Gästinlägg: Borta bra men hemma bäst…?

Foto: Försvarsmakten


Publicerar i dag ett mycket läsvärt och tänkvärt gästinlägg från signaturen "Boatswain" som rör det ämne som engagerar alla från sjöman/soldat till amiral/general, nämligen löner och ersättningar.

Inlägget refererar till det avtal som tillämpas vid flottans tre sjögående förband, ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna. För den som inte känner till detta sjöarbetstidsavtal (SjöArb) så är det ett av de fyra kvarvarande specialavtal inom Försvarsmakten tillsammans med de som finns vid Hkpflj, F7 och SSS. Inom SjöArb används benämningen sjödygn (SD) som således motsvarar övningsdygn (ÖD) i FM ordinarie arbetstidsavtal. En av skillnaderna är att SD generellt sett ger mindre pengar och mindre ledighet än Försvarsmaktens ordinarie avtal, men att man i stället tillämpar begreppet årsarbetstid.

Utan att gå inlägget i förväg så kan vi konstatera att det ersättningsnivåerna vid insatser utanför Sverige måste ses över, något som de fackliga förbunden måste verka för.

/ Skipper

---------------------------------------

I onsdags kastade HMS Carlskrona loss för att genomföra flottans tredje insats i det pirathärjade området utanför Somalia. Vikten av insatser som dessa, för att skapa säkra handelsvägar, kan inte nog understrykas.

Däremot kan man unna sig en stunds reflektion över hur ersättningsnivåerna för personalen som deltar i insatser likt denna ser ut. Inlägget kommer att jämföra den ekonomiska kompensationen som erhålls vid internationella insatser med den ersättning som utgår vid övningsverksamhet i närområdet enligt Sjöarbetstidsavtalet.

I den vardagliga diskussionen kring löner och ersättningar glöms ibland den ledighet som genereras av sjödygn bort men kommer i detta inlägg att ges ett ekonomiskt värde. Två olika insatsområden har valts för att exemplifiera; dels en pågående marin insats (Adenviken) samt därutöver nyttja Afghanistan som ett exempel på ett insatsområde med högre missionstillägg.

Förutsättningarna i nedanstående räkneexempel är följande:

Ersättning vid tjänstgöring utomlands: Grundlön x 1,3 + 8.000 kr + Utlandstillägg (3.000 kr) + Missionstillägg (6.400 kr för Adenviken och 12.200 kr för Afghanistan) + 15% av Skatteverkets fastställda traktamente för respektive land.

För enkelhetens skull, då övrig ersättning räknas som bruttolön vid nedanstående räkneexempel, konverteras det skattefria traktamentet till en bruttoinkomst på 3.000 kr (traktamentet för Djibouti är ca 78 kr/dag och för Afghanistan 63kr/dag).

Den ytterligare ersättning om 4.000 kr som erhålls om individen har hemmavarande barn under 18 år är ej medräknad då majoriteten i en besättning oftast ej har barn.

För varje tjänstgöringsdag utomlands genereras 0,166 leavedagar (5 dagar/månad) vilka kommer att medräknas som lön utifrån den lön man har i missionsområdet i kommande exempel.

Ersättning vid övning i närområdet: Grundlön + tjänstgöringstillägg á 62 kr/dag (30 dagar = 1.860 kr/månad) + sjödygnsersättning + ev. ersättning för utebliven veckovila (mer än 11 sjödygn i rad).

Dessutom kommer den kompensationsledighet som genereras av sjödygn att värderas enligt det nya principen för sjödygnsersättning (då dessa kan generera 10-14h arbetstid). 1h värderas då till Grundlön x 0,00575. Dvs. det motsvarar ungefär den timlön som varje arbetstagare har. Anledningen till att den modellen valts är för att sätta ett ekonomiskt värde på ledighet då sjödygn ger mer ledighet än ett dygn till sjöss enligt utlandsavtalet.

Observera att jag ej har valt att använda sjödygn enligt det nya avtalet utan varje sjödygn ger 14h arbetstid. Det är bara den extra tid utöver en normalarbetsvecka á 40h som värderas enligt samma beräkning för att sätta ett pris på ledighet.

Alla sjödygn förutsätts börja på en måndag för att förenkla uträkning m.h.t. helgsjödygnsersättning.

Klicka på bilden för att förstora 

Om vi nu tittar på hur ersättningen utomlands ser ut vid en jämförelse med övningar av olika längd här hemma, får vi följande resultat:

Första exemplet är en övning på fem dagar (5 st sjödygn), t.ex. en Divisionsövning. Dessa genererar då sjödygnsersättning 780 kr x 5 + 30h kompensationsledighet, dvs. knappt en veckas ledighet.

Klicka på bilden för att förstora 


Här har alltså de 30h kompensationsledighet som genereras av fem sjödygn (14h – 8h normalarbetstid x 5) värderats till Grundlön x 0,00575 x 30.

Om istället fartyget ger sig iväg på SWENEX och är till sjöss måndag t.om. torsdag veckan därpå, totalt 11 sjödygn, ger detta nedanstående ekonomisk ersättning.

Klicka på bilden för att förstora 


Ur grafen kan vi då utläsa att ersättningen (inkl. ekonomisk värdering av kompensationsledighet) är relativt nära den ersättning som erhålls vid tjänstgöring i Adenviken. Anmärkningsvärt är att detta, i förhållande till tjänstgöring utomlands, är med endast 11 st dygn till sjöss och övrig tid under månaden kommer individen hem varje kväll.

Exemplet ovan med 11 st sjödygn genererar 82 h kompensationsledighet i förhållande till en normalarbetstidsvecka, dvs. 2 veckors betald semester.

Ibland är våra fartyg iväg på längre övningar än SWENEX, t.ex. MOST/FOST eller Cold Response, då arbetstidsuttaget är ännu större. Nedanstående graf presenterar ersättningen vid 21 st sjödygn i rad, inkl. ersättning för utebliven veckovila (sjödygn 12-21).

Klicka på bilden för att förstora


Nu lyfter säkert delar av läsekretsen på ögonbrynen för så här hög ersättning får man väl inte för tre veckors övning? Nej det får man inte men 21 st sjödygn ger 174h kompensationsledigt, dvs. en månad betald ledighet vilken är medräknad i grafen ovan enligt samma formel som beskrivits tidigare.

Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående exempel? Är ersättningen för en övning till sjöss i närområdet för hög?

Absolut inte!

Däremot bör Försvarsmakten och Officersförbundet fundera över det rimliga i att tjänstgöring utomlands värderas lägre än att öva till sjöss hemma. Framförallt i aspekten att alla numera har en skyldighet att, när så arbetsgivaren önskar, tjänstgöra utomlands. Ytterligare en faktor att ta i beaktning är det faktum att det är skillnad på övning- och insatsverksamhet ur ett riskperspektiv. Nu är kanske inte en insats i Adenviken förknippad med ett stort risktagande men vem vet var nästa missionsområde ligger och vilka risker det innebär. Jämför då den ringa extraersättning som ges till de som åker till Afghanistan kontra den ökade risk det innebär för individen.

Tidigare (innan det internationella obligatoriet), då utlandsförbanden var s.k. ”internetförband” (rekryterade på mil.se) kunde man hävda att man sökte en befattning utomlands och därmed accepterade de ekonomiska villkoren. Den tiden är förbi och vissa förband har redan tvingat individer med kort varsel utomlands med hänvisning till nuvarande obligatorium.

För några år sedan sattes förband (IM, IKS, IUb m.fl.) i internationell beredskap och personalen fick ersättning för detta. Som ett exempel så erhöll R30-förband 25.000 kr/år i beredskapsersättning. Nu står alla anställda i beredskap utan ersättning och med samma dåliga utlandsavtal som innan.

Förutsättningarna har ändrats, nu gäller det att även villkoren gör det.

/ Boatswain


Afghanistan – nya strategier igen?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare
[Red anm - Denna artikel skulle ha publicerats förra veckan, men blev glömd i mailen. Jag beklagar detta.]

NATO:s tillbakadragande från Afghanistan blir allt mer definitivt, men en politisk lösning på konflikten tycks vara ungefär lika avlägsen som vanligt. President Hamid Karzai meddelade nyligen att samtal mellan USA och den afghanska talibanrörelsen pågår dagligen i Qatar, uppgifter som sedan förnekades av de senares talesperson. Från ett bredare perspektiv kan noteras att den amerikanska oviljan att inleda någon typ av förhandlingar förrän man redan utannonserat – och i det närmaste påbörjat – sitt tillbakadragande rimligen påverkade förhandlingspositioner och möjliga utfall. Spänningen mellan den afghanske presidenten och hans amerikanska partners har varit påtagligt spänd under senaste tiden, med allt hätskare beskyllningar om dubbelspel och dolda agendor, framför allt från Karzai.

Upphetsad politisk retorik är dock inget nytt, och det är förmodligen de mer praktiska aspekterna av transitionsprocessen som är mest betydelsefulla. Två händelser under den senaste tiden kan tjäna som exempel på de svårigheter som finns att hantera. Svenska Afghanistankommittén – de flesta svenska politikers ständiga, och alldeles rimliga, exempel på bistånd som fungerar – meddelade i slutet av februari att en av deras hälsokliniker, i Wardakprovinsen strax intill Kabul, hade blivit ockuperad och sönderslagen av ISAF-personal. Detta var en upprepning av en liknande händelse under hösten 2012, även den i Wardak. Kort efter februariincidenten kom nyheten om att Karzairegeringen beslutat att förbjuda amerikanska specialförband från att verka i just Wardakprovinsen, efter en stor mängd klagomål på trakasserier mot civila. Anklagelserna riktade sigdelvis mot de amerikanska styrkorna själva, men framför allt mot de lokala miliser som de stödjer, och som blivit en central del av ISAF:s arbete.

Dessa grupper – fristående från både den afghanska armén och polisen – har länge utgjort ett problem i relationerna mellan Afghanistans regering och ISAF. Frågan har även uppmärksammats i svenska sammanhang, då det kom fram att Sverige – i direkt konflikt med den afghanska regeringens önskan – aktivt stödde sådana aktörer. Denna typ av stöd har gått till olika sorters grupper med olika officiella benämningar och olika sorters profil. Enligt kritiker har det helt enkelt varit fråga om lokala krigsherrar eller kriminella gäng – i bästa fall styrkor med bristfällig utbildning och svag koppling till regeringen. Det gemensamma är att det är fråga om ekonomiskt och militärt stöd till väpnade grupper utanför de reguljära afghanska säkerhetsstyrkorna (armén och polisen). Det är svårt att se detta som något annat än ett grundskott från ISAF mot den egna strategin, där uppbyggande av en stark centralregering med kompetenta säkerhetsstyrkor har sagts vara en helt central komponent.

I praktiken är det rimligen fråga om att man prioriterat taktisk, och möjligen operativ, framgång framför strategisk. Om målet är att nedkämpa motståndet, eller upproret, kan det vara logiskt att använda sig av – och beväpna – vilka aktörer som helst som man under en begränsad tid kan få på sin sida. Om målet å andra sidan är att bedriva den typ av mer ambitiös politisk upprorsbekämpning som avses med benämningen counterinsurgency (COIN) blir dessa metoder fullkomligt förödande, då man underminerar den regering man stödjer. Dessa målkonflikter har funnits länge, men de har blivit särskilt tydliga i samband med neddragningen av internationella närvaron och överlämningen av säkerhetsansvaret till den afghanska regeringen. Här blir de en del av bredare politiska konflikter inom Afghanistan, och mellan Afghanistan och USA.

Vad är då lösningen på denna typ av dilemman, och vilka långsiktiga politiska och strategiska slutsatser kommer att dras av ansvariga beslutsfattare? Efter att COIN-teorierna (återigen) motbevisats finns begränsad aptit på storskaliga invasioner följda av långdraget nationsbyggande. Samtidigt har USA haft relativt stora taktiska framgångar med de riktade attacker – med drönare eller specialförband – som kritiserats hårt från etiska och juridiska perspektiv. Sammantaget kan detta innebära att den dominerande tankeströmningen är tillbaka till läget i Afghanistaninsatsens början 2001-2002: betoningen av det lätta fotavtryckets strategi – men nu med större betoning på specialiserad kunskap och lokal förankring. Huruvida denna typ av strategiskt tänkande leder till militära framgångar i framtiden är inte möjligt att säga, men det kan i bästa fall medföra färre civila dödsoffer och en mer realistisk inställning till de politiska konflikter som ligger till grund för krigen man griper in i. Inte minst det sistnämnda kunde vara värdefullt från svenskt perspektiv.

Dagens lästips! Vårt Försvar 1/2013

Årets första nummer av tidningen Vårt Försvar har äntligen kommit. Den är som alltid fylld med artiklar kring svensk säkerhetspolitik och aktuella frågor som rör detta.

Tidningen ges ut i pappersformat men även som pdf. Länk till nr 1/2013 finns här.

Som alltid rekommenderar Observationsplatsen ett medlemskap i föreningen, om inte till dig själv kanske till en kollegaeller vän! Man får då tidningen i brevlådan fyra gånger per år. Medlemskap i föreningen, 200:-/år.


Skriver på TV4 Newsmill om Försvarsmakens ambitionsnivå


I dag skriver vi en artikel på TV4 Newsmill som i huvudsak tar upp frågan runt regeringens senaste beslut om att skära ned 500 miljoner i personalkostnaderna och försvarsministerns inrikting om att reducera 500 kontinuerligt tjänstgörande officerare och 300 civilanställda till förmån för "reservare och repgubbar".

Artikel författades redan i fredags men publicerades i dag. Därav några felaktigheter i tempusformerna. Länk till artikeln finns här.

Kommentera gärna artikeln här då kommentarfunktionerna hos Newsmill fortfarande är avstängda.

Läs även f.d. ÖB Bengt Gustavsson som också skriver en intressant artikel på Newsmill i dag.

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är "billigare och bättre" att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael "Duke" Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.


Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot



Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

Hotbilden III: Rysslands inhemska problem

Många som vill exkludera Rysslands roll i diskussioner om svensk säkerhetspolitik verkar lustigt nog göra det vid blotta tanken snarare än vid närmare eftertanke. Exempel på detta är tänkande i stil med ”Ryssland har fullt upp med sina inhemska problem”. Problem i Ryssland finns det ingen brist på, men detta inlägg försöker nyansera dem och dess påverkan på säkerhetspolitiken.

Foto :Ria Novosti

Grubblare (Foto :Ria Novosti)

Det är sant att Ryssland har ekonomiska problem. Den enorma tillväxt som skett under 2000-talet har varit starkt beroende av, för att inte säga nästan identiskt med, ökande energipriser. Energisektorn har dock i mångt och mycket koncentrerats i statsägda jättebolag, något som ger politiska fördelar men nackdelar i form av produktivitet och entreprenörskapskultur. Det finns i korthet få incitament att driva små- och medelstora företag och effekten kan man se i jämförelsen att det i USA utgör de 45 % av energiföretagen medan enbart 3-4 % i Ryssland. Vidare har de inkomster energiexporten givit inte använts för att modernisera och diversifiera ekonomin till den dag då energiinkomsterna minskar, 80% av Rysslands export kommer från energi och metaller. De har inte heller omdistribuerats till folket, snarare går de in i de statsägda bolagen och, givetvis, militärreformen. Det främsta orosmomentet är den dagen energiinkomsterna slutar komma, de som finansierar hela samhället, vad ska driva ekonomin då? Det är anledningen att så mycket fokus ges till Arktis och dess tillgångar.

Det är sant att Ryssland har politiska problem. Protesterna som hölls i samband med valet av Putin 2012 belyser detta. Även om det är svårt att se något alternativ till dagens ledning, är många är trötta på korruptionen och de mer tydliga övergreppen på rättstaten. Något har vaknat och bubblar under ytan, vart det tar vägen är svårt att sia om. Statistiskt sett har demokrati har 99% chans att överleva i länder med över $6,000 BNP/Capita årligen, den är ”virtuellt odödlig” i länder med över $10,000 BNP/Capita, dock trotsar Ryssland denna generalisering och går närmare och närmare en fullskalig autokrati med en BNP/Capita kring $12,000. Att Ryssland sticker ut beror nog mestadels på hur lite som omfördelas, symptomatiskt för detta är nedskärningarna i områdena vård, skola och omsorg.

Det är sant att Ryssland har demografiska problem. Fram till 2030 projiceras att Ryssland kommer att ha tappat 12 miljoner människor i nuvarande takt. Mycket är kopplat till alkoholmissbruk, över hälften av alla förtida dödsfall är alkoholrelaterade. Andelen muslimer i Ryssland bedöms öka från 9 % 1992 till 16 % 2030. Detta i ett mera nationalistiskt och bitvis strikt islamofobiskt Ryssland. För ett par veckor sedan rapporterades det även att man slutade kalla in värnpliktiga från de kaukasiska republikerna vilket är oroande då just värnplikten är ett av de främsta sätten för nationsbyggande. Sprickorna i den mångkulterella Ryssland blir tydligare och starkare.

Men slutligen är det också sant att enorma summor pengar går in i Rysslands militärreform (ca: 5,000 miljarder kr framgent). Frågan är då vad som händer i ett scenario om tio år ifall de negativa trenderna vi ser fortsätter och energiinkomsterna upphör? (olja enligt denna analys 2023 och Gazprom slutar gå med vinst 2018 enligt en annan analys). Vad händer om Ryssland fortsätter vara en svag stat med en stark regim, vars fundament bygger på klientelistiska nätverk där varor omfördelas till olika maktpoler, när varorna blir färre och det enda som kvarstår är en väldigt starka väpnade styrkor?

Hur kan detta påverka svensk säkerhetspolitik? Främst på två sätt. På grund av minskande energiexporter blir drömmen om Arktis starkare, något man anpassar sin militär för. Minns att de andra staterna kring Arktis är våra närmaste allierade. Den andra risken är frestelsen att framkalla yttre oroligheter då stödet, nästan per automatik, ökar för sittande ledarskap. Det Andra Tjetjenienkriget visar detta då det skapade mycket av den popularitet som Putin blev vald på. Baltikum ligger i riskzonen då etniska ryssar diskrimineras och Baltstaternas ”popularitet” kan exemplifieras av cyberattacken 2007 som var svår att avgöra om ryska nationalister som agerade på egen hand eller om det var staten som beordrade den.

För att vända på en analogi från civil-militära relationer som säger ”för en hammare verkar alla problem vara spikar” till ”vad gör du när problemen hopar sig och det enda du har är en riktigt stor hammare?”

Läs de andra inläggen i Hotbilden, Wiseman på samma tema, F&S på annat tema men läsvärt

Uppdatering 7/5: Stefan Hedlund (och igen) och DN:s ledarredaktion kan rekommenderas fundera på förhållandet mellan inrikes ostabilitet och utrikes samt läsa ovanstående inlägg och/eller Lars Helmrich replik eller Jan Leijonhielms replik


Postat i:Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Putin, Utrikespolitik

Gotland – Logistikerns mardröm del 3

Redigerad 18/3 20:40
"..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss."
Detta går och läsa under rubriken "uppdrag" på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar  på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.

I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:
"..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel".
Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.

På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från "andra".

Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.

Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.

Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.

Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.

Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.

Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då  Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien.  Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.

Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.

Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.

Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport  (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport - förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.

Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.

Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.

Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:

Strategiska Transporter - Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces

Internationellt samförståndsavtal för SAC - Utrikesdepartimentet

I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.


I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),
"...Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG)."
Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.

Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här  .

Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. "RORO-klack" finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.

På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är

- Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.

- Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.

- Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)

- Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)

Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.

Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,

Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.

Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.

Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.

Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.

Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.

Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. "eldrörsbekämpning". Detta är en mindre effektiv lösning.

En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,

- Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.

- Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?

Nu börjar huvudvärken för logistikern komma med en hög fart. I nästa därmed det sista inlägget, kommer jag visa på vilken omfattande logistikapparat som krävs för att kunna slå tillbaka den fientliga aktören på Gotland.

.
/HW




Vi befinner oss mitt i systemkollapsen!


För bara några minuter sedan fick vi en bekräftelse på att vi inte alls är på väg mot en systemkollaps.. Vi är mitt uppe i den!

Efter alla turer den senaste tiden om "en-veckasförsvar" så hade nog de flesta hoppats på att budskapet på något sätt hade gått fram. Så är tydligen inte fallet! Som alla nu förstår så borde sanningen i själva verket beskrivas som ett "en-dagarsförsvar" eftersom vi varken har personal eller materiel ännu. Det krävs som bekant 4,5 miljarder kronor ytterligare varje år för att nå upp till "en-veckasförsvaret".

När försvarsberedningens ordförande och moderaternas etta i försvarsutskottet Cecilia Widegren (m) i kväll på twitter skriver följande rader så inser vi nog alla att förståelsen från Moderaternas sida, för såväl försvarspolitiken som för Försvarsmakten, är att betrakta som noll! Man har inte lyssnat på Försvarsmakten, på media, på opinionen, på oppositionen, på övriga partier inom Alliansen eller på svenska folket. Att de inte lyssnar på försvarsbloggarna var förvisso väntat, men att man lyssnat på någon av de förstnämnda hade man åtminstone kunnat hoppas på.

Cecilia Widegren (m) skriver i dag följande på twitter som svar till Aftonbladets Anders Lindberg som skriver "Inte för att M:s försvarspolitik är särskilt lyckad i övrigt."  

"Försvarsreform som stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år. Analys pågår för nästa steg."
Detta om något är en tydlig bekräftelse på att vi är mitt uppe i systemkollapsen! Inget har gått fram, inget kommer sannolikt att gå fram. De moderata försvarspolitikerna har redan innan bestämt sig att verkligheten skall anpassas efter den moderata kartan och inte som brukligt är, tvärt om.

Försvarsreformen stärker inte försvarsförmågan på något sätt. Det är helt motsägelsefullt då hela IO14 är anpassad för att kunna bedriva insatser utanför Sveriges gränser. Detta samtidigt som man i skrift säger att man skall prioritera det nationella försvaret. Det kan liknas med att köpa en Ferrari och strax där efter säga att den primärt skall användas för vedtransporter och vägplogning. Moderaterna har under sin tid vid rodret fattat beslut om att reducera stridsflyget med -40 JAS 39, artilleriet med -24 artilleripjäser och man vill nu reducera den fasta personalen i Försvarsmakten med 800 personer. I Moderaternas värld kallas detta för "en satsning" och att man "stärker försvarsförmågan"! Listan på tokigheter kan säkert göras längre.

Jag ställer mig ytterst tveksam till att ÖB Sverker Göranson har påstått ovanstående, och om han sagt det så var nog inte innebörden av det menat att tolkas på det sätt som man nu har gjort. Detta skulle enligt Cecilia Widegrens feltolkning/missuppfattning/sammanblandning i så fall innebära att försvarsförmågan här och nu skulle vara bättre än den var under tidsperioden 1993-2003 vilket alla normalbegåvade förstår är helt befängt! Det innebär i praktiken att försvarsförmågan skulle vara bättre nu än före försvarsbesluten FB-04, FB-00 och FB-96....

Skönmålningen fortsätter. Vi är mitt inne i systemkollapsen!
Uppgivenheten blir nu allt mer påtaglig för var dag som går, och för varje uttalande som detta...

Gästinlägg: Försvarsministern bör simma över Karlbergskanalen

När kortsiktigheten i försvarsekonomin 2005 innebar att försvarsmakten inte kunde anställa officerskadetterna från militärhögskolan ställdes General Berndtson inför en jobbig situation. Han hade nämligen lovat officerskadetterna på Karlberg att deras anställning var trygg och sagt att han skulle simma över Karlbergskanalen om löftet inte infriades eftersom kadetterna var försvarets framtid och behövdes i förändringsprocess trots de många förbandsnedläggningarna.

Låt oss tala klarspråk. Försvarsministerns beslut att minska försvarets fastanställda personal med 500 officerare och 300 civilanställda motsvarar i antal 2 till 3 regementsnedläggningar. Att försvarsministern arbetat fram den här åtgärden på mindre än två veckor, sedan försvarsmakten lämnade ”ytterligare information” om det ekonomiska läget, visar hur säkerhetspolitiken skjuts från höften.

Vad som är mer anmärkningsvärt är sättet som det presenteras på. Ingen dialog sker med försvarsmakten, och när information om beslutet ”läckte” till Ekot igår nöjde sig försvarsministern med att kommentera det hela under en minut i Rapport med den svepande beskrivningen att försvaret kommer reda ut detaljerna och att det förhoppningsvis går att lösa med minskad (läs: kanske helt inställd) officersutbildning de närmaste åren och ”naturliga avgångar”. Idag när beslutet ”skulle offentliggöras” kan Ekot inte ens nå Karin Ekström för en kommentar. Det är märkligt eftersom försvarsdepartementet idag rimligtvis borde ha förberett en stor presskonferens med tydliga besked.

Metoden som användes, en ”läcka” i förtid följd av en kort kommentar istället för en planerad presskonferens, är en typisk mediataktik när politiker vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring ett offentliggörande.

Att minska antalet heltidstjänster bland officerare och civilanställda i försvaret med 800 personer, alltså 5%, motsvarar proportionellt att säga upp 1 000 poliser eller att minska antalet anställda i vården med 12 500 personer.

Jag har svårt att se framför mig hur justitieministern skulle kunnat undvika att hålla en presskonferens om hon avsåg säga upp 1 000 poliser.

Med det här beslutet fortsätter kaoset att förstärkas i försvarsmaktens personalpyramid. Det får långsiktiga konsekvenser och det är omöjligt att kombinera försvarsministerns styrning att yngre specialistofficerare ska vara de som utbildar soldater samtidigt som försvaret förmodligen kommer bli tvungna att ställa in officersutbildningen under flera år och kanske inte ens anställa de kadetter som nu läser till officerare, precis som försvaret gjorde 2004-2006.

Under 2012 genomförde försvarsmakten en personalminskning mot ”Insatsorganisation 2013” som innebar att antalet anställda minskades med 100 officerare och 300 civilanställda. Svårigheten att genomföra detta med ”naturliga avgångar” visar begreppets ihålighet i försvaret idag när förbanden redan är hårt slimmade och de som velat lämna försvaret redan gjort det tidigare under kaoset. Idag är ålderspyramiden negativ i försvaret med för många äldre och för få yngre officerare och civilanställda. Det kommer inte kunna bli bättre med den här typen av snabba besparingspaket som i praktiken huvudsakligen slår mot nyanställning och rekrytering.

Svårigheterna och tempot i försvarsmaktens förändringsprocess ska inte underskattas. Försvaret är den sektor i staten som förändrats allra mest de senaste tio åren och kortsiktighet i förändringsbeslut som ändras och byter inriktning är väldigt kostsamt för skattebetalarna. Redan idag går försvarsmakten mot en mycket tveksam framtid av för allmänheten dolda problem som baseras på bristfälligt underbyggda kalkyler i en snabb process utan genomarbetade utredningar. Detta förstärks av den här typen av orealistiska, snabba beslut från försvarsdepartementet som bakom dörrarna pressas hårt av finansministern.

När försvarsministern säger att detta bara är en naturlig uppföljning med ”tydligare styrningar” till försvaret från försvarsbeslutet 2009 gör hon det alldeles för enkelt för sig. Det är ett drastiskt beslut som kommer förändra försvarets personalsituation kraftigt de närmaste åren. Att försvaret ”glidit” i sin bedömning om personalbehovet visar bara hur dåligt genomarbetat försvarsbeslutet 2009 var och att försvarsministerns karta stämmer allt sämre med verkligheten.

Om jag hade varit journalist på försvarsministerns presskonferens som INTE äger rum idag skulle jag frågat henne om hon lovar officerskadetterna att hon kommer simma över Karlbergskanalen om de inte får anställning efter deras examen i juni.

Grodman

Distansarbete

I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV - Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen "drönare").

Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.

För det första är själva begreppet "obemannat" fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI - Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.

Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).

Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.

Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.

Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.

De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.

Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.

Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.
  
Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.

RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.

Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.

Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.

I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.

Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.
  
En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.

Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.

Liknande misstag har gjorts förr. F-4 "Phantom II" hade i sina första modeller ingen intern kanon. "Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt". Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 "Sidewinder" och AIM-7 "Sparrow". Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).

Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.

Se även gästinlägg hos Wiseman.

SvD

På tyngda axlar

I fredags blev de intresserade mer initierade när Folk och Försvar ordnade ett välbesökt seminarium om Försvarsmaktens kompletterande underlag. De bägge huvudparterna, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten, var representerade av departementsrådet Michael Moore respektive vikarierande ÖB generallöjtnant Jan Salestrand.

Glädjande blev de skiljelinjer som finns i uppfattningar tydligare, samtidigt som de bägge uppträdde respektfullt mot varandra. General Salestrand presenterade på ett bra sätt Försvarsmaktens inlämnade underlag. Hans budskap sammanfattar jag som: FM kommer att sakna resurser för att verkställa den beslutade organisationen, verkligheten ser inte ut som den karta som ritades 2008-2009 och den insatsorganisation som då beslutades var rimlig med hänsyn till de omvärldsbedömningar som gjordes då.

I stort anser jag att vikarierande ÖB lyckades bevisa den första punkten med undantag för en viss svikt när det gäller personalkostnaderna som jag skrev om här. När det gäller att verkligheten har ändrat sig i förhållande till kartan, så är det otvivelaktigt fallet. Men när den tiden begav sig, så var vi flera som varnade för underfinansieringen dvs. att en felaktig karta lämnades in till statsmakterna.

I mitt inträdesanförande från november 2008 sa jag med erfarenhet av arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP) 2010-2019, som sedan fastställdes i februari 2009, bland annat:

”Jag vet inte hur saker och ting redovisas för Försvarsministern, men jag uppskattar att vi ligger mellan 4-5 miljarder kronor kort per år i anslag för den operativa förmågan i förhållande till uttryckt ambition.”

Här kan man likna den gamla Försvarsmaktsledningen som lämnade in 30-januariunderlaget 2009 vid en totalentreprenör med fast pris. Skillnaden är att den här inköpschefen, regeringen, går det inte vältra kostnaderna på när det gäller en mindre bra räknad offert. På den positiva sidan måste vi däremot räkna in att det senaste året har blivit ett mer realistiskt språk från Högkvarteret. Detta beror på två aktiviteter. Dels ÖB:s beslut att ta fram en strategisk inriktning för Försvarsmakten, dels regeringens pådrivande när det gäller försvarsplaneringen som ger klara svar efterhand den fortskrider.

Därför är det min slutsats att Försvarsmakten inte kommer få full kompensation för bristerna. Min bedömning är att lönekostnaderna inte kommer att kompenseras alls, men att möjligen en del av bristerna i materielanslaget kan kompenseras. Statsminister Fredrik Reinfeldt ska igår ha uttalat till SVT att det kan bli justeringar i höst, vilket kan beskrivas som en liten delseger för ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström – som i så fall åstadkommer ett litet, litet trendbrott.

Men regeringens utmaningar är större än så. För det första ska Försvarsberedningen lämna in en trovärdig omvärldsanalys, och sen ska denna följas av en försvarspolitisk rapport som ska vara konsistent med denna analys. General Salestrand var i fredags tydlig med att myndighetens bedömning är att framtiden inte är präglad av större säkerhet än vad som förutspåddes 2007 – 2008. En försiktig linje som det kommer bli svårt för beredningen att komma runt. Mycket talar istället för att osäkerheterna kring blivit större och att den militära förmågan i Ryssland kommer att vara väsentligt större än idag.

Nästa fråga är den urgröpning av försvaret ekonomi som sker när Försvarsmakten inte kompenseras för prisökningar på försvarsmateriel som ju väsentligt skiljer sig från konsumtionsprisindex. Peter Nordlund vid FOI jämförde vid seminariet detta fenomen med andra så kallade tävlingsvaror som fotbollsspelare och formel 1-bilar. Eftersom Sverige är ett högteknologiskt land är det nästan omöjligt att skapa en krigsmakt som inte reflekterar detta, vi kan inte operera utanför vår egen kultur. Det finns också försvarsindustriella drivkrafter för en utformning av stridskrafterna med högt teknikinnehållet. Statsmakterna måste därför ta konsekvenserna av sitt val och kompensera Försvarsmakten för detta. Annars kommer organisationen halveras var 20:e år och försvaret i princip försvinna före kärnkraften på grund av sin halveringstid.

Problemet har hittills varit i debatten att regeringen valt en linje, där det inte funnits några problem. All kritik har avfärdats med klämkäcka paroller och det har inneburit att regeringen själv över tid har underminerat sin egen trovärdighet. Bilden är nu satt att den inte bryr sig om landets försvar, och i förlängningen befolkningens säkerhet. Det är naturligtvis inte sant, men likväl sitter bilden där bland försvarsintresserade. De medborgare som inte är så intresserade har också så sakteliga fått upp ögonen för sakernas tillstånd. Vad värre är så är den utländska diplomatrapporteringen på högvarv, och det är med all säkerhet krassa slutsatser om tillståndet i debatten och i de väpnade styrkorna.

Detta är den tredje faktorn för den politiska nivån att bemästra, och då inkluderar jag även oppositionen. Hur ska den svenska försvarsförmågan se ut för att vara trovärdig i omvärldens ögon? Hur talar vi om vårt försvar? Vad signalerar vi?

En del av den debatt som varit har haft inslag av övertoner och defaitism som minskar respekten för varandra och vår försvarsvilja. Vi måste till exempel utgå från att försvarsministern, som vigde ett drygt decennium av sitt liv till att vara officer, bryr sig om vårt försvar. Vi har utomordentliga förmågor som vårt ledarskap på lägre nivåer, undervattensstrid med våra ubåtar och förmåga till luftstrid genom Gripensystemet. Så twittrade till exempel Aviationweeks byråchef i London häromdagen att Gripen under Red Flag hade en ratio på 4:1 mot USAF:s anfallande plan. Det är inte bekräftat, utan en illustration av att bilden av vår förmåga är viktig.

Den situation vi inte får hamna i, är den där vi inte manifesterar en hög försvarvilja och försvarsförmåga för omvärlden. En låg försvarsförmåga undergräver i sig själv den egna viljan som i en ond cirkel och kan få omvärldens beslutsfattare, hypotetiskt under en ledningsövning eller i verkligheten, att säga i ett sammanträdesrum:

”I know that the situation is negative for our interests, but why would I put our troops in harms way for a country, which has not shown what it believes worth fighting for, and even less prepared for it? We have to deal with diplomatic means as long as possible in order not to escalate the conflict. No heightend readiness until we established contact with the aggressor, and have a clearer picture what is going on!”

Den första juni vet vi mer var vi står. Då ska Försvarsberedningens omvärldsanalys vara klar. Jag kommer att kommentera den, både här och i Officerstidningen. Omvärldens rapporter kommer vi dock inte att få läsa. Ansvaret vilar tungt på statsministerns axlar.

NBF-humor

Så här i dysterhetens period i det svenska försvaret bjuder jag på en rolig strip.

Av: Dobberman, SoldF.com

Det är inte lätt att vara chef i Försvarsmakten, det kan många vittna om.

/C

Under Ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955


I det föregående inlägget i serien "Under ytan" uppehöll vi oss från tiden då de första ubåtarna såg dagens ljus och fram till krigsslutet 1945. Vi tar nu ett kliv framåt i historien, närmare bestämt tio år framåt till 1955 då det krigströtta Europa så sakteliga börjat återhämta sig. Händelsen som här kommer att redovisas tillhör inte någon av de allmänt kända ubåtskränkningarna vilket gör den till synnerligen intressant. Den här delen kommer inledningsvis även att beskriva hur det såg ut i Sverige vid den här tiden.


Året är alltså 1955 och vi inleder med en kort tillbakablick för att påminna om hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden. Sveriges statsminister var socialdemokraten Tage Erlander och hans försvarsminister var muraren Torsten Nilsson som för övrigt var den som just detta år också avfärdade Försvarsmaktens framställning om att få anskaffa kärnvapen! En tidig förlaga till 2008 års genomförandegrupp. Sveriges överbefälhavare vid den här tiden var armégeneralen Nils Swedlund, även kallad "stora bullret" och marinchefen var Stig H:son Ericson som efter sin pensionering blev både hovmarskalk och riksmarskalk vid kungliga hovet. Ericson var för övrigt den som 1973 tillkännagav för den samlade pressen att Kung Gustaf VI Adolf hade avlidit.

Vid den här tiden styrdes Sovjetunionen av Nikita Chrusjtjov och USA av president Dwight D. Eisenhower. I USA gjorde den första atomdrivna ubåten USS Nautilus sin jungfruresa, ett sammanträffande om något när vi talar om ubåtar. Västtyskland blev detta år NATO-medlem och samtidigt undertecknades Warszavapaktens fördrag som en motvikt till NATO av Sovjetunionen och ytterligare sju kommunistländer. I Flygvapnet provflögs J35 Draken för första gången under året och för flottans räkning sjösattes jagaren Halland. I vårt svenska samhälle var brylcréme, kalaspuffar, charterresor och nyöppnade Domus-varuhus spännande nyheter för medborgarna. De första televisionssändningarna i Sverige hade ännu ej startat utan blev den stora nyheten 1956, d.v.s. året efter den ubåtskränkning som den här delen kommer att avhandla.


Det försvarspolitiska läget
Det finns många likheter med problemen inom dåvarande Krigsmakten vid den här tiden som Försvarsmakten brottas med i dag, men samtidigt ändå inte. Svenska folket var positivt inställda till en stark krigsmakt med kriget i färskt minne. Överbefälhavaren Nils Swdlund lade 1954 fram en tioårsplan för försvarets utveckling där utgångspunkten var att försvarsanslaget skulle utgöras av en fastställd procentuell del av BNP. Den största kampen var dock intern då stod mellan försvarsgrenscheferna som slogs om anslagen. Flygvapnet var den stora vinnaren och Marinen var förloraren. Stig H:son Ericson som var marinchef skriver i sina memoarer.

Den 1 oktober 1953 tillträdde jag som chef för Marinen i komplexet Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Det skulle tyvärr göra skäl för sitt namn i mindre god bemärkelse under de åtta år jag förde befälet över Marinen. De tre vapnen blev aldrig till gagnet ett under denna tid.   

Läget i Marinen
ÖB hade i budgetunderlaget 1954 föreslagit en en budget för Marinen som omfattade 440 miljoner. Det räckte inte ens för att vidmakthålla en reducerad organisation. För att omsätta  delar av fartygsbeståndet krävdes ytterligare 185 miljoner. Marinen fick 128 vilket innebar att man hamnade i en budgetmässig farozon  där otillräckliga anslag kom att urholka försvarsgrenen. Tydliga likheter med dagens problem fanns redan då.  

Trots detta var flottan vid den här tiden relativt stark. Man byggde flera nya fartyg, och de befintliga som byggdes under och efter kriget var fortfarande moderna. Huvuddelen av flottan baserades på de två kryssareskadrarna med kryssare, jagare och torpedbåtar. Man byggde även om ett antal äldre jagare till fregatter.


Fårösundsincidenten - Juli 1955


Att händelsen kommit till dagens ljus har vi att tacka värnpliktige Hans Johansson bördig från Västeråstrakten för. Hans gjorde sin värnplikt vid kustartilleriregementet KA3 i Fårösund och har under 2008 klivit fram och berättat om den helt unika händelsen från juli 1955 som ännu enbart varit publicerad i en tidskrift för gamla kamratföreningen vid nu nedlagda flygflottiljen F1.

Det var en dag i juli, mitt i semestertider 1955. Hans Johansson var riktare vid det nu avvecklade fasta kustartillerbatteriet Trelge (TG) som låg på fastlandet vid det norra inloppet till Fårösund. Batteriet bestod av tre 15,2 cm pjäser som tidigare hade suttit på flottans pansarskepp Thule (förliga och aktra pjäs) och Göta. Pjäserna var uppställda i öppna värn med möjlighet att riktas horisonten runt. Batteri Trelge börjades byggas 1937 och var i operativ tjänst fram till 1978. Så sent som 1999 avvecklades batteriet, men vissa lämningar finns än i dag kvar på platsen.

Men nu är det alltså sommar 1955 och Johansson som då var värnpliktig skytt/riktare vid batteriet stod själv och vaktade pjäserna när de andra var på lunch. Man hade genomfört övningsskjutningar mot bogserade mål i det norra gattet. Johansson spanade ut mot vattnet och allt var lugnt. Bogserbåten med sitt sjömål låg också stilla. Normalt sett vid den här tiden så sköt man mer eller mindre på daglig basis med de tre pjäserna, dock inte med stridsladdad ammunition.

Helt plötsligt , när Johansson står och spanar i sin kikare så ser han ett periskop som sakta rör sig från havet i riktning mot det norra gattet. Han slår omedelbart larm och snabbt kommer Löjtnant Nyholm till platsen på motorcykel. Nyholm ser också ubåten i sundet! Strax därefter kommer en Överste Stadhe till platsen för att  bevittna ubåten. Man kontrollerar att inga egna ubåtar finns i området och drog då storlarm och beordrar hämtning av stridsladdad ammunition till pjäserna från Fårösund.

Man följer ubåten och riktningsmanskapet får order om att följa ubåten och ge måldata till pjäserna. Hans Johansson fick kontinuerligt nya pjäsvärden för att kunna skjuta mot ubåten och han fick tretton stridsladdade granater inställda som sjunkbomber med zontändrör(?) Överste Stadhe ger order om ett skott med de skjutvärden som finns tillgängliga. Var ubåten exakt befinner sig just nu framgår dock inte av redogörelsen.

Bild från F1 kamratförenings medlemstidning Hässlöbladet som visar ubåtens färdväg

Det första granaten var får till följd att ubåten omedelbart tog ned periskopet. Enligt Johanssons redogörelse så fanns det dock andra möjligheter att följa målet och med kontinuerligt nya riktvärden fortsatte batteriet att
skjuta verkanseld mot ubåten. Efter den tredje salvan konstaterade man att ubåten höll på att vända men man fortsatte att skjuta. Inget hände!

När man till slut enbart hade två granater kvar beslöt Johansson att korrigera skjutvärdena en aning och efter det 12:e skottet kom ubåten upp till ytan. Luckan öppnades och man viftade med vit flagg. Hans Johansson frågade (enligt egen utsago) om han fick sätta dit det trettonde och sista skottet, men nekades förstås.

Ubåten fortsatte i ytläge österut och försvann därefter ur sikte. Efter detta hörde inte Johansson ett ord om
händelsen.


Sjögeografiska förutsättningar
Fårösundsbassängen med norra gattet
Det norr inloppet till Fårösund är mycket kanaliserande. Den svåraste passagen (ur ett ubåtsperspektiv) är den muddrade rännan med en längd av 700 meter och en bredd av 50 meter där bottendjupet i dag endast är 5,2 meter. Exakt hur det såg ut 1955 har varit svårt att finna. Men förutsättningarna kan inte ha varit särskilt mycket bättre vid den här tiden.

Den muddrade rännan i norra gattet



Kan denna historia vara med sanningen överensstämmande?
Historien är onekligen spektakulär! Johansson skriver att händelsen blev sekretessbelagd vilket man kan ha full förståelse för då det hela utspelade sig mitt under det kalla kriget. Han skriver att det inte ens inom batteriet kom det fram någonting om fortsättningen.

Än mer intressant är att Johansson i sin text skriver följande:
Detta handlar ju inte om det enda ryska ubåtsintrånget under den perioden, men det var nog en av de mest spektakulära med så många avfyrade stridsladdade granater.
Nu menade Johansson sannolikt inte rysk, utan sovjetiskt. Man kan konstatera att det från skribentens sida inte råder någon som helst tvivel om från vilken sida just den här ubåten kom från. Möjligen hade man identifierat ubåten som Sovjetisk när den var inne i Fårösundsbassängen vilket är rimligt med hänsyn till de korta avstånden.

Vid den här tiden hade Sovjet börjat tillverka ubåtar av Whiskey-klassen som precis hade blivit operativa i Sovjetiska Östersjömarinen. Ubåtarna är förvisso relativt stora med en längd av 76 meter och ett djupgående av 4,9 meter vilket innebär att ubåten inte kan gå i u-läge genom det norra gattet. Huruvida det hela handlade om en Whiskey eller inte framgår inte av berättelsen. Just det faktum att en främmande ubåt (oavsett storlek) under dagtid skulle passera in i Fårösundsbassängen i ytläge och/eller på periskopdjup talar mot att historien skulle vara sann.

Det som ändå talar för att historien skulle stämma överrens med verkligheten är att Johanssons berättelse är detaljerad och att det finns flera namngivna vittnen som själva var med vid själva händelsen. Jag tvivlar även starkt på att man skulle dikta ihop en historia som denna. Johansson hävdar att hela händelsen hemligstämplades vilket är en trolig förklaring till att inget finns att finna via andra källor förutom i hans egen redogörelse som publicerats i Hässlöbladet 2008.

I Hans Dahlbergs bok Hundra år i Sverige framgår det att främmande ubåtar vid tre olika tillfällen sommaren 1955 observerats på svenskt vatten. Fler detaljer än så går inte att finna. Om ubåten i Fårösund var en av dessa tre framgår inte heller.

Hela historien är onekligen unik och mycket intressant. Det är i dag 58 år sedan händelsen och det finns självklart äldre herrar som var med vid det aktuella tillfället som än i dag bör vara vid god vigör. Beväringarna från 1955 är sannolikt i 75-årsåldern och kanske finns det fortfarande något befäl i livet som var med på plats. I Försvarsmaktens arkiv från nedlagda kustartilleriregementet KA3 bör det också finnas dokument som skulle kunna bringa ljus över den här händelsen.  


Källmateriel:
Internet
Tjelvar - Trelge skjutfält
F1 kamratförening - Hässelöbladet 1/2008
Wikipedia - Whiskey-class submarines
Sveriges Radio - Nu säljs Trelge sjutfält

Tryckta källor
Hässlöbladet Nr 1/08, F1 Kamratförening, 2008
Stig H:son Ericson, Kuling längs kusten, 19XX
Ronny Lindsjö, Marinhistoria, Marinen, 2008


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan - Prolog
Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar

Fallskärmspionjären på svensk bio

En suverän film om mannen som startade den första militära fallskärmsskolan i Sverige.

Thor Heyerdahl, kaptenen ombord Kon-Tiki över Stilla havet, spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj F 21 i Luleå.

Som Norge-fan har jag köpt den nya norska storfilmen "Kon-Tiki" på norsk DVD och har alltså redan sett filmen, två gånger. Kort sagt är det en sanslöst vacker äventyrsfilm med en del psykologi också. Thor Heyerdahl bidrog med uppgifter till min genombrottsbok Slaget om Nordkalotten. Jag fick inte möjlighet att träffa honom, även om jag var väldigt nära en gång, men jag fick i alla fall trevliga brevsvar från honom och nu tittar jag på breven och gläds åt dem.

Tyvärr, tyvärr görs bara mycket korta referenser till krigsupplevelser i den nya spelfilmen "Kon-Tiki"... Men se den ändå! I Sverige har den biopremiär om en vecka.

En uppgiven försvarsmakt

På dagen för exakt två veckor sedan levererade Försvarsmakten svar på försvarsdepartementets misstroendeförklaring RB7. I dag fattade regeringen ett beslut som innebär att personalkostnaderna skall minskas med 500 miljoner kronor genom tvångsomfördelning inom myndigheten. Man kan inte anklaga fru försvarsminister för att vila på hanen!

I praktiken innebär detta att Försvarsmakten är satt under partiell tvångsförvaltning. Den som tror att dagens regeringsbeslut endast är en konsekvens av RB7 bör nog tänka om. Det här är inget hastverk från departementet. Nej, det här är med stor sannolikhet en väl förberedd omfallsplanering som ministern haft färdig i skrivbordslådan om Försvarsmaktens svar och beräkningar inte skulle passa in i finansminister Borgs ekvation. Det finns initierade källor som bekräftar detta. 

Har under dagen varit i kontakt med många försvarsmaktsanställda på olika platser. Samtliga signalerar stor uppgivenhet och mycket ilska. Med all rätt! Uttryck som "nu är det dags att kasta in handduken och söka ett civilt jobb!" eller "vad f-n håller regeringen på med, är de helt från vettet?" har dominerat de spontana känslorna hos majoriteten. Nymoderaten Karin Enströms tidigare uttryck att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs möts nu enbart av en huvudskakning och en knuten näve i fickan.

Bloggkollegan Johan Wiktorin har gjort beräkningar som pekar på att försvarsdepartementet skulle kunna ha rätt i sak när man nu går in och detaljstyr Försvarsmakten när det kommer till fördelning mellan personalkategorier. Intressant, men samtidigt är det en pappersprodukt som skall omsättas i praktiken och möta de operativa kraven som ställs på krigsförbanden genom KFS. Ånyo skulle man kunna använda liknelsen med kartan kontra verkligheten.  

Det intressanta är dock inte detaljerna utan helheten. Om man tittar på vad försvarsreformen som tar sin utgångspunkt i inriktningspropositionen ett användbart försvar från 2008 som är menad att åstadkomma det nu förbrukade nymoderata mantrat, ett "tillgängligt, användbart och flexibelt" försvar. För tillgänglighet så krävs kontinuitet genom att det finns gripbara personalresurser här och nu. För användbarheten så krävs att personalen har adekvat och aktuell utbildning vilket är något som inte är möjligt med en majoritet av OFF/T, SO/T och GSS/T. Omskrivet till ren Svenska - reservare och repgubbar.

Det av nymoderaterna förhatliga värnpliktssystemet löste tidigare detta problem galant genom att det alltid fanns en inneliggande årskull som fanns på plats, hade adekvat och färsk utbildning. De olika förbanden kunde dessutom fördela intagen till sommar eller vinter för att alltid ha gripbara och utvildade förband som var till gängliga här och nu.

Det regeringen nu kommer att gå in och detaljstyra innebär en försvarsmakt som blir mindre tillgänglig, får en begränsad användbarhet och flexibiliteten kan dessutom diskuteras. Svårigheten att rekrytera GSS/T är dessutom välkänd. Det lär inte bli lättare när de potentiella soldaterna och sjömännen nu ser hur myndigheten vanskötts av den politiska nivån under många år, och det blir dessutom bara värre. 

När Karin Enström tillträdde så grundlurades många Försvarsmaktsanställda som genom åren i stor majoritet röstat mörkblått. En officer som försvarsminister skulle innebära större förståelse för Försvarsmaktens särskilda karaktär som myndighet, vilket i sin tur skulle leda till bättre och en mer sund styrning. Men de ljusblåa nymoderaterna med statsminister Reinfeldt i spetsen tänkte på ett annat sätt. Karin Enström tillsattes sannolikt enbart för att hon ansågs som lojal. Hennes bakgrund i officeryrket innebar för Reinfeldt att han fick en minister som var van att lyda order.

Dagens regeringsbeslut innebär att FM ånyo sitter med Svarte Petter i hand samtidigt som man skall lösa alla ålagda uppgifter med mindre personal som är sämre utbildad och dessutom med en ekonomi som inte räcker till.

Det är den här verkligheten som kommer att möta vår ÖB Sverker Göranson när han kommer tillbaka till jobbet efter sin sjukskrivning på måndag.

Försvarsministern har rätt

Styrkan i försvarsdebatten håller fortfarande i sig sedan regeringen med ovanlig snabbhet reagerat på Försvarsmaktens budgetunderlag som lämnades in i månadskiftet. Redan igår hade Ekot ett inslag om att regeringen vill minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 milj/år. Regeringen tog idag beslut vid sitt sammanträde att Försvarsmaktens lönekostnader ska vara minskade 2019 med 500 milj/år jämfört med den planering som myndigheten lämnat in.

Regeringen anför att de anmälda behoven av heltidsanställda har ökat med cirka 2 100 personer från 2010 och att lönekostnaderna för tidvis anställda och reservofficerare bara uppgår till 4 % av Försvarsmaktens lönekostnader. Beslutet är tydligt, antalet officerare och civilanställda ska minska för att minska det möjliga underskottet. Försvarsminister Karin Enström uttalade sig igår för SVT och bäddade för sitt budskap.

Försvarsministern har i stort rätt.

Om vi i det korta perspektivet och lägger Budgetunderlaget från 2009 (s. 48) som omfattade åren 2010 – 2012 och jämför detta med den nyligen inlämnade bilaga 2 i Årsredovisningen för 2012 (s. 16), så framgår det att 2012 skulle finnas 5850 Off/Y, 3300 SO/Y, 8650 RO, 2800 GSS/A (idag benämning GSS/K), 2550 GSS/K (idag benämning GSS/T) och 5800 civilanställda, enligt BU 10.

I årsredovisningen är motsvarande tal: 8424 Off/K (motsvarar Off/Y), 1116 SO/K (SO/Y), 6926 Off/T+SO/T (motsvarar RO), 4487 GSS/K (GSS/A), 1582 GSS/T (GSS/K) och 6567 CVAT (civilanställda). Dessutom tillkommer 103 aktiva Off/T (förut RO i GRO). Summeringen blir att det finns c:a 400 fler Off/K och SO/K än planen, 1700 färre Off/T och SO/T, närmare fler 1700 GSS/K, men 1000 GGS/T färre samt 750 fler CVAT idag jämfört med vad som var planen för fyra år sedan. Det innebär i sin tur att Försvarsmakten har 2850 fler kontinuerligt anställda (Off/SO/GSS/CVAT) idag än vad som var avsikten samtidigt som de tidvis tjänstgörande (Off/SO/GSS) är 2700 färre än planerat. Eftersom de senare knappt tjänstgör blir ju resultatet ökade personalkostnader jämfört med planen.

I det längre perspektivet är det lite svårare att jämföra. I budgetunderlaget för 2010 anges en målbild (2019) som är 3300 Off/Y, 5200 SO/Y, 6450 GGS/A, 9200 GSS/K och 5050 Civila. I det underlag för Försvarsmaktens långsiktiga ekonomi (bilaga 1) som också lämnades in nyligen kan man utläsa på sidan 14 att motsvarande tal är 9200 officerare och specialistofficerare, c:a 6600 GSS/K, c:a 8800 GSS/T och 5100 CVAT i denna version. Nu räknar Försvarsmakten med 350 bemanningsuppdrag vid andra myndigheter och 100 vakanser som inte belastar ekonomin, men rimligen borde samma sak vara fallet i tabellerna för BU 10 också.

Det skulle i så fall innebära att det är kring 700 officerare för mycket i det långsiktiga underlaget jämfört med ingångsvärdena vid det senaste beslutet. Antalet GSS/K har ökat med c.a 150 och antalet GSS/T har minskat med c:a 400, och därför är det inte så konstigt att försvarsministern anser sig ha fog för sin inställning, de civilanställda undantagna.

En annan reflektion är att drygt 9200 chefsbefattningar (exkl gruppchefer) för 15400 gruppchefer, soldater och sjömän är en dyster kvot som borde debatteras mera. I mina siffror har jag inte räknat med Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna, eftersom jag befarade att det skulle bli otydligare. RO behandlas inte i det långa perspektivet, eftersom jag inte hittade dessa i det långsiktiga underlaget. Dessa ska enligt den gamla målbilden vara 2450 när beslutet är genomfört. Att dessa saknas kan vara en indikation på Försvarsmaktens inre bild av denna utomordentligt viktiga personalkategori, som åtminstone jag har haft väldigt goda erfarenheter av.

Att sedan regeringen satt en bild av sin försvarspolitik som ändå gör att omvärlden reagerar negativt på försöket att styra utgiftsområdet är en helt annan fråga, som jag tänker återkomma till i helgen.

Kärnvapendepå 30 mil från Sverige

Man har i den säkerhetspolitiska debatten hitintills undvikit att beröra kärnvapen och dess existens i svenskt närområde.  En anledning kan vara att man i den något yrvakna situationen med enveckasförsvaret glömmer bort att vår säkerhet är i allra högsta grad beroende av andras säkerhet. Förekomsten av kärnvapen är alltjämt stor, så även i Europa, där både NATO och Ryssland har ett antal stridsspetsar till sitt förfogande.

För Rysslands del garanterar kärnvapnen landets säkerhet då de kompenserar de brister man har i dagsläget på markstridskrafterna. Denna förutsättning bedöms gälla fram till minst 2020 då tillgången på kvalitativa marksstridsförband bedöms vara god. Denna balans gäller framförallt NATO och de förband som finns tillgängliga i Europa. Med en amerikansk fokusförflyttning till Asien kommer dock situationen att vara till rysk fördel än snabbare än tidigare beräknat.

Ryssland förfogar över ca 8500 kärnvapenstridsspetsar varav 2000 är taktiska. Mer om aktuell status på ryska kärnvapen kan man läsa här.Dessa taktiska stridsspetsar avses att användas av till exempel flottan för sjömålsbekämpning eller ubåtsjakt. En applikation som vi har erfarenhet av är U-137 som var beväpnad med kärnvapenladdade torpeder. Andra användare av stridsspetsarna är flygvapnet som med attackflygplan SU-24 FENCER och SU-34 FULLBACK kan bära frifallande nukleära bomber. Utöver dessa är luftvärnet och markrobotförbanden nyttjare av denna typ av beväpning.

I Kaliningrad finns det ett antal vapenbärare som kan laddas med kärnvapenstridsspetsar, såsom Östersjöflottans ytstridsfartyg, attackflyg (FENCER), luftvärnsrobotförband (S-400/SA-21 GROWLER) samt markrobotförband med SS-21 SCARAB. Man har även tidigare aviserat att man har möjlighet att basera markrobot SS-26 STONE i enklaven, främst i syfte att balansera ett eventuellt robotförsvar i östra Polen.  Hur och var man förvarar stridsspetsarna är förstås omgärdat av stor sekretess. Dels fungerar det i ett avskräckande syfte, då motståndaren inte kan veta hur snabbt man kan öka beredskapen på förbanden, dels för att skydda dem mot bekämpning och kriminalitet.

Kaliningrad2002

Pereslavskojedepån 2002. Som man kan se är det yttre skalskyddet eftersatt med växtlighet lång in till staketet.

Dock kan man konstatera att kärnvapendepån vid Pereslavskoje mellan Svetlogorsk och Kaliningrad har genomgått en renovering och utbyggnad under senare år, något som kan tyda på att den antingen är i bruk eller förberedd att snabbt tas i bruk efter tillförsel av stridsspetsar. Av naturliga skäl vill inte Ryssland varken dementera eller bekräfta förekomsten av vapnen, varken här eller på någon annan plats.

Kaliningrad2010

Samma depå 2010. Skillnaderna är uppenbara. Man har röjt upp och förbättrat både det yttre och inre skalskyddet. Ny vakt är dessutom byggd vid infarten till depån. Storleken på depån är ca 800×700 meter

Med de senaste uppgifterna kring kommande storövning ZAPAD-2013 kan det därför vara av intresse att uppdateras kring den kärnvapendepå som ligger närmast Sverige.


Ridå!

För många kom dagens försvarspolitiska besked signerat fru försvarsminister som ett chockbesked. För andra mer luttrade som följer den försvarspolitiska debatten mer ingående var dagens besked på intet sätt oväntat. Det man dock kan reagera över är den ringa tid som förflutit sedan regeringen mottog Försvarsmaktens svar på RB7 vilket onekligen innebär att Karin Enström redan innan svaret kom departementet tillhanda hade saken klar för sig vilka åtgärder hon avsåg vidtaga.

Försvarsmaktens besked var att myndigheten såg ett behov av ekonomiskt tillskott omfattade 4,5 miljarder kronor för att lösa de uppgifter som regering och riksdag beslutat om. Knappt två veckor hann gå innan regeringen istället aviserar en reducering på en halv miljard.

Skillnaden mellan Försvarsmaktens behov kontra försvarsdepartementets uppfattning av Försvarsmaktens behov är således fem miljarder kronor. Ridå!

Kollegan Wiseman har redan hunnit författa en ingående beskrivning av läget i stort vilket gör att fler förklarande utvikningar om bakgrundsläget blir överflödiga.

Man kan dock ändå poängtera ett antal detaljer runt frågan.

1. Vi har nyligen fått veta att vi har ett "en-veckasförsvar" - Om myndigheten tillförs 4,5 mdr skall dock noga poängteras. Karin Enström anser att den nivå på försvarsförmåga inte behövs utan väljer att reducera det ytterligare till i bästa fall ett "en-dagsförsvar".

2. Dagens utspel skulle tangera begreppet ministerstyre. Att en minister går in och detaljstyr en myndighet där antalet anställda räknas inte bara i antal utan i kategorier hör inte till vanligheterna.

3. Folkopinionen i Sverige har vänt. Många har efter de senaste månadernas försvarsdebatt insett vilken låg nivå som råder och har svårt att acceptera nuvarande låga nivå samt att omvärldsläget har förändrats.

4. Regeringen förekommer med denna styrning sin egen försvarsberednings arbete. Vad händer om beredningens kommande rapport entydigt pekar mot att försvarsanslaget och organisationen behöver utökas?

5. De moderata försvarspolitikerna har konstant hävdat att man satsat på Försvarsmakten. Hur skall man i sin propagandaretorik hantera detta beslut?

6. Inte ens inom Alliansregeringen är man enad i frågan. Folkpartiledaren Jan Björklund har nyligen gått ut och krävt en utökad organisation och en utökad försvarsbudget.

7. Försvarsmakten har så sent som vid årsskiftet omorganiserat och omstrukturerat sig på uppdrag av regeringen. Den beslutade organisationen IO14 är precis fastställd, dock ej uppfylld. Redan tre månader senare anser således regeringen att arbete skall göras om och ytterligare personal ska bort!

8. Ett beslut som detta borde hanteras i riksdagen då det berör en organisation som riksdagen beslutat om. Det skulle då vara mycket svårt för regeringen att erhålla majoritet i frågan. Frågan är om FP och KD ens skulle rösta med regeringen?

9. "Personalen är Försvarets viktigaste resurs" och "hela Sverige skall försvaras" har fru Enström tidigare hävdat. Detta är nu inte bara att betrakta som urvattnat utan som rent hyckleri.

10. Om Moderaterna inte redan innan lämnat "walk over" i frågan runt särintresset Försvarsmakten så har man nu lämnat helt öppet mål för S och SD att visa handlingskraft. När även V och MP uttrycker oro över hur Försvarssmakten hanteras så är nivån under skamgränsen.



Man undrar onekligen om fru Enström belåten gick hem från jobbet på Jakobsgatan och tog sig ett glas framför brasan i villan i Waxholm efter väl utfört arbete, eller om skämskudden åkte fram. Man får hoppas på det sistnämnda.

Till detta lär vi få återkomma inom kort igen!



Bloggar: Norah4You, Cynismer
Media: SR Ekot, SvD, SVT, SVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp.