FM Org 18

Den 28 maj lämnade Försvarsmakten sitt svar på RB5 d.v.s. FM Org 18. Jag avser skriva ett antal längre inlägg om denna för Försvarsmaktens och rikets försvarsförmåga katastrofala beslut under den kommande veckorna.

Det intressanta med detta är att regeringen och försvarsministern själva har satt sig i en mycket märklig  sits, en riktig rävsax till och med. Det är uppenbart så illa att försvarsministern dagarna innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar kände sig tvungen att gå ut och gjuta olja på vågorna – i syfte att förekomma all kritik.

En annan märklig företeelse runt detta är att Försvarsmakten som fick i uppdrag att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen, enbart valde att i detalj redovisa hur man kan spara 225 miljoner. Inte ens hälften av det man är ålagda att spara in på personalkostnader med andra ord. Det var minst sagt rebelliskt av Försvarsmakten, huruvida det var klokt avser jag diskutera i kommande inlägg.  

Vidare så hjälper det föga att försvarsvarsminister Enström enbart går ut i media och säger att någon försvarsförmåga inte ska redueras(?) – vilket är precis vad hela RB5 och FM Org 18 innebär. Det hade en mellanstadieelev kunnat räkna ut om vederbörande läst direktivet.

Nu är RB5 ett regeringsbeslut och Försvarsmaktens kommer mest troligt att genomföra och verkställa detta beslut om inget annat meddelas. Vissa delar kräver både riksdags och regeringsbelsut, men i övrigt avser FM att genomföra föreslagna förändringar enligt plan om man läser svaret.

Det är nu hög tid att Karin Enström ger ut nya direktiv och stoppar den här stenbumlingen som redan börjat rulla, om hon nu menar allvar med att rikets försvarsförmåga ska stärkas och inte reduceras. Nu stundar sanningens minut och detta är sannolikt den sista stora uppgiften Karin Enström får ta sig an under sin tid som minister i en regering. Eller lämnar man denna ”svarte petter” till efterföljande regering?

SR

Osäker rapport i en osäker tid

Reflektion
I detta reflektionsinlägg kommer jag beröra främst den säkerhetspolitiska kopplingen i Försvarsberedningsrapport ”Starkare försvar för en osäker tid”. Försvarsberedningen fick förlängt med drygt en månad pga den uppkomna krisen i Ukraina. Detta för att kunna analysera konsekvenserna av den uppkomna krisen i sitt slutbetänkande och de konsekvenser detta kan ge för det fortsatta försvaret av Sverige. I sig ett helt korrekt beslut, en omvälvande säkerhetspolitisk händelse bör analyseras och framför allt då man kan tala om paradigmskifte. Således jag kommer belysa ett antal saker som jag finner intressanta, den ekonomiska kopplingen m m har redan väl belysts i media samt av Skipper och på Wisemans Wisdoms.
Lyckas man då med detta? Ja man berör den uppkomna krisen i Ukraina och hur den bryter mot folkrätten samt man belyser att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har förändrats. Likväl att Östersjöregionen utgör ett geostrategiskt viktigt område belyser man, dock missar man här det likt väl geostrategiskt viktiga området Barentsregionenvilket är mycket anmärkningsvärt i och med att detta utgör en av de viktigaste ekonomiska resurserna på sikt för Ryssland, vilket bör ha belysts utifrån uppkomna möjliga konsekvenser ur den Ukrainska krisen dvs ett mer aggressivt Ryskt agerande. Främst utifrån perspektivet att Ryssland fortfarande ser hotet från USA och NATO missilförsvar som ett av de främsta, i förlängningen innebär detta att Barensregionen kommer bli ett mycket säkerhetspolitiskt känsligt område mht förmågan att patrullera med fartyg på internationellt vatten längs Rysslands norra landgräns.
En annan intressant sak man kan slås av är att man på 152 sidor ej lyckas beröra den Baltiska kopplingen vad menar jag då med detta? Dels har vi nu de facto NATO marktrupp stationerad i de Baltiska staterna, som minst detta år ut och med en trolig förlängning under nästa år. Dels har vi ett aggressivt Ryskt agerande dels mot Ukraina dels mot de Baltiska staterna. Lägg då till i ekvationen att man från Rysk sida tydligt uttryckt sin motvilja mot att NATO trupp i de Baltiska staterna och man har ingredienserna för tydliga orosmoln i det egna närområdet. Att man inte lyckats förstå eller väljer att undvika att beröra de säkerhetspolitiska aspekter detta kommer få i förlängningen för Östersjöregionen är mycket beklämmande och likväl mycket allvarligt.
En annan intressant som ofta återkommer i Rapporten är vikten av samövning med NATO för att uppnå interoperabilitet. Hur kommer man nu lyckas med detta då NATO sluter sig mer och dess övningar kommer allt mer i framtiden beröra det kollektiva försvaret av alliansen. Där ofta partnerskapsländer ej är inbjudna av förklarliga skäl finner jag mycket svår tolkat. Ena stunden säger man i rapporten att NATO kommer fokusera mer på alliansen, andra stunden skall vi samöva, det blir dubbla budskap och ett budskap som blir lätt att genomskåda, framför allt när man från Sveriges utsända i NATO högkvarteret själva säger att samarbetet kommer minska pga den uppkomma säkerhetspolitiska krisen.
Likväl finner jag det anmärkningsvärt att man i rapporten sätter sån stor tillit till EU och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Om det är något som krisen i Ukraina har visat med all tydlighet är det att EU ej är en utrikes- och säkerhetspolitisk spelare, då de olika nationernas intresse sätts i det främsta rummet och utdragna förhandlingar i bästa fall leder fram till något form av agerande. Nu är EU den partner vi kan agera utifrån i och med att vi är militärt alliansfria, men att man ej har tagit både ett och två andetag och analyserat hur har EU fungerat det senaste året i utrikespolitiska agerande mot Ryssland och utifrån det tagit sin ståndpunkt finner jag anmärkningsvärt.
Likväl tar man en utgångspunkt, som jag till del kan hålla med om, i att vid en konflikt i vårt närområde kommer fler nationer än Sverige vara indragna. Dock upplever jag att man låser sig fast vid detta scenario i och med att detta mest troligt skulle ge på hand att vi ej kommer slås ensamma. Detta är ett mycket farligtantagande från försvarsberedningens sida. Man har konstaterat att Östersjöregionen är ett geostrategiskt viktigt område. Tar man t ex Gotland i ett tydligt begränsat väpnat angrepp så kommer man i mångt och mycket skifta den geostrategiska balansen i Östersjöregionen. Varvid andra nationer ej kommer beröras av konflikten och personligen finner jag sannolikheten låg att NATO kommer involvera sig i den konflikten trots att det ur ett strategiskt perspektiv kommer NATO ”sättas på pottkanten” av denna manöver. Således är man militärt alliansfri kan man ejförutsätta att någon kommer till undsättning, framför allt när NATO själv samt USA lämnat budskapet till Sverige, är man med i klubben får man förmånerna inte annars.
Likväl tar man sig an att Ryssland kommer agera mer aggressivt mot sina grannar i sitt närområde, dock verkar man bedöma att Sverige ej är en granne och ej ligger i Rysslands närområde. Vilket jag anser är en mycket naiv syn, Ryssland har tydligt visat att stora delar av Sverige omfattas av dess geostrategiska intressesfär. Denna syn kan ju te sig ur perspektivet att man försöker blunda för hotet och tidigare fadäser i säkerhetspolitiska analyser rörande Rysslands agerande. Men återigen man kan inte blunda för att Sverige ligger i Rysslands närområde och vi omfattas definitivt lika mycket som Finland av dess intressesfär, härvid krävs det att man som politiker agerar utefter det och inte omskriver förhållandena med förskönande ord eller utelämnar dessa helt.
Ett annat intressant fenomen som man tar upp i sin rapport vilket i sig är bra, är att man vill öka antalet GSS/K dock lär ju detta förslag falla på att Regeringsbeslut 5 (RB5) fortfarande gäller. Förhoppningsvis har man nu inte tänkt genomföra denna GSS/K ökning genom ytterligare kategoriförskjutningar dvs att Taktiska officerare omvandlas till specialistofficare, specialistofficerare till GSS/K och genom detta frigörs lönemedel varvid man kan öka antalet GSS/K. För det skulle vara nådastöten för en organisation med alldeles för många uppgifter redan nu.
Likväl verkar den tydliga expeditionära förmågan kvarstå och därmed försvåras det nationella försvaret vilket man själv pekar på i sin rapport fått ökad aktualitet. IO 14 är och förblir en organisation som i första hand kan agera i samverkan med andra nationer främst inom ramen för internationella insatser, den är för smal för att effektivt kunna genomföra nationellt försvar och för underdimensionerad. Är man nu seriös i sitt framförande kring den ökade aktualiteten kring nationellt försvar måste man ta ett helhetsgrep kring hela organisationen och låta behovet styra och inte politiska och ekonomiska medel. Genomförs inte detta så sätter man återigen den nationella handlingsfriheten på spel och därmed har man inte gjort en ordentlig säkerhetspolitisk analys av det nuvarande omvärldsläget vilket troligtvis kommer bestå de närmsta 10 åren dvs väl inom ram för beredningens rapport.
En annan aspekt som borde ha kommit fram ur den fördjupande analysen avseende Rysslands agerande kring Ukraina är Kavalleriets ökade betydelse inom Försvarsmakten. I dagsläget finns tre tre tydliga förbandstyper i kavalleriet som i kölvattnet av Ukraina bör få en alltmer ökad betydelse detta är Underättelsebataljonen (UndBat), Jägarbataljonen (Jbat/AJB) och delar ur säkerhetsbataljonen (SäkBat). Dessa tre förband fyller inom den moderna krigföringen en tydlig roll, vad avser UndBat är det att kunna genomföra informationsinhämtning och kvalificerad delgivning till högre chef, vad avser Jbat är det kvalificerad bekämpning av högvärdiga mål. Dessa två förband fyller en tydlig funktion och det har visat sig att dessa förband tydligt har en plats i krigföringen dels i Ukraina dels i Afghanistan och Irak utifrån stormakternas krigföring. Vad avser SäkBat fyller de en mycket tydlig funktion för att kunna möta den nya typen av krigföring som i allt högre grad omfattar jägar- och specialförband.

Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Regeringen 1(Svenska)

608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall



Försvarsberedningens rapport är presenterad. Ett arbete som har pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i den nuvarande beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt handlar om att man inte åstadkommit en bred uppgörelse för att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.


I ett pressmeddemande från försvarsdepartementet sommaren 2012 förkunnade försvarsminister Karin Enström att hon hade tillsatt en ordförande som skulle leda en försvarsberedning som under nästan två år skulle arbeta med att förbereda för ett nytt försvarsbeslut.

– Cecilia Widegren har en lång erfarenhet från politiken och har de ledaregenskaper som krävs för uppdraget som ordförande i försvarsberedningen, säger försvarsminister Karin Enström.

Man inledde med att ta fram en omvärldsanalys som skulle ligga till grund för det fortsatta arbetet som försvarsberedningen erhöll i juli 2013. I det förnyade uppdrag från regeringen fanns följande direktiv:

– Analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den nya inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. 

– Analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret inklusive Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter vid höjd beredskap och krig. 

– Analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer.

Det ser nu onekligen ut som att den fetmarkerade delen i första stycket här ovan har utgjort ett enormt hinder för vad man i rapporten har föreslagit, för man har tyvärr inte kommit fram till så särskilt många avgörande detaljer som på något avgörande sätt kommer att öka vår samlade försvarsförmåga jämfört med det nuvarande försvaret. Ett försvar som vi alla vet är dimensionerat som en expeditionskår för insatser på andra ställen än i Sverige, något som ÖB i sitt bästa råd till politisk nivå framhållit är fortfarande operativt relevant(!)

Dock har man på vissa punkter i rapporten trots allt, och framför allt i ”ambitionen” tryckt på vikten av ett nationellt försvar. Gott så, men det brister trots ändå när man summerar det hela.


608 dagars arbete har i stort sett renderat i att den inriktning som lades fast 2009 fortsatt gäller. Med andra ord så har utveckligen i vårt närområde, Rysslands enorma militära kapacitetsuppbyggnad tillsammans med händelserna i Ukraina i reella termer inte betytt särskilt mycket! 

I rapporten föreslår man inte att några nya förband skapas, inte heller förordas någon fast militär verksamhet på Gotland. ”Satsningen” blir då att inga förband föreslås att avvecklas….

Personal och bemanning 
Regeringsbeslut 5 ligger fast. Runt detta har man i rapporten inte opponerat sig även om ämnet tydligen har varit uppe för diskussion. Det som nu blir FM Org 18 kommer med största sannolikhet att realiseras vilket både i det korta och i det längre perspektivet kommer att innebära förmågesänkningar.
Dock har man förslagit en förstärkning till exempelvis Marinen på 150 ytterligare personalrader vilket är helt nödvändigt, man vill i etta annat stycke utöka antalet GSS/K. Allt detta går stick i stäv mot regeringens beslut om RB5. Hur detta slutar återstår att se. 
En annan positiv detalj är att man vill förändra utbildningen av GSS i syfte att göra den längre och därmed öka kompetensen på individen innan vederbörande anställs vilket är bra av flera skäl. En viktig aspekt är att det blir billigare och att det kommer att likna värnplikten i stor utsträckning vilket i framtiden gör steget mot aktiverad plikt mindre svårhanterlig. Bra! 
Flygvapnet 
För Flygvapnets del vill man öka numerären av antal JAS 39E till 70 st.
Man föreslår även anskaffning av jaktroboten Meteor, något som varit planerad att anskaffas sedan länge till Gripen.
Transportflyget halveras till fyra flygplan
Ironiskt nog vill man även se över möjligheten att basera flygplan på alternativa flygbaser. Detta lagom till dess att man lagt åtskilliga hundra miljoner på att avveckla hela BAS 90 systemet…
Marinen
För marinens del är läget jämfört med i dag oförändrat. Den som hade hoppats på att försvarsberedningen skulle komma som en räddande ängel och föreslå att den anorektiska numerären skulle föreslås utökas kommer att bli besviken. Det är till och med så illa att numerären av ytstridsfartyg ett tag varit nere på fem och vänt under resans gång, men på grund av Ukrainakrisen så har man nu återgått till numerären sju ytstridsfartyg. Det här är en så skamlig låg nivå så man under om ledamöterna ens förstår vad det innebär? Försvarsmaktens expertis i beredningen verkar inte ha varit till någon hjälp för att förklara det marina perspektivet av sakernas tillstånd.
Vidare så föreslås att fem ubåtar ska vidmakthållas. D.v.s. samma verkliga numerär som i dag, men jämfört med förra rapporten så ökar man på med ytterligare ett skrov.
Det förslås ingen anskaffning av luftvärnsrobot till vår flotta. I stället kan man läsa mellan räderna att samarbetet med Finland kommer att öka den marina förmågan….
För amfibieförbandets del så är förslaget att helt och hållet återgå till det som förbandet en gång skapade för, d.v.s. strid i skärgårdsmiljö, vilket innebär att den markoperativa verksamheten med fordon på land kommer att utgå. Detta är mycket bra och renodlar amfibiebataljonens verksamhet som i sin tur kommer bidra till ökad operativ effekt i den marina kontexten. Förutsättningen är dock att man tillför rätt vapensystem!
Armén

För arméns del föreslår man i rapporten anskaffning av medelräckviddigt robotluftvärn. Detta ligger som bekant redan med i Försvarsmaktens materielplan sedan tidigare, så några revolutionerande nyheter där finns inte. Dock vill man gå tillbaka mot en riktig brigadstruktur vilket är helt nödvändigt.
Finansiering

Detta är så skamligt så det är inte ens lönt att kommentera. Media har skrivit om det, och jag har inget ytterligare att tillägga än att de nya moderaterna nu måste anses som icke regeringsdugliga och direkt farliga. Centern som skrivit på rapporten utan reservationer hamnar därmed i samma låda. Vänterpartiet och Miljöpartiet är lika ”off pist” som vanligt varför det inte är lönt att kommentera.
Sammanfattningsvis
Jag att tyvärr att hela försvarsberedningen – sammantaget – är att betrakta som en sandlåda där man på ett mycket ringa sätt har bidragit till att öka vår samlade försvarsförmåga i någon omfattning som motsvarar omvärldsutvecklingen. Det är som jag ser det 608 dagar för att komma fram till att det som beslutades 2009 i stort sett fortfarande är giltigt. Ett försvar som i huvudsak är dimensionerat som en expeditionskår för att släcka bränder i tredje världen med vissa nationella tillskott.
Enligt uppgift var det Moderaterna och Centern som först skrev på beredningens rapport. Dessa båda partier är med andra ord 100% nöjda med innehållet i sin helhet. I övrigt sitter det förmodligen ett antal enskilda ledamöter som inte alls är särskilt nöjda med rapporten. Att så stor andel av rapporten utgörs av avvikande meningar är ytterst anmärkningsvärt!

För Socialdemokraterna var rapporten och finansieringsförslaget livsviktig då denna kommer att vara gällande vid bildandet av ny regering efter nästa val oavsett vilka samarbetspartierna kommer att bli. Man kommer att hänvisa till de gemensamma underskrifterna. Nu har Moderaterna satt käppar i hjulet i syfte att skada en framtida regering och man har åsidosatt Sverige säkerhet på grund av partipolitik. Det här är ”låg nivå” om något!

Den övergripande slutsatsen är att 12 ledamöter lagt 608 dagar och åtskilliga resor runt i världen till ringa nytta för rikets samlade försvar och säkerhet.. Försvarsberedningens rapport var den sista möjliga räddningsplankan för att ÖKA vår försvarsförmåga på ett sätt som motsvarar omvärldsutvecklingen i vårt närområde. Men nu tyder mycket på att även den räddningsplankan har försvunnit då rapporten kommer att ligga till grund för utformningen av vårt försvar på längre sikt. Det här var inte bra!


Media: SvD, SvD, AB, DN, DN,

Bloggar: Cornu, Kungliga Krigsvetenskapsakademin, Cecilia Widegren, Allan Widman, Staffan Danielsson, Statsmannen, Den sjätte mannen, Wiseman
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Uppdaterat: Regeringen gjorde det igen…



Gjorde vadå undrar ni förstås? Jo, man har i dag ånyo kört över försvarsberedningen genom att förekomma. Inte nog med att man för några veckor sedan gick ut och lovade 5,5 miljarder till försvaret så har regeringen i dag även gått ut och presenterat riktlinjer för hur ett försvarssamarbete med Finland ska se ut och man har desutom specificerat inom vilka områden. Hade jag suttit i en försvarsberedning som inom kort ska lämna in sin slutrapport så hade jag inte varit särskilt nöjd med den tågordning som regeringen tillämpar. Agerandet från regeringen utstrålar inte trovärdighet, och min analys är att man nu gör allt för att innan valet bli av med ”Svarte Petter” och för att man i efterhand inte ska kunna anklagas för att ha kört sönder försvaret.

Hur det låg till med det där numera ökända löftet om 5,5 miljarder vet vi redan. Det har kollegan Wiktorin redan klarat ut. Sådant som ligger bortom nästa mandatperiod kan vi direkt räkna bort. De kommande fyra åren blir det därmed inga 5,5 miljarder i årligt tillskott som basunerades ut i stora rubriker, inte heller blev det några 1,1 miljarder som utlovades under den närmaste mandatperioden och tidigast 2018. Det blev så här istället.

Grafik: Johan Wiktorin

Men vad innehåller då dagens redovisning från försvarsministrarna egentligen?

Till att börja med så säger man att samarbetet avgränsas till fredstid, vilket vi direkt kan konstatera inte kommer att öka försvarsförmågan i den omfattning som man hade hoppats på, något som borde vara det centrala i alla försvarssamarbeten. Trots det så säger man att ”tyngdpunkten bör ligga på det långsiktiga perspektivet och på samarbetsområden som kan leda till en väsentligt ökad ömsesidig operativ förmåga”. Då återstår ju onekligen frågan huruvida det finns en icke officiell agenda om ett samarbete även i händelse av krig, något som vore av godo för båda parter?
Ett försvarssamarbete bör rimligtvis ha som sitt primära mål att vara ett försvarssamarbete på riktigt som i den bästa av världar rendera i att 1+1=3. Men då geografiska förhållanden, förutom längst uppe i norr, i kombination med att både Sverige och Finland har ett ”miniatyrförsvar” där allt krävs på hemmaplan så är risken att förslagen som ligger leder till att 1+1=1. För vem ska kunna avvara något till den andra sidan av Östersjön när det blir skarpt läge?
Oaktat detta, och oaktat att man ånyo förekommit försvarsberedningen, så vad har man då egentligen sagt?

Marinen

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, sjöövervakning, gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband och utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning (OPCON) av enheter mellan de marina stridskrafterna.

Övningssamarbete är ingen nyhet. Marinen övar redan tillsammans med Finland i de flesta internationella övningar och nu även inom ramen för övningen SWEFINEX som startar på måndag. Men det finska intresset för den ”gemensamma övningen” är minst sagt svalt. Man ställer i årets övning upp med endast ett fartyg(!) Samma sak var det förra året.

Utbildning och träning har tidigare analyserats i Marinen. Resultatet blev då att det skulle bli dyrare att transportera personal till Finland och inkvartera enligt gällande avtal än att ha utbildning i egen regi. Vice versa blir det givetvis för Finland.
Att öva operativ ledning genomförs även det redan i dag under gemensamma övningar, så inte ens det är något nytt. MTS har OPCON över förbanden till sjöss och Finland kommer att ingå i den förbandsmassan under övningar, nu snart i SWEFINEX.
För marinen är dagens besked således inget nytt under solen, det mesta är redan omhändertaget eller realiserbarhetsprövat.

Flygvapnet 

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, luftövervakning och ledning (C2), gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband samt utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning av enheter mellan flygstridskrafterna. Det fördjupade samarbetet ska bygga på det befintliga samarbetet inom ramen för Cross Border Training (CBT).

Samma sak gäller för Flygvapnet när det kommer till utbildning och träning. Det kan omöjligt bli billigare att regelbundet åka till Finland för att låt säga öva i simulator, än att ha en egen. Samma sak gäller troligtvis övrig träning, i synnerhet när det börjar handla om att flytta många individer mellan Sverige och Finland. Ett område där man redan samarbetar är inom FAC-utbildningen. Där deltar redan finsk personal i den svenska utbildningen, men då handlar det givetvis om enstaka tillfällen med begränsat deltagande. Således inte så kostsamt och därmed hanterbart. Det är inom områden som dessa, där et blir kostnadseffektivt man bör rikta in framtida samarbeten och inte på bredden bara för sakens skull.

CBT är väl utbyggt i dag, och en fördjupning skulle primärt utgöras av att flyga fler gemensamma pass, men här har vi som bekant en stadigt sjunkande flygtidsuttag, så möjligheterna att öka antalet flygtimmar inom ramen för CBT ser onekligen svårartade ut. Övningen som nyligen genomfördes på Island visade enligt säkra källor tydligt på att man inte kan komma så mycket längre inom samarbetet än vad man redan har gjort utan att man då måste passera en tydlig gräns vad avser delgivning av hemlig information, något båda parter, men framför allt Finland har bromsat. Både svenska och finska flygvapnet har sedan tidigare bl.a. efterlyst möjlighet att planera alternativ landningsplats vid dåligt väder i respektive land, något man redan har gjort med Norge. Det har enligt uppgift varit en problematisk fråga att hantera i Finland, svårare än i Norge och Sverige.

Armén 

Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.

För armén handlar det näst intill alltid om stora volymer personal när man ska utbilda, träna och öva. Vi vet redan i dag vad det kostar att öva i Norge i samband med övningen Cold Response när förband och materiel ska flyttas. I år kunde inte samtliga planerade förband och enheter deltaga p.g.a ekonomin. Hur återkommande sådana manövrar där trupp och fordon ska flyttas till/från Finland kommer påverka en ansträngd försvarsekonomin kan nog vem som helst tyvärr räkna ut.

Logistik

Utforska möjligheterna att genomföra gemensamma förstudier, t.ex. om ett nytt ytstridsfartyg, gemensam utläggning av verksamhet på entreprenad och fördjupat bilateralt samarbete inom underhåll och framtida förmågeutveckling.

Att titta på ett gemensamt nytt ytstridfartyg är kanske den bästa och den enda faktiska nyheten i dagens förslag. Att bygga fartyg tillsammans med Finland kan förhoppningsvis vara en bra lösning för framtiden i syfte att minska utvecklingskostnaderna. Det kan dock bli problematiskt om försvarsberedningen har kommit fram till helt andra förslag. Ett annat problem runt detta är att Försvarsmakten själva har prioriterat bort nya ytstridsfartyg. Det försvann ur liggande materielplan för över ett år sedan, och den planen sträcker sig bortom 10 år. Ska nya och välbehövliga ytstridsfartyg byggas så måste mer pengar skjutas till, och några sådana pengar har regeringen bevisligen inte tänkt trolla fram under kommande mandatperiod, om man nu mot alla odds skulle få fortsatt förtroende.

Vilka verksamheter som ska läggas ut på entreprenad är högst oklart. Det Sverige har provat hittills har tyvärr inte präglats av positiva utfall utan har istället ofta inneburit att verksamheten anpassats för fredsbruk och inte skett med krigets krav för ögonen.


Mina slutsatser av dagens försvarspolitiska utspel är tre. För det första handlar det om att bli av med ”Svarte Petter” när det kommer till en under flera år hårt kritiserad försvarspolitik som bidragit till ett utarmat försvar. För det andra så är dagens besked i stort inget nytt under solen. Snarare en beskrivning av saker som redan pågår eller är realiserbarhetsprövade sedan tidigare, några punkter är dock riktigt bra. Min sista slutsats, eller rättare sagt konstaterande, är att regeringen ånyo förekommer försvarsberedningen rörande denna fråga.
Det vore klädsamt om man lät försvarsberedningen arbeta utan att hela tiden förekommas.

Oaktat dessa förslag som i grunden är positiva så innebär det troligen ändå att 1+1=1. Den enda riktiga åtgärden är trots alla utspel att kraftfullt öka försvarsanslaget och att både Sverige och Finland blir medlemmar av NATO. Men när våra politiker inte vill betala för ett försvar så blir de olika förslagen tyvärr väldigt urvattnade.

P.S. 1: Jag är i grunden mycket positiv till samarbete med Finland och övriga demokratiska länder i vårt närområde om någon nu trodde något annat. Men det som nu presenteras i dag imponerar inte särskilt mycket och tyder mer på att man vill ”göra något”. Det känns aningen desperat…

P.S. 2: Men vad det blir av försvarsberedningens rapport återstår att se. De signaler jag fått är dessvärre inte särskilt positiva…

P.S. 3: För övrigt har Johan Wiktorin i dag kompletterat serien av inlägg runt konsekvenserna av RB5 genom att avhandla Armén. Om troliga konsekvenser för Marinen kan man läsa här och för Flygvapnet här.

Media: Ny Teknik



Uppdatering 22:10:

I media framkommer det nu några nya detaljer som är av mycket positiv karaktär för den fredstids verksamheten.

Avsikten är också att öppna infrastruktur för varandra. Det betyder att fartyg från Finland och Sverige ska kunna ankra, bunkra och få underhåll i grannlandet.

Det bör då rimligtvis även omfatta tillgång till respektive lands militära flygplatser i samband med flygövningar och kanske även incidentberedskap. Vidare framkommer det förmodade huvudsyftet med samarbetet i artikeln, vilket är bra!

– Men ingenting hindrar att vi kan gå längre om vi vill. Vårt avtal skapar förutsättningar för att en dag ytterligare fördjupa samarbetet, säger Haglund.

Armén – I det nakna ljuset av RB 5

Detta inlägg är en fristående fortsättning på inlägget Den oövade armén. Efter att ha tagit del av Skippers genomgång för Marinen och Wisemans om Flygvapnet när det gäller reducering av lönekostnader enligt Regeringsbeslut 5/2013 (RB 5), så tänkte jag komplettera bilden av hur detta slår för armén, men också Försvarsmaktsgemensamma enheter. Om vi börjar med […]

Att tänka smalt och kort

Några ord i efterdyningarna av gårdagens partiledardebatt: Tänk så förvånad man blir när en partiledardebatt i Sverige inleds med försvarspolitik! Det måste vara det yttersta beviset på att något har hänt i offentligheten. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka statsminister Reinfeldt, men det kanske var det han försökte uttrycka: Jag tycker vi ska […]

RB 5 och Flygvapnet (uppdaterat 5/5 16.20)

Ukrainakrisen har bekräftat att vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre. Talande är att den första fråga som ställdes i kvällens partiledardebatt avhandlade försvaret, därpå följt av NATO. Få svenskar lär förstå varför det svenska försvaret framöver ska sänka sin förmåga – för det är just det som nu är på väg att beslutas.

Skipper publicerade i fredags ett lika läsvärt som förfärande inlägg avseende vad regeringsbeslut 5 kommer att innebära för Marinen i form av försvarsmaktsorganisation 18 (FMORG18).

Regeringsbeslut 5 2013 för Försvarsmakten, känt som RB 5 i dagligt tal, anvisar Försvarsmakten att till 2019 reducera lönekostnaderna med 500 miljoner kr med fokus på att öka andelen tidvis tjänstgörande personal (reservare/deltid i mer allmän svenska) och reducera den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsmakten har i flera dokument återkommit till utfallet av RB 5 för myndighetens förmåga att lösa ställda uppgifter. Såväl i det initiala svaret som i det mer utförliga budgetunderlaget för 2015 återkommer Försvarsmakten till att konsekvenserna av RB 5 kommer att bli en sämre operativ verkan och en lägre beredskap och därigenom möjligheter att agera på händelser i omvärlden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt undvek helt att svara på frågan från DN om RB 5 vid presskonferensen för två veckor sedan om Alliansens nya ”försvarssatsningar”. Det är lätt att förstå varför då resultaten av RB 5 är så diametralt motsatta det budskap regeringen vill framhålla.

Förutom att reducera lönekostnaderna genom att prioritera tidvis tjänstgörande personal kommer att även en generell kompetenssänkning att genomföras. Uppgifter som tidigare löstes av officer skall nu lösas av specialistofficer, specialistofficers uppgifter av gruppbefäl och gruppbefäls uppgifter av soldat/sjöman. Samma sak sker även bland de civila befattningarna. Genom denna kompetenssänkning ska lönerna sänkas. Den tredje huvudsakliga lösningen på anvisningen är att minska personalen. Som Skipper redovisade så försvinner i Marinen ett helt amfibiekompani och motsvarande konsekvenser finns inom Armén och Flygvapnet också.

Det gångna året har Försvarsmakten lagt huvuddelen av sin planeringskraft på att planera utifrån RB 5 och därmed för att reducera försvaret. Planeringskraft som bättre hade lagts på att genomföra den försvarsplanering som landet i mångt och mycket saknat sedan början av 00-talet och som härom året återupptogs.

Svångremmen dras nu åt hårdare än någonsin förr, men få verkar förstå konsekvenserna. I grund och botten handlar det om att väga ner till enskild person i organisationen på guldvåg. Att Marinens musikkår står inför ett nedläggningshot har upprört många. Men ska man för att behålla musikkåren istället välja bort en ubåtsbesättning? Det är just dessa avvägningar som RB 5 medför. 

Flygvapnet och RB 5
För att planera RB 5 måste Försvarsmakten utgå ifrån det som finns beslutat för framtiden. Det vill säga den ekonomiska ram som lagts fast i senaste budgetpropositionen, den materielutveckling som regeringen och riksdagen beslutat. Det vill säga, man kan inte utgå ifrån de försvarspolitiska utspel som duggat tätt i eftertankens kranka blekhet sedan Ukrainakrisen seglade upp. För Flygvapnets del är därmed en av de starkaste ramfaktorerna riksdagsbeslutet om att 60 st JAS 39E ska ersätta dagens strax under 100 JAS 39C/D med början 2018.

Konsekvenserna av RB 5 blir mycket allvarliga för Flygvapnet, även om man klarar sig något bättre än Armén och Marinen.

I FMORG18 kommer därför Flygvapnet sannolikt att reduceras till totalt tre st JAS 39-divisioner från nuvarande 4 stridsflygdivisioner och 2 utbildningsdivisioner. Redan 2008 i framtagandet av insatsorganisation 2014 reducerades antalet JAS-piloter med ca 20 % även om antalet divisioner (4+2) behölls. Nu halveras antalet divisioner och antalet piloter reduceras till ca 50 % jämfört med 2008. Vi ska då ha i åtanke att under samma period som flygvapnet reduceras med nästan 50 % har vi sett både Georgienkriget och Ukrainakrisen och vi befinner oss mitt i ett europeiskt säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre.

På detta följer också en reduktion av den flygtekniska personalen mot det operativa mål i form av flygtid som satts upp för flygstridskrafterna. Detta mål sätts nu så lågt i syfte att spara personalrader att flygtiden per JAS-pilot kommer att motsvara vad en Viggen- eller Draken-pilot flög årligen för att hantera antingen jakt, attack eller spaning. JAS-piloten har hittills förväntats hantera alla tre. Det kommer ej att gå framöver med en så låg tilldelning av flygtid som nuvarande version av FMORG18 medger. Det blir i så fall en kraftig ambitionssänkning och en av de största fördelarna med JAS-systemet försvinner.

Vidare innebär ett lågt antal piloter och tekniker i förhållande till flygplan att operativ förmåga överlag begränsas av låg uthållighet. Stridsflygplan skall vara i luften i händelse av krig, men har man ej piloter att flyga dem och teknisk personal att underhålla dem, kommer de istället en stor andel att stå på marken. En sådan lösning är emot all gängse militärteori, men ett direkt resultat av de ekonomiska ramarna.

Uppdatering 23.00: Nivåerna ner emot 60 flygplan intas inte osannolikt redan inom något år med tanke på det mycket omfattande leasingavtal av JAS 39C som väntar under återstoden av 10-talet till Schweiz, Brasilien och även andra tilltänkta kunder. Det kommer då också att medföra att en än högre del av Flygvapnet sysselsätts med att utbilda utländska piloter. Något som tidigare löstes av de två utbildningsdivisionerna.

Inom flygbassystemet i övrigt utökas numerären något, men då på bekostnad av vissa förmågor. T ex föreslås flygbasjägarsystemet läggas ned, trots att detta torde vara av stor vikt för det nationella försvaret då flygplan är som mest sårbara när de står på marken på flygbaserna. Erfarenheter från Irak, Afghanistan och Ukraina visar detta med all tydlighet. En av flygbasjägarnas lägre prioriterade uppgifter, att utgöra säkringsstyrkor åt transportflyget vid internationella insatser, lever vidare hos nyuppsatt enhet (stod tidigare att flygbasjägarna ominriktas vilket var en feltolkning). Vidare nedgår Flygvapnets förmåga att hantera Försvarsmaktens transporter då vissa kompetenser får utgå, vilket är bekymrande när dagens försvar så intecknar snabb rörlighet, både inom och utom landet.

På helikoptersidan kommer också reduktioner att ske främst inom den markoperativa delen. Den reducerade ambitionen gör att bristen på piloter och tekniker minskas. Då flygbasjägarna försvinner gör så även möjligheterna till CSAR. Positivt är dock att basförbandsstrukturen rättas till för helikopter liksom att mer personal rent generellt krigsplaceras i FMORG18.


Konsekvenser på lång sikt
De omfattande reduktionerna i personal och framförallt nyckelpersonal med långa utbildningscykler gör att RB 5 generellt för Försvarsmakten innebär att man med de reduktioner som föreslås låser organisationen på en låg nivå för många år framöver. Skulle Riksdagen realisera regeringens utlovade anskaffning av ytterligare 10 JAS 39E och vidmakthållandet av nivån 5 ubåtar istället för de 4 som nu är planerade, medför det organisatoriska konsekvenser som blir svåra att hantera. Att utbilda en stridspilot tar idag ca 7 år till en godtagbar lägsta nivå. Avvecklar nu Försvarsmakten en rad piloter kommer det därmed att ta lång tid innan man kan hantera en högre politisk försvarsambition. Samma gäller naturligtvis inom många andra områden i Försvarsmakten. Soldater och sjömän rekryteras lätt. Att utbilda chefer och specialister tar många år innan de ger effekt.

Dessa de långsiktiga konsekvenserna av RB 5 är tillika de allvarligaste och få politiker verkar förstått detta.

Därför är det så beklämmande att höra försvarsministern och andra försvarspolitiker komma med inriktning på inriktning om att öka anskaffningen av JAS 39E, behålla JAS 39D, öka antalet luftvärnsförband etc. samtidigt som man låter RB 5 ligga. I sommar tar Försvarsmakten beslut om FMORG18 i syfte att kunna uppnå de av regeringen anvisade besparingarna. Sen rullar tåget mycket snabbt. Det verkar ha gått den politiska nivån helt förbi med tanke på att inget parti hittills uttryckt någon vilja att dra tillbaka RB 5.

Det blir en intressant uppgift för den politiska nivån att förklara förträffligheten med att genom RB 5 sänka försvarsförmågan. Vad Försvarsberedningen kommer att ha att säga i frågan om knappt två veckor tror jag mig redan veta.

För den som vill höra försvarsministerns uppfattning om RB 5 rekommenderas Riksdagens frågestund från 27 mars, anförande 32 och 34.

Uppdatering 5/5 16.20: Korrektion avseende planerad nedläggning av flygbasjägarförmågan.

En skärv till de behövande

TT rapporterade idag att regeringen vill omfördela 110 mkr från försvarsbudgetens anslag för internationella insatser till övningsverksamheten med anledning av att Försvarsmakten behöver öva ”mer” med tanke på Ukrainakrisen.

Om regeringen genomför förslaget är det naturligtvis välkommet. Jag föreslog för en dryg månad sedan tre omedelbara åtgärder regeringen skulle kunna vidta för att på kort sikt stärka vår försvarsförmåga med anledning av att Europas historia nu tar en mycket olycklig vändning. En av dessa var just en omedelbar överföring av medel från anslaget för internationella insatser till övningsverksamhet då Försvarsmakten i år har mycket låga ambitioner avseende övningar som följd av ekonomin. Som Skipper påpekat så har Försvarsmakten i årets budget 144 miljoner kr mindre att genomföra verksamhet för än 2013 som då ansågs vara ett ”tight” år. Regeringens tillskott på 110 mkr innebär därmed att Försvarsmakten 2014 har endast 34 mkr mindre att öva för än 2013 – trots ett helt nytt säkerhetspolitisk läge i såväl närområde som omvärld. För Marinens del kan detta innebära att man kanske kan genomföra marinstridsövningen under hösten, vilket tidigare varit långt från säkert.

110 mkr är därmed inte alls vad som behövs för att nå en högre förmåga, men ändå något. Härnäst på Försvarsmaktens övningsschema står den kombinerade flygvapen och marinövningen i mitten av maj som flera gånger fått reduceras i ambition på grund av ekonomin. Med tanke på att regeringen ännu inte lagt någon proposition om överföring av anslag lär denna heller ej kunna utökas i ambition. Det är också väl så sent i övningsplaneringen.

Socialdemokraterna lade i sin skuggbudget i veckan en överföring av 400 mkr från det internationella anslaget till verksamhetsanslaget. Johan Wiktorin gick igår igenom hur de olika partiernas försvarspolitiska förslag såg ut ekonomiskt där han bland annat pekade på att Socialdemokraterna av tekniska skäl inte osannolikt kommer att underkännas av Riksdagen. 400 mkr skulle annars innebära betydligt större möjligheter för Försvarsmakten att genomföra de mer komplicerade och samordnade övningar

Regeringens överföring av 110 mkr från ett anslag där Försvarsmakten förväntas lämna tillbaka ca 1,5 miljarder kr är alltså ett fall framåt, men frågan är när och om det realiseras. Det är en av de mycket viktiga åtgärderna att vidta för att snabbt höja svensk försvarsförmåga. Av samma vikt är att annullera regeringsbeslut 5/2013 för Försvarsmakten, vilket framöver kommer att påverka svensk försvarsförmåga mycket negativt. Skipper avhandlade konsekvenserna för marinstridskrafterna nyligen och jag har för avsikt med att återkomma med ett inlägg avseende konsekvenserna för flygstridskrafterna.

Oförändrade försvarsanslag 2014

Ukraina har nästan inte hänt. Åtminstone inte om vi djupdyker ned i respektive riksdagspartis förslag för innevarande år, något som anges i Vårändringspropositionen från regeringen och respektive partis eventuella Vårändringsbudgetsmotion eller i höstmotionerna. Nästan alla aktörerna ligger kvar i sina förslag från i höstas, då ju huvudbudgeten för 2014 lades. Trots att det som nästan […]

I Krimkrisens Skugga Del 3 – Storm i ett halvfullt glas

Sammanfattning
Den Ukrainska krisen fortsätter trots samtalen i Genève. Krisen kommer bedömt även eskalera dels utifrån vad man kan tyda av ryska uttalanden och utifrån att Ryssland vidtar åtgärder för att skydda sina företag. Dels utifrån att NATO nu även påbörjat sin förstärkning av dess östra flank, de Baltiska staterna samt Polen, samt att västländerna verkar vara beredd att genomföra ytterligare sanktioner. Krisen kommer bedömt allvarligt påverka säkerhetssituationen på kort sikt i Östersjöregionen och på lång sikt ha en negativ inverkan i Östersjöregionen. En högre grad av ökad militär aktivitet från båda parterna, Ryssland och Nato, kommer ske och därmed även en ökad risk för incidenter i vårt närområde.
Analys
Allmänt.När det framförhandla vapenstillestånd mellan den styrande övergångsregeringen i Ukraina och de pro ryska grupperingarna i östra Ukraina nu har upphört att gälla går den Ukrainska krisen in i en ny fas. Dels utifrån att konflikten i Ukraina fortsätter dels utifrån att NATO åtgärdsplan för att förstärka försvaret av alliansen östliga stater har påbörjats.
Vad avser konfliktens fortsättning har Ryssland gjort det än tydligare, främst genom Utrikesminister Sergei Lavrov, att om Ryska intressen påverkas i Ukraina, skall ses som den rysktalande delen i östra Ukraina, så är man beredd att med vapenmakt gå in och påverka situationen. Likväl har man vidtagit åtgärder för att minska skadeverkningarna av ytterligare sanktioner, bör ses som att man är beredd att eskalera konflikten ytterligare några steg för att nå det mål man har, som kan påverka ryska företag.
Krisen kommer tydligt påverka vårt närområde och främst Östersjöregionen. Detta område är intressant ur två hänseenden dels passerar den ryska gasledningen, Nord Stream, genom Östersjön. Dels skall denna gasledning skyddas av den ryska Östersjöflottan. Likväl förflyttas en stor mängd Ryska varor genom Östersjön vilket ytterligare förstärker dess ekonomiska tyngdpunkt. Detta gör att området har ett tydligt ryskt säkerhetspolitiskt intresse. Således var det för Ryssland redan innan krisen i Ukraina ett säkerhetspolitiskt tyngdpunkts område. Med den aktuella krisen accentueras detta tyngdpunkts område än tydligare vid ökad militär aktivitet från en annan part dvs i detta hänseende NATO.
NATO.Utifrån Rysslands agerande dels under Krimkrisen dels under den nuvarande krisen i östra Ukraina har NATO vidtagit ett antal åtgärder. Åtgärderna syftar främst för att stärka de åtaganden som krävs utifrån det kollektiva självförsvaret enligt artikel 5. NATO har framhävt att man kommer genomföra förstärkningar till de områden som känner sig hotad i dagsläget av Rysslands agerande mot Ukraina.
NATO tar den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen på största allvar, likväl ser man troligtvis att den negativa utvecklingen kommer fortsätta på sikt, man ser dels till den nuvarande situationen dels på längre sikt hur man skall uppfylla de krav som organisationen har på sig. Detta görs genom att man genomför aktiva åtgärder under 2014, hur dessa skall fortsätta under 2015 samt vilket agerande man skall ha på än längre sikt.
Dessa åtgärder omfattar dels truppförstärkningar till Ryssland angränsande medlemsstater dels förstärkningar i staber för att påskynda planeringsarbeten bl a inom ramen för artikel 5, vilket uppstått som en konsekvens av den förändrade säkerhetspolitiska situationen. Likväl påtalas behovet av flera och större övningar inom ramen för artikel 5.
NATO gör en tydlig omriktning av sin verksamhet dels som ett led i minskningarna av dess internationella operationer dels som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Fokus kommer således ej längre vara internationella insatser inom ramen för ett FN mandat utan en tydlig återgång kommer sker till det alliansen i grunden skapades för dvs det kollektiva självförsvaret. Detta i sig kommer även göra Sveriges situation något prekär, vi kommer vara mer utanför än med.
Till det nu tydligare utanförskap som kommer uppstå måste man även ta hänsyn till NATO generalsekreterares, Anders Fogh Rasmussen, uttalande vid folk och försvars rikskonferens i Sälen 2013. Då han tydligt klargjorde att antingen är man med i NATO, vilket gör att man kan ta del av det NATO erbjuder, eller så är man inte med, då kan man inte påräkna att man får ta del av det NATO erbjuder. Något som även USA President Barack Obama har belyst.
President Barack Obama uttalade sig, den 26 mars 2014, att det ej var på tal om ett NATO medlemskap för Ukraina eller Georgien i dagsläget. Likväl har man ej några omedelbara planer på en utökning av medlemsländer till NATO. Han ansåg även att Krimkrisen var ett tydligt tecken på att de Europeiska länderna nu måste öka sina försvarsutgifter. Detta för att NATO dels skall fungera som en effektiv organisation dels ha en avskräckande effekt.
Den största säkerhetspolitiska aktören i vårt närområde, NATO, genomför således en klar och tydlig omriktning mot vad de uppfattar som ett tydligt hot från Ryssland. Denna omriktning är även långsiktig, vilket innebär man anser att Ryssland kommer kvarstå som ett hot även efter krisen i östra Ukraina är överspelad, samt att denna hotbild kommer kvarstå under en längre tid, således är det ej några åtgärder man genomför i stundens heta för att uppfylla alliansens krav.
En mycket trolig händelseutveckling är att NATO kommer minska sina övningar inom ramen för t ex Partnerskap för fred (PfP) till förmån för övningar inom ramen för artikel 5. Vilket i sig är naturligt man kan inte ha både och, kostnad blir helt enkelt för hög då, varvid man prioriterar det alliansen i grunden är till för.
Likväl blir Sveriges situation mycket prekär när man genomfört en tydlig ominriktning av hela Försvarsmakten mot internationella insatser, i samverkan med andra säkerhetspolitiska aktörer, på bekostnad av en tydlig nedgång kring förmågan att föra högintensiv väpnad strid mot en hög teknologisk motståndare inom ramen för territoriellt försvar. NATO kommer betydligt snabbare kunna ominrikta sina medlemsstater mot traditionell väpnad strid kontra vad Sverige kommer göra i och med att Sverige måste göra det själv och inte i samarbete med någon annan som militärt alliansfri stat.
Ryssland.Den nuvarande bilden i Ryssland är att NATO kommer öka sin truppnärvaro markant längs Rysslands gränser på kort sikt likväl kommer NATO på lång sikt att etablera fler baser för att permanent kunna inkvartera trupp längs Rysslands gränser. Vad som måste beaktas kring denna beskrivning är att det troligtvis är de Baltiska staterna samt Polen som åsyftas från ryskt håll.
Likväl anser man att NATO försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess allierade dels enskilda länder dels inom CSTO. Detta genomförs med att utsätta staterna för moraliska påtryckningar och genom att övertyga de ledande politikerna samt befolkningen att det Ryssland genomför är omoraliskt. Likväl anser man att NATO försvarssamarbete (bör tolkas som t ex PfP) är ett led i detta.
Även en tydlig varning kring en utvidgning av NATO har framförts, President Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov uttalade sig om att hela den Europeiska säkerhetsstrukturen kan sättas ur spel vid en fortsatt utvidgning, likväl anser man att det samarbete som nu frysts mellan NATO och Ryssland enbart gynnat NATO och Ryssland har ej fått något gehör för sina åsikter i det dvs att samarbetet nu upphört är ingen förlust för Ryssland.
Rysslands utrikesminister, Sergei Lavrov, har bl a sagt att NATO använder dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina som en förevändning att ena medlemsstaterna mot ett fiktivt hot från Ryssland och isolera Ryssland från omvärlden. Likväl anser Lavrov att NATO har en dubbelmoral då de å ena sidan godtar en statsledning som kommit till makten genom en kupp men å andra sidan ej godtar folkomröstningen kring Krimhalvön.
Rysslands vice försvarsminister, Anatoly Antonov, har även uttalat sig kring ryska förband runt Ukrainas gräns samt storleken på dessa, han menar på att detta är ett led i informationskrigföring mot Ryssland. Likväl förbereder sig Ryssland inte för något övertagande av Ukraina utan dess förband genomför rutin verksamhet och vanlig övningsverksamhet.
Rysslands vice premiärminister, Dmitry Rogozin, har bl a sagt att USA och NATO har kommit med öppna hot mot Ryssland kring den pågående krisen i Ukraina. Detta skall enligt honom tydligt visa på behovet av den pågående moderniseringen av de väpnade styrkorna likväl den fortsatta upprustningen och reformeringen av dem.
CSTO generalsekreterare, Nikolai Bordyuzha, delar även åsikten att det är utländska krafter som försöker skapa en spricka mellan CSTO länderna och mellan Ukraina och dess grannländer. Han beskriver även hur dessa krafter hade upprättat träningsläger i Ukraina och drivit dessa under flera års tid, vilket möjliggjort den revolt som skett i Ukraina och därmed skapat dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.
Den bild som förmedlas innebär i stora drag att situationen i Ukraina har uppstått pga att västliga krafter försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess angränsande länder. Detta skall även ha pågått under en längre tid, således det man säger är att väst destabiliserar situationen i Ryssland med dess angränsande stater för att själva kunna dra vinning av den. Många politiker, varav vissa har haft eller har en hög beslutsfattande position, i de forna Sovjetiska satellitstaterna har öppet under de senaste månaderna delat och berättat denna åsikt kring hur krisen i Ukraina har uppstått.
Denna sinnesbild är dock ej ny, den har förmedlats under en längre tid, t ex den instiftade ”agentlagen” för att försvåra och i många fall förhindra att utländska ickestatliga organisationer (oftast organisationer som arbetar med rättssäkerhet eller mänskliga rättigheter) skall kunna genomföra sitt arbete i Ryssland, är ett led i denna sinnesbild kring hur västliga stater försöker destabiliserar Ryssland.
Östersjöregionen.Den kris som uppstått med Ukraina har gett på hand att NATO tyngdpunkt i dagsläget ligger kring Östersjöregionen. Denna situation kräver att organisationen tydligt visar för de Baltiska staterna samt Polen att man ej kommer lämna dem. Samt man kommer vidta åtgärder för att säkerställa dess säkerhetssituation som angränsande stater till Ryssland. NATO är dock tydlig med att dessa åtgärder ej skall eskalera situationen. Utan de skall ge en avhållande effekt för att på sikt deeskalera de spänningar som byggts upp mellan NATO och Ryssland.
NATO styrkeuppbyggnad i Östersjöregionen omfattar mark-, sjö- och luftstridskrafter likväl avdelas ledningspersonal samt lednings- och inhämtningsresurser till regionen. Ett tydligt budskap från NATO generalsekreterare är att man kommer genomföra en ökning av övningsverksamheten i Östersjöregionen med de förband som utplaceras där.
Vad avser markstridskrafter kommer man som en första åtgärder att förflytta 600 Amerikanska soldater ur 173. Luftburna brigaden från Italien till dels Polen dels de Baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen erhåller var sitt luftburet kompani á 150 soldater samt Polen erhåller ett luftburet kompani. Detta markbidrag kommer därefter ersättas av andra förband, som minst skall de Baltiska staterna samt Polen ha amerikansk marktrupp inom sina gränser intill årsskiftet.
Vad avser sjöstridskrafter så kommer fem (5) mindre fartyg, fyra (4) stycken mindre minsvepare och ett (1) stödfartyg, avdelas till Östersjöregionen, dessa fartyg ingår i NATO maritima snabb insatsstyrka. Fartygen kommer befinna sig i Östersjön den närmsta tiden (ingen bortre gräns har satts kring det maritima bidraget). Inledningsvis kommer styrkan stå under Norskt befäl för att därefter stå under Tyskt. Styrkan kommer i huvudsak genomföra minröjningsinsatser och besöka flera Baltiska hamnar.
Vad avser luftstridskrafter kommer tolv (12) stycken amerikanska jaktplan vara baserad i Polen intill årsskiftet. Kanada avdelar sex (6) stycken CF-18 jaktplan, likväl avdelar Frankrike fyra (4) stycken jaktplan dessa skall även vara baserade i Polen. Vad avser NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna, Baltic Air Policing (BAP), så kommer denna att tre dubblas. USA har i dagsläget tio (10) stycken F-15 baserade och kommer öka detta till tolv (12) stycken. Därefter kommer det som minst vara tolv (12) flygplan intill Augusti månad 2014. Flygbidraget kommer då involvera Polen (4 st MIG-29), Danmark (4 st F-16 samt 2 st F-16 predestinerad för BAP dock baserade i Danmark) och Storbritannien (4 st Typhoon). Utöver detta tillkommer ett (1) AWACS flygplan baserat i Polen och eventuellt ytterligare ett AWACS från Frankrike. Detta innebär att i Baltikum kommer minst tolv (12) jaktplan vara baserade samt i Polen arton (18) stycken jaktplan som förstärkning, som en konsekvens av krisen i Ukraina.
Några öppna uppgifter finns ej i dagsläget att Ryssland genomfört motåtgärder mot NATO förstärkningarna genom att själv förstärka de västliga delarna av MD V, som angränsar mot de Baltiska staterna samt Polen, med ytterligare militära förband. Dock har man klargjort att man kommer möta upp den förstärkning som sker på det sätt man anser är lämpligt för att skydda sina gränser samt upprätthålla sin nationella säkerhet. Dock har Ryssland genomfört en stor mängd anflygningar mot Bulgarien sedan Krimkrisens början och dess fortsättning i östra Ukraina.
Således de förstärkningar som NATO genomför av sin östliga flank omfattar totalt sett en (1) reducerad luftlandsättningsbataljon och cirka 3 jaktflygdivisioner och en minröjningsstyrka utan sjöstridsförmåga. Dessa förstärkningar är inte stora och kan inte utnyttjas offensivt, utan enbart som defensiva åtgärder. Således går de i linje med NATO uttalade att de förstärkningar som tillförs ej är till för att eskalera situationen mellan Ryssland och NATO. Rysslands motåtgärder blir troligtvis framgrupperingar av luftvärnsförband mht att NATO prioriterat flygförstärkning, likväl bör en ökad patrullering med sjöstridskrafter ske mht minröjningsstyrkans verksamhet. Troligtvis kommer man även genomföra anflygningar mot Polen samt de Baltiska staterna likt det agerande man genomför mot Bulgarien.
Slutsatser
På kort sikt kommer troligtvis säkerhetssituationen i Östersjön allvarligt försämras mht NATO förstärkning i de Baltiska staterna samt Polen kommer föranleda ryska motåtgärder. Därefter kommer säkerhetssituationen att stabiliseras dock kommer det ej vara en återgång till en situation innan Krimkrisen utan totalt sett kommer vi se en försämrad säkerhetssituation i Östersjöregionen.
Två (2) faktorer föranleder denna försämrade säkerhetssituation. Den första (1) faktorn är det uttalade syftet från NATO att öka övningsintensiteten inom regionen dels med de tillförda förbanden dels med ytterligare övningar inom ramen för artikel 5. Den ökade övningsintensiteten kommer föranleda att Ryssland dels kommer följa upp verksamheten vilket medför ökade risker dels kommer de själva genomföra motövningar som ett svar på NATO övningar. Således har vi en nedåtgående säkerhetsspiral inom en tydligt avgränsad och geografiskt liten regionen, vilket föranleder att risken för incidenter är överhängande.
Den andra (2) faktorn är till del avhängt den första faktorn. Ryssland har ett tydligt uttalat säkerhetspolitiskt intresse längs dess gasledning, Nord Stream, som går i Östersjön. Denna skall skyddas med sjöstridskrafter ur Östersjöflottan. Ökar övningsintensiteten samt NATO styrker i Östersjöregionen kommer detta säkerhetspolitiska intresse tydligt sättas i fokus för Ryssland, vilket kommer föranleda troligtvis en ökad aktivitet hos Östersjöflottan, längs dess dragning samt i dess förlängning inom svensk ekonomisk zon. Denna ökande patrullering med en tilltagande övningsaktivitet kommer likväl öka risken för incidenter inom Östersjöregionen.
Således kommer vi troligtvis få en mindre ”storm” i Östersjöregionen vilket tydligt kommer påverka våra egna resurser. Vilket ur mitt förmenande är underdimensionerade för att kunna hantera en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen inom vårt närområde. Vad menar jag då med detta? En ökning i övningsintensiteten, över en lång tid inom vårt närområde kommer kräva att t ex incidentberedskapen kommer vara tvungen att gå upp och identifiera och säkerligen i visa fall avisa. Det är svårt att ha en hög uthållighet om detta sker regelbundet, då dels materiel dels personal är underdimensionerat, vilket på sikt kommer föranleda ett markant försämrat stridsvärde främst inom flygvapnet. Likväl kommer troligtvis flottan vara tvungen att öka antalet sjödygn om utländska statsfartyg i en högre grad uppträder inom svensk närområde och genomför övningsverksamhet, likväl är dess organisation klart underdimensionerad för att klara en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde.
Här och nu dvs snabbt gripbara förband rimmar således mycket dåligt, de kan klara en tidsbegränsad kris, dock en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation dvs en återgång till ett kalla kriget liknande förhållande inom vårt eget närområde klarar de ej av. Att den säkerhetspolitiska situationen med all tydlighet nu gått in i en kalla kriget liknande situation råder det inget tvivel om, likväl är det ur mitt förmenade två ideologier som ställs mot varandra, därav kan man benämna det som ett nytt kallt krig. Varaktigheten i detta återstår att se hur lång den blir, men att vi troligtvis kommer se en långvarig (5-10 år) försämrad relation mellan NATO och EU mot Ryssland är mycket trolig.
Således en snabbare förstärkning av Försvarsmakten krävs än den långsiktiga som Alliansen presenterade, 22 april 2014, likväl krävs en tydlig resursförstärkning avseende personalen för att erhålla en uthållighet även vid kris inom vårt närområde, något som dagens organisation ej är konstruerad för, än mindre om regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår. Ett expeditionärt försvar är inget man genomför territoriellt försvar med vilket troligtvis kommer vara det allena rådande inom det närmsta decenniet, således en organisation som tydligt klarar av nationellt försvar klarar även av internationella insatser, vilket måste vara det styrande om man är militärt alliansfri.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AFP 1, 2(Engelska)
AP 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
BBC 1(Engelska)
DN 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
NATO 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Svt 1, 2(Svenska)

Storsatsningen!



Fortsätter i kväll enligt tidigare löfte att kommentera gårdagens utspel från Alliansen där man vill tillföra 5,5 miljarder till Försvarsmakten – om tio år…. Nu genom att börja titta mer på detaljerna i förslaget men även på hur man hade kunnat vidta åtgärder här och nu, något man aktivt valde att inte göra.

Det man från regeringens sida prioriterar högst när man läser förslaget är anslagsökningar som ska gå till personal, övningar och incidentberedskap. Det är precis detta många av oss debattörer under en längre tid pekat på måste till för att skapa viss ökning av förmåga snabbt.

Men snabbt borde i dessa sammanhang vara ”här och nu” med anledning av omvärldsläget och inte med start 2015 och med en marginell putsning som förslaget nu avser. Försvaret går på knäna och så sent som i dag kom ytterligare besked om att ekonomin för innevarande år ser ännu svårare ut än vad som var väntat. Pengarna räcker inte till för att öva Försvarsmakten hela året i önskvärd omfattning. Detta innebär att försvarsförmågan stangerar och att tidpunkten för den operativa relevanta organisationen skjuts framåt i tiden och att kompetensskulden ökar. Inte bra med andra ord.

Detta hade regeringen haft all möjlighet att justera redan i år genom att omfördela ekonomiska medel från ett anslag som vi redan nu vet kommer att underutnyttjas, nämligen anslaget för fredsfrämjande insatser. Även om det möjligen skulle kräva ett riksdagsbeslut så hade det sannolikt inte varit särskilt svårt att få igenom.

Under 2013 såg utfallet av denna anslagspost, kallad 1:2, ut som följer.

Ingående från 2012: 811 mkr
Anslag 2013: 2207 mkr
Indragning 2013: -744 mkr
Disponibelt 2013: 2272 mkr
Utnyttjat 2013: 1234 mkr
Outnyttjat 2013: 1066 mkr 

Sammantaget innebär detta att Försvarsmakten tilldelades 1,8 miljarder som inte fick användas under 2013 av vilka 100% gick direkt tillbaka in i statskassan! I regleringsbrevet för 2014 så framgår att anslagsbehållningen som får disponeras för denna post är exakt NOLL kronor. Staten har med andra ord tjänat 1,8 miljarder på Försvarsmakten under föregående år samtidigt som övningsverksamhet och materielanskaffningar skjuts upp och/eller stryks. Att ingen granskande journalist har grävt fram detta till allmän beskådan är olyckligt!

För 2014 är anslaget ca 1,8 miljarder och som bekant har bl.a. insatsen i Afghanistan reducerats och håller på att avvecklas. Man kan redan nu skönja ett underskridande även i år, något som ånyo är på väg tillbaka till statskassan.

Vad vill jag då säga med detta, jo att det vore på sin plats att regering (och om så krävs även riksdagen) redan nu omfördelar pengar från denna post till posten 1.1 så att Försvarsmakten kan öva! Det är en enkel åtgärd för regeringen som skulle kunna ge omedelbar effekt i hela Försvarsmakten. Nu ser i stället höstens verksamhet mycket osäker ut!


Ovanstående är en möjlighet till åtgärd för en regering som påstår att man menar allvar med sista satsningar på försvaret. Men det har funnits andra möjligheter också, och det är vårbudgetändringen som presenterades i början av april och som ska klubbas i riksdagen i juni.

Men inte ens här tog man tillfället i akt att skjuta till pengar för att Försvarsmakten ska kunna hantera innevarande år avseende personal och övningsverksamhet. Det blev som bekant NOLL kronor till Försvarsmakten.

Företrädare för Moderaterna har påstått att man inte gör den typen av justeringar i vårbudgetändringen. Men detta är inte med sanningen överrensstämmande. Den i särklass största ändringsförslaget till vårbudgeten är att man ökar anslaget för migration med 2,7 miljarder kronor med anledning av en ökad andel asylsökande till Sverige. Av den summan hämtar man hem 866 miljoner från en minskning av biståndet. Återstående ”ofinansierad del” av ökningen på migration blir då ca 1,8 miljarder kronor, samma summa som Försvarsmakten lämnade tillbaka vid årsskiftet.

Jag har generellt sett inga som helst synpunkter på vare sig bistånd eller migration, men kan konstatera att regeringen de facto anser att migration är 2,7 miljarder viktigare än att prioritera att Sveriges försvarsförmåga stärks ”här och nu” trots att vi har en situation så allvarlig att NATO tredubblar sin incidentberedskap, aktiverar delar av sin marina snabbinsatsstyrka samt flyttar fram markstridskrafter i vårt omedelbara närområde till länder som vi lovat att stödja i solidaritetsklausulen!

Slutsatsen är att regeringen helt uppenbart inte bryr sig om att stärka förmågan här och nu eftersom man vidtar noll åtgärder för att åstadkomma detta.

För nästa budgetår 2015 så är det inga 5,5 miljarder som skjut till. För förbandsverksamheten handlar det om 110 miljoner minus Anders Borgs reducering på 31 miljoner, vilket ger summan 79 miljoner extra. Det kompenserar inte ens de årliga kostnadsökningarna.

Trots det specificerar regeringen vad man vill öronmärka pengarna till.

Öka Marinens tillgänglighet:  5 miljoner
Öka antalet flygtimmar: 15 miljoner
Förstärka incidentberedskap: 15 miljoner
Utöka övningsverksamhet: 45 miljoner
Öka närvaro Gotland: 30 miljoner

Allt detta ser möjligen bra ut på papperet, men man ska då minnas att trots att regeringen satsade på försvaret för innevarande år så blev det verkliga utfallet av den disponibla summan för övningsverksamhet (den rörliga delen av förbandsanslaget) en reducering med exakt 144 miljoner.

Det ska därför bli oerhört intressant att följa upp den faktiska tilldelningen till förbandens verksamhet under 2015.

Det var allt för i dag, och jag kommer fortsätta granskningen av regeringens så kallade storsatsning även i morgon om tid finns.

För övrigt anser jag att RB5 måste hävas.


Bloggar: Sjätte mannen

Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?

Inför utgivningen av det senaste numret av Kungliga Örlogsmannasällskapets (KÖMS) tidskrift i sjöväsendet (TiS) fick jag erbjudandet att skriva en artikel och ge min syn på sakernas tillstånd inför försvarsberedningens rapport. Sagt och gjort, i senaste numret (nummer 1 2014) som ramlade ner i brevlådorna tidigare i veckan finns min artikel publicerad. Jag väljer att återpublicera den här på bloggen så att ni som ännu inte är prenumeranter får möjlighet att läsa och kommentera. För övrigt så rekommenderar jag alla att prenumerera på tidskriften för enbart 250:-årligen. Här finns många läsvärda artiklar.

/ Skipper
——————————-


Vår omvärld förändras snabbt. Ryssland har genom ett oerhört välplanerat strategiskt överfall annekterat hela Krim som man nu anser är en del av Ryssland. Detta utan att avlossa ett enda skott. Exakt hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut kan nog ingen förutspå. För svenskt vidkommande så har försvarsberedningen med anledning av denna utveckling fått förlängd tid på sig att slutföra sin rapport till regeringen som nu ska överlämnas den 15 maj. Ett och ett halvt års politiskt arbete som syftar till att förbereda ett nytt försvarsbeslut är därmed snart till ända. Detta försvarsbeslut kommer att bli helt avgörande för försvarets framtid och kommer på ett betydligt mer avgörande sätt än tidigare påverka svensk framtida säkerhet. Varför det förhåller sig så ska jag i den här artikeln försöka belysa genom att ta avstampet i det aktuella läget i Försvarsmakten.

För den som har läst sin militärteori så är treenigheten ett bekant begrepp. Här menar Carl von Clausewitz att kriget måste förstås som en aktivitet som involverar tre delar som är helt beroende av varandra. Kriget kräver stöd från folket. Det kräver den politiska maktens tydliga motiv, och det kräver att militärenaccepterar uppgiften att strida. En treenighet som i teorin var mer tillämpbar under 1800-talet, men som fortfarande symboliserar faktorer för att ”kriget” ska fungera.

Om man analyserar den ena av Clausewitz tre avgörande delar, den strikt militära, så kan man lätt identifiera och skapa en ny underliggande treenighet av de faktorer som krävs för att ett försvar ska fungera och anses vara stridsdugligt. Dessa tre är Personal – ett fungerande försvar kräver rätt mängd personal med rätt utbildning. Materiel – utan rätt materiel i tillräcklig numerär så är försvaret ej operativt relevant. Övning – Om inte ett försvar får möjlighet att öva sin personal och materiel så kommer någon försvarsförmåga inte att åstadkommas.

Clausewitz poäng med treenighetsteorin är att om man tar bort något av de tre benen så menar han att kriget ej kommer att fungera. I min egenkonstruerade underliggande treenighet hävdar jag på samma sätt att vårt försvar inte kommer att fungera utan att de tre delarna – personal, materiel och övning harmoniserar med varandra.

Med denna militära treenighet för ögonen så kan vi idag konstatera att Sveriges försvar har omfattande problem! Det värsta i sammanhanget är att det inte bara är ett av dessa tre avgörande områden som felar. Försvarsmakten har stora problem inom alla dessa tre områden – samtidigt.

Den primära orsaken till dessa problem är en omfattande underfinansiering av försvaret, något som tillåtits pågå under så pass lång tid att effekterna nu börjar bli så svåra att försvarsförmågan kan ifrågasättas. Försvaret befinner sig till synes mitt i en pågående systemkollaps som bara kan hävas om mycket kraftfulla politiska åtgärder vidtas, och det måste ske nu. Av den anledningen kommer försvarsberedningens rapport och det påföljande försvarsbeslutet under 2015 bli helt avgörande för framtiden. Men hur står det då till med den militära treenigheten omfattande personal, materiel och övningar? Är det verkligen så problematiskt som inledningen målar upp?

Personalfrågan

Försvarsminister Karin Enström framhäver ofta personalreformens förträfflighet och deklarerar gärna att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”. Trots det så är personalproblematiken stor och kan primärt härledas till två huvudsakliga områden. Problemen med att rekrytera rätt och behålla personalen inom kategorin GSS är det ena. Det andra är att Försvarsmaktens organisation ständigt krymper, och fortsätter krympa genom politiska reduceringar som har sitt ursprung i en ständigt minskad försvarsekonomi.

Omsättningstakten inom kategorin GSS (Gruppbefäl, Soldater, Sjömän) är för hög. Dels beroende på avhopp under och efter genomförd GMU, men även personal i tjänst på förbanden slutar för tidigt. Man stannar helt enkelt inte i Försvarsmakten under så lång tid som systemet är konstruerat för och som de ekonomiska beräkningarna är baserade på. Detta framgår tydligt om man studerar Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 där det framgår att de årliga avgångarna från kategorin GSS/K är hela 20% årligen. Avhoppen medför även ökade kostnader. Tittar man på Försvarsmakten totalt så saknades vid årsskiftet ca hälften av alla GSS som ingår i insatsorganisationen. Detta är en stor anledning till att IO 14 inte på långa vägar är färdigbemannad. Prognosen på när organisationen kan vara intagen sträcker sig nu till någonstans runt 2023.

I samband med den senaste omstruktureringen 2012 ströks ett stort antal rader främst ur basorganisationen vilket innebär att man reducerade personal på skolor och inom stödverksamheten. Men reducerade man Försvarsmaktens uppgifter i samma omfattning? Svaret är nej, och det här innebär att problemet landar hos insatsförbanden som får fler bemanningsuppdrag istället för att basorganisationen fick behålla sina personalrader. Det innebär i praktiken att insatsförbanden dräneras på personal och att stolar gapar tomma. För en fartygsbesättning blir detta ohållbart i längden då en fartygschef sällan eller aldrig får möjlighet att öva hela sin besättning samtidigt. Förutsättningen för att uppnå hög stridsduglighet reduceras därmed avsevärt.

Ovanpå detta ska vi addera det senaste politiska katastrofbeslutet RB5 som Försvarsmakten erhöll förra året. Något som i Försvarsmakten benämns FM Org 18 och som innebär att regeringen tvingar Försvarsmakten att minska personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen. Officerare och specialistofficerare ska reduceras med 1 000-1200. Civilanställda reduceras med 550-750 och GSS reduceras med 500-700 befattningar. Totalt ska alltså 2050-2650 befattningar tas bort utan att uppgifterna reduceras. Ett uppdrag som ska vara slutfört innan 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra utan att det kommer att få allvarliga konsekvenser för rikets försvarsförmåga. När försvarsministern då hävdar att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och att regeringen genom sin reform stärker försvarsförmågan så undrar åtminstone jag hur ekvationen går ihop?

Materielproblematiken

Den andra helt avgörande delen i den ”militära treenigheten” är försvarsmaterielen.  Utan materiel av rätt kvalité och i rätt omfattning kommer försvaret inte att fungera, det torde för TiS kompetenta läsekrets vara en självklarhet. Men så ser inte verkligheten ut, för även här kan vi återfinna stora problemområden, kanske ännu större än runt personalfrågan. Det ena och kanske det mest konkreta problemet är att det saknas materiel för att den av riksdag och regering beställda IO 14 ska kunna sättas upp och fungera. Det andra är att den konstanta reduceringen av försvarsanslaget leder till att numerären avseende kvalificerad materiel konstant minskar. Ett tredje handlar om försenade materielleveranser och förmågeglapp. För Marinen finns även ett fjärde problem som berör förhållandet till försvarsindustrin.

Det saknas i dag långt över 30 miljarder för att kunna förnya den allt mer åldrande försvarsmaterielen genom att antingen modifiera eller omsätta. Orsakerna till detta är flera. En orsak är att regeringen har beslutat om anskaffning av JAS 39E utan att skjuta till de pengar som krävs. I stället tvingas Försvarsmakten att omfördela inom materielanslaget vilket innebär att många planerade projekt får strykas eller reduceras. Under den kommande 10-årsperioden har FMV lagt utvecklingsbeställningar på Gripen E till SAAB på 13,2 miljarder. Tillkommer gör själva ombyggnadsarbetet av 60 stycken flygplan från version C till E som beräknas kosta ytterligare ca 47 miljarder. För detta skjuter regeringen till den i sammanhanget symboliska summan 220 miljoner per år under en tioårsperiod, totalt 2,2 miljarder. Alla kostnader som överskrider denna summa får alltså ”tas inom ram” och därmed uppstår katastrofala undanträngningseffekter som påverkar övrig materielanskaffning.

I dessa reduceringar har Marinen tagit mest stryk. Om man studerar Försvarsmaktens långsiktiga materielplan kan man konstatera att samtliga planerade marina nybyggnadsprojekt inte bara flyttats framåt, de har försvunnit helt och hållet vilket innebär att det fram till 2023 inte finns ett enda nybyggnadsprojekt kvar. Som exempel är både de planerade stödfartygen såväl som de planerade ytstridsfartygen nu helt strukna ur materielplanen. Fortsätter de så här är förutsättningarna för en Marin efter 2030 mycket dåliga!

Den andra delen av materielproblematiken har direkt koppling till den samlade försvarsförmågan. Det handlar om att numerären av kvalificerad materiel för strid mot en högteknologisk motståndare konstant sjunker på grund av politisk underfinansiering. Antalet stridsflygplan kommer att sjunka från nuvarande 100 till 60 i samband med övergången till JAS 39E. Antalet artilleripjäser har halverats, från 48 till 24 när man nu går från Haubits 77/B till Archer. Antalet stridsvagnar av typen Strv 122 Leopard kommer att minska från nuvarande 120 till enbart 42(!) i samband med regeringsbeslutad renovering. En renovering som dessutom ser ut att bli ytterligare reducerad då industriofferterna överstiger den befintliga kostnadsramen för projektet. Stridsfordon 90 går samma öde till mötes då maximalt 65% av den totala numerären kommer att renoveras. Detta är bara några exempel.

Att alla dessa projekt av regeringen har beskrivits som att man ”genomför stora satsningar på Försvarsmakten” är skrämmande! Numerären och därmed försvarsförmågan reduceras samtidigt som kostnaderna måste tas inom befintlig ram utan några ekonomiska tillskott. Jag hävdar att regeringen far med grov osanning runt sina så kallade satsningar.

Den tredje delen berör försenade materielprojekt. För Marinens del är förmågeglappet som uppstått inom ubåtsjakt det kanske mest påtagliga. Att sista ”pinget” från en svensk ubåtsjakthelikopter (Hkp 4) skedde 2005 och nästa ping från en fullt ut sjöoperativ svensk helikopter förhoppningsvis kommer att höras någon gång runt 2020 är mycket olyckligt för att inte tala om oansvarigt. Här har regeringen och Försvarsmakten ett delat ansvar att bära. I praktiken innebär det här inte bara att luftburen ubåtsjaktförmåga har gått om intet, det innebär även att våra egna ubåtar inte kommer att ha haft regelbunden tillgång till en kvalificerad motpart under cirka femton års tid. Vad detta innebär kan läsaren själv fundera över. 

Den fjärde delen som har drabbat Marinen är kopplat till stora problem med försvarsindustrin. Inte nog med att alla planerade marina nybyggnadsprojekt har fått stryka på foten så har även beslutade och finansierade sådana också hamnat i kläm. Att FMV sagt upp samarbetet med Kockums innebär att A26 nu är i farozonen. Det innebär även att den planerade halvtidsmodifieringen av två Gotlandsubåtar inte kan genomföras som planerat. Svensk ubåtsförmåga efter 2020 är därmed mycket osäker även om Saab kommit in som en ny spelare på planen. Att regeringen på grund av konflikten dessutom vägrar att lägga beställningar på modifiering och ombyggnad av korvetter, vedettbåtar och minröjningsfartyg påverkar även det den samlade marina försvarsförmågan i negativ riktning. I ett värsta scenario kommer den samlade styrkan av svenska ytstridsfartyg i en nära framtid att kunna sammanfattas till fem Visbykorvetter, samtliga utan kvalificerat robotluftvärn. En ohållbar och ovärdig situation!

Övnings- och finansieringsproblematiken

Som om inte ovanstående eländesbeskrivningar rörande personal och materiel vore nog så finns det även problem kopplat till finansieringen av förbandsanslaget och därmed möjligheten till fler och mer kvalificerade övningar.

De ekonomiska problemen måste vid det här laget anses vara klarlagda för alla berörda parter. Men sakernas tillstånd måste även fortsättningsvis beskrivas som de är – varken mer eller mindre. Här finns fortfarande en hel del att jobba på internt inom Försvarsmakten där fler chefer borde ta sitt ansvar och kliva fram och förklara det faktiska läget utan omskrivningar.

Även om regeringen i år skjutit till några hundra miljoner till förbandsanslaget, den omtalade ”putsen i marginalen” så räcker det inte på långa vägar. Detta beror på att kostnadsökningen för löner och annat överstiger ökningen av anslaget. Detta har för innevarande år inneburit att förbandens rörliga verksamhetsmedel avsett för övningar m.m. har reducerats med 144 miljoner jämfört med föregående år i stället för att öka. Vi ser därför att flera övningar under 2014 har fått strykas bort. Den här utvecklingen har ÖB Sverker Göranson sedan länge varnat för och konsekvenserna av en ständigt underfinansierad försvarsbudget blir nu väldigt påtagliga.

När Försvarsmakten nu lämnar in budgetunderlaget för 2015 till regeringen beskriver man det prekära läget så här.

Mot bakgrund av detta är konsekvenserna av prolongerade anslagsramar så omfattande för den operativa förmågan att det innebär att Försvarsmaktens uppgifter måste ses över. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Sverige har i dag den lägsta försvarsbudgeten i Norden sett till andel av BNP. Vi är i dag nere på rekordlåga 1,15% medan de övriga länderna ligger på 1,4-1,5% en nivå som vi själva låg på innan nuvarande regering tillträdde 2006. I praktiken innebär det att anslaget har sjunkit med 3% under samma tidsperiod. Det brukar som bekant ofta talas om att regeringen satsar på försvaret. Ovanstående siffror vittnar dessvärre om något helt annat.

Ett första steg för att få försvaret på fötterna igen, vilket innebär att finansiera materielberget, lösa personalsituationen samt öva organisationen är att succesivt öka anslagsnivån i den takt Försvarsmakten kan omsätta den. Ett första delmål borde vara att återgå till den anslagsnivå som gällde 2006 d.v.s 1,4% av BNP. Detta skulle i praktiken innebära en anslagsökning om 9 miljarder jämfört med i dag.  Därefter måste en fortsatt översyn ske för att balansera svensk försvarsförmåga mot det säkerhetspolitiska läget.

Säkerhetspolitiskt läge och utveckling

Genom att ta med sig ovanstående tre omfattande problemområden när man tittar på den säkerhetspolitiska utvecklingen som nu sker, och där Ryssland är en stor aktör, så kan man inte bli annat än orolig.

När försvarsberedning lämnade ifrån sig omvärldsanalysen i juni 2013 Vägval i en globaliserad värld så slog beredningen fast att Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå”. Den som följt den militära utvecklingen i Ryssland vet att begreppet låg nivå är mycket missvisande och bör i stället tillskrivas den som krävt att skrivningen ska finnas med i rapporten.

Att det är Ryssland som är den dimensionerande faktorn för svensk försvars- och säkerhetspolitik borde för alla vara en självklarhet. Ett sundhetstecken är dock att svenska politiker alldeles nyligen svängt i frågan och menar att försvaret ska byggas inifrån och ut, och att försvaret av Sverige börjar i Sverige jämfört med vad som deklarerades i samband med försvarsbeslutet 2004. Då började av någon outgrundlig anledning försvaret av Sverige i Afghanistan.

Krigsvetenskapsakademiens Johan Wiktorin, upphovsman till minnesramsan GUBBE har genom denna påvisat ett antal indikatorer som rimligtvis borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och korrigeringar av försvarspolitiken. GUBBE innefattar: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot. Allt kopplat till händelser och utveckling i Ryssland. Till denna minnesramsa skall det nu även tillfogas ett U för Ukraina och den ryska annekteringen av Krim. Således GUUBBE.

Inför det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 hade försvarsberedningen i sin andra rapport Säkerhet i samverkantagit fram det numera välkända ”lackmustestet”.

”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.”

Att Ryssland kort därefter gick in i Georgien har som bekant inte påverkat regeringens syn på Ryssland nämnvärt mer än att man enligt försvarsministern ”följer utvecklingen noga”. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tog det hela ytterligare ett steg när hon efter en av försvarsberedningens resor till Ryssland skrev ”Samtal med ryska försvar- o utrikesministrar fortsätter; tydligt språk. Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Att detta var en felaktig bedömning är ingen underdrift med hänsyn till vad som nu händer i Ukraina.

Till detta skall läggas att även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen redan innan Ryssland gick in i Ukraina, uttryckte stor oro över president Putins agerande. Under sitt tal vid säkerhetskonferensen i München för någon månad sedan menade han att Ryssland placerar ut offensiva kryssningsrobotar Iskander i Kaliningrad och att man beskriver Natos defensiva robotförsvar som ett hot mot Ryssland.

Rikets säkerhet i försvarsberedningens händer?

Något försvarsberedningen förhoppningsvis redan tagit ställning till är huruvida det ska krävas fler alarmerande omvärldsindikatorer för att en förändring i synsättet på svensk försvars- och säkerhetspolitik ska ske? Eller är det hela så enkelt att det trots allt, ånyo kommer att vara ekonomin som allenarådande får styra över Sveriges säkerhet? Ansvaret vilar just nu tungt på försvarsberedningens axlar.

Men hur ser då egentligen uppdraget från regeringen till försvarsberedningen ut, eller om man kokar ner det, från försvarsministern och moderaten Karin Enström till försvarsberedningens ordförande och moderaten Cecilia Widegren?

Försvarsberedningen ska analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009 … Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas … Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader.

Försvarsberedningen får således inte förutsättningslöst titta på vilket försvar Sverige verkligen behöver. Istället är styrningen att den inriktningen som beslutades 2009 ska fullföljas. Detta innebär begränsningar i hur arbetet kan bedrivas och vilka förslag som kan presenteras.  Dagens insatsorganisation är primärt dimensionerad för internationella insatser och inte försvaret av Sverige. Att pågående utveckling i Ukraina och Rysslands alltmer aggressiva förhållningssätt trots allt måste tillåtas påverka försvarsberedningens slutsatser borde vara självklart. Allt annat är ohållbart.

Att ÖB trots omvärldsutvecklingen vidhåller att den nuvarande organisationen IO 14 är operativt relevant förbättrar inte oddsen för att den nyvunna politiska viljan till förstärkningar ska hörsammas fullt ut. ÖB är, förvisso med all rätt, orolig för fortsatt underfinansiering om man ånyo ska förändra strukturen. Men ett försvar som primärt är en expeditionskår för mindre insatser utomlands kan omöjligt vara operativt relevant när läget i vårt omedelbara närområde nu försämras. I synnerhet inte när det kommer till vår egen förbandsnumerär och inte minst till logistiken.

Omedelbara åtgärder!

Det positiva i sammanhanget är som sagt att regeringsföreträdare i sitt uppvaknande med anledning av Rysslands agerande har öppnat upp för större anslagsförstärkningar. Det är givetvis positivt. Men man skulle även kunna vidta vissa omedelbara åtgärder för att lösa de mest akuta problemen.

Ett sådant måste vara att snarast upphäva RB5 och därmed FM Org 18. Att i dessa tider fortsätta reducera Försvarsmaktens personal är en katastrof och omöjliggör förutsättningar för att skapa en ökad försvarsförmåga jämfört med i dag. Ett annan omedelbar åtgärd borde vara ett beslut om att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till förbandsverksamheten så att förbanden kan öva i den omfattning som krävs och således snabbare öka förmågan.  

Vilka åtgärder krävs då på längre sikt?

Trots begränsningar i försvarsberedningens uppdrag så får man ändå hoppas på att man ser på försvaret i ett större perspektiv än att enbart fullfölja tidigare inriktningsbeslut. Här bör ett starkt skalförsvar vara en ledstjärna för försvarsberedningen. Skalförsvarsidén syftar till att en motståndare inte ska få sätta sin fot på svensk mark utan hållas på avstånd och neutraliseras redan i luften eller på havet. Ett starkt skalförsvar har dessutom den stora fördelen att det fungerar krigsavhållande. Ett sådant skalförsvar måste omfatta en stark marin, ett starkt flygvapen och tillförsel av kvalificerat luftvärn i alla dess former.

För Marinens del måste tyngdpunkten ligga på ubåtsförmågan, en utökad numerär av mindre robotbestyckade ytstridsfartyg med ubåtsjaktförmåga samt återinförande av rörliga kustrobotbatterier med sjömålsbekämpande förmåga på stora avstånd. Sensorer för spaning och målinmätning är något man lätt glömmer bort varför fler helikoptrar måste göras sjöoperativa och dedikeras till Marinen. Numerären av flygburen radar (motsv ASC 890) måste även den utökas för att kunna bidra till att långräckviddiga sjömålsrobotar kan nyttjas optimalt. Detta sammantaget skulle skala upp den marina försvarsförmågan rejält. Även minröjningskapaciteten bör ökas för att kunna hålla vitala hamnar öppna.

I detta sammanhang måste man även nämna Gotland. Försvaret av Sveriges kanske mest strategiska område måste åtgärdas. Den primära anledningen är att en angripare inte ska kunna nyttja ön för att placera ut egna långräckviddiga vapensystem. Detta skulle omöjliggöra för Nato tillföra förstärkningar i Östersjön för skydd av ex. Polen och Baltikum. Gotland utgör en strategisk plats att basera långräckviddigt luftvärn, kryssningsrobotar samt sjömålsrobotar, därför är det Sverige som ska göra det och därmed omöjliggöra det för någon annan.

Sammanfattning

Det kan möjligen tyckas att beskrivningen av läget i Försvarsmakten målas i mörka färger. Men saken är den att om vi inte identifierar alla våra brister och är ärliga mot oss själva så kan vi heller aldrig komma till rätta med problemen. Men trots att det i dagsläget finns alltför få ljuspunkter i den nära framtiden finns fortfarande den viktigaste av alla förutsättningar – Försvarsmaktens personal, den kanske mest lojala kategorin av personal man kan finna! Det framgår till och med i det senaste budgetunderlaget där Försvarsmakten skriver ”Försvarsmakten löser ställda uppgifter nationellt och i insatsområdena med god kvalitet, mycket beroende på medarbetarnas

gedigna kunskaper och stora engagemang”.

Det finns fortfarande väldigt många som både vill och kan bidra till att få Försvarsmakten på fötter igen, men det kräver primärt att riksdag och regering gör sin hemläxa samt att försvarsberedningens rekommendationer taktar mot omvärldsläget.

Låt oss hoppas att försvarsberedningen har identifierat alla brister som nu måste åtgärdas och redovisar ett trovärdig finansieringsförslag för att lösa problemen. Låt oss även hoppas att ÖB och Försvarsmakten inser att IO 14 måste justeras. Tyvärr fick försvarsberedningen inte utreda ett medlemskap i Nato, men det är en annan given förutsättning för att skapa trovärdighet som förhoppningsvis utreds snarast i ett parallellspår.  

Trots det finns det ändå en uppenbar risk att försvarsberedningens rapport och rekommendationer kommer att bli en urvattnad kompromiss. Beredningens arbete präglas tyvärr av partipolitik. Objektiviteten riskerar därmed att bli inskränkt i en inte ringa omfattning trots att det finns ett antal experter med i beredningen. I slutändan är det de politiskt tillsatta ledamöterna som ska signera rapporten och i efterhand kunna hävda att man fått gehör för det egna partiets hjärtefrågor.

Trots ovanstående risk så får vi hoppas att beredningens ledamöter när allt kommer till kritan kastar partipolitiken åt sidan. Den här gången är slutrapporten alldeles för viktig för att präglas av partipolitik och kommer att bli helt central för vår framtida säkerhet. Försvarsberedningens ordförande har i samband med att frågor har ställts runt arbetet sagt att man arbetar efter devisen ”uppgift först, därefter utgift”. Regeringen kan inte fortsätta med att först ge en summa pengar och därefter se vilket försvar vi får. Den här gången måste tågordningen vara den omvända.


Den militära treenigheten kräver balans för att ett försvar ska fungera. Personal, materiel och övning är helt centralt för vår försvarsförmåga och här råder det i dag brister inom samtliga områden. Försvarsberedningen är det politiska organ som genom en klok rapport med tillhörande finansieringsförslag kan råda bot på dessa omfattande problem. Försvarsberedningen måste dessutom sätta in vårt försvar i en säkerhetspolitisk kontext där vi i dag ser en mycket oroande omvärldsutveckling och ett allt mer aggressivt Ryssland. Utöver detta måste en försvarsidé presenteras som ger oss ett trovärdigt försvar och därmed en trovärdig säkerhetspolitik. Låt oss därför hoppas på att rapporten blir vändpunkten och starten på en återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga.

Försvarskonferens i Skaraborg

Har ägnat kvällen åt att titta på Försvarskonferensen som gick av stapeln i Skövde under de gångna två dagarna under professionell och handfast ledning av moderatorn Annika Nordgren Christensen. Se den i efterhand här.

Försvarsminister Karin Enström deltog, och gjorde i den första delen av anförandet ett mycket gott intryck, i synnerhet då hon gav sin syn på omvärldsutvecklingen och på läget i Ukraina. Bra! Men i den andra delen när hon skulle prata om reformen så trillade hon mycket olyckligt åter igen in i den nymoderata retoriken där alla så kallade ”satsningar” redovisades in i minsta detalj från reduceringen av stridsvagnar till underhåll av stridsbåtar.

Det i särklass mest uppseendeväckande uttalandet från ministern måste ändå vara att hon på en konkret fråga uttryckte att RB5 (FM Org 18) som handlar om att Försvarsmakten anvisats att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen nu skulle vara förhandlingsbart(!?)

Detta kan jag med rätt så gott samvete säga, är INTE den värld Försvarsmakten lever i. Försvarsmakten är en myndighet om lyder order. Har regeringen anvisat en sak så fullföljer man det utan att obstruera oavsett konsekvenser. Om detta kan man tycka, men så fungerar en militär myndighet.

Jag tror Karin Enström inte riktigt tänkte på hur hon uttryckte sig. Eller har man bytt fot även här? Om så är fallet har man från regeringens sida möjligen insett att FM Org 18 är kraftfullt hindrande för att i närtid kunna ÖKA försvarsförmågan.

Titta även på frågestunden med försvarsberedningens ledamöter, även den mycket sevärd. Jag måste säga att Peter Hultqvist växer för varje gång jag ser och hör honom numera – sånär som när det kommer till frågan om NATO.

Förutom att se på försvarskonferensen så kan jag även rekommendera att se på programmet Rakt På i SVT där försvarsministern intervjuas av Mats Knutsson.

Övriga försvarsnyheter: FMAftonbladetNy Teknik

Stridsfordonsrenovering som stärker Sveriges försvarsförmåga?



I dag tog regeringen beslut om att renovera ett icke känt antal stridsfordon 90 till en hemlig kostnad. Ett bra beslut som var väntat och välkommet! Men som vanligt anser regeringen och försvarsminister Karin Enström att man genom beslut om nödvändiga renoveringar även stärker svensk försvarsförmåga vilket inte bara är en irriterande retorik, utan även en rejäl skönmålning.

Efter detta beslut skickade försvarsdepartementet enligt gängse rutin ut ett pressmeddelande. Man anger där att renoveringen omfattar ”en betydande del” av antalet stridsfordon. Så långt är allt väl, men i slutet av pressmeddelandet kunde inte Karin Enström låta bli att påstå att man genom beslutet stärker och ökar försvarsförmågan hela fyra gånger på några få rader.


– Dagens beslut är ytterligare en byggsten i att stärka försvarets förmåga. Renoverade stridsfordon 90 innebär en ökad förmåga hos armén till kvalificerad markstrid, säger försvarsminister Karin Enström. I samband med renoveringen får stridsfordon 90 även det nya kvalificerade stridsledningssystem som regeringen beslutade om 2013. Stridsledningssystemet ökar förmågan till rörlighet, kommunikation och skydd och stärker den svenska försvarsförmågan.

Att stärka försvarsförmågan är ett mantra som ständigt uttalas, men som i praktiken oftast innebär motsatsen. Något som tyvärr allt för många gånger också har bevisats. Minns beslutet om stridsvagnsrenoveringen från augusti 2013 som jag då skrev både ett och två inlägg runt. Den gången omnämndes beslutet som en ”satsning” och en påstådd förstärkning av försvarsförmågan som i praktiken innebar att beståndet av tekniskt relevanta stridsvagnar reducerades till 30% av det totala beståndet.

Är det nu äntligen dags för en satsning som på riktigt stärker försvarsförmågan? Låt oss titta på innebörden av dagens beslut.

Även om regeringen inte vill säga något om numerär och påstår att kostnaden är hemlig kan man hitta en hel del matnyttigt i Försvarsmaktens öppna materielplan. Där framgår det att renoveringen handlar om minst 365 st vagnar och att kostnaden är 1,6 – 2,2 miljarder kronor.

Projekt: AA.1324501/02 RENO Stridsfordon 90 Steg 1 och steg 2

Omfattning:
Integrera SLB och livstidsförläng Stridsfordon 90-systemet minst intill 2030. RENO ska genomföras på minst 365 st. Strf 90. För att möjliggöra drift av vagnar efter genomförd RENO skall utbytesenheter och reservmateriel för minst tre års utbildning/fredsdrift anskaffas. Renoveringen genomförs i två steg 2014–2017 och 2018–2020.

Kontrakt: 2014
Leveransperiod: 2015–2020
Kostnadsintervall: 1600–2200 Msek

Att beslutet kom just idag, på sista regeringssammanträdet innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är inte heller särskilt förvånande. 

Att släppa en positiv nyhet är givetvis ett mycket smart drag av såväl statsminister som försvarsminister. Det innebär att de båda i sina respektive tal kan påvisa att regeringen ”genomför miljardsatsningar på försvaret”. Ett argument som få journalister och skribenter kommer att kunna syna på grund av bristande insyn och kunskap inom ett svårt och tekniktungt område.


Det kan också vara på sin plats att påminna om vad sittande regering tog för beslut i frågan i samband med genomförandegruppen och det som nu är mera känt som amatörernas afton.

Regeringens genomförandegrupp beslutade 2008 att stryka och reducera ett antal materielprojekt. Renoveringen och Modifieringen (REMO) av Stridsfordon 90 ströks då helt i syfte att frigöra pengar till andra nymoderata intressen, något som tidigare även fick Mikael Odenberg att avgå som försvarsminister i ren ilska då han inte kunde acceptera att Moderaterna skulle skära ned på försvarsanslaget, och i synnerhet inte på materielanslaget.

Genomförandegruppens arbete och beslutet om att stryka materiel har senare granskats och kritiserats av Riksrevisionen i rapport från 2012 ”Besparingar i försvarets materielförsörjning”. Där har man bland annat kommit fram till att drygt hälften av alla strukna projekt har återupptagits, och i de flesta fall till en betydligt högre kostnad än vad som från början var planerad, så även renoveringen av stridsfordon. Riksrevisionen konstaterar när det kommer till stridsfordon även att det nu, när projektet återupptas, endast handlar om renovering (RENO) och inte längre om renovering OCH modifiering (REMO). Med andra ord en ambitionssänkning.

Riksrevisionens konstaterade även att materielplaneringen är långsiktig till sin natur och det är därför svårt att hitta snabba besparingar inom materielförsörjningen. För att skapa en kostnadseffektiv materielförsörjning behövs långsiktighet i planeringen. 

Nej tyvärr, jag vill inte ge Moderaterna något beröm i samband med dagens beslut. Detta av flera anledningar. Jag ska här ange några…

Vi vet ännu inte hur många stridsfordon av den befintliga numerären av totalt 509 levererade fordon samt ytterligare 40 beställda chassier som kommer att renoveras, men det är sannolikt mycket nära siffran som är angiven i Försvarsmaktens underlag – 365 stycken. Det innebär att endast 66% renoveras och därmed också att 185 vagnar kommer att bli obsoleta i en nära framtid. Detta är inte att stärka försvarsförmågan.
En förstärkning av försvarsförmågan inom materielområdet innebär att man förbättrar något. Primärt genom att öka numerären eller att man avsevärt förbättrar prestandan genom att enskilt eller i kombination; ökar eldkraften, ökar rörelseförmågan, förbättrar skyddet, förbättrar sensorer eller ökar uthålligheten i strid. Det finns i dag inga indikationer på att något av detta kommer att förbättras. Det man primärt gör är att vidmakthålla vagnarna och installerar ett nytt ledningssystem. Det sistnämnda kommer dock helt klart att förbättra möjligheten till förbättrat samband och ledning inom förbandet, men et kommer knappast att öka rikets försvarsförmåga på det sätt försvarsministern framställer det.

Med anledning av Moderaternas förmodade förhoppningar om att vi ska ställa oss upp och applådera dagens beslut som en framgång ska jag försöka mig på en liknelse för att bättre förklara sammanhanget och den faktiska innebörden av dagens beslut. 

Något som även kan appliceras på en mängd andra regeringsbeslut som reduceringen av stridsvagnar, halveringen av antalet artilleripjäser och den 40 procentiga reduceringen av antalet stridsflygplan.

Kommun X har ett faktiskt behov av att ha 10 ambulanser i drift för att kunna upprätthålla tillräckligt bra beredskap och framförallt trygghet för sina kommuninnevånare.

Ambulanserna har dessvärre använts under många år och börjar nu bli gamla och slitna och i stort behov av en större service för att man ska vara säkra på att de kan användas då larmet går. 

Ledningen för kommun X bestämmer sig då för att man nog faktiskt måste vidta någon form av åtgärd. Men Kommunen tycker samtidigt att det är viktigare att sänka skatten för innevånarna i kommun X och vill ej lägga en massa pengar på att reparera och serva ambulanser. 

Kommunledningen tar därför beslutet att endast skicka hälften d.v.s. 5 av kommunens 10 ambulanser på service. Samtidigt fattar man även ett beslut om att installera en ny GPS och en ny mobiltelefon i dessa fem ambulanser, något man är mycket stolt och nöjd över.

Efter en kort tid får de fem ambulanser, som inte servades, körförbud efter att de blivit underkända hos bilprovningen pga bristande underhåll och att de helt enkelt är utslitna.

I samma sekund som man tog beslutet om att serva fem av sina tio ambulanser skickade kommunledningen även ut ett pressmeddelande där man stolt deklarerar att ”kommunen har genom beslutet att serva och montera ny utrustning i fem av sina tio ambulanser nu ökat säkerheten för alla kommuninnevånare.”

Tillgång till lediga ambulanser hade helt plötsligt blivit ett reellt problem i kommunen, och det var inte längre säkert att det kom någon ambulans när man ringde 112 p.g.a. den numera mycket låga numerären. Man kunde inte längre vara på alla platser där man behövdes när larmet gick på för många ställen samtidigt.    

Ovanstående liknelse anser jag direkt kan översättas på dagens regeringsbeslut. Man kan fråga sig hur innevånarna i denna fiktiva kommun skulle reagera på en sådan satsning? Jag tror knappast att det blir stående ovationer! Vad skulle den lokala tidningen skriva dagen efter, och hur länge skulle det dröja innan TV program som uppdrag granskning var på plats och rapporterade om kommunens uppkomna missförhållanden och den osäkerhet som det innebar för kommuninnevånarna?

Anledningen till att media inte skriver motsvarande när det gäller dagens ”satsning” på stridsfordon är att media och folk i allmänhet har för dålig förståelse för frågan. Dessutom påverkar inte en reducering av Försvarsmakten folk dagligen. Till och med en totalavveckling av hela Försvarsmakten skulle kunna passera de minst engagerade helt obemärkt. 

Det är först när resurserna verkligen behövs som de saknas och det är tyvärr först då folk i allmänhet och media kommer att vakna. Aldrig har det väl passat bättre att avsluta ett inlägg med att citera Alf Henriksson.

Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi.
Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten.

 
Synonymer till öka: bli större, tillväxa, expandera, göra större, utvidga
Synonymer till stärka: göra starkare, bygga upp


Media: SvD,


Uppdaterat 21.45

Som om inte detta räckte för idag så gör moderaternas Cecilia Widegren bort sig totalt på twitter med ett av de mest magstarka tweets jag kanske sett från en försvarspolitisk representant för Moderaternas försvarspolitik. Med anledning av att SVT i dag rapporterar att Socialdemokraterna överväger personalnedskärningar i de största myndigheterna, dock inga namngivna och inga konkreta fakta, så skriver Cecilia Widegren följande.

@svtnyheter Försvarsmakten en av de största! Vilka soldater o officerare får gå? Tänker S lämna besked om hur mycket man skall dra ner?
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 9 januari 2014

Nu kastar Widegren stora stenbumlingar i ett litet nätt glashus. Jag funderar över huruvida Cecilia Widegren ens förstått innebörden av regeringsbeslut 5 (RB5) från förra året. Ett beslut som tvingar Försvarsmakten till att ännu en gång inta en ny organisation FM Org 18 med innebörden att – just det – reducera personalen med 15%. Av den anledningen känns Cecilia Widegrens twittrande väldigt magstarkt.

Årskrönika 2013



Ännu en gång är det nyårsafton och det är nu dags att sammanfatta årets som gått. Om man som jag gör skriver om försvarsfrågor och försvarspolitik så har 2013 minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt. Likt tidigare år avser jag här nedan sammanfatta vad som hänt under det gångna året med fokus på vad som avhandlats här på bloggen.

Det kan vara på sin plats att påminna om att förra året avslutades med att SvD:s Mikael Holmström publicerade den fortfarande mycket omtalade och fortfarande högst relevanta nyårsintervjun med ÖB Sverker Göransson – Försvars med tidsgräns – där ”avslöjandet” om det nu vida omtalade en-veckasförsvaret har präglat hela året, och kommer så att göra även under nästa år. Med detta i bakhuvudet ger vi oss då ut på en resa genom året som gått.


Januari

Ett av de första inläggen jag skrev på det nya året avhandlade avgiften för statsflyget, och den mycket märkliga styrning som Försvarsmakten erhåller runt detta. Ett ämne som ska bli mycket intressant att bevaka för under 2014.

Jag skrev tidigt under året även en serie i tre delar under namnet ”Marinen efter FB-04” där sviterna efter den så kallade internationaliseringshysterin slog till på allvar. Allt som berörde det nationella försvaret ansågs värdelöst och förlegat, och allt nytt som handlade om att kunna ingå i en internationell styrka prioriterades högst och allena. Läs gärna Del 1, 2 och 3. Det är viktigt att ej glömma historien och att inte gör om samma misstag ännu en gång.

Ganska snart började sviterna efter ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret att visa sig. Jag skrev även en artikel på Newsmill i ämnet. Det blev ett oerhört tryck i media efter uttalandet och jag har samlat majoriteten av de viktiga artiklarna här.

Den 13 januari drog årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens igång. Jag sammanfattade varje dag i ett eget inlägg. För den intresserade så kan man läsa om dag 1, 2 och 3 i efterhand. Tyvärr har rikskonferensen en tendens att bli alltför slätstruken och utan spets i debatten. Att försvarsminister får hålla ett längre anförande om regeringens förträffliga försvarspolitik och försvarsreform utan efterföljande debatt är för mig fortfarande en gåta. Ska rikskonferensen tillföra något till försvarsdebatten måste det bli mer av just debatt och mindre av monolog.

ÖB blev som bekant hastigt sjuk, anledningen till detta mycket hastiga insjuknande spekuleras det fortfarande än i dag om. Ett insjuknande som ledde till en längre sjukskrivning för utbrändhet. Stödet för ÖB blev massivt. En Facebookgrupp startades upp och fick på kort tid många tusentals medlemmar som alla ville visa sitt stöd för ÖB, och för att han tog bladet från munnen och förklarade för allmänheten om det svåra läget i Försvarsmakten. Här började chefsåklagaren Tomas Lindstrand engagera sig i ämnet, något jag skrev om i en ny artikel på Newsmill och som sedan följdes upp med både ett och två inlägg.

Som om inte alla eländesbeskrivningar var nog, så avslöjade SR i mitten av januari att rekryteringen till officersyrket haltade betänkligt. En viktig del i ett fungerande försvar är givetvis rekrytering till alla kategorier, något som uppenbart är mycket svårt i samband med avskaffande av värnplikten, och lättare lär det inte bli när ladorna med f.d. värnpliktiga är tömda.

Ett positivt besked som tyvärr även är negativt var beslutet om anskaffningen av JAS 39E till Flygvapnet. Beslutet kom den 17 januari. Det här är en i raden av regeringens så kallade satsningar som i praktiken (nästintill) blev en halvering. Det tidigare beslutet om att Flygvapnet ska bestå av 100 flygplan revs nu upp, och istället kommer det endast att bli 60 stycken JAS 39E med något förbättrad prestanda. Försvarsmakten har tidigare redovisat att en sådan låg numerär måste kompletteras med en större mängd markbaserat luftvärn, men lyssning på den frekvensen verkar inte vara inställd hos regeringen.

I januari började media spekulera runt försvarsbloggarna samt dess påverkan i försvarsdebatten. Både SR och Expressen gjorde reportage i ämnet med huvudfokus på den största – Wisemans Wisdoms.

Man kan konstatera att januari blev en mycket intensiv månad när det kommer till debatten om försvarsfrågan.

Februari

Februari gick i ”särintressets” tecken efter att statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerat att försvaret är ett särintresse, något jag skrev om på Newsmill under rubriken ”Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten”.

På det mer jordnära planet skrev jag ett inlägg om att Visbykorvetternas sonarsystem redan nu innan alla fem fartyg är operativa har nått ”end of life”. Ett tydligt tecken på hur illa hela Visbyprojektet är skött från början till slut.

I slutet av månaden började förtroendet för regeringens försvarspolitik att urholkas på allvar. Mikael Holmström avslöjde innan Försvarsmaktens svar på RB7 kom, att det saknades 4 miljarder årligen i försvarsanslaget för att kunna inta beordrad insatsorganisation IO14 något jag avhandlade i inlägget ”En Försvarsmakt i fritt fall”, och som följdes upp av inlägget ”En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse” i samband med att Försvarsmakten överlämnade svaret på RB7 där man pekade på brister i finansieringen, något som försvarsministern blev mycket upprörd över och hävdade var ”fel svar”.

Det var även i februari som man i Ryssland gjorde en parodi på det svenska försvaret genom en musikvideo.

Mars

I mars påbörjade jag en serie av inlägg med namnet ”Under Ytan” som skulle komma att avhandla historiska ubåtskränkningar och ubåtsjakt i svenska vatten. Ambitionen var att gå i mål med detta projekt som kommer att omfatta ett 30-tal inlägg. Tyvärr har enbart fem inlägg blivit skrivna än så länge med anledning av att betydligt viktigare ämnen fått företräde. Jag avser dock fortsätta med dessa inlägg under 2014 när tid finns. De fem första inläggen kan läsas här.
I mitten av mars tog den pågående ”konflikten” mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet ny fart. Detta efter att försvarsministern gett Försvarsmakten i uppdrag att sänka personalkostnaderna med 500 mkr/årligen genom RB5, det som senare kom att utmynna i FM Org 18 som jag avhandlade på Newsmill. Detta renderade i två ytterligare inlägg med rubrikerna ”En uppgiven försvarsmakt” och ”vi befinner oss mitt i systemkollapsen”. Det sistnämnda med anledning av att Cecilia Widegren (m) trots alla tidigare alarmerande rapporter om försvarsförmågan och stora brister i ekonomin deklarerade att ”försvarsreformen stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år”.

I slutet av mars var ÖB tillbaka efter sin sjukskrivning, och sällan har en överbefälhavare erhållit sådant omfattande stöd från alla anställda i Försvarsmakten.
Mars månad avslutades med att riksrevisionen presenterade sin rapport ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband”, en mycket välkommen rapport som bekräftar det man från Marinen och Flygvapnet länge hävdat, en rapport som sannolikt inte blev särskilt populär på försvarsdepartementet.

April  

Första inlägget i april avhandlade försvarsmaktens helikoptrar, och det faktum att Hkp 4 avvecklades långt innan vi kommer att erhålla en fullt ut sjöoperativ Hkp 14. 

I april startades även ME03 upp inom ramen för Operation Atalanta.

I mitten av månaden skrev jag ett inlägg riktad direkt till försvarsminister Karin Enström, ett inlägg jag förvisso inte förväntade mig något svar på, men som däremot blev läst av många. Strax därefter kommer det även fram att riksdagen riktar skarp kritik mot genomförandegruppens arbete. Detta på grund av att man inte informerat riksdagens försvarsutskott i tillräcklig omfattning. 
Sen kom påskhelgen….
Här blossade årets största och mest omfattande debatt upp i något som blev rikskänt under namnet ”ryska påsken”. Det var återigen SvD och Mikael Holmström som avslöjande att det under påskhelgen hade genomförts ett ryskt flygföretag mot mål i Sverige. Det mest anmärkningsvärda var att man oanmält flugit i svensk FIR. I media gick man hårt åt Försvarsmakten då man inte hade någon incidentberedkap med jaktflyg att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Här finns mina samlade inlägg rörande ryska påsken att läsa. 
April avslutades med en längre intervju med chefen för 3.Sjöstridslottiljen.

Maj

Maj inleddes med en partiledardebatt i SVT där försvarsfrågan något förvånansvärt, men helt nödvändigt debatterades. Jan Björklund gick ut hårt vilket fick till följd att inte ens Fredrik Reinfeldt kunde backa utan lovade ökade anslag till försvaret. Hur det blir med det, och vilken nivå det handlar om återstår att se. Men bara någon dag senare gick statsministern ut och deklarerade att ”Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium.”

I mitten av månaden gick regeringen ut med budskapet att man skulle tillsätta en utredning som skulle se över hur regeringen kan utöka styrningen av försvarsmaterielinköp. Något som kan komma att utmynna i samma elände som genomförandegruppen skapade 2008 då man till synes godtyckligt strök ett antal viktiga materielprojekt.

Månaden avslutades med att en debatt tog fart som avhandlade det förväntade innehållet i försvarsberedningens första rapport. Den så kallade omvärldsanalysen.

Juni

Den första juni släpptes då äntligen försvarsberedningens rapport. En 249 sidor lång rapport som blev uppmärksammad från många håll, och inte minst på försvarsbloggarna. Många var givetvis mycket intresserade av vad som skulle skrivas om Ryssland. Ånyo kunde man här läsa att ”Ryssland rustar från en låg nivå”.  


I början av månaden rapporterade SvD om att Försvarsmakten nu jagade läckor med anledning av att vissa detaljer runt ”ryska påsken” kommit till allmän kännedom. Som ett brev på posten kom sedan en anmälan från Försvarsmakten där man anmälde SvD och SVT för att ha publicerat dessa uppgifter.

I mitten av maj kom nästa pinsamhet, debatten om rikspjäsen. Här blev det för allmänheten känt att Sverige endast förfogande över en enda artilleripjäs, som dessutom tillhörde FMV. Archerprojektet är ytterligare en i raden av satsningar som blev till en halvering där 48 st Haubits 77B blev till 24st Archer.

I slutet av juni drog Almedalenveckan igång. En vecka som innehöll mycket försvarspolitik och debatt om försvaret. Detta renderade i hela 14 inlägg som finns samlade här. Det mest uppmärksammade under veckan var tyvärr den kraftfullt förändrade retorik från ÖB:s sida. Sverker Göranson höll en betydligt lägre profil här än tidigare och några ny utspel kom inte. Här kan man ana en viss koppling till att Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård lämnade sin tjänst ungefär samtidigt.

Juli

Almedalen dominerade inledningen av juli, men en annan stor nyhet var även den att Sverige tog steget in i ett fördjupat samarbete med NATO i och med att man tog beslutet att ansluta sig till NRF efter att Socialdemokraterna sagt ja till detta.

Den 10 juli togs även beslutet att modifiera den femte och sista korvetten av Visbyklass till version 5. En helt nödvändig beställning för att få RBS-15 kapacitet på alla fem fartyg i serien.

I mitten av juli, mitt i semestertider, genomförde Ryssland den största militära övningen sedan kalla kriget med 160.000 man i det östra militärområdet. Det tog flera dagar innan svensk media noterade detta. Än mindre så kom det några kommentarer från svenska politiker då man tidigare sagt att allt som har med Ryssland att göra utgår från en låg nivå…

Något som inte svensk media, och inte heller försvarsberedningen har tagit upp i sin rapport är det utökade rysk-kinesiska militära samarbetet som nu växer sig allt starkare. Om detta skrev jag ett inlägg i anslutning till den ryska storövningen.

Augusti

I början av augusti skrev jag det näst mest lästa inlägget på bloggen sedan starten. Inlägget med namnet ”Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122” avhandlade regeringens så kallade satsning på att renovera ett mindre antal stridsvagnar, närmare bestämt endast 42 av det totala antalet 120 stridsvagnar. Detta inlägg följdes upp med ytterligare ett inlägg om fortsatt desinformation i ämnet. Ett inlägg som också blev läst av väldigt många.

I augusti skrev gästskribenterna SeaBear och Boatswain gästinlägg som även dessa blev lästa av många då båda inläggen avhandlade regeringens och moderaternas mycket märkliga hantering av försvarsfrågan, något som bara eskalerat under året.

I mitten av augusti kom Försvarsmaktens delårsrapport där man konstaterar att övningsverksamheten under innevarande år måste reduceras p.g.a. ekonomin. Något Försvarsmakten tidigare sagt inte skulle inträffa förrän 2015. Nu kom detta som en kalldusch betydligt tidigare.

I slutet av månaden redovisade Försvarsmakten svaret på RB5 vilket i praktiken innebär att 15% av personalen ska bort. Detta samtidigt som vi inte ens kan nå upp till den av regeringen beslutade IO14. Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar.  Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar.  GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar. Om detta skrev jag ett inlägg som blev det tredje mest lästa på bloggen sedan starten.

September

September inleddes på ett minsta sagt märkligt sätt när Aftonbladet slog på stora trumman och deklarerade att Marinen är på väg att läggas ned. Något som Jan Salestrand kort därefter kunde dementera i ett gästinlägg här på bloggen.

I september bestämde jag mig för att försöka sätta frågan om marinens fartygsbestånd på agendan, något som senare skulle visa sig få genomslag ända in i riksdagens kammare. Det hela grundade sig i att regeringen inte fattades några beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad av korvetter till vedettbåtar, något som är en förutsättning för att Marinen ska kunna lösa ålagda uppgifter.

Jag skrev denna månad även ett inlägg om den marinblå vapenarsenalen, ett inlägg som avhandlade framtida förmågeglapp rörande vapen i marinen om inga nyanskaffningar och beställningar läggs inom en snar framtid.

I slutet av månaden påbörjade jag en serie av inlägg om Försvarsmaktens materielanskaffning, något som jag inte hunnit med att slutföra p.g.a. många andra och mer aktuella ämnen att bevaka. Även denna serie ska slutföras i början av 2014.

Oktober

Oktober månad visade sig bli den månad med flest besök på bloggen sedan starten med närmare 100.000 besök under en och samma månad.

Den här månaden fortsatte våra försvarspolitiker att debattera försvarsfrågan. Men nu började allt i stället att handla om vilka som bedriver den minst dåliga försvarspolitiken istället för att diskutera vilka som har den mest trovärdiga. Försvarsminister Karin Enström tyckte att partikollegan och den långt tidigare företrädaren på posten Anders Björck skulle ”veta hut” efter att han kritiserat Moderaternas nuvarande försvarspolitik.

Nu ramlade även försvarsmakten perspektivplan in. Det olyckliga var att Försvarsmakten inte alls redovisade vilka ekonomiska medel som krävs för att sätta upp beordrad IO14. Istället utgick man från en prononcerad ekonomi, och förklarade vilka konsekvenser detta skulle få. Bland annat så konstaterade man att IO14 aldrig skulle gå att realisera. En annan märklig skrivning var att Försvarsmakten föreslog att man skulle satsa på kvalité framför kvantitet. En skrivning jag fortfarande vänder mig starkt emot, då vi i dag helt saknar kvantitet. Det går inte att skära mer än vad man redan har gjort, något jag även tog upp i ett senare inlägg!

Strax därefter började även konsekvenserna  av RB5 = FM Org 18 att realiseras på förbanden.

Jag skrev även ett mycket uppmärksammat förslag om hur man med relativt enkla medel skulle kunna tillföra ett kustrobotbatteri på Gotland. Jag hävdar fortfarande att det är luftvärn och kustrobotbatteri som behövs på Gotland. Stridsvagnar är fel häst att satsa på.

I mitten av månaden rasade halva Sverige när Marinens musikkår ånyo var nedläggningshotad. Jag värnar självklart om denna musikkår, men när debatten runt försvaret enbart väcks av att en musikkår är hotad, och inte när rikets försvarsförmåga är under skamgränsen, ja då blir man både trött och uppgiven.

I slutet av oktober tog kampen för ett regeringsbeslut rörande marinens fartyg fart igen genom att Peter Jeppsson skrev ställde en skriftlig fråga till försvarsministern angående ombyggnaden av Göteborg/Kalmar till vedettbåtar. Svaret kom den 30 oktober. Ett svar som inte var något svar utan avhandlade helt andra saker än själva kärnfrågan.

Det sista inlägget denna månad var ett mycket uppskattat gästinlägg signerat KÖMS ordförande Thomas Engevall med anledning av bloggens 3-årsjubileum.

November

I november fortsatte kampen om att försöka sätta den mycket viktiga frågan om marinens framtida fartygsbestånd på agendan. Peter Jeppsson (s) ställde en ny skriftlig fråga till försvarsminister Enström, nu om modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Frågan rörde när regeringen avser ta beslutet? Svaret som kom var som väntat ett ”icke-svar”. Det som nu är nytt är att ministern tar sig friheten att tolka inriktningsbeslutet från 2009 lite som det passar, och levererar den mycket oroväckande signalen att riksdagen inte har fattat något beslut om antalet korvetter i insatsorganisationen. Något som går stick i stäv mot den sammanfattning av beslutet som fortfarande återfinns på riksdagens webbsida.

I november kom även frågan upp rörande en eventuell ny marin insats under 2014. Även det marina samarbetet med Finland debatterades under månaden med anledning av att Finland deltog i den marina övningen SWENEX 13-2 och att ambitionen på sikt är att sätta upp en gemensam Task Group med Finland. Något som följdes upp med ett gästinlägg om urspårade försvarssamarbeten.

Frågan om framtidstro var högaktuell med anledning av FM Org 18 och kommande nedskärningar.

November avslutades med att den finska ledande försvarsdebattören Charly Salonius-Pasternak skrev en artikel där han helt korrekt riktade skarp kritik mot regeringens försvarspolitik.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”


December

December inleddes med att Marinen debatterades hos Folk & Försvar där bland annat marininspektör  Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin deltog. Den sistnämnda satte som vanligt fingret på vilka problem Marinen står inför och redan befinner sig mitt i. Ett sevärt seminarium för den intresserade.

Kampen om fartyg till marinen fortsatte genom Peter Jeppsson(s) ända in i riksdagens kammare genom en interpellationsdebatt. Om detta skrev jag ett inlägg den 9 december under rubriken ”Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?” vilket är det i särklass mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Precis som rubriken signalerar så kom det mycket, mycket oroande signaler från debatten då ministern sa följande….

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

Det verkar helt enkelt inte bättre än att så länge Moderaterna styr över försvarspolitiken så kommer några beslut om modifiering i syfte att kunna hålla sju korvetter operativa inte att komma från regeringen. En katastrof för Marinen och för vår försvarsförmåga! Några dagar senare gick Högkvarteret ut och kommenterade situationen genom C LEDS, Jan Salestrand.

Slutligen kom så även riksrevisionens rapport som mer eller mindre sågade svensk försvarsförmåga, möjligheten att sätta up IO14 samt regeringens styrning av försvarspolitiken. Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!
Bottennoteringen under året blev dock ändå OFOG som valde att röja identiteten på min vän och kollega Wiseman. Kommentarer runt detta är överflödiga.

Det sista inlägget för året avhandlade det faktum att regeringen tillsatt en mycket stor mängd utredningar under året som i praktiken skall utreda samtliga viktiga delar av Försvarsmakten. Personal, materiel och inriktning för försvaret.

Till december skall också läggas den olyckliga lastbilsupphandlingen samt det havererade materielsamarbetet med Norge där Archersamarbetet totalhavererat. Norge drog sig ur affären och Sverige står som ensam köpare. Vem som får betala för Norges 24 pjäser står skrivet i stjärnorna, men man kan ju alltid gissa vem som får Svarte Petter i hand när allt är klart….

Sammanfattning

Ovanstående var enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2013 så kan man konstatera att försvarsdebatten under det gångna året haft ett konstant flöde med ständigt nya ämnen, högt som lågt. Mest bekymmersamt är givetvis regeringens diametralt skilda syn på sakernas tillstånd jämfört med hur personalen inom Försvarsmakten upplever sin vardag. En annan mycket bekymmersam del är de ständiga återkommande skönmålningar från regeringens sida när ”satsningar” som ”stärker försvarsförmågan” i själva verket blir till halveringar och ytterligare utarmning av det lilla försvar som finns kvar.

Nästa år i mars månad presenteras försvarsberedningens rapport. Något som garanterat kommer att utgöra grund för en fortsatt debatt. Realist som man är så tror jag inte ett ögonblick på att Försvarsmakten kommer att erhålla de ekonomiska förstärkningar som krävs för att sätta upp en organisation som är utbildad och utrustad för att utgör en tillräcklig försvarsförmåga.

Utöver detta är det även valår, något som indirekt även kommer ett påverka försvarspolitiken.

När jag sammanfattar året för egen del kan jag konstatera att det skrivits exakt 200 inlägg här på bloggen under 2013 och antalet besök har passerat 1,1 miljoner. Jag noterar i sammanhanget att vänsterextremisterna OFOG i samband med sitt uthängande av Wiseman ansåg att det var viktigt att röja identiteten med motivering att det måste ligga betydligt fler än en bara person bakom bloggen. Detta baserat på mängden inlägg som producerats under ett år. Som en referens hade man Mikael Holmström på SvD som under året producerat 94 texter på en heltidstjänst.

Twitter har fortfarande varit en framgång och ett mycket bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser. Under året har över 1000 nya följare tillkommit och är nu närmare 1600.

Förhoppningsvis finns kraft och engagemang att fortsätta skriva även under nästa år trots all motvind.

Ett särskilt tack för allt meningsfullt utbyte under året vill jag särskilt rikta till Wiseman, Johan Wiktorin samt gästskribenterna ”Boatswain” och ”Seabear”. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förtjänar även han ett särskilt omnämnande för sitt sätt att ytterligare öka öppenheten inom Försvarsmakten under det gångna året vilket i sin tur öppnar upp för en debatt där fler försvarsanställda kan deltaga.

Avslutningsvis vill jag önska alla er läsare ett riktigt…


GOTT NYTT ÅR!


Se tidigare årskrönikor här.

Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Rubriken syftar givetvis på skillnaden, eller rättare sagt den avgrundsdjupa klyfta som finns mellan hur försvarspolitikens regeringsföreträdare beskriver läget inom försvaret – jämfört med hur Försvarsmaktens personal upplever sin vardag. Det upplevs som ett hån, eller möjligen en idiotförklaring av tusentals försvarsanställda när ansvarig minister ständigt påstår att regeringen satsar på försvaret samtidigt som personalen vid förbanden i sin egen vardag upplever den raka motsatsen. Den bistra sanningen är att det helt enkelt inte finns pengar att bedriva den övningsverksamhet som krävs och än mindre att anskaffa nödvändig materiel. 

Jag har sagt det förut och säger det igen. Försvarsmakten är mitt uppe i en systemkollaps. Om detta råder inga tvivel längre. För att ta ett konkret exempel så framgår detta med all önskvärd tydlighet för alla som just nu ute på förbanden sitter och följer upp årets budget och samtidigt genomför beordrade reduceringar i budgeten för nästa års verksamhet, Allt från stora övningar till den lilla juktallriken (utan dryck) får ställas in. Det ser mörkt ut – riktigt mörkt – inför verksamhetsåret 2014.

Allt som går att skära ned på har också plockats bort. Resekostnader, deltagande i utbildningar och projektgrupper, övertidsarbete, inköp av kontormateriel m.m. Anställningsstopp för civila råder trots att förbanden har vakanser. Nu tittar man även på att skära bort delar av underhållskostnader för vissa förband och system, något som vi vet kommer att straffa sig i längden, men som måste göras då det helt enkelt saknas pengar. Allt i syfte att kunna frigöra pengar till kärnverksamheten, d.v.s att öva och utbilda våra krigsförband. Men inte ens detta går längre att genomföra i den omfattning som är nödvändig p.g.a. att försvarsanslaget inte räcker till!

Detta är på inget sätt något okänt fenomen inom Försvarsmakten. Reduceringar och utebliven materielanskaffning har tyvärr blivit vardag för alla försvarsanställda. Uppgivenheten och frustrationen gör sig påmind överallt.

Under lång tid har detta enbart behandlats som en intern fråga mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet då övriga delar av samhället inte brytt sig nämnvärt om försvarsfrågor och således har inte heller media brytt sig om att bevaka frågorna.

Av den anledningen har regeringen (läs Moderaterna) och ansvarig minister Karin Enström med sina anhängare Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark kunnat fortsätta sin skönmålning av läget  där alla halveringar blir till satsningar och nödvändigt underhåll och livstidsförlängande åtgärder stärker försvarsförmågan. Här har försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom(m) åtminstone haft insikten att i stället helt tystna och att ej fortsätta skönmåla försvarsfrågorna i den allmänna debatten. Jag hoppas att Annicka tar mod till sig och blir visselblåsaren inom partiet och den som slår näven i bordet och säger STOPP. Jag hoppas på en försvarspolitikens ”Lex Annicka”.

Skillnaden mellan den upplevda verkligheten inom Försvarsmakten och hur försvarsminister och moderaternas försvarspolitiska förerädare beskriver läget är nu enorm. Förtroendet är enligt min bedömning helt förbrukat och omöjligt att reparera.

Så sent som i slutet av förra veckan debatterades betänkandet 2013/14:FöU1 Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap, d.v.s. försvarets budget för 2014. Jag följde hela debatten fram till sen kväll och min bild av skillnaderna bekräftades ånyo.

Moderaterna hävdar å det bestämdaste att den mikroskopiska ökningen av förbandsanslaget ska åstadkomma underverk i förbandsverksamheten. Cecilia Widegren (m) sa följande (min fetstil).

Försvarsmaktens förmåga att attrahera kompetent personal är central för det framtida försvaret. Genom höjningen av förbandsanslaget får Försvarsmakten bättre möjligheter att rekrytera, utbilda och behålla personal, även den tidvis tjänstgörande. Försvarsmakten får även bättre och fler möjligheter att öva. Försvarets medarbetare är i dag det viktigaste som myndigheten har.

Här får vi svart på vitt att Cecilia Widegrens uppdiktade verklighet kontra den verkliga verkligheten är två vitt skilda saker. När Widegren talar om att Moderaternas höjning av förbandsanslaget om 200 miljoner under kommande år ska ge bättre möjligheter att öva så sitter Försvarsmakten och stryker bort verksamhet. För Marinens del har den ena av två nationella övningar (SWENEX 14-2) redan nu fått stryka på foten p.g.a. att det inte finns några pengar. Sedan tidigare har övningar som Cold Response (Nordnorge) och FOST (England) strukits bort efter de första reduceringarna. Flygvapnet och Armén brottas med samma problem. Vem felinformerar Cecilia Widegren? Eller väljer Cecilia Widegren att skapa sin egen sanning?

Försvarsminister Karin Enström står möjligen ännu längre från sanningen när hon helt iskallt hävdar att den minimala budgetökningen ska kunna ”stärka Sveriges försvarsförmåga”.

I budgetpropositionen för 2014 fortsätter alliansregeringen att satsa på det mer användbara och tillgängliga försvaret… Vi föreslår att anslaget redan nästa år ska öka med 200 miljoner och därefter gradvis öka till 500 miljoner 2017. Syftet med höjningen är att stärka Sveriges försvarsförmåga. Förstärkningen syftar till att rekrytera, utbilda och också att öka den sammanlagda övningsverksamheten avseende både kvantitet och kvalitet. Med årets ökning fortsätter regeringen att bygga ett modernt och starkt och användbart försvar

Men värst av allt blir det när försvarsminister Enström ska försvara och/eller förklara regeringsbeslut 5 (RB5) något som sedermera mynnade ut i FM Org 18 vilket i praktiken innebär att 500 miljoner ska sparas in på personalkostnader genom att man reducerar personal i hela Försvarsmakten. Man ska ännu en gång reducera antalet officerare, civilanställda och även minska antalet GSS/K. När ministern ska förklara RB5 så är det följande ord som ansvarig minister uttalar i riksdagens plenisal.

RB5 har beskrivits som en bantning, men det stämmer inte.

Två följdfunderingar runt detta. Får man verkligen deviera så kraftfullt från sanningen i riksdagen, och hur var det med alla uttalanden om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs…..

Åter igen. Regeringens bild av läget kontra verkligheten är minst sagt ”out of sync”.

Lägger man på externa faktorer som omfattande militär upprustning i Ryssland tillsammans med politiska förskjutningar till ett mer auktoritärt och kontrollerande styre så förefaller regeringens förhållningssätt än mer märkligt. 

Utöver den ryska förmågeuppbyggnaden och anskaffning av ny materiel så rapporteras det nu även om att man placerar ut den ballistiska roboten Iskander (SS-26) i Kaliningrad. En robot med räckvidd på upp till 500km och som kan nå Gotland och södra Sverige vilket inkluderar flera militära basområden och anläggningar. Wiseman rapporterade i går även om att man ånyo stärker greppet om rysk media genom att lägga ner Rysslands röst och RIA m.fl. i syfte att ”återupprätta en rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Här hemma har debatten i den snäva kretsen om vårt försvar kontra Ryssland glädjande nog utvidgats något till att omfatta några fler än de närmast sörjande. I går skrev Per-Egon Johansson, strategikonsult, fd partisekreterare och statssekreterare och Dag Sundström, strategikonsult, vd i Poolia AB en mycket läsvärd debattartikel i DN om varför vi måste stärka försvaret av Gotland. Ett välbehövligt inlägg i debatten.

Till råga på allt så hade i dag även riksrevisionen mage att kritisera regeringens luftslott om det insatta insatsförsvaret som skulle vara så tillgängligt, användbart och flexibelt. Något man ständigt fört fram i debatten. I sin granskningsrapport som släpptes i dag tar riksrevisionen fram – kanske inte motorsågen så åtminstone bandsågen – och sågar det mesta vilket innebär att man helt enkelt lägger korten på bordet. Sannolikt till försvarsminister Karin Enströms stora förtret. I rapporten skriver riksrevisionen följande.

Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel.

Riksrevisionens beräkningar visar att det generellt finns brist på viktig materiel i insatsorganisationen, vilket begränsar möjligheterna att kunna genomföra flera och uthålliga insatser samtidigt som den nationella beredskapen upprätthålls.

 Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet. En ordentlig studie över vilka krav som ska gälla framöver måste göras, särskilt när det gäller insatsorganisationens utformning, bemanning och materielförsörjning,

Nu ska det bli mycket intressant att höra försvarsministerns kommentar till riksrevisionens rapport. Förmodligen instämmer man från jakobsgatan inte alls i det resultat som i dag presenterats. Wisemans analys av vad vår tidigare försvarsminister sannolikt skulle ha gjort är slående.

Hade Sten Tolgfors fortfarande varit försvarsminister hade han snabbt skrivit ett blogginlägg som börjat ”Riksrevisionen har fel” #föpol
— Wiseman (@wisemanswisdoms) 17 december 2013


Hoppet står nu inte längre till att det moderatledda försvarsdepartementet ska ta sitt förnuft till fånga. Det tåget har gått, och det kommer med största sannolikhet att bli ett regeringsskifte, som tyvärr inte kommer att bidra till en klokare försvarspolitik med anledning av stödhjulen Vänsterpartiet och partiet som vill ha ett ”icke-våldsförvar” – Miljöpartiet.

Det enda hoppet står nu till den pågående försvarsberedningen. Tar man från försvarsberedningens sida inte in alla parametrar som nu är kända så är det en ren skandal. Min bedömning är att arbetet kommer att rendera i att anslaget utökas med runt en miljard. Ett belopp som på papperet ser bra ut, men som tyvärr inte löser några problem då det skulle krävas avsevärt större summor för att få allt på rätt köl igen.

I morgon kommer jag att publicera ett mycket läsvärt gästinlägg med anledning av ovanstående problem. Ett inlägg med fokus på vad man kan förvänta sig av Försvarsmaktens högre chefer i tider som dessa när framtiden tyvärr enbart kan liknas vid ett stort svart hål.

Se hela budgetdebatten i ovanstående upptagning från riksdagen

Media: DN, DNSVT, SvD, SvDAB, AB Ledarkrönika, Exp
Riksrevisionen: Rapport

Haveri i materielanskaffningsprocessen



Anskaffning av materiel till Försvarsmakten är som alla följare av försvarsbloggar vet ett mycket stort och mångfacetterat problemområde. Kollegan Wiseman har tidigare myntat uttrycket att ”krig är en materielsport” och så är det. Brist på rätt materiel i rätt omfattning skapar inget trovärdigt försvar! I Sverige har tillgång till den avgörande materielen nu blivit ett så pass stort problem att den kraftfullt påverkar vår försvarsförmåga, och inte blir det bättre av att regeringen behandlar frågan genom en kombination av nonchalans och överförmynderi.

Försvarsmakten erhåller i anslaget 1.3 (Anskaffning av materiel och anläggningar) årligen ca 8,9 miljarder kronor.  En summa som är allt för snålt tilltagen för att kunna hålla Försvarsmaktens materiel relevant. Framförallt när det kommer till att upprätthålla en kombination av kvalité och numerär. Det är också på grund av ett för snålt tilltaget materielanslag som det så kallade ofinansierade materielberget har växt sig till fullkomligt ohanterliga nivåer. Det finns siffror som tyder på att det överstiger hela 50 miljarder kronor.

Ett av problemen med att materielberget konstant ökar är den långsamma handläggningstiden, framför allt från regeringens sida. Anledningen till detta är att regeringen beslutat att alla anskaffningar överstigande 200 miljoner kronor ska beslutas av regeringen vilket innebär 2,2% av Försvarsmaktens tilldelade anslag för anskaffning av materiel.

Eller om man hellre vill se det till hela försvarsanslaget, så handlar beslutsgränsen 200 miljoner om 0,5% av det totala anslaget. Att regeringen inte anförtror myndigheten Försvarsmakten att själva besluta om summor som överstiger 0,5% av den summa Försvarsmakten själva disponerar är skrämmande och kan inte annat än ses som detaljstyrning gränsande till något som skulle kunna liknas vid grovt överförmynderi.

Den som följt den här bloggen vet att Marinen snart står utan fartyg på grund av att regeringen inte förmår fatta beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad till vedettbåtar. Men vi kan även ta ett annat exempel från verkligheten. Det handlar om en ersättare av signalspaningsfartyget HMS Orion. Ett fartyg som är trettio år gammalt och som mer eller mindre alltid är till sjöss året runt primärt för att bistå FRA. Beslutet att bygga ett nytt fartyg tog regeringen redan den 22 april 2010, d.v.s för tre och ett halvt år sedan – under förra mandatperioden. Det vi dock kan konstatera är att det fortfarande inte börjat konstruerats något nytt fartyg.

Det vi däremot vet är att planerna för fartyget blivit något förändrade som har krävt en något utökad finansiell ram. Här kommer alltså ett nytt problem att uppstå. Försvarsmakten tvingas nu att på nytt gå tillbaka till försvarsdepartementet för att erhålla ett nytt beslut – som tar tid. Så sent som den 15 november i år beslutade regeringen om den utökade ramen för projektet, vilket har bidragit till ytterligare ett års försening.

Jag ställer ånyo frågan, vilken förädling av det inlämnade underlaget görs på försvarsdepartementet i en sådan här fråga, och vad är det departementet själva kan tillföra utöver det underlag som Försvarsmakten, FMV och sannolikt även FRA levererat? I mina ögon är inte hanteringen trovärdig på något sätt då det enbart tycks vara finanspolitiken som styr besluten och inte försvars- och säkerhetspolitiken.

Det är även mycket intressant och backa bandet för att se vad som sagts tidigare i ämnet Försvarsmaktens materielanskaffning. Redan för elva år sedan var detta ett mycket hett ämne och en särskild utredning gjordes under ledning av särskilda utredaren Jan Tånneryd.  Projektet STYROM (STYRrning och Organisation av Materielförsörjningen) som slutligen renderade i SOU 2002:39.

Utredningen syftade primärt till att utreda FMV:s resursutnyttjande och organisation. Men det intressanta är det sekundära uppdraget att även utreda hur regeringens styrning av Försvarets materielverk fungerar samt följa upp hur Försvarsmaktens uppdragsstyrning har utformats och hur den fungerar.

Det skulle ta alldeles för mycket tid att belysa alla intressanta delar kopplat till regeringens styrning av materielprocessen men några saker är viktiga att belysa. I utredningen framgår bland annat följande:

I linje med att regeringen prövar alla väsentliga investeringar och vägvalsbeslut bör antalet regeringsärenden som bereds vid myndigheter och departement väsentligt kunna minska. Med en ändrad delegeringsordning kan i huvudsak alla investeringar som understiger en miljard kronor beslutas av Försvarsmakten eller annan beställande myndighet. Antalet beslutstillfällen reduceras till två: att inleda ett materielprojekt respektive att påbörja en huvudinvestering.

Redan för elva år sedan föreslår alltså regeringens utredare att Försvarsmakten själva ska få beställa all materiel som undertiger en miljard kronor utan att det måste generera ett regeringsärende(!)

Vidare kan man utläsa att utredaren anser att försvarsdepartementet bör omorganiseras med anledning av att materielförsörjningen blir alltmer komplex.

Materielförsörjning inom försvaret är den enskilt största investeringsverksamheten i staten. Materielfrågorna kommer att få en ökad komplexitet som en konsekvens av fler överväganden om tidiga vägval, om investeringar i försök och demonstratorer, en ökad komplexitet i de tekniska utformningarna parat med internationella samarbeten och en industri under fortsatt omvandling. Vi anser att detta bör få uttryck i ett tydligt organisatoriskt fokus i Regeringskansliet som vi föreslår bör inrätta en särskild materielenhet i Försvarsdepartementet.

Nu får man hoppas att försvarsdepartementet tagit till sig åtminstone denna rekommendation, men man blir tveksam när man tar del av informationen på den egna webbsidan där man stoltserar med att ”Försvarsdepartementet har funnits i sin nuvarande form sedan 1920”. Dock får man hoppas på att enheten MFU (Enheten för Materiel, Forskning och Utveckling) är dimensionerad för att hantera materielfrågorna på ett effektivt sätt. Men tyvärr visar avsaknaden av många beslut samt förseningen av många projekt likt ersättare till HMS Orion på raka motsatsen.

Men det är inte nog med detta. Trots att det är ett stort problem med att regeringen detaljstyr materielförsörjningen och att en särskild utredare redan för elva år sedan påpekat att det borde vara tvärt om så är försvarsminister Karin Enström av en helt annan uppfattning. Hon vill i stället ytterligare öka regeringens inflytande och detaljstyrning av materielprocessen.

Det var i samband med att Försvarsmakten lämnade in svaret på RB7 som sedan genererade RB5 (minska 500 miljoner på personalkostnader) som en mycket upprörd försvarsminister som då deklarerade följande i ett pressmeddelande från försvarsdepartementet. Något som även SvD tog upp.

Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

 Se även försvarsministern från 1:00 in i klippet här nedan.

Vi kan alltså konstatera att materielprocessen inte kommer att bli enklare framöver. Snarare tvärt om.  Att man går stick i stäv mot vad regeringens utredare för elva år sedan kom fram till är beklämmande.

FM Org 18 ur ett Arméperspektiv

Det har den senaste tiden varit bristande aktivitet både på bloggen och twitter, detta beror på FM Org 18 arbete samt efterföljande återhämtning efter arbetet har gjort att både bloggande och twittrande fått stå åt sidan för att ta hand om viktigare saker. Nedan kommer några reflektioner kring detta arbete, det som berörs är uppgifter som finns i öppna handlingar och som jag vet har givits vid genomgångar vid personalorienteringar o dyl.
Reflektion
Under de gångna veckorna har det ute på Förbanden rått febril aktivitet främst på 5-sektionerna, detta har givetvis berott på FM Org 18 arbetet som genomförts, bedömt så lär detta börja blomma ut i media i närtid vad omfattningen och konsekvenserna av detta blir nu när Arméns OrgE (Organisationsenheter) har inlämnat sina svar. Enkelt beskrivet så är detta arbete en vidareutvecklingen av RB5 arbetet som Försvarsmakten lämnade in svar på till Regeringen tidigare i höst. C LEDS har gett direktiven för FM Org 18 arbetet och C PROD leder detta arbete. Vilket syftar till att minska antalet kontinuerligt tjänstgörande i Försvarsmakten och öka andelen tidsvistjänstgörande.
Målsättningen med införandet av FM Org 18 är att Försvarsmakten successivtskall anpassa personalstorleken intillinförandet av FM Org 18, för att undvika omfattande och snabba omstruktureringar. Under första kvartalet 2014 skall en tydlig målbild finnas för 2018, vilket Försvarsmakten kommer delge respektive Organisationsenhet (OrgE) dvs hur man skall ta sig från dagens FM Org 13 till FM Org 18. Arbetet kommer genomföras i fyra steg, steg 1 genomförs intill 131101, steg 2 intill 140201, steg 3 intill 140330 och steg 4 intill 140907.
Något man således skallha med sig i hela FM Org 18 processen är att organisationen skall ej vara intagen förrän 2018. Försvarsmakten kommer således bedömt under KV III-IV 2014 och därefter påbörja införandet av organisationen. Så mycket vatten kommer hinna rinna under broarna innan FM Org 18 som helhet är införd samt det sker ett riksdagsval 2014 likaväl kan vända upp och ned på hela processen.
Totalt sett så kommer Försvarsmaktens kontinuerligt tjänstgörande i organisationen 2018 enligt nu föreslagna siffror bestå av OFF/K 2,694 st, SO/K 5,052, CF/K 1,377, CR/K 3,435 och GSS/K 6,183totalt 18,991 kontinuerligt tjänstgörande inom Försvarsmakten.
Det är således dessa ramar som respektive OrgE har erhållit uppgift att anpassa sina organisationer utefter, givetvis tillkommer tidvistjänstgörande (benämns numera deltidstjänstgörande) personal. Vad som är intressant i detta är att det är under relativt knappa tidsförhållanden som respektive OrgE har erhållit uppgiften att komma med ett förslag hur deras OrgE skall utformas. Alla som har hållit på med organisationsarbete vet att detta ej är något som man bara ”hasplar” ur sig. I denna process har OrgE haft cirka två (2) veckor på sig att analysera och komma dels med förbättringsförslag dels konsekvensbeskriva de förslag på ny organisation som de erhållna ramarna har gett.
Seriositeten i den ställda uppgiften kan klart ifrågasättas, att man skall kunna arbeta under tidspress och fatta beslut kommer givetvis med jobbet men och detta är ett stort men, man genomför ej stora organisationsförändringar under tidspress och med organisationsförändringar menar jag nu att man tar fram hur den nya organisationen skall se ut som, på så pass kort tid. Överblicken över de konsekvenser förändringarna kan få kan enbart ses ur det korta perspektivet med de analyser som har genomförts nu och vi lär få leva med organisationsförändringarna under en längre tid därav kan man ifrågasätta seriositeten i den ställda uppgiften.
Likväl när nu respektive OrgE redovisar hur man löst de ställda uppgifterna till PROD A ,131021, så är det ej längre OrgE som äger uppgiften utan PROD A som fortsätter arbetet. Utifrån de olika konsekvensbeskrivningar som OrgE lämnat så kommer bedömt omflyttningar av ramar genomföras för att begränsa skadeverkningar m m. Således det förslag som man bedömt lämnar in lär ej vara detsamma som man får tillbaka att ta ställning till.
Men något som man även måste ha med sig genom hela processen är att nu när OrgE konsekvensbeskrivningar och förslag på ny organisation redovisas för PROD A så kommer bedömt ryktesspridningen vara i full gång. Alla vi som varit med genom ett antal försvarsbeslut och omorganisationer vet att det kommer komma. Vad man kan hoppas i denna vända i och med att den är så utdragen är att detta minimeras. Att folk inte har bättre saker för sig än att baktala andra förband är mycket beklämmande. Alla delar i insatsorganisationen som finns just nu behövs, därav är ingen bekänt av att få höra genom ryktesspridning att deras enhet skall läggas ned eller få kraftiga reduceringar.
Utifrån de nuvarande anvisningarna kommer Armén bestå av följande organisation,
Storlekar på respektive enhet finns och har delgivits, men dessa är i detta läge högst ointressanta i och med att med största sannolikhet kommer det bli någon form av ändring någonstans rörande personalmängder m h t att PROD A kommer äga processen från och med nu.
Vän av ordning ser utifrån de föreslagna förbandstyperna att det enbart finns två typer av manöverförband (mekaniserade bataljoner och motoriserade skyttebataljoner) detta ger att brigadstrukturen kan bli likformig. Grunden till de två tilltänkta brigaderna kommer bestå av två (2) mekaniserade bataljoner samt en (1) motoriserad skyttebataljon, därefter ”kläs” brigaderna på med funktionsförband. En mycket intressant sak är att man från de mekaniserade plattformarna vill återgå till 122/90 konceptet på mekaniserad bataljon. Vad som även är positivt är att organisationsförändringarna har medgett att man återinför Brigadspaningskompanier inom Armén.
Vad kan man då säga om denna process, som jag skrev tidigare har det gått fort på gränsen till mycket fort. Under själva arbetet har förändringar skett kontinuerligt avseende ingångsvärdena. Dock så skall man ha klart för sig att man även på PROD parallellt har bearbetat uppgiften och därmed det som skett är en form av parallellplanering och då uppstår sådana friktioner. Men ur mitt förmenande har detta trots allt fungerat bra, problematiken berör snarare att Försvarsmakten har fått dessa anvisningar i grund och botten. Går man in och läser personalsektionernas redovisningar för KV III 2013 från arméförbandens OrgE är det ingen munter läsning från vissa håll och kanter. Att man då från Regeringen anmodar att spara med 500 miljoner på de fasta lönekostnaderna rimmar mycket, mycket illa med vad OrgE redovisar uppåt avseende personalläge och arbetsbelastning.
Detta är själva ”klon” ur mitt perspektiv, Regeringens budgetramar håller inte för vad det nya Försvaret kostar, således dra ned på personalen, men om vi redan nu är på bristningsgränsen på att klara av att lösa våra uppgifter, hur kan man då komma med en sådan anmodan, för jag har mycket svårt att se att HKV ej har redovisat dessa värden för våra folkvalda. Är det då så att man tänkt genomföra en tydlig ambitionssänkning från våra folkvalda till de ställda uppgifterna för Försvarsmakten? Oklart som jag ser det just nu att det kommer komma några ambitionssänkningar, men då är vi återigen enbart i lindan av FM Org 18 arbetet så det kan mycket väl komma sådana.
Men då blir frågan vad är det i slutändan för Försvarsmakt vi får, är det verkligen det våra medborgare vill ha och förstår de verkligen vad det är? För i mångt och mycket är det ett demonstratorförsvar vi har nu dvs vi har i huvudsak singularis av förmågor som krävs för att bibehålla kompetens vid en anmodan att växa i storlek för att ej ha en för lång ”uppförsbacke” att ta igen. Det som tas fram nu är inget man genomför seriöst nationellt försvar med, visst vi kommer kunna göra någonting i händelse av ett väpnat angrepp mot oss. Men vad är Tröskeleffekten med denna organisation, det är inte så att det skulle skrämma någon presumtiv motståndare i vårt område. Samt återigen så nedgår vi i operativ effekt, med dessa ständiga neddragningar vilket rimmar mycket illa med den effektökning vi ser på andra sidan Östersjön.
Sen kommer vi till nästa del i denna ”kråksång” andelen deltidssoldater skall öka i mängd, detta har varit en styrande anvisning från våra folkvalda hela tiden. Men då är frågan, vilken form av gripbart Försvar är det de facto vi har med dessa deltidssoldater, jag skulle vilja påstå att det är i samma nivå som med de värnpliktsförband vi hade under 2000-talet. Det är EJ så att dessa förband snabbt skulle kunna mött ett liknande scenario som vid Georgien 2008. Det hade vi kunnat göra med det gamla invasionsförsvaret m h t snabbmobiliseringsförband som fanns geografiskt utsprida, nu finns inte detta. Förband X kan ha Y antal soldater 100 mil ifrån sin inställelseplats, att då tro att man i händelse av ett skymningsläge snabbt kommer trycka på knappen för att förflytta dessa är naivt.
Så just nu anser jag att våra folkvalda ger dubbla budskap man vill ha en Försvarsmakt som i huvudsak består av deltidssoldater, men man vill inte ha ett värnpliktsförsvar? Vad är skillnaden i detta, förutom att deltidssoldaten är arbetstidsreglerad under sin utbildning, vi får ej ha dem längre än 6 månader efter genomförd GMU för att genomföra förbandsutbildning, vem tror på allvar att man får krigsförband som har en hög KDU (Krigsduglighet) på 6 månaders arbetstidsreglerad utbildning, det är i praktiken 3-4 månaders utbildning i det gamla värnpliktsförsvaret då personalen som utbildades ej var tidsreglerad. Nu är det ju inte så att Försvarsmakten ej har påtalat detta problem, det är min bestämda uppfattning att så har skett, sen är frågan vad våra folkvalda gjort av denna information.
Summa kardemumma av detta då är ur mitt arméperspektiv att detta faktiskt sköts mycket bra, trots den begränsade tiden som funnits tillgodo. FM Org 18 problematiken finns inte i Försvarsmaktens led utan detta är i grunden ett problem som skapats av en övergång till yrkesförsvar, som inte hanterats på ett adekvat sätt av våra folkvalda där man varken gett Försvarsmakten möjlighet eller ramverk att hantera situationen. 
Have a good one! // Jägarchefen

FM Org 18 – Nya nedskärningar väntar!

Den 1 januari 2013 gick Försvarsmakten efter en omstrukturering in i en ny organisationsstruktur som benämndes FM Org 13. Knappt har bläcket hunnit torka förrän det är dags igen. Nu ska organisationen ånyo rivas upp och en redan gravt anorektisk organisation ska bli ännu mindre. Arbetet för att gå in i det som nu ska bli FM Org 18 har redan påbörjats. 1500 kontinuerligt tjänstgörande ska bort!

FM Org 18 har tagits upp på såväl ÖB chefsmöte som C PROD chefsmöte i närtid. Dessvärre har Försvarsmakten inte gått ut med någon information på bred front till all personal, vilket får anses som olyckligt. Jag har dock fått signaler om att man under morgondagen (fredag) kommer att gå ut med detaljerna runt detta arbete. En absolut nödvändighet!

På vissa förband har man föredömligt redan genomfört personalorienteringar och beskrivit läget, medan man vid andra förband inte ens kommunicerat att arbetet pågår. Varför det är sådana skillnader mellan de olika förbanden kan man fråga sig. Dålig kommunikation leder enbart till spekulationer, oro och ryktesspridning.

Det hela handlar som många redan förstått om effekterna av regeringsbeslut 5 (RB5) som Försvarsmakten nu tvingas omhänderta. Kravet från regeringen är att Försvarsmakten ska spara 500 miljoner på personalkostnader vilket renderar i ett utfall att 1500 befattningar ska rationaliseras bort. Indirekt handlar det om att rädda ansiktet på regeringen (och till viss del även Försvarsmakten själva) genom att försöka rädda personalförsörjningssystemet och nå regeringen mål om ett insatsförsvar 2019 trots att man i perspektivplaneringen deklarerat att IO14 aldrig kommer att kunna uppnås!
Detta är ett arbete som ingen anställd i Försvarsmakten ser fram mot att genomföra. Hur detta ska gå till utan att den totala försvarsförmågan ytterligare påverkas i en kraftfull negativ riktning går givetvis inte att förstå. 
Trots detta fortsätter de nya Moderaterna via sin försvarspolitiska talesperson(?) Cecilia Widegren basunera ut budskapet om att man skapar ett ”användbart tillgängligt försvar” samtidigt som försvarsminister Karin Enström drar den gamla vanliga valsen om att Moderatregeringen genom sin försvarsreform ”stärker försvarsförmågan”. Här skäms man uppenbart inte på något sätt.

FM Org ska slutrapporteras den 7 september 2014 och därefter ska man succesivt gå in i den nya organisationen som ska vara intagen 2018. Men jag har fått uppgifter som säger att man redan nu är i full gång med de första stegen i arbetet.

Det finns uppgifter som gör gällande att förbanden redan den 14/10 ska lämna underlag om förslag på personella förändringar och reduceringar i bas- och insatsförband, och därefter den 21/10 lämna förslag på förbandsrationaliseringar totalt.

I Högkvarteret pågår just nu en omstrukturering för att uppnå FM Org 13. Den är knappt påbörjad innan arbetet med nästa organisation startar. Det påstås även att PG Bok 2 kommer att avslutas och uppgå i arbetet med FM Org 18.

Trots att vi den senaste tiden konstaterat stora brister som genererat debatter om en-veckasförsvar, nedläggning av en hel försvarsgren, ryska påsken, rikspjäsen, ökad rysk aktivitet i närområdet m.m. så tycks inget av detta ha påverkat den moderatstyrda försvarspolitiken. Trots alla händelser och rapporter om den oroväckande utvecklingen i närområdet med kraftfull rysk upprustning så kräver regeringen alltså att Försvarsmakten ska reducera ytterligare.
Vi har sedan ett antal år tillbaka genom en rad politiska beslut och underfinansiering satt myndigheten på kurs mot avgrunden. Nu kräver regeringen dessutom att vi ökar farten. Möjligheten till att nödbromsa är snart helt borta.
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Perspektivplanen – Det är mycket nu!


Aldrig tidigare har väl Försvarsmaktens senaste kampanj träffat så rätt. Försvarsmaktens ständiga kamp med att få verksamhet, rekrytering och nödvändig materielanskaffning att bära mot den beordrade insatsorganisationen IO14 samtidigt som beställaren, d.v.s. regering och riksdag inte tillser att de ekonomiska förutsättningarna finns. Detta samtidigt som man bombarderar myndigheten med nya krav på utredningar och omfattande svar på regeringsbeslut. Man kan minst sagt konstatera att – det är mycket nu!

Den ständiga turbulensen runt Försvarsmakten de senaste åren har nu tyvärr blivit vardagsmat. Omstruktureringar, nedskärningar, krav på personalreduceringar, uttalanden om att en hel försvarsgren måste avvecklas, en-veckasförsvaret, avsaknad av ekonomi för att öva m.fl. händelser har alla bidragit till att det som verkligen är en politisk bomb, inte alls fått den uppmärksamhet man hade förväntat. Jag talar givetvis om Försvarsmaktens perspektivplan som förra veckan överlämnades till regeringen, ett dokument som innehåller politisk dynamit som rimligtvis borde innebära en omfattande debatt på riksnivå i såväl media som inom politiken. Men ingen reaktion kan skönjas då endast närmast sörjande försvarsbloggar samt Folk & Försvar har uppmärksammat innehållet. En i mina ögon mycket skrämmande utveckling!

Ämnet har som bekant tidigare avhandlats på ett föredömligt sätt av Annika Nordgren Christensen samt Johan Wiktorin, men även i ett gästinlägg på den här bloggen. Men det vore trots detta mer eller mindre tjänstefel om inte även undertecknad avhandlade detta ämne som indirekt, på ett mycket konkret sätt handlar om Försvarsmaktens framtid då prespektivplanen kommer att utgöra en viktig grund för försvarsberedningens rekommendationer inför det kommande försvarsbeslutet. Jag avser inte att analysera skrivningarna i detalj, utan kommer istället att försöka angripa dokumentet på ett annat sätt och ge min syn kopplat till Försvarsmaktens rekommendationer. Uppdraget till Försvarsmakten återfinns i regleringsbrevet för den som är intresserad av fördjupning.

Något som har kritiserats från flera olika håll är varför Försvarsmakten uteslutande byggt hela perspektivplaneringen med utgångspunkt tagen i en prolongerad ekonomi, d.v.s att man har utgått från att man inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag i framtiden. Detta är något jag själv har funderat över under den gångna veckan. Det andra alternativet hade givetvis varit att utgå från prolongerade uppgifter. D.v.s. vad skulle krävs för att Försvarsmakten ska lösa sina nuvarande uppgifter även i framtiden. Detta kopplat mot bedömd omvärldsutveckling.

I stället för att bara spekulera om anledningen så har jag under dagen fört en dialog med Försvarsmakten för att få svar på frågan om huruvida utgångspunkten rörande en prolongerad ekonomi var en styrning från Försvarsdepartementet eller om det var ett eget val, och i så fall varför? Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förklarade det hela så här.

Försvarsmakten har i flera underlag till regeringen redovisat svar och analyser kring långsiktig ekonomi bland annat genom det så kallade RB7-underlaget. För att sätta ett tydligt fokus på uppgiftsställningar och vilken förmåga Försvarsmakten skulle kunna ha i framtiden har därför antagandet om prolongerad ekonomi utgjort en grund för arbetet. Perspektivstudien utgår från regeringens bedömning om ekonomin i BP14 liksom dagens säkerhetspolitiska doktrin.

Genom denna modell utgör resonemang kring vägval, alternativ samt uppgifter i framtiden det centrala i studien. På så sätt kan försvarsberedningen och regeringen i sitt arbete först fokusera på, med perspektivstudien som grund, vilket säkerhetspolitiskt instrument Försvarsmakten ska och behöver utgöra i perioden, för att därefter som konsekvens därav kunna resonera kring ekonomi.

Med facit i hand, har jag till del omvärderat min uppfattning. Som vissa läsare kanske minns mottogs Försvarsmaktens svar på RB7 inte med några större ovationer från Försvarsdepartementet och Karin Enström, det renderade i det som senare skulle bli RB5. Försvarsministern mer eller mindre totalsågade svaret på RB7 med motivering ”fel svar” då Försvarsmakten i sitt underlag tydligt hade förklarat att det saknades 4 miljarder/år för att uppnå IO14 någonstans bortom 2020. Det felaktiga svaret bestod med andra ord i att man tagit med parametern utökat försvarsanslag, något som sedan straffades genom ett förnyat uppdrag i RB5 som i praktiken att Försvarsmakten tvingas att reducera personal med upp till 15%. Karin Enström uttalade efter svaret på RB7 följande kritik mot Försvarsmaktens metod.

När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.
– Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Det kärva läget mellan försvarsdepartement och Försvarsmaktens ledning ska enligt uppgifter ha varit kärv efter denna rapport, så av den anledning är min personliga bedömning att Försvarsmakten bytt taktik, och således i stället fokuserat på att beskriva alla brister som onekligen kommer att uppstå vid en prolongerad ekonomi, en uppgift jag anser att man i det stora hela lyckats bra med.


Jag avser fortsättningsvis i detta inlägg fokusera på Försvarsmaktens egna rekommendationer som redovisades av Jan Salestrand under Folk & Försvars senaste seminarium kopplat till perspektivplanen. 

Närområdet i fokus

Försvarsmakten är på den här punkten oerhört tydliga. Vid en prolongerad ekonomi måste Försvarsmakten uteslutande fokusera på det nationella försvaret när det kommer till materielanskaffning, utbildning och övningar. Pengarna räcker helt enkelt inte till ”både och”. Man säger dock att FM trots detta skulle kunna använda förband och materiel i tillämpbara delar då det passar även i fortsättningen, men att anskaffa materiel dedikerat för internationella insatser kommer inte ekonomin att medge.

Här anser jag att man är helt rätt ute. Det finns i dag både förband och materiel som i stor grad är mer anpassade för internationella insatser än för det nationella försvaret. Detta är en konsekvens av att pendeln slog i det ena ytterläget och nu med full kraft är på väg tillbaka. Personligen har jag hela tiden hävdat att steget mot en fullständig internationalisering och ignorans av det nationella försvaret var fel väg att gå. De vinster vi har erhållit är den partiella interoperabiliteten med NATO, detta ska dock inte förringas på något sätt då det kan bli helt avgörande i framtiden, mer om detta senare.

Kvalitét före kvantitet

Här gör Försvarsmakten ett generalfel i mina ögon. Utgångsläget har ingen kvantitet! Alternativet borde i stället benämnas kniv i stället för osthyvel, för det är här vi landar. Det är förmågebredden som försvinner och inte kvantiteten i det som redan i dag får betraktas som ett demonstratorförsvar i singular. 
Att Försvarsmakten redan nu tvingas reducera numerär har vi tydligt fått svart på vitt bara genom att titta i materielplanen, men trots detta får vi ändå ingen ökad kvalitet. Den omtalade stridsvagnsrenoveringen och anskaffningen av JAS 39E är tydliga exempel på hur numerären mer eller mindre halveras samtidigt som kvalitén inte ökar i motsvarande omfattning.
På den här punkten blir det därför svårt att se hur man ska kunna erhålla större kvalité utan att genomföra omfattande förbandsnedläggningar. Till detta kommer att Försvarsmakten även anser att nya förmågor behövs inom cyber och rymd, något som blir för långt att avhandla i detta inlägg.
Något man även måste beakta att kvaliteten i vissa fall kan tillskrivas värdet noll, om kvantiteten underskrider kritiskt värde. Detta är en mycket svår balansgång. 

Hög tröskeleffekt

Här har vi sprängstoff! Utan att darra på manschetten deklarerar Jan Salestrand att Försvarsmakten rekommenderar en hög tröskeleffekt som ska vara stabiliserande i fred och kris, och som ska ge en tidsrespit i händelse av krig. ”Det ska kosta/svida för en angripare”. För den som inte kan läsa mellan raderna så talar Försvarsmakten om ett skalförsvar. I praktiken skulle detta innebära (min tolkning) att man då måste satsa alla kort på Flygvapnet, Marinen och markbaserat luftvärn samtidigt som övriga Armén mer eller mindre avvecklas.
Det här är givetvis oerhört kontroversiellt, och det är sannolikt också därför man inte uttrycker det så konkret i perspektivstudien. Men för att öka den önskvärda tröskeleffekten kräver en prolongerad ekonomi kraftfulla åtgärder i form av att minska kostnaderna på annat håll. Att prioritera något innebär alltid att man måste välja bort något i den andra änden.

Samarbeten inom Norden

På den här punkten anser jag att Försvarsmakten är så pass tydliga man kan vara utan att trampa i det politiska klaveret. Detta är nämligen kärnan i hela perspektivplanen om det nu har undgått någon. Att sätta rubriken ”samarbeten inom norden” skall dekrypteras och tydas som NATO. Allt annat är att lura sig själv.
Försvarsmakten pekar på Rysslands förmågeuppbyggnad (ej hot), minskade försvarsutgifter i Europa samt att USA flyttar fokus till Asien. Detta sammantaget innebär att vi blir allt mer utelämnade till att ta hand om oss själva. Av den anledningen pekar Försvarsmakten på solidaritetsklausulen som i dag tyvärr är helt ensidig. Sverige utlovar militärt stöd till andra, men har inga som helst garantier för att kunna få stöd från någon annan.
Fösvarsmakten är mycket tydliga på den här punkten – Inget alternativ löser uppgiften att ensam försvara Sverige. Man är också tydliga med att när man tar bort förmågor måste någon annan lösa den uppgiften.
Sammantaget innebär detta att försvaret måste ske tillsammans med någon annan, precis som regering och riksdag tidigare deklarerat. Men vem är det som ska komma till undsättning? NATO inkluderat Norge och Danmark har deklarerat att man inte kommer att komma till undsättning och Finland har inte resurser. Lösningen heter då NATO – till del ska tilläggas. För precis som Johan Wiktorin så pedagogiskt påvisade under Folk & Försvars seminarium om Flygvapnet så har det här uppstått ett ”logiskt tankeglapp”. För vem är det som egentligen ska komma till vår hjälp om alla våra nordiska grannar också är indragna i konflikten, vilket är högst sannolikt? Här är hjälp från övriga NATO det enda logiska. Inte ens Sverigedemokraternas generösa försvarsanslag kommer att kunna skapa ett försvar som på eget hand kan försvara Sverige.
Försvarsmakten genom Jan Salestrand är mycket tydliga med att vi inte längre kan låtsas att vi kommer att få hjälp bara för att vi övar tillsammans, delar materiel och utbildningar. I dag har vi inga garantier.
I stället påvisar Salestrand att handlar det om att KONKRETISERA SAMARBETEN genom förbereda operationer och försvarsplanering och möjlighet till gemensam ledning av stridskrafter, men konstaterar samtidigt att för detta finns ingen politisk vilja.
Det finns som alla förstår bara en given lösning på detta, och den stavas NATO även om Försvarsmakten mycket skickligt undviker att nämna den vid namn. 

Bidra till politisk handlingsfrihet

Detta är inget jag avser kommentera, då detta utgör en av grundstenarna för en trovärdig säkerhetspolitik. Utan ett trovärdigt försvar krymper den politiska handlingsfriheten.

Nya förmågor behövs

Här talar man bland annat om rymd- och cyberområdet. Detta blir som sagts tidigare för omfattande att kommentera. Se gärna Jan Salestrands förklaringar till detta under seminariet i sändningen här nedan.

Balans mellan uppgift och medel

Försvarsmakten menar att detta är av största vikt efter kommande försvarsbeslut. Att som nu beställa en insatsorganisation som inte är finansierad har uteslutande inneburit problem och konflikter. Här kan man bara hoppas att Försvarsmaktens önskan tas på fullt allvar.
Det hela handlar om att man antingen måste ta bort uppgifter, något som Försvarsmakten inte kan göra själva, eller att tillföra medel. I perspektivplanen har Försvarsmakten till del förklarat vad man inte kommer att kunna göra samt vilka begränsningar som kommer att finnas i uppgiftens lösande.

Att de tredan från början finns en balans mellan uppgift och utgift kommer på sikt även att leda till ett bättre klimat mellan myndigheten Försvarsmakten och Regeringen. 

oOo

Sammanfattningsvis  anser jag att Försvarsmakten varit tydliga. Den enda skarpa kritiken jag har är den olyckliga formuleringen om att reducera kvantiteten till förmån för kvalitet. Problemet är att vi redan innan helt saknar någon kvantitet. En stor konsekvens av detta är att Sverige i ännu högre grad kommer att bli beroende av andra och där den enda trovärdiga lösningen är NATO.
Min bedömning är att vi ännu ej nått botten i den systemkollaps jag länge hävdat att vi befinner oss mitt uppe i. Jag ser perspektivplanerinen och Försvarsmaktens tydliga uttalanden om att IO14 aldrig kommer att uppnås som ett mycket tråkigt men tydligt kvitto på just detta.
En annan fråga är när denna i mina ögon politiska dynamit kommer upp till debatt i riksmedia? Men det är kanske så att det är viktigare att bevaka vem som kommer att åka ur Idol på lördag… 
I kommande inlägg kommer jag ånyo att ta upp det socialdemokraterna och vad detta skulle innebära för försvarpolitiken vid ett eventuellt regeringsskifte då det kommit fram nya uppgifter både i skrift och vid kontakt med partiföreträdare.
Kampen går vidare!