Sökresultat för: luftvärn
Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra
Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra
Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.
Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.
Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:
– Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
– Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
– Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
– Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
– Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
– Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.
Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
– Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
– IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.
Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.
Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? – vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).
Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.
De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.
En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.
Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.
KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf
Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen
Framtidens #svfm – när inget parti vill betala för anbefalld förmåga
Ett tankeexperiment.
Om följande antaganden vore korrekta:
1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.
2. Rysslandrustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.
3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.
4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.
5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.
Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.
Vilken försvarsmakt får man då?
Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).
Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Tanken är intressant som ett alternativ till detsom många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan
Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?
Varför territoriell integritet?
Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.
Luftterritoriell integritet
I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24året om.
För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.
Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.
Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.
Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.
Markterritoriell integritet
På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.
Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.
Sjöterritoriell integritet
Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.
Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.
Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.
Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.
Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.
Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.
Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.
För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.
Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretniekseller Gustafsson.
Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.
Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.
En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?
Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?
Sverige och Försvarsmakten in i NRF?
Under Almedalenveckan var en av de försvars- och säkerhetspolitiska nyheterna att Socialdemokraterna nu säger JA till Svenskt deltagande i NATO Response Force (NRF). Det sista steget man som icke medlem kan ta mot NATO är således nu på väg att tas. Nästa naturliga steg vore att bli fullvärdig medlem, men dit är vägen lång och krokig i landet mellanmjölk där vi som vanligt har oerhört svårt att se verkligheten som den är utan har fastnat i föråldrade ideal.
Min bedömning är att frågan om svenskt deltagande på riktigt återuppväckets under årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. Där bjöd NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen muntligen in Sverige att deltaga i NRF något som försvarsminister Karin Enström svarade så här på.
–I ljuset av att de stora freds- insatserna tar slut kommer det bli viktigare att delta. Det här är intressant och absolut värt att överväga, säger försvarsminister Karin Enström (M).
Redan för ett antal år sedan ville regeringen gå med i NRF, men då sade Socialdemokraterna nej. Värt att notera är att Finland gick med i NRF redan i mars 2008. Men nu har även socialdemokraterna svängt i ärendet och redan i vintras sa socialdemokraternas försvarspolitiska talesman Peter Hultqvist så här till SvD.
–Vi avvisar inte detta utan väntar på en skarp förfrågan från regeringen. Jag noterar att Finland är med i NRF. Vi anser det och principiellt viktigt att Sverige och Finland samordnar sina ställningstagande.
Efter Sälenkonferensen i januari flögs NATO-chefen till Stockholm där han innan återresan till Bryssel åt en middag med statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt. Jag håller det inte för osannolikt att det var där riktlinjerna drogs upp för det vi nu ser. D.v.s. att Sverige nu är på väg att ta steget mot att ansluta sig till NRF.
“This will make the NATO Response Force a cooperation school, as well as a quick-reaction tool. An immediate resource, but also an investment in the future,” he (Fogh Rasmussen) said.
- Non-Combatant Evacuation Operations
- Counter Terrorism Operations
- Embargo Operations
- Quick Response Operations to support diplomacy
Marinens minröjningsfartyg av såväl Kosterklass som Spåröklass har under flera år visat sig vara i absolut toppklass när det kommer till minröjning i svåra vattenförhållanden likt de som råder i Östersjön. Efter moderniseringen av Kosterklassen har man dessutom fått ett egenskydd (arvegods från patrullbåtarna) som få andra minröjningsfartyg i dag har, vilket innebär att man kan uppträda i områden med begränsat (okvalificerat) lufthot utan att binda upp andra resurser i form av ”babysitters”.
Men det är klart, från Arméns sida kan vi i dag läsa på Armébloggen att man nu är glada att efter lång väntan kunnat genomföra övningar och stridsveckor på plutonsnivå och man förhoppningsvis ska kunna få öva på kompaninivå senare under hösten. Är det den organisationsnivån (pluton och kompani) man övar på inom hela Armén(?) så har vi sannolikt en lång väg att vandra mot en ny FMÖ? Av den anledningen vore det ytterst angeläget att prioritera de nationella övningarna före ett deltagande i NRF, åtminstone för större delar av Försvarsmakten. Det man i sammanhanget slås av är från vilket land det av en viss politiker myntade begreppet ”från en mycket låg nivå” härstammar från?
Almedalen: Folkpartiets dag
I dag är det en liberal dag i Almedalen. Folkpartiets alldeles egna dag. Den som följer försvarspolitiken på regelbuden basis vet givetvis att Folkpartiet är ett av få partier som under en lång tid haft försvarspolitiken högt upp på den interna agendan vilket vi givetvis kan glädjas åt. Tyvärr har man olyckligt kohandlat bort detta under de senaste åren när man prioriterat samarbetet i Alliansen före försvarspolitiken.
Ur försvarspolitiskt perspektiv inleddes dagen som vanligt med ett morgonpass hos Försvarspolitisk Arena som för övrigt ska ha en stor eloge för sitt arrangemang med mängder av högaktuella ämnen på agendan och de riktigt intressanta föreläsarna och pålästa moderatorer. Bra jobbat alla inblandade!
På plats skulle Allan Widman ha varit, men som av någon oklar anledning ersattes av partiets Carl B Hamilton, en annan erfaren herre som också är mycket engagerad i försvarsfrågan på olika plan. Tillsammans med honom fanns även LUF-ordföranden Linda Nordlund. Seminariet kan ses i sin helhet längst ned i inlägget. Hamilton uttryckte i sina inledande ord stark oro för utvecklingen i Ryssland och belyste att partiet ser EU som en viktig aktör. Linda Nordlund i sin tur tog direkt upp frågan om ett NATO-medlemskap och att LUF anser att man i stället för att utreda, omedelbart ansöker om medlemskap. Hon uttryckte precis som Hamilton stor oro för utvecklingen i Ryssland och deklarerade mycket glädjande att hon ansåg att försvarsanslaget måste ökas till 1,5% av BNP och därefter ökas ytterligare till NATO-nivån 2%. Något som Hamilton riktigt rättade att det inte längre är ett krav och att set är väldigt få länder som kommer upp i den nivån. Nordlund uttryckte däremot besvikelse över att det egna partiet inte driver frågan om cyberhot/cybersäkerhet hårdare.
Som vanligt i dessa partirelaterade inlägg så ska vi även översiktligt titta på vad partiet driver för linje när det gäller försvarsfrågan och vad man vill med försvarspolitiken enligt partiprogrammet.
I stora drag vill Folkpartiet se följande utveckling för försvaret
- Man vill att Sverige ska ansluta sig till NATO
- Armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader organiserade kring 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90.
- En av armébrigaderna ska vara baserade på Gotland. Övriga i Boden, Revinge, Skövde och Stockholm enligt nuvarande struktur.
- Man vill att RBS-23 ska förbandssättas och att RBS-77 vidmakthålls så länge som möjligt och därefter ersättas, i första hand av RBS-23.
- Flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan JAS
- Man vill färdigställa Visbykorvetterna och utrusta dessa fullt ut
- Man vill återuppsätta ett rörligt kustrobotbatteri (motsv RBS-15KA) främst avsett för Gotland
När det kommer till personalfrågan så vill man att försvarets insatsförband ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda ska stå kvar som krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.
Partiet anser för övrigt att den säkerhetspolitisk utvecklingen är osäker både i vårt närområde och övriga delar av världen. Den politiska utvecklingen i Ryssland är allvarlig och går åt fel håll. Det måste leda till konsekvenser för Sveriges försvarsförmåga. Allan Widman har för övrigt skrivit en avvikande
Ovanstående är hämtat från partiets program från maj 2010. För att få en mer dagsaktuell bild av hur partiet ser på försvarspolitiken så kan man med fördel läsa ett av partiledaren Jan Björklunds nyhetsbrev daterat februari 2013.
Försvaret måste kunna skydda Sverige
Folkpartiet tillsätter i dag en försvarspolitisk grupp under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman. Syftet är att ta fram ett underlag för partiets ställningstagande inför 2015 års försvarsbeslut.
Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området.
Sverige fattar försvarsbeslut ungefär vart femte år. Syftet är att inför varje nytt beslut kunna läsa av utvecklingen i omvärlden och göra eventuella förändringar. Folkpartiet har medverkat till att under 1990-talet sänka de svenska försvarsanslagen mot bakgrund av att kalla kriget tog slut och Sovjet bröt ihop. Det var rätt bedömning då. I 2009 års försvarsbeslut medverkade vi till en stark fokusering på internationella insatser. Vårt parti är lika ansvarigt som andra för de avvägningar som hittills gjorts. Men vi bör vara självkritiska.
Mot bakgrund av utvecklingen i Ryssland behöver den svenska förmågan att skydda vårt eget land återigen stärkas. Vi ska samtidigt fortsatt ha höga ambitioner att delta i internationella insatser för att bevara eller skapa fred.
Konkret har jag i några intervjuer pekat på tre aspekter av det svenska försvaret som särskilt kan behöva stärkas; vi bör återigen kunna organisera brigader genom att kunna mobilisera reservister, vi kan behöva stärka luftförsvaret med kvalificerat luftvärn och det var ett misstag att helt avmilitarisera Gotland. Men såväl fp-arbetsgruppen som försvarsberedningen bör naturligtvis göra en bredare och djupare belysning av en lång rad delfrågor.
Min bedömning är att en stärkt svensk försvarsförmåga sannolikt kräver ökade ekonomiska ramar för försvaret. Detta blir en fråga för avvägning i 2015 års försvarsbeslut. Fram till dess gäller det nuvarande försvarsbeslutet med dess ekonomiska ramar. Som jämförelse kan nämnas att Norge, med rödgrön regering, nu ökar sina försvarsanslag mot bakgrund av den ryska upprustningen i Ishavet.
En parlamentarisk försvarsberedning har tillsatts med representanter för alla riksdagspartier. Ambitionen bör vara att fram till 2015 hitta en bred parlamentarisk bas för en starkare svensk försvarsförmåga.
/ Jan Björklund
Sammanfattning
Folkpartiet har höga ambitioner jämfört med nuvarande läge. Partiet ser allvarligt på utvecklingen i Ryssland. Man vill bland annat därför ansluta sig till NATO omgående och ser behov av ett utökat försvarsanslag. Lite olyckligt ser man en stor tyngdpunkt på Armén i partiets program, och det är inte ett konstaterade bara för att detta är en marinpräglad blogg, utan också för att man inte verkar se vikten av ett skalförsvar. Ingenting nämns om exempelvis utvecklingen av ubåtsvapnet eller för den delen av Flygvapnet. man vill behålla det som finns i dag, varken mer eller mindre. Man föerspråkar inte heller någon utveckling/utökning av antalet ytstridsfartyg vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att vi i dag knappt har någon flotta kvar. Ingenting nämns heller om amfibiesystemet. Har Folkpartiet glömt bort Marinen?
Det positiva är att man värnar hårt om vår strategiskt viktiga ö Gotland och dess försvar, något som i dag inte alls existerar. Kan vi dessutom övertyga Folkpartiet och Allan Widman om att ett skalförsvar är helt avgörande för Sveriges del tillsammans med en NATO-anslutning. Skalförsvaret har fördelen att det i sin natur är krigsavhållande. Skulle Sverige ändå bli angripet så kommer detta skalförsvar, som i huvudsak utgörs av Flygvapnet och Marinen, förhoppningsvis hålla en angripare stången till dess att hjälp (NATO) anländer.
Oavsett vad så är Folkpartiet ett av få partier man kan räkna med inom försvarspolitiken. Detta under förutsättning att man i fortsättningen låter bli att kohandla bort detta så viktiga område.
Media: SvD, SvD, DN, AB, AB, SVT
Bloggar: Sjätte mannen
FP länkar: FP försvarspolitiska program, Björklunds brev
Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)
Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.
Your browser does not support iframes.
Sammanfattning av seminariet
Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.
Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.
Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.
Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.
Kvalificerade drönare vs flygplan
När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.
Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?
Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.
Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.
Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.
MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h. Det stora ”huvudet” rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia |
Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.
Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.
Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.
Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.
Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.
Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.
En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.
Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.
Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon |
Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.
Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.
Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!
Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.
Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.
Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.
Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?
En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.
Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.
Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)
Å andra sidan
Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?
Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.
Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.
Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.
Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.
FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.
Luftförsvar mot drönare
För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.
Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.
Slutsatser
Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.
Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.
Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.
Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv
Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.
Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.
Framtidens luftförsvar – teknikens betydelse
Med de långa ledtider som utveckling av en krigföringsförmåga kräver, så måste Försvarsmakten och regeringen ständigt hänga med i den tekniska utvecklingen och försöka dra slutsatser vad det innebär för utövandet av militär makt. Vad ska vi satsa på? Vad kommer omvärlden att satsa på? Vad passar oss, vårt sätt att tänka? Vad är acceptabelt […]
Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4
Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten ”inte saknar någon avgörande materiel”. Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.
Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
Summering för 2010-talet och framåt:
Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.
Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.
John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.
För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.
Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.
I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.
Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)
Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)
För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats ”här och nu” och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.
”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.
För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.
MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia. |
Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.
Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”
Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.
Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 3
Nedan följer del 3 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 inledde avhandlingen om dagens situation och hur baser och personal påverkar utövandet av luftmakt. Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
Teknik och taktik
Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.
På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.
Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.
Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.
Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.
Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.
Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?
För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.
För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet?
JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten |
En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.
I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.
Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.
Illustration från den finska rapporten ”Not just another arms deal” om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö |
Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.
Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.
Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.
SvD
Kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska rapport
Idag söndag är det kristdemokraternas dag i Almedalen och partiet kommer då även att frågas ut kring sin avsikt med försvars- och säkerhetspolitiken. Som säkerligen bekant släppte partiet under förra veckan sin försvars- och säkerhetspolitiska rapport där partiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson Mikael Oscarsson har haft god hjälp av generalmajor Karlis Neretnieks (PA). Rapporten presenterades också av Mikael Oscarsson här på WW i ett gästinlägg.
Rapporten är ett slag i ansiktet på den av Regeringen nu förda försvarspolitiken då man starkt kritiserar den rådande situationen inom försvaret och hur dagens försvar ser ut.
Rapporten är välformulerad och strukturerad på ungefär samma sätt som Försvarsberedningens rapporter, vilkens slutsatser den av förklarliga skäl går något utanför och på ett spetsigare sätt. Det första en läsare förmodligen skulle reagera är att Kristdemokraterna i rapporten starkt förespråkar en NATO-anslutning, inte minst för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Det är en uppfattning jag delar. Det är svårt att se att ett djupare samarbete ska gå att realisera när två länder redan är så hårt uppbundna i dessa existerande strukturer och då det skulle krävas stora ekonomiska ansträngningar för att etablera ett parallellt nordiskt system.
Mest anmärkningsvärt är dock förslagen på en ambitiös upprustning av det svenska försvaret. Armén föreslås utökas till tre brigader och därtill separata förband för försvaret av Stockholm och Gotland om en brigadstridsgrupp respektive en bataljonsstridsgrupp. Det handlar alltså om ungefärligen en dubblering av Arméns storlek jämfört med idag.
För Marinens del handlar om en ökning av antalet fartyg så att man kan lösa stridsuppgifter på Ostkusten samtidigt som man skyddar de viktiga importhamnarna på Västkusten och därmed även håller öppet möjligheterna för en utländsk förstärkning av det svenska försvaret, vilket torde innebära en dubblering även av Marinen.
För Flygvapnet vill man behålla 100 JAS 39, vilket i så fall skulle innebära att ytterligare JAS 39E beställs. Bassystemet ska möjliggöra spridning och även skydd på marken. Transportflygsförmågan föreslås behållas på samma nivå som nu och antalet radarspaningsflygplan ökas. Vidare vill man att kvalificerade långräckviddiga luftvärnssystem anskaffas för att skydda vital infrastruktur. Man vill även överväga anskaffning av stridshelikoptrar. Mycket positivt är att man vill tillföra flygstridskrafterna förmåga till långräckviddig precisionsbekämpning av markmål (något som jag kommer att beröra i nästkommande delar av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv).
Sammantaget ställer detta helt andra krav på personalförsörjning än IO 14 då man ser att organisationen behöver ökas från ca 54 000 personer till 65 000. Kristdemokraterna konstaterar också att personalförsörjningen idag inte fungerar och man vill för att öka attraktionen bland annat slopa kravet på utlandstjänstgöring för tidvis tjänstgörande soldater och införa en ordentlig utbildningspremie för genomförd GMU i syfte att locka fler. Man vill också se en översyn av förmånerna, veteranpolitiken och officersutbildningssystemet (vilket det för övrigt kommer att följa gästinlägg om inom en snar framtid).
Den organisation som beskrivs av Kd är förmodligen vad som skulle krävas för ett trovärdigt svenskt försvar. En gotländsk bataljonsstridsgrupp skulle till exempel reducera en stor del av den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet. Man bör dock komma ihåg att det vi placerar på Gotland i händelse av krig aldrig kommer att komma därifrån och aldrig kommer att kunna förstärkas. Det är alltså av yttersta vikt att det är ett så komplett förband som möjligt med omfattande eget underhåll och luftvärn. Komplettering bör också ske med kustrobotar, vilket i så fall skulle bli ett återtagandebehov i Försvarsmakten eftersom denna förmåga avvecklades för drygt ett decennium sedan. Jag tror också på den föreslagna arbetsordningen att först satsa på ett förverkligande av IO 14 som grundplatta och därifrån gå vidare mot den föreslagna ”IO 25”. De utredningar som rapporten föreslår, bl a konsekvenser av ett svenskt NATO-medlemskap, ligger också helt rätt i tiden. Viktigast är förmodligen uppdraget till Riksrevisionen att årligen granska och rapportera de militära förbandens status och operativa förmåga i syfte att ge en mer rättvisande bild och att öka öppenheten. Detta bör verkställas omgående.
Rapporten nämner inga siffror på vad kostnaden uppskattas till, dock anser man att den nya organisationen borde kunna vara intagen till 2025. Min egen uppskattning är att den nya organisationen skulle kräva en budgetförstärkning på ca 20-30 mdr kr, varvid Sverige inte skulle hamna långt från NATO:s två-procentsmål.
Det ska bli mycket intressant att se hur Göran Hägglund ska dra detta i regeringen och mot de avogt inställda moderaterna. Rapporten är som sagt en skarp kritik till den hittills förda försvarspolitiken och kan utan tvivel ta en hel del gammelmoderata försvarsvänliga röster. Att döma av läget i Försvarsmakten finns det idag närapå ingen anställd som kommer att rösta på Moderaterna igen, men däremot en stor andel som känner sig partilösa där Kristdemokraterna då kan fånga de röster man så väl behöver för att hålla sig kvar i Riksdagen. Med de anställdas röster följer i regel också deras respektives. I en tid då samtliga partier placerat sig kring mitten i de stora frågorna kan det vara nog så viktigt att våga sticka ut i andra frågor.
Enligt Expressen kommer Hägglund i dagens tal att kräva ett femte jobbskatteavdrag, vilket kommer att kräva sin finansiering genom minskningar av de statliga utgifterna på andra håll. Det återstår alltså att se om Hägglund mäktar att hålla den försvars- och säkerhetspolitiska linjen i kommande budgetförhandlingar – om nu partistyrelsen antar den ovan redovisade rapporten. Det blir också intressant att se vad Folkpartiet ska komma med i sin motsvarande rapport. Vad som tydligt kan konstateras är att i regeringen blir Moderaterna allt mer ensamma i sin vacklande inställning till NATO.
Missa inte att följa de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen via nätet. Det är dels Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt sommartorg som båda erbjuder livesändningar via nätet. På Twitter kan man också följa det hela, där det som utspelas och sägs på seminarierna kommer att kommenteras live av åhörarna och andra under hashtaggarna #svfm (Förvarsmakten), #föpol, #säkpol och #sommartorg.
Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 2 (uppdaterat 17.00)
Fortsättning i inläggsserien om svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Samma disclaimer och konstaterande som för del 1 är gällande.
Dagens och morgondagens svenska luftstridskrafter
Ur en wardensk synvinkel ter sig situationen för morgondagens svenska luftförsvar problematisk, eller full av utmaningar som man bör uttrycka sig om man ska vara käckt politiskt korrekt.
00-talets strategiska time-out för det svenska försvaret innebar en stor identitetskris för hela Försvarsmakten och därmed även luftstridskrafterna. Nästan allt luftvärn avvecklades, så till den grad att det idag inte på långa vägar finns luftvärn att försvara såväl basområden som markstridskrafter, befolkningscentra och andra viktiga mål. 00-talets inriktning för luftstridskrafterna hade territoriell integritet (incidentberedskap) som huvudsaklig fokus och internationella insatser som sekundär uppgift. Sålunda försattes hälften av stridsflygdivisionerna i en mycket låg beredskap där kravet inte var högre än att förbanden på tre år skulle kunna återta stridsduglighet, vilket var helt i linje med försvarsbeslutet 2004 och föregående försvarsberednings rapporter. Krigsbaser skulle inte längre behövas utan uppträdande skulle ske från fredsflottiljerna, vilket möjliggjorde krigsbassystemets avvecklande med undantag av ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Krigsbassystemet avvecklades med en skrämmande effektivitet och så sent som förra året pågick arbetet med att avveckla det sista av den sista av de gamla krigsbaserna, Gunnarn utanför Storuman. Som synes av Försvarsmaktens hemsida så kom t ex Jokkmokk aldrig att nyttjas mellan 2006 och 2013.
Även om Regeringen och Riksdagen fattade ett beslut om gradvis återtagande i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 återstår mycket lång väg för luftstridskrafterna liksom Försvarsmakten i helhet. ”Utmaningarna” är oändliga sedan värden för tiotals miljarder skrotats under 00-talet bara för att några år senare upptäcka att man åter har behov av just det som man har avvecklat.
Till att börja med kan man konstatera att Wardens ”fall 3” gäller fortfarande och i än högre grad även om den förre flygvapeninspektören inte drog sig för att kalla sitt flygvapen ”ett av världens bästa i sin storleksklass”. Fastän personalen är mycket duktig måste man se till de större sammanhangen. Flygvapnet idag har en likvärdig eller sämre förmåga att påverka motståndarens basområden (dessa har flyttats bakåt i och med Baltikums självständighet respektive befinner sig under starkare luftvärnsparaplyer även om Gripen har en ökad räckvidd). Den stora skillnaden utgörs istället av Flygvapnets egna baser. I dagsläget är de fyra svenska stridsflygdivisionerna baserade på två platser, Ronneby respektive Luleå, vilket är på ca 330 respektive 380 km avstånd från ryskt territorium.
Räckvidd för Iskander baserad i Kaliningrad. Bild från Wikipedia-artikel om Iskander |
Detta är väl inom räckvidd för såväl luftvärnssystemet S-400 som den konventionella ballistiska roboten Iskander. Av öppna källor vet vi att idag finns Iskander liksom S-400 baserade i Kaliningrad och har därmed räckvidd in över södra Sverige. Iskander finns även fredsgrupperad i trakten av St Petersburg men har därifrån inte räckvidd in över svenskt territorium i nuvarande variant. Till detta skall även läggas flygburna kryssningsrobotar burna av exempelvis Tu-22M, kända från långfredagen 2013, där räckvidden uppgår till 300-3500 km beroende på vapenmodell. Stridsdelarna är dock begränsade till ca ett halvt ton vilket i sammanhanget är rätt litet, men fullt tillräckligt vid ett statiskt uppträdande där målläget inte förändras. Precis som JK Nilsson påpekade i kommentarerna till första delen trycker Warden på att det bästa sättet att vinna kontrollen över den tredje dimensionen är inte att slå ut motståndarens flygplan när de befinner sig i luften. Det är att slå ut dem på marken. Så mycket enklare då när flygplanen står parkerade snyggt och prydligt på ett fåtal platser.
För svenska luftoperationer i den södra landsändan i händelse av krig (särskilt i inledningen) är detta en allvarligt begränsande faktor. Bidragande är också sensortäckning då räckvidden mot mindre luftmål på en modern spaningsradar idag ligger runt 400 km. Norra Sverige gynnas i detta fall av att Finland ligger som mellanliggande buffert med allt vad detta innebär i form av radarskugga, men även som luftförsvarsområde.
Det är inte utan att man kan konstatera att tankarna kring ”attackschlätta”, det vill säga koncentrationen av svenskt attackflyg till baser på västgötaslätten utom primär räckvidd för sovjetiskt flyg, var helt korrekt för 50 år sedan. Ett liknande tänk behövs idag, när ca hälften av de svenska baserna lär ligga under rysk direkt sensorräckvidd och flera även inom räckvidd för luftvärn och Iskander. Sett ur ett luftmaktsperspektiv var försvarsbesluten 2000 och 2004 felaktiga. De flottiljer som skulle ha behållits borde ha varit de mer tillbakadragna och skyddade, till exempel F 4 i Östersund, samtidigt som man behöll framskjutna baser som Uppsala och Ronneby för incidentuppdrag i fred och skymningsläge och som snabbtankningsbaser i krig.
Bild från hjak.se utvisande attackeskaderns utgångsgruppering genom åren |
Baser och personal
Allvarligast bland de svenska luftstridskrafternas utmaningar är bassituationen och personalnivåerna. Från att tidigare betjäna varje stridsflygdivision med två basbataljoner på två krigsflygbaser ska i dagsläget fyra stridsflygdivisioner, helikopterflottiljens helikoptrar och transport- och specialflyget alla betjänas av sammanlagt två basbataljoner. Bägge tillsammans med samma numerär som en av de tidigare då personal numera är mycket dyrt. Problemet fördjupas då det gamla krigsbassystemet där skydd genom spridning var ledorden numera är nedlagt. Om man nu ska sprida resurserna, vart ska man då ställa dem? Vilken infrastruktur finns och vilket skydd kan man där påräkna, såväl fortifikatoriskt som i form av markförsvar och luftvärn? Sverige valde tidigare vägen skydd genom spridning med stora krigsbasområden (personalintensiva) till skillnad från NATO som valde fortifikatoriskt skydd i form av bergrum och betongvärn för enskilda flygplan.
Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik), tillika krigsbas
Detta var i sin tur en lärdom som drogs från Sexdagarskriget när det israeliska flygvapnet under krigets inledande timmar slog ut de egyptiska, syriska, jordanska och irakiska flygvapnen på marken och därmed försäkrade sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Medan NATO-lösningen utnyttjade sig av fortifikatoriskt skydd och skyl för att förneka motståndaren underrättelseläget för att kunna bekämpa flygplanen på marken så utnyttjade Sverige ett på baserna rörligt uppträdande där flygplanen kontinuerligt flyttades runt över stora ytor så att ett endast timmar gammalt underrättelseunderlag var helt föråldrat när insats kunde beordras. För bägge lösningarna var startbanorna den kritiska sårbarheten. Såväl NATO som Sverige valde att ha omfattande banreparationsresurser grupperade i närheten, varvid en utslagen bana kunde repareras till operativ status på ett fåtal timmar. I Sverige kompletterades detta även av att varje krigsbas huvudbana kompletterades med en eller flera kortbanor på vägar. (För vidare läsning om svenska bassystem rekommenderas denna rapport från FortV och sidan flygbas.se)
Konceptbild på BAS 90 ur svenskt reglemente ANBAS 88. Huvudbana, kortbanor och (fåtal) uppställningsplatser syns, liksom de underjordiska kommandocentralen och bascentralen |
Sålunda befinner sig Sverige idag i en situation där man har varken eller vad avser bassystem. De fyra svenska stridsflygdivisionernas flygplan står snyggt parkerade i fyra byggnader i Luleå respektive Ronneby, väl synliga på Google Maps med koordinater och allt. Var flygplanen ska placeras i händelse av skarpt läge kan man bara fundera över. Pengar finns sannolikt inte för att återta det gamla bassystemet samtidigt som det inte finns pengar att bygga betongvärn kors och tvärs över Sverige på diverse civila flygfält som fallet är i Norge och andra NATO-länder.
Det är också skäl att fundera över var tilltransporterade utländska förband (ni vet de som ska komma efter en vecka) ska baseras, då ingen svensk bas i enlighet med svångremsprincipen är dimensionerad för mycket mer än den egna verksamheten.
Regeringen fattade i höstas beslut om att anskaffning endast skulle ske av 60 st JAS 39E istället för de ca 100 som idag ska ingå i krigsorganisationen (alla är inte byggda och vissa kommer att lånas ut till Schweiz). Det blir en kraftig nedgång i numerären och därmed förmågan eftersom en antalsskillnad blir exponentiell, inte minst räknat i antal vapen. En fyrgrupp JAS 39E som möter en fyrgrupp SU-35 blir i antal långräckviddiga jaktrobotar 24 mot 48 (16 mot 48 för JAS 39C). Tvingas JAS 39 att bära mer bränsle sjunker antalet ytterligare. Uppdragsförlängande åtgärder som t ex lufttankning spelar mindre roll om vapnen redan är slut. I luftstrid är det sällan ”ett skott, en träff” utan ett flertal robotar kan behöva skjutas för att uppnå rätt geometri och avstånd för att slutligen få in en träff när det handlar om strider på långa avstånd (BVR-strid). Detta är värt att lägga på minnet när teknik och taktik ska diskuteras vidare i kommande del.
En mindre numerär kan kompenseras på andra sätt, framförallt genom ökat antal uppdrag. Det var något Gripen ursprungligen designades för i det tidigare BAS 90-systemet. Snabbt ner på en av otaliga krigsbaser efter ett kort uppdrag för snabb tankning och omladdning och eventuellt byte av pilot. Även detta är något som Warden trycker på och som bl a Israel varit duktigt att utnyttja. Genom att ha betydligt fler piloter och teknisk personal än antalet flygplan kan man uppnå en mycket högre effekt än en motståndare som har längre till sina basområden. Tyvärr är insatsorganisation 2014 inte alls dimensionerad för detta, då Försvarsmaktens personalbehov vida överstiger dess ekonomiska förutsättningar. Vad konsekvenserna blir och vad man hoppas att uppnå med dessa begränsningar, beskrevs mycket bra av Johan Wiktorin vid höstens seminarium om JAS 39E i Folk och Försvars regi.
”Fall 3” ter sig alltså än allvarligare för dagens svenska flygstridskrafter än för 20 år sedan. Att liksom tidigare satsa på seger genom att med små kumulativa förluster för motståndaren ter sig inte möjligt för ett flygvapen med så små numerärer och sårbara baser som det svenska har idag och verkar ha imorgon.
I nästa del avhandlas hur teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt och att ta kontrollen över den tredje dimensionen
Uppdatering 17.00: Som av slump så publicerade Hans Jakobsson på sin blogg hjak.se ett oerhört läsvärt inlägg om just ”attackschlätta” och E 1 genom tiderna. Rekommenderas varmt! (uppdaterar också ovan med en bild stulen därifrån)
Det syriska kriget – oförminskad brutalitet
Nu har en tid gått sedan det förra inlägget om Syrien. En krånglande rygg, förberedelser inför Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport och examinationsstudier har dragit ned på skrivandet sen dess. Nu ligger det i huvudsak bakom mig, och då blir det dags att ta sig an det fasansfulla kriget i Levanten – nu […]
Ockluderad front
Gästinlägg: Mikael Oscarsson om kristdemokraternas försvarspolitiska rapport
Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Oscarsson, kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson och ledamot av försvarsutskottet med anledning av att partiet idag presenterar sin försvarspolitiska rapport. Det blir förhoppningsvis tillfälle i helgen att närmare kommentera rapportens innehåll och vi får sannolikt se och höra mer av den under Almedalsveckan. Kort sagt är det en rapport som i mina ögon går starkt på tvären mot Regeringens nuvarande försvarspolitik.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Gästinlägg av Mikael Oscarsson, Kristdemokrat och ledamot av försvarsutskottet
Kristdemokraternas försvarspolitik ska revideras. Den ska bli mer konkret. Den ska utgå ifrån att Sverige ska försvaras som nation. Och med detta som mål ska Försvarsmakten dimensioneras. Allt detta enligt Rikstinget, kristdemokraternas högsta beslutande organ.
Så såg uppgiften ut som jag fick för ca ett år sedan och som nu utmynnat i en kristdemokratisk förvars- och säkerhetspolitiskt rapport. Då denna blogg vid flertalet tillfällen efterfrågat en mer genomtänkt försvars- och säkerhetspolitik så är det med glädje jag idag har möjligheten att i korthet presentera vår rapport här på Wiseman.
Kristdemokratisk politik kommer alltid att syfta till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar. Förutsättningarna som låg till grund för försvarsbeslutet 2009 har till stora delar förändrats. Programmet analyserar vilka omvärldsfaktorer som kan påverka Sverige, vår förmåga att möta de utmaningar och eventuella hot dessa kan innebära samt ger förslag på åtgärder för att vi ska kunna hantera denna förändrade och föränderliga omvärld. Nedan är ett försök till sammanfattning av programmet som i sin helhet kan läsas här.
Det finns inga skäl att frångå de övergripande försvars- och säkerhetspolitiska inriktningar som gavs i försvarsbeslutet år 2009. Förutsättningen för att de angivna målen ska kunna nås är dock ett avsevärt utökat samarbete med NATO vad gäller planering, informationsutbyte, övningar och praktiska förberedelser. Men det är tveksamt om detta är genomförbart utan att Sverige blir medlem i försvarsalliansen. Denna fråga bör snarast utredas grundligt.
Försvarsmaktens förmåga att lösa nationella uppgifter – att försvara Sverige – är och kommer att vara otillräcklig om inte medel tillförs och delar av verksamheten ominriktas. Den planerade strukturen har avsevärda brister, och bl a saknas långräckviddiga luftvärnssystem för att skydda t ex flygstridskrafternas baser och befolkningscentra. Organisationens förmåga att genomföra kvalificerad väpnad strid är otillfredsställande i brist på övning för såväl officerare som förband. Antalet förband räcker inte till för att ens försvara de allra mest prioriterade områdena.
Den långsiktiga inriktningen för Försvarsmaktens utveckling bör vara att den ska ha förmåga att samtidigt möta begränsade angrepp mot två områden på fastlandet och på Gotland. Efter kraftsamling ska Försvarsmakten ha förmåga att återta viktig terräng i en riktning. Vid en ogynnsam händelseutveckling ska Försvarsmakten kunna försvåra en angripares verksamhet under så lång tid att vi kan ta emot hjälp. Försvarsmakten ska därutöver, med delar, ha god förmåga att delta i internationella operationer.
Grovt sammanfattat innebär det att markstridskrafterna bör bestå av tre allsidigt användbara brigader, samt därutöver speciellt organiserade enheter för försvaret av Stockholm och Gotland.
Marinen bör utökas så att den kan säkerställa skydd av importsjöfart och mottagande av (eventuell) utländsk hjälp i anslutning till Västkusten samtidigt som den kan genomföra sjöstridsföretag på Ostkusten. Flygstridskrafterna bör bibehållas på nuvarande nivå avseende stridsflygplan och ges förmåga att kraftsamla till alla delar av landet genom att basorganisationen förstärks. Hemvärnets och frivilligorganisationernas roll bör förstärkas. Det totala logistiksystemet, Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, bör ominriktas att främst tillgodose de krav som nationella försvarsoperationer kräver.
Försvarsmakten är dess personal. För att säkerställa tillräcklig rekrytering och för att bidra till att utbildad personal stannar i Försvarsmakten bör en tydlig incitamentsstruktur skapas. Genom att organisationen till del består av yngre korttidsanställd personal krävs att Försvarsmakten får möjlighet att i avsevärt större utsträckning än i dag stödja de anställda med t ex bostäder och andra sociala behov. Det senare är speciellt uttalat för personal som kan ha drabbats av skador i samband med internationella insatser, eller när de korttidsanställda ska övergå till civil verksamhet.
Den framtida strukturen måste säkerställa att det finns goda möjligheter att utveckla personalens kompetens. De viktigaste faktorerna i detta avseende är att möjligheterna att öva med förband säkerställs och att officersutbildningen tydligt tar sikte på att utveckla en officers kärnkompetens – att leda väpnad strid eller därmed förknippade verksamheter.
I dag har huvuddelen av det svenska folket mycket begränsade möjligheter att på ett rimligt enkelt sätt bilda sig en uppfattning om vad Försvarsmakten kan eller inte kan. Detta är ett demokratiproblem. Riksrevisionen bör därför årligen genomföra, och offentliggöra, en bred analys av Försvarsmaktens förmåga.
De i programmet föreslagna åtgärderna bör genomföras i flera steg. Ett antal åtgärder kan till låg kostnad genomföras omedelbart, t ex förslaget om omstruktureringen av officersutbildningen. Nästa steg är att genomföra nödvändiga åtgärder för att förverkliga försvarsbeslutet från 2009, dock med en tydligare inriktning på nationellt försvar. Med det som grund genomförs den i programmet föreslagna organisationsutökningen med inriktning att den ska vara genomförd inom tio år.
Mikael Oscarsson, (KD)
Ledamot av försvarsutskottet
Media: Göran Hägglund på SvD Brännpunkt, GP
Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap
Syrien – Assadimperiet slår tillbaka
Utvecklingen kring konflikten i Syrien går nu snabbare och snabbare inför det annonserade mötet på rysk-amerikanskt initiativ. Tyvärr är utsikterna mörkdystra, även om vi försöker leta efter den lilla strimman av hopp som finns. Häng med på en rekapitulation av vad som hänt sedan det senaste inlägget. – Assads styrkor har tagit tillbaka initiativet och […]
Förmåga eller oförmåga ett förstå?
MATERIELSLAG
|
ANTAL
|
BTR-80/80A
|
134
|
2S1
|
18
|
2S9/2S23
|
22
|
MT-LB
|
59
|
AT-5
|
9
|
AT-4
|
18
|
ZSU SHILKA
|
9
|
MATERIELSLAG
|
ANTAL
|
LASTKAPACITET
|
Ropucha-klass
|
4
|
500 ton
|
Landstigningsfarkost
|
3-4
|
–
|
Pomornik-klass
|
2
|
130 ton
|
50 miljarder SEK i potten
I veckan uppmärksammades regeringens beslut att tillsätta en utredning om förbättrad investeringsplanering för försvarsmateriel och anläggningar. Du hittar utredningsdirektivet här. Försvarsminister Karin Enström kommenterade i Ekot beslutet och bekräftade att det bland annat handlade om att regeringen ska kunna avgöra vilka system som Försvarsmakten anskaffar. I utredningsdirektivet skriver regeringen lite självkritiskt att dagens materielplanering kännetecknas […]
Ett nytt paraply till Syrien? (uppdaterat 28/5 23.15)
Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.
Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.
För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.
Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.
Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.
Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.
Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.
S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus |
I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.
En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).
Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.
I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.
Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.
Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.
DN, SvD, SVT, SR
Uppdatering 28/5 23.15: Ryssland meddelar att man kommer att fullfölja leveransen av S-300 om EU-länder börjar beväpna den syriska oppositionen. Israel varnar å sin sida att man kommer att agera mot en rysk vapenleverans till Syrien. Risken är stor att EU och Ryssland nu med sina vapenleveranser öppnar Pandoras ask. DN, 2
Materielprocessen akt 47(?)
”Försvarets nya personalförsörjning är ny mark för mig och försvaret. Vi måste tillåtas pröva nya vägar och vi kommer behöva allt stöd vi kan få från den politiska nivån”.
En stunds tystnad följde. Försvarsminister Tolgfors reste sig och lämnade lokalen under tystnad. Utan att ens titta på Överbefälhavaren. Det gick att höra en knappnål falla.