Sjömakt eller vanmakt?

Sverige behöver ett starkare sjöförsvar – författarens budskap är tydliga. Foto: Försvarsmakten.

För några veckor sedan fattade regeringen beslut att sätta upp två arméregementen, ett infanteriregemente i Östersund och ett artilleriregemente sannolikt på Villingsbergs skjutfält i Värmland. Regeringen har den strategiska uppfattningen att Sverige ska försvaras på svensk mark. Denna syn har inte varit föremål för några säkerhetspolitiska analyser och inte heller några strategiska sådana. Det bekräftar uppfattningen att Sverige styrs av politiska landkrabbor med ryggen mot havet.  Sverige tillsammans med Norge är en halvö. Finlands handel går huvudsakligen över Östersjön och måste precis som den svenska skyddas under kris och krig.

Sverige importerar 50% av våra livsmedel på köl. Detta sker av den enkla anledningen att Sverige är en ö vad avser import och export. Varken Norge eller Finland med landgränser till Sverige har resurser att exportera livsmedel till oss. Vi måste köpa livsmedel på världsmarknaden. Dessa livsmedel måste importeras i första hand till Västkustkusthamnar, främst Göteborg. Vi har som bekant gjort oss av med alla typer av lager. Detta har blivit mycket tydligt under Corona krisen.

Här ska också nämnas vårt behov av olja främst för fordonstransporter. Även dessa måste skyddas och även hamnarna där olja lossas t ex Brofjorden på Västkusten. Möjligtvis kan vi köpa olja från Norge, sannolikt inte tillräckligt mycket.

En motståndare som vill skada oss allvarligt kan göra det på flera sätt. Mest troligt är att han kommer förflytta sig över havet för att nå Sverige. För att nå norra Sverige kommer en angripare förmodligen att anfalla genom norra Finland.  För att bekämpa svensk och finsk handelssjöfart kommer samma angripare att utnyttja sjö- och flygstridskrafter.

En annan metod som ger angriparen handlingsfrihet att vara i förhand är att minera svenska och finska hamnar.

Ett minimum av strategisk och operativ analys ger vid handen att Sverige behöver bygga upp sina sjöstridskrafter. För sjöfartsskydd behöver vi ha korvetter och helikoptrar som kan jaga ubåt och genomföra sjömålsstrid mot ytfartyg. Dessutom behövs jaktskydd för att försvara sjötransporterna mot flyganfall. För ubåtsjakt behöver vi fler Visbykorvetter lämpligen Visby 2. Dessa behöver förutom moderna ubåtsjakttorpeder som nu tillverkas även kastvapen. Dessa tillverkas åter efter det olyckliga beslutet att avveckla  ELMA-systemet. Helikoptrarna har dock en allvarlig brist som måste åtgärdas, nämligen bestyckningen med ubåtsjakttorpeder.

Existerande hot mot våra hamnar och trånga leder blev uppenbart bl  a genom U137:s kränkning av inre vatten i Karlskrona skärgård 1981. Hon var bestyckad med mintorpeder som kan skjutas in i hamnar och trånga passager eftersom de är fjärrstyrda. De kan ligga på havsbotten under lång tid, månader och år. De kan armeras genom hydroakustiska signaler med mycket lång räckvidd.  Dessa minor kan transporteras på miniubåtar och placeras där de kan göra störst skada. Var miniubåtar kan operera det vet vi mycket om genom att vi jagat sovjetiska, numera ryska, ubåtar från Kalix till Strömstad inklusive Gotland under flera år.

För att skydda våra hamnar och leder behöver vi minjaktfartyg som kan söka efter och upptäcka minor och oskadliggöra dessa. De måste också kunna jaga miniubåtar inomskärs. Denna typ av ubåtsjakt får mycket god effekt om den genomförs i samverkan med ubåtsjakthelikoptrar utrustade med sonar för detta ändamål. Lyckligtvis har våra moderna hkp 14 denna förmåga. Dock måste helikopter 14 bestyckas med ubåtsjakttorpeder med sådana prestanda att de kan utnyttjas inomskärs och styras från fällande helikopter.

Sverige har idag fem minjaktfartyg som har moderniserats bl a med modernt luftvärn. Dessa är nu närmare 40 år gamla  och behöver ersättas.

Vi har sju korvetter varav fem Visby som kommer att få luftvärnsrobotar för konvojförsvar. Dessa korvetter kan också utnyttjas som rörliga luftvärnsbatterier i hamnar och i kustavsnitt. Den enkla slutsatsen är att vi behöver fler korvetter med luftvärnsrobotar.

En strategisk faktor av största betydelse är försvarssamarbetet med Finland. Det innebär bl a att svenska och finska sjöstridskrafter kan öva tillsammans och därmed genomföra sjökrig av olika slag. Som exempel kan nämnas att svenska och finska sjöstridskrafter tillsammans kan stänga låset Uppland – Åland – Åboland. En angripare som vill operera i Bottenhavet kommer att få avsevärda svårigheter att ta sig genom det låset. Vi kan också genomföra gemensam sjöstrid i Finska Viken med baser i Ålands och Åbolands skärgårdar och Finska Vikens finska skärgård.

Om vi utnyttjar de operativa faktorer som jag kortfattat beskrivit betyder det att en angripare tänker sig för både en och två gånger om han vill skada Sverige och Finland!

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Något om färskvatten

Reflektion

I den svenska nationella säkerhetsstrategin, fastställd 08JAN2017,1 framkommer det att klimatförändringar kan öka risken för krig, konflikter och fattigdom samt att de förvärrar bristen på vatten.2 Att vatten kan utgöra en grogrund för väpnad konflikt är sedan länge en identifierad riskfaktor men även att väpnade konflikter medför ev. vattenbrist,3 dock ökar som tidigare nämnts klimatförändringarna riskerna med detta.4 Varför berörs då det i detta inlägg, bortsett från det uppenbara att vattenbrist medför ev. risker med försämrade säkerhetssituationer men även väpnade konflikter?

I efterspelet till den ryska militära operationen gentemot Krimhalvön 2014, kom Ukraina stänga slussarna till den s.k. Krimkanalen som försåg Krimhalvön med ca. 80-85% av dess färskvatten.5 Redan 2014 kom varningssignaler avseende risken för vattenbrist på halvön maa. stängningen av Krimkanalen.6 Dock har problematiken med vattenbrist, på ett eller annat sätt, alltid varit närvarande på Krimhalvön maa. dess halvöken klimat samt återkommande periodisk torka. Vilket minskar möjligheten att kunna bygga upp färskvattennivån. Dessa grundläggande klimatologiska förutsättningar tillsammans med att Krimkanalen har stängts, ökar svårigheterna för att kunna tillse halvön med färskvatten.7

Det, privatägda, Amerikanska underrättelseföretaget Stratfor, har i två artiklar den ena publicerad i februari och den andra i juli 2020 med hjälp av satellitbilder analyserat delar av de vattenreservoarer som finns på Krimhalvön.8 Varvid en markant förändring kan noteras mellan 2018 och 2020 hos reservoarerna vid Bilohirsk och Simferopol. Bilohirsk är intressant utifrån att de ryska väpnade styrkorna kom att lägga en rörledning från Bilohirsk till Simferopol i syfte att öka graden av vattenförsörjningen till Simferopol. Det får även ses som möjligt att denna vidtagna åtgärd innebär att reservoaren i Bilohirsk kan komma att vara tom efter sommarperioden är över,9 om inte en större mängd nederbörd kommer.

Denna brist på färskvatten skapar givetvis friktioner för de boende på Krimhalvön, men även näringsverksamheten. Den kanske tydligaste friktionen är hur den brukbara arealen för jordbruk på halvön, drastiskt minskat sedan 2014. Ur ett befolkningsperspektiv kan givetvis även vattenransonering komma att inträffa om vattenreservoarerna fortsätter att minska i storlek.10 Vilket bl.a. skulle kunna skapa följdverkningar maa. den pandemi som fortgår, och troligtvis kommer fortgå under en längre tid, som kräver extra hygienåtgärder,11 oftast i form av att tvätta händerna med tvål frekvent vilket sannolikt även ökar vattenförbrukningen på Krimhalvön. Listan kan göras längre, det är enbart att enskild läsare reflekterar över hur mycket och när ni i olika sammanhang använder vatten under en dag.

Redan 2014 började Ryssland se efter alternativ för att lösa färskvatten tillförseln på Krimhalvön, vavid en rad förslag har lagts fram. Ett förslag har inneburit att bygga en större vattenledning över Kertjsundet vilket har ansetts som en kostnadskrävande lösning vilket ev. kommer leda till hög beskattning av invånarna på Krimhalvön. En annan lösning har inneburit att gräva en större mängd nya färskvattenbrunnar, vilket även genomfördes 2016. En tredje lösning har inneburit att upprätta avsaltningsverk för havsvatten, denna lösning förefaller även innebära stora ekonomiska investeringar men det skulle även medföra en stor energiförbrukning.12

Således förefaller en diskussion förts under en sexårsperiod kring hur vattentillförseln skall lösas till Krimhalvön, men kostnaderna för lösningarna verkar hindra genomförandet. Emedan vattenreservoarerna långsamt har tömts på sitt innehåll och i vissa fall blivit helt tömda, med konsekvensen att i slutet av maj månad 2020 hade reservoarerna, de som ej var tömda, eventuellt enbart 1/3 av deras totala kapacitet kvar.13 Trots detta förefaller Ryssland se framför sig att Krimhalvön skall vara självförsörjande på vatten 2025. Dock förefaller ingen direkt metod vara bestämd för hur samt Rysslands President, Vladimir Putin, har även kritiserat de styrande på Krimhalvön över att deras arbete för att lösa vattentillförseln ej varit tillfyllest.14

En annan lösning för tillförsel av färskvatten till Krimhalvön kan utgöras av att Ryssland och Ukraina genom diplomatiska samtal kommer överens om att öppna Krimkanalen. Dock förefaller de båda parterna stå långt ifrån varandra för en sådan lösning, iom. att Ukraina förefaller antagit linjen att det är den ockuperande makten som har försörjningskravet av det område som de ockuperat,15 i enlighet med folkrätten.16 Därtill får det ses som troligt att Ukraina även ser ett öppnade av Krimkanalen, för att förse Krimhalvön med färskvatten, som ett indirekt godkännande av den ryska annekteringen utav Krimhalvön.17 Varvid en diplomatiska lösningen utav vattentillförseln, i skrivande stund, ej förefaller vara ett möjligt alternativ.

Detta har i sin tur föranlett att en diskussion har börjat föras under KV I-II 2020 huruvida det kan ses som möjligt att Ryssland kan komma genomföra någon form av militär operation i syfte att säkerställa vattentillförseln till Krimhalvön.18 I det sammanhanget bör det noteras att den Ukrainska säkerhetstjänsten har funnit, minst, ett upplag med vapen och sprängmedel i närheten av Krimkanalen.19 Att Ryssland skulle ha några offensiva planer riktade mot Ukraina med syftet att säkerställa vattentillförseln till Krimhalvön, har kraftigt tillbakavisats av den ryska administrationen vid slutet av juli månad 2020.20 Dessa tankegångar har troligtvis kommit utav att Ryssland i år genomför dess årliga operativa-strategiska övningen, med namnet Kavkaz-2020, i det södra militärdistriktet (MD S), vilket till del angränsar mot Ukraina.21 Därtill att större övningar kan utgöra ett sätt för att inledningsvis dölja offensiva militära operationer.22

Sannolikheten för ett väpnat angrepp av Ryssland gentemot Ukraina syftande till att enbart säkerställa färskvattentillförseln för Krimhalvön får dock anses som låg. Detta då inga större, d.v.s. mer allomfattande, strategiska vinster kan ses med det utöver att säkerställa färskvattentillförseln. Snarare riskerar Ryssland ytterligare sanktioner, vilket kan påverka dess strategiska situation. Dock har Ryssland ökat sin självförsörjningsgrad markant sedan annekteringen av Krimhalvön 2014.23 Varvid möjligheten för ett väpnat angrepp ej går att bortses från. Därtill genomförs den ryska beslutsfattningen inom en ytterst begränsad krets av individer tillsammans med Rysslands President,24 varvid det får anses vara ytterst svårt att förutse vilket riktning Ryssland tar i olika frågor men även att beslut kan fattas väldigt snabbt.25 Ett sådant beslut skulle möjligen tas på grunderna att säkerställa de ryska medborgarnas försörjningssäkerhet och hälsa på Krimhalvön.

Avslutningsvis, som skrivits ovan får sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Ukraina ses som låg, med syftet att säkerställa färskvattentillförseln, trots att ett flertal förutsättningar finns på plats för det, detta maa. att inga större strategiska vinster finns med ett sådant agerande. Däremot får det ses som troligt att olika former av påverkansoperationer kommer genomföras för att understödja diplomatiska samtal syftande till att uppnå tillförsel av färskvatten via Krimkanalen. Därutöver torde olika former av infrastrukturella projekt fortgå syftande till att säkerställa färskvattentillförsel av Krimhalvön på lång sikt, om påverkansoperationerna samt de diplomatiska samtalen visar sig fruktlösa.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)

Intelligence and Security Committee of Parliament 1 (Engelska)

Izvestija 1 (Ryska)

Regeringskansliet 12 (Svenska)

Regeringen 1 (Svenska)

Riksdagen 1 (Svenska)

Stratfor 12 (Engelska)

TASS 123 (Engelska)

The Economist 1 (Engelska)

The Jamestown Foundation 12 (Engelska)

The Moscow Times 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Valisluureamet 1 (Engelska)

Världshälsoorganisationen 1 (Engelska)

Warsaw Institute 1 (Engelska)

Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020.

Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham Maryland: Rowman & Littlefield, 2015.

Slutnoter

1 Regeringskansliet. Sveriges nationella säkerhetsstrategi. 2017. https://www.regeringen.se/artiklar/2017/01/sveriges-nationella-sakerhetsstrategi/ (Hämtad 2020-08-04)

2 Statsrådsberedningen. Nationell säkerhetsstrategi. Stockholm: Regeringskansliet, 2017, s. 25.

3 Skr. 2000/01:2. Att förebygga väpnade konflikter. s. 53.

4 Statsrådsberedningen. Nationell säkerhetsstrategi. Stockholm: Regeringskansliet, 2017, s. 25.

5 British Broadcasting Corporation. Russia fears Crimea water shortage as supply drops. 2014. https://www.bbc.com/news/world-europe-27155885 (Hämtad 2020-08-04)

TASS. Ukraine halts canal water supply to Crimea. 2014. https://tass.com/world/729666 (Hämtad 2020-08-04)

6 British Broadcasting Corporation. Russia fears Crimea water shortage as supply drops. 2014. https://www.bbc.com/news/world-europe-27155885 (Hämtad 2020-08-04)

7 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

8 Stratfor. Under Russia, Crimea’s Future Grows Dimmer -- and Drier. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/under-russia-crimea-s-future-grows-dimmer-and-drier-water-scarcity-climate-crisis-economy (Hämtad 2020-08-04)

Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

9 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

10 Ibid.

11 World Health Organization. Water sanitation hygiene. 2020. https://www.who.int/water_sanitation_health/news-events/wash-and-covid-19/en/ (Hämtad 2020-08-04)

12 British Broadcasting Corporation. Russia fears Crimea water shortage as supply drops. 2014. https://www.bbc.com/news/world-europe-27155885 (Hämtad 2020-08-04)

Известия. Крым и Севастополь полностью обеспечат водой к 2025 году. 2019. https://iz.ru/928928/2019-10-05/krym-i-sevastopol-polnostiu-obespechat-vodoi-k-2025-godu (Hämtad 2020-08-04)

Stratfor. Under Russia, Crimea’s Future Grows Dimmer -- and Drier. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/under-russia-crimea-s-future-grows-dimmer-and-drier-water-scarcity-climate-crisis-economy (Hämtad 2020-08-04)

Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

13 The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

14 Известия. Крым и Севастополь полностью обеспечат водой к 2025 году. 2019. https://iz.ru/928928/2019-10-05/krym-i-sevastopol-polnostiu-obespechat-vodoi-k-2025-godu (Hämtad 2020-08-04)

The Moscow Times. Crimea’s Capital Faces Water Shortage, Plans Daily Shutoffs. 2020. https://www.themoscowtimes.com/2020/02/06/crimeas-capital-faces-water-shortage-plans-daily-shutoffs-a69186 (Hämtad 2020-08-04)

15 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

16 SOU 2010:72. Folkrätt i väpnad konflikt: svensk tolkning och tillämpnings. 111-113.

17 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

18 The Jamestown Foundation. Bari Urcosta, Ridvan. The Geo-Economics of the Water Deficit in Crimea. 2020. https://jamestown.org/program/the-geo-economics-of-the-water-deficit-in-crimea/ (Hämtad 2020-08-04)

The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

Warsaw Institute. Water Shortage in Crimea: Russia May Make a New Move Against Ukraine. 2020. https://warsawinstitute.org/water-shortage-crimea-russia-may-make-new-move-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

19 The Jamestown Foundation. Bari Urcosta, Ridvan. The Geo-Economics of the Water Deficit in Crimea. 2020. https://jamestown.org/program/the-geo-economics-of-the-water-deficit-in-crimea/ (Hämtad 2020-08-04)

20 TASS. ‘Utter nonsense’: Kremlin rips Russia bashing rumors of Moscow’s ‘plans’ to invade Ukraine. 2020. https://tass.com/politics/1175173 (Hämtad 2020-08-04)

21 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallin: Valisluureamet, 2020, s. 6.

22 Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham Maryland: Rowman & Littlefield, 2015, s. 159.

23 TASS. Putin: Russia is now fully self-sufficient in basic food products. 2020. https://tass.com/economy/1158537 (Hämtad 2020-08-04)

The Economist. Russia’s economy is isolated from the global rout. 2020. https://www.economist.com/europe/2020/03/26/russias-economy-is-isolated-from-the-global-rout (Hämtad 2020-08-04)

The New York Times. Kramer, Andrew E. Thanks to Sanctions, Russia Is Cushioned From Virus’s Economic Shocks. 2020. https://www.nytimes.com/2020/03/20/world/europe/russia-coronavirus-covid-19.html (Hämtad 2020-08-04)

24 Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020, s. 344.

Intelligence and Security Committee of Parliament. Russia. London: Intelligence and Security Committee of Parliament, 2020, s. 29.

25 Intelligence and Security Committee of Parliament. Russia. London: Intelligence and Security Committee of Parliament, 2020, s. 29.

Den ryska ockupationens konsekvenser

Innehåller 197 mörka men också lättlästa och inspirerande sidor om ockupationen.

TV-profilen K-G Bergström, känd från många år som politisk kommentator, har släppt en bok som borde bli vida läst - om den ryska ockupationen av nordligaste Sverige 1809.

Till att börja med finns det en stor okunskap om att denna ockupation ens har existerat. Bergström skriver om detta pinsamma förhållande i sitt förord: "Jag har under arbetet med den här boken frågat åtskilliga bekanta med akademisk utbildning om de vet när någon del av svenskt fastland senast var ockuperad. Skrämmande många visste inte att det skedde 1809."

Bergström frågar sig sedan om samma okunskap hade rått om Skåne hade varit ockuperat 1809? Det är svårt att inte hålla med om det osannolika i det, och ännu mindre lättglömd hade väl en ockupation av Stockholm 1809 varit?

Innan jag mer detaljerat går in på bokens huvudsakliga tema,  år 1809 i norr, tål det att påpekas, vilket också Bergström gör, att 1700-talet innebar flera ryska visiter i norr - Umeå brändes tre gånger mellan 1714 och 1721. Min egen by, Rosvik, nämns faktiskt av Bergström i sammanhanget, på grund av lokalbefolkningens framgångsrika motstånd. Överhuvudtaget är Nöd och död som gjord för den lokalhistoriskt intresserade, eftersom den har både ett person. och ortregister.

Om orsakerna till att Norr- och Västerbotten (då hette allt Västerbotten) ockuperades av Ryssland skriver K-G Bergström på ett intresseväckande sätt, som för tanken till mer sentida storpolitiska händelser. Men Nöd och död handlar absolut inte bara om strategi, den rör sig ner till det mycket mänskliga, enskilda planet och skildrar även de ryska ockupanterna på ett nyanserat sätt. Det är en fröjd att läsa om de intryck ryssar gjorde på lokalbefolkningen - både onda och goda minnen lämnade de efter sig, liksom rubel. 

Har händelserna i norr 1809 påverkade, och ockupationens relevans för människorna av idag - det tas upp i bokens avslutande delar. 

K-G Bergström har genom sin nya bok på ett lättläst sätt sammanfattat många minde kända krigshandlingar på svensk mark och han har själv tillfört nya rön om den ryska ockupationens konsekvenser. 

Slutligen vill jag uppmana dig som besöker Piteå att ta dig en titt på kyrkogården mitt i staden, intill Piteå stadskyrka från 1686 (vilket innebär att den är betydligt äldre än många stater, som USA). Ryska soldater brände i stort sett ner Piteå 1721, men genom att kyrkan då utgjorde den ryska arméns högkvarter undgick den att gå upp i rök. När du går omkring på den omgivande gamla kyrkogården, passa på att titta på gravstenen på fotot här nedanför, med rysk text på stenens baksida. Bilden tog jag härom dagen.

På kyrkogården mitt i Piteå står denna gravsten för ryska soldater. 





Vad pandemin kan lära oss om vårt totalförsvar

Vi behöver vara beredda på att händelser kan inträffa som har vida allvarligare konsekvenser än Covid-19. Foto: shutterstock.com.

Den 30 juni beslutade regeringen att utvärdera regeringens, berörda förvaltningsmyndigheters, regionernas och kommunernas åtgärder i samband med COVID-19. (Dir.2020:74). Den kommission som då tillsattes ska slutredovisa sitt resultat den 28 februari 2022, i god tid före nästa val. Fram tills dess ska två delredovisningar lämnas: en senast den 30 november i år samt ännu en senast den 31 oktober 2021. Kommissionens uppgift är lite av skytte på rörligt mål, eftersom vi ännu är långt från pandemins slut och vi kan inte vara säkra på att smittan ligger bakom oss vintern 2022.

Kommittédirektivet på 23 sidor är i allt väsentligt en positiv läsning då det ger uttryck för en hög ambition att förstå vad som skett, vad som fungerat väl eller inte. Som medborgare har vi under året kunna följa heta debatter om tvång versus rekommendation, om vilka restriktioner som införts/inte införts, vem som ska lagra vilken utrustning, om hur våra särskilda boenden (äldreboenden) har agerat, sjukvårdsresurser m m. Det enkla faktum att regeringen valde att fatta sitt beslut i juni är väl en god indikation på att all hantering inte har varit den bästa.

Medan den tillsatta kommittén ska granska just åtgärder kopplade till pandemin, uppkommer frågan om vilka mer generella totalförsvarspolitiska slutsatser som kan dras.

Utan tvekan är COVID-19 något oerhört allvarligt. Det stora antalet dödsoffer (i skrivande stund över 5 700) och det ännu större antalet svårt sjuka. Lägg till det de många och svårhanterade ekonomiska och sociala konsekvenserna. Men ur totalförsvarssynpunkt är den på sitt vis ändå ganska banal:

  • Smittan är en följd av slumpen, av slarv. Ingenting som frammanats av en statlig eller statsstödd antagonist
  • Smittan kommer ensam. De delar av samhället som inte direkt påverkats, fungerar som vanligt. Vi har inga parallella störningar i livsmedels-, el- eller drivmedelsdistribution, ingen omfattande social oro eller olika slag av svåra cyberstörningar som förvärrar smittans skadeverkningar
  • Resurserna som krävs för att bemöta smittan är ganska banala; inköp, lagring, och distribution (till på förhand kända adresser) av en stor mängd huvudsakligen lågteknologisk utrustning, behovet att snabbt kunna ta in extra personal (även sådana med låg eller ingen relevant utbildning)
  • Huvuddelen av de utbildningsinsatser som krävts är i grunden enkla, av typen ”gör så här” och lämpar sig väl för massutbildning av allmänhet, butiker, distribution, restauranger och nyanställda inom vård/omsorg
  • Nyckelaktörerna är väl klustrade och återfinns inom våra regioner och kommuner. De olika privata aktörerna är i detta sammanhang väl kända och omfattas – borde omfattas – av regionala och lokala myndigheters tillsyn.

Någon läsare kanske invänder och menar att punkterna ovan visar på en alltför lättsam och bagatelliserande syn på vad som krävs för att bemästra den pågående pandemin. Men, jämfört med de potentiella skadorna av en svår isstorm, en kraftig geomagnetisk storm liknande den som uppstod år 1859 eller nästa pandemi, som kanske blir ännu mer smittsam och/eller ännu mer dödlig än den pågående så framstår COVID-19 som hanterbar. Eller jämför COVID-19 med en koordinerad attack från en kvalificerad antagonist.

Ändå har våren 2020 kännetecknats av oklarheter och i vissa fall senfärdighet. Här är fyra reflektioner:

Ansvarsprincipen vid en kris

Det finns olika definitioner av ordet ”kris”. Ett sätt att beskriva begreppet är som MSB gör i säkerhetspolitik.se;

”Ordet kris har olika betydelser i olika sammanhang. I arbetet med samhällets krisberedskap är kris ett tillstånd i samhället där konsekvenserna av en händelse är så svåra och allvarlig att de vanliga resurserna inte räcker till för att hantera händelsen. Det krävs därför insatser från en lång rad aktörer som kommuner, länsstyrelser, centrala myndigheter och kanske från regeringen. Det kan också bli så att Sverige måste begära stöd och resurser från andra länder.”

(Understrykningen är författarens.)

Mot detta kan vi ställa Ansvarsprincipen, en av tre grundläggande principer för svensk krishantering: ”Den som har ansvar för en verksamhet i normala fall har också ansvar om det blir en kris.”

Den aktör som har ansvar i normalfallet ska alltså även ha ansvaret vid en kris då denne aktörs resurser per definition inte räcker till. Ansvarsprincipen tycks inte gå helt i linje med uppfattningen om vad en kris är.

För den som vill läsa om ett exempel på vådan med ett alltför decentraliserat ansvar finns en lärorik artikel i Dagens Nyheter från 31 maj, ”Så halkade Sverige efter i den globala jakten på läkemedel”.

Sedan har vi tydligen en oklarhet gällande hur långt ner i den offentliga verksamheten som ansvarsprincipen skall vara rättesnöre. Är enskild kommun den lägsta nivån i ansvarsprinciptrappan (vilket är det enda rimliga, eftersom det är den lägsta nivå där väljaren kan utkräva politiskt ansvar), eller står det kommunen fritt att delegera ansvaret vidare nedåt till enskild skola, förskola, äldreboende eller parkförvaltning? I en intervju i Deutsche Welle i juni tog Utrikesministern upp privata äldreboenden (vilka agerar på enskild kommuns uppdrag) som en förklaring till de höga dödstalen vilket indikerar att hon, förhoppningsvis inte resten av regeringen, inte riktigt har klart för sig hur ansvarsprincipen fungerar.

Kanske är det tid att överväga en omarbetad ansvarsprincip. Kanske borde den ersättas med någon annan, mer robust organisatorisk lösning.

Vikten av en gemensam lägesbild

Vi borde kunna utgå från att på lokal nivå så har varje kommun upprättat och löpande uppdaterat sin egen lägesbild. Samma sak med regionerna. För att från detta kunna bygga och använda en fungerande lägesbild på det nationella planet, krävs att några saker är på plats:

  1. Att de 310 kommunala/regionala lägesbilderna är utformade efter en gemensam mall så att de enkelt kan jackas in i den nationella lägesbilden
  2. Att processen för löpande inrapportering är robust, känd och används
  3. Att den samlade lägesbilden löpande analyseras för att se trender och dra slutsatser av den ackumulerade lägesbilden
  4. Att den nationella nivån tillser att regioner och kommuner löpande underrättas om aktuellt läge
  5. Att man på nationell, regional och även på lokal nivå på förhand har tänkt genom vad som bör omfattas av sekretess eller vara offentligt. Beslut måste nog fattas i den givna situationen, men det hindrar inte förberedande arbete.

Det återstår att se om den av regeringen tillsatta kommittén kommer att se närmare på just frågan om en gemensam lägesbild över tid, men att detta är planerat, organiserat och förövat är ett krav oavsett vilken typ av störning (eller kombination av störningar) som samhället kan bli utsatt för.

Kriskommunikation

Svenska myndigheter är i hög grad starka och självständiga enheter och därför är det ingenting konstigt med att de förväntas ta stor plats i den kommunikation som vänder sig till allmänheten vid kris eller krig. Modellen ställer höga krav på varje enskild myndighets förmåga att kommunicera. Först när krisen är ett faktum, vet vi vilken myndighet som kommer att stå i frontlinjen. Vi kan anta att den tillsatta kommittén kommer att granska Folkhälsomyndighetens kommunikation, men frågan gäller i princip alla myndigheter. Detta är inte rätt plats att som lekman försöka utvärdera den svenska COVID-strategin, det finns som bekant många andra som ägnar sig åt just det, men några observationer gällande kommunikationen:

  • Den 25 januari sade Folkhälsomyndigheten att ”risken för smitta i Sverige är obefintlig”
  • Den 8 februari var budskapet att ”det är förnuftigt att människor inte avstår från att resa”.
  • Vidare har vi under våren kunnat läsa olika bud om huruvida smittan är droppburen eller luftburen och huruvida en smittad person smittar andra innan symptomen brutit ut eller inte.

Inom myndigheten finns antagligen mycket hög medicinsk kompetens och vi bör nog i efterhand inte ifrågasätta de medicinska bedömningar som gjordes initialt, då faktaunderlaget var tunt. Men, en Folkhälsomyndighet som vore bättre rustad för sin roll i det civila försvaret skulle ha bättre förberedda strategier för breddkommunikation. Trovärdigheten skadas naturligtvis om man först säger att resande är OK eller att smittan inte sprids presymptomatiskt men sedan tvingas backa, enkla misstag som borde vara enkla att undvika.

Den internationella aspekten

regeringen.se kan vi läsa följande:

Hot mot freden och svensk säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige ska kunna verka tillsammans med andra och ge och ta emot stöd som även kan vara militärt.”

I maj kunde vi läsa om vilka EU-länder som på olika sätt dittills hade gett stöd till andra medlemmar i unionen. Sverige var inte en av givarna. Efter publiceringen meddelades i och för sig att Region Norrbotten erbjudit norra Finland intensivvårdsplatser men detta skulle vara i utbyte mot fortsatt tillåten arbetspendling över Torne älv. I slutet av juni erbjöd sig Finland lustigt nog att ge Region Norrbotten stöd med – just intensivvårdsplatser.

Händelseutvecklingen under våren, sedd ur synvinkeln internationellt samarbete, är inte särskilt positiv. Vänner prövas som bekant i nöden men summan av den svenska offentliga sektorns förmågor och förberedelser är att vi inte har haft några egentliga resurser att erbjuda andra länder. Den svenska oförmågan, eller oviljan, att bistå andra försvagar de internationella vänskapsbanden och urholkar därigenom vårt totalförsvar. Det finns en risk att våra grannar kommer ihåg detta i en annan, kommande kris, men det är inte säkert att våra ledande försvarspolitiker ser kopplingen.

Sammanfattningsvis. Kommittédirektivet pekar mot att redovisningarna kommer att bli intressant läsning. Men parallellt med att vi följer de smittorelaterade frågeställningarna kan vi som är anhängare av ett starkt försvar dessutom fundera över vilka totalförsvarspolitiska slutsatser vi kan dra.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Nya samarbetsmönster i Europa – vad betyder de för Sverige?

Det finns många utmaningar för det europeiska samarbetet. Foto: Shutterstock.com

Bland alla de stora förändringar som skett i Europa under de senaste åren är organisationernas minskade makt i relation till enskilda länder en av de viktigaste. I Europa ser man numera inte EU och Nato som de enda stora aktörerna i säkerhets- och försvarsfrågor. Enskilda länder bedriver i högre grad än tidigare en egen politik och samlar i vissa fall andra länder omkring sig. Ibland har det skett i samarbete med eller inom organisationerna och ibland har initiativen setts som konkurrerande.

Det finns flera förklaringar till detta och en tidigare text på denna blogg har beskrivit ett antal orsaker.[1] Bland de viktigaste kan noteras sådana som att EU:s utvidgning har gjort organisationen mer heterogen och svårstyrd och därmed svagare. De nya hoten som riktas mot Europa har inte heller enat unionen: länder i syd ser hoten från söder som viktigast medan de i norr upplever att de stora hoten kommer från öster. Med Donald Trump som amerikansk president känns Natos försvarsgaranti inte längre som helt tillförlitlig och när Storbritannien valde att lämna EU uppstod en stark försvagning inom unionen.  I en sådan situation har det dels uppstått en allmän oro för Europas säkerhet men också ett behov och en möjlighet för länder att ta nya initiativ inom och utom organisationerna.

I det nya och komplicerade samarbetsmönster som skapats genom dessa initiativ spelar de europeiska stormakterna Tyskland och Frankrike en stor roll, men det gör även Storbritannien. Här ingår också de nordiska länderna. Att deltagandet i detta samarbete är av stor vikt för Danmark, Finland, Norge och Sverige framkommer tydligt i en studie gjord av de fyra ländernas utrikespolitiska institut.[2] Men vad betyder allt detta speciellt för Sverige?

 

Frankrike, Storbritannien och Tyskland

Västeuropas tre mest inflytelserika länder – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – har, trots sinsemellan stora olikheter, i många år haft ett nära samarbete, styrt av gemensamma eller kompletterande intressen. Medan det fransk-tyska samarbetet spelat en stor roll inom EU, har det brittisk-franska framför allt varit bilateralt.

Det fransk-tyska samarbetet har fungerat som en motor för den europeiska integrationen, baserat på att de initiativ som de två länderna har kompromissat sig fram till ofta godtagits också av andra. De senaste årens påfrestningar på EU ledde till förnyad intensitet i det fransk-tyska samarbetet med avsikt att på olika sätt stärka organisationen. Detta har också i hög grad lyckats genom den globala strategi som EU antagit och som skapat en ökad samordning mellan länderna inom det säkerhets- och försvarspolitiska området. Det Permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) och den Europeiska försvarsfonden är två av de mest omtalade delarna av det nya samarbetet. Båda syftar till ett gemensamt utvecklande av medlemsstaternas militära förmågor.

Mellan Frankrike och Tyskland finns ändå ganska stora olikheter. Frankrike vill t ex skapa ett Europa som leds av ett fåtal länder vilka ”går före” övriga, medan Tyskland i många sammanhang har sökt hitta lösningar som alla kan delta i. Frankrike bedriver också i högre grad än Tyskland en unilateral politik, bl a i när det gäller Ryssland.

Medan Tyskland och Frankrike ofta beskrivs som mer lika än vad de är, gäller det motsatta för relationen mellan Frankrike och Storbritannien. Ser man närmare på de olika sakområdena upptäcker man att försvarsområdet ofta har präglats av samförstånd. Deras samarbete ligger emellertid oftast utanför organisationerna.

En viktig förenande länk är Frankrikes och Storbritanniens unika ställning i Västeuropa som medlemmar av FN:s säkerhetsråd samt innehavet av egna kärnvapen, en stor försvarsmakt, globala intressen och nätverk. Genom Lancasterfördragen, som slöts 2010 och därefter förnyats, samarbetar de om kärnvapenutveckling, skapandet av en gemensam insatsstyrka, samarbete mot terrorism och materielfrågor.[3] Brexit innebar inget avbrott i detta. År 2018 beslöts att Frankrike skulle stödja den brittiskledda stridsgruppen i Estland medan britterna skulle ge logistiskt stöd till fransmännens operation Barkhane i Mali. Vidare bestämde de två länderna att skapa ett försvarsministerråd, vilket gav ett permanent forum för de två försvarsministrarnas diskussioner. Ett möte i juni 2020 i London vittnar om de fortsatta ambitionerna att bygga vidare på samarbetet.

Att Storbritannien fortsatt har en roll också inom det europeiska samarbetet är viktigt för båda länderna. Britterna deltar i det franska EI2 (se nedan) och idéer finns om att skapa ett europeiskt säkerhetsråd som skulle inkludera Storbritannien.

Mellan Frankrike och Storbritannien finns emellertid också en rad olikheter, t ex synen på Ryssland, och de konkurrerar med varandra på en rad områden. Om brexitförhandlingarna helt skulle misslyckas skulle det sannolikt också skapa sådana klyftor mellan Frankrike och Storbritannien att även det bilaterala samarbetet skulle påverkas.

 

Nya samarbetsmönster

Utöver detta samarbete har under de senaste åren såväl Storbritannien som Tyskland och Frankrike tagit initiativ som ledare för samarbete mellan ett antal länder och i alla de nedanstående ingår Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det mest slående i den nordiska studien som nämnts ovan är att alla de fyra nordiska länderna ser samma huvudskäl för att ingå i grupperna, nämligen att få en starkare relation till ledarnationen.

Initiativen i sig är däremot mycket olika till sin natur. Den brittiska Joint Expeditionary Force (JEF) är en snabbinsatsstyrka, som Storbritannien inbjudit likasinnade länder i norra Europa att ansluta sig till. Den ingår i Nato men kan också agera självständigt och britterna har under de senaste åren valt att se Östersjöområdet som sitt huvudsakliga fält. Norge och Danmark anslöt sig 2014, då JEF bildades, medan Finland och Sverige blev medlemmar 2017. Utöver att stärka kontakten med Storbritannien ser de nordiska länderna JEF som värdefullt för att skapa interoperabilitet och ge övningstillfällen. Det faktum att JEF är en snabbinsatsstyrka upplevs också som betydelsefullt med tanke på att annan hjälp kan dröja. Från alla de nordiska ländernas sida anser man dessutom att JEF ger ett bidrag till avskräckningen i området.

Den tyska Framework Nations Concept (FNC) har liksom JEF en anknytning till Nato, men Tyskland har förklarat att man ser FNC som en länk mellan Nato och EU och vill satsa på att fylla de luckor som finns hos båda. Även alliansfria länder kan delta i det kapacitetsbyggande som är målet och över 20 länder i norra, östra och sydöstra Europa utvecklar nu sina speciella kapaciteter inom FNC. Norge och Danmark anslöt sig 2014, Finland 2017 och Sverige 2018. Norge är det nordiska land som ger mest vikt till FNC men liksom för de övriga är det den starkare länken till Tyskland som ses som mest värdefull.

Den franska European Intervention Initiative (EI2)[4] är olikt de andra initiativen i det att det inte har någon relation till vare sig EU eller Nato. Syftet sägs vara att ”bidra till skapandet av en europeisk strategisk kultur” och speciellt att ”öka européers förmåga att agera tillsammans”. Avsikten är att genomföra militära operationer av olika slag inom geografiska områden av betydelse för Europa och många ser EI2 som fokuserat på Afrika. För Sverige och Danmark har detta varit oproblematiskt, eftersom båda har ett intresse för Afrika och en militär närvaro i Sahel. Däremot har det faktum att EI2 inte har någon länk till EU setts som en anledning till att Sverige tvekade att ansluta sig direkt efter den franska inbjudan år 2018. Samtidigt upplevdes just detta som en positiv aspekt för Norge och Danmark, eftersom det betydde att de kunde bli fullvärdiga medlemmar. Huvudskälet för alla de nordiska länderna var emellertid kontakten med Frankrike.

Exemplen ovan illustrerar den nya situationen i Europa där enskilda länder spelar en allt större roll och där deras initiativ kompletterar men även i viss mån kan konkurrera med det samarbete som sker inom organisationerna. Även om JEF ses som relevant för det kollektiva försvaret framgår att det inte i första hand är gruppernas uppgifter utan anknytningen till de stora länderna som är den viktigaste aspekten. Påfallande är dessutom att detta inte skiljer sig mellan de länder som är medlemmar av Nato och de som är alliansfria.  Beträffande EI2 spelade också övriga nordiska länders deltagande en roll. Danmark arbetade aktivt för att de andra skulle delta och för Finland var det till och med avgörande för beslutet att själv medverka.

 

Övriga grupper

Av beskrivningen av de stora ländernas initiativ och de nordiska ländernas beroende kan det uppfattas som att mindre länder inte har någon möjlighet till inflytande i Europa. Den bild som givits är emellertid inte fullständig. Ett aktuellt exempel är diskussionen kring stödet för de länder som drabbats hårdast av Covid-19, där de ”frugala fyra”, Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike, med visst stöd av Finland fick igenom en del av sina krav på ändringar av den tidigare lagda fransk-tyska planen.

En likartad grupp är den s k Hanseatiska alliansen,[5] som under ledning av Nederländerna under några år fungerat som en motpol till främst franska planer och som i viss mån övertagit Storbritanniens roll. Med sin tyngdpunkt i norra Europa och en politik som bland annat går ut på ekonomiskt ansvarstagande ses också Tyskland som en sympatisör till gruppen. Generellt är dock de länder som ingår alltför små för att ha någon riktig tyngd.

 

Vad betyder detta för Sverige?

Europa befinner sig nu i en situation då hot av en rad olika slag har potentialen att skada och försvaga kontinenten. Även om medvetenheten om dessa hot är stor, finns olika synsätt om hur man ska bemästra dem och vilken prioritet olika hot ska ha. EU är i behov av en sammanhållen politik mot Ryssland och Kina liksom av en gemensam syn på hur EU ska kunna förena sammanhållning och effektivitet men i dessa och en rad andra frågor skiljer sig åsikterna, och inte minst bland de större länderna inom EU.

Sverige och en del andra medlemmar har förlorat en i många frågor stark allierad då Storbritanniens lämnade EU. Det gäller t ex sådana viktiga frågor som frihandel, synen på Ryssland och motstånd mot långtgående federalism men också de nordeuropeiska intressena. Efter brexit ses nu de fyra till folkmängden största länderna (Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland) som de mest inflytelserika. Att tre av dem gränsar till Medelhavet får oundvikligen betydelse för EU:s politik.

I en situation där länders storlek spelar en stor roll kan Sverige på egen hand inte göra sig några illusioner om att få ett starkt inflytande i Europa. Sverige kommer inte heller att ingå i en inre kärna, och därmed bli en stark röst i EU – en sådan roll är reserverad för euroländerna.

Att samarbeta med andra länder av olika slag för att i största möjliga mån kunna få genomslag för svenska intressen är en nödvändighet för Sverige. I det ingår inte bara att vara stark när det gäller att försvara egna vitala frågor utan också att vara aktiv och konstruktiv på andra europeiska områden för att andra ska se Sverige som en tillgång för unionen.

Som alliansfritt land finns inga garantier för att Sverige ska få hjälp, endast förhoppningar att det ska vara i andras intresse att hjälpa Sverige i en krissituation. Samarbete och gemensamma övningar är viktiga aktiviteter för detta syfte. Med Finland har Sverige ett mycket nära försvarssamarbete och bland de övriga nordiska länderna finns också ett ökat sådant. De internationella övningarna spelar därutöver en stor roll.

För Sverige är det en förutsättning att vara väl rustat om landet ska kunna vara en värdefull partner i relationen till EU och Nato samt gentemot enskilda länder i Europa och givetvis USA. Men i den europeiska situationen som den ser ut idag betyder det också aktiviteter i enlighet med beslutet i juli 2020 att ansluta sig till den franska Takubainsatsen i Mali. Här rör det sig inte bara om en insats mot terrorism och människohandel. Det är också svenska intressen och svensk säkerhet det handlar om.

Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.


[1] Se Gunilla Herolf, ”Vart tog EU och Nato vägen?”, KKrVA-bloggen, februari 2020.

[2] Fägersten, B. (ed)., The Nordics and the New European Security Architecture, UI Report 3/2020. Studien är i hög grad baserad på intervjuer vid respektive länders utrikes- och försvarsdepartement.

[3] UK-France, Summit 3rd March 2016, Annex on Security and Defence, www.gov.uk

[4] I EI2 ingår Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland.

[5] I Hanseatiska alliansen ingår Danmark, Estland, Finland, Irland, Lettland, Litauen, Nederländerna och Sverige.

Hur skapar vi uppdragstaktiker?


Inlägget finns också publicerat på KKrVa blogg den 27 juni 2020.


Det här inlägget ska ses som en uppföljning av Ola Palmqvists inlägg ”Uppdragstaktik – en svensk papperstiger”, publicerat på KKrVa blogg den 15 juni. Som Ola Palmqvist tydligt belyser, en sak är att bekänna sig till uppdragstaktik men enbart läpparnas bekännelse skapar inte uppdragstaktiker. I det här inlägget föreslår jag ett antal konkreta åtgärder som jag tror skulle bidra till att skapa chefer med ett uppdragstaktiskt ”mindset”. Ibland kanske jag slår in öppna dörrar. Jag ber därför läsaren om ursäkt om hon eller han vid vissa tillfällen kommer att utbrista ”men det gör vi ju redan!”. Samtidigt, varje sådan reaktion är något att glädja sig åt, det visar att resan mot att skapa uppdragstaktiker är påbörjad.

Bakgrund

Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin (MSD) fastslår entydigt att uppdragstaktik är den ledningskultur som ska prägla Försvarsmaktens verksamhet. Det såväl när det gäller huvuduppgiften, att försvara landet mot ett väpnat angrepp, som vid de förberedelser som krävs för att skapa den förmågan:

”Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid”. (Försvarsmaktens uppdrag, MSD 16 sid 40)

 

”Detta kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfi­losofi­ på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden” (MSD 16 förord)

Innebörden av uppdragstaktik utvecklas senare i skriften bland annat med följande skrivningar:

”Men hela poängen med uppdragstaktik är att låta välutbildade chefer få långtgående mandat i genomförande för att motverka den ofrånkomliga effekten av att krigföring ofta är kaos på grund av friktion, växelverkan och ­fiendskap.”

(MSD 16 sid 68)

 

”Chefen och ledaren. Gott ledarskap och ömsesidigt förtroende mellan chefen och underställda är en förutsättning för effektiv ledning genom uppdrag. Chefen leder underlydande enheter, förband och gemensamma funktioner med biträde av sin stab. Chefen är ansvarig för att lösa förelagda uppdrag och bär odelat det ansvar som tjänsteställningen medför. Engagemanget, förmågan och viljan att ta ansvar utgör en av de viktigaste chefsegenskaperna på alla nivåer. Chefen ska kunna bestämma sig, vara tydlig och konsekvent.

(MSD 16 sid 69)

Här finns inga tveksamheter. Försvarsmakten har tydligt angett vad som gäller. Samstämmigheten mellan doktrin och verklighet tycks dock ha brister, i vissa stycken allvarliga sådana.

I sitt inlägg på KKrVa blogg den 15 juni ger Ola Palmqvist en oroande bild av chefer som är plan- och metodbundna i sitt agerande – istället för handlingskraftiga uppdragstaktiker som tar egna initiativ för att utnyttja tillfällen som uppstår under striden.

I ett bihäfte till KKrVa Handlingar och Tidskrift 2/2020 har sex elever vid FHS, i samband med ”Fältövning Ardennerna”, analyserat svensk uppdragstaktik i förhållande till tyskt agerande under striderna i maj 1940. Även där är slutsatsen tämligen tydlig – det är tveksamt om svenskt tänkande och agerande idag präglas av en uppdragskultur.

Då det är osannolikt att svenska officerare skulle vara födda oförmögna att tänka och agera uppdragstaktiskt uppstår frågan, varför gör de inte det och hur komma tillrätta med problemet? Här några tankar och förslag.    

Självbilden

Människors agerande påverkas av hur de själva och omgivningen uppfattar vad som förväntas sig av dem. Det är därför helt avgörande att göra det tydligt vad som är en officers uppgift(er), och vad det innebär. Det påverka såväl officerens självbild som den utbildning, och befattningsplanering, som krävs för att skapa en duglig officer. Hur beskriver då Försvarsmakten en officers uppgifter? Är man intresserad av att söka jobb i Försvarsmakten beskrivs officersyrket som:

Din uppgift som officer är att formulera mål och planer för hur organisationens resurser och förmågor ska användas på bästa sätt. Du sätter upp riktlinjer, initierar styrning och följer upp arbetet.”

(https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/jobba-i-forsvarsmakten/tre-inriktningar/officer/officer/).

En beskrivning som inte är helt lätt att associera med en officers roll i krig - skälet till att det överhuvudtaget finns officerare. Texten ger knappast heller några omedelbara associationer till ett chefskap där beslutsvillighet, vilja att ta personligt ansvar och improvisationsförmåga är de egenskaper som ska prägla hennes eller hans agerande. Den antyder överhuvudtaget ingen koppling till Försvarsmaktens huvuduppgift, att kunna möta ett väpnat angrepp, och officerarnas helt centrala roll i det sammanhanget. Uppgiftsbeskrivningen skulle lika gärna kunna avse i stort sett vilken chefstjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning.  Även i den övriga texten på rekryteringssidan som beskriver de egenskaper som en officer ska ha nämns inte orden krig eller strid en enda gång. Är det den bild av en officer som Försvarsmakten vill ge, och som presumtiva uppdragstaktiker ska identifiera sig med?

En första åtgärd borde därför vara att omforma Försvarsmaktens budskap, utåt som inåt, till att klargöra att officerens i alla avseenden främsta uppgift är att vara chef i krig, med de krav det ställer. Här ett förslag på en annan skrivning för att beskriva en officers uppgifter:

En officers främsta uppgift är att i krig, på olika chefsbefattningar, leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. I fredstid skiftar arbetet mellan förbands- och stabstjänst med syfte, att som chef på olika nivåer, utveckla Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Tidvis kan arbetet också innebära att vara militär expert i andra organisationer än Försvarsmakten.   

Handböcker

I oväntade situationer agerar de flesta människor (även officerare) oftast utifrån det man blivit lärd eller har upplevt tidigare. Ju mer stressfylld och oöverskådlig situationen är (normalfallet i krig) desto mer tenderar man att falla tillbaka på det man ”kan”, det vill säga befästa teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter. Om inte ett uppdragstaktiskt tänkesätt är det ”mentala bagage” man bär med sig, så lär det knappast vara det som man tillämpar när det oväntade inträffar.

De metoder för planering och ledning som beskrivs i olika handböcker utgör grunden för såväl teoretisk utbildning som praktiska övningar. Det är därför helt avgörande att det som sägs i böckerna bidrar till ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande. Den allvarliga kritik som Ola Palmqvist (och FHS) riktar mot de planerings- och ledningsmetoder som beskrivs i olika handböcker bör därför tas på största allvar.

”Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

(Ur Ola Palmqvist inlägg, utdrag från ett yttrande över Metodhandbok bataljon)

 

Arméstaben, Markstridsskolan och FHS bör därför snarast tillsätta en gemensam arbetsgrupp som snabbt tar fram en handbok Taktisk Ledning där uppdragstaktik, med allt vad det innebär för planeringsmetodik och chefers agerande, är ledstjärnan för de metoder som beskrivs. Den skulle sedan utgöra grunden för nya handböcker, och ändringar i redan existerande publikationer. Den övergripande styrning som krävs finns redan i form av Militärstrategisk doktrin.

 

Motsvarande arbete bör göras även i Marinen och Flygvapnet.

Här är det viktigt att notera att förutsättningarna för, och möjligheterna att tillämpa, uppdragstaktik skiljer sig mellan försvarsgrenarna. Det beroende på bl a teknik, miljö där förbanden uppträder och en annorlunda motståndare. Det innebär dock inte att behovet av att ta initiativ, fatta beslut och improvisera utifrån läget kommer att vara mindre, metoderna hur bädda för detta kommer däremot att vara annorlunda.    

 

Från dessa mer centralt vidtagna åtgärder till några mer jordnära förslag som kan bidra till att skapa officerare med ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande.

 

Övningar

Fältövningar och stabstjänstövningar är gyllene tillfällen att utveckla ett uppdragstaktiskt tänkande. Visserligen har den typen av övningar primärt andra syften, konkretisera taktiska principer, öva metodik mm, men de ger en ram som kan och bör utnyttjas för att utveckla deltagarnas vilja att ta initiativ och förmåga att improvisera.

 

Vid fältövningar är metoden för att åstadkomma detta är skäligen enkel. När en plan är utarbetad ställs de övade inför uppgiften ”nu händer detta – chefens order och åtgärder, med kort motivering – tid XX minuter”. Det är måttligt tidskrävande och kan varieras i oändlighet med samma plan som grund. Sådana moment kan därför genomföras många gånger under samma övning. Det viktiga här är inte att testa den stridsplan som personen, gruppen eller staben tagit fram, utan att ”mängdträna” beslutsfattning. De övade ska ges erfarenheten/upplevelsen att det är deras självklara roll att fatta beslut, och att en plan ständigt måste anpassas till situationsutvecklingen.

 

Därmed inte sagt att planers realiserbarhet, eller nya metoders värde, inte ska prövas, t ex: tillåter tillgången på artilleriammunition att striden förs på det sätt som planen anger, räcker tiden innan fienden beräknas nå området till för att genomföra de planerade fältarbetena etc. Det är dock ett annat moment i övningen, och med ett annat syfte. Det senare har självfallet större tyngd om fältövningen utgör skarp krigsplanläggning. Men även då bör moment ingå där cheferna, och staberna ställs inför det oväntade. Om inte annat som en påminnelse om att planer sällan håller längre än till det att striden börjar, sedan måste man fatta nya beslut och improvisera.

 

En bonuseffekt av denna typ av moment är att vid övningar där chefen har en stab till sitt förfogande kan även stabsmedlemmarna engageras. De tvingas till att snabbt analysera vad den nya situationen innebär för olika tjänstegrenar. Det för att kunna ge chefen adekvata råd, och inte minst hitta nya lösningar när det gäller hur ominrikta logistik, underrättelsetjänst mm, beroende på vilket sätt den ursprungliga planen förändras.

 

När det gäller stabstjänstövningar är det enligt min mening bättre att i stället för ett fåtal stort upplagda stabstjänstövningar genomföra fler mindre övningar, där chefer såväl som staber tvingas till att vid flera tillfällen agera på oväntade händelseutvecklingar. Stora stabstjänstövningar har en inneboende tröghet som gör att de sällan ger en god bild av den dynamik i stabsarbetet som verkligheten kommer kräva. Fler mindre stabstjänstövningar innebär också att det efterhand kan läggas mindre tid på att öva stabsmetodik ”jobba bort ringrosten”. Övningen kan istället koncentreras på det egentliga syftet med stabsarbete, producera bra order till förbanden. 

 

Sammantaget, såväl fältövningar som stabstjänstövningar bör genomföras på ett sådant sätt att de bidrar till att skapa en uppdragsmentalitet hos deltagarna. Det vill säga, öva hur hantera och utnyttja det kaos som striden/operationen/kriget alltid kommer att innebära.

 

Med detta sagt om fält- och stabstjänstövningar, det finns fler steg.

 

Den bästa metoden att skapa officerare med initiativkraft, vilja att fatta beslut och improvisationsförmåga är ”oscriptade” dubbelsidiga övningar, där tämligen stora förband, bataljon eller större, ställs mot varandra. Det ger möjlighet att utnyttja för deltagarna okänd terräng, skapar ett taktiskt samman där många olika parametrar påverkar skeendet och visar också på konsekvenserna av olika åtgärder över tiden. Av ekonomiska skäl, markskadehänsyn, tillgång på förband mm, kan sådana övningar bara genomföras tämligen sällan. Men även mindre övningar, t ex kompanis anfall hemma på övningsfältet, kan och bör utnyttjas för att utveckla chefers beslutsfattningsförmåga och initiativlust. En pigg B-styrka är där ett bra instrument för att tvinga fram ett aktivt från agerande från gruppchef till kompanichef. Dagens stridsfältssimulatorer ger dessutom möjligheten att förstärka upplevelsen/erfarenheten ”bättre att agera, än att envist hänga kvar vid planen”.

 

Här, som vid beslutsfattningsmoment under fält- och stabstjänstövningar, är det utomordentligt viktigt att det är tillåtet att göra ”fel”. Målet är inte att hitta den perfekta lösningen, utan skapa en vilja och förmåga, hos chefer på alla nivåer, att agera när man ställs inför det oförutsedda.       

 

Fred kontra krig

I officersyrket, till skillnad från de flesta andra yrken, finns en inbyggd motsättning mellan hur man förväntas agera i krig, huvuduppgiften man finns till för, och den i stor utsträckning regelstyrda och tämligen tröga fredsverksamheten. En stelbent ledd verksamhet i fred kan leda till en mentalitet som hämmar de egenskaper vi vill se hos en officer i krig. Lever man i en miljö där verksamheten uppfattas som ”planen gäller (trots nya omständigheter)”, ”det bestämmer någon annan”, ”reglerna säger”, ”det finns ingen rutin för det” mm, är det osannolikt att man över en natt skulle finna det naturligt och självklart att kraftfullt agera efter eget huvud och improvisera fram oplanerade och oprövade lösningar.    

 

Denna motsättning har alltid funnits. Fred är inte krig. Det finns dock åtgärder som kan bidra till att påminna alla om att det är förmågan i krig som ska styra arbetet även i fred, och som skapar utrymme för, och uppmuntrar, initiativ även i fredsarbetet.

 

Här tre ”gamla” metoder som fyller en sådan funktion. Även om de, i större eller mindre utsträckning, redan är en del av Försvarsmaktens verksamhet idag tycker jag de är så betydelsefulla att det finns skäl att nämna dem.

 

Tidigare var veckorna 23 och 24 (i alla fall i armén) öronmärkta för krigsförberedelser. Det gällde såväl staber som förband. All ”fredsverksamhet” sattes på sparlåga. Krigsplanläggningen sågs över, ofta i form av fältövningar, högre chefer (och deras krigsstaber) hade möjlighet att träffa sina DUC (med staber), tillståndet i mobiliseringsförråd kontrollerades mm. Aktiviteter som inte bara gav en tydlig återkoppling till vad fredsverksamheten syftade till, utan ofta också gav impulser till åtgärder för att öka krigsdugligheten hos förbanden eller hur förbättra existerande planering. De gav även personkännedom ”aha, är det du som om är min motsvarighet i stab xx”, en nog så nyttig kunskap för den dag det skulle kunna bli nödvändigt att samverka för att hantera en oväntad situation.

 

Alla (undantagen var få) officerare roterade mellan förbandstjänst och stabstjänst. Båda perspektiven är nödvändiga för att skapa regelverk, rutiner och vidta åtgärder som bidrar till en kultur där krigsförbandens behov sätts i centrum. Men också för att skapa en förståelse vid förbanden för de möjligheter och begränsningar som styr högre chefers beslut. Något som sannolikt leder till initiativ på lokal nivå för att lösa problem där högre chef har begränsade möjligheter att hjälpa till. Likaså bör det ske en motsvarande rotation mellan att vara lärare vid skolor och förbandsverksamhet. Risken finns annars att det uppstår ett glapp mellan vad som undervisas och det som är praktiskt möjligt, eller lämpligt.

 

Krigsförbandscheferna bör ges ett långtgående inflytande, och ansvar, över utvecklingen av det egna förbandet. Något som också bidrar till att skapa en uppdragskultur då det ger utrymme för initiativ och lokala lösningar. Här kan det finnas idéer att hämta i Verksamhetsidé 90 (VI 90), introducerad av dåvarande ÖB, Bengt Gustavsson.

 

Impulser utifrån

Det finns civila organisationer som ständigt hanterar det oförutsedda, eller om man så vill, det icke planeringsbara. Ett exempel skulle kunna vara flygbolag som rutinmässigt snabbt måste omdirigera flygplan och besättningar på grund av händelser som bombhot, tekniska fel, dåligt väder mm. Ett annat skulle kunna vara trading av olika slag där tillfället att göra en god affär kan försvinna lika snabbt som den dök upp.

I båda fallen finns det säkert vissa övergripande riktlinjer inom företaget, men hur utbildar, förbereder och väljer man ut de personer som praktiskt ska lösa uppgifterna? Här, och i andra företag, kanske det finns idéer och metoder som skulle kunna ge inspiration till hur skapa goda uppdragstaktiker. Reservofficerarna skulle här kunna bidra, både med egna erfarenheter och genom att förmedla kontakter till företag där ”stridsledning” är en viktig del i verksamheten.

Försvarshögskolan bör ges forskningsuppdrag (men också genomföra elevarbeten) där man undersöker hur olika försvarsmakter la eller lägger upp utbildning, personalplanering mm för att skapa officerare med ett uppdragsinriktat tänkesätt. Det i kombination med modern ledarskapsforskning borde utmynna i förslag på metoder som kan användas såväl i Försvarsmakten, som i den egna undervisningen.

Även Rekryteringsmyndigheten har här en roll. Redan idag gör man bedömningar ”befälsskattning” av såväl värnpliktiga som presumtiva officerare. Kan detta utvecklas? En högst personlig spekulation; kan det vara så att personer som i skolan har varit lite bråkiga och oppositionella därmed visat personliga egenskaper som kan vara bra hos en uppdragstaktiker?

Avslutning

Det finns många ytterligare åtgärder som kan och bör vidtas. Det finns inga Alexanderhugg som med ett slag skapar uppdragstaktiker. Det är frågan om att skapa en kultur som består av en kombination av mental inställning, föreskrifter, utbildningsmetoder på skolor och vid övningar, urval och inte minst förebilder och attityder i det dagliga arbetet.

Här har jag främst lyft fram officerens roll ur ett uppdragstaktiskt perspektiv. Men ska Försvarsmakten präglas av en uppdragskultur så ställer det höga krav på alla i organisationen. Officerare, specialistofficerare, soldater och civilanställda. Alla måste se det som naturligt och självklart att ta initiativ och improvisera utifrån den situation de befinner sig i. Det för att, i såväl krig som fred, bidra till att syftet med deras verksamhet kan uppnås.    

Min förhoppning med det här inlägget är därför att många ska bidra med idéer, i stort som smått, såväl i debatten som i sitt arbete, om hur man skapar en Försvarsmakt präglad av en stark uppdragskultur.

Kanske en och annan också fått något uppslag om hur utveckla den verksamhet hon eller han redan håller på med.

                                                                              *****


Hur skapar vi uppdragstaktiker?

Foto: Försvarsmakten.

Det här inlägget ska ses som en uppföljning av Ola Palmquists inlägg ”Uppdragstaktik – en svensk papperstiger”, publicerat på KKrVa blogg den 15 juni. Som Ola Palmqvist tydligt belyser, en sak är att bekänna sig till uppdragstaktik men enbart läpparnas bekännelse skapar inte uppdragstaktiker. I det här inlägget föreslår jag ett antal konkreta åtgärder som jag bedömer skulle bidra till att skapa chefer med ett uppdragstaktiskt ”mindset”. Ibland kanske jag slår in öppna dörrar. Jag ber därför läsaren om överseende om hon eller han vid vissa tillfällen kommer att utbrista ”men det gör vi ju redan!”. Samtidigt, varje sådan reaktion är något att glädja sig åt, det visar att resan mot att skapa uppdragstaktiker är påbörjad.

Bakgrund

Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin (MSD) fastslår entydigt att uppdragstaktik är den ledningskultur som ska prägla Försvarsmaktens verksamhet. Det såväl när det gäller huvuduppgiften, att försvara landet mot ett väpnat angrepp, som vid de förberedelser som krävs för att skapa den förmågan:

”Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid”. (Försvarsmaktens uppdrag, MSD 16 sid 40)

”Detta kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfi­losofi­ på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden” (MSD 16 förord)

Innebörden av uppdragstaktik utvecklas senare i skriften bland annat med följande skrivningar:

”Men hela poängen med uppdragstaktik är att låta välutbildade chefer få långtgående mandat i genomförande för att motverka den ofrånkomliga effekten av att krigföring ofta är kaos på grund av friktion, växelverkan och ­fiendskap.”  (MSD 16 sid 68)

”Chefen och ledaren. Gott ledarskap och ömsesidigt förtroende mellan chefen och underställda är en förutsättning för effektiv ledning genom uppdrag. Chefen leder underlydande enheter, förband och gemensamma funktioner med biträde av sin stab. Chefen är ansvarig för att lösa förelagda uppdrag och bär odelat det ansvar som tjänsteställningen medför. Engagemanget, förmågan och viljan att ta ansvar utgör en av de viktigaste chefsegenskaperna på alla nivåer. Chefen ska kunna bestämma sig, vara tydlig och konsekvent. (MSD 16 sid 69)

Här finns inga tveksamheter. Försvarsmakten har tydligt angett vad som gäller. Samstämmigheten mellan doktrin och verklighet tycks dock ha brister, i vissa stycken allvarliga sådana.

I sitt inlägg på KKrVa blogg den 15 juni ger Ola Palmquist en oroande bild av chefer som är plan- och metodbundna i sitt agerande – istället för handlingskraftiga uppdragstaktiker som tar egna initiativ för att utnyttja tillfällen som uppstår under striden.

I ett bihäfte till KKrVa Handlingar och Tidskrift 2/2020 har sex elever vid FHS, i samband med ”Fältövning Ardennerna”, analyserat svensk uppdragstaktik i förhållande till tyskt agerande under striderna i maj 1940. Även där är slutsatsen tämligen tydlig – det är tveksamt om svenskt tänkande och agerande idag präglas av en uppdragskultur.

Då det är osannolikt att svenska officerare skulle vara födda oförmögna att tänka och agera uppdragstaktiskt uppstår frågan, varför gör de inte det och hur komma tillrätta med problemet? Här några tankar och förslag.

Självbilden

Människors agerande påverkas av hur de själva och omgivningen uppfattar vad som förväntas av dem. Det är därför helt avgörande att göra det tydligt vad som är en officers uppgift(er), och vad det innebär. Det påverkar såväl officerens självbild som den utbildning, och befattningsplanering, som krävs för att skapa en duglig officer. Hur beskriver då Försvarsmakten en officers uppgifter? Är man intresserad av att söka jobb i Försvarsmakten så beskrivs officersyrket som:

”Din uppgift som officer är att formulera mål och planer för hur organisationens resurser och förmågor ska användas på bästa sätt. Du sätter upp riktlinjer, initierar styrning och följer upp arbetet.” 

https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/jobba-i-forsvarsmakten/tre-inriktningar/officer/officer/

En beskrivning som inte är helt lätt att associera med en officers roll i krig – skälet till att det överhuvudtaget finns officerare. Texten ger knappast heller några omedelbara associationer till ett chefskap där beslutsvillighet, vilja att ta personligt ansvar och improvisationsförmåga är de egenskaper som ska prägla hennes eller hans agerande. Den antyder överhuvudtaget ingen koppling till Försvarsmaktens huvuduppgift, att kunna möta ett väpnat angrepp, och officerarnas helt centrala roll i det sammanhanget. Uppgiftsbeskrivningen skulle lika gärna kunna avse i stort sett vilken chefstjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning.  Även i den övriga texten på rekryteringssidan som beskriver de egenskaper som en officer ska ha nämns inte orden krig eller strid en enda gång. Är det den bild av en officer som Försvarsmakten vill ge, och som presumtiva uppdragstaktiker ska identifiera sig med?

En första åtgärd borde därför vara att omforma Försvarsmaktens budskap, utåt som inåt, till att klargöra att officerens i alla avseenden främsta uppgift är att vara chef i krig, med de krav det ställer. Här ett förslag på en annan skrivning för att beskriva en officers uppgifter:

En officers främsta uppgift är att i krig, på olika chefsbefattningar, leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. I fredstid skiftar arbetet mellan förbands- och stabstjänst med syfte, att som chef på olika nivåer, utveckla Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Tidvis kan arbetet också innebära att vara militär expert i andra organisationer än Försvarsmakten.   

Handböcker

I oväntade situationer agerar de flesta människor (även officerare) oftast utifrån det man blivit lärd eller har upplevt tidigare. Ju mer stressfylld och oöverskådlig situationen är (normalfallet i krig) desto mer tenderar man att falla tillbaka på det man ”kan”, det vill säga befästa teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter. Om inte ett uppdragstaktiskt tänkesätt är det ”mentala bagage” man bär med sig, så lär det knappast vara det som man tillämpar när det oväntade inträffar.

De metoder för planering och ledning som beskrivs i olika handböcker utgör grunden för såväl teoretisk utbildning som praktiska övningar. Det är därför helt avgörande att det som sägs i böckerna bidrar till ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande. Den allvarliga kritik som Ola Palmqvist (och FHS) riktar mot de planerings- och ledningsmetoder som beskrivs i olika handböcker bör därför tas på största allvar.

”Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

(Ur Ola Palmquist inlägg, utdrag från ett yttrande över Metodhandbok bataljon)

Arméstaben, Markstridsskolan och FHS bör därför snarast tillsätta en gemensam arbetsgrupp som snabbt tar fram en handbok Taktisk Ledning där uppdragstaktik, med allt vad det innebär för planeringsmetodik och chefers agerande, är ledstjärnan för de metoder som beskrivs. Den skulle sedan utgöra grunden för nya handböcker, och ändringar i redan existerande publikationer. Den övergripande styrning som krävs finns redan i form av Militärstrategisk doktrin.

Motsvarande arbete bör göras även i Marinen och Flygvapnet.

Här är det viktigt att notera att förutsättningarna för, och möjligheterna att tillämpa, uppdragstaktik skiljer sig mellan försvarsgrenarna. Det beroende på bl a teknik, miljö där förbanden uppträder och en annorlunda motståndare. Det innebär dock inte att behovet av att ta initiativ, fatta beslut och improvisera utifrån läget kommer att vara mindre, metoderna för hur bädda för detta kommer däremot att vara annorlunda.

Från dessa mer centralt vidtagna åtgärder till några mer jordnära förslag som kan bidra till att skapa officerare med ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande.

Övningar

Fältövningar och stabstjänstövningar är gyllene tillfällen att utveckla ett uppdragstaktiskt tänkande. Visserligen har den typen av övningar primärt andra syften, konkretisera taktiska principer, öva metodik mm, men de ger en ram som kan och bör utnyttjas för att utveckla deltagarnas vilja att ta initiativ och förmåga att improvisera.

Vid fältövningar är metoden för att åstadkomma detta skäligen enkel. När en plan är utarbetad ställs de övade inför uppgiften ”nu händer detta – chefens order och åtgärder, med kort motivering – tid XX minuter”. Det är måttligt tidskrävande och kan varieras i oändlighet med samma plan som grund. Sådana moment kan därför genomföras många gånger under samma övning. Det viktiga här är inte att testa den stridsplan som personen, gruppen eller staben tagit fram, utan att ”mängdträna” beslutsfattning. De övade ska ges erfarenheten/upplevelsen att det är deras självklara roll att fatta beslut, och att en plan ständigt måste anpassas till situationsutvecklingen.

Därmed inte sagt att planers realiserbarhet, eller nya metoders värde, inte ska prövas, t ex: tillåter tillgången på artilleriammunition att striden förs på det sätt som planen anger, räcker tiden innan fienden beräknas nå området till för att genomföra de planerade fältarbetena etc. Det är dock ett annat moment i övningen, och med ett annat syfte. Det senare har självfallet större tyngd om fältövningen utgör skarp krigsplanläggning. Men även då bör moment ingå där cheferna, och staberna ställs inför det oväntade. Om inte annat som en påminnelse om att planer sällan håller längre än till det att striden börjar, sedan måste man fatta nya beslut och improvisera.

En bonuseffekt av denna typ av moment är att vid övningar där chefen har en stab till sitt förfogande kan även stabsmedlemmarna engageras. De tvingas till att snabbt analysera vad den nya situationen innebär för olika tjänstegrenar. Det för att kunna ge chefen adekvata råd, och inte minst hitta nya lösningar när det gäller hur ominrikta logistik, underrättelsetjänst m m, beroende på vilket sätt den ursprungliga planen förändras.

När det gäller stabstjänstövningar är det enligt min mening bättre att i stället för ett fåtal stort upplagda stabstjänstövningar genomföra fler mindre övningar, där chefer såväl som staber tvingas till att vid flera tillfällen agera på oväntade händelseutvecklingar. Stora stabstjänstövningar har en inneboende tröghet som gör att de sällan ger en god bild av den dynamik i stabsarbetet som verkligheten kommer att kräva. Fler mindre stabstjänstövningar innebär också att det efterhand kan läggas mindre tid på att öva stabsmetodik ”jobba bort ringrosten”. Övningen kan istället koncentreras på det egentliga syftet med stabsarbete, producera bra order till förbanden.

Sammantaget, såväl fältövningar som stabstjänstövningar bör genomföras på ett sådant sätt att de bidrar till att skapa en uppdragsmentalitet hos deltagarna. Det vill säga, öva hur hantera och utnyttja det kaos som striden/operationen/kriget alltid kommer att innebära.

Med detta sagt om fält- och stabstjänstövningar, det finns fler steg.

Den bästa metoden att skapa officerare med initiativkraft, vilja att fatta beslut och improvisationsförmåga är ”oscriptade” dubbelsidiga övningar, där tämligen stora förband, bataljon eller större, ställs mot varandra. Det ger möjlighet att utnyttja för deltagarna okänd terräng, skapar ett taktiskt samman där många olika parametrar påverkar skeendet och visar också på konsekvenserna av olika åtgärder över tiden. Av ekonomiska skäl, markskadehänsyn, tillgång på förband m m, kan sådana övningar bara genomföras tämligen sällan. Men även mindre övningar, t ex kompanis anfall hemma på övningsfältet, kan och bör utnyttjas för att utveckla chefers beslutsfattningsförmåga och initiativlust. En pigg B-styrka är där ett bra instrument för att tvinga fram ett aktivt agerande från gruppchef till kompanichef. Dagens stridsfältssimulatorer ger dessutom möjligheten att förstärka upplevelsen/erfarenheten ”bättre att agera, än att envist hänga kvar vid planen”.

Här, som vid beslutsfattningsmoment under fält- och stabstjänstövningar, är det utomordentligt viktigt att det är tillåtet att göra ”fel”. Målet är inte att hitta den perfekta lösningen, utan att skapa en vilja och förmåga, hos chefer på alla nivåer, att agera när man ställs inför det oförutsedda.

Fred kontra krig

I officersyrket, till skillnad från de flesta andra yrken, finns en inbyggd motsättning mellan hur man förväntas agera i krig, huvuduppgiften man finns till för, och den i stor utsträckning regelstyrda och tämligen tröga fredsverksamheten. En stelbent ledd verksamhet i fred kan leda till en mentalitet som hämmar de egenskaper vi vill se hos en officer i krig. Lever man i en miljö där verksamheten uppfattas som ”planen gäller (trots nya omständigheter)”, ”det bestämmer någon annan”, ”reglerna säger”, ”det finns ingen rutin för det” m m, är det osannolikt att man över en natt skulle finna det naturligt och självklart att kraftfullt agera efter eget huvud och improvisera fram oplanerade och oprövade lösningar.

Denna motsättning har alltid funnits. Fred är inte krig. Det finns dock åtgärder som kan bidra till att påminna alla om att det är förmågan i krig som ska styra arbetet även i fred, och som skapar utrymme för, och uppmuntrar, initiativ även i fredsarbetet.

Här tre ”gamla” metoder som fyller en sådan funktion. Även om de, i större eller mindre utsträckning, redan är en del av Försvarsmaktens verksamhet idag tycker jag de är så betydelsefulla att det finns skäl att nämna dem.

Tidigare var veckorna 23 och 24 (i alla fall i armén) öronmärkta för krigsförberedelser. Det gällde såväl staber som förband. All ”fredsverksamhet” sattes på sparlåga. Krigsplanläggningen sågs över, ofta i form av fältövningar, högre chefer (och deras krigsstaber) hade möjlighet att träffa sina direkt underställda chefer, DUC, (med staber), tillståndet i mobiliseringsförråd kontrollerades m m. Aktiviteter som inte bara gav en tydlig återkoppling till vad fredsverksamheten syftade till, utan ofta också gav impulser till åtgärder för att öka krigsdugligheten hos förbanden eller hur förbättra existerande planering. De gav även personkännedom ”aha, är det du som är min motsvarighet i stab xx”, en nog så nyttig kunskap för den dag det skulle kunna bli nödvändigt att samverka för att hantera en oväntad situation.

Alla (undantagen var få) officerare roterade mellan förbandstjänst och stabstjänst. Båda perspektiven är nödvändiga för att skapa regelverk, rutiner och vidta åtgärder som bidrar till en kultur där krigsförbandens behov sätts i centrum. Men också för att skapa en förståelse vid förbanden för de möjligheter och begränsningar som styr högre chefers beslut. Något som sannolikt leder till initiativ på lokal nivå för att lösa problem där högre chef har begränsade möjligheter att hjälpa till. Likaså bör det ske en motsvarande rotation mellan att vara lärare vid skolor och förbandsverksamhet. Risken finns annars att det uppstår ett glapp mellan vad som undervisas och det som är praktiskt möjligt, eller lämpligt.

Krigsförbandscheferna bör ges ett långtgående inflytande, och ansvar, över utvecklingen av det egna förbandet. Något som också bidrar till att skapa en uppdragskultur då det ger utrymme för initiativ och lokala lösningar. Här kan det finnas idéer att hämta i Verksamhetsidé 90 (VI 90), introducerad av dåvarande ÖB, Bengt Gustavsson.

Impulser utifrån

Det finns civila organisationer som ständigt hanterar det oförutsedda, eller om man så vill, det icke planeringsbara. Ett exempel skulle kunna vara flygbolag som rutinmässigt snabbt måste omdirigera flygplan och besättningar på grund av händelser som bombhot, tekniska fel, dåligt väder m m. Ett annat skulle kunna vara trading av olika slag där tillfället att göra en god affär kan försvinna lika snabbt som den dök upp.

I båda fallen finns det säkert vissa övergripande riktlinjer inom företaget, men hur utbildar, förbereder och väljer man ut de personer som praktiskt ska lösa uppgifterna? Här, och i andra företag, kanske det finns idéer och metoder som skulle kunna ge inspiration till hur skapa goda uppdragstaktiker. Reservofficerarna skulle här kunna bidra, både med egna erfarenheter och genom att förmedla kontakter till företag där ”stridsledning” är en viktig del i verksamheten.

Försvarshögskolan bör ges forskningsuppdrag (men också genomföra elevarbeten) där man undersöker hur olika försvarsmakter la eller lägger upp utbildning, personalplanering m m för att skapa officerare med ett uppdragsinriktat tänkesätt. Det i kombination med modern ledarskapsforskning borde utmynna i förslag på metoder som kan användas såväl i Försvarsmakten, som i den egna undervisningen.

Även Rekryteringsmyndigheten har här en roll. Redan idag gör man bedömningar ”befälsskattning” av såväl värnpliktiga som presumtiva officerare. Kan detta utvecklas? En högst personlig spekulation; kan det vara så att personer som i skolan har varit lite bråkiga och oppositionella därmed har visat personliga egenskaper som kan vara bra hos en uppdragstaktiker?

Avslutning

Det finns många ytterligare åtgärder som kan och bör vidtas. Det finns inga Alexanderhugg som med ett slag skapar uppdragstaktiker. Det är frågan om att skapa en kultur som består av en kombination av mental inställning, föreskrifter, utbildningsmetoder på skolor och vid övningar, urval och inte minst förebilder och attityder i det dagliga arbetet.

Här har jag främst lyft fram officerens roll ur ett uppdragstaktiskt perspektiv. Men ska Försvarsmakten präglas av en uppdragskultur så ställer det höga krav på alla i organisationen. Officerare, specialistofficerare, soldater och civilanställda. Alla måste se det som naturligt och självklart att ta initiativ och improvisera utifrån den situation de befinner sig i. Det för att, i såväl krig som fred, bidra till att syftet med deras verksamhet kan uppnås.

Min förhoppning med det här inlägget är därför att många ska bidra med idéer, i stort som smått, såväl i debatten som i sitt arbete, om hur man skapar en Försvarsmakt präglad av en stark uppdragskultur.

Kanske en och annan också fått något uppslag om hur utveckla den verksamhet hon eller han redan håller på med.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit chef för Försvarshögskolan, operationsledare i dåvarande Östra Militärområdet och brigadchef.

Mästerverk om Siriuspatrullen

Jag kan helt enkelt inte tänka mig en vackrare bok om specialförband än denna.

Om du har läst min bok Elitförband i Norden så märkte du kanske att jag har ett särskilt intresse för Sirius-jägarna på Grönland. Att patrullera med hundspann över så väldiga och obebodda områden på Grönland är en gedigen utmaning.

Den totalt sett nog finaste boken om Siriuspatrullen fick jag först nyligen tag på: Sirius A Watchful Eye In The North med text av Peter Bondo Christensen, biolog vid Aarhus universitet, och foton tagna av Sveriges sannolikt mest arktiskt erfarna fotograf, Magnus Elander. Det arbetet, alla de resor, som ligger bakom deras bok är i sig värt all möjlig respekt. Grejen är att de också har åstadkommit något helt sanslöst informativt och vackert. Jag kan helt enkelt inte tänka mig en bättre, vackrare bok om specialförband, hundar och Grönland än denna.

Här får man inte bara en förståelse för förbandets historia och uppgifter, jag tror att Peter Bondo Christensen och Magnus Elander har lyckats förmedla något av den känsla av "flow" som Sirius-jägarna kommer i när de har lärt sig "hantverket" och löser sina uppgifter i samklang med både hundar, snö, is och extrema temperaturer.

Magnus Elanders fotografier är så vackra att orden inte räcker till - det är en sådan fröjd att se dem så att jag vill jämföra det med att gå på de bästa konstgallerierna jag besökt. Elanders bilder återfinns i tidskrifter som National Geographic Magazine och han har utsetts till "Wildlife Photographer of the Year".

Att tjänstgöra en period vid Siriuspatrullen innebär på ett sätt att vara borta från den "verkliga" världen i två års tid. Man kan tycka att två år bara är för mycket - snacka om social distansering! Men Sirius A Watchful Eye In The North skapar insikt om att tiden på Grönland innehåller närmast unik, urstark kamratskap, med både människor och djur. Boken låter läsaren förnimma en annan värld, både svårare, enklare och vackrare.

Det enda tråkiga med Sirius A Watchful Eye In The North, som utkom 2018, är att boken är mycket svår att få tag på. Det är lite enklare att finna den danska versionen, utgiven 2009 och 2018. Även de upplagorna är helt slutsålda, men flera exemplar finns på danska bibliotek.

Boken är på 206 sidor och formatet är något större än A4. Skulle du lyckas finna ett exemplar till salu på ett antikvariat så var beredd att betala en slant. Vad den än kostar lär du finna att det var prisvärt - för detta är en av de finaste böckerna som skapats.

Fler långsiktiga orosmoln än solglimtar – Europa efter uppgörelsen i Bryssel

Bildkälla: Shutterstock.com

Den uppgörelse som nåddes av EU:s ledare på morgonen den 21 juli innebär att viktig enighet är nådd. Övergripande enighet är nämligen ett viktigt politiskt element i EU:s allmänna inre och yttre trovärdighet och den ekonomiska uppgörelsen om långtidsbudget, om medlemsavgifter och stöd till ekonomierna till följd av coronakrisen utgör självfallet basala politiskt viktiga förutsättningar för EU:s möjligheter att kunna möta allvarliga ekonomiska utmaningar. Enigheten har emellertid nåtts till vad som kan bedömas vara ett mycket högt pris.

Uppgörelsen speglar nämligen några av den Europeiska Unionens mer djupgående både inre och yttre allvarliga långsiktiga problem. Spegelns bild visar nämligen också på avsaknad av seriös diskussion om problem som borde ha avhandlats i Bryssel. Det är inte första gången det sker. De europeiska ledarna förefaller ha svårt för att både internt och externt kunna föra en gemensam diskussion om de utrikes- och säkerhetspolitiska problem som Europa står inför.

Stabiliteten i den europeiska säkerhetspolitiska strukturen är skör. Denna struktur är kontinuerligt utsatt för flera påverkansfaktorer som utgör allvarliga och svårbemästrade risker för särskilt Västeuropa och därmed även för Sverige. Dessa faktorer och risker kan analyseras med olika fokus och betoning men några sådana förefaller mer eller mindre pågående under lång tid och deras effekter kan också få långtgående inverkan på säkerhetspolitikens mönster.

En av dessa riktar fokus på den inre sammanhållningen i EU-kretsen och på unionens förmåga att bemästra och överbrygga de påtagliga motsättningar som finns invävda i unionens politiska struktur och sammansättning. Motsättningarna kan återfinnas i sådana grundläggande värderingsmönster som visar sig i tolkningen av innebörden av västeuropeiska rättsstatsprinciper och som ställt Ungern och Polen i debattens frontlinje. Kommentarer till den träffade uppgörelsen i kretsen av EU-ledare visar att tolkningen av skrivningarna om rättsstatsprinciperna alls inte är samstämmiga mellan kommissionens ordförande och ledarna för Polen och Ungern. De senare tolkar uppenbarligen de kompromissartade skrivningarna som att inte några mer påtagliga villkor av rättsstatskaraktär är förenade med EU:s budgetmedel.

Efter det polska presidentvalet har den inre splittringen i landet blivit påtaglig (inte minst mellan stad och landsbygd) och den liberala oppositionens knappa förlust har rest frågor om valets legitima grund. Orbans politiska ställning i Ungern har inte försvagats och även här finns tendenser till politisk splittring mellan stad och landsbygd. Det är tydligt att de nuvarande politiska ledarna för Polen och Ungern avser att söka konsolidera sina maktställningar med hjälp av metoder som inte är förenliga med EU:s rättsstatsprinciper.

Det är att vänta att Putins regim i Ryssland på flera sätt kan komma att söka utnyttja fortsatta inre politiska stridigheter i dessa länder bl a i form av påverkanskampanjer; och Putin själv har nu bevarat sin formella maktställning i Ryssland till in på 2030-talet med hjälp av för honom välanpassade ändringar i Rysslands grundlag .

Men det är inte enbart i stater i EU som mött kritik för sin bristande rättsstatsordning som Putin riktar sina kampanjer mot. Alla stater med olika populistiska rörelser på frammarsch synes väcka intresse hos Putins propagandaapparat.

Sammanhållningen i EU utsätts för påfrestningar också i form av mer påtagliga ekonomiska spänningar mellan stater, främst i Sydeuropa, vilka förefaller ha notoriskt svårt att skapa stabila ekonomiska förhållanden och som därför ställer solidariteten inom EU på svåra prov när krav ställs på olika former av bidrag eller stöd från de övriga. Detta visades nu påtagligt under de segdragna förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och stöd till de coronadrabbade länderna. Att vissa stater med vacklande ekonomisk stabilitet nu kommer att uppbära direkt ekonomiskt stöd i form av bidrag utan att mer påtagliga krav ställts på sanering av statsfinanserna och strukturförändringar i olika inre ekonomiska stödsystem visar på denna spänning som finns inbyggd i unionens politiska struktur.

Orosmolnen i sydöstra Europa hopar sig. Kriget i Ukraina fortsätter nu på sitt femte år och Turkiet under president Erdogan fortsätter sin påtagliga väg i riktning mot ökad betoning på islam och minskad sekulär hållning i landet. Att förvandla Hagia Sofia i Istanbul till moské och på nytt öppna den för muslimsk religiös utövning kan inte tolkas på annat sätt än som tydliga markeringar mot hela den kristna kulturen. Så som Turkiet nu utvecklas politiskt torde frågan om medlemskap i EU få skjutas långt fram i tiden och först efter påtagliga förändringar i Turkiets inre politiska struktur. Natolandet Turkiet ger dessutom i ökad grad intryck av att vara på väg bort från en säkerhetspolitisk sammanhållen linje tillsammans med övriga Natostater. Det senaste Natomötet kunde till nöds enas, men det skedde efter stora svårigheter att inrymma också Turkiet i de gemensamma dokumenten. Turkiet är involverat i den långvariga konflikten i Syrien och det har funnits flera tillfällen under senare tid där Turkiet varit på randen till fullskaligt krig i området och där relationen till Putins Ryssland i området är ytterligt vansklig för båda parter. Att även Putin är orolig för en islamistisk vågrörelse i sitt närområde är tydligt efter att flera terrorattentat med sådan bakgrund ägt rum också i Ryssland. Putin markerar sin oro genom att nu ge order om en mycket stor militär övning i sydöstra Ryssland.

Försvagningen av den politiska strukturen i Nato är tydlig även om flertalet stater nu genomför olika typer av rustningar för att möta ett ryskt hot och för att söka tillgodose krav från USA. Men den transatlantiska länken är ifrågasatt och handlar ytterst om USA:s beredvillighet och förmåga att komma Västeuropa till hjälp om något allvarligt ryskt militärt hot skulle göra sig gällande.

USA är satt under stark press från Kina, både ekonomiskt och militärt, och det är tydligt att amerikansk säkerhetspolitik har skiftat betoning från Europa till Fjärran Östern, där både Nordkorea och hoten mot Sydkorea och även Japan ställer USA:s försvarsgarantier till dessa stater på avgörande prov. Det kinesiska hotet i Asien växer och Pekingregimens sätt att hantera den relativa friheten i Hongkong, där denna nu påtagligt kvävs genom kinesisk säkerhetslagstiftning, visar hur målmedvetet regimen avser att utplåna varje antydan till brister i den kinesiska auktoritära ordningen.

Oron växer naturligtvis för vad Pekingregimen avser att göra med Taiwan sedan ”problemet” med Hongkong avlägsnats. Skulle Pekingregimen allvarligt utmana USA i fråga om Taiwan ställs utan tvekan amerikansk trovärdighet på ett yttersta prov. Ovilja eller oförmåga att försvara Taiwan skulle kunna tolkas som att USA i själva verket inte kan stå upp för sina garantier någonstans. Att Peking vill testa den amerikanska trovärdigheten i fråga om Taiwan ligger i farans riktning och kan leda till svåra militära problem för USA som då måste ägna all sin kraft åt att bemästra denna fara.

En förskjutning av amerikansk militär förmåga och diplomatisk energi till Asien och ett därmed åtföljande bristande engagemang i Europa väcker sannolikt Putins intresse för ökat politiskt spel riktat mot EU och Nato och försök att splittra dessa allianser. Sådant intresse kan förväntas riktas mot vad som uppfattas som EU:s och Natos ”svaga länkar” belägna i Rysslands närområde.

Ett särskilt och ökat inslag i Putins påverkanskampanjer utgörs av den målmedvetna ryska historieförfalskningen som gjort sig gällande under senare tid. Inslag i denna är försöken att lasta Polen för andra världskrigets utbrott liksom också för försöken att pådyvla Finland ansvaret för avrättningen av tusentals karelare under fortsättningskriget 1942–1944 (avrättningar som Stalin bar ansvaret för).

Det som blir ett återkommande problem i umgänget med Ryssland är att sådana historieförfalskningar stundom stöds av akademiskt skolade ryska historiker och inte enbart är påhitt i propagandan. Ett långsiktigt problem är också att ryska ungdomar via skolböcker och lärare skolas in i starkt snedvridna uppfattningar eller rent förfalskade uppgifter om det egna landets roll i viktiga skeden av Europas historia. Ett exempel på detta är den sedan lång tid stipulerade skrivningen i ryska historieböcker om att Vinterkriget mot Finland 1939–1940 endast var en ”gränskonflikt” som finländarna görs ansvariga för

Denna fortgående massindoktrinering tjänar syftet att underbygga Putinregimens påverkanskampanjer. Dessa riktar sig både mot det egna landets befolkning och får alltså där en bekräftande inverkan (uppgifter stämmer med vad man redan fått lära sig i skolan) och kampanjerna mot omvärlden som därmed uppfattas som korrekta och sanningsenliga. Omvärldens reaktioner ses därför som enbart negativa mot Ryssland och bekräftar bara den fientlighet som väst i grunden anses ha mot landet.

Ett särskilt problem med historieförfalskningen är också att den generellt undergräver respekt för vetenskapligt hållbar kunskap och försvårar dialog mellan ryska och västerländska myndigheter och akademiker. Det finns således en påtaglig tendens till en leninistisk syn på historia och den leder till att ryska forskare inte vågar eller ens kan utge verk som gör upp med stalinismens illdåd mot den egna befolkningen och mot grannländerna (t ex Molotov-Ribbentroppakten 1939 som gav Hitler frihet att dela Polen med Sovjet och gav Stalin frihet att erövra de baltiska staterna och anfalla Finland).

Finns inte förutsättningar för en akademisk frihet i Ryssland som gör det möjligt att kritisera Putinregimens förvrängningar av historien kan påverkanskampanjerna fortgå t o m med stöd av ryska akademiker. Inom detta område behöver den Europeiska Unionen ta ett långsiktigt och seriöst gemensamt grepp för att komma till rätta med den oseriösa ryska historieskrivningen. Ett grepp kan vara att samla välrenommerade historiker i Europa i en mer långvarig seminarieverksamhet för att gå igenom de mest flagranta och oseriösa försöken att förvränga den europeiska historien.

Många svagheter i den västeuropeiska politiska strukturen kan alltså urskiljas och många hot och risker kan ge upphov till allvarliga säkerhetspolitiska problem. Den träffade uppgörelsen i Bryssel om EU.s långtidsbudget och stödet till drabbade länder i coronakrisens spår är viktiga men det förtjänar påpekas att det i närtid finns allvarliga utrikes- och säkerhetspolitiska problem för EU och Nato som inte möttes i uppgörelsen i Bryssel. Det är hög tid att EU och Nato gör en seriös bedömning av de hot och risker som föreligger och med kraft tar itu med interna problem (rättsstatsproblemen och de svaga ekonomierna) och de externa problemen (vacklande amerikanskt engagemang och ökande risker och hot med ryska ambitioner riktade mot väst.) Om inte tunga europeiska stater inom EU och Nato kan ta initiativ till en mer kraftfull europeisk politik som möter dessa problem och utmaningar löper Europa risken att på nytt dras in i konfrontationer som kan erodera sammanhållning och ytterst leda till militära urladdningar.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Finns det någon som säger Löfven ett sanningens ord?

Foto: shutterstock.com

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Författaren är författare, journalist och ledamot av KKrVA.

I hemliga polisens skugga 

Robert Mugabe och Walter Ulbricht, diktator i Zimbabwe respektive Östtyskland. Bildkälla: Wikimedia Commons.

För en tid sedan reste en oppositionspolitiker från Zimbabwe runt i England och föreläste. Det egendomliga var, att fastän han tillhörde oppositionen hade han påfallande positiva omdömen om Robert Mugabe. Hur kunde det komma sig?

Fastän Zimbabwe är och var en stat i upplösning, är maktapparaten väl utvecklad. Säkerhetstjänsterna är sannolikt utbildade av östtyska Stasi eller ryska KGB/FSB. De har hög professionell nivå, och de har kapacitet att verka både inom och utanför landet. Det innebär att alla måste räkna med att vara övervakade alltid och överallt. Rädsla är själva terrorns idé (fr terreur). Terrorn förstärks av att vem som helst när som helst kan bli gripen, torterad och dödad. Även om engelska skolor är föga trolig som platser för övervakning, är den som upplevt terror så präglad av skräck att han räknar med att det också där kan finnas agenter.

När man talar med eller lyssnar till människor, som kommer från diktaturer måste man vara medveten om detta. En diktatur i vår tid är verkligen en totalitär stat. Den omfattar människors hela vardag. Vi kan få en bild av detta i George Orwells roman 1984. Den afrikanske politikern hade upplevt en liknande stat. Det är inte säkert att han var hotad med tortyr och fängelse. Påtryckningarna kan ha varit mer diskreta: ”Vill Du att din dotter skall komma in på läkarutbildningen? Samarbeta då med oss. Om inte, kan hon få anställning på sopstationen. Då är det Du som har ansvar för hennes framtid.” Vad gör man i ett sådant läge?

Eftersom vem som helst kan vara utsatt för sådana påtryckningar vet man i en totalitär stat aldrig vem som är vem. Jag ser en medmänniska, men jag ser inte de som styr henne. Hon är som en kasperdocka. Vem rycker i snöret? Den frågan kan man ibland frestas att ställa även i en demokrati.  I en totalitär stat måste den alltid ställas. Där finns det ytterst få människor med integritet. Nästan  alla är komprometterade, nästan alla har i någon mening samverkat med säkerhetstjänsten. Ingen vet vem någon annan egentligen är. Detta är något man måste veta när man möter människor från en diktatur.

Inte alla journalister är medvetna om detta. De som på 1970-talet gjorde reportageresor i Kina fick endast träffa agenter för säkerhetstjänsten eller personer som stod under tryck från säkerhetstjänsten. Alla samtal rapporterades till säkerhetstjänsten av tolken. Minsta avvikelse skulle kunnat kosta personen dyrt, kanske livet. Efteråt kunde journalisten säga: ”Jag har bara skrivit vad jag har sett och hört.” I själva verket hade de endast sett och hört och skrivit det som säkerhetstjänsten ville att de skulle se, höra och skriva. De hade inte skrivit om människor i Kina utan om den bild säkerhetstjänsten ville att de skulle förmedla till Sverige. Därmed blev de vad som på deras språk kallas ”nyttiga idioter”.

Det är inte bara diktaturer, som har en sådan kapacitet. Alla västerländska stater och krigsmakter har motsvarande kapacitet. På den civila sidan handlar det om att förmedla en positiv bild av det egna landet, t ex genom de bibliotek som British Council har över hela världen. Man arbetar inte med kinesiska metoder, men syftet är detsamma – att ge omvärlden en bild av det egna landet som är gynnsam. Man kan också använda Facebook och Twitter.  BBC World News är en annan sida av samma sak. Den har vunnit framgångar genom att alltid vara korrekt. På den militära sidan finns en mera kraftfull kapacitet. I USA kallas det psychological operations (psyops), i England information support. Vi kan finna deras manual på nätet. På svensk mark talar man om påverkansoperationer.  I USA sker utbildningen på Fort Bragg, det finns motsvarande, kortare utbildningar i Sverige. Vad är då syftet med psyops? Det är att förändra mottagarens verklighetsbild på ett sådant sätt att han ändrar sitt handlande till att bli gynnsamt för avsändaren.

Om detta visste jag ingenting, när jag 1986 blev indragen i en påverkansoperation och själv blev en ”nyttig idiot”. Saken var denna: I den kommunistiska östtyska ledningen var man medveten om att den negativa bilden av DDR i Väst var en nackdel. Därför gällde det att genomföra påverkansoperationer, som ändrade den bilden, så att DDR istället uppfattades som ett normalt samhälle i Väst. En aspekt i denna påverkansoperation var Östersjöveckorna i Rostock – stora vetenskapliga konferenser med deltagare från alla länder kring Östersjön. En annan aspekt var att kyrkan i Pommern tog upp kontakter med Svenska Kyrkan i Växjö stift. Växjö stift fick bl a tillfälle att uppföra ett församlingshem åt en församling i Pommern. Delegationer av präster och kyrkostyrelser utväxlades mellan Växjö och Pommern. Att biskop Gienke i Pommern var Stasi-agent visste vi inte. Hans närmaste man, Oberkirchenrat Plath var också agent. Jag var med i en sådan delegation till Pommern. Där ordnades en kyrkohögtid med vårt deltagande i den lilla staden Demmin. Jag fick god kontakt med kyrkoherden där, superintendent Schwerin. Han tog mig på en lång åktur med sin bil; så gjorde man för att undvika avlyssning. Jag frågade honom var alla arbetade i Demmin. Man såg ju inga fabriker. Han svarade: ”Det är så många om arbetar hos polisen.” Jag frågade varför alla hus var från 1950-talet, stora fula betongkolosser. Han svarade: ”Det var några pojkar, som lekte med ett pansarskott.” Jag förstod honom: det var några ur Hitler-jugend som gjort motstånd vid ryssarnas framryckning, och dessa hade som hämnd bränt ner hela den gamla medeltida staden. Efter Berlin-murens fall fick jag veta hela sanningen: Demmin var platsen för ett ohyggligt massmord på civila. Vad Song My var för Vietnam, det var Demmin för Pommern. Varför sade inte Schwerin detta? Han hade ändå fått förtroende för mig. Detta är en av terrorns effekter: alla är rädda för alla. Han kunde inte veta, om jag skulle berätta det för andra. Han skulle kunna spåras som källan.

När sedan en ny delegation från Pommern kom till Växjö fick vi ta emot prosten Haberecht som gäst i vårt hem i Slätthög. Vi som var engagerade i detta utbyte visste att det alltid fanns minst en agent i varje delegation från Pommern. Därför skiljde vi dem åt, så att de som inte var agenter skulle känna sig fria. Jag fick förtroende för Haberecht. Vid denna tid arbetade jag med ett stort teologiskt bokprojekt, En ny bok om Kyrkan. Jag bad honom att medverka, och hans bidrag finns nu i boken. Men jag tänkte inte på  att även om han inte var agent. skulle hans text komma att granskas av Stasi, och att han endast kunde skriva det som Stasi godkände. De hade redan öppnat hans brev till mig och mina till honom. De visste allt om projektet, och deras projekt var ett annat en vårt. Vad de ville var att människor i Sverige skulle få uppfattningen att DDR var ett bra samhälle och att Haberecht skulle vara deras redskap för detta. Han hade ingen möjlighet att komma undan. Jag var en ”nyttig idiot”, precis som journalisterna som hade varit i Kina. Men Stasi kan också ha agerat på ett annat sätt. Syftet med påverkansoperationen var ju att skapa bilden av DDR som ett bra samhälle. Låt alltså Haberecht vara kritisk mot kommunismen, så får människor i Sverige bilden av ett öppet samhälle. Då tänker de att vi har ett ganska fritt samhälle, att vi är en stat som de kan och vill samarbeta med. Och vad han publicerar i Sverige blir knappast känt i DDR.

En enda gång anade biskop Lindegård i Växjö att inte allt stod rätt till. Det var när han blev utnämnd till hedersdoktor vid universitetet i Greifswald. Han visste att han inte hade gjort något som motiverade detta. Där gick Stasi ett steg för långt.

Ett särskilt problem med diktaturer är att man aldrig vet vem som är vem. Föreläsaren från Zimbabwe kan ha varit den han uppgav sig vara. Han kan också ha varit någon som liknade honom. Att låta en agent överta någon annans identitet var en teknik Stasi gärna använde sig av. Agenten Aleksander Radler, som kom i nära kontakt med vår familj, kan mycket väl ha varit någon annan, som tagit över den verklige Radlers identitet sedan denne dödats.

Václav Havel har skrivit om detta i en modern variant av Beggars Opera från 1728 – ett drama från den tidens gangstermiljöer i London. I Havels variant byter människor hela tiden identiteter. Man vet aldrig vem någon egentligen är. Det var Havels upplevelse av den totalitära staten i Tjeckoslovakien. I min roman Där utanför låter jag huvudpersonen, Jakob Sandman, av misstag bli gripen av säkerhetspolisen. Efteråt förklarar en äldre säkerhetspolis för honom hur utländska säkerhetstjänster arbetar i vårt eget land. Det avsnittet fick jag hjälp med av en pensionerad säkerhetspolis, Tore Forsberg. Denne berättade f ö att han i en av sina böcker hade haft  ett avsnitt om påverkansoperationer, som han hade uteslutit, eftersom sådana operationer ofta arbetar inom de gränsar som skyddas av grundlagens stadganden om yttrandefrihet. Nu ser vi det på ett annat sätt. Det börjar bli dags att Forsbergs uteslutna kapitel publiceras.

Första delen av 1972 studerade jag vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Vi var fyra studenter, en svensk föreståndare, en svensk husmor, en arabisk kokerska och en arabisk vaktmästare. Vi hade en arabisk läkare. Israel var, formellt sett, en demokrati, men var samtidigt ockupationsmakt på Västbanken, d v s diktatur.  Vid gudstjänsterna på institutet samlades svenskar i Jerusalem. En av gästerna var rektor Lagerlöf vid den svenska yrkesskolan i Beit Haninah, Västbanken. En dag berättade han att skolans vaktmästare blivit gripen av israelerna och torterad. För att förnedra honom hade tortyren utförts av kvinnor. Vi visste var tortyrcentralen fanns och intill denna låg ett museum över Stern-ligan, som bl a mördat den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte, en släkting till den svenske kungen. Vi visste att vi var övervakade av Shin Bet, den israeliska säkerhetstjänsten. Våra brev öppnades. Vi var i Jerusalem för att skapa goda kontakter med judendomen. Vi behandlades som säkerhetsrisker.  Ofta kom en svensk judisk flicka till institutet. Hon var charmig och söt. Hennes namn var Monica Nagler. En gång märkte vi att hon visste sådant om oss som vi inte talat om för henne, men som fanns i våra brev. Vi drog slutsatsen att hon var agent för Shin Bet och inte, som vi trodde, en svensk flicka som ville tala svenska några timmar. Kanske hade vi rätt. Kanske hade vi fel.  Det tillhör det mest frustrerande i en diktatur, att man alltid måste misstänka den som är vänlig och hjälpsam. Aleksander Radler var sådan. Diktaturer förstör människor, och deras skadeverkningar varar länge. Aleksander Solsjenitsyn har sagt att det tar generationer innan Ryssland kan bli ett normalt land.

Hur det gick för vår arabiske läkare? Han hade, i enlighet med sin läkar-ed, gett vård åt två skadade arabiska motståndsmän på Västbanken. Det är en läkares folkrättsliga skyldighet att vårda varje hjälpbehövande med bortseende från allt annat än sjukdomen eller skadan. Det gjorde vår läkare.  Då deporterade israelerna honom, i strid mot internationella konventioner. En berömd folkrättsjurist, Friedrich von Martens, sägs av Jaan Kross ha formulerat följande regel: ”Den nivå en stat har gentemot sina egna invånare anger nivån på en stats relationer till andra stater.”

När DDR upphörde samlades Stasis arkiv vid en särskild institution i Berlin. Jag skrev dit och begärde fram min Stasi-akt. Den uppgift de hade om mig var följande: ”Journalist, verksam i Beirut.” Jag förstår sammanhanget. 1970 följde jag med min Far på en resa i Orienten. På den svenska Nationaldagen 6 juni deltog vi i högtidligheten på det svenska generalkonsulatet. På vägen in varnades vi av andra svenskar, att två svenska kvinnor var agenter för den syriska säkerhetstjänsten. I hissen kunde man inte tala, den var avlyssnad. Den syriska säkerhetstjänsten var i sin tur utbildad av Stasi. Inne på generalkonsulatet var det musik på högsta nivå för att störa ut avlyssningsapparaterna. De två agenterna höll sig förmodligen i vår närhet. De uppfattade ordet ”journalist” och ordet ”Beirut” (vi var på väg dit) men trodde att jag var journalisten. De rapporterade till den syriska säkerhetstjänsten, som sedan rapporterade till Stasi. Varför var de två svenska kvinnorna agenter? Kanske för något så enkelt som att deras söner skulle få bekväma tjänster under värnplikten i den syriska armén. I en diktatur har säkerhetstjänsten alltid ett överläge i förhållande till den enskilde.

Jag studerade vid denna tid semitiska språk. Utanför Damaskus ligger staden Maaloula, där den kristna befolkningen ännu talar arameiska (syriska). Jag ville därför göra inspelningar där. Jag gick runt i suquen ( marknaden) för att finna någon som kunde hjälpa mig att få kontakt. I en guldsmedsbutik fick jag ett telefonnummer. Guldsmeden själv var kristen och blev glad, när han såg mitt Sigfridskors. Jag tog alltså kontakt och tog bussen dit. Men telefonen var avlyssnad. Sedan jag åkt satt en soldat med automatkarbin utanför hotellrummet. I Maaloula blev jag mottagen i S:ta Teklas kloster. Munken där berättade att de hade haft besök av den östtyska säkerhetstjänstens chef. Det bör ha varit Erich Mielke själv. Han var chef för Stasi 1957-1989.

En gång har jag varit nära att själv bli värvad som agent. När jag arbetade med min avhandling i Lund 1980-1985 fanns det en Stasi-agent på den Teologiska fakulteten. Han namn var Aleksander Radler, Han hade varit agent ända sedan sin tid som student i Berlin. Hans uppgift i Sverige var att kartlägga de ”reaktionära kyrkliga kretsar” som kunde tänkas bli motståndsceller vid en sovjetisk ockupation av Sverige. Invasionsplanerna var väl kända. De hade kommit till Väste med den avhoppade tjeckiske generalen Jan Sejna. Radler var fullt utrustad med radiosändare. Vi hade ingen aning om detta. Säkerhetspolisen Tore Forsberg lärde mig hur det går till att värva en ny agent. Först: studiefasen. Man tar reda på allt som finns att veta om personen. Sedan: kontaktfasen. Som av en händelse möter man den andre och får kontakt. Därefter: Vänskapsfasen. Man gör tjänster, visar vänlighet, smickrar. Slutligen: Värvningsfasen: Man erbjuder förmåner och därefter ställer man krav. Om allt detta visste jag ingenting. Jag visste bara att Radler med en gång tog emot mig, gjorde tjänster, visade vänlighet – och till sist erbjöd mig en professur vid ett seminarium i Naumburg i Östtyskland. Han lyckades över förväntan med fas 1-3. Fas 4 misslyckades. Jag var inte det minsta intresserad. Jag såg det som en Guds kallelse att vara församlingspräst just i Sverige. Beställ gärna Tore Forsbergs bok Spioner som spionerar på spioner. En del av detta har jag också tagit med i romanen Där utanför, i det samtal en äldre säkerhetspolis har med romanens huvudperson, kapten Jakob Sandman.

Så en liten händelse från Estland. Jag kom dit under Sovjet-tiden (Sovjetunionen föll i augusti 1991). Första resan, 1989, lärde jag känna Tiit Pädam, som då var ärkebiskop Pahlujas sekreterare. En annan kontakt blev författaren Jaan Kross. Vid denna resa bodde jag på hotell Olümpia. Som namnet säger byggdes det inför seglingsolympiaden i Tallinn 1980. Hotellet uppfördes av inhyrda finska specialarbetare, och det blev påtagliga friktioner med dem, när avlyssningsutrustningen skulle installeras.  Nästa resa ringde jag upp Tiit Pädam och föreslog att vi skulle åka ut på landet. Han svarade: ”Det är helt omöjligt.” Lite senare träffade jag honom på gatan. Då sade han: ”Det hade gått bra att åka ut på landet, bara du inte hade sagt det på telefon.” I en diktatur måste man alltid räkna med att vara avlyssnad av säkerhetstjänsten. Vid denna resa bodde jag på hotell Viru, där KGB disponerade en hel våning. Där stannade inte hissen.

Jaan Kross och jag gjorde ibland promenader för att undvika avlyssning. Under en sådan promenad kom vi att tala om KGB. Då berättade Jaan Kross att han varit ute på landet med ett barnbarn, en liten flicka. De hade gått längs en åkerväg, där det gått kor och deras spillning låg kvar. Flickan funderade över det: ”Man får inte trampa i spillningen, för då kan korna bli arga.”För Jaan Kross sade det något om KGB.

Jaan Kross var en mästare på att säga sanningen mellan raderna. Hans mest kända verk, Kejsarens galning (sv  övers 1983) utspelar sig på ett estniskt gods, där en släkting till godsägaren blir förälskad  i godsförvaltarens dotter. Och så visar det sig att hennes far är agent för den ryska hemliga polisen. Den historien kunde den sovjetiska censuren inte gärna stryka. Den utspelade sig ju på tsarens tid. Men alla andra förstod vad den egentligen handlade om.

När det gäller avlyssning skall man veta att mobiltelefoner är mycket lätta att avlyssna. Om man vill meddela något som andra inte bör veta, är det säkrare att skicka ett vykort än att tala i mobiltelefon. Med en relativt enkel utrustning kan man lätt lokalisera en mobiltelefon. Det finns en liten historia från Estland också om detta. I krigets slutskede mobiliserade tyskarna förband ur de baltiska folken. Marja Talgre har berättat om en av dessa unga män i boken Leo – ett estniskt öde (1990). Dessa nu äldre herrar har kamratföreningar, något som givetvis är politiskt känsligt. En av kamratföreningarna skulle ha en träff med en motsvarande förening i Lettland. När de kom till gränsen blev det stopp. Då åkte de tillbaka, lämnade sina mobiltelefoner och återvände till en annan gränsstation. Då gick det bra att komma över.

Man kan också vidga perspektivet. Václav Havel har sagt: ”Upplösningen av identiteterna är det enda verkligt stora problemet i Västerlandet.” Då tänker jag på alla de kloka, kunniga, erfarna, omdömesgilla amerikanska politikerna i det republikanska partiet. De inser mycket väl att Donald Trump skadar både USA och världen, men ändå uppträder de som hans lojala understödjare. Inte heller där är man långt ifrån The Beggars Opera i Havels version.

Det fanns i London en rysk biskop vid namn Anthony Bloom. Han var en stor personlighet och förekom ibland i BBC. Hans familj hade flytt från Ryssland 1918, och de levde sedan som flyktingar i Paris. En gång hade Anthony deltagit i ett ungdomsläger. När han kom hem sade hans far: ”Jag har varit så orolig för dig.” Pojken frågade: ”Trodde du att jag hade blivit skadad?” Hans far svarade: ”Nej, jag var rädd att du skulle förlora din integritet.” Den risken löper vi alla, hela tiden, i London och Sjöbo, likaväl som i Harare och Demmin. Det finns ett kraftigt motmedel. Linné har gett en klassisk formulering: Innocue vivito . Numen ades. Lev oförvitligt – den Oerhörde är närvarande.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan och tidigare fältpräst.

Adaptation eller assimilation – Har Försvarsmakten förmåga till framtida flexibilitet?

Foto: Försvarsmakten

En av utmaningarna i försvaret av Sverige är anpassningen till en föränderlig värld, där information, data och beslutscykler förekommer i överflöd och blir allt kortare. Detta påverkar verksamhet från taktisk till operativ nivå och kräver ett kritiskt och utvecklande förhållningssätt, för vilket förutsättningar finns men inte tillämpas fullt ut. Därmed finns det en samtida taktisk och operativ utmaning i försvaret av Sverige, men det handlar inte om någon specifik teknik eller teknologi. Istället handlar utmaningen om att använda befintliga resurser för att vidareutveckla befintlig organisation och därigenom skapa adaption och anpassning inför framtiden. Ett sätt att göra detta är att nyttja akademiseringen av officersyrket.

En vanligt förekommande åsikt från såväl kadetter som HOP-studerande är inställningen att genomföra kurser med betyget ”G som genomfört”. Det handlar således främst om att studera för att därigenom överkomma de hinder som krävs för att erhålla en högre befattning. Denna typ av inställning visar att individer enbart ser de akademiska studierna som något som måste passeras för att avancera, vilket reducerar den effekt som professionen skulle kunna uppnå. Utöver denna inställning hos en del studerande existerar ytterligare hinder i form av synsättet hos fakulteten som ansvarar för utbildningen av officerare. Avsikten som förmedlas till kadetter, särskilt vid skrivandet av det självständiga arbetet, är att välja det område, ämne eller metod som möjliggör störst sannolikhet att bli godkänd. Således är det inte professionen eller viljan att utveckla som premieras, utan enbart antalet godkända officerare. Redan här riskerar förmågan till kritiskt tänkande och dess förhållningssätt att begränsas, vilket praktiskt innebär att antalet officerare eller befattningen denne eftersträvar är viktigare än arbetsmetoden. Exempelvis i form av stabsarbete eller ledningsmetoder, vilket Ola Palmqvist nyligen debatterade kring i artikeln Uppdragstaktik; En svensk papperstiger? (Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg, 2020). Att sätta ljus på tidigare invanda definitioner eller tillvägagångssätt är en av styrkorna med akademiseringen, vilket ger möjlighet att öka och utveckla flexibiliteten och därmed öka Sveriges försvarsförmåga.

En ytterligare utmaning rörande taktiska problem är den trygghet som existerar i att genomföra det som är beprövat. Utifrån nedanstående exempel, taget från den verksamhetsförlagda utbildningen, beskrivs en ofta förekommande situation hämtad från en av Försvarsmaktens funktionsskolor och dess utbildning avseende taktik gällande landstigningar och taktiska tillvägagångssätt kring dessa. Frågan ställdes varför taktiska procedurer sker enligt detta förfarande samt vart ifrån taktiken kommer, något som är en grundbult inom det kritiska förhållningssättet och något som bör eftersträvas. Den utbildande officeraren svarade att det alltid genomförts såhär och taktiken troligen utvecklats av någon som var kunnig inom ämnet, varvid kunskapen har förts vidare från reglemente till reglemente och från individ till individ. Efterföljande tystnad och insikt kring vad vi bygger våra tillvägagångssätt på talar sitt tydliga språk om en existerande brist, men som samtidigt visar hur akademiseringen skulle kunna bidra till att kritiskt granska, utveckla och förbättra dessa typer av områden. Förståeligt nog existerar en trygghet i att agera kring det som tidigare är känt och utifrån den kunskap vi besitter. Verkligheten och krigets skiftande natur kan skapa ödesdigra konsekvenser för den försvarsmakt som inte kan möta nya sorters hot. Samtida taktiska och operativa utmaningar i försvaret av Sverige kan till det närmaste tolkas som behovet av att effektivisera nuvarande organisation och utveckla befintlig materiel och därigenom skapa större operativ slagkraft.

De taktiska och operativa konsekvenserna rörande ovannämnda exempel för amfibiestridskrafterna är de eftersatta taktiska procedurer som härstammar från en tid och reglementen som inte är möjliga att applicera i dagens Försvarsmakt. Förutom att vara ålderstigna riskerar de dessutom att vara ineffektiva. Om vi inte kan försvara eller förklara varför vi genomför eller tillämpar våra egna taktiska procedurer återfinns ett behov av revidering eller översyn. En sådan revidering/översyn skulle bidra till en mer effektiv användning av resurserna och säkerställa att enheter och materiel används på ett sätt som maximerar dess kapacitet samtidigt som dess nuvarande potential utnyttjas. Denna effektivisering innebär på taktisk nivå en möjlighet till att ytterligare uppnå målet med uppgiften och detta genom att förändra användningen, vilket leder till en större handlingsfrihet och därigenom lokal överlägsenhet. Förmågorna som erhålls genom akademiseringen i form av att analysera, ifrågasätta och förbättra skall premieras och användas.

Arbeten på grundnivå kan därmed göra skillnad och påverka svensk taktik, operationskonst och professionell utveckling, vilket innebär att arbeten på högre nivåer kan bidra än mer. Detta genom att förändra synsättet och använda akademiseringen och dess metoder för att exempelvis utveckla ovannämnda landstigningsmetod och detta genom att jämföra länder sinsemellan gentemot rådande teorier. Detta bidrar till att utveckla den taktiska och samtida utmaningen i försvaret av Sverige genom att utgå ifrån redan existerande förutsättningar och effektivisera dessa. Denna möjlighet uppstår genom akademiseringen och möjliggöras utifrån ett analytiskt och kritiskt förhållningssätt. Taktik- och doktrinrevidering förblir inte så effektiv eftersom vi inte befunnit oss i krig på över 200 år. Därmed utgör kritiskt tänkande och forskning vårt näst bästa vapen för att möta framtiden.

Ett förändrat synsätt hos såväl studerande som skola skulle medföra en ökad effekt över tid. Där begreppet effekt innebär de förändringar och resultat individen producerar till följd av att denne inte eftersträvar nästa befattning mer än vad denne eftersträvar att utveckla professionen. Likväl skall utbildning innebära möjlighet till utveckling av professionen och inte utgöra ett nödvändigt hinder för att avancera. Tid innebär en acceptans för att förändringar tar tid, där den initiala effekten avseende akademiseringen har börjat verka, men behöver nu kompletteras och utvecklas med efterföljande åtgärder för att uppnå ovan beskrivna effekt. Självfallet är frågan mer komplicerad än att initiera förändringarna och många faktorer påverkar processen. Ytterligare taktiska och operativa svårigheter är rådande personalläge och bristen på officerare, vilket måste vägas gentemot den förmodade taktiska och operativa förlusten långsiktigt. Frågan som bör lyftas är huruvida vi inte gör oss en otjänst rörande personalen genom att välja den enkla vägen i form av kvantitet istället för kvalitet. Den effekt vi då går miste om är utvecklingen av taktiska metoder och nyanserade synsätt på dessa problem.

Bristen som belysas orsakas inte avsiktligen av organisationen eller individens, utan lever kvar från den Försvarsmakt som tidigare existerat och tillåts påverkas utifrån den debatt och stigmatiseringen som delar av organisationen uttrycker gentemot akademiseringen. Landstigningar och liknande taktiska procedurer förblir grundbulten inom verksamheten avseende taktisk nivå och tillsammans med tekniska lösningar är detta en väsentlig del för att uppnå framgång i krig. Verkligheten är sådan att den försvarsmakt som bäst tillämpar anpassning innehar störst möjlighet att erhålla seger (Barry, B. 2012. Adapting in War. Survival, 54(6), s. 171, 176). Sverige med dess begränsade resurser behöver tillämpa anpassning i större utsträckning än andra större försvarsmakter. Bra materiel tar oss en bit pås väg, men kombinationen av materiel, taktik och kontinuerligt utvecklat tillämpande tar oss längre. Genom akademiseringen kan dessa tre parametrar förstås och framföras i en helhet och är av större vikt än enbart tekniskt avancerade system eller förlegade taktiska metoder.

Således förblir motsatsen en eftersatt förmåga inom samma parametrar, till följd av att officerare inte besitter förmågan att anpassa verksamhetens metoder till den föränderliga värld vi befinner oss i. Följaktligen kan det vara fördelaktigt att tillämpa de resurser Försvarsmakten besitter innan ny teknik eller teknologi införskaffas, vilket även medför att denne sedermera kan nyttjas på ett ännu mer effektivt sätt. Den efterfrågade förändringen och inledande lösning handlar om förståelse och insikt kring vilka resurser som finns samt hur dessa bäst kan nyttjas. För Försvarsmaktens innebär detta ett bättre tillämpande av den resurs som nytillkomna officerare medför och inte tillåta tiden vara den styrande faktor för i vilken takt förändring sker. Aktiva åtgärder och ställningstagande, likt den reformering vi sett under senare år gällande ansvarskultur och jämlikhet, skulle medföra att ”G som i genomfört” byts ut mot ”G som i growing”. Där studerande kan kombinera den akademiska utbildningen med en vilja utveckla sig själv såväl som professionen. Fakulteten måste samtidigt utmana studenter i studierna och ta blicken bortom enbart lärandemålen och bistå dem i deras arbete, vilket skulle utveckla krigsvetenskapen som disciplin samt Försvarsmakten som organisation. Förståelsen måste gemensamt skapas genom utökad kommunikation mellan Försvarshögskolan och Försvarsmakten, där bådas intressen, utbildning och genomförande är i symbios med varandra för att uppnå effekt över tid. Den akademiska officeren är möjligtvis inte den bästa krigsplutonschefen, men vederbörande 45,har möjligheten att utveckla sig själv, sina underställda och verksamheten över lång tid och i en föränderlig värld och således bidra till taktiska såväl som operativa utmaningar för att skapa flexibilitet inför framtiden.

Författaren är fänrik i Amfibiekåren.

Något ytterligare om underrättelsekriget

Reflektion

Den 26JUN2020 publicerande The New York Times en, numera uppmärksammad, artikel som framförde att den ryska militär underrättelsetjänsten, GU, hade erbjudit irreguljära grupperingar i Afghanistan prispengar på, dels amerikanska soldater, dels koalitionssoldater.1 Denna artikel kom att dementeras av den amerikanska administrationen,2 dock har både amerikanska och brittiska anonyma underrättelsekällor bekräftat de initiala uppgifterna från The New York Times.3 Den ryska administrationen har dementerat att de skulle utlovat prispengar på antingen amerikanska trupper eller koalitionstrupper i Afghanistan.4

Enl. den brittiska tidningen The Times skall den enhet ur den ryska militära underrättelsetjänsten som varit delaktig i den eventuella ryska operationen i Afghanistan utgöras av enhet 29155. Det vill säga samma enhet Storbritannien utpekat som ansvarig för mordförsöket, med nervgiftet Novitjok, mot den utväxlade ryska underrättelseofficeren Sergej Skripal 2018.5 Enheten påstås även varit involverad i kuppförsöket i Montenegro 2016,6 samt det utreds om de även kan ha varit delaktiga i oroligheterna i spanska Katalonien.7 Enheten skall enl. en tidigare rysk underrättelseofficer, ur GU, lösa s.k. diversionsuppgifter, eg. enheten är ett s.k, diversionsförband. Enheten skall enl. denne kunna lösa uppgifter antingen med enskilda underrättelseofficerare eller i grupp. Denne exemplifierar uppgifterna som enheten kan lösa utgörs av lönnmord, bombdåd o.dyl.8 Begreppet diversionsförband och diversionsuppgifter är en äldre sovjetisk/rysk term som går att härleda till 1930- och 1940-talet för förband som löste s.k. sabotageuppgifter bakom en motståndares linjer. Själva verksamheten var även djupt förankrad i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten under mellankrigstiden, d.v.s. perioden mellan det första och andra världskriget, och ingick i dess krigsförberedande verksamhet.9 Vilket utgör ett viktigt ingångsvärde att ta med sig framgent i detta inlägg.

Huruvida enhet 29155 de facto varit involverad i Afghanistan blir utifrån den öppna information som publicerat svårt att avgöra. Vad som ffa. framförs i den offentliga rapporteringen, är att den amerikanska underrättelsetjänsten har bevis på att pengar överförts från ett konto som används av den ryska militära underrättelsetjänsten till irreguljära grupperingar i Afghanistan. Utifrån detta och andra underrättelseuppgifter förefaller den amerikanska underrättelsetjänsten, möjligen, dragit slutsatsen att den ryska militära underrättelsetjänsten satt prispengar på amerikanska soldater samt koalitionssoldater.10

Dock får det ses som möjligt att de pengar som, eventuellt, överförts från den ryska militära underrättelsetjänsten till irreguljära grupperingar i Afghanistan kan ha använts till någon form av subversiv verksamhet. Detta utifrån det faktum att det 2018 publicerades uppgifter om att Ryssland hade överfört vapenmateriel till irreguljära grupperingar i Afghanistan,11 där konfidensgraden på uppgifterna får anses vara hög. Huruvida pengarna eventuellt användes för att understödja irreguljära grupperingar eller var prispengar på amerikanska soldater eller koalitionssoldater torde för eller senare framkomma, dock är det för tidigt att utifrån de nuvarande uppgifterna att slå fast exakt vad de använts till.

Del av den uppkomna diskussionen i kölvattnet utav de av The New York Times publicerade uppgifterna har varit att Rysslands ev. agerande i Afghanistan skulle varit en form av vedergällning maa. det amerikanska stödet till den s.k. Mujahedin rörelsen under den sovjetiska konflikten i Afghanistan mellan 1979 och 1989, men eventuellt även en vedergällning maa. det amerikanska vapenstödet till Ukraina.12 Här bör det dock beaktas att Rysslands President, Vladimir Putin, även framfört att minst skall den amerikanska underrättelsetjänsten understött den Tjetjenska separatist rörelsen.13 Huruvida det var fallet eller ej, kommer troligtvis aldrig kunna bevisas, däremot skulle det kunna ses som en förlängning på USA agerande gentemot Sovjetunionen/Ryssland från 1980-talet. Varvid det skulle kunna utgöra en ytterligare drivkraft för Ryssland att agera gentemot USA med hjälp av olika irreguljära grupperingar runt om i världen, såsom i Afghanistan.

Vad som även framförts i debatten är att den ryska militära underrättelsetjänsten med enhet 29155 skulle agerat oprofessionellt maa. de avslöjanden som kommit i kölvattnet av dess ev. verksamhet.14 Här vill jag dock framföra att det i dagens tidsålder är väldigt svårt på gränsen till omöjligt att kunna dölja underrättelseofficerare och dess verksamhet maa. de datoriserade informationssystem som numera finns att tillgå. Får dessa system även samköras blir det ytterst svårt att kunna undgå upptäckt vilket kanske främst accentuerades ur ett svenskt hänseende med den s.k. "Transportstyrelseskandalen".15 Lägg därtill övriga risker i händelse av att mer offensiva underrättelseoperationer genomförs såsom i fallet med t.ex. Sergej Skripal, blir det inte konstigt att verksamheten avslöjas. Vad som bör noteras är att mängden gripna agenter eller förklarade underrättelseofficerare som persona non grata fortsatt är väldigt låg i de västliga länderna, d.v.s. inhämtning kan fortsatt gå obemärkt förbi, likt tidigare. Dock får det ses som troligt i fallet med Sergej Skripal och valet av metod att även den ryska militära underrättelsetjänsten, innan genomförandet, visste att operationen skulle röjas maa. den kunskap som fanns om nervgiftet.16

I och med att enhet 29155 verksamhet snarare kan anses vara militär vs inhämtningsinriktad, när enheten förefaller genomföra s.k. diversionsuppgifter bör några faktorer särskilt belysas. För det första bygger all militär verksamhet på omfall då verksamheten sannolikt aldrig kommer kunna genomföras enligt plan. Vad är då ett omfall? Det är hur en enhet eller förband väljer att agera i händelse av att en trolig händelse inträffar.17 För det andra består all militär verksamhet av friktioner, vilket återigen faller inom området omfall, varvid inget kommer fungera i enlighet med den plan som är lagd.18 För det tredje förefaller både sovjetiska och ryska underrättelseoperationer sedan 1920-talet haft inbyggda omfall hur dessa fortsatt skall kunna exploateras och orsaka skada i händelse av att de avslöjas.19 Ur det perspektivet bör enhet 29155 operationer betraktas kontra den allmänna uppfattning som nu förmedlas av att de ej är är professionella, vilket snarare indikerar att de som framför åsikterna kring enheten saknar förståelse för hur, dels underrättelse-, dels specialförbandsoperationer genomförs och kan utvecklas under dess genomförande.

Här skulle det kunna argumenterats för att de västliga länderna vidtagit kraftåtgärder t.ex. vid användandet av nervgiftet Novitjok mot den utväxlade ryska underrättelseofficeren Sergej Skripal.20 Dock förefaller de åtgärderna trots allt varit kortvariga.21 Varvid den ev. ryska diversionsoperationen får anses varit framgångsrik då den enbart utgjort ett form av "media brus" att hantera för den ryska ledningen. Vilket ytterligare stärker tesen om att enhet 29155 agerande är allt annat än oprofessionellt när det slutliga resultatet kan observeras.

För att återgå till begreppet diversionsförband, är det intressant att notera de skrivningar kring dylika förband som finns i ett nummer av tidningen Flygvapennytt från 1983. Där kanske det mest intressanta är att artikeln även framför att diversion kan genomföras i fredstid då som ett sätt att försvaga en presumtiv motståndare, dock skulle det enbart vara imperialistiska stater som använder sig av detta enl. den sovjetiska militära encyklopedin vilket Flygvapennytt refererar till. Vad som även framkommer är att det är en verksamhet som genomförs av mindre avdelningar eller enstaka individer. Där syftet bl.a. är att förstöra militära och industriella objekt, sambandssystem, påverka försvarsförmågan moraliskt och psykologiskt genom att likvidera viss personal och förstöra militär materiel. Därtill är det även intressant att notera att enl. Flygvapennytt artikel skall det finnas specialister för kemisk krigföring i dessa enheter men även radioaktiva ämnen kan användas för att lösa de tilldelade uppgifterna.22 Vad avser kemisk krigföring förefaller det vara vederlagt att nervgiftet Novitjok användes av det ryska diversionsförbandet 29155. I sammanhanget är det även intressant att notera bruket av det radioaktiva ämnet polonium gentemot den tidigare KGB samt FSB officeren Aleksandr Litvinenko i Storbritannien 2006, vilket förefaller varit en rysk diversionsoperation.23

Undertecknad m.fl. har under de senaste åren framfört att det pågår ett underrättelsekrig, eller om man så vill en form av lågintensiv strid med olika former av underrättelseförband. Detta maa. det, sedan minst 2008 men möjligen sedan 1999,24 försämrade säkerhetsläget mellan de västliga länderna och Ryssland. Den svenska diskussionen kring det försämrade säkerhetsläget har främst varit inriktad mot olika former av påverkansoperationer men även datornätverksoperationer vilket i diskursen fått symbolisera själva gråzonsproblematiken. Här vill undertecknad hävda att det är ett för snävt synsätt att betrakta saker och ting. Detta kan ev. bero på en beröringsskräck över att den faktiska gråzonsproblematiken, de facto, av och till kan bli högst fysisk. Vilket bör vara ett område som berörs än mer i den allmänna diskussionen. Ur detta perspektiv bör troligtvis även den svenska säkerhetspolisens skrivelse från 2019 beaktas, d.v.s. att statssanktionerade likvideringar även kan inträffa på svensk territorium.25

Här skulle det såldes kunna argumenteras för att det enbart är Ryssland som genomför dylika diversionsoperationer, dock har historien visat på att även de västerländska länderna genomför dylika operationer. Varvid det får ses som möjligt ev. troligt att även västerländska länder i dagsläget genomför liknande operationer som de ryska diversionsförbanden.

Avslutningsvis, det får ses som troligt att det återigen, likt under det kalla kriget, pågår ett s.k. underrättelsekrig mellan ett flertal länder inom ramen för det nu försämrade säkerhetsläget,. Detta s.k. underrättelsekrig skulle mycket väl kunna utgöra en katalysator för s.k. ofrivillig eskalering i händelse av att någon form av operation orsakar en för kraftig påverkan, varvid en väpnad konflikt kan uppstå. Vad som även bör beaktas är att den s.k. gråzonsproblematiken inte enbart består av icke-kinetiska verkansmedel utan även av kinetiska, vilket särskilt bör beaktas i den fortsatta diskussionen i Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Associated Press 1 (Engelska)

British Broadcasting Corporation 12 (Engelska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Flygvapennytt 1 (Svenska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

Jamestown Foundation 1 (Engelska)

Jägarchefen 1 (Svenska)

Reuters 1234 (Engelska)

Sky News 1 (Engelska)

Säkerhetspolisen (Svenska)

The New York Times 1234 (Engelska)

The Times 12 (Engelska)

The Washington Post 1 (Engelska)

Voice of America 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991.

Slutnoter

1 The New York Times. Savage, Charlie. Schmitt, Eric. Schwirtz, Michael. Russia Secretly Offered Afghan Militants Bounties to Kill U.S. Troops, Intelligence Says. 2020. https://www.nytimes.com/2020/06/26/us/politics/russia-afghanistan-bounties.html (Hämtad 2020-07-12)

2 The Washington Post. DeYoung, Karen. Hudson, John. Nakashima, Ellen. Ryan, Missy. Russian bounties to Taliban-linked militants resulted in deaths of U.S. troops, according to intelligence assessments. 2020. https://www.washingtonpost.com/national-security/russian-bounties-to-taliban-linked-militants-resulted-in-deaths-of-us-troops-according-to-intelligence-assessments/2020/06/28/74ffaec2-b96a-11ea-80b9-40ece9a701dc_story.html (Hämtad 2020-07-12)

3 Ibid.

Sky News. Bunkall, Alistair. Russia offered Taliban-linked fighters bounties to attack British troops - as senior Tory MP seeks answers. 2020. https://news.sky.com/story/russia-paid-taliban-fighters-to-attack-british-troops-in-afghanistan-12016425 (Hämtad 2020-07-12)

4 The New York Times. Higgins, Andrew. Kramer, Andrew E. Russia Denies Paying Bounties, but Some Say the U.S. Had It Coming. 2020. https://www.nytimes.com/2020/07/03/world/europe/russia-bounties-putin-afghanistan.html (Hämtad 2020-07-12)

5 The Times. Evans, Michael. Putin paid Taliban in plot to kill US and British troops. 2020. https://www.thetimes.co.uk/article/putin-paid-taliban-in-plot-to-kill-us-and-british-troops-dgrmksqhm (Hämtad 2020-07-12)

6 The New York Times. Schwirtz, Michael. Top Secret Russian Unit Seeks to Destabilize Europe, Security Officials Say. 2019. https://www.nytimes.com/2019/10/08/world/europe/unit-29155-russia-gru.html (Hämtad 2020-07-12)

7 Voice of America. Arostegui, Martin. Hunt for Russian Black Ops Specialist Ranges From Spain to Bulgaria. 2020. https://www.voanews.com/europe/hunt-russian-black-ops-specialist-ranges-spain-bulgaria (Hämtad 2020-07-12)

8 The New York Times. Schwirtz, Michael. Top Secret Russian Unit Seeks to Destabilize Europe, Security Officials Say. 2019. https://www.nytimes.com/2019/10/08/world/europe/unit-29155-russia-gru.html (Hämtad 2020-07-12)

9 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 276.

10 The New York Times. Callimachi, Rukmini. Goldman, Adam. Mashal, Mujib. Savage, Charlie. Schmitt, Eric. Suspicions of Russian Bounties Were Bolstered by Data on Financial Transfers. 2020. https://www.nytimes.com/2020/06/30/us/politics/russian-bounties-afghanistan-intelligence.html (Hämtad 2020-07-12)

11 British Broadcasting Corporation. Rowlatt, Justin. Russia 'arming the Afghan Taliban', says US. 2018. https://www.bbc.com/news/world-asia-43500299 (Hämtad 2020-07-12)

12 The New York Times. Higgins, Andrew. Kramer, Andrew E. Russia Denies Paying Bounties, but Some Say the U.S. Had It Coming. 2020. https://www.nytimes.com/2020/07/03/world/europe/russia-bounties-putin-afghanistan.html (Hämtad 2020-07-12)

13 British Broadcasting Corporation. Rainsford, Sarah. Russia's Putin: US agents gave direct help to Chechens. 2015. https://www.bbc.com/news/world-europe-32487081 (Hämtad 2020-07-12)

14 Foreign Policy. Mackinnon, Amy. What’s This Unit of Russian Spies That Keeps Getting Outed?. 2020. https://foreignpolicy.com/2020/07/01/what-is-unit-29155-gru-russian-spies-bounties/ (Hämtad 2020-07-12)

15 Jägarchefen. Försvarsunderrättelseförmåga. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/12/forsvarsunderrattelseformaga.html (Hämtad 2020-07-12)

16 Reuters. Factbox: A few facts about the nerve agent Novichok. 2018. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia-chemicalweapons-factbo/factbox-a-few-facts-about-the-nerve-agent-novichok-idUSKCN1GO2JG (Hämtad 2020-07-12)

17 Försvarsmakten. Omfallsplanering. 2020. https://www.forsvarsmakten.se/sv/ordlista/#/word/omfallsplanering (Hämtad 2020-07-12)

18 Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991, s. 79-81.

19 Jamestown Foundation. Goble, Paul. Kremlin Exploiting Reports GRU Paid Taliban to Kill US Soldiers. 2020. https://jamestown.org/program/kremlin-exploiting-reports-gru-paid-taliban-to-kill-us-soldiers/ (Hämtad 2020-07-12)

20 Reuters. Holden, Michael. Rampton, Roberta. U.S., EU to expel more than 100 Russian diplomats over UK nerve attack. 2018. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia-usa/u-s-eu-to-expel-more-than-100-russian-diplomats-over-uk-nerve-attack-idUSKBN1H21MR (Hämtad 2020-07-12)

21 Reuters. Russia and Britain to start returning diplomats in January: Russian embassy. 2018. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia-diplomacy/russia-and-britain-to-start-returning-diplomats-in-january-russian-embassy-idUSKCN1OR12O (Hämtad 2020-07-12)

The Times. Fisher, Lucy. Rise of Russian diplomats in UK ‘emboldens Putin’. 2019. https://www.thetimes.co.uk/article/rise-of-russian-diplomats-in-uk-emboldens-putin-jpm295dwc (Hämtad 2020-07-12)

22 Flygstaben. Flygvapennytt nr 4. Stockholm: Flygstaben, 1983, s. 12-13.

23 Reuters. Holden, Michael. Russia's Putin probably approved London murder of ex-KGB agent Litvinenko: UK inquiry. 2016. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia-litvinenko/russias-putin-probably-approved-london-murder-of-ex-kgb-agent-litvinenko-uk-inquiry-idUSKCN0UZ0Z6 (Hämtad 2020-07-12)

24 Associated Press. Putin suggests he was key in Kosovo airport occupation. 2020. https://apnews.com/7041cf8bee6cd83dba9fb454e53eb65d (Hämtad 2020-07-12)

25 Säkerhetspolisen. Årsbok 2019. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2020, s. 25.

Aftonbladet. Säpochefen: Statliga agenter redo begå mord. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1kAmlq/sapochefen-statliga-agenter-redo-bega-mord (Hämtad 2020-07-12)

EUs sjuttioårskris

Många utmaningar väntar EU -ländernas regeringschefer. Gruppbilden är tagen i Salzburg 2018. Foto: shutterstock.com.

För dryga 70 år sedan, den 9 maj 1950, höll den dåvarande franske utrikesministern med det – symboliskt nog, eftersom han kom från gränstrakterna – tyskklingande namnet Robert Schuman ett tal som kommit att bli historiskt. Inspirerad av den franske affärsmannen och diplomaten Jean Monnet föreslog Schuman att sex kol- och stålproducerande stater i Europas mitt skulle bilda en gemensam överstatlig organisation för att gemensamt reglera den industri som haft en så central roll för de frekventa krigen på kontinenten.

Så bildades 1952 Kol-och stålunionen, vars förste president f ö blev Jean Monnet. Några år senare, 1957, kom den gemensamma marknaden, EEC. Därefter har den europeiska integrationsprocessen rullat på, utvidgats till allt större områden och innefattande allt flera länder till att idag omfatta flertalet europeiska stater väster om Ryssland. Detta innebär ju inte att det varit en lätt resa. Processen har mött många bakslag, varav ett av de värsta var att förslaget om uppsättande av ett europeiskt försvar (European Defence Community, EDC) 1954 fälldes av den franska nationalförsamlingen. Men få vill väl idag bestrida att integrationen varit en för vår världsdel mycket positiv kraft.

Detta skulle rimligen varit en självklar sak att fira. Men i stället kan vi nu konstatera att integrationsprocessen befinner sig i en allvarlig kris, den kanske värsta sedan Schumans tal. Denna situation, som varit under uppbyggnad sedan åtminstone finanskrisen 2008-2009, och som nu spätts på av coronaepidemin, har flera dimensioner. En har självklart med själva epidemins ekonomiska effekter att göra. Den påtvungna nedstängningen av ekonomierna i unionens medlemsländer har medfört minskade skatteintäkter, stor och plötslig arbetslöshet och enorma budgetära utgifter för att förhindra att företag går omkull, minska effekterna för de enskilda av arbetslösheten m m. Men för EUs del diskuteras också samtidigt unionens delvis problematiska förhållande till omvärlden, till USA, Kina och Ryssland. Frågan om ytterligare nya medlemsstater från främst Västra Balkan är, mot bakgrund av de erfarenheter man gjort av senare utvidgningar, inte alldeles lättlöst. Till slut är Brexitprocessen långt ifrån genomförd. Tvärtom för parterna en kamp mot klockan. Om ett avtal skall finnas på plats när övergångstiden löper ut den 31 december måste detta föreligga med utgången av oktober. Annars hinner inte Europaparlamentet ratificera fördraget. Resultatet kan annars bli en s k hård Brexit utan avtal med ty åtföljande omfattande praktiska konsekvenser får båda parter.

Den dramatiska utveckling som coronaepidemin inneburit kan en ekonomi som den svenska med goda statsfinanser och låg statsskuld klara hyggligt. Men för de medlemsländer med betydligt svagare offentliga finanser, som Italien, Spanien, Grekland m fl och de med den lägsta bruttonationalprodukten är det avsevärt svårare. Därför ställdes redan tidigt förståeliga önskemål från deras sida att bli delaktig av de rikare EU-ländernas solidaritet. Genom den nya europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM) kunde ganska snabbt beslut fattas om en del medel till hårt drabbade medlemsländer. Men i botten låg också den gamla debatten om EU från att vara en inre marknad också borde ta steget till att bli en fördelnings- eller transferunion och helt enkelt omfördela pengar från norr till söder. Detta har ju Tyskland och dess allierade i norra Europa, bland dem Sverige, alltid motsatt sig. Lån ja, men bidrag nej. Men sedan kom så i mitten av maj bomben när Angela Merkel och Emmanuel Macron kungjorde att man kommit överens om ett jättelikt räddningspaket (750 miljarder euro) som till två tredjedelar skulle bestå av bidrag och en tredjedel lån. EU skulle nu ta upp lån på den internationella marknaden. Delvis skulle man återbetala lånen med höjda medlemsavgifter och skatter på EU-nivån. Skulle detta kunna innebära EUs ”Hamilton moment”, då USA:s finansminister Alexander Hamilton 1790 föreslog att den nya federala regeringen skulle överta delstaternas lån? Härmed skulle EU, enligt somliga bedömare, ta ett synligt steg mot en mera federal organisation. Även om förslaget uttryckligen betecknats som en engångsåtgärd har man, menar kritikerna, beträtt en ny och av federalisterna önskad väg.

Här står man nu. EU väntas i sommar vid ett toppmöte 17-18 juli ta ställning till ett förslag från kommissionen enligt den fransk-tyska överenskommelsen. Sverige och övriga medlemmar i den frugala kvartetten som den kallas, Danmark, Holland och Österrike – även Finland delar denna ståndpunkt men ligger t v lågt och gärna håller sig nära Tyskland – medger självklart krisens allvar, men vill av många skäl satsa på lån. Lånen är mera disciplinerande och kan också medföra att dessa kan ändamålsbestämmas. Dessutom pekar kritiker på att förslagets tänkta fördelningsmekanismer mellan medlemsländerna inte specifikt verkar tar sikte på graden av coronaeffekterna utan i själva verket handlar om att stötta euron. Rimligen borde utgången av denna debatt bli något slags kompromiss. Men med det rådande förslaget har man igen öppnat dörren för en viktig debatt om unionens framtid. Hittills har ju finanspolitiken varit en nationell angelägenhet. Diskussionen om mellanstatlighet och federalism finns dock hela tiden närvarande, liksom den fransk-tyska alliansens lödighet och syften.

Men denna politiska fråga är inte den enda som står på dagordningen. Både Trumpadministrationens ”America First”-doktrin och Brexit har riktat blicken mot EUs säkerhetspolitiska dimension. Denna har ju länge spelat en rätt undanskymd roll i övervägandena. Men Donald Trumps frekventa och direkta angrepp mot sina allierade och hans uppenbara misstro mot NATO och särskilt Tyskland har igen aktualiserat frågan om vad EU kan göra för att stärka sin egen försvarspolitik. Angela Merkel har liksom Emanuel Macron offentligt uttalat att EU inte längre i händelse av en allvarlig kris på samma sätt som förr kan lita på USA:s stöd. Denna frågeställning har ju fått ökad betydelse med Storbritanniens utträde ur EU; landet är ju vid sidan av Frankrike Europas ledande militärmakt.

Trumpadministrationen liksom Putins och Kinas alltmera tydliga aspirationer har vidare lett till frågan om hur EU skall kunna förstärka sin position i det internationella systemet och förvandla unionens ekonomiska styrka till tyngre specifik politisk vikt. I dagens ansträngda handelspolitiska klimat kan EU, om man kan agera som en enhet, spela en större roll än nu. Bryssel har i sin förra året kungjorda Kinastrategi förklarat att Kina nu är en ”systemic rival”. Men samtidigt är det ju klart att medlemsländerna har svårt att ena sig om hur man skall förhålla sig till Kina. En del medlemsländer, Italien och Grekland, har gått med i Pekings ”Belt-and-Road Initiative” som erbjuder medlemsstaterna stora infrastrukturprojekt. Kina samverkar också med 12 EU-länder och fem icke-medlemmar i nätverket 17+1. Flera länder har öppnat fönstret för den kinesiska elektronikjätten Huawei när det gäller 5G, medan andra varit mera avvaktande eller rent av avvisande och vidare initierat åtgärder för att kunna förbjuda kinesiska uppköp av europeiska nyckelindustrier. Det sagda gäller också förhållandet till Ryssland, även om Moskva inte kan erbjuda de länder i EU man uppvaktar, främst i Östeuropa, något som ens liknar Kinas resurser.

EUs möjligheter att stärka sin säkerhetspolitiska roll och uppträda internationellt med större tyngd hänger samman med en annan kritisk punkt i EUs utveckling, nämligen utvidgningen. Sverige har ju konsekvent, liksom övriga nordiska stater och Storbritannien, varit anhängare av EUs utvidgning. Avsikten har varit att dels rida spärr mot alltför federalistiska aspirationer, vilka rimligen är svårare att omsätta i en allt större union, dels betona EUs primära roll som fredsskapande faktor i Europa.

Till att börja med talade man i EUs barndom om integrationsprocessens funktionella ”spill-over”-effekt. Begreppet myntades i en klassisk bok, ”The Uniting of Europe” (1958) av den tysk-amerikanske statsvetaren Ernst Haas. Samarbetet inom det ekonomiska området skulle nästan mer eller mindre automatiskt kunna leda till nya samarbetsområden. Så var det också länge till dess vi kom fram till den inre marknaden och euron. Men nu har unionen sedan dryga 20 år upplevt ett annat slags, nämligen en geografisk sådan, ”spill-over”-effekt och utan att dessa nya medlemmar egentligen till fullo uppfyllt de s k Köpenhamnskriterierna om demokratiskt styre, fungerande rättssamhälle, låg korruption m m, liksom släppt in rad länder som kommer från en annan och historiskt icke-existerande eller svag demokratisk tradition. Flera stater, främst på västra Balkan, står på tur. Filosofin har då varit att dessa nya medlemsländer skulle vara bättre att ha inom unionen än utanför då de annars skulle kunna bli villiga eller ofrivilliga offer för ryska och/eller kinesiska närmanden. Därmed skulle de kunna utgöra tänkbara hot mot unionen. Således skulle det när allt kommer omkring vara bättre att fortsätta utvidgningspolitiken enligt hittills gällande riktlinjer.

Men ännu verkar inte EU på allvar ha diskuterat innebörden av medlemskap för nya medlemsländer med andra traditioner och aspirationer än de ursprungliga. Detta har i stället uppmärksammats i flera böcker av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, mest utförligt i ”After Europe” (2017). Egentligen är det märkligt att denna diskussion inte förs i n o m unionsorganen när nu särskilt Polen och Ungern förorsakar ganska stora problem och påverkar bilden av unionens demokratiska lödighet. Detta inte bara försvårar EUs redan komplicerade beslutsprocesser utan reducerar dess aspirationer på att företräda viktiga demokratiska värden på den internationella arenan. Den sanktionsmekanism som regleras i unionsfördragets artikel 7 är inte särskilt effektiv: för att i avvaktan på rättelse beröva en tredskande medlemsstats rösträtt krävs enighet, vilket torde vara mycket svårt att uppnå.

Det är naturligtvis inte lätt för EU att inta en tydlig position i denna fråga. En del stater förväntar sig att en eventuell ny medlem skall bli dess allierade och förordar således denna nya stats kandidatur, även om man har en bra väg att gå till att ha uppfyllt Köpenhamnskriterierna. För de allra flesta ter det sig rent av snålt eller oklokt att inte släppa in länder vars historia kanske utan deras egen förskyllan varit våldsam och styrd av auktoritära regimer. Man kan ju inte bortse från att den populistiska vågen i världen lett till att nödtorftigt godkända medlemsländer efter inträdet via val fått en mera auktoritärt sinnad regering. Att sätta stopp för eller besluta om en paus i utvidgningsprocessen skulle också kunna tolkas som ett uttryck för bristande självförtroende. Frågan måste emellertid ställas med större allvar än hittills. När det gäller Turkiet som länge bankat på EUs port tycks man i praktiken i tysthet och under överskådlig framtid ha lagt dess ansökan till handlingarna.

Vilken betydelse Brexit till slut kommer att få är en fråga som under pandemin kommit helt i skuggan. Britterna har, trots sin återhållande politik inom EU, spelat en ganska stor roll både genom sin pragmatism, starka frihandelstraditioner, relativa säkerhetspolitiska tyngd och sin diplomatiska kapacitet. Kommer den fransk-tyska axeln nu att än mera dominera i Bryssel? Och vad betyder det för unionens framtid att unionens geografi s a s blir mera centraleuropeisk? Britterna har ju konsekvent agerat som ett slags brygga mellan USA och dess europeiska allierade. Deras frånvaro i rådslagen kan knappast underlätta de framtida relationerna mellan Washington och Bryssel.

Olyckskorpar har under de senaste månaderna, mot bakgrund av de ovan beskrivna kristecknen, siat om EUs upplösning. Det är nog för tidigt. Men att unionen sommaren 2020 står inför avgörande utmaningar är utan vidare klart. Är Europas ledare och Ursula von der Leyens kommission kapabla att ta sig an problemen? Och hur kommer den populistiska och EU-kritiska väljarkåren i flera länder att påverka unionens framtid? Italien var länge det mest EU-positiva landet, men har nu en stark EU-kritisk opinion. Det kan hända i flera länder.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Vägen framåt – En ny nationell säkerhetsstrategi!

Foto: shutterstock.com

Det har på flera håll framhållits att det kommande försvarsbeslutet till stora delar mest verkar bli ett slags återgång till hur vårt försvar fungerade tidigare och hur det var organiserat för ganska många år sedan. Det finns verkligen många drag av kontinuitet i de förslag som försvarsberedningen lämnat och för många mer eller mindre insatta betraktare kan detta kanske verka positivt. Ett slags återtagning kan ju aldrig vara fel? Så här kunde man göra under det kalla krigets tid, men i dagens gråzonsvärld är nog en återgång till hur det var tidigare mest en illusion, som för bort tankarna från vårt behov av att anpassa vår framtida säkerhetspolitiska inriktning till dagens och framtidens förutsättningar. Möjligen har vi hamnat där vi nu tankemässigt befinner oss på grund av att flera försvarsmyndigheter fick lämna sina egna underlag till försvarsberedningen och den modellen kan ju verka samlande kring vad som kunde vara väl genomtänkta framtidstankar, men så fungerar ju inte myndigheterna i Sverige numera. Det låg i stället nära till hands för dem att lämna sina senaste budgetframställningars mer eller mindre genomtänkta motiv som underlag. Möjligen kan detta också ha bidragit till att dagens ganska torftiga försvarsdebatt mest handlar om anslag och inte om de stora säkerhetspolitiska förändringar som redan inträffat eller som vi kan förutse vara aktuella inom en nära framtid. Det som framför allt saknas är nya och bättre tankar om hur vi skulle kunna agera säkerhetspolitiskt i dagens värld.

Vad är då målet för vår nationella säkerhet?

I det lilla häfte, som statsrådsberedningen gav ut i januari 2017 – före det årets Sälenkonferens – kan man hitta en hel del tankar kring vår nationella säkerhet och hur den ska värnas, men det verkar som att skriften snabbt glömdes bort, trots att den faktiskt undertecknats av statsminister Löfven. Möjligen blev den inte heller direkt användbar i den följande försvarsdebattens mera ekonomiska inriktning, men det vore tråkigt, om innehållet i skriften totalt glömdes bort för där finns flera intressanta ingångar till rimliga säkerhetspolitiska tankar. Här några exempel: ”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa. Liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.” Någon kan säkert invända, att det är väl inte särskilt vägledande för hur vi bör bygga upp landets försvar, men fortsättningen svarar till del: ”En förutsättning för att uppnå dessa mål är att vårt lands politiska oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan upprätthållas.” Inte heller här finns det något om hur mycket det kan kosta, men det anges ett tydligt mål för hur vårt totalförsvar bör vara inriktat och längre fram konstateras: ”Den samlade förmågan i vårt land att förebygga, motstå och hantera kriser och krig måste stärkas. Det gäller för såväl kortsiktiga utmaningar som mera långsiktiga hot.” Tydligare kan nog inte en regering anse, att det finns ett påtagligt behov att förstärka dagens försvar – i vidaste bemärkelse.

Att vi sedan inte är eller bör vara ensamma i våra ansträngningar borde nog uppfattas som en mycket stor förändring jämfört med det kalla krigets tid, då vi ju ansåg oss eller åtminstone hävdade, att vi skulle vara neutrala i en storkonflikt mellan öst och väst. Nu står det i stället: ”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare. Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt samarbete med andra. – Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” Konsekvenserna av detta verkar inte ha slagit igenom så uppenbart ännu vare sig i vår försvarsdebatt eller i försvarets organisation och ledning. Samövningar med Finland uppfattas väl som något positivt av många svenska medborgare, men hur är det med samövningar med Nato eller inom EU? Även detta anges i skriften: ”Våra intressen är särskilt nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med det övriga Europas.” Så även om vi av försiktighetsskäl i dagens situation undviker att formellt bli medlemmar av Nato, så anges det ju ganska klart vart vi kommer att vända oss i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge och det är något som de flesta av våra grannländer – inkluderande Ryska federationen – uppfattar.

Även under rubriken ”Sverige och omvärlden” finns en hel del som verkar bortglömt i dagens försvarsdebatt. Hur många inlägg eller argument har lagts fram om hur den pågående globaliseringen kan tänkas påverka vår säkerhetspolitik? ”Mot denna bakgrund har det blivit ännu viktigare för Sveriges säkerhet och välstånd att det finns en fungerande internationell ordning med förutsägbara spelregler.” Hur bidrar vi till den ordningen trots att man till och med konstaterar, att globaliseringen kanske skadar tilltron till mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer? Den europeiska integrationen anses mycket värdefull och som ett instrument för att motverka att ett tredje världskrig bryter ut på vår kontinent. Man pekar också på EU:s södra grannskap präglas av instabilitet och väpnade konflikter, men det anges också – men först här – att Rysslands agerande har försämrat den säkerhetspolitiska situationen över tid i vårt närområde. Den aktuella svenska försvarsdebatten handlar påfallande ofta om just hotet från öster och man bibringas lätt uppfattningen att Ryssland när som helst kommer att angripa oss, även om det svensk-finländska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet har fördjupats och båda dessutom har ett partnerskap utvecklats med Nato genom en säkerhetspolitisk dialog om Östersjön. Visst låter det bra, men för säkerhets skull har man utelämnat det komplicerande faktum att en stor del av den ryska oljeexporten faktiskt sker över Östersjön och till raffinaderierna i Brofjorden vid Lysekil. Att vi således importerar omkring 40 % av vårt oljebehov från Ryssland den vägen, borde nog trots allt behandlats något i skriften – och i den svenska försvarsdebatten!

I ett särskilt kapitel i skriften tar man upp en lista på vad som kan uppfattas som våra nationella intressen och som alltså borde vara vägledande för synen på vår säkerhet och att vi aktivt värnar dessa intressen, när och om de riskerar att undermineras. Det är kanske viktigt att notera, att våra nationella intressen inte plötsligen dyker upp när och om det skulle utbryta någon form av väpnad konflikt – de finns redan i dag och under fredstid!

  • Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
  • Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
  • Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter.
  • Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
  • Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde
  • Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
  • Att främja en regelbaserad multilateral världsordning.

Den sista punkten handlar om normer och folkrätt, handelns långsiktiga säkerhet, klimatfrågan med särskild punkt om Agenda 2030 om utvecklingssamarbete samt civilt och militärt fredsfrämjande insatser. Även här borde kanske vissa funderingar funnits inom försvarsberedningens arbete och dagens försvarsdebatt kunde kanske ha vunnit en del på att man inte mest begränsar sig till hur vårt försvar bör byggas upp för att möta ett tämligen osannolikt framtida ”väpnat angrepp”.

Hur kommer försvarets verksamheter in i sammanhanget, undrar kanske någon och då ska vi inledningsvis undersöka vad ett försvar normalt internationellt sett och över tiden ska kunna åstadkomma och med dagens säkerhetspolitisk som bakgrund.

Försvaret ska skydda landets intressen, så som de kortfattat noterats ovan, och det är försvarets grundläggande funktion att redan i dagsläget fungera som ett slags skyddsvakt och att bidra till att landets säkerhetspolitik och diplomati uppfattas och respekteras av andra stater. En sådan tolkning torde innebära, att många gamla föreställningar måste omprövas och att de legala grunderna för att kunna bedriva verksamhet eventuellt inkluderande stridsinsatser, om så skulle behövas, kanske borde ses över. Tidigare har ju detta mest handlat om tillträdesbrott och liknande, men i dagens globaliserade värld bör vi nog kunna genomföra insatser och på olika nivåer, vilket ytterst kan betyda stridsinsatser tillsammans med andra stater och i främmande land. Betydligt mera omfattande än vår gamla kära IKFN- förordning alltså! Funktionen som diplomater ”i grått” har väl alltid funnits i viss förmåga och kunskap inom marinen, men numera är det högst rimligt att även andra förband ska kunna lösa sådana uppgifter.

En traditionell uppgift handlar om att försvaret ska hindra att dagens motsättningar eskalerar och öppna konflikter uppstår. Detta har under många år handlat om det som kallas ”marin närvaro”, men även detta har numera tillämpningar inom andra delar av vårt försvar och på annat sätt. Man kan ju uppfatta Nato närvaro i de baltiska staterna som just en närvaro för att förhindra att konflikten mellan Nato och Ryssland eskalerar. På motsvarande sätt borde vi kunna se på uppgiften för vårt eget försvar – att tydligt förhindra att en konflikt eskalerar. Vi skulle därför behöva ha ett antal förband omedelbart tillgängliga och stridsberedda för att kunna stå emot ett överraskande angrepp. Att förbandsmängden dessutom borde kunna varieras med hänsyn till hur vi bedömer den akuta situationen, är kanske en självklarhet – och uppgiften bör förstås också omfatta framskjutna förband på Gotland! Ibland kallas den här strategiska metoden för ett ”tröskelförsvar” och det är alltså något sådant vi skulle behöva för att förhindra att konflikter bryter ut överraskande och redan på låg nivå. Förr trodde vi ju gärna, att ”ett folk i vapen” skulle fungera fredsbevarande, men sedan kärnvapnens tillkomst har nog det förhållandets trovärdighet urholkats betydligt.

En viktig del av EU-samarbetet handlar dessutom om skyddet av EU yttre gränser, vilket vi gärna och enklast överlåter åt gränsstaterna att sköta själva. Men vi har faktiskt ett viktigt eget nationellt intresse att samverka kring och det handlar om den stora trafiken av människor från Afrika till södra Europa. Individers önskemål om en bättre framtid i Europa har medfört att människotrafiken – och människosmugglingen – över mellersta Medelhavet är betydande och svårt att hantera. En gång i tiden gick en stor del av människosmugglingen via Gaddafis Libyen, där många tjänade stora pengar på trafiken och det med förde så småningom en EU-ledd marin operation, Op Sophia – från i år omvandlat till Op Irini – för att försöka hejda det brottsliga hanterandet, men av någon anledning ansåg man i Sverige att det inte var något som berörde den svenska säkerheten, trots att den stora immigrantströmmen faktiskt störde mycket och blev en stor inrikespolitisk fråga! Vi får väl hoppas att Sverige i fortsättningen uppträder på ett mera solidariskt sätt inom arbetet med EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik och kanske i Europa och inte bara i Mali!

Försvaret bör dessutom delta i skyddet av landets ekonomi och då handlar det om att hålla förbindelserna och handelsvägarna öppna och säkra. Nära 90 % av vår utrikeshandel går ju sjövägen och man skulle kanske därför tro, att uppgiften i allt väsentligt vore en marin fråga och som vi skulle kunna lösa tillsammans med våra grannar, som ju också har ett tydligt behov av att handeln med andra länder fungerar på ett säkert sätt. Men numera har det tillkommit klara möjligheter för terrorister och andra att slå ut hamnarna, som alltså redan idag bör ha ett tillgängligt försvar också på marken och kanske också i luften för att säkerställa förbindelserna med våra partners!

Samordning och samverkan med internationella partners är alltså av största vikt, då det gäller att skydda vårt lands intressen och säkerhet. Vi får nog försöka komma bort från kalla krigets tankar om ett invasionsförsvar av gammalt märke och i det avseendet kan vi säkert lära en del av den ryske generalstabschefen, Gerasimov, som snarare argumenterar om ”smygande” angrepp av olika slag och som vi borde förstå bättre vad det kan betyda. Här borde dessutom ett modernt Cyberförsvar också ha en viktig uppgift. Men ytterst handlar förstås vår säkerhet om att vi har en god beredskap för att kunna använda våld för att försvara vårt land och det har i allmänhet de flesta förståelse för, men det är alltså inte den enda förmågan som ett försvar ska ha.

Ett samhällsförsvar i bredare bemärkelse borde dessutom bemannas av medborgarna och på ett mera jämställt sätt. Den gamla tidens värnplikt får nog anses ha tjänat ut sin roll och bör nu ersättas med ett system, där medborgarna får en kort introduktion och därefter själva får välja om de vill fullgöra sin samhällsplikt inom försvaret eller på annat håll i vårt samhälle. Alternativ finns ju lätt att hitta inom det moderna samhällets många behov av säkerhet – alltifrån extra brandmän och ordningsvakter till biträdespersonal inom äldreomsorgen. Då kunde det kanske finnas rimlig tillgång på folk att släcka skogsbränder, eventuellt i samverkan med Hemvärnet liksom extrapersonal, om och när en ny viruspandemi drabbar landet.

Och hur ska detta betalas? I stället för att försöka att göra mer eller mindre genomtänkta avvägningar inom statsbudgeten finns det redan en summa som kan anslås till landets försvar. Vi bör helt enkelt avsätta 2 % av vår BNP till försvaret, om vi vill framstå som trovärdiga för våra partners! Det är ju målet för Nato stater och det borde alltså vara målet också för det svenska försvaret. Hur sedan det anslaget bör och kan delas upp mellan försvarsgrenarna är en annan och kanske mest en politisk fråga – och historiskt sett är detta inte heller någon nyhet. Procentsatser diskuterades som avvägningsinstrument redan inför försvarsbeslut på 1950-talet och för att snabbt nå upp till BNP-målet kan vi kanske återföra en del ”utlokaliserade” funktioner och verksamheter tillbaka till Försvarsmakten eftersom de en gång togs bort av förmenta besparingsskäl!

Nu gäller det alltså att modernisera försvaret av vårt samhälle och då duger nog inte de gamla modeller, som ju använts under det kalla krigets tid. Vi måste anslå ett betydligt bredare grepp, för att kunna fungera bättre som internationell partner, som EU-medlem och som pålitlig granne – och ytterst för att avvärja väpnade angrepp tillsammans med våra partners.

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Försvarsmakten och uppdragstaktiken

Foto: Försvarsmakten

Ola Palmqvists inlägg om uppdragstaktik (2020-06-15) belyser den komplicerade situation som Försvarsmakten befinner sig i när det gäller att implementera uppdragstaktik som sin ledningsfilosofi. [1] Det finns en klar ambition i de senaste svenska doktrinerna att uppdragstaktik ska genomsyra vårt agerande. Men liksom Palmqvist tar upp, tyder mycket på att det finns ett glapp mellan vad våra doktriner förespråkar och hur vi agerar. Jag upplever en slitning mellan ideal och kultur, där jag tror att lösningen inte återfinns i snabba svar, svepande reformer eller nya doktriner, utan mer fundamental eftertanke och diskussion inom den militära professionen kring krigets natur, uppdragstaktik som filosofi och svensk militärkultur.

Syftet med det här inlägget är att ge perspektiv på svensk uppdragstaktik. Det är strukturerat enligt följande. Först redogör jag för forskning om uppdragstaktik som ledningsfilosofi, med fokus på tysk Auftragstaktik. Därefter följer en redogörelse för tidigare forskning om uppdragstaktik i Sverige, samt min egen textanalys av uppdragstaktik i svenska doktriner. Därefter sammanfattar jag mina intryck från diskussioner gällande svensk uppdragstaktik, samt egna reflektioner. Slutligen presenterar jag tankar om hur den militära professionen fortsatt kan arbeta med uppdragstaktik.

Uppdragstaktik som ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod

Liksom Palmqvist tar jag min utgångspunkt i Anders Palmgren och Niklas Wikströms forskning om uppdragstaktik. [2] De betonar att den svenska uppdragstaktiken har sina rötter i vad som populärt kallas Auftragstaktik, vilket egentligen är en modern konstruktion av den tyska militärkulturen.

Palmgren och Wikström menar att Auftragstaktik bygger på Carl von Clausewitz analys av kriget och den kritik han framförde mot upplysningstidens militära tänkare, såsom Antoine-Henri Jomini. Jomini ansåg att kriget hade en egen logik och styrdes av en serie tidlösa principer och att den fältherre som efterlevde dessa principer skulle nå framgång på slagfältet. [3] Jominis närmast naturvetenskapliga syn på kriget kom att påverka den franska militära traditionen och idén om den perfekta planen. Enligt Clausewitz saknade krig en rent militär logik, utan istället måste strategiska situationer alltid tolkas utifrån ett politiskt sammanhang. I motsats till Jomini menade Clausewitz att kriget kännetecknades av avsaknaden av absolut kontroll över händelseutvecklingen i både politisk och militär mening – en form av kaos.

Auftragstaktik tog stort intryck av Clausewitzs syn på kriget och betonade omöjligheten i att förutspå krig med någon form av schema och begreppet ”kein schema!”, att det inte fanns någon förutbestämd lösning, kom att prägla Auftragstaktik. [4] Samtidigt föll den politiska dimensionen i skymundan och Auftragstaktik kom att präglas av rent militära överväganden, något som tyskt agerande under världskrigen illustrerar.

Med utgångspunkt i krigets kaotiska natur bygger Auftragstaktik även på följande hörnstenar. För det första, föreningen av lydnad och självständighet. Helmut von Moltke den äldre betonade vikten av att inte planera operationer i detalj, utan att militär ledning handlade om att snabbt bemästra växelverkan i händelseutvecklingen där styrande faktorer var både otydliga och tvetydliga. [5] Vidare var kravet som ställdes på officeren oerhört stort, då denne skulle fungera som en motor i förbanden och bidra till seger från den taktiska nivån och uppåt. Den oerhörda offerviljan som fanns i den tyska officerskåren tog sig bland annat i uttryck under andra världskriget, där drygt tio gånger fler tyska generalspersoner ur armén och flygvapnet stupande än i amerikanska krigsmakten. [6]

Det andra perspektivet är självständighet och enkelhet som organisatoriska principer. Högre förband ska vara allsidigt sammansatta så att den taktiska chefen har alla förmågor till sitt förfogande. Kombinerade vapen är en fundamental princip, vilket förenklar den löpande implementeringen av nya tekniska system. Auftragstaktik lägger också stor vikt vid organiskt sammansatta enheter som anpassar sitt uppträdande efter situationen och inte är låsta i stelbenta organisatoriska former. Vidare ska ledning vara enkel och undvika onödig komplexitet. Desto större förband, desto kortare order.

Det sista perspektivet är vikten av beslutsamhet, ansvar och gåpåaranda inom officerskåren. Officerare ska vara beslutsamma och offensiva, fostrade i att ta stora risker för att nå sina mål, eftersom striden ytterst handlar om nationens överlevnad. Uppdragstaktik kräver också en hög grad av ansvar och självständigt tänkande, även ifrågasättande och ordervägran om det tjänar stridens syfte. [7] Just syftets framträdande roll är kanske det mest centrala i Auftragstaktik och man skulle kunna diskutera filosofin som syftestaktik.

Med detta som avstamp vill jag betona att tysk Auftragstaktik, liksom våra samtida doktriner, betonar uppdragstaktik som en ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod. Det rör sig om långt större frågor än att leda genom uppdrag och syfte. Istället handlar det om fundamentala uppfattningar om krigets natur, professionens ansvar och flexibilitet. Samtidigt är det värt att notera att i försöken att efterlikna Auftragstaktik är det flertalet länder som har fokuserat på ledningsmetod snarare än filosofi. Jag anser att detta är tydligt i det svenska fallet fram till och med nyligen.

Uppdragstaktik innan svenska doktriner

Palmgren och Wikström redogör för hur Sverige tog stort intryck av Auftragstaktik mellan ca 1860-1920, även om det fanns skillnader mellan svensk och tysk syn. Bland annat ersätter man i Sverige det tyska begreppet ”Auftrag” (uppdrag) med det snävare ”uppgift”. [8] Man hade från svenskt håll heller inte samma betoning på vikten av kamp till det yttersta.

Under mellankrigstiden sker en glidning mot den franska skolan där planering och orderefterlevnad fick en mer framträdande roll, medan initiativ fick en mer tillbakadragen roll. Det svenska sättet att föra krig blir tämligen stelbent och bland annat Nazityskland noterar i en operationsstudie 1943 hur Krigsmakten troligen inte hade kunnat återhämta sig från en operativ chock. [9] Under kalla kriget fortsatte slitningen, där man å ena sidan konstaterade att kriget var kaotiskt och krävde initiativ på låg nivå, samtidigt som vittnesmål menar att vi tenderade att öva formellt med hög grad av styrning och kontroll, även om åsikterna går isär. [10]

I slutet av kalla kriget nämns uppdragstaktik för första gången i Taktiska riktlinjer för arméförbanden från 1979. Uppdragstaktik definieras här som mål, resurser och anvisningar. [11] I Arméregelemente II från 1982 nämns dock inte uppdragstaktik, men det återkommer sedan i Arméreglemente II från 1995, där innebörden av är uppdragstaktik än tydligare än tidigare. Den diskuteras dock som en metod för ledning, snarare än som en övergripande filosofi. [12] Tyvärr saknas det, vad jag vet, motsvarande reglementen för marinen, flygvapnet och den operativa nivån, ur vilka vi kan utläsa deras syn på ledningsfilosofi.

Uppdragstaktik i svenska doktriner

Detta stycke bygger på textanalys, där jag har sökt kartlägga uttryck för uppdragstaktik i svenska doktriner. 2002 lanseras den första formella svenska militärdoktrinen i form av Militärstrategisk Doktrin 2002. Här framgår att Försvarsmakten ska använda uppdragstaktik som ledningsmetod för att möjliggöra manöverkrigföring. [13] Vi möter alltså synen på uppdragstaktik som en metod och inte en filosofi. Överlag presenteras inte uppdragstaktik med något större egenvärde, utan som en metod för att möjliggöra tempo i manöverkrigföring vilket tycks vara det primära målet. [14] I doktrinen anges att uppdragstaktik innebär tilldelning av tydliga mål och resurser, men också så mycket handlingsfrihet som möjligt. Vidare anges att krigföring är komplext och blir mer och mer komplicerat, varför beslutsfattande måste delegeras ned i organisationen. Samtidigt förekommer samordningsbehov, vilka kan medföra detaljstyrning i undantagsfall. Det görs också ett intressant uttalande att Nätverksbaserat Försvar ska gynna uppdragstaktik genom informationsöverlägsenhet, men exakt hur detta ska ske redogörs inte för. [15]

Operativ Doktrin 2005 betonar också uppdragstaktik som en ledningsmetod. Doktrinen understryker vikten av att leda genom uppdrag på grund av krigets osäkerheter. Jämfört med den militärstrategiska doktrinen har uppdragstaktik fått en starkare ställning och ses inte längre som en metod för att möjliggöra manöver, utan som nödvändig i sig självt för att hantera krigets kaos. [16] Det finns däremot ett intressant motsatsförhållande i doktrinen i hur chefen å ena sidan ska leda genom uppdragstaktik, men å andra sidan behärska alla arenor och tiden. [17] Man betonar vikten av operationslinjer, där jag utläser att snarare än att ha en grov plan och agera på tillfälligheter likt vad von Moltke ansåg, ska man generera handlingsalternativ för tänkbara omfall. Jag tolkar det som att man eftersträvar bägge och; å ena sidan vill man åt fördelarna som med uppdragstaktik, men å andra sidan har man ett kulturellt arv av planering och kontroll.

I Militärstrategisk doktrin från 2012 ser vi ett brott med den tidigare synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod och istället anammandet av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [18] Uppdragstaktik presenteras nu inte under punkten ledning, utan istället under rubriken Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Det finns nu även en tydligare koppling mot begreppet Auftragstaktik, i form av bland annat vikten av tillit, självständighet och att det är viktigare att göra rätt än att följa order slaviskt. [19] Doktrinen synliggör således en intressant övergång av uppdragstaktik från metod till filosofi.

I den operativa doktrinen från 2014 ser vi närmast en återgång till synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod med formuleringen ”att mål och begränsningar måste tydliggöras för underställda, så att de förstår syftet med operationen, eventuella handlingsregler samt hur deras uppgifter leder mot målen”. [20] Man betonar också att uppdragstaktik innebär ett decentraliserat genomförande av operationen, vilket betyder att ansvar, befogenheter och resurser innehas av de som har att genomföra verksamheten, vilket bl a medför att resurser är fördelade i utgångsläget. [21] I övrigt hänvisar man till Militärstrategisk doktrin 2012 för närmare diskussion om uppdragstaktik. Det jag anmärker på är att i den operativa doktrinen från 2014 finns det ingen tolkning av uppdragstaktik i likhet med hur operativ doktrin från 2004 och den senaste från 2020 har tolkat begreppet för operativ verksamhet.

Om vi vänder blicken mot våra samtida doktriner: Militärstrategisk doktrin från 2016 och Doktrin för Gemensamma Operationer 2020, råder det i min mening en anmärkningsvärd harmoni dels mellan de två doktrinerna, men också mot den tolkning av Auftragstaktik som presenterats. Genom att saxa i doktrinerna får jag fram följande sammanfattning av uppdragstaktik som ledningsfilosofi:

Kriget är en tvekamp mellan viljor som man svårligen kan planera för fullt ut. Uppgiftens avsikt ska stå i centrum och avvikelser från planeringen uppmuntras om de bättre leder mot avsikten. Avsikt fastställs uppifrån och ned, men genomförandet av operationer dikteras av framgångar nedifrån och upp. Chefer med personal agerar aktivt utifrån rådande förutsättningar. Underställda ska ges klara och tydliga uppdrag, medan metoder och förfaringssätt överlämnas till utföraren med långtgående mandat. Varje individs förmåga tillvaratas genom välutbildade chefer, soldater och sjömän med initiativkraft, beslutsamhet och vilja att ta ansvar, samt en utvecklad ansvarskultur och god uppfattning om de mål och avsikter som ska uppnås. Det sker kontinuerlig taktikutveckling. Uppdragstaktik drar nytta av svenska starka egenskaper som initiativkraft, självständighet och vanan att samverka i platta organisationer, samt vår personals goda etik, och stort engagemang med bred ömsesidig tillit i vår organisation. [22]

Om man jämför den svenska synen på uppdragstaktik som den presenteras i de två senaste doktrinerna, men synen på Auftragstaktik som redogjorts för av Palmgren och Wikström får vi följande matris:

Definition Auftragstaktik MSD16 DGO20
Kamp mellan viljor, kaos
Syfte framför uppgift
Självständighet
Beslutsamhet
Lydnad
Enkelhet
Enhetlighet    
Ansvar
Gåpåaranda (initiativ)
Offensivt tänkande  

 
På pappret finns det alltså idag stora likheter mellan den tyska skolan och vad vi eftersträvar i våra doktriner. Det tycks faktiskt som att de enda skillnaderna är att våra doktriner inte trycker på vikten av enhetlighet, samt att den militärstrategiska doktrinen inte betonar offensivt agerande. Doktrin för Gemensamma Operationer har däremot betoning på offensivt agerande inom ramen för en balans mellan de två inriktningarna. [23]

Uppdragstaktikens efterlevnad

Det har vid flera tillfällen framförts att vår efterlevnad av uppdragstaktik är bristande. Nedan följer ett axplock för att illustrera. Det bör noteras att det är en ganska påtaglig avsaknad av systematisk forskning på officerares uppfattning om uppdragstaktik. Kanske ett uppslag till uppsats för elever vid officers- och de högre officersprogrammen?

Det finns en rad trådar om uppdragstaktikens efterlevnad i form av inlägg på krigsvetenskapsakademins blogg. Ett exempel i närtid på svårigheterna med uppdragstaktik är inlägget från Palmqvist om hur tillämpningen av uppdragstaktik är bristande, bland annat vid övningar av större förband eftersom vi har en kultur av planering, rapportering och lydnad. [24] Istället för att ta tillfällen i akt tenderar officerare att söka tillåtelse från högre chef innan vi agerar, i synnerhet om vi avviker från planen.

Fredric Westerdahl skriver om hur Försvarsmakten hängivit sig åt New Public Management på bekostnad av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [25] Westerdahl berör svårigheterna med att ha olika ledningsfilosofier i fred och krig, menandes att en övergripande filosofi borde styra bägge verksamheter. Ett sådant påstående får stöd i forskning, då man identifierat att det är svårt, om inte omöjligt att snabbt ställa om från ett beteende i fredstid till ett annat i krig. [26]

I en rapport från FOI där 20 officerare, kapten till generalmajor, intervjuats framkommer däremot en ganska positiv bild av Försvarsmaktens förmåga att leda genom uppdragstaktik, i synnerhet i jämförelsen med andra nationers militära styrkor. [27] Samtidigt betonas viss förvirring gällande om uppdragstaktik är en metod, filosofi eller någonting annat. Det framställs också att synen på uppdragstaktik varierar mellan försvarsgrenarna.

Ett personligt exempel från min lärartjänstgöring vid Försvarshögskolan är från  examinationsuppgiften för kursen Ledning av Gemensamma Operationer våren 2020, där officerare vid HOP skulle reflektera över betydelsen av uppdragstaktik för ledning av gemensamma operationer. Av de 11 arbeten jag rättade tog 6 officerare upp att det finns brister i hur uppdragstaktiken tillämpas i Försvarsmakten, i synnerhet hur fredslogik om rationalitet och kontroll går ut över övningar. Följden är att enskilda officerare, såväl som förband och stabers förmåga att verka uppdragstaktiskt blir bristande. Om än ett litet urval ur den större populationen av officerare antyder det att allt kanske inte står rätt till med vår ledningsfilosofi.

Slutsatser

Jag drar följande slutsatser. För det första, det finns en tydligt uttalad vilja från Försvarsmakten att uppdragstaktik ska vara vår ledningsfilosofi. Detta perspektiv sträcker sig bortom uppdragstaktik som ledningsmetod – att ge order i form av uppdrag, utan omfattar snarare än filosofisk inställning till vårt yrke och krigets natur.

För det andra, det finns brister i uppdragstaktikens efterlevnad i organisationen som bottnar i vår kultur. Jag tror att det kan grunda sig i följande faktorer. För det första, vårt idémässiga arv från fransk, amerikansk och säkerligen andra länders syn på att krig påverkar vår kultur. Det finns forskning som betonar hur externa intryck påverkar organisationskultur och i förlängningen hur organisationer agerar. [28] För det andra, de krav som ställs på Försvarsmakten i fredstid avseende rationalitet, ekonomisk uppföljning med mera får självklart inverkan på vår ledningsfilosofi. Det är för mig orimligt att en chef i ena stunden fyller i budget och kvartalsrapporter med en statstjänstemans noggrannhet, för att i nästa stund  initiativrikt gripa det flyktiga tillfället på slagfältet. Tredje och slutligen, en organisationskultur som bygger på kontroll och uppföljning som inpräntas redan vid grundutbildning riskerar att hämma initiativ. Som Ulf Henricsson skriver är det flertalet officerare som inte vågar delegera av rädsla för att det ska bli fel, eftersom de ska stå till svars. [29] Finns det en risk att devisen ”tillit är bra, men kontroll är bättre, razzia är bäst” faktiskt sätter spår i våra officerare? Hur man balanserar behovet av kontroll vid exempelvis grundutbildning, med de krav på ansvar och initiativ som vi förväntar oss av vår profession i stort?

Förslag

Jag tillhör dem som tror att uppdragstaktik är vägen framåt. Vårt komplicerade yrke kräver personal med omdöme och en känsla för när det är läge att lyda och när det är läge att ta egna initiativ. Jag tror genuint att vi inte kommer att kunna förutse och planera för nästa konflikt som svensk trupp befinner sig i, oavsett om det är en internationell insats eller nationens överlevnad det handlar om. I synnerhet för Sverige, som inte har en stormakts resurser tror jag att uppdragstaktiken är en sund filosofi att utgå ifrån. Jag ser framförallt två saker som vi borde arbeta med inom vår profession.

Det första är diskussionen kring vad uppdragstaktik faktiskt är. Jag tror att denna diskussion både ska föras i breda forum, såsom KKrVA, samt vid förband, enheter och nedåt. Det finns nog inte ett svar på vad uppdragstaktik är, utan hur man omsätter filosofin till konkreta metoder för exempelvis ledning måste få variera. Jag skulle dock vilja lyfta två saker. Det första är att uppdragstaktik som filosofi ger utrymme för både uppdrags- och kommandostyrning, vilket tenderar att glömmas. Det andra är huruvida det är viktigast att öva metod eller lösande av uppgifter. Det är min personliga reflektion att övningar, från enskild soldat upp till försvarsmaktsnivån, har en tendens att fokusera på att öva moment eller genomföranden utifrån förutbestämda mönster. Risken är att vi skapar officerare som är bra på att följa metod, men på bekostnad av deras förmåga att ta initiativ. Som Palmqvist citerade en general: ”Svenska officerare äter metod till frukost”. [30] Det är fint och väl, men vad händer när vår metod inte fungerar?

Det andra är att jag tror att vi inom organisationen måste driva på implementeringen av uppdragstaktik där vi befinner oss. Jag möter ibland åsikten om att uppdragstaktiken inte fungerar för att högre ledningsnivåer inte efterlever ledningsfilosofin, oavsett om det är en förbandschef eller gruppchef som beklagar sig. Så må det vara, men då tror jag att vi ska påminna oss om att likt den tyska skolan så bör man frånse en order som inte tjänar det större syftet. Borde kanske även vi ifrågasätta och protestera då det gäller verksamhet som inte tjänar försvarets syften? I slutändan är det vi som förväntas vara experter på militära frågor och om inte vi står upp för vad vi tror är rätt, då kommer någon annan att se till att deras idé om sakers varande implementeras.

Författaren är kapten och doktorand i krigsvetenskap vid sektionen för gemensamma operationer på Försvarshögskolan.

[1] Ola Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2020, https://kkrva.se/uppdragstaktik-en-svensk-papperstiger. Hämtat 2020-06-23.

[2] Anders Palmgren och Niklas Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik,” i Militära arbetsmetoder: en lärobok i krigsvetenskap, red. Peter Thunholm, Jerker Widén och Niklas Wikström (Malmö: Universus, 2018).

[3] Antoine Bousquet, The Scientific Way of Warfare: Order and Chaos on the Battlefields of Modernity (New York Chichester: Columbia University Press, 2009), 4.

[4] Jörg Muth, Command Culture (Denton: University of North Texas Press, 2011), 110.

[5] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 55.

[6] Muth, Command Culture, 100.

[7] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 60.

[8] Palmgren and Wikström, 66.

[9] Palmgren and Wikström, 72.

[10] Se exempelvis: Bo Hugemark, ”I krig är endast det enkla möjligt,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 391; Karlis Neretnieks och Michael Claesson, ”Vi blev officerare – krigets krav var styrande,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 283.

[11] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 75.

[12] Försvarsmakten, Arméreglemente. Del 2, AR Taktik (Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarsmedia, 1995), 78.

[13] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 02 (Stockholm: Försvarsmakten, 2002), 88.

[14] Försvarsmakten, 81, 90.

[15] Försvarsmakten, 128.

[16] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer (Stockholm: Försvarsmakten, 2005), 71.

[17] Försvarsmakten, 75.

[18] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin med doktrinära grunder (Stockholm: Försvarsmakten, 2012), 119.

[19] Försvarsmakten, 120.

[20] Försvarsmakten, Operativ doktrin (Stockholm: Försvarsmakten, 2014), 17.

[21] Försvarsmakten, 71.

[22] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 16 (Stockholm: Försvarsmakten, 2016), 6, 47, 67; Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020 (Stockholm: Försvarsmakten, 2020), 7, 31.

[23] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020, 30.

[24] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

[25] Fredric Westerdahl, ”Använd medarbetarnas tid bättre – med uppdragstaktik istället för new public management,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/anvand-medarbetarnas-tid-battre-med-uppdragstaktik-istallet-for-new-public-management. Hämtat 2020-06-23.

[26] Elizabeth Kier, Imagining War (New Jersey: Princeton University Press, 1997); Aimée Fox, Learning to Fight: Military Innovation and Change in the British Army, 1914-1918 (Cambridge: Cambridge University Press, 2017), doi:10.1017/9781108120210.

[27] Magdalena Granåsen, Linda Sjödin och Helena Granlund, ”Ledning i Försvarsmakten: svenska militära chefers erfarenheter” (Stockholm, 2011), https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3375–SE. Hämtat 2020-06-23.

[28] Theo Farrell, ”World Culture and Military Power,” Security Studies 14, no. 3 (2005): 448-488, doi:10.1080/09636410500323187.

[29] Ulf Henricsson, ”Uppdragsstyrning”, Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/uppdragsstyrning. Hämtat 2020-06-23.

[30] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

Svensk stridsvagn på landstigningsbåt

Vad gör den där? BILDKÄLLA: Oskarshamns museidepå via Thomas Gren

Här kommer lite bonusmaterial om pansar från mitt senaste bokprojekt, den nu både färdiga och tryckta 200 svenska sevärdheter från andra världskriget.

Tack vare att jag genom Thomas Gren fick fotografera graniten för Germania (den planerade nya tyska huvudstaden) som bevaras i och utanför Oskarshamn så fick jag även två pansarbilder som visar två typer av svenska pansarfordon under andra världskriget. De väcker en del frågor och särskilt den som visar en svensk stridsvagn m/41 ombord på en landstigningsbåt. Kort sagt, vad gör den där? I Oskarshamn tillverkades både landstigningsbåtar och stridsvagnar. Varvets verkstäder syns i bakgrunden på fotot ovan. Uppenbarligen har man testat landstigningsfartygen genom att transportera pansar. Dock är det ett mysterium att det är just en stridsvagn m/41 på fartyget. Den stridsvagnen hette i ursprungslandet Tjeckoslovakien LT vz. 38, och blev mer känd genom dess tyska beteckning Panzerkampfwagen 38(t). Vad är mysteriet? Jo, i Oskarshamn tillverkades vad jag vet inte denna vagn, men däremot dess "lillebror" strv m/37 - en typ som återfinns på omslaget av 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Ytterligare en bild (nedanför) från Oskarshamn visar en stormartillerivagn (sav) m/43 i nyskick, ett pansarfordon baserat på strv m/41.

Sav m/43 i Oskarshamn. BILDKÄLLA: Oskarshamns museidepå via Thomas Gren

Inte heller stormartillerivagnar ska dock enligt vad jag vet ha tillverkats i Oskarshamn. Scania-Vabis i Södertälje stod för tillverkningen av dessa fordon men det verkar som om någon del i produktionen utfördes i Oskarshamn. Hursomhaver påminner dessa fotografier både om vårt täta samarbete med Tjeckoslovakien inom försvarsmateriel, liksom om Oskarshamns en gång betydande verkstadsindustri. Enbart vid Oskarshamns Varv AB var det under slutet av 1950-talet närmare 1500 anställda. Varvet försvann 1967.

Avslutningsvis en bonusbild jag tagit själv i Boden. Den visar Föreningen P 5:s välbevarade stormartillerivagn, med vagnchef i tidsenlig klädsel. Har man ett specialintresse för pansar är Föreningen P 5:s årliga parader och uppvisningar riktiga höjdare. I år har det av förklarliga skäl inte blivit så många men det betyder inte att verksamheten har legat nere - flera medlemmar har även under pandemin lagt ner en hel del ideellt arbete på reparationer och renoveringar.

Sav m/43 vid Försvarsmuseum i Boden, i bakgrunden en strv 103C.

Särintressen i försvarsfrågan och bistånd till Ryssland



Turerna runt försvarsfrågan fortsätter. Regeringen har idag gett direktiv till Försvarsmakten att senast den 24 juli(!) inkomma med ett reviderat budgetunderlag för 2021. Det innebär sannolikt indragen semester på många håll inom Försvarsmakten för att kunna hantera ett så omfattande underlag på mycket kort tid.

Försvarsförhandlingarna har som bekant havererat. Det finns ingen politisk uppgörelse runt finansieringen av det som skulle bli en bred överenskommelse efter flera år av försvarsberedande. Problemet är som vanligt mångfacetterat. Det främsta problemet består i att regeringen har vägrat gå med på de borgerliga partiernas krav på utökad finansiering. Från försvarsministerns sida har man bland annat angett Coronakrisen som skäl. 

Från oppositionen, och i huvudsak från Moderaternas sida har man anfört tre huvudsakliga punkter som krävs för en försvarsöverenskommelse.

Dels kräver man att de fyra miljarder som "föll bort" i perioden 2021-2025 överenskommelsen med stödpartierna C och L ska återföras.
Vidare kräver man att Försvarsmakten ska kunna planera för tillväxt i perioden 2026-2030, det vill säga mer långsiktighet för Försvarsmakten.
Slutligen och det kanske viktigaste - att de förslag som ÖB presenterade i 15 november-underlaget ska genomföras och att den operativa balansen således kan upprätthållas.

Moderaterna har flera gången även uttryckt att man inte kommer medverka till ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut. Detta är både klokt, och en välkommen helomvändning från den politik som partiet förde under regeringen Reinfeldt åren 2006-2014.
Då det inte finns någon politisk uppgörelse i försvarsfrågan har nu regeringen övergått till att fokusera på det kommande året genom att de ut direktiv för en revidering av budgetunderlaget för 2021.

I det pressmeddelande som regeringen under dagen har gett ut återfinns följande.


Det positiva i sammanhanget för marinens del, är att regeringen har säkerställt att en anskaffning av två nya ytstridsfartyg inte kan betraktas som någon form av budgetregulator. Det signalerar att det i förhandlingarna - innan de havererade - har ställts krav på en sådan anskaffning, och att det har funnits en enighet i den frågan med regeringen.

Vad som är anmärkningsvärt och till del bekymmersamt är att regeringen driver på för en återetablering av regementen i Östersund och Kristinehamn. Detta är sannolikt ett utfall av särintressepolitik från framför allt Liberalerna och Centerpartiet. Att i det aktuella läget lägga stora pengar på att återetablera två regementen (Östersund och Kristinehamn) när ekonomin är svårt begränsad, går stick i stäv med Försvarsmaktens bästa råd enligt underlaget från 15 november. I detta råd har Försvarsmakten avrått från sådana nyetableringar under den kommande försvarsbeslutsperioden, och istället föreslagit att fortsätta utveckling av förband på befintliga förbandsorter, och att lokalförsvarsbataljoner ska grundutbildas vid befintliga organisationsenheter.
Vidare kan man diskutera huruvida det är en klok prioritering ur ett strikt militärstrategiskt och operativt perspektiv - när andra delar trängs undan.

Liberalerna har flera gånger uttryckt att "detta måste bli arméns försvarsbeslut" och Centerpartiet har verkat hårt för att just regementet och artillerieutbildningen i Kristinehamn ska återetableras. Det finns således starka särintressen inom politiken som ligger till grund för dagens besked, och som dessvärre går stick i stäv med Försvarsmaktens förslag.

Läs även Mikael Holmström i DN.

---------------------

Mot bakgrund av att ett svårt ekonomiskt läge inom försvarskomplexet, där pengarna uppenbart inte räcker till för att finansiera det politiken är överens om, och att regeringen dessutom anför Coronakrisen som motargument mot ett ökat försvarsanslag - blir det extra intressant att studera andra statliga utgiftsområden med koppling till säkerhet.

Försvarsbeslutsperioden omfattar som bekant den kommande femårsperioden. Den 25 juni, kort efter att regeringen har sagt nej till att finansiera försvaret i enlighet med krav från oppositionen och utfallet från försvarsberedningen - beslutade regeringen om att under en femårsperiod ge Palestina ett bistånd om 1,5 miljarder kronor.

Regeringen har tidigare i år även beslutat om att ge Ryssland ett bistånd om 389 miljoner under samma tidsperiod.

Syftet är att "utveckla stödet för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö och klimat i Ryssland". I dokumentet framgår bland annat att man ska bidra till att Ryssland ställer om från fossila bränslen...

Det tidigare breda reformstödet till Ryssland fasades ut 2008, då Ryssland inte längre klassificerades som biståndsland, men har från och med 2014 (samma år som Krim annekterades) återigen utökats genom en ny resultatstrategi.

De miljöåtgärder som Sverige har bekostat, bland annat avseende projektet med att bygga ett reningsverk i Kaliningrad har tidigare totalhavererat, och framgångarna har fram till nyligen helt uteblivit. Nu förefaller reningsverket dock ha färdigställts med bland annat 145 miljoner från svenska skattemedel.  I vissa fall har även biståndet hamnat i helt andra händer. Sverige bistår således Ryssland med skattemedel för bland annat miljöåtgärder, samtidigt som Ryssland lägger enorma summor på anskaffning av nya vapensystem som utgör ett direkt hot mot Sverige och svenska intressen i Östersjöregionen.


Sverige är det land som avsätter i särklass störst del av BNP i bistånd inom EU. Det svenska bistånde ligger idag på över 1% och i rena skattepengar på drygt 50 miljarder per år. FN rekommendation avseende nivån på biståndet är 0,7% vilket få länder når upp till. Under 2018 var det enbart fyra länder som nådde denna nivå. Som jämförelse avsätter vårt grannland Finland 0,36% av BNP för bistånd. Biståndsminister i Sverige är Peter Eriksson (mp).

Morgondagens Markstridskomponent

Foto: Victoria Szakacs, Försvarsmakten.

Resumé

Delprojekt Mark inom KKrVA projekt SES har till uppgift att analysera och beskriva hur markstridskomponenten kan utformas i en framtida försvarsmakt. Artikeln redovisar inledningen till kommande slutrapport.

Markstridsfunktionen  måste kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen. Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. En tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), bidrar inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet. För att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar krävs satsningar på ny teknik men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m.

En avgörande faktor är att vår lednings- och organisationsprincip bör utgå från för oss strategiska nyckelområden, d v s de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara på förhand och närvarande redan i grundberedskap.

Inledning

Inom ramen för projektet SES har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.

DP Mark kraftsamlade inledningsvis till att diskutera behovet av markstridskrafter för Sveriges försvar och har därefter haft ambitionen att beskriva hur erforderlig markstridsförmåga ska uppnås uppdelat på avsnitt som speglar olika påverkansområden enligt DOTMLPFI [1]. I denna artikel presenteras de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel kommer DP Mark att utveckla hur dessa bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Den slutliga rapporten kommer också beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.


Behovet av Markförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt

Grunden är målen för vår säkerhet; att värna befolkningens liv och hälsa och samhällets funktionalitet, samt att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Under grundberedskap

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden vid frånvaro av kriser är att vara krigsavhållande genom att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera en grundläggande försvarsförmåga. Denna förmåga vilar i sin tur framför allt på;

  1. Krigsförbandens och Försvarsmaktens samlade krigsduglighet. En potentiell angripare måste räkna med hårt motstånd från kvalificerade och krigsdugliga förband, särskilt i av oss prioriterade områden.
  2. Samverkan och samarbete med andra länder, främst inom Norden, EU och med Nato. En angripare måste räkna med att andra staters väpnade styrkor kan komma till vår hjälp och/eller att vi kommer göra gemensam sak med våra samarbetspartners om dessa blir angripna.
  3. Folkförankring och försvarsviljan samt att samhällets alla väsentliga delar är inställda på att fortsätta försvaret av Sverige så länge som det finns någon krigsduglighet kvar.

Den viktigaste verksamheten under fredsförhållanden handlar alltså om att utveckla militär förmåga som i sin tur beror på flera olika interagerande faktorer eller påverkansområden. Krigsförbanden måste kunna agera, och därför övats och tränats, enligt lämplig taktisk/operativ doktrin och ledningsprincip. De måste vara ändamålsenligt organiserade och disponera uppgiftsanpassad och väl fungerande materiel och utrustning men framför allt tillräcklig mängd personal med rätta kompetenser. Logistikkedjan måste fungera utan avbrott och många förband måste ha förutsättningar att agera tillsammans med andra länders/organisationers stödjande enheter, d v s vara tillräckligt interoperabla.

Samtliga påverkansområden enligt ovan måste stå i fokus under fredsförhållanden och ständigt prövas, värderas och utvecklas. En viktig aktivitet är förbands- och stabsövningar på alla nivåer (inklusive totalförsvarsövningar) såväl i ett nationellt som internationellt sammanhang. Även deltagande i internationella insatser är i sammanhanget värdefullt för att skapa, pröva och demonstrera  förmåga, även om det primära syftet med det internationella engagemanget inte är förmågeutveckling.

Ovanstående gäller självklart hela Försvarsmakten och för stridskrafter/förband i alla arenor. Markförbanden (inklusive hemvärnet) särskiljer sig dock genom att de engagerar relativt mycket människor. Engagemangets betydelse för försvarsviljan kan inte underskattas.

Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser i fred bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. Om vårt fredstida samhälle drabbas av svåra påfrestningar bör Försvarsmakten ha  kompetens och utrustning för att leda och genomföra insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand för att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner.

Försvarsmaktens stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred regleras i lagar och förordningar. Det stöd som kan krävas kan handla om att hantera direkta eller indirekta konsekvenser av naturkatastrofer (t ex omfattande skogsbränder, stormar, höga vattenflöden och omfattande elavbrott), större olyckor, pandemier och andra hälsohot eller terrorhandlingar. [2]

Mer konkret kan Försvarsmaktens stöd t ex handla om att eftersöka försvunna personer, att delta i brandbekämpning, att undsätta och/eller evakuera människor i/från drabbade områden, att röja eller iordningsställa förbindelser, att genomföra sjuktransporter, att förstärka samhällets sjukvårdskapacitet, att understödja med röjning av explosiver och toxiska ämnen, att bevaka och/eller övervaka känsliga och skadade/hotade objekt eller områden samt att förstärka den civila ledningen. Men också att mer generellt bidra till samhällets uthållighet. Stödet kan dels innebära att bistå med faciliteter och materiel med eller utan militär personal som operatörer, dels genom insats av allt ifrån expertis och nyckelpersonal till hela eller delar av förbandsenheter.

Risken för kriser och dess konsekvenser bedöms de senare åren ha ökat. Den ökade risken beror dels på mer och mer tydliga konsekvenser av klimatförändringar, dels som följd av ökat flyktingtryck mot Europa med tillhörande migrationsproblem, dels genom pandemier med spridning av tidigare okända virus och dels som en konsekvens av ett mer, av vissa grupperingar, frekvent utnyttjande av terrorvapnet.

Oaktat orsaken till en kris kan konsekvenserna beröra såväl den enskilda människans livsnödvändiga behov som hela samhällets förmåga. Effekterna kan vara direkt att hänföra till en inträffad händelse, t ex en naturkatastrof eller olycka, eller utgöra indirekta effekter, t ex våldsamma upplopp till följd av resursbrist eller antagonism mot andra befolkningsgrupper. Med stor sannolikhet torde de av Försvarsmaktens resurser som mest verksamt kan stödja samhället vid ovan skisserade kriser vara markförband, även om helikoptrar och flygplan för t ex brandbekämpning och transporter vid vissa krisfall kan vara av avgörande betydelse.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred, ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör inledningsvis Försvarsmakten förhålla sig till den som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvarsmaktens bör ledas och agera i ett kontinuum; grundberedskap – kris – krig enligt denna bild:

För att effektivt kunna stödja samhället i grundberedskap måste Försvarsmakten disponera markförband som har hög beredskap, d v s finns gripbara redan i fred lokalt/regionalt. Kravet på våldsanvändning är lågt (kriser i samband med terrorattentat och våldsamma upplopp behandlas under avsnittet ”gråzonsskede”) men kravet på uthållighet får inte underskattas. Exempel på lämpliga resurser för att stödja samhället vid fredskriser är enheter för transporter (även sjuktransport), fältsjukhus, röjning och fältarbeten, samt för att hantera explosiver och CBRN-skydd [3]Arbetskraft, utöver anställd personal och hemvärn, kan utgöras av inneliggande grundutbildningskullar.

”Gråzonsproblematiken”

Bakom begreppen ”gråzon” och ”gråzonsproblematik” ligger insikten om att dagens hot mot Sveriges intressen, handlingsfrihet, förmågor och agerande är komplexa och diffusa med en otydlig gränsdragning mellan fred, kriser och krig. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är medvetna handlingar som ligger bakom händelser som påverkar vår säkerhet i vid bemärkelse. Exempel på sådana medvetna handlingar är hot och påtryckningar mot beslutsfattare, spridning av desinformation, sabotage, iscensättande av tillsynes oförklarliga olyckor, illegal underrättelseverksamhet, terrorhandlingar, infiltration, stöd till ytterlighetsrörelser, manipulering av marknaden, cyberattacker eller påverkansoperationer. [4]

(Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016) [5]

Det primära syftet behöver inte vara den eventuella fysiska effekten i sig, utan att destabilisera vår samhällsstruktur genom att skapa motsättningar mellan befolkningsgrupper, misstroende mot landets ledning, förvirring, rädsla, oro och panik vilket i sin tur kan leda till ökade ordningsstörningar – en effekt som kommer sätta en redan hårt ansatt poliskår under ännu hårdare press. I ”gråzons­problematikens” natur ligger att det är svårt att avgöra om det som inträffar är ”krig” eller inte. Därför måste vi räkna med att beslut om höjd beredskap, mobilisering och om att sätta landet på krigsfot kommer att fattas sent, om det alls fattas innan tydliga tecken på militärt angrepp. Det är därför framför allt polisen som kommer bära ansvaret för att hantera effekten av medvetna, antagonistiska handlingar. Redan idag har Försvarsmakten legala möjligheter att stödja polisen vid bekämpning av terrorism, men dessa möjligheter skulle behöva utökas att omfatta även andra händelser ”som kraftigt avviker från det normala”, och då, under polisens befäl, svara för t ex bevakning och att biträda med särskild kompetens, t ex specialenheter för röjning av explosiva föremål. [6]

Konsekvenserna av antagonistiska ”gråzonshandlingar” berör till övervägande del markdomänen och den enskilda människan. Viktiga motmedel är t ex väl fungerande underrättelsetjänst och ett effektivt cyberförsvar, ett relevant psykologiskt försvar inklusive trovärdiga informationskanaler samt, inte minst viktigt, en robust samhällsstruktur. Men då det gäller att hantera effekterna av helt eller delvis lyckat antagonistiskt ”gråzonsangrepp” är  det framför allt  markförband som på ett adekvat sätt kan stödja polisen.

För att effektivt kunna stödja samhället (framför allt polisen) vid antagonistiska ”gråzonshändelser” måste Försvarsmakten disponera förband som har hög beredskap och finns gripbara redan i grundberedskap, men också enheter som snabbt ska kunna tillföras. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom fredsmässiga restriktioner.  Kravet på uthållighet kan komma att vara stort, då vi måste räkna med ett utdraget ”gråzonsskede”. Exempel på lämpliga enheter för att stödja polisen vid ”gråzonshändelser” är specialförband, säkerhets- och militärpolisförband, CBRN-skyddsenheter mm och då förband med i huvudsak kontinuerligt tjänstgörande personal. För att t ex möta eventuella behov av uthållig övervakning kan också andra gripbara förband samt hemvärn och förband under senare delen av en värnpliktscykel användas.

Vid väpnat angrepp [7]

Ett inte helt osannolikt scenario där Sverige skulle kunna bli indragen i krigshandlingar är kopplat till rysk expansion i Baltikum. Vid en eventuell rysk militär operation riktad mot de baltiska staterna finns stora och lätt insedda operativa fördelar för Ryssland att tidigt ta markoperativ kontroll [8] över delar av svenskt territorium för att där gruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn och sjömålsbekämpande system, i syfte att i Östersjöregionen förhindra eller i hög grad försvåra för Nato och/eller USA att militärt stödja de baltiska länderna samt att på Nordkalotten hota den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön.

En rysk angripares möjligheter till kvalitativ lägesuppfattning i nära realtid i kombination med allt mer kostnadseffektiva vapensystem (t ex kryssningsrobotar och ballistiska missiler) som kan leverera precisionsverkan även på långa avstånd medför att våra fasta anläggningar, fast infrastruktur och statiska förband kommer att vara mycket sårbara redan under ett förbekämpningsskede. Detta kan bland annat innebära att beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet och att vår möjlighet att ta emot hjälp minskar.

Samtidigt innebär vapenutvecklingen att om vi och/eller efter ett väpnat angrepp eventuella allierade disponerar ett vid tillfället fungerande skalförsvar (jmf begreppet ”anti-access förmåga” [9]), framför allt genom sjö- och luftstridskrafter, blir större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige mycket riskfyllda då de knappast går att dölja och därför erbjuder tacksamma mål för bekämpning. Eventuella operationer mot Sverige måste genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen av svenska eller andra länders stridskrafter. Att inleda operationen med en massiv förbekämpning med långräckviddiga precisionsvapen är då ett alternativ, men skedet kan inte tillåtas ta för lång tid med hänsyn till risken för motåtgärder från Nato. Ett annat alternativ är att inleda operationen med någon form av kuppartat angrepp av små markstridsenheter (t ex via ”trojanska hästar”). Ett tredje alternativ är mer eller mindre dolda åtgärder under ett utdraget ”gråzonsskede”, men även då måste angriparen ta hänsyn till risken för förlorad överraskningseffekt. Mest sannolikt är en kombination av samtliga dessa alternativ och vi kan inte utesluta att en angripare lyckas med sin ambition att slå ett hål i vårt skalförsvar, åtminstone inledningsvis och  delvis.

Därför bör vi i vår försvarsplanering räkna med risken att en angripare kan lyckas med att tidigt föra över markstridsförband till svensk mark och ta kontroll över en begränsad del av svenskt territorium.

Väl på svensk mark är angriparens förband rörliga med stor eldkraft som dessutom kan understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Särskilt i relation till Sveriges yta leder begränsad tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, till en operativ och taktisk miljö där det inte kommer att finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande stridsgrupper som uppträder över stora ytor. Dessa stridsgrupper kan utgöras av någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup och som använder obemannade luftfarkoster, s k Unmanned Aerial Vehicle (UAV) i tät och flanker för att upptäcka motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. En angripare kommer därför ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som exempelvis underhållsområden, flygfält och hamnar.

Om vi har en förmåga att allvarligt hota sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta kontroll över ett för honom vitalt markområde måste angriparen räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken eller försvara tagen terräng mot anfall. Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem av olika skäl inte kan komma  till verkan snabbt nog, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken leder till större, mer tidskrävande och sårbara luft- och sjötransporter vilka i sin tur kräver mera skydd. Operationen blir än mer komplicerad särskilt som hotet från olika, och inte bara svenska, ”anti-accessystem” efter hand ökar samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Om vi däremot inte har förmågan att påverka en angripare när han väl finns på svensk mark är hans förutsättningar goda för att uppnå sina operativa mål men också för att med markstridsförband angripa och ta kontroll över svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marina enheter och flygstridskrafter men också basområden som är nödvändiga för att vi över huvud taget ska kunna ”ta emot hjälp”. Svensk oförmåga att genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken för att försvara och återta terräng skulle därför innebära betydande luckor i Försvarsmaktens krigföringsförmåga, något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos/USA förmåga att agera till stöd för de baltiska staterna.

Vi måste därför disponera en armé med en grundläggande försvarsförmåga som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag, utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att med framgång genomföra anfallsstrid mot en kvalificerad motståndare. En sådan förmåga bidrar kraftigt dels till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan, dels till att vi får förutsättningar att ”ta emot hjälp”. Sammantaget bidrar förmågan till Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” som syftar till  att avhålla Ryssland från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Därför bidrar ytterst en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet.

För att effektivt kunna möta ett väpnat angrepp på marken, måste Försvarsmakten utöver lokalförsvarsförband, hemvärn och specialiserade förband disponera allsidigt sammansatta markstridsförband på brigad- och divisionsnivå samt förmåga att i ett senare skede kunna leda flera divisioner, egna och tillförda från andra länder för att uppnå tillräcklig styrkeöverlägsenhet för att slå en kvalificerad motståndare. Vissa av de i brigaderna ingående bataljonsförbanden ska kunna nyttjas för snabb insats utanför svenskt territorium. Generellt är kraven höga på reaktionsförmåga för förbandens lednings-, underrättelse-, verkans- och rörelsefunktioner, d v s förbanden ska helt eller delvis kunna finnas gripbara redan under grundberedskap i ”rätt” operationsområde. Reaktionskravet på kompletterande enheter för att erhålla tillräcklig uthållighet kan sättas lägre (något/några dygn) och kan tillåtas tillväxa efter mobilisering. Kravet på koordinerad våldsanvändning är mycket stort. Kravet på uthållighet kan komma att vara relativt stort, månad-månader.

Internationella insatser bortom närområdet

Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så kommer konflikter i efterdyningarna av klimatförändringar, sönderfallande stater, folkvandringar, pandemier och terrorism också att ställa stora krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer. Vi kan inte bortse från att deltagande i internationella insatser, och därigenom visa att Sverige är en nyttig och resursgivande partner i det europeiska samarbetet, är av avgörande betydelse då det gäller att trovärdiggöra den svenska solidariska säkerhetspolitiken (”ge och ta emot hjälp”). Vårt deltagande i internationella insatser bortom närområdet kan betraktas såväl i ett traditionellt öst-västperspektiv som i en nord-syddimension.

En försiktig bedömning är att de krav som låg till grund för försvarsbeslutet 2004 om att det militära försvaret samtidigt och uthålligt skulle kunna genomföra två större (bataljonstorlek) och tre mindre internationella insatser inte minskat, snarare tvärtom.

Det övergripande syftet med internationell insats är ofta att skapa och/eller bevara fred, begränsa konflikten geografiskt och att försöka lindra nöden för de inblandade människorna. För att man ska kunna genomföra sina intentioner om fred, lag och ordning och ett trovärdigt demokratiskt statsskick krävs bl a att polis- och rättsapparaten skyddas, vilket i sin tur kräver kontroll över landområden och de befolkningsgrupper som lever där. I detta avseende är ett förlitande enbart på militära bekämpningsfunktioner dysfunktionellt och kan t o m motverka insatsens syfte. Implementera fred handlar inte om att förstöra infrastruktur och livsbetingelser utan att skilja de stridande parterna åt, etablera fungerande samhällsfunktioner, införa rudiment av lag och ordning och vinna ”hearts and minds”. Därför är det framför allt markförband som kan göra skillnad  vid internationella insatser.

För att effektivt kunna bidra till internationella insatser över längre tid (internationella insatser av ”snabbinsatskaraktär” behandlas under avsnittet ”väpnat angrepp”) kan Försvarsmakten nyttja tillfälligt sammansatta förband (”stridsgrupper”) med låga krav på reaktionsförmåga, d v s kan rekryteras och utbildas i relativt lång tid innan insats. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom antagna ROE [10]Kravet på insatsens uthållighet kan komma att vara stort, flera år, och måste då lösas med ett rotationsförfarande.

Slutsatser

För att Försvarsmaktens markstridsfunktion ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter  i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll vilket innebär att markområden ska kunna tas, besättas och övervakas, nyckelterräng försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft.

Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Denna artikel har visat på de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel återkommer DP Mark med en redovisning om hur markstridskrafterna bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. I den slutliga rapporten kommer sedan delprojektets ge sin syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelsson och Johan Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

[1] Indelningen av påverkansområdena baseras på den indelning som brittiska Ministry of Defence använder sig av; Training, Equipment, Personnel, Information, Concepts and Doctrine, Organisation, Infrastructure, Logistics (TEPID-OIL), med tillägget Interoperability. Indelningen benämns Defence Lines of Development (DLoDs).
[2] Nationell säkerhetsstrategi, Regeringskansliet (Statsrådsberedningen), januari 2017
[3] CBRN engelsk akronym för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel.
[4] Se t ex MSB, Så skapar vi motståndskraft, MSB-hemsida: https://www.msb.se/contentassets/468ce28c38f44204820a60fd0d5783d7/sa-skapar-vi-motstandskraft.pdf/
[5] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin (MSD16)
[6] Se t ex https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6jvmqo/polisen-vill-ha-forsvarets-stod-vid-grazonslage
[7] Texten till stor del inspirerad av, och hämtad från, Karlis Neretnieks
[8] ”Markherravälde” innebär att man äger oinskränkt möjlighet att genomföra militär och civil verksamhet på marken samtidigt som man förnekar en motståndare att göra detsamma. Om det handlar om att i ett begränsat område och under begränsad tid säkerställa egen handlingsfrihet och samtidigt förneka andra samma möjlighet talar man istället om ”Markoperativ kontroll”.
Markherravälde eller Markoperativ kontroll och den handlingsfrihet detta medger är en förutsättning för att förband skall kunna verka i området under erforderlig tid och med bibehållen förmåga. (Försvarsmaktens arméreglemente taktik, 2013)
[9] Med ”Anti-access system” avses vapen och sensorer för att bekämpa mål på havet, t ex sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare, och i luften. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt.
[10] Rules of Engagement

Morgondagens Markstridskomponent

Foto: Victoria Szakacs, Försvarsmakten.

Resumé

Delprojekt Mark inom KKrVA projekt SES har till uppgift att analysera och beskriva hur markstridskomponenten kan utformas i en framtida försvarsmakt. Artikeln redovisar inledningen till kommande slutrapport.

Markstridsfunktionen  måste kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen. Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. En tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), bidrar inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet. För att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar krävs satsningar på ny teknik men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m.

En avgörande faktor är att vår lednings- och organisationsprincip bör utgå från för oss strategiska nyckelområden, d v s de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara på förhand och närvarande redan i grundberedskap.

Inledning

Inom ramen för projektet SES har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.

DP Mark kraftsamlade inledningsvis till att diskutera behovet av markstridskrafter för Sveriges försvar och har därefter haft ambitionen att beskriva hur erforderlig markstridsförmåga ska uppnås uppdelat på avsnitt som speglar olika påverkansområden enligt DOTMLPFI [1]. I denna artikel presenteras de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel kommer DP Mark att utveckla hur dessa bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Den slutliga rapporten kommer också beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.


Behovet av Markförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt

Grunden är målen för vår säkerhet; att värna befolkningens liv och hälsa och samhällets funktionalitet, samt att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Under grundberedskap

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden vid frånvaro av kriser är att vara krigsavhållande genom att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera en grundläggande försvarsförmåga. Denna förmåga vilar i sin tur framför allt på;

  1. Krigsförbandens och Försvarsmaktens samlade krigsduglighet. En potentiell angripare måste räkna med hårt motstånd från kvalificerade och krigsdugliga förband, särskilt i av oss prioriterade områden.
  2. Samverkan och samarbete med andra länder, främst inom Norden, EU och med Nato. En angripare måste räkna med att andra staters väpnade styrkor kan komma till vår hjälp och/eller att vi kommer göra gemensam sak med våra samarbetspartners om dessa blir angripna.
  3. Folkförankring och försvarsviljan samt att samhällets alla väsentliga delar är inställda på att fortsätta försvaret av Sverige så länge som det finns någon krigsduglighet kvar.

Den viktigaste verksamheten under fredsförhållanden handlar alltså om att utveckla militär förmåga som i sin tur beror på flera olika interagerande faktorer eller påverkansområden. Krigsförbanden måste kunna agera, och därför övats och tränats, enligt lämplig taktisk/operativ doktrin och ledningsprincip. De måste vara ändamålsenligt organiserade och disponera uppgiftsanpassad och väl fungerande materiel och utrustning men framför allt tillräcklig mängd personal med rätta kompetenser. Logistikkedjan måste fungera utan avbrott och många förband måste ha förutsättningar att agera tillsammans med andra länders/organisationers stödjande enheter, d v s vara tillräckligt interoperabla.

Samtliga påverkansområden enligt ovan måste stå i fokus under fredsförhållanden och ständigt prövas, värderas och utvecklas. En viktig aktivitet är förbands- och stabsövningar på alla nivåer (inklusive totalförsvarsövningar) såväl i ett nationellt som internationellt sammanhang. Även deltagande i internationella insatser är i sammanhanget värdefullt för att skapa, pröva och demonstrera  förmåga, även om det primära syftet med det internationella engagemanget inte är förmågeutveckling.

Ovanstående gäller självklart hela Försvarsmakten och för stridskrafter/förband i alla arenor. Markförbanden (inklusive hemvärnet) särskiljer sig dock genom att de engagerar relativt mycket människor. Engagemangets betydelse för försvarsviljan kan inte underskattas.

Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser i fred bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. Om vårt fredstida samhälle drabbas av svåra påfrestningar bör Försvarsmakten ha  kompetens och utrustning för att leda och genomföra insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand för att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner.

Försvarsmaktens stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred regleras i lagar och förordningar. Det stöd som kan krävas kan handla om att hantera direkta eller indirekta konsekvenser av naturkatastrofer (t ex omfattande skogsbränder, stormar, höga vattenflöden och omfattande elavbrott), större olyckor, pandemier och andra hälsohot eller terrorhandlingar. [2]

Mer konkret kan Försvarsmaktens stöd t ex handla om att eftersöka försvunna personer, att delta i brandbekämpning, att undsätta och/eller evakuera människor i/från drabbade områden, att röja eller iordningsställa förbindelser, att genomföra sjuktransporter, att förstärka samhällets sjukvårdskapacitet, att understödja med röjning av explosiver och toxiska ämnen, att bevaka och/eller övervaka känsliga och skadade/hotade objekt eller områden samt att förstärka den civila ledningen. Men också att mer generellt bidra till samhällets uthållighet. Stödet kan dels innebära att bistå med faciliteter och materiel med eller utan militär personal som operatörer, dels genom insats av allt ifrån expertis och nyckelpersonal till hela eller delar av förbandsenheter.

Risken för kriser och dess konsekvenser bedöms de senare åren ha ökat. Den ökade risken beror dels på mer och mer tydliga konsekvenser av klimatförändringar, dels som följd av ökat flyktingtryck mot Europa med tillhörande migrationsproblem, dels genom pandemier med spridning av tidigare okända virus och dels som en konsekvens av ett mer, av vissa grupperingar, frekvent utnyttjande av terrorvapnet.

Oaktat orsaken till en kris kan konsekvenserna beröra såväl den enskilda människans livsnödvändiga behov som hela samhällets förmåga. Effekterna kan vara direkt att hänföra till en inträffad händelse, t ex en naturkatastrof eller olycka, eller utgöra indirekta effekter, t ex våldsamma upplopp till följd av resursbrist eller antagonism mot andra befolkningsgrupper. Med stor sannolikhet torde de av Försvarsmaktens resurser som mest verksamt kan stödja samhället vid ovan skisserade kriser vara markförband, även om helikoptrar och flygplan för t ex brandbekämpning och transporter vid vissa krisfall kan vara av avgörande betydelse.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred, ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör inledningsvis Försvarsmakten förhålla sig till den som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvarsmaktens bör ledas och agera i ett kontinuum; grundberedskap – kris – krig enligt denna bild:

För att effektivt kunna stödja samhället i grundberedskap måste Försvarsmakten disponera markförband som har hög beredskap, d v s finns gripbara redan i fred lokalt/regionalt. Kravet på våldsanvändning är lågt (kriser i samband med terrorattentat och våldsamma upplopp behandlas under avsnittet ”gråzonsskede”) men kravet på uthållighet får inte underskattas. Exempel på lämpliga resurser för att stödja samhället vid fredskriser är enheter för transporter (även sjuktransport), fältsjukhus, röjning och fältarbeten, samt för att hantera explosiver och CBRN-skydd [3]Arbetskraft, utöver anställd personal och hemvärn, kan utgöras av inneliggande grundutbildningskullar.

”Gråzonsproblematiken”

Bakom begreppen ”gråzon” och ”gråzonsproblematik” ligger insikten om att dagens hot mot Sveriges intressen, handlingsfrihet, förmågor och agerande är komplexa och diffusa med en otydlig gränsdragning mellan fred, kriser och krig. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är medvetna handlingar som ligger bakom händelser som påverkar vår säkerhet i vid bemärkelse. Exempel på sådana medvetna handlingar är hot och påtryckningar mot beslutsfattare, spridning av desinformation, sabotage, iscensättande av tillsynes oförklarliga olyckor, illegal underrättelseverksamhet, terrorhandlingar, infiltration, stöd till ytterlighetsrörelser, manipulering av marknaden, cyberattacker eller påverkansoperationer. [4]

(Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016) [5]

Det primära syftet behöver inte vara den eventuella fysiska effekten i sig, utan att destabilisera vår samhällsstruktur genom att skapa motsättningar mellan befolkningsgrupper, misstroende mot landets ledning, förvirring, rädsla, oro och panik vilket i sin tur kan leda till ökade ordningsstörningar – en effekt som kommer sätta en redan hårt ansatt poliskår under ännu hårdare press. I ”gråzons­problematikens” natur ligger att det är svårt att avgöra om det som inträffar är ”krig” eller inte. Därför måste vi räkna med att beslut om höjd beredskap, mobilisering och om att sätta landet på krigsfot kommer att fattas sent, om det alls fattas innan tydliga tecken på militärt angrepp. Det är därför framför allt polisen som kommer bära ansvaret för att hantera effekten av medvetna, antagonistiska handlingar. Redan idag har Försvarsmakten legala möjligheter att stödja polisen vid bekämpning av terrorism, men dessa möjligheter skulle behöva utökas att omfatta även andra händelser ”som kraftigt avviker från det normala”, och då, under polisens befäl, svara för t ex bevakning och att biträda med särskild kompetens, t ex specialenheter för röjning av explosiva föremål. [6]

Konsekvenserna av antagonistiska ”gråzonshandlingar” berör till övervägande del markdomänen och den enskilda människan. Viktiga motmedel är t ex väl fungerande underrättelsetjänst och ett effektivt cyberförsvar, ett relevant psykologiskt försvar inklusive trovärdiga informationskanaler samt, inte minst viktigt, en robust samhällsstruktur. Men då det gäller att hantera effekterna av helt eller delvis lyckat antagonistiskt ”gråzonsangrepp” är  det framför allt  markförband som på ett adekvat sätt kan stödja polisen.

För att effektivt kunna stödja samhället (framför allt polisen) vid antagonistiska ”gråzonshändelser” måste Försvarsmakten disponera förband som har hög beredskap och finns gripbara redan i grundberedskap, men också enheter som snabbt ska kunna tillföras. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom fredsmässiga restriktioner.  Kravet på uthållighet kan komma att vara stort, då vi måste räkna med ett utdraget ”gråzonsskede”. Exempel på lämpliga enheter för att stödja polisen vid ”gråzonshändelser” är specialförband, säkerhets- och militärpolisförband, CBRN-skyddsenheter mm och då förband med i huvudsak kontinuerligt tjänstgörande personal. För att t ex möta eventuella behov av uthållig övervakning kan också andra gripbara förband samt hemvärn och förband under senare delen av en värnpliktscykel användas.

Vid väpnat angrepp [7]

Ett inte helt osannolikt scenario där Sverige skulle kunna bli indragen i krigshandlingar är kopplat till rysk expansion i Baltikum. Vid en eventuell rysk militär operation riktad mot de baltiska staterna finns stora och lätt insedda operativa fördelar för Ryssland att tidigt ta markoperativ kontroll [8] över delar av svenskt territorium för att där gruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn och sjömålsbekämpande system, i syfte att i Östersjöregionen förhindra eller i hög grad försvåra för Nato och/eller USA att militärt stödja de baltiska länderna samt att på Nordkalotten hota den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön.

En rysk angripares möjligheter till kvalitativ lägesuppfattning i nära realtid i kombination med allt mer kostnadseffektiva vapensystem (t ex kryssningsrobotar och ballistiska missiler) som kan leverera precisionsverkan även på långa avstånd medför att våra fasta anläggningar, fast infrastruktur och statiska förband kommer att vara mycket sårbara redan under ett förbekämpningsskede. Detta kan bland annat innebära att beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet och att vår möjlighet att ta emot hjälp minskar.

Samtidigt innebär vapenutvecklingen att om vi och/eller efter ett väpnat angrepp eventuella allierade disponerar ett vid tillfället fungerande skalförsvar (jmf begreppet ”anti-access förmåga” [9]), framför allt genom sjö- och luftstridskrafter, blir större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige mycket riskfyllda då de knappast går att dölja och därför erbjuder tacksamma mål för bekämpning. Eventuella operationer mot Sverige måste genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen av svenska eller andra länders stridskrafter. Att inleda operationen med en massiv förbekämpning med långräckviddiga precisionsvapen är då ett alternativ, men skedet kan inte tillåtas ta för lång tid med hänsyn till risken för motåtgärder från Nato. Ett annat alternativ är att inleda operationen med någon form av kuppartat angrepp av små markstridsenheter (t ex via ”trojanska hästar”). Ett tredje alternativ är mer eller mindre dolda åtgärder under ett utdraget ”gråzonsskede”, men även då måste angriparen ta hänsyn till risken för förlorad överraskningseffekt. Mest sannolikt är en kombination av samtliga dessa alternativ och vi kan inte utesluta att en angripare lyckas med sin ambition att slå ett hål i vårt skalförsvar, åtminstone inledningsvis och  delvis.

Därför bör vi i vår försvarsplanering räkna med risken att en angripare kan lyckas med att tidigt föra över markstridsförband till svensk mark och ta kontroll över en begränsad del av svenskt territorium.

Väl på svensk mark är angriparens förband rörliga med stor eldkraft som dessutom kan understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Särskilt i relation till Sveriges yta leder begränsad tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, till en operativ och taktisk miljö där det inte kommer att finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande stridsgrupper som uppträder över stora ytor. Dessa stridsgrupper kan utgöras av någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup och som använder obemannade luftfarkoster, s k Unmanned Aerial Vehicle (UAV) i tät och flanker för att upptäcka motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. En angripare kommer därför ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som exempelvis underhållsområden, flygfält och hamnar.

Om vi har en förmåga att allvarligt hota sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta kontroll över ett för honom vitalt markområde måste angriparen räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken eller försvara tagen terräng mot anfall. Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem av olika skäl inte kan komma  till verkan snabbt nog, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken leder till större, mer tidskrävande och sårbara luft- och sjötransporter vilka i sin tur kräver mera skydd. Operationen blir än mer komplicerad särskilt som hotet från olika, och inte bara svenska, ”anti-accessystem” efter hand ökar samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Om vi däremot inte har förmågan att påverka en angripare när han väl finns på svensk mark är hans förutsättningar goda för att uppnå sina operativa mål men också för att med markstridsförband angripa och ta kontroll över svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marina enheter och flygstridskrafter men också basområden som är nödvändiga för att vi över huvud taget ska kunna ”ta emot hjälp”. Svensk oförmåga att genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken för att försvara och återta terräng skulle därför innebära betydande luckor i Försvarsmaktens krigföringsförmåga, något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos/USA förmåga att agera till stöd för de baltiska staterna.

Vi måste därför disponera en armé med en grundläggande försvarsförmåga som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag, utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att med framgång genomföra anfallsstrid mot en kvalificerad motståndare. En sådan förmåga bidrar kraftigt dels till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan, dels till att vi får förutsättningar att ”ta emot hjälp”. Sammantaget bidrar förmågan till Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” som syftar till  att avhålla Ryssland från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Därför bidrar ytterst en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet.

För att effektivt kunna möta ett väpnat angrepp på marken, måste Försvarsmakten utöver lokalförsvarsförband, hemvärn och specialiserade förband disponera allsidigt sammansatta markstridsförband på brigad- och divisionsnivå samt förmåga att i ett senare skede kunna leda flera divisioner, egna och tillförda från andra länder för att uppnå tillräcklig styrkeöverlägsenhet för att slå en kvalificerad motståndare. Vissa av de i brigaderna ingående bataljonsförbanden ska kunna nyttjas för snabb insats utanför svenskt territorium. Generellt är kraven höga på reaktionsförmåga för förbandens lednings-, underrättelse-, verkans- och rörelsefunktioner, d v s förbanden ska helt eller delvis kunna finnas gripbara redan under grundberedskap i ”rätt” operationsområde. Reaktionskravet på kompletterande enheter för att erhålla tillräcklig uthållighet kan sättas lägre (något/några dygn) och kan tillåtas tillväxa efter mobilisering. Kravet på koordinerad våldsanvändning är mycket stort. Kravet på uthållighet kan komma att vara relativt stort, månad-månader.

Internationella insatser bortom närområdet

Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så kommer konflikter i efterdyningarna av klimatförändringar, sönderfallande stater, folkvandringar, pandemier och terrorism också att ställa stora krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer. Vi kan inte bortse från att deltagande i internationella insatser, och därigenom visa att Sverige är en nyttig och resursgivande partner i det europeiska samarbetet, är av avgörande betydelse då det gäller att trovärdiggöra den svenska solidariska säkerhetspolitiken (”ge och ta emot hjälp”). Vårt deltagande i internationella insatser bortom närområdet kan betraktas såväl i ett traditionellt öst-västperspektiv som i en nord-syddimension.

En försiktig bedömning är att de krav som låg till grund för försvarsbeslutet 2004 om att det militära försvaret samtidigt och uthålligt skulle kunna genomföra två större (bataljonstorlek) och tre mindre internationella insatser inte minskat, snarare tvärtom.

Det övergripande syftet med internationell insats är ofta att skapa och/eller bevara fred, begränsa konflikten geografiskt och att försöka lindra nöden för de inblandade människorna. För att man ska kunna genomföra sina intentioner om fred, lag och ordning och ett trovärdigt demokratiskt statsskick krävs bl a att polis- och rättsapparaten skyddas, vilket i sin tur kräver kontroll över landområden och de befolkningsgrupper som lever där. I detta avseende är ett förlitande enbart på militära bekämpningsfunktioner dysfunktionellt och kan t o m motverka insatsens syfte. Implementera fred handlar inte om att förstöra infrastruktur och livsbetingelser utan att skilja de stridande parterna åt, etablera fungerande samhällsfunktioner, införa rudiment av lag och ordning och vinna ”hearts and minds”. Därför är det framför allt markförband som kan göra skillnad  vid internationella insatser.

För att effektivt kunna bidra till internationella insatser över längre tid (internationella insatser av ”snabbinsatskaraktär” behandlas under avsnittet ”väpnat angrepp”) kan Försvarsmakten nyttja tillfälligt sammansatta förband (”stridsgrupper”) med låga krav på reaktionsförmåga, d v s kan rekryteras och utbildas i relativt lång tid innan insats. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom antagna ROE [10]Kravet på insatsens uthållighet kan komma att vara stort, flera år, och måste då lösas med ett rotationsförfarande.

Slutsatser

För att Försvarsmaktens markstridsfunktion ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter  i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll vilket innebär att markområden ska kunna tas, besättas och övervakas, nyckelterräng försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft.

Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Denna artikel har visat på de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel återkommer DP Mark med en redovisning om hur markstridskrafterna bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. I den slutliga rapporten kommer sedan delprojektets ge sin syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelsson och Johan Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

[1] Indelningen av påverkansområdena baseras på den indelning som brittiska Ministry of Defence använder sig av; Training, Equipment, Personnel, Information, Concepts and Doctrine, Organisation, Infrastructure, Logistics (TEPID-OIL), med tillägget Interoperability. Indelningen benämns Defence Lines of Development (DLoDs).
[2] Nationell säkerhetsstrategi, Regeringskansliet (Statsrådsberedningen), januari 2017
[3] CBRN engelsk akronym för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel.
[4] Se t ex MSB, Så skapar vi motståndskraft, MSB-hemsida: https://www.msb.se/contentassets/468ce28c38f44204820a60fd0d5783d7/sa-skapar-vi-motstandskraft.pdf/
[5] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin (MSD16)
[6] Se t ex https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6jvmqo/polisen-vill-ha-forsvarets-stod-vid-grazonslage
[7] Texten till stor del inspirerad av, och hämtad från, Karlis Neretnieks
[8] ”Markherravälde” innebär att man äger oinskränkt möjlighet att genomföra militär och civil verksamhet på marken samtidigt som man förnekar en motståndare att göra detsamma. Om det handlar om att i ett begränsat område och under begränsad tid säkerställa egen handlingsfrihet och samtidigt förneka andra samma möjlighet talar man istället om ”Markoperativ kontroll”.
Markherravälde eller Markoperativ kontroll och den handlingsfrihet detta medger är en förutsättning för att förband skall kunna verka i området under erforderlig tid och med bibehållen förmåga. (Försvarsmaktens arméreglemente taktik, 2013)
[9] Med ”Anti-access system” avses vapen och sensorer för att bekämpa mål på havet, t ex sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare, och i luften. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt.
[10] Rules of Engagement