Ryska kärnvapen – ett svårhanterligt hot

av Jan Leijonhielm

Ingolf Kiesow lyfte i denna blogg nyligen förtjänstfullt frågan om kärnvapenproblematiken i Sydöstasien och de implikationer den kan få för europeiskt och svenskt vidkommande. Frågorna aktualiseras även i den rapport FOI nyligen publicerade om kärnvapensituationen. Denna innehöll bl a en analys av de ryska taktiska kärnvapnens roll. Slutsatserna är förvisso välbekanta, men förtjänar att upprepas även i detta forum, främst därför att de kan komma att utgöra ett svårhanterligt problem vid en eventuell militär konflikt med Ryssland, inte minst ur svensk synvinkel.

Kärnvapen spelar, som tidigare påpekats i en rad studier, en stor roll i ryskt militärt tänkande, men även politiskt. Stormaktsambitionerna vilar i hög grad på innehavet av strategiska kärnvapen och kärnvapenretoriken under senare år har varit tydlig och ökande. Vilken roll de substrategiska kärnvapnen har är däremot fortfarande i flera avseenden oklart. Som bekant har de inte omfattats av några nedrustningsavtal.

Militärdoktrinen, d v s den öppna varianten, ger inte många ledtrådar, frågan har väckts om det över huvud existerar en doktrin vad gäller slagfältsanvändning. Vi vet ännu inte hur många de är, var de lagras, hur de är tänkta att användas som slagfältsvapen, på vilka nivåer de kan sättas in och var beslutet om användning ligger i den militära eller politiska hierarkin. Likaså är det oklart vilka vapensystem som kan användas som bärare, t ex hur stor kärnvapenkapacitet tyngre artilleri har. Att marinen, missilförband och flyget förfogar över taktiska kärnvapen är dock sedan länge ett faktum.

Den teoretiska ryska debatten tar förvisso upp dessa frågor, men ofta tycks man tänka i termer av de-eskaleringsfaktor, d v s en tidig användning som skall tvinga motståndaren att avstå från en upptrappning, och i stället väljer att fortsätta användningen av konventionella medel.

Ser man till andra faktorer som kommer att påverka den ryska användningen av taktiska kärnvapen kan man konstatera att kärnvapenanvändning sedan decennier har ett starkt fäste i den högre officersutbildningen. I ett stort antal teoretiska övningar används dessa som ett effektivt slagfältsvapen mot fasta anläggningar, truppkoncentrationer o dyl. Att man även övar detta i större återkommande övningar, som Zapad och Tsentr kan avläsas i förekomsten av deltagande kärnvapenförband, medan vi däremot har sämre kunskaper om hur de mer precisa målen ser ut. Det är också uppenbart att man övar större insatser i östra militärområdet, mot en eventuell kinesisk motståndare. Sammanfattningsvis konstaterar FOI-rapporten att man på rysk sida lägger en betydande vikt vid användningen av slagfältskärnvapen.

Det existerar dock, som framgått, en rad oklarheter, sannolikt med avsikt, beträffande de nukleära slagfältsvapnen. Decennier av utbildning, övning och acceptans av användning torde dock göra det mycket svårt att i ett skarpt läge ändra detta tänkande, det mesta talar för att de kommer att användas. Det innebär inte bara en osäkerhet som gör motåtgärder svåra, det medför också att t ex Sverige skulle ställas inför ett mycket påtagligt utpressningshot.

Detta hänger i sin tur ihop med frågan om vi skyddas av ett amerikanskt kärnvapenparaply, en fråga som Ingolf Kiesow tog upp i sitt blogginlägg. Om ett sådant fortfarande existerar, vilket uttalanden från den amerikanska militära ledningen antyder, gäller det även hot på en taktisk nivå? Är det särskilt troligt att den nuvarande amerikanske presidenten skulle riskera en kärnvapeneskalering om en icke-Natomedlem som Sverige hotades av en taktisk laddning över en mindre svensk stad? Frågetecknen är många och oklarheten uppskattas säkert även i Moskva, som i ett gråzonsläge torde kunna spela på ett varierande antal hotinstrument.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.


Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.



För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas




Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se     


Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupad samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.


Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.

 Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.


Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.


Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?


Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.


Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.


Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.


Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.


Vad är det då vi bör sträva efter?


Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.


Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

  • Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
  • Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
  • Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
  • Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
  • Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
  • Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.


Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.


Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.


Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.



                                                                             

Karlis Neretnieks



Hur långt kan och bör svensk-finskt samarbete drivas?

av Karlis Neretnieks 

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupat samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bästa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning. 

Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer att gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

  • Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
  • Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
  • Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
  • Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
  • Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
  • Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

 

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Med lastfartyg till operationsområdet

Sammanfattning

Från det andra världskriget in i vår samtid förefaller vad som utåt sett är civila handelsfartyg, utnyttjas som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag. Östtyskland förefaller under det kalla kriget innehaft ett system för genomförandet av maritima specialförbandsföretag gentemot Sverige. Systemet omfattade både personal, fartyg och stödnätverk. Troligtvis ökade intensiteten i inhämtning under den första halvan av 1980-talet då Östtyskland fick överta uppgifter som var predestinerad Polen. Sannolikt utnyttjar den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium motsvarande metoder, då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget intill våra dagar avseende utnyttjandet av civila fartyg som moderskepp.

Analys

Utnyttjandet av vad som tillsynes är civila fartyg inom ramen för specialförbandsföretag är ingen ny företeelse. Det italienska maritima specialförbandet Decima Flottiglia Mezzid'Assalto, torde varit de första att arbeta med denna form av teknik. Det hela kom att börja med ett Italienskt tankfartyg, Olterra, som vid Italiens inträde i andra världskriget kom att befinnas sig vid Gibraltarbukten. För att förhindra att skeppet skulle falla i brittiska händer, kom kapten köra fartyget på grund inne på spanskt territorialvatten, en bit ifrån Algeciras hamn.1

Decima MAS kom utforma en plan som innebar att ett rykte skulle spridas ut att fartyget skulle återställas och säljas, för att kunna få fartyget i hamn och kunna bygga om det till en flytande operationsbas. Under tiden som fartyget bogserades in i hamn och länspumpades samt gjordes flytande, kom en styrka ur Decima MAS genomföra en utbildning i hur sjömän agera på fartyg i hamn o.dyl. för att ej agera avvikande från normalbilden. Denna styrka hade till uppgift att ta sig in i Spanien för att påbörja modifieringsarbetet av Olterra.2

Fartyget kom att modifieras på sådant sätt att i fören, kom ett utrymme inredas för att förvara dykarfarkoster och annan utrustning, samt ett vattenfyllt utrymme kom att skapas. För att dolt kunna slussa in och ut dykarfarkosterna kom en lucka om 1,5 x 2,5 m skapas under vattenlinjen, till det vattenfyllda utrymmet. En observationsplats upprättades även på fartyget, för att kunna följa fartygstrafiken. Den specifika utrustningen för att kunna genomföra de marina företagen, kom att smugglas in från Italien, väl på fartyget kom dykarfarkosterna att monteras ihop, totalt kom sex fartyg skadas av de totalt tre företagen som genomfördes, mellan 1942 och 1943 från Olterra.3

Trots att fartyget låg direkt i anslutning till det brittiska konsulatet i Algeciras hamn, kom operationen ej avslöjas förrän efter Italien kapitulerat för de allierade.4 Slutsatsen som går att dra av detta är, utnyttjandet av lastfartyg var okonventionellt och därmed något oväntat som skapade en möjlighet att, dels genomföra inhämtning, dels lösa stridsuppgifter från. Därutöver får det antas att utbildningen som syftade till att kunna agera som sjömän, utgjorde en del i att operationssekretessen kunde bibehållas. En viktig faktor att ta i beaktande, är att framgångsrika koncept tenderar att fortleva och kopieras.

Hur såg det då ut under det kalla kriget? Inleder vi med de västligaländerna finns det förvånansvärt lite publicerat kring möjliga fartyg. Den som förefaller gjort de större efterforskningarna kring möjliga västliga fartyg som agerar moderskepp för miniubåtar och/eller dykeriverksamhet är den svenske forskaren Ola Tunader vid PRIO i Oslo, Norge. Utöver en rad renodlade västliga örlogsfartyg som skulle kunna agera moderskepp,5 tar han även upp möjligheten att tre civila amerikanska tankfartyg (Mormacsky, Mormacsun och Mormacstar) skulle kunna vara möjliga moderskepp för marina specialförbandsoperationer.6 Därutöver belyser han även att Italien, åtminstone under 1980-talet, skall innehaft förmågan att genomföra dolda transporter av dykare och undervattensfarkoster på civila fartyg.7

Vad avser Warszawapakten, tar Tunander upp ett antal örlogsfartygsom skulle kunnat fungera som moderskepp för undervattensverksamhet.8 Av dessa örlogsfartyg får projekt 1823/1824 MUNA, anses vara det mest intressanta fartyget, bland örlogsfartygen. Ett fartyg som Överstelöjtnant (PA) PerAndersson belyser i en artikel i tidskrift isjöväsendet. Detta fartyg hade/har möjlighet att bära både dykare men även dykarfarkoster i form av minst Triton 1 och 2 men även Sirena. I ett lastalternativ kunde det medföras tre (3) Triton 1, sex Protej (dykartransporthjälpmedel) och 18 dykare. I ett annat lastalternativ kunde det medföras en (1) Triton 2, fyra Sirena (dykartransporthjälpmedel) och 14 dykare.9 För att urlasta dykfarkosterna Triton 1 och 2, förefaller de varit tvungna att använda sig av en lyftkran på fartyget,10 således fanns ingen större sluss för att dolt utplacera större dykarfarkoster. I sammanhanget är det intressant att notera att Projekt 1823/1824 MUNA, förefaller vara benämnt som ammunitionstransportfartyg.11

Sovjetunionen och Warszawapakten, förefaller även haft ett antal olika "civila" fartygstyper under 1980-talet som kunde agera moderskepp för dykare och minst dykarfarkoster. Enligt Kommendör 1. graden Nils-OveJansson, skall sovjetiska handelsfartyg av Volgobalt-, Voltgoneft- och Baltijsk-klass agerat moderskepp för marina specialförbandsföretag, under 1980-talet. Vissa av dessa fartyg skall varit utrustade med dolda utslussningsmöjligheter. De fartyg som ej hade denna möjlighet skall ha utnyttjat sin däckskran för att sjösätta dykarfarkoster. Vilket var ett moment som innebar att farkosten lytes upp från fartygets inre ut i vattnet. Detta skall enbart tagit några minuter att genomföra.12

En väldigt intressant sak att notera i sammanhanget är uppgifterna rörande möjlig östtysk rekognosering i svenska vatten och av försvarsanläggningar. I en tidningsintervju avseende detta påtalar General Bengt Gustafsson att det från inledningen av 80-talet och intill 1987 förekommit indikationer på undervattensverksamhet i Öresund och Västkusten. Där det ej gått att klarlägga vilken stat som genomförde den. Däremot skall agerandet varit snarlikt det som dokumenterats på Östkusten.13 Detta blir synnerligen intressant då det nu i efterhand är känt att Östtyskland övertog uppgiften från Polen under inledningen av 1980-talet avseende operationer mot Danmark i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.14 Något som sannolikt var avhängt på den sociala oro som rådde i Polen under inledningen av 1980-talet.15

I boken War plans and alliances inthe Cold War, berörs denna operationsplanering som inledningsvis skall ha varit en gemensam sovjetiskpolskösttysk operation. I operationsplaneringen bedömde Warszawapakten att det skulle åtgå cirka tre divisioner för att ta Själland och cirka fyra divisioner för att ta Jylland. Varav operationen mot Själland skulle genomföras som en kombinerad luftlandsättnings- och amfibisk operation, medan den mot Jylland skulle genomföras som en markoperation.16 För Warszawapaktens marinstridskrafter, var syftet att, dels att nedkämpa NATO marinstridskrafter i västra Östersjön, dels ta sig ut till Nordsjön.17 I de planer som berörs, de som framkommit, i War plans and alliances in theCold War förefaller Sverige ej omfattas, vid en övning 1974påtalas även vikten att Sverige bibehåller sin neutralitet i händelse av en konflikt mellan Warszawapakten och NATO. Däremot var NATO bedömning sådan att i händelse av en konflikt kunde svenskt territorium tänkas ockuperas av Warszawapakten för att möjliggöra en utbrytning till Nordsjön genom Öresund.18Den bedömningen kan troligtvis baserats på andra planer som t.ex. den Sovjetiska generalstaben producerat.

Det östtyska marina specialförbandet, Kampfschwimmerkommando 18(KSK-18), förefaller bl.a. haft uppgiften att göra kustartillerianläggningen på Langeland, Danmark, obrukbar i händelse av en väpnad konflikt.19Utöver den uppgiften förefaller även förbandet genomfört rekognosering av svenska hamnar och i fred utlagda sjömineringar.20Förbandet skall ha utnyttjat både vanliga men även ombyggda handelsfartyg, med dolda slussar, för att transporteras in till Sverige och ut. Rekognoseringarna skall genomförts företrädesvis längs med Skånes och Hallands kust. Vad som även är intressant att notera är att dessa östtyska dykare, när de inte löste uppgifter agerade som vanliga sjömän ombord på fartygen d.v.s. de gömdes ej undan på något sätt.21

I boken Stasi: Östtysklands hemliga polis, framkommer ytterligare intressanta uppgifter avseende östtysk dykeriverksamhet. Enligt uppgifterna i boken, skall den östtyska underrättelsetjänsten, även haft egna utbildade dykare. Dessa fanns inom ramen för vad som skulle kunna beskrivas som underrättelsetjänstens egna specialförband. Detta förband skulle kunna verka mot högvärdiga mål, dels materiella, dels personella. Till detta förband förefaller även ett stödnätverk byggts upp där de skulle agera. De individer som ingick i detta nätverk skulle, dels kunna genomföra rekognosering av olika mål för förbandet, dels kunna ansvara för stödpunkter d.v.s. upplag där materiel förvarades. Vissa av dessa individer skulle även kunna ingå eller självständigt lösa stridsuppgifter. Förbandet och verksamheten förefaller byggts upp utifrån motsvarande sovjetisk verksamhet.22

Det är nu det hela börja bli komplext. Enligt Olof Frånstedt, tidigare chef för kontraspionaget inom den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO), skall underrättelseinhämtning längs Skånes syd- och västkust genomförts av Polen. Där de enligt honom skall ha rekognoserat samtliga kustartillerianläggningar, därtill rekognoserat lämpliga vikar och bukter för landstigning.23Polen förefaller varit delaktig i åtminstone en, planlagd, offensiv operation som innefattade svenskt territorium, vilket framkommit utifrån handlingar vid en genomförd övning 1954, där det antingen var Sovjetiska eller Polska förband som skulle ta delar av Skåne.24

I detta sammanhang blir det intressant att belysa fyndet av en östtysk radiosändare för underrättelsepersonal på svenskt territorium, något jag belyst i tidigare inlägg. I slutet av 1960-talet fick SÄPO kännedom att en radiosändare fanns gömd i/vid Höganäs, varvid de påbörjade övervakning av platsen där den låg gömd. Då ingen uppenbarade sig vid platsen, så fattades beslutet om att gräva upp och beslagta radiosändaren, troligtvis hade operatören för radiosändaren fått kännedom om att platsen bevakades.25Detta blir särskilt intressant utifrån vad som nu är känt avseende östtyska stödnätverk och vikten Warszawapakten satte på att kunna ta sig ut till Nordsjön.

Med vad som nu är känt, att både den svenska och danska kustförsvarsplaneringen var tätt sammanflätad i Öresund, ökar komplexiteten än mer. I boken Den dolda alliansen, framgår det att svensk och dansk sjöminering var synkroniserad d.v.s. där den svenska slutade, tog den danska vid och vice versa. Därutöver var eldområdena för de svenska och danska kustartilleriet överlappande i Öresund, vilket skulle skapat stora svårigheter för Warszawapakten att ta sig igenom. Vad som blir än mer intressant är att de sammanflätade sjömineringarna, förefaller den östtyska underrättelsetjänsten redan känt till 1961.26

Sett till de kända planerna, var minröjning av sjömineringarna av yttersta vikt i både Stora Bält och Öresund för att möjliggöra att Warszawapaktens marinstridskrafter skulle kunna ta sig ut i Nordsjön. Tanken var att kunna skapa en smal passage genom mineringarna.27 Således kan uttalandet av den östtyske marinchefen, Admiral Wilhelm Ehm, vid övningen 1974 blir förståeligt, att strävan var att Sverige skulle vara neutralt vid en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.28 Detta utifrån den problematik som skulle uppstå om även Sverige blev indragen i konflikten skulle bli stor, då både eldområden från artilleri, som kunde bekämpa minröjningsfartygen, samt sjömineringarna överlappade varandra. Varvid möjligheten att nå ut med sjöstridskrafter till Nordsjön via Öresund skulle bli mycket svår.

Således, Warszawapakten hoppades på att Sverige skulle förbli neutral i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten. Alla med någon insyn i, eller varit delaktig i, operativ och strategisk militärplanering, vet att s.k. omfall d.v.s. vad gör vi om utgången inte blir som vi tänkt oss alltid omhändertas. Detta går att jämföra med det hemliga svenska västsamarbetet under det kalla kriget. Om utgången för Warszawapakten ej hade blivit som de hoppades, hade de varit tvungen att ha en alternativ plan (omfall), varvid inhämtning för denna alternativa plan, med hög sannolikhet, torde ha genomförts och kontinuerligt uppdaterats, för att vara i fas med förändringar.

På vilket sätt har då detta bäring mot vår samtid? Öresund är ett av de utpekade militärstrategiskt viktiga områdena i Sverige. Sannolikt har det också blivit än viktigare, utifrån att Ryssland under juni månad deklarerat att Östersjömarinen återtagit uppgifter i Atlanten. Varvid vikten av att kunna förflytta sig ut ur Östersjön i kris eller krig återigen blir en viktig faktor för Ryssland, därmed blir återigen Öresund likt under det kalla kriget ett särskilt viktigt geografiskt område.

Därtill kan det, sannolikt, förutsättas att den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium, utnyttjar vad som utåt sett är civila handelsfartyg, men dessa fartyg kan även agera moderfartyg för undervattensverksamhet. Då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget, in igenom hela det kalla kriget och sannolikt in i vår samtid.

Slutsats

Östtyskland förefaller under de kalla kriget innehaft ett system för genomförande av marina specialförbandsföretag i fred, kris och krig. Det vill säga, personal fanns utbildad för att kunna genomföra inhämtning i fred och påverkan i kris och krig. Plattformar fanns för att dolt kunna in- och uttransportera personalen då de skulle genomföra sin verksamhet. Därutöver fanns stödpersonal som i fred kunde stödja urnästling av personalen om den ordinarie uttransporten ej kunde utnyttjas och i kris samt krig stödja de med materiel samt hålla de dolda.

Troligtvis var detta system uppövat i Öresundsregionen d.v.s. rekognosering genomfördes i fredstid och stödfunktioner övades för att i händelse av en väpnad konflikt kunna lösa uppgifter mot fördefinierade mål. Troligtvis ökade denna verksamhet under det försämrade säkerhetsläget vid de inledande åren av 1980-talet. Därtill ökade sannolikt verksamheten p.g.a. att Östtyskland övertog krigsuppgifter av Polen, då den sociala situationen kraftigt försämrades under inledningen av 1980-talet i Polen. Varvid nya mål sannolikt var tvungen att rekognoseras samt kontinuerligt genomföras kontroll av, för att notera förändringar.

Då det förefaller finnas en obruten linje avseende utnyttjandet av civila handelsfartyg som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag, får det förutsättas att den/de främmande makt/-er som genomföra inhämtning mot Sverige utnyttjar denna metod. Metoden i sig torde vara betydligt mer riskfri samt inneha en högre uthållighet än utnyttjandet av ubåtar för in- och uttransport av personal och stödfarkoster.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Russian Ships 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999.
Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok.
Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987.
Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009.

Slutnoter

1Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987s. 151.
2Ibid. s. 151-152.
3Ibid. s. 152-153.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999, s. 28.
4Ibid.
5Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009, s. 278-279, 283-284, 290.
6Ibid. s. 280.
7Ibid. s. 292.
8Ibid. s. 287-289.
9Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 181 no. 3 (2010): s. 217-218.
10Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 90.
11Russian Ships. Project 1823. 2017. http://russianships.info/eng/support/project_1823.htm (Hämtad 2017-07-02)
12Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 188.
13Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
14Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 34.
15The Telegraph. Day, Matthew. Poland remembers 30th anniversary of martial law declared to crush Solidarity. 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/8954069/Poland-remembers-30th-anniversary-of-martial-law-declared-to-crush-Solidarity.html(Hämtad 2017-07-02)
16Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 110, 113.
17Ibid. s. 102-103.
18Ibid. 102.
19Ibid. s. 113.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013, s. 202.
20Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
21Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 128.
22Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 248-253.
23Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 193-194.
24Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005, s. 637.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 1.
25Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 204.
26Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 499, 501, 503, 511.
27Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 103.

28Ibid. s. 102.

Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling




Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks



Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmaktenfram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige.  Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen.  Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.  

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt.  I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall.  I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid.  Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.  

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats.  Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.   

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989.  Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas - ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 2004 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.   

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades.  Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att "Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge."  Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014.  Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %.  Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra. 

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA.  Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen. 

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna.  Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa.  Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas. 

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.



                                                                              *****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 



[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

En rejäl svensk upprustning är det bästa vapnet för fred och säkerhet

av Lars Fresker

Politikerna har återupptäckt det nationella försvaret, fast valt att inte finansiera det. Den tidigare insikten, att en globaliserad värld också kräver ett försvar med förmåga till substantiella internationella insatser verkar ha förbleknat. Kommer något parti att våga ta ett helhetsgrepp på försvaret under årets Almedalsvecka?

 
Låt oss börja med det nationella försvaret. Som flera bedömare redan konstaterat och som vi skrev redan 2015 (SvD Brännpunkt 17/6 2015) behöver ett land med Sveriges yta och läge dubbelt så stor armé och dito marin, jämfört med dagens försvar, samt ett vidmakthållande av ett flygvapen om 100 stridsflygplan, dock med ökad förmåga att motstå ett överraskningsangrepp.

Det försvar vi har idag är dimensionerat för internationella insatser, med ett lugnt svenskt närområde. Det är numer också allom bekant att inom dagens försvar är materielbristerna markanta och finansieringsbehoven skriande.

Ett uppvaknande har skett hos politikerna rörande behovet av ett nationellt försvar, efter väckarklockan Georgien 2008 och kallduschen Ukraina 2014. Idag råder ingen tvekan om att Ryssland är villigt att använda våld mot sina grannländer för att nå utrikes- och inrikespolitiska mål.

Sverige agerar fortfarande internationellt. Det är helt sant att svenska officerare och soldater gör ett bra jobb i Mali, Afghanistan och Irak. Våra soldater och officerare erhåller beröm för sin goda utbildning och för de bidrag de ger till fred och säkerhet. Svenska soldater och officerare är bärare av en god demokratisk tradition och har en syn på sitt uppdrag och sina medmänniskor som följer av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Därigenom höjer vi effekten på de fredsinsatser vi deltar i. Fast faktum kvarstår. Det är små insatser vi förmår göra idag och Försvarsmakten har svårt att personalförsörja dem på grund av en liten organisation med många vakanser.

Samtidigt bleknar våra nuvarande insatser i jämförelse med det uppenbara behovet av militär förmåga att bygga fred och säkerhet. Idag kommer de största enskilda flyktinggrupperna till Europa från Syrien och Afghanistan. I fallet Afghanistan är det ett kvitto på vårt egna misslyckande. Vårt misslyckande i betydelsen Västs misslyckande. Vi lämnade Afghanistan innan vi var klara. USA lämnade och Europa saknar förmågan att klara av insatserna där på egen hand. Konsekvenserna, bland annat i form av de civila som kriget hemsökt, kommer till oss nu.

För Sveriges del borde den tidigare målsättningen, att ha reell förmåga att ha minst en svensk bataljonsstridsgrupp insatt internationellt, i hög konfliktnivå, över tid, vara rimlig. Därutöver borde det finnas förmåga till några mindre internationella insatser med lägre numerär. För att lyckas med det, samtidigt som vi tryggar Sverige, krävs en ökning av antalet militära förband. För att lyckas med insatser både nationellt och internationellt parallellt krävs att vi behåller systemet med anställda heltids- och deltidstjänstgörande. Det systemet bygger på ett reellt behov som kommer ur dagens konflikter. Det får nu inte kastas ut som barnet med badvattnet bara för att vi nu återtar värnplikten som åkte ut vid det förra totalomkastet i försvarsinriktning.

Vi lever i en globaliserad värld. Säkerhet byggs både hemma och borta. Det är fortfarande lika sant som under 2000-talets början. Det torde vara tydligt för alla att globaliseringen inte bara handlar om ekonomi, migration och ideologi, utan också gett oss en globalisering av våld och krig. Konflikterna ute i världen pågår numera också här hemma i Sverige och Europa i form av terrorism. Har vi råd att låta bli att satsa både på nationell och internationell militär förmåga?

Sveriges militära ambitionsnivå, nationellt och internationellt borde vara; Att på en ökad nivå verka mot de säkerhetshot vi alla står inför. Sverige borde vara en del i en gemensam västlig vilja att motverka att krigen driver miljoner på flykt och in i desperation. Ett starkt och upprustat försvar är det bästa verktyget för fred både hemma och borta.

Men finns den politiska förmågan att se det militära försvaret som det verktyg det faktiskt är? Lyft blicken under nästa valrörelse! Och varför inte börja med det redan under årets politikervecka i Almedalen?

För övrig anser jag att lägstalönerna i Försvarsmakten, som stått still sedan 2012, måste höjas.

 
Författaren är ordförande Officersförbundet.

Det brittiska valet och dess konsekvenser

av Mats Bergquist 

Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte söka något personligt mandat. Men i april i år meddelade att hon ändrat sig och utlyste nyval till underhuset till den 8 juni. Snart sagt alla bedömare förutskickade att hon skulle vinna en promenadseger och kraftigt öka sin majoritet till kanske tom över 100. Men så blev det inte. I stället sällade sig det brittiska valet till en lång rad av överraskningar vi sett under senare år. Återigen har opinionsundersökningarna visat sig vara opålitliga, även om det blev klart att de konservativa särskilt under slutskedet av valkampanjen tappade mark.

I stället för en vinst på kanske uppemot 100 platser förlorade de konservativa alltså 13 medan nederlagstippade labour vann 32. Detta innebär att de konservativa med 318 platser av 650 skulle behöva ytterligare 8 för att vinna en majoritet (egentligen något färre eftersom det nationalistiska Sinn Fein, som vann sju mandat i Nordirland, vägrar att inta sina platser i underhuset).

Detta var det första felaktiga antagande som många professionella bedömare (inkl undertecknad) gjorde. Det andra innebar att man trodde att valdeltagandet skulle sjunka, eftersom man inom ett år haft folkomröstning om EU, kommunalval i delar av Storbritannien och nytt parlamentsval. Man gissade att väljarna skulle irritera sig på detta flitiga röstande och välja soffan, vilket i så fall brukar gynna torypartiet. Men valdeltagandet ökade tvärtom med några procent till ca 70, vilket för landet är en ganska normal siffra. Framför allt tycks röstandet bland yngre varit klart bättre än under Brexitomröstningen förra året. Man räknar med att i åldersgruppen 18-24 år ökade andelen som röstade från dryga 40 till 63 procent. Av dessa röstade över 70 procent på labour. Hade de röstat flitigare 2016 hade Brexit sannolikt inte kommit till stånd.

Ett tredje felaktigt antagande var att den tendens man sett i ett antal år, nämligen att mindre partier, trots att det brittiska valsystemet gynnar de stora partierna, ökade på de två storas bekostnad, vändes. I valet 2010 t ex fick liberaldemokraterna hela 58 platser, vilket var det bästa resultatet för ett tredje parti sedan 1920-talets början. Och i valet 2015 fick det skotska nationalistpartiet 57 platser och tog  a l l a  mandat i Skottland utom ett. Men nu fick de konservativa och labour tillsammans mer än 82 procent. Mätt i procent gick båda partierna fram, de konservativa med dryga 5.5 och labour med 9.5 procent. Liberaldemokraterna vann några mandat medan SNP tappade hela 22.

Hur kunde det gå så här? De konservativas valguru, australiern Lynton Crosby, som hjälpte David Cameron till en ganska överraskande seger 2015 ville tillsammans med Theresa Mays stab fokusera kampanjen i år på henne personligen snarare än på partiet. May är ju knappast någon person som bjuder på sig utan kan framstå som aningen stel och ganska formell. Den sedan valnederlaget 2015 sittande labourledaren Jeremy Corbyn, en radikal veteran (sedan 1980-talet) på de bakre bänkarna i underhuset, som överraskande tog över efter Ed Miliband, visade sig vara en effektiv kampanjarbetare. Labours valmanifest var kanske det radikalaste man presenterat på mera 30 år och slog tydligen an särskilt hos ungdomen, som tröttnat på de konservativas ständiga åtstramningskurer.

Efter en så magnifik felkalkyl som Theresa May gjort sig skyldig till kunde man tycka att hon borde dra slutsatsen att hon inte längre kunde fungera som partiledare. Men detta är uppenbarligen inte hennes plan. Huruvida hon kommer att lyckas att med hjälp av det konservativa nordirländska DUP (Democratic Unionist Party), en gång den populistiske pastorn Ian Paisleys parti, som nu har 10 av Nordirlands 18 platser i Westminster, återstår att se. Med dess hjälp får May 328 av 650 mandat. Men detta är inte mycket i ett så stort parlament, där omsättningen i form av partibyten, sjukdom, dödsfall eller överflyttning till överhuset, vilka alla kan leda till fyllnadsval, ganska snabbt kan förvandla en majoritet till en minoritet. Så skedde t ex efter valet 1992 då konservative John Major vann överraskande seger. Men redan efter några år hade denna majoritet försvunnit. Därtill kommer att de konservativa är ett särskilt i EU-frågan splittrat parti.

Så varför hänger sig då Theresa May kvar vid makten? Förutom viljan att söka rätta till med vad hon ställt till med, har det rimligen att göra med att hon och säkert många av hennes partikamrater vill undvika en ny ledarstrid, bara ett år efter Brexitomröstningen. Men det har också att göra med att förhandlingarna om Storbritanniens uttåg ur EU börjar denna månad. En ledarstrid skulle ytterligare kunna komplicera bilden. Theresa May kan nu försöka gömma sig bakom EU:s tidtabell och hänvisa till omöjligheten av att igen byta partiledare under dessa för landet mycket viktiga förhandlingar. Hon gynnas sannolikt också av en oro bland hennes partikamrater över att om det skulle bli nyval är risken för en ny regering med Corbyns radikala labourparti ganska stor. Någon uppenbar kandidat som skulle kunna ena de olika åsiktslägren ifråga om EU finns knappast.

Men kan hon lyckas? Det är osäkert. Ted Heath, premiärminister 1970–1974, försökte efter valet i mars 1974 att som minoritetsregering sitta kvar med liberalernas stöd. Men det gick bara ett halvår innan ett nyval förde labour till makten. Theresa May, som uppenbarligen är en ensamvarg, vill givetvis inte hamna i kategorin kortvariga och misslyckade premiärministrar och hoppas således kunna undvika Heaths öde. Men efter premiärministerns tydligt valhänta agerande i samband med den katastrofala höghusbranden i London har hennes aktier sjunkit ytterligare

Brexit och det misslyckade valet som resulterat i en svag regering kommer givetvis att ytterligare försvaga landets internationella position i allmänhet och i Brexitförhandlingarna med EU i synnerhet, och om inga mirakel inträffar också dess ekonomi. Som t ex Per T Ohlsson påpekar i Sydsvenskan (11 juni) kommer den tydliga isolationistiska tendensen under Donald Trump och Storbritanniens utträde ur EU och sannolikt därigenom försvagade ekonomi att lägga en större börda på EU och framför allt Tyskland. När det mesta nu tyder på att Angela Merkel stannar som förbundskansler ytterligare ett antal år blir denna viktförskjutning kanske hanterbar. Men om den världsordning som inte minst burits upp av två av de fyra segrarmakterna i andra världskriget, ifrågasätts blir situationen allvarlig.

Nu är det ju ingalunda säkert att Donald Trump blir så långvarig eller särskilt effektiv i Vita Huset och att de starka institutionella nätverk som binder USA vid Europa, trots Trump, håller för påfrestningarna. Och trots att britterna nu uppenbarligen har en brant uppförsbacke framför sig, skall man nog inte räkna ut dem. De har fortfarande världens femte ekonomi, som ett av få länder en visserligen mindre men dock expeditionär militär kapacitet, kärnvapen, en formidabel underrättelsetjänst och diplomati. Också om det nu ser ganska mörkt ut, har britterna således en del trumfkort på hand.

Men det blir av största vikt att man uppnår ett rimligt avtal med EU. Detta kommer att förutsatta att man kan komma överens om den brittiska ”skilsmässoavgiften” som EU-företrädare antytt kan bli upp emot 100 miljarder euro (vilket britterna knappast kommer att betala), respektive medborgares ställning i Storbritannien och EU samt hur förhållandet mellan republiken Irland och Nordirland skall kunna regleras. Den fredsuppgörelse som träffades 1998 förutsätter en mer eller mindre öppen gräns mellan de båda enheterna. Skall Theresa May regera med DUP, som nu under ganska många år suttit i koalition med Sinn Fein i provinsregeringen i Belfast, kompliceras bilden ytterligare. Eftersom DUP och Sinn Fein efter det senaste valet till provinsparlamentet inte kunnat komma överens om en fortsatt koalition, kan resultatet bli att London övertar styret, s k direct rule. Det tänkta nära samarbetet med DUP, den ena parten i Nordirland gör bilden än mera komplex.

Theresa May har ju satsat på en s k hard brexit, alltså en total brytning med EU – detta eftersom hon inte kan acceptera den fria rörligheten inom unionen, som denna inte kompromissar om. Och utan denna kan man inte vara medlem i den inre marknaden eller i tullunionen. Men den lilla majoritet hon ev kan uppbåda uppstår frågan om denna, som också innehåller åtskilliga som röstat för att stanna i EU, kan enas om just en ”hard” brexit eller om man skall söka andra utvägar. I och med att hon tvangs gå till parlamentet för att inleda utträdesprocessen (vilket hon inte tänkt) måste hon också gå dit med ett ev förhandlingsresultat. Man spekulerar nu om det skulle vara möjligt uppnå en uppgörelse över blockgränsen om en mjukare Brexit. Men då riskerar hon samtidigt sprickor i det egna partiet eftersom de hårda EU-motståndarna nog inte kan acceptera annat än en hård, total Brexit.

Till följd av Trumps uttalanden om NATO eller under besöket i Bryssel nyligen uteblivna erinran om NATO-fördragets art 5, har ju de periodiska tankarna på ett europeiskt försvar ånyo vädrats (se Ett europeiskt försvar?, kolumn 30/3 2017). Britterna har ju alltid här varit en bromsande faktor. Men det blir rimligen ett av britternas bättre kort i förhandlingarna om Brexit, nämligen att inget europeiskt försvar, värt namnet, kan komma till stånd utan brittisk medverkan.

Något som är utmärkande för britterna är deras betydande självförtroende. Detta är grundat i imperiets historia, segrar i två världskrig, det engelska språkets ställning etc etc. De har nästan alltid lyckats ”punch above their weight”. De har råkat ut för mycket allvarliga kriser, huvudsakligen av ekonomisk natur som åren efter andra världskriget, under 1970-talets nedgång och en ny djupdykning under 1990-talets första hälft. Men de har därefter rest sig. Det lär de göra även denna gång. Men med en synnerligen svår uppgift framför sig och med en mycket svag regering ter sig uppgiften om inte övermäktig så i alla fall enormt svår. Den skulle knappast bli mindre formidabel om ett nyval senare i år eller nästa år skulle föra Jeremy Corbyn till makten.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Förmåga att döda

av Ulf Henricsson

Ledamoten David Bergman tog för ett antal veckor sedan upp vårt förhållningssätt till soldaten och officerens yttersta uppgift – att kunna döda. Eftersom vi förser soldater och officerare med vapen och ammunition samt lär dem använda dessa för det yttersta syftet borde denna yttersta uppgift inte vara någon överraskning för någon.

På försvarsmaktens hemsida är det svårt att hitta någon antydan till förmågan att döda. Det mesta verkar beskriva någon form av äventyrsresa – inte minst rekryteringsdelarna.

Att inte tala om döden är en utbredd brist i dagens samhälle. Döden kommer alltid som en överraskning, trots att vi vet att den kan komma till oss när som helst.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att fråga ett antal försvarsfrivilliga om försvarets yttersta uppgift. Inget svar var i närheten av uppgiften att utöva ”statskontrollerat väpnat våld” utan de verkade mest störda av att tala om att döda. Var det bättre förr? – tveksamt. När vi under en budgetdialog i 4:e Fördelningen i början på 90-talet kom in på den yttersta uppgiften sade en aktiv major; ”blir det krig så slutar jag”. Jag föreslog då att han borde lämna in sin avskedsansökan direkt –vi kan inte ha officerare som lämnar när allvaret börjar. Den diskussionen måste börja vid inryckningen och fortgå kontinuerligt. Det har försvarsmakten under min tid aldrig varit bra på. En del officerare tar upp frågan men bemöts alltför ofta av den attityd Daniel Bergman beskriver. I början på 2000- talet skickade FHS in ett förslag till forskningsuppdrag till Högkvarteret; ”Militär organisation och döden”. Svaret var betecknade; ”behov saknas”! En märklig inställning av en organisation som har förmågan att döda som huvuduppgift.

Diskussionen är ju egentligen inte så svår. När jag för länge sedan fick frågan att reflektera över ett av de tio budorden tänkte jag, ”undrar vilket”?

Det tog tre sekunder att inse att det var en dum fråga, och den andra tanken var; ”nej, det är för svårt”. Den tredje tanken var;” fegis, du har varit officer i trettio år och du underkänner ditt eget yrkesval om du inte antar utmaningen”. Svaret till mig själv blir ”naturligtvis, ställer jag upp på det femte budet – Du skall icke dräpa – och om jag gör det hur kan jag då vara officer”? Jag skulle före mina erfarenheter från Bosnien ha klarat det enkelt och tagit till standardsvaret. ”Jag arbetar för ett svenskt försvar som är så respektingivande att vi aldrig skall behöva använda detta till det som är dess yttersta uppgift, att dräpa”. Jag skulle på det sättet slippa att ta ställning till om jag är beredd att bryta mot femte budet. Ett annat sätt kan vara att ”i princip” ställa upp på femte budet, för då har jag bakdörren öppen.

Ett halvår innan jag fick uppdraget att leda den första nordiska bataljonen i Bosnien fick jag på en totalförsvarskurs frågan ”kommer svenska soldater att skjuta om det blir krig”? Vid den tiden var media lika fulla av krig som nu, samma vedervärdiga bilder på dräpta människor, samma önskan att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas till svars. En annan fråga var ”kan en svensk bli krigsförbrytare”? Bägge frågorna visar på en aningslöshet och /eller verklighetsflykt som är farlig. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi skall låta bli att arbeta för en bättre värld.

Den ”miljö” vi upplevde i Bosnien 1993/94 beskrevs bäst av min brittiske kollega med orden ”well, we are not at war, but we are in a war”. En miljö som väl räckte till att bekräfta det svar jag gav på dessa frågor. Jag hade faktiskt med mig 850 vanliga svenskar till Bosnien. Vi glömde inte att tala om risker och döden under förberedelserna. Bland annat fick alla fylla i ”vita arkivet”. Vilket omedelbart renderade kritik från högre nivå! Men det var ingen i styrkan som inte fått möjlighet att tänka efter före.

Mitt och mina underställda chefers problem var inte att få svensken att skjuta utan få honom att inte skjuta. Även en svensk påverkas av att se oskyldiga människor mördas och lemlästas, han blir rädd och fylld med adrenalin när han blir beskjuten, precis som de allra flesta andra. Här är vi alla lika och i de situationerna är det i inte så svårt för en vanlig svensk att dräpa.

Min brittiske kollega gav mig också ett tydligt råd första gången vi träffades –skjut tillbaks inom ramen för reglerna så fort du får minsta anledning. Här har man valt våldet som språk. Om Du inte gör det kommer de att fortsätta skjuta och riskerna för dina egna och dem Du skall skydda blir bara större.

Varför ska de krigsherrar som valt våldet som medel att nå sina mål låta någon hindra dem om det inte är förenat med nackdelar, det vill säga farligt? Om Du har maktmedel måste du vara beredd att använda dem när korten synas, annars kan du lika gärna stanna hemma!

En kväll i slutet av oktober 1993 ringde en av mina kompanichefer och rapporterade upprört att enheter ur kompaniet var utsatta för ett regelrätt eldöverfall av ett paramilitärt band i staden Vares. Kompaniet hade uppgiften att skydda staden och om möjligt frita cirka 300 fängslade bosniska män. Krigsherren fick då ett klart och tydligt besked att nu hade den nordiska bataljonen slut på varningsskott och från och med nu skulle vi skjuta skarpt direkt om vi blev provocerade. Jag medger att det inte kändes helt lugnt i magen just då. Resultatet blev att mitt beslut aldrig behövde genomföras och att fångarna släpptes. Det var värt all oro i världen. Var det en bluff som gick hem? Nej – ordern att dräpa var given och skulle verkställts om vi blivit beskjutna igen. Ingen dräptes den gången, men många räddades till livet.

Kan det vara så att vår kollektiva rädsla för döden och att döda, gör oss till ett attraktivt mål för terrorism?

De vi dräpte i Bosnien kan räknas på fingrarna utan att behöva använda dem två gånger. De som räddades kunde räknas i tusentals. Jag hade hellre dräpt de som var den direkta orsaken till kriget. Det tillåter dock inte demokratin och folkrätten trots att det om något skulle vara en stor humanitär insats utgående från människor lika värde. Vad är 100 maktgiriga krigsherrars liv mot 100 000 oskyldigas liv? Det är de hundra som är skyldiga!

Det femte budet behöver tyvärr i vår värld – än så länge – ett tillägg. Du skall icke dräpa – men om dråp är enda sättet att undvika ett mycket värre våld än det du tvingas till – då må Du dräpa.

Debatten om döden bör varje blivande soldat och officer ta med sig själv innan denne fastnar för jobbet. Och för försvarsmakten måste det bli ett naturligt inslag i utbildningen – som det är försent att börja med på slagfältet.

Vi talar ofta om vilka förmågor vi behöver men vi glömmer alltid bort förmågan att bruka våra förmågor – att trycka av – från högsta till  lägsta nivå. Den förmågan är inte självklar, men den måste finnas i ett trovärdigt försvar.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om samhällets sårbarhet. Men det beror också på att samhällssäkerhetsfrågor står högt på den politiska och mediala dagordningen. Vidare är har kretsen berörda och inblandade breddats – på grund av formellt ansvar eller eget engagemang – genom den återtagna totalförsvarsplaneringen.

För den intresserade rekommenderar jag egna sökningar i kalendariet.  Prova att knappa in ”försvar” eller ”säkerhetspolitik” och begrunda utbudet.

Rent generellt uppmanas till närvaro vid Försvarspolitisk Arena och Folk och Försvars seminarier. Det förträffliga är att dessa seminarier även sänds på webben, så alla som inte är i Visby kan streama hemma i hängmattan. Botanisera även bland FOI:s seminarium, som bland annat behandlar hur vi hanterar det nya säkerhetsläget kring Östersjön tillsammans med ÖB Micael Bydén, FOI:s Carolina Vendil Pallin och Finlands ambassadör Matti Anttonen. Jag har inte hittat någon sammanställning av Försvarsmaktens egna arrangemang ännu, men om man söker på ”HMS Carlskrona” i kalendariet får man upp en rad intressanta ämnen som avhandlas på örlogsfartyget.

Vid sidan av offentliga seminarier hålls en rad interna möten, arbetsluncher och middagar med tillhörande föreläsningar och diskussioner samt mindre seminarium enbart för inbjudna. För egen del har tyngdpunkten i mina Almedalsåtaganden vägt över till denna typ av engagemang i år, men jag har också engagerats i två panelsamtal samt i ett antal modereringar av seminarium som jag ser mycket fram emot!

Tisdagen den 4 juli

Klockan 1145-1230 på Försvarspolitisk Arena modererar jag Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas seminarium ”Vad hände med veteranpolitiken efter veteranutredningen?” Vi ska bland annat diskutera hur bilden av internationell tjänstgöring påverkas av att det är så få ute i internationell tjänst just nu? Hur påverkas utvärderingar av exempelvis den nyligen genomförda av insatsen i Afghanistan? Samt, hur påverkas en debatt som ibland ställer internationella insatser i motsatsförhållande till satsningar på nationell förmåga? Vi diskuterar också vad som händer politiskt kring veteranutredningen och hur det är tänkt med det veterancenter inom Försvarsmakten som upprättas den 1 juli, med uppgift att samordna och utveckla veteranarbetet. Deltar gör Peter Hultqvist, Försvarsminister, Jonas Alberoth, Ställföreträdande generaldirektör, FBA och ledamot av Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas styrelse, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Karin Enström (M), Utrikespolitisk talesperson och vice ordförande utrikesutskottet och Anders Lindberg, Ledarskribent, Aftonbladet.

Den andra offentliga aktiviteten jag deltar i är också den första av två paneler under veckan. Den äger rum kl. 1330-1430 på Södra Murgatan 51, då Regionalt samverkansforum i Norrbotten tillsammans med Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar ett seminarium under rubriken ”Ny plikt och rejäl försvarsupplysning – två delar av samma mynt”. Jag medverkar som fd. utredare av Försvarsmaktens personalförsörjning i panelen tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist, Sven-Erik Österberg, Landshövding i Norrbotten (tillika ordförande i Regionalt samverkansforum), Christina Malm, Generaldirektör vid Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet, Leif Walterum, Kommunalråd i Skövde, Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör samt Svante Wegner, Kommunikationsdirektör vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Klockan 1530-1615 äger DXC:s seminarium om ”Robust kommunikation i totalförsvaret för att möta krigets krav” rum, även detta på Försvarspolitisk Arena. Det är Harri Larsson, Strategichef Försvars och Nationell säkerhet på DXC, som jag har samarbetat med i Almedalen under flera år, som ser till så att en rad kunniga personer diskuterar det faktum att cyberområdet ger en angripare inom hybridkrig stora möjligheter att attackera kritisk infrastruktur och samtidigt dölja varifrån angreppet kommer. Frågeställningen är bland annat: Samhällets beroende av fungerande internettjänster gör oss sårbara. Hur skapar vi ett robust totalförsvar som kan möta dessa hot? Deltar gör Richard Oehme, Chef för verksamheten för cybersäkerhet och skydd av samhällsviktig verksamhet vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Peter Sandwall, Generaldirektör för Försvarsmakten, Lars Hedström, Chef för Institutet för högre totalförsvarsutbildning vid Försvarshögskolan samt Mats Nordqvist, VD och grundare Udinova AB. Nordqvist är även fd teknisk chef på FRA.

Onsdagen den 5 juli

Klockan 0930-1015 modererar jag ett seminarium som arrangeras gemensamt av Säkerhetspolisen, MUST och FRA. Det är de tre cheferna som medverkar, dvs. Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Dag Hartelius, Generaldirektör FRA och Gunnar Karlson, Chef MUST. Under rubriken ”Cyberhot och it-angrepp – med samverkan förbättrar vi skyddet” diskuteras de ökade krav på att skydda myndigheter och företag mot elektroniska angrepp när det säkerhetspolitiska läget i Europa har förändrats och hotbilden mot Sverige är annorlunda i dag än för bara några år sedan. Vilka intressen har angriparna? Och hur kan vi skydda oss? Seminariet äger rum på Hästgatan 2.

Länsstyrelserna i samverkan tar ett ambitiöst totalförsvarsgrepp genom tre seminarium i länsstyrelsens trädgård under onsdagseftermiddagen. Seminarierna är fristående med den gemensamma överrubriken Spioner, sårbarhet och Sveriges säkerhet. Jag modererar samtliga med början kl. 1300-1345, då det första, ”Hotbild, påverkan, försvarsvilja”, går av stapeln. Seminariet handlar om hur den aktuella säkerhetspolitiska situationen och hotbilden bedöms av Säkerhetspolisen och den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, samt hur medborgare och verksamheter – särskilt skyddsvärda sådana – kan och bör förhålla sig till detta. Deltar gör Gunnar Karlson, Chef MUST, Ann Enander, Professor vid Försvarshögskolan och Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Säkerhetspolisen.

Det andra seminariet äger rum kl. 1400-1445 och kallas ”Uppdrag, resurser, ambition”. Seminariet fokuserar på vilka utmaningar som ligger framför oss när vi bygger Sveriges nya totalförsvar och hur ska vi arbeta tillsammans. Chris Heister, Landshövding, Stockholms län, Konteramiral Jonas Haggren, Chef för ledningsstabens inriktningsavdelning vid Försvarsmakten, Niklas Nordgren, Beredskapsdirektör, Länsstyrelsen Halland och Nils Svartz, Vikarierande generaldirektör, MSB redogör för hur deras respektive organisationer arbetar med dessa frågor och vilka utmaningar de ser framåt, samt vilka förutsättningar de ser att det civila samhället har när det gäller att stödja Försvarsmakten under höjd beredskap och krig. Försvarsmakten och MSB:s senaste ”grundsynsrapport” kommer naturligen också att beröras.

Under det tredje och sista seminariet, ”Regeringen, besluten, pengarna”, kommer försvarsminister Peter Hultqvist möta personer som själva är representanter för och/eller viktiga delar av det svenska totalförsvaret. Vilken är den samlade bilden av totalförsvaret, var står vi i arbetet och vad kommer från regeringen framöver? De som delger sin lägesbild och diskuterar med försvarsministern är Peter Molin, länsråd Länsstyrelsen Gotland, Ola Slettenmark, Samordningschef, Samverkan Stockholmsregionen (TBC),  Boel Godner (S), ledamot i SKL:s styrelse, KSO Södertälje kommun och Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen. Seminariet startar 1500 och slutar 1545.

Det sista offentliga seminariet jag deltar i äger rum kl. 1645-1730 på Försvarspolitisk Arena. Under ledning av Ronny Modigs, Institutionschef vid den Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan, diskuteras under rubriken ”Så ska vi attrahera unga till försvaret”. Fokus ligger på officersförsörjningen (vilket är helt avgörande för Försvarsmakten, min anm.). Medverkar gör Ewa Skoog Haslum, Vicerektor, Försvarshögskolan, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Lars Fresker, Förbundsordförande, Officersförbundet samt undertecknad.

Ser fram emot att träffa många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade och engagerade under veckan!

Bilderna är några nedslag från Almedalsveckan 2016.

Strategiskt korsdrag?

Reflektion

En av de mer intressanta nyheterna den senaste tiden, är beskedet om den gemensamma och två delade flottövningen "GemensamtHav-2017" mellan Ryssland och Kina. Där endel av övningen kommer genomföras i Östersjön i slutet av Juli och en del i mitten av September i Ochotska havet.1 Den bilaterala övningen ”Gemensamt hav” har genomförts mellan Ryssland och Kina sedan 2012. Detta är det andra tillfället som övningen genomförs utanför vad som traditionellt kan betecknas som den kinesiska intressesfären, det första tillfället var 2015 i Medelhavet.2

Detta är dock inte första gången som kinesiska örlogsfartyg befinner sig i Östersjön, senast var under hösten 2015, då tre örlogsfartyg bl.a. besökte Stockholm.3 Denna samövning blir synnerligen intressant ur perspektivet att delar av den ryska Norra Marinen (NM) samtidigt kommer befinna sig i Östersjön.4Då en gemensam marinövning mellan stater ffa. utanför dess ordinarie intresseområde alltid har någon form av strategisk bakgrund, är det av intresse att belysa tre hypoteser till varför Kina väljer att öva i Östersjön. De tre hypoteserna kanvara, Strategisk signalering gentemot USA, Den nya ”sidenvägen” samt Förmågeuppvisning. Samtliga tre hypoteser kan vara giltiga och troligtvis går de ihop. Det vill säga flera strategiska målsättningar, inom ramen för övningen, skall uppnås.

Strategisk signalering gentemot USA, då USA genom sina åtaganden inom ramen för NATO har ett strategiskt intresse av Östersjöregionen, men även framhäver rätten till fri passage i t.ex. Sydkinesiska sjön5 skulle den kinesiska övningsverksamheten i Östersjön kunna utgöra en form av signalering. Med innebörden att motsvarande koncept även gäller i andra världsdelar av andra stater, där USA traditionellt, i modern tid, haft ett mer uttalat intresse. Detta faller även in i vad som får anses vara ett gemensamt intresse hos både Kina och Ryssland, utmanande av vad de anser vara en unipolär världsordning av USA.6

Den nya "sidenvägen", är ett globalt kinesiskt projekt som skall öka handelsutbytet mellan Asien, Afrika och Europa, som omfattar både land- och sjövägar.7 Detta innebär på både kort och lång sikt, att Kina kommer öka sitt globala intresse, men även gå utanför sina traditionella intresseområden. Detta kan vara en av anledningarna till att ”Gemensamt Hav-2015” genomfördes i Medelhavet. Sett till det svenska närområdet och Östersjön, så är den kinesiska intentionen att en landväg skall finnas över Nederländerna, Tyskland, Polen och Belarus.8 Varvid detta givetvis ger ett strategiskt intresse av att signalera närvaro i regionen, där flottstyrkor traditionellt alltid fyllt en roll. I sammanhanget är det även värt att notera det ökade militära samarbetet mellan Belarus och Kina,9 vilket även skulle kunna föranleda en närvaro.

Förmågeuppvisning, Kina har under en längre tid investerat både tid och pengar att utveckla sin flotta för att kunna agera som en global högsjöflotta. Då det innebär att maktprojecering kan genomföras på olika sätt.10 Dock är bilateral övningsverksamhet ofta av karaktären att det genomförs omfattande planering en lång tid innan, varvid förberedelser även genomförs en lång tid innan. Vilket innebär att den faktiska förmågeuppvisningen, i sig kan ifrågasättas.

Avslutningsvis, oaktat vilken av hypoteserna som är mer giltig än den andra, har ett "strategiskt korsdrag" uppstått i Östersjöregionen. De tre största militärmakterna i världen kommer mötas på ett ytterst begränsat geografiskt område, med olika förmågor. Samtliga tre förefaller ha strategiska intressen i regionen, om än troligtvis olika, vilket innebär att säkerhetssituationen i Östersjöregionen inte gått till det bättre utan förefaller snarare förflyttat sig till det sämre. Då det mycket väl kan innebära att de tre största globala militära aktörerna använder regionen som en arena för kraftmätning.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Reuters. China, Russia held navy drill on Sunday – Xinhua. 2017. http://www.reuters.com/article/us-china-russia-idUSKBN19A010(Hämtad 2017-06-23)
Global Times. Yuandan, Guo. Yusha, Zhao. Advanced PLA navy ship to join joint drill with Russia. 2017. http://www.globaltimes.cn/content/1052224.shtml(Hämtad 2017-06-23)
2Xinhua. Backgrounder: China-Russia naval drills. 2015. http://news.xinhuanet.com/english/2015-08/19/c_134533931.htm(Hämtad 2017-06-23)
Cable News Network. Lendon, Brad. Hunt, Katie. China, Russia begin joint exercises in South China Sea. 2016. http://edition.cnn.com/2016/09/12/asia/china-russia-south-china-sea-exercises/index.html(Hämtad 2017-06-23)
Dalsjö, Robert. Korkmaz, Kaan. Persson, Gudrun. Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande i tre stormakter. Stockholm: Totalförsvarets Forskningsinstitut, 2015, s. 73.
3Svenska Dagbladet. Kinesiska stridsskepp på unikt besök i Stockholm. 2015. https://www.svd.se/kinesiska-stridsskepp-pa-unikt-besok-i-stockholm(Hämtad 2017-06-23)
4The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. World’s biggest nuclear sub to show off in the Baltic. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/04/worlds-biggest-nuclear-submarine-show-off-baltic-sea(Hämtad 2017-06-23)
The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who's coming; world's largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-23)
5Reuters. Brunnstrom, David. U.S. admiral sees new South China Sea freedom of navigation operations. 2017. http://www.reuters.com/article/us-usa-china-pentagon-idUSKBN17S2EB(Hämtad 2017-06-23)
6Financial Times. Sawers, John. We are returning to a world of great-power rivalry. 2016. https://www.ft.com/content/2291f260-954e-11e6-a1dc-bdf38d484582?mhq5j=e3(Hämtad 2017-06-23)
7World Economic Forum, Bruce-Lockhart, Anna. 'Why is China building a New Silk Road?'. 2016. https://www.weforum.org/agenda/2016/06/why-china-is-building-a-new-silk-road/(Hämtad 2017-06-23)
8The Wall Street Journal. Page, Jeremy. China Sees Itself at Center of New Asian Order. 2014. https://www.wsj.com/articles/chinas-new-trade-routes-center-it-on-geopolitical-map-1415559290(Hämtad 2017-06-23)
9Belarus Digest. Mitskevich, Dzmitry. 'What Does Belarus Want From China?'. 2017. http://belarusdigest.com/story/what-does-belarus-want-china-29880(Hämtad 2017-06-23)

10The Heritage Foundation. Cheng, Dean. China’s Pivot to the Sea: The Modernizing PLA Navy. 2015. http://www.heritage.org/defense/report/chinas-pivot-the-sea-the-modernizing-pla-navy(Hämtad 2017-06-23)

ÖB sega gubbar – svar på replik

av Frank Rosenius

Ledamoten Jonas Haggren, tillika chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning, har 2017-05-02 gjort ett blogginlägg med anledning av mitt inlägg 2017-03-20 rubricerat ”ÖB sega gubbar?”.

Jag är tacksam att en representant för HKV ger sig in i debatten kring försvarsmaktens förmågor. Bakgrunden till mitt inlägg var bl a att nu gällande Försvarsbeslut 2015 entydigt anger att vi är och kommer att vara alliansfria. Detta innebär att Försvarsmakten har att planera våra försvarsoperationer med den utgångspunkten. Ett angrepp kommer således att inledas utan att vi får hjälp. Med denna utgångspunkt anger försvarsmakten i sin militärstrategiska doktrin att vi ”skall undvika att förlora kriget”.

Min synpunkt på ÖB:s sätt att uttrycka sig, när det gäller operativ inriktning med nu befintliga resurser, är att i det av ÖB skrivna förordet i doktrinen blandas ord/uttryck som ”tröskeleffekt, ”motståndaren snabbt kunna mötas” och ”uthålligt motstånd” med ”undvika att förlora kriget”. Målsättningen för våra försvarsansträngningar är således att inte förlora – vilket på normal svenska torde tolkas som att ”ta inga risker, spara på resurserna”. För en angripare kan detta ge ett intryck av att vi inte tänker möta angreppet med kraft. Vi har trots allt förmågor som borde ge ÖB möjlighet till en mera nyanserad skrivning.

Av Haggrens inlägg inledningsvis och avslutningsvis, drar jag slutsatsen att försvarsmakten delar min uppfattning att densamma är underdimensionerad och att vi idag inte framgångsrikt kan försvara oss mot ett väpnat angrepp.

Krigsvetenskapsakademien kommer i slutet av året inom ramen för projektet ”Krigsvetenskapen i 21:a århundradet” att ge sin syn på ett modernt Totalförsvar som hanterar dagens utmaningar inklusive att vi skall kunna försvara oss inledningsvis utan hjälp utifrån.

 
Författaren är viceamiral, tidigare stf ÖB samt hedersledamot av KKrVA och ordförande i projektet KV21.

President på marsch – en diskussion om det franska presidentvalet och dess konsekvenser. Del I

av Lars Wedin

Detta inlägg består av två delar. I den första diskuteras valkampanjen och hur denna skildrats i svenska media. I den andra presenteras utdrag ur den nyvalde presidentens program samtidigt som dess potentiella konsekvenser diskuteras. Diskussionerna förs mot bakgrund av att författaren är bosatt i Frankrike.

Inledning

Söndagen den 23 april gick den första omgången av det franska presidentvalet av stapeln. Två kandidater gick vidare till en andra omgång. Fyra hade nästan lika stora chanser att ingå i denna duo: Le Pen, Macron, Fillon och Mélenchon. Att Le Pen skulle vara en av dem hade varit ganska tydligt under hela valkampanjen men vem skulle den andre vara? Macron, ung och relativt okänd, skapade sig tidigt en tätposition men skulle han verkligen hålla? Och vad ville han egentligen bortsett från att bli president? Detta var länge oklart. Fillon var mannen som, efter sin dundrande seger i Republikanernas primärval i november, skulle vinna. Men han försvagades av den juridiska process – Penelopgate – som han ställdes inför och inte visste hur han skulle hantera. Mélenchons kandidatur sågs knappast som en seriös möjlighet innan han i början av april kom upp jämsides med Fillon.

Valet skedde mot bakgrund av fem års misslyckad politik, framför allt ekonomiskt, under Hollande. För Le Pen är allting EU:s fel medan Mélanchon, som också är emot EU, framför allt är anti-kapitalist. Båda finner många av sina väljare bland Frankrikes många fattiga, ofta boende i slitna förorter dominerade av militant islamism och brottslighet. Sannolikheten att någon av dem skulle vinna en andra omgång var liten så vida de inte ställdes mot varandra i ett mardrömsscenario. Oavsett vem som vann av Le Pen och Mélanchon skulle Frankrike gå mot konkurs med allt vad detta skulle föra med sig. EU skulle sannolikt falla sönder och Nato allvarligt försvagas.

I alla valanalyser skulle Le Pen förlora vare sig hon ställdes mot Macron eller mot Fillon – såvida inte ”soffliggarpartiet”, dit man också bör räkna de som röstar blankt – fick för många röster.

Två veckor senare vann Macron en dunderseger mot Le Pen. Nu återstår ”allmänna val” i mitten av juni. Resultatet blir avgörande för Macrons förutsättningar att få igenom sin politik och reformera Frankrike.

De fyra huvudkandidaterna och hur dessa presenterats i svensk press (enkannerligen DN och SvD)

Le Pen och Mélanchon har förvisso förlorat men de är inte uträknade. Om Macron misslyckas ställa Frankrike på fötter igen – och många, speciellt fackföreningarna – kommer att försöka; ja då är manegen krattad för dessa två i nästa val om fem år.

Marine Le Pen har dominerat den svenska rapporteringen. Man har i många reportage besökt Frankrikes fattiga och relativt bortglömda och skildrat deras stöd för Front National. Men samtidigt har hon tämligen ensidigt beskrivits som ”främlingsfientlig”. Sant är att hon inom EU är allierad med figurer som Wilders och Åkesson. Men samtidigt ger begreppet främlingsfientlig inte en bra bild av hennes politik. För övrigt är väl detta ett epitet som bör behandlas med försiktighet i Sverige; ett land som bland annat dumpar gymnasielever på gatorna i Kabul; något som Le Pen knappast skulle komma på idén att göra.

Le Pen är ultranationalist; hon är emot EU, euron och globalisering i allmänhet. Hon vill att Frankrike skall lämna Nato. Protektionistiska lagar skall skydda fransk industri och jordbruk. Ekonomer har kostnadsberäknat hennes program till – inledningsvis – 160 miljarder euro! Denna ekonomiska politik låg henne starkt i fatet i valet; hon var helt enkelt inte trovärdig.

Le Pens andra politiska ben är säkerhet; speciellt den inre. Hon föreslår drakoniska åtgärder mot personer som bara misstänks kunna tillhöra eller stödja en terrororganisation. Polis, gendarmeri och försvar skall kraftigt stärkas; försvarsbudgetens andel av BNP skall höjas till 3 % (av en starkt sjunkande ekonomi). Relativt Ryssland så vill hon ersätta sanktionerna med samarbete – hennes parti lär också ha lånat stora summor av Putin, som hon har ett vänskapligt förhållande till.

För det tredje är Le Pen en stark motståndare till kommunitarism  – det vill säga (i detta fall) det faktum att muslimska organisationer brer ut sig på den franska kulturens bekostnad och att det blir allt svårare för, framför allt, kvinnor att leva ett normalt liv i förorterna.

Det är framför allt i de två senare avseendena som Le Pen har ett starkt stöd. I sammanhanget bör understrykas att många fransmän – speciellt intellektuella, universitetsfolk och militärer – ser Ryssland som en mer naturlig partner än USA. Dagens spända situation är ett resultat av den av USA-ledda Nato-inringningen av Ryssland heter det.

I valdebatten mot Macron gjorde hon en ganska slät figur. Hennes försök att karaktärisera sin motståndare som ung och omogen misslyckades när Macron började rabbla fakta som hon inte kunde bemöta på ett sakligt sätt.

Mélenchon är ett annat fenomen. Där Le Pen (enligt undertecknad) är frånstötande så är Mélenchon relativt charmig; han är oerhört beläst (vilket fransmännen gillar) och framstår som humanist. Medialt är han oerhört skicklig; hans youtube-program är mycket framgångsrikt. Han är också den ende som hållit tal på två ställen samtidigt (genom hologramteknik).

Men hans politiska program är milt sagt radikalt. Stora välfärdsökningar skall betalas genom mycket kraftiga skattehöjningar. Här är det inte tal om att stärka företagsamheten – ”att ge presenter åt arbetsgivarna”!  Klasskamp gäller. Mélenchon är, precis som Le Pen, mot EU, euron, Nato och globalisering men för protektionism. Originellt nog vill Mélenchon gå in i ALBA (Alianza Bolivariana para las Américas som betyder Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika). Eftersom han ser Kuba och Venezuela som förebilder är det relativt lätt att se vilket samhälle han skulle försöka skapa; en kommunistisk diktatur mitt i Europa!

Trots Mélenchons framgångar och trots det faktum att det fanns en tydlig risk för en avgörande omgång mellan honom och Le Pen så verkar inte svenska media ha uppmärksammat honom i någon större omfattning.

Fillon kommer vi däremot knappast att se som kandidat i nästa val. Han var oerhört väl förberedd och hans bok ”Faire” (Gör) gav en tydlig bild av det reformprogram han avsåg genomföra. Svenska media valde emellertid att koncentrera sig på att han är troende katolik (knappast en nackdel i Frankrike) och att han är emot homoäktenskap (han lovade dock uttryckligen att inte ändra de lagar i frågan som införts av Hollande). När valkampanjen började på allvar publicerade Le Canard Enchainé (en starkt politiserad satirtidning) uppgifter om att han givet sin fru och sina barn fiktiva anställningar på statens bekostnad. En förundersökning inleddes samma dag (!) av en rättvisa som i allmänhet tar god tid på sig. Efter att Fillon och hans fru behandlats som misstänkta grova brottslingar försvann ärendet från den juridiska och mediala agendan i mitten av mars. Men då var skadan redan skedd.

Affären Fillon, eller Penelopegate som den kallas, luktar politisk manipulation. Den franska rättvisan, traditionellt vänster, politiserades under Hollandes presidenttid, speciellt av justitieminister Taubira. Det faktum att det nu är tydligt att Macron matchats av Hollande gör inte misstankarna mindre. Egendomligt nog har svenska media helt svalt det politiska betet och dömt ut Fillon som en ohederlig person. Ointresse, okunskap eller naivitet?

Postskriptum

Det har nu gått ungefär en månad sedan presidentvalet. Vad har hänt? I korthet:

  • Fillon har (tills vidare?) slutat som politiker och ställer inte upp i de allmänna valen 11 juni.
  • Mélenchon har stora politiska svårigheter – ”som alltid” är den yttersta vänstern splittrad.
  • President Macron har fått sina första politiska problem (av samma typ som Penelopegate).
  • Front National visar tendens att spricka – framför allt kring eurofrågan.
  • Socialistpartiet går mot storförlust.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

It is time to burst the western A2/AD bubble

by Jyri Raitasalo

According to the mainstream western strategic narrative, Russia has since 2014 erected multiple Anti-Access Area Denial (A2AD) exclusion zones or “bubbles” around Europe and the Middle-East. These bubbles supposedly hinder or even prevent western military action and troop deployments during a potential military crisis between the West (read: NATO) and Russia. Symbols of this new Russian A2AD policy can be found in modern long-range weapon-systems like the S-400 Triumf long-range surface to air missile system, SS-26 Stone (aka Iskander) short range ballistic missile system or the K-300P (aka Bastion-P) mobile coastal missile system.

It is true that Russia has been developing and fielding new long-range weapon systems lately. In addition it is true that these would pose a challenge to NATO forces in the case of a military conflict between Russia and the West. However, I argue that the recent western A2AD discourse is as much a reflection of two decades of outright neglect concerning the development of real high-end military capability in Europe and within NATO against advanced state-based adversaries than it is about Russia’s new capabilities.

Russia has not developed a new brilliant policy or doctrine – either on the strategic or operational levels – that corresponds with the western notions of its A2AD capabilities. Rather, in many cases Western states are projecting their own capability shortfalls onto Russia – shortfalls that are a product of over-focusing for almost two decades on multinational expeditionary military operations against weak third rate adversaries in the name of stability operations, military crisis management and counterinsurgency operations.

Bluntly put, for two decades many western states have focused on marginal military threats out-of-area to guide the maintenance and development of their militaries. Now that Russia has brought back the traditional great-power perspective to international politics and military affairs in Europe and in the close proximity of Europe, many Western states have become surprised as they lack the capabilities – nationally and in many cases even in a multinational setting – to deter or fight conventional large-scale war. A2AD has become one western tool to manage the confusion and surprise that Russia’s actions have caused within the West.

Western A2AD narrative reveals how hollow many European military forces have become – when looked from the perspective of high-end warfighting. By deploying modern military systems to advance its interests Russia is allegedly doing something strategically brilliant and new. Within the West this deteriorating security situation has been called “the new normal”. Looking at the situation today it might be better described as the “old normal” – recognizing how great powers sooner or later drift to the opposing sides in international affairs.  The Cold War era great-power confrontation was a good example of that.

If anything, the two decades of the post-Cold War era (1990-2013) could in retrospect be called “the new abnormal”, at least according to the Western reading of this era. It was supposed to be a non-zero-sum world of managing common security threats in a globalizing and increasingly interdependent world. Former adversaries – Russia included – were engaged and cooperated with. This era coincided with the post-Cold War American unipolar moment – two decades of sheer western (read: American) dominance in international politics.

The events already in Georgia (2008) – but at the latest in Ukraine (2014) – brought a quick end to this western post-Cold war era strategic myth. Unfortunately during this 20+ years many western (read: European) states lost a good part of their military capabilities and the associated military ethos related to national and territorial defence by military forces. The ongoing western A2AD discourse needs to be understood against this western predicament: having given up many of the high-end warfighting skills and capabilities, and faced with the resurgent (but very traditionally behaving) great-power Russia, western states need something that can explain away the conceptual surprise and the associated challenge that Russia’s actions have caused. The western A2AD discourse has served precisely this function – it has facilitated the western states to come to terms with Russia’s confrontational actions, which have been contradictory to the post-Cold War era western outlook to international politics and strategic affairs.

At the heart of this western A2AD narrative are Russia’s new long-range military systems. They make easy headlines and their destructive potential can be easily represented by drawing circles on the map of Europe. As was reported in March 2015,

“The Iskander missiles deployment to Kaliningrad reflects Moscow’s readiness to raise the ante in response to NATO moves to deploy forces closer to Russia’s borders. The missiles, which are capable of hitting enemy targets up to 500 kilometers (310 miles away) with high precision, can be equipped with a nuclear or a conventional warhead. From Kaliningrad, they could reach several NATO member states.”

This kind of Iskander (or other) missile deployment news, focusing on the technical aspects of military systems, bring almost nothing new to the strategic equation in Europe. Russia (and the Soviet Union before its demise) has for decades had the possibility to target any city or military facility with conventional or nuclear warheads. Also, deploying mobile platforms has a sound military logic – mobile platforms are supposed to be moved and deployed where needed.

The down side of the western A2AD narrative is located in the fact that it has actually empowered Russia at the expense of the West. Today we face a situation where western media and even western statesmen react with frenzy whenever Russia deploys new military systems and by so doing creates new or reinforces its existing “A2AD bubbles”. Iskander and S-400 Triumf launchers have become a way for Russia to communicate non-verbally its discontent about western actions. Moreover, Russia does not even have to actually deploy any “A2AD systems” in order to make a point. It is enough for Russia to declare its intent to deploy these systems. After such a declaration, Western media is guaranteed to deliver the message to a worldwide audience.

As an example, the Express published a story in November 2016 on an “ACT OF WAR: Putin deploys nuclear missiles IN EUROPE as he admits FURY at Nato expansion”. And the essence of the story was told upfront in the beginning of the piece: “AN ALARMING signal Vladimir Putin is preparing for war has come after his top military chiefs revealed the Kremlin is deploying much-feared Iskander and S-400 long-range missile defence systems deep inside Europe.”

The above-mentioned article relies on the mainstream way in the West to conceptualize one’s adversary’s military capability: focus only on the technical aspects of modern weapon-systems without any reflection about the dozens of ways to neutralize their “edge”. For example, to thwart the combined threat posed by ballistic missiles and long-range air defence missiles – what in the western strategic parlance is called A2AD threat” – the following counter-measures can be used:

  • International cooperation, alliance-politics (expanding the area of operations, collective action/defence)
  • Intelligence, Surveillance, Reconnaissance (analyze the threat, early warning),
  • Decentralization (multiply the number of targets, saturate the battlefield),
  • Deception (confuse the adversary),
  • Fortification (hardening targets to minimize losses),
  • Maneuver (difficulties for opponent to locate troops/systems),
  • Protecting the troops/systems (e.g. missile defence),
  • Taking out the threat directly (long-range fires, electronic warfare, special operations forces, cyber capabilities),
  • Minimizing the threat indirectly (degrading the opponents ability to control its systems, e.g. destroying C2-assets or degrading its electricity production),
  • Developing defensive systems (e.g. flares, chaff, HARMs, jammers, standoff capability, stealth, passive sensors), and
  • Developing TTPs (how to operate in a high-risk environment, e.g. tactical maneuver).

The list above is only indicative of the vast pool of strategic, operational, tactical and technical level means to counter the so-called A2AD systems or bubbles. But the bottom line is clear: focusing solely on the technical and/or tactical aspects of adversary’s military systems may make good headlines, but it does not by itself facilitate the formulation of sound strategy.

In addition, it should be noted that deploying military assets – any military assets – to the previously mentioned Kaliningrad is a real problem for Russian military planners or commanders, at least when the shooting war starts. Kaliningrad is a small exclave, surrounded by NATO member-states. Defending Kaliningrad without going nuclear is almost unimaginable. The alternative for Russia would be a large-scale conventional military push west (and north from Belarus) in order to pre-empt any future military operation taking place from the area of the Baltic states. Even this would not be sufficient to secure the Kaliningrad area, as NATO would be able to stage forces using its strategic depth in Western Europe until sufficient reinforcements in terms of troop numbers and capabilities had arrived.

Much of the western A2AD narrative is located on the military-technical or tactical levels. It almost completely bypasses the operational, military strategic and grand strategic level thinking and logics. Being able to pinpoint A2AD bubbles on the map – containing some sophisticated long-range military systems – does not a good strategy make.

 
The author is lieutenant colonel, docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and a member of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views expressed here are his own.

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

Inmätning?

Reflektion

I Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) rapport Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse publicerad 13JUN2017, framkommer väldigt intressant information som till del kan förklara viss rysk verksamhet. I rapporten framkommer det att de ryska långräckviddiga kryssningsrobotarna baserad på fartyg och ubåtar, eventuellt, enbart kan verka mot fasta förinmätta mål.1Huruvida så även är fallet för de flygplansbaserade samt markbaserade ryska systemen redovisas ej. Dock utgör t.ex. Kalibr (som finns på fartyg och ubåtar) systemet ett av de nyare systemen och t.ex. kryssningsroboten till Iskander ett äldre system, varvid problematiken torde vara detsamma för Iskander systemet.

Vad avser verksamheten för att förinmäta fastamål, så kan det till del liknas med lantmäteriverksamhet. Enkelt beskrivet, innebär det att någon måste befinna sig fysiskt på platsen eller i anslutning till platsen där ett mål finns, som skall bekämpas. Detta kan antingen göras i förväg eller då behov uppstår. Genomförs det i förväg innebär det att någon faktiskt befinner sig på platsen och fastställer positionen exakt, med olika metoder. Genomförs det då behov uppstår innebär det oftast att någon fastställer sin egen position, i anslutning till målet, och utifrån sin egen position med olika metoder approximerarvart det aktuella målet befinner sig.

Detta skulle kunna vara en fullt rimlig förklaring till varför respektive armé/-kår kommer tilldelas ett predestinerat inhämtningsförband för dess fjärrbekämpningsförband.2Vilket även skulle kunna styrka tesen, att den ryska bekämpningskedjan ej är fullt utvecklad i dagsläget, i förhållande till västerländska system, något som berördes i ett tidigare inlägg avseende Iskander förbanden.3

Ur ett annat perspektiv blir FOI uppgifter mycket intressanta om man applicerar de på den svenska säkerhetspolisens (SÄPO) uppgifter, avseende rysk inhämtningsverksamhet som syftar till krigsförberedelser.4 Krigsförberedande verksamhet handlar ytterst om s.k. operativ inhämtning d.v.s. faktiska förhållande klarläggs, dessa är oftast terräng- och/eller objektbaserade. Något som kan jämföras med s.k. fältövningar som genomförs inom Försvarsmakten, då förband befinner sig i trolig terräng där strider skall utkämpas och planlägger för hur striden skall genomföras.

Skillnaden vid s.k. operativ inhämtning blir att den planerade enheten ställer ett antal inhämtningsfrågor till sin underrättelsetjänst. Underrättelsetjänsten genomför då inhämtningen i terrängen eller mot objektet där osäkerheter råder, i syfte att antingen kunna verifiera eller falsifiera om den planerade verksamheten kan genomföras. Ett svenskt exempel på detta kan vara den s.k. ”Flygenhet 66” inhämtning avseende flygfält i andra länder som skulle kunna nyttjas för dess verksamhet.5

Då s.k. operativ chock utgör ett grundläggande fundament i rysk operationsplanering (något som kommer utvecklas mer under en inläggsserie i sommar), blir förmågan att bl.a. kunna verka med en kraftfull initial fjärrbekämpningsförmåga avgörande. Då detta mot väl valda mål kommer kunna skapa, åtminstone en initial, handlingsförlamninghos en motståndare. Exempel på sådana mål skulle kunna vara förmågan att genomföra inhämtning, ledning o.dyl.

Härvid skulle det kunna anses, åtminstone, vara troligtatt inhämtning genomförts mot högvärdiga mål på svenskt territorium, utifrån de av FOI rapporterade begränsningarna för de ryska kryssningsrobotsystemen. Syftet med denna inhämtning mot högvärdiga mål av rysk underrättelsetjänst är troligtvis att kunna uppnå en inledande operativ chock, i händelse av en väpnad konflikt där svenskt territorium involveras.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1 Granholm, Niklas (red). Rydqvist, John (red). Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 30.
2 Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2017-06-15)
3 Jägarchefen. Något om Iskander. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/06/nagot-om-iskander.html(Hämtad 2017-06-15)
4 Sveriges Radio. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2017-06-15)

5 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. 2011. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 331.

Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1

Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702

Per Westerlund

Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa

av Ingolf Kiesow

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag.

Ny situation på den koreanska halvön

Två händelser har nu inträffat i Korea, som skapar en ny kärnvapendimension. Sydkorea har fått en ny president, Moon Jae-in, som vill försöka föra en mjukare, men ändå bestämd politik mot Nordkorea. Det strider mot den gemensamma hårda attityd mot Nordkorea som drivs av USA och Japan och som de vill att även Sydkorea skall upprätthålla. Genom provskjutningar av missiler med kapacitet att bära kärnvapen har Nordkorea å sin sida visat att man har kommit så långt i sin missilutveckling att man snart kan nå USA:s fastland med kärnvapen.

Sydkoreas nyligen avsatta president, Park Chung-hee, förde en kompromisslös politik och förhandlade med USA om upprättande av ett gemensamt missilförsvar med utplacering av amerikanska Thaad-batterier på Sydkoreas territorium för att bekämpa nordkoreanska missiler. Nordkorea antas kunna rikta angrepp med kärnvapenbärande missiler mot både Sydkorea och USA (närmast baserna i Korea och Japan samt på den amerikanska ökedjan Guam i västra Stilla havet) samt Japan. Såväl till havs (ombord på amerikanska och japanska fartyg) som till lands i Japan finns redan olika slag av missilbekämpningssystem, som är samordnade med varandra. Kina och Ryssland motsätter sig denna utveckling, eftersom den anses rubba kärnvapenbalansen till amerikansk fördel. Missilbekämpningssystemen kan nämligen användas även till upptäckt av och försvar mot inkommande kinesiska och ryska missiler.

Förkortningen Thaad står för Terminal High Altitude Area Defence och avser ett radar-och missilsystem, som kan upptäcka och bekämpa ballistiska missiler i slutfasen av sin bana. Oppositionspartierna i Sydkorea, inklusive Moon Jae-ins parti, motsatte sig detta projekt, som inte bara skulle leda till en militär samordning med USA utan även med Japan. Ett Thaad- batteri hann dock installeras med hjälp av den sydkoreanska armén dagarna innan Sydkorea bytte regering.

I december 2016 beslutade parlamentet att ställa Park Chung-hee inför riksrätt åtalad för korruption. Nyval hölls den 5 maj 2017 och ledde till en förlust för regeringspartiet och en storseger för Moon Jae-in och hans parti.

Sydkoreansk ”solskenspolitik”?

Gentemot Nordkorea vill Moon bedriva en ”solskenspolitik”, och gentemot USA vill han bedriva en betydligt mera självständig politik än sin företrädare. Att Nordkorea under valkampanjen i Sydkorea genomförde flera provskjutningar med missiler gjorde dock att han lade sig vinn om att bygga in brasklappar i sina uttalanden om närmanden till Pyongyang. Dessa innehöll bl a att han är beredd att möta Nordkoreas ledare Kim Jong-un – om detta skulle kunna medföra att Nordkorea avstår från sina kärnvapenambitioner.

Han vill också utveckla det ekonomiska och sociala utbytet med nordkoreanerna. Slutligen vill han verka för ett återupptagande av de så kallade sexnationerssamtalen mellan de båda Korea, USA, Kina, Ryssland och Japan som fördes i början av 2000-talet med syfte att få Nordkorea att avstå från kärnvapen. I det avseendet har han redan fått mothugg från både USA och Japan, som anser att Nordkorea först måste avstå från kärnvapen innan några nya samtal kan föras.

Däremot var han under valkampanjen försiktigare än sina partikamrater ifråga om Thaad. Han har visserligen sagt att man skall ompröva den förra regeringens tillåtelse av utplaceringen av Thaad, men han utesluter inte att omprövningen leder till att man skall behålla systemet.

Nordkorea saknar inte vänner

Det visade sig ha varit förutseende av honom.  Redan en dryg vecka efter hans makttillträde sände nämligen Nordkorea upp den inledningsvis nämnda nya missilen, och denna hade kapacitet att bära kärnvapen omkring 4000 kilometer och kan därmed nå både Sydkorea och Japan samt den amerikanska ökedjan Guam. Den lyckade provskjutningen visade framför allt att Nordkorea mycket snart kommer att kunna nå det amerikanska fastlandet. Den säkerhetspolitiska bilden förändras därmed. Visserligen har nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med kärnvapen varit ett möjligt perspektiv rätt länge. Nu framstår det plötsligt som ett konkret och påtagligt faktum (även om det ännu återstår att se om Nordkorea har lyckats med att också montera in någon av sina kärnladdningar i en missil på ett sätt som fungerar).

Även för Kina blev det för mycket. Kina har varit ovilligt att gå med på FN-sanktioner och bara motvilligt och delvis omsatt beslutade sanktioner i praktiken. Under våren 2017 hade Kina dock skärpt tonen mot Nordkorea, minskat sina inköp av kol från Nordkorea och nästan upphört med leveranser av olja till  landet, vilket har fått en kännbar effekt på Nordkoreas näringsliv.

I stället visar rapporter från amerikanska källor att Ryssland har levererat olja och även i övrigt ökat sin handel med Nordkorea med 85 procent under det första kvartalet 2017. Dessutom öppnades i maj en ny färjförbindelse mellan den ryska hamnen i Vladivostok och en nordkoreansk hamn. Rysslands förhållande till USA är redan dåligt och handeln med USA nästa obefintlig, medan Kina för sitt välstånd är starkt beroende av fortsatt handel med USA och därför har funnit det nödvändigt att rätta sig efter USA:s och den övriga världens krav på effektivt tillämpade sanktioner.

Kan Sydkorea lita på USA:s kärnvapenparaply?

En nygammal fråga väcks av Nordkoreas lyckade provskjutningar och regimskiftet i Seoul. Om nu kärnvapen verkligen kan skickas mot storstäderna i USA, är det då troligt att USA:s president skulle våga svara med kärnvapen eller hot om användande av kärnvapen mot nordkoreanska angrepp eller hotelser om angrepp på Sydkorea? Är USA:s avskräckningsförmåga verkligen trovärdig? Dessa farhågor har redan lett till en debatt i Sydkorea om att skaffa sig ytterligare och kraftigare offensiva vapen, exempelvis missiler med kraftiga konventionella stridsspetsar med förmåga att nå hela Nordkorea och med en precision som är god nog för att kunna slå ut de nordkoreanska avskjutningsramperna. Ett sådant projekt är redan under genomförande. Det har också föreslagits att USA bör återinföra kärnvapenbärande missiler till nordkoreanskt territorium. Moon Jae-in har å andra sidan haft på sitt program redan under valkampanjen att befälet över de amerikanska och sydkoreanska styrkorna i Korea på sikt bör överföras till en sydkoreansk general. Det kravet får nu en ny dimension. Befälet kan komma att gälla även över kärnvapenstyrkor.

Debatten går nämligen längre än vad Moon Jae-in själv talar öppet om. På 1970-talet bedrev Sydkorea ett kärnvapenprojekt, men övertalades att avstå och att 1975 underteckna icke-spridningsavtalet NPT. År 2004 konstaterade IAEA att Sydkoreanska forskare hade bedrivit sofistikerade experiment på vapenframställning som stred mot NPT. Sydkorea är en av världens ledande exportörer av kärnkraftsanläggningar och har alla förutsättningar att framställa egna kärnladdningar. Redan 2013 ledde de nordkoreanska kärnvapenambitionerna till att förslag väcktes i Sydkoreas parlament om att skaffa ett eget kärnvapen. Det förkastades, men nu förefaller sådana tankar få aktualitet igen. Enligt amerikanska media skall en majoritet av Sydkoreas befolkning vilja se ett eget kärnvapen. USA.s president Donald Trump har uttalat sympatier för tanken på ett eget sydkoreanskt kärnvapen. Inför ett möte med Kinas president Xi rapporterades att hans stab höll på att granska det policy-alternativet för den händelse att Xi skulle visa fortsatt motvilja mot sanktioner mot Nordkorea.

Japan ställs också inför den nygamla frågan om ett eget kärnvapen

Även för Japans del aktualiseras en nygammal debatt om ett eventuellt eget kärnvapen. Sådana diskussioner förekom under 1980-talet, när förutsättningarna för en mera självständig politik mot USA debatterades. Vid flera säkerhetspolitiska institut var man eniga om att ifall det skulle visa sig att USA såg ut att svikta i beslutsamhet att i enlighet med det amerikansk-japanska försvarsavtalet försvara Japan med kärnvapen borde Japan logiskt sett skaffa sig ett eget sådant. Det psykologiska motståndet mot den tanken ansågs dock vara ett hinder. Det faktum att Japan är det enda land i världen som har varit föremål för kärnvapenangrepp har skapat en svåröverkomlig barriär mot en kärnvapenpolitik. Å andra sidan välkomnas det egna missilförsvaret, och rädslan för de nordkoreanska provskjutningarna är stor. Ingenting är längre självklart. Uttalanden av Donald Trump under valkampanjen om att Japan borde skaffa sig egna avskräckningsmedel i stället för att åka snålskjuts på det amerikanska försvaret har också haft en inverkan.

Potentiell kärnvapenspridning belyser ett europeiskt dilemma

Kärnvapendimensionen har aktualiserats i västra Stilla havet genom Nordkoreas nukleära ambitioner. Samtidigt hårdnar konkurrensen mellan stormakterna. Både att den nye sydkoreanske presidenten vill föra en självständig politik mot USA och att Nordkorea snart kan nå den amerikanska kontinenten med kärnvapen gör läget mera oklart. Nordkoreas provskjutningar av missiler och provsprängningar av kärnvapen har rapporterats utförligt i europeiska media, medan Sydkoreas och Japans reaktioner nästan inte får någon publicitet alls. Debatt om Europas motsvarande behov av egen nukleär avskräckningsförmåga skymtar bara undantagsvis och då i samband med beslut om anslag till nya beståndsdelar av de brittiska och franska kärnvapnen, men inte i belysning av någon förändrad trovärdighet hos det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Det kan förändras. Mot bakgrund av Donald Trump´s förklenande uttalanden om NATO:s betydelse under den amerikanska presidentvalskampanjen var förväntningarna stora inför hans första möte med organisationens övriga ledare; skulle han uttala att USA känner sig fortsatt bundet av artikel 5 om att ett angrepp på en medlem av alliansen är ett angrepp på alla? Det gjorde han inte. Dagens Nyheter sammanfattade mötet med att ”I stället läxade han upp sina NATO-allierade om att de inte betalar nog för sin säkerhet.” Att vägra upprepa USA:s åtagande enligt artikel 5 inger oro. Denna oro förstärks av Donald Trumps valspråk ”America First”. Tillämpat på frågan om artikel 5 kan det ju bara innebära en praktfull brasklapp inför en beslutssituation, då en allierad utsätts för kärnvapenhot.

Kärnvapenmakten Storbritannien lämnar EU om två år. Den enda återstående EU-medlemmen med ett eget (litet) kärnvapen är Frankrike. Det är också det land som aktivt förespråkar ett gemensamt EU-försvar. Motståndet är starkt mot det förslaget hos övriga medlemsländer, trots att de saknar ett eget kärnvapen och trots att bara ett fåtal ens har ett eget missilförsvar. USA:s vilja att använda sina kärnvapen för att avskräcka Sovjetunionen var en hörnsten för NATO under det kalla kriget. Dess betydelse minskade dramatiskt, när Sovjetunionen upplöstes – men liksom de amerikanska och ryska kärnvapnen upphörde den inte att finnas.

Ett lösare NATO skapar en mera osäker värld

Inför säkerhetspolitiska debatter i Sydkoreas parlament i samband med beslut om att behålla eller inte behålla det amerikanska Thaad-batteriet sänder Moon Jae-in en emissarie till EU och Tyskland (samt till Kina, Japan, Ryssland och USA). När Sydkoreas emissarie besöker Europa kan det komma att ställas frågor om hur vi själva ser på behovet av ett skydd mot att utsättas för utpressning med hot om kärnvapenanvändning. Den frågan har inte något givet svar. Europa har inte en lika oberäknelig granne som Sydkorea och Japan har i Nordkorea. Å andra sidan väcker Rysslands uppträdande i Georgien, Ukraina och Syrien dock en viss oro. Vilken roll spelar idag kärnvapnens avskräckande förmåga för NATO och övriga Europa – för EU och för den mångomtalade europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen? Räcker det för oss att det finns ett missilförsvar i några av länderna i EU? Kan vi vara säkra på det? Varför tror vi oss ha anledning att vara mera säkra på att få hjälp än Sydkorea och Japan? Har USA under Trump verkligen en vilja att försvara oss med kärnvapen, om vi skulle ställas inför rysk utpressning med hot om kärnvapenanvändning? Hans oberäknelighet och en ovilja att ta till sig råd från sina medarbetare, som visades i samband med ett beslut om utträde ur klimatöverenskommelsen i Paris, är också viktiga element. De skapar osäkerhet om hur rationellt han resonerar den dag då han ställs inför ett beslut om att använda kärnvapen för att försvara en allierad.

Frågorna är många, och i Sverige måste vi snart ha en beredskap att besvara dem, när vi ställs inför en debatt inom EU om ett eventuellt gemensamt försvar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Tankeställare – inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.


Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

Något om Iskander

Reflektion

Tre intressanta nyheter avseende det ryska fjärrbekämpningssystemet Iskander har publicerats under de senaste veckorna. Inledningsvis bör ett uttalande av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, noteras från den 24MAJ2017, avseende takten för ombeväpning till Iskander systemet hos de ryska väpnade styrkorna. Enligt honom kommer denna ombeväpningen vara genomförd i slutet av 2020.1 Tidigare uppgifter gjorde gällande att denna ombeväpning skulle vara genomförd under 2018.2

Den andra området av intresse avseende Iskander är, att systemet lufttransporterats till Tadzjikistan för övningsverksamhet i slutet av maj 2017.3 Detta skall även varit det första tillfället när ett robotskott från Iskander systemet avfyrats utanför ryskt territorium, enligt övningsscenariot skall en förläggningsplats för terrorister, i bergsområde, bekämpats av systemet. Målet befann sig cirka 140 km ifrån Iskander systemet, när bekämpningen genomfördes. Iskander systemet har, minst, en räckvidd om 500 km.4

Den tredje och avslutande nyheten avseende Iskander systemet, är att särskilt dedikerade fjärrspaningsförbandkommer upprättas för att genomföra måluttag till Iskander förbanden. Respektive armé/-kår kommer tilldelas dessa fjärrspaningsförband. Enligt uppgifter till Izvestia skall ett sådant förband redan vara operativt i det södra militärdistriktet (MD S), i det västra (MD V) och centrala militärdistriktet (MD C) är denna förbandstyp under uppbyggnad. En av anledningarna som uppges för upprättandet av förbandstypen är att de obemannade flygande farkosterna (UAV), kan få problem att upptäcka välmaskerade mål.5

Vad är det då som gör dessa nyheter anmärkningsvärda, då de enskilt och tillsammans kan te sig relativt obetydliga? Dessa tre nyheter avseende Iskander systemet, vill jag påstå visar på ett antal styrkor och svagheter med systemet.

Inleder vi med styrker avseende systemet kan de tre nyheterna påvisa följande:
  1. Den första styrkan får anses vara att systemet är lufttransportabelt samt snabbt kan verka när systemet nått sin baseringsplats. Detta innebär att Ryssland snabbt kan täcka områden som normalt inte omfattas av det ”fjärrbekämpningsparaply” som gradvis börjat upprättats gentemot områden angränsande till Ryssland.
  2. Den andra styrkan som, sannolikt, kan påvisas utifrån upprättandet av fjärrspaningsförbanden. Är förmågan till att kunna verka med kort tid. Sett till en reguljär konflikt, kommer Iskander systemet kunna verka snabbare än olika flygföretag. Varvid predestinerade fjärrspaningsförband, kan påskynda bekämpningsförloppet markant. Därtill kan erfarenheterna från t.ex. NATO insats i Kosovo omhändertagits, då en del av bekämpningen skedde mot skenmål, något som kan undvikas med mänskliga observatörer.

Vad avser svagheter:
  1. Med anledning av att ombeväpningen till Iskander hos markrobotförbanden, förefaller förskjutits två år framåt i tiden, kan de olika sanktionerna som införts mot Ryssland sedan annekteringen av Krimhalvön, nu börjat påverka den ryska vapenindustrin. Detta kan även innebära på sikt, att andra områden i Ryssland kan komma påverkas på olika sätt av sanktionerna.
  2. Utnyttjande av fjärrspaningsförband, eller i svensk nomenklatur s.k. Artillerijägare, för att erhålla måluttag visar på att den ryska bekämpningskedjan ej är välutbyggd på det operativa och sannolikt inte det strategiska djupet. Hade de tekniska inhämtningssystemet haft en god täckning på det operativa och strategiska djupet, hade en förbandsuppbyggnad med inhämtningsförmåga predestinerad Iskander förbanden, ej krävts. Därtill hade även bekämpningskedjan kunnat agera snabbare, då mänskliga sensorer oftast täcker ett mindre geografiskt område samt är långsammare.

Således, då Iskander systemet tillsammans med ett antal andra system, får anses vara högt prioriterade system i Ryssland, är det intressant att notera hur det ryska moderniseringsprogrammet av de väpnade styrkorna, troligtvis, försenats maa. de införda sanktionerna. Troligtvis har detta påverkat andra systemområden som är nödvändiga för Iskander systemet, såsom inhämtningsresurser i form av UAV och satellitsystem för att erhålla en effektiv och snabb bekämpningskedja på det operativa och strategiska djupet.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. http://tass.com/defense/947360(Hämtad 2017-06-11)
2TASS. Russian army to get Iskander-M systems, other latest weapons by 2018. 2014. http://tass.com/russia/743550(Hämtad 2017-06-11)
3TASS. Russia moves Iskander missile systems for drills to Tajikistan for first time. 2017. http://tass.com/defense/947501(Hämtad 2017-06-11)
4TvZvezda. «Iskander-M» vpervyye osushchestvil pusk rakety za rubezhom: effektnyye kadry. 2017. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201706011550-6em0.htm(Hämtad 2017-06-11)

5Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110(Hämtad 2017-06-11)