Sökresultat för ”BA 06” – Sida 2

Debacle!

Reflektion

Knappt en dag går förbi utan nya avslöjanden, eller för den delen konstateranden, avseende vad som än så länge får anses vara det största IT-säkerhetshaveriet i svensk historia. Nämligen Transportstyrelsens outsourcing av sitt IT-system. System må outsourcas, men hur det outsourcats får anses vara det största felet, då regelverk gravt åsidosätts och trots varningar från andra myndigheter och inom egen myndighet tas det ej på allvar, i den styrande delen av myndigheten.

Här vill jag belysa det första området som jag anser det ej har bottnas i. Har våra styrande inte förstått vilken säkerhetssituation Östersjöregionen befinner sig i? Säkerhetspolisen delgav i sin årsrapport för 2013 att krigsförberedelser genomförs på svenskt territorium. I oktober 2014 genomfördes den s.k. Operation Örnen, underrättelseoperation, i svensk skärgård, där den senare efteranalysen gav i hand att svenskt inre vatten kränkts. Därtill den övriga negativa säkerhetsutveckling i vårt absoluta närområde.

Således vid 2015 års infall, bör myndighetspersoner inom ramen för s.k. bevakningsansvarigamyndigheter i Totalförsvaret, förstått att, nu är det nog på riktigt, nu är det inte hypotetiska scenarier längre. Trots det så förefaller logiken halta, som Generaldirektör på en bevakningsansvarig myndighet får det anses att tjänsten innefattar ett ansvar där det krävs att rikets säkerhet alltid beaktas, annars åsidosätts tjänsteutövningen enligt mitt förmenande.

Dock förefaller det ej vara så i det aktuella fallet. Vilket får anses vara en av de mer skrämmande delarna, att man ej kan göra kopplingen mellan varningar inom egen organisation avseende outsourceningen, omvärldsutvecklingen och sitt eget myndighetsansvar. Här ställer man sig automatiskt frågan, hur ser det ut på andra bevakningsansvariga myndigheter?

Nästa faktor som bör tas upp, som inte belysts är effekt och ekonomi. Då transportstyrelsen även är involverad i de s.k. kvalificerade skyddsidentiteterna. Vilket t.ex. inom Försvarsmakten innebär individer som arbetar med inhämtning av underrättelser med särskilda metoder – personbaserad och teknisk inhämtning. Varvid personbaserad inhämtning innefattar att finna mänskliga källor och få dessa att lämna information.

Varvid en intressant frågeställning, men även obehaglig, hade denna information flyttas utom rikets gränser? Hade ej säkerhetsprövad personal haft tillgång till denna information? Sist men inte minst går det verkligen säkerställa att informationen ej är röjd? För ytterst är det dessa individer inom Polisen, Säkerhetspolisen och MUST som är ”längst ut på linan” och riskerar sitt liv. För även om namnen byts ut, kan de vara ”röjda” maa. att körkortsregistret som bekant även innefattar ansiktsbilder.

Varvid en moralisk, ekonomisk och effekt aspekt plötsligt inträder. Skall man förutsätta att informationen ej är röjd och arbeta på som vanligt med bibehålla effekt, eller måste personal/-en bytas ut? Ur en moralisk aspekt måste, har sannolikt redan, någon fattat ett beslut vilket inte kan ha varit ett trevligt beslut för oaktat hur man väljer, kan det få långtgående konsekvenser. Är det så att personal måste bytas ut, kommer det få en tydlig nedgång (effektminskning) i underrättelseflöde från det personbaserade spåret under en ansenlig tid, därtill tillkommer kostnaderna med nyrekryteringar och utbildning, vilket troligtvis är en långsam process maa. verksamhetens särart.

Nästa intressanta sak man slås av i mediarapporteringen är den omfattande informationsmängd som Transportstyrelsen de facto besitter. Att vissa statliga myndigheter måste besitta ansenlig mängd information har jag full förståelse för. Men någonstans måste det då börja göras ordentliga riskanalyser, vad händer om all denna information extraheras av någon? Hur kan vi säkerställa att så ej blir fallet osv. För som det ser ut just nu kring Transportstyrelsen så har det blivit en mindre version av det s.k. ”OPM-hacket”, utan att ha blivit ”hackad” och då återkommer man till frågan hur i hela fridens namn vet man att ingen information hamnat i orätta händer?

Utländska underrättelseorganisation, här avser jag alla, har sannolikt god insyn in vilken informationsbärare Transportstyrelsen är. Varvid de sannolikt redan under våren 2015, när det blev klart att IBM vann upphandlingen, började titta på hur man skulle kunna få tillgång till information. För onekligen torde de insett vilken guldgruva som plötsligt kunde öppna sig för dem, om man snabbt lyckades rekrytera någon eller försöka extrahera data vid informationsöverföringen. Här vill jag poängtera att det får förutsättas att det kan röra som om både västliga och östliga underrättelseorganisationer. Då det som sagt inte finns några vänner utan bara intressen i underrättelseverksamhet.

Listan kan göras längre på områden som inte belysts, utan det som rapporteras just nu är vilken skyddsvärd information som kan ha läckt. Konsekvenserna berörs ej i någon större omfattning, ännu skall tilläggas. Vilket jag hoppas massmedia börjar fokusera på, för vidden av detta är mycket stort och kostnaderna och konsekvenserna kan bli väldigt omfattande, ur ett Totalförsvarsperspektiv och betydligt mer än 70 dagsböter.

Avslutningsvis har vi nog inte sett slutet på detta debacle. Men en lärdom för andra myndigheter bör vara att snabbt se över sina egna IT-säkerhetsrutiner. För skadan kring Transportstyrelsen är redan skedd, det är bara att acceptera och försöka göra det bästa av situationen, men det är inget som bör upprepas. För just nu börjar misslyckandena, eller om man vill nyttja ett populistiskt ord utmaningarna, hopa sig ordentligt inom Totalförsvarssektorn och inte bara inom IT-området.

Have a good one! // Jägarchefen

Stötförband

Sammanfattning

Återtagandet av benämningen stötförband inom de ryska väpnade styrkorna, är troligtvis en metod för att öka stridsvärdet hos lägre taktiska förband d.v.s. främst bataljoner. En ökad fokusering förefaller genomförts under de två första kvartalen av 2017 för att höja stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden, åtminstone i det västra och södra militärdistriktet. Troligtvis är det de bataljonsstridsgrupper med kontinuerligt tjänstgörande personal som omfattas av denna stridsvärdeshöjning. Vilket i förlängningen kan innebära att ett mer tillämpat övningsförfarande kan komma att utvecklas och därmed en förhöjd förmåga till väpnad strid. Eventuellt kan en fokusering skett mot att i större omfattning föra strid i bataljonsstridsgrupper, trots återinförandet av divisioner och omorganisering i brigader.

Analys

Under inledningen av maj månad 2017, meddelade det ryska försvarsministeriet i de väpnade styrkornas tidning, Röda Stjärnan, att 78 stycken förband skulle tilldelas benämningen stötförband och även tilldelas den heraldiska symbolen för det.¹ Benämningen stötförband kommer från de stötarmér som upprättades för att möjliggöra s.k. djupanfall och därmed försöka uppnå en s.k. operativ chock. Ett koncept som utvecklades under 1920-30 talet i Sovjetunionen, främst av Michail Tuchatjevskij.²

Den 19MAJ2017 meddelade det västra militärdistriktet (MD V), att 17 förband inom MD V var nominerande för att benämnas stötförband, huruvida de skall få denna hedervärda titel, skall avgöras i slutet av maj enligt MD V presstjänst.³ Vid den 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov skall en regementsstridsgrupp samt en bataljonsstridsgrupp redan tilldelats denna titel, vilket är synnerligen intressant att notera.⁴

Sannolikt rör det sig om de kontrakterade delarna av 76. luftlandsättningsdivisionen som erhållit denna titel, vilket även är intressant att notera. I sådant fall har den 76. luftlandsättningsdivisionen en högre andel kontinuerligt tjänstgörande personal än andra luftlandsättningsdivisioner. Fördelningen har tidigare varit en kontrakterad bataljonsstridsgrupp per luftlandsättningsdivision.⁵ Utgående från äldre organisationsstrukturer skulle det innebära att den 76. luftlandsättningsdivisionen i dagsläget har, minst, 1,789 individer⁶ organiserade för att omedelbart kunna lösa uppgifter.

Vad avser stötförbanden och djupanfallet, torde konceptet kring de operativa manövergrupperna (OMG) som togs fram under det kalla kriget, kunna anses vara en naturlig utveckling av de tankar och koncept som togs fram under 1930-talet. Detta koncept kom kanske främst accentuerades under 1980-talet. Vad som är intressant att notera är, dels kunde dessa OMG variera i storlek, dels bestod de av de bäst utrustade och utbildade förbanden.⁷

Storleksmässigt förefaller dock stridsvagnsarméerna under det kalla kriget utgjort de sovjetiska OMG.⁸I dagsläget har Ryssland enbart en stridsvagnsarmé, som är grupperad inom MD V.⁹Varvid det får anses vara något osannolikt att det är dessa stora förbandsmassor som avses, om stötförbanden är tänkta att sammanfogas till OMG liknande enheter.¹⁰ Däremot har konceptet sannolikt omarbetats utifrån den minskade numerären, hos både de ryska och västerländska stridskrafterna.¹¹ Sannolikt kvarstår dock de uppgifter som OMG hade, såsom på djupet ta viktiga militärgeografiska områden, flygbaser, övergångsområden nedkämpa ledningsplatser o.dyl.¹²

Inledningsvis går det att konstatera en möjlig förändring i övningsverksamheten inom MD V under de två första kvartalen av 2017. Förändringen är avsaknaden av större beredskapskontroller på markarenan, i skrivande stund förefaller den enda större beredskapskontrollen omfattat den 6. Armén.¹³ Givetvis kan ytterligare större beredskapskontroller genomförts, som ej rapporteras av det ryska försvarsministeriet.

Vad som dock skulle kunna tala för ett förändrat övningsmönster, är ett uttalande av chefen för det södra militärdistriktet (MD S). Där det förklaras att ett nytt system för genomförande av beredskapskontroller är under implementering, där fokus förefaller vara på den taktisk nivån.¹⁴ Vilket får anses vara en helomvändning gentemot de större beredskapskontrollerna som tidigare genomfördes, där fokus snarare har legat på ledning och logistik och på en operativ nivå, vilket blir mer naturligt då större förbandsmassor övas och/eller kontrolleras. Dock kan man ställa sig frågande hur väl den taktiska nivån utvecklas vid dessa större beredskapskontroller.¹⁵

Givetvis kan denna förändring enbart omfatta MD S. Dock blir det intressant att notera en uppgift från MD V, att över 100 beredskapskontroller genomförts mellan 01JAN2017 och 28APR2017.¹⁶ Sett till mängden beredskapskontroller, skulle detta troligtvis innebära att det främst är lägre taktiska förband inom MD V som kontrollerats, d.v.s. bataljoner och kompanier. Vilket gör det troligtatt åtminstone inom MD V och S förefaller den ryska generalstaben driva fram en höjning av stridsvärdet, vid de lägre taktiska förbanden på markarenan.

Med begreppet ”höja stridsvärde”, avses i denna text att förbandens förmåga att lösa olika uppgifter på dess faktiska nivå ökar. Ett gammalt axiom hos många nationer har varit, ”om man har bra enskilda soldater, har man bra grupper, har man bra grupper, har man bra plutoner osv”. Här kan Ryssland antingen ansett att de lägre taktiska enheterna haft en bra utbildningsståndpunkt eller tagit en risk, för att öva de högre nivåerna. Vad som dock blir intressant att notera är fokusering kring operativa transporter och logistik, vid de tidigare årens beredskapskontroller. Dessa två områden är viktiga för att möjliggöra s.k. djupanfall, något man dyrköpt lärde sig under andra världskriget.¹⁷ Varpå de nu kanske anser sig klarar av detta, varpå de väljer att öka förmågan på stridsteknisk och taktisk nivå.

Därefter är det intressant att notera valet av tidpunkt för nominering av förband till utnämning. Vilket genomförs efter de senast färdigutbildade värnpliktiga har hemförlovats.¹⁸ Vilket även skulle kunna indikera att det främst är soldater samt officerare i de kontinuerligt tjänstgörande förbanden som prövas mot att benämnas stötförband. Då det får anses tveksamt, att de senast inryckta soldaterna uppnått någon större duglighet i prövande stund. Därmed är det även troligt att det rör sig om de bataljonsstridsgrupper, som finns vid brigaderna och divisionerna inom MD V.

Ytterligare en faktor som skulle kunna indikera att det rör sig om den kontinuerligt tjänstgörande personalen, är hur de ryska väpnade styrkornas utbildningsrytm är uppdelad. Utbildningsåret är indelat i två halvor, en vinter- och en sommarutbildningsperiod. Sommarutbildningsperioden är mellan den 1 juni och 31 november, vinterutbildningsperioden är mellan 1 december och 31 maj.¹⁹ Med en precis genomförd hemförlovning av värnpliktiga, men i slutskedet av vinterutbildningsperioden för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna, får det anses troligt att det är den personalkategorin som prövas.

Slutligen, förefaller trots upprättandet av flertalet nya divisioner ett ökat fokus ske mot de lägre förbanden och då sannolikt de delar med kontinuerligt tjänstgörande personal eg. bataljonsstridsgrupper. Sett till den mängd bataljonsstridsgrupperRyssland förfogar över, som sannolikt kan sammanföras till större förbandsenheter, men inte i samma numerär som under tiden för Sovjetunionen. Har troligtvis någon form av taktik- och operationsanpassning genomförts i den konventionella stridens förande, som troligtvis innefattar bataljonsstridsgrupper i högre omfattning, vad som dock ej uppnås i ett sådant uppträdande är möjligheten till kraftsamling på ett enkelt sätt. Vad man dock kan uppnå är överraskning och hastighet, vilket skulle rimma väl med de tankar som stötförbandskonceptet härstammar ifrån, nämligen att skapa en operativ chock mot en motståndare. Något som kommer beröras i ett senare inlägg på denna blogg.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

1. En ökad fokusering förefaller skett under det första halvåret av 2017 inom MD V och S, för att öka stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden. Beredskapskontroller av lägre taktiska förband och återinförandet av titeln stötförband får troligtvis ses som framdrivningsprocess för detta.

2. En högre grad av tillämpning kan troligtvisuppvisas av de ryska förbanden under årets strategiska övning Zapad-2017 maa. vad som förefaller vara en ominriktning av övningsmönstret/-verksamheten. Sannolikt kommer graden av tillämpning öka vid de större övningarna/beredskapskontrollerna inom ett till två år, maa. av det förändrade övningsmönstret.

3. Troligtvis har någon form av taktik och operationsanpassning genomförts för att utnyttja bataljonsstridsgrupper i högre omfattning på markarenan. Trots vad som förefaller vara en ökad satsning på högre förbandsenheter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Carnegie Endowment for International Peace 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Röda Stjärnan 1 (Ryska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1 (Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016

Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Slutnoter

¹Krasnaja Zvezda. Buvaltsev, Ivan. Udarniki ratnoy strady. 2017. http://redstar.ru/index.php/component/k2/item/33124-udarniki-ratnoj-strady(Hämtad 2017-05-23)

²Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 28.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997, s. 11, 17-18, 165, 179.

³Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Zapadnom voyennom okrug k prisvoyeniyu zvaniya Udarnyy predstavleny 14 podrazdeleniy, voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12124071@egNews(Hämtad 2017-05-23)

⁴RIA Novosti. V VDV poyavilis udarnyye podrazdeleniya. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170519/1494634054.html(Hämtad 2017-05-23)

⁵Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.

⁶ Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991, s. 4-145-146.

⁷ Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. III, 1.

⁸ Ibid. s. 1.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 240.

⁹Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 28.

¹⁰ Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. 2.

¹¹ International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016, s. 22-24.

¹² Ibid.

¹³ Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V ZVO nachalas vnezapnaya proverka boyevoy gotovnosti voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12111950@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁴Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V YUVO budet aprobirovana novaya sistema vnezapnykh proverok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12120582@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁵ Carnegie Endowment for International Peace. Giles, Keir. Assessing Russia’s Reorganized and Rearmed Military. 2017. http://carnegieendowment.org/2017/05/03/assessing-russia-s-reorganized-and-rearmed-military-pub-69853(Hämtad 2017-05-23)

¹⁶ Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005, s. 250, 256.

¹⁷ Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okolo 100 proverok boyevoy gotovnosti voysk provedeno s nachala etogo goda v Zapadnom voyennom okruge. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119229@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁸Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Boleye 35,5 tys. voyennosluzhashchikh ZVO, zavershayushchikh sluzhbu po prizyvu, budet uvoleno v zapas. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119490@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁹ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Russian army justifies its reforms. 2013. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-06-26/russian-army-justifies-its-reforms(Hämtad 2017-05-23)

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning

Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.

Analys

Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.¹

Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.²Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.³ Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.

Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.

I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.⁴

Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.

Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.⁵Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.⁶

En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.⁷

Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.

Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.⁸ Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.⁹

Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.¹⁰ Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.

Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.¹¹ Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon¹²och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.

Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.¹³Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer¹⁴ som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.

Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.

Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.

Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.

Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.

Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.

Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.

Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.

Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,¹⁵så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.

Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,¹⁶ detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.

Slutsats

Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Regeringen 1(Svenska)

Reuters 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)

TASS 1, 2(Engelska)

The Potomac Foundation 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Slutnoter

¹Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)

Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6

²Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)

³Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.

⁴Ibid.

⁵The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)

⁶International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.

⁷Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6

Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)

⁸Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.

⁹Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos’ zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)

¹⁰TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)

¹¹TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)

¹²Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.

¹³Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. ’Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?’. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)

¹⁴International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.

¹⁵Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

¹⁶Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.

Intermediate Range Missiles – Back to the 1970s

by Stefan Forss [1] It may be too late to save the INF Treaty, Brookings Senior Fellow, Ambassador Steven Pifer stated recently. “From bases in western Russia, nuclear-armed Russian SSC-8 GLCMs could target Helsinki, Stockholm, Copenhagen, Berlin, Vienna, Prague, Budapest, Rome, Athens, Ankara, and even Paris and London”, he wrote and suggested that Washington “should seek […]

ÖB’s sega gubbar?

av Frank Rosenius I det övergripande styrdokumentet för hur försvaret skall agera om Sverige angripas militärt – ÖB militärstrategiska doktrin – kan man tolka general Bydén så att om vi inte har fått stöd från annan nation när ett militärt angrepp inleds, då skall vi följa en tydlig defensiv strategi – ”vi skall inte förlora […]

Sovjetisk miniubåtsförmåga 1945-63

Sammanfattning

Sovjetunionen förefaller övertagit, dels miniubåtar, dels konstruktionskunnande från Tyskland vid andra världskrigets slut. Detta förefaller de senare vidareutvecklat till egna konstruktioner och ett eget taktiskt uppträdande. Perioden fr.o.m. 1945 intill inledningen av 1960-talet var sannolikt en formativ period för det sovjetiska miniubåtssystemet. Efter 1963 finns ytterst lite beskrivit om sovjetisk miniubåtsförmåga i CIA avhemligade arkiv, detta kan tyda på att det taktiska uppträdandet hos miniubåtsförbanden fr.o.m. mitten/slutet av 1960-talet intill det kalla krigets slut kom att vara snarlikt. Därtill att uppträdandet/utnyttjandet av miniubåtssystemet även förändrades under mitten/slutet av 1960-talet.

Analys

Vid 1953 bedömdes Sovjetunionen, enligt den amerikanska underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency(CIA), inneha cirka 70 miniubåtar, varav 20 var av den tyska andra världskrigs konstruktionen Seehund. De ytterligare 50 var av Sovjetunionen designade och byggda, dock utgjorde den tyska Seehund grundmodell, konstruktionen hade dock erhållit förbättringar. Vad avser basering så framhåller CIA att dessa farkoster kan agera från i praktiken vilken marinbas som helst eller lämpliga fartyg.¹

I ett dokument från 1953, av CIA bedömd som obekräftadeuppgifter, förefaller dessa miniubåtar kunnat varit fördelade på tre mariner, Östersjömarinen, Svartahavsmarinen och Stilla havsmarinen.²En intressant notering från 1953 är en observation från hamnen i Novorossijsk vid Svarta Havet där en tysk miniubåt, antagligen en Seehund, ligger upplagd och är trasig.³ Vid Rosta varvet i Murmanskfjorden, observerades 1957 totalt sex stycken miniubåtar i anslutning till ett moderfartyg, vilket tyder på att Norramarinen även hade miniubåtar i slutet av 1950-talet.⁴

Vid Feodosija och Vladivostok, förefaller CIA bedömt att produktion av miniubåtar genomfördes, under slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet,⁵ troligtvis genomfördes produktion även på andra platser än de nämnda. I slutet av 1950-talet förefaller CIA även identifierat konstruktionsarbetet på en miniubåt i Murmanskområdet, denna bedömdes kunna ta två besättningsmän.⁶ Vid 1959 uppskattades antalet miniubåtar samt äldre ubåtar, i huvudsak 1930-tals konstruktioner, till mellan 100-120 stycken.⁷ Det får anses något oklart till varför CIA ”klumpar” ihop äldre ubåtskonstruktioner med miniubåtar. Sannolikt är antalet miniubåtar något lägre än under inledningen av 1950-talet, bedömt är antalet cirka 50 stycken.

Den 27MAJ19155 vid 16:00 tiden genomfördes en observation vid Kalbod (sic!), mest troligt den finska fyren Porkala i Finska viken vid Kallbådan grundet, av ett flertal (10-12) sovjetiska miniubåtar som bogserades i östlig riktning. De trålare som bogserade miniubåtarna var av samma typ som hade observerats vidÖresund enligt rapporten. Längden på miniubåtarna skall ha varit 15 – 18 meter, samtliga miniubåtar var av samma konstruktion bortsett från en, där det saknades torn. Hos de övriga miniubåtarna var tornet placerat på mitten av skrovet, färgen skall ha varit mörkgrå.⁸ I en annan underrättelserapport från 1955, rapporteras om två miniubåtar i Gdansk hamn, dessa miniubåtar hade även en längd om 15-18 meter, ingen beväpning kunde observeras på miniubåtarna.⁹

I en underrättelseorientering till den amerikanska presidenten från 14JAN1963 delges att det sovjetiska fraktfartyget Simferopol, bedömdes transportera en eller flera miniubåtar till Kuba. Detta baserades på att en miniubåt hade observerats 04OKT1962 vid det hamnområde i Leningrad, nuvarande St Petersburg, som normalt utnyttjades för att transportera materiel/varor till Kuba. Därtill beskrivs i rapporten den operationella radien för sovjetiska miniubåtar till 40 kilometer.¹⁰

I en intern underrättelseorientering från 15JAN1963 avseende den tidigare, möjliga, beskrivna leveransen av sovjetisk miniubåt/-ar till Kuba, påtalas att sovjetiska miniubåtar, dels har väldigt kort räckvidd, dels lämpar sig främst för hamn- och kustförsvar. Därtill påtalas att dessa miniubåtar ej skulle kunna utgå från Kuba gentemot den amerikanska kusten för att genomföra operationer. Sannolikt baserat på den allt för korta räckvidden, men att de skulle kunna bogseras eller bäras av ett moderfartyg till ett operationsområde.¹¹

I en underrättelseorientering från 26JUL1963, delges att Egypten skulle sjösätta en miniubåt som bestod av delar från det s.k. sovjetblocket. Enligt orienteringen var konstruktionen av polsk design och konstruktion samt att dess delar skulle fraktats till Egypten. Enligt samma orientering så påpekas att det ej fanns några kända polskt konstruerande miniubåtar, däremot att Sovjetunionen vid samma tidpunkt, som minst hade en känd miniubåtsklass. Därtill att sovjetisk marin krigsmateriel tidigare hade skickats till andra länder via Polen.¹²

I det svenska T-kontorets, benämningen på den militära underrättelsetjänsten mellan 1946-1965, arkiv finns uppgifter från 1946 avseende en observation, på en tidigare tysk miniubåt av modellen Seeteufel. Observationen av denna miniubåt skall ha gjorts i Kronstadt, vad som är intressant med Seeteufel är att denna miniubåt var försedd med bandaggregat, för att kunna ta sig upp och ned ur vatten vid långgrunda stränder.¹³ Därtill förefaller de konstruktörer som utvecklade Seeteufel, omhändertagits av Sovjetunionen och fortsatt sitt arbete efter andra världskriget, men för Sovjetunionens räkning.¹⁴

Således det vi kan se under den aktuella perioden 1945 intill inledning av 1960-talet, är att Sovjetunionen inledningsvis förefaller utnyttjat beslagtagen krigsmateriel från Tyskland, för att därefter vidareutveckla en egen konstruktion baserad på den beslagtagna materielen. Under inledningen av 1950-talet, har de utvecklat en egen förmåga att producera miniubåtar. Sannolikt fanns denna tidigare, dock måste de ansett att den tyska konstruktionen Seehund, var mer ändamålsenlig, då de valt att vidareutveckla den istället för att gå i ett helt eget konstruktionsspår.

Någon gång under 1950-talet avyttras sannolikt de sista Seehund miniubåtarna, då Sovjetunionen under inledningen av 1960-talet enbart förefaller inneha en miniubåtstyp. Här finns givetvis möjligheten att ytterligare modeller fanns som CIA ej hade kännedom om, eller att dessa handlingar av olika skäl ej avhemligats.

Under inledningen av 1950-talet förefaller den sovjetiska Östersjömarinen förfogat över minst 10 stycken miniubåtar. Sannolikt var modellen den vidareutvecklade Seehund. Därtill förefaller de antingen byggt upp eller redan innehaft förmåga att genomföra längre transporter med dessa, som minst med bogsering. Detta visar även på att de såg framför sig att detta miniubåtssystem skulle utnyttjas för operationer bortom egen kust. Då de sovjetiska baseringsmöjligheterna längs den nuvarande baltiska kusten, borde medgett att de kunde verka utan bogsering, i händelse av en väpnad konflikt.

Sannolikt innehade Sovjetunionen förmågan att basera miniubåtar på fartyg och sjösätta dessa med lyftkran motsv. vid inledningen av 1960-talet. Denna förmåga kan givetvis funnits tidigare, men utifrån de rapporter som avhemligats så blir det mest framträdande från 1960-talet och framåt, då detta nämns som en metod. Bogsering kvarstod sannolikt fortfarande som en metod för in- och uttransport av miniubåtar. Någon större skillnad i räckvidd förefaller ej framträtt från 1945 intill 1963 för de sovjetiska miniubåtarna.

Vad som är intressant att notera är avsaknaden av information rörande det sovjetiska miniubåtssystemet i CIA avhemligade arkiv från 1963 och framåt. Vid ett antal tillfällen kan man få upp information, då rör det enbart att man identifierat miniubåtar genom satellitfotografering, inget mer utfyllande än så. En möjlig förklaring till detta, är det beslut som Politbyrån skall ha fattat vid inledningen av 1970-talet, om ett mer offensivt agerande med ubåtar i form av inträngningsoperationer.¹⁵ Varvid den amerikanska underrättelsetjänsten ej vill avslöja vad de känner till avseende teknik och ffa. taktik med miniubåtar. Då detta förfarande skulle kunna vara detsamma, nu som då.

Ett annat intressant perspektiv till avsaknaden av information kan vara att det är i samma period d.v.s. under inledningen av 1960-talet, som de marina spetsnazförbanden erhållit tillräcklig förmåga att återigen börja verka, efter dess nedläggning vid andra världskriget slut och återskapande under inledningen av 1950-talet.¹⁶ Inom samma tidsperiod kan Sovjetunionen även börjat kombinera miniubåtar och dykare. Vilket ytterligare skulle kunna förklara avsaknaden av information i CIA arkiv, kring sovjetisk miniubåtsförmåga från 1960-talet och framåt.

Ur ett svenskt perspektiv är en historiska uppgifter från den aktuella tiden, intressant att lyfta fram. Den 11SEP1955 observerades vad som förefaller varit en miniubåt utanför Pinhättan vid Barsebäck, trots en teckning på tornet kom observationen att avfärdas. Därefter gjordes ytterligare en observation i November 1955 vid Öresund. Vid den utvärderingen framkom det att det troligtvis rört som om en miniubåt. Någon definitiv nationalitetsbestämning förefaller ej genomförts.¹⁷

Slutsats

Sannolikt utgjorde perioden 1945 intill mitten av 1960-talet en formativ period för den sovjetiska miniubåtsförmågan d.v.s. man utvecklade teknik samt taktik kring hur dessa system skulle utnyttjas. Avsaknaden av underrättelserapporter avseende sovjetisk miniubåtsförmåga fr.o.m. mitten av 1960-talet och framåt kan tyda på att mycket av taktiken fortsatt är densamma, samt kunskapen om tekniska landvinningar vid de generationsskiften i teknik som genomfördes av Sovjetunionen intill Projekt 865 Piranja, vill hemlighållas av CIA.

Have a good one! // Jägarchefen

Edit 08FEB2017: Tack Corporal Frisk för tipset avseende Porkola fyr vid Kallbådan grund!

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)

Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Slutnoter

¹Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.

²Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1-2.

³Central Intelligence Agency. Port of Novorossiysk. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.

⁴Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957a. s. 5.

⁵Central Intelligence Agency. Data on Soviet Naval Organisation, Equipment and Strength in the Far East. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1948. s. 1.

Central Intelligence Agency. Photographic Intelligence Brief. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1956. s. 1.

⁶Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy Zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957b. s. 9.

⁷Central Intelligence Agency. Strength Breakdown of the Soviet Navy and the Soviet Pacific Fleet. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1959. s. 3.

⁸Central Intelligence Agency. Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1955. s. 2-3.

⁹Central Intelligence Agency. Port Information: Gdansk – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 2.

¹⁰Central Intelligence Agency. The President’s Intelligence Checklist. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 7.

¹¹Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963a. s. 8.

¹²Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963b. s. 7.

¹³Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 147.

¹⁴Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010. s. 13

¹⁵Ševčenko, Arkadij Nikolaevič. Att bryta med Moskva. Stockholm: Bonnier, cop. 1985. citerad i Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 158.

¹⁶Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015. s. 14-15.

¹⁷Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading →

Bättre och bättre dag för dag?

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det och 2017 kommer av allt att döma vara ett mycket utmanande år.

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande … Continue reading →

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager – som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen – så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. ”En dag skall gry” (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen ”1939” som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av ”God afton, herr Wallenberg”. Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen ”Frostbiten” (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige – denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen ”Gränsen”. Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med ”Gränsen” var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre ”En fiende att dö för” (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. ”Simon och ekarna” (2011) och ”Dom över död man” (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både ”Gränsen” och särskilt ”En fiende att dö för” blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen ”God afton, herr Wallenberg” och ”Dom över död man”. Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

Kärnvapen och missilförsvar – är debatten snedvriden?

av Stefan Forss ”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.” Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som […]

Nya flygplan billigare och bättre än äldre flygplan, Uppföljaren

Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av …

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.

Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.
…
Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”

Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, ”Vad gjorde de här?”, Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?

All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.

I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.

Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.

Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.

Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Tänka nytt – tänka operativ balans

Försvarsbeslut 2015 har kommit att bli ett välkommet trendbrott i åderlåtningen av Försvarsmakten och vår säkerhetspolitik. Att den drygt 20-åriga …

Läs mer →

Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött? Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes […]

Det sårbara samhället – vad hände med Totalförvaret?

Detta inlägg publicerades första gången i november 2014. Tidsangivelser är uppdaterade så att de stämmer med dagens datum. Tråkigt nog är inlägget lika aktuellt idag. Lite har dock hänt, mer om det i slutet på inlägget.

När man idag söker efter begreppet ”Totalförsvaret” så hittar man på Försvarsmaktens hemsida följande definition: ”Totalförsvaret är de organisationer och myndigheter som ska hantera Sveriges territoriella försvar. I totalförsvaret ingår Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan samt räddningstjänst, polis och sjukvård.”

På Wikipedia hittar man en rätt vinglig definition och på Försvarsdepartementets hemsida hittar man ingen definition alls. På MSB:s hemsida hittar man några bildspel som ger träff på ”Totalförsvaret” men ingen definition.

Bäst definition hittar man på Säkerhetspolitik.se: ”Totalförsvaret ska kunna möta alla de hot som kan uppstå mot Sverige, bidra till att hantera och förebygga kriser i omvärlden och hävda vår territoriella integritet. Totalförsvaret ska också försvara Sverige mot väpnat angrepp, värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig. Det civila försvaret omfattar hela samhället med alla dess funktioner som måste fungera under kris och krig. Kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga myndigheter, många företag och organisationer har viktiga uppgifter inom det civila försvaret.”

Ibland verkar det som att personalen på de myndigheter som lever närmast krig och kris, alltså Försvarsmakten och MSB har svårt att se helheten. Allt för många anställda är på tok för djupt nere i detaljnivån för att uppfatta interdependensen mellan samhällets sårbarheter.

Angreppet

Föreställ dig att en annan stat vill angripa Sverige. Det måste inte vara ett fullskaligt militärt angrepp, tvärtom är s.k. asymmetrisk krigföring förmodligen lämpligare och mer sannolik. Den som är ansvarig för det angreppet skulle förmodligen få ett tydligt avgränsat uppdrag. Det uppdraget kan lyda något i stil med ”projicera makt och generera destabilisering i sådan omfattning att Sverige väljer att stå utanför NATO samt lämna EU”. Det är inte ett orimligt mål för angriparen – som självklart inte kan vara något annat land än Ryssland.

Vilken metod väljer man? Är det verkligen lämpligast att slå mot det angripna landets allra spetsigaste och hårdaste delar? Kanske, om det krävs för att uppfylla omfattningen på den maktprojektion man anser sig behöva.

Men är det inte enklare, billigare och snabbare att försöka påverka det politiska beslutsfattandet och beslutsviljan genom att vända sig emot de mjukare delarna? Allra helst de som är helt oskyddade. Det kan röra delar av Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter och försvarsindustrin men främst delar av det civila samhället och särskilt logistik och försörjning, inte minst energiförsörjning.

Och är det inte allra bäst om det inte märks att det är Ryssland som ligger bakom aktiviteterna? Det är rimligen lättare att gömma sig i civilsamhället och skapa passande identiteter och avsändare än att ta sig genom filter och förbi paranoida individer på militära förband och staber eller försvarsnära myndigheter.

I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2011 beskrivs begreppet ”hybridkrigföring” – något som blivit närmast ett mediabuzzword efter invasionen av Ukraina. I doktrinen betonas ”globaliseringens betydelse för influenser, kommunikation, ledning och stöd”. Ha det med dig när du läser nedanstående.

Försvaret

I Försvarsmakten finns FMLOG. Denna organisationsenhet utgör gränsytan mellan Försvarsmaktens förbandsdelar och FMV inklusive de civila leverantörerna (privata företag). FMLOG har närmare 2000 anställda och finns överallt där Försvarsmakten bedriver verksamhet plus ett antal andra ställen där man bedriver förråds- och depåverksamhet.

I FMV återfinns sedan årsskiftet 2012/2013 alla verkstäder som Försvarsmakten använder, ett stort antal förråd, bl a centralförrådet i Arboga med den gamla reservmaterielförsörjningen som varit ute i industrin och vänt men nu är åter i FMV.

Detta är exempel på mjuka delar inom försvarsfamiljen och till detta kommer vapen- och ammunitionsindustri.

Men kanske är det ännu intressantare att titta närmare på fyra andra områden, samtliga tillhörande det civila samhället — nämligen traumasjukvården, livsmedelsförsörjningen, transport- och åkerinäringen samt drivmedelsförsörjningen.

Trauma- och akutsjukvård

Arméöverläkare Magnus Blimark publicerade i maj 2014 en uppsats som beskriver den svenska sjukvårdens förmåga att hantera akut skadade. Och för drygt två år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den s.k. traumautredningen eller ”Regeringsuppdrag – Traumavård”. En delredovisning av utredningen genomfördes i juni i år och slutredovisningen kommer i juni 2015 (tillägg: vi har ännu inte sett någon publicering). Försvarsmakten deltar. Det är främst Breivik-händelserna i Norge som triggat uppdraget.

Sammantaget kan man skönja en förfärande bild av kapacitetsbrist inom landstingen vad gäller förmåga att hantera ett stort skadeutfall. Ett krig som skulle innebära stora skadeutfall på flera platser i landet kan redan nu avfärdas som en omöjlig uppgift. I personaltabellerna på stabsplatser runt om i riket skulle statusen mycket raskt övergå från skadad till död.

Ja, du läste rätt. 469 operationssalar totalt i riket! Efter mobilisering – 475. Tillhör du också dem som inte visste att Sverige inte längre har några fältsjukhus? Försvarsmakten kan sätta upp två större förbandsplatser med kapacitet enligt ovan.

Livsmedel

Officeren Filip Båverud skrev under officersprogrammet en uppsats om den svenska livsmedelsförsörjningen.

På de inledande sidorna kan man läsa följande: ”Sverige har försatt sig i en sådan situation att Sverige inte längre kan försörja sin befolkning i händelse av kris/krig. Det vill säga att om Sveriges gränser stängs, har Sverige ej förmåga att försörja sin befolkning mer än några dygn.”

På några decennier har Sveriges livsmedelsproduktion minskat med en tredjedel. Sverige producerar drygt hälften av det livsmedel Sverige konsumerar. Efter EU-inträdet avvecklades livsmedelsberedskapen. I förtexten till lag om ransonering och prisreglering (2009:69) framgår att det har bedömts som osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett enskilt militärt angrepp inom överskådlig tid. EU-samarbetet och unionens utvidgning ökar säkerheten i Europa. Det globala ömsesidiga beroendet samt den omfattande internationella handeln ger goda möjligheter till tämligen ostörd handel, skriver man…

Försvarsmakten i sin tur är helt beroende av den civila försörjningskedjan från producent till förädlingsindustri, packning och fram till avlämningsplats. Fältkok finns i bra omfattning men hjälper föga om livsmedlen inte kommer fram.

Olja

Energimyndigheten har ansvar för att övervaka lagring och distribution av drivmedel och bränsle för Sverige som nation. Importörer, säljare och förbrukare av olja (d v s oljehandeln samt större industrier och kommunala kraftvärmeverk) är enligt lag skyldiga att hålla beredskapslager för att trygga tillgången under svåra försörjningskriser för olja.

Men hur är det ställt med det egentligen? 1985 togs beslut att beredskapslagren skulle avvecklas. Redan 1998 upphörde myndigheten Statens oljelager. 2006 fanns bara ett 40-tal kvar att lägga ner och 2009 var samtliga anläggningar avvecklade. Kravet enligt Energimyndigheten är att Sverige skall hålla 90 dagars lager. Men de få bergrum som fortfarande är i drift är privatägda och rymmer definitivt inte 90 dagars oljeförbrukning. De tre tankarna i Brofjorden rymmer totalt 2,3 miljoner m³, men används idag bara till 20%. Var finns Sveriges beredskapslager av drivmedel? Om svaret innehåller meningen ”rullande lager” så blir det underkänt. Varför? Fortsätt läsa…

(Tillägg – för att bättre förstå hur dagens beredskap är uppbyggd – läs Mikael Tolls inlägg här på Reservofficersbloggen)

Transporter

Transportstyrelsen, Trafikverket och Åkeriföretagen har under senare år i varierande grad börjat studera transportnäringens betydelse för samhällets robusthet. En sammanställning som vid det här laget börjar bli en klassiker är den som Sveriges Åkeriföretag gjorde 2011 som beskriver i stort vad som skulle hända Sverige om alla lastbilar slutade rulla. Här finns den i sin helhet. Notera särskilt konsekvenserna dag 4 och 5.

Sammanfattning:

Dag 1
• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2
• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3
• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4
• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5
• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Ovanstående drabbar naturligtvis även Försvarsmakten. Leveranser av drivmedel, livsmedel, reservdelar och utbytesenheter till Försvarsmakten genomförs av civila transportörer oavsett om det är fred, kris eller krig. Vad händer om en chaufför eller ett åkeri inte vågar köra fram förnödenheter till Försvarsmakten?

Informations och kommunikationssystem

Utöver eländet ovan så tillkommer naturligtvis konsekvenserna av bortfall i våra informations- och kommunikationssystem. Vad händer om internet och mobiltelefoni lägger av? Fast telefoni, GPS och den nationella elförsörjningen är stabilare system men lokala elavbrott påverkar annat än hushållen. Det är väsentligt för vatten- och drivmedelsförsörjningen och ett stort antal stödsystem.
Beställningar av läkemedel, hantering av kontanter, transaktionsinformation, koordinering av transporter etc är idag beroende av att internet och mobiltelefoninätet är igång. Hur länge är en mobilmast igång utan elström? Har varje mast ett reservkraftverk?

Vad gör politiker och statens olika myndigheter med beredskapsansvar?

Du som svensk skattebetalare har rätt att kräva att politiker och myndigheter tar ansvar för skyddet av dig och din familj. Detta är grunden i relationen mellan medborgare/skattebetalare och politiker/stat. Dina förfäder överlät skyddet av dig till staten en gång i tiden. Det är sannolikt väsentligt mycket bättre än att få ”skydd” av krigsherrar, klanledare och stormän. Men det bygger på att staten levererar sin del. Annars urholkas statens legitimitet. Och vem tjänar på det? (Rätt svar: Putin)

Fundera nu ett varv till. Om du är politiker och vet om ovanstående – hur mycket maktprojicering och destabiliserande aktiviteter från rysk sida krävs för att du skall överväga att inte ta beslut som riskerar att öka den ryska maktprojiceringen och destabiliseringsaktiviteterna?

I morgon när du vaknar har ännu ett oförklarligt strömavbrott gjort att tåget mellan Stockholm och Göteborg stått stilla i sex timmar. Eller så har Försäkringskassans hemsida legat nere några dagar så att folk inte får ut sin sjukersättning eller pension. Eller så har det inte gått att beställa läkemedel pga. problem med Apotekstjänst server. Eller så har kryptosporider upptäckts i grundvattnet utanför någon större svensk stad. Eller så har en mindre sprängladdning detonerat i en förort till Stockholm. Eller så har någon förirrat sig in på ett skyddsobjekt. Eller så… etc.

Och detta utöver ryska kränkningar av svenskt luftrum och svenska farvatten, omfattande militära övningar i Östersjön, övning av kärnvapentriaden, jätteövningar med ryska förband i Asien där man excellerar i att på dagar förflytta trupp med järnväg kors och tvärs över Ryssland.
Det krävs modiga politiker för att våga fatta beslut i den här politiska miljön.

TILLÄGG 2015-09-04

Vad har hänt under de ca 10 månader som passerat sedan inlägget publicerades?

Inte så mycket tråkigt nog. Däremot har risken för en nationell kris ökat markant. Vi har beskrivit hur en sådan kris skulle kunna te sig i ”Omfall EDMUND”. Det inlägget har nu lästs av fler än 10 000 personer.

MSB fick regeringens uppdrag att utreda hur staten skall kunna hålla samman krisberedskaps och krigsplaneringsfrågor med alla berörda myndigheter utspridda på så många departement. De fick uppdraget i april 2013 och delredovisade utfall i september 2013. Av MSB delredovisning framågår:
– hur arbetet inom samverkansområdena enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap bedrivs och kan utvecklas med avseende på de i förordningen angivna bevakningsansvariga myndigheternas planering och andra förberedelser inför höjd beredskap,
– förutsättningarna för statliga myndigheter att lämna stöd till Försvarsmakten inom ramen för arbetet med totalförsvaret, samt
– hur planeringsarbetet inom områdena samhällets krisberedskap och civilt försvar bedrivs och kan utvecklas med fokus på samverkan mellan de berörda myndigheterna och Försvarsmakten.

Men detta verkar inte ha lett någonstans. På ett seminarium i våras visade FOI nedanstående nedslående slides. Klickar du på bilderna så ser du att det ordagrant står: ”Få (om ens några) myndigheter och länsstyrelser har genomfört planering för krigsorganisering av sin verksamhet” och sedan (ännu värre!): ”Begränsad planering i fråga om antagonistiska hot generellt”.

På bild nr 2 står det ”ingen styrning eller uppföljning trots att uppgifter och ansvar aldrig försvunnit”.

I den försvarspolitiska inriktningspropositionen som kom i våras återfinns den vaga formuleringen: ”En sammanhängande planering för totalförsvaret säkerställs genom planeringsanvisningar till berörda myndigheter”. Var finns dessa planeringsanvisningar? Vem ger ut dem? Ingen som vet…

Förslagsvis går vi med i NATO och lär oss t.ex. något av NSPA (Nato Support Agency) om hur man kan tillmötesgå näringslivets önskemål för att uppfylla kraven på förmågan som skattebetalarna förväntar sig – utan att det kostar särskilt mycket mer. Även britterna har modeller för det.

Detta och mycket annat arbetar vi med i Totalförsvarsstudien som i bästa fall publiceras till jul.

Du sköna nya NATO-debatt

I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en … Continue reading →

Uppföljning av omständigheterna runt ubåtsfyndet

Foto: Chang Frick

Jag skrev förra veckan ett blogginlägg om turerna runt den ryska ubåten med det märkliga namnet ”Som”. I lördags följde media upp den minst sagt märkliga historien runt den nyfunna ryska ubåten. Nyhetsteam från både Expressen och Nyheter Idag var under lördagen på plats i Grisslehamn där Ocean X Team samt den ryske finansiären Alexey Mikhaylov fanns på plats för att genomföra dykningar på ubåtsvraket.

Expressens artikel är i vissa avseenden lite märklig. Man missar tyvärr flera intressanta sammanhang och därmed så missar man också att ställa de viktiga uppföljande frågorna. Jag återkommer till detaljerna senare i inlägget.

Även Chang Frick från nyheter idag var på plats och gjorde en artikel. För att finansiera detta så sålde han ett videoinslag till ryska propagandakanalen Ruptly/Russia Today. Oavsett detta udda agerande så är hans artikel mycket intressant eftersom Ocean X Team uppenbart var ute och letade efter en miniubåt i stort sett samtidigt som den största ubåtsjakten under 2000-talet pågick i Stockholms skärgård. Personligen ser jag efter min egen granskning inga samband mellan de båda händelserna mer än att det är en intressant slump.

Ocean X Team
Det står nu helt klart att det är ryssen Alexey Mikhaylov som även kallas Max Rite som finansierar den verksamhet som Ocean X Team sysslar med kopplat till ubåten ”Som” och förmodligen även de verksamhet man bedriver med det större fartyget 12. I lördags nyttjades dock en av svenska flottans utrangerade minsvepare, mer känd som en M-båt. Det var f.d. M22 numera med namnet Idskär som man hyrde in vid lördagens dykning. Fartyget ägs enligt uppgift av Rådmansö rederi och hyran betalades av Mikhaylov som själv var i Sverige och följde med ut till vraket. Man hyr in M22 trots att Mikhaylov de facto äger ett annat fartyg som dessutom finns i närheten, på Eckerö.

Det har tidigare skrivits på olika håll om att Ocean X Team behöver pengar. Detta bekräftas när man tittar på företagets nya promotionvideo. Där framgår flera gånger att man ”man riskerar allt” och att de har ”satsat allt de har” på sitt nya projekt. Det Ocean X Team egentligen letar efter är fartyget Kyros. Ett vrak med en Cognacslast värd 30 miljoner som man givetvis vill hämta upp.

Filmen är för övrigt producerad och filmad av en kille med namnet Emil Marczak. Han arbetade tidigare för Försvarsmaktens Combat Camera. Han har utöver promotionvideon för Ocean X Team även gjort en film med fartyget 12 i huvudrollen där man ser att det är ett stort fartyg som Mikhaylov har försett Ocean X Team med.

Ocean X Team har även koppling till ett annat företag subx.se där man säljer tjänster med undervattensfarkoster. Man har både en ny mindre gul ROV och en till synes äldre och större grön ROV som man arbetar med.

Min bedömning från olika intervjuer och inslag är att grabbarna i Ocean X Team har hamnat i den här soppan av en ren slump och är förmodligen endast intresserade av sina egna projekt, och att tjäna pengar på sitt intresse. Det märkliga i sammanhanget är att de har en finansiär i Mikhaylov som plötsligt kontaktade Ocean X Team och inte tvärt om. De verkar till synes inte veta särskilt mycket om sin finansiär förutom att han ger teamet vissa order att följa och tillhandahåller ett stort fartyg.

Alexey ”Max Rite” Mikhaylov
Vad finns det då att finna runt denne finansiär i öppna källor på internet. En intressant sak är att Mikhaylovs egen webbsida, ligger på toppdomänen .SU som står för Sovjetunionen och skulle användas av sovjetiska institutioner. När den ryska toppdomänen .RU sjösattes 1993 så var det meningen att den skulle ersätta .SU helt och hållet men så blev det inte. Ett fåtal använder den fortfarande. Enligt wiki används den bland annat av pro-ryssar i östra Ukraina.

Mikhaylov står faktiskt som registrerad ägare till hela åtta olika webbsidor varav fyra är aktiva idag. Dessa webbsidor är:

MAX.SU
CHELUSKIN.RU
NEPTUNEXPEDITION.RU
QAW.RU
MEGALODON.RU (ej aktiv)
DIVEX.RU (ej aktiv)
EXPLORERSCLUB.RU (ej aktiv)
ICEMATE.RU (ej aktiv)

På webben förekommer dessutom uppgifter att denne ”Max” även har kopplingar till företaget Perseus Ltd. Huruvida detta stämmer är inte bekräftat, men det förefaller så enligt vissa uppgifter. Vad jag kan se så är Perseus Ltd ett guldbrytande gruvbolag med huvudsaklig verksamhet i Afrika där man marknadsför sig som ”One of West Africa’s most aggressive gold explorers”.

Om det inte är guldgrävarföretaget som avses så är det intressant att Perseus också var kodnamnet för en Sovjetisk spion. Men det är givetvis bara ett rent sammanträffande.

Man kan också finna att Mikhaylov driver någon verksamhet med namnet Max Rite Dive Systems.

En av de mer intressanta sakerna runt denne Max är att han, eller någon av hans medarbetare bytte information på sajten tillhörande Ixplorer i anslutning till att Expressen gick ut med informationen runt ”Som”, något som uppmärksammades av Mikael Gräv. Ägarnamnet ändrades från ”Vladimir Mikhaylov” i Moskva till ”Alex Vladimirsson” i Reykyavik. Även här figurerar Perseus Ltd. Mikael Gräv noterade också att servern står placerad hos RIPN (Russian Institute for Public Network) i Moskva. Se tweets här nedan.

Titta på namnbytet på whois-infon om http://t.co/3fvUPJckTg & relatera till Alexey Mikhaylov. Sajt nere. #oceanxubåt pic.twitter.com/SGy0y4kXR0

— Mikael Grev (@mikaelgrev) 27 juli 2015

Också lite intressant var IP-adressen på sajten pekar på att datorn står. #oceanxubåt pic.twitter.com/Smran8rR3D

— Mikael Grev (@mikaelgrev) 27 juli 2015

Lägger man dessutom ihop ett och ett så kan man konstatera att detta twitterkonto i sammanhanget är intressant. Varför då? Jo, för att användarnamnet ”vovafly” är samma som används i en mailadress kopplat till Mikhaylov. Dessutom är webblänken som finns i profilen, yeahracing.ru samma som hostname (se tweet här ovan) på den server där Mikhaylovs företag Ixplorer finns registrerad. Av en händelse så visar dessutom profilbilden en fartyg med någon form av dykfarkost. Möjligen ett rent sammanträffande.

I intervjun med Expressen så vägrar ryssen svara på frågor om finansieringen. Om man vill späda på spekulationerna och bidra till att fler ögon vänds mot detta projekt så ska man göra precis så som han gör, d.v.s säga att saker är hemliga. Då blir alla givetvis väldigt intresserade att gräva vidare i detta.

Ixplorer
Ixplorer är företaget på Island som ägs av Mikhaylov. Där har han enligt webbsidan tre anställda, varav två är islänningar. Den ena av dessa två, Kristina Eldjarn, anställd som Company Managing Director säger till Expressen, absolut ingenting…

Inte heller delägaren Kristjan Eldjarn Johannesson vill uppge hur projektet med att hitta den förlista ubåten har finansierats när Expressen når honom.
– Det är privat information, säger han.
Handlar det om miljontals kronor?
– Det är privat information.Har ni haft sponsorer som hjälpt till med finansieringen?
– Det är också privat information.Varför är det privat?
– Det är information som bara stannar i vårt företag.Finns det ryska sponsorer?
– Jag har aldrig hört något intresse från ryska sponsorer.Delägaren Kristjan Eldjarn Johannesson vill inte ens svara på hur han och Alexey ”Max” Mikhaylov träffats för att sedan ha affärer ihop.
– Det får du fråga honom om, det är också något som jag inte berättar för någon annan, säger han.

En annan av de tre männen på företaget förefaller vara en svensk med namnet Peter Grönqvist. Han är anställd som befälhavare på fartyget 12 som jag återkommer särskilt till här nedan. Grönqvist äger enligt sin egen sida på LinkedIn även företaget Tunapirate Ltd.

Fartyget 12
Tittar man närmare på det intressanta fartyget 12 så kan man komma fram till följande fakta.

Den 13 september 2013 offentliggjorde Mikhaylov på sin webbsida att han hade köpt in ett större fartyg och att det har köpts in genom hans Isländska företag Ixplorer. Fartyget är ett 55 meter långt före detta tyskt lotsfartyg på 760 ton. Ett stort fartyg med andra ord. Det hade tidigare namnet Helene Bleeker. Ixplorer har ytterligare ett stort fartyg med namnet Argo, här finns dock inga fler uppgifter att finna..

Den senast kända hamnen innan fartyget 12 gick in i Östersjön var Palm Beach i USA som man lämnade den 12 mars 2013.

Första gången hennes AIS-signal plockades upp i Östersjön var 18 månader senare, närmare bestämt den 10 september 2014. Då startas AIS på henne och då ligger fartyget förtöjt i Hargshamn. Strax efter att AIS startas ändras statiska data och man byter namn på henne i AIS till namnet 12. Orsaken till att detta märkliga namn antogs är oklart men ett försök till långskott skulle kunna vara att”russia day” infaller den 12 juni. Huruvida det finns något samband vet nog bara ägaren själv, men förmodligen inte. Det är nog bara ett sammanträffande.

Följer man fartyget historik sedan hon kom in i Östersjön så kan man konstatera att hon har varit till sjöss vid ett antal tillfällen och att hennes resor har flera gånger gått till finskt territorium. Dessvärre har hon vid ett antal tillfällen slagit ifrån sin AIS, och vid vissa tillfällen har hon inte haft den startad alls. Hos nyheter idag framkommer att Kustbevakningen och Polisen mötte upp fartyget den 8 september, d.v.s. två dagar tidigare eftersom hon då hade kört omkring med sin AIS avstängd.

International Maritime Organisation (IMO) beslutade redan 2001 att alla fartyg på mer än 300 ton ska använda AIS, och den ska dessutom alltid vara tillslagen när fartyget är under gång, enbart av säkerhetsskäl får den vara avslagen (läs risk för piratattack mm).

Några dagar efter att fartyget 12 låg i Hargshamn så sätter man igång AIS igen, närmare bestämt den 16 september 2014. Då ligger hon mitt i havet norr om Åland. Under resan dit har hon haft AIS avstängd, och därför är det oklart när hon lämnade Hargshamn. Man ändrar då även destinationen till hamnstaden ”BRUNSBUETTEL” vid tyska atlantkusten, för att kort senare ändra till ”BALTIC SEA”. Här ute förefaller man ligga still relativt länge. Därefter går man till en position i närheten av det område som man enligt uppgift har funnit ubåten, någonstans utanför Svartklubben. Här ligger man fram till tiden runt den 21 september. Därefter förtöjer man bedömt Grisslehamn.

I Grisslehamn ligger man enligt AIS-data fram till den 9 oktober 2014 då man återigen går till sjöss. Huruvida man har kört något utan AIS tillslagen i perioden däremellan är oklart. Nu beger man sig in på finskt vatten och ligger där ett antal dagar fram till den 15 oktober då man åter igen går till hamn i Sverige.

Ett område som förefaller ha varit extra intressanta är vid de röda prickarna. Positionen närmast Svartklubben är sannolikt i närheten av platsen där ”Som” ligger. Vid fyra tillfällen förefaller området runt fyren Märket ha varit extra intressant. I detta området ligger bland annat den ryska ubåten S-2 som förliste 1940 då hon gick på en mina. Men där råder enligt uppgift dykförbud.

AIS-data från fartyget 12 i perioden från 1 januari till 31 oktober 2104

Tittar man på verksamheten med fartyget 12 efter oktober månad så kan man konstatera att hon den 6 november gick från Grisslehamn. Även den här gången gick hon till positionen på finskt vatten strax utanför den finska staden Rauma där hon låg fram till den 9 november. Den 11 januari i år (2015) körde man över henne till Åland och Eckerö hamn där hon enligt AIS-data har legat sedan dess.

I skrivande stund, d.v.s. klockan 18.30 den 4 augusti så lämnade Alexey Mikhaylovs fartyg MS 12 Eckerö på Åland och satt kurs nord-ostvart mot Rauma.

Bilder på fartyget 12 återfinns på Marine Traffic.

Första dykningen på ubåten Som
I lördags var alltså Ocean X Team ute och dök på fartyget ”Som” där man enligt sin egen film på youtube gjorde sitt första dyk. Det som slår mig när jag tittar på den här filmen, och även tidigare bilder från teamets ROV-kamera är att mängden bottensediment på ubåten till synes varierar rätt kraftfullt. Tittar man på själva skrovet så finns det relativt mycket sediment. Men på själva tornet med luckan och ventilen så är det inte alls lika mycket. Det var endast bilder på ”den rena delarna” som visades för Expressen, inte skrovet med mängder av sediment. Man skulle nästan kunna tro att någon har varit där nere tidigare och borstat bort sediment från vissa delar. Men detta är givetvis enbart spekulationer som saknar grund. Ett sammanträffande.

Sammanfattningsvis

…så går det inte att sammanfatta detta blogginlägg på ett enkelt sätt. Det är som vi kan konstatera en rad märkliga omständigheter runt detta fynd som har satt Ocean X Team i en märklig och förmodligen oönskad sits. Jag tror som jag har skrivit tidigare att teamet inte har några onda avsikter eller någon dold agenda mer än att man vill dra in pengar till sin verksamhet på olika sätt. Ett sätt är att sälja en story till Expressen, ett annat att ordna en finansiär.

Men det intressanta är det som Expressen missar att ställa följdfrågor runt trots att vissa fakta ligger framför näsan. Den första saken berör finansieringen som enligt Mikhaylov är ”hemlig”. I intervjun säger han att ”min uppgift är att föra samman släktingar till de som dog i detta”. Den omedelbara följdfrågan som inte ställdes borde då ha varit ”på uppdrag av vem”?

En annan intressant detalj är att mikhaylov först säger att han inte alls har varit i ryska Marinen.
– Självklart inte. Jag har aldrig varit i den ryska marinen.

När han senare konfronteras med uppgifter som finns på webben så erkänner han att han har varit i en sprängpatrull, tränat för detta i fem år och att det var som dykare i en underavdelning till ryska flottan i vita havet. Följdfrågan borde ha varit varför han först nekade till att ha tjänstgjort i den ryska marinen när han enligt egen senare utsago var där i hela fem år?

En tredje och mycket intressant sak som enbart framkommer i videoklippet och inte i artikeltexten är sekvensen när Mikhaylov pratar om arkivforskning och säger att han har 2-3 anställda som sysslar med att leta i ryska arkiv… Det här svaret verkar helt gå reportern förbi. Vilken privatperson har tre anställda arkivforskare?

En fjärde intressant detalj framkommer i klippet från RT. Där säger Mikhaylov att han ska föra hem jord från vrakplatsen till en kyrkogård nära St Petersburg i Ryssland. Han ska ta upp det från havets botten i små kanistrar. På uppdrag av vem kan man då fundera på? Redan den 29 juli hade Russian Geographic Society, där rysslands försvarsminister Shoigu är en ledamot, ett möte där en expedition till ubåten Som hade diskuterats. Det gick således väldigt fort. Förmodligen ett rent sammanträffande. Organisationen har dessutom uppenbart stort inflytande i Ryssland.

Möjligen har det hela blivit en höna av en fjäder. Men så länge fakta saknas så är det i alla fall en intressant historia med en rad märkliga sammanträffanden. Expressen avslutar dock sin senaste artikel med de två viktigaste och centrala frågorna så länge vi inte vet allt:

Men hur den (ubåten) kunde hittas så enkelt – tack vare ”ryska arkiv” – är fortfarande oklart. Och vem betalar för Alexey ”Max” Mikhaylov och hans dykningar?

Ubåtens öde och Rysslands försvarsminister

Dagens Nyheters rubrik den 25 maj 1916.

Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten.

Idag (29/7) publicerade DN en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium (längs Sveriges syd- och västkust opererade tyska ubåtar).” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”

Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj…

Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg – tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:

En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.

Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.

Här måste förklaras vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Av samtida artiklar är det tydligt, nämligen paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: ”Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike.”

Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:

Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.

Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.

Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.

Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:

Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida.

På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.

Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.

För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, löjtnant Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.

Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning jämfört med det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.

För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.