Replik på Marcus Dansarie replik på tidigare publicerat inlägg; Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare

Vilket vägval för officersutbildningen – ett ämne som engagerar och ska engagera! Foto: Hampus Hagstedt, Försvarsmakten.

”Vad vi vet formar vad vi tänker och tycker.
Vad vi tycker formar vad vi vet eller tror att vi vet.”[1]

Citatet ovan blir för mig talande när jag läser Marcus Dansaries replik. Han tenderar att i stort föreskriva en diametralt motsatt sida till vad jag framställde. Vi är båda överens om att en hög utbildningsnivå är viktig för officeren. Metoden för att nå största möjliga effektivitet, den delar vi inte. Då jag, som jag skrev i mitt ursprungliga inlägg, anser att tidigare utbildningssystem med en tydlig progression sannolikt givit oss en mycket skicklig officerskår.

Dansarie missar en del av poängen med vad jag skriver avseende att den tyska krigsakademin utvecklade krigskonsten under lång tid och att kunskapsöverföring skedde från generation till generation. En distinkt avgränsning, som jag även pekade på, var utvecklingen efter 1:a världskriget när general Hans von Seeckt implementerade doktrinen Gefecht der verbundenen Waffen. Denna doktrin ledde sedan till att Truppenführung kunde implementeras under senare delen av 30-talet och början av 40-talet.

Jag konstaterar vidare att vi har en motsatt syn på hur effektiv den ”moderna operationsanalysen” som Dansarie tillskriver USA och Storbritannien, verkligen är. Vi kan som exempel ta Vietnamkriget som jag nämner i mitt inlägg, där statistiken tenderade vara det som räknades, vilket tog uttryck i Body count strategin. När inte den fungerade provades Counterinsurgency Warfare (COIN) , med utgångspunkt i fransmannen David Galugas erfarenheter från Algeriet. Denna visade sig inte heller fungera i Afghanistan när COIN skulle implementeras under general McChrystal ledning.[2] En relevant fråga att ställa sig är hur sund den ”moderna operationsanalysen” egentligen är, när man med COIN försöket i Afghanistan inte kan sägas ha lyckats. Eller för den delen, inte mycket i operationsplanerna verkar ha varit särskilt lyckat, vilket framkommit under de senaste veckornas rapportering om USA:s misslyckande i Afghanistan

”– Vi visste inte vad vi gjorde, vi saknade en grundläggande förståelse för Afghanistan, sa generalen Douglas Lute 2015, i ett uttalande som fram tills nu varit hemligstämplat.

Lute var Vita husets samordnare för frågor gällande Afghanistankriget, både under Bush- och Obamaadministrationen.

I en intervju på PBS häromdagen utvecklade Lute vad han menade.

– Vi hade inte tillräcklig kunskap om politiken, ekonomin eller demografin för att kunna skapa en fungerande strategi, sa han”[3]

Angående SOFU

Angående SOFU som väg in i officersyrket så är läsandet av lagtext[4] och att tolka densamma  en konst i sig. Poängen som jag ser det är att 6 § i Officersförordningen är central och i det fallet finns en risk att SOFU fänriken utan tidigare militär erfarenhet kan erhålla en tillsvidareanställning innan denne ens varit soldat/sjöman och officer i 7 månader. Något som kan innebära att en för Försvarsmakten olämplig officer rekryterats utan att ha passerat tidigare nyttjade kvalitetssäkringssystem, vilka skulle kunna karakteriseras som praktisk klokskap. Något som även Försvarsmakten tidigare framhävt i bl a den militärstrategiska doktrinen ”Ledning av väpnad strid med uppdragstaktik som grund, kräver en hög utbildningsnivå och förståelse. Chefer måste förstå verksamheten på den egna nivån och flera nivåer över för att kunna tolka givna uppdrag mot övergripande mål samt måste förstå verksamheten flera nivåer under den egna nivån för att kunna ställa adekvata uppdrag.”[5]

Källkritik

Dansarie hävdar ”på flera ställen plagierar författaren hela stycken från sina källor”.

Mot detta felaktiga påstående vänder jag mig då inlägget bygger på noter enligt Oxford metoden ”genom noterna belägg för de uppgifter och citat som finns i texten”[6]. Inlägget är vidare inte en akademisk uppsats, utan visar olika teser som förhoppningsvis utmynnar i  reflektion hos läsaren. Källorna i form av fotnoter, visar var texten kommer ifrån och en läsare kan sannolikt värdera där mina egna skrivningar varit rådande avseende textens framställning.

Avslutningsvis

En god regel som kan användas som ingång om man objektivt vill analysera, varför för vissa individer uppenbara sanningar ibland är diametralt annorlunda uppfattat av andra:

”Trots att det kan röra sig om samma företag finns det olika uppfattningar om vad som totalt sett är viktigast för företaget. Dessa olikheter i uppfattning hänger i första hand samman med att människor alltid tenderar att uppfatta helheter utifrån sina egna utgångspunkter och därmed sina egna funktionsområden.”[7]

Något som i det här sammanhanget kan vara talande då Dansarie är officer från en annan försvarsgren och indirekt kan antagas ha en annan generell syn på verksamheten i stort och detaljer i smått.

Författaren är kapten och tjänstgör vid Fältjägargruppen.

Noter

[1] Sveriges radio P1, Filosofiska rummet 2019-12-15, 16-17 min in i programmet.

[2] Agrell, Wilhelm: Ett krig här och nu. Från svensk fredsoperation till upprorsbekämpning i Afghanistan 2001–2014. Atlantis, Stockholm 2013, Sida, 224-229

[3] https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6301&artikel=7367520 (2019-12-26)

[4] För förvaltningsmyndigheter är en förordning att betrakta som överordnad myndighetens egna regleringar https://lagrummet.se/lar-dig-mer/vanliga-fragor#vem-beslutar-om-lagar.

[5] Militärstrategisk doktrin – med doktrinära grunder (MSD 12), sida 120.

[6] http://www.buv.su.se/polopoly_fs/1.93466.1340632586!/menu/standard/file/CBK_guide_till_Oxford.pdf (nedladdat 2019-12-26)

[7] Logistik i försörjningskedjor, Studentlitteratur, ISBN:978-91-44-079652-3, sida 154-155.

Det gles slagfältet II

Moderna förband drar mycket höga kostnader med konsekvenserna att de blir färre och slagfältet glesare. Foto: Försvarsmakten.

Ämnet det glesa slagfältet har Tidigare diskuterats av akademiledamoten Robert Dalsjö och följs här upp av den finlandssvenske försvarsbloggaren Robin Häggblom. Ämnet är av stort intresse och fler inlägg välkomnas vilka tar upp frågorna om vilka militärstrategiska, operativa och taktiska konsekvenser som  blir följdverkningarna av ett glesare slagfält.

Redaktören

Robert Dalsjö beskrev i KKrVA:s Handlingar och Tidskrift nr 3/2019 det glesa slagfältets problematik, och hur det ställer andra krav på både truppförbandens uppsättning och på deras materiel. I korthet kan man sammanfatta teserna som att det glesa slagfältet ger rum för fiendens mindre förband att manövrera fritt i de luckor som uppstår då de egna manöverförbanden är för få till antalet för att kunna skapa en sammanhängande frontlinje. Det leder i sin tur till att det ställs ökade krav på spanings- och eldledningsresurser samt ett fokus på vapensystem med lång räckvidd, både hos Flygvapnet och hos Arméns resurser för indirekt eldgivning, för att undvika långa förflyttningar som till sin natur är både riskabla och tidskrävande (vilket i sin tur ger fienden initiativet).

Det finns många potentiella infallsvinklar, och Dalsjö konstaterar själv i sin artikel att det viktigaste just nu snarare är att få liv i diskussionen än att ha alla svaren färdiga. Det är lätt att hålla med om den punkten, det glesa slagfältet har potential att bli vår tidsålders skyttegravskrig – ett fenomen som går att förutse, men som har så pass långtgående påverkan på kriget att det är svårt att helt ut förutse hur de olika nymodigheternas växelverkan kommer att falla ut. Klart står emellertid att slagfältet i ett modernt krig i Norden inte kommer att påminna överdrivet mycket om andra världskriget, och knappast heller om hur ett tredje världskrig i Fuldagapet skulle sett ut.

För Sveriges del är det glesa slagfältet mer eller mindre givet. Inte ens två starka brigader skapar någon längre frontlinje, och Ryssland saknar i praktiken överskeppningstonnage för att sätta in riktigt stora förband. Luftlandsättningar i inledningsskedet har en viss potential, men också här tar transportkapaciteten snabbt slut om förbanden ska flygas in med sina fordon. I annat fall saknar de den operativa rörlighet som krävs för att fullt ut kunna använda de möjligheter som den svenska militära ”glesbygden” erbjuder. För Finlands del ser situationen något annorlunda ut, och ifall den finska Försvarsmakten hunnit mobilisera så skulle striderna längs med E18 (Helsingfors – St Petersburg) troligen kännetecknas av en relativt hög förbandstäthet och traditionella mekaniserade förband i huvudrollen. Samtidigt är det fritt fram att börja räkna antalet finska manöverförband, och rätt snart inser man att den norra flanken börjar bli gles om det fortfarande ska finnas styrkor kvar att sköta försvaret av frontlinjen norr om Kajana.

Det här är egentligen inget nytt. Under andra världskriget så var ödemarkerna norr om Segozero (fi. Seesjärvi) befästa till varierande grad, något som illustreras av det faktum att både ryska partisaner och finska patruller relativt framgångsrikt passerade genom frontlinjen och in bakom de fientliga linjerna. Parallellerna till ökenkriget 1941–1943 och speciellt den södra flanken är slående, men samtidigt går det inte att blunda för en viktig skillnad mot det moderna glesa slagfält som Dalsjö målar upp: ödemarkerna var glest befolkade för att ingendera sida sökte ett avgörande där, det moderna slagfältet kommer att vara glest också i avgörande områden.

Vän av ordningen vill antagligen i det här skedet påpeka att glesa slagfält knappast kan ses som något revolutionerande – trots allt har krigföring under större delen av historien kännetecknats av arméer som strövat runt, levt av landet, och mött fiender i större omfattning endast i samband med regelrätta slag och belägringar. Det var egentligen först i samband med första världskrigets skyttegravar som en statisk frontlinje över hela spännvidden etablerades, och också i det fallet så gällde det i första hand västfronten och Italien. Östfronten och Mellanöstern medgav fortfarande en större grad av fri rörlighet.

Innebär då den nuvarande utvecklingen där förbanden blir för dyra för att kunna sättas upp i de mängder som en kompakt frontlinje kräver egentligen bara en återgång till det som varit det vanliga sättet att föra krig i århundraden, med fasta frontlinjer som en knappt sekellång anomali? Det är möjligt, men samtidigt ska man notera att t ex. de ryska erfarenheterna från Ukraina verkar ha lett till en större fokus på större och tyngre förband, med t ex återtagandet av divisioner som en fast förbandsnivå, och med lättare enheter som marininfanteri och luftlandsättningstrupper som tillförts fler egna stridsvagnar. Det är också en paradox i att de ryska förband som bäst lämpar sig för självständiga operationer på motståndarens djup också är de som är svårast att ersätta i fall de lider förluster, vilket ökar trycket på att ha säkra försörjningslinjer till hemlandet. Inte ens ett land av Rysslands storlek kan kosta på sig att slänga bort luftlandsatta stridsgrupper om de inte kan räkna med att nå avgörande fördelar.

Men kanske är det moderna glesa slagfältet närmast besläktat med krigföringen under 1800-talets andra hälft? Då ett fåtal spridda förband ska kraftsamlas blir von Moltkes princip om att marschera åtskilt men slå gemensamt (ty. Getrennt marschieren, vereint schlagen) plötsligt aktuell, men nu med den extra krydda som kommer av riskerna att bli bekämpade redan under uppmarschfasen. Det fungerar så klart åt båda hållen: egna förband behöver inte nödvändigtvis befinna sig i samma område som fienden för att kunna delta i striderna. Samtidigt är det skäl att minnas att både de långräckviddiga systemen och deras ammunition är dyra, så relativt begränsade motåtgärder i form av spridning och luftvärn lär kraftigt kunna minska riskerna för en upprepning av Selenopillja. Däremot så kan manöver i sig skapa effekter som vida överstiger de egentliga kinetiska förmågorna ett förband har. Vetskapen om att fientliga förband har initiativet och kan rumstera om mer eller mindre som de vill i ryggen kan lätt ge upphov till en panik som inte står i proportion till den egentliga lägesbilden. Frankrike 1940 är troligen det bästa exemplet, men också t ex Sinai 1967 är exempel där slagkraftiga arméer blivit besegrade av känslan av att ha förlorat snarare än av att ha blivit grundligt slagna på själva slagfältet. En annan intressant fråga är hur kommunikationerna ska skötas? 1860 var svaret telegrafen, 1940 radion. Men kan man lita på radiosändningar på dagens slagfält med ett stort antal system för elektronisk krigföring? Och är det ens önskvärt att ha aktiva sändare i de marscherande förbanden?

Det glesa slagfältets exakta natur och krav förtjänar onekligen noggrannare studier, då glesheten redan vid en ytlig granskning utkristalliseras som en av de övergripande faktorer som förändrats i grunden sedan det senaste högintensiva kriget mellan modernt utrustade stridskrafter. Material till detta kan med fördel hittas i hur tidigare glesa slagfält sett ut, men man ska samtidigt vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser baserat på historiska förebilder – vid Königgrätz 1866 drabbade 450 000 man samman på ett slagfält som var 10 km brett och 5 km djupt, vilket är siffror vi knappast lär se återkomma.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Dansk försvars­överens­kommelse med betydelse för Sverige

Den danska Huitfeldtklassen har stor mångsidighet och fartygen är intressanta bl a för luftförsvaret av Östersjöinloppen. Foto: Konflikty.pl, Attribution, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19809385.

Även i Danmark finns ambitionen att inom några år höja försvarsanslaget till 1,5 % av bruttonationalprodukten (BNP) – ett faktum som knappast observerats i den svenska för­svarsdebatten. Detta samtidigt som återupptagandet av politiska diskussioner i Sverige väcker farhågor att kommande försvarsbeslut inte når denna ambitionen år 2025. Bedömningar av den försvarsekonomiska utvecklingen i närområdet kan då sammanfattas enligt tabellen nedan.

Försvarsanslaget i andel av BNP

Land Andel BNP 2018 Andel BNP 2025
Sverige 1,12 1,5 (-?)
Danmark 1,20 (+) 1,5+
Finland 1,23 1,7?
Norge 1,54 1,8?
Estland, Lettland, Litauen och Polen ca 2 ca 2
Tyskland 1,13 1,5+

 

Bakgrunden är rekommendationen inom Nato att de årliga försvarssatsningarna bör nå nivån 2 % av BNP under 2020-talet.

I Danmark finns en politisk försvarsöverenskommelse från januari 2019. Den utgör formellt ett tilläggsavtal till den ”normala” fleråriga försvarsöverenskom­melsen – ”Forsvarsforlig” – från hösten 2017. Det nya avtalet ägnades helt åt att de danska försvarsutgifterna år 2023 skall höjas så att de utgör 1,5% av BNP. Där uttalas också att i senare följande försvarsöverenskommelser skall 2 % av BNP nås.

Nämnas kan också att tilläggsöverenskommelsen är unik på så sätt att målet 1,5 % av BNP är det enda som uttalas. Vilka konkreta åtgärder som skall genomföras redovisas inte. Det enda som står är att politiska förhandlingar skall följa för att bestämma vad som skall göras. Ut­giftsnivån i sig är således ett huvudmål.

Noteras kan också att en väsentlig del av utgiftsökningen uttryckt i danska kronor består av ändrad bokföring – nu inräknas utgifter som tidigare redovisats utanför försvars­budgeten. Dock finns även en tydlig reell ökning. Förändring av den ekonomiska redovis­ningen innebär rimligen också att tidigare uppgifter om de danska försvarsutgifterna som andel av BNP varit väl låga för direkta internationella jämförelser.

Allt detta innebär att, uttryckt i försvarsanslagets andel av BNP, så kommer Sverige ligga lägre än övriga länder i närområdet. Detta trots att det för någon tid sedan såg ut som att Sverige skulle gå förbi Danmark under den kommande försvarsbeslutsperioden.

Danska försvarets utveckling

Även om försvarsanslaget uttryckt i andel av BNP utgör väsentligt information så är försvarsresurserna det väsentligaste. Den största förändringen under de närmaste åren blir ombeväpningen av flygstridskrafterna. Dagens danska stridsflygplan F-16 ersätts av den nya amerikanska typen F-35. Avsikten är att dessa skall tas i bruk från år 2023. Antalsmässigt innebär detta en minskning från dagens antal (44) till 27 flygplan av de nya F-35. Dock har F-35 högre prestanda, vilket kan illu­streras med aktionsradien för stridsuppdrag som blir två á tre gånger längre än de ca 500 km som gäller för dagens F-16.

Det danska luftförsvaret kommer också att stärkas genom att de tre jagarna i Huitfeldklassen skall tillföras de amerikanska missilerna SA-2 med räckvidd upp till 70 km med den modernaste missilversionen. Man förutskickar även införande av den nyare typen SM-6 med officiell räck­vidd på 240 km eller ännu längre. Både SA-2 och SA-6 är allmålsmissiler. Förutom luftmål kan även fartyg bekämpas.

Redan i dagsläget finns på de tre jagarna liksom på två andra fartyg (med benämning flexibla stödfartyg) luftvärn med god räckvidd – ca 50 km. Observeras bör att redan denna räckvidd medger verkan in över svenskt territorium, t ex i de fall man uppträder i Öresund

I försvarsöverenskommelsen nämns också att de fem stora radarstationer som ingår i luftförsvaret skall förnyas.

De här nämnda danska fartygen har naturligtvis beväpning ägnad för att bekämpa sjömål liksom att jaga ubåtar. En förmåga som förnyas och stärks. Danska marinen har inga ubåtar.

De danska markstridskrafterna har en mekaniserad brigad med anställda soldater som ger hög beredskap året runt. Brigaden stärks i försvarsöverenskommelsen. Bland annat med nytt artilleri av typ som liknar de nya svenska artilleripjäserna typ Archer. Man har dock valt en fransk konstruktion benämnd Caesar. Brigaden avses stå till förfogande för snabba insatser inom Nato. Vidare organiseras en högrörlig lätt bataljon både för insatser internationellt och inom Nato.

Den stående brigaden och övriga stående styrkor inom alla försvarsgrenar skall med kort varsel kunna förstärkas med i först hand en ”supplementsstyrka” på ca 4 000 soldater – med detta avses troligen reservpersonal. Därefter skall upp till 20 000 värnpliktiga kunna mobiliseras och efter hand förstärka försvarsmakten.

I försvarsöverenskommelsen nämns också cyberkrigföringen och dess anspråk på det danska samhället liksom det danska försvaret. Bland annat skall ett cybercentrum ha beredskap dygnet runt.

Det danska hemvärnet har en styrka på ca 20 000 personer, d v s samma styrka som dess svenska motsvarighet. Här kan särskilt noteras det marina hemvärnet som är ut­rustat med 30 båtar med deplacement på 80-90 ton. Detta ger möjligheter till marin närvaro i stora delar av övärlden i det danska kärnlandet.

I sammanhanget kan vidare noteras att Kustbevakningen utgör en del av danska marinen. Det innebär bland annat att dess fartyg och båtar har viss beväpning. Dessa fartyg verkar dock i huvudsak avses för uppgifter i Nordsjöns och Skagerraks fiskevatten.

Sammantaget synes det danska försvaret öka förmågan att försvara sjöförbindelser från Kattegatt in i Östersjön och i synnerhet luftrummet i anslutning till detta. Samtidigt ökar Sverige på motsvarande sätt förmåga inom motsvarande område. Detta dels genom att stridsflygplanet JAS 39 E tillförs, dels genom det nya luftvärnssystemet Patriot med lång räckvidd. Vidare ökar förmågan att motstå försök att upprätta stödjepunkter på Gotland eller i anda delar av södra Sverige genom att mark- och sjöstridskrafterna stärks.

Området är av stort operativt värde. Detta beroende på Natos behov av att föra fram förstärkningar i det fall något eller flera av de baltiska länderna utsätts för militära hot. Ökning av Sveriges och Danmarks förmåga att försvara detta område leder då till att Rysslands möjligheter att få resultat av ett hot mot Baltikum minskar. Vilket ytterst minskar risken för militära konflikter i området.

Här blir det då angeläget att uppmärksamma att samverkan mellan Sverige och Danmark kring försvaret av södra Sverige och östra Danmark. Därigenom kan den operativa för­mågan ökas ytterligare jämfört med om de två ländernas stridskrafter uppträder var för sig. Detta eftersom både de danska och svenska luftstridskrafterna var för sig ökar förmågan att uppträda i och över det andra landets territorium. Här skapas möjligheter till både gynn­sammare styrkerelationer och ökad uthållighet vid eventuella stridshandlingar mot en gemensam motståndare. Samverkan bör manifesteras genom ökat inslag av gemensamma övningar.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från Försvarets Forsknings­institut och ledamot av KKrVA.

Källor

Underlag för ovanstående utgörs av ”Forsvarsforlig 2018-2023″ och Tilaegsaftalen 2019” hämtade från danska ”Forsvars­ministeriets” hemsida, The Military Balance 2019 samt nämnda vapensystems data från Wikipedia.

Sovjetiska soldater i Sverige

Tusentals var i Sverige, men minnet av dem försvann nästan under sovjetepoken.

Långt före de två amerikanska flygbaserna på svensk mark hade det etablerats flera "ryssläger" i Sverige för sovjetiska soldater som rymt från tysk fångenskap i Norge och Finland. Elisabeth Hedborgs gripande nya bok Min far var rysk soldat visar vilket stort inflytande sovjetiska myndigheter fick i dessa förläggningar.

I Andra världskriget i Sverige berättar jag om hur frågetecken kring en enorm tysk fartygsmodell rätades ut. Jag hittade till slut den ryske modellbyggaren, som varit en av Stalins soldater i Sverige som lyckats stanna kvar och bli svensk medborgare. Min bok är dock inget försök att teckna hela bilden av de sovjetiska soldaternas närvaro i Sverige mellan 1941 och 1945. Hittills har det utkommit ytterst få böcker som tagit upp dessa märkliga öden, den mest nämnvärda är Krampen: ryssläger i Sverige under andra världskriget (2008) av Hans Lundgren. Den boken är absolut ingen dålig bok (tvärtom!), men Elisabeth Hedborg har i Min far var rysk soldat tagit ett större grepp om ämnet och konkretiserat fler människoöden och ger slutligen en tydligare bild av vad som hände med dem som med eller mot sin vilja återvände till Sovjetunionen med dess "filtrering" av tidigare krigsfångar.

Det är dramatiskt, medryckande men också trovärdigt när Hedborg levandegör en flykt från tyskarna i Norge. Det finns också stoff för minst en dokumentär- eller spelfilm i sidorna om mottagandet i Värmland bland människor helt utan vana att ta emot exotiska besökare. Avsnitten om dagens Ryssland är även de fina läsupplevelser men av ett annat slag - de inbjuder till reflektion över den roll andra världskriget ännu spelar i dagens Ryssland.

Hedborg ställer flera frågor som egentligen borde ha ställs för många decennier sedan. Exempelvis: vem var det som bestämde mest på förläggningarna med sovjetiska krigsflyktingar i Sverige, kungliga svenska Socialstyrelsen eller Kreml genom den sovjetiska ambassaden i Stockholm? Den mörkade utskeppningen från Gävle hösten 1944 av nästan tusen man satte många saker och ting på sin spets och det är ingen vacker bild som framträder.

Det är svårt att helt "ta in" hur länge den sovjetiska statens mobbande av tidigare krigsfångar kunde pågå, man kan säga att punkten sattes först 1995.

Min far var rysk soldat utgör en välskriven och annorlunda skildring av Sverige och Sovjet under 1940-talet, med både stark kärlek, glädje och förtvivlan kring de ryska och svenska livsöden som Hedborg mot alla odds lyckats nysta upp.

Glöm Ivanhoe – Rättvisa för Rebecca

Rebecca redo att begå självmord framför tvångsäktenskap illustrerat cirka 1823. I en historia om en hjälte som är märkbart frånvarande och riddare som inte är särskilt ridderliga blir Rebecca karaktären med mest integritet som symboliserar judarnas strävan efter identitet i ett samtida Europa.

Så har det blivit nyårsdag och dags för Ivanhoe: Världens sämste riddare som får stryk i den inledande torneringen, ligger sjukskriven och jämrar sig större delen av filmen och knappt orkar upp till slutstriden där han vinner på walk-over. Sammantaget misslyckas Ivanhoe med alla uppgifter han får. Rebecca däremot är sjukvårdaren som med risk för eget liv och social uteslutning räddar en fallen krigare från en säker död, framgångsrikt vårdar honom under hela filmen och vägrar upphöra även när hon står inför sin egen avrättning. Sir Walter Scott borde haft förnuftet att döpa sin roman till ”Rebecca”

Men den klassiska hjälteromanen måste väl vara bättre än filmen. Nej, den är faktiskt värre. Där trillar Ivanhoe av hästen och hans antagonist Bois de Guilbert dör knall och fall av ett brustet hjärta (!) vilket gör att vår så kallade hjälte slipper slåss i slutstriden. ”Och så väljer han fel tjej”, brukar vara en vanlig kommentar i slutet av filmen. Jag är högst tveksam till om Ivanhoe över huvud taget är bra nog för Rebecca och frågande till varför hon skulle välja honom.

Men skämt åsido finns det självklart en allvarlig aspekt. Ivanhoe är en klassisk och underhållande äventyrsroman. Även är personen vars namn pryder omslaget frånvarande i större delen av boken. Men Sir Walter Scott var för skicklig som författare för att inte ha haft något djupare budskap.

Ur ett brittiskt perspektiv återspeglas de motsättningar som fanns vid den tiden handlingen utspelade sig, runt 1194 i England. Ivanhoe är här en helande kraft inte på grund av något han gör utan vad han är: en riddare av saxisk börd som lojalt följer en normandisk kung. Karaktären personifierar tanken på en stark enad brittisk identitet i en historisk tid av motsättningar.

Men det finns en än större symbolik i den europeiska motsättningen mellan kristna och judar. Kyrkans starka makt och återvändandet från korstågen i det heliga landet är starka underliggande teman. Men vi bör också se till den samtida utvecklingen när författaren levde och verkade. Scott skrev romanen 1819, strax efter Napoleonkrigen och i en tid av avsevärd social och politisk anspänning runt judars rättigheter som skulle komma att kulminera i de antisemitiska Hep Hep-upploppen som svepte genom Europa senare samma år. I många områden var judar fortfarande förbjudna att inneha folkvalda positioner, arbeta inom exempelvis armén eller att undervisa på skolor och universitet.

Karaktären Rebecca som judinna är inte bara bildad, principfast och färgstark utan även någon som vidmakthåller sin integritet trots att hon blir marginaliserad och rätt ut ratad. I kontrast finns de karaktärer som står att skildra kristendomen, till exempel den ständigt förfriskade Broder Tuck och den mat- & dryckesälskande Athelstane. Dessa är förvisso lättsamma och fryntliga karaktärer som är nästan omöjliga att inte tycka om och som kommer undan med alla sina brister. Men de lägger grunden för en närmast parodisk bild av kristendomen. Även den frånvarande hjälten förstärker denna bild när han stapplar upp från sjuksängen bara för att avge en fördomsfull utläggning att judar som Rebecca omöjligen kan förstå ära i ett slag. Antisemitismen går från symbolisk till uppenbar när den manipulative tempelriddaren Albert Malvoisin ljuger och producerar falska vittnesmål för att få Rebecca avrättad.

Scott gav ursprungligen inte ut romanen i sitt eget namn, trots att han vid det laget var en känd och etablerad författare. Det är självklart omöjligt att veta hans motiv för detta, men vi vet att de antisemitiska strömningarna bara blev starkare innan romanen slutligen kom ut i början av 1820. Många av dåtidens motsättningar kan återses även i nutiden. Placerad på bålet inför slutstriden symboliserar Rebecca en större tanke på judarnas plats i en europeisk identitet genom en judisk hjältinna som personifierar kampvilja och symboliskt föredrar döden före att överge sitt arv eller övertygelser. Även om Ivanhoe symboliserar bryggan mellan nationella motsättningar så står Rebecca för ett större överkommande av europeiska antisemitiska motsättningar.

Så glöm sidokaraktären Ivanhoe och låt oss ge rättvisa till hjältinnan Rebecca! #Justice4Rebecca

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Christina Malm lade ifrån sig telefonen och tittade ut genom fönstret i Fanfaren. Huset var ganska tomt, hon hade åkt in till kontoret för en arbetsdag innan nyår och det var redan mörkt i Karlstad. Hon drog en suck av lättnad. Nu var regleringsbrevet för 2020 färdigformulerat och regeringen hade givit myndigheten i uppdrag att påbörja planering för att möjliggöra hanteringen av ett ökat antal värnpliktiga och polisaspiranter. Om det beslutet inte hade kommit hade den planerade ökningen inte kunnat genomföras, det hade myndigheten varit tydlig med i sitt budgetunderlag. Men det är ju ingen garanti, tänkte hon. Christina hade varit generaldirektör för Rekryteringsmyndigheten sedan hösten 2015. Dessförinnan var hon överdirektör på Försvarets radioanstalt, mitt i centrum under hanteringen av FRA-debatten, vilket hade gjort henne både luttrad och rutinerad i kontakt med politiken. Nu måste bara pengarna fram också. Att Försvarsmaktens ramökning är ett faktum, betyder inte att tillväxten förverkligas. Det är en bit kvar innan det finns full förståelse för hur hela systemet hänger ihop – och vilja att betala för ambitionerna, tänkte hon. Hon tog upp telefonen igen för att ringa rektorn vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, och berätta om skrivningen. FHS var i liknande läge och behövde resursförstärkas för att kunna omhänderta ökade utbildningsbehov av officerare. De hade ett bra samarbete, där också Försvarsmakten ingick, för att tydliggöra personalförsörjningens ömsesidiga beroenden och ha insyn i varandras beräkningar. Hon hoppades att han också hade glada nyheter att berätta.

I Stockholm klev överbefälhavare Micael Bydén in i bilen och borstade av sig lite snö från axlarna. Han tog ögonkontakt med J genom backspegeln och såg direkt att hans personskydd var lite förtjust över den lilla snö som till slut föll över huvudstaden. Veckan före jul hade han varit iväg och fräschat upp kunskaperna i vinterkörning och Micael visste att det var en årlig höjdpunkt.

– Jag måste läsa lite här i bak, så du kanske ska lägga band på dig och inte dra iväg i värsta bredställ idag? J nickade kort, log tillbaka i spegeln och tänkte som så många gånger förr att hans chef alltid var vänlig och närvarande, trots att han och de andra i teamet kunde se att jobbet tog på honom. Under hösten hade Bydén ibland försjunkit djupt i tankar och oftare än vanligt hade telefonsamtal rundats av med efterföljande tystnad. Snart var det nyår och han hoppades på ett lugnare kommande år för ÖB.

Överbefälhavaren hade precis som Rekryteringsmyndighetens GD fått information om sitt nya regleringsbrev och var nu bekymrad över en styrning som hade letat sig in i 2020 års upplaga. Precis en sådan styrning som inte gagnar verksamheten, tänkte han, medan J rattade den tunga bilen genom snömodden. Försvarsmakten hade fortfarande inte nått till 6 000 anställda kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän och ville upp till det beslutade antalet om nästan 7 000 personer, vilket är vad som krävs för den nuvarande organisationen. I regleringsbrevet slår dock regeringen fast att det inte ska rekryteras fler än vad som nu finns i myndigheten. ÖB tittade upp från pappret. Han visste att de hade varit tydliga med ambitionen att fortsätta fylla upp fastställd organisation. Det är viktigt för att Försvarsmakten ska klara alla uppgifter, från beredskap till övningsverksamheten och fler i grundutbildning. Han förstår att det departementet är ute efter är att frigöra ekonomi, men det handlar också om vilken inriktning Försvarsmakten ska ha och vilka operativa krav som ska kunna uppfyllas. Värnplikten är nödvändig, men kan inte ersätta användbarheten i de anställda. Han undrade om effekterna verkligen har varit uppe till politisk bedömning i bredare kretsar? Det är egentligen otroligt med dessa detaljstyrningar, tänkte ÖB, medan han fattade ett beslut: Han tänkte tala klarspråk om vad han tyckte om saken och gjorde en mental notering kopplat till det kommande talet under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. De var framme vid L24 och han lade ihop sin mapp.  – Det var ju nästan lite synd att det inte ens blev en liten sladd. Micael Bydén klappade J på axeln när de gick från bilen.

Per Bolinder knackade på Tommy Åkessons dörr och gick in när han hörde ett högt ”ja!” genom försvarsdepartementets tunga trädörr. Det var två rutinerade departementstjänstemän som kände varandra väl, som slog sig ner vid Åkessons bord.

– Jo, apropå regleringsbrevet. Det blev en begränsning av antalet GSS/K i organisationen till slut, sade Bolinder.

– Ser man på, någon i huset har läst Försvarsberedningens rapport, skämtade Åkesson. Försvarsberedningen hade filat på varje ord i Värnkraft och han mindes diskussionerna om anställd kontra totalförsvarspliktig personal i krigsorganisationen, där beredningens förslag till utökad krigsorganisation framförallt innebär en utökning av mobiliseringsförband, snarare än stående förband och att antalet kontinuerligt anställda därför inte bör utökas i förhållande till dagens antal.

– Det kommer bli väsen om detta, om de börjar mullra på Lidingövägen, sade Bolinder. Hur gick diskussionen bland ledamöterna om att GSS/K behövs i utbildningen av fler värnpliktiga? Det är säkert något som Försvarsmakten kommer lyfta fram.

– De konstaterade att utökade grundutbildningsvolymer kräver utbildningsbefäl, och då måste man ju prioritera anställning av officerare istället för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän. Men det diskussionen kommer handla om, om det blir halabalo, och som kanske kan få fäste i några av partierna, är väl snarare hur ett lägre tak GSS/K påverkar snabbt gripbara förband, sade Åkesson och fortsatte: Vi skrev ju såklart om behovet av anställd personal som kan användas innan mobilisering, men om vi inte får upp flödet in i organisationen är det helt kört. Beredningen kom fram till att det totala antalet befattningar i krigsorganisationen handlar om 90 0000 personer, mot dagens cirka 60 000 personer, och det kräver 8 000 årligen in i grundutbildning från 2024. Fixar vi inte att prioritera detta kan politiken glömma sina tillväxtambitioner och de vet de ju.

– Jo, men alternativet är ju också, rent teoretiskt, att inte skruva upp utbildningsvolymerna på bekostnad av antalet GSS/K. Vägvalssituationen är ju inte frånkopplad ekonomin, sade Bolinder.

– Rent teoretiskt, nä. Men nu är det ju ett faktum så länge pengarna inte räcker till både och. Man kan ju resonera som så att en fortsatt situation med ett otillräckligt personalinflöde innebär större risker för möjligheterna att upprätthålla den militära förmågan, än att inte fullt ut fullfölja den planerade tillväxten av kontinuerligt tjänstgörande soldater, sade Tommy Åkesson. Det handlar om tidsperspektiv, eller hur? Rent teoretiskt skulle det här nya taket kunna leda till att antalet anställda i organisationen understiger kritiska nivåer med hänsyn till uppgifterna nu och en tid framåt, men det är en fråga om resursavvägning där framtida behov står mot nutida, sade Åkesson lakoniskt.

Vi får hoppas att de där nutida behoven inte sätts på prov, tänkte Per Bolinder när han åter var ute i korridoren. Men vår nutid är ett resultat av det som en gång var framtiden och det är ju ett skäl till att vi sitter där vi sitter idag. Han kom ihåg vilka formuleringar som mejslades ut om saken när han var sakkunnig i 2015 års personalförsörjningsutredning och undrade hur motståndsfickorna skulle se ut den här gången, när det gäller sänkt målbild för GSS/K. Det plingade till i mobilen av en nyhetsflash från DN och han läste:

”Nytt försvarsbråk under uppsegling. Moderaterna kräver fler anställda soldater”

Det kan bli en lång dag, tänkte han och vände på klacken för att gå i riktning mot kaffemaskinen på våningsplanet.

Samtidigt satt generalmajor Lena Hallin vid sitt skrivbord på Högkvarteret och läste en annan nyhetsartikel. Hon hade varit chef för MUST, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, i åtta månader och i det uppdraget stänger man inte ner bara för att det är jul- och nyårshelger. Det var dock lite lugnare tempo nu och det medgav en stunds omvärldsbevakning. Hon ville hålla ett vakande öga på de civila myndighetschefer som rörde sig i närheten av hennes ansvarsområde och hade uppmärksammats på en aktuell intervju med MSB:s generaldirektör Dan Eliasson.

När Lena Hallin tillträdde var ett av hennes egna mål att bidra till ett nära samarbete med sina civila systermyndigheter. Något annat har Sverige inte råd med, särskilt inte när den potentiella angriparen kan använda vårt system med självständiga myndigheter och stuprör mellan verksamheter emot oss. Tanken gick tillbaka till artikeln. Därför är det så viktigt att minska eventuella friktioner och ge samma budskap i stort, utifrån respektive perspektiv. Hon rynkade pannan och rättade till glasögonen när hon läste rubriken: ”Civilt försvar viktigare än militärt”. Hon fortsatte läsa och undslapp sig en suck. Rubriken är tillspetsad, men han pratar om parallelliteten nu igen och folk riskerar att se det som ett nollsummespel, tänkte hon. Nästan som om det är meningslöst att satsa på det militära om den civila sidan inte hänger med.

MSB:s GD var både vältalig och medryckande och han var tydligt bestämd i uppfattningen att det är det civila försvarets tur att tilldelas resurser. Mustchefen tänkte att hon kunde ge Eliasson rätt i mycket av det han hade sagt till reportern – det militära försvaret är helt beroende av att det civila samhället kan ge stöd – men hon var trött på att de ständiga dragkamperna om ekonomin till området leder till att det ena ställs mot det andra när det är helheten som avgör hur nationen står sig. Hon tänkte på något som hennes företrädare, Gunnar Karlson, hade sagt en gång: Om vi bara satsar på en bra sköld, som vi kan hålla upp om någon angriper oss, kommer angriparen slå oss i knävecken.

Lena Hallin tänkte på den tid hon hade lagt ner för att få Försvarsmakten och Säkerhetspolisen att beskriva gråzonsproblematik på ett likartat sätt, så det skulle vara lättare för beslutsfattare och allmänhet att förstå att det inte är en linjär utveckling från fred, genom eskalerande gråzonsproblematik som sedan övergår i konventionellt krig. Numer tyckte hon att säkerhetspolischefen uttryckte det riktigt bra. Hon lade ihop tidningen och plockade ihop de rapporter hon behövde ta med hem över nyår. Det hade varit en lång höst och en på alla sätt mörk vinter som förmedlades i lägesbedömningarna. Medarbetarna gick tungt och underrättelsevärlden var sliten. Men beslutsam, tänkte hon i ett försök att muntra upp sig själv. 2020, undrar vad det året har att bjuda på?

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter nyår återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som äger rum den 12-14 januari. 

Gästinlägg: Moderna konfliker och juridisk komplexitet

Military base at Perevalne during the 2014 Crimean crisis. (Photo by Anton Holoborodko)


av Jens Lindborg

Bakgrund


Det var enklare förr: Krig förklarades och freder slöts; en stat var antingen inblandad i krig eller njöt fredens frukter. Idag talar vi om väpnade konflikter istället för krig och allt mera sällan talar vi överhuvudtaget om fred. Kanske eftersom avsaknaden av en väpnad konflikt inte nödvändigtvis medför samma positiva effekter som forna tiders fred gjorde. Förr talades det också om uppror. Upprorsmakare slogs ihjäl, eller vann, varefter de tidigare makthavarna, inte upprorsmakarna, slogs ihjäl. Nu talas det istället om inre väpnade konflikter och ingen är riktigt säker på exakt var gränsen mellan egen suveränitet och annans rätt till intervention går eller ens om, och i så fall under vilka omständigheter, man får nedkämpa upprorsmakare eller om de alltid måste ges en rättvis rättegång. Det var inte bättre förr, men det är klart svårare nu! Det som blivit svårare är inte främst aggressivt agerande – det har dock blivit både mera tekniskt krävande och dyrare – utan reglerna för var, när, hur och mot vem statlig militär aggressivitet får riktas. Här skall jag översiktligt beröra några av de utmaningarna, flera är säkert redan välkända, juridiken ställer upp för Försvarsmaktens olika verksamheter och samtidigt slå ett slag för ökad integrering av juridisk kunskap i verksamheterna. I praktiken förespråkar jag att Försvarsmaktens skickliga jurister används ännu mera och tidigare i än fler processer inom myndigheten. Låt mig förklara varför.


Krig eller fred, eller?


Dikotomin (tanken att allt antingen är det ena eller det andra, inte något tredje) krig/fred är problematisk numera. En stat kan ställa till väldigt mycket bekymmer för en annan (genomföra fientliga operationer) utan att staterna hamnar i krig (väpnad konflikt) med varandra. Som ni vet var Krim fram till 2014 en del av Ukraina men numera är det de factoen del av den Ryska federationen. Hur kommer det sig? Ett är säkert: Det var inte fråga om ett fredligt överförande av territorium. Var det krig? Är det i så fall fred nu? – eller råder fortfarande ett krigstillstånd? Man kan, såhär i efterhand, konstatera att alla de där ”gröna männen” som dök upp och tog över Krim var ryska soldater ur specialförbanden som genomförde en statligt planerad militär operation och därför argumentera för att Krimövertagandet inte var något annan än en (lågintensiv) väpnad konflikt till följd av ett otillåtet väpnat ryskt angrepp på Ukraina. Vidare kanske man kan säga att Rysslands fortsatta kontroll av Krim är olaglig enligt internationell rätt och därför att fred inte råder. Ett sådant försök kan möjligen rädda dikotomin krig/fred, men vad hjälper det i praktiken? Det borde finnas ett tredje tillstånd, för att på ett begripligt sätt beskriva det som hände och som nu råder på Krimhalvön. Världen verkar helt enkelt ha växt ur den traditionella uppdelningen i krig eller fred. Varför är detta av mer än bara akademiskt intresse? – För att just den uppdelningen ligger till grund för en hel del juridik. Några exempel: Utan krig (väpnat angrepp, väpnad konflikt) ingen rätt till eget eller kollektivt militärt självförsvar. Detta följer av självförsvarsrätten som kommer till uttryck i artikel 53 i FN-stadgan. Grunden för att i praktiken använda en gemensam militär ansträngning inom NATO är också just förekomsten of an armed attack; se artikel 5 i NATO-fördraget. Angrepp som inte är väpnade medger således inte rätt till militärt våld i självförsvar och utlöser heller inte förpliktelsen för NATO-medlemmar att delta i det gemensamma försvaret inom alliansen. I svensk rätt kan man notera att det följer av regeringsformen att det krävs krig eller omedelbar krigsfara (eller att krigsdelegationen trätt i riksdagens ställe) för att vissa angivna fri- och rättigheter skall få inskränkas i Sverige. – Här kan för övrigt vara värt att notera att det inte finns någon annan grund för att utfärda ”undantagstillstånd” i Sverige. I andra stater finns det ett sådant tredje tillstånd; staten är i fred men under så stor påfrestning att delvis andra, mer restriktiva, regler gäller för medborgarnas friheter och rättigheter än normalt. – Regeringsformen skiljer på regeringens rätt att ”sätta in rikets försvarsmakt” för att möta ett väpnat angrepp eller för att hindra en kränkning av rikets territorium och på att ”sända svenska väpnade styrkor” till andra länder eller i övrigt sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse, som har godkänts av riksdagen. En fråga som i sammanhanget kan vara intressant att reflektera över är under vilka omständigheter regeringen får ”sätta in” rikets försvarsmakt, inom riket, i den del den inte utgör väpnade styrkor i traditionell mening, t.ex. Försvarsmaktens cybersoldater, mot ett angrepp som inte utgör ett väpnat angrepp enligt internationell rätt. Vad skulle förresten ett ”insättande” medföra i form av rättigheter och skyldigheter för berörd Försvarsmaktspersonal? Om du inte vet kan det vara att bra att fråga juristerna.


Det ryska Krimövertagandet och Gotland?


Oavsett om en stat befinner sig i krig eller fred eller något tredje (undantagstillstånd) juridiskt tillstånd förekommer det att personer gör saker som normalt inte är tillåtna, t.ex. kastar gatsten på statsägda fordon under tjänsteutövning, kapar flygplan, deltar i stridigheter i t.ex. Mali eller Syrien, olovligen tar en kvalificerat hemlig handling från Försvarsmakten, sysslar med cyberattacker, klargör en improviserad vägbomb eller odlar och förbereder mjältbrandsvirus för aerosolflaskor. Hur några av dessa oftast otillåtna handlingar får beivras beror delvis på om staten i fråga befinner sig i krig eller fred. Samma agerande kan vara en krigshandling som får bekämpas med andra krigshandlingar eller ett brott som får lagföras, men inte bekrigas. Till detta kommer att frågan hur en viss gärning får beivras också beror på gärningspersonens förhållanden eller egenskaper. Kort uttryckt: Kombattanter får nedkämpas, kriminella får lagföras. Det låter enkelt, eller hur? Så vad skulle du gjort om du var anställd av Ukrainas väpnade styrkor när de ”gröna männen” kom, skulle du riktat verkanseld mot dem eftersom de var att bedöma som kombattanter deltagande i ett väpnat angrepp eller skulle du gripit (envarsgripande) dem såsom misstänkta för t.ex. grovt vapenbrott eller skulle du inte gjort något annat än att stillsamt undra: Vad tusan är nu detta? … ända tills det helt enkelt blev för sent att göra något. – Tror du förresten att det kommer komma sådana ”gröna män” till (det s.k. hangarfartyget) Gotland, möjligen för att skapa lite operationellt djup och begränsa NATO:s förmåga att använda sjö- och luftvägar i Östersjöområdet, i en operation vars huvudmål egentligen är (delar av) Baltikum? Vad gör du i ett sådant läge: Skjuter, griper eller tvekar? Om du inte redan nu vet rätt svar är det dags att tala med en av Försvarsmaktens jurister så slipper du i vart fall sysselsätta dig bara med tvekan när Dagen väl kommer.

Jag tror förresten inte att det i verkligheten kommer komma sådana ”gröna män” till Gotland som det kom till Krim. Jag tror att det kommer komma nästa version av dem, GM 2.0 så att säga. Personligen hade jag gjort dem till anställda i ett privatägt, civilt, säkerhetsföretag registrerat i en annan medlemsstat i EU och upphandlat av svensk myndighet för att genomföra bevakningsuppdrag i hamnen, på sjukhuset, runt kommunhuset eller liknande, allt för att öka komplexiteten i situationen. Tänk dig sålunda att riket inte är i krig och att anställda i ett europeiskt företag – helt plötsligt beväpnade med automatvapen och klädda i skyddsvästar – blockerar vägar och annat i Visby och Slite under förespeglingen att de bara skyddar en beredskapstransport av blod åt Landstinget, värdepapper för en stor bank eller något liknande, i och för sig främmande men inte helt omöjligt att tro på. Hur agerar du (som chef eller enskild, på Gotland eller på L24)?

Samtidigt till havs, inom svenskt territorialhav, träffar en enhet ur flottan på ett civilt dykfartyg registrerat i Panama med avancerade undervattensfarkoster fastsurrade på däck. Fartyget, som f.ö. är tillverkat på samma varv som N/S Concord, är utrustat med bland annat ekolod och undervattenskommunikationsutrustning (om man får tro info:n från internet); farkosterna ombord har bland annat gripklor och skärbrännare för undervattensbruk. – Dessa syns tydligt i kikare från korvetten. – Det är i detta scenario ingen hemlighet att den ena elförsörjningskabeln till Gotland nyligen slutat fungera. – När korvetten närmar sig fartyget sätter det högsta fart på snabbaste kurs ut ur svenskt territorialvatten. Vad skall svensk fartygschef göra? IKFN definierar som bekant statsfartyg och forskningsfartyg som fartyg vilka inte bara ägs utan även brukas av en annan stat. För flottans personal, som är vana vid att agera enligt IKFN, är det inga problem att avgöra vilka omständigheter som tillsammans utgör juridiskt godtagbart bevis på om ett privatägt fartyg används (brukas) av en främmande stat eller inte, men för andra som kan hamna i liknande situationer är det kanske inte det. Nästa fråga som måste besvaras juridiskt godtagbart är om det främmande fartyget med sin utrustning och sina farkoster är att se som ett forskningsfartyg och på grund av det skall hanteras på särskilt sätt enligt IKFN. Är man ovan vid att göra denna och liknande bedömningar är det läge att diskutera saken innan frågan måste besvaras utan dröjsmål ute i verkligheten. Detta gäller oavsett om man arbetar i flottan, i Karlsborg eller med t.ex. säkerhetsfrågor i Göteborgs hamn vars lösande syftar till att säkerställa ett jämnt inflöde av livs- och drivmedel till riket. Vad händer förresten om man som befattningshavare sviker sina plikter, t.ex. att i vissa fall preja/beordra prejning av ett fartyg, kan man dömas för tjänstefel då eller är det alltid straffritt att i fredstid strunta i att upprätthålla tillämpliga svenska regler som syftar till att skydda vårt lands territorium och suveränitet? Om du inte vet svaret bör du söka efter det redan nu. Det är alltid bättre att vara väl förberedd än att bli överraskad, även på den juridiska arenan. Tala med juristerna!


Militära insatser i ett fredstida Sverige


I gränslandet till militär verksamhet inom ramen för IKFN ligger militär verksamhet till stöd för det civila samhället i fred. Polismyndigheten har som bekant på senare år fått ökade möjligheter att begära hjälp från Försvarsmakten. I de fall det i praktiken kan bli fråga om att vapen kommer till användning, vid terroristangrepp, är det sannolikt inga andra än specialförbandspersonal som kommer hålla i vapnen. Polisen skjuter med hålspetsammunition för att inte tredje man skall komma till skada på grund av genomslag. Tänk om Försvarsmakten kom på den märkliga idén att ”krigets lagar” skulle tvinga specialförbandsoperatörerna att använda helmantlad ammunition, för att sådan ammunition är den enda tillåtna i krig. Vad skulle då hända om ett barn eller en polis dödades av militär eld som inte avsatte all rörelseenergi i den misstänkte terroristen, vilken genom sitt agerande tvingade fram eldgivningen? Skulle det då kännas rätt och rimligt att de efterlevande fick veta att Försvarsmakten valt att inte anpassa sitt krigiska beteende efter fredstida regler och omständigheter?

Det är klokt att diskutera även andra saker som kan behöva ses över med fredstida ögon för att få till stånd ett rimligt resultat. Man kan tänka sig att Försvarsmaktens förmåga att störa ut kommunikationsutrustning (eter- och/eller cyberberoende) för olika kriminella, t.ex. terrorister, kommer att efterfrågas. Vad gäller då? – Vilka fler situationer finns det där Försvarsmakten riskerar att hemfalla åt att följa regler som inte måste tillämpas när riket inte är i krig eller, å andra sidan, tillämpar ytterligt tillåtande regler som t.ex. dem den dåvarande EW-troppen agerade under utomlands? Tänk efter och diskutera sådana situationerna så tidigt som möjligt med era jurister för att t.ex. kunna genomföra övningar med ett även i juridiskt hänseende realistisk innehåll samt för att kunna vara säkra på att slippa straffansvar för tjänstefel eller ännu värre när verksamheten väl genomförs i verkligheten under tidspress.


Journalistik som militärt hot?

Försvarsmaktens personal får ibland skydda olika objekt eller information från obehöriga. Skyddsvakter får då använda sig av visst våld och tvång. Jag kommer att tänka på ett avgörande från Högsta domstolen som kom för några år sedan. Det gällde ett minneskort från en kamera som hade förts med in och använts på ett skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). Som bekant råder ju normalt avbildningsförbud av och inom skyddsobjekt, varför minneskortet hade beslagtagits i samband med att intränglingen togs om hand av militärpolis. Intränglingen påstod sig vara journalist på DN, vilket godtogs av alla dömande instanser. Högsta domstolen skrev sedermera bland annat: ”Fotograferingen av skyddsobjektet har skett för publicering i grundlagsskyddade medier. Ansvarsbestämmelsen i 30 § skyddslagen kan såvitt avser överträdelsen av förbudet mot avbildning – fotograferingsförbudet – inte tillämpas. Det saknas därmed grund för att ta minneskortet i beslag såväl för utredning av brott mot fotograferingsförbudet som för att förverka minneskortet.” Beslaget hävdes och minneskortet återlämnades. Betyder detta att skyddsvakter inte får ta kameror från folk som fotar inne på ett skyddsobjekt så snart de säger sig vara anställda av en svensk tidning och har ett ”pressleg”? Gäller samma sak om intränglingen visserligen har som ordinarie yrke att vara resemontör men säger sig vara frilansande journalist och att han eller hon tänker sälja bilderna och sin story till Aftonbladet? Gäller samma sak för utländska journalister/frilansare som är EU-medborgare? – Bloggare? – Iranska turister? Eftersom avgörandet är ett par år gammalt är det säkert redan ingående analyserat och diskuterat men om du inte vet exakt var gränserna går kan det vara bra att ta reda på det med hjälp av en jurist. Kan man förresten tänka sig att utländska intressen möjligen försöker utnyttja avgörandet för att skapa situationer där skyddsvakter agerar fullt rimligt men sedan anmäls för tjänstefel, för att så att säga avskräcka andra vakter från att agera lika kraftfullt? Är vår beredskap mot ett sådant förfarande god nog? Högsta domstolen skrev förresten också: ”Det har inte gjorts gällande att beslaget behövs för utredning av misstanke om att [intränglingen] har överträtt tillträdesförbudet.” Öppnar detta en annan möjlighet för beslagtagande? Kan vara värt att analysera detta, om du inte redan gjort det men har eller kanske får med skyddsvakteri att göra.


Informationsarenan


Informationsoperationer är ingen nyhet. De har förekommit mycket länge, både i krig och i fred. Oftast kallar man dem dock sådan aktivitet för andra saker, t.ex. marknadsföring, propaganda, folkbildning, påverkansprogram, ryktesspridning, moralhöjande predikningar, psykologisk krigföring eller debattinlägg (som detta). I Sverige undanhålls journalistiken från militära informationsoperationer. Journalistiken har ju, som vi sett ovan om inte annat, ett särskilt grundlagsskydd för att säkerställa den fria åsiktsbildningen och hjälpa till att upprätthålla yttrandefriheten, företeelser som vår demokratiska modell vilar på. Med militärt språk från olika eror kan man närmast kalla sådana företeelser för schwerpunkte eller centres of gravity. Är det egentligen inte självklart att främmande makt med onda avsikter kommer att försöka rubba eller skaka våra sådana, helst innan den inleder andra operationer mot oss. Hur skulle sådana angrepp kunna se ut? – Fake news? – Nättroll? Sådant ligger dock utanför Försvarsmaktens hägn. Inom hägnet kan man tänka sig riktade attacker mot Försvarsmaktens ledningssystem och liknande. Detta är det enkla scenariot. Visst får man väl göra vad man kan för att förstöra de system angriparen utnyttjar i sådana attacker? Även om systemen ägs av en privat aktör? Döms man för tjänstefel om man avstår från detta och därför inte förhindrar en attack på Sveriges försvarsförmåga? Dessa grundfrågor för cyberkrigföring i fred är, förutsätter jag, redan diskuterade, särskilt eftersom politisk ledning på senare år också börjat tala om att vi ska ha en aktiv (offensiv) förmåga på cyberarenan. De kan ändå vara värda att repetera frågorna för att man på ett klokt sätt kunna ta sig an även de mindre självklara problemområdena, t.ex. övervakning och positionering av soldaters privata mobiler, beredskapspersonals datorer och reservofficerares bilburna gps-utrustning. Får de system som genomför sådant bekämpas? – Med vilka medel? – Vem beslutar i tidskritiska lägen? – Kan man tänka sig att en fiende skulle utnyttja eventuella juridiska vita fläckar hos oss för att få agera ostört eller försöka tvinga fram felgrepp som sedan kan angripas i svensk domstol? Här finns en hel del intressanta frågor som bör besvaras så tidigt att motsidans möjlighet att dra nytta av ett juridiskt överraskningsmoment omintetgörs.


Avslutning


I avsaknad av en väpnad konflikt kan ändå en angripare göra svår skada för vårt lands förmåga att fungera normalt och hävda sin suveränitet, även om angriparen inte använder traditionellt krigiska metoder för att nå sina mål. Fördelen för angriparen med den typen av angrepp är att det sannolikt inte kommer mötas med traditionellt militärt våld vare sig från oss eller från någon allians. Privata aktörer kan användas för att främja främmande staters intressen på bekostnad av våra egna eventuellt utan att de ens vet om det själva. ”Strider” kan föras i cyber eller kanske till och med i svensk domstol. Sveriges egna lagar, rättsliga procedurer och grundläggande rättigheter som säkerställer ett öppet och demokratiskt samhälle kan komma att utnyttjas mot vår försvarsförmåga. Vi kan och kommer dock försvara oss utan att ge upp, om än möjligen också med andra medel än vi är vana vid. För att göra det så bra som möjligt krävs, bedömer jag, att juridiken integreras än mer i Försvarsmaktens verksamhet. Jag har här givit några, i och för sig enkla, exempel på den komplexitet juridiken ställer upp för modern försvarsverksamhet. Man kan ganska lätt tänka sig mycket värre scenarier men det har inte varit min avsikt att göra saker värre, bara att väcka ert intresse samt att uppmuntra till eftertanke och klokt agerande. Tillåt mig åter uppmana er att ta hjälp av era jurister tidigt, hellre än sent. Glöm förresten aldrig att slumpen gynnar den förberedde, att tvekan dödar och att lyckan fortfarande står den djärve bi!


Jens Lindborg
rådman, LEGAD under FS15 och ME02 FHQ

Var kan du prata hemligheter och vara helt säker på att ingen lyssnar?

Vikten av ett individuellt säkerhetsmedvetande ökar. Foto: Shutterstock.com

Teknikutvecklingen accelererar och når nya nivåer som få kunnat drömma om för en generation sedan. Vad gäller röstigenkänning så har tekniken gått framåt i rekordfart och antalet enheter exploderat de senaste åtta åren. Idag kan maskiner känna igen din röst och förstå vad du säger på en mängd olika språk och även olika dialekter. Du kan styra saker med hjälp av rösten, ta reda på fakta och interagera med maskiner i din omgivning. Röstigenkänning byggs nu snabbt in i kylskåp, bilar, hörlurar, klockor, telefoner, datorer, surfplattor och annan utrustning. Detta för att t ex kunna slå på och av belysningen hemma, sköta larmet, dra ner ljudet på TV:n, få den senaste väderprognosen eller få hjälp att hitta sin favoritmusik.

Nu börjar även en del tillverkare kombinera röstigenkänning med bildigenkänning, för att göra ditt liv ännu mer bekvämt. Nya telefoner har idag ansiktsigenkänning så att du enkelt skall kunna identifiera dig för betalningar, bankärenden och andra ärenden då du behöver bevisa din identitet. Nya funktioner är på väg, t ex att du skall kunna få smakråd inför en fest med val av matchande kläder, inköp av nya saker så att de passar med de gamla eller att dina ansiktsuttryck läses av för att tolka vad du tycker.

Det du säger skickas som filer till centrala servrar för analys och åtgärd. Vissa aktörer sparar filerna för evigt, andra raderar dem efter ett tag. Alla analysföretagen använder en ny teknik sedan 2011, köpt av amerikanska försvaret, som gör att det går många gånger fortare idag att lära en dator att förstå naturligt språk. Den gamla tekniken innebar att en ljudfil synkades med en inskriven text, vilket var ett arbetskrävande arbete. Idag så spelas filerna in ”live” av användarna, och när inte datorn förstår vad du säger, så kan ljudfilen skickas till en människa som lyssnar och talar om för datorn vad som sades. Dessa människor sitter ofta i U-länder och lyssnar på 1000-tals ljudklipp varje dag, ett enahanda jobb, lågbetalt och ibland skrämmande. De får höra bitar av folks privatliv, delar av konversationer på kontor, sexuella akter eller att folk biktar sig och bekänner brott, allt intill sin smarta högtalare. Alla dessa ljudfiler sparas, ofta med vem som spelat in, var det hände och med en tidsangivelse. De som lyssnar får dock aldrig reda på vem och var, utan enbart själva ljudet. Även barn spelas in och bakgrundsljud kommer med.

Flera av de stora aktörerna, som t ex Facebook och Google, tjänar stora pengar på vad du skriver, gillar, söker och numera även talar in. Dessa kan nu med smart teknik t ex höra om det är barnskrik i bakgrunden och dra slutsatsen att du är en förälder. Man kan höra på din röst vilket kön du har, ungefärlig ålder och vad du är intresserad av.

Prognosen till 2023 gjord av Juniper Research Ltd säger att det kommer finnas 7,3 miljarder prylar i världen som styrs av röstigenkänning och att det kommer att omsättas över 100 miljarder kronor på dessa varje år. Det blir i snitt en pryl per invånare på jorden. Det är en gigantisk marknad.

Många frågor reses och behöver besvaras: Hur kan det komma sig att det går så fort? Vilka är de kommersiella drivkrafterna? Vad spelas in på dessa enheter? Vem lyssnar? Var hamnar inspelningarna? Blir vår integritet kränkt? Vem får lyssna på vad vi har sagt? Kan data hamna i orätta händer? Hur kan någon tjäna pengar på vad som spelas in? Kan främmande makts underrättelsetjänst komma åt data? Finns det någon lagstiftning som reglerar denna verksamhet?

De största tillverkarna idag av smarta högtalare och andra enheter som kan förstå vad du säger är ungefär i fallande ordning: Amazon (säljer flest, USA), Google (USA), Microsoft (USA), Xiaomi (Kina), Baidu (Kina), Apple (USA), Alibaba (Kina) och Facebook (USA). Flera av dessa licensierar ut sin teknik till andra tillverkare, till t ex HP, BMW och kylskåpstillverkare.

De enheter som spelar in din röst aktiveras på olika sätt, t ex kan du ställa in din smarta klocka så att den lyssnar om du snabbt vrider armen, vilket medför att om du viftar mycket på armen så kommer många ljudfiler att skickas upp i molnet för analys. Det är inte säkert att du har en aning om att dessa filer har skickats, och du vet inte vem som lyssnar på dessa eller vad de använder det till. Om du köper utrustning från icke-demokratiska länder, finns dessutom risken att filerna analyseras av deras underrättelsetjänst. Om det är kommersiella företag, så säljs informationen direkt eller vidare till andra aktörer, de är ju inte ideella.

Hur skall vi bete oss i denna nya omgivning med massor med smarta mikrofoner som lyssnar och spelar in dina ljud och tolkar vad du vill och vad du gör? Å ena sidan kan vi få hjälp: slippa släppa ratten med händerna när vi kör bil när vi vill ringa någon eller kanske någon att prata med när vi är ensamma, å andra sidan är det ett stort problem med integriteten. Du vet aldrig vem som får tag i dina data, och vem vet vad du sagt för 10 år sedan, det kan användas mot dig. Jag har läst att Facebooks grundare och VD, Mark Zuckerberg, har tejpat för linsen på sin laptop och tagit bort mikrofonen, företaget har ju som bekant släppt en produkt du skall ha hemma som analyserar dig genom en lins när du går omkring hemma, samtidigt som den har en smart mikrofon. Kanske skall vi göra som Mark? Sätt en svart tejp på linsen på din dator och döda alla mikrofoner! Han har gjort detta för att även om du tror att du stängt av mikrofonen, så lyssnar apparaterna. Ofta kan de ligga och lyssna när de är i viloläge.

Du som jobbar med militära eller kommersiella hemligheter eller är i en förtroendeposition, stäng av alla mikrofoner! För att vara riktigt säker, ha inte några sådana enheter i samma rum som där du pratar hemligheter. Det gäller telefoner, klockor, surfplattor, datorer, hörlurar etc. Låt dem vara i ett annat rum. Det är mitt allra viktigaste råd, så att du inte kommer i trångmål eller att hemligheter läcker ut.

Mycket lagstiftning behöver tas fram för att skydda oss och våra data, det känns ju inte kul att någon med en enorm dator sitter och lyssnar på oss och gör avancerade analyser, ofta med en helt annan värdegrund och syfte än den vi står för. Representanthuset i USA och även Kongressen, som förhört Mark, jobbar på att ta fram nya lagar. Man är speciellt bekymrad för lagring av data från barn. Även EU har nu satt igång ett jobb med en av sina kommissioner (Data Protection Commission) för att se till så att företagen inte kränker medborgarnas integritet. Kommissionen kräver nu att få besked om hur företagen byggt upp sina databaser med ljudfiler.

Jag avslutar med att svara på frågan i rubriken, ”Var kan du prata hemligheter och vara helt säker på att ingen lyssnar?”. Förutom de klassiska metoderna för att vara säker på att ingen lyssnar, måste vi idag även ta bort alla ”smarta enheter med AI” ur den lokal där vi skall prata. Det kan vara bra att hjälpas åt att ta av oss smarta klockor, små hörlurar, telefoner etc innan man går in i rummet. Kolla även de fasta installationerna i rummet, t ex TV:n, Sonys nyaste TV har röstigenkänning. Säkrast är att gå en promenad i skogen utan några enheter med mikrofon och där det saknas mobil täckning och långt från hus med aktiva mikrofoner. Lycka till med din integritet och med dina hemliga samtal!

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Avsaknad av signaler

Sammanfattning

Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.

Analys

Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.

Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.1 Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.2 Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,3 något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.4

Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.5

Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.6

Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.7Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.8

I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.9 Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.10 I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.11I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.12 Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.

Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.13 Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.14Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.15 Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.

Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. "ÖB-rapporten" avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.16

Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.17Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.18 Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.

Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.

Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok "Om svensk signalspaning: Kalla kriget" det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, "Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga".19

En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.20 Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.21

Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.

Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.22Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.23

Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.24Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.25

Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.26

Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.27 Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..28 I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.29 Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.

Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.

Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.

Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.30 Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.

En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.31 Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.32

Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,33som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.34Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.

Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.35 Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.36Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.

Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,37får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.38 Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.

Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.39 Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.40 Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.

Avslutande kommentar

I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.
Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 148-149, 152-153, 187-190.
2Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
3Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 51.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101-102.
4Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 269.
5SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 39-40.
6SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 67, 91, 101-102.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 82.
7Ibid. s. 12.
8Ibid. s. 12, 16.
9Ibid. s. 161.
10Ibid. s. 239.
11Ibid. s. 239-240.
12Ibid. s. 140.
13SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 49, 63.
14Ibid. s. 137.
15Ibid. s. 145.
16Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.
17SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 149.
18SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
19Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 68, 104.
20Ibid.s. 148-149, 152-153.
21Ibid. s. 187-190.
22Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 233.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.
23Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
24Ibid. s. 210-211.
25Ibid. s. 215.
26Ibid. s. 216-217.
27Ibid. s. 210.
28Ibid. s. 87.
29Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.
30Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 150.
31SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 163, 170, 173-174, 192, 223.
32SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 19, 35.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 131.
33SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 146.
34Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.
35Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.
36Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.
37SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 161.
38Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.
39SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101.
40Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 199.

Avsaknad av signaler

Sammanfattning

Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.

Analys

Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.

Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.1 Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.2 Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,3 något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.4

Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.5

Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.6

Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.7Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.8

I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.9 Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.10 I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.11I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.12 Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.

Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.13 Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.14Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.15 Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.

Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. "ÖB-rapporten" avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.16

Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.17Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.18 Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.

Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.

Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok "Om svensk signalspaning: Kalla kriget" det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, "Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga".19

En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.20 Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.21

Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.

Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.22Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.23

Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.24Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.25

Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.26

Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.27 Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..28 I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.29 Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.

Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.

Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.

Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.30 Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.

En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.31 Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.32

Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,33som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.34Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.

Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.35 Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.36Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.

Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,37får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.38 Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.

Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.39 Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.40 Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.

Avslutande kommentar

I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.
Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 148-149, 152-153, 187-190.
2Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
3Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 51.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101-102.
4Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 269.
5SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 39-40.
6SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 67, 91, 101-102.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 82.
7Ibid. s. 12.
8Ibid. s. 12, 16.
9Ibid. s. 161.
10Ibid. s. 239.
11Ibid. s. 239-240.
12Ibid. s. 140.
13SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 49, 63.
14Ibid. s. 137.
15Ibid. s. 145.
16Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.
17SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 149.
18SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
19Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 68, 104.
20Ibid.s. 148-149, 152-153.
21Ibid. s. 187-190.
22Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 233.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.
23Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
24Ibid. s. 210-211.
25Ibid. s. 215.
26Ibid. s. 216-217.
27Ibid. s. 210.
28Ibid. s. 87.
29Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.
30Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 150.
31SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 163, 170, 173-174, 192, 223.
32SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 19, 35.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 131.
33SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 146.
34Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.
35Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.
36Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.
37SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 161.
38Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.
39SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101.
40Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 199.

Sjöräddning med begränsningar



Under julhelgen har den nationella helikopterburna sjö-och flygräddningen ånyo satts på sparlåga. Det är som bekant inte första gången, och sannolikt inte heller den sista. Har vi tur sker inga allvarliga incidenter till sjöss runt de baser som nu är ur beredskap eller saknar personal. Det innebär då att problemet passerar obemärkt förbi likt tidigare. Är olyckan framme kan avsaknaden av tillgängliga helikoptrar leda till ödesdigra konsekvenser.

Sedan den 23 december har en av Sjöfartsverkets baser saknat ytbärgare. Inledningsvis Kristianstad och därefter, från julafton har Norrtälje saknat ytbärgare. Detta innebär att förmågan till vinschning i praktiken utgår. Det är inte möjligt att hämta upp en person ur vattnet, eller hämta upp skadefall som kräver att ytbärgaren assisterar. Förmågan till räddningsinsatser blir således mycket begränsad. Denna nedgång i förmåga gäller under hela julhelgen från en av baserna. Man kan i sammanhanget notera att Sjöfartsverket rekryterar ytbärgare.

Men inte nog med detta. Från julaftons morgon och under resten av året har Sjöfartsverket helt tagit helikoptern på Visby ur beredskap. Det finns således ingen helikopterburen sjöräddningsförmåga på Gotland över jul, nyår och mellandagar.

Detta är inget nytt fenomen. Det är snarare ständigt återkommande problem. Under sommarmånaderna maj-juli förefaller man ha kraftsamlat för att kunna upprätthålla beredskap enligt kravställningen på fem baser utan några längre avbrott. Men under hösten har perioder med baser ur beredskap avlöst varandra igen. Detta accelererade i mitten av oktober då Sjöfartsverket under övning vid Visby flygplats havererade landstället på Lifeguard 006. Detta innebar att Gotland stod utan helikopter under några veckor innan en ersättare kunde komma på plats. Nu är det således dags igen.

Vän av ordning brukar i debatten göra gällande att "det inte är praktiskt möjligt att upprätthålla H24 beredskap på fem baser med endast sju helikoptrar". Om detta råder nog inga tvivel bland expertisen. Men man måste då fundera på varför det ser ut som det gör? Är det politikens fel att Sjöfartsverket endast förfogar över sju maskiner?

Faktum är att det är Sjöfartsverket själva som i samband med övertagandet av ansvaret för den helikopterburna flygräddningen gjorde klart för regeringen att det skulle komma att krävas sju helikoptrar för att upprätthålla beredskap på fem baser. Detta framgår bland annat av Sjöfartsverket underlag till regeringens proposition (2011/12:11) Säkerställande av sjö- och flygräddning.

I propositionen som i huvudsak avhandlar förvärvet av helikopterverksamheten från den tidigare operatören Norrlandsflyg, framgår att Sjöfartsverket har gjort klart följande för regeringen.
Sju helikoptrar används i SAR systemet, varav två utgör reservkapacitet för de fem ordinarie helikoptrarna. Reservkapaciteten utgör en förutsättning för att systemet vid alla tidpunkter ska vara fullt operativt.  
Om antalet helikoptrar minskas eller deras geografiska placeringar avviker mer än marginellt från de nuvarande medför det enligt Sjöfartsverkets bedömning att nu angivna målsättningar inte kan uppnås.

Budskapet från Sjöfartsverket till regeringen där och då kan inte tolkas på annat sätt än att sju helikoptrar är vad som krävs för att vid alla tidpunkter kunna vara tillgängliga.

Sjöfartsverket har dock sedan dess fått nyvunnen erfarenhet i egenskap av flygoperatör och i ett remissvar från 2018 till regeringen avseende möjlighet att bistå vid skogsbrandsläckning klargör man istället följande avseende helikoptrarnas tillgänglighet.
Dagens helikoptersystem är känsligt för störningar. En helikopter i taget är ständigt på tungt underhåll och delar av året krävs att två helikoptrar genomför tungt underhåll. Lättare underhåll (linjeunderhåll) genomförs under cirka 15-30 timmar en gång per månad per operativ helikopter. Utöver detta kan tekniska fel uppstå som kräver åtgärder. När endast en helikopter genomför tungt underhåll finns möjlighet att använda en backup-helikopter vid fel eller linjeunderhåll.

Detta innebär att tillgängligheten för systemet under huvuddelen av tiden, har fem baser operativa, men cirka 5-10 dagar per månad är endast fyra baser operativa, alltså en minskning med 20% under dessa dagar. Skulle en större skada eller fel uppstå, eller om en reservdel tar lång tid att leverera kommer systemet inte kunna hålla fem baser tillgängliga förrän problemet är åtgärdat.
De budskap som levereras idag är således ett helt annat än det som regeringen erhöll från Sjöfartsverket 2011. Sjöfartsverket pekar idag på att det behövs fler helikoptrar. Detta bland annat efter att ha blivit granskade av Statens Haverikommission, Att det behövs fler helikoptrar förefaller fullt rimligt, men det var inte det besked regeringen fick av Sjöfartsverket när verksamheten skulle övertas runt 2011.

Huvuddelen av allmänheten så väl som kunder anser att den flygburna sjöräddningen måste fungera. Men man kan i sammanhanget även notera vissa åsikter i debatten om Sjöfartsverkets helikopterverksamhet som gör gällande att man inte ska ha åsikter om bristerna i olika hänseenden med hänvisning till "att man nog gör så gott man kan". Det är givetvis ett sätt att se på saken.

Ett annat sätt är att se på verksamheten utifrån verklighetens krav och förväntningar. Sjöfartsverkets helikopterverksamhet är en livlina(!) När räddning inte fungerar på annat sätt från båtar eller fartyg, eller på grund av svåra väderförhållanden är räddningshelikoptern den sista livlinan. Att helikoptrar finns tillgängliga kan således komma att handla om liv och död! Det blev tyvärr extra tydligt i samband med Estonias förlisning, något som förefaller helt bortglömt idag när det kommer till debatten om tillgängliga helikopterresurser.

Utöver de strikt rationella motiven finns det även förväntningar från en rad olika aktörer på att tjänsten ska fungera. Aktörer som dessutom betalar stora summor till Sjöfartsverket för en tjänst som förväntas levereras från fem baser.dygnet runt, året runt. Kostnadsfördelningen ser ut som följer. Den totala summan avser all sjö- och flygräddning varav 372 miljoner (81%) går till helikopterverksamheten (Källa: Sjöfartsverket).

IntäktMilj kr% del
Farledssavgifter (civil sjöfart)17238%
Statligt anslag15534%
Eurocontrol (civil luftfart)6614%
Försvarsmakten5512%
Övrigt92%
Total457100%


Det finns således betalande kunder så som rederier, flygbolag och den svenska Försvarsmakten som i praktiken köper en tjänst av Sjöfartsverket och förväntas få leverans enligt ingångna avtal och överenskommelser. Då räcker det inte att göra så gott man kan, då måste problemen lösas, och i det här fallet kräver det sannolikt att uppdragsgivaren regeringen tar sin del av ansvaret, oaktat vad som presenterades för åtta år sedan..

Då, i samband med att Sjöfartsverket övertog Norrlandsflygs helikopterverksamhet användes följande som argument av regeringen (med Sjöfartsverket som expertmyndighet) för att övertyga riksdagen om vikten av att propositionen skulle antas.
Ett bortfall av den verksamhet som Norrlandsflyg bedriver skulle innebära att Sjöfartsverket inte skulle kunna lösa sin uppgift att upprätthålla en fungerande SAR-verksamhet. Detta skulle kunna medföra att Transportstyrelsen tvingas deklarera Sverige som ett s.k. farligt område enligt 1 kap. 6 § luftfartsförordningen (2010:770) och meddela flygbolagen detta. Kommersiell flygtrafik skulle visserligen inte omöjliggöras men det skulle ankomma på flygbolagen att avgöra om de trots detta vill flyga till, från eller över Sverige. Ytterst skulle det dock bli varje luftfartygs befälhavare som fick avgöra denna fråga för varje enskild flygning, jfr 5 kap. 3 § luftfartslagen (2010:500). Liksom för luftfartens del skulle redarna och ytterst fartygets befälhavare i det enskilda fallet få avgöra om avsaknaden av en fungerande SAR verksamhet i Sverige utgör skäl för att inte trafikera svenska farvatten.

Studerar vi tillgängligheten idag där en bas mer eller mindre regelmässigt stängs ner så kan man diskutera huruvida Sverige idag har en fungerande luftburen SAR-verksamhet, och huruvida ovanstående farhågor - under vissa perioder - redan har slagit in?

Avslutningsvis kan det vara värt att notera regeringens sammanfattande bedömning i samband med att propositionen gällande att säkerställa svensk helikopterkapacitet för sjö- och flygräddning lades fram för riksdagen den 22 september 2011 av statsråden Jan Björklund och Catharina Elmsäter-Svärd.
Sverige har ett självklart behov av att upprätthålla en väl fungerande SAR-verksamhet och har dessutom genom att tillträda internationella konventioner åtagit sig detta. Ett bortfall av SAR-verksamheten, även om det är mycket kortvarigt, riskerar att innebära allvarliga hinder för såväl sjöfart som luftfart på väg till, från eller över svenska farvatten och svenskt luftrum. Detta gäller även militär sjö- och luftfart. Det är med andra ord ett viktigt samhällsintresse att säkerställa SAR-verksamheten. Inte ens helt kortvariga avbrott i kapaciteten kan därför godtas. För att inte äventyra väl fungerande sjö- och flygtransporter i riket och svara upp mot internationella åtaganden är det därför angeläget att se till att SARverksamheten inte äventyras.
Ovanstående utgjorde således grunden för att Sjöfartsverket skulle förvärva sju sjöräddningshelikoptrar. Dessa sju skulle säkerställa att det inte ens blev några kortvariga avbrott i verksamheten. Nu är läget ett helt annat, och det återstår att se vad nuvarande regering och infrastrukturminister Thomas Eneroth avser göra åt problemet. Än så länge har bevisligen inget skett trots Sjöfartsverkets remissvar och påstötningar från andra politiska partier i det aktuella ärendet samt närliggande.

Läs även Wiseman i ämnet.




Replik på Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare

En akademisk officersutbildning syftar till att  göra officerarna och våra stridskrafter så farliga för fienden som möjligt. Foto: Marcus Olsson, cCombat Camera, Försvarsmakten.

”… my heart sinks because another ignorant officer has been allowed to perpetuate the old aimless catchwords.”

Orden ovan ska ha yttrats av den brittiske viceamiralen Sir Peter Gretton vid något tillfälle då en officer hänfallit åt välklingande men innehållslösa aforismer istället för analys och kritiskt tänkande.[1] Efter att ha läst Stefan Emanuelssons inlägg ”Akademisering av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare” är jag benägen att instämma. Bland sina omkring 4 500 ord har författaren lyckats med konststycket att få med i stort sett samtliga militära aforismer jag hört i min tioåriga officerskarriär. Tyvärr är det inläggets största behållning.

Texten liknar en exposé över saker som Emanuelsson tycker är fel med hur officerare utbildas. Inläggets huvudtes är att nuvarande utbildningsfilosofi där officerare förväntas ha ett akademiskt förhållningssätt står i motsats till användning av uppdragstaktik. Författaren hävdar också att akademiska examina hos officerskåren sänker krigföringsförmågan snarare än höjer den. Han presenterar antal påstådda risker och problem med ”överakademiseringen”:

  • Akademiker använder kvantitativa metoder för att förstå omvärlden samt för att planera och genomföra verksamhet. Det hämmar officerares fria tänkande och får dem att vänta på ”rätt duellvärden” och tro att fienden alltid uppträder doktrinärt.
  • En akademisering medför att blivande officerare inte ”prövas” i samma utsträckning som tidigare. Olämpliga officerare kan därmed komma att anställas.
  • Försvarsmaktens särskilda officersutbildning (SOFU) strider mot officersförordningen eftersom Försvarsmakten anställer personer med civila akademiska examina som ordinarie officerare istället för som officerare med särskild kompetens (OFSK).
  • SOFU urholkar officerskårens praktiska kompetens som utvecklas genom truppföring, trupputbildning och stabsarbete. Det är dessa tre verksamheter som utgör officersyrkets progression.
  • Att Försvarshögskolan utvecklar officersutbildningen efter kritik från Universitetskanslerämbetet (UKÄ) om låg akademisk nivå innebär att ”den svenska krigskonsten” får stå tillbaka för akademisering.
  • Kriget går inte att strukturera, planera eller beräkna. Därför är det ingen idé att försöka.
  • Vill vi bli så bra som möjligt ska vi kopiera det tyska 30- och 40-talens organisationsstruktur, ledarskap och ledningsfilosofi eftersom det producerade ”den kanske effektivaste krigsmakt som någonsin gått i fält”. Dåtidens krigskonst skulle aldrig ha accepterat ”civila akademiska kriterier”.

Huvudtesen, att akademisk utbildning och uppdragstaktik utesluter varandra, är en halmdocka. En välutbildad officerskår är tvärtom en förutsättning för uppdragstaktik. Att förstå stridsfältet, sitt förband och motståndaren är en förutsättning för att som chef självständigt kunna lösa sin uppgift. De övergripande målen med all högskoleutbildning på grundnivå återfinns i 1 kap. 8 § 2 st. högskolelagen:

”Utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas

  • förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar,
  • förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och
  • beredskap att möta förändringar i arbetslivet.”

Förmågorna som ska utvecklas vid högskoleutbildning på grundnivå är med andra ord precis de vi förväntar oss av officerare. Att de studerande når målen kontrolleras fortlöpande under utbildningen, precis som på alla högskoleutbildningar. Syftet är alltså inte att skapa enkelspåriga officerare, utan precis de fria tänkare som författaren efterfrågar. Att officersutbildningen inordnas i det akademiska systemet innebär dessutom att den blir del av ett kvalitetssystem och utsätts för extern oberoende granskning som tillser att målen nås. UKÄ är den myndighet som granskar kvaliteten i högre utbildning.

Ytterligare en fördel med inordningen av officersutbildningen i det akademiska systemet är att det blir möjligt att värdera utbildningar mot varandra. Det innebär att många nya dörrar öppnas för officerare som vill vidareutbilda sig, men också att nya vägar in öppnas för de som vill utbilda sig till officerare. De som har tagit en akademisk examen på grundnivå har redan tillgodogjort sig många av de kunskaper och färdigheter som krävs av en officer. Det blir därför möjligt för dem att nå samma utbildningsmål på kortare tid. Detta sker bland annat genom att SOFU-eleverna går en årslång uppdragsutbildning vid Försvarshögskolan där innehållet till stora delar är samma som på officersprogrammet. Den nya vägen in i officersyrket ökar officerskollegiets kunskapsbredd. Det är raka motsatsen till urholkning.

Myndigheten är fri att enligt 17 § officersförordningen som officer anställa den som har gått en grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten. SOFU är en grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten. Inför utbildningen sker anställning med stöd av 20 §. (Uttrycket ”särskild kompetens” i officersförordningen ska inte förväxlas med personalkategorin OFSK.) Här håller jag med Emanuelsson om det märkliga i Försvarsmaktens användning av 20 §. Det är inte lämpligt att studerande vid en officersutbildning, som SOFU är, har tjänstegraden fänrik. Här borde en bättre lösning vara möjlig.

Överlag för inlägget fram en romantiserad bild av officeren, som genom lång och hård prövning ”på trupp” har lärt sig vad som är rätt och fel av sina äldre kollegor.  Tillsammans med den defaitistiska synen att all planering eller försök att förstå stridsmiljön är dömda att misslyckas reduceras officersprofessionen till en svårdefinierad ”karaktär”, ett sätt att tänka och vara, som endast kan erhållas genom socialisering. Tanken är inte ny. Kommendanten vid arsenalen i Woolwich ska ha yttrat följande redan 1902:

”Vi vill hellre ha en klassiskt utbildad gosse, än en som i hög grad ägnat sina tankar åt elektricitet och fysik, och den typen av ämnen. Förmågan att ge order och ledarskapets egenheter lär man sig inte i laboratorier. Vår springande punkt är Karaktär; det bryr vi oss mer om än skolämnen”.[2]

Till stöd för sin idé att denna officersbild är den rätta tar Emanuelsson, inspirerad av Martin van Crevelds Fighting Power[3] stöd i 30- och 40-talets Tyskland. Han presenterar flera exempel på hur han menar att de tyska officerarna uppvisade önskvärda kvaliteter och hur det faktum att den tyska officerskåren, till skillnad från de amerikanska och brittiska, var opåverkad av akademiska påhitt gjorde att man kunde strida så effektivt. Sanningen är en annan. Tyskland hade vid den tiden en av de mest akademiserade officerskårerna och den tyska generalstabsakademin var kanske världens främsta. Det var exempelvis där krigsspelsmetoden togs fram och där man utvecklade de idéer som kom att ligga till grund för de snabba tyska framgångarna under kriget, exempelvis användning av indirekt metod och manöver. Detta stöds även av van Creveld som beskriver den krävande akademiska generalstabsutbildningen i dåtidens Tyskland. Utbildningen var ett krav för att bestrida de stabsbefattningar som nämns i inlägget.[4] Idag är den tyska officerskåren än mer akademiserad: officersaspiranter läser fyra år vid Universität der Bundeswehr och tar en masterexamen.[5]

De kvantitativa metoder som Emanuelsson avskyr var en stor bidragande faktor till de allierades seger under andra världskriget, bland annat genom att USA och Storbritannien utvecklade den moderna operationsanalysen. Med operationsanalys kunde, bland annat, effekten av befintliga vapensystem ökas avsevärt genom taktikanpassning.[6] Såväl krigsspel som operationsanalys är fortfarande idag välanvända, akademiska, metoder vid exempelvis försvarsplanering, taktikutveckling och försvarssystemutveckling. Bland slutsatserna i Fighting Power nämns också oviljan att använda vetenskapliga metoder som ett av den tyska arméns misstag under kriget. van Creveld menar att de kunde ha höjt sin krigföringsförmåga ytterligare genom att anamma dem.[7]

Den modell för officersuttagning som användes i mellankrigstidens Tyskland och som Emanuelsson förordat hade inte fungerat i dagens försvarsmakter. I Fighting Power exemplifieras det med att en mer samtida tysk infanteridivision har 900 specialiseringar till skillnad från andra världskrigets 40. Därigenom menar van Creveld att mellankrigstidens personalsystem har reducerats till en ”historisk kuriositet” och att moderna databehandlingsmetoder numera är nödvändiga.[8]

På flera ställen plagierar författaren hela stycken från sina källor. Exempelvis är andra och tredje stycket nästan ordagrant tagna från Krigets traditioner.[9] Stycket om Adolf Heusingers karriär med efterföljande kommentarer är även det lyft ord för ord från samma bok.[10] Texten om hur McNamara och Westmoreland sägs ha älskat statistiken för dess egen skull är från den svenska översättningen av van Crevelds Ledning i krig.[11] Jag har inte gjort någon fullständig kontroll av inläggets originalitet, men de här tre exemplen väcker allvarliga tveksamheter kring hur mycket av texten som är författarens egna ord.

Som helhet är inlägget ett mycket bra argument för en akademiserad officersutbildning. Något som de som studerar till officerare idag blir skickliga på är att förhålla sig kritiskt till sin profession, att objektivt söka efter information, att hantera källor och att tydligt redogöra för sin ståndpunkt. Allt detta är något som behövs i en omvärld som blir allt mer komplicerad. En sak som Emanuelsson har helt rätt i är att våra officerares skicklighet kommer att vara avgörande i striden. Det är också syftet med en akademisk officersutbildning – att göra dem och våra stridskrafter så farliga för fienden som möjligt.

Författaren är kapten och doktorand vid Försvarshögskolan och Högskolan i Skövde.

Noter

[1] Speller, Ian, Understanding Naval Warfare, Routledge, Oxfordshire, England ; New York, NY, 2014, s. 4.

[2] Lorber, Azriel, Oförstånd och okunskap : konsekvenser för alla militära nivåer, 1. uppl., Försvarshögskolan, Stockholm, 2007, s. 33.

[3] van Creveld, Martin, Fighting power : German and U.S. army performance, 1939-1945, Greenwood Press, Westport, CT, 1982.

[4] Ibid., ss. 146-149.

[5] Bundeswehr, Laufbahn der Offiziere, https://www.bundeswehrentdecken.de/soldatenberuf/zeitsoldaten/offizier (hämtad 2019-12-23).

[6] Koopman, Bernard Osgood, Search and screening : general principles with historical applications, Pergamon, New York, NY, 1980; McCue, Brian, U-Boats in the Bay of Biscay: an essay in operations analysis, National Defense University Press, Washington, DC, 1990.

[7] van Creveld, Martin, Fighting power, s. 164.

[8] Ibid., ss. 171 f.

[9] Baudin, Arne, Cedergren, Anders, Pappila, Ove & Ulfving, Lars, Krigets traditioner, 2. uppl., Försvarshögskolan, Stockholm, 2019, ss. 331, 339.

[10] Ibid., ss. 138 f.

[11] van Creveld, Martin, Ledning i krig, Försvarshögskolan, Stockholm, 2003, s. 197.

Lucka 24: Vägen framåt



2014 års julkalender avslutades med en önskan om att skönmålningen inom försvaret skulle sluta med den nya regering som tillträtt, med Peter Hultqvist som försvarsminister. Det syntes vissa tecken på en mer direkt och öppen försvarspolitik än vad som varit fallet under den föregående Alliansregeringen. Under de fem år som har gått är det också omfattande luckor i försvaret som man har börjat täta. Tyvärr är flera områden som belystes 2014 som dras med fortsatta, allvarliga brister där fast agerande lyser med sin frånvaro.

Härnäst stundar Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, vilken går av stapeln i mitten av januari. Säkerligen får vi här höra ett och annat utspel. Inte minst kring finansieringen av det stundande försvarsbeslutet, där Ekonomistyrningsverket rapporterar att det 60 mdr kr för att uppnå den politiska ambitionsnivån. Tyvärr uppplever jag att vissa områden, trots förstärkningarna i försvarsbeslutet, fortsatt kommer att ha rejäla luckor. Underfinansieringen gör sitt till, och det är en beklaglig tradition att råder en stor ovilja hos finansministrar och finansdepartement att finansiera försvarspolitik. Den bred politiska enigheten i den utstakade vägen matchas lätt av oviljan hos sittande regering att finansiera det man kommit överens om. Detaljstyrningen av Försvarsmakten från regeringens sida har heller inte sin like i något annat departement.

Den största anledningen till att det kommer att ta tid att täta luckorna och att den rådande finansieringsnivån inte räcker till, är trögheten i att vända en allvarligt underfinansierad organisation som i 50 års tid varit under konstant neddragning. En liknelse med kraften och tiden som det krävs för att ta ett flygplan ur en störtdykning är relevant. Det finns fortsatt en bristande politisk förståelse för hur omfattande arbete som krävs inom försvaret för att få trenden att plana ut och börja stiga.

Bästa vägen att komma framåt i processen och få till den finansiering och den förståelse som krävs är att hålla försvarsdebatten vital och med transparens om styrkor och brister. Det är ett ansvar som åligger envar inom försvaret – menig som general.

God Jul!


Lucka 24: Vägen framåt



2014 års julkalender avslutades med en önskan om att skönmålningen inom försvaret skulle sluta med den nya regering som tillträtt, med Peter Hultqvist som försvarsminister. Det syntes vissa tecken på en mer direkt och öppen försvarspolitik än vad som varit fallet under den föregående Alliansregeringen. Under de fem år som har gått är det också omfattande luckor i försvaret som man har börjat täta. Tyvärr är flera områden som belystes 2014 som dras med fortsatta, allvarliga brister där fast agerande lyser med sin frånvaro.

Härnäst stundar Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, vilken går av stapeln i mitten av januari. Säkerligen får vi här höra ett och annat utspel. Inte minst kring finansieringen av det stundande försvarsbeslutet, där Ekonomistyrningsverket rapporterar att det 60 mdr kr för att uppnå den politiska ambitionsnivån. Tyvärr uppplever jag att vissa områden, trots förstärkningarna i försvarsbeslutet, fortsatt kommer att ha rejäla luckor. Underfinansieringen gör sitt till, och det är en beklaglig tradition att råder en stor ovilja hos finansministrar och finansdepartement att finansiera försvarspolitik. Den bred politiska enigheten i den utstakade vägen matchas lätt av oviljan hos sittande regering att finansiera det man kommit överens om. Detaljstyrningen av Försvarsmakten från regeringens sida har heller inte sin like i något annat departement.

Den största anledningen till att det kommer att ta tid att täta luckorna och att den rådande finansieringsnivån inte räcker till, är trögheten i att vända en allvarligt underfinansierad organisation som i 50 års tid varit under konstant neddragning. En liknelse med kraften och tiden som det krävs för att ta ett flygplan ur en störtdykning är relevant. Det finns fortsatt en bristande politisk förståelse för hur omfattande arbete som krävs inom försvaret för att få trenden att plana ut och börja stiga.

Bästa vägen att komma framåt i processen och få till den finansiering och den förståelse som krävs är att hålla försvarsdebatten vital och med transparens om styrkor och brister. Det är ett ansvar som åligger envar inom försvaret – menig som general.

God Jul!


Lucka 23: Psykologiskt försvar

Lucka 23 i julkalendern 2014 diskuterade det psykologiska försvaret. Det ursprungliga psykologiska försvaret, utvecklat efter erfarenheter från andra världkriget, inrättades på 50-talet som Styrelsen för psykologiskt försvar men lades ner 2008. Under 2014 var det uppenbart att detta hade varit ett stort misstag. I spåren av Rysslands annektering av Krim och krig i Ukraina där informationskrigföringskomponenten var en av de starkaste, var det uppenbart att västländerna hade ett mycket svagt försvar att möta informationskrigföring och psykologiska operationer. Det postmodernistiska samhället med en journalistik baserad på "å ena sidan och å andra sidan" kunde inte hantera en aktör som utnyttjade media, särskilt de egna statliga organen mot en internationell publik och sociala medier som en komponent i den egna krigföringen. Västliga media, inklusive de statliga public service-organen repeterade utan att tveka de utsagor som Kreml nyttjade i sin krigföring. Även trekvarts år efter annekteringen av Krim publicerade DN och svensk public service de mest fantastiska versioner av den ryska nedskjutningen av passagerarflygplanet MH 17 och gjorde sig därmed till en plattform för den ryska informationskrigföringen. Det nya informationssamhället gjorde det viktigare att vara snabb med en artikel, än att innehållet var korrekt. Ursprungskälla var av föga intresse så länge någon annan etablerad plattform i en stat hade kört storyn först. Det skulle ta ytterligare något år innan det sjönk in hos västliga media att Russia Today, Sputnik News, m.fl. var redskap i informationskrigföringen och informationskrigföring är ett av flera ben (faktiskt ett av de starkaste) i den ryska krigföringen. Detta trots hur redskapet nyttjades redan under Georgienkriget där Kreml dagarna innan krigsutbrottet flög in 50-talet egna journalister till Sydossetien.

Jag vill hävda att den svenska medial förståelse för informationskrigföring fortsatt är svag till mycket svag. Flera journalister, om än enstaka sådana (framförallt Patrik Oksanen), har gjort starka insatser för att höja medvetandet, men förståelsen är fortsatt mycket svag. Tvyärr är två av de svagare korten statliga Sveriges Radio och Sveriges Television som ligger betydligt efter privata mediahus – och dessa är heller inte några starka kort på området. Detta är mycket bekymrande då just informationsbenet är så pass starkt i modern krigföring och Ryssland är en av de bästa aktörerna inom området. Det amerikanska presidentvalet 2016 var ett fantastiskt exempel inom området, där Kreml visade upp hur man behärskar att nyttja sociala media som ett vapen. Endast genom bruket av sociala media och fiktiva konton lyckades man skapa stora demonstrationer, ämnade att splittra det amerikanska samhället. Den som har studerat Sovjettidens aktiva åtgärder som nyttjades av KGB känner igen metoderna, men det moderna mediesamhället och framförallt framväxten av sociala media, ger helt nya möjligheter och en helt annan utväxling. Där man förr hade att lura ett mediehus och journalister att publicera en story (likt Roy Andersson "dokumentär"-film om AIDS) för att senare nå informationskonsumenten, gör sociala medier idag att en aktör kan nå konsumenten direkt. Varje konsument av information måste upprätthålla sitt eget psykologiska försvar och när plattformar som Facebook skräddarsyr innehåll och nyheter till vad man anser att konsumenten ska se så ökar effekten avsevärt (som t.ex. fallet med Cambridge Analytica).

Vad har då hänt i Sverige sedan 2014? Förutom initiativen på låg, individuell nivå och en något höjd medvetenhet hos media, så har det inte hänt mycket. För snart 2 år sedan, vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen januari 2018, lovade statsminister Stefan Löfven att inrätta en ny myndighet för psykologiskt försvar. Sedan dess har mycket lite hänt, och det som har hänt har gjort det i en låg takt. I augusti 2018 tillsattes en utredning med f.d. Säpo-chefen Anders Danielsson som ordförande. I juli 2019 förlängdes utredningstiden till maj 2020. Statens aktionsplan inom området är därför fortsatt diffus, då MSB endast har ett uppdrag att omvärldsbevaka åt regeringen.

Detta är en mycket stor svaghet i en tid då "krig" alltmer sällan går till den kinetiska form begrppet krig traditionellt sett har inneburit. Istället utkämpas "krig" i högre grad här och nu med icke-kinetiska medel, där informationsarenan ofta är den primära. Detta är ett stort problem där den svenska förvaltningsmodellen bygger på tydliga rågångar mellan olika myndigheter och tydliga skeden i en konfliktskala, medan Kremls krigföring innebär att man agerar icke-linjärt (rör sig fram och tillbaka mellan fred-kris-konflikt och krig) och staten har möjlighet att välja lämpligt medel (eller kombination av) diplomati, information, militär och ekonomiska medel. Att inte fritt kunna samordna dessa medel är en inneboende svaghet hos den västerländska demokratin som inte är förbehållan Sverige. Det innebär dock inte att det är gott nog att inte vara sämst i klassen.

Hur ett effektivt svenskt psykologiskt försvar ska se ut kräver minst sagt ett eget inlägg. Grunden måste dock utgå ifrån en allmän medvetandehöjning om informationskrigföring, ty det är så att du kanske inte är intresserad av informationskriget, men informationskriget är definitivt intresserat av dig och att använda dig som ett verktyg.






Lucka 22: Pliktpersonal

I lucka 22 diskuterades den vilande värnplikten och svårigheterna att personalförsörja Försvarsmakten. 2014 var det ett faktum att yrkesförsvaret inte skulle kunna realiseras med den mängd kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl som hade utlovats i försvarsbeslutet 2009, i vilket värnplikten lades vilande. Uppfyllnaden var mycket lägre än önskat och lönenivåerna var (och är ) helt enkelt inte konkurrenskraftiga. Det mesta av denna problematik hade FOI redan förutspått i sin rapport som kom samtidigt med att det nya systemet infördes. Särskilt jämförelsen med andra länder var intressant och borde ha manat till eftertanke, men tyvärr inte.

Samtidigt med att värnplikten lades vilande, togs ett positivt och viktigt steg för en framtida återaktivering av plikten, nämligen att göra den könsneutral genom en ändring av lagen om totalförsvarsplikt. Från att värnplikten tidigare endast omfattat män, omfattar den sedan 2009 även kvinnor. När julkalendern 2014 skrev hade regeringen preics öppnat för att återuppväcka repetitionsutbildningen av värnpliktiga, vilket var ett positivt tecken. Detta brådskade eftersom pliktpersonal tas ur krigsorganisationen 10 år efter deras senaste tjänstgöring. Samtidigt talades det om att återaktivera värnplikten. Det första steget togs den 1 oktober genom tillsättandet av Annika Nordgren Christensens pliktutredning. Efter att utredningen var färdig gick det snabbt att återaktivera värnplikten. I ett första steg fick Försvarsmakten i uppgift att kunna grundutbilda 4000 värnpliktiga. I Försvarsberedningens rapport Värnkraft vill man se en utökning mot grundutbildning av 8000 värnpliktiga till mitten av 20-talet. Försvarsmakten planerar för en gradvis ökning från 5000 grundutbildade 2021 till 8000 2025.

Återaktivering av värnplikten är i grunden ett mycket positivt drag. För det första ger värnplikten en möjlighet att snabbt bygga upp fler större krigsförband. Värnplikten skapar också en mycket god rekryteringsgrund för både officer/specialistofficer, liksom kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Här finns den ingång som saknades efter 2009. Det är också mycket positivt att värnplikten nu är könsneutral och att mönstringsunderlaget därför omfattar både män och kvinnor. På sikt kommer det att leda till att fler kvinnor kommer in i Förvarsmakten, liksom att organisationen bättre speglar hur samhället ser ut idag i form av kulturell och etnisk bakgrund. Det kommer att gynna både Försvarsmakten och samhället som helhet.

Värnplikt är dock ingen universalösning på Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem. Visst ökas möjligheterna till rekrytering, men till vissa viktigare specialistkompetenser kan det finnas behov av att återinföra enstaka värnpliktsbefattningar bara för att skapa en rekryteringsgrund. Det man framförallt ska ha med sig är att även om värnpliktsutbildningen håller hög kvalitet så kommer den inte att kunna ersätta kvaliteten hos kontinuerligt tjänstgörande personal. Det uttrycks i den politiska debatten en önskan om att ersätta delar av den anställda personalen med värnpliktiga, vilket vore förödande för den erfarenhetsbas som skapats de senaste tio åren. Framförallt vore det förödande för beredskapen, eftersom de anställda förbanden är synnerligen lämpade för den konfliktmiljö som gäller idag och kan förväntas gälla framöver, i form av icke-linjär krigföring. Detta innebär att en aktör snabbt går mellan olika delar av konfliktskalan fred - kris - konflikt och krig. Traditionellt har denna varit i nämnd ordning, men som t.ex. fallet Ukraina visar så kan Ryssland snabbt ändra läge. Då duger det inte att förlita sig på en organisation som kräver ett politiskt beslut om mobilisering för att vara fullt användbar. Här har Försvarsmakten idag en god beredskap med sin kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal som mycket snabbt kan lösa uppgifter och under längre tid. Här är det positivt att Försvarsberedningen pekar på att införa en tjänstgöringsskyldighet även för den tidvis tjänstgörande personalen.

Slutligen finns det en inneboende svårigheterna med att växa samtidigt som man ska upprätthålla beredskap. Försvarsmakten organisation har slimmats ner till tunnast möjliga för att lösa skarpa uppgifter i form av krigsförbandsutveckling för insatser och genomförande av beredskap/insatser. Det ur denna organisation man nu måste lyfta ut personal för att genomföra grundutbildningen av allt fler värnpliktiga. Det finns dock inget alternativ annat än att lyckas med denna svåra ekvation eftersom organisationen annars kommer att implodera.

Summerat, så är lucka 22 en mycket positiv sådan vad det gäller den militära delen av plikten. Det återstår att se hur den övriga plikten i form av allmän tjänstgöringsplikt och civilplikt kommer att utvecklas. Dessa är också mycket viktiga för ett fungerande totalförsvar.

En svensk Plan B?

En värld i gungning. Foto: Shutterstock.com.

2020 års försvarsbeslut kommer att fattas mot bakgrund av den snabbaste och mest djupgående försämring av omvärldsläget som vi upplevt sedan det sena 1930-talet. Extra allvarligt blir det därför att hela det internationella säkerhetssystemet är i gungning, samtidigt som Sverige fortfarande har en försvarsmakt utformad för enstaka internationella fredsinsatser.

Sverige var långtifrån ensamt om att köpa det förföriska budskapet om att Den Eviga Freden hade brutit ut efter sovjetkommunismens sammanbrott. Nästan alla Europas länder gjorde likadant och rustade ner drastiskt. Ryssland skulle ju bli ett demokratiskt västland, trodde man, och Kina skulle tvingas till demokratisering av en växande medelklass. Till och med USA skar ned och ställde om sin krigsmakt till lätta förband, lämpade för jakt på talibaner och upprorsmän.

De första tecknen på att historien inte gick som på räls kom redan för drygt tio år sedan: USA:s misslyckande i Irak, aggressiva signaler från Putin, följt av Rysslands överfall på Georgien och en stark rysk upprustning. Detta borde ha varit en väckarklocka, men västvärlden – inklusive Sverige – valde att trycka på snoozeknappen och somna om. Det var därför inte förrän den ryska annekteringen av Krim 2014 som västvärlden vaknade och yrvaket såg sig om. Då såg de som ville se sanningen i vitögat ett Ryssland som menade allvar med sitt prat om att återta ställningen som stormakt och att riva upp den europeiska säkerhetsordningen, ett USA som under Bush Jr blivit skadeskjutet i Irak och under Obama drog sig för nya väpnade insatser – ens när egna röda linjer hade korsats, och ett självmedvetet Kina som hade omsatt sin fenomenala ekonomiska tillväxt i militära muskler och nu öppet krävde en plats i solen. Halvhjärtat och långsamt började då Natoländerna ställa om.

Samtidigt skedde en revolution på ett annat plan: stödet för de socialdemokratiska och liberal-konservativa partier som dominerat i västvärlden sedan 1945 bryter nu samman och i stället vinner nya populistiska och radikala rörelser på vänster- och högerflanken snabbt mark i land efter land. Ett bärande tema i dessa rörelsers budskap är missnöje med den globalisering och internationalisering som de gamla maktpartierna har bejakat, och ett mycket mer nationellt perspektiv.

Resultatet av all detta är att vi nu har samtidiga systemkriser på tre olika nivåer i det internationella systemet: den globala, den europeiska och den nationella. Dessutom interagerar och förstärker dessa systemkriser varandra på ett sätt som gör att de samlade svängningarna kan bli än större och snabbare.

– På den globala nivån utmanar Kina USA:s ställning som hegemoni och därmed också den ordning som USA inrättade efter 1945, samtidigt som Trump tydligt visar att han och hans väljare har tröttnat på att bära bördan av att vara systemets förvaltare och världspolis. Men samtidigt har USA fortfarande en maktställning i Östasien att försvara, och många liknar läget där med det i Europa 1914. Den tändande gnistan skulle exempelvis kunna vara konflikten om kontrollen över Sydkinesiska Sjön, som Kina gör anspråk på, eller komma från det oberäkneliga Nordkorea.

– På europeisk nivå har Putin kört en stridsvagn genom det som Gorbatjov 1990 kallade ”det gemensamma europeiska huset”. Den ryska utmaningen borde egentligen lätt kunna mötas av ett mångdubbelt rikare Västeuropa, men européerna kan inte ena sig om att göra det som behövs. Därtill kommer att president Trump medvetet utsår allvarliga tvivel om den amerikanska säkerhetsgarantin till Europa – det som kallas den transatlantiska länken – och därmed också om Natos fortbestånd. En lika naturlig som destruktiv konsekvens av detta kan bli en åternationalisering av säkerheten i Europa, d v s en återgång till det mönster av inbördes rivalitet som otaliga gånger i det förflutna lett till krig.

– På den nationella nivån ersätts ansvarstagande politiker alltmer med populister och nationalister, vilket förändrar det politiska landskapet i grunden, och gör det svårare både att få till stabila regeringar och att uppnå och vidmakthålla internationella avtal.

Som grädde på moset har vi slutligen frågan om kärnvapenspridning. Om det amerikanska kärnvapenparaplyet som skyddat Europa, Japan, Sydkorea m fl länder i sjuttio år inte längre gäller kommer det troligen inte att dröja alltför länge innan några av dessa börjar fundera på att skaffa egna kärnvapen som skydd. Tar en det steget så följer nog fler efter.

Sammantaget menar jag därför att den geopolitiska barometern pekar på att vi kan stå inför en storm vars like vi inte sett sedan 1945, och om man följer internationella media kan man se att jag är långtifrån ensam om den dystra prognosen. Sverige har länge haft ett avskräckningsunderskott gentemot Sovjet/Ryssland och löst detta genom att åka snålskjuts på den transatlantiska länken, först genom Erlanders och Palmes hemliga västsamarbete, sedan genom Hultqvistdoktrinen. Men  om USA vänder Europa ryggen finns knappast längre denna möjlighet. Vilka handlingsalternativ har då Sverige? Finns det – eller skulle det kunna finnas – en svensk Plan B? Jag kan i alla fall inte se någon uppenbar och användbar reservoption för oss.

– Först av allt så kan vi ignorera riskerna och fortsätta som förut, eller helt enkelt hoppas att Trump inte blir omvald och att allt sedan blir som vanligt igen.

– Sedan så kan vi byta fot och bejaka en robust försvarsdimension för EU, som Frankrikes president Macron förordar. Ett antal länder som traditionellt varit skeptiska till sådana tankar börjar nu svänga.

– Eller så kan vi sälla oss till en mindre grupp länder i Nordeuropa som försöker beveka USA att fortsätta stödja dem, som en sorts mini- eller rest-Nato men med begränsade åtaganden.

– Alternativt så kan vi söka skydd genom att orientera oss militärt och politiskt mot någon av Europas traditionella stormakter, Storbritannien, Frankrike eller Tyskland. Dock har ingen av dessa länder militär förmåga i överskott att dela med sig av.

– Vi kan slå oss ihop med våra nordiska grannländer, men i avsaknad av ett nordiskt kärnvapen så skulle nog detta vara mer en fråga om att söka tröst än att få skydd.

– Slutligen så kan vi välja – eller av omständigheterna tvingas – att stå ensamma, i hopp om att även en tredje gång stå utanför den storm som rasar. Mycket betydande rustningar – minst 5 % av BNP – skulle då behövas, och dessa skulle ändå sannolikt vara otillräckliga.

Som synes finns inga riktigt bra alternativ och därmed heller ingen bas för en svensk Plan B. Vi får kanske ägna de kommande åren åt vad man skulle kunna kalla ”strategisk forsränning”, att hålla styrfart i tidens turbulenta virvlar och undvika de värsta och vassaste stenarna. Då lär hjälm, flytväst och våtdräkt behövas.

Författaren är Fil dr, forskningsledare och ledamot av KKrVA.

Lucka 21: Krigsbasorganisationen

Undertecknad landar kortbana på Rv 44 i september 2017. Foto: Jörgen Nilsson

I lucka 21 diskuterades Flygvapnets krigsbasorganisation. Denna hade fört ett mycket tynande liv sedan 00-talet och inriktnignen mot internationella insatser. Grunden i Insatsförsvaret innebar också att fredstida resurser skulle kunna kraftsamlas till en för ändamålet skräddarsydd insats, vilket gjorde att inget förband behövde ha full utrustning och organisatorisk styrka. Detta slog vitt och brett inom Försvarsmakten, men extra hårt mot delar av försvaret som var infrastrukturellt tunga som t.ex. Flygvapnets krigsbasorganisation.

Glädjande nog har det hänt mycket inom detta område sedan december 2014. Försvarsmakten har jobbat hårt för att stärka Flygvapnets basorganisation. Försvarsbeslutet 2015 talade också om en särskild basmiljard för att återanskaffa materiel stärka bassystemet. Under perioden sedan 2014 har flottiljerna blivit krigsförbanden i bassystemet istället för tidigare basbataljonerna. Det flygvapenövningar som har genomförts de senaste åren, inklusive Aurora 2017 och flottiljernas egna övningar, har samtlig inneburit att stora steg har tagits för att återta förmågor i bassystemet. Ett av mina egna starkaste minnen från tiden som divisionschef var att som förste pilot på 25 år landa på den temporärt avstängda riksväg 44 utanför F 7 Såtenäs. Möjligheten till spridning för skydd är och förblir en viktig komponent i taktiken för att möta en kvalificerad fiende. Förmågan att temporärt uppträda på andra baser än de fredstida flottiljflygplatserna är därför dimensionerande för dne operativa effekt som flygstridskrafterna kan utveckla.

Som så ofta när det uppstår förmågeglapp är det lätt att tro att facit finns bakåt i tiden, i detta fall Bas 90-systemet och basbataljon 85. Man stöter ofta på förslag om att f.d. basen X eller Y bara är att återta, vilket baseras på att sagespersonen (något generaliseat) har sett någon kilometer asfalt. Det är dock sällan banorna som är begränsande för en bas utan den kringliggande infrastrukturen som så gott som alltid är osynlig för lekmannen. Det som är av större intresse är övrig nödvändig infrastruktur som bränsleförråd, samband, m.m. (utan att bli för specifik). Det system och den organisation som Flygvapnet nu utvecklar är annorlunda och anpassad till framtida krav och de förutsättningar som gäller idag, inte minst möjligheten att använda kontinuerligt tjänstgörande personal. De alltmer precisa fjärrstridsmedlen och den snabba underrättelsecykeln ställer höga krav på fortfikatoriskt skydd eller rörligt uppträdande, där det sistnämnda traditionellt har varit en paradgren för Flygvapnet. Operationsmiljöns krav har gjort att även andra flygvapen nu börjar försöka lära sig spridning och rörlighet i sin bastaktik. US Air Force införde för några år sedan en ny taktik, kallade Agile Combat Employment, som innebär att "små" flygförband frambaseras under något dygn till en bas i ett operationsområde för att därefter återgå till en huvudbas eller byta bas. Systemet påminner mycket om det svenska rörliga systemet, men har helt andra krav på infrastruktur och stöd.

Blickar man tillbaka mot december 2014 så har Flygvapnet tagit många starka steg. Ser man framåt kommer Flygvapnet att ta ytterligare steg mot en starkare basorganisation i det kommande försvarsbeslutet.

Amerikanska flygbaser i Sverige 1944-45

Chefen för USAAF i Sverige, Bernt Balchen, med Charles Holliman. FOTO: SRK

Den 22 december 2019 är det 75 år sedan de första amerikanska flygplanen inom ramen för operation "Where and When" landade i Sverige. Därefter förvandlades flygplatserna främst i Bromma och Kallax till amerikanska flygbaser och var det även några månader efter Tredje rikets fall.

"Den 22 december landade vi i Stockholm efter att ha flugit över en del luftvärnseld i Norge". Detta sade Roy F. Allemeier, under andra världskriget löjtnant i US Army Air Forces, till mig när vi träffades på F 21 Kallax utanför Luleå. Citatet finns i min bok Slaget om Nordkalotten. Det var Bromma flygplats som Roy Allemeier landade på med sin Douglas C-47 Skytrain (i princip DC-3). De fördes från Bromma med en buss vars rutor var täckta. Sannolikt var de täckta för att de amerikanska flygarna ännu bar sina uniformer och att det generellt var en hel del hemlighetsmakeri kring dem både i Stockholm och senare i Luleå.

De amerikanska flygarna släpptes av från den mystiska bussen i hjärtat av Stockholm och leddes in i "ett stort varuhus efter att det var stängt". Det visade sig senare att de varit inne i NK. Där fick de prova sig fram till passande civila kläder varefter de skjutsades vidare till Badhotellet i Saltsjöbaden där de fick lov att fira jul och få dagarna att gå. Den 30 december kom till slut den svenska byråkratin ikapp dem. Alla papper för fortsatt flygande, nu inrikes inom Sverige, var alltså klara. Därmed kunde kapten Charles G. Hollimans specialdivision med C-47 baseras på Norrbottens flygbaskår (F 21) på Kallax. Redan dagen före hade detta märkts på Kallax genom att norska så kallade polistrupper då började anlända. Tanken var att de mycket snart skulle flygtransporteras därifrån till krigsinsatser i Nordnorge. Vädret försenade dock transporterna rejält.

Konkret blev tio amerikanska C-47:or baserade på Kallax. Bromma fortsatte dock spela en amerikansk roll, liksom tidvis några andra svenska flygplatser. Chef för allt var den i Norge födde USAAF-översten Bernt Balchen, som var arktisk flygpionjär och den förste att flyga till sydpolen. Förutom att transportera norska polistrupper till den del av Norge som intagits av Röda armén kom hans C-47:or även att fälla olika typer av behållare till allierade baser i de svenska och norska fjällen (t ex Sepals). Slutligen fick de göra en vårdinsats för de sovjetiska krigsfångar i Nordnorge som befriats.

Mina möten med några av de amerikaner, norrmän och svenskar som deltog i operation "Where and When" förändrade min syn på andra världskriget i norr och resulterade senare i boken Tyskar och allierade i Sverige. En annan som tycker att C-47 är ett fint flygplan är vår son Jarl som byggt om några Lego-konstruktioner till denna C-47/DC-3 inkl batteridrivna propellrar och cockpit-belysning:


Med detta inlägg sätter jag punkt för denna blogg för i år och passar slutligen på att hjärtligt tacka alla er som på olika sätt har bidragit till min senaste bok, alltså Andra världskriget i Sverige (i vilken de senaste rönen om Sepals-baserna har fått ett eget kapitel). Bokens framgång är tack vare er.

God Jul & Gott Nytt År allihopa!

Lucka 20: Ledningssystem och ledningsstödsystem

Lucka 20 2014 diskuterade ledningssystem och ledningsstödsystem, vilket var en fråga som var livligt diskuterad på försvarsbloggarna för tio år sedan. Då hade miljardbelopp lagts på det ena projektet efter det andra där inget ledde fram till något system som kunde driftsättas. Det mesta stannade inom metodstudier och demonstratorer, ivrigt strävande mot det totala ledningsöverläget som skulle ge ett litet försvar möjligheten att betvinga en betydligt större motståndare.

Strävan mot ett nätverksbaserat försvar var helt rätt, men det gjordes med för svag ledning och med för svag förståelse för problematiken hos den högsta ledningen. Därmed resulterade det i konsulternas fria åkning där miljardbelopp rullade ut, utan att några användbara produkter levererades. I syfte att spara pengar på vidmakthållande pensionerades istället äldre, fullt fungerande system innan något nytt hade levererats. Försvarsmakten lider ännu idag av resultaten från dessa beslut.

Fortfarande upplever jag att det finns en närmast frireligiös vurm kring ledningsstödsystem i vissa delar av ledningsområdet. Det är en den fantastiska idén efter den andra om uppkoppling, sammankoppling, interoperabilitet o.s.v. Påpekar man svårigheterna med att ackreditera system med tillräckligt hög säkerhet (innebärande allt från fysiskt skydd till sektionering och mycket mer), är det som att svära i kyrkan.

Det råder inga tvivel om att Försvarsmakten behöver nya och bättre ledningssystem och ledningsstödsystem. Till skillnad från 00-talet så måste man lägga större fokus på resiliens, redundansnivåer, och även interoperabilitet. Sverige är per definition strategisk reaktivt. Det är otänkbart att Sverige skulle slå det första slaget mot en annan stat, oavsett stridsmedel. Det innebär att en angripare alltid kommer bestämma över tidsfaktorn och nå verkan mot svenska stridskrafter och mål först. Resiliens och redundans är därmed av yttersta vikt för att förhindra ledningsbortfall. Likaså är interoperabilitet av stor betydelse då Sverige kommer att strida i gemensamma operationer tillsammans med andra stater, framförallt Finland där gemensam planering för krig nu föreligger. Detta är ett av de ämnen som blir mest intressanta att följa upp vid en ev. julkalender 2024 inför försvarsbeslutet 2025.