Norden ett gemensamt operationsområde

Foto: shutterstock.com

Norge och Sverige har i grunden tre gemensamma militärstrategiska problem att hantera. Två är tydligt geografiska, Östersjön och Nordkalotten, medan det tredje, att ta emot utländsk hjälp, visserligen också har geografiska implikationer men är svårare att knyta till något specifikt område. [1]

I östersjöområdet är försvaret av Baltikum den gemensamma nämnaren. Det är svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum. Det kan ske av flera anledningar. Allierat flyg kan bli frambaserat till Norge för operationer i östersjöområdet, flyg baserat i Storbritannien eller på hangarfartyg utnyttjar norskt och svenskt luftrum, ryska kryssningsrobotar på väg mot mål i Norge kommer passera över Sverige, lyckas Ryssland framgruppera luftvärnssystem på svensk mark måste de bekämpas, m m. Det finns många variationer på detta tema. Vad som dock är uppenbart är att det måste ske en omfattande luftrumssamordning och ett utbyte av sensordata mellan Sverige och Norge (Nato) för att det inte ska uppstå kaos i luften över södra Skandinavien. Här är det inte bara en fråga om flygstridskrafter av olika slag, minst lika viktigt är att luftvärnssystemen i båda länderna har en gemensam lägesbild. Att Sverige nu anskaffar Patriot, där systemet till del kommer att täcka delar av det luftrum som kan vara aktuellt för Nato flygstridskrafter att utnyttja, accentuerar problemet. Den nödvändiga samordning som kommer att krävas går inte att improvisera fram med kort varsel. Den måste vara förberedd och övad.

Ytterligare ett gemensamt norsk-svenskt problem i södra Skandinavien, visserligen inte direkt kopplat till Östersjön, är behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas. Varken Norge eller Sverige har enskilt tillräcklig förmåga att hålla farlederna öppna. Här finns det också skäl att peka på Göteborgs betydelse även för Finland. Skulle sjötrafiken i Östersjön bli avbruten så kommer huvuddelen av finsk import behöva ske via den svenska västkusten, för vidare transport genom Sverige till Finland. Att så kan ske är ett vitalt intresse för såväl Norge som Sverige då det påverkar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Det är Finland som i avgörande grad skyddar båda länderna i norra Skandinavien.

Problematiken på Nordkalotten är knuten till de ryska baserna på Kolahalvön och de kringliggande havsområdena. Här finns den ubåtsbaserade andraslagsförmågan, som måste skyddas till varje pris, och de marin- och flygstridskrafter som har till uppgift att påverka Nato förstärkningstransporter över Atlanten. En framflyttning av sensorer och luftvärnssystem västerut skulle erbjuda stora fördelar ur rysk synvinkel. Den ryska luftförsvarszonen skulle utökas och därmed skulle det bli svårare för Nato att såväl bekämpa de ryska baserna som att tidigt möta olika hot på havet och i luften. Likaså skulle ryska flygstridskrafter kunna få ett utökat skydd av egna system på marken vid t ex företag riktade mot Norge. Optimalt vore om luftvärn, kompletterat med långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem, kunde grupperas i Norge. Det skulle inte bara öka skyddet för Murmanskregionen, utan också skapa möjligheter att understödja de marin- och flygstridskrafter som ska passera Norskehavet för att lösa uppgifter i Nordatlanten.

Även om den ryska ambitionen skulle var lägre, t ex att bara bekämpa Natobaser i norra Norge med flyg och kryssningsrobotar för att därmed försvåra Nato-operationer i anslutning till norra Skandinavien, är det sannolikt att svenskt och finskt luftrum skulle beröras. Det såväl av de ryska insatserna som av Nato försvarsåtgärder. Skulle den ryska ambitionen vara att genom markoperationer besätta delar av norra Norge så krävs antagligen att man utnyttjar svenskt och finskt territorium. Att enbart lita till amfibieoperationer mot den norska kusten, luftlandsättningar och en framryckning genom Finnmark ter sig både riskabelt och svårgenomförbart. Att dessa komponenter skulle ingå även i en större operation är dock sannolikt.

Förutom att Nordkalotten utgör ett gemensamt norsk, svensk och finskt operativt problem har det också storstrategiska implikationer. Skulle Ryssland lyckas avskära förbindelserna över Atlanten kan det innebära att Natos försvar av Östeuropa riskerar att misslyckas. Där krävs att amerikansk hjälp kan tillföras.

Ur skandinavisk synvinkel är dock problemet än mer akut. Även om Ryssland bara lyckas till del med sina operationer riktade mot Nordatlanten kan även en ”halv” rysk framgång, att förbindelserna över Nordsjön avskärs, innebära att den Skandinaviska halvön isoleras från omvärlden. Därmed skulle eventuellt stöd, främst då från USA, till såväl Norge, Sverige som Finland omöjliggöras eller åtminstone bli starkt begränsat. Något som skulle ha ytterst allvarliga konsekvenser för framförallt Norge och Sverige då båda länderna är beroende av tidig hjälp för att kunna bedriva rimligt uthålliga försvarsoperationer. Finland, med sin relativt sett starka försvarsmakt, är där i ett bättre läge men är också beroende av hjälp på något längre sikt.

Kopplat till Norges viktiga roll inom Nato för att försvåra ryska operationer i Norska havet måste även ryska flyg- och robotangrepp, via svenskt och finskt luftrum, mot baser eller infrastruktur i alla delar av Norge beaktas. T ex skulle den reservförbindelse för stöd till Sverige och Finland som Trondheim utgör, kunna vara ett attraktivt mål. Att Örlandet kommer vara huvudbas för F-35 systemet och att amerikansk materiel är förhandslagrad i Tröndelag gör också området intressant som angreppsmål.

I artikeln har Finland bara berörts i en norsk-svensk kontext och Danmark inte alls. Båda dessa länders operativa förmåga och agerande har självfallet stor betydelse för försvaret av det nordiska området. Det skulle dock leda alltför långt att här analysera t ex betydelsen av svensk-dansk samverkan för att skydda Östersjöutloppen, eller svensk-finska marina operationer i Östersjön för att begränsa ryska Östersjöflottans handlingsfrihet. Klart är dock att alla de nordiska länderna är beroende av varandra för att kunna möta ett ryskt angrepp.

De ovanstående resonemangen leder till den uppenbara slutsatsen att en gemensam norsk, svensk, dansk och finsk operativ planering, kopplad till Natos planering i övrigt, vore en stor fördel i händelse av en konflikt i det nordiska området. Sveriges och Finlands alliansfria status innebär här olyckliga begränsningar. Det borde dock inte hindra länderna att vidta tekniska förberedelser, främst då utveckla möjligheter att utbyta olika typer av information, och bedriva sådan gemensam övningsverksamhet som skulle underlätta samverkan i krig.

I viss utsträckning sker det redan. Inom ramen för Cross Border Training genomförs gemensamma flygövningar på närmast rutinmässigt basis. Trident Juncture 2018 och Northern Wind 2019 är exempel där man med större markstridsförband deltagit i varandras övningar.

Kan det göras mer? Ja, listan på större och mindre åtgärder som skulle öka ländernas förmåga att agera tillsammans skulle kunna göras lång. Här tre förslag som har fördelen att inte bara öka den gemensamma operativa förmågan utan också har en tydlig strategisk knytning.

Gemensamma ubåts- och minjaktoperationer i Skagerak bör förberedas och övas. Här borde också andra Nato-länders stridskrafter kunna involveras då det ligger i hela alliansens intresse att alla de nordiska länderna kan genomföra en uthållig strid.

Ett angeläget steg för att utveckla nordisk interoperabilitet vore att genomföra en omfattande gemensam luftförsvarsövning över södra Skandinavien. Både Norge och Danmark håller på att införa F-35, Sverige kommer snart ha nya JAS 39 E och Patriot som viktiga komponenter i sitt luftförsvar. System som tillför helt nya och avancerade förmågor. Det finns därför alla skäl att öva och pröva hur de skulle kunna verka tillsammans för att skydda luftrummet i ett aktuellt, sannolikt, operationsområde. Övning ”Margarethe” (efter Kalmarunionen) kanske?

Gemensamma operationer är inte bara en funktion av teknisk förmåga och samordnad planering, det är också en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. En viktig åtgärd vore därför att införa en för de nordiska länderna gemensam och omfattande ”generalskurs” som gav deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som kan påverka ett gemensamt försvar av det nordiska området. I detta sammanhang borde det också undersökas om inte ländernas försvarshögskolor till delar skulle kunna integreras.

Avslutningsvis. En väl utvecklad och trovärdig förmåga till nordisk samverkan är inte bara till nytta i händelse av krig. Framförallt ökar den gemensamma avskräckningsförmågan. Något som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i hela det nordisk-baltiska området.

Författaren är generalmajor och har bl a varit rektor för Försvarshögskolan. Han är ledamot av KKrVA.

[1] Artikeln har ävenledes varit införd i norska Aftenposten 21 april innevarande år.

Sveriges säkerhet – Vem ser till helheten?

Att skapa ett fungerande totalförsvar innehållande bl a tydliga och fungerande ansvarsförhållanden är en viktig uppgift för regeringen. Foto: shutterstock.com

av Nils Daag och Michael Mohr

”It ought to be remembered that there is nothing more difficult to take in hand, more perilous to conduct, or more uncertain in its success, than to take the lead in the introduction of a new order of things. Because the innovator has for enemies all those who have done well under the old conditions and lukewarm defenders in those who may do well under the new. This coolness arises partly from fear of the opponents, who have the laws on their side, and partly from the incredulity of men, who do not readily believe in new things until they have had a long experience from them.”

Niccolò Machiavelli, The Prince

Utvärderingen av Sveriges förmåga att hantera kriser av den karaktär och omfattning som vi nu upplever kommer att bli både omfattande och krävande. Det går inte att utesluta att svaret blir att Sverige klarat denna kris på ett relativt bra sätt, sett både i förhållande till konsekvenser för befolkningen och samhället som helhet och i relation till jämförbara länder. Mer sannolikt är nog ändå att fokus läggs på ett antal brister och fel.

Covid-19 är en pandemi som fått global spridning på mycket kort tid. Världen har aldrig, i modern tid, upplevt något liknande. Konsekvenserna för människors liv och hälsa, för världsekonomin och för de globala flödena går idag inte att överblicka. Likväl har pandemi som fenomen funnits med under lång tid i diskussionerna om vad vi behöver förbereda oss inför. Spridning av smittsamma sjukdomar och andra hälsohot tas upp i Sveriges nationella säkerhetsstrategi tillsammans med ett brett spektrum av andra hot och risker.

Redan i Försvarsberedningens rapport den 1 mars 1995 introducerades ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp: från väpnade angrepp riktade mot Sverige, över internationella kriser och konflikter, till hot och risker kopplade till sårbarheten i moderna samhällen. Kritiken mot denna utvidgning av den etablerade säkerhets- och försvarspolitiken var i början omfattande. Argumenten skiftade från ett ifrågasättande av allvaret i de hot och risker som beskrevs till farhågan att en utvidgning skulle leda till en ”inflation i hotbilder” och därmed hävdandet av nya särintressen.

Men sedan Försvarsberedningen överlämnade sin rapport 1995 har världen och Sverige upplevt flera större omvälvande händelser ( 9/11, Tsunamin, Fukushima, m fl). Kritiken mot det vidgade säkerhetsbegreppet har därför efterhand klingat av. Målen för Sveriges säkerhet så som de framgår i den nationella säkerhetsstrategin har formulerats utifrån den bredare hot- och riskbilden. Säkerhetsstrategin antogs i januari 2017 och avsikten är att den ska revideras vart femte år. Det ser ut som en tanke att erfarenheterna och lärdomarna av Covid-19 då kan implementeras i en reviderad strategi senast 2022. Förhoppningsvis ingår då också slutsatser om vad vi behöver rätta till för att klara även andra svåra situationer.

Kanske borde den viktigaste lärdomen av Covid-19 bli att säkerhetsfrågorna måste ges en god organisatorisk och politisk förankring med kompetens och status för att få genomslagskraft i arbetet med Sveriges säkerhet. Olika regeringar har förvisso genomfört strukturella förändringar, bl a inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd, en inrikesminister och ett kansli inom regeringskansliet för krishantering. Utbildning och övning i krishantering genomförs regelmässigt på olika nivåer i samhället. Det finns utan tvekan en krismedvetenhet i samhället.

Samtidigt är det uppenbart att det återstår väldigt mycket. Vilka de allvarligaste bristerna i krishanteringen är får en närmare utvärdering visa, men det går redan att peka på några huvudspår: omvärldsbevakningen, d v s hur snabbt uppfattade vi att krisen var i antågande, hur krisledningen på och mellan olika nivåer i samhället fungerade, hur samhället tillgodosett behovet av resurser för att hantera kriser och vilket stöd i form av lagar och förordningar som aktörer behövt för sitt agerande.

Försvarsberedningen var det organ i Sverige som, i brist på annat forum, med början i mitten av 1990-talet tog sig an de bredare säkerhetsfrågorna. Försvarsberedningen argumenterade inte bara för ett vidgat säkerhetsbegrepp, utan också för ”en helhetssyn på hot och risker av olika slag i samhällets hantering av dessa”. Denna formulering torde vara än mer relevant idag då det nu finns en allmän insikt om att en indelning av verkligheten i krig – fred, nationellt – internationellt, antagonistiska – icke-antagonistiska och civilt – militärt inte längre är möjlig, i alla fall inte i hot- och risksammanhang.

Uppdelningen fred – krig har en alldeles särskild betydelse, eftersom den fortfarande är styrande i lagstiftningen. Redan i detta skede av den nu pågående krisen har det visat sig att regeringen och myndigheterna inte har lagstöd för åtgärder som betraktas som berättigade, eftersom Sverige inte är i krig, inte i krigsfara och att det inte råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser. Regeringen har därför tvingats att skyndsamt bereda lagförslag som lagts fram för snabba beslut i riksdagen.

Försvarsberedningen gjorde i sin rapport Motståndskraft den 20 december 2017 bedömningen att det går att vidta vissa åtgärder utan att regeringen fattar beslut om höjd beredskap. Det handlar då om att tillämpa lagen om totalförsvarsplikt som, om regeringen sätter den i kraft, också ger regeringen rätt att föreskriva att förfogandelagen ska tillämpas.  Därmed menade Försvarsberedningen att ”det finns grundläggande legala förutsättningar för att kunna hantera såväl gråzonsproblematik som krig”. Samtidigt är förmodligen alla överens om att den nu rådande situationen inte är att betrakta som krig, annat än i bildlig mening, knappast heller som en s k gråzon.

I rapporten Motståndskraft menade Försvarsberedningen att totalförsvarsplaneringen inklusive utvecklingen av den civila verksamheten i totalförsvaret ska utgå från Försvarsmaktens operativa planläggning för att möta ett väpnat angrepp. Vidare att samhällets grundläggande robusthet och motståndskraft utgör en grund för samhällets säkerhet och därmed också för den civila verksamheten i totalförsvaret. Vad vi nu upplever är att denna grundläggande robusthet har brister i en situation som inte hotar Sveriges fred och självständighet, men som förmodligen kommer att gå till historien som det mest påfrestande som det svenska samhället utsatts för på mycket länge.

När det gäller uppbyggnaden av resurser för militärt och civilt försvar har detta tidigare skett genom att regeringen i form av (hemliga och kvalificerat hemliga) operativa anvisningar angett närmare grunder för planeringen i form av bl a tidsförhållanden, d v s hur långt ett kris- respektive krigsförlopp skall antas vara, samt geografiska och andra prioriteringar. Det har sedan varit myndigheternas ansvar att utifrån anvisningarna närmare analysera behoven inom sitt ansvarsområde, kvantifiera, äska medel och bygga upp organisationen runt dessa resurser så att de möter kraven i anvisningarna. Det är oklart hur detta arbete fortlöpt och huruvida regeringen och regeringskansliet styrt myndigheternas resursuppbyggnad inför den bredare hot- och riskbilden utifrån samma eller andra principer.

Att vi skulle ha behållit det civila försvaret så som det en gång var utformat vore en alltför enkel slutsats. Förberedelser och åtgärder inför ett väpnat angrepp både överlappar och skiljer sig från svåra påfrestningar på samhället i djupaste fred. Det handlar inte minst om att människor har helt andra krav och förväntningar när fred och självständighet inte hotas. Det mål för Sveriges säkerhet som formulerats som att upprätthålla samhällets funktionalitet har alltså olika innebörd beroende på vad som hotar. Detta framgår tydligt i den nu pågående krishanteringen, där avvägningen står mellan att skydda människors liv och hälsa och att så långt möjligt upprätthålla ordinarie samhällsverksamhet. När vår fred och självständighet hotas torde det komma att handla om andra avvägningar och medborgarna skulle rimligen också vara beredda att göra betydligt större uppoffringar.

Därtill har samhällsutvecklingen lett till en sådan komplexitet och sådana beroendeförhållanden att lagring i statlig regi inte längre är verkningsfullt. Denna slutsats drogs redan på 1980-talet, men därefter har avregleringar, privatiseringar och effektivitetshöjande åtgärder accelererat. Introduktionen av New Public Management inom den offentliga sektorn verkar ha haft särskild stor inverkan på försörjningssäkerheten. Självfallet måste tillgången till livsmedel, sjukvårdsmateriel, bränslen, etcetera säkerställas, men då bör nya metoder prövas för att undvika att resurserna blir obsoleta. Här kan näringslivets resurser och kunnande utnyttjas.

Ytterst torde alltså rannsakan när denna kris väl mattas att komma att handla om varför Sverige inte kommit längre under de 25 år som förflutit sedan introduktionen av det vidgade säkerhetsbegreppet. Den bredare hotbilden har efterhand blivit alltmer uppenbar och det råder ingen tvekan om att Sveriges nationella säkerhetsstrategi inkluderar den typ av påfrestningar som vi nu upplever. Men insikterna har inte omsatts i en modernisering av lagstiftningen och uppbyggnad av resurser för att hantera dessa påfrestningar.

Den organisatoriska och politiska förankringen av arbetet med Sveriges säkerhet på högsta nivå bör uppmärksammas särskilt. Säkerhetsfrågornas placering och hur de hanteras är helt avgörande för status och genomslagskraft. Reformer rörande samhällets säkerhet, bl a att samla dessa frågor under en inrikesminister, har lett till att Försvarsberedningen allt mer fokuserat på traditionella försvarsfrågor relaterade till ett militärt väpnat angrepp från annan stat. Något motsvarande forum för konsultationer rörande de bredare säkerhetsfrågorna har inte tillskapats. Det finns många fördelar med en bred hantering av frågor som rör den nationella säkerheten i form av en beredning. Det handlar inte minst om brett politiskt engagemang och bred förankring, långsiktighet över mandatperioder och att bygga kompetens i säkerhetsfrågor inom politiken.

Det säkerhetspolitiska rådet har uppenbarligen inte varit aktiverat i hanteringen av Covid-19. Vad detta beror på och vilka överväganden som legat till grund för att inte aktivera säkerhetsrådet bör uppmärksammas. Om säkerhetsrådet ska behandla de områden som ingår i den nationella säkerhetsstrategin, vilket kan tyckas rimligt, borde rådet också ha en uppgift under denna kris. Utöver att behandla långsiktiga frågor relaterade till pågående kris skulle säkerhetsrådet kunna utgöra en plattform för information till och dialog med oppositionen. Frågor som borde behandlas i säkerhetsrådet handlar om förändringar i internationella relationer, maktförskjutning, m m som långsiktigt påverkar Sveriges säkerhet.  Idag finns dock inte alla förutsättningar på plats för att kunna föra sådana diskussioner, bl a saknar säkerhetsrådet stödresurser i form av ett kansli.

Det har inte kommit någon kritik mot regeringskansliets krishanteringsfunktion, tvärtom synes den ha fungerat väl. De betydande brister i den centrala ledningen och samordningen av insatser, liksom förmedlingen av information till allmänhet och media, som blev så uppenbara vid hanteringen av Tsunamin, har rättats till. Funktionen är således mycket viktig, inte minst sett i ljuset av att de förslag som lagts om att peka ut en krisledande myndighet förkastats. Regeringen och regeringskansliet får därmed hantera även vissa operativa frågor av tvärsektoriell karaktär, vilket självfallet kan innebära en risk att de strategiska frågorna får stå tillbaka om regeringen och regeringskansliet absorberas av frågor med hög grad av specialisering som strömmar in från många avnämare.

Som framgått av de dagliga pressträffarna under Covid-19 har Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen tagit en ledande roll i krishanteringen på myndighetsnivå, medan Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap  svarar för frågor som Folkhälsomyndigheten Socialstyrelsen inte hanterar . Denna struktur, som följer den s k ansvarsprincipen, var ett av alternativen till hur den operativa krisledningen borde organiseras när Försvarsberedningen redovisade sin rapport 2006 En strategi för Sveriges säkerhet.

Försvarsberedningen rekommenderade dock ett annat alternativ, en struktur med en krisledande myndighet som efter regeringsbeslut leder och samordnar andra myndigheter vid sällan förekommande men särskilt svåra kriser med sektorsövergripande konsekvenser. Försvarsberedningen menade att en sådan uppgift främst skulle handla om prioritering, samordning och ledning av den operativa krishanteringen på nationell nivå, samordning av myndigheternas information till allmänhet och media, samordna ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser och internationella förstärkningsresurser, koordinera stöd till den lokala och regionala nivån och att besluta om åtgärder och prioriteringar i den utsträckning som det är nödvändigt med hänsyn till situationens art.

En modell med en i förväg utpekad krisledande myndighet förekommer i många andra länder, men har hitintills inte ansetts vara förenlig med Sveriges förvaltningsstruktur. Skulle utvärderingen av Covid-19 leda till att en sådan ordning införs kommer det att krävas ett omfattande arbete med att definiera myndighetens befogenheter i en kris och vilka resurser en sådan myndighet skulle behöva. Om nuvarande ordning bibehålls behöver under alla omständigheter regeringskansliets krishanteringsresurser förstärkas, vilket också skett under hanteringen av Covid-19.

Förhoppningsvis kommer utvärderingen av hanteringen av Covid-19 och de reformer som bör följa av denna att präglas av en helhetssyn på samhällets säkerhet. Säkerheten bör byggas underifrån, d v s grunden är en förmåga att hantera extraordinära situationer när samhället i övrigt fungerar relativt normalt. Därefter behöver förberedelser vidtas för ett brett spektrum av situationer av den karaktär som vi nu upplever. Lägg sedan till de tillkommande behoven för en situation där även militära väpnade hot ingår. De sammantagna kraven, som behöver beslutas politiskt eftersom de ytterst utgör ett mått på det politiska risktagandet, måste tydligt ställas på myndigheterna att leverera. För att kunna utnyttja samhällets samlade resurser oavsett vad som orsakar en allvarlig samhällskris måste också hinder i lagstiftningen för ett effektivt utnyttjande av resurserna överkommas. Då får vi ett säkrare samhälle och om man så vill, ett totalförsvar i verklig mening.

Den nationella säkerhetsstrategin som lanserades 2017 var ett välkommet första steg. Styrkan i dokumentet är det breda förhållningssättet till säkerhet, som väl speglar dagens och morgondagens säkerhetsutmaningar för Sverige. Nu behöver flera fundamentala frågeställningar om säkerhet och försvar problematiseras och besvaras för att strategin skall kunna användas som vägledande för Sveriges säkerhetsarbete. Detta kommer inte att lyckas utan ett starkt politiskt ledarskap på högsta nivå i dessa frågor.

Nils Daag är ambassadär och ledamot av KKrVA, avd VI. Michae Mohr är ledamot av KKrVA, avd V.

Försvarsberedningens rapport den 1 mars 1995, kapitel 6

6. ETT  BREDARE SPEKTRUM AV HOT OCH RISKER

6.1 Hot och risker idag och i framtiden

De senaste årens internationella, ekonomiska och tekniska utveckling medför att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Bilden sträcker sig från den hårda kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som vi trots de senaste årens positiva utveckling långsiktigt inte kan utesluta, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet.

Förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön innebär att risken för storkrig i Europa är mindre än på mycket länge. Men även om risken för storkrig för överskådlig framtid reducerats kraftigt har den för den skull inte slutgiltigt eliminerats. Något sådant är knappast möjligt så länge nationalstatssystemet består och så länge stater eller grupper av stater måste ansvara för sin egen säkerhet.

Både inre väpnade och mellanstatliga konflikter har under de senaste åren ökat markant i antal trots att FNs fredsfrämjande insatser kunnat utvecklas både vad gäller omfattning och innehåll.

Iraks invasion av Kuwait var bara ytterligare en öppen konflikt i ett av krig hårt drabbat område. Utöver de interarabiska motsättningarna är området kring Persiska viken också en skärningspunkt för politiska och ekonomiska intressen av global betydelse.

Det omfattande och utdragna kriget i det forna Jugoslavien fortsätter. Trots internationella fredsansträngningar ökar förödelsen och antalet drabbade stiger. Historiskt betingade etniska och religiösa förhållanden, men också andra underliggande motstridiga intressen, försvårar såväl det humanitära och fredsfrämjande arbetet som en slutlig lösning.

I Öst- och Centraleuropa, liksom i det forna Sovjetunionen finns en betydande konfliktpotential och i vissa avseenden också en påtaglig instabilitet. I t.ex. Kaukasus, där också Tjetjenien varit skådeplats för de häftigaste striderna inom det forna Sovjetunionen, finns nu flera tiotal öppna eller potentiella etniska och territoriella konflikthärdar.

Den afrikanska kontinenten har drabbats hårt av inbördeskrig. I Somalia och Rwanda och nu senast i Burundi, har FN-insatserna i stor utsträckning fått koncentreras till att säkra civilbefolkningens överlevnad.

De underliggande orsakerna till de regionala och lokala konflikterna kan sökas i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden. Konflikterna utgör både en oerhörd tragedi för människorna som drabbas av följderna och en risk för att motsättningarna skall spridas. Sprängkraften och varaktigheten i de konflikter som nu kommit till ytan får inte underskattas. Ytterst utgör de ett hot mot de fortsatta ansträngningarna att bygga en gemensam säkerhet.

Om någon av aktörerna i dessa konflikter också skulle utnyttja icke-konventionella stridsmedel skulle konsekvenserna bli närmast oöverblickbara. Risken för spridning och användning av kärnvapen, men också i lika hög grad biologiska och kemiska vapen, gäller inte endast stater utan även organisationer och enskilda aktörer, exempelvis terroristgrupper.

Flera skrämmande fall under senare tid, bl.a. nervgasutsläppet i Tokyos tunnelbana och sprängdådet i Oklahoma, visar att terrorismen fortsätter att utgöra ett hot mot både enskilda individer och stater. Terrorn som vapen utnyttjas av grupper med vissa identifierbara politiska och/eller religiösa mål, men också av grupper med en mer allmänt samhällsfientlig inställning. Svårigheterna att i ett öppet samhälle hantera terroristhotet är uppenbara.

Den alltmer fördjupade integrationen, den ekonomiska och den tekniska utvecklingen är samverkande faktorer som tillsammans ger det moderna samhället en oerhörd styrka under normala förhållanden och en potential att hantera även svåra situationer. Samtidigt innebär utvecklingen också ökade risker.

En stor del av de internationella förbindelserna, t.ex. de finansiella flödena och teknologispridning, sker utanför staternas kontroll, något som självfallet inte enbart är negativt. Samtidigt är denna utveckling bärare av tänkbara risker. Ekonomiska kriser, med uppenbar risk också för ekonomisk kollaps i enskilda länder, kan t.ex. orsakas av enskilda aktörer.

Mer långvariga ekonomiska kriser, massarbetslöshet och fattigdom äventyrar också stabiliteten i mer grundläggande mening. Med nationella problem som ökad kriminalitet, minskad solidaritet och allmän normupplösning, samt mer extrema yttringar som nationalism och rasism, kan också följa spänningar mellan stater.

I vårt närområde och i Europas närhet skulle den mycket svåra ekonomiska och ekologiska situationen kunna leda till bl.a. flykting- eller migrationsrörelser av mycket stor omfattning. De akuta påfrestningarna på olika samhällssystem i mottagarländerna skulle därvid kunna bli mycket omfattande, liksom även de indirekta och mer långsiktiga konsekvenserna i form av in- och utrikespolitiska återverkningar.

Allt oftare uppstår också akuta störningar i samhället som inte kunnat förutses eller situationer där förberedelser inte vidtagits i tillräcklig utsträckning. De genomgående dragen i samhällsutvecklingen  – dvs. de tekniska framstegen, storskaligheten och specialiseringen – har således lett till en ökad sårbarhet i olika samhällssystem.

Sårbarheten gäller inte minst för olika tekniska system. Ett särskilt viktigt område är därvid utnyttjande och drift av kärnkraftsanläggningar. Svåra olyckshändelser, liknande den i Tjernobyl, får effekter som inte bara berör det enskilda landet. Effekterna kan därutöver vara mycket långsiktiga och långtgående. T.ex. medförde Tjernobylolyckan att uppemot en fjärdedel av Vitrysslands jordbruksareal blev obrukbar för överskådlig framtid.

Allvarliga störningar i tillförseln av viktiga varor skulle kunna inträffa i samband med katastrofer eller konflikter i andra delar av världen. Även om länder i väst, enskilt eller i samverkan, rimligen borde kunna hantera de flesta tänkbara situationer, finns anledning att även fortsättningsvis uppmärksamma denna typ av störning.

Omfattande och långvariga avbrott i t.ex. elförsörjning, vattenförsörjning eller kommunikationer är lyckligtvis sällan förekommande. Likväl skulle sådana avbrott utsätta samhället för stora påfrestningar.

Hanteringen av den stora mängd farliga ämnen som förekommer i samhället är förknippad med särskilda risker. Kemiska fabriker och liknande anläggningar, liksom transporter av farligt gods, utgör i detta avseende stora säkerhetsproblem. De mycket långsiktiga problemen med hantering av radioaktivt avfall bör också nämnas i detta sammanhang.

Allvarliga naturkatastrofer som översvämningar, ras och skred samt svåra snöstormar medför främst problem lokalt eller regionalt. De resurser som krävs för att hantera problemen kan dock i vissa fall behöva hämtas från nationell eller mellanstatlig nivå.

Den organiserade, internationella brottsligheten utgör ett potentiellt hot. Särskilt farligt är om brottslingar eller kriminella organisationer utnyttjar tyngre vapen eller massförstörelsevapen, i utpressningssyfte eller som ren inkomstkälla genom illegal försäljning.

Listan över tänkbara störningar skulle kunna göras betydligt mycket längre. Här har t.ex. inte berörts spridning av smittosamma sjukdomar, risker i den genteknologiska utvecklingen eller andra problem som vi i skiftande grad uppfattar som sannolika, allvarliga och hotande. Långsiktiga miljöhot såsom försurning och klimatpåverkan är andra exempel.

6.2 Säkerhetsbegreppet

De flesta länder har redan omdefinierat eller håller på att omdefiniera sin syn på säkerhet. Den huvudsakliga inriktningen är därvid att lägga in även ett bredare perspektiv, dvs. ett vidgat säkerhetsbegrepp, där konfliktförebyggande samarbete och internationella insatser av humanitär, och fredsfrämjande karaktär ingår. Även inom internationella organisationer diskuteras säkerhetsintressen i ett brett perspektiv.

I några länder har det säkerhetspolitiska begreppet av tradition alltid haft en bredare innebörd än i Sverige. Begreppet omfattar t.ex. i Frankrike både inre och yttre säkerhet, olika lågnivåhot, förebyggande diplomati men även försvarssamarbete med de f.d. kolonierna. Den franska försvarsmakten har ett brett arbetsfält. Gendarmeriet och brandkåren ingår. Naturkatastrofer, skogsbränder och översvämningar är därför uppgifter för försvarsmakten.

Den tyska inställningen till det vidgade säkerhetsbegreppet framgår tydligt av den breda samarbetspolitik som förs, både med länder i väst och med nya samarbetspartners i öst. De tyska problemen rör knappast definitionsfrågor utan är mer en fråga om olika begränsningar i den praktiska tillämpningen när det gäller t.ex. fredsfrämjande insatser. Det kan också nämnas att en av det tyska försvarets uttalade uppgifter är att bistå vid katastrofer och nödsituationer samt understödja humanitära insatser.

I Norge arbetar man med ett utvidgat säkerhetspolitiskt begrepp som utöver traditionell säkerhets- och försvarspolitik bl.a. omfattar ekonomiska frågor, miljöaspekter, flyktingproblematik, spridning av massförstörelsevapen, internationell terrorism och kriminalitet. Målet för norsk säkerhetspolitik är, enligt den norska regeringens proposition, att förebygga krig, främja fred och stabilitet och samtidigt värna handlingsfriheten i förhållande till externa påtryckningar. I denna breda mening omfattar säkerhetspolitiken såväl försvars- som utrikes-, handels- och biståndspolitik, dvs. alla samverkande åtgärder som kan bidra till att undanröja konflikthot. Inte minst Norges omfattande biståndsprogram och aktiva medlarroll i konflikter betraktas ofta i detta perspektiv. I säkerhetspolitiska analyser och debatter fokuseras dock vanligen de snävare, klassiska frågeställningarna utan att man därför bortser från andra faktorer.

Det torde alltså idag vara tämligen okontroversiellt att tala om ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp. I långt större utsträckning än tidigare kretsar de säkerhetspolitiska ansträngningarna kring konfliktförebyggande samarbete i vid mening. Inom det militära området tilldrar sig multinationell krishantering och internationella fredsfrämjande insatser allt större uppmärksamhet.

Inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet ligger onekligen också sådant samarbete som syftar till en allt närmare ekonomisk och samhällelig integration och som förstärker det nätverk av ömsesidiga beroenden som redan finns. Detta är också grunden för bedömningen att redan ett EU-medlemskap i sig utgör en säkerhetspolitisk nettofördel, ett säkerhetspolitiskt plus. Detta gäller inte minst eventuella nya medlemsländer i Öst- och Centraleuropa.

En annan alltmer allmänt accepterad del i säkerhetsbegreppet är de hot och risker som i sig kan vara av gränsöverskridande karaktär och till del också måste hanteras i internationell samverkan, men som mer har att göra med nationella säkerhetsintressen i bemärkelsen skydd för landet och befolkningen. Det kan gälla naturkatastrofer, stora flyktingströmmar, störningar i infrastrukturen eller storskaliga miljöolyckor.

Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet.

Sambanden gäller t.ex. en positiv utveckling av ekonomi och miljö, respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, m.m. som grund för internationell stabilitet och säkerhet. De internationella fredsfrämjande humanitära insatserna för att förhindra mänskligt lidande, som också syftar till att hindra vidare eskalering och spridning av konflikter bör också ses i detta sammanhang.

Ett annat område rör de hot och risker som kan drabba fredssamhället där i många fall de resurser som avdelats för mer traditionella säkerhetspolitiska hotsituationer kan utnyttjas för att komplettera samhällets resurser i övrigt. Det kan därutöver många gånger vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant. Det finns också ett antal avgörande likheter mellan de förhållanden som råder vid kriser, oavsett vad som förorsakat den aktuella krissituationen.

Hot- och riskutredningen framlade i sitt nyligen avlämnade huvudbetänkande (SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle förslag om hur resurser skall kunna samutnyttjas för att hantera risker i både krig och fred.

Sammantaget talar detta för ett vidgat säkerhetsbegrepp med en helhetssyn på hot och risker av olika slag och på samhällets hantering av dessa.

Mindre prat – mera verkstad!

Författarens uppmaning till regeringen är att handling krävs. Foto: shutterstock.com

Den svenska regeringen har formulerat ett högtidligt mål med den svenska solidaritetsförklaringen från 2013: Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Sverige förlitar sig alltså på att EU:s medlemsländer ska visa solidaritet med varandra i kriser och svåra situationer. Denna förhoppning har också kommit till uttryck i den svenska flyktingpolitiken. Och alla vet hur resultatet ser ut idag.

Vi har nu också under Coronakrisen fått några exempel på hur solidariteten mellan länderna fungerar i praktiken. Det har bl a varit dragkamp om attraktiv medicinsk utrustning mellan olika länder, och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tvingats att be Italien om ursäkt för att man inte kunde hjälpa till i tid.

Och när chefen för den finska Försörjningsberedskapscentralen får frågan om Finland skulle kunna tänka sig att bistå Sverige med sjukvårdsartiklar svarar denne: Vi är förhindrade enligt finsk lag. Det visar sig alltså att den av Sverige förväntade solidariteten har kraftiga begränsningar.

Vår solidaritetsförklaring blir rejält tilltufsad då den möter en bister verklighet.

Den svenska förkärleken för förhoppningar kommer också till tydligt uttryck i regeringens Nationell säkerhetsstrategi (2017). Här finns flera skrivningar om vad som bör göras och vad som måste fungera, men det är väldigt sparsamt med idéer om hur det skall gå till och vem som är ansvarig för att åtgärder vidtas.

Ett aktuellt exempel i denna strategi är avsittet om hälsohot. Under rubriken ”Åtgärder” sägs: I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier.

Vi sitter nu med facit i hand och kan konstatera att det har funnits allvarliga brister när det gäller sjukvårdsartiklar som hade behövts för att bekämpa spridningen av pandemin. Hur det är med övade beredskapsplaner kan man också fundera över. Förklaringen är att det inte har funnits ett politiskt intresse för dessa frågor, kanske för att sådana satsningar inte ger politiska poäng eller är av massmedialt intresse. Det är ju dessutom dyrt att bygga upp beredskap.

Det har alltså varit mycket prat, men väldigt lite verkstad.

Coronakrisen har nu visat på grava underlåtenhetssynder vad avser svensk krisberedskap och åtgärder för att stärka den nationella säkerheten.

Sveriges säkerhet kan inte bygga på retorik. Nu har statsministern möjlighet att lämna de högtidliga deklarationerna och visa handlingskraft med konkreta åtgärder. Han kan göra något som ger verklig effekt för Sveriges nationella säkerhet. Detta kan komma till uttryck i den totalförsvarsproposition som regeringen har aviserat till hösten.

Herr Statsminister! Sätt dig ner med Peter Hultqvist, Mikael Damberg och Magdalena Andersson. Se till att den svenska nationella säkerheten får de resurser som svenska medborgare har rätt att kräva. 

Författaren är ledamot av KKrVA och har tidigare bl a varit avdelningschef vid Försvarshögskolan.

Något om dold inhämtning

Sammanfattning

Troligtvis utplacerades passiva hydrofonsystem på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dessa system hade, dels till uppgift att skapa ett ljudsignaturbibliotek (hotbildsbibliotek), dels att fastställa vart olika typer av örlogsfartyg förflyttade sig i syfte att kunna skapa planer för att kunna påverka dessa med olika medel och metoder. Denna metod innefattade även att fartyg med även observatörer på land registrerade vad de såg. Metoden i sig får fortsatt anses vara giltig för att genomföra inhämtning i syfte att skapa operationsplaner i vår nutid.

Analys

Den pensionsavgångne svenska överstelöjtnanten Per Andersson skriver i en artikel, publicerad 2010 i Tidskrift i Sjöväsendet, att del av den främmande undervattensverksamheten mot Sverige skall ha varit inriktad mot utplacering av olika tekniska inhämtningssystem på svenskt inre vatten. Enligt Övlt Andersson var det Sovjetunionen som genomförde denna verksamhet.1 Utplaceringen av dessa system skall enligt Övlt Andersson genomförts av dykare som in- och uttransporterades, dels med fartyg, dels med ubåtar.2 Kontinuerligt underhåll av dessa system skall även genomförts av dykare. Enligt Övlt Andersson syftade sannolikt denna inhämtning till att bygga upp ett hotbildsbibliotek med akustiska signaturer.3 Detta har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg i februari 2020. Dock utvecklades det ej i någon större omfattning, vilket detta inlägg syftar till. Därtill utgör detta inlägg en del av det s.k. "överskotts" material som producerades i samband med inlägget avseende en kränkning av norskt inre vatten 1990, publicerat i april 2020.

Som vanligt i frågan om den främmande undervattensverksamheten har myntet alltid två sidor. Den svenska journalisten Anders Hasselbohm publicerade den 02FEB1992 en debattartikel i Dagens Nyheter där han argumenterade för att USA hade utplacerat ett passivt hydrofonsystem på svenskt vatten i början av 1970-talet.4 Den svenske professorn Ola Tunander argumenterar även för detta i sin bok Det svenska ubåtskriget. Enligt honom skall detta passiva hydrofonsystem utplacerats i den svenska ytterskärgården eller på öppet hav fast på svenskt territorialvatten för att minska risken för att Sovjetunionen skulle undersöka dem. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem lagts ut efter ett avtal slutits med någon på svensk sida mellan 1965-67. Det amerikanska systemet skall enligt Tunander utplacerats efter att de svenska s.k. bottenhydrofonstativen skrotats i slutet av 1960-talet, vilket var placerade vid viktiga farleder. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem agerat på ett sådant sätt att de skickade komprimerad information till överflygande flygplan d.v.s. ingen kabelförbindelse fanns. Enligt honom skall även en dylik konstruktion fastnat i en svensk fiskares nät utanför Öland i början av 1970-talet. Enligt Tunander skall detta amerikanska hydrofonsystem underhållits med hjälp av italienska miniubåtar som transporterats in och ut till Östersjön med hjälp av moderfartyg och moderubåtar.5

Övlt Andersson bemöter Professor Tunanders tes i sin bokrecension av Tunanders bok Det svenska ubåtskriget i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1. publicerad 2020. Enligt Andersson faller Tunanders argumentation på att, dels fanns ingen optisk kontroll av ytan varvid det ej skulle kunna fastställas om det var en undervattensfarkost som hydrofonsystemet registrerade, dels skulle den svenska signalspaningsmyndigheten FRA, Försvarets Radioanstalt, i ett tidigt skede noterat dessa snabbsändningar till de överflygande flygplanen.6 Enligt Professor Tunander delgavs dagligen aktuella positioner på de sovjetiska ubåtarna i Östersjön,7 vilket torde inneburit en omfattande underhållsorganisation på och under vattenytan för att omladda de sändare som enl. honom skall ha skjutits upp till vattenytan,8 men även en omfattande flygtrafik för att ta emot meddelandena från detta passiva hydrofonsystem.

Vad avser åtminstone Storbritanniens samt USA flygningar över Östersjön under det kalla kriget förefaller dessa föranmälts, sannolikt i de flesta fall, till den svenska Försvarsmakten två veckor innan dess genomförande. Dessa föranmälningar hade bl.a. till syfte att kunna säkerställa att FRA hade höjdberedskap för att kunna dokumentera ev. incidenter mellan de västliga flygningarna och Sovjetunionen.9 Vilket ev. skulle kunna stödja Övlt Anderssons argumentation ytterligare, att FRA i ett tidigt skede skulle noterat snabbsändningar från ett passivt hydrofonsystem till överflygande flygplan.

Vad avser själva underhållsorganisationen torde den även i ett tidigt skede kunnat identifierats maa. Öresunds Marindistrikts trafikkontroll av alla fartyg som passerade in och ut genom Öresund.10 Att en sådan omfattande organisation hade kunnat agerat dolt än mindre ej varit allmänt känd vid skrivande stund är näst intill orimligt mtp. att det s.k. System-4 i Ålands hav redan blev känt 1998, d.v.s. 15 år efter dess utplacering.11 Dock får det ses som möjligt att USA hade passiva hydrofonsystem i Östersjön, men de torde inte utnyttjats på det sätt Professor Tunander beskriver. Däremot får det ses som mer troligt att den s.k. dagliga uppdateringen avseende sovjetiska ubåtsrörelser i Östersjön härrörde från s.k. signalspaningsunderrättelser.12

Således det framförs dels att, Sovjetunionen, dels USA utplacerade passiva hydrofonsystem i svenskt vatten under det kalla kriget. Varvid det får ses som troligt att dylika system faktiskt har utplacerats av en eller flera stater på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dock kvarstår problematiken kring hur det avgjordes om ytan var fri eller vilket ytfartyg som passerade vid vilken tidpunkt i syfte att kunna fastställa vad det passiva hydrofonsystemet registrerat, d.v.s. hur hade den som genomförde inhämtningen optisk kontroll?

Vad avser svensk ubåtsjakt under 1980- och 1990-talet förefaller vattenytan observerats där passiva hydrofonsystem var utplacerade från fartyg och luftfarkoster. Varvid det gick att avgöra om det var ett undervattensfenomen eller ytfartyg som orsakade ljudupptagningen hos det passiva hydrofonsystemet.13 I detta ligger troligtvis även svaret på hur främmande makt/-er eventuellt kunde avgöra vilket fartyg eller undervattensfarkost det var som orsakade en ljudupptagning, vad avser undervattensfarkost torde det främst varit ett konstaterande och svårare att avgöra typ. De system vilket både Övlt Andersson och Professor Tunander beskriver förefaller haft en fördröjning innan ljudupptagningen omhändertogs för bearbetning. Varvid det får antas att någon form av tidsstämpel kunde genomföras för respektive ljudupptagning ett eventuellt passivt hydrofonsystem genomförde.

Vad avser den svenska västkusten förefaller Sovjetunionen haft fartyg utplacerade både hitom14 och bortom15 Öresund vilket troligtvis hade till uppgift att registrera fartygsrörelse i det aktuella området. Det skulle kunna innebära om passiva inhämtningssystem varit utplacerade på havsbotten längs den svenska västkusten, vilket de förefaller varit,16 och en tidsregistrering genomförts hos systemet samt hos utplacerade fartyg avseende fartygsrörelserna under tidsrymden systemet varit utplacerat, skulle ett aktuellt fartyg kunde knytas till en ljudupptagning som hämtats i ett senare skede. Jämförs därtill ljudupptagningen med de optiska observationerna skulle sannolikt ett s.k. hotbildsbibliotek17 kunna skapas.

Enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson skall metoden med ankrande fartyg som genomförde visuell observation av fartygstrafik samtidigt som passiva hydrofonsystem var utplacerade av dykare i syfte att erhålla ljudupptagningar, genomförts vid ett flertal platser av Sovjetunionen och ffa. vid förträngningar med tät fartygstrafik.18 Det får anses som troligt att de flesta underrättelsetjänster identifierade att de ankrade fartygen hade någon form av inhämtningsuppgift i ett tidigt skede. Varvid metoden i sig får anses vara kontraproduktiv att använda på svenskt inre vatten ffa. i farleder i den svenska skärgården såsom Stockholmsskärgård, maa. upptäcktsrisk. Vilken metod kan då eventuellt tillämpats på sådana platser?

Det norska försvaret förefaller haft en omfattande kedja/organisation med civila rapportörer, som i händelse av någon form av avvikande verksamhet eller observation av fartyg rapporterade direkt till dem under det kalla kriget.19 Den svenska Försvarsmakten förefaller även anlitat tillsyningsmän ur skärgårdsstiftelsen under 1980-talet för att observera områden där främmande undervattensverksamheten kunde misstänkas ske.20 I samband med den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden 1982, skall den svenska Säkerhetspolisen kontrollerat utländska medborgare alternativt fd. utländska medborgare med ett svenskt medborgarskap som köpt fastigheter kustområdet. Detta maa. det misstänktes att de som genomförde den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden hade ett landbaserat stöd.21 Fritidsfastigheter förefaller även använts av Östtyskland, men även Sovjetunionen, för olika syften under det kalla kriget i Sverige.22 Dock får det ses som troligt att de flesta underrättelsetjänster, oaktat västlig eller östlig, tillämpade samma modus operandi under det kalla kriget. Varvid exemplen avseende Warszawapaktsländernas agerande i Sverige lika väl skulle kunnat utföras av västliga länder.

Således blir en trolig, ev. sannolik, hypotes att främmande makt/-er hade ett flertal observatörer utplacerade längs farleder i den svenska skärgården, d.v.s. inre vatten, under det kalla kriget. Dessa observatörer hade till uppgift att observera och registrera fartygsrörelser, civila som militära, i syfte att skapa ett s.k. hotbildsbibliotek utifrån vad de utlagda passiva hydrofonsystem registrerade. Metoden i sig, om den stämmer, får anses vara både enkel men även genial då vår egen nutid visar på hur intresserade civil personer är av att registrera både flygplansrörelser vid flygplatser men även hur fartyg rör sig. Varvid en underrättelsetjänst enkelt, då som nu, skulle kunna dölja sitt eget syfte i en s.k. hobby.

Dock bör inte denna inhämtningsmetod enbart begränsas till upprättandet av ett s.k. hotbildsbibliotek. Utan metoden medger sannolikt att främmande makt/-ers underrättelsetjänst hade kunnat upprätta en normalbild avseende t.ex. vart olika typer av militära fartyg framryckt. Detta hade i sig även skapat möjligheten att ta fram operationsplaner, vilket eventuellt kunnat innefattat vart svenska örlogsfartyg hade kunnat påverkas i händelse av en väpnad konflikt med olika medel och metoder.

Är då detta något att ta hänsyn till i vår nutid? Onekligen bör vi göra det. Vid 2012 förefaller främmande makt haft intresse av att mäta den svenska incidentberedskapens reaktionstid med personal utanför en svensk flygflottilj,23 vilket eventuellt även skulle kunna innebära att främmande makt/-er återigen har intresse av att veta vart våra örlogsfartyg förflyttar sig men även skapa ett nytt s.k. hotbildsbibliotek i syfte att kunna påverka örlogsfartygen i händelse av en väpnad konflikt maa. av det försämrade säkerhetsläget sedan 2008.24 Men ovanstående skulle även kunna ge ett svar på varför den norska säkerhetspolisen framför i dess hotbildsbedömning för 2020 att främmande makt genomför inhämtning på norskt territorialvatten och hur del av denna inhämtning eventuellt genomförs.25

Slutsats

Det får ses som troligt att passiva hydrofonsystem utplacerades på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Förmågan att kunna avgöra vilken fartygstyp som registrerades av systemen skede med optiska observationer från, dels fartyg, dels observatörer på land. Detta förklarar sannolikt del av den främmande undervattensverksamhet som genomfördes under slutskedet av det kalla kriget mot Sverige, men skulle möjligen kunna förklara del av den främmande undervattensverksamhet som genomförts mot Sverige i nutid.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1 (Svenska)
Norsk rikskringkasting 1 (Norska)
Politiets sikkerhetstjeneste 1 (Norska)
Riksdagen 1 (Svenska)
Svenska Dagbladet 1 (Svenska)
Sveriges Television 1 (Svenska)
Tidningen Skärgården 1 (Svenska)

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.
Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Slutnoter

1 Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 212, 214-215, 220.
2 Ibid. s. 214-215.
3 Ibid. s. 215, 220.
4 Dagens Nyheter. Hasselbohm, Anders. Undervattensspionage godtogs. 1992. https://www.dn.se/arkiv/debatt/usa-s-undervattenssystem-for-signalspaning-kallas-sosus-en-forkortning-av-sound-surveillance-under/ (Hämtad 2020-05-03)
5 Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 97, 99, 101-102.
6 Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020, s. 90-91.
7 Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 98.
8 Ibid. s. 101, 102.
9 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 207-209.
10 Ibid. s. 193, 500, 505-506.
11 Ibid. s. 534-536.
Under täcket med Nato. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1998. https://www.oppetarkiv.se/video/1863365 (Hämtad 2020-05-03)
12 Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011, s. 41-50.
13 Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019, s. 268.
14 Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 220.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
15 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 342-343.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 123.
16 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
17 Ibid.
Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 215.
18 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
19 Norsk rikskringkasting. Kjølleberg, Even. Kårstad, Gry. Jenssen, Henrik Omtvedt. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-05-03)
20 Tidningen Skärgården. Söderman, Lasse. Försvarets hemliga extra ögon. 2014. http://www.skargarden.se/forsvarets-hemliga-extra-ogon/ (Hämtad 2020-05-03)
21 Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
22 Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-130.
23 Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Must-chefen: ”Vi ser ökad signalspaning”. 2012. https://www.svd.se/must-chefen-vi-ser-okad-signalspaning (Hämtad 2020-05-03)
24 Ds 2019:8. VärnkraftInriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 41, 63, 70, 136.
25 Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. 2020. https://pst.no/alle-artikler/trusselvurderinger/nasjonal-trusselvurdering-2020/ (Hämtad 2020-05-03)

Ett totalförsvar värt namnet brådskar

Totalförsvar innebär ett nära samarbete mellan militärt och civilt försvar, från individnivå upp till riksnivå. Foto: Henrik Magnusson Lindgren/Försvarsmakten.

Coronavirusepidemin har blottlagt djupa svagheter i det svenska samhällssystemets robusthet. Vår beredskap för ett plötsligt allvarligt hot har varit både mentalt och materiellt undermålig. Den mentala oförmågan hos ledande samhällsföreträdare har fått dessa att inse att vi, i en mängd olika avseenden, lever i en osäker och otrygg värld och istället för att under lång tid invaggat oss i en falsk trygghet som vi nu får betala ett högt pris för. Det är ett ansvar för regering och riksdag att trots en till synes lugn och harmonisk utveckling ändå tillse att landet är förberett för en plötslig och allvarlig kris. Förberedelserna avser både materiella ting men inte minst också utbildning och övning för olika kategorier extrapersonal som kan behöva sättas in i olika samhällssektorer vid krigsfara och kriser samt att kontinuerligt avsätta medel för att kunna hantera sådana förlopp på ett balanserat och säkert sätt.

Vad beror det på och vem eller vilka kan ställas till svars för alla ofullkomligheter som nu obarmhärtigt kommer till ytan, vare sig det gäller brist på materiel, läkemedel, personal eller på ofullkomligheter i den offentliga organisationen? När epidemin småningom klingat av torde det finnas ett starkt behov av att låta en helt oberoende grupp av insiktsfulla medborgare granska hur vårt samhälle under lång tid genom olika beslut avkläddes möjligheterna att kunna möta en allvarlig kris och krigsrisk. Man måste instämma i förre försvarsministern Anders Björck som i en intervju i Expressen nyligen uttalade ”vet hut” om de som är ansvariga för detta totala fallissemang i vår beredskap.

En viktig faktor som hör till denna aspekt av vår svaghet men som sällan berörs i den allmänna diskussionen bör uppmärksammas.

När lagen om totalförsvar (1992:1403) ändrades i början på 1996, på förslag av dåvarande försvarsministern Thage G. Peterson, tillkom en helt ny paragraf (§ 2) som föreskrev att ”totalförsvarsresurser skall utformas så att de även kan …. stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället”. Bakom denna formulering låg ett nytt tänkande om hur totalförsvarets resurser – som dittills endast byggts upp och avsetts för krigsförhållanden – också skulle kunna användas för allvarliga samhälleliga påfrestningar i fredstid; alltså precis en sådan situation som den vi nu befinner oss i!

Tanken var att t ex vår omfattande lagring av sjukvårdsmateriel, utbildning av personal inom hälso- och sjukvård för krig, krigssjukhus etcetera inom både civilt och militärt försvar också skulle kunna användas vid allvarliga påfrestningar på samhället i fredstid utan att krigsfara förelåg.

Därefter vidtog, som bekant den största avrustningen av det svenska totalförsvaret som ägt rum i historisk tid. Den medförde i princip att all beredskapslagring av materiel och material, förnödenheter, liksom utbildning och övning o s v för krigsbehov inom militärt och civilt försvar avvecklades, förutom en liten strimma inom det militära försvaret. Konsekvensen av detta blev att, förutom att vi blottställdes för krigsfaran, kunde inte dessa resurser heller komma beredskapen för påfrestningar i fredstid till godo eftersom civilt försvar helt och hållet avvecklades. Beredskapen inom civilt försvar på alla nivåer i samhället för krig och krigsfara erhöll nämligen inte längre någon finansiering vilket fick till konsekvens att några tillkommande resurser för fredstida kriser eller samhällspåfrestningar genom totalförsvarets förmåga inte heller längre kunde påräknas.

Lärdomen är hård men ofrånkomlig. Civilt och militärt försvar måste nu snabbt rustas upp så att vi kan hantera både krigsfara och fredstida påfrestningar på ett realistiskt och väl förberett sätt både mänskligt och materiellt. Den pågående diskussionen om hur finansieringen av civilt försvar skall säkerställas måste därför snabbt leda till en långsiktig och stabil form för återuppbyggnad av ett civilt försvar som också kan komma samhället till godo i fredstida vid allvarliga påfrestningar, så som tanken var vid ändringen av lagen om totalförsvar 1996.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Rörlighet in på djupet

Helikoptrar är en lösning för att säkerställa jägarförbandens behov av operativ rörlighet. Foto: Försvarsmakten.

I tidigare inlägg har jag skrivit om vikten och effekten av att kunna ta striden in på djupet och vikten av förmågan att koncentrera. I följande inlägg avses striden på djupet ytterligare belysas ur perspektivet att vara på rätt plats och vid rätt tid.

I det tidigare inlägget Vikten av att ta striden in på djupet (https://kkrva.se/vikten-av-ta-striden-in-pa-djupet/) beskrevs djupets ökade vikt i den framtida konfliktmiljön samt möjligheten till fördel det ger om det hanteras på rätt sätt. I inlägget Jägarförband för framtiden (https://kkrva.se/jagarforband-for-framtiden/) argumenterade jag för hur dessa förband rätt använda kan bidra till markförbandens strid. I Effekter av jägarförband (https://kkrva.se/effekter-av-jagarforband/) beskrevs hur detta kan genomföras genom att förbanden på djupet kan tillfoga förluster på motståndarens gränssättande resurser, vilket bidrar till att forma och reducera kritiska förmågor hos motståndarens krigföringsförmåga inför ett avgörande.

En av utmaningarna med djupet, eller det glesa stridsfältet, är att vi inte vet var eller när det kommer att uppstå. Ska svenska förband kunna nå både effekt och projicera ett hot måste förbanden avsedda för djupet ha förmåga till rörlighet för att vara på rätt plats. Är förbanden inte på rätt plats, blir de irrelevanta rundningsmärken.

För att komma på rätt plats är jägarförbanden beroende av operativ rörlighet. Kan externa resurser användas är det självklart bra, men samtidigt kan inte förbanden vara beroende av externa resurser som exempelvis helikopter – om innästlingen till ett nytt område sker i ett sent skede, förnyat läge då möjligen resursen inte är tillgänglig eller att vi saknar lokalt luftherravälde i aktuellt område. Detta medför, enligt mitt förmenande, att framtidens jägarförband måste ha en inneboende egen operativ rörlighet för att snabbt kunna grupperas utan att vara beroende på kritiska resurser som kan prioriteras till annat. Förmågan att snabbt utgångsgruppera jägarförband anser jag är en naturlig och viktig del i den svenska Arméns förmåga att möta en överraskning och den svenska solidaritetsförklaringen.

Här infinner sig en utmaning då ett taktiskt väl fungerande fordon ofta inte kan genomföra längre transporter och är ofta för stort för att kunna transporteras (i mängd) samt att ett operativt (i mängd) transportabelt fordon ofta med stridstekniska fördelar ofta saknar lastkapacitet. Här kommer vi att tvingas välja då resurserna är begränsade. I förbandsutvecklingen är det lätt att stirra sig blind på taktisk rörlighet – men är förbanden på fel plats vid fel tid, når de ingen effekt. Med andra ord är min slutsats att operativ rörlighet är viktigare än taktisk i ett inledande skede för att snabbt möta ett hot – jägarförband kan bara göra nytta om de är på rätt plats.

Operativ rörlighet är en av utmaningarna för den svenska Armén att hantera i sin fortsatta utveckling – en satsning på ytterligare förmåga till inneboende operativ rörlighet för jägarförband är ett kostnadseffektivt sätt att höja tröskeln.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Sverige, SES-projektet och det ovissa Paradigmskiftet (Covid-19)

Sverige, SES-projektet[1] och det ovissa Paradigmskiftet (Covid-19)
Reflexioner i anslutning till ett projektledningsmöte

Coronan – ett stort steg in i det okända

Visst har det i olika planeringsdokument genom åren (dock inte i broschyren i allas våra brevlådor – ”Om krisen eller kriget kommer”!) talats om pandemi som en av de risker och hot som man borde ta planeringshöjd för, och visst har det förekommit i och för sig skrämmande pandemiutbrott, dock begränsade till områden en betryggande bit från västvärlden, som ebolan i Västafrika den gången, men när Covod-19 nu drabbat världen, med full kraft, så befinner vi oss likväl i okänd och oförberedd terräng. Coronan har på extremt kort tid, efter de första 2020-månadernas fokus på krigsriskerna i MENA-området[2] och annat, utvecklats till en av efterkrigstidens svåraste utmaningar.

”Aldrig mer” heter det nu i olika bedömarkretsar, aldrig mer får ”vi” låta oss överraskas på detta flagranta sätt av en pandemi av detta allvarliga slag, från och med nu är det ett oavvisligt krav att beredskapen mot fortsatta pandemiangrepp fokuseras och prioriteras. Gott så, men det är lättare sagt än gjort, vi vet ju inte hur långvarig coronakrisen blir, och hur omfattande, regionalt och globalt. Däremot vet vi att ju mer långdragen och världsomfattande krisen är och blir, desto mer dramatiska och omvälvande blir de socio-ekonomiska och politiska konsekvenserna. Juryn är fortfarande ute när det gäller att avgöra om det finns en absolut, och i så fall katastrofal , motsättning mellan vad som krävs för att motverka den dödliga smittspridningen och vad som krävs för att dämpa de (också i varje fall potentiellt dödliga) socio-ekonomiska konsekvenserna. Eller om det finns en mellanväg, kanske en ”svensk” mellanväg, som balanserar de båda absoluta behoven. Denna balansgång inrymmer, som vi sett de senaste veckor särskilt i USA, stor politisk sprängkraft, särskilt ett valår. Men i alla länder, över hela världen, ställs folk och ledare (mer eller mindre legitima) inför extremt grannlaga beslut, hur länge tål ekonomin att man för pandemins skull stänger ner samhället?

Redan nu förutspår den nationalekonomiska expertisen att de ekonomiska (socio-ekonomiska) följderna av coronakrisen i västvärlden blir minst som 30-talsdepressionen, och att de biljoner dollar som pumpas in för att rädda jobb och företag, ett tag, dels inte räcker för att stödja en kommande normalisering, och dels innebär en ytterst vansklig påspädning av redan skyhöga statsskuldsnivåer, till förfång för andra ändamål. Ingen vet hur allt detta ska sluta, och ingen vet vad normalisering egentligen innebär, hur lång tid som kommer att krävas, och hur det internationella systemet kommer att påverkas.

Samtidigt vet vi ju att alla de problem, inte minst säkerhetspolitiska problem, som dominerade världsagendan före det globala pandemihotets utbrott finns kvar och måste hanteras, förr eller senare, på ett eller annat sätt. Och då framträder huvudfrågan: leder det faktum att coronan drabbar hela världen till ökade eller minskade incitament till samarbete, eller tvärtom. Men kan här ta klimatfrågan som exempel, som president Macron gjorde i en intervju häromdagen. Utgör coronakrishanteringen en nyttig förövning för det globala samarbete som måste ske för att tackla klimathotet, eller blir nettoutfallet att coronakrisen i stället försvagar den för att möta klimathotet nödvändiga globala och regionala resursmobiliseringen? Juryn är inte klar här heller. Och apropå klimathotet ser vi ju i dagarna ett annat tecken på världsekonomins destabilisering genom oljeprisets störtdykning, trots Trumps ansträngningar att få till stånd en kompromiss mellan saudiska och ryska intressen. Oljepriset störtdyker (ner mot noll!!) till följd av att oljeefterfrågan störtdyker, till följd av coronakrisen. ”Det är allvar nu”, som Stefan Löfvén sade.

Coronakrisens säkerhetspolitiska dimensioner, särskilt USA

Det klokaste som för ögonblicket går att säga om coronakrisens och den vidhängande ekonomiska krisens framtida politiska konsekvenser är väl det som hävdats av analytiker som Richard Haass och Fareed Zakaria, nämligen att denna nya kriskombination nog snarare accelererar redan befintliga trender i den globala ekonomiska och säkerhetspolitiska sfärer, alltså snarare än att skapa en helt ny situation. Så är det nog, i grunden. Vilka dessa trender är har vi (Delprojekt Säkerhetspolitik) belyst och beskrivit, bl a i Sydrapporten nyligen, bland annat detta med multilateralismens kris och multipolaritetens framväxt, de regionala krigen, flödessäkerhetens olika aspekter och riktningar, m m. Men att tala om coronan som accelerator snarare än nyskapare innebär ju ingen lindring eller tröst eller grund för försiktig optimism. En okontrollererad acceleration av (som vi brukat säga i flera år nu) djupt problematiska trender bör inge starka bekymmer, uppenbarligen.

Det finns därvid, i nuläget (närmaste halvåret), särskild anledning att följa vad som ska ske i Trumps USA, både med tanke på USAs roll som dominant i västvärlden, och hittillsvarande garant för en regelstyrd världsordning, och konkret med hänsyn till den transatlantiska länkens helt centrala roll i europeisk och svensk säkerhetspolitik. Stora europeiska och globala värden står på spel i det amerikanska kaos som utbrutit, eller som accelererats av coronakrisen och dess ekonomiska följder. Det vi nu (med betydande ängslan) konstaterar är att USAs politiska system (redan utmanat av Trumpmanövrer utan motstycke i USAs konstitutionella historia) nu skakas i grunden av coronakrisen samtidigt med att den politiska maktkampen nalkas ett ödesval. Stora utmaningar gäller för de olika konstituerande elementen i konstruktionen/experimentet USA (checks and balances, den federala strukturen, valprocedurerna, etc  etc). Och USAs öde är också världsordningens öde. I potten finns grundfrågan om den liberala demokratins (parlamentarisk eller presidentiell, federal eller unitär) motståndskraft i global kristidsatmosfär.

Även om coronaeffektens globala ringverkningar ännu är i sin linda (Afrika, Indien m fl?) så kan listan över olika säkerhetspolitiska konsekvenser, både av pandemihotet som hälsorisk och av den hotande ekonomiska kollapsen på olika nivåer, redan göras lång. Bland många exempel kan nämnas kallade ledamoten Dov Zakheims artiklar i The Hill där han senast varnade för de försvarsekonomiska följder som de biljonstora räddningspaketen redan visat sig få. Samtidigt som coronakrisen tycks skärpa en konflikt på olika plan mellan USA och Kina. Samtidigt som en Putin i utsatt ställning också kämpar med coronan i exponentiell utveckling, som i USA, och svenska SÄPO varnar för att ”vissa länder” utnyttjar västvärldens försvagning till följd av pandemi och ekonomi. Omvärldsutvecklingen skenar, kan man konkludera.

Coronan och europeisk och svensk säkerhet

Är möjligen juryn ute även när det gäller frågan om huruvida coronan och dess följdverkningar av delvis okänt slag kommer att drabba det europeiska samarbetet med ytterligare, accelererad, splittring eller, tvärtom, på lite sikt, leda till stärkt samarbete, i så fall i insikt om sådant stärkt samarbetes fördjupade nödvändighet inför ett gemensamt, existentiellt hot, ytterligare ett hot utöver dem som krishanterats med stor möda under lång tid? Om det kan man idag, i väntan på juryåtlåtandet om några år, säga att det förvisso är sant och frapperande att EU-länderna närmast chockerade varandra och omvärlden genom sin initiala brist på solidaritet inom unionen. Allehanda nödrop förklingade ohörda i den inledande kaoshanteringen. Demokratiskt valda regeringar såg sig ingen annan råd och möjlighet än att primärt söka tillgodose sina väljares existentiella behov. Risk finns förstås att detta initiala, primära intryck står sig länge, och eroderar unionstanken, den tanke som redan utmanas från alla håll av Brexit, Orban, Erdogan, m m. Men motkrafter är redan igång, och både kommissionsordförande von der Leyen och Frankrikes Macron har gjort kraftfulla markeringar, med avståndstagande från den initiala egoismen och med understrykande av den europeiska solidaritetens existentiella nödvändighet. Här förestår uppenbarligen en stor och svår och viktig dragkamp. Och apropå Brexit: man kan nog utgå ifrån att Covid-19 krisens allvarsgrad snart nog kommer att övertyga både London och Bryssel om det meningslösa i att hålla fast vid tanken och tron att ett avtal ska hinna framförhandlas redan detta år. Frågan är snarare om inte hela Brexit-idén till sist faller till följd av allt samarbete som nu krävs, inför det gemensamma hotet. Ty så fundamentala är numera både frågorna och frågetecknan.

Fundamentala är också de frågor som nu uppstår också för svenskt vidkommande.

Sverige befinner sig i slutskedet av ett flerårigt arbete med ett nytt försvarsbeslut, ett arbete grundat på en parlamentarisk konsensus om en påtagligt förvärrad hotbild och behovet av att seriöst återupprusta den svenska försvarsförmågan, militärt och faktiskt även civilt, av egen kraft och i samarbete ”med andra” (en eufemism som betyder USA/NATO/NORDEN/Finland/Europa i olika cirklar). Allt var nästan klart, i sak, om än viss oenighet om ekonomin föranlett återinkallande av försvarsberedningen, samtidigt som ärendet brådskar, till hösten måste det bli klart. Men nu kommer coronafaktorn in i bilden med full kraft och kräver fullt fokus, rimligen bl a med fokus dels på ett breddat säkerhetsbegrepp (dramatiserat och konkretiserat av Covid-19, plus insikten om risken för kommande pandemier och klimatutmaningar) och dels på behovet av robusthet, motståndskraft och uthållighet i förhållande till de breddade, konkretiserade behoven.

Risk finns nu, kan man befara, att ny, av coronan m m utlöst, oklarhet uppstår om prioriteringar och möjligheter inför (försvarsberedningens extraarbete i närtid och) höstens försvarsbeslut. Faktum är ju att detta arbete kommer att i tiden sammanfalla med fortsatt global coronadramatik, inklusive och inte minst det amerikanska dramat kopplat till presidentvalet och ovissheten fram till november om det blir ”4 more years” eller inte, och med detta stor ovisshet om framtiden för multilateralismen som idé och arbetsmetod, bland annat vad gäller hanteringen av andra ödesfrågor, som frågorna om kärnvapenkapprustning och kärnvapenspridning. Även i en framgångsrik ”svensk modell” för att hantera virushotet, en modell där kurvan planas ut så att sjukvården hinner med och rätt få nära och kära dör och där ekonomins övervintring underlättas, även i en sådan framgångsrik modell förutsätts ju staten, den goda staten, satsa enorma belopp, upplånade på den ansträngda internationella finansmarknaden, för att rädda företagen, jobben, välfärden, m m, samtidigt som allas ögon kommer att vara riktade mot ”aldrig mer”, m a o kostnadskrävande insatser på de områden som bl a Emmanuel Macron nu utpekar: hälsa och klimat, dessa två, hårt prioriterade.

Det blir med andra ord en grannlaga uppgift att anpassa det kommande försvarsbeslutet till den nya verklighet som skapats av ett litet virus.

Vad denna situation sedan innebär för Kungl Krigsvetenskapsakademin och SES-projektet, och dess genomförbarhet enligt den projektplan som koncipierats av KV21[3]-arvet och läget före Covid-19, blir nu en grannlaga, svår och inspirerande sak att ta ställning till. Delprojektet Säkerhetspolitiks synopsis till upplägg av det egna arbetet mot en slutredovisning utgör ett försök att hantera den förändring som skett och den ytterligare osäkerhet som uppstått.

Författaren är ambassadör, fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.

Noter

[1] KunglKrigsvetenskapsakademiens studieprojekt Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv.
[2] MENA är en engelskspråkig förkortning för begreppet ”Mellanöstern och Nordafrika”.
[3] Förkortning för projektet krigsvetenskap i det 21:a århundradet-

Ett strategiskt problem i Nordatlanten

Reflektion

Den 17APR2020 publicerades den norska regeringens försvarsproposition för perioden 2021-24. I den norska propositionens säkerhetspolitiska omvärldsanalys finns ett antal intressanta skrivelser. Detta inlägg kommer dock handla om en specifik skrivning i den propositionen. Inlägget tar dock sin början i en artikel skriven 2016. I mitten av 2016 publicerade den amerikanska amiralen James Foggo III sin artikel "The Fourth Battle of the Atlantic". Tesen den amerikanska amiralen framför är att vi nu befinner oss i ett fjärde slag om Atlanten. Det första och andra slaget var de tyska ubåts operationerna, gentemot fartygstransporter, i Atlanten under första och andra världskriget. Det tredje slaget om Atlanten var främst agerandet mellan Amerikanska ubåtsjaktstyrkor och sovjetiska ubåtar i Atlanten. Det fjärde slaget om Atlanten argumenterar Foggo för genomförs nu. Ryssland skall, enligt honom, återigen utmana bl.a. USA och NATO i Atlanten med sin ubåtsflotta.1

Den 29OKT2019 publicerar NRK uppgifter om en rysk ubåtsoperation, den norska underrättelsetjänsten poängterar att det var en operation och ej en övning, målsättningen med operationen skulle enligt den norska underrättelsetjänsten varit att uppvisa en förmåga att kunna hota den Nordamerikanska östkusten samt försvara sitt eget basområde på Nordkalotten. I kontexten det fjärde slaget om Atlanten, är det främst delmålsättningen att kunna hota den Nordamerikanska östkusten som är intressant. Enligt den norska underrättelsetjänsten skulle ett antal av de totalt 10 involverade ubåtarna i operationen, haft till uppgift att försöka tränga sig långt ut i Atlanten. Enligt den norska underrättelsetjänsten hade beslutet om operationens genomförande tagits på hög politisk nivå i Ryssland, enl. NRK skulle operationen pågå i 60 dagar.2

Vad avser delmomentet att kunna påverka den Nordamerikanska östkusten och därmed även Atlanten i den ryska ubåtsoperationen, blir den amerikanska flottans konvojeringsövning som en delövning i Defender-2020 intressant. I samband med en genomgång för journalister avseende konvojeringsövningen påtalades det att numera anser den amerikanska flottan att dess fartyg är gripbara för en motpart när de lämnar marinbasen i Norfolk, på den Nordamerikanska östkusten.Vilket får anses vara intressant utifrån den tidigare nämnda ryska ubåtsoperationen.

Norges Statsminister, Erna Solberg, kom även uttala sig om den ryska ubåtsoperationen. Enligt den norska statsministern var operationen, dels ett sätt för Ryssland att uppvisa sin militära kapacitet, dels var det en förlängning av en tidigare genomförd övning under 2019 utanför norskt territorialvatten. Enligt hon syftar det ytterst till att i händelse av en konflikt kunna säkra sjövägen till Kolahalvön genom att bl.a. försöka isolera Norge.4 I det perspektivet är det värt att notera en rysk marinövning, i Nordsjön i slutet av mars 2020. Enligt den brittiska flottan skall det varit en ovanligt hög rysk marinaktivitet i, dels den engelska kanalen, dels Nordsjön.5 Vad har då allt ovanstående med en enskild skrivning i den nya norska försvarsproposition att göra?

Enligt den norska försvarspropositionen skall enbart en modern rysk ubåt kunna binda upp stora resurser på västlig sida om den agerar utanför lokala farvatten. Kommer ett antal ryska ubåtar ut i Nordatlanten utgör det ett strategiskt problem, enl. den norska försvarspropositionen, samt ett allvarligt hot gentemot den transatlantiska säkerheten och för amerikanska förstärkningsoperationer till Europa i händelse av en kris.6 Den svenska försvarsberedningen konstaterar även i sin rapport Värnkraft, om sjövägarna i Nordatlanten mellan Nordamerika och Europa skulle störas eller brytas försvåras avsevärt möjligheten för NATO att försvara de östliga medlemsstaterna.Därmed blir den ryska ubåtsoperationen i slutet av 2019 mycket intressant, ffa. den del som innefattade att ett antal ubåtar skulle försöka tränga sig långt ut i Atlanten.

Avslutningsvis vad kan då detta innebära? För det första, får det ses som troligt att trots den begränsade numerär av ubåtar Ryssland idag förfogar över, utgör de ett högst reellt hot. Huruvida det beror på egna teknologiska framsteg, reducering av västlig ubåtsjaktförmåga eller en kombination får vara oskrivet. För det andra, belyser det återigen vikten av en hög egen förmåga samt numerär av förband för att kunna genomföra väpnad strid. Detta maa. det ej går att veta hur mycket av amerikanska förstärkningar som skulle kunna komma fram i händelse av en väpnad konflikt, ffa. när det anses vara ett strategiskt problem om enstaka ryska ubåtar kommer ut till Nordatlanten. För det tredje, det får ses som möjligt att detta strategiska problem kommer kvarstå under en längre tid maa. de omfattande investeringar Ryssland genomfört under de senaste decennierna på undervattensteknologi. För det fjärde, vad den amerikanska amiralen James Foggo III beskrivit som det fjärde slaget om Atlanten torde kunna ses som en realitet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Norsk rikskringkasting 1 (Norska)
Regjeringen 1 (Norska)
Riksdagen 1 (Svenska)
Royal Navy 1 (Engelska)
Sveriges Radio 1 (Svenska)
U.S. Naval Institute 12 (Engelska)

Slutnoter

1 U.S. Naval Institute. Foggo III, James. The Fourth Battle of the Atlantic. 2016. https://www.usni.org/magazines/proceedings/2016/june/fourth-battle-atlantic (Hämtad 2020-04-19)
2 Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Hemmelig ubåt-operasjon: «Målet er å vise at Russland kan nå USA». 2019. https://www.nrk.no/norge/hemmelig-ubat-operasjon_-_malet-er-a-vise-at-russland-kan-na-usa_-1.14761298 (Hämtad 2020-04-19)
3 U.S. Naval Institute. Eckstein, Megan. Navy Drills Atlantic Convoy Ops for First Time Since Cold War in Defender-Europe 20. 2020. https://news.usni.org/2020/02/28/navy-drills-atlantic-convoy-ops-for-first-time-since-cold-war-in-defender-europe-20 (Hämtad 2020-04-19)
4 Sveriges Radio. Möller, Jens. Solberg: Rysk maktdemonstration till havs. 2019. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7334136 (Hämtad 2020-04-19)
5 Royal Navy. Royal Navy shadows seven Russian warships in the Channel and North Sea. 2020. https://www.royalnavy.mod.uk/news-and-latest-activity/news/2020/march/26/200326-royal-navy-shadows-seven-russian-ships (Hämtad 2020-04-19)
6 Prop. 62 S (2019 – 2020). Vilje til beredskap – evne til forsvar Langtidsplan for forsvarssektoren. s. 35.
7 Ds. 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 111.

Norska flottans utveckling – en strategisk fråga även för Sverige




Igår, fredag, presenterade Norges statsminister, Erna Solberg, den långsiktiga inriktningen för det norska försvaret. Ekonomiskt innebär den att försvarsbudgeten kommer nå ca 2 % av BNP 2028. I mycket grova drag innebär planen att:

-          Antalet mekaniserade bataljoner utökas från tre till fyra,

-          Från 2025 ska det anskaffas nya stridsvagnar, antal och typ anges dock ej,

-          Flottan kommer fortsatt ha fyra fregatter (tidigare fem, ersättning av den förlista KNM ”Helge Ingstad” sker ej)

-          Sex äldre robotbåtar bibehålls och moderniseras,

-          Fyra nya ubåtar anskaffas omkring 2030, under tiden bibehålls och uppgraderas ubåtarna av Ula-klass,

-          Flygvapnet genomför den planerade anskaffningen av 52 st stridsflygplan av typen F-35,

-          Fem P-8 Poseidon ubåtsjaktflygplan ersätter existerande P-3 Orion.

-          Luftvärnssystemet NASAMS, främst inriktat mot försvar av flygbaser, uppgraderas.

Som utomstående betraktare är det svårt att undvika intrycket att anskaffningen av F-35 systemet verkar ta huvuddelen av investeringsutrymmet fram till 2028. Framförallt tycks det drabba flottan, där det inte ske några nyanskaffningar i perioden. Inte heller tycks något långräckviddigt luftvärn finnas i planerna.

Ur svensk synvinkel kanske de uteblivna satsningarna på marinen är de som borde bekymra oss mest. Idag när det nygamla problemet att skydda förbindelserna mellan USA och Europa åter blivit aktuellt finns det tunga skäl för Nato att utveckla sin förmåga i Norskehavet, framförallt vad avser ubåtsjakt. Norge och Storbritannien är de som har bäst förutsättningar att hindra ryska ubåtar (och flygstridskrafter) att, från baser i Murmanskregionen, nå sina operationsområden i Nordatlanten och där påverka amerikanska förstärkningstransporter till Europa. 
För Sverige, Finland och inte minst Norge, är problemet än allvarligare. Även om Ryssland inte klarar av att avskära atlantförbindelserna så innebär även en ”halv” rysk framgång, man lyckas bara avskära förbindelserna över Nordsjön och Norskehavet, att hela den Skandinaviska halvön är isolerad från omvärlden.

I praktiken skulle det innebära att någon mer substantiell utländsk hjälp knappast skulle kunna tillföras det nordiska området. Något som såväl Sverige som Norge är i mycket starkt behov av, i händelse av ett ryskt angrepp mot något eller båda länderna.

Vad trevligt det vore att i en nordisk kontext kunna säga till kamraterna i Norge ”om ni ser till att tillsammans med era vänner i Nato hålla sjöförbindelserna till Skandinavien öppna, så ska Sverige (och Finland) se till att skydda er rygg på marken och i luften”.  

I mina ögon en tämligen självklar ansvarsfördelning. Tyvärr finns det mycket kvar att göra, på båda sidor av Kölen, för att förverkliga ett sådant koncept. 


                                                                              *****  

P.S. Se gärna mitt tidigare blogginlägg nedan för ytterligare några tankar som svensk-norsk samverkan. T ex det gemensamma norsk -svenska intresset av att hålla fartygslederna in mot svenska Västkusten öppna.

En ödslig vik i Norge – Del 1 – Farkosterna

Sammanfattning

I norska Jarfjord, närmare bestämt Skipshavn förefaller i slutet av 1990 en farkost observerats som möjligen skulle kunna vara en av de farkoster som observerats samt avtryck finns dokumenterad av på svenskt inre vatten under den mest intensiva perioden av s.k. främmande undervattensverksamhet d.v.s. huvuddelen av 1980-talet och del av 1990-talet. Huruvida detta får ses som sannolikt eller ej överlåter jag till er läsare av detta inlägg att avgöra.

Analys

I december 2019 publicerades det avslutande avsnittet av NRK tv-serie Kald Krig en synnerligen intressanta uppgift, vilket möjligen skulle kunna påverka den svenska diskussionen avseende den s.k. främmande undervattensverksamheten som genomfördes som intensivast under 1980- och del av 1990-talet. Inledningsvis bör det noteras att mig veterligen har svensk media i skrivande stund ej uppmärksammat de av NRK publicerade uppgifterna, än mindre förefaller det förts någon mer officiell etablerad diskussion kring uppgifterna i Sverige, trots att det är över ett kvartal sedan de varit kända.

Vad var det då som hände? I inledningen av juni månad 1990, genomfördes en observation av misstänkt främmande undervattensverksamhet utav en civil observatörer i Skipshavn, Jarfjorden, som dök efter krabbor. Denna observatör skall ha märkt tydliga spår på havsbotten. Spåren var cirka fem centimeter djupa och fanns på ett djup cirka 20 meter. Detta kom föranleda att norska röjdykare som löste andra uppgifter i närområdet, omdirigerades för att genomföra en kontroll om några spår fanns utav den möjliga observationen av främmande undervattensverksamhet. De norska röjdykarna kom att påbörja sin eftersökning den 12JUN1990 och fann spår i området som var av mycket stort intresse. I analysen av spåren fastslås det dock att spåren var gamla, troligtvis från vintern mellan 1988 och 1989.1

Tre månader senare, kom röjdykare återigen sättas in för att kontrollera området i Jarfjorden. Det som inträffade då, får antas göra de tidigare observationerna sannolika. De norska röjdykare kom då att finna ytterligare spår på botten av fjorden, varav vissa var bandspår. Spåren antogs vara några dagar eller veckor gamla. Vid upptäckten av den ytterligare spårbildningen togs ett beslut om att kontinuerlig observation skulle genomföras utav det specifika området i Jarfjorden. I praktiken innebar det att två patruller, om fyra soldater vardera, ur det norska marina specialförbandet Marinejegerkommandoen skulle genomföra inhämtning mot den tidigare nämnda fjorden.2

Bild 1. Inhämtningsområde för de norska marinjägarpatrullerna.
En täckhistoria kom att etableras att den avdelade marinjägarpatrullen ingick i en övning i Finnmark. Detta i syfte att säkerställa operationssäkerheten så att den kränkande makten ej skulle kunna erhålla några former av indikationer på att dess verksamhet i det aktuella området var upptäckt. Ingen form av radiokommunikation kom att nyttjas mellan den uppgiftsställande chefen och de två patrullerna som genomförde inhämtningen. Därtill var operationen uppbyggd i flera olika lager, varvid en nivå ej hade kännedom om vad den andra gjorde osv. för att skydda patrullernas verksamhet. Den 20OKT1990, kom marinjägarna påbörja sin inhämtning mot inloppet till Skipshavn på Jarfjordens östra sida.3

Inhämtningen kom vara resultatlös intill slutet av november 1990. Den 20NOV1990 kom en av patrullmedlemarna i månljuset uppmärksamma att något bryter vattenytan. Patrullmedlemen kom då observerade en farkost som förflyttade sig nära land under cirka tre till fyra minuter för att därefter sjunka ned under vattenytan. I samband med denna observation, observerades även ljussignalering från inloppet till Jarfjorden. Detta kom föranleda att marinjägarna flyttas till Jarfjordens västra sida för att kunna observera Skipshavn. Efter marinjägarna förflyttat sig och upprättat en ny observationsplats kom de den 24NOV1990 återigen genomföra en observation i Skipshavn av en främmande undervattensfarkost.4

Bild 2. Vektoriserad bild av den norska marinjägarpatrullens observation. (Källa: NRK Kald krig, S01E05).
Denna observation inleddes med att observatören hör ett okänt ljud från vattnet. Observatören kommer då att rikta sin kikare mot ljudkällan och ser då bubbelbildning på vattenytan varvid en liknande farkost som observerades den 20NOV1990 kommer upp till ytan och ligger och flyter under några minuter för att återigen sjunka ned. Några dagar efter observationen den 24NOV1990 kontrolleras återigen havsbotten i Skipshavn, varvid ny spårbildning upptäcks på botten. Därmed fastställs det att en okänd typ av miniubåt har varit verksam där. Enligt patrullens skisser var farkosten tornlös och den längd som kunde observeras ovan vattenytan var ca 7-8 meter samt den hade en längsgående pontonliknande del längs den sida som kunde observeras.5

En konsekvens av den genomförda observationen kom bli att marinjägarna fortsatte sin inhämtning vid Skipshavn. Militärbefälhavaren samt den norska försvarsledningen orienterades även strax innan jul 1990 om vad som hade observerats. Varvid en order utfärdades att vid en ytterligare observationer skulle marinjägarna ingripa, i syfte att ta farkosten samt dess personal om nödvändigt med vapenmakt. Inhämtningen kom fortgå intill påskhelgen 1991, dock observerades ingen ytterligare aktivitet varvid inhämtning avbröts..6

I sammanhanget är det intressant att notera att en tidigare norsk marinjägare som arbetade med att kontrollera betongmattor som säkrar kajen vid hamnen i Alta den 21FEB1991 kom upptäcka vad som förefaller varit bandspår av en undervattensfarkost på havsbotten. Enligt den tidigare marinjägaren skall inte spåren varit äldre än två veckor när han observerade och filmade dem. Observationen kom att rapporteras till det norska försvaret och två tjänstemän från den norska underrättelsetjänsten kom till Alta. De två tjänstemännen medförde en bandupptagning på spåren i hamnen när de lämnade Alta. Den tidigare marinjägaren blev ombedd att inte prata om det han hade observerat på havsbotten.7 Vad slutsatsen kring observationen i Alta den 21FEB1991 blev har ej kunnat finnas. Dock är det intressant mtp. den aktivitet som skedde i slutet av 1990 i Skipshavn samt att de norska marinjägarna fortfarande genomförde inhämtning mot Skipshavn, när de troliga spåren från främmande undervattensverksamhet upptäcktes i Alta.

Observationen vid Skipshavn i Jarfjord har likt många andra observationer ingen fotodokumentation. Vid Skipshavn fanns dokumentationsutrustning, denna skall blivit obrukbar p.g.a. av de klimatologiska förhållanden som rådde den 24NOV1990. Mekaniken i kameran hade nämligen p.g.a. detta slutat fungera.8 Går det då att lita på de skisser och muntliga redovisningar den norska marinjägarpatrullen lämnade vid dess avrapportering? Den svenska Försvarsmakten kom under 1980-talet genomföra en studie, som redovisas i den s.k. ÖB rapporten från 1987, avseende trovärdigheten i observationer som rapporterades. Enligt den skall studien skall sannolikheten för att en observation stämmer vara i paritet med kvalitén på det förband som genomför den. Det vill säga en hög personell och materiell standard ger en låg sannolikhet för en felaktig observation och vice versa.9 Den svenska ubåtskommissionens rapport från 1995 kring den främmande undervattensverksamheten på svenskt vatten kom dock underkänna skisser som ett säkert underlag för att genomföra någon form av nationalitetsbestämning.10 Vilken tillförlitlighet den norska efteranalysen av observationen av undervattensfarkosten satte på de upprättade skisserna av marinjägarna har ej framgått.

De norska marinjägarna torde dock vid den aktuella tidpunkten för observationerna i Skipshavn,11 tillsammans med Forsvarets Spesialkommando utgjort de bästa soldaterna Norge hade.12 Utifrån det resonemang den svenska Försvarsmakten förde i den s.k. ÖB rapport från 1987 kring sannolikheten för en korrekt observation,13 borde detta inneburit att de norska marinjägarnas observation samt skisser bör kunnat givits en hög validitet av att de, de facto observerade en främmande undervattensfarkost. Huruvida en nationalitetsbestämning kan genomföras utifrån det underlaget, återkommer undertecknad till längre fram i inlägget.

Vad kan då syftet varit med undervattensverksamhet i en ödslig vik, i en norsk fjord? Det norska försvaret förefaller antagit två teorier. Den första teorin var att det kunde utgöra en övning för främmande makts specialförband i dolt inträngande på en annan nations territorium i syfte att validera metoder. Den andra teorin var att det utgjorde en del av en kartläggning för framtida operationer, d.v.s. inhämtning av information för krigsplanläggning.14 Utifrån den s.k. svenska ÖB rapporten från 1987 avseende den främmande undervattensverksamheten, passar den andra norska teorin in. Dock nämns inget om att den främmande undervattensverksamheten skulle kunna röra sig om övningsverksamhet i den svenska ÖB rapporten från 1987.15

Kan det finnas något samband mellan observationen av en främmande undervattensfarkost på norskt inre vatten och den främmande undervattensverksamhet som bedrevs på svenskt inre vatten under 1980-talet och del av 1990-talet?16 Vid Skipshavn observerade de norska marinjägarna en mindre undervattensfarkost i ytläge, varvid det får ses som en tydlig utgångspunkt för att försöka finna likheter med händelser i Sverige.

Den statliga utredningen som redovisades 1995 avseende främmande undervattensverksamhet, har ett avsnitt som berör miniubåtar och s.k. dykfarkoster. Enligt den utredningen fanns det starka skäl att anta, att mindre farkoster i storleksordningen 10 till 30 meter varit involverade i den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten. Dessa farkoster skall enl. den statliga utredningen vara ämnade för att genomföra olika former av inhämtningsuppgifter men även utläggning av navigationsfyrar samt inhämtningsutrustning men även kunna genomföra mineringar, sabotage av utlagda mineringar samt landsättning av specialförband och underrättelseofficerare. Skillnaden mellan miniubåtar och dykfarkoster är att miniubåten har ett tryckskrov emedan dykfarkosten ej har det och dess personal utsätts för vattentrycket.17 Farkosten som observerades i Skipshavn, bedömdes till en längd av 7-8 meter när den låg i ytläge,18 vilket skulle kunna utgöra en liknande farkost som kränkt svenskt vatten, utifrån dess observerade längd.

Den statliga utredningen i ubåtsfrågan från 2001, berör även miniubåtssystem dess beskrivning är inriktad mot möjliga sovjetiska system. Enligt den utredningen kan miniubåtssystemet klassificeras in i två typer, små ubåtar med en vikt som understiger 250 ton och miniubåtar samt dykfarkoster med en vikt på cirka 50 ton.19 I de avhemligade delarna i den s.k. ÖB rapporten från 1987, framkommer inga uppgifter om längd eller vikt i det avsnitt som berör miniubåtar, dock förs ett resonemang om vissa observationer kan ha härrörts till valar vilket falsifieras samt att en farkost tidigare bedömts varit utrustad med bandaggregat. I en annan del beskrivs att en farkost främst skall ses som ett transportmedel för personal och materiel långt in i skärgården samt att den farkosten har begränsad uthållighet, enligt undertecknad får det ses som troligt att en dykfarkost beskrivs. I avsnittet beskrivs även en farkost med torn, där observationer genomförts av delar av tornet samt hela tornet och del av skrovet i ytläge.20

Professorn Willhelm Agrell beskriver i sin bok Sprickor i järnridån två miniubåtssystem som enligt honom skall vara beskrivna i den s.k. ÖB rapporten från 1987 och antogs vara involverade i den främmande undervattensverksamheten. Enligt honom skulle det funnits en större miniubåt om cirka 30 meters längd med tryckskrov med ett torn placerat långt fram på farkosten. Därtill skulle det finnas en miniubåt om cirka 10 meters längd, utan torn dess ovan sida skulle vara slätt böjd och likna en valrygg. Den sistnämnda miniubåten hade även mycket tunna master och en mindre upphöjning som möjligen var höj- och sänkbar. Enligt Agrell var det inte känt om den farkosten hade tryckskrov eller ej, i en av slutnoterna till stycket skriver Agrell att den mindre farkosten överinstämmer i stort med den sovjetiska dykfarkosten Triton-2.21

Den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt kategoriserar även in de mindre farkosterna som bedrev den främmande undervattensverksamheten i två kategorier. Vid sitt inträdesanförande till den kungliga krigsvetenskapsakademin 1991, beskriver han en mindre farkost om 10 m och en större farkost om 30 m. Där den mindre farkosten används för att transportera personal långt in i den svenska skärgården, dock bedöms den ej klara av operationer tvärs över Östersjön. Den farkosten skall även i vissa exemplar varit försedd med bandaggregat. Den andra farkosten hade en längd om 30 m och uthållighet på upptill en månad, den farkosten kunde även medföra två av den mindre typen av ubåtar till ett operationsområde.22

Professor Ola Tunander, delar även in miniubåtarna i två typer, en mindre och en större.23 Enligt honom skall även den svenska Försvarsmakten benämnt den mindre typen av miniubåtar som typ 1. Huruvida typ 2, d.v.s. den större miniubåten, även var ett vedertaget begrepp framgår ej fullständigt,24 dock skulle det kunna vara så. Enligt Tunander skall typ 1 farkosten vara mellan 8-10 meter lång och typ 2 farkosten mellan 20 och 30 meter lång.25 Typ 1 farkosten skall vara droppformad, ha tunna periskop, strålkastare samt stora observationshål och en slusslucka i fören. Den synliga delen över ytan av typ 1 farkosten skall ha varit cirka fem meter och den skulle haft en totallängd på 8-10 meter och en karakteristisk valryggs liknande form när den till del visades i ytläge.26 Enligt Tunander skall typ 2 farkosten haft ett rektagulärt torn placerat mitt på skrovet med en vajer från tornet topp till fören och en hög mast som kunde resas bakom tornet, farkosten skulle även till formen vara rektangulärt formad. Typ 2 farkosten skulle även, enligt Tunander, kunna bära två dykfarkoster.27

Den tidigare Överbefälhavaren, General Bengt Gustafson, beskriver en farkost som påträffades i Balaklava under sommaren 1992. Det var en spolformad och tornlös farkost som skall ha varit 16 meter lång, måtten kom utifrån stegning där den låg på land. Denna farkost skall byggts under tidigt 1970-tal i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Enligt honom skall den farkosten väl stämma in på föredragningar kring den s.k. valryggen, d.v.s. typ 1 farkost, under hans tid som Överbefälhavare.28 Gustafson nämner även att det skall finnas minst tre hydrofonbilder på en 30 meter lång undervattensfarkost,29 d.v.s. den s.k. typ 2. Dock har undertecknad ej funnit att han beskriver utformningen av denna 30 meter långa farkost i detalj.

Den tidigare ställföreträdande chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Kommendör 1. graden Nils-Ove Jansson, tar i sin bok Omöjlig ubåt upp ett antal observationer som skulle kunna härledas till typ 1 och 2 miniubåtarna som observerats inom svenskt inre vatten, dock används aldrig begreppet typ 1 och 2 i boken. Bland annat nämner han att ett fem till sex meter långt valryggsliknande föremål skulle observerats vid Lilla Värtan, i samma avsnitt har han även med en bild på den sovjetiska dykfarkosten Triton-2.30 I sammanhanget är det intressant att notera en farkost han tar upp avseende sidokölar, denna farkost är 13,4 m lång, 3,3 m bred och 4,8 m hög. Farkosten skall vara försedd med dykarsluss och mainipulatorer och utvecklades 1971 samt användes för militära ändamål och måtten på kölarna samt avstånden mellan dem skall näst intill vara identiska med bottenspår funna i Sverige, farkosten har även ett torn på mitten av dess längd. Vad som även är intressant är att den farkosten har en pontonliknande utbuktningar på vardera sida om sig.31 Jansson berör även möjliga typ 2 farkoster, han nämner bl.a. en farkost som en svensk marinattaché i Moskva skall ha fotograferat vid kaj i Leningrad som var cirka 30 meter lång, om denna nämns inget om ett torn. En hydronfonbild visas även på en farkost som har en längd om 25-30 meter och ett lågt torn på den främre delen av skrovet. Den farkosten skriver han skall ha varit aktiv i svenska vatten från 1980 intill 1992.32

I och med att detta inlägg berör den norska observationen i Skipshavn kommer enbart jämförelser genomföras mot den s.k. typ 1 farkosten som observerats i svenska vatten, maa. utformningen samt redovisad längd utifrån observationen. Dock kommer en liten utvikning göras kring typ 2. Vad avser de svenska beskrivningarna avseende typ 1 farkosten är de svenska källorna någorlunda samstämmiga. De största likheterna är längden på farkosten, att den var utrustad med tunna master, möjligen periskop, inget torn och en valryggs liknande form. Den farkost som skiljer sig ut är den 13.2 meter långa farkost Kommendören av 1. gr. Nils-Ove Jansson belyser som har ett torn på sitt skrov, men med pontonliknande sidor likt den norska observationen. Därtill skiljer sig farkostens konstruktion åt mellan de tidigare belysta källorna. Den farkost Carl Bildt beskriver förefaller vara en sovjetisk med tryckskrov. Den Willhelm Agrell antyder förefaller vara en sovjetisk dykfarkost, den farkost den tidigare Överbefälhavaren Bengt Gustafson beskriver förefaller vara en farkost med tryckskrov och sovjetiskt ursprung avslutningsvis är den farkost Tunander beskriver även en med tryckskrov men med italienskt ursprung. Vad avser Italien utpekar även Tunander ut typ 2 farkosten som italiensk men enligt den tidigare underrättelseofficeren Överstelöjtnant (PA) Per Andersson skall den farkosten varit känd av den svenska marinen,33 varvid det får anses som smått otroligt att det ej skulle framkommit vid skrivande stund i någon statlig utredning att det var typ 2 farkosten.

Oaktat ursprungslandet farkosten kommit från, skulle det kunna antas att detta inlägg får ett abrupt slut med att försöka finna någon eventuell koppling mellan observationen i Skipshavn och de svenska observationerna av den s.k. typ 1 farkosten, under perioden för den mest intensiva främmande undervattensverksamheten i Sverige. Dock har som vanligt myntet olika sidor, så även i denna historia. Som tidigare skrivits är den enda farkost som till del överinstämmer i de norska och svenska observationerna på en mindre farkost som kan tänkas varit i svenska vatten, den farkost Kommendör av 1. Gr Nils-Ove Jansson beskriver. Dock hade den ett torn på den skiss han redovisade i sin bok, men med pontonliknande sidor.

Kommendören av 1. Gr Nils-Ove Jansson skriver ej vilken mindre sovjetisk ubåt skissen föreställer i sin bok Omöjlig ubåt. Vid jämförelser av fotografier och skisser samt konstruktionsdata förefaller det vara den mindre ubåten med modellnamnet projekt 1839, som skall ha varit en undervattensarbetsfarkost,34 Jansson beskriver och visar en skiss på i sin bok Omöjlig ubåt.35 Denna farkost förefaller även finnas i en tornlös variant alternativt att tornet kan plockas bort från den, samt den tornlösa varianten på det fotografi som finns publicerat av den förefaller även vara utrustad med två stycken mindre master.36 Vad som ej kan verifieras kring typ 1 ubåten är om dessa master skall vara nära varandra eller separerade när de observerats i svenska vatten, samt den norska observationen beskriver inget i vad som är publicerat om masters placering. Vad avser masterna är dessa på projekt 1839 farkosten, nära fören respektive aktern på den tornlösa varianten av farkosten.

I den norska dokumentären Kald Krig visas även en bild på vad som förefaller vara en projekt 1839 ubåt samt det utpekas som den miniubåt som hade observerats av de norska marinjägarna i Skipshavn, dock visas farkosten med torn i dokumentären.37 Som berörts i det tidigare stycket förefaller projekt 1839 miniubåten funnits i en tornlös variant, dock med tydliga pontoner varvid det får ses som möjligt att det var denna mindre undervattensfarkost som befann sig i Skipshavn i slutet av November 1990. Den norska Försvarsmakten kom även komma till slutsatsen att det var Sovjetunionen som var ansvarig för kränkningen i Skipshavn 1990, denna farkost skall även enligt Norge finnas utrustad med bandaggregat.38 Här får det ses som sannolikt att, trots de norska marinjägarnas undermåliga skisser, fotografier visades för dem på olika farkoster varvid det kunde dras en slutsats avseende vilken farkost som hade varit aktiv i det aktuella området. Dock får det ses som sannolikt att en sådan slutsats enbart är giltig i underrättelseunderlag och ej på en nivå att en annan stat, officiellt, kan anklaga en annan för att kränkt dess suveränitet.

Här skulle det kunna argumenteras för att farkosten kan vara en Triton-2, då den utifrån de bilder som finns publicerade även har en form av pontonliknande utbuktning på dess skrov.39  Dock anser undertecknad utifrån de klimatologiska förhållanden som torde varit under den aktuella tidpunkten i Skipshavn i slutet av november 1990,40 att den farkosten ej kan anses som trolig för genomförandet av sådan verksamhet då dess personal påverkas utav det klimat som råder utanför farkosten.

Slutsats

Möjligen kan det finnas en koppling mellan den farkost som observerades i norska Skipshavn i slutet av 1990 av norska marinjägare och de spårbildningar samt observationer i svenskt inre vatten under stor del av 1980-talet samt del av 1990-talet.

Avslutningsvis, detta inlägg är det första av två delar. Detta inlägg har skapat ett överskottsmaterial efter korsläsning m.m. av olika officiella källor varvid en ökad förståelse avseende troliga motivbilder erhållits varför den främmande undervattensverksamheten genomförts i svenskt inre vatten. Därtill har en ökad förståelse erhållits hur olika farkoster transporteras men även hur dess uthållighet upprätthållits under dess möjliga företagslängd. Nästa inlägg i denna serie kommer återkomma till dessa frågor.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Covert Shores 1 (Engelska)
Deepstorm 1 (Ryska)
Encyklopedin avseende militär utrustning 1 (Ryska)
Kungl Krigsvetenskapsakademien 1 (Svenska)
Norsk rikskringkasting 1234 (Norska)
Russian Ships 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Lind & Co, 2019.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.
SOU 2001:85. Perspektiv  ubåtsfrågan.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

1 Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.
Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Nordvåg, Hanne Bernhardsen. Skog, Frode Myhra. Marinejegere på topphemmelig oppdrag for å avdekke ubåtspionasje. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/marinejegere-pa-topphemmelig-oppdrag-for-a-avdekke-ubatspionasje-i-jarfjord-i-ost-finnmark-1.14835313 (Hämtad 2020-04-14)
Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)
2 Ibid.
3 Ibid.
4 Ibid.
5 Ibid.
6 Ibid.
7 Norsk rikskringkasting. Jakobsen, Rolf. Jenssen, Henrik Omtvedt. Fant beltespor på fjordbunnen. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/fremmed-miniubat-kan-ha-vaert-i-altafjorden-1.14814231 (Hämtad 2020-04-14)
8 Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)
9 Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 12-13.
10 SOU 2001:85. Perspektiv  ubåtsfrågans. 276.
11 Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)
12 Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Lind & Co, 2019, s. 152-153, 167.
Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)
13 Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 12-13.
14 Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.
Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Nordvåg, Hanne Bernhardsen. Skog, Frode Myhra. Marinejegere på topphemmelig oppdrag for å avdekke ubåtspionasje. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/marinejegere-pa-topphemmelig-oppdrag-for-a-avdekke-ubatspionasje-i-jarfjord-i-ost-finnmark-1.14835313 (Hämtad 2020-04-14)
15 Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 42-49.
16 SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994s. 9, 10, 13, 268.
SOU 2001:85. Perspektiv  ubåtsfrågan. s. 27, 289, 334.
17 SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 69-70.
18 Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.
19 SOU 2001:85. Perspektiv  ubåtsfrågan. s. 294.
20 Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 14-18.
21 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 268, 325.
22 Kungl Krigsvetenskapsakademien. Bildt, Carl. Ubåtskränkningarna mot Sverige - bakgrund, mönster och motiv. 1990. https://kkrva.se/wp-content/uploads/Artiklar/911/ubatskrankningar.html (Hämtad 2020-04-14)
23 Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 193.
24 Ibid. s. 59, 182, 186, 195.
25 Ibid. 186195.
26 Ibid. s. 186-188.
27 Ibid. s. 195, 198.
28 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 156-157.
29 Ibid. s. 143.
30 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 45, 47.
31 Ibid. s. 82.
32 Ibid. s. 38-39, 91.
33 Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020, s. 90.
34 Deepstorm. Проекты 1839 и 18392 (NATO – “Elbrus”). 2018. http://www.deepstorm.ru/DeepStorm.files/45-92/sass/1839/list.htm (Hämtad 2020-04-14)
Russian Ships. Autonomous underwater working vehicle: Project 1839, Project 18392. 2020. http://russianships.info/eng/submarines/project_1839.htm (Hämtad 2020-04-14)
35 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 82.
36 Covert Shores. Sutton, H.I. Russian Tracked Submarines Baltic 1980s. 2019. http://www.hisutton.com/Russian_Tracked_Submarines_Baltic_1980s.html (Hämtad 2020-04-14)
Энциклопедия военной техники. РАБОЧИЕ ПОДВОДНЫЕ АППАРАТЫ ПРОЕКТА 1839. 2020. https://war-book.ru/rabochie-podvodnye-apparaty-proekta-1839/ (Hämtad 2020-04-14)
37 Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.
38 Ibid.
39 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 47.
40 Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

Vietnamkriget och Covid-19 – samma tekniktrigger

Inlägget tar sin utgångspunkt i Krister Andréns uppmaning den 22 mars om ”Sans och balans i Coronatider”.

Balansen handlar i grunden om att kontrollera två hos människan medfödda drivkrafter. Den ena kraften är girighet och den andra är rädsla, ”greed versus fear”. På svenska har vi orden ”ha-galen” och ”vett-skrämd” som indikerar dessa farliga tillstånd. Lättast att aktivera är rädslan, terroristers kända verktyg.

En sektor där man dagligen processar dessa urkrafter är den internationella kapitalmarknaden. Vis av drivkrafternas farliga flockreaktioner har branschen kommit överens om att vid allmänt paniktillstånd stänga börshandeln under en tid så att aktörerna ska hinna återfå just sans och balans.

Frågan är, i analogi med detta, vilka praktiska möjligheter det finns att i ett realtidsstyrt samhälle i övrigt göra det som Krister Andrén manar till – att finna sans och balans mitt i pandemisituationen. Det bygger rimligtvis både på ledarskapets förmåga till överblick och på dess vilja och inte minst dess mod att mitt i den kritiska situationen öppet förklara den ”trade off” som finns mellan det akut onda och det övergripande nödvändiga. Var och en kan ju göra sina egna bedömningar av hur det går med det, både i Sverige och på annat håll just nu.

I militära sammanhang utgör samma typ av avvägning en självklar planeringsdimension, ett välbekant faktum för många läsare i just detta forum. En parallell finns i näringslivet där alla vet att det är omöjligt att skapa en intäkt utan att också ta en (risk-)kostnad. Nollvisionen är i realiteten bara en vision, men en mycket farlig sådan eftersom den med oerfaret ledarskap kan leda helt fel.

Det finns i realiteten också en dold tillvänjningseffekt av ”förluster” som man ska vara medveten om, liksom att det är helt nödvändigt att göra jämförelser och analogier för att kunna hitta själva balansen. I näringslivet bygger man sans och balans på s k nyckeltal d v s vedertagna relationstal. Utan dessa är man chanslös som företagsledare. Men medialogiken gör att media inte tvingar fram sådana relationstal från den politiska nivån. För media är det istället alltid nominella (döds-)tal som har nyhetsvärde. Despotismen finns runt hörnet när politiken ”slipper” redovisa de balansskapande relationerna.

Krister Andrén tar som exempel upp det totala antalet döda per år i ett antal länder, för en jämförelse med antal döda i just Covid-19. Men den jämförelsen betraktas säkert som en politiskt oanvändbar pedagogik i publika sammanhang, trots att den i sin enkelhet är helt nödvändig för en balanserad helhetsbedömning.

Ett exempel när det gäller ”dold” tillvänjning kan hämtas från själva ”nollvisionens” hemmaplan, nämligen från trafikområdet. Inom EU dog förra året drygt 25 000 EU-medborgare trafikdöden och 135 000 skadades svårt (typiskt med intensivvårdsbehov). Det ger sammantaget en förlust på 160 000 medborgare (döda och svårt skadade). På endast två år hamnar dödssiffrorna nästan i nivå med det totala antalet stupade soldater på amerikansk sida under hela Vietnamkriget.

Förlustnivån i trafikflödet ligger på ungefär samma nivå år efter år inom EU och det är företrädesvis yngre personer i produktiv ålder som drabbas på ett mer eller mindre slumpartat sätt i trafikolyckorna, ungefär som offer för en virussmitta. På 10 år innebär det att 1,6 miljoner (!) EU-medborgare kommer att få sina liv spolierade eller förödda, men utan att det blir ett ramaskri i media och utan att politiska beslut fattas om omedelbar nedstängning av all fordonstrafik inom EU. Att så inte sker beror rimligtvis på ”tillvänjning” och på ”trade off”. Siffersatta trade off-kalkyler för effekterna av vägtrafiken finns hos myndigheter som t ex Trafikverket och MSB liksom hos akademin.

Använder man samma trade off-glasögon vid granskning av den nu genomförda massnedstängningen av försörjningssystemet kan man lära sig att varje procents BNP-förlust för Sveriges del motsvarar runt 50 miljarder kronor. Den 1 april meddelade det statliga Konjunkturinstitutet att vi kommer få erfara minst 150 miljarder i BNP-förlust – och det är för bara det här året, d v s en första förlustnivå på minst 3 %. Ponera att nivån gäller för hela EU. Det skulle med siffror från Eurostat för år 2018 innebära ungefär 4 800 miljarder kronor (med en Eurokurs på 10 kr) som går upp i rök. På ett enda år.

De försvunna resurserna skulle annars kunna ha använts av ”socialstaten” för vård, skola och omsorg och för ”nattväktarstatens” inre och yttre säkerhet. Resonemanget är på ekonomspråk ett s k alternativkostnadsresonemang, vilket är ett måste för ett äkta strategiskt ledarskap. Enormt stora alternativkostnader tas nu i alla världens länder. Redan fattiga länder blir nu fattigare men rika stormakter lär också få känna av nedstängningsförlusten på allvar. Att det skulle kunna ske utan både geoekonomiska och geopolitiska förskjutningar vore nog orealistiskt att tro. Det skrivs redan om detta på många håll.

Som makroanalytiker kan jag inte se annat än att de massnedstängningar som alla länder vidtagit och fortfarande vidtar innebär att efterkalkylen kommer visa att ”så här ska vi inte göra nästa gång en pandemi med snarlik dödlighetsnivå drabbar oss”.

Jag fortsätter resonemanget med min huvudpoäng, nämligen att dessa efterkalkyler med stor sannolikhet kommer att resultera i en civil ”kick off” för en av Kungl Krigsvetenskapsakademien känd typ av teknologisk utveckling.

”Förlustnivåpolitik” har i de militärtekniska sammanhangen varit en stark drivkraft för vapenutvecklingen, åtminstone efter Vietnamkriget, där oacceptabla förlustnivåer i soldatliv på amerikansk sida fick en politisk effekt på allvar via ett plötsligt helt vidöppet mediesamhälle, i första hand i USA men också i resten av västvärlden (”kriget kom rakt in i allmänhetens TV-rutor”). Ett av resultaten blev massiva satsningar på den teknikutveckling som kommit att kallats kirurgisk krigföring och som idag fortsätter med ny ytterst effektiv precisionsteknik, med robotteknik och med understöd av AI. En enkel sammanfattning kan vara att man gick från lågteknologisk massbekämpning med massförluster till högteknologisk precisionsbekämpning med minimerade (egna) förluster.

När världssamfundet nu försökt sig på att bekämpa smitta med ”massbekämpning med massförluster” mitt inne i försörjningssystemet så kommer – precis som efter Vietnamkriget – omräknade trade off-kalkyler att bli styrande. Det borde med dessa som drivkraft inte vara långsökt att tänka sig att nationalstaterna och dess civila sektorer kommer ta samma teknologiska väg som den militära sektorn gjort efter Vietnamkriget – nämligen vägen mot en mycket hårt åtskruvad precision med minimerad förlustprocent.

Med den här analogin kommer mycket stora resurser att avsättas för nationell smittskyddsunderrättelsetjänst, kanske också för dito ny säkerhetstjänst, för ny testningsteknik och masstestningsresurser med stående beredskap i nationell regi och under nationell kontroll, med eliminering eller reduktion av ”byråkratiska hinder” av olika slag för att vinna tempo, för en mycket tidig målbekämpning, både en medicinsk sådan och inte minst en icke medicinsk så som teknik för en hårt fokuserad social kontroll, m m, sannolikt också med nya mycket hårdare internationella kontrollregimer (jämför t ex med regimer för kontroll av WMD). EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) och dess smittskyddsunderättelsetjänst med bas på Karolinska Institutet i Solna sedan 15 år tillbaka, kommer säkert också att få träda fram ur dunklet, liksom att ny budgetkonkurrens kommer att uppstå mellan olika sektorer, t ex högprioriterat civilt smittskydd versus (som alltid?) lägre prioriterat militärt försvar. Allt detta alltså baserat på omräknade trade off-kalkyler på den högsta samhällsnivån.

Med hjälp av ingenjörskonsten, bl a i en kombination mellan fysiken och mikrobiologin, så kommer det att komma fram nyheter i en omfattning som vi tidigare inte sett på hälsoskyddsområdet. Tänk igen på analogin med militärteknikutvecklingen för precisionsbekämpning, som pågått i 50 år, allt sedan de politiska erfarenheterna av förlusterna i Vietnamkriget.

Frågan som jag ställer mig är på samma tema som Krister Andréns – nämligen om sans och balans kommer att kunna råda i denna högteknologiskt baserade hälsosäkerhetsutvecklingen. Blir det ett stort steg framåt för mänskligheten med frihet från sjukdom, eller ett stort steg bakåt med förlust av frihet? Eller kanske ”frisk men ofri”? Hur ser en sådan trade off ut? Det är inte svårt att inse att detta har en säkerhetspolitisk dimension värd att ordentligt vrida och vända på.

I förlängningen finns det ”smittskyddsindustriella komplexets” troliga framväxt. Hur kommer dess samhällsinflytandet att te sig de närmaste 20-30 åren, undrar jag som länge arbetat i det mycket inflytelserika militärindustriella komplexet? Kommer dessa två komplex till och med att glida ihop? Det vore kanske inte helt ologiskt, precisionskrig som precisionskrig.

För den som vill fördjupa sig i människans förmåga att med teknikutveckling åstadkomma precision i samhällets alla delar kan med fördel läsa en nyutkommen bok av vetenskapsförfattaren Simon Winchester med den svenska titeln ”Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” (Daidalos förlag, 2020). Perfektionisterna och teknokraterna både skrämmer och ger hopp, även för pandemibekämpning i framtiden.

I ljuset av vad jag anfört så kan man reflektera över att den svenske statsministerns säkerhetspolitiska råd inte haft Coronasmittan på sin mötesagenda under årets två första månader, vilket man med förvåning kunde läsa i Svenska Dagbladet den 14 mars. Kanske kan det förklaras av statsministerns definition av ”säkerhetspolitik”. En allt för snäv definition torde skapa dåliga förutsättningar för sans och balans, inte minst med den utveckling jag pekar på. Det kan därför vara värt att också ta del av en uppmaning om en utvidgad inriktning av nationell underrättelsetjänst, med rubriken ”National Intelligence and the Coronavirus Pandemic” (RUSI, Commentary, 31 Mars 2020).

Författaren är civilekonom med mångårig erfarenhet av strategisk analys i storföretagsvärlden bl a i försvarsindustrin, nu konsult och affilierad till Lunds universitet i ämnet underrättelseanalys.

Norden ett gemensamt operationsområde, en svensk-norsk vinkling


Nedanstående inlägg finns även publicerat i den norska tidskriften Luftleds temanummer om nordisk samverkan, med ett flertal mycket bra artiklar om ämnet. Länk till hela tidningen finns såväl i mitt Twitterinlägg om denna artikel som på mitt FB konto.


Norge och Sverige har i grunden tre gemensamma militärstrategiska problem att hantera. Två är tydligt geografiska, Östersjön och Nordkalotten, medan det tredje, att ta emot utländsk hjälp, visserligen också har geografiska implikationer men är svårare att knyta till något specifikt område.

I östersjöområdet är försvaret av Baltikum den gemensamma nämnaren. Det är svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum. Det kan ske av flera anledningar. Allierat flyg kan bli frambaserat till Norge för operationer i östersjöområdet, flyg baserat i Storbritannien eller på hangarfartyg utnyttjar norskt och svenskt luftrum, ryska kryssningsrobotar på väg mot mål i Norge kommer passera över Sverige, lyckas Ryssland framgruppera luftvärnssystem på svensk mark måste de bekämpas, mm. Det finns många variationer på detta tema. Vad som dock är uppenbart är att det måste ske en omfattande luftrumssamordning och ett utbyte av sensordata mellan Sverige och Norge (Nato) för att det inte ska uppstå kaos i luften över södra Skandinavien. Här är det inte bara en fråga om flygstridskrafter av olika slag, minst lika viktigt är att luftvärnssystemen i båda länderna har en gemensam lägesbild. Att Sverige nu anskaffar Patriot, där systemet till del kommer täcka delar av det luftrum som kan vara aktuellt för Nato flygstridskrafter att utnyttja, accentuerar problemet. Den nödvändiga samordning som kommer att krävas går inte att improvisera fram med kort varsel. Den måste vara förberedd och övad.

Ytterligare ett gemensamt norsk-svenskt problem i södra Skandinavien, visserligen inte direkt kopplat till Östersjön, är behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas. Varken Norge eller Sverige har enskilt tillräcklig förmåga att hålla farlederna öppna. Här finns det också skäl att peka på Göteborgs betydelse även för Finland. Skulle sjötrafiken i Östersjön bli avbruten så kommer huvuddelen av finsk import behöva ske via den svenska västkusten, för vidare transport genom Sverige till Finland. Att så kan ske är ett vitalt intresse för såväl Norge som Sverige då det påverkar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Det är Finland som i avgörande grad skyddar båda länderna i norra Skandinavien.

Problematiken på Nordkalotten är knuten till de ryska baserna på Kolahalvön och de kringliggande havsområdena. Här finns den ubåtsbaserade andraslagsförmågan, som måste skyddas till varje pris, och de marin- och flygstridskrafter som har till uppgift att påverka Nato förstärkningstransporter över Atlanten. En framflyttning av sensorer och luftvärnssystem västerut skulle erbjuda stora fördelar ur rysk synvinkel. Den ryska luftförsvarszonen skulle utökas och därmed skulle det bli svårare för Nato att såväl bekämpa de ryska baserna som att tidigt möta olika hot på havet och i luften.  Likaså skulle ryska flygstridskrafter kunna få ett utökat skydd av egna system på marken vid t ex företag riktade mot Norge. Optimalt vore om luftvärn, kompletterat med långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem, kunde grupperas i Norge. Det skulle inte bara öka skyddet för Murmanskregionen, utan också skapa möjligheter att understödja de marin- och flygstridskrafter som ska passera Norskehavet för att lösa uppgifter i Nordatlanten.

Även om den ryska ambitionen skulle var lägre, t ex att bara bekämpa Natobaser i norra Norge med flyg och kryssningsrobotar för att därmed försvåra Nato-operationer i anslutning till norra Skandinavien, är det sannolikt att svenskt och finskt luftrum skulle beröras. Det såväl av de ryska insatserna som av Nato försvarsåtgärder. Skulle den ryska ambitionen vara att genom markoperationer besätta delar av norra Norge så krävs antagligen att man utnyttjar svenskt och finskt territorium. Att enbart lita till amfibieoperationer mot den norska kusten, luftlandsättningar och en framryckning genom Finnmark ter sig både riskabelt och svårgenomförbart. Att dessa komponenter skulle ingå även i en större operation är dock sannolikt.

Förutom att Nordkalotten utgör ett gemensamt norsk, svensk och finskt operativt problem har det också storstrategiska implikationer. Skulle Ryssland lyckas avskära förbindelserna över Atlanten kan det innebära att Natos försvar av Östeuropa riskerar att misslyckas. Där krävs att amerikansk hjälp kan tillföras.

Ur skandinavisk synvinkel är dock problemet än mer akut. Även om Ryssland bara lyckas till del med sina operationer riktade mot Nordatlanten kan även en ”halv” rysk framgång, att förbindelserna över Nordsjön avskärs, innebära att den Skandinaviska halvön isoleras från omvärlden. Därmed skulle eventuellt stöd, främst då från USA, till såväl Norge, Sverige som Finland omöjliggöras eller åtminstone bli starkt begränsat. Något som skulle ha ytterst allvarliga konsekvenser för framförallt Norge och Sverige då båda länderna är beroende av tidig hjälp för att kunna bedriva rimligt uthålliga försvarsoperationer. Finland, med sin relativt sett starka försvarsmakt, är där i ett bättre läge men är också beroende av hjälp på något längre sikt.

Kopplat till Norges viktiga roll inom Nato för att försvåra ryska operationer i Norskehavet måste även ryska flyg- och robotangrepp, via svenskt och finskt luftrum, mot baser eller infrastruktur i alla delar av Norge beaktas. T ex skulle den reservförbindelse för stöd till Sverige och Finland som Trondheim utgör, kunna vara ett attraktivt mål. Att Örlandet kommer vara huvudbas för F-35 systemet och att amerikansk materiel är förhandslagrad i Tröndelag gör också området intressant som angreppsmål.

I artikeln har Finland bara berörts i en norsk-svensk kontext och Danmark inte alls. Båda dessa länders operativa förmåga och agerande har självfallet stor betydelse för försvaret av det nordiska området. Det skulle dock leda alltför långt att här analysera t ex betydelsen av svensk-dansk samverkan för att skydda Östersjöutloppen, eller svensk-finska marina operationer i Östersjön för att begränsa ryska Östersjöflottans handlingsfrihet. Klart är dock att alla de nordiska länderna är beroende av varandra för att kunna möta ett ryskt angrepp.

De ovanstående resonemangen leder till den uppenbara slutsatsen att en gemensam norsk, svensk, dansk och finsk operativ planering, kopplad till Natos planering i övrigt, vore en stor fördel i händelse av en konflikt i det nordiska området. Sveriges och Finlands alliansfria status innebär här olyckliga begränsningar. Det borde dock inte hindra länderna att vidta tekniska förberedelser, främst då utveckla möjligheter att utbyta olika typer av information, och bedriva sådan gemensam övningsverksamhet som skulle underlätta samverkan i krig.

I viss utsträckning sker det redan. Inom ramen för Cross Border Training genomförs gemensamma flygövningar på i det på närmast rutinmässigt basis. Trident Juncture 2018 och Northern Wind 2019 är exempel där man med större markstridsförband deltagit i varandras övningar.

Kan det göras mer? Ja, listan på större och mindre åtgärder som skulle öka ländernas förmåga att agera tillsammans skulle kunna göras lång. Här tre förslag som har fördelen att inte bara öka den gemensamma operativa förmågan utan vilka också har en tydlig strategisk knytning.

Gemensamma ubåts- och minjaktoperationer i Skagerak bör förberedas och övas. Här borde också andra Nato-länders stridskrafter kunna involveras då det ligger i hela alliansens intresse att alla de nordiska länderna kan genomföra en uthållig strid.

Ett angeläget steg för att utveckla nordisk interoperabilitet vore att genomföra en omfattande gemensam luftförsvarsövning över södra Skandinavien. Både Norge och Danmark håller på att införa F-35, Sverige kommer snart ha nya JAS 39 E och Patriot som viktiga komponenter i sitt luftförsvar. System som tillför helt nya och avancerade förmågor. Det finns därför alla skäl att öva och pröva hur de skulle kunna verka tillsammans för att skydda luftrummet i ett aktuellt, sannolikt, operationsområde. Övning ”Margarethe” (efter Kalmarunionen) kanske?

Gemensamma operationer är inte bara en funktion av teknisk förmåga och samordnad planering, det är också en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. En viktig åtgärd vore därför att införa en för de nordiska länderna gemensam och omfattande ”generalskurs” som gav deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som kan påverka ett gemensamt försvar av det nordiska området. I detta sammanhang borde det också undersökas om inte ländernas försvarshögskolor till delar skulle kunna integreras.

Avslutningsvis. En väl utvecklad och trovärdig förmåga till nordisk samverkan är inte bara till nytta i händelse av krig. Framförallt ökar den gemensamma avskräckningsförmågan. Något som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i hela det nordisk-baltiska området.

                                                                              
                                                                              *****




Maktskifte USA-Kina?

Att Coronapandemin kommer att få säkerhetspolitiska konsekvenser är väl redan nu klart. Det kan tyckas aningen tidigt att ta upp detta ämne redan nu när vi ännu är i mitten av pandemins utbredning. Men i en artikel för Foreign Affairs (25 mars 2020) hävdar Kurt Campbell, Asienchef på State Department under Barack Obama, och Rush Doshi att Kinas respektive USA:s hantering av pandemin kan komma att påskynda det maktskifte i det internationella systemet många ser framför sig. Genom att Kina med drastiska metoder förefaller ha fått coronan under något slags kontroll har Trumpadministrationens sena uppvaknande lett till en valhänt hantering, vars effekter många fruktar. Den kinesiska modellen kan med vad som hänt ha vunnit mycken ytterligare terräng i tredje land, vilken förstärkts genom att Kina nu med det värsta kanske bakom sig sänder drabbade länder experter och olika slags nödvändig medicinsk utrustning. Samtidigt har USA under Donald Trump och hans ”America First”-paroll abdikerat rollen som det land som tar ledningen i samordnandet av internationella insatser.

Kurt Campbells och Rush Doshis artikel drar en ganska långtgående slutsats när de säger att USA nu kan befinna sig i samma sits som Storbritannien 1956 sedan USA då tvingat detta land och Frankrike att avveckla sitt Suezäventyr. Dessa båda länder hade ju tillsammans med Israel, och som ett svar på att Nassers Egypten tidigare samma år, nationaliserat kanalen intervenerat och landsatt trupp i kanalzonen. Sedan Washington tvingat ockupanterna att dra tillbaka sina styrkor ledde detta äventyr till en tydlig omorientering av deras säkerhetspolitik. Årtalet 1956 skulle då symbolisera ett definitivt slut på stormaktsrollen. För Frankrikes del innebar detta dels en satsning på uppbyggnaden (under franskt ledarskap) av en gemensam europeisk marknad, EEC – sedermera EU – dels utvecklandet av en oberoende kärnvapenkapacitet. För Storbritanniens del medförde Suezdebaclet först en slutsats som väglett alla senare inneboende på 10 Downing Street, med undantag kanske för den starkt Europaorienterade Edward Heath (1970-1974), nämligen att under inga omständigheter, råka i krakel med USA igen. Sådana gräl inom NATO-alliansen skulle kunna äventyra hela Europas säkerhet. Men Suez innebar också samtidigt att de första stegen mot en annan mera europeisk roll inte var så långt borta. Regeringen Macmillan ansökte ju 1961, fem år efter Suez, om medlemskap i EEC. Detta skulle dock inte, på grund av ett franskt veto, bli verklighet förrän 1973.

Suezäventyret skulle alltså med Kurt Campbells och Rush Doshis argumentation innebära det slutliga inseglet på att Storbritannien och Frankrike förvandlades från stormakter till regionala sådana. Det är naturligtvis pedagogiskt lockande att bygga ett resonemang på ett sådant årtal. Men det blir knappast korrekt historia. Författarna har med sin artikel gett sig in i en då och då återkommande och lockande debatt om stormakters nedgång och fall som naturligtvis på senare år handlat om Kinas snabba ekonomiska och militära utveckling och på motsvarande sätt USA:s relativt minskande specifika vikt. Denna har naturligtvis påskyndats av Donald Trumps uppenbara motvillighet att underordna sig multilaterala arrangemang. För trettiofem år sedan handlade debatten, vilket nu många säkert har glömt bort, om att Japan i ekonomiskt hänseende kunde vara på väg att gå om USA. Och under de första femton åren efter det kalla krigets slut kretsade diskussionen kring USA:s totala dominans till följd inte minst av Rysslands dramatiska nedgång, för att nu således handla om USA och Kina. Förutsägelserna har således skiftat åtskilligt.

De återkommande och fantasieggande diskussionerna bland historiker och statsvetare om varför stormakter, oftast imperier, växer sig starka för att sedan börja tappa mark och rent av falla samman, tenderar alltså att symboliseras av vissa årtal. Den vetenskapliga diskussion som kan sägas ha börjat för länge sedan med en klassiker, Edward Gibbons stora verk om det romerska imperiets nedgång och fall från 1776 som många refererar till men få (inte heller denne kolumnist) faktiskt läst och genom århundradena följts av mängder med andra böcker. Den engelske historikern Paul Kennedy, sedan många år verksam vid Yale University, svarar för det kanske fortfarande mest omtalade inlägget i debatten under de senaste 30 åren, det magnifika översiktsverket ”The Rise and Fall of the Great Powers” (1988). Hans bok föregicks av Robert Gilpins ”War and Change in International Politics” (1981).

Paul Kennedys volym, som behandlar makroförändringar i det internationella systemet sedan 1500-talet, blev trots omfånget och ämnet något av en bestseller. Man sökte i USA efter Vietnamkriget och oljekriserna på 1970-talet en förklaring till att det gått så snett.  Kennedys huvudtes är att alla stormakter förr eller senare tycks råka ut för vad han kallar ”imperial overstretch”, att man med sin expansiva utrikespolitik med tiden tar på sig både ekonomiska och militära bördor som man inte i längden kan bära. Följden blir budgetunderskott, inflation, försvagad valuta m m Till sist kan dessutom de militära företagen bli så förlustbringande att folkopinionen stegrar sig. Nedgångens väg är då beträdd.

Den ekonomiska och militära utvecklingen löper parallellt. En ekonomiskt framgångsrik stat vill oftast förr eller senare utrusta sig med ett starkt försvar. Om detta inte sker blir denna stormakts globala inflytande ändå begränsat. Detta är ju fallet med EU och Japan, fast det senare landet numera har en rätt imponerande s k självförsvarsstyrka. På motsvarande sätt kan en militär stormakt inte utsträcka sin intressesfär utan en solid ekonomisk bas. Ryssland är ju ett exempel på en stormakt där kongruensen mellan ekonomisk och militär styrka är svag – även om höga oljepriser tidvis varit en välsignelse för de styrande i Moskva.

Paul Kennedy betonar att stormakters uppgång och fall naturligtvis är en process som sällan kan bindas till vissa årtal. Det (väst)romerska rikets fall fick vi lära oss i skolan ägde rum 476 då västgoterna erövrade Rom och det östromerska rikets 1453 då turkarna erövrade Konstantinopel. Men Romarriket hade ju redan länge varit utsatt för olika allvarliga attacker mot dess integritet. Och 1453 var det inte mycket kvar av det östromerska riket som en gång liksom de västromerska varit både stort och mäktigt. Men inte ens 1918, som innebar upplösningen av två imperier, Österrike-Ungern och Det ottomanska riket, kom så plötsligt som man kan tro. Det fyrahundra år gamla Turkiet hade ju länge, under nästan hela 1800-talet, kallats  för Europas sjuke man och successivt reducerats i omfång och närmat sig bankrutten. Österrike-Ungern var sedan länge en fragil stormakt där de centrifugala krafterna hölls tillbaka av den gamle kejsarens legitimitet och regimens relativa tolerans – som dock inte höll för världskrigets slitningar.

På samma sätt pågick ju Storbritanniens nedgång under mycken lång tid från imperiets zenit kring 1870, innan Tysklands och USA:s uppgång tagit riktig fart. Men det skulle dröja minst ett halvsekel innan nedgången tydligt märktes. De engelske historikern Corelli Barnett beskriver i ”The Collapse of British Power” (1972) inte minst den mentalitetsförändring som skedde under 1920- och 1930-talen efter den dyrbara segern i första världskriget och som innebar ett slags mental ”retrenchment” och en ganska utbredd, kristet inspirerad kvasipacifism. Winston Churchill, som i hela sitt liv var en sann imperialist – som ättling till den store Marlborough föll detta sig naturligt – ville aldrig riktigt kännas vid nedgången. Hans hela ledarskap under andra världskriget vittnar om att han uppfattade sitt eget land som en världsmakt och att världen även efter kriget skulle styras av ”The Big Three”. Men i den krigstida brevväxling mellan Churchill, Roosevelt och Stalin som publicerades häromåret (”The Kremlin Letters”, 2018) kan man notera att den brittiske premiärministern ändå, kanske mest undermedvetet, insåg att USA och Sovjet vuxit ifrån Storbritannien. Det är han som tar initiativet till toppmöten där hans personliga närvaro och energi i någon mån kunde kompensera de två andra allierades ökade relativa styrka. Det är ganska uppenbart att Roosevelt och Stalin blev alltmera medvetna om sakernas tillstånd. Den senare hade större respekt för den amerikanske presidenten än för den brittiske regeringschefen. Hur obalanserad maktställningen mellan de tre staterna egentligen hade blivit blev uppenbart inte minst 1946 då den beryktade nationalekonomen John Maynard Keynes måste söka hjälp i Washington för att rädda det av skulder och kriget kvaddade pundet och den mycket svaga valutareserven.

Hur har då historiskt stormakter på nedgång hanterat förändringen? Och hur har de uppåtstigande rivalerna i sin tur agerat visavis den försvagade parten? Om detta kan man läsa i en elegant studie av Joshua Shifrinson, ”Falling Titans, Rising Rivals” (2018). Grundfrågan i boken, som koncentrerar sig på främst Storbritanniens succesiva nedgång, men också mera översiktligt berör andra historiska fall, är om de uppåtgående rivalerna agerar med rovdjursinstinkt för att kapa åt sig fördelar på den försvagade stormaktens bekostnad eller om man försöker stötta upp sin svagare allierade. USA, som hade alla både militära och ekonomiska kort på hand, agerade ibland ganska brutalt mot Storbritannien under de första åren efter kriget. Men allteftersom motsättningarna med Sovjet skärptes insåg man ändå att även labourregeringen i London kunde bli en värdefull allierad. Och Clement Attlee skulle ju också visa sig bli allt annat än en representant för labourpartiets pacifistiska ådra, utan en lojal allierad.

På motsvarande sätt hyste Stalin, trots sin uppenbara aversion mot västliga socialdemokrater, inledningsvis åren efter kriget vissa förhoppningar om att Storbritannien skulle kunna bli ett möjligt europeiskt kort i rivaliteten med USA. Därför behandlade han ett slag de brittiska socialdemokraterna nästan med silkesvantar.

Om vi återvänder till Kurt Campbells och Rush Doshis fråga om coronapandemin kan innebära USA:s 1956, kan man ju konstatera att det är oomtvistligt att Kinas internationella position under inte minst de senaste tio åren kraftigt förstärkts både ekonomiskt och militärt. Alla de indikatorer som Paul Kennedy använder i sin bok för att illustrera förhållandet mellan olika stormakter, ekonomisk tillväxt, militärutgifter, stålproduktion m m, visar tydligt att Kina är på stark uppgång. Somliga debattörer i USA påpekar emellertid med rätta att USA trots allt fortfarande är det internationella samfundets ledande aktör med överlägsna militära och ekonomiska resurser och därtill ett stort mått av mjuk makt. Men hur hanterar en nedåtgående men ändå stark stormakt som USA denna situation? Det s a s normala förfarandet är att använda den förändrade situationen som en mobiliseringsfaktor, för att få politiskt stöd för ökade militärutgifter. Det gör Donald Trump konsekvent. Men han använder sig inte av en annan kompensationsmekanism, nämligen att satsa på sina allierade som ju i en sådan situation kan bli än viktigare. Visserligen kan de som Jakub Grygiel och Wess Mitchell – ett slag Europachef i State Department under Trumpadministrationen – i ”The Unquiet Frontier” (2016) riskera att dra in den större staten i kriser och fientligheter (”entrapment”). Men det politiska och militära värdet av väl placerade allierade kan inte övervärderas. Stormakten kan inte vara närvarande överallt. Det insåg även Tyskland 1914 när man bestämde sig för att bistå det mycket svagare Österrike-Ungern, liksom England och Ryssland vid samma tid stöttade Frankrike.

Men detta tycker inte Donald Trump som ser allierade mest som en ekonomisk och säkerhetsmässig börda, något som begränsar supermaktens rörelsefrihet i onödan. Han har ju i åratal innan han gav sig in i politiken i helsidesannonser i ledande tidningar och intervjuer kritiserat USA:s allierade som han anser mest ha skinnat supermakten. Som president har han följdriktigt ofta publikt uttalat kritik mot NATO-medlemmarna, ja enligt ibland förekommande uppgifter ifrågasatt nyttan av NATO-alliansen.

I en uppmärksammad bok häromåret, ”Destined for War” (2017) visade veteranen Graham Allison hur historiska maktskiften som Campbell och Doshi skriver om sällan kunnat ske utan krig. Sovjetunionens upplösning gick i det stora hela fredligt till. Men både Allison och andra analytiker som t ex Christopher Layne, som liknat förhållandet mellan USA och Kina vid det mellan Storbritannien och Tyskland decenniet före första världskriget, oroas av risken för direkta fientligheter mellan de två supermakterna. De pekar på konfliktytor i Sydkinesiska sjön och kring Taiwan där en incident kan innebära en klar risk för upptrappning.

Till slut har man nog ändå skäl att tro att Kina hyser respekt för USA, vars relativa maktposition inte är densamma som 1945 eller 1990, men som likafullt har mycket starka militära och ekonomiska kort på hand. Kina kommer sannolikt att provocera eller testa USA på olika sätt, ibland i form av reaktioner på amerikanska åtgärder, men hålla sig på behörigt avstånd från risker för öppna fientligheter. Kostnaderna för dylika provokationer kan, som Grygiel och Mitchell skriver, vara små men vinsten god om den mer eller mindre perifera allierade inte får det stöd hos sin beskyddare man hoppats på. Så kan uppåtgående stormakten ändå visa tredje land vad man kan åstadkomma utan att tillgripa öppet våld. På så vis kan maktförskjutningen också ske i små steg. Med den attityd till USA:s allierade som Trump har ökar sannolikt Kinas svängrum för dylika operationer.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Kommentar till artikel  ”Pansarfordon bortom 2035”

För att genomföra anskaffningsprocessen av en ny stridsvagn kan det ta 12-15 år. Bilden visar stridsvagn 122. Foto: Försvarsmakten.

Som utomstående är det svårt att veta hur resonemangen kring nya stridsfordon förs och hur representativ den rubricerade artikeln är för dessa. Oavsett detta finns det framförallt tre saker jag vill kommentera nämligen metodiken inför en framtida anskaffning, författarnas tankar kring svensk utveckling och deras prioriteringar. Artikeln andas optimism inför anskaffning av nya stridsfordon. Av erfarenhet kan man dock konstatera att steget från en viljeinriktning till genomförandet av en anskaffning kan vara långt.

I min text använder jag benämningen ”stridsfordon” som en samlad benämning för stridsvagnar och pansarbandvagnar enligt ”AR 3 Begrepp”. (Stridsfordon 90 är en avvikande benämning som lever kvar sedan studiefasen. Den bibehölls efter diskussioner vid införandet för att tydliggöra vagnens goda bekämpningsförmåga. Stridslednings- och eldledningsversionerna kallas pansarbandvagn.)

Metodik och erfarenheter

För att genomföra anskaffning av nya stridsfordon krävs ett omfattande arbete som i fredstid tar ett antal år. Författarna anser att det kan ta 12-15 år vilket stämmer väl med erfarenheterna från anskaffningen av stridsvagn 122. Under denna period genomfördes ett mycket systematiskt arbete som utgick från operativa krav, en tänkt organisation, taktik och stridsteknik, analys av motståndarens operativa mål, taktik och tekniska utveckling samt möjliga alternativ för vår del. Parallellt med studiearbetet genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad som till stor del baserades på prov och försök. Under perioden skedde en anmärkningsvärd utveckling inom områden som skyddsteknologi, elektronik (t ex navigation och ledning), observationsmedel, MMI (gränssnitt), m m. Även alternativa beväpningar som elektromagnetiska, alternativt elektrotermisk/kemiska kanoner diskuterades och förutsågs inom överskådlig tid.

Under arbetet drogs många intressanta och viktiga erfarenheter. Något intresse för dessa från nuvarande studieverksamhet tycks inte finnas.

Stridsfordonsutveckling i Sverige

Våra nuvarande stridsfordon utvecklades och anskaffades då ”Kalla kriget” fortfarande präglade tänkandet och teknikutvecklingen. Stridsfordon 90 utvecklades i Sverige som en fordonsfamilj mot bakgrund av specifika svenska krav. Utvecklingen byggde på den operativa förutsättningen att fiendens stridsvagnsförband inte kunde framrycka i väglös terräng i Övre Norrland. Av målsättningen för Stridsfordon 90 framgick bl a att det skulle ha en mycket god framkomlighet i aktuell terräng samt ha förmåga att penetrera motståndarens stridsvagnar i sidan. Under utvecklingsarbetet genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad beträffande stridsfordons framkomlighet i terräng typisk för Övre Norrland. Ursprungligen var ambitionen att Stridsfordon 90 skulle bli ett enkelt och relativt billigt stridsfordon. Den inriktningen övergavs efterhand som vagnen blev alltmer kvalificerad. Under projekteringen genomförde FMV konkurrensupphandling av ingående delsystem och kunde på så sätt hålla kostnaderna nere. Stridsfordon 90 uppfyllde de ställda kraven

Beträffande Stridsvagn 122 var vägen till anskaffning en annan. Valet under studierna stod mellan tre huvudalternativ: ytterligare Renovering och Modifiering (REMO) av arvet, anskaffning av en utländsk stridsvagn eller utveckling av en svensk stridsvagn (Stridsvagn 2000). Det senare var huvudalternativet. Strv 2000 var ett mycket ambitiöst och framsynt projekt med 14 cm automatladdad kanon, 40 mm automatkanon som kompletterande beväpning, hög skyddsnivå och god rörlighet.

Under arbetet skulle det visa sig att utvecklingen av Strv 2000 inte bedömdes kunna genomföras inom tidsmässiga och ekonomiska ramar, bl a på grund av en mycket omfattande och komplicerad systemintegration där tillgänglig ingenjörskapacitet sannolikt skulle bli gränssättande. Valet blev istället anskaffning av ett modifierat utländskt stridsvagnssystem genom konkurrensupphandling med omfattande motköpsåtaganden. Anskaffningen av Strv 122 betraktas som en av de mest framgångsrika upphandlingar som FMV genomfört. För Arméns del uppfyllde vagnen ställda krav.

I bägge fallen fanns en tydlig Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning (TTEM) som hade sin grund i ovan nämnda operativa, taktiska och organisatoriska förutsättningar för de förband där vagnarna skulle ingå samt en ingående analys av motståndarens taktiska och tekniska förutsättningar. Inför anskaffningen genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad genom studier och försök i samverkan mellan Armén och FMV med tydliga roller. I ena fallet genomfördes utvecklingen i Sverige och i det andra utomlands. I bägge fallen anskaffade vi stridsfordon som var de bästa som existerade vid tidpunkten.

Efter Warszawapaktens sammanbrott i slutet av 1900-talet och perioden därefter in på början av 2000-talet skedde ingen påtaglig utveckling av stridsfordon. I förhållande till omvärldens stridsfordon har de svenska stridsfordonen varit stridstekniskt konkurrenskraftiga under längre period än om utvecklingstakten från “Kalla kriget” varit oförändrad.

Som en parentes beträffande svensk stridsvagnsutveckling kan nämnas stridsvagn 103 som blev ett fullständigt misslyckande, främst beroende på avsaknad av offensiv förmåga, stora begränsningar i terrängframkomlighet samt avsaknad av frontalt skydd mot motståndarens stridsvagnsammunition. Orsaken till detta anser jag vara bristande metodik under studiefasen och oklara roller mellan Armén och FMV.

Slutsatserna av ovanstående är att den tillämpade metodiken är avgörande för en framgångsrik anskaffning. De två exemplen, en stridsvagn och en pansarbandvagn, är stridsfordon med helt olika funktioner på stridsfältet vilket innebär två helt olika koncept. Exemplen visar att en utveckling av stridsfordonen i Sverige inte nödvändigtvis är en framgångsfaktor. Att dessutom samutveckla gemensamt skulle kräva en mycket omfattande insats. Författarna säger sig se vinster med en gemensam och samtidig utveckling av framtida stridsvagn och pansarbandvagn. Om syftet är att av ekonomiska skäl använda gemensamma delsystem och konstruktionslösningar skulle detta innebära att de kommer att inkräkta negativt på varandras specifika egenskaper alternativt bli överkvalificerade, kräva omfattande kompromisser som snarare skulle bli kostnadsdrivande. Att tidigt fatta beslut med den innebörden skulle kunna få förödande konsekvenser för den framtida anskaffningen av nya stridsfordon.

Prioriteringar

Författarna varnar för ”att fastna i en diskussion om vilka specifika förmågor och tekniska lösningar ett framtida stridsfordon eller stridsvagn ska ha.”Jag vill tydligt kraft påpeka att det är just detta som är kärnan i diskussionen. De eventuella kostnadsbesparingar som antas genom de exempel som framförs kommer i vissa fall kunna uppnås oberoende av en samutveckling och är under alla omständigheter på en så låg nivå i förhållande till den totala systemkostnaden att de måste betraktas som betydelselösa.

Författaren är överste, och var chef för försöksavdelningen  vid pansarcentrum under försök och utveckling av stridsfordon 90 och stridsvagn 122.

Människors beteenden

Det är viktigt att myndigheterna effektivt kan överföra sin kunskap till allmänheten för att få följsamhet och lydnad. Bild: Shutterstock.com

I arbetet med att skydda människor och samhälle i den pågående covid-19 pandemin diskuteras betydelsen av att myndigheter rekommenderar, vädjar eller förbjuder vissa beteenden och aktiviteter.

I mars 1979 inträffade den dittills allvarligaste olyckan i en kärnkraftanläggning i västvärlden – Three Mile Island, Harrisburg. Debatten om kärnkraftens vara eller inte vara tog fart och ledde i Sverige till folkomröstning. Men den innebar dessutom att samhällets beredskap för kriser och katastrofer samt befolkningsskyddet kom i fokus. Kort uttryckt vändes det på alla stenar. Det mesta skärskådades. Grunder för tidigare beredskapsplanläggning analyserades och uppdaterades. Studier inleddes av myndigheters och andra organisationers förmåga att mobilisera, men också av hur människor reagerar och följer myndigheters rekommendationer och påbud.

Givetvis studerades skyddsåtgärderna i Harrisburg men också åtgärder vid andra stora nödlägen, akuta och långdragna samt med statiska och  dynamiska förlopp.  En nära samverkan inleddes bland annat mellan dåvarande rikspolisstyrelsen, kärnkraftlänen och den Katastrofforskningsgrupp som fanns vid Uppsala universitet. Det ledde fram till en helt ny syn på hur exempelvis stora utrymningssituationer och andra skyddsåtgärder bör hanteras för att få önskad effekt. Vi skrev handböcker och föreskrifter. Slutsatserna har varit vägledande sen dess.

Tidigare planering hade utgått från att myndigheter och andra ansvariga organisationer skulle bestämma nästan allting och till detaljnivå – ”det var bara att beordra!”. Våra studier visade på vikten att utgå från befolkningens egna tankar, beslut och självständiga agerande. I vårt samhälle följer människor inte viljelöst alla order.  Långt ifrån alla förbud efterlevs.

Myndigheter har vanligen bättre kunskaper om risker som kan föreligga i en akut situation och bättre överblick över läget än enskilda privatpersoner. Samtidigt är människor i olika mån beredda att ta risker. Det viktiga är därför att myndigheterna effektivt kan överföra sin kunskap till allmänheten för att få följsamhet och lydnad. Människor reagerar lättare på de hot som är synliga, som de kan uppfattas med sina sinnen, och som de känner igen. Men de behöver övertygas om det nödvändiga i skyddsåtgärderna, de behöver en definitionsperiod. Och en rimlig förberedelseperiod. Det hjälper de enskilda personerna att fatta bästa möjliga beslut och bete sig rätt. Ofta förankrar den enskilde sitt hörsammande i familjen, hos vänner och andra närstående och lyssnar till flera källor innan de bestämmer sig.

Studierna visade att uteblivna och genomförda utrymningar är resultatet av enskilda människors och gruppers eget beslutsfattande. För att en allmän skyddsåtgärd ska komma till stånd krävs alltså att myndighetsbeslut följs av enskilda människors eget beslutsfattande. En myndighets rekommendation eller order uppfattas därvid som olika grader av allvar. Skyddsåtgärder som straffsanktioneras uppfattas vanligen som  mer allvarliga, förutsatt att sanktionera hävdas.

Kollektiva och samhälleliga risker vägs mot risken att själv drabbas, vilket också kan leda till spontana skyddsåtgärder, till och med av mytologisk art. Självfallet innebär skyddsåtgärder svårigheter som oftast blir större ju längre det normala levnadssättet tvingas avbrytas.

Nu är vi mitt uppe i en mycket allvarlig viruspandemi. Viruset syns inte, endast dess mest fatala följder. Vi saknar ännu botande mediciner och hjälpande vaccin. Nu är det bara ett rätt beteende som kan ändra förloppet på  pandemin, fastslog häromdagen läkaren Deborah Birx, Vita Husets koordinator för Coronainsatserna.

Författaren är tidigare rikskriminalchef och generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Samhällsstörning – ett gråzonsbegrepp?

Begreppet samhällsstörning har blivit nästan lika välanvänt som begreppet ”gråzon” på senare år och förekommer i en rad styrande dokument inom krisberedskapen. Min tes i den här artikeln är att det är olyckligt att begrepp uppstår – antingen i myndigheter utan (internationell) vetenskaplig förankring eller på universitet och forskningsinstitut utan att utövarna involveras. Även i den politiska sfären uppstår begrepp som blir de facto-begrepp men som aldrig regleras i lag. Exempel på detta är krisberedskapens principer (ansvars-, närhets- och likhetsprinciperna). Jag hävdar att begreppen i värsta fall försämrar vår beslutsbenägenhet, beslutsfähighet och därmed förmåga att i tid möta kriser och angrepp.

Det är omöjligt att fastställa var, när och hur begreppet ”gråzon” blev synonymt med främmande makts angrepp som inte involverar väpnat angrepp. Ett äldre begrepp för samma fenomen var till exempel ”skymningsläge”. Jag tänker inte fördjupa mig i begreppet ”gråzon” eftersom FOI gör ett sådant bra arbete med det, jag nöjer mig med att konstatera att förmildrande beskrivningar av graverande och allvarliga omständigheter riskerar att sänka vår beredskap och minska vår förmåga. I klartext: begreppet ”gråzon” kan i sig vara en påverkansoperation, ett instrument för subversion.

Gråzon är översättbart till engelska (grey zone) och tyska (Die Grauzone) medan begreppet samhällsstörning faktiskt inte har någon motsvarighet på andra språk. ”Social disturbances” eller ”civil disruption” är inte facktermer, det är ordagranna översättningar. ”Social disruption” är däremot en fackterm i sociologin men det har inte så mycket med krisberedskap att göra.

Äldre begrepp som ”nödläge” eller ”svåra påfrestningar” har fått nya innebörder eller försvunnit. Dessa begrepp har en del gemensamt med begreppet ”samhällsstörning” men har inte exakt samma betydelse.

Ordet ”katastrof” används inom sjukvården där man använder sig av beredskapslägen där ”katastrofläge” är den högsta nivån över ”förstärkningsläge” som i sin tur är en högre nivå än ”stabsläge”. Begreppet förekommer även inom kunskapsområdet ”katastrofmedicin”.

Begreppen ”katastrof”, ”nödläge” och ”svåra påfrestningar” har en lång historia inom försvar, räddningstjänst, sjukvård, polis och krisberedskap. Försvarsmakten har alltid haft uppgiften att stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred. Försvarsmakten använder begreppet ”nödlägesberedskap” som reglerar hur fredstida kriser hanteras. Polisen använder begreppet ”särskild händelse” om det som avviker från det dagliga polisarbetet.

Vad skiljer begreppen åt och vilken betydelsen har det att man hittar på nya begrepp med lägre signalvärde?

Begreppet ”samhällsstörning” dyker upp i Räddningstjänstens dokument på 1990-talet men får stor spridning först sedan MSB inrättats 2009. Begreppet används inte av Försvarsmakten, polisen eller sjukvården. Vad var det som gjorde att vi från omkring 2010 ville börja tala om samhällsstörningar och gråzon? Speglade det en verklig förändring eller endast en upplevd förändring? Finns det en risk att begreppen utnyttjas i informationsoperationer?

Begreppet ”kris” och derivat därur (krisberedskap, krishantering, kriskommunikation) är närmast axiomatiska uttryck eftersom de är så allomfattande. Karl Bertil Jonsson genomgick under bråkdelen av en sekund en inre kris och det som hände på den svenska finans- och fastighetsmarknaden i början av 1990-talet var också en kris. Det föreligger inte något trängande behov av att omdefiniera begreppet ”kris”. Derivaten är också tämligen självförklarande och väl etablerade.

Begreppet ”extraordinär händelse” och polisens begrepp ”särskild händelse” är relativt oproblematiska. Dels för att begreppen i det här resonemanget och rent semantiskt snarare utgör orsaker till samhällsstörningar, katastrofer, nödlägen och svåra påfrestningar, dels att begreppen är definierade i lagstiftningen eller i polisens författningssamling.

MSB gav 2015 ut en samling rekommendationer som rubricerades ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar”. Målet var ”ett gemensamt sätt att tänka och arbeta på för att stödja samverkan och ledning, en gemensam grund för att kunna öka förmågan att hantera samhällsstörningar”. Dokumentet har fått stort genomslag bland många av de så kallade bevakningsansvariga myndigheterna, på länsstyrelser, regioner och kommuner.

I dokumentet återfinns inte ordet ”gråzon” en enda gång medan det i Försvarsmaktens dokument ”Militärstrategisk doktrin” från 2016 finns ett särskilt kapitel som benämns ”Gråzonsproblematik”. I dokumentet ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar” betonar man särskilt vikten av att ”inblandade aktörer ska kunna sitt eget språk och det gemensamma”. Så sent som i januari 2020 hemställde Polisen om stöd från Försvarsmakten vid ett ”upptrappat gråzonsscenario”. Det verkar som att det finns en del att göra för att nå målet MSB tar sikte på.

Det finns behov av att centralisera nomenklaturen. Ett underlagsarbete till en sådan nomenklatur arbetas just nu fram vid SIS Svensk Standard TK 494 (SIS-TR 70, Totalförsvar – Civila delar – Grundläggande termer och begrepp). Det återstår att se om det går att implementera inom överskådlig tid. Vägledning för kontinuitetshantering (ISO 23001) kommer också att anpassas för användning i totalförsvaret.

Jag kan ännu inte förkasta min tes om att begrepp som uppstår inom olika intressesfärer men som också berör eller omfattar andra intressesfärer riskerar att sänka vår beslutsvilja och/eller beslutsfähighet, även om förarbetet till denna artikel endast bygger på översiktliga observationer.

Författaren är reservofficer, rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Bidra inte till hat mellan nationer!

Coronapandemin får storpolitiska följdverkningar. Bild: Shutterstock.com.

Sverige kan inte stå neutralt i opinionskriget mellan USA och Kina om Corona-viruset. Vi tillhör Väst men har hamnat i fokus för kinesisk propaganda. Nu gäller det att undvika åtgärder som förvärrar motsättningar och höjer tonen i ett propagandakrig, som redan är så elakartat att det kommer att bli svårt att återgå till normalt umgänge.

Ett val mellan två berättelser

Vi har fått två berättelser om Corona-viruset, som vi nu måste välja mellan. Den ena kommer från Kinas ledare Xi Jinping, och den säger att viruset inte kommer från Kina (utan troligen från USA enligt kinesiska media), men att det effektiva kinesiska samhällsystemet har tagit hand om problemet, löst det och nu kan sända specialister till resten av världen för att tala om hur det skall gå till.

Den andra kommer från USA:s president Donald Trump. Den säger att viruset kommer från Kina och aldrig skulle ha blivit ett så stort problem om det inte vore för att de kinesiska myndigheterna hade hemlighållit virusets uppkomst och sedan vanskött hanteringen. (Det tråkiga med den berättelsen är att han inte kan visa att USA har skött det bättre.)

Vi står inför dilemmat att behöva välja mellan de två berättelserna. Vi tillhör Väst, och vi får inte visa sådan hänsyn till Kina att vi uppträder som ”nyttiga idioter” och förnekar vad vi vet om ”sanningen”. Den måste vi själva ta reda på och berätta i vårt eget land.

Accepterar vi den kinesiska versionen idag blir det mycket svårare att inte göra det nästa gång något liknande händer.

Gott språkbruk?

Samtidigt är språkbruket viktigt. Den kinesiska dagstidningen Global Times skriver i en ledarartikel att någon borde stänga munnen på Donald Trump och låta någon annan sköta jobbet. Sådana formuleringar visar att Corona-viruset fört den ömsesidiga animositeten till en ny nivå. I spåren av handelsförhandlingar under hot utlöser Corona-viruset yttringar av bitterhet och hat. I USA känner sig kineser utsatta och tror att de riskerar att utsättas för våld. I Kina kan man se rashat och anspelningar på västerländskt rasförtryck under opiumkriget på 1800-talet.

Det är inte sannolikt att den upprörda stämningen lägger sig om USA skulle välja en annan person än Donald Trump till ny president i höst. Däremot är det sannolikt att resten av världen får lida om hatkampanjer fortsätter mellan USA och Kina.

Europa är inte föremål för en lika elakartad polemik i Kina som USA. Européerna kritiseras visserligen för sina politiska system, som inte klarar av att kontrollera virusets spridning, men samtidigt fortsätter media att inbjuda Europa till samarbete med Kina för att bevara frihandeln i världen.

Ett undantag från den relativa skonsamheten mot Europa i kinesiska media är dock Sverige, som angrips för att förråda mänskligheten genom oförlåtlig slapphet i kampen mot viruset – och för vår kritiska inställning till Kinas hantering av mänskliga rättigheter.

Våra politiker och journalister får därmed ett större ansvar för ett känsligare problem än i andra länder i Europa. Kritik mot Kina i virusfrågan, som ser ut att mest vara ägnade att ge upphovsmannen en ”profil” lär inte leda till förändringar, men lär kommas ihåg av kineserna, när viruset har kämpats ned. Om vi tror på överlägsenheten i vårt eget politiska system kan vi inskränka oss till saklig kritik av bristerna i Kina. Det är rimligt att undvika allt som liknar tomma provokationer och nedsättande omdömen i media om en annan civilisation utan saklig motivering. Tyvärr har nedsättande omdömen om Kina och oartikulerade vredesyttringar i stället för saklig kritik inte varit ovanliga sedan viruset började uppträda.

Vi är inte i krig med Kina. Att skapa hat försvårar hanteringen av den globaliserade världen – där Kina är en del, som vi inte kan leva utan.

Mohammed-teckningar och Kina-kritik

Reaktioner på spontana yttringar av indignation är inte bara ett problem i förhållande till Kina, det gäller också vårt förhållande till vissa yttringar av Islam. Ingen religiös person kan undgå att känna sig illa berörd när ens religion blir hånad. Flera muslimska trosriktningar är särskilt ömtåliga. Sverige är inte unikt i att ha problem med Mohammed-teckningar och reaktionen på sådana meningsyttringar. Det har också många andra länder i Europa haft.

I fallet Kina har problemet för Sverige skapats av den kinesiska staten. Den är känslig för kritik och försöker diktera vilka opinionsyttringar som kan anses acceptabla. Den försöker få omvärlden att använda samma kriterier.

Situationen ställer krav på att vi iakttar ett minimum av disciplin för att bevara vår självaktning, men också för att vi inte skall stå utan stöd i vårt förhållande till Kina. Det landets sätt att sträva efter dominans är inte acceptabelt, det är unikt för Kina, och det accepteras inte av så många andra länder. Vi kan få stöd av andra länder, men bara om vi fortsätter att vara ett offer och inte måste uppfattas som en angripare med samma typ av demagogi  som kinesiska media kan klandras för.

Att visa ansvar är större än att visa ”mod” i en situation, då man inte personligen riskerar något med det man säger men kan åstadkomma skada för landet.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Utvecklingen av strids­fordons­systemet – en väg framåt inom räckhåll

Stridsfordon 90 är en nyckelresurs i våra mekaniserade förband. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

I ett inlägg publicerat 18 mars 2020 på Kungl Krigsvetenskaps­akademiens blogg tar artikelförfattarna, kaptenerna Peter Eriksson och Andreas Näslund, upp en rad intressanta aspekter avseende nästa generations stridsvagn respektive stridsfordon. Som representant för BAE Systems Hägglunds väljer jag dock att i min replik avgränsa mig till stridsfordons­systemet även om det på delsystemnivå kan finnas synergier med stridsvagns­systemet samt att Hägglunds skulle kunna vara en integrations- och tillverkningspartner.

Utvecklingen av Stridsfordon 90 var i många stycken banbrytande t ex genom de tydligt prioriterade huvudkraven, tanken på en fordonsfamilj och inte minst den uttalade strävan efter så hög designeffektivitet som möjligt. För den som vill fördjupa sig i hela historiken så kan jag varmt rekommendera överingenjören på FMV Richard O Lindströms hemsida http://www.ointres.se/projekt_strf90.htm.

Stridsfordon 90 är mycket framgångsrik på exportmarknaden och återfinns idag i Norge, Schweiz, Finland, Nederländerna, Danmark och Estland. Alla dessa har över tid bidragit till en kontinuerlig utveckling av vagnens prestanda och förmåga. Efter det svenska stridsfordons­projektet har Hägglunds till dags dato lagt ner mer än 4,5 miljoner ingenjörstimmar på CV90. Illustrationen nedan ger en uppfattning om förmågeutvecklingen över tid.

Flertalet brukare har genomfört eller planerar att genomföra modernisering av sina CV90. Norge har nyligen avslutat uppgradering och utökning av sin fordonsflotta, Schweiz och Nederländerna står i begrepp att sjösätta sina uppgraderings­program medan Finland och Danmark är i en förberedande fas. I Sverige levereras i skrivande stund Granat­kastar­pansar­bandvagn 90 parallellt med Stridsfordon 90 RENO som bl a förbereder för införande av nytt lednings­stödssystem.

Inom ramen för Arméns tänkta utveckling under de närmaste 10 åren så avses RENO fullföljas för hela flottan medan REMO Stridsfordon 90 ska påbörjas. Parallellt med dessa förmåge­höjande aktiviteter ska nästa generations svenska stridsfordon definieras.

Kaptenerna Eriksson och Näslund efterlyser ett beslut om utveckling av efterföljaren till Stridsfordon 90 och påpekar mycket riktigt att med vanligtvis förekommande ledtider för utveckling av komplexa fordonssystem så är ett sådant beslut angeläget. Jag anmäler ingen avvikande uppfattning men vill belysa att Sverige och Armén befinner sig i en unikt gynnsam position med avseende på förutsättningar för den önskvärda utvecklingen av ett nytt stridsfordon.

Till att börja med så är dagens CV90 fullt ut digitaliserad. Det tekniklyftet påbörjades i det schweiziska CV90-programmet, fullföljdes med det nederländska programmet, har sedan förädlats inom ramen för den norska uppgraderingen och ingår i den CV90 (Mk IV enligt vår egen benämning) som vi offererar i den tjeckiska stridsfordonsupphandlingen. Digitaliseringen ger fantastiska möjligheter att över tid tillföra nya förmågor inklusive sådana som tar stöd av t ex sensorfusion, artificiell intelligens och autonoma system.

Inom ramen för såväl pågående uppgraderings­program hos nuvarande brukare som exportkampanjer tillförs ny teknologi och betydande förmågeökningar på flera områden som t ex omvärldsuppfattning, aktiva skyddssystem, integrerad pansarvärnsrobot och cybersäkerhet.

Rendering av CV90 MkIV, här med 35 mm automatkanon. Bild: © BAE Systems 2020.

Rendering av CV90 MkIV, här med 35 mm automatkanon. Bild: © BAE Systems 2020.

Avseende vår egenfinansierade utveckling har vi på Hägglunds givetvis inte lutat oss tillbaka då vi har en global marknad att förhålla oss till. Vi har redan påbörjat utvecklingsinsatsen för nästa generations stridsfordon och genomför för närvarande prov av såväl delsystem och komponenter som med komplett plattform.

Den tidigare nämnda unikt gynnsamma position som Sverige och Armén befinner sig i består sålunda av möjligheten att kapitalisera på den utveckling som sker för andra brukares räkning och internt hos oss på Hägglunds. Det ger även möjlighet att bygga ett samarbete med de brukarländer som med en liknande tidshorisont planerar för en motsvarande generationsväxling.

För att återknyta till avslutningen på kaptenerna Erikssons och Näslunds artikel – med en klokt avvägd operationalisering av de anslag som bedöms komma stridsfordonssystemet till del under de två kommande försvarsbeslutsperioderna bör vi i någon mån kunna öka den markoperativa effekten i de mekaniserade förbanden samtidigt som vi kan lägga grunden för en generationsväxling och förmågeökning av sällan skådat slag med en ledtid som kan vara betydligt kortare än den man historiskt har kommit att betrakta som normal. Omsättningen av Stridsfordon 90 skulle därför utan problem kunna påbörjas 2030 snarare än 2035.

Utvecklingen av dagens Stridsfordon 90 genomfördes i den då traditionella svenska modellen genom ett nära samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och svensk försvarsindustri vilket som bekant ledde fram till en världsledande plattform till en i internationell jämförelse låg kostnad och som genom export­affärerna har skapat betydande synergier. Givet rätt vilja och förutsättningsskapande beslut så finns det all anledning att tro att vi kan upprepa den bedriften och den här gången med en inbyggd europeisk dimension.

Författaren är affärsområdesansvarig för Sverige hos BAE Systems Hägglunds samt RO/Överstelöjtnant (A).

Den nationella säkerhetsstrategin och COVID-19

Reflektion

Den 08JAN2017 offentliggjordes den nationella säkerhetsstrategin för Sverige. I den nationella säkerhetsstrategin listas åtta stycken områden vilket kan påverka Sveriges säkerhet samt förslag på åtgärder för att möta dem, ett av dessa åtta områden utgör hälsohot.1 De övriga sju områdena i den nationella säkerhetsstrategin utgörs av militära hotinformations- och cybersäkerhet och digitala riskerterrorism och våldsbejakande extremismorganiserad brottslighethot mot energiförsörjninghot mot transporter och infrastruktur och avslutningsvis klimatförändringar och dess effekter.2 Detta inlägg kommer vilket rubriken antyder beröra det hälsohot COVID-19 utgör, men utifrån hur de övriga områdena i den nationella säkerhetsstrategin påverkas och vilka eventuella implikationer detta kan medföra. Det bör poängteras att inlägget enbart berör ett axplock av exempel inom de olika områdena, men förhoppningsvis belyser det väl hur många områden som de facto påverkas av denna pandemi.

Vad avser informations- och cybersäkerhet och digitala risker förefaller bl.a. Världshälsoorganisationen under den senaste månaden blivit utsatt för en dubblering av datoriserade intrångsförsök och vid minst ett tillfälle blivit utsatt för intrångsförsök av en mer kvalificerad grupp som skall ha genomfört datornätverksoperationer sedan 2007 i syfte att genomföra informationsinhämtning. Den 13MAR2020 skall det upptäckts att gruppen upprättat en mejl server vilket efterliknande världshälsoorganisationens interna mejl system. Syftet med detta får antas varit att försöka komma åt lösenord från anställda inom världshälsoorganisationen men även andra organisationer. Det får även anses som troligt till sannolikt att statliga aktörer kan komma utnyttja COVID-19 som ett led i att genomföra datanätverksoperationer mot, dels statliga myndigheter, dels näringslivet.3

Vad som ej berörs inom informations- och cybersäkerhet och digitala risker i den nationella säkerhetsstrategin men bör kunna härledas till det är s.k. "fejknyheter", vilket främst publiceras på internet. Enligt Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, sprids i dagsläget en stor mängd s.k. "fejknyheter" avseende Sveriges hantering av hälsohotet kopplat till COVID-19. I vad som förmedlats förefaller det vara både nationalstater men även inhemska grupperingar som bedriver destabiliserande desinformation avseende Sveriges hantering av COVID-19.4

I perspektivet terrorism och våldsbejakande extremism kan det te sig onaturligt för en del att härleda något sådant till ett hälsohot vilket COVID-19 utgör. Dock innebär ett hälsohot av pandemisk karaktär,5 att en stor mängd polisiära men även militära resurser avdelas för att lösa uppgifter kopplat till hälsohotet, eller att de militära och/eller polisiära resurserna kraftigt decimeras p.g.a. pandemin.6 Detta medger eventuellt att de irreguljära grupperingarna får en möjlighet att kunna agera och/eller konsolidera sig "in obscura" när bevakning eller åtgärder mot dem istället krävs för att möta hälsohotet.

Vad avser den organiserade brottsligheten kommer COVID-19 troligtvis påverka dess försörjningslinjer maa. att ett stort antal nationer har infört hårda inpasseringsrestriktioner till dess länder. Därtill kommer troligtvis den organiserade brottsligheten, men även enskilda kriminella, utnyttja pandemin i form av att t.ex. falska läkemedelsprodukter erbjudas till försäljning, olika former av datoriserade utpressningsprogram kan komma att spridas genom falska sidor kring COVID-19 och infektera datorer, men även andra former av bedrägerier. Den svenska polismyndigheten varnar även för att t.ex. bristen på narkotika kan skapa en ökad våldsanvändning hos kriminella grupperingar maa. svårigheterna att smuggla in narkotika i Sverige p.g.a. COVID-19.7 Sammantaget innebär det att den organiserade brottsligheten, dels kan förändra sitt mönster, dels påverka den interna säkerheten negativt under den nu pågående pandemin utifrån den påverkan hälsohotet har på dess verksamhet.

Vad avser hot mot transporter och infrastruktur förefaller COVID-19 även kunna skapa problem. Detta med anledning av att ett flertal nationer har infört hårda restriktioner för transporter in eller genom dess territorium via, sjö, luft och land. Det tydligaste problemområdet för transporter förefaller just nu vara de via flyg, dock har även landtransporterna mellan europeiska länder börjat ta längre tid. Vad avser sjötransporter har även en brist på containrar uppstått efter COVID-19 utbrottet i Kina, men fartyg har även nekats tillträden till hamnar samt besättningar har nekats att gå i land, därtill kan en besättningsbrist även uppstå beroende på pandemins utveckling.8 I och med att lagerhållningen inom vissa produktionsområden men även livsmedelshandel är väldigt låg,9 kan dessa logistikstörningar orsaka följdverkningar inom ett flertal områden vilket i förlängningen kan rendera i samhällsproblem.

Vad avser hot mot energiförsörjning torde störningarna i logistikkedjan för petroleum produkter kunna utgöra ett hot på längre sikt. Därutöver torde insjuknande av viss nyckelpersonal inom t.ex. elsektorn säkerligen kunna innebära att störningar kan uppstå om en stor mängd blir sjukskrivna samtidigt. Därtill får det ses som troligt att energibehovet kommer öka den närmsta tiden främst vad avser hushållsel maa. olika former av isolering som enskilda vidtar men även arbete från sitt hushåll, samtidigt som företagen fortsatt har viss elförbrukning och till del fortsatt kan vara igång med delar av sin verksamhet.10 Dock har viss industriverksamhet i Sverige avbrutits maa. COVID-19, varvid ett överskott torde finnas varvid det får ses som mindre sannolikt att någon form av elbrist skulle uppstå.11

Vad avser klimatförändringar och dess effekter förefaller den nuvarande pandemin reducerat vissa skadliga utsläppsnivåer. Det senaste tillfället utsläppsnivåerna var så låga som nu var under finanskrisen 2008 som orsakade produktionsminskningar inom olika industrisektorer men även nedläggningar av produktion varvid utsläppsnivåerna nedgick. Dock får det ses som troligt att utsläppsnivåerna kommer öka efterhand under 2020, hur stor ökningen blir är direkt avhängt påverkan pandemin har på den globala ekonomin och därmed efterfrågan på olika former av varor som produceras men även tjänster såsom resor m.m.12

Troligtvis kommer COVID-19 påverka många nationers militära styrkor, vilket både på kort och lång sikt kan ge upphov till olika former av militära hot. Inledningsvis kan grundberedskapen, d.v.s. den lägsta nivå en nations militära styrkor upprätthåller för att skapa en tröskeleffekt påverkas menligt, i händelse av att en stor mängd individer insjuknar samtidigt eller ett utdraget förlopp hos t.ex. kritiska förmågor. De flesta nationer torde även utnyttja delar av sina militära styrkor för att bekämpa det hälsohot COVID-19 utgör, vilket eventuellt skulle kunna påverka beredskap m.m. menligt.13

Ekonomiskt får det även ses som möjligt att ett flertal nationers försvarsbudgetar kan påverkas, när ekonomiska medel möjligen måste överföras till andra områden för att inte skapa en än större social kris än vad pandemin redan utgör. Övningsverksamhet kan även komma att påverkas menligt i det korta perspektivet, vilket kan komma att påverka den långsiktiga operativa effekten. Samövningar mellan nationer under 2020 torde begränsas för att kunna minska den regionala och globala smittspridningen, vilket möjligen kan minska interoperabiliteten mellan länders militära styrkor.14

Vad som dock ej förefaller reducerats är olika staters s.k. gråzonsagerande, utan snarare utnyttjas pandemin t.ex. som en hävstång för fortsätta arbete med vad som skulle kunna benämnas destabiliserande desinformation.15 Därutöver förefaller det finnas en tydlig risk att s.k. strategiska uppköp kommer genomföras maa. de ekonomiska påverkningar pandemin redan orsakat och troligtvis kommer orsaka i närtid.16 Vilket möjligen skulle kunna innebära att känslig militär teknologi eller teknologi med dubbla användningsområden kan hamna i orätta händer och därmed ge en reducerad försvarsförmåga i det längre perspektivet. Säkerhetsläget i vårt närområde är även fortsatt försämrat,17 vilket trots en pandemi troligtvis inte kommer förbättras maa. de tydliga meningsskiljaktigheterna som råder mellan Ryssland och de västliga länderna. Relationerna mellan Kina och USA förefaller heller ej förbättras maa. den nu rådande pandemin,18 varvid säkerhetsläget globalt som minst bör vara detsamma när pandemin börjar avta.

Vad som kan vara svårt att placera in i något specifikt av de åtta områden den nationella säkerhetsstrategin berör, utan snarare påverkar det samtliga, är de ekonomiska konsekvenserna vilket troligtvis kommer uppstå maa. pandemin på kort och lång sikt. Hur pass omfattande dessa kommer bli förefaller vara svårbedömt i dagsläget,19 dock bör det tas i beaktande att i händelse av att de ekonomiska konsekvenserna blir omfattande kan det medföra en negativ säkerhetsutveckling men även ökad socioekonomisk påverkan vilket kan utgöra en destabiliserande grund för antagonistiska stater att utnyttja inom nationer, i s.k. gråzonsagerande.

Vad innebär då allt detta ur ett säkerhetsperspektiv? För det första påvisar den nuvarande pandemin behovet och vikten av det vidgade säkerhetsbegreppet, vilket den nationella säkerhetsstrategin är utarbetad efter. Framförallt när det tydlighet har visats och sannolikt kommer visas under de kommande veckorna hur omfattande påverkan detta hälsohot har på många områden inom en nation och därmed ytterst dess säkerhet. För det andra är det synnerligen intressant att notera hur s.k. destabliserande desinformation trots en pandemi fortgår, men även nyttjar pandemin som en hävstång, varvid målbilden med desinformation måste vara högt prioriterad av de stater som genomför det. För det tredje bör riskerna beaktas med att irreguljära grupperingar eller nationer upplever att de har en möjlighet att agera med olika medel och metoder under och/eller i efterspelet till pandemin, varvid ett försämrat säkerhetsläge kan uppstå.

Keep Calm and Carry On! // Jägarchefen

Källförteckning

Associated Press 12 (Engelska)
British Broadcasting Corporation 12 (Engelska)
European Union Agency for Law Enforcement Cooperation 1 (Engelska)
Försvarsdepartementet 1 (Svenska)
Jane's Defence Weekly 1 (Svenska)
National Crime Agency 1 (Engelska)
Ny Teknik 1 (Svenska)
Polismyndigheten 12 (Svenska)
Regeringskansliet 1 (Svenska)
Reuters 123 (Engelska)
Svenska Dagbladet 12 (Svenska)
Sveriges Television 12 (Svenska)
The Hill 1 (Engelska)
The Royal United Services Institute 1 (Engelska)
The Telegraph 1 (Engelska)
Världshälsoorganisationen 12 (Engelska)

Slutnoter

1 Statsrådsberedningen. Nationell säkerhetsstrategi. Stockholm: Regeringskansliet, 2017, s. 2.
2 Ibid.
3 Reuters. Bing, Christopher. Satter, Raphael. Stubbs, Jack. Exclusive: Elite hackers target WHO as coronavirus cyberattacks spike. 2020. https://www.reuters.com/article/us-health-coronavirus-who-hack-exclusive/exclusive-elite-hackers-target-who-as-coronavirus-cyberattacks-spike-idUSKBN21A3BN (Hämtad 2020-03-29)
Svenska Dagbladet. Säpo varnar för sårbarhet i coronakrisen. 2020. https://www.svd.se/sapo-okat-hogerextremt-hot (Hämtad 2020-03-29)
World Health Organization. Beware of criminals pretending to be WHO. 2020. https://www.who.int/about/communications/cyber-security (Hämtad 2020-03-29)
4 Sveriges Television. Rognerud, Knut Kainz. Regeringen varnar för coronadesinformation. 2020. https://www.svt.se/nyheter/regeringen-varnar-for-coronadesinformation (Hämtad 2020-03-29)
Försvarsdepartementet. Håll huvudet kallt i desinformationspandemien. 2020. https://www.regeringen.se/debattartiklar/2020/03/hall-huvudet-kallt-i-deinformationspandemien/ (Hämtad 2020-03-29)
5 World Health Organization. WHO Director-General's opening remarks at the media briefing on COVID-19 - 11 March 2020. 2020. https://www.who.int/dg/speeches/detail/who-director-general-s-opening-remarks-at-the-media-briefing-on-covid-19---11-march-2020 (Hämtad 2020-03-29)
6 The Royal United Services Institute. Ditcham, Keith. How Covid-19 is Changing the Organised Crime Threat. 2020. https://rusi.org/commentary/how-covid-19-changing-organised-crime-threat (Hämtad 2020-03-29)
Associated Press. Baldor, Lolita C. Burns, Robert. Virus takes toll on US military as it tries to aid civilians. 2020. https://apnews.com/e69aeabcbcc970c905837f3ae373981a (Hämtad 2020-03-29)
Svenska Dagbladet. Säpo varnar för sårbarhet i coronakrisen. 2020. https://www.svd.se/sapo-okat-hogerextremt-hot (Hämtad 2020-03-29)
7 European Union Agency for Law Enforcement Cooperation. How criminals profit from the COVID-19 pandemic. 2020. https://www.europol.europa.eu/newsroom/news/how-criminals-profit-covid-19-pandemic (Hämtad 2020-03-29)
National Crime Agency. National Crime Agency warn that organised crime groups may try to exploit the coronavirus outbreak to target the UK. 2020. https://www.nationalcrimeagency.gov.uk/news/national-crime-agency-warn-that-organised-crime-groups-may-try-to-exploit-the-coronavirus-outbreak-to-target-the-uk (Hämtad 2020-03-29)
Polismyndigheten. Bedragare utnyttjar corona för att lura äldre. 2020. https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/mars/bedragare-utnyttjar-corona-for-att-lura-aldre/ (Hämtad 2020-03-29)
Polismyndigheten. Förändrade brottsmönster till följd av coronaviruset. 2020. https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/mars/forandrade-brottsmonster-till-foljd-av-coronaviruset/ (Hämtad 2020-03-29)
The Royal United Services Institute. Ditcham, Keith. How Covid-19 is Changing the Organised Crime Threat. 2020. https://rusi.org/commentary/how-covid-19-changing-organised-crime-threat (Hämtad 2020-03-29)
8 Reuters. Baertlein, Lisa. Dowsett, Sonya. Saul, Jonathan. Western supply chains buckle as coronavirus lockdowns spread. 2020. https://www.reuters.com/article/us-health-coronavirus-freight/western-supply-chains-buckle-as-coronavirus-lockdowns-spread-idUSKBN21A2PB (Hämtad 2020-03-29)
9 Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 137.
10 The Telegraph. Clowes, Ed. The energy industry is on war footing as it prepares to fuel the coronavirus battle. 2020. https://www.telegraph.co.uk/business/2020/03/16/energy-industry-war-footing-prepares-fuel-coronavirus-battle/ (Hämtad 2020-03-29)
11 Ny Teknik. Kristensson, Johan. Nohrstedt, Linda. Ottsjö, Peter. Wiklund, Kalle. Så slår coronakrisen mot svensk industri. 2020. https://www.nyteknik.se/special/sa-slar-coronakrisen-mot-svensk-industri-6991373 (Hämtad 2020-03-29)
Sveriges Television. Nylander, Jan. Elbrist och elöverskott samtidigt. 2019. https://www.svt.se/nyheter/elbrist-och-eloverskott-samtidigt (Hämtad 2020-03-29)
12 British Broadcasting Corporation. McGrath, Matt. Coronavirus: Air pollution and CO2 fall rapidly as virus spreads. 2020. https://www.bbc.co.uk/news/science-environment-51944780 (Hämtad 2020-03-29)
British Broadcasting Corporation. Brown, David. Jones, Lora. Palumbo, Daniele. Coronavirus: A visual guide to the economic impact. 2020. https://www.bbc.co.uk/news/business-51706225 (Hämtad 2020-03-29)
13 Associated Press. Baldor, Lolita C. Burns, Robert. Virus takes toll on US military as it tries to aid civilians. 2020. https://apnews.com/e69aeabcbcc970c905837f3ae373981a (Hämtad 2020-03-29)
Associated Press. Baldor, Lolita C. Burns, Robert. ‘Choppy waters’ await Navy as virus strikes aircraft carrier. 2020. https://apnews.com/b2ca82bd3cb121ba8c013f98d00cbcb3 (Hämtad 2020-03-29)
14 Ibid.
Jane's Defence Weekly. Stratilik, Ondrej. Covid-19: Czech IFV contract threatened by budget cuts. 2020. https://www.janes.com/article/95123/covid-19-czech-ifv-contract-threatened-by-budget-cuts (Hämtad 2020-03-29)
15 Sveriges Television. Rognerud, Knut Kainz. Regeringen varnar för coronadesinformation. 2020. https://www.svt.se/nyheter/regeringen-varnar-for-coronadesinformation (Hämtad 2020-03-29)
Försvarsdepartementet. Håll huvudet kallt i desinformationspandemien. 2020. https://www.regeringen.se/debattartiklar/2020/03/hall-huvudet-kallt-i-deinformationspandemien/ (Hämtad 2020-03-29)
16 Reuters. Baczynska, Gabriela. Guarascio, Francesco. EU leaders to shield strategic firms from hostile interest amid crisis. 2020. https://www.reuters.com/article/us-health-coronavirus-eu-companies/eu-leaders-to-shield-strategic-firms-from-hostile-interest-amid-crisis-idUSKBN21D1FW (Hämtad 2020-03-29)
17 Svenska Dagbladet. Must: Risken för militär konfrontation ökar. 2020. https://www.svd.se/must-risken-for-militar-konfrontation-okar (Hämtad 2020-03-29)
18 The Hill. Beavers, Olivia. US-China relationship worsens over coronavirus. 2020. https://thehill.com/policy/national-security/488311-us-china-relationship-worsens-over-coronavirus (Hämtad 2020-03-29)
19 British Broadcasting Corporation. Brown, David. Jones, Lora. Palumbo, Daniele. Coronavirus: A visual guide to the economic impact. 2020. https://www.bbc.co.uk/news/business-51706225 (Hämtad 2020-03-29)

Praktisk geopolitik: Öresund och Bälten – igenkorkade utlopp eller öppnade inlopp?

Det finns maritima storheter som i det närmaste är oföränderliga. Ett exempel är att havet är en betydelsefull transportled. Ett annat att farlederna till sjöss i stort sett är desamma även om nya gränser ritas in på en karta. Detta eftersom sund och grund styr vägvalen. Däremot kan geopolitiken[1] ändras snabbt när gränser flyttas eller om allianser och nationella intressen skiftar, vilket leder till att säkerhetspolitiska sanningar och slutsatser behöver omprövas i samma takt. Ett intressant fall är hur synen på Öresund och Bälten har förändrats under de senaste 30 åren.

Östersjön är ett av världens mest trafikerade hav. I varje givet ögonblick är c:a 4 000 fartyg på väg till eller från Östersjöhamnarna. Dessutom korsas havsbottnen av ett stort antal pipelines och undervattenskablar. Den absoluta lejonparten av denna trafik är helt fredlig, men det kommersiella värdet är högt och betydelsen av att varorna kommer fram är stor. Framför allt beror behovet av en ostörd sjötrafik på att råvaruexporten är en viktig del i flera av Östersjöländernas statsbudgetar. Dessutom undviker industrin och samhället i övrigt dyra lager utan istället förväntar sig sina förnödenheter ”just-in-time”. Ryssland har mycket att tjäna på att denna trafik fortsätter och att västvärlden fortsätter betala för energin. Sannolikt dämpar dessa ekonomiska flöden viljan att eskalera en spänd situation till krig.

Under det kalla kriget ansåg Sverige strikt militärt att Öresund och Bälten var utlopp genom vilka den sovjetiska flottan skulle tränga ut när den var klar med sina uppgifter i Östersjön, för att förstärka den norra marinens strid i Atlanten. Den röda pilen var riktad ut genom förträngningarna och det fanns planer på att förvägra Sovjetunionen denna möjlighet. I dessa farvatten ligger det fortfarande kvar stora mängder sjöminor från de två världskrigen. Det är ett tydligt tecken på att motsvarande strävan, att korka igen de tre sunden för att hindra passagen för örlogs- och handelsfartyg, fanns även tidigare och hos fler länder än Sverige.

Sovjetunionens kollaps, de baltiska ländernas självständighet samt omsider Natoanslutningen av Estland, Lettland, Litauen, Polen och de östra delarna av Tyskland har ritat om kartan. Ryssland är tillbakaträngt, men har stormaktsambitioner vilka än så länge realiserats huvudsakligen genom annekteringar i Kaukasus, av Krimhalvön och i östra Ukraina. Kanske finns det ryska planer även för Östersjöområdet. Militärgeografiskt, historiskt och kulturellt ser Estland, Lettland och Litauen ut att vara särskilt utsatta. Natos vilja att försvara sina baltiska medlemsstater märks på flera sätt: Alliansen har frambaserat stridsflyg till Baltikum för att kunna genomföra Baltic Air Policing. Det finns förlagrad materiel och marktrupper på plats. Medlemsstaternas örlogsfartyg uppträder oftare och oftare i Östersjön. Om några veckor inleds dessutom Defender 2020, den största Natoövningen sedan det kalla krigets dagar, där en amerikansk armédivision kommer att skeppas över Atlanten för att förstärka de europeiska Natoländernas marktrupper.

Ett försvar av Baltikum kräver att fler Natoförband kommer på plats och att dessa kan försörjas. Nato har genom Polen landgräns till Litauen, men den är bara 100 km lång och korsas av ett fåtal vägar och bara av en järnväg. Med enkla medel kan man försvåra eller i alla fall fördröja Natos möjlighet att förstärka och försörja sina trupper i de baltiska staterna. Mer omfattande mekaniserade strider kräver dessutom att stora mängder tung ammunition, bränsle och andra förnödenheter förs fram till de stridande förbanden. Det är troligt att Nato kommer att försöka försörja sina trupper i Baltikum även sjövägen. Ingenstans mellan Storbritannien eller USA:s östkust och de baltiska hamnarna är farlederna så trånga som genom de tre Östersjöinloppen och det kommer att vara nödvändigt att hålla dem öppna om en säker försörjning av de baltiska staterna sjövägen ska komma till stånd.

De geopolitiska förhållandena i vårt närområde har således förändrats sedan Sovjetunionens sammanbrott och den militära pilen genom Öresund och Bälten kan sägas ha bytt både färg och riktning. Frågan är hur denna förändring påverkar våra säkerhetspolitiska slutsatser. Även om ingen vet hur vår nästa väpnade konflikt kommer att se ut, finns det mycket som talar för att den svenska marinen av idag endast klarar av en operation i ett begränsat geografiskt område. Den volymökning som föreslås i KKrVA:s KV21 eller i KÖMS ”En Marin för Sverige” skulle däremot innebära att Sverige på egen hand kan försvara sig i Östersjön samtidigt som Östersjöinloppen kan hållas öppna för vänligt sinnad sjötrafik – eller korkas igen för att hålla en fiende inne eller ute.

Under maj månads försvarsmaktsövning ”Aurora 20” är detta geopolitiska resonemang tänkt att tillämpas i praktiken. Ett av marinens övningsmoment handlar om att hålla Öresund öppet, så att örlogsfartyg från några av våra partnerländer kan ta sig in i Östersjön för att förstärka försvaret till sjöss.

Per Edling är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Not

[1] Geopolitik är en vetenskaplig disciplin som försöker förklara historiska, sociala och politiska skeenden utgående från geografiska förhållanden. Termen definierades 2016-02-08 här på KKrVA:s blogg av ledamoten i avd 6 Mike Winnerstig.