Semper Batallius

Asterix och tvedräktenIdag arrangerade Frivärld ett lunchseminarium om destabiliserande påverkansoperationer. Medverkade gjorde Patrik Oksanen, författare till nyutkomna boken Skarpa skärvor, Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet och Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker, under ledning av Frivärlds chef Katarina Tracz.

Under seminariet diskuterade Hökmark på ett pedagogiskt sätt destabiliserande påverkansoperationer medels ett exemplar av albumet The Roman Agent (på svenska Asterix och tvedräkten). Ni minns? Julius Caesar försöker starta interna konflikter mellan gallerna i byn för att kunna ta herraväldet över den. ”Tvistexperten” Semper Batallius ska sköta den saken. Just det. Tvistexpert! Begrunda ordet och tänk regimer och intressen.

Gallerna hade sin sammanhållning och en magisk dryck.

Vi har också en ”by” att försvara.

Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa, liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. En förutsättning för att kunna uppnå dessa mål är att vårt lands politiska oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan upprätthållas. Detta är utgångspunkterna för denna strategi.

Vår säkerhet är förenad med våra grundläggande värden. Vi ska försvara och främja vår demokrati och vår rättsstat och vidmakthålla respekt för varje invånares fri- och rättigheter, mot alla inre och yttre aktörer som kan vilja undergräva dem. Dessa värden har ett oförytterligt egenvärde. De utgör en grundval för vårt samhälles välstånd och motståndskraft.

Ur Nationell säkerhetsstrategi (2017)

 

Prolog Vostok-2018

Reflektion

Årets strategiska övning, Vostok-2018, för de ryska väpnade styrkorna förefaller påbörjats den 20AUG2018. Övningen verkar likt tidigare års strategiska övningar startat med en beredskapskontroll, 20-25AUG2018, som omfattar delar ur MD C och MD Ö. Därutöver skall även delar av de ryska luftlandsättningsstyrkorna samt det strategiska transportflyget omfattas av beredskapskontrollen. Information avseende beredskapskontrollen skall även delgivits i enlighet med Wiendokumentet via OSSE.1

Enligt tidigare uppgifter skall Vostok-2018 omfatta, dels det östra militärdistriktet (MD Ö), dels delar ur det centrala (MD C) och norra (MD N) militärdistriktet.2 Vid inledningen av augusti månad 2018, meddelades att en flottstyrka ur den Norra Marinen påbörjat en förflyttning till de östra delarna av det arktiska Ryssland,3 vilket troligtvis utgör den del ur Norra Marinen som skall delta i övning Vostok-2018. Således förefaller nu samtliga ingående delar i Vostok-2018 vara aktiverade. Därutöver får det även ses som möjligt att vissa av de posteringar som upprättats på de östra arktiska öarna i Ryssland kan komma att omfattas i Vostok-2018.

Inleder vi med nyttjandet av beredskapskontroller innan de strategiska övningarna, formellt, påbörjats, har det berörts tidigare på denna blogg. Dock är det intressant att notera förfarandet, då det troligtvisfaller inom ramen för det som på rysk militärterminologi benämns "den initiala perioden av en väpnad konflikt". Den nuvarande ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, förefaller sätta vikt vid den ryske militärteoretikern G.S. Isserson tankar.4 Varvid det kan vara intressant att beröra dennes tankegångar kring den "initiala perioden av en väpnad konflikt". Då det kan antas, att dessa kan utgöra vissa grunder i dagens ryska militärteoretiska tänkande/synsätt.

Isserson beskriver i sin skrift ”framtidens krig” från 1940, hur det moderna kriget startar utan någon egentlig krigsförklaring. Kriget startar med de förband som finns att tillgå eller eventuellt har positionerats ut i en konflikts uppbyggnadsskede men som obemärkt gått förbi. Isserson beskriver även att en långsiktig och långsam förstärkning kan ske inom ett geografiskt område vilket ej skapar oro hos en försvarare, som sedan kan nyttjas av en angripare. Detta skapar/möjliggör en strategisk överraskning, som i sin tur skapar oordning och förvirring hos en försvarare.5

Om dessa militärteoretiska tankar är styrande hos dagens ryska väpnade styrkor, får anses vara oklart. Dock skulle det t.ex. kunna förklara varför de strategiska övningarna under det senaste åren påbörjats med en beredskapskontroll, då det praktiskt innebär att de första gripbara förbanden omedelbart kastas in i den väpnade konflikt som uppstått, utan någon större förberedelse/förvarning erhållits kring den. Därefter nyttjas de efterföljande förbanden som förflyttats och/eller mobiliserats, i den fortsatta striden.

Enligt den ryska försvarsministern, Sergej Sjojgu, skall Vostok-2018 vara den största övningen sedan Zapad-1981 för de ryska väpnade styrkorna. Här nämns bl.a. den geografiska omfattningen men även mängden övningsdeltagare.6 Vad avser mängden övningsdeltagare under Zapad-1981 i förhållande till Vostok-2018, skall enligt ett avhemligat dokument från den amerikanska underrättelsetjänsten, Central IntelligenceAgency, övning Zapad-1981 omfattat mellan 100,000 – 150,000 övningsdeltagare.7 Jämförs detta med vissa av de beredskapskontroller men även andra strategiska övningar som genomförts sedan 2013, kan det inte anses vara en särskilt anmärkningsvärd storlek med övningsdeltagare.8

Detta skulle således innebära att övning Vostok-2018 skall omfatta mer än 150,000 deltagare. Enligt ryska Pervyj Kanal (tv-kanal), som når huvuddelen av den ryska befolkningen, skall den påbörjade beredskapskontrollen omfatta 262,000 deltagare,9dock skall den siffran ses med stor skepticism, utifrån storleken på de tidigare övningarna. En mer möjlig siffra torde vara någonstans mellan 160-180,000 deltagare, utifrån tidigare erfarenhetsvärden av rysk rapportering, där en faktor på +/- 30% visat sig vara gångbar. Därtill utifrån storleken på de största övningarna i närtid av de ryska väpnade styrkorna.

Däremot vad avser yta, får det ses som troligt att årets strategiska övning för de ryska väpnade styrkorna kommer omfatta ett större geografiskt område än tidigare. Då både förband ur MD C, MD N och MD Ö deltar. Därmed får det ses som troligt att övningsområdet, dels omfattar de östra delarna av MD C, dels stora delar av MD Ö från den arktiska regionen till dess södra regioner. Utifrån storleken på det geografiska området samt de olika försvarsgrenar som kommer delta, kommer detta i sin tur kunna ge en indikation på om de ryska väpnade styrkorna har förmågan att leda samordnad strid med olika försvarsgrenar över ett större geografiska området.

Avslutningsvis, det intressanta, just nu, med Vostok-2018 är som tidigare nämnts den geografiska ytan och inte mängden övningsdeltagare vilket troligtvis media kommer fokusera på. Är övningsområdet omfattande, vilket får ses som troligt, kommer det kräva en väl fungerande och utbyggd ledningsförmåga, vilket varit en akilleshäl under de tidigare åren för de ryska väpnade styrkorna. Givetvis har mängden övningsdeltagare även en viss inverkan då detta kommer kräva ett än mer utbyggt ledningssystem. Uppvisas nu en förmåga att leda flertalet försvarsgrenar, och en stor mängd övningsdeltagare, över en stor geografisk yta, får det anses vara ett trendbrott för de ryska väpnade styrkorna vilket särskilt bör noteras.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1(Engelska)
Pervyj Kanal 1(Ryska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Engelska)
Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Harrison, Richard W. G.S. Issersson and the War of the Future: Key Writings of a Soviet Military Theorist. Jeffersson, North Carolina: McFarland & Company, 2016.

Slutnoter

1TASS. Troops in central, eastern Russia go on high alert in snap combat readiness check. 2018. http://tass.com/defense/1017836(Hämtad 2018-08-21)
TASS. Russia informs foreign military attaches of troops’ combat readiness check. 2018. http://tass.com/defense/1017913(Hämtad 2018-08-21)
2TASS. Northern Fleet, troops from eastern and central Russia to hold large-scale drills in 2018. 2017. http://tass.com/defense/979146(Hämtad 2018-08-21)
3TASS. Russian Northern Fleet warships set off on Arctic voyage. 2018. http://tass.com/defense/1016426(Hämtad 2018-08-21)
4Военно-промышленный курьер. Ценность науки в предвидении. 2013. https://vpk-news.ru/articles/14632(Hämtad 2018-08-21)
5Harrison, Richard W. G.S. Issersson and the War of the Future: Key Writings of a Soviet Military Theorist. Jeffersson, North Carolina: McFarland & Company, 2016, s. 252-253, 257, 258
6TASS. Vostok-2018 exercise to be unprecedented in scale — Russian defense minister. 2018. http://tass.com/defense/1017852(Hämtad 2018-08-21)
7Central Intelligence Agency. Planing, Preparation, Operation and Evaluation of Warsaw Pact Exercises. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1981, s. 19.
8Norberg, Johan. Training to fight: Russia's major military exercises 2011-2014. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015, s. 39, 46, 52.
TASS. Vladimir Putin at the site of Center-2015 strategic military drills. 2015. http://tass.com/defense/822421(Hämtad 2018-08-21)
TASS. Defense minister says nearly 100,000 civilians took part in Caucasus-2016 drills. 2016. http://tass.com/defense/900850(Hämtad 2018-08-21)
9Первый канал. Максим Семин. По приказу Верховного главнокомандующего началась проверка боеготовности российской армии. 2018. https://www.1tv.ru/news/2018-08-20/350806-po_prikazu_verhovnogo_glavnokomanduyuschego_nachalas_proverka_boegotovnosti_rossiyskoy_armii(Hämtad 2018-08-21)

EU, Trump och Europas säkerhet

av Mats Bergquist
Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret? Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III.

Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret? Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III.

Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlings­situation i Washington.

Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.

Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suezäventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Maloöverenskommelsen att i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.

Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.

Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser. Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neokonservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.

Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men  inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.

Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949.  Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.

Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med. Men få förbiser man de allvarliga politiska  effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal. Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexitprocessen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning, utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.

De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.

För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.

 
Författaren är docent och ambassadör.

Skiljelinje?

Reflektion

I den säkerhetspolitiska debatten kommer frågan ofta upp om det påbörjats, eller pågår, ett nytt s.k. kallt krig. Vid vissa av dessa tillfällen avfärdas det med argumentationen att det kalla kriget handlade om två politiska system som stod mot varandra d.v.s. en ideologisk konflikt, vilket ej skall vara fallet nu. Detta är en väldigt intressant argumentation, då den inte förefaller ta fasta på vissa faktorer som präglar Ryssland och de Västeuropeiska länderna, av idag.

Vad avser fysiska faktorer går det att konstatera hur en militär styrkeuppbyggnad återigen pågår i Västeuropa och i de västra delarna av Ryssland. Därtill går de att konstatera att det pågår en form av konflikt mellan de västeuropeiska och ryska säkerhetstjänsterna samt underrättelsetjänsterna. Därtill hävdar både Västeuropeiska länder samt Ryssland att det pågår subversiv verksamhet i olika former. Alla dessa faktorer torde kännas igen av de flesta, som signifikanta faktorer vilket präglade den tidsperiod vi benämnde det kalla kriget.

Att en upprustning likaså pågår, om än att det ej går att jämföra med en kapprustning som under det kalla kriget, torde inte undgått någon. Varpå de flesta signifikanta faktorerna från det kalla kriget torde vara uppfyllda. Kvar återstår den politiska spelplanen. Under det kalla kriget var det något förenklat kapitalism mot kommunism. Därtill en bipolär världsordning, där den ena sidan företräddes av USA och den andra sidan av Sovjetunionen. För att efter det kalla krigets slut övergå till en unipolär världsordning företrädd av USA.

Jämförs Västeuropa och Ryssland, kan det om än något förenklat anses vara så att Västeuropa företräder en mer liberalistisk världsåskådning emedan Ryssland företräder vad som skulle kunna beskrivas som värdekonservativ, baserad på det traditionella, nationella och ortodoxa värden. Vilket även framkommer i den ryska nationella säkerhetsstrategin. Där det framträder att de traditionella ryska värdena skall bevaras på olika sätt. Därtill förefaller Ryssland anseatt de europeiska värderingarna, som minst, utgör ett problem.

Givetvis kan olika uttalanden från ledande ryska ministrar utgöra ett retoriskt spel. Dock förefaller de ryska värderingarna slås fast i en nationell säkerhetsstrategi. Varvid de tillsammans med uttalanden utgör en tydlig ideologisk skiljelinje i hur Ryssland å ena sidan och Västeuropa å andra sidan väljer att betrakta saker.

Därmed blir även även argumentationen avseende avsaknaden av en ideologisk konflikt som bevis för att det ej råder ett nytt kallt krig något malplacerad. När det åtminstone förefaller finnas nyanser av en sådan, maa. konflikten mellan de västeuropeiska värderingarna och den ryska värdekonservatismen. Denna konflikt kan även noteras internt i ett flertal europeiska länder där värdekonservativa partier under det senaste decenniet gradvis ökat i popularitet.

Här är det även möjligt att finna en annan faktor från det kalla kriget. Under det kalla kriget ansågs många av de kommunistiska partierna i Västeuropa utgöra ett verktyg för Sovjetunionen. På motsvarande sätt anser nu många av de Västeuropeiska länderna att dessa värdekonservativa partier antingen stödjer och/eller får stöd av Ryssland. Vilket ytterligare skulle kunna utgöra en del, i nyanserna, av en ideologisk konflikt.

Går det då att säga att det råder ett kallt krig? Svaret på den frågan får bli både ja och nej. Utifrån faktorer som var karakteristiska för det kalla kriget, får det anses att de signifikanta är uppfyllda dock saknas några. Dessa är bl.a. kapprustning, en fysisk barriär mellan parter, omfattande proxy krigföring, avsaknaden av en bipolär världsordning. Varvid det kan vara mer adekvat att tala om konfliktmekanismer som påminner om det kalla kriget.

Dessa konfliktmekanismer torde inte utgöra något unikt för det kalla kriget, utan snarare är detta något som varit ständigt närvarande. Skillnaden får anses vara att under det kalla kriget eskalerade det inte till en konflikt utan det blev snarare ett låst läge maa. den s.k. "terrorbalansen" som rådde från slutet av 1950-talet och framgent, vilket även fortsatt får anses råda och troligtvis verkar konfliktavhållande.

Avslutningsvis, likheterna med det kalla kriget är fler än olikheterna däremot är det kalla kriget kanske inte ett korrekt begrepp för att beskriva den situation vi befinner oss i just nu, då det främst utgör ett begrepp för en tidsepok. Utan snarare är det kanske mer adekvat att benämna det som försämrat säkerhetsläge som i sin tur bör indelas i olika kategorier, då det i grund och botten handlar om konfliktmekanismer, och ej en tidsepok, som antingen kan eskalera eller deeskalera.

Have a good one! // Jägarchefen

Hur ska vi skapa och behålla de officerare vi behöver för vårt försvar?

av Fredric Westerdahl
Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Bildtext: Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än det var med tidigare officers­utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officers­rekryteringen, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket. Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officers­utbildningen? Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för arbets­till­fredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;

Hur kan officersutbildningen bättre förbereda för yrkesutövningen som officer och chef vid våra förband?

En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigs­befatt­ningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.

Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning. Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.

De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar innebär förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas. Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.

Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.

För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband. Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvars­makten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10, L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)

Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.

Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officers­professionen behöver kritiskt tänkande och analys, men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.

Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.

Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå. För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.

Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstrids­skolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.

Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.

 
Författaren är Överstelöjtnant. Han har en Master of Military Arts and Science från  U S command and general staff college. Han var tidigare chef för kadettbataljonen vid MHS Karlberg 2016-2018.

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa.

Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. Snart var det dessutom dags igen, men denna gång under ytan. Peter Hultqvist (S) var nytillträdd försvarsminister när Operation Örnen drog igång i Stockholms skärgård. Att statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren stod tillsammans på en av presskonferenserna var en viktig markering både nationellt och internationellt, men det illustrerade också Hultqvists vilja att förbättra relationerna mellan Försvarsmakten och departementet – en ambition som även manifesterades genom det okonventionella tillika kloka valet av statssekreterare, dåvarande chefen för ledningsstaben och Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand.

På Helgandsholmen fick försvarsutskottet (FöU) en rad nya ledamöter och en ny ordförande i den mångårige försvarspolitikern Allan Widman (L), som intressant nog representerar ett parti som stått utanför försvarsöverenskommelser och samarbeten med regeringen under mandatperioden, vilket har skapat en intressant dynamik i relationerna mellan utskottet (eller i alla fall Widman) och regeringen.

Försvarsberedningen låg i träda efter en uppseendeväckande överlämning av sin rapport innan valet och någon ”försvarsgrupp” fanns ännu inte på kartan. Däremot hade en nymodighet uppstått, nämligen det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i samband med ubåtsjakten i skärgården och som då och då under perioden har väckt frågor kring bland annat sin funktion. Kansliet för krishantering hamnade på justitiedepartementet (Ju) istället för statsrådsberedningen och frågor om civilt försvar flyttades också, enkelt uttryckt, till Ju från försvarsdepartementet. Sedermera blev det ministerbyte då Morgan Johansson (S) blev både justitie- och inrikesminister i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen.

Hultqvist etablerade snabbt en popularitet som kom att bestå under perioden och som i sinom tid – det är ett år sedan nu – skulle rädda honom från den misstroendeförklaring som skördade Anders Ygeman. Han använde sig av sina erfarenheter som förutvarande ordförande i FöU, då han ofta kritiserade regeringen för att ”skönmåla” tillståndet i Försvarsmakten, och mejslade ut en linje som handlade om att välkomna klarspråk och rent allmänt låta folk förstå att han menade allvar med försvaret. Det gick hem i stugorna och i Försvarsmakten och stukade framförallt Moderaterna på ett sätt som höll i tills dess att de genom Hans Wallmark tog tag i försvarspolitiken (för att travestera en aktuell valslogan).

Fyra år går fort och Hultqvist hade ett försvarsbeslut att genomföra. Det kommande försvarsinriktningsbeslutet skulle fattas under våren 2015, för att omfatta åren 2016-2020. Förberedelsearbetet drogs igång och försvarsministern efterfrågade uppriktiga underlag från Försvarsmakten

– Jag vill ha en klar redovisning av tillståndet i det svenska försvaret. Har vi en realistisk bild av hur det ser ut i dag, då har vi också en plattform när vi ska gå vidare. Därför är det viktigt för att stämma av läget i Försvarsmakten: vad är våra styrkor och våra eventuella svagheter? Hur ser arvet ut efter den borgerliga regeringen? Det är viktigt att få en analys av plus och minus. (SvD 141017)

Genom Försvarsmaktens svar några månader senare tydliggjordes klyftan mellan resurser och inriktning. Försvarsmakten skrev bland annat i sitt underlag att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, menande myndigheten. Redovisningen var svårsmält och insatta anade konturerna av ett underlåtenhetsberg som skulle ta tid att klättra över, särskilt som förhoppningarna var höga på att politiken snabbt skulle komma till rätta med bristerna. Uttalanden från Hultqvist i sin tidigare oppositionsroll, om de borgerliga partiernas aviserade budgetökningar som ”puts i marginalen”, bidrog till förväntningarna.

Regeringsskiften erbjuder en möjlighet att byta inriktning och göra upp med tidigare beslut och hantering, men i försvarspolitiken är det ofta mycket långa processer mellan beslut och till exempel ett förbandssatt materielsystem. Detta i kombination med att de breda majoriteternas politik inom området innebär att de flesta har varit inblandade och därmed ansvariga för vad som varit, vilket har sina uppenbara fördelar men även innebär en hämmande effekt på omtag tills dess det etableras ett slags konsensus om att vända blad. Det medför i sin tur att man aldrig kan virvla in på försvarsdepartementet och vädra ut och idka fullständig barmarksplanering när en ny politisk ledning tar plats. Det så kallade ”arvet” antar många skepnader och lägger sordin på äventyrligheter (samt hejdar förvisso en och annan vansinnighet).

Hultqvists första försök att skapa en gemensam blid av tillståndet i Försvarsmakten kom att bli inledningen på den återkommande frågan under mandatperioden om hur stort glappet egentligen är mellan den försvarsmakt som är beställd och de resurser som följt med besluten? Att tränga in i försvarsekonomin – som närmast är utformad för att vara omöjlig att begripa – är det få som gör på ett grundligt sätt. Detsamma gäller spårbarhet mellan tillförda resurser och försvarseffekt. Allt mer är hemligt i Högkvarterets underlag, till exempel redovisningarna av personal i budgetunderlagen, vilket inte underlättar annat än spekulationer. Annat är mer självklart dolt, till exempel förmågan i krigsförbanden, men det gör det också svårt att utvärdera utvecklingen bakom högtidstal och retorik.

Från vad som kändes som en armkrok mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten i mandatperiodens början, har det varit tilltagande gnissel i relationerna. Enkelt uttryckt är politiken irriterad på myndighetens överplanering och ekonomiska underlag som snabbt anses obsoleta. Det spretar också allt mer mellan de önskvärda inriktningarna och ambitionerna för verksamhetens mer långsiktiga utveckling. Från Försvarsmakten brottas man å sin sida med att inrymmas i en prolongerad ekonomi – i avsaknad av nya besked – som innebär svåra hugg i verksamheten främst under 2019. Den offentliga bilden av satsningar på försvaret går inte ihop med hur det står till ute på förbandsnivå. Detta blir också en kommunikationsutmaning för ÖB, som är i stort behov av att rekrytera personal till en verksamhet som ska kännas allmänt pågång, utöver att hålla modet uppe i den befintliga organisationen. Då vill han inte fastna i en krisbild av verksamheten – samtidigt som det inte blir några större resurstillskott om bristerna inte blottas. Till detta kommer en intern balansgång som heter duga, mellan vad som kan uppfattas som skönmålning (och som omedelbart får alla stridslystna, fast på fel sätt), behov av goda relationer med politiken och budskap som väcker opinioner men som samtidigt riskerar skapa destruktiv vanmakt över bristernas omfattning. Lägg därtill att ÖB är en del av både det psykologiska försvaret – försvarsviljan – och tröskeleffekten gentemot främmande makt.

Hur ska man som myndighetschef få fram att det har skett ett generellt lyft jämfört med ett antal år sedan, att medarbetare som är hårt arbetstyngda uträttar stordåd som innebär att den operativa förmågan faktiskt höjs. Samtidigt som de som var med innan den stora svackan blir förbryllade över uttalanden om att vi är i god form jämfört med tidigare och omedelbart spritter till på grund av muskelminnen från skönmålningstiden. De som tillkommit efter Rysslands återtag konstaterar dessutom att förmågeklyftan ökar mellan oss och eventuella motståndare, eftersom de så att säga springer snabbare.

Sammanfattningsvis handlar det om att kombinera budskap om att i en jämförelse med oss själva det senaste decenniet, lite drygt, har det skett en uppryckning inom en rad områden, men att vi i jämförelse med andra halkar efter, trots det som i offentligheten måste uppfattas som samsyn om att satsa på försvaret.

Ett område som alla inblandade identifierar som avgörande framåt är personalförsörjningen. Peter Hultqvist intresserade sig för detta under sin tid som ordförande i FöU, både utifrån resultatet av rekryteringen och hans motvilja mot Alliansregeringens beslut att lägga plikten vilande. Han sade bland annat att en tryggad personalförsörjning över tiden är ”den enskilt viktigaste förutsättningen för att Försvarsmakten ska få en erforderlig operativ förmåga”. Den första åtgärden inom området, december 2014,  blev att fatta beslut om att åter börja kalla in krigsplacerad personal för repetitionsutbildning. Hultqvist hade ytterligare planer. Som bekant var ett av resultaten i den försvarsöverenskommelse som ledde fram till försvarsinriktningsbeslutet 2015 att se över personalförsörjningssystemet. Jag hade förmånen att leda den utredning som tillsattes och den 28 september 2016 lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning SOU:n En robust personalförsörjning av det militära försvaret till ministern. Redan den 2 mars 2017 beslöt regeringen, i enlighet med utredningens sportiga tidsplan, att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gällde därmed från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt från och med den 1 januari 2018. Beslutet om att åter tillämpa plikten kommer vi att minnas från mandatperioden, men personalförsörjningsutredningen var bara en av flera utredningar och ett annat område som det har vänts stenar inom är materiel och logistik, vilket kommer göra beständiga avtryck i nästa försvarsinriktningsbeslut.

Tillbaka till hösten och vintern 2015. Under hösten lades Hultqvistdoktrinen en 1 oktober 2015 fick Sverige en ny överbefälhavare när Micael Bydén tog över efter Sverker Göranson, som lämnade efter sex år i hetluften (han reflekterade över sin tid som ÖB i ett samtal på Försvarspolitisk Arena i Almedalen samma år). För övrigt var det belysande för sakernas tillstånd att utrikesminister Wallström kallade upp ambassadör Tatarintsev för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenterades.

Den 10 december beslöt regeringen att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter skulle återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Det motiverades med ett försämrat omvärldsläge och de ökade osäkerheterna i närområdet. Beslutet kommer helt säkert att ses som en milstolpe när försvarspolitiken beforskas i framtiden.

Lite senare samma månad bjöd försvarsministern in de partier som stod bakom Försvarsberedningens rapport till samarbete kring kommande inriktningsproposition. Han sökte en bred majoritet. Under ledning av statssekreterare Salestrand arbetades fram en överenskommelse som även omfattade förstärkningar av försvarsekonomin. Den lade också grunden till den inriktningsproposition som riksdagen fattade beslut om i början av sommaren. En bred majoritet var således ett faktum, även om Liberalerna lämnade förhandlingarna, och sånär som på frågan om svenskt medlemskap i NATO (Centerpartiet ändrade uppfattning till förmån för alliansanslutning i september 2015) rådde det inte några större oenigheter kring Hultqvists huvudinriktningar: Att öka den svenska nationella militära förmågan, inklusive förstärkt militär närvaro på Gotland, att med utgångspunkt från en militärt alliansfri position fördjupa internationella samarbeten samt att bygga upp ett för tiden relevant totalförsvar.

I och med överenskommelsen såg en ny försvarspolitisk gruppering dagens ljus. I syfte att vårda aprilöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle en grupp, Försvarsgruppen, fortsättningsvis samråda om frågor som gällde överenskommelsen. Kristdemokraterna hoppade av samtalen i augusti 2017 på grund av försvarsekonomin och står nu vid sidan av L på en egen sida inom alliansen.

2016 kom ett nummer av Försvarets forum (05/2016) som fick ögonbrynen att höjas på olika håll, både internt och externt. I en intressant intervju med arméchef Engelbrektson, flygvapenchef Helgesson och marinchef Nykvist, elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet, sade arméchefen bland annat:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Och flygvapenchefen preciserade:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2017 presenterade statsminister Stefan Löfven en lika efterlängtad som fördröjd nationell säkerhetsstrategi.  Vid konferensen meddelade också försvarsministern att han återstartar Försvarsberedningen och att beredningen skulle påbörja arbetet med att ta fram en försvars- och säkerhetspolitisk rapport till regeringen. Hultqvist berättade också att han hade utsett riksdagsledamoten och förre försvarsministern Björn von Sydow till ordförande, vilket togs emot positivt i alla läger. Försvarsberedningen inledde arbetet med rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 som presenterades strax före jul 2017. Den har utgjort en totalförsvarsbibel sedan dess. Innan dess (i augusti) kom dock regeringen överens med Moderaterna och Centerpartiet om ytterligare resurser till det militära- och civila försvaret (ytterligare 2,7 miljarder kronor per år 2018-2020). En annan sak vi minns under den hösten är såklart försvarsmaktsövningen Aurora 17.

Under våren 2018 var det stor fermitet i Totalförsvarssverige, bland annat med kunskapshöjande övningsverksamhet inom civilt försvar genom SAMÖ 2018. 2020 är det åter dags för försvarsmaktsövning, men då genomförs också för första gången på mycket länge en nationell totalförsvarsövning – något att se fram emot med skräckblandad förtjusning! Helt säkert har vi kommit en bit på vägen då. Resurser har tilldelats. Beslut har fattats och många människors gedigna arbete och engagemang- både på den civila och militära sidan – har bidragit till det trendbrott som (i vid mening) försvarsfrågan och motståndskraften har genomgått. Men återigen, förmågegapet ökar relativt vår omvärld och det kommer krävas mer resurser, mer utbildat folk samt spetskompetens i internationell konkurrens, inte minst inom informationssäkerhetsområdet, än vad de flesta partier både vill och hoppas.

Senast den 14 maj 2019 ska Försvarsberedningen lämna sin andra rapport inför försvarsinriktningsbeslutet 2020. Nästa regering och försvarsminister har att hantera förberedelserna och propositionsskrivandet, samt att få beslutet genom riksdagen. I beredningens anvisningar ingår att redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras. Minnesgoda försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.

Innan jag övergår till några frågeställningar som blivande beslutsfattare inom försvarsområdet bör fundera över, tänkte jag damma av något som försvarsministern sade i sitt tal under  Sälenkonferensen 2016 och som känns sällsynt passande inför ett val:

En påminnelse till alla som nu bär ansvaret och ett budskap till eventuella framtida beslutsfattare i lokalen är: gör inga tvära kast inom försvarsmakten. Satsa på stabilitet och långsiktighet. Inse att världen kan förändras snabbt. Sol idag, kan vara mörker i morgon. Gör inte om tidigare misstag. Det går snabbt att rasera, men tar lång tid att bygga upp. Stå med fötterna på jorden!

Några frågor för en ny (eller nygammal) politisk ledning

  • Minns Hultqvist underlagsbeställning till Försvarsmakten i början av mandatperioden (se ovan). Försök uppnå en gemensam lägesbild med Försvarsmakten, inklusive myndighetens skarpa prioriteringsförslag inom ramen för den ekonomi man som försvarsminister bör ha fått mandat för av sin statsminister.
  • Om övningsverksamheten fortsatt ska sägas vara prioriterad och uttryckas som en signal till omvärlden om att vi tar försvarsförmågan på allvar (vilket sägs från politiskt håll), hur ska i så fall eventuellt inställd övningsverksamhet tolkas? Med andra ord: Säkerställ omedelbart pengar, även för 2019.
  • I Ryssland genomförs ett resolut arbete för att, slarvigt uttryckt, kunna koppla loss viktiga funktioner och system från internet. Det illustrerar indirekt den egna viljan och förmågan att kunna ställa till elände i samhällsviktiga verksamheter, vilket även har visat sig tex genom larm i USA om intrång inom energisektorn. Sverige måste ta något slags nationellt grepp om kompetensförsörjning inom våra vassaste förmågor. I det ingår att säkerställa spetsen inom informations- och underrättelseområdet. Det handlar utöver eget beslutsstöd om att ha valuta för den helt avgörande internationella ”byteshandeln” för inflytande och egna behov.
  • Den nationella säkerhetsstrategin: Ställningstagande till eventuell revidering och operationalisering del II.
  • Hur optimerar vi det svenska systemet för beslutsstöd (och beslut) i regeringskansliet? En central fråga (inte minst kopplat till totalförsvarsplanering, gråzon och att hantera högre konfliktnivåer etc.) är behovet av helhetsbild när det gäller risker, sårbarheter och hot. Det kommer aldrig finnas En Enda Allomfattande Lägesbild, men det kan inte heller vara så att alla stuprör ska leda direkt upp till statsminister. Att räkna med att man alltid kan haka på informationsflödenas hängrännor först när krisen är ett faktum är onödigt optimistiskt. Vid sidan av mer långsiktiga frågor om myndighetsreformer och så vidare, där bra material finns i Försvarsberedningens senaste rapport, måste nästa regering veta hur man vill säkerställa hantering av gråzon och högre konfliktnivåer här och nu.
  • Apropå skogsbränderna: MSB talar förtjänstfullt mycket öppet om hur myndigheten tänjde rejält på sitt nuvarande mandat. Det är intressant eftersom det rörde sig om en kris helt inom myndighetens traditionella ansvarsområde, utan några andra större samhällsstörningar – och framför allt utan de betydligt mer utmanande politiska dimensioner som ett mer eller mindre kvalificerat antagonistiskt angrepp skulle medföra. Med andra ord: Hur ska vi ha det med det geografiska ansvarsområdet på nationell nivå? Vad kan, och vad ska, delegeras till myndigheter?
  • Tre viktiga utredningar är pågång och kommer att levereras under kommande mandatperiod: Näringslivets roll i totalförsvaret, frågan om ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar samt ny myndighet för psykologiskt försvar (regeringen beslutar om kommittédirektiv för de två sistnämnda vid dagens regeringssammanträde). Nu gäller det att säkerställa att arbetet inom dessa områden fortsätter under utrednings- och remisstid, så att arbetet inte stannar av i osäkerhet om vad som komma skall.
  • Hur undviker vi att hamna i åtgärder och investeringar utifrån ”most preferred threat”, som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska behov och överläggningar i partiledarkretsen?
  • Hur stöttar politiken och hur effektuerar Försvarsmakten en organisation och en inställning hos alla berörda, som går från fredseffektivitet till att tillväxa (med allt vad det innebär, från frågor om infrastruktur till resurser och behov av delegerad makt)?
  • En försvarsminister vinner inga större opinionssegrar genom att kanalisera resurser till forskning och utveckling, men det ska man göra ändå. Punkt.
  • Allianspartierna är överens om att Sverige ska bli medlem av NATO. På motsatt sida står S, MP, V och SD. Hur kan man mejsla ut en minsta gemensam nämnare som anammar Finlands formuleringar om att det är en option? (Ja, det är en fråga för utrikesministern, också.)
  • Hur ska vi förhålla oss till begreppet det nya normaltillståndet? Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Detta och formuleringar om bedömt säkerhetspolitiskt läge m.m. måste samordnas bättre mellan företrädare för olika centrala verksamheter (läs: den strategiska kommunikationen måste skärpas upp).

Till sist. PJ Anders Linder skrev för några år sedan att Sverige, till skillnad från andra länder

valde att satsa på upphetsning istället för upprustning

Det är en beklämmande sann beskrivning av hur svensk offentlighet ofta fungerar i stort och hur politiken beter sig inom en rad områden. Inom försvarsområdet har upphetsningen lett till ett så kallat trendbrott, vilket vi ska vara glada för. Men det räcker inte. Det är inte vi själva som bestämmer om tröskeleffekten är tillräcklig. Vi kan däremot bestämma vilken motståndskraft och krigsduglighet som är rimlig att betala för, bygga upp och systematiskt arbeta oss fram till det.

År 2000 avsatte vi 1,8 % av BNP till försvaret, med den hotbild som rådde då. Nu är vi nere på cirka 1 % och har marinerat oss så grundligt i dessa nivåer att vi hissnar lite när det talas om belopp uppemot 8-10 miljarder om året för att få nuvarande ambitionsnivå finansierad  – i rådande säkerhetspolitiska läge.

Den gångna försvarspolitiska mandatperioden har präglats av Putin, pengadiskussioner och personalförsörjning. Mycket talar för att det även gäller 2018-2022. Min förhoppning är att kommande mandatperiod ska genomsyras av något som är mycket viktigt för att alla ambitioner och uppfordrande ord ska få genomslag i praktiken: Att vi går från fredsrationalitet till operativ effekt och motståndskraft i vårt sätt att tänka och agera.

Epilog

Denna text utger sig naturligtvis inte för att vara en heltäckande redogörelse för mandatperioden. En rad beslut och händelser saknas. Syftet är bara att ge en mycket övergripande bild av vad som hände och var vi befinner oss inför kommande fyraårsperiod.

Gästinlägg: Krishantering – Ett åtagande för samhället och Försvarsmakten

Hkp 16 med "brandtunna" av typen bambi bucket
Foto: Försvarsmakten


Idag publicerar jag ett gästinlägg skrivet av signaturen Kn A. på temat skogsbrandsläckning med helikopter och Försvarsmaktens stöd i samband med dessa insatser. Inlägget bemöter den kritik som Mattias Dahl, VD för Transportföretagen och Fredrik Kämpfe, chef Svenska Flygbranschen riktar mot Försvarsmakten i en debattartikel i SvD tidigare i sommar närmare bestämt den 18 juni.

Tidigare så har även Försvarsmaktens operationsledare, kommendör Jon Wikingsson, bemött kritiken i en artikel hos SvD "En fråga om skyldighet – inte ett val" , även den mycket läsvärd.

/ Skipper


-----------------------------------


I en insändare i Svenska Dagbladet den 18e juni skriver företrädare för Transportföretagen och Svenska Flygbranschen ”Skattepengar upp i rök vid skogsbränder – i onödan”. [1]

Skribenterna hävdar i sin insändare att det finns ”många privata helikopterföretag som har tillstånd, utrustning och utbildad personal för att delta i släckningsarbetet.”[2]

De hävdar vidare att dessa inte används då Försvarsmakten istället får uppdragen.


I sin problembeskrivning antyder skribenterna att det råder ett slags motsatsförhållande mellan försvarsmaktens respektive de privata aktörernas deltagande. Ja i en mindre isolerad insats kan detta vara en sanning då det inte fodras flertalet helikoptrar och räddningsledaren kontaktade Försvarsmakten. Men i ett fungerande räddningsarbete av större omfattning är det en trolig slutsats att de privata helikopterföretagen och Försvarsmakten istället kompletterar varandras släckningsinsatser och når mervärden av samverkan.


Kostnader
I sin insändare nämner skribenterna de kostnader som Försvarsmakten åtdragit sig under släckningsarbetet.

Kostnaderna som skribenterna tar upp kan i sig diskuteras i sin omfattning, oaktat detta är det av semantisk betydelse om det kostar x eller y kronor per flygtimme att genomföra insatsen. Kostnaden måste sättas i paritet mot det som skyddas eller räddas. Räddningsinsatserna är just ämnade att skydda miljö, egendom och ytters handlar det om liv.

Vidare tilldelas Försvarsmakten anslag för sin verksamhet. I detta anslag finns det finns x antal flygtimmar budgeterat per flygsystem, dessa timmar skall förbrukas årligen för att producera kompetenta besättningar samt lösa de uppgifter som Försvarsmakten åläggs, såsom att bistå samhället i kris.
Flygtiden i sig är således inte en reell kostnad. Medverkan i räddningsinsatser motsvarande brandbekämpning innebär högst sannolikt att Försvarsmakten tvingas begränsa sin ordinarie övningsverksamhet pga. det arbetstidsuttag besättningarna åtdragit sig under släckningsarbetet. Sådant är försvarsmaktens uppdrag och detta hanteras inom organisationen genom omprioriteringar.

Man kan också argumentera för att en samordnad insats mot brand med flertalet helikoptrar och brandflyg simultant, i sig är en utomordentlig övningsverksamhet för våra helikopterbesättningar. Förutsatt att de är utbildade till att möta en sådan insatsmiljö.


Otillbörlig konkurrens
Skribenterna hävdar att Försvarsmakten bedriver en otillbörlig konkurrens genom att bistå räddningsinsatserna utan att kräva ersättning för sina åtaganden.
I Förordning (2003:375) och vidare utvecklat i Riksrevisionens granskning (RiR 2011:15, försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser) går att läsa att detta påstående är en direkt osanning. Försvarsmakten är skyldig att delta utan att kräva ersättning.


Insatser utifrån lagen om skydd mot olyckor

Insatser utifrån lagen om skydd mot olyckor Enligt lagen om skydd mot olyckor är en statlig myndighet eller en kommun skyldig att med personal och egendom delta i en räddningsinsats på begäran av den som leder insatsen (räddningsledaren). 

Denna skyldighet gäller bara om myndigheten eller kommunen har lämpliga resurser och om ett deltagande inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet. Precis som andra myndigheter är Försvarsmakten således skyldig att delta i en räddningsinsats efter begäran från den aktuella räddningsledaren utifrån myndighetens gällande förutsättningar.[3]Försvarsmakten får inte kräva ersättning för dessa insatser utan myndigheten bär själv hela kostnaden. 

För att en statlig myndighet ska få ta ut en avgift för en verksamhet så måste detta särskilt anges i lag eller förordning eller av särskilt beslut av regeringen, vilket följer av 3 § avgiftsförordningen (1992:191).[4] 
Enligt lagen om skydd mot olyckor avses med räddningstjänst de räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska ansvara för vid olyckor och överhängande fara om olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom och miljö.[5],[6]


Krav på en utredning
Skribenterna påstår i sin insändare att de privata företagen utkonkurreras med offentliga medel och kräver en utredning från politiker och myndigheter i ärendet.

Påståendet i sig kan ifrågasättas, därtill finns en utredning i detta ämne i Riksrevisionens granskning (RiR 2011:15). Här redovisas hur svensk krishantering skall ske i sin helhet, där Försvarsmakten är en viktig aktör.

Länsstyrelsernas och kommunernas krisplanering bygger i första hand på civila resurser, men flera aktörer har framhållit att vid en allvarligare kris som pågår under längre tid räcker de egna resurserna inte till. Det kommer att behövas stödresurser, och Försvarsmakten anses av många vara den främsta förstärkningsresursen när samhället är hårt pressat, även om det också finns andra aktörer som kan ge stöd, både privata och offentliga. [7]


Varför kontaktar kommunen gärna Försvarsmakten vid en kris?
En del av svaret ligger sannolikt i tidigare erfarenheter och förväntningar.

Enligt Riksrevisionens enkät anser 87 procent av landets länsstyrelser och kommuner att Försvarsmakten är en viktig aktör för att hantera kriser. 76 procent anser att samverkan med Försvarsmakten är en viktig del av krishanteringsarbetet. På frågan om man förväntar sig stöd från Försvarsmakten vid en krissituation svarar 78 procent av kommunerna och samtliga länsstyrelser ja.[8]

Den räddningstjänst som bedrivs av kommunala samt statliga aktörer har en mycket stor omfattning och variation, inte alla aktörer har förmåga att stötta i det omfång som det innebär.
I denna kontext skiljer sig Försvarsmakten från övriga myndigheter och aktörer då Försvarsmakten äger förmågan att understödja vid flertalet om inte alla uppkomna situationer där en räddningsledare kan ha behov av understöd. Detta ligger i försvarsmaktens uppdrag då riksdagen beslutat att Försvarsmakten skall vara rustad för att med befintliga resurser bistå samhället vid behov. [9]

Detta kan i sig förklara varför kommuner och räddningsledare gärna kontaktar Försvarsmakten då deras egna resurser inte räcker till. Vidare är det lyckligtvis ett antal år mellan de större utmaningarna i t.ex. brandbekämpning. Under denna tid ombildas helikopterföretag, vissa försvinner och nya dyker upp. Försvarsmakten har under samma period möjligtvis eller rent sannolikt genomfört en omorganisation, men telefonnumret det består. Numret högst i högen är det som rings först, därefter söker man andra aktörer om behovet kvarstår.


Samverkan för resultat
Då det brinner i husknuten är det av underordnad betydelse om det är en grön eller gul helikopter som bistår i bekämpningen av eldsvådan. Låt de som är lämpade till att bistå i räddningsinsatser genomföra det som krävs för att begränsa skadorna. Följ de förordningar och lagar som finns och se bortom de egna ekonomiska intressen som driver avundsjukan mot övriga understödjande aktörer, militära, offentliga samt privata.

Försvarsmakten är försäkringen som redan är betald, nyttja den när så krävs!
Därmed inte sagt att Försvarsmakten skall vara den enda och inte heller den största aktören i den här typen av insatser, men en utav dem.


Vägen framåt
Det kan då spekuleras i vad insändarnas artikel grundar sig i, då det är ett faktum att det finns lagrum för den verksamhet som Försvarsmakten bedriver i form av stöd till samhället.[10]

Det är likaså inte pengar som enligt skribenterna ”går upp i rök” då insatser såsom släckning av större bränder är en del av försvarsmaktens uppdrag som bedrivs med de ekonomiska anslag som myndigheten tilldelats.

Vidare finns mervärde i motsvarande insatser då arenan inte är förutbestämt, aktörerna skiftar och lösningen är inte given. Detta ger bra träning för alla deltagare.

Det är också ett värde i sig att Försvarsmakten deltar i insatser för att värna skydd och trygghet i vårt samhälle. Detta skapar folklig förankring och bidrar till en legitimitet för Försvarsmaktens existens, då många av Försvarsmaktens uppgifter för allmänheten är abstrakta eller osynliga.

Genom att vända lampan mot sig själv kanske branschens företrädare kan finna något att arbeta vidare med, har tillräckliga resurser investerats i att knyta kontakt med de organisationer som bedriver räddningstjänst runt om i landet? Syns man inte, finns man inte och då kommer inget samtal. Den sammanställning av tillgängliga resurser som branschens företrädare delgivit MSB är en bra ansats. Helikopter för skogsbrandbekämpning[11]
Den insändare i Svenska Dagbladet den 18e juni som här besvaras är ett mindre bra exempel.
Det fortsatta arbetet för att forma en fungerande beredskap kräver en större vidsynthet och konstruktivitet.

Det förtjänar våra privata helikopterföretag och alla som har en lös eld runt husknuten!


/ Kn A.


Referenser:
[1]Dahl & Kämpfe, 2018, juni 18, (www.svd.se)
[2]Ibid
[3]6 kap. 7 § lagen [2003:778] om skydd mot olyckor.
[4]Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser, [RiR 2011:15], Riksrevisionen, 2011.
[5]1 kap. 2 § 4 kap. 1-4 §§ LSO [2003:778].
[6][RiR 2011:15], Riksrevisionen 2011.
[7]Ibid
[8]Ibid
[9]Samhällets säkerhet och beredskap [FÖU10], Försvarsutskottet, 2001.
[10]6 kap. 7 § LSO [2003:778].
[11]Helikopter för skogsbrandbekämpning, Svenska Flygbranschen, 2018. (www.msb.se)

Extending the New START Treaty – Problems to consider

by Stefan Forss

Current mainstream thinking in the West is that extension of the New START Treaty should be urgently pursued as a relatively straightforward means to improve strained U.S. – Russian relations. This became evident before and after the U.S. and Russian presidents Helsinki Summit. Some say extension of the treaty is in the U.S. interest. Others disagree.

Losing the on-site verification instrument would undoubtedly be bad. One should though understand that New START on-site verification is not as good as it used to be in the original START. The Russians didn’t like ”legalized spying” and insisted that portal monitoring at the very important missile plant in Votkinsk was terminated.

Getting the START process back on track will require resolute measures from the U.S. side. It will not happen just by putting arms control in the driver’s seat. Arms control, however commendable, will always be a side show. It works fine when there are mutual interests, but these lacking, it is a pipe dream.

One eminent professional insider informed me privately of the basics why Russia ten years ago abandoned Gorbachev’s vision of a nuclear free world, a view which the Soviet president shared with president Reagan.

Ambassador Anatoly Antonov, now a member of Putin’s delegation in Helsinki, didn’t want nuclear arms control to get a more prominent place on the UN agenda. Russia had made a reassessment of its position in the world and Gorbachev’s vision had to go. Two distinct motives help explain such a dramatic change in Moscow’s approach to the total elimination of nuclear weapons: balance of power and Russia’s global power status.

Instead Russia embarked upon an extremely ambitious nuclear rearmament program which brought such results that in the end even the U.S. had to reconsider its nuclear plans for the future. The huge investments required to modernize the U.S. triad is certainly perceived as a bonus by the Kremlin as it will contribute to diverting money otherwise to be spent on U.S. conventional weapons developments, an area where Russia is less able to compete.

The Russians themselves thought that their huge ICBM flagship, the Ukrainian built R-36M2 (SS-18 Satan) eventually was lost for good. Basically all others who follow these issues thought so too. Therefore, it came as a real surprise on March 1, when Putin in his speech about the current spectacular nuclear developments, disclosed that the RS-28 Sarmat heavy ICBM essentially is as big as SS-18. The RS-28 Sarmat – nicknamed SS-X-30 Satan 2 – has a lift-off weight of 200 tons and a far greater range and variable payloads than the old SS-18 which will be retired in the mid 2020s at the latest.

The troubled sea-based Bulava SLBM development program is finally finished. The spectacular demonstration in May, when four Bulava missiles were launched at roughly ten second intervals from the Yuri Dolgorukiy SSBN and successfully hit their targets at the Kura missile range in Kamchatka was the final exam. Bulava was recently adopted for active service.

Lacking a stealth bomber capable of deep penetration, Russia instead chose to develop very long-range ALCMs, such as the Kh-101/-102, operationally tested in Syria. These systems are able to cover all of Europe and part of the U.S. west coast without leaving Russian territory.

While useful for political signaling and showing presence in airspace close to opponents borders, these platforms can’t operate there in a shooting war against capable opposition. They would simply be shot down. Long range ALCMs solves that problem. The long endurance of these rather old platforms ensures that they’re not easily destroyed on the ground. They’ll remain safe as long as they stay in Russia’s airspace below the radar horizon.

On the sub-strategic level Russia has restored a whole triad. All major services are able to operate non-strategic nukes. It is, however, fair to say that Russia’s non-strategic nuclear warheads are in central storage sites. In the U.S. by comparison, only the USAF operates a very modest amount of non-strategic nuclear weapons

For all practical purposes Russia has now restored almost everything that was lost because of Gorbachev. It is prudent to assume that there are nuclear weapons available for the whole spectrum of distances, starting from the 152 mm nuclear artillery grenade to very long intercontinental ranges. The yields of the nuclear charges likewise encompass a full spectrum, starting from mini-nukes with a few tens of tons TNT equivalent yields to multi-megaton yields of some ICBM warheads. Even the idea of weapons in the Czar Bomb 100 Mt class has been floated. The platform suggested is a remotely controlled underwater vehicle.

To sum up. A lot more is at stake here than just extending the New START. Keep in mind that Obama repeatedly invited Russia to a next round of START negotiations and also set the goal to reduce operational strategic nuclear weapons by a third to roughly 1000. Russia rejected his proposals. After Obama’s Berlin speech in 2013 Lavrov responded that the era of bilateral U.S. – Russian strategic negotiations was over. The next round, if there was one, would have to be multilateral in the P5 format with all internationally recognized nuclear weapon states present. Russia then as a matter of fact dumped the START process.

Helsinki may seem to be a return to former policies, but I’m still skeptical. No commitment to a new round of negotiations with clear reduction aims has been stated. After the Helsinki Summit ambassador Antonov said that both parties verbally agreed in Helsinki to extend the New START Treaty as well as to keep INF. When Putin spoke to his ambassadors on July 19, he didn’t mention INF.  and also said that Russia, “generally speaking, could have lived without [the New START Treaty] even several years ago”.

Putin, no doubt, thinks that this time it is the other way around compared to Reagan’s times, now it is Russia which negotiates from a position of strength. This view is shared by one prominent Russian nuclear expert, Dr Pavel Podvig. Secretary of Defense Jim Mattis indicated already in February 2017 that the U.S. is ready to negotiate with Russia, but will negotiate from a position of strength. Russian Defense Minister Shoigu reportedly was not very happy with this remark. The U.S. should stay firm.

 
The author is professor and a fellow of Royal Swedish Academy of War Sciences.

Något om beredskapspolisen

Reflektion

En väldigt intressant skrivning går att finna i den nu gällande militärstrategiska doktrinen från 2016, där det framgår att "det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock".1Således utgör strategiskt överfall med operativ chock en normerande faktor för Försvarsmakten att ta hänsyn till, då det är dimensionerande. Vilket ytterst även innebär att i händelse av ett väpnat angrepp, får det ses som det troligasteangreppsalternativt gentemot Sverige. Märkligt nog har denna punkt inte berörts i någon nämnvärd omfattning av Försvarsmakten i den öppna kommunikationen. Än mindre har det utvecklats i någon större omfattning i den öppna militärteoretiska diskussionen. Vad innebär då de båda begreppen?

Vad avser strategiskt överfall förefaller den senaste öppna beskrivningen av Försvarsmakten finnas i den sedan länge upphävda Svensk Soldat från 1994. Där beskrivs strategiskt överfall på följande sätt, "en angripare kraftsamlat sätter in begränsade resurser mot våra viktigaste samhällsfunktioner utan att på förhand röja var och hur överfallet ska genomföras. Syftet är att lamslå vår motståndsvilja, samt lednings- och motståndsförmåga".2Begreppet operativ chock går att finna i den upphävda militärstrategisk doktrin från 2002, där det beskrivs i samband med systemchock som, "Systemchock är en utveckling av den ryska idén om operativ chock, Udar. Udar betyder närmast slag, anfall eller stöt och kom i deras operationskonst att avse att man genom ett (enda) slag skulle försätta motståndaren ur stridbart skick".3

Utifrån dessa båda definitioner som går att återfinna i tidigare Försvarsmakts publikationer, blir en möjlig tolkning att det normerande är, ett angrepp mot Sverige med få och kvalificerade enheter som syftar till att i ett enda slag lamslå vår motståndsvilja samt lednings- och motståndsförmåga. Dock finns det skäl att längre fram i ett annat inlägg utveckla både vad strategiskt överfall är, men framförallt operativ chock, då den svenska definitionen av det sistnämnda förefaller baseras på tankegångar som mött kritik internationellt.4 Men vad har då detta med beredskapspolis att göra?

Beredskapspolisen var under 1990-talet indelade i två delar, den allmänna och den särskilda. Där den särskilda beredskapspolisen skulle uppgå till cirka 5,000 individer. Dessa 5,000 individer skulle utgöra polisens särskilda resurs för antisabotage uppgifter vid höjd beredskap och krig.5 Personalen i den särskilda beredskapspolisen förefaller bl.a. rekryterats bland värnpliktiga jägarsoldater och militärpoliser.6 Utgående från den begränsade utbildningstid som den särskilda beredskapspolisen hade och med inriktningen gentemot antisabotage uppgifter,7 får det ses som troligt att inriktningen av rekryteringen byggde på att utbildade jägarsoldater enklare skulle kunna tänka och agera gentemot motsvarande förbandstyper hos en angripare.

I sammanhanget är det intressant att notera hur både Norrlandsjägarbataljoner men även Jägarbataljoner (Syd) förefaller planerats för att användas vid skyddet av både den s.k. Zonen, men även i försvaret av den Högre Regionala ledningens grupperingsområden.8 Här får det ses som troligtatt de jägarförband som var ianspråktagna för denna uppgift även skulle ha antisabotage uppgifter, utifrån samma princip kring varför jägarsoldater kan ha varit lämpliga som särskilda beredskapspoliser för att lösa antisabotage uppgifter.

Säkerhetsläget som råder nu och det troligaste angreppet som ses, förefaller uppfylla de premisser som låg till grund för upprättandet av den särskilda beredskapspolisen. Men situationen som råder nu får anses vara än mer prekär än när polisens främsta resurs för antisabotage uppgifter togs fram. De militära enheter som t.ex. skulle skydda den s.k. Zonen men även grupperingsområdena för den högre regionala ledningen, som numera kan likställas med Militärregionerna, finns inte längre. Därutöver är som bekant den särskilda beredskapspolisen avvecklad. Vad som dock inte förändrats i någon nämnvärd omfattning är lagrummet som möjliggör respektive begränsar olika myndigheters våldsutövande t.ex. vid s.k. skymningsläge.

Att snabbt återskapa militära förband med antisabotage uppgifter får anses vara orealistisk, då upprättande av militära förband tar lång tid. Däremot för att snabbt höja förmågan här och nu, vad avser lösandet av antisabotage uppgifter både i fred och krig bör ett koncept liknande den särskilda beredskapspolisen vara fullt funktionellt, då det de facto redan prövats en gång. Framförallt skulle det medge verkan både i fred och krig utifrån rådande lagrum. Därutöver får det anses råda ett skriande behov av det, utifrån den senaste militärstrategiska doktrinens skrivning om strategiskt överfall och operativ chock.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Barometern 1(Svenska)
Försvarets Historiska Telesamlingar 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Joint Force Quarterly 1(Engelska)
Regeringskansliet 1(Svenska)

Försvarsmakten. Svensk soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Krisberedskapsmyndigheten. Utvärdering av beredskapspolisen. Stockholm: Krisberedskapsmyndigheten, 2008.
Rikspolisstyrelsen. Beredskapspolisen: vägval 2010. Stockholm: Rikspolisstyrelsen, 2010.

Slutnoter

1Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.
2Försvarsmakten. Svensk soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 86.
3Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.
4Vego, Milan N. 'A Case Against Systemic Operational Design', Joint Force Quarterly, vol. 16, no. 2, 2009, s. 70-71.
5Rikspolisstyrelsen. Beredskapspolisen: vägval 2010. Stockholm: Rikspolisstyrelsen, 2010, s. 11.
SOU 2002:70. Polisverksamhet i förändring. s. 292-293.
6Barometern. Hellner, Annika. Hårdträning väntar för särskild beredskapspolis. 2005. http://www.barometern.se/nybro/hardtraning-vantar-for-sarskild-beredskapspolis/(Hämtad 2018-08-12)
7Krisberedskapsmyndigheten. Utvärdering av beredskapspolisen. Stockholm: Krisberedskapsmyndigheten, 2008, s. 12.
8Jansson, Christian. Högre Regional Ledning och Militärområdesförband. Enköping: Försvarets Historiska Telesamlingar, 2013, s. 68-69.

Ömsesidig tillit allt svårare att vårda

av Ingolf Kiesow
Foto: Evan El-Amin / Shutterstock.com

Foto: Evan El-Amin / Shutterstock.com

Donald Trump har skapat ett svårt läge för Europa och Mellanöstern

“Väst” är förvirrat. Vad är till exempel EU och vart hör England? Kan man lita på NATO? Är EU verkligen en fiende till USA och en vän till Kina? Vart hör Östeuropa och Italien? Nyhetsflödet under det senaste halvåret har varit motsägelsefullt. Medias uppmärksamhet fokuserar på Donald Trump och hans sätt att se på den ledarroll som han förväntas spela. Det har sett ut som om han inte har haft någon utrikespolitisk plan sedan han tillträdde. Det intrycket är dock knappast korrekt. Den 4 januari 2017 skrev jag följande i ett blogginlägg i denna spalt om den så kallade Trump-doktrinen:

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor………  att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland.”

Nästan allt detta har Donald Trump genomfört under sina ett och ett halvt år vid makten. Han har kunnat övervinna motståndet mot sina avvikelser från traditionell amerikansk säkerhetspolitisk doktrin. Det motståndet får nog sägas ha varit mindre påtagligt än man skulle kunna ha väntat sig. Vad han för övrigt tänker göra med den situation han har skapat med sin handlingsplan från 2016 är däremot oklart, och det förbryllar även den amerikanska opinionen.

Den situationen innebär att han har lämnat Assad fria händer att avsluta inbördeskriget och bli shiitisk envåldshärskare utan att hindras av amerikanskt bistånd till den sunnitiska oppositionen samt åt Ryssland att för överskådlig framtid vara en stormakt med militär närvaro i östra Medelhavet. ”Vinnaren tar allt”. Ryssland samarbetar med Syrien och det likaledes shiitiskt styrda Iran, medan EU försöker avvärja ett hot från iranska kärnvapen och upprätthålla en balansgång mellan maktgrupperna i Mellanöstern genom att rädda Iran-avtalets existens med fortsatt handel.  Det saboteras i sin tur av att USA:s sanktioner drabbar även europeiska företag som handlar med Iran.

USA:s  solidaritet med Europa försvagas

Trumps uttalanden om EU har varit provocerande, men udden har tagits bort genom ”förklaringar”. Både demokrater och republikaner har ändå i kongressen häftigt kritiserat vad han har sagt om EU som förhatlig organisation och om NATO som fossil antikvitet.

Dock kvarstår intrycken från Trumps resor i juli, nämligen att en tämligen enig opinion i den amerikanska utrikespolitiska debatten fördömer EU-ländernas låga försvarsutgifter som ett slags förräderi mot deras åtaganden i NATO samt att verkställande av gasledningsprojektet Nordstream 2 också skulle vara ett slags förräderi, i synnerhet som det finns amerikansk flytande gas att köpa i stället för den gas som skall komma genom den ryska gasledningen.

EU saknar egen militär förmåga

På den europeiska sidan har naturligt nog skapats en motreaktion och en ny misstänksamhet mot USA som garant för NATO-ländernas säkerhet. Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes utrikesminister  Heiko Maas har flera gånger uttalat att EU inte längre kan lita på USA utan snart måste ta sin egen säkerhet i sina egna händer, ett tema som Frankrikes president Emanuel Macron har talat om länge.

Samtidigt gör Europas bristande entusiasm för högre försvarsutgifter och växande inre splittring varje sådant uttalande mindre trovärdigt. Det tyska socialdemokratiska partiet knorrar redan över de aktuella budgetsiffrorna för försvaret, och England är på väg att lämna unionen. Italien utövar utpressning genom att hota med att obstruera verksamheten genom sin vetorätt om inte EU avbryter sanktionerna mot Ryssland och inför en allmänt mera Rysslandsvänlig hållning. Om migrationsfrågan är man nästan lika oenig som för ett år sedan. Väldigt mycket återstår uppenbarligen att enas om, innan det kan vara dags att tala om en vilja att skapa ett europeiskt försvarsförbund och vilket hot det skall vara till för att bemöta.

Trump verkar inte inse hur försvagat USA är jämfört med Kina i västra Stilla havet

Trump har mött Nordkoreas härskare som en jämbördig förhandlingspartner, men inte fått något mera i retur än en allmän försäkran om vilja att förhandla om ”avnuklearisering av den koreanska halvön”. Prestigen kräver att han snart börjar använda hårdare påtryckningsmedel, men genom att Kina har börjat att komma med varningar om att ”ingen lösning kan uppnås utan att Kina medverkar” kan detta bli en farlig fråga. Både USA och Kina kan misstänkas för att använda Nordkorea som ett påtryckningsmedel mot varandra i handelskonflikten.

Motsättningarna i Sydkinesiska havet fortsätter att trappas upp långsamt men säkert och håller på att utvidgas till det så kallade Formosa-sundet mellan det kinesiska fastlandet och Taiwan. Trump sade under sin valkampanj att det ingick i hans handlingsplan att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina att vika sig för de amerikanska kraven i handelsfrågorna.  Så som situationen har utvecklats skulle denna ovanliga sammanblandning av handels- och militära frågor lätt kunna bli en tändande gnista i en väpnad konflikt, som USA inte kan vara säkert på att vinna.

Den slutsatsen  – att USA inte längre kan vara säkert på att vinna en väpnad konflikt i Sydkinesiska havet eller om Taiwan – dras i varje fall i en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje ” heter det i en presentation av rapporten 2016. Donald Trump verkar inte ha tagit intryck av den rapporten.

Ömsesidiga åtaganden inte längre självklara

Skulle USA bli indraget i en väpnad konflikt med Kina i västra Stilla havet är det sannolikt att man skulle be om hjälp från NATO om konflikten skulle bli utdragen. Frågan är om EU-länderna skulle känna sig manade att bistå i ett sådant läge. Kan man i Europa då känna sig säkra på att USA vid behov skulle låta sig engageras i en väpnad konflikt om till exempel Montenegros frihet -vilket Trump har betvivlat? Annars lär den europeiska delen av NATO knappast överväga att låta sig engageras i en konflikt i Asien där man inte har några egna nationella intressen att försvara – och möjligen inte ens om USA lyckas övertyga européerna om att Trumps yttranden om Montenegro inte var ”så illa menade”. Var Europa kommer att stå vid en eventuell konflikt i Asien är inte självklart – och det lär i sin tur påverka USA:s engagemang för NATO. USA:s intresse för Asien växer, medan intresset för Europa avtar.

”Västs” så kallade universella värderingar är inte heller något som självklart fortsätter att binda samman länderna på båda sidorna av Atlanten. Visserligen gäller fortfarande de flesta av dessa i Europa, men numera kan man göra följande invändningar om USA:

  • Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
  • Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
  • Klimatfrågan (Fortsatt förnekelse);
  • Humanitär solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, utträde ur FN:s råd för mänskliga rättigheter, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder och splittring av familjer med barn till papperslösa föräldrar).

Globaliseringen har också blivit militär

Händelserna under det gångna året ser ut att resultera i att det är en i växande grad oviss värld som vi lever i.  Inte ens grundläggande värderingar består. Stormakternas rivalitet fortsätter att växa, och det talas om ett nytt kallt krig. Det är visserligen ännu rätt långt dit (förutsatt att det påbörjade handelskriget mellan USA och resten av världen inte förvärras och till sist urartar till ett kallt krig mellan Kina och USA, där EU får svårt att ge USA helhjärtat stöd). Det finns en risk för att handelsmotsättningarna utvecklas till ett handels- och valutakrig. Oron märks redan på valutamarknaden.

Det är illavarslande att stormakternas långsiktiga avsikter ter sig alltmera svårförutsägbara. Den amerikanska befolkningen är djupt splittrad i sina politiska åsikter och är oförutsägbar i sina reaktioner till sådant som rör Europa. Affärskretsar i USA oroar sig för att EU närmar sig Kina i handelsfrågor, vilket kan resultera i en enad front mot USA. I Tyskland visar en opinionsundersökning att två av tre tyskar är mera rädda för Trump än för Putin. Krig i vårt närområde är inte längre något alldeles orealistiskt, lika litet som en väpnad konflikt i Asien, vars återverkningar kan spridas till vår del av den eurasiska kontinenten. Trumps hantering av Taiwan-frågan är ett bra exempel på en sådan risk.

Svensk militär avskräckning?

Ingen försvarsallians ger Sverige några garantier om skydd mot kränkningar. Tyvärr finns det inte något politiskt parti i Sverige, som vågar tala om egen militär förmåga till avskräckning. Det skulle kännas tryggare om den svenska valdebatten ägande uppmärksamhet åt att vi inom en inte alls så avlägsen framtid kan komma att behöva ett försvar som har en viss egen förmåga till avskräckning från en kränkning av vårt territorium eller ett angrepp på vår suveränitet. Ukraina har visat att kärnvapendimensionen inte har eliminerat betydelsen av ett konventionellt försvar.

En annan utväg ser fortfarande ut att stå till buds för Sverige; NATO-anslutning. Det kräver dock en ny sammansättning av politiska partier i riksdagen, vilket bara kan åstadkommas i riksdagsval. Det kräver också enligt dagens NATO-regler en snabb höjning av försvarsanslagen till 2 procent av BNP. För att ett medlemskap i NATO skall bli en solid garanti för vår säkerhet krävs antagligen också att Donald Trump slutar att vara USA:s president.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Manipulation av åsikter och ”fake news” – en utmaning inför valet i höst

av Mats Olofsson

Att påverka människors åsikter är ju varje politikers roll, särskilt ett valår, men det finns också de som vill påverka våra åsikter i det fördolda. Detta inte för att bidra till ett stabilt styrelseskick utan raka motsatsen – destabilisering och misstro. Under årets Almedalsvecka handlade många diskussioner med politiker och experter om riskerna för manipulativ åsiktspåverkan inför höstens val och regeringsbildning. Bakgrunden var kunskaperna om vad som skett i presidentvalen i USA och Frankrike, Brexit-omröstningen m m.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anordnade tillsammans med Allmänna Försvarsföreningen och Försvarsutbildarna ett seminarium benämnt just Att manipulera val genom att så misstro, där undertecknad var med och inledde varefter vi fick höra bl a försvarsminister Peter Hultqvist och riksdagsledamoten Beatrice Ask ge sina respektive uppfattningar om situationen. Min medverkan handlade främst om hur sådana manipulationer genomförs.  I detta blogginlägg ger jag en sammanfattning av min presentation, med en del tillägg.

Teknikutvecklingen styr indirekt mycket av den övriga utveckling som sker i samhället. Det gäller t ex produktionsprocesser, transporter, sjukvård, underhållning och vardagslivet i hemmet. World Wide Web och Internet har på 20-30 år fullständigt förändrat människans vardag, kommunikation med och förväntningar på omvärlden. Vi vill ha information snabbt, om allt som vi önskar veta och vi vill helst inte störas av sådant vi inte är intresserade av.

Vi lägger själva upp digitala spår och bjuder in till påverkan

Genom att hämta och skicka digital information via utvalda leverantörer visar vi i detalj vem vi är, våra intressen, våra vanor, kontakter och andra preferenser. Vi lägger upp digitala spår över våra liv, resor, umgänge m m, i form av notiser, foton och inte minst loggad historik över var, när, hur och om vad vi varit uppkopplade på Internet och agerat som en liten nod i ett enormt nätverk. Allt detta borde vara ganska känt av medborgarna, men de flesta reflekterar inte och framför allt vet de inte vad som händer med all den information de lämnar efter sig genom sina aktiviteter på nätet.

Reklam som anpassas på individnivå styr individen mot en strömlinjeformad, filtrerad och utvald mängd av riktad information. Den som väljer att av bekvämlighet läsa nyheter i sina sociala medieflöden, i nyhetsappar, via nyhetsflöden (feeds) och via sökmotorsökningar får de nyheter som den utpekade leverantören valt ut, kanske för att passa just ens egna intressen, politiska preferenser och andra parametrar. Vi är alla påverkade av s k filterbubblor idag.

Genom att människor, baserat på naivitet, okunskap och otålighet, men också bekvämlighet, lämnar ständiga spår på olika sociala media, hos kundklubbar m m, blir en alltmer komplett bild av våra liv, intressen och aktiviteter möjlig att sammanställa. Sådana sammanställningar är värda mycket – i kommersiella sammanhang men också som underlag för påverkansoperationer.

All sådan information kan ingå i datalager (Big Data) som i sin tur kan primäranalyseras av avancerade automatiserade program med maskininlärning, varefter det kan skapas en uppsjö av olika utdata enligt beställarens önskemål. Denna aggregerade bild av våra liv kan idag analyseras med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) som successivt bygger en alltmer komplett bild av vår personlighet. Genom sådana analyser avslöjas också våra profiler avseende t ex: hur benägna vi är att byta åsikt/konsumtionsmönster/varumärke, hur benägna vi är att söka ny kunskap eller ”klicka” på erbjudanden, våra ideologiska preferenser och mycket annat. Det mest flagranta exemplet (som de flesta blev påtagligt medvetna om i vintras) var det nu avvecklade företaget Cambridge Analytica, som fick tillgång till Facebook-data för miljontals människor, vilka sedan användes för profileringar och därefter riktade budskap i avsikt att påverka valutgången i USA och troligtvis i flera andra sammanhang.

”Trollfabriker” producerar mängder av falsk information

Riktad reklam har funnits i årtionden, men när den målstyrs rakt in i ”personliga sfärer” som mobiltelefoner, Facebook, Instagram m m så tycks vår grad av misstroende vara lägre och vi är mer mottagliga för vilseledande budskap. Riktade budskap i politiska sammanhang kan vara än mer sublima och egentligen än mer integritetsstörande. Detta är precis vad som noterats ske från s k ”trollfabriker”, som producerar falsk eller ”twistad” information riktad till utvalda målgrupper. De är ofta baserade i stater som Ryssland, Ukraina och andra tidigare Sovjetstater. Ett mål för dessa riktade budskap med tendensiöst innehåll är dels att påverka individens uppfattning mot vissa bestämda åsikter, dels att skapa osäkerhet och smutskasta rådande styre, ledning, organisationer eller institutioner. Allt för att splittra och ifrågasätta befintliga system, vare sig det gäller ett enskilt land, EU eller synen på demokrati, på utlandet, nationalism m m. Samt att minska förtroendet för valsystemen i väst och därigenom delvis också förtroendet för demokratin som vi uppfattar den. Det gäller både agerande genom desinformation och ”fake news”, ett begrepp som av många främst kopplas till angrepp på media från president Donald Trump men som nu förekommer på bred front.

Inte bara det skrivna ordet förvrängs

Jag vill också nämna en speciell typ av ”fake news” som uppkommer genom kvalificerad manipulation av digitala röst-, bild och t o m videodata. Det går idag att med hjälp av teknik förändra informationen så att det för oss framstår som att det är vissa personer (kända, trovärdiga individer) som uttalar budskap, syns på bild eller t o m agerar i filmade sekvenser. Men det kan vara riggat av bluffaktörer, vars röst, bild eller filmagerande har manipulerats att precis likna den välkända personen. Här kommer vi dessvärre troligen att se en snabb och skrämmande fortsatt utveckling, så att det snart blir svårt att lita på något som sprids i öppna fora. Enligt Gartner [1] kommer människor inom fyra år att konsumera mer falska än riktiga nyheter, helt enkelt för att de AI som hittar på fabler har initiativet framför de AI som skall motverka dem. Trovärdiga redaktionella medier och hög utbildningsnivå har aldrig varit viktigare.

Vi måste förstå att det inte längre räcker att ha uppdaterade antivirusprogram, brandväggar och andra skydd mot manipulering av våra datorer. Innanför de skyddande murarna släpper vi på eget initiativ in information i våra sociala medier, genom att vi abonnerar på olika feeds och låter dem träffa oss, ofta utan kritisk granskning. När vi utsätts för fejknyheter och sedan sprider dem vidare bidrar vi till att bygga den falsifierade verklighet som upphovet syftar till. Just genom att mottagarna då ser informationen komma från betrodda vänner gör dem mindre benägna att ifrågasätta. Och detta beteende gäller även nyhetsmedia, som snabbt hakar på andras nyheter, allt för att inte framstå som otidsenliga och ineffektiva. Vi såg exempel på detta i samband med terrordådet på Drottninggatan, då många falska rykten snabbt fick spridning även via etablerade media.

Hur skyddar vi oss?

Motåtgärder arbetas det med. Dels mot alla intrångsförsök i våra informationssystem, men också genom uppmaningen att vara mentalt förberedda. Aktualitet fick detta t ex när Saab:s VD Håkan Buskhe utmålade att ”Sverige är ockuperat av främmande makt”, syftande på riktade kampanjer och intrång inom IT-sfären. MSB har uppdragit åt Lunds Universitet att utarbeta underlag för en ”Handbok mot desinformation”. Ett av de viktigaste budskapen där är sannolikt behovet att vara källkritisk och inte sprida vidare sådant som kan vara del i en riggad åsiktspåverkan.

I Riga i Lettland har sedan 2014 etablerats en enhet, StratCom, ett Centre of Excellence inom Nato, med uppgift att övervaka ”informationskriget” och följa trollfabrikernas arbete. Man kommer 2018 att följa valen i flera länder, däribland Sverige och mellanårsvalen i USA. Man har ingen offensiv uppgift, utan ska vara en ”kunskapsgenerator”. Sverige deltar i arbetet.

Efter skandalen med Cambridge Analytica och Facebook har ett visst uppvaknande skett ”under galgen”. Facebook har nu börjat använda teknik som ska sätta stopp för aktörer (utanför USA) som försöker tjäna pengar på att sprida fejknyheter och desinformation till amerikaner. Bolaget uppger att den nya programvaran, som använder maskininlärning, automatiskt kan upptäcka bluffsajter och begränsa deras räckvidd. Åtgärden är bland annat riktad mot trollfabriker i länder som Nordmakedonien, som spred stora mängder fejknyheter i samband med presidentvalet i USA. Redan i fjol aviserade Facebook att bolaget skulle börja använda maskininlärning för att hitta potentiella bluffnyheter. Och under ett utskottsförhör i EU-parlamentet i våras lovade grundaren Mark Zuckerberg ytterligare åtgärder.

Det går också att analysera nät-trafik med kvalificerade hjälpmedel. Ett företag som gör sådant är det svenska (verksamt i USA) Recorded Future. Företagets verksamhet beskrevs kort i boken Det digitaliserade försvaret – Teknikutvecklingens påverkan på försvarsförmågan, som gavs ut 2017 inom ramen för KKrVA projekt KV21.

”Storebror ser dig” – Orwells 1984 [2] är värd att läsa igen

I förlängningen av allt som nämnts ovan kommer nu också en ökande mängd kameror i offentliga miljöer. Snabbast utvecklas detta i Kina. Där är avsikten att det ska installeras 600 miljoner webkameror runt om i landet. I vissa städer, som i Hangzhou, installeras sådana även i klassrummen för att följa ansiktsuttrycken hos eleverna och klassificera dem som intresserade, trötta eller fritänkande etc. På gatorna kopplas ansikts- och nummerplåtsigenkänning i stor skala till nationella ID-register, som en grund för beslut om en slags klassificering av medborgarna. Med koll på alla individer (inkl turister) och fordon så har vi snart ett komplett ”storebrors­samhälle” som sedan kan uppsöka feltänkande och försöka påverka deras tankar och åsikter.

Var källkritisk!

Kontentan i mitt budskap är att man ska vara vaksam, tänka efter två gånger innan man sprider nyheter vidare samt alltid tillämpa ett källkritiskt förhållningssätt till omvärlden och det allt snabbare informationsflödet omkring oss. Vi måste alla bidra för att kunna behålla förtroendet för den kommande valprocessen och den påföljande regeringsbildningen. Påverkarna på motståndarsidan har redan påbörjat sitt värv enligt Säpo [3] – det är nu upp till oss alla att bevara vår sansade svenska demokrati.

 

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han var tidigare Försvarsmaktens forskningschef och har också varit delprojektledare inom Akademiens studieprojekt Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV21).

 


Noter

[1] Se https://www.gartner.com/newsroom/id/3811367

[2] Storebror är den ”virtuelle” diktatorn i George Orwells framtidsdystopi 1984. Då sedd som science fiction, idag en begynnande realitet om vi inte bevarar/bevakar vår demokratiska grund.

[3] Se t ex https://www.svd.se/sapo-varnar-for-paverkan/i/tv

I Lapplandskrigets spår 2018

Författaren Mika Kulju (till höger) med undertecknad testar krigsspelet "Tornio ´44".

Finlands kamp mot tyska trupper i finska Lappland 1944-45 kallas ibland för "barnkorståget", eftersom den finska regeringen på grund av sovjetiska krav tvingades använda de yngsta soldaterna mot de ofta mycket erfarna tyska soldaterna. Mika Kulju kommer med nya rön om både soldaterna och striderna i sin nya bok Lapplandskriget, som nu finns på svenska.

Det visade sig att även "barnsoldaterna" kunde strida, men givetvis till ett högt mänskligt pris. Omfattningen av förstörelsen av finska Lappland under Lapplandskriget är något som man måste känna till om man vill förstå den arktiska krigshistorien. Mika Kulju granskar både destruktionen och de konspirationsteorier som uppkommit kring den.

Striderna längs med svenska gränsen, inte minst med enheter ur SS-divisionen "Nord" belyses i Kuljus bok, liksom den enorma "Sturmbock-Stellung", det system av välplanerade ställningar och skyttegravar som än idag utgår en av de absolut största militärhistoriska sevärdheterna på Nordkalotten. Kuljus bok är ett måste att läsa innan man besöker "Sturmbock-Stellung". Läs den även för att ta del av de allra sista striderna där uppe, inte långt från Treriksröset. I boken ingår både fotografier och en mängd färgkartor - som också är ett måste inför krigshistoriska resor i regionen.

Brand(soldater) och bönder – behövs de kanske?

Egen bild från Jokkmokk juli 2018.

Efter att ha hoppat in i brandbekämpningen i Jokkmokk och ha läst om hur erfarenheterna av jättebranden 2014 till stor del ignorerats blev jag ett levande frågetecken. Lägg till detta flera nya värmerekord inte bara i Sverige och sedan dagens väckarklocka om de svenska böndernas krisläge.

Alltså, vi har en historiskt stor kris inom både svenskt skogsbruk & jordbruk, och räddningstjänsternas personalkris har därtill blivit extremt synlig. Dessa kriser är inte rimligen något som den underfinansierade Försvarsmakten kan lösa ens med den godaste viljan i världen. Man kan då fråga sig - var presenteras förslag om de historiskt stora reformer som krävs? Dvs finansierade reformer, inte vackra ord.

Tarvar inte läget nu att utan långbänk SNABBT göra det attraktivt (högre lön och avskrivna studieskulder) att bli brandman på hel/deltid? Vad med vår extrema livsmedelsimport - vem föreslår hur vi radikalt ska kunna minska den? Och vad med beredskapspoliserna som några "raketforskare" avskaffade?

För övrigt, begrunda Sven Olov Karlssons analys om bränderna och möjliga bakomliggande orsaker.

Problem i Jokkmokk.

Hemvärnets problemlösare i Jokkmokk.

Älskade skog, kom tillbaka...

Stridens grundläggande behov

av Ulf Henricsson
T 72 i typisk ”ÖN"-terräng. Foto: Ulf Henricsson

T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades. Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid. Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden? Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

Några historiska aspekter på finsk-svenskt försvarssamarbete

Reflektion

Det finsk-svenska försvarssamarbetet,1 är något som ofta berörs i den svenska säkerhetspolitiska debatten och samarbetet förefaller sedan 2015 utvecklats i ett stadigt tempo.2Ett antal intressanta historiska observationer går att göra till det nutida finsk-svenska försvarssamarbetet, utifrån det dåtida försvarssamarbete som initierades under den senare delen av 1920-talet och fortsatte under 1930-talet mellan Sverige och Finland. Ett samarbete som ej berörts i någon nämnvärd omfattning sett till dagens pågående debatt.

Wilhelm Agrell berör detta samarbete översiktligt i sin bok "Det säkralandet?" som avhandlar svensk säkerhetspolitik under 1900-talet intill nutid. Mer detaljerat berörs samarbetet i boken "Stormvarning" av Bo Hugemark. Vad omfattade då detta samarbete? Den svenska Generalstaben, dess närmsta nutida jämförelse är Högkvarteret, kom under slutet av 1920-talet ta informell kontakt med dess finska motsvarighet om möjligheten att ge stöd till Finland i händelse av en väpnad konflikt med Sovjetunionen. Ur en svensk aspekt var det främst Åland som var av intresse då den som besitter dess öar behärskar norra Östersjön men även kan påverka t.ex. Stockholm.3

Anledningen till förfrågan initialt ställdes berodde troligtvis på Sveriges förändrade geostrategiska läge, efter första världskrigets slut. Där ett randstatsbälte uppstod mellan Sverige och Sovjetunionen som buffertområde. Detta skapade dock en annan problematik, i händelse av att Sovjetunionen eventuellt skulle påbörja en expansion västerut, när, var och hurskulle detta i sådant fall mötas av Sverige.4

Vid 1930 års Försvarskommisions arbete kom förutsättningarna för ett ingripande inom ramen för Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem studeras. Bland annat bedömdes möjligheterna för ett sådant ingripande i Danmark, Estland och Lettland men även Finland. Försvarskommisionen kom slå fast att i Finland fanns möjligheterna för en militär intervention skulle framstå som möjlig, emedan i Estland och Lettland bedömdes hjälp inte hinna fram i tid, främst utifrån den låga numerär dess Försvarsmakter hade.5

Under 1930-talet kom således omfattande och detaljerade förberedelser genomföras av den svenska Försvarsmakten för att möjliggöra en militär intervention i Finland. Tanken var att fyra av fem svenska arméfördelningar, organiserade som en armékår, skulle sättas in vid de större sjöarna i sydvästra Finland och där genomföra avvärjningsstrid. För att lyckas med denna avvärjningsstrid var den tilltänkta armékåren tvungen att vara på plats i ett tidigt skede.6

Hastigheten i förflyttningen till Finland skulle uppnås med hjälp av överskeppning från Norrlandskusten över Bottenhavet med huvuddelen av förbanden. En mindre del skulle gå via Tornedalen in i Finland och en annan del skulle besätta Åland för att tillsammans med kustflottan skydda överskeppningen i Bottenhavet. Denna planläggning kom även benämnas krigsfall I.7

Det finsk-svenska samarbetet kom gå in i ett nytt skede 1938, då Finland ville inleda förhandlingar om ett svensk-finskt försvar av Åland.8 Detta kom att resultera i den s.k. Stockholmsplanen som bl.a. innebar att Sverige skulle kunna stationera trupp på Åland och tillsammans med finska förband försvara Åland,9 planen kom även omfatta befästningsarbeten på Åland.10 De motståndare Sverige och Finland såg framför sig att strida mot var Tyskland eller Sovjetunionen.11

Den 5MAJ1939 kom den svenska regeringen lägga fram en proposition, utgående från Stockholmsplanen, för riksdagen att ta ställning till. För genomförande av denna plan ansågs det dock vara nödvändigt med ett godkännande av signatärmakterna för Ålandskonventionen samt Nationernas förbunds råd. Frågan kom tas upp den 27MAJ1939, då meddelade Sovjetunionens representant i Nationernas Förbund att denna skulle rösta emot förslaget, övriga stater var för. Trots Sovjetunionen ej hade något veto i frågan, sågs det ändå som en förutsättning att samtliga stormakter gav sitt godkännande annars kunde Sverige och Finland inte räkna med att planen skulle respekteras. Därmed lades Stockholmsplanen ned och den svenska regeringen kom att återkalla den proposition som hade lagts fram för riksdagen.12

Vad fanns det då för svagheter med det dåtida försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige? Agrell belyser två viktiga begränsningar med krigsfall I. För det första var det en hemlig del av Sveriges säkerhetspolitik. För det andra var det en handlingsmöjlighet, inte en bindande överenskommelse från svensk sida att hjälpa Finland vid ett angrepp. Vilket kom att visa sig tydligt vid det finska vinterkrigets utbrott.13 Vad avser Stockholmsplanen visade den enligt Agrell på hur defensiva åtgärder kan tolkas annorlunda av en motpart. Där sedermera den svenska regeringslinjen kom bli att varje åtgärd som kunde öka krigsrisken skulle undvikas, även om det innebar geostrategiska förluster för Sverige och ökade risker för andra länder.14

Går det då att finna några eventuella likheter till vårt nutida samarbetet? Att genomföra historiska paralleller kan vara riskfyllt även om likheter kan finnas, finns även stora olikheter ffa. hur samhällen har utvecklats på andra områden, varvid slutsatser lätt kan bli felaktiga. Trots det, finns de vissa aspekter som är värda att beröra, med mellankrigstiden och utvecklingen efter det s.k. kalla krigets slut, som renderat i det samarbete vi har i dag mellan Finland och Sverige.

Inledningsvis bör den geostrategiska samt säkerhetspolitiska situationen som uppstod efter kalla krigets slut beröras. Vid Sovjetunionens sönderfall15 och Warsawapaktens upplösning,16kom det randstatsbälte som funnits i Sveriges närområde under mellankrigstiden återuppstå. Därtill kom Finlands ensidiga uppsägande av VSB-pakten,17 möjliggöra helt andra utrikespolitiska förutsättningar för Finland och därmed även säkerhetspolitiska, likt mellankrigstiden.

Härvid uppstod en förändrad geostrategisk situation för Sverige, som i mångt kom att likna den situation som rådde under mellankrigstiden. Rent säkerhetspolitiskt finns det även stora likheter. De Baltiska staterna hade under dess första decennium sedan sin frigörelse svaga Försvarsmakter likt mellankrigstiden. Ryssland var svagt maa. den kaotiska situation landet kastades in i efter Sovjetunionens upplösning, vilket paralleller kan dras till den svaghet som rådde under tiden för det ryska inbördeskriget 1917-1923 och en tid därefter.

Således, rent säkerhetspolitiskt uppstod för Sverige en mer gynnsam situation under 1990-talet. En situation som under inledningen av 2000-talet troligtvis kom att stärkas med, dels Polens, dels de Baltiska staternas NATO medlemskap 1999, respektive 2004.18Detta förändrade säkerhetsläge som präglade tiden efter det s.k. kalla kriget, kom även medföra en radikal struktur- och inriktningsförändring av den svenska Försvarsmakten, samt reducering av dess storlek under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Bland annat framfördes att Försvarsmakten var otidsenlig utifrån hur omvärlden, teknik och hotbild utvecklats, samt en möjlighet till återtagande skulle finnas, på motsvarande sätt som tongångarna gick innan och efter 1925 års försvarsbeslut.

Vad finns det då för likheter som eventuellt kan observeras i det dåtida och nutida fördjupade finsk-svenska försvarssamarbetet? Utgår vi från upptakten till det dåtida samarbetet kom det utgå från Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem, vilket planeringen bakom krigsfall I kom att stödja sig på. Den nutida motsvarigheten bör vara Lissabonföredraget tillsammans med FN-stadgan och där främst artikel 51, som ytterst mynnat ut i den unilaterala svenska solidaritetsförklaringen.

Däremot finns det tydliga skillnader. Vårt nutida, från 2015, fördjupade och accelererade samarbete med Finland får anses kommit till i ett annat säkerhetsläge som skiljer sig till del från föregångaren, d.v.s. krigsfall I. Föregångaren kom till vid en tidpunkt då det fortfarande fanns viss stabilitet i säkerhetsläget, det nutida kom till utifrån ett försämrat säkerhetsläge. Dock skulle en parallell kunna dras till den s.k. Stockholmsplanen, som kom till när ett tydligt försämrat säkerhetsläge hade uppstått i Europa.

En annan intressant beröringspunkt går även att finna med vår nutid och den s.k. Stockholmsplanen, där Sverige och Finland sökte de dåtida stormakternas stöd. Vilket eventuellt i vår nutid skulle kunna vara den trilaterala avsiktsförklaring om försvarssamarbete som undertecknades mellan Finland, Sverige och USA i maj 2018. På intet sätt någon bindande försvarsförklaring e.d. Men troligtvisstadfästs Finland och Sveriges fördjupade samarbete, med USA som en part eller garant i bakgrunden, med detta trilaterala avtal.

Den största likheten mellan dåtid och nutid är, trots ett fördjupat och omfattande försvarssamarbete, att ingen officiell och ömsesidig försvarsförpliktelse finns mellan våra båda länder eller med andra samarbetsländer.

Vilket för oss fram till avslutningen på detta inlägg. Det Finlands-Svenska försvarssamarbetet är bra och mycket viktigt, det råder de inget tvivel om. Dock finns det en inneboende fara i samarbetet och övriga försvarssamarbeten. Faran är att dessa samarbeten kan skapa förhoppningar och förväntningar som snabbt kan grusas då verkligheten väl ställs mot ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, motsvarande sätt som skede under hösten och förvintern 1939. Människans psykologiska mekanismer och bevekelsegrunder är fortsatt desamma nu som då. Varvid en egen hög försvarsförmåga krävs med adekvat mängd personal och materiel anpassat utifrån säkerhetsläge och Sveriges geografiska yta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Sverige i världen 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.
Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002.

Slutnoter

1Sveriges Television. Svens, Hasse. Magnusson, Örjan. Sverige fördjupar militära samarbetet med Finland. 2015. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenskt-finskt-militarsamarbete-inte-bara-i-fred(Hämtad 2018-07-31)
2Regeringen. Den rättsliga regleringen av försvarssamarbetet med Finland ska utredas. 2017. https://www.regeringen.se/artiklar/2017/03/den-rattsliga-regleringen-av-forsvarssamarbetet-med-finland-ska-utredas/(Hämtad 2018-07-31)
Regeringen. Sverige och Finland undertecknade samförståndsavtal för försvarssamarbetet. 2018. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/07/sverige-och-finland-undertecknade-samforstandsavtal-for-forsvarssamarbetet/(Hämtad 2018-07-31)
Hur ökar samarbete säkerheten runt Östersjön?, 2018, https://youtu.be/qsMJ130jM44?t=22m42s(Hämtad 2018-07-30)
3Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 26.
4Ibid.s. 24-26.
5Ibid. s. 27
Nationalencyklopedi. Nationernas förbund. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nationernas-förbund(Hämtad 2018-07-31)
6Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 27.
7Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002, s. 101-102.
8Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 29
9Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 75.
10Nationalencyklopedin. Historia. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/åland/historia(Hämtad 2018-07-31)
11Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 76.
12Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002, s. 110-111, 146.
13Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 27.
14Ibid. s. 30.
15Nationalencyklopedin. Efter Sovjetunionens upplösning. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ryska-federationen/historia/efter-sovjetunionens-upplösning(Hämtad 2018-07-31)
Nationalencyklopedin. Sovjetunionen 1945–1991. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/sovjetunionen/historia/1945-1991(Hämtad 2018-07-31)
16Nationalencyklopedin. Warszawapakten. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/warszawapakten(Hämtad 2018-07-31)
17Nationalencyklopedin. VSB-pakten. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/vsb-pakten(Hämtad 2018-07-31)
18British Broadcasting Corporation. New NATO members celebrate at summit. 1999. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/327233.stm(Hämtad 2018-07-31)
British Broadcasting Corporation. Bush welcomes new Nato members. 2004. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/3578837.stm(Hämtad 2018-07-31)

Digitaliseringen, försvarets utveckling och kostnadseffektivitet 

av Helge Löfstedt

I KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018 redovisades framträdanden vid konferensen Krigsvetenskap i det 21.århundradet – slutkonferens som genomfördes i april 2018. Här följer ett kort referat av inlägget Digitaliseringen och försvarets utveckling av Bo Dahlbom som är professor i informationsteknologi vid Göteborgs universitet. Här ges ett kort referat av detta inlägg och några reflexioner kring det som sades.

Det som nu föranleder en reaktion är Dahlboms avslutande slutsatser: ”… försvaret behöver se över hur man bedriver sin utbildning och forskning. Utbildning av försvarets personal sker fortfarande i särskilda specialskolor. Forskningsresurser inom försvarssektorn tillfaller fortfarande väsentligen sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskarsamhället. Som en konsekvens av detta förblir försvarssektorns kompetensförsörjning ineffektiv och kostnadskrävande.”

Starka formuleringar! Hur har då Dahlbom kommit till dessa slutsatser? Jag återkommer till detta men först ett referat av den text som föregår denna dom. Han börjar med att ansluta sig till bedömningen ”att digitaliseringen kommer att innebära lika stora förändringar av sam­hällen och deras verksamheter som en gång industrialiseringen. En trend är att digitaliseringen innebär automatisering av intellektuella arbetsuppgifter. En annan trend är att systematisering av samhället och industrisamhällets infrastruktur integreras allt mer med Internet. En tredje trend som Dahlbom nämner är global konsumtion. Därvid dominerar ett fåtal digitala jättar i USA och Kina som driver teknikutvecklingen och erbjuder tjänster som är överlägsna allt annat. Att utnyttja dessa innebär att beroendeförhållanden skapas men det blir förenat med ekonomiska och andra nackdelar om man t ex av säkerhetsskäl vill välja lokala lösningar. En fjärde trend är att data samlas in och bearbetas för att utveckla och effektivisera verksamheter av olika slag. Alla verksamheter förvandlas då: transporter, energiförsörjning och rättsväsende för att nämna några. Detta gäller naturligtvis även försvaret och cyberförsvaret framträder som en ny för­svarsgren. En femte trend som Dahlbom vill lyfta fram är att digitaliseringen driver fram plattformar för att byta information, där alla kan ”utbyta idéer, köpa, sälja, styra och ställa”. Tidigare plattformar, som industrisamhällets fabriker, var slutna system där obehöriga ej ägde tillträde. Digitaliseringens plattformar är däremot öppna, men framstår då också som ständigt övervakade. Den sjätte trenden är fortsatta mycket omfattande förändringar som är jämförbara med industrialiseringens revolutionära inverkan på samhället.

Sedan kommer Dahlbom till slutsatser för försvarets framtida utveckling. Där påminner han om att försvaret liksom andra verksamheter måste befinna sig i ständig förändring. Lätt att instämma i – knappast någon nyhet. Han fortsätter med: …”sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskar­samhället”. Detta är felaktigt. Man samverkar nationellt och internationellt.

När det gäller liknande sektorforskningsorgan i utlandet är det viktigt att samverkan åtminstone till del förutsätter att de svenska representanterna har speciella rela­tioner till försvaret. Detta bland annat för delgivning av hemlig information, men också för allmän probleminsikt. Självfallet gäller motsvarande förhållande för försvarets ”specialskolor”. Vidare: en initierad läsare vet naturligtvis att specialskolorna liksom andra sektororgan har kontakter med civila motsvarigheter. Om det skulle vara för litet samverkan fordrar det en motivering. Rimligen grundad på någon form av utvärdering och som då antyds med några ord.

I sammanhanget bör då påminnas om Björn von Sydows utredning Forskning och utveckling på försvarsområdet, SOU 2016:90. Där karakteriseras inte försvarsforskningen som ”ineffek­tiv och kostnadskrävande”. Tvärtom säger man där: ”Forskning och utveckling inom för­svarsområdet behöver förstärkas”. Dahlbom har själv hämtat viss information från denna. Men något resonemang som visar hur han kommer till rakt motsatt slutsats redovisas inte.

Avslutningsvis: Dahlbom påstår också att ”Militär kompetens förlorar allt mer av sin egenart”. De försök till motivering som framförs leder snarare till en mindre långtgående slutsats, nämligen att den militära kompetensens utveckling i hög rad påverkas av digitaliseringen. Likaså är det min tro att denna kompetens i framtiden med nödvändighet kommer att innehålla andra komponenter än dagens. Men fortfarande kommer att ha egenart. Detta i likhet med många andra professioner.

 
Helge Löfstedt är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.


Plattformar i försvaret – svar till Helge Löfstedt

av Bo Dahlbom

Jag tackar Helge Löfstedt för att han tog sig tid att inte bara läsa och reagera på, utan också skriva en kommentar till min lilla text om försvarets framtida utveckling (KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018). I min text försökte jag översiktligt peka ut några trender i den pågående digitaliseringen av betydelse för försvarets uppgifter och utformning. Löfstedt refererar dem snabbt. När han ska diskutera mina slutsatser begränsar han sig till dem som närmast verkar beröra hans egen verksamhet som forskare vid FOI. Jag får ett intryck att han snarare vill försvara professionen än diskutera digitaliseringens utmaningar.

En av trenderna beskriver en utveckling från system till plattformar och är föremål för en omfattande diskussion i de senaste årens forskning och managementlitteratur på digitaliseringsområdet. Med utgångspunkt i de spektakulära framgångarna för företag som Apple, Google, Facebook, Amazon, Alibaba, m fl, har man försökt identifiera särarten hos dessa digitala jätteföretag. De är inte (bara) välfungerande, effektiva produktionssystem med karismatiska ledare, de har inte bara mycket attraktiva produkter och tjänster, utan de har dessutom utvecklat överlägsna former för samarbete och samverkan.

Genom att erbjuda digitala plattformar som lättillgängliga och välfungerande marknadsplatser kan dessa företag dra nytta av kunder och oberoende utvecklare som bidrar med innehåll och teknik. Facebook och YouTube får sitt värde av det innehåll som skapas av kunderna. Apples telefoner fylls av tjänster från utvecklare världen över.

De digitala plattformarna möjliggör en mer effektiv användning av befintliga resurser – såväl mänskliga som materiella. Tack vare en digital plattform har Airbnb på bara ett par år blivit världens största hotellrörelse utan att äga ett enda hotell och Uber en snabbt växande taxirörelse utan att äga en enda bil. Industriföretag använder plattformarna för att ge sina kunder tjänster knutna till företagets produkter och planerar för en affär där tjänsterna blir viktigare än produkterna. Privatbilismen förvandlas till kollektiv verksamhet med bilen som tjänst tillgänglig på digitala plattformar. Ett genomgående tema i dessa förändringar är ett förlitande på befintliga resurser snarare än egenutvecklade.

På 1900-talet utövade bilindustrin, först genom Ford, senare genom Toyota, ett mycket stort inflytande över vårt sätt att organisera verksamheter. Det är inte orimligt att anta att de digitala plattformsföretagen kommer att påverka vårt sätt att organisera 2000-talets verksamheter. Vad kan detta innebära för vårt sätt att organisera det svenska försvaret? Hur kommer försvaret att förändras om det väljer att med hjälp av plattformar för samverkan och samarbete förlita sig på befintliga samhällsresurser snarare än att fortsätta bygga upp slutna, professionella system för sin verksamhet?

I min text försökte jag lite snabbt ge några exempel på områden där man kunde förvänta sig förändringar: totalförsvaret, utbildning, forskning, infrastruktur, logistik, transporter, telekommunikation och IT. Jag försökte skissa på en utveckling där försvaret med tiden blev integrerat i civilsamhället. Kanske borde jag avhållit mig från den sortens spekulationer, men min avsikt var att försöka väcka intresse för den sortens stora samhällsförändringar som kan förväntas påverka försvarets utveckling under 2000-talet.

Löfstedt reagerade på mina uttalanden om försvarets forskning och utbildning som idag i stor utsträckning bedrivs i egna institutioner. Min huvudpoäng var här att digitaliseringen kan förväntas leda till en ökande integration med övriga samhället även på dessa områden. Jag försökte i min text avhålla mig från värderingar, jag ville ju bara peka ut en trolig framtida utveckling, men det är klart att jag tagit intryck av plattformsföretagens framgångar och tror att det vore en fördel om försvaret i större utsträckning använde sig av samhällets forsknings- och utbildningsresurser i stället för att förlita sig på egna institutioner.

Att övertygande visa på denna fördel kräver en helt annan sorts argumentation och genomgång av ett tämligen komplext material. Här skulle resas frågor om för- och nackdelar med en offentlig sektor som upphandlare snarare än utförare, om stordriftsfördelar, behovet av specialisering, etc. Samtidigt är det enkelt att konstatera att dagens officersutbildning, som i stora stycken närmast liknar en samhällsvetenskaplig utbildning vid våra universitet, är mer än 20 gånger så dyr som en sådan utbildning. Man kan också konstatera att den amerikanska officersutbildningen är betydligt bättre integrerad i det allmänna universitetssystemet.

Löfstedt citerar Björn von Sydows utredning, men jag håller naturligtvis med om att ”forskning och utveckling inom försvarsområdet behöver förstärkas”. Hela min text kan läsas som en sådan uppmaning. Det jag ville ifrågasätta var ju möjligen organiseringen av den forskningen och utvecklingen. Framför allt ville jag ifrågasätta det revirtänkande som genomsyrar von Sydows utredning, till exempel den gamla ”sanningen” att försvarets teknik måste (kan) vara överlägsen civilsamhällets.

Sverige har hamnat efter i digitaliseringen. För varje dag blir det mera uppenbart hur verksamheter som krisberedskap, sjukvård, utbildning, transporter, energiförsörjning, etc., skulle kunna utvecklas och effektiviseras med hjälp av digitala plattformar och den samverkan som plattformarna möjliggör. Revirtänkande är just en viktig anledning till att utvecklingen går så långsamt. Min text var i första hand ett upprop till försvarsvänner att ta digitaliseringen på större allvar, se tydligare både dess utmaningar och möjligheter. Att utveckla försvarsmaktens digitala kompetens är en nödvändighet, men på sikt tror jag också att vi kommer att se ett mindre revirkänsligt, mer plattformsorienterat försvar.

Samhällsrevolutioner förändrar villkoren för professioner. Den industriella revolutionen gjorde slut på det medeltida skråväsendet. Den militära professionen har en lång och intressant historia. Jag är övertygad om att den har en minst lika spännande framtid, men jag tror att den framtiden inte finns i isolering från civilsamhället utan tvärtom i en allt större integration.

 
Författaren är professor i informationsteknik vid Göteborgs universitet.

Nya tongångar?

Reflektion

Den 24JUL2018 hölls ett av de periodiska genomgångarna/mötena som genomförs av det ryska Försvarsministeriet.1 Vid dessa möten brukar en stor mängd information delges och publiceras. Därtill brukar en mängd olika faktorer avseende de ryska väpnande styrkorna beröras, allt från upprättande av nya förband, omvärldsutveckling till hur många nya bostäder som tillförts de väpnade styrkorna, det vill säga ett brett spektrum av frågor berörs.

Så var även fallet den 24JUL2018, områden som berördes var bl.a. utvecklingen i det västra militärdistriktet (MD V) såsom tillförsel av förband och materiel, de ryska väpnade styrkornas stöd till andra ryska myndigheter under världsmästerskapet i fotboll, NATO aktiviteter i östra Europa och då främst i den västra strategiska riktningen (MD V) och utvecklingen av de ryska ingenjörstrupperna.2

I grund och botten var det ett helt vanligt möte/genomgång enligt tidigare mönster, om det inte vore för en faktor. Inom ramen för NATO aktiviteter och då under första halvåret kom Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, explicit beröra Sverige och Finland och dess samarbete med NATO.

Olika kommenterar från Ryssland avseende det svenska samarbetet med NATO, inträffa då och då, främst är de då det ryska utrikesministeriet som uttalar sig. Att ett utrikesministerium framför olika sakfrågor får te sig naturligt då det, dels utgör en tydlig del av en nations säkerhetspolitik, dels utgör en tydlig del av den politisk strategiska nivån i ett lands övergripande strategi. Vad var det då den ryske försvarsministern framförde?

Det den ryske försvarsministern kom påtala, var att en oro finns att Finland och Sverige skall dras in i NATO. Därefter påtalar han, att Finland och Sverige i maj månad 2018 skall ha undertecknat ett avtal som medger fullt deltagande i övningar med NATO samt nyttjande av dess lednings- och vapensystem. I gengäld skall NATO erhållit obehindrat tillträde till svenskt samt finskt luftrum och territorialvatten. Därtill poängterade han att sådana steg leder till ett upplösande av den nuvarande säkerhetsordning, men även ger upphov till misstro samt tvingar Ryssland att vidta motåtgärder.3

Vad avser själva innehållet består det av flertalet sakfel, vilket förtjänstfullt berörts av det finska Försvarsdepartement i en officiell kommuniké.4 Ur svenska förhållanden, torde, sakfelen vara desamma maa. att det var en trilateral överenskommelse som undertecknades mellan Sverige, Finland och USA i maj 2018.5Dock har inte något svenskt departement i skrivande stund, 28JUL2018, valt att bemöta det den ryska försvarsministern framförde den 24JUL2018.

Detta utspel är intressant ur ett flertal aspekter. Vid tidigare tillfällen företrädare för de olika ryska "kraftministerierna",6diskuterat "motåtgärder" har det främst varit riktat mot NATO som helhet eller USA singulärt och vid dessa tillfällen har uttrycket varit att s.k. "asymmetriska motåtgärder" kommer vidtas, i olika sakfrågor. Även om det inte explicit uttalas vad dessa motåtgärder mot Sverige och Finland skulle utgöra, får det anses vara mer direkt än det tidigare vaga "asymmetriska motåtgärder" som uttalats mot NATO och USA.

Vad avser militärstrategiska sammanhang har Sverige, migveterligen, berörts vid fyra tillfällen i mer officiella ställningstaganden av Ryssland sedan det säkerhetspolitiska klimat hårdnade mellan de västliga länderna och Ryssland maa. konflikten i Ukraina. Det första tillfället var 2015 vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva av dåvarande operationschefen för ryska generalstaben, General AndrejKartopolov, som är nuvarande chef MD V. Operationschefen uppvisade en bild av ett sammanhängande flygoperationsområde, troligtvis, omfattande F21 i Kallax (Sverige) och flygplatsen i Ivalo (Finland).7 Därutöver berördes värdlandsavtalet.8

Det andra tillfället var vid 2017 och återigen vid den internationella säkerhetskonferens i Moskva, där den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, visade en lägesbild omfattande Sverige och Finland och hur NATO kunde tänkas nyttja flygfält och hamnar för att stödja sina operationer. Därtill ansågs mellersta Norrland i Sverige och området kring Vasa i Finland utgöra ett sammanhängande operationsområde.9

Det tredje tillfället Sverige berördes i militärstrategiska sammanhang var i december 2017, när chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten (SVR), SergeijNaryshkin, sade att USA bedriver ett hybridkrig gentemot Ryssland samt Sverige, Storbritannien, Polen och de baltiska staterna var deltagare i detta hybridkrig tillsammans med USA.10Utifrån den position Sergeij Naryshkin har i Ryssland, får det anses vara ett väldigt anmärkningsvärt utspel, som ej berörts i någon nämnvärd omfattning i den svenska säkerhetspolitiska debatten, än mindre bemöttes uttalandet officiellt av Sverige. Det fjärde tillfället var den 24JUL2018, som berörts tidigare i inlägget.

Utgående från de militärstrategiska uttalandena, kan uttalande ettoch två, främst ses som klassisk signalpolitik. Där uttalandena, troligtvis, berör samarbetet mellan Sverige och NATO. Uttalande tre och fyra blir mer tydligt riktat mot Sverige, vad själva tyngdpunkten i uttalandena är och hur de skall bedömas är något oklart, givetvis är vårt samarbete med NATO en del i det hela. Dock är det väldigt skarpa och anmärkningsvärda uttalanden som enligt mitt förmenande går bortom vårt samarbete med NATO. Därutöver, observeras det hela som en flerstegsraket blir det tydligt att uttalandena blir skarpare och skarpare, för varje tillfälle.

Vad avser det senaste uttalandet bör det även beaktas vilka de egentliga mottagarna av budskapet var. Sett till vilka som är åhörare under dessa möten/genomgångar, är det befattningshavare inom de ryska väpnade styrkorna över hela Ryssland. Varvid premissen som nyttjas tidigare i den svenska debatten att de ryska uttalandena främst skall ses som riktad mot den egna befolkningen inte kan anses vara fullt gångbar denna gång, om än att rysk media valde att lyfta uttalandet av den ryske försvarsministern.11

Avslutningsvis, det intressanta är inte vad själva "brödtexten" i uttalandena säger, utan snarare att genom åren har ett antal uttalande som berör Sverige i militärstrategiska sammanhang genomförts. Där det senaste får anses vara ett väldigt skarpt uttalande. Där det även blir tydligt att Sverigenumera omfattas av ryska militärstrategiska förhållandenoch inte den mer övergripande politisk strategiska. Detta kan innebära att de svensk-ryska förhållandet har gått in i en ny fas med nya premisser, vilket startpunkten på kan ha varit vid den ryska ambassadörens uttalande,12 under Almedalsveckan 2018.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Expressen 1(Svenska)
Finlands Försvarsministerium 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Russian Military Reform 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Slutnoter

1Ministry of Defence of the Russian Federation. Moscow hosted the meeting of Defence Ministry Board Session. 2018. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12187378@egNews (Hämtad 2018-07-28)
2Ibid.
3Ibid.
4Finlands Försvarsministerium. Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgus uttalanden om Finlands och Sveriges NATO-samarbete innehåller sakfel. 2018. http://www.defmin.fi/?587_m=9413&s=8&l=sv(Hämtad 2018-07-28)
5Regeringen. Försvarsminister Peter Hultqvist undertecknar trilateral avsiktsförklaring. 2018. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/05/forsvarsminister-peter-hultqvist-undertecknar-trilateral-avsiktsforklaring/(Hämtad 2018-07-28)
6För en beskrivning av uttrycket ”kraftministerier” se: Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 97.
7Russian Military Reform. Gorenburg, Dmitry. Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of NATO. 2015. https://russiamil.wordpress.com/2015/05/19/moscow-conference-on-international-security-2015-part-4-russian-views-of-nato/(Hämtad 2018-07-28)
8Ministry of Defence of the Russian Federation. Statement by Andrey Kartapolov. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=wyJYW9LIFbE(Hämtad 2018-07-28)
9Jägarchefen. En Bild i Moskva. 2017. https://jagarchefen.blogspot.se/2017/05/en-bild-i-moskva.html(Hämtad 2018-07-28)
10Dagens Nyheter. Carlsson, Mattias. Rysk spionchef: Sverige deltar i hybridkrig mot Ryssland. 2017. https://www.dn.se/nyheter/rysk-spionchef-sverige-deltar-i-hybridkrig-mot-ryssland/(Hämtad 2018-07-28)
11Reuters. Russia says it would respond if Sweden, Finland drawn into NATO: Ifax. 2018. https://www.reuters.com/article/us-russia-nato/russia-says-it-would-respond-if-sweden-finland-drawn-into-nato-ifax-idUSKBN1KE1TQ(Hämtad 2018-07-28)
12Expressen. Nilsson, Mimmi. Skoglund, Karolina. Löfven förnekar dålig relation med Ryssland. 2018. https://www.expressen.se/nyheter/almedalen/ryska-ambassadorens-varning-till-stefan-lofven-/(Hämtad 2018-07-28)

Bergmans boktips

av David Bergman
Foto: Matte Lundgren

Foto: Matte Lundgren
Sommaren hör läsningen till. Det är säkerligen många med mig som nu på semesterns första dagar lägger sig i hängmattan, solstolen eller på stranden och sträcker sig efter den pocketbok man så länge velat, men inte funnit tid att läsa. Den skönlitterära läsningen är självklart bra för avkoppling, men den kan också i allra högsta grad inspirera, motivera och utveckla militärt intresserade på alla nivåer.

Att läsa skönlitterärt är nyttigt av flera anledningar, inte minst i att kunna se framåt och utveckla vår egen profession. William Gibson myntade exempelvis begreppet Cyberspace när han 1984 kom ut med sin klassiska science fiction-roman Neuromancer. Men fördelen med olika typer av skönlitteratur är inte främst att den är förutsägande, utan att den är utmanande. Den utmanar våra tankar och tvingar oss att ifrågasätta våra egna antaganden och förutfattade meningar om hur saker ska vara. Den lär oss att hur bra en grundläggande analys än är så kommer fantasin och förmågan att ibland tänka utanför ramarna ofta att avgöra vem som blir framgångsrik, oaktat om det är i affärsvärlden eller på slagfältet.

Den svenska skönlitteraturen med militärt tema har länge varit näst intill icke-existerande. Det har funnits ett glapp mellan 80-talet klassiska Operation Garbo-trilogi som Christiansson, Hugemark & Dörfer gav oss till de böcker som kommit nu de senaste åren. De flesta som läser detta känner säkerligen till böckerna av de duktiga författarkollegorna Robert Karjel, Lars Wilderäng, Kaj Karlsson, Chris Berg, Anders Jallai & Erik Lewin. De som inte redan gjort det kan se fram emot att ha deras böcker kvar att läsa. Bland de senare tillskotten kan glädjande ses Anna Tell med sin debut Fyra dagar i Kabul samt Björn Andersson och Tommy Jeppssons Gotland Befriat som avslutar deras trilogi om när kriget kom till Gotland.

Jag fick en gång frågan om vad som ligger bakom ”syndafloden” av svenska författare av technothrillers som debuterat de senaste åren. Mitt svar är att jag inte ser någon syndaflod alls, möjligen en sakta droppande kran där det tidigare inte kommit något alls. Vi lever i en tid när det kommer cirka 400 nya kokböcker varje år, och ändå verkar vi svenskar ha hunger kvar efter mer litteratur om grillning och matlagning. Vi kan säkert anta att det finns en god mån innan vi närmar oss 400 författare av militära techno-thrillers i Sverige och marknaden är mättad. Att även de övriga kollegorna inom genren säljer bra visar dessutom tydligt att det finns ett stort läsintresse, även utanför den inre målgrupp som med kärlek brukar kallas möp:ar. Förhoppningsvis kan detta inspirera än fler dugliga aspirerande skribenter att ta tag i och förverkliga sina egna projekt i en genre där jag hoppas få se än fler duktiga författare framgent.

En allt mer populär tradition för militära chefer på senare år har varit att ge ut läslistor med sina tips, som ofta även innehållit exempel på skönlitterära verk. Sådana listor orsakar alltid diskussioner. Ofta innehåller de många guldklimpar men får också ofta kritik för att fokusera för mycket på en epok, ett perspektiv eller en viss typ av författare. Detta är i viss mån naturligt. Listor med ett specifikt syfte blir per definition exkluderande och starkt återspeglande de värderingar och det syfte som finns hos den som prioriterat listan. Men samtidigt är denna debatt i sig positiv, då de alltid för bildningen framåt. Och om två soldater bråkar om vilken bok som mest förtjänar att finnas på en lista känner jag mig ärligt talat mest nöjd med att de läst och reflekterat över båda.

Självklart kan jag inte vara sämre än att ge några skönlitterära lästips för militärt intresserade att ta sig an i hängmattan. Den som drar efter andan för att indignerat påpeka att Red Storm Rising, eller någon annan given klassiker i möp:ens bokhylla, inte finns med högt upp kan andas ut i försäkran att listan varken gör anspråk att vara vare sig rangordnande eller allomfattande. Förhoppningen är snarare att den militärt skolade eller intresserade skall hitta något nytt som ännu inte är en naturlig del i deras bokhylla som kittlar fantasin på ett nytt sätt under några timmar i hängmattan.

  • Orson Scott Card – Ender’s Game
  • Eric L. Harry – Arc Light
  • Alistair Maclean – M.S. Ulysses
  • W. Singer & August Cole – Ghost Fleet
  • David Morrell – Tvekampen / First Blood
  • Michael Z. Williamsson – The weapon
  • Robert Heinlein – Starship Troopers
  • Ralph Peters – Red Army
  • David Weber – On Basilisk Station
  • Brian Haig – Secret Sanction

Men om ni redan läst allt? Då kan ni antingen ta tiden att läsa om en vältummad favoritpocket, sätta er ner och komponera en egen lista över tips eller också ladda ner och läsa ”Berättelsen om Operation Garbo” som Bo Hugemark skrev ihop för några år sedan. Helt oaktat, ha en skön läs-sommar.

För den invigde: The enemy gate is down!

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Något om hotet mot elförsörjningen

Reflektion

Den 23JUL2018 publicerade The Wall Street Journaluppgifter att delar av det amerikanska elnätet hade blivit utsatt för dataintrång. Intrånget skulle, dels genomförts mot isolerade nätverk, dels varit så pass kvalificerat att strömförsörjning hade kunnat stängas av. Enligt officiella uttalanden från Amerikanska tjänstemän skall det varit en rysk grupp knuten till den ryska staten som genomfört intrången.1

Under våren 2017, framkom även uppgifter om misstänkta intrångsförsök i bl.a. datornätverk för elförsörjningen hos de baltiska staterna. Intrången skulle påbörjats vid 2015, enligt de anonyma källor som uttalat sig i ärendet till media, misstänks intrången genomförts av Ryssland. Intrången misstänks, dels utgjort kartläggning, dels utgjort förberedelser för att kunna avbryta elförsörjningen inom de baltiska staterna.2

Det tydligaste exemplet, just nu, på hur datoriserade intrång kan påverka elförsörjning går att spåra till Ukraina den 23DEC2015. Där cirka 80,000 personer blev strömlösa under cirka sex timmar, vid ett IT-angrepp mot tre eldistributörer. Enligt den undersökning som företogs hade förberedelser för angreppet påbörjats cirka ett halvår innan det genomfördes. Utöver att påverka strömförsörjningen överbelastades även kundtjänsterna hos de drabbade företagen, varvid felanmälningar avseende strömavbrottet förhalades till företagen och de svävade initialt i ovisshet om vad som hade skett. Med anledning av att angreppets utformning var av sådan art att det ej skulle uppmärksammas av personalen som övervakade elsystemen.3

Vad avser svenska förhållanden framkom uppgifter avseende intrångsförsök mot det svenska elnätet, vid uttalanden under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2017. Enligt Försvarets Radioanstalt (FRA) skall förberedelser genomförts för att kunna påverka det svenska elnätet av främmande makt/makter.4I sammanhanget är det intressant att notera en bild som FRA visade vid Dagens Industris informationssäkerhetskonferens i november 2016.

Bilden utgjordes av en satellitbild utvisande Sverige och dess närområde, där del av de IT-angrepp som hade genomförts mot Sverige under en månad var geografiskt representerade.5 I de stora hela är det svårt att dra några egentliga slutsatser kring vad som grafiskt utvisas på FRA bild. Dock kan möjligtvis vissa slutsatser dras kring vad som utvisas i inlandet av de norra delarna av Sverige.

De stora ödemarksområden som finns i inlandet av norra Sverige gör det något enklare att identifiera känslig infrastruktur. Utifrån den av FRA uppvisade bild skulle delar av de IT-angrepp som geografiskt utvisas kunna varit riktat mot elförsörjning och då främst mot vattenkraftverk alternativt de större ställverk som finns vid dessa. Vissa av dessa vattenkraftverks geografiska positioner förefaller korrelera med FRA uppvisade bild. Varvid det får anses som minst vara möjligt att så är fallet. Detta utgående från uppgifterna som delgivits, dels vid Dagens Industris säkerhetskonferens, dels vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen januari 2017.

Vad avser effekterna av avbrott i elförsörjningen i Sverige vid s.k. gråzonsproblematik, berörs det översiktligt av FOI i Typfall5: Utdragen och eskalerandegråzonsproblematik från 2018.6 Därtill sammanfattar den tidigare Generaldirektören för Svenska kraftnät, Mikael Odenberg, det mycket bra vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2017, med att mycket av det normala samhällslivet skulle bryta samman om elsystemet skulle slås ut.7

Många av konsekvenserna mot elförsörjningen vid s.k. gråzonsproblematik är desamma under en väpnad konflikt ffa. mot civilsamhället. Dock tillkommer några områden vid en väpnad konflikt som ej berörts i någon nämnvärd omfattning i den svenska debatten.

Utgående från att vissa positioner som FRA uppvisat kan utgöras av vattenkraftverk i norra Sveriges inland, får det anses som möjligt att dessa vattenkraftverk utgörs av de som ligger längst upp i vissa älvdalar av Norra Sverige. Därvid kan det i händelse av att en främmande makt erhållit möjligheten att ta kontroll över styrsystem genom intrång, ses som fullt möjligt att de t.ex. skulle kunna reglera vattenflöden från dessa vattenkraftverk.

Vilket i praktiken kan innebära att en kedjereaktion skulle kunna skapas genom att öppna upp t.ex. dammluckor högst upp i en älvdal för att påverka hållfasthet hos dammar längre ned i en reglerad älvdal och därmed ytterst få dammar att brisera och vattenbelägga områden. Alternativt att kontroll tagits av samtliga vattenkraftverk längs en älvdal och därmed kan samtliga dammluckor öppnas samtidigt för att vattenbelägga en älvdal.

Vad det även innebär är att t.ex. infrastruktur för rörlighet längs med en älvdal kommer påverkas såsom broar för fordons- och järnvägstrafik. Antingen kommer dessa raseras eller dess hållfasthet påverkas markant varvid det får ses som möjligtatt de ej kan nyttjas. Därmed påverkas framförallt rörlighet i nord-sydlig riktning, samtidigt avreglas även stridsfältet.

Liknande tankar fanns under det kalla kriget, dock bedömdes det då vara mer troligt att en motståndare skulle nyttja flygbekämpning mot infrastruktur. Dock bedömdes angreppen kraftsamlas till en av älvdalarna för att erhålla maximal effekt, därmed skulle förbandstillförsel till norra Sverige försvåras från södra Sverige.8 I dag påverkas både förbandstillförsel i nordlig och sydlig riktning maa. förmågor som enbart finns i norr och enbart i söder för att kunna kraftsamla till brigad.9

Vad avser vattenbeläggning av områden för att försvåra framryckning för en part, är det även något som funnits i svenska försvarsplaner.10 Vilket tyder på att det skulle kunna vara ett effektivt sätt att avregla stridsfältet som tidigare berörts. Det skulle även kunna nyttjas som en form av utpressningsvapen av en motståndare som har möjligheten att genomföra det, ffa. inom ramen för s.k. "gråzonsproblematik". Där en motståndare skulle kunna lägga fram ett ultimatum, gör si annars vattenbelägger vi en av era älvdalar och förevisar t.ex. med att öppna upp dammluckorna i en av dammarna längst ned i en älvdal.

Avslutningsvis, detta kan säkert te sig orealistiskt för vissa, tyvärr får det nog anses vara högst realistiskt att det skulle kunna ske en påverkan gentemot, dels vårt elnät, dels de faciliteter som skapar elektriciteten till vårt elnät. Vad som skiljer Sverige mot många länder är att huvuddelen av våra faciliteter som producerar elektricitet även kan nyttjas som en form av "vapensystem" mot oss, då det ej i huvudsak rör sig om kolkraft eller vindkraft, utan vattenkraft och kärnkraft som i sig har en inneboende kraft, en kraft som tydligt kan nyttjas för att påverka oss.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Twitter 1(Svenska)

Hugemark, Bo. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Slutnoter

1The Wall Street Journal. Smith, Rebecca. Russian Hackers Reach U.S. Utility Control Rooms, Homeland Security Officials Say. 2018. https://www.wsj.com/articles/russian-hackers-reach-u-s-utility-control-rooms-homeland-security-officials-say-1532388110(Hämtad 2018-07-24)
2Reuters. Jewkes, Stephen. Vukmanovic, Oleg. Suspected Russia-backed hackers target Baltic energy networks. 2017. https://www.reuters.com/article/us-baltics-cyber-insight/suspected-russia-backed-hackers-target-baltic-energy-networks-idUSKBN1871W5(Hämtad 2017-07-24)
3Reuters. Finkle, Jim. Hackers used malware to confuse utility in Ukraine outage -report. 2016. https://www.reuters.com/article/ukraine-cybersecurity-attack/hackers-used-malware-to-confuse-utility-in-ukraine-outage-report-idUKL2N14U01H20160110(Hämtad 2018-07-24)
Reuters. Polityuk, Pavel. Ukraine sees Russian hand in cyber attacks on power grid. 2016. https://www.reuters.com/article/us-ukraine-cybersecurity/ukraine-sees-russian-hand-in-cyber-attacks-on-power-grid-idUSKCN0VL18E(Hämtad 2018-07-24)
4Sveriges Television. Nylander, Jan. FRA: IT-spioner förbereder attack mot elnätet. 2017. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/it-spioner-forbereder-attack-mot-elnatet(Hämtad 2018-07-24)
5Wiktorin, Johan. Twitter post, November 15, 2016, 17:35. https://twitter.com/forsvarsakerhet/status/798564998138171392?s=12(Hämtad 2018-07-24)
6Jonsson, Daniel K. Typfall 5: Utdragen och eskalerande gråzonsproblematik. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 4-6.
7Sveriges Television. Nylander, Jan. FRA: IT-spioner förbereder attack mot elnätet. 2017. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/it-spioner-forbereder-attack-mot-elnatet(Hämtad 2018-07-24)
8Hugemark, Bo. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60-61.
9Försvarsmakten. Organisation. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/(Hämtad 2018-07-24)
10Hugemark, Bo. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 69, 78

Hackerdrönare – ett cyberhot mot vår säkerhet

av Magnus Sjöland

Foto: Shutterstock.com

Hackerdrönare utgör ett tilltagande problem. Foto: Shutterstock.com

U S Department of Homeland Security har gått ut med en varning för hackerdrönare, därför tänkte jag också göra det så att du blir medveten om hotet och vad det innebär. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för dessa drönare och översatte det amerikanska Danger drone, med hackerdrönare.

Det största hindret för hackers som vill komma åt isolerade och mycket säkra nätverk, är ofta staket, murar och andra former av fysiska hinder. Om en hacker står utanför ett skyddsobjekt med en dator bli denne snabbt misstänkt och i vissa fall åtalad och satt i fängelse. Vi talar i detta fall om kärnkraftverk, hamnar, gruvor, militära anläggningar och andra anläggningar där det kan finnas intresse för spionage eller sabotage.

Nu finns speciellt utrustade hackerdrönare att köpa på nätet för ca 5 000 kronor, speciellt utvecklade för att bryta sig in i datorer och nätverk. Dessa är utrustade med de vanligaste programvarorna för hackers, dator och antenner. Dessa drönare kan nu, utan att någon uppmärksammar dem, cirkla utanför skyddsobjekten och ställa till stor skada.

Jag har hört rykten om attentat, utan att ha fått dessa verifierade. Men jag kan nämna några möjliga scenarier:

  • Vid tankning av fartyg så stängs inte tillförseln av bränsle av till fartyget, utan hamnen blir full av bränsle som sedan antänds.
  • Containerfartyg som lastar av containrar med obemannade automatiska kranar, styrs om så att containrar lastas av i fel ordning så att antingen fartyget bryts itu eller välter runt.
  • En gruva med automatiska obemannade fordon, där fordonen körs över kanten och förstörs.
  • Känslig information i hemliga nätverk kan avlyssnas.
  • Drönare används för att hitta säkerhetsluckor.
  • FBI har gått ut och varnat för att kriminella använder drönare i ökande omfattning för att förbereda brott genom att kartlägga både polisens arbete och hitta mål att attackera.

Listan kan göras lång, detta är exempel så att du skall förstå hotet bättre.

Dessa attacker är ofta svåra att utföra utan att bli sedd, men med hackerdrönare finns nu en ny möjlighet att med minskad risk för upptäckt utföra olika operationer. De billigaste drönarna kan hanteras på avstånd upp till 2 km, med extrautrustning i form av GPS, kan operatören sitta ännu längre bort.

Nu vet du om hotet och har därför större möjlighet att upptäcka och avvärja det.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.