Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS


Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Kommentarer på MP:s Rysslands-”strategi”

Den 22 mars gav ett par företrädare från miljöpartiet ett utspel på SvD Brännpunkt om hur Sverige ska möta den ryska upprustningen. I utspelet blandas försvarspolitik, biståndspolitik och utrikespolitik ihop i en salig blandning och deras argument är att köpa JAS-plan är dumdristigt och pengarna skulle spenderas på stöd till demokrati och öppna Rysslands ekonomi med samarbete.

Det första lustiga med artikeln är att de förespråkar omfördelning mellan två olika utgiftsposter, försvarsbudgeten och biståndsbudgeten. Försvarsbudgeten ligger idag kring 44 miljarder och biståndsbudgeten 36 miljarder. Att de förespråkar en omfördelning mellan de två tycker jag är väldigt smakligt, men de gör det liksom åt fel håll. De senaste månaderna har det blivit tydligare än någonsin att Försvarsmakten saknar miljardbelopp för att ens 2023 uppnå de ambitioner som sattes ut för 2014. En omfördelning inom biståndsbudgeten skulle vara en helt annan fråga, men att ytterligare vilja drar ner på försvarsbudgeten när Försvarsmakten årligen möter underskott på upp till 4 miljarder är direkt oansvarigt, men tyvärr inte ovanligt i Miljöpartiets syn på Sveriges försvar.

Ytterligare en lustighet i artikeln är att Sveriges investering i JAS skulle stärka hökar, militärer och säkerhetspolisens grepp i Kreml. Ja ni, i min värld beror den ryska upprustningen inte på ett uppfattat hot från Sveriges militära förmågor. Sedan verkar det gå ganska bra för de elementen i Kreml utan att Sverige investerar nödvändiga lägstaförmågor för att vårt flygvapen ska kunna fungera i ytterligare decennier.

Miljöpartisternas argument bygger på tankarna om den ekonomiska interdependensen ska väva ihop oss med Ryssland till den grad att det smittar av sig politiskt. Detta har varit fundamentet i ”Västs” förhållningssätt till Ryssland länge. Det argumentet avhandlade jag här och det har visat sig att inte fungera. Av olika anledningar har interdependensen inte fungerat, samarbetena blivit strikt sektoriella.

Slutligen är demokrati fantastiskt och det bästa säkerhetsgarantin i förhållande till Ryssland, men samtidigt får man ha ett kritiskt förhållningssätt till hur det görs och hur stora chanserna är att lyckas. Hur mycket demokrati har de miljarders miljarder som spenderats i Rysslands efter Sovjetunionens upplösning resulterat i? Skulle vi bli säkrare om vi lät vårt flygvapen förfalla och gav de pengarna till organisationer i Ryssland som sedan blir åtalade för att vara utländska agenter i och med lagen antagen förra året? Min gissning är att fallet ej är så. Dock ska vi självklart stödja demokratikampen där vi bedömer att de kan ha påverkan.


Postat i:Försvarspolitik Tagged: Försvarsmakten, Miljöpartiet, Utrikespolitik

Libyska lärdomar för framtiden

Foto: Försvarsmakten

Biträdande professorn vid Georgetown University, tillika lektorn i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om det svenska deltagandet med stridsflyg i Libyeninsatsen, The Swedish experience in Operation Unified Protector – Overcoming the non-NATO member conundrum.

I rapporten, som huvudsakligen bygger på intervjuer med nyckelpersonal, går Egnell genom uppbyggnadsfasen för Libyeninsatsen och sedan hur förbanden kom att verka och responsen man erhöll från NATO och övriga koalitionen vid olika tidpunkter i insatsen. Av de flera viktiga och intressanta lärdomar som Egnell identifierar är det framförallt de som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik som kommer att avhandlas här.


Som bekant och som Egnell påpekar sändes insatsen iväg med kraftiga svenska politiska förbehåll. Den enda breda politiska uppslutningen som gick att få kring en proposition var för en insats som inte tilläts verka i attackrollen, det vill säga anfall mot markmål. Sålunda blev också riksdagsbeslutet att den svenska insatsen skulle genomföras till stöd för flygförbudszonen (No-fly zone, NFZ) i jakt- och spaningsrollerna. Detta kom att formuleras i insatsregler och nationella förbehåll att de svenska flygplanen inte fick delta i den del av insatsen som syftade till skydd av civilbefolkningen då denna till största delen rörde vapenverkan mot markförband. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt uttryckte farhågor om att svenska flygplan i så fall skulle komma att bomba ”drogade barnsoldater”.

När så den svenska styrkan landade in på Sicilien fick drogs den med ett antal uppstartsproblem, varav de två värsta att endast marinflygbränsle fanns tillgängligt på basen (ett problem som man visste om men trodde skulle kunna lösas genom att köra vanlig JET A-1 bränsle från den civila flygplatsen) och problem orsakade av att Sverige som icke NATO-medlem inte fick tillgång till NATO:s sambandsnät. Dessa problem avhjälptes relativt snabbt även om det sistnämnda fick till följd att förbandets Full operational capability kom att fördröjas med ca en vecka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Egnells rapport.

Förbandet kom, som Egnell berättar, snabbt att verka i spaningsrollen, då det libyska flygvapnet sedan några veckor inte längre verkade i luften. På marken fanns det inledningsvis en rad mål som högre staber ville ha information om, främst statusen på regeringsstyrkornas luftvärn och flygbaser och om dessa höll på att repareras. Informationen var intressant för högre staber och man uppskattade de snabba svenska rapporterna och deras höga kvalitet (mot slutet av insatsen var ”svensk information” närmast en kvalitetsstämpel). Dock blev NFZ allt mindre intressant sedan regeringsstyrkorna i det närmaste helt slutat flyga. Enstaka rörelser med helikoptrar och mindre flygplan för observation var det enda som kunde detekteras. Det stora informationsbehovet låg i vad de libyska regeringsstyrkorna hade för sig. Ett styrkebidrag som inte var muslimskt (viktigt för det internationella anseendet att ha muslimska allierade i en insats mot ett arabland) och därtill inte levererade effekt, var av mindre intresse. Sålunda kom intresset för den svenska insatsen att snabbt dala då användbarheten var ytterst begränsad, vilket märktes i t ex prioriteringen avseende de tankerresurser som krävdes för att nå alla delar av insatsområdet utom Tripoli.

En temporär lösning på problemet fanns. Det svenska förbandet kunde endast spana på mål som hörde till NFZ, men ej sådant som var renodlat R2P. NFZ-mål var förutom de man i första hand tänker på såsom flygbaser, luftvärn och STRIL-resurser även det taktiska luftvärnet. Taktiskt luftvärn återfinns allt som oftast i anslutning till markstridskrafterna, vilka de har till uppgift att skydda. Sålunda var taktiskt luftvärn såsom SA-8 legitima svenska spaningsmål, men de artilleriförband som de skyddade och som sköt in i civila områden var inte det. Hade man t ex upptäckt en avrättning av civila liknande de under andra världkriget eller på Balkan under 90-talet är det ytterst tveksamt om de svenska förbehållen hade tillåtit någon sådan information att rapporteras. Vad moralen och folkrätten säger är naturligtvis en annan sak.

Kompromissen blev att det svenska förbandet tilläts rapportera om andra intressanta uppgifter än luftvärn om det inte var alltför långt från NFZ-målet. Efter någon vecka försvann också denna möjlighet till stor del sedan en omtolkning skett hemma i Sverige och området för ”överskottsinformation” snävades in kraftfullt. Detta måste ha varit oerhört frustrerande för den personal som kunde se mål vars neutralisering skulle ha haft en avgörande effekt på krigets utgång, men som man inte kunde rapportera vidare om.

I sitt första maj-tal 2011 tog Håkan Juholt åter upp den svenska libyeninsatsen och fastställde att denna nu var färdig. Inget libyskt flyg flög längre ansåg Juholt och därför kunde insatsen avslutas. I själva verket skulle den svenska insatsen kommande dagar övergå från att bara verka i spaningsrollen till att göra det JAS-system byggts för – swing-role. Swing-role handlar om att under ett och samma uppdrag, så länge rätt last finns hängde växla mellan olika uppdragstyper. De svensk flygplanen genomförde nu sina spaningsuppdrag och växlade sedan över till jaktroll för att söka efter de helikoptrar och småflygplan som fortfarande flög över frontområdena i Libyen för att leda den indirekta eld som bland annat Misrata härjades av. Det hade nämligen visat sig att radarn i JAS 39 hade en hög förmåga att detektera dessa mål jämfört med många andra flygplan i koalitionen.

I slutet av maj besöktes det svenska förbandet av svenska försvarspolitiker. På plats informerades dessa om läget i den svenska insatsen och de frustrerande förbehåll som riksdagsbeslutet medfört och som gjort att den svenska insatsen till stor del var överflödig. Enligt uppgift var detta ett chockerande besked för de svenska försvarspolitikerna och bara någon dag sedan kom en kraftfull lättnad i svenska förbehållen. De svenska resurserna kunde nu fullt ut nyttjas i spaningsrollen i koalitionen.

Någon vecka senare i juni fattade Riksdagen beslut om en förlängning av den svenska insatsen. I beslutet fastställdes återigen de nya förbehållen och insatsreglerna som sade att förbandet kunde verka fullt ut i spaningsrollen mot alla typer av mål. Men, som en eftergift som Socialdemokraterna vars partiledare Håkan Juholt tagit en olyckligt hård och felaktig ståndpunkt i frågan kring insatsen. För att rädda ansiktet på Håkan Juholt blev det därför viktigt att det socialdemokratiska kravet på en reducering av insatsen till 5 flygplan från 8 skrevs in i riksdagsbeslutet, liksom att den svenska insatsen ej fick verka inom NFZ eftersom Juholt redan 1 maj fastställt att denna uppgift var färdig. Sålunda fick den svenska styrkan utökas med ett antal flygtekniker för att mäkta med att hålla igång de mindre flygplanparken. Vidare innebar också det svenska riksdagsbeslutet att ”någon annan” resurs fick söka efter de flygplan och helikoptrar som då och då bröt mot flygförbudszonen. Viktigast var dock att insatsen förlängdes och kunde verka utan förbehåll inom spaningsrollen. Den stora vikt libyeninsatsens NATO-medlemmar och dess politiker fäste vid detta kan inte ha undgått någon, liksom kvaliteten på vad de svenska förbanden levererade. Sammantaget visade sig den svenska insatsen stå för en tredjedel av de taktiska spaningsresurserna och till skillnad från övriga kunna leverera spaningsunderlag medan det fortfarande var rykande färskt och aktuellt. När det så småningom under hösten återigen blev aktuellt att förlänga insatsen med en månad låg den politiska nivån för en gångs skull på framkant.


I agerandet kring de svenska förbehållen för libyeninsatsen finns den djupa lärdomen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Som försvarspolitiker alternativt handläggare på Försvarsdepartementet och beredande för ett ärende av det här slaget, kräver det att man än noggrannare sätter sig i den djupare innebörden av vilka följder ett beslut kan få. Detsamma gäller militär-strategisk nivå som i slutänden ofta kommer att fungera som det slutgiltiga filtret mellan militär och politisk nivå. Med en bättre förståelse för situationen såväl på politisk som militär-strategisk nivå hade de svenska förbehållen sannolikt aldrig uppstått eller korrigerats tidigare. Kanske hade heller aldrig Håkan Juholt behövt förlora ansiktet.


Det är av största vikt för framtiden att vi i Sverige tar med oss denna lärdom och de övriga Robert Egnell pekar på i sin rapport. Kommunikationen mellan politisk nivå och myndighet måste förbättras. I slutändan riskerar detta inte bara kosta internationellt anseende och operativ effekt, utan även svenska liv.

Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962



Projektet under ytan fortsätter och vi har sedan den förra berättelsen från Fårösund 1955 nu tagit oss framåt ytterligare sju år i tiden till året 1962. Den händelse som i det här inlägget ska återberättas inträffade i ungefär samma geografiska område som den förra, närmare bestämt norr om ön Fårö tillhörande Gotaland. Det finns ett tydligt mönster, vilket vi även kommer att se längre fram i serien, att området runt Gotland verkar ha varit intressant för främmande makt, samt att vapenprover är av särskilt intresse. I likhet med det föregående inlägget börjar vi med att titta på hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden.

Tage Erlander är fortfarande statsminister i den socialdemokratiska regeringen. Han har däremot tillsatt en ny försvarsminister i egenskap av byggnadssnickaren Sven Andersson som dessutom är den försvarsminister som innehaft ämbetet under i särklass längst tid, i över 16 år under åren 1957-1973. Ny överbefälhavare från 1961 är flygvapengeneralen Torsten Rapp, som är den första ÖB som är rekryterad utanför armén. En av de detaljer som Rapp förknippas starkt med är att han var den som definitivt satte stopp för det svenska kärnvapenprogrammet, något som företrädaren Swedlund tidigare förespråkat mycket starkt. Rapp bedömde att en anskaffning av kärnvapen skulle kunna konkurrera ut det planerade flygplansprojektet 37 Viggen, något han inte ville riskera. Marinen hade också fått en ny chef. Det var ubåtsofficeren Åke Lindemalm (far till Kommendör Mats Lindemalm) som tog över rodret 1961. Chef för kustflottan (CKF) var vid den här tiden amiralen Einar Blidberg.

I övrigt så vann Sverige detta år VM-finalen i ishockey, varvid Lennart Hyland i ett klassiskt referat beskriver hur pucken "gliiider in i mååål". Arlanda flygplats invigs officiellt av kungen, och i den stora världen så var Kubakrisen årets mest omskrivna händelse. I det lilla Sverige var det stora skämtet i stugorna att hänga upp nylonstrumpor framför TV:n för att få färg-TV!

Torsten Rapp efter att han tillträtt som ÖB 1961

Försvarpolitiken
1958 hade ett nytt försvarsbeslut klubbats igenom i riksdagen. Tanken med försvarsbeslutet var att få möjligheten att möta en angripare på längre avstånd och därigenom kom Flygvapnet att prioriteras på grund av sin operativa rörlighet. Denna prioritering skedde på bekostnad av både Armén och Marinen.

För Krigsmakten kom försvarsbeslutet att innebära en satsning på "kvalitet framför kvantitet", vilket innebar en kraftig omfördelning av resurser från Flottan till Flygvapnet, där attackflyget skulle överta de större fartygens uppgifter. Samtidigt skulle försvarsanslaget inför varje år räknas upp automatiskt med 2,5 procent. Utöver satsning på nya flygplan beslutades det även att Flygvapnet skulle tillföras ytterligare 31 baser och att det totala antalet flygbaser då skulle uppgå till 70 stycken inom Bas 60-systemet.

Försvarsbeslutet var en överenskommelse med bred politisk majoritet, då samtliga fyra stora partier i riksdagen ställde sig bakom beslutet. Bedömningar som låg bakom beslutet var inte helt dominerade av försvarspolitiska överväganden, utan motiverades också med sakskäl som samhällsekonomisk utveckling och det statsfinansiella läget. Försvarsbeslutet innebar även en prioritering av den initiala effekten framför uthålligheten. Utvecklingen av sovjetiska kärnvapen och införandet av taktiska kärnvapen i NATO och WP ledde under början av 1960-talet till en omfattande omplanering.


Läget i Marinen
För Marinen innebar försvarsbeslutet att andelen av försvarsbudgeten nu reducerades från 18 till 12 procent. Detta planerades att genomföras genom att de stora fartygen med ubåtsjaktsförmåga successivt skulle ersättas av mindre ytattackenheter. Det här var således startskottet för en övergång till lätta flottan. Den ringa storleken på de nya attackfartygen medgav inte att de utrustades med sonarsystem och ubåtsjaktbeväpning som vid den här tiden var mycket skrymmande och tunga. Genom detta försvarsbeslut tillkom därför Marinplan 60. En plan som kom att styra utveckling inom Marinen under hela 1960-talet.


Främmande undervattensverksamhet eller incident?
Det som kan vara värt att notera särskilt , är att man ännu inte börjat använda sig av begreppet främmande undervattensverkamhet inom Marinen eller från politiskt håll. Detta begrepp började man använda först efter den omtalade kränkingen vid Utö 1980, då man började se en systematik med ett mer frekvent och långvarigt uppträdande på svenskt vatten. Framför allt att man då även började tränga djupare in i svensk skärgård, vilket man inte gjort tidigare. Men 1962 var kränkningarna fortfarande klassificerade som incidenter.

Det var även under den här tiden som Flygvapnet, men även Marinen börjat upprätthålla incidentberedskap genom kontinuerlig övervakning av luft- och sjöterritorium för att tidigt kunna möta och avvisa kränkningar. Detta var en direkt följd av nedskjutningen av den svenska DC-3:an, och sedan även Catalinan 1952. Men det tog alltså 10 år till innan det hela formaliserades genom att ÖB fastställde den första kuppförsvarsordern 1962.


Landskapsjagarna Halland och Östergötland ur 11.jagardivisionen

Kränkningen och ubåtsjakten norr om Fårö 1962

Den 23 augusti 1962 befinner sig 11.jagardivisionen med jagarna Halland, Hälsingland och Östergötland norr om ön Fårö. Det finns två olika anledningar till detta. Dels så hade jagardivisionen en bevakningsuppgift, men även en möjlighet att öva fartygens besättningar i att detektera och låsa på en modern sjömålsrobot. Ett tillfälle man inte ville missa.

Det hela handlade om att man för marinens räkning höll på med utprovningen av den fransktillverkade målroboten CT-20 som skulle modifieras till att bli den första svenska sjöburna sjömålsroboten på jagarna Småland och Halland. SAAB skulle licenstillverka roboten och nu höll man alltså på att genomföra de slutliga provskotten från Fårös norra del.

Jagardivisionen var alltså på plats för att bevaka området runt skjutplatsen så att inga obehöriga skulle komma inom riskområdet. Men det var även ett ypperligt tillfälle att få prova fartygens radarsystem och artillerieldledningar, och att för första gången någonsin få öva målföljning av en riktig sjömålsrobot, vilket man visste skulle komma att bli ett av de dimensionerande hoten mot örlogsfartygen tillsammans med modernt attackflyg i framtiden.

Sjökort över norra Gotland och Fårö. Notera det stora bottendjupet nära land.

Mitt under pågående verksamhet med provskjutningar av roboten upptäcker jagaren Halland ett mindre radareko mellan den egna gruppen av fartyg och Fårö. Eftersom det inte funnits något radareko där tidigare, samt att man hade som uppgift att övervaka området så fick detta nu högsta prioritet. Eftersom ekot dök upp från ingenstans misstänkte man omedelbart att det möjligen kunde röra sig om ett ubåtsperiskop och började därför söka med aktiv sonar från HMS Halland.

Fartyget erhåller omgående sonarkontakt, på den här tiden benämnt hydrofonkontakt, med en ubåt på samma position som radarekot fanns. Fartygschefen blåser för första gången i sitt liv skarpt "Klart skepp"! För säkerhets skull lägger han till  "Inte övning, inte övning". Den främmande ubåten varnas inledningvis med hjälp av ett antal knallskott i vattnet utan synbart resultat.

Fartygschefen på HMS Halland, som alldeles nyligen gjort inskjutningar med sitt antiubåtsraketsystem (37,5 cm aurakpjäs M/50) anhåller hos CKF, Einar Blidberg som fanns med ombord på en av de andra jagarna i divisionen om att få insätta verkanseld med systemet. Detta avslog Blidberg (fullt förståeligt), mest sannolikt med tanke på att en träff med en sådan granat skulle sänkt ubåten och då stå i direkt strid mot dåvarande IKFN (ett ämne som kommer att avhandlas i ett framtida inlägg).

AURak m/50 på systerfartyget HMS Småland

Fartygschefen på Halland får däremot order om att insätta en sjunkbomb mot ubåten för att tvinga upp den till ytan eller att lämna svenskt territorium (oklart vilken avsikt man hade). På Hallands brygga står en ung Hans von Hofsten som manöverofficer, då endast 31 år gammal och är den som trycker på knappen för att fälla sjunkbomben. I stridens hetta bedömer han den första bomben som blindgångare och fäller snabbt ytterligare en. Båda sjunkbomberna detonerar, den första var alltså ingen blindgångare.

Efter sjunkbombsanfallet sätter ubåten fart, men inte mot internationellt vatten, utan i stället mot de andra två jagarna i divisionen. Dessa jagare är utrustade med en äldre typ av brittiska antiubåtsraketer (squids) som man då skjuter mot ubåten.

Först nu sätter ubåten kurs ut mot internationellt vatten, hela tiden i u-läge. Man har fortsättningsvis intermittent hydrofonkontakt med ubåten när den fortsätter ut mot det fria havet. Ubåtsjakten pågår under drygt en timmes tid.


Sammanfattning
Att det den 23 augusti 1962 skedde en kränkning, och en provokativ sådan, av svenskt vatten utanför Fårö råder det ingen tvivel om. Däremot har man aldrig kunnat fastställa ubåtens nationalitet, åtminstone inte baserat på vad som framgår i officiella dokument. Man kan mellan raderna i de olika källdokumenten utläsa att det skulle handla om en kränkning från Sovjetunionen eller Warszawapakten, vilket även skulle vara den mest troliga förklaringen till en kränkning vid den här tiden.

Att det var provskjutningen med en ny svensk sjömålsrobot avsett för att placeras på jagarna Halland och Småland som drog till sig uppmärksamheten från en främmande ubåt är också en rimlig slutsats. Värt att notera är att svenskt territorialvatten vid den här tiden endast omfattade fyra distansminuter (4 NM) från baslinjen jämfört med dagens tolv (12 NM). Detta innebar att en ubåt kunde ligga väldigt nära land utan att ens kränka svenskt territorium. Gick man in ytterligare något närmare svens kust kunde man från en ubåt beskåda skjutningen från första parkett. Norr om Fårö är det dessutom djupt ända in mot ön.

I Hans von Hofstens memoarer från den aktuella händelsen kan man läsa följande stycke.
Intressant i sammanhanget är att några av de inledande robotskotten misslyckades genom att robotarna av oförklarlig anledning bröt ur sin bana och störtade i havet. De robotskott som sköts efter att ubåtsjakten avbrutits var däremot samtliga lyckade. Det kan vara en tillfällighet, men det kan inte heller uteslutas att ett av skälen till ubåtarnas närvaro i området var att försöka störa ut den svenska roboten. Skulle så ha varit fallet, var det ju en synnerligen allvarlig provokation.

Nästa del i serien av inlägg under rubriken "Under ytan" kommer att avhandla tillförsel av sjöoperativ helikopter till Marinen och de fördelar dessa kom att ge för ubåtsjakten i framtiden. 


Källmateriel:
Internet
AEF - Incidentberedskap
Wikipedia - Robot 08

Tryckt litteratur
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, Bokförlaget T.Fischer, 1993
Vår beredskap var den god, Göte Blom & Per Rudberg, Marinlitteraturföreningen, 1996
Tidskrift i Sjöväsendet, Nr 1/2007, Kungliga Örlogsmannasällskapet, 2007
Jagare, Borgenstam, Insulander, Kaudern, CB Marinlitteratur, 1989
Kuling längs kusten, Stig H:son Ericson, Bonniers, 1968
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 2008


Relaterat materiel:
Intressant berättelse om CM, Åke Lindemalm m.m.
Diverse videoklipp från tidsepoken här nedan:


Provskjutning 1959 med CT-20 eller Rb08 som den kom att benämnas i Marinen


Kryssaren HMS Göta Lejon sista krigsförbandsövning 1963-1964

Film från marinövningen "Operation skymning" i Stockholms skärgård 1964


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan - Prolog
Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan - Del 2 - Kränkningen i Fårösund 1955

Lördagsinlägg

Bloggkollegan Cornucopia har en teori om att man aldrig ska publicera viktiga inlägg på lördagar. Det är nog sant, och lyder därför rådet och publicerar något helt oviktigt som passar för lördagkvällen, nämligen lite försvarsrelaterad underhållning.

Den 11 mars sände Filip & Fredrik sitt TV-program hissen. Som hemlig gäst hade man Försvarsmaktens enda kvinnliga stridspilot Anna Dellham, som blev instängd i hissen med Filip & Fredik i fem minuter och fick svara på en del minst sagt märkliga frågor...



I gårdagens avsnitt av (det för övrigt riktigt dåliga) TV4 programmet veckans svensk var ÖB Sverker Göranson nominerad med anledning av den ryska nidvideon av sveriges försvar och ÖB:s uttalande i Aftonbladet att han "gillade att uppträda till ABBA". Deltog i programmet gjorde informationsdirektören Erik Lagersten direkt över telefon.

%C3%96verbef%C3%A4lhavaren%20och%20Abbak%C3%A4nnaren%20Sverker%20G%C3%B6ransson

Nordkoreas nya drömkrig

Både fallskärmstrupper och nya stridsvagnar ingår i den nya nordkoreanska krigsvideon.

I februari släppte Nordkorea en video om ett nordkoreanskt kärnvapenangrepp mot en amerikansk stad. Nu har man just släppt en ny video, men nu om ett konventionellt krig med Sydkorea och USA.

Förutom stort fokus på Nordkoreas massiva artillerikår och dödsföraktande fanbärare ingår i filmen mer intressanta och ovanliga glimtar, exempelvis av Nordkoreas fallskärmstrupper och nyare stridsvagnar. Som framgår av min artikel om Nordkoreas pansar i serien MILITÄRT! är det dock inte så mycket modernt ens med Nordkoreas senaste stridsvagnar.

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.


Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.


Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av "just nu har vi ingen antagning" utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)


Börja lyssna, politiker!

Jag följer med intresse politiker från alla etablerade partier på nätet. Nej, jag är ingen stalker utan jag följer deras uttalanden i diverse medier och deras twittrande. Framförallt är det ju försvarsfrågor som intresserar mig mest och då är det ett tiotal politiker som är i fokus.
På sistone har dock politiker från andra områden (tex socialförvaltning) engagerat sig på grund av hanteringen av Försvarsmaktens tolkar i Afghanistan. Det är väldigt intressant att se dessa inbegripa sig i samtal och diskussion om försvarsrelaterade saker. Särskilt intressant är att se med vilken inställning de engagerar sig. Tyvärr så präglas inte den inställningen av ödmjukhet inför ett mindre inläst och bekvämt sakområde utan som vanligt är inställningen arrogant och ignorant.

Min syn på Sveriges rikspolitiker blir allt mer svart. Gång efter annan visar de att de inte är att lita på och att deras syn på rätt och riktighet ligger långt ifrån min ändå liberala uppfostran. Många politiker sätter sig över myndigheterna och tror sig själva veta bättre än Sveriges samlade expertis. Inom försvarssektorn förekommer det väldigt ofta. Politiker anser sig själv vara bättre på att bedöma säkerhetshot än Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten (MUST) och bättre på att bedöma försvarsförmåga och -behov än Försvarsmaktens Högkvarter. I många fall är Försvarsdepartementet inne och petar i saker som de inte borde och fäller krokben på hela systemet.


En liten brasklapp:
Det kan vara så att många politiker inte behärskar nya media och att de därför framstår som rena idioter. Att sätta Twitter i händerna på en politiker kan vara som att sätta en sprayflaska i händerna på en 12-åring från miljonprojekten, det blir inte konst direkt.


Hur som helst så är mitt förtroende för politiker i gemen nedsatt och mitt förtroende för försvarspolitiker helt bortblåst. Det finns bra folk i det politiska skiktet, jag vet, men de hamnar i skuggan av alla arroganta och självupptagna jönsar.

Börja lyssna på era myndigheter, politiker!


/C

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.

Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2020, Militärdoktrinen 2010, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2013): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.

Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.

Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).

Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad ”vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.

I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.

Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.

På temat: Wiseman, Hotbilden


Postat i:Ryssland Tagged: Folkrätt, Hotbilden, Missilförsvar, Rogozin, USA, Utrikespolitik

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till framgång är det inte förvånande att försöken fått vänta till den andra presidentperioden. Tidigare har presidenten sagt att inte skulle besöka Israel förrän han har något konkret att komma med. Nu verkar den nya formeln vara att det är parterna som ska leda processen, vilket skapar indirekt press på dem att komma överens – men inte ökar möjligheterna enligt min bedömning.

Norr om Israel har läget i Syrien fortsatt att bli värre. Nu anklagar bägge sidorna varandra för att gjort någon form av insats med något slags C-stridsmedel utanför Aleppo. Eftersom det inte finns några oberoende källor förhåller jag mig tills vidare skeptisk till uppgifterna. Det påstådda bokför jag däremot på kontot för förhöjd psykologisk krigföring. Här gäller det att undergräva förtroendet för motparten, och möjligen skapa någon form av ingripande från omvärlden. President Obama intygade att en användning av C-stridsmedel i Syrien skulle förändra förutsättningarna kapitalt.

Dessutom påstås syriskt stridsflyg ha bombat mål i Libanon för att slå ut försörjningslinjer till rebellerna i det aktuella området. Här har jag inte heller i skrivande stund hittat någon oberoende verifikation, men för några dagar sedan var syriska företrädare tydliga med att man inte stillatigande längre se på dessa rörelser av vapen och materiel. Det talar för att det verkligen skett, vilket skulle sätta den libanesiske presidenten Suleiman under stor press att stoppa flödet för att inte riskera en inrikespolitisk explosion.

För att ytterligare lök på laxen så har också läget förändrats vid Golanhöjden. På den syriska sidan har mindre, hårdföra islamistgrupper tagit över ett mindre område. Det ökar risken för friktioner med Israel som trots retoriken i praktiken levt i fred med Syrien sedan oktoberkriget 1973.

Det här är några tecken på att den syriska konflikten är på väg att flamma upp ordentligt. Till den brasan ska läggas en förvärrad inrikespolitisk situation i Jordanien, där kung Abdullahs förmåga att styra landet blir alltmer kringränd. Det är inte säkert att kungen personligen skulle råka illa ut vid stora oroligheter, eftersom han påräknar blodsband med självaste Muhammed. Men, ett liknande uppror i Jordanien som i Syrien för omfördelning av makt och mot korruption skulle kunna leda till ett maktövertagande av Muslimska Brödraskapet och en marionett till kung. Det i sin tur skulle betyda att Israels geopolitiska läge skulle vara helt förändrat på drygt två år med stora förändringar i Egypten, Syrien och i så fall Jordanien. Tidsramen är en tuff påminnelse för den som till äventyrs anser att man ska utforma sin säkerhetspolitik på extrapolerade prognoser.

Lika bekymmersamt är det inrikespolitiska moraset i Irak, där den shiitiske premiärministern al-Maliki utför en konfrontativ förföljse av sina politiska motståndare, i huvudsak sunniter förstås. ”Den enda platsen där sunniter nu är i majoritet, är i fängelserna”, suckade nyligen en sunnitisk politiker. Värst är verkar situationen vara i Kirkuk, staden i norra delen av landet och som har en mix av shiiter, sunniter och kurder. Läget uppges vara mycket spänt mellan de olika grupperingarna som finns och runt om i landet pågår dagliga sprängdåd och attacker. Ett resultat som inte är smickrande för den amerikanska invasionen av landet för tio år sedan.

För att göra det hela ännu värre så är den västra delen av landet, Anbarprovinsen, den andra delen av Irak med sunnitisk majoritet. Eftersom en del av vapenförsörjningen till rebellerna i Syrien går den vägen med stöd av sunnitiska schejker i området, så är det upplagt för djupa slitningar med Assads kollega, premiärminister al-Maliki som i centralregeringens namn försöker stävja denna smuggling för att lätta på trycket för den syriska regimen.

I nästa lager på löken ligger den latenta konflikten med Iran. Jag uppfattar president Obamas besök också inriktat på att tala direkt till den israeliska befolkningen med budskapet:”Förlita er på mig. Jag kommer aldrig låta Iran få tillgång till kärnvapen”. På så sätt kan den amerikanska administrationen sätta ramen för diskussionen i Israel om detta ämne, så att alla måste förhålla sig till budskapet. För en president som satsat mycket på nedrustning av de strategiska kärnvapnen är detta en viktig fråga. Om inte det iranska atomprogrammet begränsas till fredlig användning, så kommer världen få ett stort problem med teokraterna i Iran och en region i kärnvapenkapprustning. Det räcker med att överbefälhavare Obama nu har B-52:or flygande över Sydkorea i en klar signal om beslutsamhet att försvara sig och sina allierade mot nordkoreanska attacker. Läget vid koreanska halvön har försämrats ordentligt efter det märkliga landets senaste kärnvapenprov. Rent tekniskt råder nu krig, men utan stridshandlingar än så länge. Kommunikationslinjen mellan Pyongyang och Seoul är bruten, vilket ökar risken för missförstånd.

Samma risk som den amerikanska försvarsstabschefen Martin Dempsey varnade för i måndags när det gäller den bristfälliga kommunikationen med Iran. Det blir lätt att en misstro förstärks och tolkas inom ramen för de egna fördomarna eller rädslorna när man inte förstår den andra sidan, och det gäller åt bägge hållen. Ett iranskt eldöppnande mot en amerikansk UAV som eskorteras av stridsflyg, och som besvaras med verkanseld kan lätt spinna iväg om iranierna öppnar eld mot dessa plan också.

Det är i denna sköna, nya värld som vår Försvarsberedning ska navigera i och snart lägga fram en analys om. Vid en försvarsindustriell konferens intygade igår den vice ryske premiärministern Dmitrij Rogozin att militära medel är det främsta medlet för att lösa politiska och ekonomiska konflikter. I det nya ryska tänkandet har väst med sitt konsumtionsmönster ökat råvaruutaget från jorden till en sådan nivå att det kommer att innebära kamp om resurserna. Därför försöker landet nu skapa den kontaktlösa krigföringen som genom att genomföra fjärrangrepp först ska skydda de egna trupperna och den egna befolkningen.

Står vi inför en begynnande cykel av militärt våld när den globala ekonomiska och politiska kartan ritas om? Och vad betyder det i så fall för det internationella systemet och för vår del av världen? Klarar beredningen av att förhålla sig till kalla realiteter eller kommer den tillverkas utifrån en vällovlig önskan? Frågan är vad som kommer först – Försvarsberedningens rapport eller en lunta till den syriska knallgasen?

Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den som inte vågar smaka lärandets beska smak sväljer okunnighetens förnedring i hela sitt liv”

Ryska tester med bandvagn 206 vid 200. motoriserade brigaden i Pechenga

bandvagnarFrån vänster, två stycken Hägglunds bv206, rysk bv DT-3P, rysk bv TTM-4901, rysk tgb TRECOL-39294 och längst ut till höger, rysk bv DT-10P

Ovanstående bild är intressant att studera. Den visar nämligen  den svenska bandvagnen bv206 vid jämförande framkomlighetstester inför anskaffning av fordon till de arktiska skytteförbanden som Ryssland nu skall sätta upp. Att man tidigare har refererat till de svenska, numera nedlagda Norrlandsbrigaderna och de finska Jägarbrigaderna avseende utrustning och stridsteknik är väl känt. Bilden är även intressant då den även visar storleksförhållandena mellan den svenska vagnen och de vanliga förekommande ryska typerna.

Oaktat detta är bilden bland de första officiella där Hägglundsvagnen testas av ryska armén i terrängen i ett särskilt syfte. Proven gjordes i mitten av mars vid 200. motoriserade skyttebrigaden i Pechenga och bevistades även av den ryske arméchefen Vladimir Chirkin. Man skall vara medveten i sammanhanget att bandvagnen säljs civilt i Ryssland och den är etablerad på marknaden.


Inställt firande

Idag är det 10 år sedan USA inledde ”befriandet” av Irak. Den militära operationen gick mer eller mindre smärtfritt och kunde slutligen krönas med att Saddam Hussein togs till fånga och senare avrättades av den nya regimen.

Syftet med operationen var att stoppa Iraks möjligheter att nyttja ”massförstörelsevapen” samt att förhindra att organisationer som Al Qaida skulle ha en frihamn att operera från. Sedan visade det sig att det aldrig fanns några massförstörelsevapen och att Al Qaida aldrig opererat ut ur Irak.

Ett ytterligare argument för att invadera Irak vore att civilbefolkningen skulle bli av med en tyrann. Men fick Iraks befolkning verkligen det bättre? Tja, de led under Saddam Hussein, de led under krigen mot USA och de lider under det inbördeskrig som startat mellan Sunni- och Shiamuslimer. Det exploderar bomber mer eller mindre dagligen och 10-årsfirandet lär innebära fler bomber snarare än fyrverkerier. 

Hur har livet för en familj varit under fyra krig (Iran, USA, USA och inbördeskrig)?

Today, three years after most American soldiers withdrew from Iraq, we see that the whole country is on the brink of another round of sectarian war. Once again there are assassination campaigns by killers using silenced weapons, threats to force Sunni and Shiite families from their neighborhoods, and car bombs striking here and there all around the country. As the political quarrel among Iraqi leaders continues, I cannot help but think how similar it all is to the 2006-7 civil war.

Each political group in Iraq has its own accusing tune. Sunnis are always complaining about what they called marginalization and exclusion from power, while on the other side we see the Shiite-led government calling everyone that opposes it a terrorist. As for Kurds, they are trying hard to establish a Kurdish nationality separate from the Arabs, without missing any opportunity that may lead to the establishment of their own state. Within those three major players, the other Iraqi minorities have been lost.

Before the American withdrawal, the majority of Iraqi people and leaders blamed the American presence as the only reason behind all the instability in Iraq, but now I do not know who can be blamed for what is happening.

I saw all these wars, lived through them and finally came to the realization that Iraq is not a decent place for my family. We left in 2010, moving to a place where we could bring up children in an environment away from sectarian violence and power struggles.

I have no plans to return anytime soon.


Ingen upplyftande läsning och knappast något som motiverar USA:s insats.

Frågan är bara hur västvärlden ska bedriva liknande operationer i framtiden? Gör de militära insatserna verkligen nyttja, eller skapar de bara nya problem?

I Irak så slog man ut kommunikation, elkraft och vattenförsörjning i försök att slå ut ledningen i landet utan att direkt döda civila. En lovvärd tanke, men tyvärr så har det varit svårigheter att bygga upp dessa funktioner efter kriget vilket lett till ökad barnadödlighet m.m. Detta skapade ett hat bland civilbefolkningen mot ”befriarna”. Polisen och militären som tidigare stöttat Saddams regim fick gå hem och bli arbetslösa, vilket gav en stor grogrund till terrorism då de var tränade att använda vapen och missnöjda med tillvaron. Vapen och sprängämnen fanns i mängder. Alla ingridienser som behövs fanns på plats för att starta ett inbördeskrig.

Saddam Hussein sade i en intervju att ”ett land som Irak krävde en härskare som honom”. Utan hans järnnäve skulle landet rasa ihop. Tja, kan man säga annat än att han delvis hade rätt? Hans hårda styre tryckte ner befolkningen, men höll också de religiösa motsättningarna i schack.

Irak är heller inte det enda exemplet. Titta på Libyen. Khadaffi behandlade Libyens befolkning på samma sätt som Saddam behandlade Iraks. Omvärlden reagerade, anföll och Khadaffi mötte sitt slut i ett dike.utanför staden Sirte. Resultatet blev att stora mängder vapen som tidigare var under Khadaffis kontroll kom på avvägar och nu bl.a. finns i händerna på rebellerna i Mali som har kopplingar till Al Qaida. Rebellrörelsen i Libyen, som omvärlden stöttade, har band till islamistiska terrorister. Khadaffi slog tidigare ner hårt på dessa typer av religiösa terrorgrupper inom Libyen. Nu finns det tyvärr klara möjligheter för islamistisk terrorism att växa sig stark i Libyen.

Titta på Syrien. Regeringen behandlar befolkningen illa och de lider. Det finns indikationer på att kemiska stridsmedel har använts mot civila. Men om västvärlden ingriper, vilka ska vi stötta? Rebellgrupperna har liksom i Libyen kopplingar till Al Qaida. Risken är att när regimen faller skapas exakt den grogrund för islamistisk terrorism som västvärlden vill stoppa.

Titta på forna Jugoslavien. Det var ett land som enbart hölls ihop av Tito. När han dog och sedan Warsavapakten störtade samman (Jugoslavien var i och för sig aldrig medlem i Warsavapakten, men de fick stöd) så fanns det inget som höll de olika regionerna och befolkningsgrupperna samman. Västvärlden hade även här problem. Skulle man t.ex. förse Bosnier och Kroatier vapen? Serberna har utmålats som de stora skurkarna under kriget, men handen på hjärtat så var de övriga aktörerna i krigen inte helt utan skuld. Insatserna under Kosovokriget fick slut på de öppna stridshandlingarna, men det har tagit tid att stabilisera landet och det är fortfarande en hel del kvar att göra. Här har EU snarare än NATO de rätta verktygen i form av ekonomiska och politiska påtryckningar.

Tyvärr så är det nog så att det bästa vi kan göra under en insats är att visa terrorgrupperna att de inte har någonstans att gömma sig. Att helt slå ut dem är mer eller mindre omöjligt, de byter bara operationsbas. Civilbefolkningen kommer att lida under insatserna och de kommer att lida när vi drar oss därifrån då risken är stor att infrastrukturen i deras samhälle slagits ut. Den viktigaste delen av en insats är därför inte den inledande militära delen för att få stopp på våldet, utan den eferföljande humanitära för att bygga upp landet i fråga. Allt för ofta satsas det för lite på steg två och därmed så ger steg ett inget långsiktigt resultat.

Tyvärr är det därmed också mycket svårt att se vilken nytta vi gör med våra militära internationella insatser. Minskar vi verkligen lidandet för civilbefolkningen? I Irak lär i varje fall ytterst få fira idag att USA lade sig i händelseutvecklingen år 2003.

SvD

Luftstridsövning LADOGA-2013

MiG-25RBSpanings- och attackflygplanet MiG-25RB FOXBAT-B drar på inför start.

Under nästkommande vecka kommer den stora luftstridsövningen LADOGA-2013 att genomföras i ryska Karelen. Övningen omfattar ett 70-tal flygplan och helikoptrar och förberedelserna inför övningen har redan påbörjats. Deltagande flygplanstyper är  jaktflygplan SU-27 FLANKER och MiG-31B FOXHOUND, spaningsflygplan MiG-25RB FOXBAT-B och SU-24MR FENCER-E, attackflygplan SU-24M FENCER-D. Även helikoptrar av typerna MI-8 HIP samt MI-24 HIND kommer att medverka. De deltagande flygförbanden kommer från S:t Petersburg-, Tver och  Smolenskregionerna . I övningen kommer moment som start och landning från krigsbas, lufttankning, luftförsvar, markattack och flygspaning att ingå. Förhoppningsvis slipper man skrämma invånarna i S.t Petersburg på samma sätt som förra gången…

Än är det inte bekant om övningen kommer att genomföras likt föregående år då en liknande övning, LADOGA-2012 gick av stapeln under våren. Den gången användes Besovetsbasen flitigt. En bra bild kan man få på den ryska karttjänsten Yandex.ru (motsv Eniro)

BesovetsBesovetsbasen från ovan. Väster om rullbanan ligger den militära delen och öster plattan för den civila terminalen för Petrozavodks flygplats

Om övningsmönstret upprepar sig från föregående år, vilket det gör än så länge sker det en större luftstridsövning i området under våren för att under hösten följas upp med en större markstridsövning. Under hösten 2012 skedde den första mobiliseringsövningen på över 20 år i regionen då 4. motoriserade brigaden övades i september. I september kommer storövningen ZAPAD-2013 att genomföras i Kaliningradområdet samt i angränsande delar i Ryssland och Vitryssland. Dessa övningar genomförs samordnat i tid och rum med andra , något mindre markstridsövningar. Det kan bli så att i Ladogaområdet kommer det en större brigadövning att ske. Möjligt är då att 138. motoriserade brigaden i Kamenka kommer att övas tillsammans med andra förband.

Som jämförelse övade svenska flygvapnet i Norrbottens län under denna vecka Flygvapenövning 13, FVÖ13. Det var för Sverige en mycket stor övning och omfattade 1000 personer och ett 20-tal flygplan. Den som påstår att Ryssland ökar sin förmåga från låg nivå bör överväga noga med vad man jämför med.


ÖB är tillbaka i matchen, men inte minister Enström


"Tid är det enda jag har, så det är bara att ösa på!"

Detta hade vår överbefälhavare Sverker Göranson tydligen "beordrat" kollegorna i HKV tiden innan han blev sjukskriven för utmattning i januari. Under en mycket intensiv period där kraven från regeringen om rapporter och svar på skrivelser inom orimliga tidsförhållanden så hade nog ÖB sannolikt inte särskilt mycket tid över till att känna efter hur kroppen egentligen mådde. När han sedan mot sin egen vilja ändå tingades till sjukskrivning var det enligt honom själv "som att få bandkrängning precis när man ska bryta in i anfallsmålet"

Han är onekligen en hård pansarknekt vår överbefälhavare med glimten i ögat trots all turbulens! Det är ändå många som varit oroliga för att han inte skulle komma tillbaka i tjänst, och det var även många som var mer eller mindre övertygade om att det skulle tillsättas en ny ÖB. Lättnaden är nu stor att det inte blev så.

Det var i  måndags som Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson var tillbaka på jobbet. Någon överenskommelse med sin läkare att ta det lugnt verkar inte varit uppe på agendan. HKV och Stockholm på måndagen, därefter till Afghanistan för att möta soldaterna på plats, snabbt hem till Sverige för att deltaga i en radiointervju och i dag deltagande vid försvarskonferensen i Skövde samt ännu fler intervjuer med media. Men Pansar-ÖB verkar ändå fixa detta tempo då målmedvetenheten fortfarande är hög. Nu har han nog även lärt sig läxan att lyssna på kroppen vilket är en förutsättning för den fortsatta kampen mot överheten.


Lyssna på dagens intevju i P1 här ovan, och de efterföljande kommentarerna här nedan.

KOMMENTARER EFTER INTERVJUN MED ÖB


Någon som fortfarande inte alls är med i matchen är vår försvarsminister Karin Enström (m). Vi har konstaterat det flera gånger tidigare, och det tål att sägas igen. Fredrik Reinfeldt har hittat den ultimata ministern för att företräda ett särintresse där budgetbalansen är viktigare än allt annat, och där den operativa balansen verkar vara helt ointressant. Detta imponerar stort, i synnerhet hennes fullständigt ohämmade kyla mot sina tidigare kollegors frustration och att utan att tveka ständigt skicka "svarte petter" tillbaka till sin tidigare arbetsgivare.

ÖB och Försvarsministern intervjuades under dagen även i den glödheta frågan om de Afghanska tolkarna. Göranson tog naturligtvis parti för sina anställda, men försvarsministern uttryckte att hon skulle bli förvånad om ÖB skulle kräva att tolkarna skulle få asyl i Sverige. 

%C3%96B%20vill%20ge%20hotade%20tolkar%20skydd

Både ÖB och försvarsminister deltog även på dagens försvarskonferens i Cecilia Widegren-land, Skövde. Även här var Sveriges Radio framme med mikrofonen och då lät det så här.

Lyssna: Försvarsministern: "Vi måste få kontroll på vad det är som kostar"

Under dagens konferens ska tydligen försvarsministern även uttryckt följande:
"Vi ska inte minska anslag, vi ska minska den förväntade kostnadsökningen"

Åter igen ett tydligt exempel på att Enström väljer lojaliteten mot Reinfeldt före verkligheten där ute.

Men för att återgå till inläggets inledning så är det mycket glädjande att se ÖB tillbaka på banan. Varmt välkommen, tillbaka Sverker, och tack för ett vunnet vad!


Media: SvD 1, 2, 3AB, SRSR
Bloggar: Borneo, Sjätte mannen

ÖB tar striden…

ÖB Sverker Göranssons avhopp från Folk och Försvar i Sälen i början av januari väckte både oro och bestörtning. Magsjukan förbyttes i lättare utmattning som så småningom blev en två månader lång sjukskrivning på grund av överbelastning. Att hans uttalande om det numera berömda "enveckorsförsvaret" skulle ha med hans sjuktillstånd att göra har förnekats, men ändå. En person som är utarbetad och slitit hårt med svåra frågor och närmar sig botten på energitanken blir mer stressad och därmed frustrerad med följd att uttalanden och kommentarer inte blir helt övertänkta. Om det är en vanlig person i mängden som gör några svavelosande uttalande är det möjligtvis den närmaste omgivningen som reagerar, en kändis dito får helt andra proportioner och konsekvenser. Kan det ha varit så?
Att ÖB nu är tillbaka i uniform är naturligtvis glädjande. förmodligen är hans arbete nu även fortsättningsvis delegerat i stor utsträckning till ställföreträdande ÖB Jan Salestrand då två månaders sjukfrånvaro av den här kalibern näppeligen är tillräcklig. Att ÖB väljer att börja med att åka till Afghanistan och träffa sina soldater är nog mer än en gest, förmodligen har han ett genuint intresse för de vanliga soldaterna vilket hedrar honom.
I Marmal, Afghanistan kom så nästa politiska uttalande från Göransson "Låt våra afghanska tolkar få uppehållstillstånd i Sverige". En självklarhet för alla som känner förhållandena, men att han sa det! Hans uttalande i Sälen var kanske mer övertänkt att vad man först trodde. En ÖB som lägger sig i politiken, huva!
Förmodligen börjar nickedockan Enström och den verklige försvarsministern bakom skynket, Borg med bästisen Reinfeldt nu inse att det finns en potential hos ÖB de inte riktigt förstått. ÖB tar uppenbarligen striden. "Hellre se svenska folket rakryggat i ansiktet än att krypa för okunniga och ointresserade politiker" med travestering på en berömd Julsagas innehåll.
Bra Sverker Göransson, fortsätt att våga. Du har en hel försvarsmakt bakom Dig. Dessutom, välkommen tillbaka "you can be my wingman any time"

Det största konvojslaget under andra världskriget avslutades för ganska precis 70 år sedan

WNA - Winter North Atlantic - är ansett som det tuffaste fartområde som man tillverkar fartyg för. Även utan fiender är området tufft med hög våghöjd och risk för nedisning.
För ganska precis 70 år sedan avslutades 2VK största konvojslag där konvojerna HX229 (50 fartyg plus 5 eskort) och SC122 (60 fartyg och 8 eskort) utgjorde målet för 3 olika ubåtsgrupper (vargflockar) Raubgraf (12 ubåtar), Stürmer (18 ubåtar) och Dränger (11 ubåtar) totalt 41 ubåtar.


Slaget började kvällen den 16e mars med att U-603 sänkte det norska handelsfartyget Elin K. På 5214 GRT. När slaget var över den 19e mars 1943 hade 21 fartyg sänkts motsvarande ett tonnage på ca 147 000 ton till kostnaden av endast en ubåt. Mer än 300 civila sjömän förlorade livet. Detta bröt sånär den atlantiska länken.


Precis i dagarna har den brittiska regeringen valt att tilldela hjältarna från de arktiska konvojerna medaljer för sina insatser. I det fall individen inte längre är i livet har medalj delats ut till de närmaste släktingarna. Gyllenhaal har skrivit om svenska sjömän som deltog i de arktiska konvojerna i sin bok "Svenskar i krig" http://gyllenhaals.blogspot.se/


Convoyweb HX
Uboat.net HX229
Uboat SC122

Bilder på ombyggnationen av Chkalovskfältet

chkalovsk_7Östra delen av flygplansuppställningområdet i början av mars. Där flygplan normalt står ligger nu enorma högar av grus.

chkalovsk_9Samma plats våren 2012.  Skillnaden är uppenbar.

Ombyggnationen av Chkalovskfältet strax väster om Kaliningrad är i full gång. Nyheten om det kom under förra året och man vilar verkligen inte på hanen. Tidigare skrev Observationsplatsen om att man flyttade icke-flygdugliga SU-27 FLANKER via landvägen till attackbasen Tjernjakovsk 11 mil österut. Utbyggnaden av basen är den första som sker i närområdet och är därför speciell. Baserna som finns i Kaliningradenklaven är alla från Kalla kriget och har inte åtgärdats sedan dess. Bildmaterialet som har dykt upp via den ryska bloggen shmelsas.livejournal.com kan därför anses som speciellt.

Fältet är huvudbas för jaktflygförband i Kaliningradenklaven och är ett av tre fält som stridsflyg kan använda.

ChkalovskFältet via Google Earth innan ombyggnadsarbetena startade med en rullbana på 2985 meter

Markområdet där fältet ligger har stora behov av dränering. Bland annat visar satellitfotona flera dammar/motsvarande  med vatten. Materialupplagen innehåller en ganska ansenlig mängd dräneringsrör. Tydligen kommer man att gör något åt ytvattenproblemet på basen med andra ord.

Med tanken på mängden betong som kommer att produceras på plats tyder det på att dessutom ytlagret på  fältets rullbanor och taxivägar kommer att bytas ut och gjutas eller asfalteras, likt det  i västvärlden.

chkalovsk_3Dräneringsrör upplagda i väntan på att hamna under jorden.

chkalovsk_8Även taxibanornas betongplattor lyfts upp för att eventuellt bytas ut.

chkalovsk_4Schaktningsarbetena för att bygga nya taxibanor har redan kommit en bit på vägen.

chkalovsk_6Till den nya infrastrukturen behövs det mängder av grus till underlaget. En av flera grushögar på platsen.

chkalovsk_1Slutligen behövs det även hårdgjorda ytor. För det ändamålet uppför man en betongfabrik på platsen för att kunna gjuta taxibanor och uppställningsplatser.


Resultatet av att inte ha en egen försvarsindustri

Taiwan har länge sökt få köpa ubåtar för att förbättra sin försvarsdörmåga och för att kunna möte det kinesiska hotet. Ingen stat har dock vågat utmana kineserna i detta och nu har Taiwaneserna tröttnat och utreder möjligheterna att kunna bygga egna ubåtar. Lycka till! En ubåt är ett extremt komplext vapensystem sammansatt av avancerade undersystem t.ex. sonarer med avancerad signalbehandling, elektrooptiska system, torpedsystem osv. Kanske om 20 år???



KlartSkepp! - - . .