Yes or no to Turkish (liberal) democracy

by Michael Sahlin

April 16 2017 will be one of the most important, decisive days in the history of the Turkish Republic, the day when the Turkish people will decide, by simple majority in a crucial referendum, whether to say yes or no to Turkey as a liberal democracy, with long-term implications for the country´s standing in the international security system.

Obviously, the above is a different way of describing the stakes of the day, that day. For in the referendum, ”yes” stands for accepting a proposed constitutional amendment introducing, for reasons discussed later, a presidential system to replace the Republican Turkish tradition of parliamantarism, whereas ”no” stands for the opposite, that the proposed amendment asks the Turkish people to accept quasi unlimited Erdogan rule for quasi unlimited time. So the question to discuss here is whether, or to what extent, the referendum ”evet” (yes) means a ”hayir” (no thank you) to liberal democracy in Turkey for a long time to come, and, conversely, whether a ”no” vote means ”yes” to sticking to parliamentary (liberal) democracy as the best, or least bad, solution to Turkey´s struggle for stability, legitimacy and identity.

Before looking into the facts of the matter, over and beyond the heated arguments of current political polemics, first some conceptual points of departure.

Liberal democracy vs authoritarianism vs ”majoritarianism” (and totalitarianism)

Challenges from non- or anti-democratic forces in the contemporary world have encouraged specification of the meaning of ”Western” democracy under the label of liberal democracy. It is appropriate here to remind that in various ways liberal democracy – in addition to assuming per definition a governance through free and fair elections by the whole population above a certain age limit – is defined in terms of restricted government, and therefore deliberate limits to the sphere of politics in society.

The concept of constitutionalism implies that the political ”rules of the game” are defined in a constitution that cannot be easily changed by government decision; constitutional change typically requires elaborate procedures and broad political consensus. Constitutionalism is related to the concept and idea of rule of law, similarly limiting legitimate governmental interference into the justice system; the constitution and the law are ”above” the government, right is might, rather than the other way round. Furthermore, in a liberal democracy, the incumbent government cannot legitimately restrict the rights of citizens to compete for power and influence; there must per definition be unrestricted freedom of assembly and freedom of expression, which in turn necessitates freely operating media. These freedoms in turn are basic to the indispensability of a vibrant civil society which fulfills many of the societal functions left over or abdicated by the limited government, regardless of government structure, unitary or federal. This in turn provides the link between liberal democracy and ”economic freedom”, an open, “capitalist” market economy, again due to the deliberate restrictions in the scope of political steering. The latter component, obviously, has always been ideologically contested between left and right, largely due to what Maurice Duverger called ”the iron law of oligarchy”, but is nonetheless a key component in the set-up of defining ”freedoms” (and ”rights”) in liberal democracy, of course including constitutionally and legally binding respect for human rights, individual and collective.

Furthermore, in a liberal democracy, per definition, there must be effective mechanisms of accountability, of holding the government accountable – even if we are per definition talking about limited government. In liberal democracies accountability is not limited only to the minimum requirement of regular elections – a necessary but not sufficient condition for legitimacy – but also through these mechanisms of accountability, ranging from impeachment (US style) to interpelations and/or votes of non-confidence (against individual ministers or the government as a whole). Mechanisms of accountability thus serve to limit governments in liberal democracies, making credibly sure the other limits are observed and that people, the electorate, the citizens – through an unrestrained political opposition and unrestrained instruments of public opinion and freedom of assembly – are not at the mercy of the government in between elections.

And finally, as we know, there is the empirical fact that liberal democracies can be grouped in a matrix where one dimension distinguishes between presidential and parliamentary systems, the other between unitary and federal (or confederal) systems, with a historical tendency for there to be a coincidence between presidential and federal systems – and thus between unitary and parliamentary systems. In most cases, presidentialism serves as a means to handle the delicacies of balance between the centre and the component parts in countries (e.g. the US) where history and geography have made the founding fathers advocate federalism. And in federal systems, at least US style, for reasons of regional balance and accountability, the constitutional key is “Montescieu”, i.e. the explicit and elaborate balance of power between the president/executive, the congress/legislature and the judiciary.

So liberal democracies can be structurally different, whether unitary of federal, parliamentary or presidential (or, as in France, “semi-presidential”), and still be liberal democracies – in terms (as above) of limited government, accountability and respecting the various “freedoms” and “rights”. In these countries (typically of the “Western” world, the way global history has evolved) liberal democracy is seen both as a permanent and just solution to the problem of legitimacy and a way to optimize national and individual interests, and the best way to promote economic growth and development. One needs to add here that as a reflection of US and Western dominance of world affairs, globalism and multilateralism in the Post Cold War era, the values of liberal democracy have come to constitute was has come to be labeled the “core values” of international institutions such as NATO, the EU and others, including the UN. Therefore “universal values”.

The list of criteria would then be incomplete unless the factor of secularism were to be added. Even though there can be secularism without liberal democracy, the opposite, liberal democracy without secularism is, arguably, unthinkable, for a long range of reasons.

And finally, there is – as a consequence of all the above – the coincidence between liberal democracy and the notion of representative governance, the idea that in modern states in the modern world democracies have to be operationalized via intermediary institutions, i.e. indirect democracy (people choosing representatives that control the government) as distinct from old and new notions of direct democracy with (“populist”) Leaders appealing directly the “the people” in defiance of the intermediaries.


Books can be, and have been, written about this, but a short summary and reminder as the above may still be useful as a means to contrast liberal democracy to the contradictory arguments historically put forward by believers in authoritarianism (typically because of a perceived need for stability) and totalitarianism (typically as a revolutionary zeal for societal transformation) but also to the contemporary phenomenon of so-called ”majoritarianism”.

Bowing to an internationally established minimum requirement for (government) legitimacy, and in recognition of the need for a certain minimum of legitimacy (for power and authority), “majoritarianism” accepts that a government has to be popularly elected; in the modern world there is hardly any other criterion of legitimacy, hardly any other way to justify power, domestically and internationally. Claiming thereby to be a “democracy”, although an “illiberal” variety, “majoritarianist” regimes – even though perhaps avoiding that particular label – would argue that in principle there are no hindrances or limits to governmental power, not the constitutional provisions, not independent rule of law mechanisms, not established mechanisms of accountability, not existing regulations of power sharing, nor concerning the liberal freedoms, etc, as long as that government can claim legitimacy from being popularly elected, although limiting the opportunity for accountability to the periodical elections.

So in theory, a majoritarian regime can lean even to totalitarianism, to the extent its electoral mandate can be interpreted to imply unlimited ambitions and unlimited power. Paradoxically, the majoritarians can also claim “democratic-socialist” credentials, holding forth that the popular mandate entitles them to argue along the lines of “the larger the scope of power of the elected government and its executive branch (at the expense of other institutions in state and society) the more democratic that society becomes”, for the elected government represents “the people” through the dominant political party. In other words “politicization” equals “democratization”; only the elected government (or Leader) represents the ”people” or the ”nation” and the larger the scope of its power the more ”democratic” the state and the nation. The ability to keep winning elections remains the key to legitimacy.

The prevailing global trends towards ”majoritarianism”, reflecting various kinds and degrees of crisis for liberal democracy (a much longer story), is, we can see, based on different factors and different arguments: anti/globalization, anti/Westernization, need for stability, need for strong governance in times of crisis, power hunger of leaders and the like. And obviously, majoritarian systems/regimes differ in their degree of authoritarian illiberalism. But for them to fit into a common definition of “majoritarianism” two distinctive features stand out: the claim to be a “democracy” (compared to explicitly non-democratic authoritarian or totalitarian systems) and the high degree of impatience with any and all institutional hindrances or limits to governmental authority, whether constitutional, legal, or socio-political.

Majoritarianism as a concept and reality is a comparatively recent phenomenon, reflecting the contemporary combination of needed claims to “democratic” credentials for domestic and international legitimacy, on the one hand, and on the other hand the various and varying arguments advanced with claims that regime (and national) goals are incompatible with the power limits and freedoms guaranteed in liberal democracies. As a concept, therefore, majoritarianism tends in the literature to refer to authoritarian tendencies in hitherto liberal-democratic countries, rather than to long-established autocracies that use controlled elections as essential fig leaves for legitimacy, reducing to some extent the need otherwise for sheer repression, and the risks of international isolation with economic costs. One can on this point compare the Turkish political discourse with recent exercises in referendums in Azerbajdzjan and Turkmenistan, for example.

Even though at this stage it is less meaningful to try to predict the longevity of majoritarianism as a system, in its competition with crisis-ridden liberal democracy and classical authoritarianism, its systemic weaknesses are clear and present. Claims to represent “the people” in practice unavoidably means deliberate polarization – as a result of the need for supporter mobilization in order to win elections. And polarization means instability, even though the stated reason for power concentration  was said to be precisely the need for (imposed) stability. And then the other paradox: the harder the crack-down by the illiberal government on the various institutions and principles of liberal freedom, the more vulnerable the government (Leader) becomes to dissent bouncing back, threatening both legitimacy and prospects for future election; a vicious circle that militates against orderly, peaceful power transfer. Furthermore, illiberal majoritarianism is al most per definition wide open to political abuse: without functioning checks and balances and without limits to the regime´s scope of authority there is little or nothing to prevent the government from consolidating step-by-step its grip and its power monopoly, such that losing elections becomes almost unthinkable and outright abandonment of pretences to “democracy” instead quite thinkable, at a later stage.

Cases of “democracy” (winning in more or less free and fair elections) being used as a means to come to power and then with determination using the power position reached to destroy that same democracy have, as we know, featured well before the term “majoritarianism” was conceived. And furthermore, as we also have seen historically, the emergence of “Leader cult” almost unavoidably becomes part and parcel of mass mobilization for authoritarian or totalitarian varieties of “majoritarianism”, implying further estrangement from liberty values.

De facto versus de jure: power, constitutionalism and the political context

Against the backdrop of this overview, and before entering into the specifics about what the referendum will be about, looking at the proposed constitutional amendments aiming at turning de facto into de jure in strengthening the personal powers of the incumbent president, Recep Tayiip Erdogan, some observations concerning the political context of the proposed constitutional transformation (or “regime change”) need to be added to the analysis.

First on the issue of de facto versus de jure. One aspect of the dominance, de facto, of president Erdogan is highlighted if we consider that under the current amendment – assuming expected future electoral wins – he will be able to remain in supreme power until at least 2029 (or longer if he decides on early elections before the regular date). In 2029 he, turning 75, will have ruled Turkey for an incredible 26 years, as premier, party leader and president. Until now he has been victorious in all elections and referendums since coming to power, ruling during most of that era with the support of an own AK Party majority (as against a notoriously weak parliamentary opposition).

The rise of de facto presidential power dates back, inter alia, to the referendum decision in 2007 – as part of the then lingering struggle between Erdogan´s AKP government and the secularist/kemalist establishment – to have the presidential position popularly elected, a change implemented first time in 2014 when Erdogan, campaigning with all the facilities and prestige of his Premier status and benefiting from a low turnout in summer vacation conditions, won by some 52% of the voters. Having outmaneouvred the competition and won the election, Erdogan immediately started to argue that he was going to be a politically active president – no matter what the existing 1982 Constitution had to say about the president being a largely ceremonial post with no link to any specific political party – and that the next logical step, to avoid unclarity about the real power distribution, would have to be to introduce a presidential system. (The AKP congress in May 2016, with Yilderim replacing Davutoglu as Prime Minister, later codified this to be the party´s main priority.)

The history of successive AKP and Erdogan power consolidation (de facto) proceeded from the earlier struggle against the secularist/kemalist civil-military establishment, at that time jointly with the main rival branch of Turkish sunni-islamism, Fethullah Gulen´s Hizmet movement, to a next stage (as from 2012) of overt enmity between these two branches, ending up with team Erdogan stamping Hizmet as a terror organization (“FETÖ”) that needed to be fought and purged. This period of intra-Sunni conflict coincided first with the democratically problematic crackdown on the Gezi Park revolt movement (summer 2013) and later also with increasingly problematic spillovers from the Syria crisis: the decisions summer 2015 to open warfare both with PKK in Turkey (after years of so-called “resolution process” and ceasefire) and with IS (after long negotiations with the US) – leaving the Turkish regime with a “war on terror” against three enemies, PKK, IS/Daesh and the Gulen movement, and as a result of these increasing tendencies to authoritarian responses, eroding rule of law and alienating Western partners.

And then came the July 2016 attempted but failed coup d´etat and the ensuing acceleration of crackdown and purge and further enhancing erdoganist power consolidation and power expansion. A promulgated state of emergency, extended in stages, was used to purge or arrest ever-widening opposition circles, to overrule the role of parliament through government and legislation by decree and to tighten the grip of the executive branch over media, the judiciary, civil society and private enterprise – and to criminalize political opposition, notably the pro-Kurdish HDP. And to tighten the grip of regime and president over the various branches of the executive, including the depleted and demoralized military. The string of terror attacks during the years 2015 and 2016 served to further foster, under Erdogan´s oversight, a climate of fear and siege.

All these and other trends, then, created a situation de facto of virtually unlimited powers left in the hands of the incumbent president, Erdogan, with none of the pre-existing constitutional and political mechanisms of accountability and power limitation any longer ready and able to resist the very high degree of power concentration, and with the parliament in the hands of its AKP majority, and with the AKP sworn to absolute loyalty to the person of the president.

But there was this one snag: even though there were countless examples of the president´s unconstitutional behavior over the years, it was politically inconceivable, for minimum legitimacy, to leapfrog the constitutional provision that bringing a constitutional change to a determining referendum required 3/5 majority in parliament, something the AKP could not muster on its own since the Nov 1 2015 elections. But the nationalist MHP leader Devlet Bahceli saved Erdogan´s day late in the stormy autumn of 2016. Claiming, in a volte-face, on one famous (some say infamous) occasion that this difference between political de facto and constitutional de jure had become unbearable and harmful to the nation at a critical juncture (and that Turkey´s war on terror and other challenges necessitated national unity under a strong hand) he now, controversially, offered his party´s cooperation with the AKP to see through, by sufficient parliamentary majority, the proposed transfer – or regime change – to a presidential system “a la turca”.

So accompanied by terror attacks and widening government crackdown the two parties sat down to negotiate a joint package of constitutional amendments to this end. And after a stormy series of parliamentary sessions on this highly controversial subject the 18 articles in the joint AKP-MHP constitutional change was voted through by (sufficient) majority vote. And now president has endorsed (sic!) the package and the referendum is set for April 16, still (remarkably) under conditions of state of emergency. The president will lead the Yes campaign, pledging to carry out 40 rallies throughout the country.

Some complicating perspectives

Finally, before looking into the specifics of the constitutional changes brought to the people for its ultimate decision, a few more complicating perspectives need to be brought up. One question here pertains to the issue of a theoretically possible “no” in the referendum. What happens then? Is such an outcome at all tolerable for president Erdogan and his regime, having invested maximum effort into this regime change endeavor. If not, then the campaign can be expected to be as polarizing and ruthless as is seen to be needed by the regime to avoid a “no”, and, preferably, to achieve a clear yes, say 55%, for legitimacy. But if “no”, then status quo ante, the same de facto-de jure destabilizing tension. An untenable situation, probably, hence (probably) instant regime call for new elections, especially to the extent the regime suspects internal AKP disloyalty in the referendum, with fresh elections giving team Erdogan an opportunity to replace (suspected) disloyalists with (certain) loyalists in the AKP cadres. So for the “naysayers” a referendum “no” would of course be victory and relief, but also new steps on the path of uncertainty.

And what if a simple majority, whether slim or large, of the electorate is convinced by the Erdogan-led Yes-campaign to say yes to the proposed regime change, how will the consequences of that be handled in the interim period between April 16 and the point of full implementation of the new system as from the electoral rounds in 2019? The provisions on that in the AKP-MHP amendments give little guidelines. More de facto-de jure acrimoniousness? More questions concerning the constitutionality of immediately implementing de facto provisions of the new constitution that are supposed to enter into force de jure only after final confirmation in the 2019 elections? Will, from the point of view of team Erdogan, there be a perceived need for new elections after the referendum regardless of outcome, for consolidation and party cleansing?

And here is another question: will the MHP leadership be rewarded after a Yes victory with cabinet positions in a “national front” or “national unity” government, perhaps as a means for a divided and weakened MHP to escape the fate of extinction?

And then there is the rather foggy issue of whether the amendments now at issue are meant to be applicable and tailor-made for the Erdogan persona only and exclusively, such that it is an open question what happen after him, or whether the amendments strictly refer to the function, such that it is constitutionally assumed that a successor would inherit identical powers. And if the latter, how is the new Turkish presidential system supposed to function in the (theoretical) case of a winner in future presidential elections representing other party/parties than the dominant one, currently but perhaps not eternally the AKP? One can recall here that in the first presidential elections in 2014, Erdogan came out victorius in the first round largely due also to tactical mistakes of the divided opposition; had there been a second round, Erdogan versus the combined opposition forces, the outcome could conceivably have been quite different, in spite of AKP dominance in the parliament.

It has also to be borne in mind that at issue in today´s Turkey and the upcoming referendum is whether to legalize and constitutionalize de facto established vast presidential powers at the helm of a dominant party and strongly mobilized supporter masses in a “revolutionary” atmosphere, and not  the mere question of whether to make the incumbent permanently safe from any risk of power competition or palace revolt. Or whether not to.

It would seem that these various uncertainties are providers of the ingredients for protracted instability, regardless of the referendum outcome.

The constitutional amendments: “democratic dictatorship”?

The “Turkish style” presidential system now presented to the Turkish electorate for its verdict on April 16, in its final shape a compromise between “secular nationalist” MHP and the ruling “islamic nationalist” AKP , was defended by the MHP leader (Bahceli) in front of competition from skeptical MHP activists and grassroots in wordings setting the tone of the Yes-campaign:

“Turkey is facing a dire period full with dangers and threats. The imperialist conspiracy, aimed at changing the borders of neighboring regions and redrawing them by force, has intensified. Sadly, our country is besieged. Russia and the Western alliance are patting the PKK-PYD-YPG on the back, seeking to strengthen the camp of our enemies. It is an inevitable and indisputable imperative for Turkey to keep its unity strong and close ranks through national consensus and cohesion” (Ali Bayramoglu in Al Monitor, Feb 23 2017).

And the central figure of the referendum campaign, the person it is all about, Erdogan, would argue similarly in a note of warning to the “naysayers”: ”Who says no? The PKK says no. Who says no?  Those who want to divide and carve up this country say no. Who says no? Those who are against the native and national in this country say no.” And PM Yildirim, the man who will lose his job if the referendum says yes, added: “We say yes because the PKK, the HDP and “FETÖ” say no. To make up your mind, look at who the naysayers are” (Ibid).

This highly polarizing language, destined to widen cleavages and make post-referendum reconciliation a daunting task, regardless of outcome, will face in the campaign a conglomeracy of “naysayers”, the CHP and HDP (decimated by a wave of arrests), supposed dissenting Kurdish, Alevi or secularist voices within the AKP and MHP at the level of partisan politics, and various social groupings, who will openly or secretly oppose the amendment on the grounds that they in fact would mean the introduction, de jure, of unlimited one-man rule in Turkey, for practically unlimited time, something bad for business and bad for democracy and the rule of law in Turkey.

Even though there are warnings, and indications, that a too wildly polarizing or demonizing language (like naming any and all “naysayers” terror sponsors or the like) would be harmful to the country – and in fact potentially counterproductive and thus risky – there remains reason for concern that Turkey is in for a destructive campaign, in view of the stakes and the uncertainties.

Nonetheless, there are facts of the matter in the cloud of polemics, and here one can refer back to the earlier discussion on the roots and arguments of “majoritarianism”, notably the way the “Yes”- propaganda handles the criticisms of eroding democracy and rule of law, arguing that the expanded power of the elected leader means enhanced, even elevated, democratization, democratization in combination with needed effectivization of governance.

It follows from the account above of the political context and the rise of executive presidential powers de facto in recent years that Turkey largely abandoned the systems category of liberal democracy (as defined above) years ago, as from when the president and his team started to advance the role of the executive at the expense of other public sector arms and to institute government consolidation steps in clear breach of the provisions of the valid constitution, the regime using its control of the AKP and its parliamentary majority (albeit shaken after the June 7 2015 elections) as main instrument. In other words, liberal democracy in Turkey was largely undone as a price for the AKP-Gulen conflict and then by the conflicts with the PKK and, to some extent, IS.

This trend is now being codified by the proposed constitutional provisions of executive/presidential control of the main juridical institutions in the country, the Turkish Constitutional Court (TCC) and the High Council of Judges and Prosecutors (HSYK, to be renamed Council of Judges and Prosecutors,  HSK), the former supposed to be the bastion in defence of constitutionality and rule of law, the latter the key instrument in the election of members of other key institutions in the system of justice, the Court of Cassation and the Turkish Council of State, these authorized to propose two members each to the TCC. A study of the details of proposed changes in the amendments, changing membership numbers and stipulating responsibilities for appointments, shows greatly enhanced presidential control of these institutions – indispensable for checks and balances and rule of law in any liberal democracy, directly through presidential powers of nomination and indirectly through the powers of the parliament majority, as controlled by the president.

For the amendments (the AKP here overruling MHP objections) allow the president to remain part and leader of “his” party, in this case the AKP, thereby commanding or controlling party nominations before future elections. The enhancement of presidential-cum-party leader control of the dominant party is further underscored by provisions to increase the number of lawmakers (from 550 to 600), to conducting simultaneous presidential and parliamentary (and local) elections, and to lower the age limit of eligibility, reducing the weight of veteran AKP politicians and paving the way for a new (“devout”) generation of hand-picked aspiring Erdogan loyalists. In this, together with the maintenance (satisfying MHP demands) of a unitary structure of governance, lies an important deviation from international presidential system normalcy, whether liberal democratic or not.

And what about the role of the parliament, e.g. as a mechanism of accountability – an indispensable component not only in liberal democracy but in democracy altogether?

The answer is connected to what is prescribed in the amendments concerning the role of president and government. The Turkish presidential system as now proposed takes out the function of prime minister and leaves it to the president to appoint both the post(s) of vice president and the cabinet members, none of whom are answerable to the parliament, neither by the institution on no-confidence vote nor by the right of interpelation. Furthermore, the rights granted to the president to declare a state of emergency and to rule by decree, and to call for fresh elections in case of perceived need, provide added indicators of regime change. And what about abuse of power safeguards? Well, the provisions in the amendments clearly set the requirements for impeachment so forbiddingly high, especially in view of presidential control of both the parliament and the TCC, that such an eventuality becomes practically inconceivable – as long as the AKP controls parliament and Erdogan controls the AKP (a prerequisite for the proposed system to avoid constitutional chaos).

In addition there are the factors of mandate duration – that the incumbent president, if elected in 2019 and then re-elected in 2024, can remain in his post at least until 2029 – and of strengthened executive and presidential powers, notably over the military and the budget, already adopted under the current (post-coup) state of emergency and its lengthy sequence of legally binding decrees (without parliament approval/confirmation, the TCC having declared non-interference as supposed iltimate domestic guarantor of constitutionality).

So regardless of whether all this, here summarized, entails the mere transformation from power de facto to power de jure – and of whether the current (provisional) state of emergency will for all practical and juridical purposes be transformed into, or glide into, a systemic/permanent order of constitutional state of emergency – it has to be stated, for fact, that the proposed amendments will render the incumbent president unique, unprecedented powers, in almost any comparison, historic or geographical. For the package renders the president unchecked control of the government, the party, the parliament, the judiciary, the military and other executive branches, in addition to the dominance of the private sector economy following the post-coup purge wave. And in addition to guaranteed immunity. And the net difference between de facto and de jure lies in the elements of permanence, unchangeability and aspiring international legitimacy. And regime safety.

It will, in this perspective, be of considerable interest to observe how the government, in the period preceding and following the referendum, will deal – formally – with the delicate issue of the  state of emergency: infinite prolongation costs legitimacy, and lifting it (for the purpose of portaying legitimizing normalcy) costs difficult and challenging issues of retroactivity,

It follows that the referendum on April will be a very, very important day, and not just for Turkey and the Turkish citizens but also for Turkey´s friends and allies abroad, i.e., all those that would have reason to regret to see Turkey disengage from the Western family of nations and alliances, instead looking for Azerbajdzjani or Turkmenistani sources of political inspiration.

One final question: can the fateful outcome be predicted? There seems, at the time of writing, to be two things to be said on this. According to some opinion poll analysts one should expect a clear, perhaps even resounding, yes in light of the apparent fact that there is in today´s Turkey a strong rightist/nationalist wind blowing across the country, combining the different currents of rightist Turkish nationalism, secular and islamist, into a lasting pattern, in reaction to all the strains and crises of recent years, topped by the challenge of Kurdish militancy and the coup experience. In view of this wind, further reinforced by Yes-campaign rhetoric, the “yes” should be expected to win comfortably.

Still, as pointed out and shown by others, the race seems to be tight, with lingering uncertainty, causing concern at Yes campaign headquarters, a concern also about the reliability of AKP and MHP loyalty. A lot seems to be presently focused on the Kurdish votes: will there perhaps, with the PKK war and HDP intimidation ongoing, be attempts made to “buy over” hesitant Kurds with discrete pledges that as from April 17 concessions on the Kurdish issue will be delivered? After all, the “resolution process” of a few years ago was based significantly on a Kurdish movement conviction that regardless of team Erdogan motives (support for the presidential system) there was hardly any other political party able and willing to challenge Turkish nationalism with a serious attempt at resolution to the “Kurdish question”.

And: what if at some stage AKP strategists see the emergence in their daily opinion polls of a trend pointing to a real risk of losing the referendum, even in the face of rather extreme repressive and polarizing (but perhaps counter-productive) measures? Then what? Find an excuse to cancel or postpone the referendum?

But that rather speculative question perhaps begs another question at the very end: is stable parliamentary (liberal) democracy any longer a credible alternative in today´s and tomorrow´s Turkey, or is it overtaken by events, sociologically and demographically?

The author is ambassador and a former director general.

Framåt i natten, utan karta och kompass

av Lars Wedin

Som boende utomlands (Frankrike) behöver jag ofta göra försöket att förklara svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är inte lätt! Sverige förväntar sig få hjälp från en organisation som landet inte vill vara med i (Nato). Men Sverige vill inte heller betala för ett autonomt försvar (om nu något sådant över huvud taget är möjligt). Vi vill inte ens betala så mycket som Natos medlemmar förväntas göra; var det solidarisk vår politik skulle vara? Som säkerhetspolitiska fripassagerare vill vi att andra skall kratsa kastanjerna ur elden för oss.

Den senare tidens diskussion – livligare än på länge, vilket är bra – har i alla fall lett till att gränserna klarnat: regeringen med allierade vill inte vara med i Nato och vill inte betala för ett robust försvar. Alliansen vill i varje fall vara med i Nato och, förefaller det, i varje fall skapa en försvarsbudget som man inte behöver skämmas för. Här är nu positionerna låsta även om ”försvarsgruppen” kommit överens om ett budgettillskott om 500 milj kr. Vi återkommer till denna fråga.

Men politikernas språk är svårt att förstå. Statsministern säger till exempel: ”Men vi ska inte heller låta folk tro att vi har något omedelbart förestående hot mot oss, det har vi inte.”[1] Nej, det får vi verkligen hoppas. Om så hade varit fallet borde regeringen beordrat beredskapslarm och mobilisering. Nu har detta uttryck, på politisk nysvenska, kommit att betyda ”under de närmaste 5 (10?15?) åren kommer det inte att uppstå något hot mot Sverige”. Slutsatsen är att ingenting behöver göras nu.

Ett annat exempel: Försvarsministern sade i Sälen att ”Jag kan personligen stå som garant för att det inte blir någon ansökan om medlemskap i Nato”.[2] Vore det inte bättre om han garanterade Sveriges militära förmåga?

Ett tredje exempel är att de som är emot Nato-medlemskap (och höjd försvarsbudget) ofta hävdar att orsaken till detta ställningstagande är att ett medlemskap (ansökan om) skulle verka destabiliserande på Östersjöområdet. Men samma politikers inställning till försvarsbudgeten innebär att Sverige just blir ett destabiliserande säkerhetspolitiskt tomrum i Norra Europa.

Vi har nu fått tillbaka någon sorts värnplikt. Orsaken är att politikerna inte vill ge de anställda soldaterna och sjömännen rimliga löner och andra förhållanden (exempelvis bostäder). Detta är ju lysande och bör också kunna lösa sjukvårdens problem – vi tvångsrekryterar helt enkelt den sjukvårdspersonal vi behöver!

Risken med ”värnplikten” är att den blir dyr – Försvarsmakten får givetvis ingen kompensation. Den kommer också att ta resurser, bland annat de officerare som skall ägna sig åt grundutbildning. Risken är stor att slutresultatet bara blir halvutbildade soldater i låg beredskap.

ÖB har klart och tydligt talat om hur mycket som nu fattas i budgeten för att uppnå försvarsbeslutets mål. Här finns ett principiellt problem: när kartan och terrängen inte stämmer överens, vad gör man? Det vill säga är det försvarsbeslutets innehåll eller budgetram som är det viktiga? För övrigt bör man inte stirra sig blind på dessa nivåer eftersom försvarsbeslutets inriktning är alldeles för lågt satt; för att ta ett exempel – sju korvetter är uppenbarligen alldeles för lite för att hantera Sveriges långa kust, stora ekonomiska zon och intressen till havs i övrigt.

I Frankrike har Senatens försvarsutskott regelbundna utfrågningar av ÖB (Cema på franska[3]), försvarsgrenschefer med flera ledande inom försvaret. Kunde inte detta vara något för Sveriges Riksdag att pröva?

Men spelar allt detta någon roll? Vi kommer ju att få hjälp (av Nato)! Men är det så säkert att Nato vill gå i – eller riskera att gå i – krig för att hjälpa ett land som inte vill vara medlem och inte heller gör vad det kan för att skapa förutsättningar för ett nationellt försvar? Kommer Rysslands goda vänner Ungern och Grekland att riskera krig för vår skull? Och Turkiet?

Nu är det inte självklart att Nato ens kommer att hjälpa sina medlemmar. Men sannolikheten är mycket större och som medlemmar skulle vi vara fullt integrerade i Alliansens militära struktur. Den intresserade hänvisas till den utomordentliga boken War in Russia 2017 av förre DSACEUR Sir Richard Shirref.[4]

De 500 milj. kronorna är givetvis ett välkommet tillägg. Det rör sig om c:a 1 promille av budgeten. Frågan är nu hur man skall se detta politiskt. En politisk viljedemonstration? Vilja men inte kunna – eller snarare kunna men inte vilja? En kraftfull icke-åtgärd? Bedömningen ligger i åskådarens öga. Denna vårbudgetjustering måste följas upp med en rejäl höjning i nästa ordinarie budget annars blir det hela ett rejält slag i luften.

Mycket oroande är att i de försvarsdiskussioner som förs så verkar ingen förstå att det brådskar att starta upp planeringen för nästa generations ytstridsfartyg. Mer om detta i min nästa blogg.

Ekonomiska nivåer i all ära men den viktiga frågan är politisk: har regeringen sådant förtroende för Försvarsmaktens förmåga att man tryggt vågar stå upp mot eventuella ryska påtryckningar idag och i morgon? Och om Sverige utsätts för våldshandlingar – kommer man att kunna se de anhöriga, som förlorat nära och kära, i vitögat och säga att ”vi har gjort vad vi kunnat?” För att inte tala om när pressen börjar fråga varför de omkomna svenska soldaterna och sjömännen inte var bättre utrustade, hade bättre skydd etcetera.

Försvarsdebatten handlar faktiskt om krig, död och förintelse samt om Sveriges överlevnad som nation. Ämnet förtjänar kanske lite mer ryggrad, allvar och ansvarstagande!
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.


[1], Åtkomst 7/3, 2016

[2] Åtkomst 8/3, 2016.

[3] Chef d’état-major des armées.

[4] DSACEUR: Deputy Supreme Allied Commander Europe. Sir Richard Shirref, War With Russia 2017, Coronet London 2016.

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter


Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.


Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.

I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.

I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.

I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.

I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.

Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.

Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.

Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.

Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7

Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8

Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.

Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.


Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.

Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.

Have a good one! // Jägarchefen


Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.


1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Kvinnor i Försvarsmakten; en rättighet, skyldighet och möjlighet.

Försvarsmakten har ett unikt uppdrag. Vår uppgift är att försvara Sverige, det vill säga vara den yttersta garanten för landets frihet och säkerhet. Uppdraget, som i sin yttersta förlängning, innebär både en skyldighet och en rättighet att använda militära maktmedel, gör att vi också ställer specifika krav på våra medarbetare, oavsett kön. Det handlar om att vara kompetent och professionell men också flexibel och uthållig. Det handlar om att behöva göra svåra val och avväganden under extrema situationer. Och sist men inte minst handlar det om att dela Försvarsmaktens värdegrund.

Vår värdegrund utgår från de demokratiska principerna och alla människors lika värde. Jämställdhet utgör en självklar del och vi arbetar varje dag med att skapa förutsättningar för att både kvinnor och män ska kunna delta i Försvarsmaktens verksamhet på lika villkor. Det är en fråga om kvinnors och mäns lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter att delta i försvaret av vårt samhälle. Det är också en fråga om att utveckla och stärka verksamheten. Genom ett proaktivt jämställdhetsarbete utvecklas våra förmågor positivt, såväl bland våra medarbetare samt i vårt möte med samhället.

Försvarsmaktens personalförsörjning ska även fortsättningsvis så långt som möjligt bygga på den enskildes intressen, motivation och vilja. Så ur ett arbetsgivarperspektiv är vi inte en unik aktör, vi behöver, liksom de flesta privata och offentliga arbetsgivare, nå en så bred rekryteringsbas som möjligt för att kunna rekrytera de bäst lämpade mot de krav vi har. Detta är en viktig del i att öka Sveriges försvarsförmåga. Och det är ju det som är uppdraget.

Marcela Sylvander




Markstridskrafternas operativa betydelse

I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen

Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.

Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

Försvarsmaktens operativa uppgifter
I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

-          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

-          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

-          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.

Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.

Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.

Samspelet mellan försvarsgrenarna
I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp
Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.


Markstridskrafterna operativa betydelse

I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen

Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.

Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

Försvarsmaktens operativa uppgifter
I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

-          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

-          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

-          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.

Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.

Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.

Samspelet mellan försvarsgrenarna
I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp
Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.


Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok - huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid - Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän - läs Handbok Markstrid - Vintersoldat!

ÖB’s sega gubbar?

av Frank Rosenius

I det övergripande styrdokumentet för hur försvaret skall agera om Sverige angripas militärt – ÖB militärstrategiska doktrin – kan man tolka general Bydén så att om vi inte har fått stöd från annan nation när ett militärt angrepp inleds, då skall vi följa en tydlig defensiv strategi – ”vi skall inte förlora ensamma”. Ställningstagandet bör ses i belysning av Försvarsbeslut 2015 och Bydéns analys av läget att vi inte ensamma kan försvara oss, ens mot ett begränsat angrepp mot exempelvis Gotland.

Frågan har aktualiserats i samband med Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskapen i 21:a århundradet” (KV 21) som syftar till att analysera det framtida totalförsvaret. Projektet tar sin utgångspunkt i samma politiska inriktning för totalförsvaret som finns redovisat i Försvarsbeslut 2015. Där finns för det militära försvaret en tydlig uppgift när det kommer till väpnat angrepp – ”om det så krävs försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp” (Regbeslut 2015-06-25, första sid, andra stycket). Likalydande skrivning finns i Reg förordning med instruktion för Försvarsmakten 2007:1266. Försvarsbeslutet har vidare flera referenser till att vi skall sträva efter att så långt möjligt samverka med andra. Lika tydligt är att vi är och kommer att vara militärt alliansfria. Även om det kan verka motsägelsefullt råder därför ingen tveksamhet om att vi måste kunna förvara oss ensamma inledningsvis.

Det som finns anledning att diskutera är att ÖB i sin militärstrategiska doktrin fokuserar på att bara ”möta angrepp” och att när det kommer till fortsatta försvarsoperationer är målsättningen ”undvika att förlora” om vi inte fått något militärt stöd utifrån. Det första att kommentera är att ”möta” egentligen inte förpliktigar till mycket, särskilt inte om alla vet att nästa fas med stor sannolikhet är att man kommer att dra sig tillbaka och ”spara på krafterna”. Det andra är tolkningen av ”undvika att förlora”. Ett ordval som i den aktuella situationen inte torde leda till initiativkraft.

En militärstrategi har två syften – vad att göra med det man har och vad man vill åstadkomma i framtiden. Man kan ha en viss förståelse för ÖB’s tänkande om kriget kommer i närtid mht materiella och personella brister. För en potentiell angripare måste dock Militärstrategins ordval ge en tydlig fingervisning om att förutsättningarna att lyckas med sin egen operationsplan är stora. Med en sportterm skulle man kunna säga att vi med den strategiska doktrinen pratat ner vår tröskeleffekt.

Det som intresserar Krigsvetenskapsakademien särskilt är naturligtvis de långsiktiga konsekvenserna av den strategiska doktrinen. Mht vad som sagts ovan tar vi oss friheten att pröva ÖB’s nuvarande strategiska doktrin. Bl a måste begreppet ”försvar” lyftas fram och ”möta” förpassas till den stridstekniska nivån för att få en relevant diskussion om vad FM behöver i framtiden. Att volymen av förband i FM måste öka framgår tydligt av våra operativa spel. Lika tydligt är att den tekniska utvecklingen kräver en översyn av förbandsstrukturer och sätt att verka. Men även med nuvarande mera begränsade förutsättningar för vår försvarsplanering finns det anledning att överväga en annan mix av stridskrafter i ett långsiktigt perspektiv. Utmaningarna vid ett väpnat angrepp i dagens säkerhetspolitiska miljö bör mötas med avsevärt högre rörlighet och flexibilitet än som finns i dagens organisation. Akademien kommer i sitt projekt KV 21 i slutet av året att presentera sin syn på hur totalförsvaret bör utformas på 10-15 års sikt – ett underlag som också bör påverka den militära strategin. Vi anser att den militärstrategiska ambitionsnivån måste vara högre i inledningen av en konflikt jämfört med idag. Och detta även om vi står militärt alliansfria som idag och måste ta den första stöten med egna resurser. Det fordrar en reviderad försvarsmaktsstruktur med flera förband.

Författaren är viceamiral och hedersledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit stf ÖB, chef för H M Konungens stab och Akademiens Styresman.

Svenskarna i den ANDRA legionen

Emblemet för Spanska legionen, tidigare känd som Spaniens främlingslegion. KÄLLA: Heralder

Historien om svenskarna i Spaniens mindre kända främlingslegion nämns i det nya numret av Populär Historia (4/2017) i huvudartikeln ”Svenskarna som stred mot Franco” av Karl-Olof Andersson. Artikeln tar med några tidigare opublicerade bilder upp en av de större frivilligrörelserna i Sverige under 1900-talet, tre gånger så stor som fenomenet svenskar i Waffen-SS.

Ja, med tanke på att det var drygt 180 svenska medborgare i Waffen-SS men över 550 tjänstgjorde i spanska inbördeskriget, nästan alla mot Franco, kan man kanske tro att de svenska spanienfrivilliga måste ha varit föremål för massor av avhandlingar, böcker och filmer. Men ämnet är inte direkt söndertjatat. Under 1970- och 80-talet utkom visserligen flera böcker om och av svenska frivilliga mot Franco. Men det har inte utkommit många sedan dess. Den gedigna forskningen om dem är också sparsam. Ingen TV-serie eller spelfilm har heller ännu gjorts om dem.

Det är trevligt att det i den nya artikeln hänvisas till Lennart Westbergs och min forskning om de få svenskarna som stred för Franco. För att förtydliga, de var högst ett tiotal. I senare upplagor av vår bok Svenskar i krig 1914-1945 kan man läsa mer om tre av dem. Vad gäller särskilt Frans Wahlberg finns det något att säga om personen bakom namnet, eftersom min medförfattare Lennart Westberg fått fram en hel del om hans senare tjänstgöring i Waffen-SS. När Frans Wahlberg krigade i Spanien måste han ha tjänstgjort i antingen Spaniens främlingslegion - där de flesta utländska frivilliga hamnade - eller i de mer Franco-anknutna falangisterna. Vad gäller Hans Leuhusen finns ingen tvekan om att han tillhörde legionen. Även den svenske aviatören Douglas Hamilton tog sig till Spanien men det är oklart i vilken mån han där tjänstgjorde. Sedan finns det ytterligare sex legionärer mellan 1936 och 1939 vars svenska ursprung kan vara påhittat.

Men för att återvända till den nya artikeln så har den även en högintressant avslutning i form av flera för mig nya uppgifter om svensk vapensmuggling till spanska inbördeskriget (mot Franco). Samtidigt vill man gärna se mer detaljer, mer kött på benen om detta.

Artikelförfattaren nämner inte vad Lennart och jag skrivit om svenskarna mot Franco, som att ett tjugotal av dem tjänstgjorde direkt under sovjetiska officerare, i förband som i ryska källor benämns spetsnaz. "Specialtjänsten" kallade tydligen de svenska deltagarna den verksamheten - som jag tagit upp mer i boken Ryska elitförband och specialvapen.

Spänt läge?


Vid ett flertal tillfällen har det i olika mediala sammanhang framförts att den period vi befinner oss i nu, kan vara farligare än de farligaste perioderna under det s.k. ”kalla kriget” (1, 2). Dock har det ej framförts konkreta exempel på vad detta innebär, vad som kan vara en möjlig infallsvinkel är att jämföra åtgärder, uttalanden o.dyl. med den perioden och denna för att kunna finna likheter, mellan då och nu, dock innebär det ej att det går att  styrka på något sätt om situationerna är likvärdiga, eller farligare.
Detta inlägg tar sin utgångspunkt i den amerikanske försvarsministerns, James Mattis, uttalande 15FEB2017 där han påtalade att i förhandlingar med Ryssland är man tvungen att säkerställa att diplomaterna förhandlar från en styrkeposition. Detta uttalande kom bl.a. att bemötas av Rysslands försvarsminister, Sergej Sjojgu, där han påtalade att alla försök att förhandla med Ryssland från en styrkeposition, skulle vara resultatlösa.
I sak är detta inte en okänd förhandlingsstrategi, dock blir det ett tydligt ställningstagande i säkerhetspolitiska sammanhang. Sett till hur relationerna mellan USA och Ryssland har utvecklats sedan 2008, får detta uttalande ses som ett av de mest tydliga och skarpaste, av en amerikansk administration gentemot Ryssland. Vilket i sig skulle kunna indikera på, dels en hårdare linje gentemot Ryssland, dels att säkerhetssituationen de facto kan vara väldigt farlig.
Perioden mellan 1958 och 1962 dvs Berlinkrisen och Kubakrisen, kan anses utgöra den mest spända och farligaste perioden mellan Öst och Väst under det kalla kriget, med det avses att krigsrisken då var som störst. Vad som i sammanhanget blir intressant, är att inga sådana tydliga händelser har inträffat i den nuvarande konflikten som råder. Därmed inte sagt att säkerhetssituationen är spänd, kanske mycket spänd. Det rör sig kanske snarare om en stor mängd incidenter och/eller ageranden samt retorik, som gör att säkerhetssituation idag beskrivs som farligare än under det kalla kriget.

I detta historiska sammanhang blir det intressant att studera historiska dokument och då operationsplaner, för att se om det kan finnas några likheter mellan nutid och dåtid, i val av agerande. Ytterst syftar detta till att skapa en bild av hur pass spänd säkerhetssituationen trots allt kan vara. I detta fallet kommer en operationsplan för de amerikanska styrkorna i Berlin för perioden 1960-1962 utnyttjas. Då det faller, dels inom ramen för den mest spända perioden, dels var Berlin den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Sovjetunionen under det kalla kriget. I nutid får det anses vara Östersjöregionen, men även t.ex. Barentsregionen, utgör den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Ryssland.

Vad som gör denna operationsplan intressant är den uppgift som chefen för de Amerikanska styrkorna i Berlin erhöll, var bl.a. att "upprätthålla en amerikansk maktposition som kommer att tillåta Förenade Staterna att förhandla från en styrkeposition". Denna uppgift var placerad först ut av totalt sex stycken deluppgifter, vilket innebär att den hade högst prioritet. Denna deluppgift blir mycket intressant sett ur den Amerikanske försvarsministerns uttalande om att USA är tvungen att säkerställa att dess diplomater förhandlar utifrån en styrkeposition.

Miljön som beskrivs är bl.a. att Sovjetunionen försöker, utmana, hota, försvaga för att småningom inkräkta på de allierades rättigheter i Västberlin, utmana och försvaga banden mellan Västberlin och Förbundsrepubliken Tyskland, neutralisera de allierades underrättelse- och informationsverksamhet i Västberlin och snedvrida verksamhet, och misskreditera de allierades ockupation av Västberlin och de krafter som stöder den. Denna miljöbeskrivning från inledningen av 1960-talet, påminner i mångt om den bild som förmedlas i dag om  Rysslands ageranden, något som tillbakavisas av Ryssland.

De metoder som operationsplanen beskriver för att lösa uppgifterna är bl.a. att, genomföra övningsverksamhet, ökad övningsverksamhet samt höjd beredskap då säkerhetssituationen är försämrad, genomföra uppvisningar, variera färdvägar för övningar som visar upp förbanden, vidta åtgärder för att bemöta subversiva element, få militära och civila ledare från den amerikanska administrationen att besöka Västberlin, få dessa ledare att garantera Västberlins status m.m. Många av dessa åtgärder som vidtogs för att försöka uppnå uppgiftsställningarna går även att identifiera i hur t.ex. USA i dag försöker möta Ryssland.

Går det att dra några slutsatser av denna korta historiska jämförelse mellan ett uttalande av den Amerikanska Försvarsministern och en operationsplan för Västberlin från 1960-talet? Ja och nej skulle jag vilja påstå. Vad man kan identifiera är att många av de åtgärder som USA vidtog i sin sektor av Berlin för att bemöta Sovjetunionen under en av de mest spända perioderna av kalla kriget, går igen i dag. Vilket i sig skulle kunna indikera att vi befinner oss i en mycket spänd säkerhetssituation. Vad som kanske är mest intressant är den Amerikanska Försvarsministerns uttalande om förhandling från en styrkeposition, även går att spåra tillbaka som en uppgift att uppnå för de amerikanska styrkorna i Västberlin under inledningen av 1960-talet.

Här kan man även argumentera utifrån påståendet att det enda språket som Ryssland förstår är ett maktspråk, ett påstående som framförts flertalet gånger av olika företrädare under de senaste åren. Vilket skulle kunna vara en anledning till, dels den Amerikanska försvarsministerns uttalande, dels agerandet samt uppgifterna som operationsplanen för Västberlin beskriver, som förefaller korrelera med det nutida amerikanska agerandet. Detta sammantaget skulle kunna påvisa att säkerhetssituationen i dag, befinner sig i samma negativa vågskål, d.v.s. gränsen mellan krig och fred kan vara väldigt skör, som under slutet av 1950-talet och inledningen av 1960-talet.

Vad som dock skulle tala emot jämförelsen är att ursprungen till de båda konflikterna d.v.s. det kalla krigets ideologiska konflikt och vår nutida säkerhetsordningskonflikt är olika, samt förutsättningarna för de båda antagonisterna även är olika. Vilket skulle kunna innebära att valet av metoder är detsamma, dock att situationen inte är lika allvarlig som under det kalla kriget. Vad som dock talar emot detta resonemang, är mängden individer som påtalar att vi befinner oss i en farligare situation än under det kalla kriget.

Således, som minst kan man konstatera att det finns likheter i valet av ageranden under en av de farligaste perioderna av det kalla kriget och med vår nuvarande negativa säkerhetssituation.

Have a good one! // Jägarchefen

Drönare – ett växande säkerhets- och samhällsproblem

av Magnus Sjöland

Drönare, även kallade UAV (engelska: Unmanned Aerial Vehicle), blir ett allt större säkerhetsproblem. Vi hör rapporter i media om att flygplatser stängs av då det finns drönare i dess närhet som kan orsaka olyckor då flygplan kan krocka med dem. Många använder drönare illegalt idag, jag har hört talas om att sportevenemang filmas illegalt från drönare och sänds utan tillstånd, att drönare cirklar runt brottsplatser dit allmänheten inte har tillträde och att drönare på avstånd bevakar militära övningar eller militära insatser.

Detta väcker många frågor om vad som bör vara tillåtet, vem som får använda UAV, integritetsaspekter, säkerhetsfrågor etc. Det är ju inte så kul att ligga och sola på sommaren om grannen kör runt med sin UAV och filmar dig, eller tittar på dig genom lägenhetsfönstret när du precis har duschat. Dessa drönare kan ju verka harmlösa, men kan åstadkomma stor skada både materiellt och integritetsmässigt. Även en hobbyanvändare kan störa mycket vid t ex Arlanda, försvarsövningar, politikerbesök eller skyddsobjekt. Är det någon som testar sin nyinköpta leksak eller är det någon som skall sprida mjältbrand på politikerveckan?

De flygande farkosterna blir allt billigare, får bättre prestanda och blir allt fler. Antalet kommersiella UAV:er har exploderat de senaste åren. Terrorister brukar använda billig teknik och UAV har nu blivit så billiga att det intresserar terrorister, det krävs inte så mycket tekniskt kunnande för att kunna hänga en granat eller en liten bomb under en UAV och sedan åka in i en folkmassa och detonera bomben. Det finns många otäcka saker som en UAV kan bära med sig, t ex smittspridning av farliga bakterier eller giftig gas. Vi ser en utveckling där billiga kommersiella UAV görs om till vapen, t ex finns idag en Kamikaze-UAV med inbyggd IR-kamera och handgranat för att attackera människor i urbana miljöer. Detta är något vi måste öva att skydda oss emot.

Donald Trump tänker bygga en mur mot Mexiko för att bland annat förhindra knarksmuggling, vilken inte lär hjälpa då smugglare allt oftare använder drönare för att få in knark i USA. I januari 2015 störtade en drönare med 3 kg metamfetamin i Mexiko på väg mot Kalifornien i USA. Det håller också på att bli ett allt större problem på fängelser, då drönare används för att smuggla in telefoner, knark och vapen. En mur är enkel att ta sig över för en liten drönare.

Vi har även sett en dramatisk förbättring på sensorsidan. Då dessa farkoster nu har blivit så stabila och bärkraftiga, kan de utrustas med mycket bra sensorer. Detta gör att det går att ligga på konstant höjd på långt avstånd och spana. Bilderna eller filmerna blir av väldigt hög kvalitet och små detaljer kan urskiljas. Detta gör att det blir lättare att spionera på objekt inom militärt område där allmänheten inte har tillträde, enklare för smygfotografer att fotografera vem de vill eller fotografera industrins hemliga teknikutveckling.

I Sverige står idag polis, kriminalvård, tull, luftfartsmyndigheter utan möjlighet att ta ner drönare som bryter mot lagar och regler. Ett stort problem är att drönarna är svåra att upptäcka då de är små och kan flyga på låg höjd. Om de ligger och spanar på en kilometers avstånd med en riktigt bra kamera, kan de vara nästan omöjliga att upptäcka med blotta ögat.

Det finns idag nyutvecklad teknik som ger möjlighet att kunna ta ner drönaren mjukt och utan risk för människoliv med hjälp av riktade radiovågor. Om denna teknik kombineras med radarutrustning specialutvecklad för att kunna upptäcka och lokalisera små drönare fås ett effektivt vapen. Möjlighet finns också att kombinera ovanstående med moderna sensorer för att kunna klassificera drönaren samt för att se om den bär på farlig last.

Sådan utrustning borde installeras på känsliga ställen, t ex vid flygplatser, militära skyddsobjekt och vid event med stora folksamlingar. Detta skulle ge ett tryggare och mer robust samhälle.

Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

Med fakta i ryggen

Av medias rapportering under tisdagskvällen och onsdagsmorgonen kan man få uppfattningen att Försvarsmakten tagit ställning för vissa typer av försvarssamarbeten. Det är fel.

Försvarsmakten har haft regeringens uppdrag att senast den 1 mars 2017 inkomma med underlag om internationella försvars- och säkerhetspolitiska förhållanden, som bedöms relevanta inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut, vilket planeras gälla från 2021.

Beslutet angav att underlaget skulle beskriva den försvars- och säkerhetspolitiska utvecklingen såväl globalt som för relevanta regioner. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt utvecklingen i Europa och Sveriges närområde, Ryssland, Mellanöstern och förenta staterna. Vidare skulle underlaget omfatta myndighetens bedömning av de övergripande konsekvenser utvecklingen har för Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska inriktning.

Den 1 december 2016 lämnade Försvarsmakten in en delredovisning av perspektivstudien (PerP-rapport 1) som till stor del fokuserade på att beskriva omvärldsfaktorer och innehöll sammanfattande slutsatser. I enlighet med perspektivsstudiens tidsperspektiv omfattade omvärldsanalysen i den rapporten trender till cirka 2035.

I dokumentet som lämnades in den 1 mars 2017 redovisades en sammanfattande bedömning med fokus på tidsperioden 2017-2025 och utgjordes av en sammanställning baserad på såväl PerP-rapport 1 som annat underlag.

I rapporten för Försvarsmakten ett generiskt resonemang kring olika typer och nivåer av försvarssamarbeten och vilka konsekvenser dessa medför. Det ingår i vår roll som expertmyndighet– allt för att de som sedan har att fatta beslut i frågorna kan göra det med så mycket fakta i ryggen som möjligt.

Marcela Sylvander

Mera mjuk makt åt EU!

av Ingolf Kiesow

Våra politiker inser att osäkerheten i världen – både globalt och i vårt närområde – har ökat så att läget kräver både ett militärt försvar och ett civilt försvar. Å andra sidan tar det tid att återuppbygga försvaret efter en lång period av nedrustning, och under tiden blir andra delar av säkerhetspolitiken, de som handlar om ”mjuk makt” desto viktigare.

I regeringens proposition 2014 om en försvarspolitisk inriktning fram till 2020 sägs i inledningen följande:

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets oberoende och självständighet. Vi måste kunna värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.

För ett land med ett svagt försvar blir möjligheten att uppnå en sådan målsättning starkt beroende av den internationella miljön. Under det kalla kriget var läget förmånligt för Sverige. Västeuropa var förenat med USA och Canada i försvarsalliansen NATO, som grundades på gemensamma värderingar. Gemenskapen stärktes genom bildandet av EU, som styrdes av liknande värderingar. Sverige kunde också så småningom ansluta sig trots att den alliansfria politiken hade gjort en NATO-anslutning omöjlig. Vi har på senare tid till och med närmat oss NATO i flera avseenden.

Nu förändras läget – till det sämre. I USA röstade nära hälften av väljarna i presidentvalet på den protektionistiske, isolationistiske, invandrarfientlige och klimatförnekande Donald Trump.  England har efter en folkomröstning bestämt sig för att lämna EU. I Frankrike har en kandidat med samma profil som Trump stöd hos 25 procent av väljarkåren inför presidentvalet i april. I Holland har en annan partiledare med samma inriktning ett väljarstöd på mellan 18 och 21 procent inför valen den 15 mars. I Tyskland har ett sådant parti stöd hos mellan 15 och 18 procent av väljarkåren. Hos oss har Sverige-Demokraterna för närvarande ett väljarstöd på omkring 18 procent.

I USA har Bernie Sanders, som konkurrerade med Donald Trump under valkampanjen beskrivit det han tror vara de främsta skälen till det folkliga missnöje som skulle hjälpa honom till makten, men som i stället möjliggjorde Donald Trumps seger;

Genomsnittsamerikanen har till exempel enligt Sanders inte haft någon reallöneökning jämfört med läget för 42 år sedan. Att skiftningen i opinionen i Europa inte varit lika stark som i USA kan kanske delvis förklaras med att genomsnittseuropén i alla fall har kunnat se en viss reallöneökning under de senaste decennierna, även om den varit liten under lågkonjunkturen.

Ännu viktigare för att förklara skillnaden mellan Europa och USA ligger förmodligen i ojämlikhetens utveckling. I USA tar enligt Sanders idag den rikaste procenten av befolkningen hem 23 procent av alla inkomster, vilket är en tredubbling av andelen sedan 1970-talet. Den rikaste procenten av befolkningen äger också lika mycket som de nittio procent av befolkningen som tjänar minst.  Inkomster av kapital har vuxit snabbare än inkomst av lön och tillväxten av bruttonationalprodukten har gått till att göra de redan rika ännu rikare. Med undantag för England har de flesta länderna i Europa inte haft en utveckling av samma dimensioner, även om en tendens kan iakttas i flera EU-länder, bland dem Sverige.

För dagen verkar inte väljarstödet utvecklas så att någon av missnöjeskandidaterna vinner ett val, kan bilda regering och låter sitt land utträda ur EU. Därför kan sägas att de traditionella värderingarna fortsätter att vara vägledande inom EU, men att de numera skiljer sig från USA:s på följande punkter:

  • Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
  • Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
  • Klimatfrågan;
  • Solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder).

Att ”America First” är det slagord som oftast dominerar i tal och twittranden från USA:s nye president liksom att det inom EU växer fram missnöjespartier, som är både protektionistiska och främlingsfientliga ger näring åt auktoritetstroende kritiker av ”Väst” och dess grundvärderingar i en stor del av den övriga världen. I Ryssland citeras i en artikel nyligen i Dagens Nyheter en statsvetare och ideolog, som anges ha inflytande hos både presidenten och folket i Ryssland, nämligen Alexander Dugin.  Han får frågan ”Varför skulle det vara fel att stå upp för mänskliga rättigheter?” och han svarar:

– Därför att det är en västlig, anglosaxisk ideologi som betraktar människan som en individ. Den har ingen förståelse för att i andra civilisationer, låt oss säga Kina, islam och Ryssland, är människan något annat än individen, eftersom individen där endast är en del av en familj, kanske en stam, kanske en kyrka eller ett trossamfund. Man kan inte tvinga på sådana samhällen ett system som är djupt främmande för deras natur.

I Kina intensifieras en kampanj i media, som har pågått länge och som kan illustreras med följande försvar av ”The Great Fire Wall”, som är ett av den kinesiska regimens instrument för att kontrollera informationsflödet via Internet. Det fanns i en  artikel i ”Global Times”, som står kommunistpartiets ledning nära:

Isn’t this what the West advocates when it is at odds with emerging countries over Internet management? Why don’t they uphold those propositions any more? … The Internet may restructure the values of Western society. The Western spiritual world based on the understanding of the elites may be shaken,  leading to uncertain results. Problems and conflicts caused by globalization and informationization have been unleashed in the Internet era, but the Western democratic system appears to be unable to address them.

Det finns inte rum för tvivel om att ”Västs” så kallade universella värderingar är under attack igen på ett sätt som påminner om det kalla kriget. En viktig skillnad är att många av våra värderingar inte längre delas av USA:s regering. Därmed undergrävs också förtroendet för NATO som försvarare av gemensamma värden. Desto större anledning finns det för en kraftsamling inom EU för att vårda det som finns kvar och värja sig mot påtryckningar från exempelvis rysk lögnpropaganda och ”små gröna män” i grannländerna till Ryssland.

Inom EU är det å andra sidan ett problem att medlemsländerna Polen och Ungern handlar i strid med de värderingar som omfattas i de övriga medlemsländerna ifråga om behandling av flyktingar och frågor om yttrandefrihet och domstolarnas oberoende. Kina utnyttjar situationen och gör ansträngningar att vinna inflytande i dessa länder (liksom i England och Grekland) genom förmånliga krediter och investeringar. Kina vill därvid göra bilaterala avtal på ett sätt som skulle strida mot EU:s krav på en gemensam politik. Ryssland försöker trots sina begränsade ekonomiska resurser att göra detsamma i Ungern. Kinas och Rysslands lockelser kan betyda mycket i medlemsländer, som redan funnit skäl att öppet trotsa övriga EU i viktiga frågor.

Den 1 mars lade EU-kommissionen fram en vitbok om EU:s framtid, där man ger EU-rådet fem tänkbara alternativ att tänka över. Av uttalanden av kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers att döma anser kommissionen att alternativet ”ett Europa med två hastigheter” är att föredra. Det innebär till exempel att länder som Polen och Ungern kan fortsätta med en invandringspolitik som strider mot EU:s riktlinjer i utbyte mot vissa inskränkningar i rätten att delta i utformningen av en gemensam politik på det aktuella området. För att ta ett annat exempel skulle Sverige och Finland kunna fortsätta att driva en alliansfri försvarspolitik även om övriga EU skulle gå in i en mera formell militär samverkan än vad som är fallet idag. EU skulle tolerera avvikelser på begränsade områden och kunna gå vidare i integrering som ” en allians av de villiga”.

En sådan ordning antas ge kommissionen möjlighet att i högre grad än idag påverka arbetet, och detta har redan lett till opposition i flera medlemsländer, som inte vill medverka till en fortsatt integrering.

Det ligger i Sveriges intresse att inte finnas bland dessa nationer. Vårt läge vid Östersjön är utsatt. Innan vi har fått ett tillräckligt militärt försvar och civilförsvar behöver vi ett starkt EU, som kan utöva ”mjuk makt” i frågor som angår oss. Det skulle bli något lättare att ” värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning”.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Är svensk försvarsmateriel onödigt dyr?

av Helge Löfstedt

Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar.

Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika viktigt är att försvars­anslaget utnyttjas bättre än vad som nu görs. Bakgrunden är jäm­förelser med andra länder.  Det svenska försvaret framstår då i ofördelaktig dager. D v s det svenska försvar­sanlaget utnyttjas mindre väl än vad andra länder förmår.  En anledning till detta förhållande är att Försvarsmakten i många fall inte utnyttjar dyrbar organisations­bestäm­mande materiel under lika lång tid som man gör i omvärlden. Det innebär att stora materielin­vesteringar i praktiken följs av nya investeringsutgifter tidigare än vad man gör i andra länder.

Ålder för försvarsmateriel i nio länder

I FOI-rapporten ”Mindre försvarsmateriel och organisation för pengarna” från april 2016 ges en intressant redovisning.  Där redovisas bland annat åldersläget för nio materielsystem i ett antal länder. Den bild som där framträder är att materielen i grannländerna i många fall är äldre än motsvarande svensk materiel. Rapporten visar således att år 2013 var de polska, danska, norska, nederländska, ryska och franska stridsflygplanen mellan tio och tjugo år äldre än de svenska.  De tyska och finska var också fem till tio år äldre än de svenska. När det gäller helikoptrar var de svenska avsevärt yngre än de i omvärlden. De svenska stridsvagnarna var i stort jämngamla med de flesta av de jämförda länderna. De svenska infanteristridsfordonen var avsevärt yngre med undantag för de äldre pansarbandvagnar som fortfarande fanns kvar. Ytstridsfartygen var yngre än de i fem av de jämförda sju länderna. Även de svenska ubåtarna var i genomsnitt yngre än i fem av de sex jämförda länderna. Luftvärnets grad av modernitet var mera jämn – äldre än det norska, tyska och finska, jämbördig med det franska men yngre än det danska och ryska.

Således har i många länder under de senaste decennierna uppvisats en tydlig tendens till ökade nyttjandetider för större materielobjekt. Detta är naturligtvis inte ett självändamål utan måste ses som ett sätt att hålla igen materielutgifterna. Detta både för att kunna hålla uppe antal av enheter och system och för att frigöra medel för materiel med nya egenskaper – allt för att skapa balanserad operativ förmåga och ytterst, ökad säkerhetspolitisk trygghet.

Jämförelsen visar att den svenska Försvarsmakten inte har varit lika benägen som i andra länder att använda sig av ökad livslängd för att finansiera ökande anskaffnings­kostnader.

Många länder visar också större differentiering än Sverige med avseende på mix av äldre och yngre materiel. Detta förenas då med att man har olika krigsförband med olika utrustnings­nivå beroende på huvuduppgift.

Inom svenska försvarsmakten finns också en fokusering på ”omsättning” av materiel inom befintlig organisationsstruktur. D v s man anskaffar nya teknik som ersätter äldre, men i huvud­sak av liknande karaktär som den äldre materielen. Detta är naturligt inom ma­terielområden där det finns en organisation som bevakar utvecklingen. Problemet är dock att detta kan gå ut över förmåga att möta utvecklingen inom områden som är mindre väl företrädda i den befintliga organisationen.

Några internationella exempel

I Sverige finns eller är under införande en enhetligt artilleriorganisation med mellan 30 och 50 nytill­verkade artilleripjäser av typ Archer. Antalet är vad jag förstår ännu inte definitivt bestämt. I Finland finns totalt nära 400 pjäser av varierande typ och modernitet. Modernast är raket­artilleriet av typ MLRS som finns i ett antal av ca 20 enheter. Dessa pjäser har en skottvidd som är åtminstone dubbelt så lång som de svenska Archer. Vidare skjuter var och en av dessa pjäser ca ett ton verkansdelar på några sekunder, medan de svenska pjäserna behöver flera minuter för att avfyra motsvarande mängd. Både de svenska Archer och finska MLRS-pjäserna är pansrade och därmed i stort likvärdiga med avseende på skydd. Även med avseende på rörlighet är de båda systemen ungefär likvärdiga. Archer är med sin rörlighet på hjul bättre på väg medan bandpjäserna är bättre i terräng. Slutsatsen blir dock att MLRS-pjäserna har samlade prestanda som är klart överlägsna Archerpjäserna.

MLRS utgör ny teknologi med prestanda som är nya för Finland samtidigt som systemet internationellt sett utgör ett exempel på väl beprövad teknik.

I Finland finns dessutom ett fyrtiotal pansrade bandhaubitser av sovjetisk modell. Deras konstruktion är från mitten av 1970-talet. När man nu ersätter dessa har deras konstruktion hunnit bli närmare femtio år gammal. Uppgifter tyder på att under de närmaste åren kommer dessa pjäser att utbytas mot ”bättre begagnade” pjäser (typ K9 Thunder) från Sydkorea till fördelaktigt pris. Prestandamässigt ligger den sovjetiska pjäsen under de svenska Archer medan den nyare K 9 sammantaget ligger över.

I  Finland utnyttjar man de ekonomiska fördelarna av försvarsindustrins globalisering. Även flera av våra grannar överväger inköp av pjäser typ K 9. Det gäller Dan­mark, Estland, Norge och Polen. Därmed tangeras försvarsindustrins fortlöpande globali­sering. En reflexion är att denna och dess ekonomiska konsekvenser är något som  bör bli föremål för analys inför nästa svenska försvarsbeslut.

Åter till Finland. Där finns utöver de tidigare nämnda artilleripjäserna över 200 pjäser av enklare modell (benämns D-30) av sovjetiskt ursprung. Dessa pjäser utgör mängdmateriel och ingår i de delar av den finska territoriella organisationen som finns kvar efter de senaste decenniernas ned­dragningar. Deras konstruk­tion är från 1960-talet och deras prestanda är  lägre än de tidigare nämnda. Jag har inte uppfattat några signaler som tyder på ersättning av dessa pjäser. Det är inte osannolikt att dessa pjäser kommer att behållas ytterligare något decennium. Alternativet vore närmast att helt avstå från denna typ av artilleri inom det fortfarande manstarka finska territorialförsvaret. Det aktuella uttalandet att Finland avser att öka personalstyrkan stärker sannolikheten att dessa pjäser kommer att behållas.

Det finska artilleriet är således i en jämförelse överlägset det svenska. Detta såväl vad avser antal pjäser som tillgång till pjäser med högre prestanda. Och detta samtidigt som pjäserna  är betydligt äldre än de svenska.

Nu kan någon hävda att Finland är ett undantag som inte är representativt. Mitt svar är då att även USA har en liknande organisation. D v s där har man olika system med väsentligt olika ålder och  olika prestanda. Den omfattar liksom i Finland raketartilleripjäser typ MLRS och pansrade bandhaubitser. Båda pjästyperna har höga prestanda trots åtskilliga decennier sedan grundkonstruktion. Därutöver finns dragna pjäser som i vissa fall är modifierade och till­verkade relativt sent men till sin konstruktion och prestanda är jämförbara med pjäser från början av kalla kriget. När man förnyar dessa är det med konstruktioner som är vidare­ut­vecklingar av de befintliga.

Här finns ett fall som är särskilt intressant med avseende på analys av prestanda­kostnads­effek­tivitet. Både amerikanska armén och marinkåren har ett förhållandevis stort inslag av pjäser med kaliber på 10,5 cm.  I slutet av 1950-talet hade dessa båda organisationer pjäser med betäckningen M 101. Armén bestämde sig för att ersätta sina med en ny typ (M 102) som innebar vissa förbättringar i prestanda jämfört med M 101. Marinkåren avstod dock från att anskaffa dessa. Detta med motiveringen att prestandaökningen var för liten för att motivera anskaff­nings­utgifterna. Senare gjorde armén återigen ett byte. Nu till en ännu nyare typ av 10,5 cm artilleripjäs – M 119. Marinkåren avstod även denna gång och med samma motiv d v s pre­standa­ökningen var fortfarande för liten för att motivera anskaffnings­utgifterna! Marinkåren har således kvar sina 10,5 cm artilleripjäser från 1950-talet!

Marinkåren har valt att satsa en väsentlig del av sina materielmedel på ny teknik som medför väsentligt förbättrade egenskaper och prestanda. Bland materiel som marinkåren då anser värd att satsa på kan nämnas Osprey, en ny typ av flygplan som kombinerar egenskaper hos helikoptern och flygplanet. Denna kombination medför ökad transportförmåga både taktiskt och operativt.

När det gäller ålder på materiel kan det också vara av intresse att nämna något om stridsflyg.

I grannländerna Danmark, Norge och Finland har man amerikanska flygplan med konstruk­tioner från 1970-talet. Dessa producerades och infördes i grannländerna under 1980- och 1990-talen. I Polen finns tre typer av stridsflygplan: det modernaste är av samma typ (F-16) som finns i Danmark och Norge och som utvecklades under 1970-talet. Det därnäst moder­naste är av den sovjetiska typen Mig 29 som är nära samtida med F-16. Den tredje typen av stridsflygplan i Polen är också av sovjetisk typ, Su 22, som först togs i tjänst omkring 1970. Typen är dock en vidareutveckling av en version som utvecklades under 1950-talet.

De svenska stridsflygplanen (JAS 39 Gripen C/D) utvecklades under 1980- och början av 1990-talen samt producerades och uppgraderades under tiden 1995-2015. De är således yngre än stridsflygplanen i de här redovisade grannländerna både vad avser utveckling och tillverkning. Eftersom Sverige utnyttjat sina typer av stridsflygplan under kortare tid än i grannländerna har rimligen anskaffnings­utgifterna för ny flygmateriel varit högre under motsvarande tid.

Operativa värderingar

Man kan fråga sig varför det förkommer så många fall av bedömningar att svensk orga­nisations­bestämmande materiel skulle vara omodern. Ett skäl kan vara att en enkel tidregel – exempelvis att livslängden för materiel är 30 år – underlättar planeringsarbetet. Ett annat skäl kan vara att man vid värdering av vapensystems prestanda fokuserar på isolerade situationer och inte tror sig behöva analysera samlade operativa fall. Detta leder lätt till fel eftersom opera­tioner är mycket mera än att besegra en motståndares mest kvalificerad stridskrafter. Lika väsentligt är att hävda svenskt territorium, hämta in underrättelser och att skydda egna strids­krafter. Till detta kommer olika manövrer för att tvinga eller locka en motståndare till oav­siktligt tidskritiska aktioner. Resurser som underlättar allokering av resurser och avvägning av risker inom ramen för olika operativa handlingsalternativ har då värden som lätt förbises i  ”duellvärderingar”.

Ett fenomen som måste beaktas är att val av prestanda ofta får stort genomslag på priset. En måttlig höjning av prestanda leder till stor (ofta oproportionerlig) ökning av priset. Detta medför att färre antal enheter ryms inom de medel som kan disponeras. I den operativa helhetens intresse kan det då vara angeläget att tillgängliga medel disponeras för system i flera ambitionsnivåer med avseende på prestanda. D v s en kombination av system  där några har höga prestanda medan andra system har inte fullt så höga prestanda men som då finns i  ett större antal. System med moderata prestanda kan då vara äldre som ges en förlängd nyttjandetid. Sammantaget ger sådana lösning större möjligheter hålla upp en högre numerär, vilket skapar möjligheter i den samlade operativa värderingen.

I den svenska stabsorganisationen under kalla kriget framträdde det två skolor som värderade materiel och organisation. Den ena av dessa såg klarare fördelarna med många enheter – dock ofta med svagt angivande av vilka prestandanivåer som var angelägna. Den andra skolan förordade höga prestanda med svagare analyser av betydelsen av antalet enheter. Den förra skolan var vanlig i de operativa milostaberna medan den skolan dominerade i de materielinriktade stabsdelarna. I nuläget finns inte de operativt arbetande milostaberna län­gre och kan då inte ge bidrag till det samlade underlaget. Risk finns att underlaget för balan­serad avvägning mellan antal och prestanda blir svagare. Resultatet blir då en övertro på nyt­tan av den eller de prestandaökningar som den nyaste konstruktionen möjliggör. Med grund­ligare analyser av operativa handlingsalternativ skulle man få fullständigare underlag för att kunna utforma försvarsmaktsstrukturer med operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

Till detta kommer att värderingar av system ibland syftar till att stödja export. Vid anbud till köpare utanför Sverige är det naturligt att ta fram försäljningsargument som pekar på att ak­tuella produkter är goda i avgränsade stridssituationer. I sådana är det självklart att operativa helhetsvärderingar överlåts på kunderna. Detta förstärker en tendens att låta även värderingar för svenska förhållanden domineras av avgränsade stridssituationer.

Försvarsanslaget är för lågt. Avsevärda höjningar kan man hoppas på men de är långtifrån säkra! Här har jag redovisat några tankar som infunnit sig efter att ha observerat att svensk försvarsmateriel många gånger är yngre än motsvarande i omvärlden. Efter några tankeled  hamnar jag då i slutsatsen att det anslag som försvarsmakten trots allt får kan användas bättre än vad som nu är fallet. Med hänsyn till att försvarsanslaget är så lågt blir det angelägnare än någonsin att materielanskaffningen utvecklas mot operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Om stridens psykologi – Del 3: Inryckningen

av David Bergman

En betydande del i en militär inryckning är en psykologisk avindividualisering. Individen blir en del av ett kollektiv där individuella viljor alltid är underordnade organisationens. Det finns en  anledning att det gemensamma klädesplagget som soldaten ikläder sig heter just uni-form –  individen antar en likformighet som förstärks av yttre attribut som rakade huvuden och ansikten.  Den uniforma teorin byggs på med rutiner där materiel placeras likformigt och handlingar sker på  kommandon vilka ofta förstärks med drill. Det finns rimligtvis mer än ett sätt att packa en  ryggsäck eller ordna materiel i sitt skåp, men inte under den militära grundutbildningen. Att tidigt  sätta rutiner och grundläggande färdigheter skapar en trygghet hos individen. I extrema  situationer när rädsla och oro kommer vara påtaglig och den kognitiva förmågan nedsatt,  underlättar rutiner till att skapa trygghet och reducera stress. Likformigheten skapar även en överblick som underlättar befälsföringen.

Vapen upplagda i korridoren för visitation efter särskild tillsyn. Likformighet och rutin som grundlagts under soldatens första tid skapar en trygghet som reducerar stress hos individen samtidigt som det möjliggör överblick och kontroll, vilket underlättar befälsföringen. Foto: Författaren

Vapen upplagda i korridoren för visitation efter särskild tillsyn. Likformighet och rutin som grundlagts under soldatens första tid skapar en trygghet som reducerar stress hos individen samtidigt som det möjliggör överblick och kontroll, vilket underlättar befälsföringen. Foto: Författaren

”Håll upp”, hörs kommandot ekande genom korridoren. Tystnaden är kompakt. ”Raka armar”, högre den här gången. Ljudet av instruktörens steg mot korridorens stengolv är det enda som hörs. Inget av det vi håller upp är tungt, ändå vibrerar armarna svagt av anspänningen. Armarna på kamraten närmast skakar ännu mer, men han håller kvar dem. Ännu har jag inte lärt mig namnet på honom eller någon annan. Alla ser likadana ut i de nyligen påtagna, ännu illa sittande uniformerna. Jag hade förväntat mig att instruktörerna skulle skrika, men tystnaden är nästan värre. Till slut kommer kommandot ”Ta ner”, bara för att direkt ersättas av nästa föremål. Efter att utrustningen hämtats ut ska varje detalj inventeras. Efter att den inventerats skall den minutiöst ordnas in i skåpet. Det känns som en evighet passerat sen vi gick in genom grindarna, men ännu är det knappt kväll och den första dagen är långt från över.

”När får vi vila fänrik?” vågar någon fråga

”När det blir mörkt!” kommer det korta svaret innan vi fortsätter.

Att det var mitten av juni och midnattssol skulle jag komma att reflektera över först långt senare. I den stunden fanns bara fokus på att stå helt still och hålla armarna raka.

En persons steg från det civila livet in i en militär organisation är en av de största omställningar som går att uppleva. De som gått igenom denna transformationsrit minns sannolikt den första tiden i nära nog detalj. För de som betraktar den från sidan kan den hierarki, den disciplin och de kommandon som används tillsammans med obevekliga krav på lydnad, punktlighet och precision ses som omotiverad indoktrinering eller hjärntvätt.

Den disciplin och exercis som finns i militära förbands utbildning har djupa historiska rötter. Gamla tidens stridsformationer med täta led av inrättade soldater drillades att som formation genomföra striden med precisa och likformiga rörelser. Vi strider inte längre i slutna led på öppna fält, men fortfarande är huvuddelen av den tidens inslag av disciplin och exercis kvar i den grundläggande utbildningen än idag. Anledningen ligger till stor utsträckning i dess psykologiska effekter. De grundmetoder som fortfarande används idag är beprövade och fungerar. Begreppet ”med militär precision” har av en anledning kommit att bli ett uttryck för noggrannhet, punktlighet och tillförlitlighet – de är alla tidlösa egenskaper som alla är nödvändiga för soldatens fortsatta utbildning.

Uniform och avindividualisering

Avindividualiseringen förstärks av att individen tilltalas med attribut som rekryt eller soldat, inte sällan också med exempelvis soldatnummer. Detta förstärks ytterligare av att individen under den första tiden blir både geografiskt och emotionellt isolerad från världen utanför – geografiskt genom staket och emotionellt genom en begränsad kontakt med världen utanför eller genom att de begränsas i tiden att utnyttja densamma. ”Arbete, föda, förströelse, vila och sömn skola så avvägas och så utfalla dygnet, att det varken finnes tid eller rum för anställande av civila betraktelser” skriver Axel Gyllenkrok i sina personliga tankar om den första månaden i boken Synpunkter rörande utbildning

Formell & funktionell disciplin

Den militära inryckningen har ibland beskrivits som indoktrinering eller jämförts med den hjärntvätt som genomförs hos sekter. Maktstrukturen, kravet på total lydnad, isoleringen från externa influenser och nyttjandet av ett planerat system har likheter, men liknelsen borde vara den omvända. Sannolikt är det fler än sekter som påverkats av psykologin bakom militära system. Michel Foucault menade att det militära systemet för lydnad återfinns i varierande form i andra delar av samhället och att kaserner, skolor, kloster, sjukhus och fängelser i varierande utsträckning delar samma maktstrukturer. Men en avgörande definierande faktor är legitimiteten i det militära systemet och inte minst ändamålet, att förbereda en blivande soldat för stridens extrema krav. Att inget av de övriga systemen ställer lika extrema krav beror på att ett misslyckande i något av dem inte riskerar att leda till att individen, eller dennes kamrater, blir skadade eller dödade. Disciplin och exercis stärker personliga egenskaper samt lägger en fast grund för den fortsatta utbildningen.

Dessa grunder skall syfta mot striden. Skåpsordning, avlämningar eller att öva uppställningsformer och inrättning är exempel på formell disciplin och är i sig inte något som gör en soldat farligare för fienden. Men man brukar säga ”ordning i skåpet – ordning i skogen” och att rutinen syftar till att både ens egen och gruppens utrustning skall vara packad på ett sådant sätt att du (eller en kamrat) enkelt kan hitta det som söks, även i utmattat tillstånd och under mörker. Att räkna in och lämna av truppen samt att soldater anmäler sig efter utfört uppdrag syftar vidare till att chefen alltid skall veta var han har personalen, och när han kan gå vidare till nästa uppgift. Att öva uppställningar och inrättningar på kaserngården syftar slutligen till att stridsgrupperingsformer, förbiskjutningar, målanvisning och eldreglering senare skall kunna genomföras med precision och utan onödig risk. En bärande del i detta är dock att individen förstår syftet och uppfattar disciplinen som funktionell. Även en funktionell disciplin kan också snabbt bli dysfunktionell om den används i fel kontext eller på fel sätt.

Den funktionella kopplingen kan självklart variera. Som ny rekryt finns det få så säkra sätt att få en utskällning som att underlåta att bära mössa utomhus eller ha densamma påtagen inomhus. Mössan förebygger onekligen solsting vissa dagar och förfrysning andra, men oaktat de funktionella syften man kan tillskriva den står frågan om dess bärande inte alltid i proportion till den formella betydelse den ibland tillskrivs. Men i detta ska vi inte glömma de formella detaljernas betydelse för hur utomstående bedömer uniformsyrkens professionalism, eller hur de påverkar individens upplevda känsla av identitet.

Människan konstruerar sin identitet i stor utsträckning efter hur de identifierar sig själva som medlemmar av sociala kategorier. Individens vilja att känna tillhörighet och samhörighet är ofta en stark drivkraft att följa normer och värderingar som att klä sig prydligt, vara välrakad och bära välputsade kängor. Det är även något som gör att denne tillskriver större innebörd i gruppens ritualer och symboler. Delade normer och värderingar är även en avgörande del i att bygga förbandsanda.

Att detta ironiskt nog kan verka emot organisationen och att subkulturer kan uppstå där smutsiga uniformer, långt skägg och ett ovårdat yttre anses ”tufft” eller ”taktiskt” (vad som internationellt benämnts för Tactical Homeless Guy-look) understryker hur stor påverkan upplevda gruppnormer (positiva som negativa) kan ha på individuella beteenden.

Disciplin beskrivs sammantaget ofta som individens förmåga att inordna sig i det gemensamma ansvarets krav.  Militära förband finns till för att kunna verka i väpnad strid. Striden innebär en anspänning som innebär krav på det yttersta av mänsklig förmåga, och vars krav är och måste vara normerande för den verksamhet vi bedriver. Napoleon sägs ha rått sina befälhavare att vårda andan och disciplinen hos sina trupper med motivet: ”En månads slapphänthet framkallar ett ont som tager sex månader att bota.” Om anda och disciplin inte ges soldaten under den första perioden kan detta förhållande och konsekvenserna av det bli ännu värre.

Förväntanseffekter & Self-Serving Bias

Just eftersom den militära inryckningen är en så pass intensiv upplevelse är det inte ovanligt att individers uppfattning om och upplevelser av den kan påverkas. Dess stundtals extrema attribut är något som gjort den tacksam att återge i böcker och filmatiseringar, men även i stor utsträckning i personliga återgivningar av de som upplevt den tidigare. Dessa återgivningar – verklighetsförankrade eller inte – skapar en bild hos individen av en situation de än så länge omöjligt kan ha en grundad uppfattning om. Detta kan leda till förväntanseffekter (subject-expectancy effect) där individens uppfattning omedvetet påverkar utfallet. Enkelt uttryckt: förväntar sig individen att det skall vara hårt, kommer de omedvetet förvänta sig och tolka sina upplevelser som sådana.

Hur vi i efterhand minns saker kan även färgas. Ett Self-Serving Bias är när vår perception av en händelse påverkas av vår omedvetna önskan att upprätthålla en positiv självbild och framstå som kompetent. Distorsionen i uppfattning förstärks av att individen tolkar situationen vid inryckningen utefter den mycket begränsade militära erfarenhet denne har vid tillfället, där varje ny utmaning per definition är den mest krävande militära uppgift denne någonsin upplevt.

Som vi nämnde i förra inlägget om urvalsprocesser kan förväntanseffekter finnas även hos utbildare. Vid några tillfällen under karriären har jag tagit yngre kollegor åt sidan, inte för att de nödvändigtvis gjort direkt fel utan snarare att de ur någon aspekt tangerat gränsen eller bara inte hållit bästa möjliga utbildning. På frågan om motiv för deras agerande har deras svar ibland förvånat mig storligen: ”Det var så när jag gjorde det.” Rent praktiskt har det direkt gått att dementera på goda grunder: ”Nej, det var inte så när du gjorde det. Jag vet, för det var jag som höll i övningen då.” Men samtidigt har deras bild av upplevelsen varit högst verklig för dem.

Förändrade uppgifter – samma grund

Strid, och förberedelser för krig, är varje militärt systems kärnaktivitet och primära anledning att finnas. Även om den klassiska militära rollen kontinuerligt förändras, och militära förband idag förväntas lösa fler roller, förändras inte dess grundläggande natur och därmed inte heller utbildningen.

Kritiker till den ibland hårda inryckningen kan mena att den blir motsägande. Att likrikta handlande och minimera individuella initiativ står i kontrast till den innovation och initiativförmåga som ofta är avgörande för framgång på slagfältet. Tvärtom är att det i stor utsträckning så att det är den formella grundplattan som skapar en trygghet hos individen att bygga vidare professionskunnande och initiativförmåga på, och att ett minskat fokus på formella grunder sannolikt skulle minska individernas och därmed förbandens förmågor.

Men det finns en avgörande del av militär grundutbildning som vi ännu inte berört. Utöver de effekter som nämnts ovan av uniform, avindividualisering och förmågan att inordna sig i legitimiteten av ett auktoritärt system så tjänar de ett ytterligare, avgörande syfte: Att reducera den individuella psykologiska tröskeln för soldaten att döda eller skada en motståndare. Detta kommer vi att gå igenom mer utförligt i nästa blogginlägg.
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.



Arméchefen (1956) Befälsföring, disciplin och förbandsanda, Arméstaben, Stockholm

Borell, K. (2004) Disciplinära strategier, en historiesociologisk studie av det professionella militärdisciplinära tankesättet, Militärhögskolan, Stockholm

Försvarsmakten (2014) Handbok Samarbete och befälsföring, Högkvarteret, Stockholm

Gyllenkrok, A. (1943) Synpunkter rörande utbildning – Grundläggande utbildning, Malmö

National Research Council and Science Service (1944) Psychology for the Fighting Man, Infantry Journal/Penguin Books

Rosenthal, R. (1966). Experimenter effects in behavioral research. New York: Appleton- Century-Crofts.

Rosenthal, R., & Rubin, D.B. (1978). Interpersonal expectancy effects: The first 345 studies. Brain and Behavioral Sciences, 3, 377-386.

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Singer, M. T. (2003) Cults in Our Midst, The Continuing Fight Against Their Hidden Menace, Jossey-Bass, San Fransisco

Tajfel, H., & Turner, J. C. (1979) The social identity theory of intergroup behaviour I Austin, W. G. & Worchel, S. (Red) Psychology of Intergroup Relations, Nelson-Hall, Chicago

Westhorp, C. (2012) The Commando Pocket Manual: 1940-1945, Conway

Williams, J., Brown, J. M., Bray, R. M., Anderson Goodell, E. M., Rae Olmsted, K., & Adler, A. B. (2016) Unit cohesion, resilience, and mental health of soldiers in basic combat training. Military Psychology, 28(4), 241-250.




De senaste tre veckorna, V707-09, har två högre fysiska möten och en telefonkonferens genomförts mellan västliga länder och Ryssland. Det första av dessa två möten genomfördes den 16FEB2017 (1, 2, 3, 4) i Azerbajdzjans huvudstad mellan den amerikanske försvarsstabschefen , General Joseph F. Dunford Jr, och den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, det senaste mötet mellan en amerikansk försvarsstabschef och rysk generalstabschef skedde under Januari månad 2013 i Bryssel.

Mötet kom dels avhandla det rådande läget i de militära relationerna mellan de två länderna, dels kom det avhandla hur de båda staterna skulle etablera och förstärka redan befintliga förfaranden och kommunikationsvägar för omhändertagandet av en incident där de snabbt måste utbyta information, därtill åtgärder för att höja säkerheten i samband med militära aktiviteter då de båda länderna kan tänkas agera inom samma geografiska område. Mötet kom ej avhandla ett ökat bilateralt samarbete mellan USA och Ryssland i t.ex. Syrien. De båda generalerna skall ha kommit överens om att fortsätta kontakten mellan dem.

Det andra mötet (1, 2, 3, 4) genomfördes den 28FEB2017 i Moskva mellan den vice brittiske generalstabschefen, General Gordon Messenger, och den vice ryska generalstabschefen, Generalmajor Alexander Zhuravlyov. Mötet skall fokuserat på hur de båda länderna skall kunna sänka spänningarna mellan dem, samt riskhantering då de båda länderna genomför militär aktivitet inom samma geografiska område. Men även hur de båda länderna skall undvika felbedömningar, sannolikt i händelse av incidenter. Mötet mellan de båda länderna skall skett i konstruktiv anda och de enades om att fortsätta samverkan.

Den 03MAR2017 genomfördes en telefonkonferens (1, 2, 3) mellan ordförande för Natos militärkommitté, General Petr Pavel, och Rysslands generalstabschef, General Valerij Gerasimov. Det var den första militära kontakterna mellan NATO och Ryssland på tre år. De båda kom överens om att bibehålla kontakten. Enligt det ryska försvarsministeriet skall de diskuterat åtgärder avseende riskreducering för incidenter, därtill skall den ryska generalstabschefen tagit upp rysk oro kring den, enligt dem, ökade militära aktiviteten av NATO, i närheten/vid Rysslands gräns. Därutöver delgav även den ryska generalstabschefen när större övningar o.dyl. skulle genomföras under 2017. Båda Generalerna var överens om att det är nödvändigt att vidta gemensamma åtgärder syftandes till att minska spänningarna i Europa.

Således, under loppet av tre veckor har de tongivande militära delarna hos de västliga länderna, som ej haft höga militära kontakter på över tre år med Ryssland, genomfört möten med Ryssland. Detta får anses vara högst intressant. Anledningarna till varför kan givetvis vara många, men ett antal får ses som mer troliga än andra. Den första är ökad militär aktivitet, den andra är behov av kontakter och den tredje är ökadhotbild. Givetvis kan det även vara en kombination av de tre troliga orsakerna.

Inleder vi med den första ökad militär aktivitet, så får det ses som högst sannolikt att den militära aktiviteten i Östersjöregionen kommer öka under kvartal II detta år. Detta med anledning av att, dels NATO militära förstärkningar till de Baltiska staterna anländer och har anlänt vid utgången av kvartalet, dels kommer Ryssland öka sin övningsaktivitet inför årets strategiska övning, Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V). Då sannolikheten för att incidenter bedöms som hög, därtill att det finns en reell möjlighet till eskalering vid incidenter, får det anses som sannolikt att detta är en av de stora anledningarna till att kontakter tagits, för att kunna riskreducera och skapa kanaler för att snabbt kunna deeskalera en incident.

Den andra behov av kontakter, får ses som kraftigt avhängt den första, ökad militär aktivitet. Som påtalatsav den amerikanske försvarsstabschefen, så hade USA och Sovjetunionen under de mest frysta tidpunkterna under det kalla kriget fortfarande kontakt, för att kunna deeskalera incidenter. Då det med hög sannolikhet kommer ske en tydlig ökning i övningsaktiviteten under 2017 främst i Östersjöregionen, ligger det i samtliga parters intresse, att det finns färdiga kontaktvägar för att snabbt kunna deeskalera en incident, så incidenten ej får ett ”eget liv” och situationen eskalerar mellan de involverade parterna.

Utåt sett så har diskussionerna främst avhandlat riskreducerande åtgärder, vad som dock blir intressant i sammanhanget är ett uttalande av Litauens Presidenten, Dalia Grybauskaitė, där hon tillsammans med de övriga baltiska staterna begär ytterligare skydd/stöd från NATO och USA inför året ryska strategiska övning (1, 2, 3). Därtill vill hon att NATO skapar ytterligare försvarsplaner, stationerar ytterligare förband samt skapar en snabbare beslutsprocess. Litauens försvarsminister, Raimundas Karoblis, påtalade även att NATO måste vara beredd att deeskalera provokationer under Zapad-2017. I sammanhanget blir den tidigare SACEUR, General Phillip Breedlove, uppgifter avseende möjligheten att årets strategiska övning kan omfatta så mycket som 200,000 ryska soldater. Vilket gör uttalandet av befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, Generallöjtnant Ben Hodges, avseende att Ryssland bör tillåta observatörer vid årets strategiska övning, i syfte att lugna dess grannar, förståeligt.

Avseende den tredje punkten, ökad hotbild, så förefaller åtminstone de baltiska staterna se en ökad hotbild framför sig, under de kommande månaderna intill och sannolikt en tid efter Zapad-2017. Troligtvis har detta berörts under de tre mötena som genomförts den senaste tiden. Huruvida det finns faktiska belägg för oron är svårt att avgöra, dock kan man förutsätta att det ej är baserat på en känsla utan som minst en bedömning hos de baltiska staternas underrättelsetjänster kring möjliga händelseutvecklingar som kan inträffa under de kommande månaderna i Östersjöregionen, varvid man vill gardera sig.

Slutsatsen man kan dra av de genomförda mötena och annan rapportering är att, de kommande månaderna kan bli mycket instabila, det förefaller även finnas en reell oro att incidenter kan inträffa, som kan eskalera utom kontroll, hos samtliga parter. Vilket även accentueras med mötesverksamheten som varit intensiv på hög nivå, från inget under tre års tid, till tre stycken inom tre veckor.

Have a good one! // Jägarchefen

Bra beslut, men för sent och för litet


Då har till sist Regeringen fattat beslutom ”återaktivering av skyldigheten för att genomgå mönstring samt fullgörande av värnplikt i form av grundutbildning”. Ett icke oväntat beslut, dock förtjänar vissa dimensioner belysas avseende detta beslut. Med det sagt vill jag påpeka att jag är för beslutet. Dock anser jag att den frivilliga personalförsörjningen har varit bra och är bra, men som bevisats om och om igen, så fungerar det ej i ett land som Sverige, utifrån både demografiska anledningar men kanske främst ekonomiska (finansiella och socioekonomiska).

Vad avser ekonomi, har inget politiskt parti i skrivande stund varit beredd att fullt ut finansiera vad den frivilligt personalförsörjda krigsorganisationen skulle kostat, än mindre skapa de ekonomiska incitamenten för att möjliggöra en effektiv frivillig rekrytering. Detta har skapat en ohållbar situation, ffa. med ett kraftigtförsämratsäkerhetsläge i vårt närområde. Detta inlägg kommer belysavisa dimensioner markarenan och om beslutet kommer lösa de problemen vi står i och inför, på den.

Inleder vi med det försämrade säkerhetsläget, är det inget nytt, det har berörts tydligt sedan 2008 i olika försvarsutredningar som genomförts. Vad som dock blir intressant är att man kontinuerligt konstaterar att säkerhetsläget försämras(från 2008 intill skrivande stund). Trots det vidmakthålls, att den nuvarande organisation som togs fram som ett expeditionärt koncept, fortsatt har ett existensberättigande.

Därtill en organisation som togs fram för genomförande av operationer inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarandeoperationer, inom en multinationell kontext. Men även en organisation som ej är fullständig i dagsläget, som även åderlåtits, på olika sätt. Då de ekonomiska ramarna har prolongerats intill försvarsbeslutet 2015 och skall tilläggas, fortfarande är underfinansierad.

Vad avser fullständighet avser jag bemanning, fortsatt finns det vakanser av både kontinuerligt (GSS/K) men framförallt tidvis tjänstgörande personal (GSS/T), varvid dessa rader bemannas av värnpliktiga (GSS/P). Vad en återaktiveringen av värnplikten möjliggör, är att bemanna de vakanser som fortfarande finns och fortsatt lär finnas, med nyutbildad personal. Sannolikt kommer beslutet även skapa anställning av individer till GSS/K/T som kanske inledningsvis inte hade planer på det, men ändrat sin uppfattning under tiden för genomförandet av sin värnpliktstjänstgöring.

Dock kvarstår problemet med organisationen, ingen kan luras att en organisation som togs fram för, dels ett internationellt koncept, dels utifrån ett markant stabilare omvärldsläge, idag uppfyller kraven för att kunna möta de möjliga händelseutvecklingar vi kan se framför oss. Givetvis fyller organisationen en funktion, men det går ej att hävda att en organisation som dimensionerats för internationella operationer, är dimensionerad för nationellt försvar. Framför allt då den beryktade faktorn 3:1 är allenarådande på markarenan d.v.s. för att t.ex. kunna slå en fientlig mekaniserad bataljon krävs tre egna mekaniserade bataljoner. Därtill en organisation med underdimensionerande funktioner d.v.s. logistik, artilleri, ingenjörer m.m. som även är utsprida över hela Sveriges yta.

Utspridningen av förbanden, är till del en konsekvens av en organisation som dimensionerats mot internationella operationer, förband skulle stridsindelas (tillfälligt sammansättas) med olika förmågor, sedan deployeras till platsen för operationen. Detta ställer som bekant inga krav på att förmågor skall finnas geografiskt gripbara. Dock står vi nu inför en helt annan situation, krigsorganisationen är utsprid för hela Sveriges yta, med t.ex. artilleri i norr och ingenjörer i söder, med en brigad i norr och en i söder. Det krävs ingen större fantasi för att inse om båda brigaderna skall mobiliseras så kommer det bli en väldigt svår nöt att knäcka hur transporttjänsten skall lösas, oaktat vart de skall lösa uppgifter i riket. Därtill utifrån de militärstrategiskt viktiga områden som finns i Sverige, så skulle det kunna innebära väldigt långa transporter, för båda brigaderna.

Bild 1. Militärstrategiskt viktiga områden i Sverige.
Generellt diskuterarman fem militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, räknat från norr, Nordkalotten, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborg. För att lösa markoperationer inom dessa fem militärstrategiskt viktiga områden, finns i dagsläget(på pappret) två brigader samt 40 hemvärnsbataljoner. Redan här börjar man inse att numerären är för liten, ffa. då hemvärnsbataljonerna i huvudsak är regionalt knutna till de olika militärregionerna.

Därtill är hemvärnsbataljonerna till del även knutna inom militärregionen, då mängden kritisk infrastruktur inte minskat på något sätt utan snarare ökat, samt bataljonerna är dimensionerade för uppgifterna skydda och bevaka. Detta gör att de blir svårt att se dessa Hemvärnsbataljoner, dels är förband som går att flytta över Sveriges yta, dels kommer kunna utnyttjas effektivt för att t.ex. understödja manöverbataljonernas strid. Kvar finns således två brigader för markarenan.

De senaste 3-4 årens händelseutvecklingar har sannolikt skapat ytterligare två militärstrategiskt viktiga områden på svenskt territorium. Det ena området är mellerstaNorrland, som sannolikt är av betydelse för USA och NATO. Då ett av de få förbanden som i dagsläget kan anses tillföra effekt snabbt, vid en snabb försämring av säkerhetsläget i norra Europa, är det förhandslagrade amerikanska marininfanteriförbandet i Norge. Förbandet är placerat i Tröndelags regionen, som ligger i höjd med mellersta Norrland.

Det andra området är sannolikt del av Västergötland och Östergötland för baseringav NATO luftstridskrafter i händelse av ett försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt i Östersjöregionen. I en studie av tankesmedjan RAND föreslogs Stockholmsregionen som exempel för basering, dock torde det vara mindre troligt, utan en snarlik basering som attackeskadern hade i södra Sverige d.v.s. Västergötland och Östergötland, torde vara mer sannolik för att verka över Östersjöregionen.

Således i takt med att omvärldsläget försämrats, har antalet militärstrategiskt viktiga områden ökat. Vad som ej ökat under samma tid är storleken på krigsorganisationen. Personalförsörjningsutredningensom har legat till grund för dagens beslut, berör till del detta, då den föreslår återupprättandet av lokalförsvarsförbandefter 2020, dock kommer dessa förband inte kunna utnyttjas för att nå ett avgörande vid en väpnad konflikt, då de föreslås dimensioneras på samma sätt som hemvärnsbataljonerna, således är det fortsatt på markarenan enbart manöverförbanden som kan nå ett avgörande.

Härvid måste krigsorganisationen växa, dock måste man vara realistisk i hur mycket den kan växa, en rimlig siffra avseende brigader bör vara 6-8, detta möjliggör att mer än ettmilitärstrategiskt viktigt område kan försvaras. Därtill börjar då en tröskeleffekt skapas på markarenan, samtidigt måste även stödfunktionerna växa. Som minst borde det vara rimligt att återskapa de funktionsbataljoner som tidigare fanns inom Bodens garnison men även med en trängbataljon. Därtill minst en artilleribataljon i södra Sverige. Detta skulle öka redundansen markant. Att krigsorganisationen kan vara på väg att växa, får man en möjlig ledtråd i regleringsbrevetför Försvarsmakten, där myndigheten erhåller uppgiften att ta fram en plan för förbandsreservens iståndsättande.

Således beslutet om återaktiverad värnplikt är bra, för att kunna fylla den nuvarande organisationens personalramar. Men den egentliga problematiken berörs ej d.v.s. en krigsorganisation underdimensionerad för att hantera den omvärldsutveckling vi står i och går till mötes. Dock möjliggör den återaktiverade värnplikten ett snabbt sätt att kunna öka krigsorganisationen i storlek.

Have a good one! // Jägarchefen

Internet – vän eller fiende?

av Magnus Sjöland

Visst är det konstigt att vi gör oss alltmer beroende av Internet, samtidigt som allt fler lägger ner kraft på att förstöra det? Är det smart? Finns det alternativ? Hur skall vi skydda viktiga samhällsfunktioner, myndigheter och medborgare? Är det dags för en bred översyn för hela samhället?

Vi blir alltmer beroende av Internet, både som individer och för våra samhällsfunktioner. Min bedömning inför framtiden är att om vi inte gör kraftfulla satsningar på att få Internet robust, kommer vi att få se allt fler allvarliga krascher då det är många som ägnar sin energi åt att förstöra och störa ut nätet. Enskilda och hela stater står bakom dessa så kallade hackerattacker.

Internet är idag attackerat av hackers på många olika sätt. Vi kan t ex se att både antalet och storleken på DDoS- attacker (Distributed Denial of Service) ökar. Enligt nätverkssäkerhetsbolaget Arbor Networks har antalet DDoS-attacker globalt totalt ökat från i snitt 283.000 per månad år 2014 till 415.000 per månad under 2016.

Vi kunde läsa i SvD den 8 januari 2017 att FRA upptäckt över 100.000 IT-aktiviteter från främmande makt mot Sverige under 2016. Enligt FRA har IT-spionaget mot Sverige fullkomligt exploderat. Vi som var i Sälen 8-12 januari 2017 fick lära oss att antalet intrång hos politiska partier ökar när det börjar närma sig ett val, vi såg det i USA hos the Democratic National Comittee, det har även märkts inom EU. Vi måste se upp när vi i Sverige närmar oss nästa val då våra politiska partier är lättpåverkade när det gäller påverkanskampanjer.

EU kommer den 25 maj 2018 att införa en ny lag kallad GDPR (General Data Protection Regulation). Den kommer att innebära att myndigheter och företag kommer att tvingas höja datasäkerheten och viktiga integritetsaspekter. Grunden inom GDPR ”is that personal data can only be gathered legally, under strict conditions, for a legitimate purpose”. Om den som hanterar känslig information inte lyckas hålla den i säkert förvar, utan att någon t ex lyckas bryta sig in i deras datasystem och stjäla data, kommer det bli skyhöga böter. Detta kommer att tvinga fram en ökad IT- och datasäkerhet inom Europa.

De flesta personer/företag litar mer och mer på Internet, allt fler funktioner kopplas upp via nätet. Vi har t ex övervakningskameror, navigeringssystem, positionering, informationsinhämtning och informationslagring. De militära systemen är mer oberoende av Internet än de civila, men hela samhället och många centrala funktioner är helt beroende av Internet för att de skall fungera.

I Sverige bygger vi ut nätet i en rasande fart och de mest centrala delarna är byggda för att klara en kärnvapenattack rent fysiskt, men en duktig hacker kan få stora delar av nätet att gå ner genom att kapa ett stort antal datorer och sedan generera enorma mängder trafik. Detta hände i oktober 2016 i USA då flera sociala medier slogs ut.

Vad händer om vi helt förlitar oss på Internet? Om vi övervakar fängelserna med kameror och larm kopplade till nätet? Om alltmer av vår kommunikation och informationsöverföring sker med ett medium? Om viktiga samhällsfunktioner är beroende av att nätet fungerar? Att vi som privatpersoner är konstant uppkopplade och att många blir vilsna eller arga när nätet slutar fungera? Vi går mot det kontantlösa samhället och vad händer då om nätet går ner så att vi inte kan använda våra kontokort och digitala betalningsmedel på en månad? Jag såg en intervjuundersökning från USA för några veckor sedan att många tycker nätet och integriteten på nätet är viktigare än ett fungerande sexliv, det tyder på att det privat betyder väldigt mycket för många.

Hemma har de flesta tagit bort både den fasta telefonlinjen och den centrala TV-antennen och ersatt den med Internet, för att kunna tala i telefon och se på TV. Detta gäller inte bara hushållen, även företag och myndigheter förlitar sig allt mer på nätet för sina centrala funktioner. Företagen lägger upp sina data i ”molnet”, annonserar, fakturerar, betalar, synkroniserar och bokför på nätet. Liknande gäller myndigheter och annan offentlig verksamhet som övervakar, informerar, kommunicerar och drar in avgifter via nätet.

Det vi nu står inför är en ny revolution när allt fler maskiner kommer att vara konstant uppkopplade, det gäller inte bara larmanläggningar, servrar och kameror. Det kommer inom en 10-årsperiod bli en faktor 10-100 gånger fler maskiner, allt från kylskåp och varuautomater till bilar och lastbilar som kommer att vara uppkopplade.

I framtiden blir det ett stort säkerhetsproblem med alla nya enheter som kopplas upp, då det med hjälp av dessa kan bli lättare att skapa överbelastningsattacker. Många av de nya enheterna är av mindre vikt säkerhetsmässigt och har ofta ett enklare skydd mot intrång, t ex kan de ha ett lösenord som ingen bryr sig om att ändra och som är enkelt att knäcka. Idag är t ex skrivare en säkerhetsrisk med en ofta dålig säkerhetsnivå och via dem går det att ta sig in i lokala nät. Det är idag lätt att kapa ett stort antal uppkopplade enheter och sedan låta dessa tillsammans göra massiva överbelastningsattacker.

Om vi inte är uppmärksamma så kan centrala funktioner som elförsörjning och vattenförsörjning att slås ut på grund av att vi t ex automatiskt läser av förbrukningen via Internet. Det finns risk för säkerhetsluckor som gör det möjligt att bryta sig in och slå ut funktioner. Om försörjningen är riktigt illa uppbyggd så kanske det räcker att Internet slås ut, så slås även centrala försörjningsfunktioner ut. Jag har talat med myndighetspersoner på flera olika myndigheter, som är helt omedvetna om riskerna både för hackerattacker och för påverkansoperationer.

En mardröm är om vissa av de attacker vi ser idag är provskott inför en framtida gigantisk massiv attack, för att totalt slå ut hela nätet? Detta för att testa hur mycket som behövs för att störa ut olika enskilda funktioner?

Jag vill med denna artikel göra läsarna uppmärksamma på faran med att förlita sig helt på Internet och fundera på alternativa lösningar så att vi inte bygger ett sårbart samhälle. Jag vill även att vi i Sverige ser över och förstärker Internet, så att det blir robust. I detta arbete bör även samhällets resurser förstärkas för att kunna spåra och gripa de som saboterar.

Min starka rekommendation är att vi framöver tänker mer på säkerheten när vi kopplar upp oss på nätet. Här räknar jag upp några åtgärder som snarast bör åtgärdas. Känsliga funktioner eller datorer innehållande hemliga data bör inte vara uppkopplade mot Internet, det finns många andra lösningar. Alla företag och myndigheter måste snarast se över alla persondata och integritetskränkande uppgifter som finns lagrade och ta bort allt som inte är av relevans, höja personalens kompetens och se till så att det inte finns informationsläckor. Alla, inklusive privatpersoner, bör snarast öka sin egen säkerhet, genom att t ex kryptera sin disk på datorn, inte lita på allt som skrivs, inte lita på att en människa på nätet har den identitet den uppger sig för att vara och inte klicka på okända länkar.

Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven:

Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.

I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på följande sätt:

Sverige blir oundvikligen påverkat om en väpnad konflikt uppstår i Östersjöområdet, och såväl militära som civila mål kommer att påverkas. Det går därför inte att utesluta en försämrad säkerhetspolitisk situation där Sverige som en del i en större konflikt kan komma att utsättas för väpnat angrepp.

Dessa bedömningar står inte i motsatsförhållande till varandra – nyckelorden i statsministerns formulering är enskilt samt direkt – men om man fortsätter läsa Försvarsmaktens underlag stiger temperaturen (bilaga 1, sid 3, mina kursiv.):

Det säkerhetspolitiska läget präglas av stor osäkerhet och instabilitet, samt av att utvecklingen är svårbedömd. Väpnad konflikt som konsekvens av över- respektive underskattning, feltolkning, misstag och missförstånd utgör en reell risk. Detta gäller även i vårt närområde. Sedan det senaste försvarspolitiska inriktningsbeslutet har osäkerheterna ökat, inte minst genom flera utvecklingar inom västvärlden. Osäkerheter kring USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, Storbritanniens förestående utträde ur EU, utmaningar för sammanhållningen inom EU och Nato, samt politiska förändringar i riktning mot ökad nationalism och protektionism, är alla faktorer som bidrar till denna osäkerhet.

Den som jämför Försvarsmaktens bedömning med hur den löd förra året (BU 17) noterar att man i år identifierar fem faktorer som medför, med ÖB:s ord, omfattande påverkan på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde, och därmed konsekvenser för Sverige och Försvarsmakten:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • En pågående ökning av den ryska militära förmågan.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.
  • Ökade osäkerheter inom västvärlden.

I fjol ringades motsvarande bedömning in med följande tre faktorer:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.

Detta om omvärldsutvecklingen. Men vad framkommer då i budgetunderlaget, som innehåller myndighetens planering för 2018-2020?

Faktum är att det inte säger så mycket till oss utanför Högkvarteret och regeringskansliet då väsentliga delar numer gömmer sig i hemliga bilagor, t.ex. läget inom personalförsörjningen. Att krigsdugligheten på förbandsnivå är hemlig ska vi vara tacksamma för, men det betyder faktiskt inte att så gott som all annan information också måste vara det, inom de flesta områden. Även lejonparten av Försvarsmaktens förslag till åtgärder (inkl. prislappar) är dolda, vilket fick den samlade pressen att besviket sucka över det uteblivna facit till vilka belopp som saknas. Ja en del av oss andra också, för den delen.

Likt försvarsministern vill inte ÖB delta i någon sifferbingo budgivning kring försvarsanslagen. Jag skulle tro att det underlättar samarbetsklimatet, vilket i grunden är bra. Men om ÖB inte hade redovisat något behov av mer resurser under innevarande inriktningsperiod hade han underminerat oppositionens olika krav på pengatillskott. Det hade varit fel i sak eftersom underfinansieringen är ett faktum, men det hade också orsakat ramaskri eftersom många i organisationen vet att det är gigantiska behov och brister som visar sig under varenda sten man lyfter på.

Nu blev det två spår som blottas i offentligheten: Dels har de redan i fjol identifierade fördyringarna på materielsidan ökat (från 5 mdr kr till 6,5 mdr kr under innevarande försvarsinriktningsperiod), vilket i sin tur innebär att man bl.a. måste avbryta eller skjuta på planerade åtgärder. Dels ökar osäkerheterna in i nästa försvarsinriktningsperiod (2021-2025). Dessa alarmerade budskap, inte minst i relation till bedömningen av omvärldsutvecklingen ovan, kommunicerar ÖB samtidigt som han försöker ingjuta gålust och viss tillförsikt – vilket faktiskt ingår i uppdraget. ÖB är i den bemärkelsen en del av det psykologiska försvaret:

Sammantaget har vi idag, en starkare och bättre rustad försvarsmakt än för ett år sedan.

Det är säkert också sant i sak, men kan inte stå för sig själv utan måste sättas i relation till en eventuell motståndares förmåga på hela totalförsvarsbredden. Om Sveriges totalförsvarsförmåga och motståndskraft i vid mening ska öka, måste vår förmåga öka i snabbare takt än motståndarens – eller så måste dess förmåga minska. Att förhålla sig till detta är ett politiskt ansvar.

Nu kommer diskussionen om ekonomiska tillskott få ny näring, både trots och tack vare att den avdömda prislappen är okänd utöver ovan nämnda fördyringar. Försvarsmakten sätter ljudet på ett av systemfelen i försvarsekonomin, nämligen uteblivna eller otillräckliga indexuppräkningar med den urholkning det innebär. Men andra grundproblemen lär av allt att döma inte stiga till ytan denna gången heller, till exempel politisk klåfingrighet på bekostnad av professionen och undvikande av specificerad kravställning med de svåra prioriteringar det innebär (och/eller blottläggning av belopp som inget parti är i närheten av).

Några spridda nedslag i budgetunderlaget, i stort och smått:

För det första: Det hade varit intressant om man hade kunnat läsa sig till hur det går med brigadförmågan. I regleringsbrevet för 2017 står:

Inom arméstridskrafterna ska Försvarsmakten prioritera åtgärder för att kunna agera samtidigt med två brigader inom försvarsbeslutsperioden. Funktionsförbanden inklusive lednings- och logistikförbanden ska anpassas utifrån detta.

Detta härrör från regeringens inriktningsbeslut med anledning av riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015, där det formuleras att huvuddelen av arméförbanden ska organiseras för att kunna verka som två brigader.

För det andra förekommer viss tydlighet även i de öppna delarna om medellångräckviddigt luftvärn, vilket är ett system som både Försvarsberedningen och inriktningsbeslutet dömt av som viktigt att tillföra. Försvarsmakten skriver i underlaget att behovet är tydligt utifrån operativa utgångspunkter och att det planeringsmässigt sedan tidigare finns ett ekonomiskt utrymme för att påbörja införandet av systemet under inriktningsperioden, men att den hittills genomförda beredningen indikerar ”att anskaffningen av denna typ av system är så omfattande att ekonomiska tillskott under perioden 2018-2020 erfordras”.

För det tredje kan man läsa i bilaga tre om ett av de områden som oroar mig allra mest vad gäller Försvarsmaktens framtid och förmåga: Den framtida officersförsörjningen. Där hittar man bl.a aspirantutbildning.

För det fjärde blir ledningsstaben ”försvarsstab”. Försvarsgrenarna är tillbaka (dock utan tidigare ansvarsfördelning till försvarsgrenscheferna). Nya lokaliseringsorter: Upplandsbro/Kungsängen för arméstaben, Uppsala för flygstaben och Muskö för marinstaben. Respektive Militärregion kommer att ledas av en fristående chef. Mer om detta i bilaga fyra.

För det femte debiterade Försvarsmakten regeringskansliet 9 miljoner kronor för statsflyget under 2016. Den totala kostnaden för verksamheten uppgår dock till ca 100 mkr.

Till sist (1) vill jag peka på en sak som handlar om pengar. Pengar på marginalen, men ändå. Regeringen har hämtat hem 899 715 tkr från den internationella verksamheten (framgår i FM:s årsredovisning för 2016). Lejonparten av beloppet omfattar ramreservation för EU BG 2015. Eftersom BG ej användes blev det ett överskott, varav 3 % i anslagssparande fick behållas på anslagspost 1:2:1. Denna ramreservation ingick ej i den försvarspolitiska överenskommelsen och inga medel har således tagits ur överenskommelsen (utgiftsområdet får dock inte behålla hela det överskott som uppstod på anslaget år 2015). Min poäng är att dessa pengar borde kommit Försvarsmakten till del ändå. Det saknas inte precis hål att fylla, vilket dagens redovisning visar.
Det har för övrigt dragits in stora belopp från FM:s internationella anslag under ett antal år, hur man än ser på saken. För femårsperioden 2012-2016 är det t.ex. indraget 3,585 miljarder kr från utgiftsområde 6 för FM:s internationella verksamhet Det ser ut så här (tkr):

2012: 620714
2013: 744107
2014: 1065612
2015: 255534
2016: 899163

Till sist (2) kom även MSB:s budgetunderlag idag. Jag får återkomma till det när läsningen är klar, men det präglas av planering för höjd beredskap och bland annat följande är att notera: