Avreglingsområde Nordkalotten

Reflektion
Under Augusti månad genomförde Ryssland dess största maritima övningen på cirka 40 år i norskt närområde, enligt Norges Överbefälhavare Amiral Haakon Bruun-Hanssen. Utöver den ryska norra marinen (NM) skall även enheter ur den ryska Östersjömarinen (ÖM) och Svartahavs marinen (SvHM) deltagit i övningen. Enligt Norges Överbefälhavare skall syftet med den ryska övningen varit att öva på hur Ryssland skall kunna förhindra USA från att verka med långsdistansrobotar mot mål på ryskt territorium genom att avregla Östersjön, Nordsjön och det Norska havet. Övningen skall även enligt den norska Överbefälhavaren varit väldigt komplex,1d.v.s. svårighetsgraden för att kunna uppnå målsättningarna var hög.
Enligt det ryska försvarsministeriet skall övningens syfte varit att öva ubåtsjakt.2 Strax innan och under övningstidpunkten utanför Nordnorges kust, genomförde även ryskt strategiskt bombflyg övningsflygningar över Barents hav och Norska havet,3något som skulle kunna indikera att övningen hade ytterligare målsättningar än enbart ubåtsjakt. Detta maa. att den aktuella flygplanstypen, TU-95MS, som genomförde flygningarna även kan bära sjö- och markmålsrobotar.4 Övningen utanför Nordnorges kust utgjorde även en delövning inom ramen för den övergripande ryska maritima övningen ”Havssköld-2019”, vilket även genomfördes i Östersjön och Medelhavet under augusti månad 2019.5
Norges överbefälhavare påtalade även i samband med sitt uttalande kring den ryska övningen, att upprättandet av ett dylikt avreglingsområde även skulle försvåra tillförsel av förstärkningar till Norge,6här kan antas att det som åsyftas främst berörde markförband samt materiel. Är då detta något nytt? Nej det är de ej, vilket den norska överbefälhavaren även påtalar, att under det s.k. kalla kriget hade Sovjetunionen en tydlig konfrontationslinje längs Grönland-Island-Storbritannien i händelse av en väpnad konflikt.7Dock framträder några intressanta faktorer kring denna övning som gör den värd att belysa ur några ytterligare aspekter, än vad som framkommit i de officiella uttalandena från norsk sida.
För det första, får det ses som möjligt att den ryska övningen minst hade två syften. Det ena syftet var precis som den norska överbefälhavaren påtalade att förhindra påverkan av ryskt territorium där det troligen fanns en tyngdpunkt på försvaret av den ryska andraslagsförmågan baserad på Kolahalvön, dels mot fjärrbekämpning, dels gentemot attackubåtar, vilket kan antas vara det andra syftet, som skulle kunna påverka de ryska kärnvapenbärande ubåtarna till sjöss. Båda syftena får antas utgöra grunden för att kunna upprätta det s.k. ryska ”bastion området” i Barents hav samt Norska havet.8 En intressant aspekt av detta är den ryska minröjningsövning som även genomfördes i Barents hav parallellt med den ryska övningen utanför Nordnorges kust.9 Där det kan vara möjligt att de övade röjning av minor genom fjärrutläggning från t.ex. strategiska amerikanska bombplan,10 detta utgående från det övriga ryska övningskonceptet i tidsperioden.
För det andrabör det noteras att det var en styrka från flera av Rysslands mariner som genomförde övningen utanför Nordnorges kust,11samt att en huvuddel av den ryska Norra marinen skall ha varit involverad i övningen.12 Detta skulle kunna indikera att den ryska Norra Marinen är för svag att självständigt kunna upprätta ett avreglingsområde i Barents hav och det Norska havet för att, dels skydda t.ex. Kolahalvön, dels förhindra förstärkningstransporter till Norge. Detta skapar även en frågeställning om den ryska Östersjömarinen erhållit uppgifter utanför Östersjön, likt den Sovjetiska Östersjömarinen hade under det kalla kriget.13 En underfråga till detta blir även, hur stor del av den ryska Östersjömarinen kommer således eventuellt vara kvar i Östersjön i händelse av en väpnad konflikt mellan t.ex. NATO och Ryssland och vilka uppgifter skall de lösa?
För det tredje bör det noteras att Ryssland förefaller upprätta två stycken avreglingsområden. Det ena avreglingsområdet får anses vara ett form av närskydd i form av dess markbundna fjärrbekämpningsförmåga gentemot sjö- och luftmål som finns baserad på Kolahalvön men även på öar i bl.a. Barents hav.14Det andra avreglingsområdet får anses utgöras av den nu genomförda övningen d.v.s. nyttjande av framskjutna sjöstridsförmågor i t.ex. Norska havet.15 Detta skulle i sak även kunna innebära att den ryska Norra Marinen trots allt är tillräckligt stark för att kunna upprätta ett avreglingsområde till sjöss i t.ex. Norska havet, då dess landbaserade avreglingsförmåga torde kunna täcka upp åtminstone del av Barents hav, vilket t.ex. frambaseringen av kustrobotsystemet Bal i närheten av den norska gränsen skulle kunna indikera,16vilket givetvis även innebär att det mer långräckviddiga ryska kustrobotsystemet Bastion kan baseras där. I sammanhanget bör det även noteras att den ryska Norra Marinen kommer tillföras ytterligare en bataljon av kustrobotsystemet Bastion under 2019.17
För det fjärde bör det noteras att inga markstridsförband förefaller varit delaktiga i övningen, utifrån de presenterade officiella rapporterna avseende övningen. Detta innebär dock inte att så ej varit fallet. Skulle ett dylikt avreglingsområde upprättas i t.ex. Norska havet, under en väpnad konflikt, får det ses som möjligt att ryska markstridsförband även skulle nyttjas mot delar av Nordnorge,18 för att i ett senare skede möjligen kunna frambasera markburna förband som medger avregling av sjö- och luftrummet. Detta övades möjligen under Zapad-2017.19 I sammanhanget bör det även noteras att en av de ryska manöverbrigaderna inom det norra militärdistriktet (MD N) under 2019 skall erhålla T-80BVM, som skall vara den mest lämplig ryska stridsvagnen för arktiska förhållanden.20
En viktig komponent som saknas för den ryska markstridsförmågan inom MD N får anses vara förmågan att kunna verka med markbaserade ballistiska- och kryssningsrobotar, då i form av Iskander systemet. Dock har det övats att förflytta denna förmåga från annan plats i Ryssland till den norska gränsen,21 varvid det får ses som troligt att förmågan kan tillföras med kort varsel om det skulle krävas. Därutöver för det ses som möjligt att sådan förmåga kommer tillföras den ryska 14. Armékåren inom MD N, i närtid.22 Möjligheten att verka med kryssningsrobot mot markmål finns dock redan hos den ryska Norra Marinen i form av Kalibr systemet på vissa av dess fartyg.23 Dock är markbaserad robotförmåga lättare att dölja ffa. mot bekämpning och utgör därmed ett större hot än den sjöbaserade, varvid den får anses utgöra en viktig komponent för att kunna upprätta ett avreglingsområde.
För det femte bör det särskilt noteras att detta förefaller vara det andra tillfället under 2019 som förmågan att upprätta ett avreglingsområde övats av i Ryssland i det Norska havet.24Huruvida detta är ett utfall av en ökad övningsverksamhet utav NATO i Norge vilket framtvingar ett ryskt motagerande,25 eller om det beror på en ökad rysk förmåga och därmed ett mer utökat agerande i västlig riktning,26 får vara oskrivet. Vad som även bör noteras i sammanhanget är den ryska aversionen emot den norska radarstationen på Vardø cirka 50 km från ryskt territorium. Vilket under våren 2019 kom föranleda ett tydligt ställningstagande från det ryska utrikesministeriet, att den nu pågående modifieringen skulle kräva motåtgärder från rysk sida.27 Vilket även skulle kunna utgöra en faktor till det ryska agerandet under 2019 med avreglingsområden, då det skulle kunna vara en del i att använda militära maktmedel för att försöka påverka en del av den norska säkerhetspolitiken i form av dess inhämtningsförmåga.
För det sjätte kan den ökade övningsverksamheten under 2019 avseende upprättande av avreglingsförmåga, även utgöra en del av förberedelserna inför årets ryska operativa-strategiska övning Tsentr-2019. Denna övning skall trots att den i huvudsak berör det centrala militära distriktet (MD C), även genomföras inom delar av MD N, mellan Novaja Zemlja och de Nysibiriska öarna.28Inom ramen för den övningen får det även ses som möjligt att ett sammanhängande försvarsområde från det Norska havet vidare längs den arktiska ryska kusten kommer övas, eller att den ryska övningsverksamheten under 2019 i det Norska havet utgör en delövning inför Tsentr-2019 och de övriga övningsmomenten kommer ske i det annonserade övningsområdet. Men att viktiga moment för att skapa ett trovärdigt försvar att det ryska arktiska området, med framförallt dess s.k. bastionområde övats innan.
Vad innebär då detta i ett svenskt sammanhang? Det får anses möjligt att Ryssland har förmågan att upprätta ett sammanhängande avreglingsområde över Nordkalotten och det Norska havet inom en 1-3 års period. En begränsad avreglingsförmåga över Nordkalotten samt det Norska havet får anses finnas redan idag, men i takt med den ökade moderniseringen samt förbandstillförseln till, dels MD N som beskrivits ovan, dels det västra militärdistriktet (MD V),29kommer den öka och blir än mer sammanhängande. En tyngdpunktsförskjutning från Östersjöregionen till Rysslands arktiska område går ej heller att utesluta, vilket berörts på denna blogg tidigare. Vilket främst beror på den tidigare berörda ryska andraslagsförmågan men även tillgången till naturresurserna som kommer kunna utvinnas genom den globala uppvärmningen samt sjötrafik som även möjliggörs längs den s.k. nordostpassagen och därmed i förlängningen kommer innebära intäkter till den ryska staten.
Avslutningsvis, detta innebär att en ökad fokusering till det som tidigare i svenska sammanhang benämndes militärområde övre norrland (MILO ÖN) kommer krävas. Dock innebär detta ej att övriga militärstrategiskt viktiga områden i Sverige får negligeras, utan snarare kommer det krävas att den nu beslutade ökningen av den svenska försvarsbudgeten nyttjas väl för att möjliggöra försvar av samtliga militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, utifrån givna ramar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Airforce Technology 1(Engelska)
Bild 1(Engelska)
Forsvarsdepartementet 1, 2(Norska)
Norsk rikskringkasting 1, 2, 3(Norska)
Sveriges Television 1(Svenska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Engelska)
The Drive 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Czekaj, Matthew (red). Howard, Glen E. (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Slutnoter
1Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
2Ibid.
TASS. Russia’s Northern Fleet kicks off large-scale drills to search for enemy subs in Arctic. 2019. https://tass.com/defense/1072724(Hämtad 2019-09-01)
3Norsk rikskringkasting. Ramskjell, Kåre Riibe. Thonhaugen, Markus. Russerne med «uvanlig stor» militærøvelse: – Lenge siden vi har sett noe slikt. 2019. https://www.nrk.no/nordland/russerne-med-_uvanlig-stor_-militaerovelse_-_-lenge-siden-vi-har-sett-noe-slikt-1.14658213(Hämtad 2019-09-01)
TASS. Two Russian strategic bombers perform flight over Barents, Norwegian and North Seas. 2019. https://tass.com/defense/1073104(Hämtad 2019-09-01)
TASS. Two Russian strategic bombers perform scheduled flight over Barents and Norwegian Seas. 2019. https://tass.com/defense/1073441(Hämtad 2019-09-01)
4Airforce Technology. Tu-95MS Strategic Bomber. 2019. https://www.airforce-technology.com/projects/tu-95ms-strategic-bomber/(Hämtad 2019-09-01)
5TASS. Ocean Shield exercise lasted one week longer than expected. 2019. https://tass.com/defense/1074004(Hämtad 2019-09-01)
6Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
7Ibid.
8Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
9TASS. Russia’s Northern Fleet warships hold mine warfare drills in Barents Sea. 2019. https://tass.com/defense/1073452(Hämtad 2019-09-01)
10The Drive. Rogoway, Tyler. B-52 Tested 2,000lb Quickstrike-ER Winged Standoff Naval Mines During Valiant Shield. 2018. https://www.thedrive.com/the-war-zone/23705/b-52-tested-2000lb-quickstrike-er-winged-standoff-naval-mines-during-valiant-shield(Hämtad 2019-09-01)
11Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
12Norsk rikskringkasting. Ramskjell, Kåre Riibe. Thonhaugen, Markus. Russerne med «uvanlig stor» militærøvelse: – Lenge siden vi har sett noe slikt. 2019. https://www.nrk.no/nordland/russerne-med-_uvanlig-stor_-militaerovelse_-_-lenge-siden-vi-har-sett-noe-slikt-1.14658213(Hämtad 2019-09-01)
13Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 35-36, 39-40.
14Czekaj, Matthew (red). Howard, Glen E. (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019, s. 87-88.
15Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Vissgren, Julie. Forsvarssjefen om russisk militærøvelse: – En nasjonal utfordring. 2019. https://www.nrk.no/urix/forsvarssjefen-om-russisk-militaerovelse_-_-en-nasjonal-utfordring-1.14660898(Hämtad 2019-09-01)
16The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia deploys missile system 70 km from Norway’s Vardø radar. 2019. https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/08/russia-deploys-bastion-missile-system-70-km-norways-vardo-radar(Hämtad 2019-09-01)
17TASS. Russian Navy to get three battalions of Bastion coastal defense missile systems this year. 2019. https://tass.com/defense/1075020(Hämtad 2019-09-01)
18The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. Former defense chief sees a serious Russian threat against Norway’s Finnmark region. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/09/former-norwegian-defense-chief-sees-serious-russian-threat-against-norways-finnmark(Hämtad 2019-09-01)
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
19Bild. Röpcke, Julian. Putin’s Zapad 2017 simulated a war against NATO. 2017. https://www.bild.de/politik/ausland/bild-international/zapad-2017-english-54233658.bild.html(Hämtad 2019-09-01)
20TASS. Russia’s Northern Fleet to get new submarines. 2019. https://tass.com/defense/1048426(Hämtad 2019-09-01)
21Sveriges Television. Ryska robotar nära Norrbotten. 2018. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/ryskt-robotsystem-nara-norrbotten(Hämtad 2019-09-01)
22TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. https://tass.com/defense/947360(Hämtad 2019-09-01)
23The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Two Kalibr cruise missiles test fired from Barents Sea in last few days. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/12/two-kalibr-cruise-missiles-test-fired-barents-sea-last-few-days(Hämtad 2019-09-01)
24The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia claims to have demonstrated complex exercise outside Norway. 2019. https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/04/russia-demonstrated-complex-bastion-defense-exercise-outside-norway(Hämtad 2019-09-01)
25Norsk rikskringkasting. Budalen, Andreas. Ekspert mener Nato-øvelse terget russerne. 2019. https://www.nrk.no/nordland/mener-norge-har-terget-russerne-1.14651862(Hämtad 2019-09-01)
26Forsvarsdepartementet. Russland varsler om aktivitet i våre nærområder. 2019. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/russland-varsler-om-aktivitet-i-vare-havomrader/id2663686/(Hämtad 2019-09-01)
27Jägarchefen. En isande nordanvind. 2019. https://jagarchefen.blogspot.se/2019/06/en-isande-nordanvind.html(Hämtad 2019-09-01)
28The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. A large-scale Russian military exercise is coming to the Arctic. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/12/large-scale-russian-military-exercise-coming-arctic(Hämtad 2019-09-01)
29TASS. Russia vows to beef up western border amid rising tensions with NATO. 2019. https://tass.com/defense/1074389(Hämtad 2019-09-01)

Språkliga dimbildningar som påverkan

av Lars Holmqvist Lördagen den 8 juni publicerade SvD ett debattinlägg skrivet av tre av Sveriges mest namnkunniga diplomater, Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman. Rubriken löd ”Sverige kan göra mer för avspänning i Europa”. Debattinlägget skrevs med anledning av den internationella ministerkonferens för nedrustning som regeringen nyligen har anordnat. De tre artikelförfattarna har […]

Försvar för kris likaväl som mot militära angrepp

av Helge Löfstedt Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten. Det kommande försvarsbeslutet bör ägna stor uppmärksamhet åt förmåga att verka i utdragen kris med militära inslag. I  KkrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämns att både sam­hället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i […]

Många utredningar om sommarens brandkriser, men kom krigsberedskapen bort?

Av Björn Körlof Det civila försvaret ska täcka in betydligt mer än att klara omfattande skogsbränder. Bild: Shutterstock.com Regeringen har under den sistlidna veckan beslutat att tillsätta ett antal utredningar, vilka i allt väsentligt tycks föranledas av sommarens omfattande och allvarliga bränder, som samtidigt ägt rum på flera platser i landet, något som föranlett behov […]

Helikopter 14 som varnande exempel

av Hans Lindblad Ett projekt som kan ifrågasättas enligt Hans Lindblad. Foto: Jesper Lundström, Försvarsmakten. En stor och fortgående skandal i svenskt försvar är Helikopter 14. Det fanns flera skeden där kontraktet borde ha brutits, redan innan det stod klart att leveranserna skulle försenas ungefär ett årtionde. Varje kontrakt måste rimligen innehålla klausuler som gör […]

Pandakram – Kinas diskreta hot framstår som allt mindre diskret

av Ingolf Kiesow Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock ”US’ anti-China report deserves retaliation”. Så lyder rubriken till ledarartikeln 2017-11-17 i den kinesiska partitidningen “Global Times. Artikeln handlar om långtgående förslag i den årliga rapporten till den amerikanska kongressen från ”kommissionen för granskning av amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetsförhållanden”. Dessa […]

Som anställd i Försvarsmakten ska man värna om det fria ordet, inte hindra det

Sveriges Television publicerade den 15 september en nyhet om att försvarsmaktsanställda swishat en krona till organisationer som protesterar mot försvarsmaktsövning Aurora 17. Eftersom varje mottagande av en swish-betalning kostar organisationen två kronor, förlorar de alltså pengar. ​Försvarsmaktens uppgift är att försvara Sverige och den svenska demokratin. I detta inkluderas också allas rätt att uttrycka sig […]

”Kärnvapnen det bästa som hänt mänskligheten!”

av Ulf Henricsson För några år sedan gästades ett akademisammanträde av den kände israeliska militärhistorikern Martin van Creveld. En bit in i sitt föredrag sade han, ”kärnvapen är det bästa som hänt mänskligheten”. Jag märkte ingen reaktion i församlingen och inga frågor ställdes i den följande frågestunden. Höll alla med, eller kom det för överraskande? […]

Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet

av Hans Ilis-Alm Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag […]

Med lastfartyg till operationsområdet

Sammanfattning
Från det andra världskriget in i vår samtid förefaller vad som utåt sett är civila handelsfartyg, utnyttjas som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag. Östtyskland förefaller under det kalla kriget innehaft ett system för genomförandet av maritima specialförbandsföretag gentemot Sverige. Systemet omfattade både personal, fartyg och stödnätverk. Troligtvis ökade intensiteten i inhämtning under den första halvan av 1980-talet då Östtyskland fick överta uppgifter som var predestinerad Polen. Sannolikt utnyttjar den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium motsvarande metoder, då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget intill våra dagar avseende utnyttjandet av civila fartyg som moderskepp.
Analys
Utnyttjandet av vad som tillsynes är civila fartyg inom ramen för specialförbandsföretag är ingen ny företeelse. Det italienska maritima specialförbandet Decima Flottiglia Mezzid’Assalto, torde varit de första att arbeta med denna form av teknik. Det hela kom att börja med ett Italienskt tankfartyg, Olterra, som vid Italiens inträde i andra världskriget kom att befinnas sig vid Gibraltarbukten. För att förhindra att skeppet skulle falla i brittiska händer, kom kapten köra fartyget på grund inne på spanskt territorialvatten, en bit ifrån Algeciras hamn.1
Decima MAS kom utforma en plan som innebar att ett rykte skulle spridas ut att fartyget skulle återställas och säljas, för att kunna få fartyget i hamn och kunna bygga om det till en flytande operationsbas. Under tiden som fartyget bogserades in i hamn och länspumpades samt gjordes flytande, kom en styrka ur Decima MAS genomföra en utbildning i hur sjömän agera på fartyg i hamn o.dyl. för att ej agera avvikande från normalbilden. Denna styrka hade till uppgift att ta sig in i Spanien för att påbörja modifieringsarbetet av Olterra.2
Fartyget kom att modifieras på sådant sätt att i fören, kom ett utrymme inredas för att förvara dykarfarkoster och annan utrustning, samt ett vattenfyllt utrymme kom att skapas. För att dolt kunna slussa in och ut dykarfarkosterna kom en lucka om 1,5 x 2,5 m skapas under vattenlinjen, till det vattenfyllda utrymmet. En observationsplats upprättades även på fartyget, för att kunna följa fartygstrafiken. Den specifika utrustningen för att kunna genomföra de marina företagen, kom att smugglas in från Italien, väl på fartyget kom dykarfarkosterna att monteras ihop, totalt kom sex fartyg skadas av de totalt tre företagen som genomfördes, mellan 1942 och 1943 från Olterra.3
Trots att fartyget låg direkt i anslutning till det brittiska konsulatet i Algeciras hamn, kom operationen ej avslöjas förrän efter Italien kapitulerat för de allierade.4 Slutsatsen som går att dra av detta är, utnyttjandet av lastfartyg var okonventionellt och därmed något oväntat som skapade en möjlighet att, dels genomföra inhämtning, dels lösa stridsuppgifter från. Därutöver får det antas att utbildningen som syftade till att kunna agera som sjömän, utgjorde en del i att operationssekretessen kunde bibehållas. En viktig faktor att ta i beaktande, är att framgångsrika koncept tenderar att fortleva och kopieras.
Hur såg det då ut under det kalla kriget? Inleder vi med de västligaländerna finns det förvånansvärt lite publicerat kring möjliga fartyg. Den som förefaller gjort de större efterforskningarna kring möjliga västliga fartyg som agerar moderskepp för miniubåtar och/eller dykeriverksamhet är den svenske forskaren Ola Tunader vid PRIO i Oslo, Norge. Utöver en rad renodlade västliga örlogsfartyg som skulle kunna agera moderskepp,5 tar han även upp möjligheten att tre civila amerikanska tankfartyg (Mormacsky, Mormacsun och Mormacstar) skulle kunna vara möjliga moderskepp för marina specialförbandsoperationer.6 Därutöver belyser han även att Italien, åtminstone under 1980-talet, skall innehaft förmågan att genomföra dolda transporter av dykare och undervattensfarkoster på civila fartyg.7
Vad avser Warszawapakten, tar Tunander upp ett antal örlogsfartygsom skulle kunnat fungera som moderskepp för undervattensverksamhet.8 Av dessa örlogsfartyg får projekt 1823/1824 MUNA, anses vara det mest intressanta fartyget, bland örlogsfartygen. Ett fartyg som Överstelöjtnant (PA) PerAndersson belyser i en artikel i tidskrift isjöväsendet. Detta fartyg hade/har möjlighet att bära både dykare men även dykarfarkoster i form av minst Triton 1 och 2 men även Sirena. I ett lastalternativ kunde det medföras tre (3) Triton 1, sex Protej (dykartransporthjälpmedel) och 18 dykare. I ett annat lastalternativ kunde det medföras en (1) Triton 2, fyra Sirena (dykartransporthjälpmedel) och 14 dykare.9 För att urlasta dykfarkosterna Triton 1 och 2, förefaller de varit tvungna att använda sig av en lyftkran på fartyget,10 således fanns ingen större sluss för att dolt utplacera större dykarfarkoster. I sammanhanget är det intressant att notera att Projekt 1823/1824 MUNA, förefaller vara benämnt som ammunitionstransportfartyg.11
Sovjetunionen och Warszawapakten, förefaller även haft ett antal olika ”civila” fartygstyper under 1980-talet som kunde agera moderskepp för dykare och minst dykarfarkoster. Enligt Kommendör 1. graden NilsOveJansson, skall sovjetiska handelsfartyg av Volgobalt-, Voltgoneft- och Baltijsk-klass agerat moderskepp för marina specialförbandsföretag, under 1980-talet. Vissa av dessa fartyg skall varit utrustade med dolda utslussningsmöjligheter. De fartyg som ej hade denna möjlighet skall ha utnyttjat sin däckskran för att sjösätta dykarfarkoster. Vilket var ett moment som innebar att farkosten lytes upp från fartygets inre ut i vattnet. Detta skall enbart tagit några minuter att genomföra.12
En väldigt intressant sak att notera i sammanhanget är uppgifterna rörande möjlig östtysk rekognosering i svenska vatten och av försvarsanläggningar. I en tidningsintervju avseende detta påtalar General Bengt Gustafsson att det från inledningen av 80-talet och intill 1987 förekommit indikationer på undervattensverksamhet i Öresund och Västkusten. Där det ej gått att klarlägga vilken stat som genomförde den. Däremot skall agerandet varit snarlikt det som dokumenterats på Östkusten.13 Detta blir synnerligen intressant då det nu i efterhand är känt att Östtyskland övertog uppgiften från Polen under inledningen av 1980-talet avseende operationer mot Danmark i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.14 Något som sannolikt var avhängt på den sociala oro som rådde i Polen under inledningen av 1980-talet.15
I boken War plans and alliances inthe Cold War, berörs denna operationsplanering som inledningsvis skall ha varit en gemensam sovjetiskpolskösttysk operation. I operationsplaneringen bedömde Warszawapakten att det skulle åtgå cirka tre divisioner för att ta Själland och cirka fyra divisioner för att ta Jylland. Varav operationen mot Själland skulle genomföras som en kombinerad luftlandsättnings- och amfibisk operation, medan den mot Jylland skulle genomföras som en markoperation.16 För Warszawapaktens marinstridskrafter, var syftet att, dels att nedkämpa NATO marinstridskrafter i västra Östersjön, dels ta sig ut till Nordsjön.17 I de planer som berörs, de som framkommit, i War plans and alliances in theCold War förefaller Sverige ej omfattas, vid en övning 1974påtalas även vikten att Sverige bibehåller sin neutralitet i händelse av en konflikt mellan Warszawapakten och NATO. Däremot var NATO bedömning sådan att i händelse av en konflikt kunde svenskt territorium tänkas ockuperas av Warszawapakten för att möjliggöra en utbrytning till Nordsjön genom Öresund.18Den bedömningen kan troligtvis baserats på andra planer som t.ex. den Sovjetiska generalstaben producerat.
Det östtyska marina specialförbandet, Kampfschwimmerkommando 18(KSK-18), förefaller bl.a. haft uppgiften att göra kustartillerianläggningen på Langeland, Danmark, obrukbar i händelse av en väpnad konflikt.19Utöver den uppgiften förefaller även förbandet genomfört rekognosering av svenska hamnar och i fred utlagda sjömineringar.20Förbandet skall ha utnyttjat både vanliga men även ombyggda handelsfartyg, med dolda slussar, för att transporteras in till Sverige och ut. Rekognoseringarna skall genomförts företrädesvis längs med Skånes och Hallands kust. Vad som även är intressant att notera är att dessa östtyska dykare, när de inte löste uppgifter agerade som vanliga sjömän ombord på fartygen d.v.s. de gömdes ej undan på något sätt.21
I boken Stasi: Östtysklands hemliga polis, framkommer ytterligare intressanta uppgifter avseende östtysk dykeriverksamhet. Enligt uppgifterna i boken, skall den östtyska underrättelsetjänsten, även haft egna utbildade dykare. Dessa fanns inom ramen för vad som skulle kunna beskrivas som underrättelsetjänstens egna specialförband. Detta förband skulle kunna verka mot högvärdiga mål, dels materiella, dels personella. Till detta förband förefaller även ett stödnätverk byggts upp där de skulle agera. De individer som ingick i detta nätverk skulle, dels kunna genomföra rekognosering av olika mål för förbandet, dels kunna ansvara för stödpunkter d.v.s. upplag där materiel förvarades. Vissa av dessa individer skulle även kunna ingå eller självständigt lösa stridsuppgifter. Förbandet och verksamheten förefaller byggts upp utifrån motsvarande sovjetisk verksamhet.22
Det är nu det hela börja bli komplext. Enligt Olof Frånstedt, tidigare chef för kontraspionaget inom den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO), skall underrättelseinhämtning längs Skånes syd- och västkust genomförts av Polen. Där de enligt honom skall ha rekognoserat samtliga kustartillerianläggningar, därtill rekognoserat lämpliga vikar och bukter för landstigning.23Polen förefaller varit delaktig i åtminstone en, planlagd, offensiv operation som innefattade svenskt territorium, vilket framkommit utifrån handlingar vid en genomförd övning 1954, där det antingen var Sovjetiska eller Polska förband som skulle ta delar av Skåne.24
I detta sammanhang blir det intressant att belysa fyndet av en östtysk radiosändare för underrättelsepersonal på svenskt territorium, något jag belyst i tidigare inlägg. I slutet av 1960-talet fick SÄPO kännedom att en radiosändare fanns gömd i/vid Höganäs, varvid de påbörjade övervakning av platsen där den låg gömd. Då ingen uppenbarade sig vid platsen, så fattades beslutet om att gräva upp och beslagta radiosändaren, troligtvis hade operatören för radiosändaren fått kännedom om att platsen bevakades.25Detta blir särskilt intressant utifrån vad som nu är känt avseende östtyska stödnätverk och vikten Warszawapakten satte på att kunna ta sig ut till Nordsjön.
Med vad som nu är känt, att både den svenska och danska kustförsvarsplaneringen var tätt sammanflätad i Öresund, ökar komplexiteten än mer. I boken Den dolda alliansen, framgår det att svensk och dansk sjöminering var synkroniserad d.v.s. där den svenska slutade, tog den danska vid och vice versa. Därutöver var eldområdena för de svenska och danska kustartilleriet överlappande i Öresund, vilket skulle skapat stora svårigheter för Warszawapakten att ta sig igenom. Vad som blir än mer intressant är att de sammanflätade sjömineringarna, förefaller den östtyska underrättelsetjänsten redan känt till 1961.26
Sett till de kända planerna, var minröjning av sjömineringarna av yttersta vikt i både Stora Bält och Öresund för att möjliggöra att Warszawapaktens marinstridskrafter skulle kunna ta sig ut i Nordsjön. Tanken var att kunna skapa en smal passage genom mineringarna.27 Således kan uttalandet av den östtyske marinchefen, Admiral Wilhelm Ehm, vid övningen 1974 blir förståeligt, att strävan var att Sverige skulle vara neutralt vid en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.28 Detta utifrån den problematik som skulle uppstå om även Sverige blev indragen i konflikten skulle bli stor, då både eldområden från artilleri, som kunde bekämpa minröjningsfartygen, samt sjömineringarna överlappade varandra. Varvid möjligheten att nå ut med sjöstridskrafter till Nordsjön via Öresund skulle bli mycket svår.
Således, Warszawapakten hoppades på att Sverige skulle förbli neutral i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten. Alla med någon insyn i, eller varit delaktig i, operativ och strategisk militärplanering, vet att s.k. omfall d.v.s. vad gör vi om utgången inte blir som vi tänkt oss alltid omhändertas. Detta går att jämföra med det hemliga svenska västsamarbetet under det kalla kriget. Om utgången för Warszawapakten ej hade blivit som de hoppades, hade de varit tvungen att ha en alternativ plan (omfall), varvid inhämtning för denna alternativa plan, med hög sannolikhet, torde ha genomförts och kontinuerligt uppdaterats, för att vara i fas med förändringar.
På vilket sätt har då detta bäring mot vår samtid? Öresund är ett av de utpekade militärstrategiskt viktiga områdena i Sverige. Sannolikt har det också blivit än viktigare, utifrån att Ryssland under juni månad deklarerat att Östersjömarinen återtagit uppgifter i Atlanten. Varvid vikten av att kunna förflytta sig ut ur Östersjön i kris eller krig återigen blir en viktig faktor för Ryssland, därmed blir återigen Öresund likt under det kalla kriget ett särskilt viktigt geografiskt område.
Därtill kan det, sannolikt, förutsättas att den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium, utnyttjar vad som utåt sett är civila handelsfartyg, men dessa fartyg kan även agera moderfartyg för undervattensverksamhet. Då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget, in igenom hela det kalla kriget och sannolikt in i vår samtid.
Slutsats
Östtyskland förefaller under de kalla kriget innehaft ett system för genomförande av marina specialförbandsföretag i fred, kris och krig. Det vill säga, personal fanns utbildad för att kunna genomföra inhämtning i fred och påverkan i kris och krig. Plattformar fanns för att dolt kunna in- och uttransportera personalen då de skulle genomföra sin verksamhet. Därutöver fanns stödpersonal som i fred kunde stödja urnästling av personalen om den ordinarie uttransporten ej kunde utnyttjas och i kris samt krig stödja de med materiel samt hålla de dolda.
Troligtvis var detta system uppövat i Öresundsregionen d.v.s. rekognosering genomfördes i fredstid och stödfunktioner övades för att i händelse av en väpnad konflikt kunna lösa uppgifter mot fördefinierade mål. Troligtvis ökade denna verksamhet under det försämrade säkerhetsläget vid de inledande åren av 1980-talet. Därtill ökade sannolikt verksamheten p.g.a. att Östtyskland övertog krigsuppgifter av Polen, då den sociala situationen kraftigt försämrades under inledningen av 1980-talet i Polen. Varvid nya mål sannolikt var tvungen att rekognoseras samt kontinuerligt genomföras kontroll av, för att notera förändringar.
Då det förefaller finnas en obruten linje avseende utnyttjandet av civila handelsfartyg som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag, får det förutsättas att den/de främmande makt/-er som genomföra inhämtning mot Sverige utnyttjar denna metod. Metoden i sig torde vara betydligt mer riskfri samt inneha en högre uthållighet än utnyttjandet av ubåtar för in- och uttransport av personal och stödfarkoster.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Russian Ships 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999.
Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok.
Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987.
Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009.
Slutnoter
1Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987s. 151.
2Ibid. s. 151-152.
3Ibid. s. 152-153.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999, s. 28.
4Ibid.
5Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009, s. 278-279, 283-284, 290.
6Ibid. s. 280.
7Ibid. s. 292.
8Ibid. s. 287-289.
9Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 181 no. 3 (2010): s. 217-218.
10Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 90.
11Russian Ships. Project 1823. 2017. http://russianships.info/eng/support/project_1823.htm (Hämtad 2017-07-02)
12Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 188.
13Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
14Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 34.
15The Telegraph. Day, Matthew. Poland remembers 30th anniversary of martial law declared to crush Solidarity. 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/8954069/Poland-remembers-30th-anniversary-of-martial-law-declared-to-crush-Solidarity.html(Hämtad 2017-07-02)
16Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 110, 113.
17Ibid. s. 102-103.
18Ibid. 102.
19Ibid. s. 113.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013, s. 202.
20Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
21Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 128.
22Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 248-253.
23Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 193-194.
24Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005, s. 637.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 1.
25Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 204.
26Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 499, 501, 503, 511.
27Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 103.

28Ibid. s. 102.

Strategin som blev en önskelista

av Bo Richard Lundgren På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. […]

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading

Rikskonferensen Dag 1 : Säkerhetsstrategin som sågades och några tankar inför försvarsministerns och ÖB anförande


Första dagen av årets rikskonferens i Sälen är slutförd. Inledningsvis var det ett riktigt sömnpiller när programpunkten EU som aktör fick inleda konferensen när Stefan Löfven kom försent pga ett krånglande regeringsflygplan. Men det fanns som vanligt även vissa höjdpunkter.

Den inledande delen med fokus på EU var tyvärr så pass intetsägande att jag helt enkelt väljer att inte kommentera den närmare. Men strax efter klockan tre på eftermiddagen var det så dags för statsminister Stefan Löfven att presentera regeringens så kallade säkerhetsstrategi som återfinns att läsa i sin helhet här.

Dokumentet fick relativt omgående omfattande kritik av såväl experter som oppositionspolitiker eftersom det dels inte var någon strategi eftersom den i huvudsak enbart räknade upp en mängd saker som man anser behöver göras men utan att definiera vägen framåt. Dokumentet saknar dessutom tydliga eller mätbara mål, det saknas en prioritering och framför allt så saknas en plan för vilka resurser som skall nyttjas för att den så kallade strategin ska uppnås, och hur den ska finansieras. Det blev således betyg underkänt till regeringen från de flesta håll förutom från statsministern som ansåg att det mesta var alliansens fel när de kritiska frågorna kom under presskonferensen.

Lars Wilderäng har skrivit ett inlägg i ämnet som tyvärr belyser ovanstående problematik allt för väl. Den i särklass bästa analysen rörande regeringens undermåliga hantering av säkerhetsfrågan är dock signerad Johan Wiktorin.

Dagens största behållning från konferensen var dock inte statsministern, det var istället anförandet av Gudrud Persson och Fredrik Westerlund från FOI på temat ”Rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden”.

Budskapen var flera. Mest intressant är att försvarsutgifternas som andel av BNP i Ryssland har ökat från 3,6 procent år 2005 till 5,4 procent 2015. Ryssland prioriterar dessutom försvarsutgifter före andra utgiftsposter i budgeten och förverkligandet av det statliga beväpningsprogrammet har lagt en grund för att den ryska försvarsindustrin har fått ännu bättre förutsättningar attbidra till en fortsatt ökning av rysk militär förmåga. Man konstaterade dessutom att den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter att präglas av anti-amerikanism, patriotism och ett auktoritärt politiskt system i Ryssland.

Hela rapporten från FOI finns att läsa här.
Se även anförandet i sin helhet här nedan (rekommenderas)!’

I morgon måndag blir programmet betydligt mer intressant – åtminstone om det är frågor om försvar som engagerar mest. Första delen ägnas åt militärt försvar och den andra delen åt civilt försvar. Först upp i talarstolen är försvarsminister Peter Hultqvist. 

Försvarsministern ska tala på temat ”Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet”. Peter Hultqvist sitter just nu inte i någon angenäm sits. Han har en betydligt svårare läge än vad hans företrädare Tolgfors och Enström hade. Då var Hultqvist själv i opposition och ställde (helt korrekt) krav på att försvarsförmågan måste öka, och att regeringen gör för lite. Då var han i stort sett ensam i opposition, och alliansen kunde hela tiden komma runt detta eftersom socialdemokraterna aldrig utfäste några ekonomiska löften.

Peter Hultqvist har nu en enig opposition mot sig, där samtliga allianspartier inklusive Sverigedemokraterna inte bara kräver fler och mer verkningsfulla åtgärder, de har även utfäst penningbelopp, vilket ger betydligt mer kraft än att enbart kräva åtgärder. Utöver allianspartierna så har man även SD som ställer krav på ökat anslag. Man kan alltid föra en diskussion huruvida tågordningen ska vara uppgift först, därefter utgift (vilket var Moderaternas mantra i samband med den tidigare försvarsberedningen). Men det här signalerar ändå att man från oppositionen är beredd att betala lite mer redan nu för en nödvändig ökad försvarsförmåga.
Det här ställer givetvis till problem för försvarsministern. I synnerhet då jag är helt övertygad om att han personligen gärna hade sett ett dubblerat försvarsanslag. Men problemet för försvarsministern är regeringen, dvs socialdemokraterna och miljöpartiet. Där har han bedömt sin största utmaning och den svåraste kampen att föra!
Paradoxen i det hela kopplat till dagens levererade ”säkerhetsstrategi” är att Löfvens talar om att Sveriges säkerhet, fred och frihet är den viktigaste uppgiften för staten, men inget av det han säger avspeglas i statsbudgeten, och man har inte ens för avsikt att finansiera det försvarsbeslut som fattades för två år sedan. Sedan dess har omvärldsläget försämrats avsevärt, och den utvecklingen lär inte avstanna i väntan på att en svensk försvarsberedning ska förhala kraven på ekonomiska tillskott ytterligare två år…

Nästa talare under måndagen är ÖB Micael Bydén!

Jag hoppas innerligt att ÖB kommer att beskriva läget i Försvarsmakten och ge sin syn på omvärldsläget, och försvarsbehoven (läs ekonomi) utan omskrivningar. Att beskriva sakernas tillstånd precis som de är, utan skönmålning eller svartmålning är alltid en framgångsfaktor. Jag hoppas således att ÖB kommer att peka på den i vissa fall omfattande förmågeutveckling som nu sker inom försvarsmakten genom en mer kvalificerad övningsverksamhet med fokus på rätt saker, men också på de brister som underfinansieringen medför. Det senare är en nödvändighet för att dels politikerna ska förstå det svåra läget, men framför allt för att en större allmänhet ska begripa varför det kommer att krävas omprioriteringar inom den totala statsbudgeten framöver.
DN/Ipsos presenterade nyligen en undersökning där det framgick att två av tre svenskar inte tror att Försvarsmakten kan försvara sveriges gränser vid ett militärt angrepp. Det är ett tydligt tecken på att en tredjedel inte har förstått vad politikerna har gjort med vårt svenska försvar från försvarsbeslutet 2000 och fram till försvarsbeslutet 2015. Under 15 års tid har det i huvudsak enbart handlat om nedskärningar. Försvaret ställdes i sin helhet om för att kunna verka i andra delar av världen. Man beslutade att ”Internationella insatser skall vara det normativa för Försvarsmakten” och därmed inte försvaret av Sverige. Under den här perioden avvecklades i runda drag 25 arméregementen, hela kustartilleriet, drygt halva flygvapnet och 3/4 av marinens stridsfartyg och ubåtar. Försvarsförmågan har därmed gått hand i hand med de politiska besluten.
Annika NC skrev inför Sälen ett läsvärt blogginlägg är hon tar upp ÖBs dilemma kopplat till ovanstående om ÖBs ”omöjliga uppdrag”.

I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse

Jag delar helt och fullt Annikas bedömning. ÖB Micael Bydén har ingen lätt uppgift i detta. Enklast är givetvis att tona ner frågan om bristande resurser för att inte skapa osämja med regeringen, men som jag skrev tidigare så tror jag det är helt nödvändigt att belysa båda delarna. Jag är övertygad om att Micael Bydén kommer att lösa det ”omöjliga uppdraget” på ett bra sätt. Klockan 14.00 är tiden som gäller för att se ÖB anförande.

Den sena eftermiddagen under måndagen kommer att gå i det civila försvarets tecken, mer om detta i morgon!

Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. […]

Stockholm, en stad som slutat fungera

Skriver normalt om säkerhets- och försvarspolitik, brukar inte skriva om odugliga kommunala förvaltningar och beslutsfattare, men nu kan jag bara inte låta bli.

Vill man kan man lägga en beredskapsaspekt på inlägget. Vad om en större katastrof skulle drabba staden?

Idag gjorde jag två längre utflykter till fots i innerstaden. Hade jag varit utlänning hade jag dragit slutsatsen att jag hamnat i en stad där det inte finns några ansvariga för att grundläggande samhällsservice ska fungera, alternativt att staden är så korrupt att de som borde vara ansvariga tillsats på andra meriter än kompetens (och kanske också stulit avdelade pengar för att satsa på projekt som främjar deras egna intressen) – ett illa organiserat u-land av värsta sort.

Snart två dygn efter det att det stora snöfallet slutat är de flesta trottoarerna oframkomliga. Människor tvingas ut i moddiga körbanor för att ta sig fram (själv hjälpte jag två mammor med barnvagnar från trottoaren till ut i gatan, bland bilarna, då trottoaren var omöjlig att använda på grund av tjocka ojämna isvalkar, snömodd och halka).

Under mina två utflykter såg jag inte en enda plogbil eller annan maskin som röjde snö. Inte heller såg jag till en enda människa med skyffel eller andra verktyg som försökte göra trottoarerna framkomliga.

För en halvtimme sedan (under min andra utflykt) hade trottoarerna blivit än halare. Det hade börjat frysa till. Att sand och salt skulle kunna minska risken för fotgängare att falla omkull och eventuellt bryta armar och ben tycks var en noga fördold hemlighet i Stockholm. Eller så saknar man förmågan att organisera ens en rudimentär halkbekämpning.

Att det inte inom två dygn efter att snöfallet upphört pågår en effektiv snöröjning och halkbekämpning kan knappast betecknas som något annat än grav inkompetens. Stockholm är knappast en stad där snöfall kan betraktas som en oväntad och omfattande naturkatastrof som det ska ta flera dagar att bemästra.

Självfallet kan det vara så att de ansvariga inte alls är inkompetenta och dumma, de är bara extremt cyniska. Varför slösa pengar på snöröjning och halkbekämpning när snön ändå kommer att smälta bort. Några dagars besvärligheter kommer snart vara bortglömda. Varför lägga energi på att lösa problemen, det kan också kräva jobbiga beslut, bättre att göra ingenting – något ansvar kommer ändå inte att utkrävas.

Dessutom, de ökade sjukvårdskostnaderna på grund av fler benbrott och andra skador belastar inte stadens budget. Pengarna vi slipper lägga på snöröjning etc ut kan vi istället använda till våra personliga favoritprojekt. Att en och annan kan få lite besvär av sitt brutna ben, eller att någon mamma med barnvagn blir påkörd är inte vårt problem.

Kanske det vore en lämplig uppgift för några journalister att försöka gräva fram vilka planer som fanns (alternativt inte fanns), vilka beslut som efterhand fattats (eller inte fattats) för att bemästra situationen och kanske inte minst identifiera vilka som är ansvariga för att det ser ut som det gör. Det senare för att dessa ska kunna bytas ut mot några förhoppningsvis dugligare personer.

Sommarstugor, Hotell och Gränsstationer

Sammanfattning
De uppgifter som sporadiskt framkommit sedan 2008 i Finland, rörande en möjlig koppling till underrättelseverksamhet vid ryska mark- och fastighetsköp i Finland, får till del anses stämma. En mindre del av dessa inköp har, bedömt, en koppling till underrättelseverksamhet, som bl.a. den finska säkerhetskommittén påtalar. Dessa inköp syftar, bedömt, till att utgöra stödpunkter för olika former av underrättelseverksamhet i fred och i händelse av en väpnad konflikt för sabotageförband.
Analys
En mycket intressant företeelse som tidigare berörts på denna blogg är de s.k. ryska mark- och fastighetsköpen i Finland nära, för det finska totalförsvaret, strategiska platser. Finlands säkerhetskommitté kom i februari, 2016, med en promemoria belysa detta något mer ingående,1 vilket gör att informationen rörande dessa fastighets- och markaffärer kan värderas något mer, än vad som hitintills framkommit i både nationell finsk och internationell media.
Sedan tidigare är det känt att en stor andel av de ryska mark- och husköpen är koncentrerade till, dels södra Karelen, dels gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Vissa av dessa mark- och husköp har skett i anslutning ammunitionsförråd, radarstationer, stamnät för elförsörjning och andra för det finska totalförsvaret strategiska installationer. Därtill har även fastigheter och mark inhandlats i Åbo skärgård.2 Samma företag som genomförde inköpen i Åbo skärgård, köpte även två fartyg av den finska marinen, där originalmålningen på fartygen bibehölls.3
Bild 1. Riksväg 6 samt södra Karelen.
Vad som är nytt i sammanhanget är information som framkommit i den finska säkerhetskommitténs utredning avseende s.k. ”hybridhot” vilket bl.a. berörde dessa markköp. Informationen som framkommit ur den studien är något tydligare, dels specificeras ytterligare platser, dels klarläggs geografiskt område något tydligare samt även vilken typ av byggnader som införskaffats. Bland annat nämner de att markområden och byggnader har köpts upp, utöver de tidigare nämnda, i anslutning till vapendepåer, militära flygfält, kommunikationsmaster, kärnkraftverk och knytpunkter för tågtrafik och vägnät.4
Vad avser byggnader skall det bl.a. röra sig om gränsbevakningsstationersom den finska gränsbevakningen har avyttrat, därtill skall hotell, servicestationer, skolor och lägergårdar även upphandlats. Enbart längs, finska, riksväg (RV) 6 skall det finnas närmare 30 stora fastigheter i ryskt ägo, fastigheterna har inhandlats under förevändningen att idka turistnäring, men den verksamheten förefaller ej kommit igång som utlovats.5Sedan tidigare är det känt att bl.a. äldre ödehus har köpts upp.6
I Åbo skärgård är det sedan tidigare känt, att ett företag med rysk koppling har köpt upp mark och även hus, samt även byggt hus. I huvudsak rör det sig om mindre fritidshus där storleken är om 100-200 kvadratmeter, dock finns två stora hus om 350 kvadratmeter.7Placeringen av dessa fritidshus är längsmed samtliga större farleder in till Åbo samt Nådendal.8 Åbo är, dels Finlands viktigaste hamn och distributionscentrum,9 dels finns utanför Åbo, Pansio flottbas.10 Därtill är dessa fritidshus placerad vid farleder med större vattendjup som leder ut till öppet hav.11
Bild 2. Fastighets- och markköp i Åbo skärgård.
De tidigare hinder/krav, i Finland, som fanns för utländska fastighetsaffärer avreglerades i två etapper under 1990-talet, det första steget genomfördes 1993 och det andra avslutande 1999. Detta var ett led, och förutsättning, för det finska medlemskapet i EU, då det ej får finnas begränsningar med fastighetsaffärer för medlemsstaterna i EU. Finland kom även, i samband med detta, avreglera fastighetsmarknaden för medborgare i länder utanför EU. I början av 2000-talet kom de ryska mark- och fastighetsaffärerna i Finland påbörjas, av både företag och privatpersoner. Affärerna skall ha genomförts både via företag men även bulvaner.12Redan 2008 förefaller civila individer i Finland, uppmärksammat de ryska fastighetsköpens geografiska spridning, invid viktiga installationer, för det finska totalförsvaret.13
Den finska Försvarsmakten förefaller identifierat faktorer som innebär att vissa av dessa markköp kan vara, eller är, förberedelser syftandes till att försvåra en mobilisering av den finska Försvarsmakten. I händelse av t.ex. en situation där mobilisering skall genomföras är det, den finska polisens uppgift att tömma dessa fastigheter. Den finska polismyndigheten bedömer dock att en tömning av dessa strategiskt anskaffade fastigheter ej kommer kunna ske effektivt, som de förutsatt i dess beredskapsplaner.14
Bild 3. Fredstida gruppering av förband.
Den finska Försvarsmaktens fredsgrupperade förband är i huvudsak koncentrerade till landets södra del samt med en tyngdpunkt i dess mellersta och västra delar.15 Utgår vi från den tidigare basfakta, där en tydlig koncentration skall vara längs RV 6 samt i södra Karelen, så finns det längs med RV 6 totalt tre militära enheter, inom södra Karelen finns en militär enhet. Således kan koncentrationen av inköpta fastigheter och markområden ej genomförts till dessa fredstida grupperingar, utan måste vara vid koncentrationsområden och basområden, för den finska Försvarsmakten, i händelse av mobilisering och/eller ett försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt, vilket indirekt beskrivs i de finska artiklar som finns avseende ämnesområdet.
För att få någon form av, möjlig, rätsida på de finska uppgifterna får vi se bakåt i historien om det finns några möjliga paralleller som går att vidareutveckla till vår nutid. Vad avser fritidsfastigheter i kustband och skärgårdar så finns det beskrivet hur den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, under 1980-talet, förefaller kontrollerat ett antal sådana fastigheter som varit inköpta av individer med utländskt medborgarskap, kopplat till den främmande undervattensverksamhet som bedrevs, längs den svenska kusten och i skärgården.16 I detta sammanhang blir de uppgifter som förekom under 1980-talets svenska ubåtsjakter, avseende ljussignalering från land ut mot vatten, intressanta.17
Vad avser fastighetsköp, så får Matrecos verksamhet i Sverige vara det mest kända, där de genom en omfattande spridning av dels, servicepunkter, dels filialer, hade möjlighet att täcka in en stor del av Sverige. Enligt chefen för SÄPO kontraspionage, OlofFrånstedt, vid den aktuella tidpunkten, var det den militära underrättelsetjänsten, GRU, som bedrev inhämtningsverksamhet med Matreco som en täckverksamhet.18 Vad avser Matreco, så förefaller det kommit s.k. ”bilexperter” från Sovjetunionen för att utföra visa bilarbeten, i Sverige, dessa övernattade/bodde då i Matreco lokaler. Dessa ”experter” förefaller,ej haft någon djupare kunskap, i bilarbete.19Därtill förefaller de både på filialnivå samt vid huvudkontoret dirigerat lastbilstrafik, TIR märkta lastbilar, men även upprätthållit samband med fartyg.
Utöver det så beskrivs det även i det s.k. Mitrochinarkivet hur t.ex. en bensinstation i Mexiko vid gränsen till USA, skulle utnyttjas för att, dels fungera som stödpunkt för sabotageförband, dels fungera som förvaringsplats av utrustningen till sabotageförband, som i händelse av en konflikt med USA, skulle genomföra sabotage där.20 Materiel gömdes även nära objekt där sabotage skulle genomföras mot, oftast skildes tänd- och sprängmedel från radiomateriel. Materielen kunde även befinna sig nära luftlandsättnings- och landstigningsområden för sabotageförbanden, då var den antingen nedgrävd i marken eller så hade den gömts i byggnader, som en agent ägde.21 I detta sammanhang blir uppgifter rörande Sovjetiska lastbilschaufförer som iakttagits, under det kalla kriget, gräva ned utrustning i Sverige, mycket intressanta. Iakttagelserna har genomförts då de parkerat sina lastbilar i obebodda områden, i samband med detta skall bl.a. radiosändare omhändertagits i efterhand, vid plats där iakttagelse genomförts.22
Således dessa perspektiv visar på att, under det kalla kriget fanns det, bedömt, både fastigheter där man visste om att de var i utländskt ägo och eventuellt i svenskt, där underrättelseverksamhet bedrevs, därtill terrängområden där utrustning fanns gömd, men ytterst lite gjordes åt verksamheten, förutom att den hölls under bevakning i olika former. Därtill visar det på, trots att det var betydligt svårare, att dölja, under det kalla kriget, så var Sovjetunionen beredd att ta stora risker i form av att genomföra denna form av verksamhet, trots att det tydligt skulle kunna härledas till Sovjetunionen. Något som är viktigt att ta med sig i det fortsatta resonemanget.
Den ryska köpkraften började öka vid 2000-talets inledning,23den hade då så sakteliga börjat återhämta sig efter den finanskris som inträffade 1998.24 Vilket även sammanfaller med starten för de ryska mark- och fastighetsköpen i Finland.25 Vad som även sammanfaller med de ryska mark- och fastighetsaffärerna, är den tydliga ökningen av rysk underrättelseverksamhet, som påbörjades vid den omedelbara inledningen av 2000-talet.26 En ökning som förefaller haft målsättningen att återskapa samma underrättelseförmåga som fanns, under den mest ansträngda tiden, vid det kalla kriget.27
Således finns det, dels en historisk koppling till utnyttjande av faciliteter samt markområden för genomförande av olika former av underrättelseverksamhet, dels förefaller en ökning i den ryska underrättelseverksamheten korrelera i tid, gentemot en ökning av ryska fastighets- och markköp i anslutning till för det finska totalförsvaret viktiga objekt. Härav finns det skäl att anta att, åtminstone, del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet.
Koncentrationen av de finska stridskrafterna är, och var även under det kalla kriget, i landets södra del, därtill finns huvuddelen av befolknings- samt industriella- och administrativa centra, där.28Det finska mobiliseringssystemet kunde under inledningen av 1990-talet under några dagar, bedömt 3-5, mobilisera cirka hälften av dess totala volym,29 en stor del av dessa torde varit koncentrerade till landets södra delar. Trots, nästan, en halvering i storlek av manskap,30 jämfört med det kalla kriget, så torde en huvuddel av dessa fortsatt vara koncentrerade i händelse av en väpnad konflikt till Finlands sydöstra delar.
Sett till hur Finland såg framför sig hur ett möjligt angrepp kunde tänkas genomföras under det kalla kriget mot dem, i form av ett strategiskt överfall, så förefaller koncentrationen av de Sovjetiska förbanden varit till de sydöstra delarna av Finland, i vad som kunnat utläsas av information som framkommit under 2010-talet. Därtill korrelerar bedömda mål, väl med de uppgifter som framkommit i nutid, vart mark- och fastighetsaffärerna genomförts. Därtill sett till hur ett reguljärt angrepp skulle kunna tänkas genomföras, i vår tid, så får de tankegångarna d.v.s. en form av strategiskt överfall, fortsatt ses som giltiga.31Således, ur detta perspektiv blir koncentrationen av mark- och fastighetsinköp till områden längsmed RV 6 och i södra Karelen, fullt rimliga.
Om nu en del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet, kan det skilja sig något mot tidigare eller ej? Inleder vi med markaffärerna, som torde vara den stora avvikelsen, så kan det finns en logisk förklaring. Virkesuttaget torde ökat markant sedan det kalla kriget, därtill så har även hastigheten man kan göra uttaget i, ökat markant. Mellan perioden 1991 och 2015 dubblades nästan virkesuttaget i Finland.28Således, torde även risken för ofrivillig exponering av t.ex. i fredstid utlagda upplag dubblerats. Ett sätt att minska denna risk är i sådant fall markköp. En annan anledning till markköp i anslutning till viktiga objekt, kan vara möjligheten till utplacering av teknisk inhämtningsutrustning, som genom markköpet löper mindre risk för ofrivillig exponering.
Vad avser fastighetsköpen får man se tre förklaringar. Den första, torde vara att del av dessa fastigheter fungerar som stödpunkter för underrättelsepersonal i fredstid, på samma sätt som Matreco filialer fungerade under det kalla kriget, sett till vilken typ av byggnader, hotell o.dyl., som nämnts. Den andra, torde vara att vissa fastigheter, främst ödefastigheter, kan fungera som s.k. ”brevlådor” för att förflytta information eller utrustning och möjligen som gömslen för personal. Den tredjetorde även vara som stödpunkt, i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge innan en väpnad konflikt, som möjliggör att sabotageförband kan återhämta sig samt förbereda sig, inför lösandet av uppgifter.
Har då samtliga mark- och fastighetsinköp en koppling till underrättelseverksamhet? Nej de har det, bedömt, ej. Men sett till hur den Sovjetiska underrättelsetjänsten arbetade, så får det ses som högst sannolikt att dess ryska arvtagare, fortsatt i samma spår. Vilket gör det högst sannolikt, med de nya uppgifter som publicerats att ett antal av dessa mark- och fastighetsinköp har en koppling till underrättelseverksamhet. Därtill utgör mängden mark- och fastighetsinköp ett skydd i sig. Själva mängden, som den finska polismyndigheten själva uppger, försvårar, bedömt, att, dels fastställa vilka inköp som har koppling till underrättelseverksamhet, dels genomförandet av någon form av adekvat övervakning i fredstid och påverkan i t.ex. ett skymningsläge.
Agerar Ryssland i sådant fall på liknande sätt i alla länder? Det är jag tveksam till, bedömt är det ett agerande man kan tänkas ta till i sitt absoluta närområde, för att säkerställa att ett buffertområde d.v.s. flytta fram sitt försvarsdjup, i händelse av en konflikt, kan genomföras snabbt. Därtill med minimala resurser d.v.s. man väljer att agera med sabotageförband och fjärrstridsmedel i stor omfattning för att uppnå en systemchock och sen med mindre reguljära förbandsenheter upprättar man ett buffertområde, för att effektivare kunna skydda själva Ryssland.
Slutsats
Den slutsats man kan dra är att det är ett fullt rimligt antagande, som genomförts i Finland, att vissa av de mark- och fastighetsaffärer som genomförts har en koppling till underrättelseverksamhet. Bedömt utgör dessa markområden samt fastigheter, stödpunkter som kan utnyttjas i fred, kris och konflikt för, dels underrättelsepersonal, dels sabotageförband.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Iltalehti 1(Finska)
Ilta Sanomat 1(Finska)
Merivoimat 1(Svenska)
Naturresursinstitutet 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Yle 1, 2, 3 (Svenska/Finska)
Världsbanken 1(Engelska)
Åbo Hamn Ab 1(Svenska)
Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok.
Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016.
Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013.
Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015.
Nilsson, Ulf I. ’Spionerna i Ströms bro’, Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990.
Slutnoter
1YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
2Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
3Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamo välitti armeijan alukset venäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtml(Hämtad 2016-10-22)
4YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
5Ibid.
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-21)
7Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä – ”Varakas herrasmies arvosti rauhaa ja turvallisuutta”. 2015. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-2000000812464.html(Hämtad 2016-10-22)
8YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
9Åbo Hamn Ab. 860 år av handel och sjöfart. 2016. http://www.portofturku.fi/portal/se/presentation/historia/(Hämtad 2016-10-22)
10Merivoimat. Styrkan till sjöss. 2016. http://merivoimat.fi/sv/kustflottan(Hämtad 2016-10-22)
11YLE. Tuula, Malin. Venäläisten maakaupat uhkien joukossa – Turvallisuuskomitea listasi hybridisodan ilmiöitä. 2016. http://yle.fi/uutiset/3-8664889(Hämtad 201-10-22)
12YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
13Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
14YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
15Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015, 266.
16Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
17Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 211.
18Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013, s. 82-83.
19Nilsson, Ulf Ivar. ’Spionerna i Ströms bro’, Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
20Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok, s. 363.
21Ibid. s. 364.
22Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.
23The World Bank Group. Russia GDP per capita (current US$). 2016. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.PCAP.CD?end=2015&locations=RU&start=1989(Hämtad 2016-10-22)
24Sveriges Television. Liebermann, Andreas. Ryssland efter Sovjetunionen. 2008. http://www.svt.se/nyheter/ryssland-efter-sovjetunionen-1(Hämtad 2016-10-22)
25Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
26Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016, s. 20.
27British Broadcasting Corporation. Profile: Russia’s SVR intelligence agency. 2010. http://www.bbc.co.uk/news/10447308(Hämtad 2016-10-22)
28Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990, s. 93
29Ibid. s. 94-95
30YLE. Kronvall, Kerstin. Värnplikt gör Finlands försvar billigt. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/07/varnplikt-gor-finlands-forsvar-billigt(Hämtad 2016-10-23)
31Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013, 42-43.

32Naturresursinstitutet. Virkesuttag och virkesförrådets avgång. 2016. http://stat.luke.fi/sv/avverkningar-och-avgang(Hämtad 2016-10-22)

En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                    ***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1]uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                    ——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”



[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken ”Sverige i NATO”, om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media – som Stefan Olssons nya bok handlar om – samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige – som min bok “Sverige i Nato” utvecklar – inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier – bör få göra det ensamt.

Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

​Energin som vapen?

av Lars Holmqvist En av mina yngre släktingar arbetade 2006 för ett multinationellt företag i Sofia i Bulgarien. Trots stadens sydliga läge, ungefär på samma latitud som Rom eller Barcelona, är vintertemperaturerna ganska lika de vi har i södra Sverige. Att det känns ännu kallare när någon stänger av gasen, var något som min släkting […]