Här och nu – eller?

av Christian Braw

Einstein har mycket klokskap att förmedla. Foto: Naci Yavuz / Shutterstock.com.

Einstein har mycket klokskap att förmedla. Foto: Naci Yavuz / Shutterstock.com.


Den brittiske generalen Sir John Glubb – även kallad Glubb Pasha och Abu Hunaik – ansågs i Europa vara Mellersta Österns mäktigaste man under sin tid som överbefälhavare i Jordanien. Där hade han byggt upp Orientens mest effektiva försvarsmakt, The Arab Legion. Den bevisade sin kapacitet 1948. Själv såg han sig inte som Mellersta Österns mäktigaste man. En gång sade han: ”I was a servant of King Abdullah.” Därmed beskrev han varje soldats situation. Denne är alltid underordnad. Men att soldaten är en tjänare innebär inte att han/ hon är en slav. Soldaten har alltid ett eget ansvar. Avvägningen mellan underordningen och det egna ansvaret tillhör det mest komplicerade och krävande i rollen/uppgiften.

Håkan Syrén var Sveriges överbefälhavare 2004–2009. Under denna tid skulle försvarets omläggning genomföras. Bakgrunden var Sovjetunionens fall 1991. De som då hade den politiska ledningen i Sverige trodde att det skulle bli en tid av avspänning – att det forna Sovjet skulle utvecklas till en demokratisk och fredlig rysk nation och att USA skulle behålla sin stabilitet. Det skulle ge svenska politiker tillfälle att omprioritera statens utgifter. Försvaret skulle minskas till en tiondedel och anpassas till insatser i oroliga fjärran länder. Håkan Syrén var en av dem som skulle genomföra denna nya inriktning. För att förklara den gav han 2006 ut skriften Här och nu. Den riktade sig främst till försvarets personal. Där klargjorde han bl a att den som inte accepterade den nya inriktningen inte hade i försvaret att göra.

Denna inriktning innebar en gigantisk utslagning av materiella och mänskliga tillgångar. En väldig organisation av militärt och civilt försvar lades ner eller lämnades att förfalla. Kapacitet, kompetens och engagemang slogs ut. Det var bara här och nu som gällde. Det var bara det att här och nu byggde på en felaktig analys. Det forna Sovjet hade inga förutsättningar att bli ett fredligt, demokratiskt Ryssland. USA skulle inte alltid förbli stabilt och pålitligt. Hela uträkningen var felaktig. Vad var det som saknades? Det var vad som kallas political imagination – förmågan att tänka sig in i vad som kan hända. Denna förmåga är kärnan i varje ansvarsfull politik. Gunnar Jarring saknade political imagination när det gällde Solsjenitsyn. Christian Günther saknade political imagination när det gällde baltutlämningen.

Det är inte bara i politik och försvar som här och nu alltid leder fel. Det gäller lika mycket i kultur, vetenskap och kyrka. Men finns det något alternativ? Man kunde också ha tänkt som Albert Einstein: ”Lär av gårdagen. Lev för dagen. Hoppas för morgondagen. Men viktigast: Sluta aldrig fråga.” Politikerna och försvarsledningen, den gången, lärde inte av gårdagen. Då hade de insett att den mänskliga antagonismen inte övervinns så lätt. De levde inte för dagen, de såg inte att väldiga värden förföll. Deras hopp för morgondagen byggde på fel grund. Det var först Stefan Löfven, som kunde säga: ”Vi har varit naiva.” Och de tänkte aldrig som de verkliga vetenskapsmännen: ”Det kan också vara på ett annat sätt.”

Hela samhälle kan lära sig något viktigt av misstaget med Här och nu. Det blir alltid fel, när man tänker på det sättet. Det blir mycket bättre om man tänker som Einstein. Han kanske inte skulle passat i Sveriges riksdag, i försvarsledningen eller i SVT, kanske inte ens på tidningarnas ledarredaktioner och kultursidor. Vem vet hur det skulle blivit med någon som Einstein i Sveriges Kristna Råd? Men med säkerhet kan vi veta att det i alla dessa sammanhang skulle bli bättre om man lärde sig att tänka av Einstein.

Författaren är präst i svenska kyrkan.

 


Redaktörens kommentar

Läsaren bör påminna sig att utövandet av Överbefälhavarens ämbete baseras på demokratiskt fattade politiska beslut som styr den överordnade utformningen av Försvarsmaktens organisation och inriktning. Detta bör finnas i åtanke när kritik riktas mot någon tidigare eller nuvarande innehavare av Försvarsmaktens högsta poster.

Tommy Jeppsson

Till havs

Reflektion

Under våren 2019 gick det att notera en förändring i retoriken från det ryska försvarsministeriets presstjänst. Detta maa. ett flertal artiklar där det delgavs att delar ingående i de ryska väpnade styrkorna baserade i Kaliningrad Oblast genomförde verksamhet riktad mot en maritim styrka ur flera NATO länder och dess pågående verksamhet i Östersjön. Den ryska verksamheten genomfördes i syfta att skydda sig mot ev. oförutsedda händelser.1 I sak är de inte anmärkningsvärt då det tidigare har kunnat antas att liknande verksamhet genomförts, utifrån den öppna övningsrapportering som förmedlats från det ryska försvarsministeriets presstjänst.

Denna retoriska förändring förefaller fortsätta. Den 10JUN2019 delgavs uppgifter att en sjöstridsgrupp bestående av 7 fartyg hade seglat ut från Baltijsk, för genomförande av övningsverksamhet i Östersjön. Styrkan omfattar korvetterna Bojkij och Stojkij, robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat samt ubåtsjaktfartyget Aleksin. Någon tidsrymd för genomförandet av övningsverksamheten har ej delgivits. Dock skall den omfatta sjö- och luftmålsbekämpning med fartygsartilleri, torpedskjutningar, ubåtsjakt, simulerade robotskott samt övning i att bekämpa större fientliga flygföretag.2

Redan vid publiceringen för den ryska sjöstridsgruppens övningsverksamhet kunde de antas att den genomförs maa. den påbörjade NATO övningen BALTOPS som pågår mellan den 09-21JUN2019.3 Detta kom att bekräftas den 11JUN2019 då det ryska försvarsministeriets presstjänst publicerade två artiklar avseende egen genomförd övningsverksamhet i Östersjön. Den förstaartikeln omfattade rapportering avseende sjöstridsgruppens övningsverksamhet. Där de delgavs att robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat genomfört simulerade robotskjutningar gentemot en konventionell motståndare i en elektroniskt störd miljö.4 Den andra artikeln omfattade rapportering avseende Östersjömarinens flygstridskrafter. Där de delgavs att attackflyg, SU-24, hade genomfört övning mot sjömål och med jaktflyg som skydd, totalt skall över 10 luftfarkoster varit involverad i övningen.5 I de båda publicerade artiklarna framgår det att Östersjömarinens övningsverksamhet genomförs maa. NATO övningen BALTOPS.

Således det som genomförs är en s.k. motövning. Att dylika övningar genomförs är inte heller att se som något anmärkningsvärt. Dessa genomförs av Ryssland och västliga länder. Syftet med motövningar kan variera, de kanske två tydligaste syftena är att antingen med militära maktmedel signalera missnöje eller att de utgör en beredskapshöjning utifrån den militära verksamhet som pågår i ens direkta närområde. Det kanske tydligaste svenska exemplet i nutid kan vara en svensk beredskapskontroll som genomfördes 2009, parallellt med den ryska övningen Zapad-2009.6 Mig veterligen angavs dock aldrig Zapad-2009 som skäl för den svenska beredskapskontrollen, däremot får det ses som troligt att det utgjorde de.

Häri ligger dock det intressanta. Det ryska Försvarsministeriets presstjänst har mig veterligen inte tidigare varit så tydlig i sin retorik som nu avseende övningsverksamhet i Östersjöregionen, som genomförs parallellt med västlig och att dess egna övningsverksamhet utgör en s.k. motövning. Givetvis kan undertecknad missat rysk medierapportering där liknande framgått. Är det då något att ta notis om? Enligt undertecknad är de det. En förändrad retorik skulle kunna indikera andra förändringar särskilt i geografiska områden där de finns tydliga intressekonflikter såsom Östersjöregionen.7 Därutöver bör det även beaktas då de ryska väpnade styrkorna kan inneha en mer tongivande roll i Rysslands utrikespolitik,8 än vad t.ex. västliga länders väpnade styrkor har. Däremot utgör det ejskäl för att vara alarmistisk.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Riksdagen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska/Engelska)
Wisemans Wisdoms 1(Svenska)

Slutnoter

1Jägarchefen. Krusningar. 2019. https://jagarchefen.blogspot.se/2019/05/krusningar.html(Hämtad 2019-06-11)
2Министерство обороны Российской Федерации. Корабельные группы Балтийского флота вышли в морские полигоны для участия в учениях. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12235767@egNews(Hämtad 2019-06-11)
3Försvarsmakten. BALTOPS 2019. 2019. https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-2019/(Hämtad 2019-06-11)
4Министерство обороны Российской Федерации. Корабельные ударные группы Балтийского флота уничтожили морскую группировку условного противника в ходе учения. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12236148@egNews(Hämtad 2019-06-11)
Ministry of Defence of the Russian Federation. Baltic Fleet attack groups train to engage a sea group. 2019. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12236148@egNews(Hämtad 2019-06-11)
5Министерство обороны Российской Федерации. Летчики Балтийского флота в ходе плановых тренировок отработали нанесение удара по десантному отряду условного противника. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12236186@egNews(Hämtad 2019-06-11)
6Wisemans Wisdoms. Vilken Beredskap?. 2010. https://wisemanswisdoms.blogspot.se/2010/08/vilken-beredskap.html(Hämtad 2019-06-11)
7Ds 2019:8. Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025. s. 44.
8Reuters. Osborn, Andrew. Stubbs, Jack. Backed by Putin, Russian military pushes into foreign policy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-politics-military-insight/backed-by-putin-russian-military-pushes-into-foreign-policy-idUSKBN1E70WM(Hämtad 2019-06-11)

Sverige – en trovärdig partner?

av Stig Rydell
Regeringen Löfvén på Lejonbacken i januari 2019. Foto: Wikimedia Commons

Ett stort ansvar vilar på nuvarande regering  då det gäller att återskapa en trovärdig försvarsförmåga. Foto: Wikimedia Commons.

Hur betraktar omvärlden Sverige – en trovärdig partner som tar ansvar för den egna säkerheten, eller tvärtom?

Landet som stannar upp precis innan en unik, lovande och välbehövlig utarbetad rapport från Försvarsberedningen presenteras, p g a sent uppkommen oenighet kring ekonomin?  En fråga som borde ha besvarats långt tidigare, det har funnits rikligt med tillfällen att förankra den ytterst välbehövliga satsningen.

Vilka signaler ger detta till omvärlden?

Artikeln tar upp några delar från Försvarsberedningens rapport, exempel på militär förmåga i närområdet samt Sveriges ansvar.

I Försvarsberedningens rapport konstateras kort att ”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra.”, ”De europeiska staterna måste axla ett större ansvar för sin egen säkerhet och för sitt försvar.”, ”Ingen europeisk stat kan på egen hand möta alla dagens allvarliga och komplexa säkerhetspolitiska utmaningar och hot.” [1]

Det egna nationella ansvaret är, tillsammans med internationell samverkan helt nödvändiga komponenter i svensk säkerhetspolitik. Förutsättningen för en ömsesidigt givande internationell militär samverkan är att ingående parter har samma uppfattning om vad som förväntas i samarbetet, t ex ökad militär gemensam operativ effekt. Det är alltså fundamentalt att skapa nationella förutsättningar för att kunna leva upp till förväntningarna, i annat fall naggas trovärdigheten rejält i kanten.

Sverige står utanför Nato och medlemskapet i EU lär högst sannolikt inte generera några avgörande militära hjälpinsatser. Det räcker inte långt att hänvisa till artikel 42.7 om de avgörande övriga förutsättningarna inte finns på plats. Länder i Europa som är medlemmar i Nato och EU, prioriterar den först nämnda för den militära säkerheten. Samma förhållande har gällt sedan Nato bildades 1949. Utvidgningar av den atlantiska alliansen har skett 1952, 1955, 1982, 1990 samt i de centrala/östra delarna i Europa som inleddes på 1990-talet och som fortfarande pågår. Det egna ansvaret gäller naturligtvis alla länder, även i Nato, vilket senare tas upp i texten.

I rapporten framgår också att ”… det militära och det civila försvaret inom ramen för ett sammanhållet totalförsvar ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och vårt närområde som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet.”[2]

Del av tiden kan landet befinna sig i krig, med varierande intensitet, och anges också som planeringsförutsättning. Är intensiteten lägre och hjälp uteblir kan tiden förlängas utöver angivna tre månader.

Sverige måste därför ta ett ökat nationellt ansvar för den egna säkerheten, samarbeta internationellt och kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under minst tre månader.

Vad gäller då för Nato-medlemmarna?

Nato [3] [4] bedöms inledningsvis ha begränsad militär förmåga i Sveriges närområde, speciellt avseende markstridskrafter. [5]

På relativt kort sikt, ca en vecka, bedöms i refererad studie, 25-40 markstridsbataljoner, 25-35 ytstridsfartyg och 15-20 stridsflygdivisioner finnas tillgängliga. På längre sikt ökar sjö- och flygstridskrafterna till en nivå som är överlägsen Rysslands motsvarigheter, detta gäller dock inte markstridskrafterna.

Sammantaget är det ”… snarare Ryssland som för närvarande har ett övertag i förmåga vad gäller strid mot en kvalificerad motståndare.”[6]

”Ryska handlingsmöjligheter med utsikt till framgång finns i första hand om målen är begränsade och kan nås snabbt. Ett hastigt uppdykande hot är därför särskilt viktigt för väst att kunna mota och möta.”[7]

Tidsaspekten talar därför till Rysslands fördel, förstärkningar med markstridskrafter från t ex USA hinner helt enkelt inte fram i tid. De tre månaderna som anges i rapporten är därför högst rimliga.

Det egna ansvaret gäller också Nato-medlemmarna, egna nationella mark-, sjö- och flygstridskrafter bildar grunden för Nato oavsett om de kallas för Nato Response Force (NRF) eller något annat och de måste vara tillgängliga snabbt.

Inom Nato förväntas medlemmarna öka sina försvarsanslag till 2% av BNP senast 2024.[8] Tendensen har funnits långt tidigare, bl a med krav på ökat ansvar för de europiska medlemmarna. Kravet har accentuerats på senare år, starkt understött av den nuvarande administrationen i USA.

I det globala perspektivet har USA också riktat krav på ett ökat ansvarstagande hos länder som Japan och Sydkorea.

I Norge, för att ta ett exempel från Sveriges närområde, pågår debatt kring markstridskrafterna i de norra delarna av landet, Finnmark. Den förre Forsvarsjefen (Sverre Diesen) skriver i en debattartikel [9] att armén i Nordnorge bör vara stående och tredubblas. Syftet är att möjliggöra en uthållighet på ca 30 dagar så att allierade förstärkningar kan komma fram. I samma artikel framgår också att försvarsanslagen behöver höjas till en stabil nivå på 2,0 % från nuvarande 1,5 % av BNP innan 2024.

Bland övriga länders försvarsanslag som del av BNP kan nämnas Danmark 1,1 %, Finland 1,5 %, Estland 2,1 %, Lettland 2,0 %, Litauen 2,0 %, Polen 2,0 % samt Tyskland med 1,1 %.

Sveriges försvarsanslag uppgår idag till ca 1 % av BNP och genomförs Försvarsberedningens förslag kommer andelen att öka till 1,5 % 2025.

Sveriges internationella samarbeten, bl a med länderna i Norden och Nato, är en del av den solidariska säkerhetspolitiken och ökar det nationella försvarets förmåga.

Målsättningen är mest ambitiös i samarbetet med Finland, där möjligheterna till en gemensam operativ planläggning utvecklas. I rapporten nämns dessutom att, upp till och på sikt, en svensk brigad förbereds för insatser i Finland i kris, vid krigsfara eller krig.[10]

Detta skapar naturligtvis förväntningar på Sverige som pålitlig partner. Därför är det speciellt viktigt att skapa möjligheter för detta, särskilt med tanke på tidigare historiska erfarenheter.

Det är fundamentalt med bred enighet kring säkerhetspolitiken, även i ekonomiska frågor.

Tar inte Sverige sitt eget ansvar och betalar för den – vem skall då göra det?

Sverige måste prioritera den egna säkerheten för att uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang.

Försvarsberedningens rapport innehåller många goda förslag – realisera dem!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

 


Noter
[1] ”Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025”, Fö DS 2019:8, sid 17 – 18
[2] Ibid, sid 152.
[3] Se Studien Västlig militär förmåga En analys av Nordeuropa 2017, FOI-R–4563–SE ISSN 1650-1942 www.foi.se, januari 2018
[4] ”Om hotbilden kräver militära motmedel är alltså Nato huvudaktören.”, Ibid s. 43
[5] Ibid
[6] Ibid
[7] Ibid
[8] NATO:s toppmöte i Wales 2014 enades om denna målsättning.
[9]  Nordnorsk debatt. Nordnorskdebatt.no, 2019-05-24
[10] Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025, Fö DS 2019:8, sid 299

Den svenska invasionen av Normandie

Margareta Beckmans bok är trots titeln högst angenäm läsning - sommarläsning.

Greve Axel von Fersen är en av de mest framstående i kapitlet "Väringar och andra föregångare" i Lennart Westbergs och undertecknads Svenskar i krig 1914-1945. Han var frivillig på fransk sida och förhandlade som militärtolk tre gånger med George Washington. Därför är det med stort intresse jag läser Margareta Beckmans nya bok.

Ämnet är svenskarna i franska revolutionen och inte bara Axel von Fersen. Det var fler svenskar än vad de flesta moderna svenskar anar. En del av dem var även i händelsernas centrum. I skuggan av giljotinen heter alltså Margareta Beckmans nya bok, och om vi börjar med bokens fram- och baksida, inlagans layout och många illustrationer så kan man direkt konstatera att det rör sig om en ovanligt tilltalande historia.

Med tanke på det nyliga 75-årsminnet av D-dagen faller det sig rätt naturligt att här och nu lyfta fram bokens avsnitt om de svenska planerna att 1791 invadera (eller befria) Frankrike, först via Normandie. Den lilla inhämtningsgrupp som svenska armén faktiskt skickade till Frankrike på order av kung Gustav III är det mycket underhållande att läsa om. Till saken hör att Gustav III beskrev sig själv som "[...] den äldsta och mest ståndaktige av det franska konungahusets allierade [...]" för att citera ur boken.

Som bekant finns det ingen invasion av Normandie 1791 att fira, men I skuggan av giljotinen gör planerna tydligare - den svenska spionkartan för ett angrepp från kusten till Paris ingår också i boken - och sedan har vi ju den märkliga plan som senare faktiskt blev verklighet: att sätta en fransk revolutionsgeneral på Sveriges tron. Även här kommer Beckman med härliga påminnelser om hur verkligheten överträffar dikten - jag har aldrig tidigare läst en lika intressant sammanfattning av Jean-Baptiste Bernadottes liv, dvs hur vi fick vår Karl XIV Johan.

Margareta Beckman har en underbar stil och om du gillar I skuggan av giljotinen vill du nog inte missa hennes tidigare bok När Sveriges generalkonsul räddade Paris (2017).

Vicekorpral (?) Stig Nilsson – du är inte glömd

av David Bergman
Urklipp från SoldF 1972, 1986, 2001 samt ”SoldF NY” ännu ej publicerad.

Urklipp från SoldF 1972, 1986, 2001 samt ”SoldF NY” ännu ej publicerad.
Ytterligare ett år i fångenskap har passerat för Stig Nilsson. Den svenske soldaten som varit krigsfånge i varje upplaga av Soldaten i fält sedan 1972. Förra året kunde Akademien glädjande nog visa den senaste bilden från kommande SoldF. Tecknaren Wolfgang Bartsch som gjorde den senaste illustrationen vilken vi presenterade förra året avled tragiskt strax innan bilden publicerades. Vi beklagar hans bortgång djupt, men genom hans sista bilder lever Stig kvar för oss. Ända sedan det senaste livstecknet kom har dock allt fler röster höjts för något helt uppenbart och som borde skett för länge sedan: En befordran.

Vi vet inte vilket förband Stig tillhör eller vad hans befattning var – han har varit en riktig krigare och inte släppt mer information än han måste. Men vi får anta att han i alla fall fullföljt sin grundutbildning och befattningsutbildning innan han skickades i strid. Utöver det säger Försvarets författningssamling tydligt att en menig kan befordras till vicekorpral efter genomförd befordringsutbildning och när denne fullgjort minst 150 tjänstgöringsdagar. Vi känner förvisso inte omständigheterna eller den exakta tidpunkten för Stigs tillfångatagande. Men från de första historiska livstecknen har han snart suttit fånge i 50 år och därmed kvalificerat sig för en befordran drygt 114 gånger om.

Vi anmodar därför Överbefälhavaren att besluta Stigs befordringsutbildning som avklarad, placera honom på en OR3-befattning och utnämna honom vicekorpral. Internationella Röda Korset har rätt att som neutral part besöka alla krigsfångar och att leverera personliga brev vilket gör att de kan lämna bud om hans befordran. Då det är information han ändå är skyldig att uppge som krigsfånge behöver hans höjda grad inte heller hållas hemlig för hans fångvaktare. En sådan symbolisk handling skulle understryka vikten som varje soldat har att markera gentemot våra fiender att Försvarsmakten aldrig ger upp kampen eller lämnar någon på slagfältet.

Tills vidare vill vi bara säga grattis på födelsedagen Stig. Vi glömmer dig inte, vi kommer aldrig sluta leta. Den dagen kommer att gry då du vaknar till helikopterljudet från den annalkande fritagningsstyrkan.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Om svårigheten att förutsäga framtiden

Foto: Shutterstock.comav Jan Leijonhielm

Nyligen har två viktiga rysslandsanalytiska produkter sett dagens ljus: dels Försvarsberedningens betänkande och Tomas Bertelmans bok ”Från ett kallt krig till ett annat”. utgiven på Medströms förlag. Bägge förtjänar högt beröm, men av olika skäl.

Försvarsberedningen har enats om ett betänkande som skiljer sig från tidigare i den bemärkelsen att man gör flera lovvärda saker-en tillbakablick på tidigare beredningars resultat och träffsäkerhet-inte alltid så hög- och en diskussion om problemen med att bedöma framtiden, i detta fall hur den ryska kan se ut. Rysslandsavsnittet ger i sin relativa korthet en mycket klar analys av de nu synbara trenderna i rysk utveckling, en växande inhemsk repression och samtidigt utrikes aggression. Beslutsfattandet sker i en allt trängre krets, som möjliggör oväntade händelseutvecklingar. Den enda logiska slutsatsen av detta blir att omvärlden och Sverige måste utgå från ett värstafalls-scenario  och anpassa sin försvarsförmåga efter detta. En ytterligare logisk slutsats blir  att vi borde gå med i NATO, men sådana diskussioner förekommer som bekant inte i denna församling. Det är dock glädjande och viktigt att samtliga partier delar synen på den ryska utvecklingen.

Tomas Bertelman kommer till samma slutsats-vi kommer även i fortsättningen att få uppleva tvära kast och oväntade utspel från rysk sida. Det bör framhållas att denna slutsats baseras på en osedvanligt initierad och genomträngande analys efter många års erfarenhet på olika poster, dessutom skriven på en lysande svenska. Boken kan varmt rekommenderas den som vill lära sig mer om ryska drivkrafter och bakomliggande faktorer inom politik, ekonomi och framför allt säkerhetspolitik. Inte minst viktigt är att Bertelman ser långt tillbaka och tagit del av forskningen inom området. Även om den speglar en mörk bild av dagens utveckling, är den varken deterministisk eller hopplös. Ryssland bär på krafter som på sikt i den månghundraåriga ryska cykliska utvecklingen kan framföda en modern och liberal stat, men det kommer att ta mycket lång tid. Det finns anledning att återkomma till detta tema framöver.

Osäkerheten om rysk utveckling avspeglas även i den ryska aktuella politiska maktkampen-som vanligt kan man tycka, men idag allt tydligare. Den ryska analytikern Tatjana Stanovaja vid Carnegies Moskvacentrum har liknat den vid en orkester, som alltmer börjat låta disharmonisk eftersom ett växande antal musiker försöker spela solo. Det är en träffande bild, och man kan tillägga att det till stor del beror på dirigentens tilltagande inkompetens och frånvaro. Putin har varit påfallande inaktiv under senare tid, osäkerheten om hans intentioner växer och aktörer som anser sig tillräckligt starka bygger nu egna plattformar. Dumans talman Volodin har t ex sedan en tid tagit på sig att läxa upp ministrar och ta initiativ till konstitutionella förändringar, Riksåklagaren Tjaika har anklagat FSB för korruption och låtit statstelevisionen bevittna tillslag som rört FSB-officerare och extremt stora belopp. Denna organisation bedriver själv en till synes okontrollerbar verksamhet där man åtalar guvernörer och höga tjänstemän, t o m ministrar, samtidigt som man fortsätter sjanghaja lukrativa företag. Försvarsminister Sjoigu har bildat en ungdomsrörelse utan synbart stöd från Kreml och energijättarna börjar uppträda allt mer självständigt. Dessa tecken på positionering fortgår utan märkbar reaktion från Putin och hans närmaste krets. Han har tidigare medvetet avstått från att peka på kronprinsar och snabbt gjort slut på omvärldens villfarelser om att en sådan skulle vara utsedd i fallet Medvedev, som i dag spelar en undanskymd roll. När Putin för några år sedan av outredd anledning var försvunnen under några veckor hände mycket inom ledningen, försvarsministern komprometterades och flera aktörer inom maktapparaten flyttade snabbt sina positioner.

Frånvaron från en politisk stark hand i en miljö där allt som tidigare var tillåtet också var uttalat, till dagens situation där allt som inte är förbjudet tycks tillåtet kan möjligen vara medveten politik från Putins sida. Han skulle kunna avvakta för att kliva in och återställa ordningen i det skick han önskar, när konkurrensen hårdnat tillräckligt. Putin har visat dokumenterad skicklighet i den typen av maktbalansscenarier. Men tiden börjar bli knapp, de centrifugala krafterna växer snabbt. Detta kan konstateras även ute i landet där en ökande polycentrism är märkbar. Det är två och ett halvt år kvar till nästa presidentval, och det borde vara en alltför lång period att släppa fram dessa krafter redan nu. De som tack vare Putin berikat sig eller fått maktpositioner (som också är berikande) kommer sannolikt inte att vilja ge upp dessa, samtidigt som den inbördes konkurrensen mellan kraftministerier, energisektorn och andra tunga aktörer ökar. Som vanligt kan såväl ryska analytiker som utländska bara spekulera om utgången bakom bysantinska ridåer och under olika mattor.

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

En isande nordanvind

Reflektion

Vid en presskonferens hos det ryska Utrikesministeriet, den 23MAJ2019, kom en fråga ställas från det samlade pressauditoriet, till det ryska Utrikesministeriets talesperson MariaZakharova angående modifieringen av en norsk radaranläggning på Vardø, cirka 50 km från ryskt territorium.1 Enligt den norska Försvarsmakten skall anläggningen modifieras mellan 2017 och 2020 och används för övervakning av norska intresseområden samt lokalisering och kategorisering av objekt i rymden.2Enligt NRK, skall radarn på Vardø även delge information till USA.3 Under det första halvåret av 2019 förefaller modifieringsarbetet tagit fart då delar till radarn har anlänt från USA, för installation på anläggningen vid Vardø.4

Vad var det då som framfördes vid denna presskonferens? Enligt det ryska Utrikesministeriets talesperson kommer Ryssland vidta åtgärder mot Norge för att garantera sin säkerhet maa. det pågående moderniseringsarbetet vid radarstationen på Vardø. Enligt det ryska Utrikesministeriet skall även radarn på Vardø utgöra en del i USA missilförsvar.5 Ryssland förefaller, åtminstone retoriskt, anse att detta moderniseringsarbete är ett hot mot sin nationella säkerhet. Vilket skulle kunna förklaras utifrån de faktum att en stor del av den ryska s.k. andraslagsförmågan, strategiska atomubåtar, är baserade vid Kolahalvön.6Dessa ubåtar förmodas ha patrullområden i Barentshav, dels i fred, dels vid en väpnad konflikt.7 Vad de ryska motåtgärderna skulle bestå i förmedlades ej av det ryska Utrikesministeriet.

Ryssland har under en lång tid uppvisat ett missnöje kring den norska radarstationen och dess ev. koppling till det amerikanska missilförsvaret. I närtid har den norska militära underrättelsetjänsten delgivit uppgifter att Ryssland vid två tillfällen, 2017 och 2018, genomfört simulerade offensiva flygföretag riktade mot radaranläggningen på Vardø.8Men redan år 2000 uttalade sig en rysk general kring radaranläggningen. Den ryske generalen framförde då att radarn på Vardø utgjorde ett förutbestämt målval för ryska taktiska kärnvapen.9 Om radarn skulle ingå som en del i det amerikanska missilförsvaret, får dess placering anses vara väl vald10 maa. att den kortaste vägen för Ryssland att bekämpa mål med, dels robotar, dels ballistiska missiler, på östkusten av den nordamerikanska kontinenten går över Arktis.11Varför utgör då detta en stötesten för Ryssland?

I rysk säkerhetspolitisk förfaller fortfarande kärnvapen inneha en central roll.12 Därutöver kan kärnvapnen kompensera för eventuella brister i rysk konventionell militär förmåga.13Ur ett perspektiv skulle således den norska radarn på Vardø utifrån dess placering sett till troliga avfyringsbanor, kunna påverka hela den ryska s.k. kärnvapentriad och därmed ytterst den rysk säkerhetspolitik. Dock, med hänsyn till Rysslands omfattande kärnvapenarsenal14 samt det begränsade antal mål som det amerikanska ballistiska missilförsvaret förefaller kunna verka mot,15 kan det inteanses som rimligt att den norska radarn på Vardø utgör något egentligt hot mot Ryssland.

Ur ett annat perspektiv skulle dock den norska radarn kunna spela en avgörande funktion om den ingår i det amerikanska ballistiska missilförsvaret. Detta skulle vara målföljning vid insättandet av en ytterst begränsad mängd kärnvapen mot USA.16 Detta skulle kunna ske inom ramen för s.k. nukleär deeskalering. Det vill säga hot om insättande av kärnvapen eller insättande med ett ytterst begränsat antal i syfte att avsluta en konflikt.17Dock bör det beaktas att något officiellt stöd för tankegångarna kring s.k. nukleär deeskalering ej förefaller finnas i de öppna ryska doktrinerna, utan de flestas resonemang kring detta går att härleda till en artikel från 1999 publicerad i den ryska militärteoretiska tidskriften "Militär tanke".18Den uppvisade ryska aversionen både i retorik och militär handling mot den norska radarn skulle möjligen kunna indikera att Ryssland doktrinärt kan tänkas tillämpa s.k. nukleär deeskalering. För det är enbart då den norska radarn kan spela en avgörande roll. Detta resonemang bygger dock på att den skulle ingå i det amerikanska ballistiska missilförsvaret.

Det är inte enbart mot den norska radarn på Vardø Ryssland haft säkerhetspolitiska åsikter under de senaste åren. Styrkerotationen av amerikansk trupp på norsk begäran i Norge initialt med 300 marinkårssoldater 2017 som därefter 2018 kom att utökas till 700 marinkårssoldater,19 har stundtals inneburit en hård retorik riktad mot Norge från rysk sida.20 I februari 2019 kom även det ryska utrikesministeriet påtala att Norge generellt genomför en militär styrkeuppbyggnad, något som skulle kräva att Ryssland vidtog motåtgärder. Det uttalandet skede i samband med att en hamn utanför Tromsø eventuellt skulle utrustas för att kunna ta emot atomubåtar.21 Värt att notera är även ett uttalande av Norges försvarschef, Amiral HaakonBruun-Hanssen, i april 2019 där han anser att säkerhetsläget för Norge försämrades under 2018 maa. ryskt agerande.22

I sammanhanget är det värt att notera en övning de ryska väpnade styrkorna skall ha genomfört i de södra delarna av Norska havet under april 2019, med delar av den Norra marinen samt flygstridskrafter ur det ryska fjärrflyget. Övningen genomfördes kort efter den svenska multinationella övningen Nordanvind avslutades.23 Den ryska övningen skall enligt en forskare vid det norska Forsvarets forskningsinstituttutgjort den mest komplexa övning som genomförts av ryska stridskrafter i det aktuella området.24Därutöver föll övningsverksamheten även utanför normalbilden avseende vart den ryska Norra marinen generellt övar.25Vad som även är intressant att notera, är den GPS störning som genomfördes på Nordkalotten innan och under den multinationella NATO övningen Trident Juncture 2018 i Norge, som även Sverige deltog i. Norge har utpekat Ryssland som skyldig till störningen.26Under inledningen av mars månad 2019, ca två veckor innan den svenska övningen Nordanvind påbörjades, rapporterades återigen om störningar på GPS nätet över Nordkalotten.27Någon nation förefaller ej utpekats, inte heller har någon förklaring till störningen delgivits.

Således finns det flertal exempel både där Ryssland retoriskt "angripit" Norge för sin säkerhetspolitik, men även med militära maktmedel i form av övningsverksamhet tydligt visat sitt missnöje mot Norge. I huvuddelen av de retoriska fallen sedan 2016 har Ryssland framfört att de kommer tvingas att vidta motåtgärder, dock har inget konkret framförts avseende vad dessa motåtgärder skulle innefatta.

Vad som dock är anmärkningsvärt är den låga andelen markförband Ryssland har på Nordkalotten, trots den vikt de förefaller tillmäta det geografiska området. I dagsläget verkar markförbanden bestå av två motoriserade brigader, en marininfanteribrigad, därutöver en kustrobotbrigad, en maritim specialförbandsbrigad, ett ingenjörsregemente och en armékårsstab.28Dock har en satsning genomförts i det aktuella området på s.k. avreglingsförmåga men även olika typer av sensorkedjor.29Huruvida den förmågan är adekvat och funktionell får anses utgöra en öppen fråga, enligt vissa är den ej det,30enligt andra skall den kunna utgöra en adekvat förmågeökning som t.om. skulle möjliggöra offensiva markoperationer på Nordkalotten med den nuvarande förbandsstrukturen.31Markförsvaret i det aktuella området kan dock förstärkas både snabbt och dolt, vilket även förefaller genomförts under den operativa-strategiska övningen Zapad-2017 för det västra militärdistriktet (MD V). En förflyttning av förband som enligt den norska militära underrättelsetjänsten skall ha varit den största genomförd av Ryssland till det aktuella området, sedan det s.k. kalla krigets slut.32

Avslutningsvis, vad som är synnerligen intressant är att den ryska retoriken och agerandet vilket uppvisats mot Norge, kan anses vara ett av de hårdare mot västliga länder. Framförallt vid en jämförelse kring Östersjön, där den huvudsakliga säkerhetsdiskussionen för de västliga länderna är fokuserad. Dock har mig veterligen ingen av Östersjöstaterna uppvisat samma underlag som t.ex. den norska underrättelsetjänsten, där det blir tydligt att militära maktmedel nyttjas som påverkansmedel. Avsaknaden av dylik information kan givetvis bero på att Östersjöstaternas underrättelsetjänster ej vill delge dylik information offentligt och att undertecknad kan ha missat information. Således bör diskussionen kunna omfatta mer än ett geografiskt område ffa. då det förefaller råda tydliga spänningar på Nordkalotten som det diskuteras ytterst lite kring.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Arms Control Association 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
Forsvaret 1(Norska)
Forsvarsdepartementet 1(Norska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Izvestija 1, 2(Ryska)
Militära artiklar 1(Ryska)
Norsk rikskringkasting 1, 2, 3, 4, 5(Norska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1, 2(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3(Ryska)
Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1, 2 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3, 4, 5(Svenska/Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
U.S. Department of Defense 1(Engelska)
Verdens Gang 1, 2(Norska)

Baylis, John (red). Gray, Colin S (red). Wirtz, James J (red). Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford: Oxford University Press, 2016.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, 2017.
Howard, Glen E. Czekaj, Matthew (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019.

Slutnoter

1The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, Moscow, May 23, 2019. 2019. http://www.mid.ru/en/press_service/spokesman/briefings/-/asset_publisher/D2wHaWMCU6Od/content/id/3658436#26(Hämtad 2019-06-02)
2Forsvaret. Modernisering av radaranlegget i Vardø. 2016. https://forsvaret.no/aktuelt/ny-radar-i-vardoe(Hämtad 2019-06-02)
3Norsk rikskringkasting. Wormdal, Bård. Hysj-hysj om ny amerikansk spion-radar til Finnmark. 2019. https://www.nrk.no/finnmark/hysj-hysj-om-ny-amerikansk-spion-radar-til-finnmark-1.14463578(Hämtad 2019-06-02)
4Ibid.
5The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, Moscow, May 23, 2019. 2019. http://www.mid.ru/en/press_service/spokesman/briefings/-/asset_publisher/D2wHaWMCU6Od/content/id/3658436#26(Hämtad 2019-06-02)
6Russian strategic nuclear forces. Strategic fleet. 2019. http://russianforces.org/navy/(Hämtad 2019-06-02)
7Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
8Norsk rikskringkasting. Wormdal, Bård. Hysj-hysj om ny amerikansk spion-radar til Finnmark. 2019. https://www.nrk.no/finnmark/hysj-hysj-om-ny-amerikansk-spion-radar-til-finnmark-1.14463578(Hämtad 2019-06-02)
9Norsk rikskringkasting. Russiske atomvåpen rettet mot Vardø. 2000. https://www.nrk.no/finnmark/russiske-atomvapen-rettet-mot-vardoradaren-1.116077(Hämtad 2019-06-02)
10Norsk rikskringkasting. Schanche, Tor Emil. Wormdal, Bård. Mener nytt amerikansk militæranlegg på norsk jord vil føre til stormaktskonfrontasjoner. 2016. https://www.nrk.no/finnmark/amerikansk-professor-mener-ny-militaerradar-vil-fore-til-stormaktskonfrontasjoner-1.12929922(Hämtad 2019-06-02)
11Granholm, Niklas. Arktis under förändring – standardbilden utmanas. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2016, s. 13, 24.
12Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 36.
Goliath, Martin. Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet: en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm : Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 26.
13Goliath, Martin. Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet: en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm : Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 26.
14Federation of American Scientists. Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Status of World Nuclear Forces. 2019. https://fas.org/issues/nuclear-weapons/status-world-nuclear-forces/(Hämtad 2019-06-02)
15Arms Control Association. U.S. Missile Defense Programs at a Glance. 2019. https://www.armscontrol.org/factsheets/usmissiledefense(Hämtad 2019-06-02)
16Baylis, John (red). Gray, Colin S (red). Wirtz, James J (red). Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford: Oxford University Press, 2016, s. 203.
17U.S. Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington DC: U.S. Department of Defense, 2018, s. 30.
18ВОЕННАЯ МЫСЛЬ. О применении ядерного оружия для деэскалации военных действий. 2014. http://militaryarticle.ru/zarubezhnoe-voennoe-obozrenie/1999-zvo/8995-o-primenenii-jadernogo-oruzhija-dlja-dejeskalacii(Hämtad 2019-06-02)
19Reuters. Russia vows consequences after Norway invites more U.S. Marines. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-vows-consequences-after-norway-invites-more-u-s-marines-idUSKBN1JA1UB(Hämtad 2019-06-02)
20TASS. Russian diplomat stresses US marines deployment to Norway won't improve security. 2016. http://tass.com/politics/908814(Hämtad 2019-06-02)
Sveriges Television. Kasurinen, Anton. Rysk politiker: Norge kan bli mål för kärnvapen. 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysk-politiker-norge-kan-bli-mal-for-karnvapen(Hämtad 2019-06-02)
TASS. Russian embassy comments on growing US military presence in Norway. 2018. http://tass.com/politics/1009527(Hämtad 2019-06-02)
21Reuters. Russia pledges response to Norwegian military activity. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-norway/russia-pledges-response-to-norwegian-military-activity-idUSKCN1PW27U(Hämtad 2019-06-01)
Norsk rikskringkasting. Russland reagerer på atomubåthavn. 2019. https://www.nrk.no/finnmark/russland-reagerer-pa-atomubathavn-1.14421119(Hämtad 2019-06-02)
22Norsk rikskringkasting. Forverret sikkerhetssituasjon. 2019. https://www.nrk.no/nordland/_-forverret-sikkerhetssituasjon-1.14524540(Hämtad 2019-06-02)
23Försvarsmakten. Northern Wind. 2019. https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/avslutade-ovningar/northern-wind/(Hämtad 2019-06-02)
Министерство обороны Российской Федерации. Группировка разнородных ударных сил Северного флота провела учение в южных районах Норвежского моря. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12225382@egNews(Hämtad 2019-06-02)
24The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia claims to have demonstrated complex exercise outside Norway. 2019. https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/04/russia-demonstrated-complex-bastion-defense-exercise-outside-norway(Hämtad 2019-06-02)
25Verdens Gang. Rognstrand, Andrea. Russland varsler missiltest utenfor Nordland. 2019. https://www.vg.no/nyheter/innenriks/i/50p7ee/russland-varsler-missiltest-utenfor-nordland(Hämtad 2019-06-02)
26Reuters. Norway says it proved Russian GPS interference during NATO exercises. 2019. https://www.reuters.com/article/us-norway-defence-russia/norway-says-it-proved-russian-gps-interference-during-nato-exercises-idUSKCN1QZ1WN(Hämtad 2019-06-02)
27Sveriges Television. Nilsson, Johan. Störningar i norra Sveriges flygtrafik. 2019. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/storningar-hos-trafikflygens-gps(Hämtad 2019-06-02)
28Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 81.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, 2017. s. 123-124.
Министерство обороны Российской Федерации. Министр обороны России провел очередное заседание Коллегии военного ведомства. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2019-06-02)
Министерство обороны Российской Федерации. Командующий Северным флотом вручил Боевое знамя недавно сформированному морскому инженерному полку. 2018. https://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12209494@egNews(Hämtad 2019-06-02)
29Известия. Михайлов, Алексей. Российский флот услышит вражеские субмарины через спутники. 2016. https://iz.ru/news/623040(Hämtad 2019-06-02)
Pezard, Stephanie. et al. Maintaining Arctic Cooperation with Russia: Planning for Regional Change in the Far North. Santa Monica: RAND Corporation, 2017. s. 12-14.
Reuters. Fouche. Gwladys. Solsvik, Terje. Russian buildup worries Norway before big NATO military exercise. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-arctic-nato-russia/russian-buildup-worries-norway-before-big-nato-military-exercise-idUSKCN1MC123(Hämtad 2019-06-02)
Известия. Щит и путь: русскую Арктику прикроет радиоэлектронный купол. 2019. https://iz.ru/875561/aleksei-ramm-bogdan-stepovoi-roman-kretcul/shchit-i-put-russkuiu-arktiku-prikroet-radioelektronnyi-kupol(Hämtad 2019-06-02)
30Berglund, Christofer. Dalsjö, Robert. Jonsson, Michael. Bursting the Bubble Russian A2/AD in the Baltic Sea Region: Capabilities, Countermeasures, and Implications. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2019, s. 9-11.
31Howard, Glen E. Czekaj, Matthew (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019, s. 87.
32Verdens Gang. Johnsen, Alf Bjarne. E-sjefen: Russland øvde på angrep mot Nord-Norge. 2018. https://www.vg.no/nyheter/innenriks/i/1kye4W/e-sjefen-russland-oevde-paa-angrep-mot-nord-norge (Hämtad 2019-06-02)

Regionalförsvar

av Jacob Fritzson

Regionalförsvarsförbanden bör bl a ha god förmåga att bekämpa stridsfordon. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Regionalförsvarsförbanden bör bl a ha god förmåga att bekämpa stridsfordon. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I försvarsberedningens senaste rapport föreslår denna att det skapas ett antal territoriella skytteförband. Deras uppgift ska vara att försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt. De ska organiseras som antingen skytteförband samt som stabs-, understöds- och underhållsförband. Beredningen föreslår att förbanden ska utbildas genom värnplikten som grund och därmed genomgå en likadan utbildningsprocess som övriga förband inom försvaret. Samma slutsats nåddes i perspektivstudien där man föreslog ett antal regionalt knutna skyttebataljoner. Jag benämner dessa för regionalförband.

Det intressanta är vilka förmågor en region ska ha och hur dessa ska uppnås. Jag ställer mig positiv till skyttebataljoner som är underställda militärregionerna. Fördelen med att ha regionalt anknutna förband är att de operativa förbanden som de mekaniserade brigaderna kan  avlastas samtidigt som militärregionen kan genomföra exempelvis försvarsstrid med sina  skytteförband.

I Finland har man lokalförsvarsförband, regionalförsvarsförband och manöverförband vilka bildar lokalförsvars-, regional- och operativa/manöverförband. Lokalförsvarsförband påminner en del om vårt hemvärn där frivilligt deltagande utgör grunden och där huvudsyftet är att skydda, bevaka och vid behov försvara. Regionalförsvarsförbanden vars huvuduppgift är att försvara sin egen region avses ej användas över hela Finland. Förbanden har en viss rörlighet men är nedprioriterade vad gäller exempelvis materieltilldelning. Stommen i regionalförsvaret utgörs av tre infanteribrigader som enligt vanlig finsk doktrin har en relativt god tillgång till indirekt eld.  Manöverförbanden utgör spjutspetsen och är tänkta att användas över hela landet. Med Finlands system uppnås ett djup i försvaret samtidigt som de tyngre och mer kvalificerade förbanden inte riskerar att bindas i sekundära insatser utan kan användas där ett avgörande behöver nås.

Den stora nackdelen som jag ser det med Finlands system är att ansvarsförhållandena är något oklara. I nuläget äger inte militärregionen samtliga resurser inom sitt område utan manöverförbanden lyder fortsatt under högre ledning. Den största problematiken som jag ser det är att det kan uppstå ”dubbelplanering” om ledningsförhållandena inte är glasklara och jag anser därför att i svensk tappning ”äger” militärregionen resurserna inom sitt område.

Jag ska i det följande diskutera några av de förbandstyper militärregionen kan anses behöva  och hur de kan organiseras.

Regionala skyttebataljoner

Finlands system med lokala, regionala och operativa styrkor har stora fördelar eftersom det skapar både ett djup i försvaret samtidigt som det ökar chefens ”verktygslåda” och skapar en större handlingsfrihet. Det största bekymret för svensk del kommer att vara bemanning av de tre kategorierna. I nuläget finns ingen personal till regionala skyttebataljoner, men det finns en ganska enkel lösning. De fylls med människor som just nu saknar krigsplacering trots genomförd värnplikt. Alternativet utgörs av de som efter att ha fullgjort sin tjänstgöring med repetitionsutbildning inom manöverbrigaderna placeras i regionala skyttebataljoner. Efter att soldaten genomfört värnplikt samt repetitionsutbildning inom ramen för en KFÖ borde denne  krigsplaceras i en regionalförsvarsbataljon, både av hänsyn till ålder och av hänsyn till att denne kommer att kunna ersättas av yngre värnpliktiga. Denna lösning gör att det kommer ett stadigt inflöde av utbildade soldater till regionalförsvaret varmed skapas en längre tjänstgöringscykel för de som krigsplaceras. Man bör eftersträva att krigsplacera dessa nära sin folkbokföringsadress så att den regionala anknytningen stärks. Vad gäller utbildning av värnpliktiga bör denna förläggas så nära soldatens hem som möjligt. Den regionala anknytningen bidra till försvarsviljan eftersom soldaten är närmare hemmet. Denna effekt kunde exempelvis observeras under finska vinterkriget där slaget vid Mäntyvaara kan tjäna som ett exempel. Utöver detta bidrar den regionala anknytningen till lokal- och terrängkännedom. Slutligen bidrar närheten mellan hemmet och förbandet att en mobilisering förenklas liksom att tiden för denna förkortas.

En regional skyttebataljon bör främst ha som uppgift att försvara och fördröja i syfte att avlasta de mekaniserade och motoriserade brigaderna. Detta ska ske samordnat med manöverbrigaden och under militärregionens ledning. Skyttebataljonerna ska inte ha bevakningsuppgifter eftersom det är uppgifter hemvärnet kan lösa. Hemvärnet bör i tillägg inriktas mot att försvara mindre områden. Då får vi en lösning som påminner som Finlands.

Vad avser materiel till skyttebataljonerna bör vi tillämpa samma lösning som Finland, nämligen att de regionala förbanden är lägre prioriterade än manöverförbanden. Även om det är önskvärt att de tillförs exempelvis Bv410 eller Ptgb 360 så är det i nuläget orealistiskt eftersom manöverbrigaderna måste prioriteras före. Men som jag tidigare debatterat angående infanteri så är fordonstypen inte det mest vitala utan framkomlighet och beväpning är avgörande. Därför kan man i det inledande uppbyggandet nöja sig med lättare och äldre fordon. Enkelhet behöver vara ett ledord för att snabba upp genomförandet. I takt med att system inte längre används i brigaderna kan materiel och personal som betjänar denna krigsplaceras i regionalförsvarsförbanden. Ett exempel är de granatkastarsystem som kommer att ersättas av det nya granatkastarsystemet i de mekaniserade bataljonerna. De äldre systemen kan överföras till regionalförband och därmed har man inte förlorat vare sig aktuellt system eller personal som utbildats på detta system. Det viktigaste är att förbanden organisatoriskt terränganpassas. En regional skyttebataljon avsedd för övre Norrland kan exempelvis inte utrustas med hjulfordon.

Säkerhetsförband

I nuläget är det ett förband som löser säkerhetsinsatser över hela Sverige vilket är 13 Säkerhetsbataljonen. Det är alldeles för lite för att täcka upp hela Sverige under exempelvis ett skymningsläge. Det bör därför, precis som försvarsberedningen föreslår, organiseras säkerhetsförband i samtliga militärregioner samt på Gotland. Dessa bör bestå av kontinuerligt anställd personal som har militärregionen som sitt huvudsakliga insatsområde. Med enbart ett förband av denna typ är det svårt att möta och parera hot i olika riktningar under ett skymningsläge, exempelvis att både kunna verka på Gotland samtidigt som förbandet ska verka längs den finska gränsen. Fallet Ukraina visar att det kommer att finnas behov av att i ett tidigt skede möta säkerhetshot vilka inte uppträder som reguljära förband gör. Viktigast av allt med regionala säkerhetsförband är att de kommer att unna bygga upp en kunskap om sitt område samt där kunna fastställa en normalbild vilket gör förbandet effektivare.

Sebastian Merlöv lyfte i sin artikel även upp regionala specialförband motsvarande SOG. Även här ser jag en klar fördel med förband som sedan tidigare har kunskap om sitt insatsområde samtidigt som man kan avlasta SOG. Jag uppmanar läsaren att läsa hans artikel.

Understöd

I nuläget finns organisatoriskt i varje brigad en artilleribataljon och planen för framtiden är att även de framtida brigaderna ska innehålla en sådan. Därutöver ska det i framtiden anskaffas ett nytt brigadartilleri så att Archersystemet övergår till att bli divisionsartilleri. Bekymret med detta är att all indirekt eld koncentreras till brigaderna och regionerna kommer därför att mer eller mindre stå utan indirekt eld, utöver de få granatkastarplutoner man förfogar över. I den händelse en region ensamt behöver samordna sin strid är det alltså ett rejält underläge man kommer att hamna i om man inte förfogar över egen indirekt eld. Våra fåtaliga granatkastarplutoner är helt otillräckligt. Antingen bör man satsa på att bygga ut plutonerna till kompanier alternativt behöver det ske en anskaffning av artilleri. När brigaderna i framtiden ska tillföras nytt brigadartilleri kan man därför även inkludera inköpet till att innefatta regionalartilleri. Då har militärregionen tillgång till ett eget understöd och blir därför inte beroende av brigaderna. Artilleri på regionnivå innebär att regionen kan understödja brigaderna vid behov och vice versa.

Slutord

Dessa tre förbandstyper är de som militärregionen bedöms ha störst behov av. Givetvis finns där fler förbandstyper som kommer att behövas som exempelvis logistikförband, där jag i nuläget inte har någon uttänkt lösning.

De kommande årens mycket stora utmaningar kräver flexibla lösningar. Därför kan  Försvarsmakten behöva acceptera budgetlösningar som innebär att regionalförbanden börjar organiseras till trots för att personal och materiel med största sannolikhet kommer att vara en bristvara.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

Tillit, det omätbara och omåttligt mätande

av Fredric Westerdahl

Tillit är avgörande för framgång. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

Försvarsmakten består av människor med omvittnat god lojalitet. Framförallt lojalitet mot vårt uppdrag att försvara Sverige. Vi har tillsammans fördelen av ömsesidig tillit mellan ledare och ledda. Medarbetare blir likväl stundom frustrerade när de ska hantera motstridiga bestämmelser och styrsignaler och gör då så gott det går. Är graden av detaljstyrning för hög, blir konsekvensen att tilliten minskar.

Sveriges Tillitsdelegations huvudbetänkande pekar på brister i offentlig verksamhet, främst inom sjukvården, och att många av dessa problem beror på bristande tillit. Den ökande detaljstyrningen sammanhänger med bristande tillit mellan ledning och medarbetare.

Tillit är erkänt viktigt. Styrning baserad på tillit har blivit allt mer uppskattad, vilket kan ses som en reaktion på styrmodeller enligt New Public Management som försvårat för medarbetare att agera professionellt. Utveckling till så kallad tillitsbaserad styrning är positivt. Professionella medarbetare behöver ökade möjligheter att agera utifrån vad varje situation kräver. Är det bristen på tillit som lett till för mycket detaljstyrning, eller är det detaljstyrning enligt New Public Management som leder till bristande tillit? Vad är orsak och vad är verkan? 

New Public Management bygger på industrilogik från amerikanska bilfabriker och återfinns idag inom all svensk offentlig verksamhet, i större eller mindre omfattning. Forskaren Magnus Lord har pekat på tre bärande idéer i industrilogiken – att separera tänkandet från utförandet, massproduktion och standardiserad fjärrstyrning. Denna logik har visat sig framgångsrik för att producera identiska produkter med minimerad variation.

Försvarsmaktens verksamhet är inte industriproduktion. Att tala om soldatfabriker är missledande. Vår verksamhet handlar ytterst om väpnad strid till försvar av vår frihet och vår demokrati. Att skapa förmåga till väpnad strid handlar om lärande, individuellt och kollektivt lärande.

Att detaljstyrningen har ökat med New Public Management kan förklaras med att brister i kvalitet enligt denna industrilogik ska åtgärdas med ännu mer styrningar och ännu mer uppföljning. Magnus Lord har visat att sjukvård kan bedrivas mer kostnadseffektivt och med högre kvalitet om verksamheten organiseras enligt andra tankemodeller än industrilogiken. Modeller som utgår från att professionella medarbetare ges förtroende att agera enligt vad de anser ger bäst resultat.

Det sker detaljstyrning i Försvarsmakten och det finns en spridd uppfattning om att detaljstyrningen är för omfattande. Alla chefer i Försvarsmakten har erfarenhet av sina medarbetares beteenden. En chef som saknar tillit till sina medarbetare gör det baserat på de förväntningar som erfarenheterna byggt. Chefer som saknar tillit kan svårligen bortse från sina egna, negativa, erfarenheter och börja lita på sina medarbetare, utan att riskera att tilliten bara blir tomma ord utan förankring i praktisk handling. Kosmetiska förändringar i befintliga styrdokument och uppföljningsmodeller ökar inte medarbetarnas handlingsutrymme och knappast deras tillit heller.

Att lita på en person innebär att ta en risk. Vi accepterar den risken när vi uppfattar att alternativet att inte lita på någon är sämre. Den som ges förtroende lever ofta upp till förtroendet genom sitt agerande. Tilliten förstärks och fördjupas till allas fördel genom förtroendefullt agerande. Detta gäller både mellan medarbetare och mellan medarbetare och chefer. Tillit kan inte beordras fram, men graden av detaljstyrning kan minskas, vilket ger förutsättningar för ökande tillit.

Återprofessionalisering är tyvärr inte något enkelt. Att ge ökad handlingsfrihet till medarbetare som inte är vana med det, leder inte nödvändigtvis till omedelbara förbättringar. Det tar tid att lära om och ändra beteenden, men belöningar väntar med ökad effektivitet och ökad trivsel.

Motståndet till ökad tillit ska inte underskattas utan identifieras. Managementfunktioner med djupt rotad industrilogik enligt New Public Managemen ställer krav på att det arbetas med planering, styrning, uppföljning, kvalitetssäkring, rutinbeskrivningar med mera. Planering och uppföljning behövs för väl fungerande verksamhet. Med ökad komplexitet i en verksamhet ökar behovet av separation av planering och utförande. Den radikala ökning av styrdokument och regler Försvarsmakten nu njuter frukterna av beror däremot inte bara på datoriseringens möjligheter att producera väldigt mycket mer dokumentation, utan mer på beteendet att när ett fel har begåtts, är rutinåtgärden att utarbeta ännu fler regler, bestämmelser och styrningar.

Beslut ska fattas så nära de som genomför verksamheten som möjligt. Var bästa beslutsnivå är beror på verksamhet och situation, men en god princip är att beslut som fattas ofta och snabbt, bäst fattas nära verksamheten. Strategiska beslut bör fattas centralt med stöd av analys som överblickar utfallsrummet. När en organisation ska tillväxa bör beslutsmakten decentraliseras. Försvarsmakten har under lång tid hanterat nedmontering och avveckling. När det nu är hög tid för tillväxt av vårt försvar behöver vi andra processer och styrmodeller. De gamla centraliserade ledningsprocesserna blir annars i sig själva till hinder för vår tillväxt.

När människor ges verkligt ansvar och den information de behöver för att agera så tas det också ansvar på riktigt. Tillit blir en konsekvens av visat förtroende. Hur vi styr kan skapa tillit. Låg eller hög tillit är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt liksom att förändra HUR vi styr så att tilliten kan växa, är avgörande för framgång.

Vår militära profession påverkas negativt av mäthysteri, likt all offentlig verksamhet som lider av New Public Management. Hur ska vi mäta att de utbildade uppfyller de mål vi satt upp? Hur ska vi mäta vilken förmåga ett krigsförband kommer nå? Vi räknar och vi mäter. Vi försöker göra allt mätbart och fokuserar allt mer på det vi tror oss kunna mäta och bortser från det omätbara. Den styrning, uppföljning och analys vilken Försvarsmakten ägnar sig åt internt, såväl som den motsvarande försvarsdepartementet ägnar sig åt över Försvarsmakten, bygger på räknande och mätande av det mätbara.

Mätande är en svår konst. Ställs enögda frågor belönar mätningen sådant som enkelt kan mätas. Mäter vi inte på ett klokt och måttfullt sätt, går vi miste om svårmätbara, men ofta mer relevanta, dimensioner av vår verksamhet och våra resultat. Intåget av New Public Management har lett till en styrning av arbete in i minsta detalj, ofta med manualer, processer och checklistor som katekeser. Vi mäter inte bara våra leveranser som organisation, utan vi låter mäta oss själva. Som om vore vi kugghjul i ett maskineri mäter och kontroller vi vår användbarhet, vår fysiska förmåga, vår prestation. Vilka konsekvenser allt detta mätande har på oss människor har vi inte tagit ställning till. Än.

Jonna Bornemark belyser i sin bok – ”Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” – hur ängslig kvalitetsmätning, pedantisk mäthysteri och papperstyngd byråkrati, tillsammans utplånar arbetsglädje. Bornemark menar att livsdräneringen är reell i ett förpapprat duktighetsarbete, som görs bara för att systemet kräver det. Medarbetare som upplever att allt dokumenterande får livet att rinna ur dem.

Vårt förnuft har två sidor, en kalkylerande, för yttre fakta vi vet, och en reflekterande, för det vi inte vet. I ”pedanternas världsherravälde” råder slagsida åt den kalkylerande sidan, medan förnuftets reflekterande sida brister. Om vi brister i reflektion, omdöme och etik, innebär det risker för vårt samhälle och vår demokrati?

Att kritiskt tänkande är avgörande för hur vi leder vår verksamhet är självklart för de flesta. Även de som uppvisar tydliga tecken på så kallad funktionell dumhet, brukar ändå prata om att kritiskt tänkande är viktigt. Att var och en inser att vi alla har olika kognitiva bias, som begränsar vårt kritiska tänkande, är tyvärr inte lika självklart. Vi behöver uppfatta våra kognitiva bias, erkänna dem och målmedvetet anstränga oss att alltid motverka våra egna bias.

Vi behöver vara trygga i vår tillit till vår mänskliga förmåga att reflektera och nå hållbara etiska ställningstaganden. Enbart människor kan reflektera och vi kan göra det tillsammans.  Artificiell intelligens kan, och kommer i allt högre utsträckning kunna, kalkylera och hantera fakta. Den mätbara logikens vetenskaper har intalat många att tro att det går att veta precis allt. Vår mänskliga förmåga att hantera förnuftets reflekterande sida blir därför allt mer betydelsefull.

Mätbarhet innebär krav på dokumentation vilket utarmar arbetet, då alla delar som inte låter sig mätas hamnar i skymundan – intuition, omdöme, medmänsklighet. Försiktigheten i att hålla sig till det faktiska, det närmast naturvetenskapligt mätbara och bevisbara, riskerar att göra oss funktionellt dumma. Genom öppenhjärtig reflektion kan vi förhålla oss till även det omätbara, subjektiva och omdömeskrävande.

Vi behöver lyfta blicken och fråga oss hur vill vi ha det. Vi kan välja att bejaka öppenhet i frågan om mätande och måttlighet. Vi behöver arbetslust för att komma någonstans och den lusten kan vi hitta i det omätbara. Kreativt skapande arbete innehåller metoder för att reflektera över det man inte vet och därmed att öva sitt omdöme. Forskning den tydligaste vetenskapliga metod som exemplifierar detta.

Den styrning med manualer, som New Public Management  genomsyrat många samhällsbärande yrken med, har förminskat tilltron till människors goda omdöme. Tilliten till medarbetarnas omdöme behöver återupprättas. Innan vi offrar vår goda svenska arbetsmoral på mätandets torftiga altare, bör vi ställa oss frågan vad det är vi tror oss få av att göra detta offer. Att effektivitet inte alltid levererar de operativa effekter som behövs, är smärtsamt uppenbart efter decennier av effektiviseringar.

Att lyssna är viktigt i vårt demokratiska samhälle. Att ge det omätbara utrymme. Att alla är delaktiga och tänker och reflekterar är idealet i en demokrati. Att träna på att fundera och reflektera tillsammans är därför sedan länge en del i våra professionella officersutbildningar. Att fundera och reflektera tillsammans under grundläggande militär utbildning (GU) är viktigt både för vår demokrati och för det gemensamma lärandet.

Evinnerligt dokumenterande av uppfyllande av standarder och krav för certifiering är inte detsamma som att ge genuina möjligheter för medarbetare att utvecklas i sina yrkesroller. Vi behöver kritiskt reflektera över hur det system vi har leder till mätbarhetshets och hur den påverkar oss, tillsammans som ett lag. Arbete helt byggt på mätbara mål är i många yrken inte lämpligt, utan kan upplevas meningslöst. Faktagranskning och källkritik är bra men det behövs därutöver även reflektion och omdöme att vid behov ifrågasätta enkelspåriga föreställningar om mätbarhet.

Graden av förtroende, låg eller hög tillit, är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt och att förändra HUR vi styr så att tilliten kan öka är avgörande för framgång.

När mätande av kravuppfyllande blir ett mål i sig självt, blir resultatet därefter. Kraven blir lägre för att kunna vara mätbara och kraven blir framförallt lägre för att en större andel ska uppnå kravnivån. Att leverera fler som uppnår kraven blir i mäthysterin viktigare än att kraven är relevanta.

Forskarna David Dunning och Justin Kruger har beskrivit fenomenet som kallas Dunning–Kruger-effekten. Den innebär att inkompetenta människor tror sig vara kompetenta och i besittning av förmågor de faktiskt saknar. Förklaringen kan vara att de inkompetenta saknar förmågan att göra rimliga bedömningar av sin förmåga, eftersom den bedömningen i sig kräver kunnighet.

Vi försöker efter bästa förmåga förstå läget och söker då, medvetet eller omedvetet, information som bekräftar våra egna idéer och föreställningar. Fakta som motsäger våra antaganden har människor ofta svårt att ta till sig. Vi riskerar att mäta för att få bekräftelse på våra föreställningar snarare än för att kunna avfärda dem.

Bristen på resurser för att försvara Sverige är Försvarsmaktens huvudsakliga utmaning. För lite försvarsmateriel, för få försvarsanställda och för få frivilliga, är de huvudsakliga resursbristerna. Bristerna är orsakade främst av allt för små försvarsanslag under allt för lång tid. En mer jämställd Försvarsmakt kan bidra till att fler vill tjänstgöra som frivilliga, som anställda och som värnpliktiga. När främmande makt genomför operationer mot Sverige, påverkansoperationer eller andra operationer, är det vår samlade förmåga att försvara oss som är avgörande. Då behövs alla goda krafter tillsammans.

Jag hoppas vi förmår bryta med New Public Management, och dess följder av mer och mer förpapprat duktighetsarbete, och gå i riktning mot mer professionalisering. Ett lackmustest på sådan förändring är om officerare, med mångårig utbildning i taktik och erfarenhet av att leda utbildning för väpnad strid, ska få sluta använda sin tid till att administrera diverse HR-formulär och liknade uppgifter som inte kräver militär kompetens.

Vår ansvarskultur är mycket betydelsefull. Alternativet får inte vara en destruktiv kultur som hindrar goda visioner att förverkligas. Tecken på destruktiva beteenden är;

  • Respektlöst förminskande och översitteri
  • Favorisering, orättvishet, olika behandling
  • Avsaknad av medkänsla, uppskattning och stöd
  • Frampressade kortsiktiga resultat på bekostnad av strategisk långsiktighet
  • Överdriven kontroll och detaljstyrning
  • Avsaknad av integritet, med institutionaliserad oärlighet som följd

 
Min upplevelse är att i Försvarsmakten finns det starka och kraftfulla ledarskap som krävs för åtgärda även destruktiva beteenden. Vi har tillgångar i ledare som är lyssnande, uppskattande, utmanande, stödjande och möjliggörande. Ledare som värdesätter hårt arbete, integritet, uppriktighet, engagemang och hängivenhet. Vi kan tillsammans åstadkomma de förändringar som situationen kräver.

Författaren är överstelöjtnant.

 


Referenser

Tillitsdelegationens huvudbetänkande, Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn, SOU 2018:47.

Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde, 2018.

Magnus Lord, Befria sjukvården: Konsten att lösa sjukvårdens egentliga problem, 2019.

Kruger Justin, Dunning David, Unskilled and unaware of it: how difficulties in recognizing one’s own incompetence lead to inflated self-assessments. Journal of Personality and Social Psychology;1999;77:1121–1134, 1999

 
Bildtext: Tillit är avgörande för framgång.
Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

Globalism versus nationalism i svensk säkerhetspolitik

av Lars Holmqvist

Bild: Shutterstock.com

Sverige har för närvarande, i likhet med många andra Västländer, ett stort och växande problem i form av splittring och polarisering inom samhället.

Inte alla har tagit till sig allvaret i detta. Det innebär att trots att en hel del försök faktiskt görs för att motverka polariseringstendenserna omkring oss så bidrar andra till att förvärra situationen, ofta ovetande.

Ämnet ”motsättningar i samhället” är enormt omfattande. För att göra frågan någorlunda hanterlig utgår det följande från delproblemet globalism versus nationalism.

Globalism och Nationalism

Fenomenet med en ökad polarisering i samhället är vid det här laget  bekant för de flesta. De skarpa skiljelinjerna som skär genom och splittrar samhället kan se olika ut i olika länder men ofta berörs ett eller flera av konfliktområdena stad/land, miljö, minoritetsgrupper (etniska, språkliga, kulturella, religiösa), migration, det politiska etablissemanget eller frågor om den ekonomiska fördelningen.

Men det kanske viktigaste tvistefröet, den fråga som dyker upp i stort sett i varje land, är den upplevda konflikten mellan globalism och nationalism. På sitt sätt den ultimata skiljelinjen. ”Vi och dom”, “Anywheres versus Somewheres”, ”överstatlighet versus självbestämmande”, ”inkluderande versus exkluderande” eller ”rasister versus  samhällsförstörare”. Den sista upplevda skiljelinjen är tyvärr inte så unik som man hade önskat.

Ett sätt att beskriva Globalism och Nationalism och samtidigt en god illustration av hur centrala dessa begrepp är för att förstå begreppet polarisering, är detta:

America is winning again. America is respected again because we are putting America first. We’re putting America first. It hasn’t happened in a lot of decades. We’re putting them first. We’re taking care of ourselves for a change folks… But radical Democrats want to turn back the clock… for the rule of corrupt, power-hungry, globalists. You know what a globalist is? You know what a globalist is? A globalist is a person that wants the globe to do well, frankly, not caring about our country so much.

And you know what, we can’t have that. You know they have a word. It sort of became old-fashioned. It’s called a nationalist, and I say really, we’re not supposed to use that word. You know what I am? I’m a nationalist, okay? I’m a nationalist. Nationalist. Nothing wrong. Use that word. Use that word.

President Donald J Trump, 22 oktober 2018 i Houston, Texas 

Kännetecknande för de resonemang som driver polarisering är att de är såpass hårt deformerade av förenkling att de blir helt oanvändbara för varje försök till konstruktiv dialog, om de inte till och med blir fördummande. Till det kommer att inget av begreppen är definierat, eller snarare definierat på ett stort antal skilda sätt, varför de tenderar att betyda vitt skilda saker beroende på vem som uttrycker dem.

Den mänskliga naturen

Det finns rimligen ett djupt mänskligt behov av att känna gemenskap. Alltsedan vi rörde oss på savannen i den lilla flockens skydd fram till gemenskapen vi idag kan känna med familjen, vännerna, grannarna, hemorten, landskapet, Sverige etcetera så vidare stärkts av banden med andra och vi har på olika sätt anpassat oss till gemenskapen för att undvika att bli utstötta.

Något som inte alla tänker på är att gemenskap per definition är exkluderande. ”Vi örebroare” exkluderar Hallsbergsbor på samma sätt som ”vi i vårt parti” exkluderar dem som tillhör/stödjer andra partier. Poängen är att även om vi vill visa alla människor samma respekt, tillskriva dem samma värdighet och inte ringakta någon, så är alla människor inte lika viktiga för oss. Det måste finnas en gradering. Charles-Louis de Secondat Montesquieu drog denna briljanta slutsats för ca 300 år sedan:

“A truly virtuous man would come to the aid of the most distant stranger as quickly as to his own friend. If men were perfectly virtuous, they wouldn’t have friends.”

Globalism eller nationalism?

För att undvika att hamna i fördumningsfällan som beskrivs ovan, låt oss konstatera att bägge riktningarna på olika sätt har uppenbara fördelar framför den andra.

Omständigheter som talar för ett nationellt inriktat synsätt

Historiskt sett har begreppet nationalstat varit framgångsrikt. Inom ramen för nationalstaten har man lyckat bygga rättssystem och politiska system som medborgarna i hög grad har accepterat och ställt sig bakom. Det har fungerat i det homogena Japan, i någorlunda homogena länder som de nordiska och även i länder där staten över tid har tvingat fram en homogenitet, som i Frankrike, Spanien eller Storbritannien.

Vi har även några exempel på framgångsrika smältdeglar som Australien, Kanada och USA. De kännetecknas av att flertalet medborgare har sökt sig dit och att även majoritetsbefolkningen har identifierat sig som inflyttare. Ursprungsbefolkningarna i dessa länder kan ofta vara av en annan uppfattning.

Omvänt, de statsbildningar som uppkommit utan hänsyn till demografin har visat sig fungera sämre. Vi kan se på länder vars gränser dragits av kolonialmakter tvärs genom olika etniska gruppers traditionella områden, men även på den Habsburgska dubbelmonarkin, Jugoslavien, eller för den delen Tjeckoslovakien.

Det ligger i sakens natur att ett land fungerar mer effektivt om befolkningen behärskar ett gemensamt språk. Undantaget som kanske bekräftar regeln är Schweiz som ju också har en federal struktur med högre grad av regionalt självstyre än något annat europeiskt land.

Många av oss har en positiv syn på olika gruppers önskan om självständighet eller självbestämmande. Det kan röra sig om kurder, katalaner, skottar eller för den delen samer. Analogt borde samma sympati gälla för fransmän, tyskar eller norrmän.

Relationerna mellan de nordiska länderna har under lång tid varit mycket goda, inte minst med tanke på vår gemensamma blodiga historia. Det finns också starka kulturella band och stora likheter mellan våra länder. Men vi är likväl fem länder, med fem valutor. Ifråga om synen på Nato, EU och Euron så har vi valt fyra skilda vägar (endast Norge och Island har gjort samma val) och man kan anta att en nordisk stat ligger väldigt långt borta. Men när fem så pass närbesläktade länder spretar så mycket sinsemellan, vilka blir konsekvenserna av att bygga en europeisk överstat bestående av ett trettiotal länder eller fler?

Omständigheter som talar för ett mer överstatligt synsätt

Från Västroms fall år 410 fram till 1945 kännetecknades Västeuropa av avsaknad av överstatlighet. 1 500 år av exempellöst intensiva konflikter. Ingen härskare böjde på nacken med mindre än att dennes armé besegrades eller inför omedelbart hot om att så skulle ske.

Den stora förändringen efter 1945 är att alla europeiska makter, även de stora som Frankrike, Italien, Storbritannien eller Tyskland, i någon mån har tvingats att böja lite på nacken. Inte inför hot om krig, utan drivna av insikten i att fördjupat samarbete och samordning ger fördelar. Den fria rörligheten inom EU ger människor möjligheten att flytta hit, men ger även svenskar möjligheten att flytta ut. Vårt land är mer exportberoende än de flesta. Hur hade våra exportmöjligheter utvecklats om nationellt sinnade stater i Europa fritt kunnat utnyttja tullar och/eller andra handelshinder för att gynna den egna ekonomin?

I september 2018 uppstod en situation där Kinas ambassad krävde en ursäkt från UD samt att Sverige skulle straffa några poliser. Det hade att göra med händelsen då en grupp kinesiska turister avvisades från ett vandrarhem i centrala Stockholm. I den multipolära världen som vi nu ser växa fram, bör vi inte begå misstaget att tro att ett land om tio miljoner invånare klarar sig bäst på egen hand. Som exempel skulle en handelskonflikt Kina/Sverige kunna bli ytterst allvarlig för oss, medan motsvarande konflikt Kina/EU kanske inte ens skulle bli av, eller, i värsta fall mellan någorlunda jämnstarka parter. Man kan föra ett analogt resonemang avseende militär förmåga, där Sverige under lång tid har anlagt ett i hög grad nationalistiskt synsätt (vilket för författarens del leder till slutsatsen att vi bör gå med i Nato, men detta ligger utanför resonemanget i denna text).

Några saker vi skulle behöva mindre av i debatten – i syfte att motverka tendenser till polarisering

  • I samband med de svåra bränderna sommaren 2018 skrev en representant för Liberalerna en artikel med rubriken: ”Bränderna visar att nationalstatens tid är över”. Bortsett från att påståendet är direkt felaktigt, naturligtvis kan nationalstater samarbeta även kring skogsbränder, så skrämmer det livet ur alla dem som känner trygghet i och tillit till nationalstaten.
  • En representant för Sverigedemokraterna uttryckte i riksdagen den 1 maj 2019 att ”EU-flaggan i riksdagens kammare är ett hån mot svensk demokrati!”. En minst sagt underlig kommentar givet att EU-medlemskapet var en direkt följd av en folkomröstning och att svenskarnas stöd för EU-medlemskapet under en rad av år har varit starkt
  • I Vänsterpartiets partiprogram finns återkommande kritik av den överstatlighet som kommer med EU. Partiets långsiktiga mål lär vara att Sverige ska lämna unionen även om man för närvarande (maj 2019) har satt kravet på ”paus”. Partiet är visserligen trovärdigt när man säger att man har andra bevekelsegrunder än Brexit-anhängarna men man tycks ha lika lite aning om vad som ska komma i unionens ställe.
  • År 2011 släpptes nyheten att Centerpartiledaren Annie Lööf stod bakom idén om ett Sverige med 40 miljoner invånare. Även om nyheten var falsk (Lööf sade verkligen inte detta, det var ett långsökt resonemang kring Kanadas utveckling över lång tid som låg bakom ett påstående från SVT) så bidrog nyheten i hög grad till att nagga på tilliten i vårt samhälle.

Det finns säkert fler exempel, men jag vill inte trötta läsaren mer än nödvändigt.

Det som våra politiska företrädare bör ta till sig är att inte begå misstaget att tro att frågor av denna typ lämpar sig för förenklade resonemang. Vi kan se legitima skäl för skepsis mot överstatlighet likaväl som det finns legitima skäl för ökad överstatlighet. Förstör inte en så pass viktig fråga genom slarvigt agerande. Slarvet driver polarisering!

Det gäller oavsett om man tänker ”nationalistiskt” (som S/MP gör i försvarsfrågor eller som V och SD i väldigt många frågor) eller ”globalistiskt”, (t ex som Alliansen/f d Alliansen resonerar om EU eller NATO).

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Svenska gerillapiloternas attack 50 år

Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJS

Drygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.

Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse. De var frivilliga i Biafras unga flygvapen och leddes av Carl Gustaf von Rosen, med krigserfarenhet från Etiopien och Finland. Tillsammans med fyra andra gerillapiloter lyckades han slå ut flera sovjettillverkade stridsflygplan på marken i syfte att stoppa deras angrepp mot civila. Men i Biafrakriget spelade även andra svenskar en roll, som Thore Samuelsson.

Lennart Westberg och jag har skrivit om gerillapiloterna, vars första attack skedde för nu 50 år sedan, i vår bok Svenskar i krig efter 1945. Vi var och är rätt förbluffade över hur lite dessa piloter på senare år har skildrats i böcker, på TV etc. Deras insatser med små raketförsedda sportflygplan (tillverkade i Malmö) mot sovjetiska MiG och Iljusjin är i en klass för sig. Det är också intressant hur konceptet att anfalla flygbaser med oansenliga plan uppkom. Hade de fem svenskarna i Biafra Air Force (BAF) varit exempelvis britter eller amerikaner hade vi nog sett en spelfilm om dem för länge sedan. Apropå britter, den brittiska regeringen stödde, liksom den sovjetiska, i stort sett kriget mot Biafra.

Men bakom gerillapiloternas insats fanns det andra. Syftet med att slå ut nigerianska stridsflygplan på marken var att möjliggöra flygningar med hjälpsändningar. I det senare arbetet deltog andra svenskar, till exempel från Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Jag intervjuade för vår bok en tidigare rustmästare vid FJS, Thore Samuelsson. Han berättade för mig hur han var med om att överlämna "ett par hundra materielfallskärmar" från FJS till von Rosen. Där slutade inte Samuelssons insats utan han for sedan ner själv till området med fyra kollegor (inte bara från FJS), som tillfälligt anställda vid Svenska Röda Korset. Här ska direkt sägas att de inte sysslade med krigföring, men icke desto mindre var de enda svenskarna som dog i Biafrakriget tre från Röda Korsets Biafragrupp.

Bildparet här ovanför fick tyvärr inte plats i boken utan jag lägger istället ut dem här med anledning av 50-årsminnet av Biafrakriget. Vill du läsa mer om svenskarna i det och andra krig i modern tid? Vår bok Svenskar krig efter 1945 säljs i pocket både i bokaffärer och hos nätbokhandlare.

Försvarsberedningen – några kommentarer

av Karlis Neretnieks

Nedanstående inlägg är en bearbetad och utvidgad version av den jag publicerade på min blogg www.karlisn.blogspot.se den 15 maj. KN

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet (M, KD, C, L och SD) för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025,  1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Med ledtider på ofta tio år för materielanskaffning, rekrytering och utbildning av personal, hade det funnits skäl att redan nu avdela en mindre pott med pengar för att vidta förberedelser inför framtida högre anslagsnivåer. Det hade kunnat vara åtgärder som t ex börja projektera vissa materielsystem, begära bygglov och genomföra miljöprövningar för framtida ökad verksamhet. Måttligt kostnadskrävande förberedelser, men ofta väldigt tidsödande. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt, man lägger en god grund men förbereder inte fortsättningen av bygget.

Bara för att nämna två uppenbara behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen 1,5 % av BNP. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att kunna bidra till att skyddet av importsjöfarten. Något som den idag inte mäktar med om den samtidigt ska verka i Östersjön, antalet fartyg räcker inte. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland. Något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Finländska läsare lär knappast undgå att notera denna diskrepans mellan ord och verklig förmåga. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det varit lämpligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två exemplen på behov av operativa förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % av BNP för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter – det måste planeras redan nu.

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot ytterligare höjda anslag efter 2025, tycker jag att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, är i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Det även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att på ett trovärdigt sätt vara krigsavhållande (avskräckande). Den kommer dock att bli krigsanvändbar, ett stort framsteg jämfört med läget idag. Något som i sig bidrar till att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp mot Sverige.

Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att maximalt utnyttja redan anskaffad materiel, etablerade förbandsstrukturer och befintliga anläggningar. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m  fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest rubrikskapande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att övriga förband överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla, förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara kan lösa begränsade taktiska uppgifter.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader, i stället för som nu två, känns på gränsen till självklart. Det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och redan idag tillgängliga stridsfordon räcker till en sådan organisationsförändring. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktsuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till de behov av logistik och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att huvuddelen av förbanden i Stockholm samlas i en organisationsenhet och ges benämningen brigad, trots att den bara kommer innehålla två stridande bataljoner, är positivt. Det ger en tydligare struktur som underlättar såväl ledning, utbildning som logistik. Att ett av världens äldsta förband ”Livgardesbrigaden”, som funnits sedan 1522, därmed återuppstår som ett högre förband är också välkommet. Det går alltid att diskutera vad historia betyder, men det är sannolikt inte oväsentligt för personalens motivation och som en signal utåt. ”The Guards Brigade” eller ”The Life Guards” har en av oss ofta underskattad klang utomlands. (Som kuriosa: i Ryssland återuppsattes nyligen det av Peter den store, år 1683, grundade Preobrazjenskij-gardet).

Den beskrivna utvecklingen av marinen framstår som klart oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten, det är bra. Det är dock svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Åtskilliga av flottans fartyg faller också för åldersstrecket omkring 2030, förberedelser för att ersätta dessa måste påbörjas i denna period. Här, om någonstans, framträder behovet av en mer långsiktig inriktning, och ökade anslag, väldigt tydligt.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt då den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över mycket lång tid. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet bör byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad , flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.

Återupprättandet av F 16 i Uppsala som en fullvärdig flygflottilj känns också välmotiverat. Det ger inte bara möjligheter till att öka antalet stridsflygdivisioner i Flygvapnet, utan skapar även förutsättningar till en flexiblare basering. Här bör också noteras de möjligheter som en utbyggd basorganisation i Mellansverige innebär för att kunna ta emot utländsk hjälp, och för att skapa ett bakre basområde för finska flygstridskrafter.

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur vi ska modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Det både för att bredda rekryteringsbasen som för att snabbare fylla upp organisationen. Man skissar på en modell där officersutbildningen skulle inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, genomför en fullständig värnpliktsutbildning vilken efterföljs av en ”befälskurs” på ca ett år, inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i krig. Det skulle leda till att alla kan krigsplaceras efter två år. De officersaspiranter som redan har en akademisk utbildning skulle då kunna utnämnas till officerare och anställas. De som saknar akademisk utbildning skulle gå vidare till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna krigsplaceras efter genomförd ”befälskurs” och återgår till sin civila gärning, ungefär som idag. Sannolikt skulle den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan då kunna kortas eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Sammantaget, ett större antal krigsplaceringsbara officerare. Ytterligare en bonus vore att ”befälskursen” med denna modell skulle få ett så stort elevantal att det vore möjligt att i större utsträckning bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra inom ramen för lägre förband, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl, och möjlighet, att avdela särskilt kompetenta officerare för att leda ”befälskursen”. Modellen skulle innebära en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska ges målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Slutligen, det inledande kapitlet i beredningens rapport som beskriver svårigheterna med att göra säkerhetspolitiska bedömningar är mycket väl värt att läsas. Slutsatsen Förhoppningar om att ett återtagande av förmåga ska kunna ske i rätt tid när utvecklingen försämras har historiskt inte visat sig infrias, varken i ett svenskt eller internationellt perspektiv” borde vara en tankeställare för många som har, eller har haft, inflytande på Totalförsvarets utveckling.

Beredningen har gjort ett gott arbete inom givna, eller det man trodde var givna, ramar. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där beröm. Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Det ökande glappet

Reflektion

Under den gångna veckan, V920, publicerade försvarsberedningen sin rapport "Värnkraft". Försvarsberedningens rapport kom dock överskuggas av de borgerliga partiernas avhopp i det absoluta slutskedet av försvarsberedningens arbete. Avhoppet skedde maa. avsaknaden av garantier kring en stabil finansiering av de föreslagna åtgärderna i försvarsberedningens rapport. Beredningens rapport och slutsatser kommer beröras i ett antal inlägg på denna blogg under året. Detta inlägg kommer dock beröra hotbild och finansiering.

Sedan 2014 har retoriken från myndigheter, statsråd och regering varit att det råder ett försämrat/förändrat säkerhetsläge/normalläge. Detta säkerhetsläge/normalläge tas årligen upp vid olika myndighetsrapporter och sammankomster som s.k. talepunkter från statsråd. Således kan en slutsats bli att säkerhetsläget kontinuerligt förändras till de sämre (vilket även förefaller vara våra grannländers slutsats mtp. dess ökade försvarsanslag). Dock uteblir substantiella satsningar som förändrar t.ex. Försvarsmaktens s.k. insatsorganisation, då den fortsatt är densamma i numerär samt organisering som under tidpunkten när Försvarsmaktens implicita huvuduppgift var att genomföra olika former av operationer inom ramen för utlandstjänst och inte nationellt försvar.

Våra grannländer följer noggrant utvecklingen i Sverige, men även mer fjärran länder då Sveriges geografiska position gör oss till ett nyckelområde i den nu pågående intressekonflikten d.v.s. Sverige utgör både ett geo- och militärstrategiskt viktigt område för betydligt fler länder och intressenter än oss själva. Dessa uteblivna satsningar kring en stats mest basala områden, skyddet av dess egna territorium och medborgare, med en retorik kring ett kontinuerligt försämrat säkerhetsläge får anses urholka trovärdigheten kring staten Sveriges förmåga att upprätthålla sin integritet.

De konkreta åtgärderna som går att konstatera under de senaste åren är att en rad bilaterala avtal ingåtts inom säkerhetsområdet, samt att ett antal multilaterala till del fördjupats. Dock utgöra inte dessa avtal, officiellt, någon säkerhetsgaranti utan de medger att nationen Sverige kan ta del av erfarenheter, genomföra övningar m.m. Ur ett raljant perspektiv skulle de gå att säga att staten Sverige snärjer in sig i otaliga samarbeten som inte ger något, men på ytan ser de bra ut i förhållande till ett försämrat säkerhetsläge. Således skulle de gå att säga att säkerhetssamarbeten är som opium för folket.

I detta perspektiv skulle NATO förespråkare kunna säga låt oss gå med i NATO. Dock vill jag hävda att NATO utgör inte den säkerhet och garant för säkerhet som vill påskinas, vilket kommer beröras på denna blogg i ett senare inlägg. Den enda garantin för NATO kollektiva säkerhetsgaranti, artikel 5, gentemot en högteknologisk motståndare vid högintensiv strid, just nu, får anses vara förmågan att kunna påverka en motpart med kärnvapen. Vilket i grunden beror på den ökade mängden medlemmar i alliansen vilket ökar storleken på arean som skall kunna försvaras. Således tar en stat inte med sig något i den kollektiva försvarsförmågan urholkas gradvis trovärdigheten i den kollektiva säkerhetsgarantin. Detta innebär om Sverige skulle gå med i NATO, krävs det en omfattande upprustning maa. av vår stora land- och sjöarea. Vilket i förlängningen innebär att oaktat NATO medlemskap eller ej krävs det att vår egen försvarsförmåga kraftigt måste ökas.

Därmed har staten Sverige blivit en s.k. "säkerhetskonsument". Vårt geo- och militärstrategiska läge samt vår oförmåga att omhänderta det, har gjort att vi just nu parasiterar på andras förmåga att kunna försvara oss. Dock kommer det för eller senare en brytpunkt då varken de runt i kring oss kan försvara oss, ej än mindre vill göra det. Varvid det krävs att vi, Sverige, måste agera för att kunna vara trovärdig. Under det s.k. kalla kriget utgjorde Sverige det s.k. nordvästra flankskyddet, vilket vi fortsatt borde kunna göra med vår nuvarande ekonomiska förmåga. Därav anser undertecknad att vår integritet som en trovärdig stat kan vara på väg att urholkas i det internationella sammanhanget, om vi inte agerar i denna säkerhetsfråga.

Då vi, Sverige, ej förefaller kunna omhänderta denna uppgift innebär det i förlängningen att vi riskerar bli en vasallstat för endera part i den nu pågående säkerhetskonflikten. Det vill säga klarar vi ej av att upprätthålla vår egen integritet blir vi påverkansbar. Vilket i förlängningen innebär att någon annan kommer diktera de säkerhetspolitiska villkoren för oss. Således bör den parlamentariskt tillsatta kommissionen avseende Sveriges försvarsförmåga åhöras. Sammantaget innebär detta att stunden är kommen för våra folkvalda att se sanningen i vitögat avseende det s.k. försämrade säkerhets- och normalläget, som så ofta anföras av dem.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsberedningens rapport – ett första intryck



En första (snabb) genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka - dock inte till en nivå som motsvarar behoven i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska miljö.  Nedanstående synpunkter utgår från att beredningens förslag realiseras, trots de politiska piruetter vi just nu ser avseende finansieringen av det som beredningen föreslår.

Den stora bristen i utredningen är att man i arbetet inte lyckats enas om att det på sikt, mot 2030, krävs ytterligare satsningar för att skapa ett trovärdigt försvar. Det innebär att även om beredningens förslag genomförs fullt ut kommer det finnas allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Visserligen var beredningens uppdrag att titta på perioden 2021-25, där den föreslagna nivån på 1,5 % av BNP kanske kan ses som rimlig med hänsyn till den tid det tar att omsätta pengar i förmåga. Dock, med de ledtider som finns, ofta tio år, för att anskaffa materiel, utbilda personal, begära bygglov mm, krävs längre inriktningsperioder än 5 år – den komponenten saknas. Att man politisk inte vill binda upp sig ekonomiskt genom att lova stora framtida satsningar är förståeligt. Det hade dock varit fullt möjligt att avdela vissa medel för att vidta måttligt kostnadskrävande förberedelser, t ex miljöprövningar, göra projektförberedelser för anskaffning av olika typer av materiel, öka officersrekryteringen etc. Åtgärder som bäddat för att eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025, som det tycks finnas en politisk majoritet för, lett till utfall omkring 2030. Nu kommer utfall av eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025 skjutas fram till 2035, eller senare. Förutom att en sådan långsiktig inriktning skapat stabilare planeringsförutsättningar för Försvarsmakten hade det också visat att Sverige bygger en försvarsförmåga där vi kan bidra till säkerheten i vårt närområde, och inte även fortsatt vara en säkerhetskonsument på andras bekostnad. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt där ”konsensusnivån” 1,5 % av BNP, eller 84 miljarder, blivit styrande i stället för frågeställningen ”hur bör en krigsavhållande försvarsmakt se ut, vad kan och bör vi göra i närtid, vad krävs på sikt och hur kan vi förbereda det?”. Den sista delen av frågan är obesvarad.

Bara för att nämna två uppenbara och behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen för 1,5 %. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att bidra till att skydda importsjöfarten, samtidigt som andra delar av flottan ska kunna verka i Östersjön. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland – något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det vara möjligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två konkreta exemplen på behov av ökade förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter, det måste planeras redan nu. 

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot höjda anslag efter 2025, ska det framhållas att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, i mina ögon, är ändamålsenliga och väl avvägda. Även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att ge en trovärdig avskräckande förmåga så kommer den att bli krigsanvändbar – ett stort framsteg jämfört med läget idag. Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att utnyttja redan anskaffad materiel, existerande förbandsstrukturer och befintliga anläggningar till det yttersta. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest publikknipande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att de övriga förbanden överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla – förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara taktiskt.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader känns på gränsen till självklart då det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och tillgången på stridsfordon tillåter det. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till det behov av logistik- och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att även förbanden i Stockholm benämns brigad, trots att det är bara är fråga om två stridande bataljoner får väl hänföras till den politiska reflexen att vilja ge sken av mer omfattande åtgärder än vad som motsvaras av verkligheten (inget parti undantaget). Dock, även om benämningen brigad kan vara missvisande ger det dock en struktur, ledning, logistik mm, som ökar förbandets förmåga. Det är positivt.

Utvecklingen av marinen framstår som oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten men det är svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Här, om någonstans, framstår behovet av en mer långsiktig inriktning (och ökade anslag) som helt nödvändig. I brist på medel för både omsättning av dagens korvetter såväl som för en utökning av antalet fartyg tycks lösningen just nu vara ”vi seglar vidare med det vi har, sen får vi se”.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt genom att den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över en mycket lång tidsperiod. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet ska byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad – flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.   

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska kunna ske i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den önskade utvecklingen på motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning, mer krävande uppgifter och betydelsefullare roll i markstriden desto större kommer samordningsbehovet med armén bli vad avser utbildning, utnyttjande av skjutfält, samordnad materielförsörjning, utbildning, ledningsmetoder och befälsförsörjning. Det accentueras dessutom av att beredningen också föreslår att det ska skapas lokalförsvarsförband vars uppgifter till del kommer vara likartade med Hemvärnets. Här får jag känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” slagit igenom på ett olyckligt sätt – vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda fåtaliga resurser eller skapa hög effektivitet.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Man skissar på en modell där officersutbildningen ska inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, ska genomföra en fullständig värnpliktsutbildning som efterföljs av en befälskurs på ca ett år inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i strid. Det skulle göra att de ”officersaspiranter” som redan har en akademisk utbildning skulle kunna utnämnas till officerare direkt efter befälskursen. De som saknar akademisk utbildning skulle gå till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna återgår till sin civila gärning. Modellen intressant då den innebär att alla berörda skulle kunna krigsplaceras på lägre nivåer (där bristen idag är som störst) två år efter påbörjad militär utbildning, istället som idag efter först fyra år när det gäller aktiva officerare. Sannolikt skulle därmed den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan också kunna kortas ned eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Ytterligare en bonus är att ”befälskursen” skulle ha ett så stort elevantal, nå en kritisk massa, att det var möjligt at bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl och möjlighet avdela särskilt kompetenta officerare för att leda kursen. Det vore en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska få tillfälle till målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Sammantaget. Beredningen har gjort så gott man kan inom givna ramar, och det har man gjort bra. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där stort beröm. Det finns alla skäl att ta åt sig beredningens förslag. Det stora, och olösta, problemet är att det saknas en långsiktig och tydlig ekonomisk inriktning, mot 2030, med ytterligare ökade anslag. Något som lett till att det hus man var satt att bygga, ett trovärdigt försvar, bara kommer att bli halvfärdigt.

                                                                 *****

P.S. Det finns åtskilligt mer att skriva. Jag ber att få återkomma med andra aspekter senare, bland annat med en analys av vilken operativ förmåga den föreslagna organisationen kan tänkas få.

Avd IV sammanträder 15 maj

Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning IV sammanträder onsdagen den 15 maj 2019 kl 15.30–16.15 på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Lokal: Granatkastaren, plan 3 (ligger utanför sektionerat område, ingen besöksbricka erfordras).

Dagordning

  1. Sammanträdet öppnas (Ordf)
  2. Föregående avdelningsmötes protokoll (Sekr)
  3. Val av avdelningsfunktionärer (Valber)
  4. Disk kring bifogade förslag (3) till uppdaterade processer i akademien (Ordf)
  5. Orientering SES (Ordf)
  6. Referent till försvarsberedningens redovisning (avd IV ansvar) (Ordf)
  7. Sammanträdet avslutas (Ordf)

 
Anmälan om deltagande krävs ej.

 
Jan-Erik Lövgren
Ordförande avdelning IV

    Thomas Engevall
    Sekreterare
Sändlista

Samtliga ledamöter
Revisorer

Tysk ekonomisk fond för militärt försvar i Baltikum och Polen?

Foto: Shutterstock.comav Björn Körlof

Den tyske socialdemokraten och f d vice kanslern Sigmar Gabriel, har i en intervju i SvD den 6 maj framfört uppfattningen att Tyskland kraftigt behöver upprusta sitt militära försvar inför hotet från öst. Han gör i detta sammanhang en del intressanta ekonomiska beräkningar och framför förslag som i hög grad berör Polen och de baltiska staternas militära försvar.

Han anser att Tyskland behöver komma upp till NATO:s riktmärke om 2 % av BNP för försvarsutgifterna, vilket ju är ett beslutat mål för samtliga NATO-stater. Gabriel ser emellertid ett politiskt problem med en sådan kraftig ökning av det tyska försvaret. Problemet anser han dock, vilket är något förvånande, inte i första hand finns i eventuella ryska reaktioner, utan till den politiska känslighet som hänger samman med Tysklands allmänt dominerande ekonomiska och politiska ställning i EU och i Europa. Om Tyskland når målet om 2 % i närtid innebär det att de tyska försvarsutgifterna, räknat i svenska kronor, skulle öka från ca 480 miljarder till över 800 miljarder, alltså en ökning med ca 320 miljarder. En ökning på det sätt som målet om 2 % innebär skulle innebära att Tysklands försvarsmakt, enligt Gabriel, skulle få en påtagligt dominerande roll jämfört med omgivande EU- och NATO-stater. Gabriel antyder i intervjun att det kan väcka till liv historiska jämförelser som inte gagnar förtroendefulla relationer mellan Tyskland och övriga stater i EU och NATO.

För att minska riskerna med ogynnsamma politiska effekter i Tysklands omgivning föreslår Gabriel att Tyskland – för egen del – höjer försvarsutgifterna från nuvarande ca 1,2 % till 1,5 % av BNP, alltså med ca 120 miljarder kr. Det kan konstateras att enbart höjningen motsvarar avsevärt mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

För att likväl nå upp till NATO:s mål om 2 % föreslår Gabriel att den summa som motsvarar en höjning från 1,5 till normen om 2,0, d v s ca 200 miljarder kr, skall sättas in i en fond som skall användas för att finansiera försvaret av de baltiska staterna och Polen mot Ryssland. Denna fond får enligt Gabriels förslag gärna ha NATO-flagg, men det är enligt honom inte nödvändigt. Den militärpolitiska effekten av Gabriels förslag skulle dock bli att Tyskland realt övertog det ekonomiska ansvaret för en betydande del av försvaret hos de forna WP-staterna i Östersjöområdet.

Gabriels förslag innehåller flera inslag av både intressant och uppseendeväckande natur. Från säkerhetspolitiska utgångspunkter måste förslaget om ett kraftigt förstärkt försvar av Baltikum genom den tänkta tyska försvarsfonden ses som en tydlig varning till Putins Ryssland. Från svensk horisont kan konstateras att vid ett antagande om att de tänkta 200 miljarderna delas ungefär lika mellan Baltikum och Polen skulle de baltiska staternas försvar stärkas med ungefär 100 miljarder kr. årligen, vilket alltså motsvarar något mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

Beroende på vilken profil de militära satsningarna skulle få kan konstateras att Gabriels förslag också öppnar flera intressanta perspektiv vad avser samarbeten från svensk sida om krigsmaterielfrågor, även om Gabriel sannolikt tänkt sig att krigsmateriel i betydande grad skall beställas i Tyskland med finansiering i fonden.

Gabriels förslag måste karakteriseras som att det innebär en mycket kraftig förstärkning av försvaret i Baltikum och skulle innebära en påtaglig höjning av tröskeln mot angrepp från rysk sida. Denna tröskel har inom NATO länge ansetts som att den är låg och inbjuder till överraskande angrepp och fait-accompli-situationer.

En intressant aspekt av Gabriels idé är därför den tydliga geografiska prioritering han gör. Den kan inte gärna tolkas på annat sätt än att han ser hotet i Östersjöområdet som starkt uttalat. Det som också är något uppseendeväckande med Gabriels förslag är att han är så tydlig med att ange varifrån hotet kommer och med vilka medel han anser att det är nödvändigt att möta det. En kraftig förstärkning krävs, enligt honom, av de baltiska staternas och Polens försvar, något som dessa stater förefaller ha svårt att ekonomiskt mäkta med, och som därför kräver stöd i form av motsvarigheten till ca fyra svenska försvarsbudgetar årligen.

För svensk del kan två viktiga slutsatser dras av intervjun med den socialdemokratiske f d vicekanslern.

Den första är att Gabriel bedömer hotbilden i Östersjöområdet som allvarlig och det är en bedömning som alltså rör Sveriges omedelbara närområde.

Den andra är att Sverige inte kan dröja med att också självt ta ansvar för att söka bemästra det ökande säkerhetspolitiska hotet genom att nå målet om ca 2 % av BNP till vårt eget försvar.

Frågan är nu vilka slutsatser de svenska politiskt ansvariga drar av förslagen i den socialdemokratiske f d vicekanslerns intervju.

Författaren är tidigare generaldirektör och riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

Något om tavelförsäljare

Reflektion

Ett av de mer flitigt diskuterade företeelserna under den senare delen av det s.k. kalla kriget i Sverige torde varit de s.k. "tavelförsäljarna". Historien kring "tavelförsäljarna" har sin början under 1970-talet, när Sverige valde att avskaffa visumtvånget för polska medborgare och Polen lättade på sina hårda utreseregler. Detta kom föranleda att bl.a. polska studenter tog sig till Sverige för att tjäna västvaluta, för att senare kunna växla dessa till polsk valuta och därmed mångdubbla sin vinst. I slutet av 1970-talet börjar polska medborgare genomföra försäljning av tavlor i ett antal svenska städer, marknaden kom relativt snabbt att mättas varvid några grupper med polska försäljare började sälja på den svenska landsbygden.1

De polska tavelförsäljarnas verksamhet på den svenska landsbygden förefaller väckt den svenska polisens misstänksamhet. Detta kom föranledda att säkerhetspolisen den 07NOV1979 genomförde ett tillslag mot en grupp tavelförsäljare vid en stugby i Tidaholm men även mot en kontorslokal i Stockholm. Bland det som beslagtogs hos tavelförsäljarna i Tidaholm fanns kartor med inritade markeringar som kunde misstänkas vara av militär betydelse. Kort därefter greps även en tavelförsäljer utanför Umeå, även där påträffades kartmateriel. Dock kunde ingen knytas till kartorna varvid samtliga släpptes. Enligt chefen för säkerhetspolisen vid det aktuella tillfället, Sven-Åke Hjälmroth, skulle det ej utgjort något tvivel om att de misstänkta bedrivit underrättelseverksamhet.2

Två år senare kom även ett ingripande genomföras av polisen. I detta fallet rörde det sig om två polska tavelförsäljare som agerat i anslutning kring ett mobiliseringsförråd samt en av flygvapnets ledningscentraler. Återigen beslagtogs kartunderlag där för totalförsvaret känsliga platser skall ha varit markerade. Utfallet i tingsrätten kom bli att åtalet avseende spionage ogillades dock fälldes de två polska tavelförsäljarna för bedrägeri och förseelse mot laget om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring i Sverige.3

Denna försäljningsverksamhet förefaller även fattat Försvarsmaktens intresse, då Sveriges Överbefälhavare 1984 valde att skicka ut enkätfrågor till Försvarsmaktsanställda där de ombads svara på om det fått besök av utländska tavelförsäljare. Resultatet av detta kom bli en handling avseende säkerhetshotande verksamhet mot flygvapnets anläggningar och dess personal. I denna handling kom långtgående slutsatser dras avseende tavelförsäljarnas verksamhet, där en var att verksamheten kunde indikera ett likvidationsprogram gentemot nyckelpersonal inom det svenska försvaret, såsom flygvapnets piloter. Dessa slutsatser kom dock två år senare att omarbetas till att det var mindre troligt att underrättelseverksamhet mot en viss personalgrupp eller enskild person hade bedrivits. Dock ansågs tavelförsäljningen kunna utgöra en säkerhetshotande företeelse genom den täckmantel för inhämtning som verksamheten erbjöd.4

Enligt en av de tidigare cheferna för den svenska säkerhetspolisens kontraspionage, Bengt Nylander, skall säkerhetspolisen vid ett tillfälle genomfört en grundlig utredning kring de s.k. polska "tavelförsäljarna" och kommit fram till att de ejutgjorde något säkerhetshot. En annan polis verksam inom säkerhetspolisen vid den aktuella tidpunkten framför även en liknande åsikt. Vederbörande framför även ett antal intressanta synpunkter. För det första måste en underrättelsetjänst både vetat var t.ex. stridsflygarna bodde men även hur de såg ut för att kunna säkerställa att vederbörande de facto fanns på den aktuella adressen. I sådant fall måste ett register redan funnits upprättat kring de svenska stridsflygarna. Vederbörande tillägger även att någon information avseende fotografering av t.ex. stridsflygarna vid uppsökande verksamhet ej tillkommit säkerhetspolisen. För det andra måste det i sådant fall rört det sig om att kontrollera att uppgifterna över tiden stämde. För det tredje framför vederbörande även en intressant synpunkt i det orimliga kring den mängd stridsflygare och därmed personal som skulle behöva avsättas för att nedkämpa dessa i händelse av ett krigsutbrott. Avslutningsvis enligt denne person skall hela teoribildningen bakom de s.k. "tavelförsäljarna" vara felaktig.5

Således förefaller synen på den s.k. "tavelförsäljningen" inom ramen för den militära säkerhetsskyddsverksamheten vandrat från att det kunde röra sig om inhämtning kring olika installationer, till kartläggning av befattningshavare för en möjliglikvidering i händelse av en väpnad konflikt till att det ejutgjorde någon hotbild mot enskilda befattningshavare. Trots det förefaller Försvarsmakten ansett att de fanns en möjlighetatt inhämtning trots allt kunde genomföras inom ramen för försäljningen. Emedan säkerhetspolisen mer eller mindre förefaller förkastat teoribildningen att de polska tavelförsäljarna utgjorde någon form av säkerhetshotande verksamhet.

En intressant frågeställning uppstår dock huruvida samtliga som sålde tavlor eller andra varor de facto var från Polen eller ej. Detta får anses utgöra en öppen fråga. Då de som mötte försäljare i dörren, i den övervägande delen av fallen inte torde kunnat klarlägga om så var fallet eller ej vid den konversation som genomfördes. Varvid begreppet polsk "tavelförsäljare" snarare kan anses utgöra ett "epitet" på en försäljningsverksamhet, genomförd av en individ från någon av de östeuropeiska staterna under 1980-talet.

Varifrån kom då teorin om att de polska "tavelförsäljarna" kunde ha något att göra med kartläggning och i sin tur med planläggning inför likvidering av bl.a. vissa svenska militära befattningshavare? Troligen uppstod teoribildningen från de uppgifter som den avhoppade GRU officeren Vladimir Rezun publicerade under 1980-talet kring GRU och de sovjetiska spetsnazförbanden, under pseudonymen Viktor Suvorov. Rezun valde att "hoppa av" till Storbrittanien i juni 1978 under en kommendering i Schweiz.6Rezun publicerade 1983 en omfattande beskrivning kring de sovjetiska spetsnazförbanden. Detta sammanfaller väl i tid med de s.k. polska ”tavelförsäljarna". Dock nämner Rezun inget om likvidering av t.ex. stridsflygare i sin text, utan det han berör är högre civila och militära befattningshavare. Enligt Rezun skall de sovjetiska spetsnazbrigaderna haft ett särskild avdelat kompani med uppgiften att nedkämpa dessa befattningshavare.7 Varvid det får ses som rimligt att den svenska militära säkerhetstjänsten influerades kring detta i sin första analys avseende de s.k. ”tavelförsäljarna".

I det föreläsningsunderlag, avseende sovjetiska spetsnazförband, som finns att tillgå från den sovjetiska generalstabsakademin hos den amerikanska underrättelsetjänstens historiska arkiv, framkommer inga uppgifter att de sovjetiska spetsnazförbanden hade till uppgift att nedkämpa särskilda befattningshavare. Däremot framkommer det att inom de sovjetiska spetsnazbrigaderna fanns en särskilt avdelad enhet som skulle lösa uppgifter på order av den sovjetiska ledningen och högre sovjetiska militära staber, här kan antas staber ovan front nivå. Personalen ingående i denna enhet utbildades även inom de områden som sovjetiska underrättelseofficerare skulle behärska.8Denna särskilt avdelade enhet hos de sovjetiska spetsnazbrigaderna skulle möjligen kunna korrelera mot det avdelade kompani Rezun beskriver.

Att Sovjetunionen kunde tänka sig att nyttja specialförband för att nedkämpa högre befattningshavare visade sig ffa. vid invasionen av Afghanistan 1979. Detta skulle eventuellt kunna förklara viss uppsökande verksamhet av högre svenska civila och militära befattningshavare som eventuellt genomfördes under mitten av 1980-talet i Sverige.9 Varvid det får ses som möjligtatt en viss planläggning kan ha funnits för att nedkämpa högre civila och militära befattningshavare även i Sverige i händelse av en väpnad konflikt. Här skulle således historien kring hotbilden mot stridsflygare kunnat få sitt slut d.v.s. det fanns ingen hotbild från specialförband mot dem. Men som allt annat finns det oftast en fortsättning på en historia.

I Mark Urbans bok, utgiven 2018, om den utväxlade ryska GRU officeren Sergej Skripal framkommer en uppgift om att Skripal skall ha ingått i en grupp med sovjetiska spetsnaz soldater/operatörer som skall ha nedkämpat ett okänt antal Afghanska piloter enl. Skripal 1978 emedan Urban anser 1979.10 Huruvida dessa uppgifter stämmer har ej gått att klarlägga, trots en relativt omfattande sökning både i den amerikanska underrättelsetjänstens avhemligade arkiv men även bland olika internationella dagstidningars historiska arkiv. Skripal kan mycket väl farit med osanning kring det hela, dock bör man då ställa sig frågan varför, för det är en ytterst begränsad del i boken denna uppgift berör. Härvid uppstår en intressant frågeställning, om denna uppgift stämmer är det då något som kom den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten till känna under 1980-talet och i sådant fall kom det att spela in i den initiala bedömningen avseende hotbilden från de s.k. "tavelförsäljarna"?

Avslutningsvis, att den övervägande delen av de s.k. "tavelförsäljarna" ej genomförde någon inhämtningsverksamhet torde accepteras av de flesta. Viss del kan möjligen utgjort uppsökande verksamhet för att klarlägga förhållande kring militära eller civila befattningshavare eller fysiska installationer. Att samtliga stridsflygare fysiskt skulle kartlagts på endera sätt får anses orimligt. Skulle dock Skripals uppgifter stämma kan det ses som möjligt att t.ex. vissa högre befattningshavare såsom divisionschefer bl.a. inom den s.k. "Attackeskadern" kan ha kartlagts. Där syftet möjligenkan ha varit för att nedkämpa dessa vid inledningen av en ev. väpnad konflikt för att uppnå något form av övertag.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)

Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016.
Göransson, Mattias. Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag. Falun: Scandbook, 2017.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Robertson, William G. (red). Block by Block: The Challenges of Urban Operations. Fort Leavenworth: U.S. Army Command and General Staff College Press, 2003.
Urban, Mark. The Skripal files: the life and near death of a Russian spy. London: Macmillan, 2018.

Slutnoter

1Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016, s. 229, 231-232.
2Ibid. s. 233-235.
3Ibid. s. 235-237.
4Ibid. s. 239.
5Göransson, Mattias. Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag. Falun: Scandbook, 2017, s. 231-233.
6The Guardian. Harding, Luke. ‘Will they forgive me? No’: ex-Soviet spy Viktor Suvorov speaks out. 2018. https://www.theguardian.com/world/2018/dec/29/ex-soviet-spy-viktor-suvorov(Hämtad 2019-05-13)
7Suvorov, Viktor. 'Spetsnaz: The Soviet Union's Special Forces', Military Review, vol. 64, no. 3, 1984, s. 30-46.
8Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 5.
9Robertson, William G. (red). Block by Block: The Challenges of Urban Operations. Fort Leavenworth: U.S. Army Command and General Staff College Press, 2003, s. 291-292, 296-309.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 267.
10Urban, Mark. The Skripal files: the life and near death of a Russian spy. London: Macmillan, 2018, s. 22-23.

Artificiell intelligens och försvarsplanering

av Johan Althén
Bild: Shutterstock.com

Bild: Shutterstock.com

I skrivande stund pågår debatten kring hur användandet av artificiell intelligens (AI) kan och ska påverka den militära utvecklingen. Bland annat på denna blogg; exempelvis inom ramen för både militär träning eller AI i kombination med farorna av ett uppkopplat samhälle.

Många diskussioner avhandlar risken med att överlämna beslutsmandatet till maskiner. Den diskussionen är viktig, men kommer inte vara en del av detta inlägg.

Tekniken bakom artificiell intelligens kan beskrivas som ett system som kan efterlikna mänskligt beteende och tänkande. Bland annat genom algoritmer som kan tränas upp genom att uppfatta exempelvis mönster i stora mängder data.

Vissa beskriver tekniken med AI inte som ett vapen i sig själv, utan som en möjliggörare likt elektricitet och förbränningsmotorn. Det är ur det perspektivet jag tar min ansats. Det handlar om teknikens potential för att snabba upp processer och möjliggöra en högre precision inom ramen för beslutsfattande. Jag tänker i detta inlägg kort reflektera hur denna teknik kan hjälpa oss i vår (total-) försvarsplanering.

I dagens samhälle är tillgång på information inte ett problem, utan det handlar om att ha tillgång till rätt information vid rätt tid i syfte för att kunna fatta kloka och rationella beslut. I dagens samhälle innebär det att en beslutsfattare på högre nivå måste ta till sig och processa stora mängder information innan ett beslut kan tas. Här kan AI hjälpa oss med att kunna både sortera fram rätt information, men även föreslå sådant som kanske inte är uppenbart till en början. Detta görs genom att AI hela tiden lär sig vad som är användbart samt lär sig av hur användarna av system agerar. På exempelvis finansmarknaden finns det redan en mängd olika lösningar för att snabba upp beslutsfattande med stöd av AI.

Sedan länge har Sverige framgångsrikt använt simulering för att beräkna olika scenarion så som utrymning att storstäder, terrängvärderingar eller som en potent motståndare i våra spel och stabsövningar. Den nya tekniken ger oss stora möjligheter om vi genomför dessa simuleringar på stor bredd – samtidigt. System som minns och kan dra slutsatser ur dessa resultat. Med andra ord kan vi spela våra (totalförsvars-) planer många tusentals gånger ur olika scenarion utifrån hela det militärgeografiska verket, andra omfattande data och jämföra med våra fysiska spel och övningar för att se till att vi har en plan och omfallsplaner som håller. Till det har vi ett system som minns och lärt sig av dessa simuleringar vilket kan bidra till att stödja våra chefer i deras beslutsfattning om planen måste verkställas. Tekniken kan även inom ramen för smarta förvarningssystem hjälpa vår underrättelsetjänst i deras arbete med att bedöma händelseutvecklingen genom att automatiskt sammanställa och analysera stora mängder data.

Det går inte i ett inlägg som detta att blunda för de utmaningar vi står inför vid användandet av AI. Magnus Sjöland uttrycker det bra på denna blogg i ett tidigare inlägg ”AI – tredje större språnget i vapenhistorien? med att den största faran med att lita på AI är att det är som en ”svart låda” – osäkerheten kring hur systemet kom fram till sina slutsatser då systemet drar djupare slutsatser än vad en människa kan göra. Till det beskriver han risken med  manipulation av systemet.

Trots detta kan Sverige inte blunda för utvecklingen utan istället omfamna tekniken och därigenom göra vårt (total-)försvar starkare. De som eventuellt vill oss illa, använder den redan.

Författaren är major och inleder i höst sina studier på det högre chefsprogrammet.

Något om operativ chock

Sammanfattning

Ett av de mer undanskymda diskussionsämnena i den svenska säkerhetsdebatten får anses vara begreppet operativ chock, trots att detta har en normerande skrivning i den nu gällande militärstrategiska doktrinen från 2016. Trots denna normerande skrivning förefaller den ha ytterst lite påverkan, trots den möjliga påverkan metoden skulle kunna ha mot Sveriges samlade motståndskraft. Ytterst syftar den operativa chocken till att uppnå ett tillfälligt överläge för att nå ett snabbt avgörande i händelse av en väpnad konflikt.

Analys

I militärstrategisk doktrin från 2016 (MSD16) finns bl.a. följande text att läsa avseende de militärstrategiska utmaningarna och vad dessa innebär, "det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock".1Detta inlägg syftar till att ge en beskrivning av vad begreppet "operativ chock" kan innebära. Varför är då detta intressant? Skrivning kring operativ chock i MSD16 får anses vara normerande för Försvarsmakten, vilket får långtgående konsekvenser och själva begreppet operativ chock diskuteras ytterst lite i den svenska säkerhetsdebatten. Huruvida tolkningen av begreppet blir korrekt utifrån den svenska militärstrategiska kontexten är svårt att avgöra, då det ej finns någon förklaring till begreppet i MSD16. Vilket även är en stor anledning till detta inlägg.

I öppna officiella svenska militära skrifter är det svårt att finna något som beskriver begreppet operativ chock ingående. Det närmsta en möjlig beskrivning av begreppet undertecknad funnit, är en fotnot i militärstrategisk doktrin från 2002 (MSD02). I MSD02 beskrivs operativ chock på följande sätt, "Systemchock är en utveckling av den ryska idén om operativ chock, Udar. Udar betyder närmast slag, anfall eller stöt och kom i deras operationskonst att avse att man genom ett (enda) slag skulle försätta motståndaren ur stridbart skick".2Denna förklaring till begreppet är inte särskilt djupgående bortsett från att begreppet härstammar ur rysk operationskonst. Dock anger MSD02 Shimon Navehs bok, "In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory" som fördjupningslitteratur i det aktuella kapitlet där begreppet vidrörs.3 Vilket kan utgöra källa till ytterligare fördjupning avseende begreppet.

Likt MSD02 hävdar Naveh att operativ chock härstammar ur det ryska begreppet Udar. Naveh beskriver operativ chock med att ett system, fysiskt och moraliskt, inte längre kan fungera.4 Naveh beskriver tre olika metoder för att uppnå operativ chock. Den första metoden innebär att en motståndare splittras.5Den andra metoden innebär ett samtidigt angrepp över motståndarens hela yta.6 Den tredje metoden innebär påverkan av en motståndares tyngdpunkter. Det vill säga att identifiera en motståndares kritiska sårbarheter och där angripa denne.7 Navehs tolkning av begreppet Udarsom operativ chock samt att det skulle innefatta påverkan av ett system, har kraftigt ifrågasatts av Dr. Milan Vego,8 som får anses vara något av en nestor avseende operationskonst i västliga sammanhang.

Häri uppstår en intressant frågeställning, utgör begreppet "operativ chock" en villfarelse? I sak kanske det ej har någon betydelse då själva innebörden som hitintills klarlagts av begreppet får anses utgöra ett troligt tillvägagångssätt för en angripare att tillämpa. Dock blir en angripares tillämpning svår att förstå om det ej finns någon substans i det hela. Det blir än farligare om det ej finns någon substans i begreppet, då det nyttjas som ett normerande ord syftande till att skapa inriktningar för t.ex. Försvarsmakten vilket nu förefaller vara fallet. Det kan antas att skrivningen i MSD16 utgår från Navehs definition d.v.s. att det är ett system som påverkas, då det som skrivs är att det militära försvaret, vilket kan likställas med ett system, skall dimensioneras för att kunna verka under operativ chock.

Kan det då finnas något som påminner om begreppet operativ chock utöver Navehs beskrivning? Navehs källor härstammar från sovjetiska militärteoretiker under 1930-talet,9 dessa källor anser Milan Vego ej beskriver det Naveh försöker förmedla.10 Sedan Naveh skrev sin bok och Milan Vego framförde sin kritik har en stor mängd handlingar avhemligats hos den amerikanska underrättelsetjänsten. En av dessa handlingar utgörs av ett föreläsningsunderlag från 1985 vid den sovjetiska generalstabsakademin avseende sovjetisk operationskonst. Denna handling skulle kunna utgöra ytterligare en infallspunkt kring begreppet operativ chock. Handlingen i sig är översatt från ryska till engelska,11 varvid det engelska ordet "strike" får antas kunna innebära att Udar åsyftas.

Inledningsvis bör det noteras att, föreläsningsunderlaget trycker på vikten av att förstå den tilltänkta motståndaren för att kunna genomföra en adekvat operationsplanering. Därtill påtalas även vikten av att vapensystem samt förband organiseras på ett adekvat sätt för att kunna verka på det moderna slagfältet.12 Härvid kan vi anta att underrättelsetjänstens arbete var av stor vikt för Sovjetunionens förmåga att genomföra en adekvat operativ planering. Men även för att möjliggöra anpassning av förbandstypers uppbyggnad syftande till att nå en optimal effekt mot en motståndare.

Därefter är det värt att notera hur en operation beskrivs. En operation genomförs utifrån en enhetlig plan under en stridskraftsgemensam ledning i syfte att lösa operativ-strategiska och operativa målsättningar antingen längs en strategisk eller operativ riktning inom en föreskriven tidsrymd. Operationen består av den samlade mängden strider som är koordinerade i tid, rum och prioritetsordning. Det påtalas även att det operativa tempot på det moderna slagfältet kommer vara markant högre än under det andra världskriget.13

Slutligen framkommer det i föreläsningsunderlaget att i händelse av en väpnad konflikt, skulle Sovjetunionen inleda sina stridigheter med ett massivt första anfall. Vad som kan antas vara Udar beskrivs som en delkomponent i en operation där mark-, flyg- och marinförband men även de strategiska robottrupperna kan användas. Syftet är att under en väldigt kort tidsrymd utsätta en motståndare för ett omfattande angrepp. Fokus förefaller främst varit med nyttjande av robotsystem samt flygstridskrafter men även markförband skulle kunna nyttjas.14 Vad avser det sistnämnda kan det möjligen utgöras av Spetsnazförband, då dessa utgjorde en resurs för att kunna verka i en fronts riktning,15 vilket kan antas utgjorts av operativ-strategisk eller strategisk riktning. De mål som skulle bekämpas i det första anfallet var koncentrationer av mark-, flyg- och marinförband.16

Ytterligare tre faktorer bör omnämnas från föreläsningsunderlaget. Det första är att samtliga operationsplaner skulle omfatta, dels strid med konventionella medel, dels kärnvapen. Detta då en väpnad konflikt kunde övergå från konventionell till nukleär eller vice versa.17 Den andra är faktorn är att överraskning och vad som kan antas vara Udar, sågs som två viktiga komponenter för operationens genomförande.18 Avslutningsvisär det intressant att notera, att inom ramen för en operationsplan skulle även hänsyn tas till psykologiska faktorer hos den presumtiva motståndaren, där vad som kan beskrivas som psykologisk krigföring skulle utövas mot motståndarens förband samt civilbefolkning.19 Där det sistnämnda kan ses som påverkan inom ramen för s.k. moraliska faktorer.20

Utgående från föreläsningsunderlaget avseende sovjetisk operationskonst från 1985, förefaller det funnits ett sovjetiskt koncept som avsåg att med ett massivt insättande av olika former av stridskrafter och vapensystem temporärt handlingsförlama en motståndaren vid inledningen av en operation. Vad som dock ej framkommer i föreläsningsunderlaget är om olika ledningsnivåer, militära som politiska även skulle påverkas. Vilket får anses vara en grundfaktor för att Navehs resonemang avseende påverkan av system skall kunna ses som giltigt.

Stämmer antagandet avseende nyttjande av spetsnazförband vid det initiala massiva insättandet av vapensystem och stridskrafter, får det ses som möjligt att även ledningsnivåer skulle påverkas, då en av uppgifterna de sovjetiska spetsnazförbanden hade var att kunna verka mot ledningsplatser.21 Ett av de inhämtningsbehov den sovjetiska underrättelsetjänsten såg framför sig som viktiga att besvara inför och vid start av en väpnad konflikt var bl.a. ledningsplatser.22 Utgående inhämtningsbehovet av den sovjetiska underrättelsetjänsten, får det ses som möjligtatt den inhämtande informationen avseende ledningsplatser skulle kunna nyttjas vid det initiala massiva insättandet av vapensystem och stridskrafter.

Sett till de mer aktuella sovjetiska dokumenten, kan det anses som möjligtatt Navehs teori om operativ chock som ett sätt att påverka ett system kan anses vara giltiga. Den sovjetiska operationskonsten förefaller under 1980-talet varit inriktad på att över ytan samordnat i tid med hjälp av ett massivt insättande av vapensystem och stridskrafter initialt påverka en motståndare för att nå ett övertag. Detta övertag skulle troligen nyttjas för att snabbt uppnå ett avgörande i den väpnade konflikten. Operationskonsten förefaller även varit inriktade på att påverka fysiska men även moraliska faktorer hos en motståndare. Vilket även kan anses utgöra en faktor som stödjer Navehs teoribildning.

Således, om vi antar att begreppet operativ chock som omnämns i MSD16 är baserad på Navehs teoribildning med sin grund i sovjetisk operationskonst, vad innebär det då här och nu för den svenska militärstrategiska kontexten? En motståndare som skulle tillämpa s.k. operativ chock mot Sverige i dag kommer troligtvisinrikta sig både mot civila och militära mål såväl fysiska som moraliska för att uppnå ett tillfälligt övertag. Detta för att dels, påverka det militära försvaret som i dag får anses vara kraftigt avhängt det civila samhället, dels för att påverka de civila ledningsstrukturerna som ytterst leder det militära försvaret men även skapa en initial paralysering av samhället som kan utnyttjas i den väpnade konflikten.

Härvid kommer troligen kritiska sårbarheter inom, strömförsörjning, digitala förbindelsevägar, tv- och radio, strategiska knutpunkter, högre ledningsnivåer civil som militär, kritiska förbandstyper och materielslag m.m. samordnat i tid påverkas vid den första fientligheten. För att kunna lyckas med detta måste en motståndare ha ett omfattande och detaljerat underrättelseunderlag, vilket kommer kräva en kontinuerlig inhämtning för att säkerställa att en operationsplan baserad på operativ chock skall kunna tillämpas. Här kan det tänkas att innan ett angrepp kommer underrättelseinhämtningen öka, då de flesta planer som upprättas i förväg kontrolleras och till del omarbetas när de skall genomföras.23 Finns ingen plan upprättad kommer troligtvis en omfattande inhämtning vara tvungen att genomföras.

I detta sammanhang är det intressant att notera, hur den militärstrategiska nivån har identifierat förmågan att motstå operativ chock som ett normerande ingångsvärde. Emedan den nationella ledningen fortsatt förefaller nedprioriterade uppbyggnaden av den civila motståndskraften.24 Den civila motståndskraften får anses vara avgörande för att, dels det militära försvaret skall fungera,25 dels det svenska samhället skall fungera och därmed samhället som helhet skall kunna motstå en operativ chock.

Avslutningsvis vad innebär då begreppet operativ chock? Begreppet torde kunna beskrivas som ett sätt att uppnå temporärt överläge gentemot en motståndare både på det fysiska men även det moraliska planet. Detta överläge uppnås genom ett massivt angrepp över ytan med olika metoder både mot militära som civila mål. Ytterst syftar detta till att nå ett snabbt avgörande i den väpnande konflikten.

Slutsats

Operativ chock förefaller syfta till att skapa ett initialt övertag genom att orsaka, dels ledningsbortfall, dels förmågebortfall härvid bör förmågan till att genom uppdragstaktik agera på redan förutbestämda planer utgöra en grund för att kunna motstå den operativa chocken. En stor repertoar av reservförfaranden bör tas fram. Detta syftande till att kunna leda förband men även nå ut med information till samhället som helhet för att kunna motverka olika former av psykologisk krigföring, som syftar till att paralysera det civila samhället. Avslutningsvis krävs en väl fungerande säkerhetstjänst som tidigt kan identifiera troligaplaner hos en motståndare och därmed möjliggöra egna åtgärder för att parera motståndarens initiala angrepp syftande till operativ chock.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Joint Force Quarterly 1(Engelska)
Riksdagen 1(Svenska)

Grabo, Cynthia M. Handbook of warning intelligence. Lanham: Rowman & Littlefield, 2015.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2005.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Naveh, Shimon. In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory. London: Frank Cass, 1997.

Slutnoter

1Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.
2Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.
3Ibid. s. 95.
4Naveh, Shimon. In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory. London: Frank Cass, 1997, s. 16.
5Ibid. s. 16-17.
6Ibid. s. 17-18.
7Ibid. s. 18-19.
8Vego, Milan N. A Case Against Systemic Operational Design, Joint Force Quarterly, vol. 16, no. 2, 2009, s. 70-71.
9Naveh, Shimon. In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory. London: Frank Cass, 1997, s. 26-27.
10Vego, Milan N. A Case Against Systemic Operational Design, Joint Force Quarterly, vol. 16, no. 2, 2009, s. 70-71.
11Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Soviet Operational Art. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 3.
12Ibid. s. 7-8.
13Ibid. s. 9.
14Ibid. s. 11.
15Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 5.
16Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Soviet Operational Art. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 11.
17Ibid. s. 13.
18Ibid. s. 14.
19Ibid. s. 17.
20Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2005, s. 60.
21Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 5.
Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 167.
22Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 147, 163.
23Grabo, Cynthia M. Handbook of warning intelligence. Lanham: Rowman & Littlefield, 2015, s. 164.
24Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Risk att Försvarsberedningen spricker. 2019. https://www.dn.se/nyheter/sverige/risk-att-forsvarsberedningen-spricker/(Hämtad 2019-05-05)
25Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 12.
Försvarsmakten. Öppen sammanfattning av Försvarsmaktens och MSB:s redovisning av regeringsbeslut 11 maj 2017. Stockholm: Försvarsmakten, s. 4.