Säkerhetspolitiska konsekvenser av statens uraktlåtenhet, del 2

Den grund vi skapar för barnens framtid är även den grund vi lägger för framtidens samhälle. Foto: shutterstock.com

I en tidigare artikel kritiserades våra politiker, såväl regering som opposition, för att inte ta problemet med kriminella uppgörelser på tillräckligt stort allvar.

I denna artikel görs ett försök att peka på den uppsättning åtgärder som måste till för att vända utvecklingen.

Läget i den kriminella världen kan komma att nå den punkt där vi kan tala om en samhällskris. Ett sätt att definiera en kris (det finns flera), är detta:

”Kris är en händelse som drabbar många människor och stora delar av samhället och som hotar grundläggande värden och funktioner. Kris är ett tillstånd som inte kan hanteras med normala resurser och organisation. En kris är oväntad, utanför det vanliga och vardagliga. Att lösa krisen kräver samordnade åtgärder från flera aktörer”.

Vi skulle behöva en processuell syn på problemet som går tvärs över olika departement och myndigheter. Det kommer att krävas insatser på nationell, regional och lokal nivå. Några punkter, i kronologisk ordning sett ur den möjligt kriminelles synvinkel:

Hemmiljön. Våra kommunala myndigheter måste tidigt kunna identifiera och hantera risker i form av dysfunktionella familjer, där uppväxande barn löper risk att ”ärva” ett kriminellt beteende. Vi ska inte eftersträva 1930-talets sociala ingenjörskonster, men vi kan inte heller tillåta små barn att växa upp i en miljö som kommer att förstöra deras liv. Ambitionsnivån får inte tillåtas att sättas lokalt om det skulle innebära alltför låg ambitionsnivå.

Språket. Vid en undersökning i Norra Biskopsgården i Göteborg fann man att tre av fyra förskolebarn hade ett ordförråd på cirka 2 000 ord, medan det normala är 6-8 000 ord. Vilka chanser kommer dessa barn att ha då det gäller att hävda sig i skolan? Hur mycket kan vi egentligen begära av skolornas personal i arbetet med att kompensera ett sådant kunskapsgap vid skolstart?

Man får innerligt hoppas att detta är ett unikt dåligt resultat. Om vi medvetet låter en generation barn växa upp till okunnighet riskerar vi att ytterligare göda kriminaliteten.

Därför måste vi skapa förutsättningar för alla små barn att faktiskt vara förberedda för skolan när de väl börjar.

Gränssättandet. Det ska inte vara polisers eller ordningsvakters ansvar att tydliggöra gränser för barn och ungdomar. Att lära barn vad som är acceptabelt eller inte är i första hand föräldrarnas ansvar, och ansvar för andra vuxna i barnens direkta närmiljö. Förskolan och skolan har en roll men den måste i utgångsläget vara sekundär.

Målsmans ansvar. Det framkommer allt oftare att skolan möter olika typer av problem i dialogen med föräldrarna. Föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som skyller misslyckande på skolan eller t o m de som hotar skolpersonal.  Vi har även de föräldrar och andra anhöriga som önskar stöd från samhället. Detta stöd måste de kunna få.

Men, för motsträviga föräldrar kan andra åtgärder krävas: Sanktionsmedel i syfte att tvinga dem att komma till utsatta möten, verktyg för att synliggöra föräldrars ansvar (en självklarhet vore att skadegörelse utförd av minderåriga ska betalas av målsman) och en absolut nolltolerans mot hot. Säkerställa att skolans representanter alltid är fler än föräldrarna vid möten, spela in alla samtal, polisanmäla varje hot, se till att polismyndigheten inte skriver av anmälningarna och att domstolsväsendet inte släpper taget. Nolltolerans är ordet.

Klassrummet. Bättre ordning i klassrummen i syfte att förbättra utbildningens kvalitet. Det finns idag en hel del forskning kring flickors och pojkars olika förmåga att hantera stökiga klassrum. Vi vet nog vad som måste till.

Utbildningsresultat i grundskolan. År 2018 hade 24 % av de ungdomar som gick ut grundskolan icke godkänt i minst ett ämne. Mer än 15 % saknade godkänt i ett av ämnena svenska, matematik och engelska vilket innebär att de inte har det som krävs för att söka gymnasieutbildning.

Nästan 17 000 elever, flertalet pojkar, som lever i ett kunskapssamhälle och kommer ut ur grundskolan saknar kompetens att söka gymnasieutbildning. På ett enda år. Detta är en potentiell mardröm för oss alla och antalet icke godkända måste pressas ner kraftigt. En lösning skulle kanske vara att modifiera skolplikten så att den gäller tills man blir godkänd i alla ämnen eller att man fyller 18 år. Det skulle skapa starka incitament att nå godkänt i alla ämnen för att slippa gå om sista klass. Vi måste bara se till att finna de metoder som hjälper oss att nå målet.

Lagstiftningen. Vi måste se över lagstiftningen så att den blir mer ändamålsenlig för att hantera brott som begås av underåriga.

Förebilder. En viktig aspekt då det gäller att lagföra och döma unga brottslingar är att barn som är i riskzonen för att bli kriminella berövas ”förebilder” i form av äldre kamrater som tjänar pengar på kriminell verksamhet. En kusin eller granne i en ny fin bil är spännande, medan samme person på anstalt inte är lika kul.

Marknaden. Cannabis lär vara en stark drivkraft bakom gängkriminalitet. Vi bör överväga att antingen legalisera detta eller att beivra handeln hårdare. Att göra det mindre attraktivt att köpa illegala droger. Antingen eller.

Sedan måste bedömningen göras om legalisering verkligen bidrar till att lösa problemen. Tobak och alkohol är i sig legalt, men likväl sker smuggling och langning. Gängen kan övergå till andra, tyngre droger. Låt oss bestämma en linje, huvudsaken är att vi lyckas slå sönder gängens avsättning för deras produkter.

Polisen. Vidta åtgärder för att avlasta enskilda poliser så att mindre tid behöver läggas på t ex hantering av berusade, långa persontransporter, hittegods, etc. Minska tiden som läggs på administration under ett arbetspass, inklusive överväg att lägga över administrativa uppgifter på civil personal för att frigöra utbildade poliser. Vidta åtgärder för att minska andelen avskrivna ärenden, säkerställ att man inom polisen mäter rätt saker.

Polisen måste över tid klara av två parallella uppdrag, vilka möjligen kan vara i konflikt med varandra. Dels vara närvarande och arbeta med förtroendeskapande åtgärder. Ett av målen kan vara att komma tillrätta med den tystnadskultur som försvårar rättsväsendets arbete.

Dels vara närvarande med de maktmedel som krävs för att hävda statens våldsmonopol. Misslyckas man inte med den ena uppgiften lär man nog inte heller lyckas med den andra.

Rättsväsendet. Tillse att rättsväsendet, inklusive kriminalvården, har de resurser som krävs, även om antalet lagförda temporärt skulle stiga. Nolltolerans för inställda rättsförhandlingar p g a att den tilltalade inte dyker upp. En del pekar på att många frias trots god bevisning. Jag vet inte vad som ligger bakom, men det är förstås angeläget att tillräckligt god bevisning också skall leda till fällande dom.

Rehabilitering. Andelen återfall i kriminalvården lär ha sjunkit under de senaste tio åren, vilket är glädjande. Men det är särskilt viktigt att vi för gruppen unga livsstilskriminella har fungerande åtgärdspaket som ger dem en chans att lämna den kriminella världen. Att komma tillbaka till hemorten efter fängelsetiden, utan utbildning eller lagligt jobb, blir oerhört svårt. Det kan kanske leda till kritik för att man ”daltar” med frigivna, men alternativet är inte bättre, inte heller billigare. Kriminalvård är dyrt.

Strukturen bakom. Vi kan inte bara stirra oss blinda på unga och omdömeslösa våldsverkare utan vi måste även komma åt organisatörerna, importörerna, grossisterna. Brottslighetens övre, mer organiserade skikt. Detta ligger utanför inriktningen av denna artikel men jag rekommenderar läsning av Nationella underrättelsecentrets (NUC) dokument ”Myndighetsgemensam lägesbild om den organiserade brottsligheten”.

Förteckningen ovan gör inte på något sätt anspråk på att vara komplett, men kan möjligen ge en bild av hur bred ansatsen måste vara.

Utvecklingen av gängkriminaliteten går inte i rätt riktning. Med de stora antalet skolbarn vars möjligheter att lyckas inte är de bästa, kan läget långsiktigt förvärras om vi inte agerar målmedvetet.

En invändning skulle kunna vara att detta kostar oerhörda pengar. Ja, antagligen är det så, men frågan är vilket alternativ som blir billigare, givet att vi önskar förbli en rättsstat. Samtidigt så är det inte bara fråga om kostnader.

Jag vill lyfta fram tanken att viljan och förmågan att ta nödvändiga konflikter är helt central. Om staten agerar på ett sätt som verkligen trycker tillbaka kriminaliteten så kommer det i sig att leda till ett större antal olika konflikter. Konflikter som staten i varje enskilt fall måste vinna. Vår väletablerade konfliktundvikande kultur kommer att behöva utmanas om vi ska kunna nå framgång.

Allt detta kräver ett tydligt politiskt ledarskap. Breda överenskommelser som minskar risken för splittring ner i partipolitik är önskvärt. Ett starkt stöd för berörda myndigheter i deras arbete är också av vikt. Den som minns REVA-projektet från 2013 kan där se ett exempel på hur ett politiskt initiativ omsattes i handling av polisen, mötte kritik och drogs tillbaka. På ett sätt som är svårt att förstå utmynnade projektet i kritik av polisen, inte det politiska initiativet bakom. Ett illustrativt exempel på hur politiskt stöd inte bör skötas.

Vi lär även möta krav på samordning som inte får hejdas av stuprörsproblematik mellan berörda myndigheter.

Antagonisten följer utvecklingen i vårt land, Han bedömer löpande kvalitén på det politiska ledarskapet. Ett Sverige som genom handling kan trycka tillbaka gängkriminaliteten lyckas inte bara förbättra livskvaliteten hos allmänheten. Vi sänder även ett budskap till antagonisten om vilket sorts land och folk vi är.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Säkerhetspolitiska konsekvenser av statens uraktlåtenhet, del 1

Efter den senaste tidens uppmärksammade mord, först i Malmö och sedan i Vällingby, gjorde några av våra folkvalda ovanligt starka uttalanden. Ett par exempel.

Inrikesministern Morgan Johansson: ”De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”

Centerledaren Annie Lööf: ”De kriminella har helt tappat respekten för människovärdet och måste tryckas tillbaka med kraft.”

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen: ”Jag känner en fruktansvärd vrede inför ett så otroligt fegt och vidrigt agerande.”

Rent mänskligt förstår vi den upprördhet som ligger bakom dessa uttalanden. Dessa senaste dåd är verkligen avskyvärda. Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan det finnas en del att invända mot att ledande personer i den politiska sfären reagerar på detta vis.

Påverkanskampanjer riktade mot Sverige är en realitet. När ledande politiker väljer att ägna sig åt upprördhet, på gränsen till uppgivenhet, får antagonisten blodvittring.

Det är snarare den politiska sfärens skyldighet att istället, lugnt och kyligt, lägga fram en plan för hur problemet ska hanteras; akut, förebyggande och långsiktigt.

Bortsett från att det blir till långt större hjälp för att faktiskt lösa problemet, motverkar man även antagonistens möjlighet att bedriva påverkanskampanjer mot oss.

Bakgrunden

En av de frågor som för närvarande driver splittring i vårt samhälle är det som i media kallas skjutningar, alltså de uppgörelser i kriminella kretsar som ofta men inte alltid löses med eldhandvapen.

Lätt förenklat handlar det om att en sida hävdar att antalet mord i vårt land ökar och att något måste göras. Den andra sidan konstaterar att antalet mord i Sverige är lågt vid en internationell jämförelse och att de dessutom har minskat över tid. Mer energi tycks läggas på att visa att ”den andra sidan” har fel än att lyfta fram fakta och resonemang som hjälper oss att förstå situationen. Så, vem har rätt?

Brottsförebyggande rådet presenterade i juni rapporten ”Dödligt våld i Sverige 1990-2017”, (BRÅ 2019:6)

I rapporten framkommer att dödligt våld per 100 000 invånare har varierat under de senaste årtiondena men vi kan inte se någon signifikant ökning, snarare tvärtom. Varje enskilt dödsfall är en tragedi, något som inte borde ha fått ske, men den samlade utvecklingen ur ett samhällsperspektiv är i sig inte alarmerande.

I samma rapport kan vi se att andelen gärningsmän som agerat med alkohol i kroppen sedan 1990 har sjunkit från nästan 60 till under 25, vilket är en kraftig minskning. Man kan nästan ana orsaken till detta vid ett besök på valfritt torg i Sverige. Den förr så vanliga bilden av alkoholmissbrukare på parkbänken är något som inte syns lika ofta idag. Missbruket tycks ha ändrat karaktär och det skulle kanske kunna vara en orsak till att förekomsten av dödligt våld mellan alkoholmissbrukare har sjunkit avsevärt.

I en tredje figur från samma BRÅ-rapport kan vi följa vad som BRÅ benämner ”Konflikter i den kriminella miljön”. Dessa förorsakade ungefär fem mord/dråp per år under nittiotalet. Nivån steg därefter till ungefär 10 per år för att gå upp till 27-28 per år under perioden 2014-17. En ökning med 540-560%, låt vara att siffrorna baseras på ett statistiskt sett lågt antal observationer.

Motsvarande siffror finns ännu inte för tiden efter 2017 men under förra året kunde vi se en fortsatt ökning av dödligt våld genom skjutvapen och inte heller under 2019 har dödstalen sjunkit. Således och tyvärr finns inga synliga tecken på ett trendbrott ännu.

Hur är det då i andra länder? En komplett genomgång vore ett alltför digert arbete, men låt oss se på Finland. Landet har under mycket lång tid haft fler mord/dråp per capita än Sverige och har så även idag. Samtidigt har antalet dödsfall minskat kraftigt under en lång rad av år. Som en följd är antalet mord/dråp i Finland idag en bråkdel av vad de var runt 1990. Man har en betydligt mer positiv utveckling än vi har i vårt land. Här finns en länk till finländsk statistik, från 1754 till 2017.

Vi kan alltså med stöd i tillgänglig statistik konstatera följande för perioden 1990-2017:

  • Antalet fall av dödligt våld i vårt land har minskat
  • Under samma period har dödligt våld i Finland minskat betydligt mer
  • Antalet fall av dödligt våld under påverkan av alkohol har gått ner kraftigt
  • Antalet fall av dödligt våld förorsakade av konflikt i den kriminella miljön har ökat med över 500 %.

Problemet, eller snarare problemen

Det mest uppenbara problemet är den omfattande skada som kriminella uppgörelser förorsakar oss alla. Utöver dödsfallen har vi långt fler skottskadade och traumatiserade, sörjande anhöriga, de som lever i skräcken för att de själva – eller deras anhöriga – blir nästa offer och alla de laglydiga människor i socialt utsatta områden som tvingas leva under omständigheter få andra skulle acceptera. Samt den ytterst lilla men ändå obehagliga risk som ligger i att vem som helst slumpmässigt kan bli offer. Sedan vet vi att övervakning, polisarbete, domstolsväsende, sjukvård, kriminalvård och byte av krossade rutor, etc inte på något sätt är gratis.

Det andra problemet: exakt vad har hindrat oss från att se denna utveckling? En av de starka sidorna av vårt samhälle är att vi ofta lyckas identifiera olika problem tidigt. Vi upptäcker dem, studerar dem, analyserar dem och vidtar därefter åtgärder. Man kan stilla fråga sig hur samhället hade reagerat om vi, exempelvis, upptäckt att momsfifflet i en viss bransch hade mer än femdubblats? Att förekomsten av en viss E-märkt livsmedelstillsats hade ökat i motsvarande mån? Eller övertidsuttaget på ett större sjukhus?

Men ändå har vi inte reagerat på att denna särskilt obehagliga form av dödstal har ökat som den har gjort? Oförmågan – eller oviljan – att ta till sig statistik på grundskolenivå borde helt enkelt inte få utgöra ett hinder för vare sig den politiska sfären eller den statliga förvaltningen att ingripa. Ändå har just detta tillåtits att ske. Det stämmer till eftertanke.

Det tredje problemet är direkt kopplat till vår säkerhetspolitik. Vi har att göra med en företeelse som under lång tid har gnagt på vår tillit till samhället, som bidragit till intern splittring, som gett näring till dem som försöker sprida exempel på vad de kallar systemkollaps, brutna samhällskontrakt, m m, och som bidragit till att omvärlden ser på oss med andra, mindre positiva ögon. Denna utveckling är precis vad antagonisten önskar och därmed blir det även till ett säkerhetspolitiskt problem. Vi har inte råd med att genom egen uraktlåtenhet göda dem som bedriver påverkanskampanjer mot vårt land.

I rättvisans namn måste ändå sägas att regeringen inte har stått helt still. Vid förra årsskiftet skärptes straffen för vapenbrott vilket är ett steg i rätt riktning men tyvärr långt från tillräckligt. Saktfärdigheten är närmast plågsam att se.

Samtidigt indikerar de reaktioner som återgavs inledningsvis att en del politiker inte till fullo förstår problemets natur. Inte heller Sverigedemokraterna, det parti som mest betonat frågan om lag och ordning, har visat att de förstår ens något av komplexiteten.

Vi bör förutsättningslöst ställa oss frågan hur det kommer sig att den politiska sfären inte riktigt har tagit tag i problemet. Syftet med den frågan är inte i första hand att utkräva ansvar utan bör vara framåtsyftande, att lära oss av begångna misstag och minska risken för att något liknande sker igen.

Någon läsare kanske tänker att det är lätt att sitta vid sidan av och kritisera andra för att de inte tar tag i problemen. Den som väljer att kritisera tar även på sig ett ansvar för att komma med konstruktiva förslag, på en nivå som är tillräckligt detaljerad för att inte vara helt meningslös. I en uppföljande artikel ska jag försöka göra just detta.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Vad har hänt med svensk traumavård?

I ett regleringsbrevsuppdrag redovisade Socialstyrelsen i december 2018 att svensk sjukvård idag har begränsad erfarenhet av att hantera mer kritiska lägen. Man uppger att det saknas underlag för evidensbaserade slutsatser och redovisar samtidigt kapacitetsbrist på flera områden. Antalet respiratorplatser och operationskapaciteten sätter gränser för vad vården klarar av vid en skadehändelse med många svårt skadade, utan att kompromissa med den medicinska kvaliteten. Man hävdar att det är svårt att dra slutsatser om sjukvårdens uthållighet vid en långvarig händelse.

I en artikel i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (KKrVAHT) 2017 redovisades att ungefär 40 procent av traumaskadorna 2012–2013 var trafikrelaterade och lika många var fallskador. Sen dess har antalet skottskadade personer tyvärr ökat. Dessutom har flera länder i Europa kunnat dra evidensbaserade slutsatser för sjukvården av de terrorattentat som på senare tid inträffat. Den sjukvårdspersonal som var verksam i Paris 2015 och Bryssel 2016 beskrev att de skadade vid terrordåden uppvisade krigsliknande skador och många hade multipla skador.

I november 2018 redovisade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys en rapport om akutsjukvården. Där sägs att 40 procent av akutmottagningarna tidvis inte ens har en legitimerad läkare i tjänst. Flera av länsdelssjukhusen har svårt att upprätthålla beredskapsresurser inom kirurgi och ortopedi. Knappt en femtedel av akutsjukhusen utför inte akuta kirurgiska operationer på nedsövda patienter.

Inom ramen för Akademiens projekt KV21 har konstaterats, senast i en artikel i KKrVAHT nr 2/2019, att svensk traumavård inte håller rimlig nivå och klarar inte allvarliga extraordinära händelser.

Som också Försvarsberedningen påpekat i Motståndskraft (Ds 2017:66, s 189) måste en ökad traumaförmåga förberedas och övas. Försvarsmakten klarar inte ett masskadeutfall, utan är helt beroende av den civila sjukvården, och den är sårbar med kapacitetsbrister. Vi har redovisat hur såväl väpnade konflikter som allvarliga händelser, exempelvis terrorattacker riktade mot samhället, ställer krav på särskild kunskap och förmåga hos räddnings- och sjukvårdspersonal, utöver det som behövs för den dagliga verksamheten.

Samtidigt med att försvarsberedskapen skalades ner bortprioriterades den civila katastrofmedicinska utbildningen. Att inhämta kunskaper i katastrofmedicin var inte längre obligatoriskt i den medicinska utbildningen, utan upp till den enskilde. Som följd av generationsskiftet har den kunskap som tidigare fanns gått ned.

Kapacitet behöver återskapas. Försvarsberedningen anser därför att kapaciteten inom den svenska sjukvården för att kunna ställa om verksamheten för att ta hand om ett stort antal skadade måste förstärkas avsevärt. Hjulet behöver dock inte återuppfinnas. Som vi redovisat i Akademins tidskrift nu i sommar finns beprövade utbildningsmodeller med vetenskapligt validerad effekt. Det skulle även stärka den fredstida förmågan att hantera t ex större olyckor eller terroristattacker. Ett visst tillfriskande kan ses genom de katastrofmedicinska övningar som den senaste tiden genomförts vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset.

Författaren är f d rikskriminalchef och generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA
Foto: shutterstock.com

Kan man lita på Sverige?

Litar Finlands utrikesminister Pekka Haavisto innerst inne på Sverige. Och hur förhåller det sig med den övriga finländska statsledningen? Foto: Shutterstock.com

Lördagsintervjun i Sveriges radio den 7 september med Finlands utrikesminister Pekka Haavisto handlade mycket om svensk-finsk försvarssamverkan. Denna har uppenbarligen gått långt och omfattar nu gemensam operativ planläggning för lägen ”bortom fred”. Men Haavisto ville gärna gå ett steg vidare, formalisera samverkan med ett avtal om ömsesidig hjälp.

Man kunde tolka detta som ett eko från mellankrigstiden, en undran om man kan lita på Sverige.

Sveriges Finlandspolitik efter första världskriget gick bland annat ut på att hindra att det nya landet i öster drogs in i ett europeiskt randstatssamarbete med udden mot Sovjetunionen. I stället borde det ingå i ett neutralt nordiskt block. Men Sveriges politiker hade ingenting att erbjuda av militärt skydd mot ett möjligt framtida sovjetiskt hot. Den svenske utrikesministern, högermannen Carl Hederstierna, höll 1923 ett lunchföredrag för Tidningsutgivareföreningen där han framkastade tanken om ett svenskt-finskt försvarsförbund. Han tvingades strax att avgå.

Däremot togs militära initiativ för samarbete med Finland. Under 1920-talet inleddes personliga kontakter. Axel Rappe skrev 1923 en liten skrift, Sveriges läge, där han förordade svensk-finsk försvarssamverkan. Och 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare, kretsen kring Ny Militär Tidskrift, bl a Helge Ljung, Axel Rappe och Carl August Ehrensvärd boken Antingen Eller. Deras tes var att Sverige i ett läge då Finland hotades endast hade två alternativ: Antingen att i samverkan med Finland möta och hejda den sovjetiska offensiven i Karelen. Till det skulle en svensk krigsmakt enligt 1925 års nedrustningsbeslut vara tillräcklig. Eller att lämna Finland att slåss på egen hand, vilket skulle bli dess undergång. Och då behövdes en rejält upprustad svensk krigsmakt – framför allt armén och flygvapnet – för att kunna möta den nya hotbilden – fienden inpå knutarna.

Inom ramen för 1930 års försvarsutredning utarbetades 13 scenarier för den svenska fältarméns överförande till Finland och för dess insättande i sydöstra Finland. Men de militära förhoppningarna om att få med dessa i försvarsplaneringen infriades inte. Och när Sovjetunionen kom med sina krav hösten 1939 blev svaret nej på finska propåer om väpnad hjälp.

Från finländskt håll har Sveriges handlande – eller brist på handlande – kritiserats från två utgångspunkter:

  1. Att ett tydligt svenskt stöd, ett försvarsförbund tidigt och en solidaritetsförklaring hösten 1939 skulle ha avhållit Sovjetunionen.
  2. Att det långtgående militära samarbetet gav den finska politiska ledningen falska förväntningar om svenskt stöd.

Att bedöma hållbarheten i sådana kontrafaktiska påståenden är omöjligt, men de historiska minnena kan nog utgöra skäl för finnarna att söka handfasta garantier.

Nu är visserligen försvarssamverkan Sverige-Finland etablerad politiskt och militärt på ett helt annat sätt än under mellankrigstiden, inte minst tack vare försvarsminister Hultqvists trägna arbete. En gemensam operativ planläggning har nu ett fast politiskt stöd.

Men för en svensk beredskap att ”gå i krig för Finland” krävs att den är förankrad i svenska folket. I dagsläget tror en mycket stor del av svenskarna att vi är neutrala, och mycket få känner till den av riksdagen 2009 antagna solidaritetsförklaringen. Någon stor iver att göra den känd har inte förmärkts från politiskt håll. (Nu tycks också statsministern ha glömt den av regeringsförklaringen att döma.)

Det är inte svårt att förutse de isolationistiska reaktioner, underblåsta av ryska trollfabriker och svenska nyttiga idioter som skulle uppstå i en kris. Det är inte lätt att föreställa sig att Sverige skulle reagera så snabbt och resolut i en kris att vi avskräcker Ryssland från att fullfölja sitt hot.

Ett fredstida fördrag med otvetydiga ömsesidiga säkerhetsgarantier skulle göra den stora skillnaden. Den politiska beslutsprocessen skulle vara avklarad, innan krisen bröt ut. Allmänheten skulle vara förberedd på att neutralitet inte längre var ett möjligt val och därmed mindre känslig för påverkansoperationer. Den gemensamma svensk-finska operativa planeringen skulle få en än fastare grund att stå på. Frestelsen för Ryssland att spekulera i förvirring, tvekan och split skulle minska och vår krigsavhållande förmåga öka.

Här finns dock ett men: Sverige-Finland kan inte behandlas som ett isolerat strategiskt område i norra Europa – som vi försökte göra i mellankrigstiden. Vi är heller inte de mest hotade länderna. Om en svensk-finsk försvarsallians ska bidra till stabilitet i hela regionen måste därför samma resonemang som ovan föras i förhållande till de baltiska staterna. Sverige och Finland kommer att ha nyckelroller i ett försvar av Baltikum, och kommer oundvikligen att dras in. Och hur ett sådant krigsdeltagande skall förankras i förväg i våra länder utan NATO-medlemskap är inte lätt att se.

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk expert och ledamot av KKrVA.

Hitlers största arktiska projekt

Org. Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0

Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en järnvägslinje tänkt att sluta först i Kirkenes vid den finska (nu ryska) gränsen. Detta blogginlägg är främst för att ge en visuell uppfattning om helgens upplevelser.

Organisation Todt (OT) var ett tyskt paramilitärt ingenjörförband uppkallat efter Fritz Todt, ingenjör och tidig nationalsocialist. OT var en av flera Wehrmachtgefolge, en organisation särskilt knuten till den tyska krigsmakten. Organisationen var ansvarig för att genomföra Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det innebar arbete i ett av de mest utmanande landskapen på jorden, med en häpnadsväckande mängd fjäll och fjordar. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avsnitt som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.

Vår resas första större stopp var i Klungset, bredvid staden Fauske, cirka 70 kilometer ovanför polcirkeln. Klungset är förmodligen den mest intakta OT-basen som finns 2019, och ett av få bevarade tyska militärsjukhus från kriget. Förra gången jag besökte det, för 18 år sedan, var det i ett rätt bedrövligt tillstånd. Nu har flera delar renoverats. År 2015 blev komplexet skyddat av Riksantikvarien i Norge.

Klungset kort efter kapitulationen, med tyska soldater och svenska rödakorsare.

Samma plats härom dagen, nu i norska privata händer.

I samband med det enorma arktiska järnvägsprojektet till Kirkenes byggdes detta sjukhuskomplex 1942-43, främst för tysk OT-personal. Byggandet utfördes av slavarbetare, lokala företag, ett sydnorskt byggföretag och andra. När basen stod klar 1943 bestod den av 12 byggnader med en total kapacitet på 200 sjukbäddar. Idag bevaras fyra av dessa byggnader. Även om huvuddelen av arbetskraften bestod av krigsfångar fick denna grupp bara begränsad behandling vid basen. Detta förändrades radikalt efter den tyska kapitulationen, då den amerikanska armén i juni 1945 flög Svenska Röda Korsets personal och medicinsk utrustning för att behandla de mest sjuka sovjetiska före detta krigsfångarna. Således förde amerikanska C-47-flygplan svensk vårdpersonal från Luleå (idag F 21) till Bodö, inte långt från Klungset.

Denna Phänomen var ambulans vid basen, efter kriget användes den av en bonde.

Förhoppningsvis blir Klungset någon gång i framtiden ett verkligt museum. Vi såg varför det skulle vara en bra idé - inte bara har huvudbyggnaden renoverats, en annan byggnad har lämnats praktiskt taget orörd sedan 1945 och innehåller många ovanliga föremål och och fotografier. Att bara gå runt på basen, särskilt i källarna, är en stark upplevelse i sig. De två herrarna som äger lokalerna har också några relevanta fordon, några nästan orörda sedan kriget, några renoverade.

US Army Dodge ambulans med en tysk BMW R75 motorcykel i Klungset.

Tack så mycket, Trond Ole Slettvoll, för att du visade oss runt på Klungset. Vårt nästa stora tack går till Trond Inge Mathisen från Hamaröy, vars möteshelg om andra världskriget ägde rum vid en fjällsjö nio mil norr om Klungset, bredvid den sista stora tyska tunneln som gjordes före den tyska kapitulationen. Den färdigställdes inte och är farlig, men kan besökas med guide och specialutrustning, se nedan.

Kring platsen för krigsminneshelgen fanns det gott om spår från andra världskriget.

Fundament för en tysk järnvägsbro mellan två norska fjäll.

Banvallen är gedigen men ofta är den övervuxen och få vet att den finns där.

Tyska brofundament finns lite varstans men själva broarna blev ofta skrot (pengar).

Vissa spår av slavarbetarnas vardag ligger ännu kvar efter alla dessa år.

Helgen anordnad av Hamaröy krigsminnemuseum samlade ett femtiotal personer.

Ett nytt minnesmärke för krigsfångarna invigdes vid den sista tunneln.

En av norrmännen som föreställde sovjetisk fånge avtäckte minnesplaketten.

Texten är på ryska och norska, en ung dam lade ner blommor nedanför den.

Att ge sig in i tunneln bör man endast göras med säkerhetsutrustning och guide.

Vad finns i den nordligaste stora arktiska järnvägstunneln? Först vill jag klargöra att övergivna tunnlar från andra världskriget inte bör beträdas, särskilt om man saknar säkerhetsutrustning och guide. Detta eftersom stenar kan lossna från taket och det kan finnas gropar och vassa föremål. Men vad upplevde jag i tunneln? Jag sparar den upplevelsen och bilderna för en bok som ska innehålla en hel del okänt och opublicerat material. Du kan stödja detta arbete genom att läsa mina befintliga böcker. Närmast, nu i oktober, kommer Andra världskriget i Sverige ut i bokhandeln. Den innehåller ett kapitel om några mycket stora gåvor från sovjetiska före detta krigsfångar i Sverige. Det blir även den första boken att berätta om den allierade basen i svenska Naimakka. SOE-operatörerna på omslaget fanns vid en annan av dessa baser. Om du undrar över ubåten på omslaget är det U 3503, en av de extremt avancerade tyska ubåtarna av typ XXI. U 3503 var på väg till Norge men slutade sina dagar utanför Göteborg den 8 maj 1945.

Samhällsrobusthet

Om du någon gång har klättrat upp för en hög stege för att exempelvis måla fönsterkarmar på övervåningen, så vet du hur det kan kännas om du är oförberedd. Det såg kanske inte så högt ut när du stod nere på marken och det gick fort att ta sig upp. Fylld av självförtroende som du var så tittade du inte ner på vägen upp, men när du stod där uppe och blickade ned så slog svindeln till med full kraft och hela världen började gunga.

Detta är en metafor för den höga och ökande förändringstakten i vår omvärld. Stora och omvälvande förändringar kommer slag i slag, oftare och oftare. Vi rusar in i framtiden på samma sätt som vi alltid har gjort men så tappar vi kontakten med marken. Vi glömmer bort hur ömtåliga vi är och plötsligt får vi svindel. I värsta fall tappar vi fotfästet och ramlar ner och slår oss illa eller dör. I bästa fall tappar vi bara perspektivet, det går trots allt att återfå. Men ingen är oberörd av denna höga och ökande förändringstakt. Och värst av allt – alla tvärsäkra förutsägelser om framtiden kommer på skam, särskilt om de baseras på historien. Inget är så farligt som extrapolering när förändringstakten är så hög och dessutom ökar.

1982 publicerades boken ”Megatrender” av John Naisbitt. Boken beskriver tio omvälvande samhällsförändringar som förutspåddes inträffa de kommande decennierna. Den blev snart en management-klassiker, en bok som överskuggade ledarskapskurser och framtidsspaningar på storföretag världen över under hela 1980-talet. Naisbitt förutsåg omvandlingen från ett industrisamhälle till ett informationssamhälle – något vi tar för givet idag – men det var en modig förutsägelse då. Naisbitt fick också rätt i att valmöjligheterna ökat och att samhällen internationaliseras – men i övrigt hade han i stort sett fel. Han missade alla följdkonsekvenser av digitaliseringen och han – liksom alla andra – såg den dåvarande geopolitiska världsordningen som en konstant. Kapitalism mot kommunism – den eviga kampen. Bara sju år senare drogs Järnridån undan.

Naisbitt som satt på Harvard borde ha promenerat de tre kilometrarna över till MIT där Ray Kurzweil satt och funderade på Moore’s lag. Kurzweil har haft betydligt mer rätt i sina förutsägelser, framförallt för att han förstår hur lagen påverkar omvärlden. Lagen säger att beräkningshastigheten i datorers processorer fördubblas var 18–24 månad, samtidigt som produktionskostnaden per enhet halveras under samma period. Moore’s lag har varit korrekt sedan den myntades. För den som är matematiskt intresserad innebär detta alltså att beräkningshastighetens ökning är exponentiell.

Att förstå exponentiell ökning är ganska svårt, men jag brukar använda liknelsen med näckrosdammen. Om du föreställer dig en damm som växer igen, den täcks helt av näckrosor, under 30 dagar. Näckrostillväxten är exponentiell: Första dagen dyker en näckros upp. Andra dagen är två till. Tredje dagen fyra till. Så fortsätter det till dess att dammen är helt täckt dag 30. (Du får anta att näckrosornas storlek i relation till dammen är anpassad till denna lilla anekdot). Vad som är så viktigt och kanske svårt att föreställa sig är att dammen dag 29 endast är täckt till hälften. Detta är vad exponentiell förändring innebär i praktiken. Det är oerhört svårt att överblicka förändringar som går så fort och sker i så stor skala.

Kanske är det ännu viktigare att notera bisatsen ovan om att kostnaderna för att åstadkomma detsamma halveras i samma takt. 2006 kostade det 10 miljoner USD att kartlägga en DNA-sekvens, idag kostar det mindre än 1000 USD att göra samma sak. Idag finns det möjlighet för laboratorier att 3D-printa bakterier eftersom det anses för farligt att posta dem. Privatpersoner kan köpa drönare och modifiera dem. Vad innebär det att extremt avancerad teknologi blir tillgänglig för alla? Det vet vi inte idag.

Utvecklingen av levnadsstandarden i Kina är ett bra exempel på hög och ökande förändringstakt. I Kina återfanns för bara 30 år sedan över 50 % av medborgarna under fattigdomsgränsen (människor som levde på minde än 1 USD/dag), idag är det bara några få procent. Redan nästa år skall ingen i Kina klassas som fattig enligt planen. Vad innebär det för Kina? Vad innebär det för resten av världen? Vetenskapen hinner inte med, inte heller media.

Vad innebär en så snabb utveckling för det säkerhetspolitiska perspektivet?

Det innebär enkelt uttryckt att antalet ”svarta svanar” ökar. Begreppet ”svart svan” myntades 2007 i boken ”The Black Swan – The impact of the highly improbable”. Begreppet har fått stor betydelse för säkerhetspolitiska bedömare men författaren, Nassim Nicholas Taleb, är före detta optionshandlare, en yrkesgrupp som gör allt för att förstå och reducera risk. Den centrala idén i Talebs bok är inte att försöka förutse svarta svanar utan att dels bygga upp en robusthet mot negativa händelser – men märk väl också – att bygga upp en förmåga att utnyttja positiva händelser till sin fördel.

Den totala möjliga mängden kunskap

Samhällsrobusthet

När förändringstakten är hög och ökar så går det inte längre att titta bakåt och leta efter traditionella lösningar på nya problem. Teknikutvecklingen gör att gamla system blir obsoleta. Nya lagar och regler stänger också dörrar för gamla lösningar. Gammal kunskap går inte att applicera på nya förhållanden.

SÄPO talar om hotbilden och den dimensionerande hotbeskrivningen och säger vidare att det är olämpligt att peka ut en aktör och anpassa sitt säkerhetsskydd utifrån denna aktör. Aktören kan vara borta i morgon och ersatt av tre nya aktörer som beter sig helt annorlunda. För Sverige är hotbilden sannolikt inte alls olik den som andra västländer identifierat. Det kan vara klokt att ögna igenom World Economic Forums Global Risk Report för att ta del av vilka risker som är mest sannolika och vilka som får mest påverkan. Det kan också vara en god idé att läsa Socialstyrelsens statistik över dödsorsaker. Vad har det med säkerhetspolitik att göra? Jo, det är trots allt så att alla som lever på statens budget skall dela på de 1000 miljarder kronorna och det är politikerna som vi valt som bestämmer över dem. De flesta dödsfallen i Sverige och i många västländer orsakas av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer och mycket riktigt så läggs det oerhört mycket pengar på specialistsjukvård i Sverige.

Slutsatsen är således att vi bör bygga upp en samhällsrobusthet som hjälper oss mot flera typer av hot och risker. Att ha mat så man klarar sig om försörjningen avbryts är ett bra exempel – varför inte köpa ett växthus och odla lite själv? Att sätta upp några solceller på taket är inte heller så dumt. Eller kanske borra en brunn på tomten. Dessa exempel fungerar inte för alla men de skall illustrera att det oavsett om det är klimatet som förvärras, främmande makt angriper eller handelskrig som påverkar vår försörjning, så är vi robusta och kan klara alla dessa typer av ansträngningar.

Att bygga upp en förmåga att slå mynt av positiva händelser som Taleb förespråkar är kanske ännu viktigare. Det har vi missat i dagens totalförsvar och krisberedskap. Jag anser att stora delar av de satsningar som genomförs på hållbar utveckling, miljö- och klimatåtgärder, borde harmonierats med satsningar på civilt försvar och krisberedskap. Samma sak gäller det vi kallar för ”samhällsbyggnad”. När regionerna bygger ”robusta sjukhus” så är det lika mycket totalförsvar som samhällsbyggnad. Jag lovar att i kommande inlägg återkomma till detta som bygger på tvärvetenskap och på att man bygger ”hängrännor mellan stuprören” i politiken.

För att demonstrera hur mycket vi som enskilda medborgare önskar se denna utveckling förespråkar jag att alla ser över sin egen robusthet och påverkar organisationer där man arbetar eller verkar att också ta steg mot en ökad robusthet.

Freddy Jönsson Hanberg är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Referenser och boktips

Ray Kurzweill, ” The Age of Spiritual Machines: When Computers Exceed Human Intelligence”
Nassim Nicholas Taleb, ”Den svarta svanen: vad mycket osannolika händelser kan leda till”
John Naisbitt, ”Megatrender: tio nya inriktningar som omvandlar våra liv i organisationer och företag”
World Economic Forum, Global Risk Report 2019
Socialstyrelsen, Statistik om dödsorsaker 2018

När började andra världskriget? Vem bär skulden?

av Stefan Forss [1]

Andra världskriget är ett begrepp som man i Moskva har svårt att hantera. Den sovjetiska, numera ryska varianten kallas Stora fosterländska kriget 1941–1945. Det har blivit en allt starkare symbol för landets identitet. Det gör det också lättare att placera in världskriget som en del av ledmotivet – oskulden – i det stora nationella narrativ som byggts upp i Ryssland under Putins tid.

Den officiella ryska synen på andra världskriget är att landet blev offer för Hitlertysklands och dess allierades försåtliga angrepp. Frankrikes och Britanniens ”oansvariga och fega politik” bidrog också till Tysklands anfall. Endast efter en sanslöst heroisk kamp och obeskrivliga uppoffringar besegrade Ryssland Tyskland ensamt, samt befriade därmed en stor del av Europas folk från det nazistiska oket.

Denna tolkning tummar Ryssland inte på. Det är en s k ”redline” i Rysslands utrikesrelationer och att ifrågasätta detta är bokstavligen kriminellt för ryska medborgare.

President Putin deltog inte i de allierades 75-årsfestligheter till minnet av invasionen i Normandie i juni. Från officiellt ryskt håll erkänns de allierades insatser, men de bedöms ändå som rätt marginella för utgången av kampen mot Hitler.

På de flesta håll anses Hitler alltjämt vara huvudansvarig för andra världskriget. Visst inledde Tyskland krigshandlingarna mot Polen den 1/9 1939, men det avgör inte skuldfrågan. Överraskande storskaliga militära operationer med Sovjetunionen som viktig aktör företogs hela sommaren 1939 mellan japanska och sovjetiska styrkor i gränsområdet mellan Manchuriet och Mongoliet. Avgörandet skedde i slaget vid floden Chalchin-Gol då kavallerigeneralen Georgij Zjukovs armékår gick till offensiv och slog japanerna samtidigt som Stalin hade andra planer i väst och absolut inte ville ha något tvåfrontskrig. Zjukov förtjänade här sina sporrar och skulle gärna ha fortsatt, men Stalin sa nej. Det blev vapenstillestånd den 15 september 1939. Förlusterna var ansenliga, ca 10 000 på sovjetisk sida och dubbelt så många på japansk sida.

En stort uppslagen rubrik i Helsingin Sanomat den 7 september sammanfattade: ”En krigshistoriker anser att andra världskriget började två veckor tidigare än man trott, och Stalin bär skulden”. Historikern är Anthony Beevor.

Från tyskt håll framhåller man nu att Stalin och Hitler hade börjat planera sin pakt redan 1938. Den 23 augusti 1939 – dagen då deras utrikesministrar undertecknade den – är ett långt viktigare datum än 1 september eller 17 september då ryska trupper föll de redan slagna polackerna i ryggen, enligt Sovjets officiella förklaring för att ”befria det polska folket från detta olyckliga krig, i vilket det hade störtats av sina oförnuftiga ledare, och att ge det en möjlighet att åter leva i fred”. Röda armén ryckte fram, sades det, ”under iakttagande av fullständig neutralitet från Sovjetunionens sida i den nuvarande konflikten”. Den ståndpunkten upprepade Molotov under Högsta sovjets urtima femte session den 31 oktober 1939.

De tyska och sovjetiska styrkorna möttes i Brest och det hölls flera gemensamma parader segern till ära.

Lika nöjd såg Stalin själv ut fyra veckor tidigare då han i Moskva bevittnade utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop signera nonaggressionsavtalet mellan Sovjet och Tyskland. I det hemliga tilläggsprotokollet delade man redan bytet mellan sig. Diplomaterna hittade på termen intressesfär för att beskriva vad avtalet faktiskt handlade om, rätten till militär aggression och/eller erövring av de länder som avtalsparterna då hade i sikte.

Pakten mellan de expansionslystna ledarna för Tyskland och Sovjet ledde till katastrofala konsekvenser för alla inblandade, inte minst för Sovjetunionens folk. Men den uppfattningen delas inte av Rysslands nuvarande statsledning. Redan 2012 hävdade kulturministern Vladimir Medinskij att Hitlers och Stalins pakt var en stor sak och att pakten borde få ett eget monument. Enligt honom ”inkorporerades” de baltiska länderna, de ockuperades inte och paraden i Brest var ”photoshoppad”.

Även Finland fick betala ett högt pris för denna sovjetiska ”framgång”. Redan för tio år sedan kritiserade Rysslands dåvarande Osloambassadör Sergej Andrejev Finland i hårda ordalag för de ”allvarliga misstag” som vår statsledning kantänka gjorde 1938 – 39 och senare. Försök att skuldbelägga Finland har gjorts både utomlands men beklagligt nog även på hemmaplan under senare år.

Ryssland beklagade Stalins politik gentemot Finland ännu i början av 1990-talet. Boris Jeltsin uppvaktade vid krigargravarna i Sandudd, stannade upp vid Mannerheims och Rytis gravar. Nu har man emellertid lagt in en högre växel till försvar av helomvändningen tillbaka till den traditionella sovjetiska historieuppfattningen. Det är anmärkningsvärt att chefen för ryska utlandsunderrättelsetjänsten SVR, Sergej Narysjkin använder ordet ”neutralitet” på samma sätt som Molotov vid beskrivningen av Sovjetunionens bidrag till kriget mot Polen för åttio år sedan. Han förklarade nyss hur ”Tyskland gjorde enastående eftergifter för att garantera sovjetisk neutralitet i den polska kampanjen”. I praktiken lät Tyskland, som avgjorde det kriget, Sovjet kalla sig neutralt och ta kontrollen över 200 000 kvadratkilometer polskt territorium medan Hitler själv nöjde sig med drygt 90 000. Narysjkin är välkänd inte minst för finländska parlamentariker.

Kanadensiska politikern Chris Alexander, ex-diplomat och Rysslandsexpert, skrev nyligen om hur ”herr Putins olyckliga utrikesminister Sergej Lavrov aldrig varit den som låtit fakta stå i vägen för motbjudande sofisteri”, [då han] försökte lägga skulden till juni 1941, på ”de som, genom att samarbeta med Hitler i München 1938 försökte kanalisera nazistisk aggression österut” (Globe and Mail, 23.8.2019).

Stalins omfattande hemliga militära samarbete med Tyskland började redan på 1920-talet och skedde på sovjetisk mark. Att man bröt mot Versaillesfredens bestämmelser bekom Stalin föga. Här kunde Tyskland i hemlighet utveckla förbjudna vapensystem, stridsflygplan, stridsvagnar, kanoner och ubåtar, och Stalin utnyttjade de militärteknologiska vinningarna fullt ut i landets enorma rustningsprogram.

Efter att Hitler kommit till makten följde en lång tid av stark ömsesidig demonisering. Men trots sina olika uppfattningar hade de två länderna mycket gemensamt, inte minst motståndet mot de kapitalistiska demokratierna. ”Varken vi eller Italien har något gemensamt med det kapitalistiska väst”, sa Hitlers förhandlare Karl Schnurre till sina sovjetiska kolleger.

Den 25 november 1940 föreslog Molotov för Hitler i Berlin ytterligare fem hemliga protokoll. Fyra av dem innehöll territoriella anspråk. Bland dem fanns Finland, den enda plumpen i protokollet vid verkställandet av Molotov-Ribbentrop. ”Det är svårt att döma våra ledande mäns aktivitet i relationerna till Tyskland från december 1940, när man betänker att de hade full vetskap om så konkreta planer på landets likvidering”, skrev professor Mauno Jokipii i sitt banbrytande arbete om bakgrunden till fortsättningskriget (Jatkosodan synty, 1987).

Många frågor är alltjämt obesvarade rörande Sovjets planer och agerande 1941. Viktiga ryska arkiv har förblivit stängda. Då Tyskland slutligen gick till angrepp mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 hade man inledningsvis enorma framgångar, eftersom Röda armén märkligt nog stod utpräglat offensivt grupperad i framskjutna positioner, inte defensivt med stort djup i försvaret. Några försvarslinjer att tala om hade man inte byggt. Gick alltså Stalins egna planer i kras då Hitler tog initiativet och anföll först?

Sedan tog Stalin snabbt det strategiskt riktiga beslutet att börja evakuera krigsindustrin. Hitler däremot vägrade att låta Luftwaffe bomba fabrikerna eller tågtransporterna. Då den tyska offensiven körde fast samma höst hade man i praktiken redan förlorat kriget. När Hitler dessutom förklarade USA krig stod det klart att Tyskland inte skulle ha en chans att mäta sig med de allierades förmåga till styrketillväxt. De allierades massiva hjälp i form av vapen, flygplan, lastbilar, bränsle och råvaror (det s k Lend-Lease-programmet) inföll från rysk synpunkt helt i rätt tid. Sen gick det som det gick.

I maj nästa år firas segerdagen stort i Moskva. Inbjudningar kommer och även västliga ledare deltar. Macron lär ha accepterat och kanske vi även får se Trump på Röda torget ifall han orkar stå ut med att inte själv vara huvudperson. Tyvärr har de inte hört en liten treårings träffande uppmaning: ”Du ska inte störa mig, jag är upptagen med annat.”

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Not

[1] Artikeln är en vidareutveckling av en artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet den 1 september.

I Europas namn – franska ambitioner

av Gunilla Herolf

I början av september 2019, när detta skrivs, har president Macron nyligen avhållit möten med sin ryske kollega, Vladimir Putin, den brittiske premiärministern Boris Johnson och den indiske premiärministern Narendra Modi. Några dagar därefter stod han som värd för G7-mötet i Biarritz, där till andras förvåning också den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif hade infunnit sig på Macrons inbjudan – dock inte på mötet. För den franske presidenten som under 2019 brottats med ett antal motgångar, innebar veckan en välkommen positiv uppmärksamhet, även om konkreta genombrott på de många problemområdena uteblev. Att Emmanuel Macron har stora ambitioner för sig och Frankrike har varit uppenbart alltsedan han började kandidera för presidentposten. Inför Biarritzmötet förklarade han för den församlade pressen att han såg det kommande mötet som ett avgörande tillfälle för att rädda den hotade multilaterala världsordningen. Han uttalade också sin åsikt att Frankrike hade ett speciellt ansvar för att åstadkomma detta. Det är ingen överdrift att påstå att han lagt ribban mycket högt – frågan är vad som är möjligt för honom att åstadkomma.

Presidentens program

Det franska presidentvalet 2017 var en händelse av stor betydelse och när Emmanuel Macron i maj valdes till president var entusiasmen stor, såväl nationellt som allmänt i Europa. I Frankrike, som plågats av ekonomiska problem och politisk korruption, sågs han som den som kunde lyfta landet och återge det dess rättmätiga plats i Europa. I många EU-länder var lättnaden stor över att den EU-vänlige Macron vunnit över Marine Le Pens Nationella samling.

President Macron presenterade tidigt en rad planer för Europa.  Ett av de franska initiativen gällde ökad integration bland euroländerna med egen budget och egen finansminister. Andra gällde skapandet av en ökad europeisk militär kapacitet för att Europa i högre grad skulle kunna agera på egen hand och bli mindre beroende av Nato. Ytterligare ett av förslagen gällde att sätta upp en europeisk interventionsstyrka (European Intervention Initiative, E2I) under fransk ledning.

Macrons förhoppning var att få tyskt stöd för sina initiativ. Frankrike och Tyskland, två i grunden mycket olika länder, som under många år förenats av sitt engagemang för Europa, har haft ett nära samarbete som fungerat som en motor för EG/EU. De nya franska planerna har dock fått ett svalt bemötande och en del tyska politiker har sett flera av dem som alltför inriktade på tyska ekonomiska bidrag. Förbundskansler Merkel har svarat avvaktande och med stor fördröjning. Också det initiativ som presidenten framförde under våren om ett ”nyskapat Europa” fick ett blandat tyskt svar, nu från Merkels troliga efterträdare, Annegret Kramp Karrenbauer (AKK).

Även i Tyskland är man besviken. I diskussionerna om de högsta ämbetena ville Macron inte acceptera att ordförandeposten i kommissionen gick till Angela Merkels favorit, den bayerske politikern Manfred Weber, som också var s k Spitzenkandidat. Han ville inte heller stödja Merkels förslag till chef för internationella valutafonden, holländaren Jeroen Dijsselbloem. Det franska rymdprogrammet som lanserades i juli ses som konkurrerande med det europeiska samarbetet inom området. Att den tyska förbundskanslern inte informerades om den iranske utrikesministerns besök innan han landade säger en del om avståndet mellan Tyskland och Frankrike idag.

President Macron är medveten om att reformer på den franska arbetsmarknaden är nödvändiga för att få ekonomin på fötter, även detta en förutsättning för goda relationer med Tyskland. Därmed skulle Frankrike också kunna fylla EU:s krav på att budgetunderskottet  inte överstiger tre procent av bruttonationalprodukten. De gula västarnas våldsamma protester har visat på svårigheten att genomföra dessa reformer och i denna som i andra frågor står Marine Le Pen beredd att utnyttja folkligt missnöje med presidenten.

Yttre relationer

Även om en del av de stora planerna och partnerskapet med Tyskland har stött på svårigheter är Frankrike fortsatt en av Europas viktigaste aktörer. Som sådan för man en egen politik gentemot stormakter utanför Europa. Här har emellertid president Macron mött stora problem. Försöken att skapa en god relation till Donald Trump var till en början lyckade men inför president Trumps politik, bl a i handelsfrågor, har relationen svalnat. Det franska förslaget att den digitala handeln (d v s framför allt amerikanska företag som Google, Amazon och Facebook), ska beskattas i de länder där förtjänsterna har gjorts, har lett till hot om amerikanska tullar på franskt vin.

Relationen till Ryssland är mångfacetterad. Trianondialogen, som inleddes 2018, innehåller element (bl a investeringar) som tycks ägnade att underminera sanktionerna mot Ryssland. Det innebär inte att den franske presidenten är okritisk mot landet. Han har tidigare skarpt kritiserat bl a den ryska informationskrigföringen mot Frankrike och de ryska bombningarna i Syrien. Trots detta har de fransk-ryska presidentkontakterna varit täta – sedan 2017 har de två mötts sju gånger.

President Macrons mål med det senaste liksom tidigare möten med president Putin har varit hans önskan att lösa de stora säkerhetspolitiska problemen i Europa och främst bland dem Ukraina. Genom att komma till ett avslut i Ukrainakriget kan flera mål nås. Putins relationer till EU skulle förbättras och de sanktioner som skadar den franska ekonomin avslutas. Ett steg i riktning mot ryskt närmande till Europa har redan tagits då Ryssland återigen blev medlem av Europarådet, detta efter ett franskt förslag.

Mötet med Putin syns inte ha resulterat i några substantiella framsteg. I Ukrainafrågan nådde man inte längre än till att tala om ett nytt toppmöte inom de sedan flera år pågående Normandiesamtalen, i vilka Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike deltar. Den franske presidenten argumenterade för att relationen mellan Ryssland och Europa borde ”i grunden nyskapas”, men förklarade också att Ryssland inte skulle återfå sin plats i G7 så länge Ukrainakriget fortsatte. I Syrienfrågan upprepade Ryssland sitt stöd för Assadregimen och en irriterad Macron fick höra Putin jämställa oroligheterna i Moskva med de gula västarnas protester i Paris.

Europeiska partners

Även om den fransk-tyska motorn inte längre går lika gnisselfritt som tidigare finns ändå en önskan från båda sidor att vidmakthålla ett nära samarbete. Ett exempel är den överenskommelse om flyktingmottagande som initierades av Frankrike och Tyskland och som i juli ledde till att 14 länder frivilligt band sig till en mekanism för fördelning av de flyktingar som tagits upp av räddningsfartygen på Medelhavet.

Även Storbritannien står i säkerhets- och försvarsfrågor mycket nära Frankrike. Militärt är de två länderna de i särklass starkaste i Europa (Ryssland inte inkluderat) och det bilaterala nära samarbetet mellan dem, bl a inom kärnvapenområdet, kommer att fortsätta även efter det att Storbritannien lämnat EU. Samtidigt är brexit snarast en fördel för Frankrike, eftersom Storbritannien nu inte längre blockerar det försvarspolitiska samarbetet inom EU.

Ett led i Macrons ambitioner är att få ännu flera partners. Naturligt har varit att söka ytterligare vänner i södra Europa. Italien och Spanien har genom sin geografiska belägenhet flera starka intressen gemensamma med Frankrike, men mellan det förstnämnda landet och Frankrike finns nu ett antal svåra konflikter. Den akuta motsättningen har sitt ursprung i Libyeninterventionen 2011, som Italien aldrig önskade och som resulterade i det kaos och de stora flyktingströmmar som italienarna hade befarat. Mellan de rivaliserande regeringarna i Libyen har Italien och Frankrike gjort olika val. Italien stödjer den av FN erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället ger stöd till en krigsherre, Khalifa Haftar. Tillsammans med honom har Frankrike prioriterat kampen mot terrorismen. Mellan Frankrike och Italien finns också konkurrens om den libyska oljan.

Under den senaste tiden har Frankrike också sökt nya vänner i andra delar av Europa. Speciellt intensiva har ansträngningarna varit i Centraleuropa, ett område som vanligtvis domineras av tyska intressen inom det ekonomiska området och där befolkningen är betydligt mer hängiven Nato än ett starkare europeiskt försvarssamarbete. Frankrike måste också försäkra befolkningen i dessa länder att de inte behöver frukta att en fransk politik går ut på att  en kärna av västeuropeiska länder skulle dominerar EU. Förutom besök i dessa länder har Emmanuel Macron bl a stött kandidater från dessa länder till EU-ämbeten. En av dem är Kristalina Georgieva från Bulgarien, som Frankrike vill se som Europas kandidat till Internationella Valutafonden, en annan är rumänskan Laura Codruța Kövesi som man förordar som EU:s chefsåklagare.

Frankrike och EU

EU-samarbetet är givetvis mycket viktigt för Frankrike och tillsättandet av de högsta ämbetena nyligen utföll mycket lyckosamt för Macron. Förslaget att utse den tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, till kommissionsordförande kom från den franske presidenten, som efter att ha förordat en tyska därefter kunde räkna med en hög position också för Frankrike. Det innebar att Christine Lagarde utsågs till chef för den europeiska centralbanken.

Utöver Frankrike upplever många andra länder i Europa nu att den irrationella amerikanska politiken gjort USA:s stöd i en krissituation mer osäkert och därmed ökat behovet av europeisk styrka. EU:s globala strategi har bl a som mål att skapa strategisk autonomi, vilket innebär att kunna agera vid externa konflikter och kriser och att skydda EU och dess medlemmar. Samtidigt säger den också att Nato är basen för medlemmarnas territoriella försvar.

Trots denna enighet inom EU står organisationen inte för ett europeiskt ledarskap, ett problem som givetvis förvärras i en komplicerad tid som denna. I dagens situation styrs Europas politik i hög grad från medlemsländernas huvudstäder och bland dem dominerar framför allt Berlin, Paris och London. Såväl Berlin som London är emellertid nu försvagade, Berlin på grund av kanslersskiftet och London genom utträdet ur EU.

Att en ambitiös fransk president använder tillfället att lansera sina planer är därför inte ägnat att förvåna. G7-mötet i Biarritz var också ett bra tillfälle att ta upp europeiska och globala problem. En av president Macrons förhoppningar var att få mandat från övriga att för deras räkning förhandla med Iran, och franska diplomatiska källor hävdade också att detta skett. Donald Trump förnekade emellertid att något mandat hade givits och förklarade att varje land skulle ha sin egen dialog med Teheran. President Trump, som i motsats till de övriga ville att Ryssland skulle återfå sin plats i G7, såg det inte heller som meningsfullt att i Rysslands frånvaro diskutera frågor som gällde Iran, Syrien eller and större kriser.

Den franske presidenten kommer säkert att fortsätta med sin aktiva politik men det finns hinder på hans väg mot att framstå som Europas ledare. Ett sådant hinder är det faktum att Macrons globala politik hittills inte har givit några resultat. Det gäller såväl gentemot Xi Jinping, som mot Donald Trump och Vladimir Putin. Andra hinder gäller Frankrike. Landet har en svag ekonomi, med ständiga budgetunderskott och samtidigt en befolkning som inte är beredd att acceptera de moderniseringar av arbetsmarknaden som presidenten och många utanför Frankrike ser som nödvändiga. Ett annat är president Macrons dragning åt protektionism, som för många politiker i Europa gör honom mindre acceptabel som europeisk ledare. Många länder ser i stället Tyskland, med en stabil ekonomi och en politik som försöker inkludera alla EU-länder, som en mer naturlig ledare i den utsträckning som EU självt inte kan fylla den rollen. Uppenbarligen är den politik som var president Macrons första instinkt, nämligen den traditionella att knyta an till Tyskland, den säkraste vägen till inflytande för Frankrike, även om den inte ger samma rampljus som den som nyss prövats.

Författaren är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet

I Europas namn – franska ambitioner

av Gunilla Herolf

I början av september 2019, när detta skrivs, har president Macron nyligen avhållit möten med sin ryske kollega, Vladimir Putin, den brittiske premiärministern Boris Johnson och den indiske premiärministern Narendra Modi. Några dagar därefter stod han som värd för G7-mötet i Biarritz, där till andras förvåning också den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif hade infunnit sig på Macrons inbjudan – dock inte på mötet. För den franske presidenten som under 2019 brottats med ett antal motgångar, innebar veckan en välkommen positiv uppmärksamhet, även om konkreta genombrott på de många problemområdena uteblev. Att Emmanuel Macron har stora ambitioner för sig och Frankrike har varit uppenbart alltsedan han började kandidera för presidentposten. Inför Biarritzmötet förklarade han för den församlade pressen att han såg det kommande mötet som ett avgörande tillfälle för att rädda den hotade multilaterala världsordningen. Han uttalade också sin åsikt att Frankrike hade ett speciellt ansvar för att åstadkomma detta. Det är ingen överdrift att påstå att han lagt ribban mycket högt – frågan är vad som är möjligt för honom att åstadkomma.

Presidentens program

Det franska presidentvalet 2017 var en händelse av stor betydelse och när Emmanuel Macron i maj valdes till president var entusiasmen stor, såväl nationellt som allmänt i Europa. I Frankrike, som plågats av ekonomiska problem och politisk korruption, sågs han som den som kunde lyfta landet och återge det dess rättmätiga plats i Europa. I många EU-länder var lättnaden stor över att den EU-vänlige Macron vunnit över Marine Le Pens Nationella samling.

President Macron presenterade tidigt en rad planer för Europa.  Ett av de franska initiativen gällde ökad integration bland euroländerna med egen budget och egen finansminister. Andra gällde skapandet av en ökad europeisk militär kapacitet för att Europa i högre grad skulle kunna agera på egen hand och bli mindre beroende av Nato. Ytterligare ett av förslagen gällde att sätta upp en europeisk interventionsstyrka (European Intervention Initiative, E2I) under fransk ledning.

Macrons förhoppning var att få tyskt stöd för sina initiativ. Frankrike och Tyskland, två i grunden mycket olika länder, som under många år förenats av sitt engagemang för Europa, har haft ett nära samarbete som fungerat som en motor för EG/EU. De nya franska planerna har dock fått ett svalt bemötande och en del tyska politiker har sett flera av dem som alltför inriktade på tyska ekonomiska bidrag. Förbundskansler Merkel har svarat avvaktande och med stor fördröjning. Också det initiativ som presidenten framförde under våren om ett ”nyskapat Europa” fick ett blandat tyskt svar, nu från Merkels troliga efterträdare, Annegret Kramp Karrenbauer (AKK).

Även i Tyskland är man besviken. I diskussionerna om de högsta ämbetena ville Macron inte acceptera att ordförandeposten i kommissionen gick till Angela Merkels favorit, den bayerske politikern Manfred Weber, som också var s k Spitzenkandidat. Han ville inte heller stödja Merkels förslag till chef för internationella valutafonden, holländaren Jeroen Dijsselbloem. Det franska rymdprogrammet som lanserades i juli ses som konkurrerande med det europeiska samarbetet inom området. Att den tyska förbundskanslern inte informerades om den iranske utrikesministerns besök innan han landade säger en del om avståndet mellan Tyskland och Frankrike idag.

President Macron är medveten om att reformer på den franska arbetsmarknaden är nödvändiga för att få ekonomin på fötter, även detta en förutsättning för goda relationer med Tyskland. Därmed skulle Frankrike också kunna fylla EU:s krav på att budgetunderskottet  inte överstiger tre procent av bruttonationalprodukten. De gula västarnas våldsamma protester har visat på svårigheten att genomföra dessa reformer och i denna som i andra frågor står Marine Le Pen beredd att utnyttja folkligt missnöje med presidenten.

Yttre relationer

Även om en del av de stora planerna och partnerskapet med Tyskland har stött på svårigheter är Frankrike fortsatt en av Europas viktigaste aktörer. Som sådan för man en egen politik gentemot stormakter utanför Europa. Här har emellertid president Macron mött stora problem. Försöken att skapa en god relation till Donald Trump var till en början lyckade men inför president Trumps politik, bl a i handelsfrågor, har relationen svalnat. Det franska förslaget att den digitala handeln (d v s framför allt amerikanska företag som Google, Amazon och Facebook), ska beskattas i de länder där förtjänsterna har gjorts, har lett till hot om amerikanska tullar på franskt vin.

Relationen till Ryssland är mångfacetterad. Trianondialogen, som inleddes 2018, innehåller element (bl a investeringar) som tycks ägnade att underminera sanktionerna mot Ryssland. Det innebär inte att den franske presidenten är okritisk mot landet. Han har tidigare skarpt kritiserat bl a den ryska informationskrigföringen mot Frankrike och de ryska bombningarna i Syrien. Trots detta har de fransk-ryska presidentkontakterna varit täta – sedan 2017 har de två mötts sju gånger.

President Macrons mål med det senaste liksom tidigare möten med president Putin har varit hans önskan att lösa de stora säkerhetspolitiska problemen i Europa och främst bland dem Ukraina. Genom att komma till ett avslut i Ukrainakriget kan flera mål nås. Putins relationer till EU skulle förbättras och de sanktioner som skadar den franska ekonomin avslutas. Ett steg i riktning mot ryskt närmande till Europa har redan tagits då Ryssland återigen blev medlem av Europarådet, detta efter ett franskt förslag.

Mötet med Putin syns inte ha resulterat i några substantiella framsteg. I Ukrainafrågan nådde man inte längre än till att tala om ett nytt toppmöte inom de sedan flera år pågående Normandiesamtalen, i vilka Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike deltar. Den franske presidenten argumenterade för att relationen mellan Ryssland och Europa borde ”i grunden nyskapas”, men förklarade också att Ryssland inte skulle återfå sin plats i G7 så länge Ukrainakriget fortsatte. I Syrienfrågan upprepade Ryssland sitt stöd för Assadregimen och en irriterad Macron fick höra Putin jämställa oroligheterna i Moskva med de gula västarnas protester i Paris.

Europeiska partners

Även om den fransk-tyska motorn inte längre går lika gnisselfritt som tidigare finns ändå en önskan från båda sidor att vidmakthålla ett nära samarbete. Ett exempel är den överenskommelse om flyktingmottagande som initierades av Frankrike och Tyskland och som i juli ledde till att 14 länder frivilligt band sig till en mekanism för fördelning av de flyktingar som tagits upp av räddningsfartygen på Medelhavet.

Även Storbritannien står i säkerhets- och försvarsfrågor mycket nära Frankrike. Militärt är de två länderna de i särklass starkaste i Europa (Ryssland inte inkluderat) och det bilaterala nära samarbetet mellan dem, bl a inom kärnvapenområdet, kommer att fortsätta även efter det att Storbritannien lämnat EU. Samtidigt är brexit snarast en fördel för Frankrike, eftersom Storbritannien nu inte längre blockerar det försvarspolitiska samarbetet inom EU.

Ett led i Macrons ambitioner är att få ännu flera partners. Naturligt har varit att söka ytterligare vänner i södra Europa. Italien och Spanien har genom sin geografiska belägenhet flera starka intressen gemensamma med Frankrike, men mellan det förstnämnda landet och Frankrike finns nu ett antal svåra konflikter. Den akuta motsättningen har sitt ursprung i Libyeninterventionen 2011, som Italien aldrig önskade och som resulterade i det kaos och de stora flyktingströmmar som italienarna hade befarat. Mellan de rivaliserande regeringarna i Libyen har Italien och Frankrike gjort olika val. Italien stödjer den av FN erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället ger stöd till en krigsherre, Khalifa Haftar. Tillsammans med honom har Frankrike prioriterat kampen mot terrorismen. Mellan Frankrike och Italien finns också konkurrens om den libyska oljan.

Under den senaste tiden har Frankrike också sökt nya vänner i andra delar av Europa. Speciellt intensiva har ansträngningarna varit i Centraleuropa, ett område som vanligtvis domineras av tyska intressen inom det ekonomiska området och där befolkningen är betydligt mer hängiven Nato än ett starkare europeiskt försvarssamarbete. Frankrike måste också försäkra befolkningen i dessa länder att de inte behöver frukta att en fransk politik går ut på att  en kärna av västeuropeiska länder skulle dominerar EU. Förutom besök i dessa länder har Emmanuel Macron bl a stött kandidater från dessa länder till EU-ämbeten. En av dem är Kristalina Georgieva från Bulgarien, som Frankrike vill se som Europas kandidat till Internationella Valutafonden, en annan är rumänskan Laura Codruța Kövesi som man förordar som EU:s chefsåklagare.

Frankrike och EU

EU-samarbetet är givetvis mycket viktigt för Frankrike och tillsättandet av de högsta ämbetena nyligen utföll mycket lyckosamt för Macron. Förslaget att utse den tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, till kommissionsordförande kom från den franske presidenten, som efter att ha förordat en tyska därefter kunde räkna med en hög position också för Frankrike. Det innebar att Christine Lagarde utsågs till chef för den europeiska centralbanken.

Utöver Frankrike upplever många andra länder i Europa nu att den irrationella amerikanska politiken gjort USA:s stöd i en krissituation mer osäkert och därmed ökat behovet av europeisk styrka. EU:s globala strategi har bl a som mål att skapa strategisk autonomi, vilket innebär att kunna agera vid externa konflikter och kriser och att skydda EU och dess medlemmar. Samtidigt säger den också att Nato är basen för medlemmarnas territoriella försvar.

Trots denna enighet inom EU står organisationen inte för ett europeiskt ledarskap, ett problem som givetvis förvärras i en komplicerad tid som denna. I dagens situation styrs Europas politik i hög grad från medlemsländernas huvudstäder och bland dem dominerar framför allt Berlin, Paris och London. Såväl Berlin som London är emellertid nu försvagade, Berlin på grund av kanslersskiftet och London genom utträdet ur EU.

Att en ambitiös fransk president använder tillfället att lansera sina planer är därför inte ägnat att förvåna. G7-mötet i Biarritz var också ett bra tillfälle att ta upp europeiska och globala problem. En av president Macrons förhoppningar var att få mandat från övriga att för deras räkning förhandla med Iran, och franska diplomatiska källor hävdade också att detta skett. Donald Trump förnekade emellertid att något mandat hade givits och förklarade att varje land skulle ha sin egen dialog med Teheran. President Trump, som i motsats till de övriga ville att Ryssland skulle återfå sin plats i G7, såg det inte heller som meningsfullt att i Rysslands frånvaro diskutera frågor som gällde Iran, Syrien eller and större kriser.

Den franske presidenten kommer säkert att fortsätta med sin aktiva politik men det finns hinder på hans väg mot att framstå som Europas ledare. Ett sådant hinder är det faktum att Macrons globala politik hittills inte har givit några resultat. Det gäller såväl gentemot Xi Jinping, som mot Donald Trump och Vladimir Putin. Andra hinder gäller Frankrike. Landet har en svag ekonomi, med ständiga budgetunderskott och samtidigt en befolkning som inte är beredd att acceptera de moderniseringar av arbetsmarknaden som presidenten och många utanför Frankrike ser som nödvändiga. Ett annat är president Macrons dragning åt protektionism, som för många politiker i Europa gör honom mindre acceptabel som europeisk ledare. Många länder ser i stället Tyskland, med en stabil ekonomi och en politik som försöker inkludera alla EU-länder, som en mer naturlig ledare i den utsträckning som EU självt inte kan fylla den rollen. Uppenbarligen är den politik som var president Macrons första instinkt, nämligen den traditionella att knyta an till Tyskland, den säkraste vägen till inflytande för Frankrike, även om den inte ger samma rampljus som den som nyss prövats.

Författaren är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet

Försvaret är finansierat men kritiska hinder kvarstår

Fokus måste ligga på kärnverksamheten. Foto: Jimmie Andersson, Försvarsmakten.

av Sebastian Merlöv

Efter våren och sommarens turbulens kring försvarsfrågan står det nu klart att försvarets finansiering kommande 5 år är säkrad. Diskussion kring nivån av finansieringen har tagit upp allt syre i debatten vilket medfört att ett antal kanske än mer kritiska faktorer för att nå den effekt som rapporten ”Värnkraft” avsåg, riskerar att få den planerade satsningen att falla platt utan önskad effekt. Ivern i att jaga enkla politiska poäng kan ha riskerat att den viktiga debatt och diskussion som krävts för att överhuvudtaget klara av att realisera ”Värnkraft” uteblivit. Om inte förr, så måste den börja nu.

Under mer än 70 år har det svenska försvaret aldrig haft en period då man behövt växa. Det är tacksamt med en så lång fred i vårt närområde men det innebär också att ingen nu verksam inom  Försvarsmakten har erfarenhet av att växla upp enligt den takt som vi nu ser behov av. Till detta förvärras läget av att Försvaret under många år uppfattats som ett ekonomiskt svart hål där befintlig budgetnivå har givit mindre ”pang för pengarna” än  jämfört med en del av våra nordiska grannar.

Organisationen har under de senaste 15 åren också anammat New Public Management som en ledningsfilosofi där en så enkel sak som beställning av en handfull pennor innebär en avancerad process i administrativa datorsystem och där man ute på förbanden rättmätigt kan fråga sig om de värderas mer av att göra saker på rätt sätt, än att göra rätt saker.

För att öka produktiviteten inom organisationen bör man dels införa stora delar av det tänk som Tillitsutredningen fastslår men också inspireras av den ledningsfilosofi som gör Sverige unikt när förbanden är ute i fält eller på operationer – Uppdragstaktik. Denna filosofi innebär förenklat att man får tilldelade resurser och en uppgift och därmed både tillit och ansvar att slutföra den. Utan att detaljstyras och att minimera administrativa moment.

Det krävs också en kraftigt reducerad regelflora som under senaste 10 åren har fått växa helt fritt. Idag spenderas alltför stor del av tiden i utbildningen kring strukturerade utbildningar av olika fordons- och materieltyper. Som exempel krävs två dagars utbildning av instruktör för att framföra en helt ”civil” bil trots att man redan har B-körkort. Även att få framföra en lättare terrängbil kräver flera veckors utbildning trots att man inledningsvis inte ska nyttja den för avancerade terräng- eller stridsmoment. Utbildning av lastbilar är än värre men gäller också sambandsmateriel, sjukvårdsutbildning m m.

Här krävs en ändring med en kort introduktionsutbildning där man sedan bygger på kompetens i samband med praktiska övningsmoment och med kontinuerlig stegring. Det är en återgång till hur utbildning bedrevs förut och är något som måste återtas. 80/20-regel bör vara norm där 20% är strukturerad utbildning.

En avgörande fråga för att kunna öva och bygga ut verksamheten är ofta kringliggande myndigheters agerande.

T ex är det helt orimligt att inte Försvaret på sina egna övningsfält har fria möjligheter att öva 24/7 365 dagar om året utan måste ansöka ibland flera dagar förväg för att få bedriva t ex en skjutning på natten och igen – på sitt eget skjutfält.

Vidare kan inte eventuella behov av utbyggnation landa under samma regelverk som om man ska bygga en förskola med omfattande prövningar och överklaganden från privata intressen.

I det fall man bygger ut befintlig struktur kring regementen ska inga privata intressen få ligga i vägen. Om mineralutvinning kan ha företräde framför privata markägare så ska försvaret i anslutning till sina befintliga anläggningar inte hindras att bygga ut.

Här måste regioner och kommuner omgående vara proaktiva i att samverka och stötta försvaret så att eventuell praxis eller regelverk uppdateras för att stötta denna utveckling.

Slutligen blir det inget framtida försvar om vi inte har unga killar och tjejer som har vilja och förmåga att fullgöra en värnplikt.

Det finns idag oroande tecken på att unga har svårt att klara en militär utbildning rent fysiskt då många inte byggt upp den grund som kan krävas under en militär utbildning.

Samtidigt är idag många motiverade och vill bidra genom att tjänstgöra. För att ge alla dessa unga en chans, krävs att man går ut med information redan tidigt under högstadiet så att man både skapar förståelse men också för dem som är motiverade en mental och fysisk förberedelsetid till när det är dags att mönstra och därefter tjänstgöra. Det kan vara genom förbandsbesök, PRAO eller inom ramen för skolundervisningen. Hamnar vi under de planerade 8000 per år som ska genomföra värnplikten så halkar vi snabbt efter utifrån de mål som ligger för 2025.

I detta krävs inte bara att försvaret söker kontakt med skolor utan att skolorna tar sitt ansvar så att  korrekt information  når samtliga elever.

Alla ovanstående områden sätter oss som samhälle på prov. Tyvärr har vi under de senaste åren inte lyckats när det gäller att snabbt kunna öka produktiviteten och output till medborgarna inom viktiga frågor såsom sjukvård, migration och skola.

Vi ska inte ännu en gång hamna i en situation där ökade insatser av skattemedel i slutändan inte ger den effekt som var syftet. Låt denna satsning på försvaret bli en uppvisning i att vi faktiskt kan släppa loss kraften både inom och mellan viktiga myndigheterna så att vi kraftig ökar produktiviteten, där tillit och ansvar får vara ledord för att lyckas. Vi har en kort tidsperiod fram till allt detta måste vara klart. Vi får inte misslyckas.

Författaren är ”s-märkt” debattör i försvarsfrågor, tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.

Kalla krigets största spionhistoria

Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.

När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?”

Det är svårt att jämföra den historiska betydelsen av olika spioners "insatser" men Kim Philby ställde till det så mycket för den brittiska underrättelsetjänsten (särskilt för dess spioner i Östeuropa) att han eller någon av Sovjets tidiga ”atomspioner” nog är det klassiska kalla krigets ”spionelit”, om man får uttrycka sig så. Men, Ben Macintyres bok Spion och förrädare: kalla krigets största spionhistoria har fått mig att tänka om – dels på grund av alla sovjetiska hemligheter som Oleg Gordievskij levererade till väst, dels på grund av den synnerligen riskfyllda brittiska operation som möjliggjorde att han kunde ta sig ut ur Sovjetunionen. Huvudpersonen i Spion och förrädare är alltså den tidigare KGB-översten Oleg Gordievskij. Han är av särskilt intresse för oss i Norden eftersom han arbetade i Danmark och där blev rekryterad av brittiska MI6/SIS. Han arbetade i Danmark en stor del av 1960- och 70-talet och sedan 1982-85 i Storbritannien där han till slut faktiskt blev tillförordnad chef för KGB i landet.

Men har inte Gordievskij redan skrivit en bok? Jo, 1990 gav han med Christopher Andrew ut KGB: The Inside Story (KGB Inifrån). Men nu kan mer sägas av britterna som hade att göra med Gordievskij när han ännu tjänstgjorde i KGB, och därtill kan Ben Macintyre verkligen skriva. Även om man vet hur det ska sluta lyckas Macintyre göra både KGB-tiden levande liksom den makalösa flykten från Sovjet till Finland och Norge.

Ett citat ur boken om Gert Petersen, partiledare för Danmarks Socialistisk Folkeparti, som belyser hur KGB infiltrerade landet: ”Gordievskij förbluffades över hur mycket öl och brännvin han kunde konsumera på KGB:s bekostnad. Han blev faktiskt lite imponerad av det.”

Gert Petersen fick av KGB kodnamnet ZEUS.

En del insikter i KGB:s verksamhet i Norge ingår även i boken. Tyvärr står det inte lika mycket om just Sverige, men alla med intresse för den sovjetiska maktapparaten och KGB i allmänhet får mycket att fundera över. Operation RYAN (egentligen RJaN) belyses också, en operation som angick alla europeiska stater genom att den nästan ledde till kärnvapenkrig på grund av felaktiga sovjetiska tolkningar av västs agerande. Tack vare Gordievskijs både högklassiga och trovärdiga information insåg London och Washington hur Moskva innerst inne resonerade om säkerhetsläget i Europa.

Men, det här är också en mänsklig bok, som tydliggör varför Gordievskij vände sig mot kommunismen och ledningen i Kreml.

Kort sagt är Spion och förrädare en milstolpe i spionlitteraturen och en stor läsupplevelse.

Exfiltration

Reflektion

Den 09SEP2019 publicerade det amerikanska nyhetsbolaget CNN en nyhet att en högt och centralt placerad agent för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, Central IntelligenceAgency, hade exfiltrerats ut ur Ryssland under 2017.1Att underrättelsetjänster ibland genomför exfiltrering av dess agenter är inget nytt fenomen. En av de kanske mest kända exfiltreringarna är av den sovjetiske underrättelseofficeren OlegGordievskij, 1985, från Sovjetunionen in i Finland och vidare till Storbritannien.2 CNN avslöjande är dock intressant ur fler aspekter än själva exfiltreringen.

Enligt den svenska försvarsberedningens rapport "Värnkraft" från 2019, skall ryskt beslutsfattande särskilt i centrala utrikes- och säkerhetspolitiska frågor genomföras inom en väldigt lite krets av personer runt Rysslands President, Vladimir Putin. Det medför enligt försvarsberedningen att beslut inom dessa områden kan genomföras väldigt snabbt och därför vara överraskande för omvärlden.3

Vad som även bör beaktas är att många i den närmsta kretsen av personer kring Rysslands President i huvudsak består av tidigare personal från de ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna.4 Vilket torde innebära att många av de som ingår i den närmsta beslutsfattande kretsen, som Försvarsberedningen berörde, har den bakgrunden. Det får därmed även ses som möjligt att den amerikanska agenten mycket väl kan ha sin bakgrund från någon av de ryska underrättelse- eller säkerhetstjänsterna.

Under dessa förutsättningar får det ses som troligt att västerländska underrättelsetjänster har svårigheter att få tillgång till information avseende den högsta ryska politiska ledningens intentioner maa. att det rör sig om en liten krets personer där många har en bakgrund i underrättelse- eller säkerhetstjänster. Därav torde olika tekniska inhämtningsmetoder såsom signalspaning, dataintrång m.m. vara att föredra.5 Förmågan att nå framgång med tekniska inhämtningsmetoder mot Ryssland kan möjligen försvårats under de senaste åren för västerländska underrättelsetjänster.6 Varvid det inte är säkert att det längre utgör en framkomlig väg för inhämtning av strategiska underrättelser på politisk nivå.

Utifrån det som berörts i de tidigare styckena är en slutsats att s.k. personbaserad inhämtning blir viktig för att få kunskap om beslutsfattandet hos den högsta nivån i Ryssland. Därav blir CNN avslöjande synnerligen intressant, då det förefaller varit en centralt placerad källa USA hade i den ryska presidentens närhet.7 Därutöver får det även ses som troligt att USA genom att exfiltrera dess källa har fått ett tydligt avbrott i sitt informationsflöde avseende politiskt-strategiska underrättelser kring Ryssland. Detta maa. att det ej kan ses som troligt att USA har multipla källor på den nivån, när det historiskt ofta har visat sig vara väldigt svårt att värva källor, eller genom en tidig rekrytering i någons karriär få in en källa, på sådan hög nivå.

Förutom att kunna delge information avseende hur den högsta ryska ledningen tänkte och vilka beslut som var på väg att fattas eller hade fattats, kan den exfiltrerade amerikanska agenten möjligen även kunnat fungera som en varningsklocka i händelse av att en väpnad konflikt hade varit under uppsegling utav någon anledning. Detta får anses vara en särskilt viktig förmåga att inneha maa. det mycket slutna och snabba ledningssystem den högsta ryska ledningen förefaller ha.

Exakt när i tid den amerikanska agenten blev exfiltrerad från Ryssland delges ej av CNN, dock förefaller det varit under KV III-IV av 2017, då beslutet skall ha fattats i juli 2017 avseende exfiltration.8I sammanhanget är det intressant att notera det högst ovanliga besöket utav tre av Rysslands underrättelsechefer i USA under slutet av januari 2018.9 Detta mtp. tidpunkten för exfiltrationen av den amerikanska agenten samt att det får ses som möjligt att denne hade en bakgrund från någon av de ryska underrättelse- eller säkerhetstjänsterna. Varvid det eventuellt kan ha varit en av orsakerna till de ryska underrättelsechefernas besök i USA.

Avslutningsvis, att USA har haft en högt placerad agent i Ryssland är inte betrakta som något anmärkningsvärt. Vad som dock är något anmärkningsvärt är hur CNN genom multipla källor förefaller fått information om själva historien, om än att det är minst två år sedan beslutet förefaller fattats om exfiltration. Detta maa. säkerheten kring tidigare agenter alltid bör hållas hög ffa. i detta fallet då det förefaller varit en agent i den ryska presidentens närhet. Detta maa. de fortfarande kan förklara pågående skeden p.g.a. sin bakgrund, trots en lång tid kan ha förlupet sedan de lämna den position de hade när de var en agent. Därmed utgör de även ett hot mot sitt tidigare land, under en lång tid.10

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Cable News Network 1, 2(Engelska)
Foreign Policy 1(Engelska)
Radio Free Europe/Radio Liberty 1(Engelska)
Riksdagen 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
The Daily Mail 1(Engelska)

Slutnoter

1Cable News Network. Sciutto, Jim. Exclusive: US extracted top spy from inside Russia in 2017. 2019. https://edition.cnn.com/2019/09/09/politics/russia-us-spy-extracted/index.html(Hämtad 2019-09-09)
2The Daily Mail. Walters, Guy. Spy who came in from the cold thanks to a packet of cheese and onion crisps: A true story more gripping than Le Carre. 2015. https://www.dailymail.co.uk/news/article-3151625/Spy-came-cold-thanks-packet-cheese-onion-crisps-true-story-gripping-Le-Carre.html(Hämtad 2019-09-09)
3Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 72.
4Foreign Policy. Galeotti, Mark. Spooks in the Kremlin. 2019. https://foreignpolicy.com/2019/04/27/spooks-in-the-kremlin-russia-putin-future-of-espionage/(Hämtad 2019-09-09)
5Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. FRA kände till Georgienkrig före USA. 2013. https://www.svd.se/fra-kande-till-georgienkrig-fore-usa(Hämtad 2019-09-09)
6British Broadcasting Corporation. Kremlin security agency to buy typewriters 'to avoid leaks'. 2013. https://www.bbc.com/news/world-europe-23282308(Hämtad 2019-09-09)
7Cable News Network. Sciutto, Jim. Exclusive: US extracted top spy from inside Russia in 2017. 2019. https://edition.cnn.com/2019/09/09/politics/russia-us-spy-extracted/index.html(Hämtad 2019-09-09)
8Ibid.
9Radio Free Europe/Radio Liberty. Eckel, Mike. Chiefs Of Three Russian Intelligence Agencies Travel To Washington. 2018. https://www.rferl.org/a/russia-spy-chiefs-washington/29010324.html(Hämtad 2019-09-09)
10Cable News Network. Cohen, Zachary. McLaughlin, Jenna. Spies in the suburbs: Inside the CIA's secret defector unit. 2018. https://edition.cnn.com/2018/08/03/politics/cia-spies-secret-defector-program/index.html(Hämtad 2019-09-09)

Missnöjet växer i Ryssland

Problemen för den vanlige ryske medborgaren tenderar att bli värre. Foto: Shutterstock.com

Av Jan Leijonhielm

Vi har åter bevittnat omfattande demonstrationer i Moskva och andra städer-de största sedan de massiva protestyttringarna mot Putins och Medvedevs byte på president- och premiärministerposterna. Runt 50 000 demonstrerade i Moskva mot myndigheternas beslut att inte godkänna en rad oppositionella till lokala val. Som vanligt slogs protesterna ned med betydande brutalitet av polis och ORMON-styrkor. Kända oppositionspolitiker kastades i fängelse, liksom demonstranter och förbipasserande.

Mönstret känns igen, demonstranter grips, identifieras, får böter eller kortare fängelsestraff, men också varningen att nästa gång blir straffet avsevärt längre och medför mycket höga böter. Trenden från senare års protestyttringar bekräftades också- demonstranterna blir allt yngre och sociala media som instrument allt vanligare. Det finns en acceptans och förståelse för demonstrationer av detta slag hos cirka en tredjedel av befolkningen enligt färska undersökningar från trovärdiga opinionsinstitut, medan 55-60 procent är negativa och resten likgiltiga. Detta bör dock inte tolkas som att en tredjedel är beredd att rösta fram en liberal opposition, denna får bara några få procent av rösterna i ett val.

Det finns förvisso mycket att demonstrera mot i en stat som präglas av korruption, maktmissbruk och rättslöshet. Protestyttringar förekommer också på många håll ute i regionerna, men observeras inte så ofta. De riktas ofta mot lokala missförhållanden inom sjukvård, miljö eller maktmissbruk. Detta förvånar knappast, om man ser närmare på vardagen för den ryska befolkningen. Fattigdomen ökar konstant, till följd av närmare sex år av sjunkande reallöner och beräknas nu officiellt till ca 21 miljoner, den verkliga siffran är sannolikt betydligt högre. Många pensionärer faller automatiskt under fattigdomsgränsen.

Klagomål på bristande vård hörs allt oftare, köerna till kvalificerad vård är långa och leder ofta till mutor. Personalbristen är allt tydligare, och tillgången på mediciner usel. Det är inte ovanligt att man inför operationer själv får medföra nödvändig utrustning och medicin. Satsningen på t ex narkomanvård eller bromsande av en allvarlig HIV-epidemi är enligt internationell standard helt otillräcklig. Avancerad utrustning, t ex catscan saknas ofta ute i regionerna.

På miljöområdet tornar närmast gigantiska problem upp sig, framför allt inom sophanteringen. I Ryssland återanvänds enligt tillgänglig statistik endast ca 7 procent av soporna, medan ca 90 procent grävs ned eller dumpas i naturen, något som vållat stora problem och häftig debatt ute i landet. I ett längre perspektiv framstår den snabba upptiningen av permafrosten som ett synnerligen allvarligt problem, inte bara för Ryssland. Ca 60 procent av den ryska landmassan har permafrost och den tinar snabbt, genom att ökningen av temperaturen sker 2,5 procent snabbare i Ryssland än i omvärlden. De ryska utsläppen från kraftverk, tung industri och råvaruutvinning är en stor del av förklaringen. Ryssland har ännu inte undertecknat Parisavtalet, men avser, har man sagt, att göra det inom de närmaste åren. Frånsett de förväntade enorma utsläppen av skadlig metangas, kommer en upptining av permafrosten att vålla stora transportproblem inom dessa områden.

Den ryska ledningen är medveten om problemen och Putin har personligen sagt att man måste åtgärda den ekonomiska situationen. Lättare sagt än gjort. Den ryska ekonomin visar kraftiga stagnationstendenser, BNP befaras t o m sjunka under 2020 efter en nedgång på någon procent under första halvåret i år, och landet skulle då gå in i en recession, som kan bli långvarig. Förklaringarna är många, grundläggande är att man inte förmår reformera ekonomin med början i en rättsstat. Sanktionerna påverkar också ekonomin negativt på flera sätt. På grund av låga oljepriser försöker man satsa på annan export, t ex av spannmål och samtidigt öka gasexporten. Produktiviteten förblir trots många försök att höja den, avsevärt lägre än omvärldens och konkurrerande länders. Den disponibla inkomsten sjunker, och konsumtionen följdriktigt likaså. Listan kan göras lång.

Situationen borde rimligen påverka Putins popularitet och ställning. Hans opinionssiffror har också sjunkit sedan 2017, då den låg stabilt över 80 procent, medan den i dag ligger runt 65, om man ser till val av ledare/president. Ställs frågan vilken politiker man litar mest på får han bara runt 40 procent, men fortfarande på första plats. På andra plats ligger ständigt försvarsminister Sjojgu med ett gap ned till 17 procent, medan den mest kände oppositionspolitikern Navalny bara får 3 procent. Det framstår som ett mysterium i ett land där en klar majoritet inte tror på en ljusare framtid, att förtroendet för Putin fortfarande är så stort. Förklaringen ligger naturligtvis i avsaknaden av en trovärdig konkurrent om makten, men är också resultatet av en långsiktig strategi. Putin framställs i media, och inte minst i sina möten med ”folket” i direkta öppna utfrågningar, som den kloke och starke ledaren, som inser problemen och agerar direkt. Detta avspeglas också i det svaga förtroende befolkningen har för regeringen och framför allt premiärminister Medvedev, som inte når upp till mer 30-35 procent i undersökningar. Putin är den starke ledare -vozjden- man vill ha men han är omgiven av inkompetenta och korrupta tjänstemän. Bilden känns igen från Stalinepoken, av en händelse har Putin idag ungefär samma popularitet som Stalin-66 procent av befolkningen hyser beundran eller sympati för den senare, inga övriga jämförelser behöver kanske göras.

Omfattande protester, ett utbrett missnöje samt pessimistisk framtidstro till trots, finns det inget som talar för byte av regim. Putin kommer att sitta i orubbat bo åtminstone till 2024, och kanske i någon form därefter. En palatskupp skulle möjligen kunna förändra bilden, och tecken finns på att en sådan skulle kunna ske i smygande form. Det förutsätter dock en inaktiv Putin, vilket inte är sannolikt, även om han i vissa sammanhang iakttar en förbryllande tystnad, som t ex under den nukleära olyckan nyligen i Archangelskområdet vid Dvinabukten. En lösning på tronföljdsproblemet kunde vara ett kollektivt ledarskap med Putin kvar i någon ”garanterande” roll, en sådan debatt existerar redan. Omvärlden har som vanligt inte annat val än att hålla tummarna och hoppas på någon förbättring, och samtidigt kanske skänka en tanke till ett utsatt folk, som av maktblinda ledare förs allt längre ut i öknen.

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Från pansarsoldat till bloggare

Svenskars och norrmäns krigstjänstgöring för främmande makter kan nu jämföras.

Vid denna tid för 30 år sedan ryckte jag ut från pansartruppernas kadettskola och för 20 år sedan släpptes min och James F. Gebhardts Slaget om Nordkalotten. För 15 år sedan släpptes Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945. För exakt 10 år sedan började jag blogga.

Att det i dessa dagar råkar vara 30, 20, 15 och 10 år sedan, det var något jag helt nyligen började inse, under bilfärder till och från I 19 i Boden. Det har slumpat sig så att jag där tjänstgjort inom hemvärnet under de senaste dagarna. I bilen på väg tillbaka till platsen för grundutbildningen blev jag väl nostalgisk. Jag vill passa på att hjärtligt tacka dig, käre läsare, för att du har möjliggjort detta skrivande. Visserligen är det i sig tillfredställande att skriva, förutsatt att man är lagd åt det hållet, men utan läsare och läsares uppmuntran kan man som fri skribent inte på heltid syssla med skrivande.

Bland det trevligaste man kan få uppleva som författare är nog att få läsa referenser till något man skrivit i andras böcker eller artiklar. Det var en helt särskild känsla att nyligen få Nordmenn i krig 1950-2019 av den norske författaren Knut Flovik Thoresen. Tack vare hans nya bok kan man nu jämföra "brödrafolkens" erfarenheter av främmande krigstjänst. En av de första kategorierna i boken som skildras är de 727 norrmännen i Svenska Frivilligkåren i finska Lappland under Stalins vinterkrig mot Finland. Knut Flovik Thoresen tar liksom Lennart Westberg och undertecknad upp hur norska och svenska finlandsfrivilliga senare stred tillsammans mot den tyska invasionsstyrkan i Norge. Därefter tar han upp en sak som vi missat, att inte mindre än 21 medlemmar av det legendariska Kompani Linge (inom det brittiska Special Operations Executive) hade en bakgrund som finlandsfrivilliga.

Nordmenn i krig 1950-2019 innehåller många, många fler uppgifter som var okända för mig. Här bara ett axplock:
* Minst 135 av de norrmän som anslutit sig till tyskarna (Waffen-SS) deserterade till Sverige.
* Av 212 norska medborgare som hamnade i sovjetisk krigsfångenskap dog 57. Av de som överlevde kom de sista fem hem till Norge 1953.
* Norrmän både stupade och försvann spårlöst som amerikanska soldater under Koreakriget.
* Det förefaller som att långt fler norrmän än svenskar har krigat i Afrika efter 1945, exempelvis i Rhodesia.

Liksom i Svenskar i krig efter 1945 så finns även så kallade "contractors" med, men Flovik Thoresen har fått fram betydligt mer om denna moderna kategori av krigsdeltagare - uppgifter som verkligen inte bara är av norskt intresse.

Nordmenn i krig 1950-2019 bygger till stor del på en mängd tidigare utgivna böcker, men stora avsnitt är också helt ett resultat av Knut Flovik Thoresens egen forskning, hans egna intervjuer. Bokens höjdpunkter, enligt min åsikt, är några av författarens egna intervjuer med norska krigsveteraner. Boken hade på sina ställen behövt mer redigering och det intressanta, ibland unika, bildmaterialet borde spridas ut över bokens kapitel i kommande upplagor. I det stora hela är detta dock ett viktigt bidrag för forskningen om skandinavers krigstjänstgöring utanför de egna försvarsmakternas led.

Amfibieperspektiv med populärkultur

Royal Marines-emblemet blev till 1747. Låt oss nu fokusera på förbandet 1982.

Falklandskriget 1982 var ett krig i närmast arktisk terräng och med inslag som svensktillverkade bandvagnar och granatgevär. Att kriget ännu är relevant för oss i Norden borde därför vara tydligt. Nu finns det en riktigt bra ny bok på svenska om detta krig ur främst ett kompanis synvinkel och kompaniet ifråga var en del av 45. kommandogruppen ur Royal Marines.

Generalmajor Julian Thompson ger i förordet till den nya Kampen om Falklandsöarna (på originalspråket första gången utgiven 2012 som The Yompers) en mycket bra överblick med flera hårt vunna insikter. Sedan får vi följa bokens författare Ian Gardiner och hans kompani, rätt ut i en rad konkreta krigserfarenheter. Gardiner överraskade mig på ett positivt sätt genom att direkt gå in på sådant jag är specialintresserad av, som motivation och populärkulturella aspekter. Sångerna man gnolade på och filmreplikerna som man refererade till 1982 bidrar till att skapa en levande skildring.

Gardiner är tydlig med vilka åtgärder på slagfältet som var avgörande för stridernas gång. Trots alla tekniska framsteg som gjorts sedan 1982 skulle jag nog säga att många av Gardiners tips står sig än idag.

Kort sagt är Kampen om Falklandsöarna både en värdefull, överraskande och läsvänlig bok. Svenska jägar- och amfibiesoldater liksom en hel del vanliga fjällentusiaster lär nog särskilt uppskatta den med tanke på terrängen, klimatet och förbanden som står i fokus.

Effekter av jägarförband

av Johan Althén

Jag har tidigare skrivit om möjlig utveckling för de svenska jägarförbanden. Jag avser i detta inlägg beskriva de effekter som ett jägarförband, rätt använt, kan åstadkomma.

Den grundläggande förmågan hos jägarförband är att med små enheter, också under svåra förhållanden leverera operativa och taktiska effekter på djupet av motståndarens gruppering, bortom de egna brigadernas operationsområde, inom ramen för den högre chefens plan. Striden på djupet bör samordnas och ske i ett sammanhang med övriga stridskrafters verksamhet för att maximera effekten.

Sammantaget syftar jägarstriden på djupet till att för motståndaren skapa friktioner på och över dennes markoperativa djup. Dessa friktioner kan påverka och minska motståndarens anfallskraft genom att bland annat sänka motståndarens framryckningshastighet samt begränsa och försvåra motståndarens styrketillväxt. Till det kan jägarförbanden tillfoga förluster på motståndarens gränssättande resurser, vilket bidrar till att forma och reducera kritiska förmågor hos motståndarens krigföringsförmåga inför ett avgörande.

Indirekt tvingas motståndaren även till motåtgärder som reducerar dennes anfallskraft, vilket påverkar motståndarens handlingsfrihet genom exempelvis användning av reserver, omgruppering och spridning av förband samt att tvingas till trafikomläggning och förändring av logistikflöden. Dessutom påverkas motståndarens moraliska inställning genom ett konstant upplevt hot, vilket tvingar motståndaren till att öka skyddsnivån genom att avdela ytterligare bevakning, eskorter och larmstyrkor samt mentalt över tid hantera hot från  exempelvis prickskyttar och sidverkande minor. Jägarförbanden bidrar därmed till att skapa dilemman för motståndaren avseende prioritering av sina resurser.

För svensk del bidrar jägarförbanden till att skapa handlingsmöjligheter. Dels för egna stridskrafter, vilket minskar risktagningen med andra egna kvalificerade resurser. Dels genom att påverka högvärdiga mål liksom att bidra till högre chefs lägesbild om situationen på djupet.

Jägarförband kan även fortsätta att hävda och bestrida eget territorium, det vill säga åstadkomma effekt på den strategiska nivån, inför en eventuell förhandling eller vid stöd från tredje part. Ett flertal europeiska länder skapar i skrivande stund en redundans i sitt försvar genom förberedelser för en, vid behov, övergång till “fria kriget” och “fortsatt motstånd”. Inom ramen för detta skede kan jägarförband spela en central roll då förbanden är utbildade och utrustade för en utdragen okonventionell krigföring. Som jägarchef på djupet är det fortsatta motståndet en naturlig del av operationsplanen.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Sveriges och Finlands tidigare försvarsministrar: Konfliktrisken kan öka genom oklart bilateralt försvarssamarbete

En svensk JAS 39 och en finsk Hornet. En bild av nära samarbete, men… Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

av Sten Tolgfors och Stefan Wallin

Ett fördjupat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige är en väl inarbetad och riktig inriktning, som drivits av flera regeringar i båda länderna.

Sverige och Finland har länge samarbetat nära inom både EU och det Nordiska Försvarssamarbetet, som under finskt ordförandeskap utvecklades till Nordefco, år 2009. 2009 startades under svenskt ordförandeskap också Hagasamarbetet, det nordiska samarbetet inom civil krishantering.

Sverige och Finland har samverkat nära i insatser internationellt, som i PRT Mazar e-Sharif, inom ramen för ISAF. Som särskilt nära partnerländer samarbetar vi med Nato.

Cross Border Training startade för drygt tio år sedan. Vi arbetade tillsammans för att bygga och sedan upprätthålla återkommande beredskap med den nordiska stridsgruppen, NBG.  Gemensamma övningar var och är till gagn för båda våra länder.

Det svensk-finska försvarssamarbetet har en lång tradition och utvecklades redan under vår tid som försvarsministrar. Ett fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland har tydliga fördelar. Den operativa effekten och tröskeleffekten kan öka genom samarbetet.

Ett nytt allvar

Men med detta sagt så måste både samarbetets utformning och effektivitet utvärderas. Det bilaterala samarbetet innebär nämligen också att länderna exponeras för varandras säkerhetspolitiska svagheter, utan att samarbetet har den militära allieringens hållbarhet eller trovärdighet genom koppling till försvarsgarantierna i Nato. Realiteterna i detta måste analyseras.

Sverige och Finland har inte samma syn på Nato. För Finland är medlemskap en möjlighet, som visserligen inte är aktuell men heller inte utesluten.  För Sverige är denna option bortskriven, även om flera partier i riksdagen har en annan syn. ”Finland upprätthåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetspolitiska miljö”, enligt statsrådet försvarspolitiska redogörelse (2016). Den nya finländska regeringen, som tillträdde i juni i år, säger för sin del följande i sitt program: ”Till grunderna för Finlands säkerhets- och försvarspolitik hör att det finns ett nationellt spelrum och valmöjligheter. Detta gör att möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato kvarstår. Beslut ses alltid över i realtid med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön.” Denna skrivning har således omfattats av både socialdemokraterna, vänsterförbundet och de gröna.

Den svenska regeringsdeklarationen 2019 sa: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.”

Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet är avsevärt allvarligare idag, än när fördjupningen av det bi- och multilaterala försvarssamarbetet inleddes.

Bi- och multilateralt försvarssamarbete har varit en del av svaret på det närområdesperspektiv som för svensk del utvecklades i Inriktningsbeslutet 2009, med nya uppgifter för Försvarsmakten och den nationella solidaritetsdeklarationen. Det är det fortfarande, men det bilaterala samarbetet är inte tillräckligt för att självständigt och taget för sig utgöra säkerhetspolitikens grund. Det bilaterala försvarssamarbetet förutsätter en stark och formell koppling till försvarsgarantierna i Nato för full verkan. Utan detta kan det bilaterala försvarssamarbetet, som nu syftar till gemensam försvarsplanering och gemensamt uppträdande i krig, istället skapa säkerhetspolitiska frågetecken som bidrar till osäkerhet i regionen.

Det nuvarande bilaterala försvarssamarbetet är inte en militär allians, med fördragsfästa förpliktelser mellan länderna. Det understryks att det är icke-förpliktande för båda de ingående länderna. Samtidigt gör gemensam försvarsplanering att det kan uppfattas vara det. Under Kalla Kriget ansågs gemensam försvarsplanering vara oförenligt med att upprätthålla den militära alliansfrihetens och den dåvarande neutralitetspolitikens trovärdighet.

Få menar att Sverige och Finland tillsammans äger den styrka som skulle kunna avskräcka militärt agerande eller ytterst slå en potentiell fiende i form av en stormakt. Det bilaterala försvarssamarbetet är därmed i realiteten beroende av att stöd från Nato kommer, om det skulle prövas. Samtidigt är det bilaterala försvarssamarbetet, åtminstone i Sverige, beskrivet som alternativt till Natomedlemskap. Finland bevarar som nämndes dock sin Natooption, efter att ha genomfört två Natoutredningar.

Det bör därmed analyseras om det bilaterala samarbetet i sin nuvarande utformning och roll verkningsfullt möter dagens säkerhetspolitiska situation, eller om Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska exponering och konfliktrisken tvärtom kan öka genom det.

Beslutsfattande och folklig förankring

Förutsättningarna för att den gemensamma försvarsplanering som Sverige och Finland skall upprätthålla alls skall vara möjlig att verkställa styrs bl a av det politiska beslutsfattandets begränsningar i ytterst utsatta och pressade situationer.
Då det svensk-finska samarbetet saknar förpliktelser, innebär det att båda länderna inte bara är fria att, utan fastmer måste, avgöra förhållningssätt i varje given situation. Ett gemensamt agerande i krig, då den gemensamma försvarsplaneringen skall effektueras, förutsätter dock beslut av både regering och riksdag i bredaste politiska enighet. Beslut behöver fattas samtidigt i både Sverige och Finland. Tiden till förfogande för detta kommer sannolikt att vara synnerligen begränsad. Hittills har politiskt beslutsfattande i avgörande säkerhetspolitiska frågor sällan präglats av snabbt och enigt beslutsfattande.

De formella grunderna för att möjliggöra snabbt politiskt beslutsfattande går möjligen att klara ut på förhand. Den breda och hållbara politiska samsyn och det ansvarstagande som krävs i och för sådana beslut kan vara mer utmanande att åstadkomma, om något av länderna hamnar i skarpt läge.

Sverige har utrett frågan och förordat delegation till regeringen av beslut om stöd vid kränkningar. Riksdagen bevarar beslutanderätten vid militära angrepp. Det går dock inte att bortse från att kränkningar kan utgöra inledningen på ett allvarligare skeende, eller eskalera till skarpare konfliktsituationer som militära angrepp.

En avgörande fråga är därför om utsikten av att Sverige och Finland ensamt och enskilt kan komma att gå i krig för varandra – mot en stormakt och utan att det finns några garantier från Nato för vår säkerhet – har förklarats och förankrats i politiken och bland folken. För sådana garantier om stöd från Nato har Sverige och Finland uttryckligen tackat nej till genom att inte aktualisera medlemskap i Nato.

Skall beslut som utlöser gemensamt agerande enligt gemensam försvarsplanering fattas i en skarp situation, där ett av länderna har anfallits eller utsatts för så allvarliga hot att de kan antas föregå militära insatser, så kommer en fientlig stat ha mycket stort intresse av att påverka dessa beslut.

Sådan påverkan kan ske genom allt från desinformation, via politiska påtryckningar, till påtryckningar med militära medel. En sådan stat kan också anse sig ha intresse av att föregripa besluten genom militärt agerande mot något av de båda deltagande länderna, vilket begränsar vårt handlingsutrymme. Då kan politiska beslut i två länder knappast fattas ostört eller utan betydande press på de nationella politiska systemen, vilket kan syfta till att öka sannolikheten för att den gemensamma försvarsplaneringen förblir oanvänd.
Även Natos Artikel 5 kräver nationella beslut, men skillnaden är att inom ramen för medlemskap kan nödvändiga beslutsprocesser bättre förberedas. Förankringen av ett med övriga Nato-länder gemensamt agerande i krig måste vara gjord redan i och med beslut om medlemskap, eftersom de ömsesidiga försvarsgarantierna utgör Nato-medlemskapets grunder. Ett beslut om svenskt och finskt Nato-medlemskap förutsätter således att folken på förhand involveras i frågan. Natos säkerhetsgarantier äger därtill största möjliga trovärdighet för medlemsländerna och undanröjer risken av att Finland och Sverige skulle stå ensamma mot en stormakt.

Det har ännu inte gjorts något sådant förankringsarbete av de yttersta konsekvenserna av det bilaterala försvarssamarbete mellan Sverige och Finland, som går utöver fredstida förhållanden och effektueras enligt gemensam försvarsplanering, men utan militär alliering. Vår bild är att innebörden av denna fråga inte diskuterats med allmänheten.

Därmed är risken att folket istället skulle involveras först under ett pågående, akut och sannolikt utomordentligt pressat skede. Och först då skulle människor ställas inför frågan om Finland – eller Sverige – kanske ensamt, skall gå i krig mot en stormakt för ett annat land. Hur reaktionen inför detta skulle bli är värt att nu överväga.
De båda aspekterna, förmåga till snabbt och enigt politiskt beslutsfattande i två länder samt den folkliga förankringen av samarbetets yttersta konsekvenser, hänger ihop. Folklig förankring av att det bilaterala försvarssamarbetet ytterst kan betyda att Sverige – eller Finland – ensamt går i krig för ett annat land är avgörande för dess hållbarhet, även om det politiska beslutsfattandet skulle vara så väl förberett att det kommer på plats.

Konfliktrisken kan öka genom oklarheter i bilateralt försvarssamarbete

Är de säkerhetspolitiska oklarheterna i det bilaterala försvarssamarbetets nuvarande tappning synliga för oss, så är de synliga också för andra. Det är realiteten. Vi skrev inledningsvis att det bilaterala försvarssamarbetet med gemensam försvarsplanering, men utan säkerhetsgarantier till varandra eller från Nato, kan bidra till att öka ländernas säkerhetspolitiska exponering och även konfliktrisken.

Hållfastheten i det bilaterala försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland kan vid en säkerhetspolitisk försämring komma att prövas av Ryssland. Risken är av samma slag som den att Natos artikel 5 prövas av Ryssland.
De senaste åren har det diskuterats att hållbarheten i Natos Artikel 5 skulle kunna komma att prövas genom att Estland, Lettland eller Litauen utsätts för politiskt eller militärt tryck, hybridkrigföring, eller ytterst militära medel. Syftet med detta skulle vara att flytta Artikel 5 ut ur Baltikum och att försöka få medlemsländerna att tro att de baltiska staterna vore omöjliga eller alltför kostsamma att försvara. Den säkerhetspolitiska ordningen i Östersjöområdet skulle därmed vittra. Sverige skulle vid en upptrappning i Baltikum kunna komma att involveras, inte minst på grund av det svenska territoriets betydelse för Natos möjligheter att komma till sina medlemmars stöd.
På samma sätt kan dock bilaterala försvarssamarbeten, som inkluderar gemensam försvarsplanering, komma att prövas genom politiska eller militära åtgärder riktade mot något av de deltagande länderna. Både allvaret och beslutsamheten i det andra deltagande landets agerande, samt Natos reella vilja att komma icke-Natomedlemmar till stöd, skulle därmed komma att prövas.

Lämnas då inget sådant militärt stöd från Nato eller medlemsländer i Nato, ställt i utsikt endast via enskilda politiska uttalanden och inte genom fördrag eller militär alliering, och heller inte förberett genom gemensam försvarsplanering med eller i Nato, så faller den säkerhetspolitiska arkitekturen för Östersjöområdet. Väst skulle därmed försvagas och splittras, till gagn för Ryssland.

Sverige och Finland skulle vid ett sådant utfall tydligt komma att stå ensamma och tvingas anpassa sig efter detta. Möjligheterna för Nato att försvara Baltikum skulle försvagas.
Om Nato eller enskilda länder däremot ställer upp och agerar militärt för våra länders säkerhet, vilket vore mycket önskvärt, så skulle vi komma att inräknas i den västliga alliansen Nato. Är det ett önskat utfall att hjälp kommer om den behövs, vilket det rimligen måste vara, så understryker det rationaliteten av Natomedlemskap.

Risken det innebär för en kontrahent att utmana den säkerhetspolitiska arkitekturen i Östersjöområdet genom att rikta åtgärder mot det bilaterala försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland vore dock avsevärt mindre än att utmana de baltiska staternas integritet, eftersom de omfattas av Natos kollektiva försvar.
Att så är fallet kan vid en säkerhetspolitisk försämring i yttersta fall bidra till att sänka tröskeln för en militär konflikt och därmed till att öka utsattheten för våra länder.

Utfallet för Ryssland av att agera mot två formellt militärt icke-allierade stater kan dock bli likartat, d v s att de baltiska staterna blir mycket svåra att försvara för Nato och att den västliga solidariteten krackelerar.

Finland har 130 mil av landgräns mot Ryssland. Därtill ger Finska Viken och närheten till Kolahalvön landet en särskild strategisk belägenhet. Sverige saknar landgräns mot Ryssland, men exponeras genom sjö- och luftrum, samt genom den strategiska betydelsen landet har för Natos möjligheter att försvara sina baltiska medlemmar.

Sverige och Finland är strategiskt del av samma region som våra grannländer i Norden och Baltikum. Vi saknar dock det skydd och den samordning av säkerhetspolitik och försvar, som säkerhetsgarantierna i Nato ger dem.

Det finns skäl att åtgärda denna strategiska oklarhet genom att arbeta bort kvarvarande säkerhetspolitiska frågetecken i närområdet, där det bilaterala försvarssamarbetets nuvarande karaktär bidrar till några av dessa.

En naturlig ordning

Utveckling av ett nära försvarssamarbete mellan Sverige och Finland är enligt vår syn riktig. Vi har verkat för det i våra tidigare kapaciteter och vi delar grundtanken med ett fördjupat grannlandssamarbete.

Detta får dock inte leda till att nackdelar eller risker avfärdas, eller inte utreds eller analyseras. Vare sig Sverige eller Finland bör välja säkerhetspolitisk framtid bara för att bilateralt samarbete inte är ett Nato-medlemskap. Då skapas en säkerhetspolitisk riktning med inneboende brister eller icke-analyserade risker.

I realiteten förutsätter det bilaterala försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland både Natos och enskilda länders säkerhetsåtaganden för att vara trovärdigt och fungera, om det skulle prövas. Vi vill ju att stöd ska komma, om och när det behövs.

Bilateralt försvarssamarbete som utvecklas inom ramen för Natomedlemskap skulle kunna vara mer långtgående och rationellt. Det kan då fördjupas avsevärt mer än idag. Därmed kan det också, med ökad trovärdighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Östersjöregionen. Därmed skulle det bidra till att ta bort säkerhetspolitiska frågetecken i Östersjöregionen och minska möjligheterna för en fientlig aktör att skilja ut Sverige och Finland från våra grannländer, samt agera mot säkerhetsstrukturen i Östersjöområdet.

Med ömsesidiga försvarsförpliktelser och försvarspolitisk integration i Nato som organisation och med dess medlemsländer skulle trovärdigheten vara den högsta tänkbara. Därmed skulle vi nå en krigsavhållande verkan och tröskeln för något av länderna att dras in i en konflikt skulle höjas avsevärt.

Finland har genomfört två natoutredningar, den senaste 2017 med bl.a. ambassadör Mats Bergqvist som en av utredarna, och bevarar också i enlighet med det nya regeringsprogrammet möjligheten att ansöka om Natomedlemskap. Sverige har inte på samma sätt utrett Natomedlemskap eller det bilaterala försvarssamarbetets effekter, för att värdera dessa var för sig eller i relation till varandra. Sverige har ingen uttalad Natooption, varför ländernas position inte är helt samstämmig.

Det exemplen i denna text visar är att bilaterala försvarssamarbeten, i fallet Sverige och Finland omfattande gemensam försvarsplanering, som alternativ till medlemskap i Nato, bör underkastas samma analys och prövning som andra säkerhetspolitiska alternativ, det vill säga medlemskap i Nato. Detta för att undvika att allvarliga nackdelar visar sig i efterhand.

Sten Tolgfors är tidigare försvarsminister i Sverige och författare till boken ”Sverige i Nato” (Timbro 2016), Stefan Wallin är tidigare försvarsminister i Finland.

Gungfly i Vitryssland?

Reflektion

Den 29AUG2019 besökte USA:s nationella säkerhetsrådgivare, JohnBolton, Vitryssland och genomförde konsultationer med Vitrysslands President, Aljaksandr Lukasjenka. Enligt USA nationella säkerhetsrådgivare skulle konsultationerna bl.a. avhandla Vitrysslands suveränitet och territoriella integritet maa. signaler som USA uppfattat från Moskva.1 Huruvida dessa signaler utgörs av retoriska uttalanden t.ex. angående den möjliga fördjupningen kring den s.k. Unionsstaten alternativt information som inhämtas via USA:s underrättelsetjänster eller en kombination av de båda framgår ej av den nationella säkerhetsrådgivarens uttalande.

Den statliga vitryska nyhetsbyrån BelTA (Belaruskaje Telegrafnaje Ahentstva), förefaller inte rapporterat något liknande, under och efter besöket, som USA nationella säkerhetsrådgivare uttalade sig om innan besöket till Vitryssland genomfördes. Dock rapporterar BelTA att regionala säkerhetsförhållanden samt de bilaterala förhållandena mellan Vitryssland och USA diskuterades under besöket. En eventuell hotbild kan fortfarande avhandlats under det över två timmar långa mötet mellan USA nationella säkerhetsrådgivare och den vitryske Presidenten,2 varvid vitrysk media och ministrar kan tänkas att ej välja att ge någon uppmärksamhet kring det, för att undvika störa de bilaterala förhållandena med Ryssland.

Förhållandet mellan Ryssland och Vitryssland förefaller under kvartal I och II av 2019 dock försämrats. Vid inledningen av 2019 publicerade den biträdande chefen för den ryska militära underrättelsetjänsten, GU, en öppen analys avseende de militärstrategiska realiteterna och hur de påverkar Rysslands säkerhet. Enligt dennes analys skall både den Europeiska Unionen (EU) och USA utövat ett ökat, informations, politiskt samt ekonomiskt tryck mot Vitryssland för att de skall orientera sig mot de västliga länderna och minska det militära och militärtekniska samarbetet med Ryssland.3

Chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, SergeijNarysjkin, gav i juli 2019 vid ett besök i Vitryssland ett uttalande som skulle kunna tolkas som en samsyn med den biträdande chefen för den ryska militära underrättelsetjänstens skriftliga analys. Där påtalade han att västliga underrättelsetjänster arbetar aggressivt för att påverka de interna förhållandena i Ryssland och Vitryssland.4 I sammanhanget bör det noteras att chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten i slutet av 2017 även framförde att Sverige var ett utav länderna som bedrev s.k. hybridkrigföring mot Ryssland.5

Under våren 2019 kom hastigt den ryske ambassadören till Vitryssland entledigas från sin tjänst som ambassadör. Vilket kan ses som ett resultat utav ambassadörens agerande i Vitryssland främst vad avser frågan kring en rysk oljeskatt, vilket även utgjort ett konflikt område under 2019.6 Dock kan det även varit andra ageranden som legat till grund för eller bidragit till entledigandet.7 Det vitryska utrikesministeriet har även offentligt sagt att den tidigare ambassadören snarare såg Vitryssland som ett distrikt till Ryssland och inte som en suverän stat,8 vilket i diplomatiska sammanhang får anses utgöra en tydlig och hård markering. Den 02JUN2019 tillträdde en ny rysk ambassadör tjänsten i Vitryssland.9

Vad innebär då detta? Två av Rysslands underrättelsetjänster förefaller se möjligheten att Vitryssland är på väg att glida över till, ur deras perspektiv, den västliga intressesfären. Vilket skulle innebära att även den högsta politiska ledningen i Ryssland ser det på de sättet maa. den höga representation av tidigare säkerhets- och underrättelseofficerare i den politiska ledningen.10 Det skulle ur ett ryskt perspektiv även innebära att ett s.k. buffertområde gentemot de västliga länderna kan försvinna, likt Ukraina sågs och troligen ses som ett buffertområde gentemot väst. Detta kan eventuellt innebära att Ryssland förbereder sig på en sådan utveckling. Vilket kan ha föranlett den amerikanska nationella säkerhetsrådgivarens uttalande innan besöket till Vitryssland.

Det kan även innebära att Vitryssland under de kommande åren kommer kunna utgöra en än tydligare geostrategisk spelbricka mellan Ryssland och de Västliga länderna. Vilket t.ex. den tidigare ryska ambassadörens agerande i Vitryssland kan ha indikerat, men även John Boltons besök till Vitryssland. Det kan även indikera en försämring av säkerhetsläget maa. den amerikanska nationella säkerhetsrådgivarens uttalande, vilket indirekt även skulle kunna påverka säkerhetssituationen i Sveriges direkta närområde och därmed även Sverige.

Avslutningsvis vad som särskilt skall och måste beaktas är att John Bolton, som nationell säkerhetsrådgivare, var den första höga amerikanska statstjänstemannen som på nästan 20 år genomfört ett officiellt besök till Vitryssland. Inför detta besök uttalande han sig på ett sådant sätt som kan tolkas att USA anser att Ryssland utgör ett hot mot Vitrysslands säkerhet. Vilket får anses vara anmärkningsvärt då det ej tillhör vanligheterna att nationer varnar varandra offentligt om möjliga hotbilder mot dem, från andra nationer.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Belaruskaje Telegrafnaje Ahentstva 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Fact Military 1(Ryska)
Foreign Policy 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
TASS 1(Engelska)
Vitrysslands Utrikesministerium 1(Ryska)

Slutnoter

1Reuters. Tanas, Alexander. Trump adviser says he'll warn leader of Belarus about Russian threat. 2019. https://www.reuters.com/article/us-belarus-usa-bolton/trump-adviser-says-hell-warn-leader-of-belarus-about-russian-threat-idUSKCN1VJ174(Hämtad 2019-09-03)
2BelTA. U.S. president's national security adviser visiting Belarus. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/us-advisor-bolton-visiting-belarus-123703-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. John Bolton arrives at Independence Palace in Minsk. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/john-bolton-arrives-at-independence-palace-in-minsk-123717-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. Lukashenko invites Bolton to sincerely discuss Belarus-USA relations. 2019. https://eng.belta.by/president/view/lukashenko-invites-bolton-to-sincerely-discuss-belarus-usa-relations-123720-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. Bolton: We can find common ground with Belarus. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/bolton-we-can-find-common-ground-with-belarus-123721-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. Bolton describes meeting with Belarus president as very important. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/bolton-describes-meeting-with-belarus-president-as-very-important-123726-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. Bolton: USA will decide on military aid for Ukraine soon. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/bolton-usa-will-decide-on-military-aid-for-ukraine-soon-123727-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. Makei about negotiations with Bolton: We've agreed to continue the dialogue. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/makei-about-negotiations-with-bolton-weve-agreed-to-continue-the-dialogue-123736-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. FM: Belarus is deeply interested in peaceful resolution of international trade wars. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/fm-belarus-is-deeply-interested-in-peaceful-resolution-of-international-trade-wars-123737-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. FM: U.S. delegation saw Belarus' determination to help settle Ukraine conflict. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/fm-us-delegation-saw-belarus-determination-to-help-settle-ukraine-conflict-123738-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. MP: Some politicians got jealous of Bolton's visit to Belarus while Kremlin stayed calm. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/mp-some-politicians-got-jealous-of-boltons-visit-to-belarus-while-kremlin-stayed-calm-123788-2019/(Hämtad 2019-09-03)
BelTA. FM on meeting with Bolton: No one called for anything. 2019. https://eng.belta.by/politics/view/fm-on-meeting-with-bolton-no-one-called-for-anything-123810-2019/(Hämtad 2019-09-03)
3Fact Military. Военно-стратегические реалии международной обстановки: вызовы и угрозы безопасности России (2019). 2019. http://factmil.com/publ/obshhee/analiz/voenno_strategicheskie_realii_mezhdunarodnoj_obstanovki_vyzovy_i_ugrozy_bezopasnosti_rossii_2019/71-1-0-1578(Hämtad 2019-09-03)
4BelTA. Call for tighter cooperation between Belarusian, Russian special services. 2019. https://eng.belta.by/society/view/call-for-tighter-cooperation-between-belarusian-russian-special-services-122589-2019/(Hämtad 2019-09-03)
5Dagens Nyheter. Carlsson, Mattias. Rysk spionchef: Sverige deltar i hybridkrig mot Ryssland. 2017. https://www.dn.se/nyheter/rysk-spionchef-sverige-deltar-i-hybridkrig-mot-ryssland/(Hämtad 2019-09-03)
6Reuters. Nikolskaya, Polina. Russia has not promised Belarus help over oil tax overhaul: PM. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-belarus-oil/russia-has-not-promised-belarus-help-over-oil-tax-overhaul-pm-idUSKCN1P81A2(Hämtad 2019-09-03)
Reuters. Makhovsky, Andrei. Soldatkin, Vladimir. Putin suddenly sacks Russian envoy to Belarus amid oil row. 2019. https://www.reuters.com/article/uk-russia-belarus-diplomacy/putin-suddenly-sacks-russian-envoy-to-belarus-amid-oil-row-idUKKCN1S62JS(Hämtad 2019-09-03)
7The Royal United Services Institute. Ferris, Emily. The Russian Ambassador who Overreached: Why Russia’s Approach to Belarus Could Change. 2019. https://rusi.org/commentary/russian-ambassador-who-overreached-why-russia%E2%80%99s-approach-belarus-could-change(Hämtad 2019-09-03)
8Министерство иностранных дел Республики Беларусь. Ответ начальника управления информации и цифровой дипломатии МИД Беларуси А.Глаза на вопрос «РИА Новости». 2019. http://mfa.gov.by/press/news_mfa/f117caa7096d06f8.html(Hämtad 2019-09-03)
9TASS. Russia’s new ambassador to Belarus arrives in Minsk. 2019. https://tass.com/politics/1061333(Hämtad 2019-09-03)
10Foreign Policy. Galeotti, Mark. Spooks in the Kremlin. 2019. https://foreignpolicy.com/2019/04/27/spooks-in-the-kremlin-russia-putin-future-of-espionage/(Hämtad 2019-09-03)

Avreglingsområde Nordkalotten

Reflektion

Under Augusti månad genomförde Ryssland dess största maritima övningen på cirka 40 år i norskt närområde, enligt Norges Överbefälhavare Amiral Haakon Bruun-Hanssen. Utöver den ryska norra marinen (NM) skall även enheter ur den ryska Östersjömarinen (ÖM) och Svartahavs marinen (SvHM) deltagit i övningen. Enligt Norges Överbefälhavare skall syftet med den ryska övningen varit att öva på hur Ryssland skall kunna förhindra USA från att verka med långsdistansrobotar mot mål på ryskt territorium genom att avregla Östersjön, Nordsjön och det Norska havet. Övningen skall även enligt den norska Överbefälhavaren varit väldigt komplex,1d.v.s. svårighetsgraden för att kunna uppnå målsättningarna var hög.

Enligt det ryska försvarsministeriet skall övningens syfte varit att öva ubåtsjakt.2 Strax innan och under övningstidpunkten utanför Nordnorges kust, genomförde även ryskt strategiskt bombflyg övningsflygningar över Barents hav och Norska havet,3något som skulle kunna indikera att övningen hade ytterligare målsättningar än enbart ubåtsjakt. Detta maa. att den aktuella flygplanstypen, TU-95MS, som genomförde flygningarna även kan bära sjö- och markmålsrobotar.4 Övningen utanför Nordnorges kust utgjorde även en delövning inom ramen för den övergripande ryska maritima övningen "Havssköld-2019", vilket även genomfördes i Östersjön och Medelhavet under augusti månad 2019.5

Norges överbefälhavare påtalade även i samband med sitt uttalande kring den ryska övningen, att upprättandet av ett dylikt avreglingsområde även skulle försvåra tillförsel av förstärkningar till Norge,6här kan antas att det som åsyftas främst berörde markförband samt materiel. Är då detta något nytt? Nej det är de ej, vilket den norska överbefälhavaren även påtalar, att under det s.k. kalla kriget hade Sovjetunionen en tydlig konfrontationslinje längs Grönland-Island-Storbritannien i händelse av en väpnad konflikt.7Dock framträder några intressanta faktorer kring denna övning som gör den värd att belysa ur några ytterligare aspekter, än vad som framkommit i de officiella uttalandena från norsk sida.

För det första, får det ses som möjligt att den ryska övningen minst hade två syften. Det ena syftet var precis som den norska överbefälhavaren påtalade att förhindra påverkan av ryskt territorium där det troligen fanns en tyngdpunkt på försvaret av den ryska andraslagsförmågan baserad på Kolahalvön, dels mot fjärrbekämpning, dels gentemot attackubåtar, vilket kan antas vara det andra syftet, som skulle kunna påverka de ryska kärnvapenbärande ubåtarna till sjöss. Båda syftena får antas utgöra grunden för att kunna upprätta det s.k. ryska "bastion området" i Barents hav samt Norska havet.8 En intressant aspekt av detta är den ryska minröjningsövning som även genomfördes i Barents hav parallellt med den ryska övningen utanför Nordnorges kust.9 Där det kan vara möjligt att de övade röjning av minor genom fjärrutläggning från t.ex. strategiska amerikanska bombplan,10 detta utgående från det övriga ryska övningskonceptet i tidsperioden.

För det andrabör det noteras att det var en styrka från flera av Rysslands mariner som genomförde övningen utanför Nordnorges kust,11samt att en huvuddel av den ryska Norra marinen skall ha varit involverad i övningen.12 Detta skulle kunna indikera att den ryska Norra Marinen är för svag att självständigt kunna upprätta ett avreglingsområde i Barents hav och det Norska havet för att, dels skydda t.ex. Kolahalvön, dels förhindra förstärkningstransporter till Norge. Detta skapar även en frågeställning om den ryska Östersjömarinen erhållit uppgifter utanför Östersjön, likt den Sovjetiska Östersjömarinen hade under det kalla kriget.13 En underfråga till detta blir även, hur stor del av den ryska Östersjömarinen kommer således eventuellt vara kvar i Östersjön i händelse av en väpnad konflikt mellan t.ex. NATO och Ryssland och vilka uppgifter skall de lösa?

För det tredje bör det noteras att Ryssland förefaller upprätta två stycken avreglingsområden. Det ena avreglingsområdet får anses vara ett form av närskydd i form av dess markbundna fjärrbekämpningsförmåga gentemot sjö- och luftmål som finns baserad på Kolahalvön men även på öar i bl.a. Barents hav.14Det andra avreglingsområdet får anses utgöras av den nu genomförda övningen d.v.s. nyttjande av framskjutna sjöstridsförmågor i t.ex. Norska havet.15 Detta skulle i sak även kunna innebära att den ryska Norra Marinen trots allt är tillräckligt stark för att kunna upprätta ett avreglingsområde till sjöss i t.ex. Norska havet, då dess landbaserade avreglingsförmåga torde kunna täcka upp åtminstone del av Barents hav, vilket t.ex. frambaseringen av kustrobotsystemet Bal i närheten av den norska gränsen skulle kunna indikera,16vilket givetvis även innebär att det mer långräckviddiga ryska kustrobotsystemet Bastion kan baseras där. I sammanhanget bör det även noteras att den ryska Norra Marinen kommer tillföras ytterligare en bataljon av kustrobotsystemet Bastion under 2019.17

För det fjärde bör det noteras att inga markstridsförband förefaller varit delaktiga i övningen, utifrån de presenterade officiella rapporterna avseende övningen. Detta innebär dock inte att så ej varit fallet. Skulle ett dylikt avreglingsområde upprättas i t.ex. Norska havet, under en väpnad konflikt, får det ses som möjligt att ryska markstridsförband även skulle nyttjas mot delar av Nordnorge,18 för att i ett senare skede möjligen kunna frambasera markburna förband som medger avregling av sjö- och luftrummet. Detta övades möjligen under Zapad-2017.19 I sammanhanget bör det även noteras att en av de ryska manöverbrigaderna inom det norra militärdistriktet (MD N) under 2019 skall erhålla T-80BVM, som skall vara den mest lämplig ryska stridsvagnen för arktiska förhållanden.20

En viktig komponent som saknas för den ryska markstridsförmågan inom MD N får anses vara förmågan att kunna verka med markbaserade ballistiska- och kryssningsrobotar, då i form av Iskander systemet. Dock har det övats att förflytta denna förmåga från annan plats i Ryssland till den norska gränsen,21 varvid det får ses som troligt att förmågan kan tillföras med kort varsel om det skulle krävas. Därutöver för det ses som möjligt att sådan förmåga kommer tillföras den ryska 14. Armékåren inom MD N, i närtid.22 Möjligheten att verka med kryssningsrobot mot markmål finns dock redan hos den ryska Norra Marinen i form av Kalibr systemet på vissa av dess fartyg.23 Dock är markbaserad robotförmåga lättare att dölja ffa. mot bekämpning och utgör därmed ett större hot än den sjöbaserade, varvid den får anses utgöra en viktig komponent för att kunna upprätta ett avreglingsområde.

För det femte bör det särskilt noteras att detta förefaller vara det andra tillfället under 2019 som förmågan att upprätta ett avreglingsområde övats av i Ryssland i det Norska havet.24Huruvida detta är ett utfall av en ökad övningsverksamhet utav NATO i Norge vilket framtvingar ett ryskt motagerande,25 eller om det beror på en ökad rysk förmåga och därmed ett mer utökat agerande i västlig riktning,26 får vara oskrivet. Vad som även bör noteras i sammanhanget är den ryska aversionen emot den norska radarstationen på Vardø cirka 50 km från ryskt territorium. Vilket under våren 2019 kom föranleda ett tydligt ställningstagande från det ryska utrikesministeriet, att den nu pågående modifieringen skulle kräva motåtgärder från rysk sida.27 Vilket även skulle kunna utgöra en faktor till det ryska agerandet under 2019 med avreglingsområden, då det skulle kunna vara en del i att använda militära maktmedel för att försöka påverka en del av den norska säkerhetspolitiken i form av dess inhämtningsförmåga.

För det sjätte kan den ökade övningsverksamheten under 2019 avseende upprättande av avreglingsförmåga, även utgöra en del av förberedelserna inför årets ryska operativa-strategiska övning Tsentr-2019. Denna övning skall trots att den i huvudsak berör det centrala militära distriktet (MD C), även genomföras inom delar av MD N, mellan Novaja Zemlja och de Nysibiriska öarna.28Inom ramen för den övningen får det även ses som möjligt att ett sammanhängande försvarsområde från det Norska havet vidare längs den arktiska ryska kusten kommer övas, eller att den ryska övningsverksamheten under 2019 i det Norska havet utgör en delövning inför Tsentr-2019 och de övriga övningsmomenten kommer ske i det annonserade övningsområdet. Men att viktiga moment för att skapa ett trovärdigt försvar att det ryska arktiska området, med framförallt dess s.k. bastionområde övats innan.

Vad innebär då detta i ett svenskt sammanhang? Det får anses möjligt att Ryssland har förmågan att upprätta ett sammanhängande avreglingsområde över Nordkalotten och det Norska havet inom en 1-3 års period. En begränsad avreglingsförmåga över Nordkalotten samt det Norska havet får anses finnas redan idag, men i takt med den ökade moderniseringen samt förbandstillförseln till, dels MD N som beskrivits ovan, dels det västra militärdistriktet (MD V),29kommer den öka och blir än mer sammanhängande. En tyngdpunktsförskjutning från Östersjöregionen till Rysslands arktiska område går ej heller att utesluta, vilket berörts på denna blogg tidigare. Vilket främst beror på den tidigare berörda ryska andraslagsförmågan men även tillgången till naturresurserna som kommer kunna utvinnas genom den globala uppvärmningen samt sjötrafik som även möjliggörs längs den s.k. nordostpassagen och därmed i förlängningen kommer innebära intäkter till den ryska staten.

Avslutningsvis, detta innebär att en ökad fokusering till det som tidigare i svenska sammanhang benämndes militärområde övre norrland (MILO ÖN) kommer krävas. Dock innebär detta ej att övriga militärstrategiskt viktiga områden i Sverige får negligeras, utan snarare kommer det krävas att den nu beslutade ökningen av den svenska försvarsbudgeten nyttjas väl för att möjliggöra försvar av samtliga militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, utifrån givna ramar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Airforce Technology 1(Engelska)
Bild 1(Engelska)
Forsvarsdepartementet 1, 2(Norska)
Norsk rikskringkasting 1, 2, 3(Norska)
Sveriges Television 1(Svenska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Engelska)
The Drive 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Czekaj, Matthew (red). Howard, Glen E. (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Slutnoter

1Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
2Ibid.
TASS. Russia’s Northern Fleet kicks off large-scale drills to search for enemy subs in Arctic. 2019. https://tass.com/defense/1072724(Hämtad 2019-09-01)
3Norsk rikskringkasting. Ramskjell, Kåre Riibe. Thonhaugen, Markus. Russerne med «uvanlig stor» militærøvelse: – Lenge siden vi har sett noe slikt. 2019. https://www.nrk.no/nordland/russerne-med-_uvanlig-stor_-militaerovelse_-_-lenge-siden-vi-har-sett-noe-slikt-1.14658213(Hämtad 2019-09-01)
TASS. Two Russian strategic bombers perform flight over Barents, Norwegian and North Seas. 2019. https://tass.com/defense/1073104(Hämtad 2019-09-01)
TASS. Two Russian strategic bombers perform scheduled flight over Barents and Norwegian Seas. 2019. https://tass.com/defense/1073441(Hämtad 2019-09-01)
4Airforce Technology. Tu-95MS Strategic Bomber. 2019. https://www.airforce-technology.com/projects/tu-95ms-strategic-bomber/(Hämtad 2019-09-01)
5TASS. Ocean Shield exercise lasted one week longer than expected. 2019. https://tass.com/defense/1074004(Hämtad 2019-09-01)
6Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
7Ibid.
8Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
9TASS. Russia’s Northern Fleet warships hold mine warfare drills in Barents Sea. 2019. https://tass.com/defense/1073452(Hämtad 2019-09-01)
10The Drive. Rogoway, Tyler. B-52 Tested 2,000lb Quickstrike-ER Winged Standoff Naval Mines During Valiant Shield. 2018. https://www.thedrive.com/the-war-zone/23705/b-52-tested-2000lb-quickstrike-er-winged-standoff-naval-mines-during-valiant-shield(Hämtad 2019-09-01)
11Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
12Norsk rikskringkasting. Ramskjell, Kåre Riibe. Thonhaugen, Markus. Russerne med «uvanlig stor» militærøvelse: – Lenge siden vi har sett noe slikt. 2019. https://www.nrk.no/nordland/russerne-med-_uvanlig-stor_-militaerovelse_-_-lenge-siden-vi-har-sett-noe-slikt-1.14658213(Hämtad 2019-09-01)
13Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 35-36, 39-40.
14Czekaj, Matthew (red). Howard, Glen E. (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019, s. 87-88.
15Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
16The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia deploys missile system 70 km from Norway’s Vardø radar. 2019. https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/08/russia-deploys-bastion-missile-system-70-km-norways-vardo-radar(Hämtad 2019-09-01)
17TASS. Russian Navy to get three battalions of Bastion coastal defense missile systems this year. 2019. https://tass.com/defense/1075020(Hämtad 2019-09-01)
18The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. Former defense chief sees a serious Russian threat against Norway’s Finnmark region. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/09/former-norwegian-defense-chief-sees-serious-russian-threat-against-norways-finnmark(Hämtad 2019-09-01)
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
19Bild. Röpcke, Julian. Putin's Zapad 2017 simulated a war against NATO. 2017. https://www.bild.de/politik/ausland/bild-international/zapad-2017-english-54233658.bild.html(Hämtad 2019-09-01)
20TASS. Russia’s Northern Fleet to get new submarines. 2019. https://tass.com/defense/1048426(Hämtad 2019-09-01)
21Sveriges Television. Ryska robotar nära Norrbotten. 2018. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/ryskt-robotsystem-nara-norrbotten(Hämtad 2019-09-01)
22TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. https://tass.com/defense/947360(Hämtad 2019-09-01)
23The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Two Kalibr cruise missiles test fired from Barents Sea in last few days. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/12/two-kalibr-cruise-missiles-test-fired-barents-sea-last-few-days(Hämtad 2019-09-01)
24The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia claims to have demonstrated complex exercise outside Norway. 2019. https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/04/russia-demonstrated-complex-bastion-defense-exercise-outside-norway(Hämtad 2019-09-01)
25Norsk rikskringkasting. Budalen, Andreas. Ekspert mener Nato-øvelse terget russerne. 2019. https://www.nrk.no/nordland/mener-norge-har-terget-russerne-1.14651862(Hämtad 2019-09-01)
26Forsvarsdepartementet. Russland varsler om aktivitet i våre nærområder. 2019. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/russland-varsler-om-aktivitet-i-vare-havomrader/id2663686/(Hämtad 2019-09-01)
27Jägarchefen. En isande nordanvind. 2019. https://jagarchefen.blogspot.se/2019/06/en-isande-nordanvind.html(Hämtad 2019-09-01)
28The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. A large-scale Russian military exercise is coming to the Arctic. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/12/large-scale-russian-military-exercise-coming-arctic(Hämtad 2019-09-01)
29TASS. Russia vows to beef up western border amid rising tensions with NATO. 2019. https://tass.com/defense/1074389(Hämtad 2019-09-01)

Ökade försvarsanslag kräver ökad personalfokus

Handlingskraft. Foto: Försvarsmakten
Det var ett mycket efterlängtat besked som kom på fredagen om att regeringen och stödpartierna Liberalerna och Centerpartiet nu är överens om att lägga den ekonomi som Försvarsberedningen föreslagit. Försvarsanslaget höjs därmed med 5 mdr kr/år under perioden 2022-2025. Det ger en god möjlighet för Försvarsmakten att planera långsiktigt och med tydliga mål, till skillnad från de tidigare, vaga besked som Regeringen gett under våren och sommaren. Man kan konstatera att ökningen både är för sen och för liten (den borde ha kommit redan för tio år sedan efter Georgienkriget med målet att vara på 2 % av BNP redan idag), men läget kunde vara avsevärt sämre så man ska vara tacksam för att den nedåtgående trenden nu äntligen bryts.

Försvarsberedningens förslag, liksom Försvarsmaktens Perspektivstudie, föreskriver båda en markant utökning av Försvarsmaktens organisation med ytterligare förband, liksom omsättning av äldre materielsystem (även om tyvärr Flottan hamnat utanför i denna försvarsbeslutsperiod). Det är också tillväxt som ÖB betonar under de chefsseminarier som just nu hålls runtom i landet. Svårigheten för Försvarsmakten är att tillväxa personellt, samtidigt som man ska lösa insatser och beredskap, samt utveckla krigsförbanden. Grundutbildning av personal är nämligen inte detsamma som de två andra aktiviteterna, som bägge måste vara högt prioriterade i det stadigt försämrade omvärldsläget. Att lösa ut den ekvationen är mycket komplicerat.

Framförallt fordrar tillväxt ett fokus på Försvarsmaktens personal. Försvarsmakten har inte råd att förlora personal i förtid eftersom detta har en starkt åderlåtande effekt på verksamheten när denna blir alltmer intensiv. Varje person som slutar i förtid innebär en ökad arbetsbelastning på dem som jobbar kvar, vilket i regel bidrar till sämre arbetssituation för dessa. En ökad mängd värnpliktiga måste utbildas för att organisationen ska tillväxa, samma mängd beredskap ska genomföras och ytterligare en vakans i krigsförbandet har uppstått tills en nyutbildad person uppnått rätt färdigheter för att fylla vakansen.

Såväl politiskt som inom myndigheten Försvarsmakten har det alltid varit för lätt att tala om nya materielsystem då dessa i bildform är lätta att visa upp och bländar åhöraren med handlingskraft. Få bemödar sig dock om att tala om personalen som ska bemanna det förband som ska nyttja materielsystemet och hur personalen ska rekryteras och fås att vilja stanna kvar i Försvarsmakten (vilket i sin tur också har en viss koppling till hur personen i fråga sedan ska avvecklas i form av pension).

Jag ser det därför som mycket viktigt att Försvarsmakten nu investerar ordentligt i sin personal för att kunna klara av att möta de krav på tillväxt som ställs både av omvärldslaget och politiskt. Personalbristen får dock inte innebära att Försvarsmakten tar in vem som helst eller ser genom fingrarna med dåligt uppträdande och förseelser. Att ha en vakans är därför ofta bättre än att ha fel person, då vantrivsel och hög prestation sällan går hand i hand. En god moral och en välfungerande organisation med hög uteffekt följer i regel på varandra, oavsett om det handlar om fredstida förhålladen eller strid. Tyvärr verkar få förstå att det är detta som är kärnan i Försvarsmaktens värdegrundarbete.

Liksom jag efterlyser ett ökat fokus på personal och rätt personal i Försvarsmakten, så vill jag också se ett ökat politiskt engagemang i Försvarsmaktens personalfrågor. Det behövs en insikt om att Försvarsmaktens yrken inte är som alla andra och därför kan ställa helt andra krav på villkor än andra offentliga yrken. I personalfrågorna ligger nämligen nyckeln till en lyckad tillväxt och den operativa effekt som försvarsbeslutet beställer.