael Jansson avsåg. Det kan man åtminstone hoppas att de inte gjorde. Det primära för Marinens stridsfartyg (korvetter) är i stället att dessa fartyg fylls upp rent personellt så att besättningarna kan övas mot sina stridsuppgifter, att bli så bra som möjligt på ubåtsjakt, ytstrid och luftförsvar utan att det ständiga vakansläget konstant sätter käppar i hjulet för att nå en hög nivå. Kopplat till detta är ekonomin givetvis en helt avgörande faktor. Det måste finnas ekonomi att öva besättningarna till den nivå där strid kan genomföras i tre dimensioner och det måste även finnas ekonomi att färdigställa/modifiera befintliga fartyg till den operativa status som är beslutat av den politiska nivån.

För att uppnå ovanstående operativa effekt ur ett fartyg så är nyckeln till framgång således inte dubbla besättningar. Det viktiga är i stället att eftersträva att uppnå ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta. Utbildning och övning av en fartygsbesättning behöver inte alltid ske till sjöss, i bland kan det vara mer effektivt att genomföra vissa moment i simulatormiljö där den enskilde individens kompetens på så sätt ökas mer effektivt.

Något som däremot är viktigt i detta sammanhang är att det finns redundans i systemet, något som Jansson också tar upp i sin motion. Om en enskild individ ur besättningen av någon anledning inte är tillgänglig måste det finnas andra individer med motsvarande kompetens att snabbt plocka in som ersättare. Detta löstes tidigare mycket enkelt genom att det fanns individer på staber, skolor och utbildningar med rätt kompetens. I dag har man till stora delar slagit sönder den möjligheten genom omtruktureringsarbetet som genomfördes vid årsskiftet där basorganisationen och antalet personalrader utöver de som finns på fartygen reducerades till under en nivå som är acceptabel. Det har inte gynnat nuvarande katastrofala vakansläge.

Men rent hypotetisk borde det ändå inte vara något problem att lösa uppkomna vakanssituationen på ett enkelt sätt då marinens sjögående förband (ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna) består att tre flottiljledningar, sju divisionsstaber och en PTK-stab. Dessa elva staber (förvisso med väldigt olika numerär i respektive stab) har att hantera fem ubåtar, sju korvetter, nio minröjningsfartyg och fyra trängfartyg. Det är ungefär två fartyg per stab om man slår ut ett snitt. Sedan tillkommer givetvis också insatsstaben vid HKV med MTS i spetsen. Frågan om hur stridsekonomisk denna uppdelning är bör nog alla fråga sig.

Nu är ju allt inte så enkelt som det kan synas när man ställer upp saker på detta sätt, men onekligen kan nog vissa saker göras mer effektivt enbart genom att fundera över hur dagens förband är uppbyggda.

Slutsatsen som detta inlägg försöker komma fram till, och en uppmaning till riksrevisionen och politiker  är att inte blanda äpplen och morötter genom att jämföra Kustbevakningen och Marinen och enbart stirra sig blind på tid till sjöss. Det viktiga för Marinens förband är den operativa effekten vilket inte enbart uppnås genom mer tid till sjöss. Fullbemannade fartyg som är välutbildade och välövade är nyckeln till framgång!

I kris och krig är begränsande arbetstidsavtal och fackliga representanter förhoppningsvis inte heller något man tvingas att ta hänsyn till.

Bloggar: Lantvärnet

Gästinlägg: EldE 98 – Det kan ju bli bra också

Ersättandet av luftvärnsrobot 70 med en markbaserad version av korthållsjaktroboten IRIS-T har varit uppe till debatt flera gånger. Ersättande kritiseras dels av dem som tycker att IRIS-T är en för klen ersättare och dels av dem som vill se robot 70 leva vidare i Hemvärnet och bland lätta förband. Nedan följer ännu ett gästinlägg och fler lär det bli.

 Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


EldE 98, det kan ju faktiskt bli bra också

Luftvärnet som funktion och truppslag har i perioder klämts mellan stridsvagnar och JAS-plan. Under senare år var luftvärnet nära att helt utraderas av den sk Afghanistan-doktrinen. Den debatt som nu förs på WW visar prov på en större förståelse för nödvändigheten av ett fungerande markbaserat luftförsvar.

Frågan här är ju bara vilken väg vi skall gå i framtiden.

Denna bild, tagen på Lv6 kaserngård, speglar förhoppningsvis inte den framtida materielanskaffningsprocessen till Försvarsmakten

Organisation

Vissa röster höjs för att införa EldE-70 i såväl mekbat som i Hemvärnet, något som jag själv ser som svårt, då själva eldenheten bara är en liten komponent av det system av system som ett fungerande luftvärnsförband måste innehålla.
– Hur skall en EldE-70 i en Hv-bat få måldata?
– Hur skall en EldE-70 i en mekbat kommunicera med StriC?
– Vem byter ut det böjda stiftet i kontakten på 70-siktet?
Detta är några av de frågor som står obesvarade.

Materiel

Vi vet att vi nu lagt 270 miljoner av våra gemensamma skattepengar på att inköpa EldE 98.
Det torde bara vara en tidsfråga innan det bli offentligt hur många enheter som vi får för denna summa (och förhoppningsvis kan vi hålla det ”inom grindarna” hur många robotar som ingick i köpet).

Detta blir ett system som inte på något sett är 100%, men det kommer att öka förmågan att bekämpa små mål och åter tillföra mörkerkapacitet till det korträckviddiga luftvärnet (den som nu säger att vi redan har förmåga att verka i mörker här och nu, tack vare BORC-sikte till EldE 70, vet antagligen inte hur många BORC vi har tillgängliga).

Att vi sedan inte får allväderskapacitet för våra avsatta pengar är lite som att blir putt över att de 60 kr vi hade på fickan bara räckte till vitlöksbrödet och inte till oxfilén också.

Leverantörens modell av EldE 98. De tre lådorna på släpet är elverk, kompressor för kylluft och styrelektronik

Vi kommer också i och med den vertikalstartande roboten att bygga bort begränsningen, som både EldE 70 och EldE 97 har, med att finna lämpliga och ”tillräckligt bra” grupperingsplatser.
När vi nu får en robot som kan ”skjutas runt hörn” måste vi istället öka vårt fokus på att få en 100%-ig 3D-sensortäckning och föda eldenheterna med korrekt måldata, något som för mig talar för att åter nyttja PS-91 som sensor inom bataljonerna. Dessa bör då nyttjas i nära anslutning till EldE 98 utan flera hopp igenom olika former av sambandslösningar (ibland känns det som att halva luftvärnsbataljonen idag är sysselsatt med att upprätta ett samband, som då och då skulle få vilken svajmastartist att bli grön av avund).

Vi kan nu bara hoppas att de övriga länder (pluralis) som tittat på motsvarade lösning kring IRIS-T kan ro detta i hamn.

Rb 70-tropp utrustad med prototypmateriel. Bilden tagen någon gång i försöksperioden 1973-1976

Avslutningsvis: Jo, jag har tycker att 70NG är ett bra system det också. Jag har till och med blivit ”uppsträckt” när jag uttryckte detta på regementet efter att ha bevittnat en demonstrationsskjutning.
Men jag tycker inte att det är rätt att alltför länge behålla de EldE 70 som vi idag nyttjar. Jag vill inte uppleva den dagen någon soldat säger: "Jag är rb 70-skytt och det var min farfar också".

Hoppas nu att debatten kan fortsätta i oförminskad styrka!

Farbveckan -86

Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!


Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.

Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.

Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad  satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.

Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa "stående förband" än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.

De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu "satsningar" på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?

Man har nyligen aviserat att man "satsar" på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning...på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om...

Man anskaffar även ett "ytterst kvalificerat" och "långräckviddigt" luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för "satsningen" där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?

Ja listan över nymoderaternas "satsningar" på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!


*** *** *** *** *** *** *** ***


I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.

För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om "en-veckasförsvaret" var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!

”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.

Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström "Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå". Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.

Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering.   " – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid."

Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.

Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga "tips" till Cecilia Widegren?

Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?

Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av. Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar:  – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund

Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk "försvarsförmåga" när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.

Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!

Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?

Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD

Den livliga försvarsdebatten fortsätter

Svenska Dagbladet skriver idag om finska försvarshögskolans rapport om den ryska militära utvecklingen och upprustningen och beskriver det som en massiv upprustning syftande till "förmåga till blixtattacker". Förvånande nog fick SvD:s artikel till och med eko i Aftonbladet, vilket inte hör till vanligheterna. SvD:s artikel fick även kommentarer från försvarsminister Karin Enström och oppositionen och det genomfördes också en chat med tidningens försvars- och säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström där han balanserat svarade på läsarnas frågor.


I söndags togs den finska rapporten upp här på WW, liksom en mycket intressant artikel av en journalist från The Economist rörande Rysslands upprustning och kraftsamling av den mest kvalificerade materielen till gränsen mot Europa. Framförallt berördes också höstens stora övningar i närområdet där Ryssland, Vitryssland och övriga stater ska öva "försvar mot NATO:s robotsköld", vilket man tidigare utfäst kommer att motivera insättning av kärnvapen och förmodligen i ett anfall mot Polen. NATO å sin sida kommer att öva förstärkning av och försvar av de baltiska staterna.

Försvarsminister Karin Enström ser dock inga problem med utvecklingen i Ryssland. Som bekant delar inte Regeringen in stater i demokratier och diktaturer och tydligen är det lite si och så med indelningen på upprustning och modernisering. Som vanligt beskriver också Enström skeendet som att det "sker från en låg nivå", ett uttryck som är ständigt återkommande i retoriken. Vän av ordning har dock problem att förstå hur den ryska upprustningen som skett sedan Putins tillträde som president och tagit verklig fart sedan Georgienkriget fortfarane kan handla om låga nivåer, medan det svenska försvaret från samma håll beskrivs som smått sensationellt när det, också från samma håll var närmast sönderslaget år 2006.

Klart är i varje fall att i takt med den ryska upprustningen så har den ryska statliga retoriken också hårdnat mot såväl grannländer som NATO. Visst kan man instämma med såväl försvarsministern som övriga att Ryssland idag inte utgör ett hot mot Sverige. Hade så varit fallet skulle försvaret vara mobiliserat. Det förstår nog vem som helst. Dock måste man göra skillnad på förmåga och avsikt. Precis som Oscar Jonsson beskriver på sin blogg går det mycket snabbt att byta avsikt, men att skaffa sig en förmåga tar mycket lång tid. Det svenska försvaret är fortfarande i sin linda vad avser att återta de förmågor till nationellt försvar som förlorades under 00-talets strategiska time-out, även om avsikten med ett återtagande (en regelrätt helomvändning) fastställdes politiskt år 2009.

Igår kom också det första beskedet från regeringen avseende regeringsbeslut 5 2012, där regeringen vill se en neddragning på Högkvarteret med 200 personer, varav 150 officerare. 30 av dessa 200 är därtill anställda på MUST, vilket får en att höja på ögonbrynen. Det svenska försvaret blir av ekonomiska skäl  allt mindre kontinuerligt verkande och alltmer byggt på beredskap liknande tiden med värnplikt. Ett sådant försvar blir i än högre grad beroende av förvarning för att kunna återta förmåga. Likväl genomför nu regeringen en kraftig bantning på den militära underrättelsetjänsten.

Kravet på bantning av Högkvarteret har funnits i många år nu och ända sedan kravet kom så har omorganisation på omorganisation genomförts utan att större förändring skett i antal. Var man än tittar ser man personalbrister. Det gäller även på den operativa sidan, det vill säga de delar av Högkvarteret som ska leda Försvarsmaktens insatser, vilket nyligen uppmärksammades av Riksrevisionen i en rapport. Regeringen ansåg dock att rapporten inte var med sanningen överensstämmande för nuläget. De uppgifter som löses av de 200 tjänster som nu försvinner från Högkvarteret kommer dock inte att försvinna. Istället lär det som vanligt bli så att dessa får lösas av konsulter som kan försvinna i statistiken. Som kristdemokraternas Mikael Oscarsson uppmärksammade 2011 så har Försvarsmakten en kostnad för konsulter för över 700 milj kr, vilket till exempel är mer än årsbudgeten för en flygflottilj.

Frågan bör ställas om regeringen sysselsätter sig med rätt saker i försvars- och säkerhetspolitiken. Istället för att hantera de stora skeendena ger man sig in i och grottar i detaljer som man förefaller ha ringa förståelse för konsekvenserna av. Detta torde vara ett tecken på bristande kommunikation mellan regeringen och Försvarsmakten. Ett förslag som tidigare framförts för att avhjälpa detta har varit att flytta Högkvarterets ledningsstab, vilken utgör den militärstrategiska nivån, till Försvarsdepartementet (lägsta politisk-strategiska nivå) likt situationen i många andra länder. Detta skulle förmodligen bidra till en bättre kommunikation mellan departement och myndighet och förhoppningsvis också ett bättre handhavande med ekonomiska medel kontra uteffekt i form av försvarsförmåga. Det skulle också bli precis vad som av många eftersträvar – en reducering av Högkvarteret i antalet tjänst, fast precis som nu  bara på pappret.

Till sommaren publicerar försvarsberedningen sin första rapport. En av rekommendationerna från försvarsberedningen återfann vi förmodligen idag på Newsmill. Det lär bli skäl att återkomma till denna senare. Intressant blir som sagt att se vad beredningen anför om situationen i närområdet och Ryssland. Blir det regeringens linje eller blir det den som många säkerhetspolitiska bedömare verkar ense om?

En spaning är att regeringen inte osannolikt blir tvungen att ändra sin försvarspolitiska linje till valet 2014. Debatten i sin kritiskhet börjar bli lite för allmän för att det ska vara hälsosamt för röstsiffrorna och Jan Björklunds ord är nog inte tillräckliga i detta fallet. Försvars- och säkerhetspolitik är måhända inte det första svenskarna tänker på när de går och röstar, men kan mycket väl utgöra tungan på vågen när om en röst ska lägga si eller så. Hittills har inte regeringen klarat av att visa handlingskraft i dessa frågor. Den livliga försvarsdebatten är nu väl inne på sin fjärde månad, vilket är något av ett rekord. Förmodligen helt omotiverat, anser regeringen.



Barometern, BLT

Om förmågor och intentioner

Idag har försvarsdebatten rasat i en god takt efter att Mikael Holmström rapporterade om den finska rapporten om Rysslands försvarspolitik (till och med till den grad att Aftonbladet har uppmärksammat nyheten).

Under dagen har två argument ständigt återkommit; Ryssland rustar från en låg nivå och det gäller att skilja på förmågor och intentioner. Den andra punkten ger ett ramverk för att analysera säkerhetspolitik, men hittils används argumentet nästan som en anledning att Ryssland inte skulle kunna i framtiden utgöra ett hot mot Sverige då de inte har intentionen.

Vad som är viktigt att förstå i förhållandet mellan intentioner och förmågor är att det är två samverkande, och inte oberoende, faktorer. Detta kanske enklast kan exemplifieras av George W. Bush som gick till val på en isolationistisk policy där USA skulle spela en mindre roll på världsscenen och fokusera på inhemska problem. Därefter skedde både Afghanistan och Irak. I dessa två fallen hade förmågan stark påverkan på intentionen, och det belyser också en ytterligare sanning om intentioner är att de kan förändras mycket snabbt. I det omvända så spelar intentionen ingen roll utan någon förmåga att genomföra den.

Det är just av dessa anledningar vi måste planera efter förmågor som tar upp till decennier att bygga medan intentioner förändras på ett ögonblick, speciellt i politiskt känsliga stater som Ryssland.

#svfm

Uppdaterat 23:36 – Dagens bloggare: Wiseman, Skipper, Cornucopia?, Den Sjätte Mannen,   

Uppdatering 2: 1/5 – Jan Blomgren hade uppenbarligen inte tagit till sig distinktionen mellan förmåga och intention (och dess samverkan)


Postat i:Säkerhetspolitik Tagged: Försvarsmakten, Stormakt, USA