Sökresultat för: SOM
Språkliga dimbildningar som påverkan
av Lars Holmqvist Lördagen den 8 juni publicerade SvD ett debattinlägg skrivet av tre av Sveriges mest namnkunniga diplomater, Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman. Rubriken löd ”Sverige kan göra mer för avspänning i Europa”. Debattinlägget skrevs med anledning av den internationella ministerkonferens för nedrustning som regeringen nyligen har anordnat. De tre artikelförfattarna har […]
Försvar för kris likaväl som mot militära angrepp
av Helge Löfstedt Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten. Det kommande försvarsbeslutet bör ägna stor uppmärksamhet åt förmåga att verka i utdragen kris med militära inslag. I KkrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämns att både samhället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i […]
Många utredningar om sommarens brandkriser, men kom krigsberedskapen bort?
Av Björn Körlof Det civila försvaret ska täcka in betydligt mer än att klara omfattande skogsbränder. Bild: Shutterstock.com Regeringen har under den sistlidna veckan beslutat att tillsätta ett antal utredningar, vilka i allt väsentligt tycks föranledas av sommarens omfattande och allvarliga bränder, som samtidigt ägt rum på flera platser i landet, något som föranlett behov […]
Knakande transatlantisk länk och ett alienerat Östeuropa som närmar sig Kina
av Ingolf Kiesow Den transatlantiska länken knakar betänkligt. USA har under en tid varit på väg att ge sig in i ett handelskrig, som i första hand riktar sig mot Kina, men som även på fullt allvar har Europa som en andra frontlinje. NATO:s huvudregel om ”en för alla, alla för en” gäller numera bara […]
Helikopter 14 som varnande exempel
av Hans Lindblad Ett projekt som kan ifrågasättas enligt Hans Lindblad. Foto: Jesper Lundström, Försvarsmakten. En stor och fortgående skandal i svenskt försvar är Helikopter 14. Det fanns flera skeden där kontraktet borde ha brutits, redan innan det stod klart att leveranserna skulle försenas ungefär ett årtionde. Varje kontrakt måste rimligen innehålla klausuler som gör […]
Pandakram – Kinas diskreta hot framstår som allt mindre diskret
av Ingolf Kiesow Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock ”US’ anti-China report deserves retaliation”. Så lyder rubriken till ledarartikeln 2017-11-17 i den kinesiska partitidningen “Global Times. Artikeln handlar om långtgående förslag i den årliga rapporten till den amerikanska kongressen från ”kommissionen för granskning av amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetsförhållanden”. Dessa […]
Som anställd i Försvarsmakten ska man värna om det fria ordet, inte hindra det
Sveriges Television publicerade den 15 september en nyhet om att försvarsmaktsanställda swishat en krona till organisationer som protesterar mot försvarsmaktsövning Aurora 17. Eftersom varje mottagande av en swish-betalning kostar organisationen två kronor, förlorar de alltså pengar. Försvarsmaktens uppgift är att försvara Sverige och den svenska demokratin. I detta inkluderas också allas rätt att uttrycka sig […]
”Kärnvapnen det bästa som hänt mänskligheten!”
av Ulf Henricsson För några år sedan gästades ett akademisammanträde av den kände israeliska militärhistorikern Martin van Creveld. En bit in i sitt föredrag sade han, ”kärnvapen är det bästa som hänt mänskligheten”. Jag märkte ingen reaktion i församlingen och inga frågor ställdes i den följande frågestunden. Höll alla med, eller kom det för överraskande? […]
Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet
av Hans Ilis-Alm Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag […]
Med lastfartyg till operationsområdet
Strategin som blev en önskelista
av Bo Richard Lundgren På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. […]
Vi ville det bästa, det blev som alltid
Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading →
Rikskonferensen Dag 1 : Säkerhetsstrategin som sågades och några tankar inför försvarsministerns och ÖB anförande
Första dagen av årets rikskonferens i Sälen är slutförd. Inledningsvis var det ett riktigt sömnpiller när programpunkten EU som aktör fick inleda konferensen när Stefan Löfven kom försent pga ett krånglande regeringsflygplan. Men det fanns som vanligt även vissa höjdpunkter.
Den inledande delen med fokus på EU var tyvärr så pass intetsägande att jag helt enkelt väljer att inte kommentera den närmare. Men strax efter klockan tre på eftermiddagen var det så dags för statsminister Stefan Löfven att presentera regeringens så kallade säkerhetsstrategi som återfinns att läsa i sin helhet här.
Dokumentet fick relativt omgående omfattande kritik av såväl experter som oppositionspolitiker eftersom det dels inte var någon strategi eftersom den i huvudsak enbart räknade upp en mängd saker som man anser behöver göras men utan att definiera vägen framåt. Dokumentet saknar dessutom tydliga eller mätbara mål, det saknas en prioritering och framför allt så saknas en plan för vilka resurser som skall nyttjas för att den så kallade strategin ska uppnås, och hur den ska finansieras. Det blev således betyg underkänt till regeringen från de flesta håll förutom från statsministern som ansåg att det mesta var alliansens fel när de kritiska frågorna kom under presskonferensen.
Lars Wilderäng har skrivit ett inlägg i ämnet som tyvärr belyser ovanstående problematik allt för väl. Den i särklass bästa analysen rörande regeringens undermåliga hantering av säkerhetsfrågan är dock signerad Johan Wiktorin.
Dagens största behållning från konferensen var dock inte statsministern, det var istället anförandet av Gudrud Persson och Fredrik Westerlund från FOI på temat ”Rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden”.
Budskapen var flera. Mest intressant är att försvarsutgifternas som andel av BNP i Ryssland har ökat från 3,6 procent år 2005 till 5,4 procent 2015. Ryssland prioriterar dessutom försvarsutgifter före andra utgiftsposter i budgeten och förverkligandet av det statliga beväpningsprogrammet har lagt en grund för att den ryska försvarsindustrin har fått ännu bättre förutsättningar attbidra till en fortsatt ökning av rysk militär förmåga. Man konstaterade dessutom att den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter att präglas av anti-amerikanism, patriotism och ett auktoritärt politiskt system i Ryssland.
Försvarsministern ska tala på temat ”Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet”. Peter Hultqvist sitter just nu inte i någon angenäm sits. Han har en betydligt svårare läge än vad hans företrädare Tolgfors och Enström hade. Då var Hultqvist själv i opposition och ställde (helt korrekt) krav på att försvarsförmågan måste öka, och att regeringen gör för lite. Då var han i stort sett ensam i opposition, och alliansen kunde hela tiden komma runt detta eftersom socialdemokraterna aldrig utfäste några ekonomiska löften.
I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse
Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!
av Magnus Sjöland Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. […]
Stockholm, en stad som slutat fungera
Skriver normalt om säkerhets- och försvarspolitik, brukar inte skriva om odugliga kommunala förvaltningar och beslutsfattare, men nu kan jag bara inte låta bli.
Vill man kan man lägga en beredskapsaspekt på inlägget. Vad om en större katastrof skulle drabba staden?
Idag gjorde jag två längre utflykter till fots i innerstaden. Hade jag varit utlänning hade jag dragit slutsatsen att jag hamnat i en stad där det inte finns några ansvariga för att grundläggande samhällsservice ska fungera, alternativt att staden är så korrupt att de som borde vara ansvariga tillsats på andra meriter än kompetens (och kanske också stulit avdelade pengar för att satsa på projekt som främjar deras egna intressen) – ett illa organiserat u-land av värsta sort.
Snart två dygn efter det att det stora snöfallet slutat är de flesta trottoarerna oframkomliga. Människor tvingas ut i moddiga körbanor för att ta sig fram (själv hjälpte jag två mammor med barnvagnar från trottoaren till ut i gatan, bland bilarna, då trottoaren var omöjlig att använda på grund av tjocka ojämna isvalkar, snömodd och halka).
Under mina två utflykter såg jag inte en enda plogbil eller annan maskin som röjde snö. Inte heller såg jag till en enda människa med skyffel eller andra verktyg som försökte göra trottoarerna framkomliga.
För en halvtimme sedan (under min andra utflykt) hade trottoarerna blivit än halare. Det hade börjat frysa till. Att sand och salt skulle kunna minska risken för fotgängare att falla omkull och eventuellt bryta armar och ben tycks var en noga fördold hemlighet i Stockholm. Eller så saknar man förmågan att organisera ens en rudimentär halkbekämpning.
Att det inte inom två dygn efter att snöfallet upphört pågår en effektiv snöröjning och halkbekämpning kan knappast betecknas som något annat än grav inkompetens. Stockholm är knappast en stad där snöfall kan betraktas som en oväntad och omfattande naturkatastrof som det ska ta flera dagar att bemästra.
Självfallet kan det vara så att de ansvariga inte alls är inkompetenta och dumma, de är bara extremt cyniska. Varför slösa pengar på snöröjning och halkbekämpning när snön ändå kommer att smälta bort. Några dagars besvärligheter kommer snart vara bortglömda. Varför lägga energi på att lösa problemen, det kan också kräva jobbiga beslut, bättre att göra ingenting – något ansvar kommer ändå inte att utkrävas.
Dessutom, de ökade sjukvårdskostnaderna på grund av fler benbrott och andra skador belastar inte stadens budget. Pengarna vi slipper lägga på snöröjning etc ut kan vi istället använda till våra personliga favoritprojekt. Att en och annan kan få lite besvär av sitt brutna ben, eller att någon mamma med barnvagn blir påkörd är inte vårt problem.
Kanske det vore en lämplig uppgift för några journalister att försöka gräva fram vilka planer som fanns (alternativt inte fanns), vilka beslut som efterhand fattats (eller inte fattats) för att bemästra situationen och kanske inte minst identifiera vilka som är ansvariga för att det ser ut som det gör. Det senare för att dessa ska kunna bytas ut mot några förhoppningsvis dugligare personer.
Sommarstugor, Hotell och Gränsstationer
Bild 1. Riksväg 6 samt södra Karelen. |
Bild 2. Fastighets- och markköp i Åbo skärgård. |
Bild 3. Fredstida gruppering av förband. |
En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?
Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel
Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken ”Sverige i NATO”, om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.
Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.
Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.
Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.
Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.
I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.
Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.
Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.
Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.
Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.
Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.
Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.
Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.
Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.
Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.
Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.
Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media – som Stefan Olssons nya bok handlar om – samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige – som min bok “Sverige i Nato” utvecklar – inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.
Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.
Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.
Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.
De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.
Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.
Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.
Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.
Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.
Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.
Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.
Samtalet är grunden för demokratin.
För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.
Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier – bör få göra det ensamt.
Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO
Energin som vapen?
av Lars Holmqvist En av mina yngre släktingar arbetade 2006 för ett multinationellt företag i Sofia i Bulgarien. Trots stadens sydliga läge, ungefär på samma latitud som Rom eller Barcelona, är vintertemperaturerna ganska lika de vi har i södra Sverige. Att det känns ännu kallare när någon stänger av gasen, var något som min släkting […]