Framtidens #svfm – när inget parti vill betala för anbefalld förmåga

Ett tankeexperiment.

Om följande antaganden vore korrekta:

1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.

2. Rysslandrustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.

3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.

4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.

5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.

Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.

Vilken försvarsmakt får man då?

Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).

Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Tanken är intressant som ett alternativ till detsom många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan

Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?

Varför territoriell integritet?

Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.

Luftterritoriell integritet

I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24året om.

För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.

Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.

Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.

Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.

Markterritoriell integritet

På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.

Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.

Sjöterritoriell integritet

Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.

Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.

Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.

Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.

Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.

Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.

Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.

För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.

Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretniekseller Gustafsson.

Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.

Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.

En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?

Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?

Dad’s Army del 1

Analys
Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.
Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.
Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.
Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.
Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.
Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.
Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.
Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.
Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha enbataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.
Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Delsär det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en delsär det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.
En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).
När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.
Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.
Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att helaFörsvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.
Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.
Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en ”skarp” bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.
Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.
Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons– och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man ävenövar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.
Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls– eller fördröjningsstridlikt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.
Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.
Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i ”rullerna”. Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.
Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings-och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärdeså bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.
Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.
Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad’s Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.
Sammanfattning
Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.
Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.
Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en ”Kajsa Kavat” lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.
Avslutar med en strof ur Avicii’s senaste låt ”So wake me up when it’s all over When I’m wiser and I’m older”.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svenska dagbladet 1, 2, 3
Dagens nyheter 1, 2
Hemvärnet 1, 2
Försvarsmakten 1, 2, 3
Notisum 1
Hela Gotland 1
Riksdagen 1
Stratfor 1
Försvar och säkerhet 1, 2
RIA Novosti 1

Illavarslande vändning i försvarsdebatten

Svenska Dagbladet skriver idag på ledarplats om att överbefälhavare Sverker Göransson skickats på ”teflonkurs” med försvarsminister Karin Enström som lärarinna. Vi är ju flera som reagerat på den kraftiga omsvängningen i retorik från Försvarsmakten. Jag analyserade detta i ett inlägg tidigare under Almedalenveckan när det efter tillräckligt många framträdanden fanns möjlighet att urskilja tyngdpunkten. Tidigare tal om brister tonas ned till förmån för att tala om framförallt personalen i pågående insatser. Frågor rörande tidigare kollision mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartement besvaras med att man har ett gott samarbete och fullt förtroende för varandra.

I DN:s intervju med försvarsminister Karin Enström tidigare i veckan sade ministern så här om möjligheterna att försvara Gotland:

”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”

Till TT:

”-Det är rimligt om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga, säger hon till Dagens Nyheter.

Enström kan i dag inte se något enskilt militärt hot mot Sverige och inte heller ett läge där Sverige ensamt drabbas.”

Idag uppmärksammade den finska svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet de svenska problemen med att försvara Gotland och intervjuade både Karlis Neretnieks och ÖB. Där den förre är starkt kritisk till svenska möjligheter att försvara Gotland då det inte finns någon permanent militär närvaro på ön utöver Hemvärnet, så ser den senare inte några problem.

” – I det omvärldsläge vi har nu är det en tillräcklig organisation och vi kan hantera Gotland också.

ÖB säger att allt materiel och all utrustning inte behöver finnas på plats.
– Det som ofta finns med i diskussionen är att det måste finnas grejer från början, men hela den konceptuella tanken med den organisation vi bygger är att kunna flytta resurser dit man vill ha dem. Speciellt flyg och marina resurser flyttar vi ju väldigt fort.

ÖB talar med små bokstäver om hot.
– I diskussionen som förts i Sverige refererar många till det som var under kalla kriget, men det är ju inte den världen som finns nu.”

Här ser vi återigen ett exempel den kraftfullt förändrade retoriken. I intervjun på Försvarspolitisk Arena fanns det ”ingen avgörande materiel” som saknas och att artilleriet inte har en endast pjäs verkade inte heller bekomma ÖB. Vad som förvånar är också att en gammal pansarräv som Sverker Göransson verkar ha gått i samma logistikskola som Karin Enström och med samma magister och läroplan. Att ”när det behövs” flytta markförband till Gotland är en stor logistisk operation som i anspråkstar så gott som alla Försvarsmaktens resurser. Är det därtill så att enheterna verkligen behövs på Gotland så blir de kvar där. Dels för att de behövs, men framförallt för att Försvarsmakten inte har någon förmåga att genomföra en operation för att få dem därifrån. Ett axiom i svensk försvarsplanering har varit att det som finns på Gotland är det som finns där om det blir skarpt läge. Det blir också kvar där oavsett om vi talar om materiel eller personal. Det gällde förr och det gäller idag.

Det leder osökt in på ÖB:s sista svar. Där sällar sig ÖB till användarna av den vanligaste härskartekniken i försvarsdebatten vilken allt som oftast används av moderata försvarspolitiker. Håller du inte med om den gällande försvarsinriktningen så är du en mossig kalla kriget-vurmare. Det är inte något som stärker försvarsdebatten.

Försvarsmakten befinner sig i ett knivigt läge där jag inte anser att man reder ut situationen. Försvarsmakten ska av naturliga skäl inte lägga sig i den politiska debatten. I ett läge som det vi nu har där försvarsfrågorna är starkt i ropet är det svårt att uttala sig utan att det tyvärr kan tolkas som att man tar ställning för endera sidan. Bedömningen verkar ha blivit att den säkraste tuvan att stå på är att det blåser minst om man håller sig till Försvarsdepartementets linje.

Dock har ÖB som myndighetschef, samt övriga chefer i Försvarsmakten ett starkt samhällsansvar att faktiskt redogöra för hur läget är och där brister man nu återigen när man retirerar in bakom kulisserna. Inte undra på att man helst inte vill tala högt om vad som försiggått under våren och försommaren över, i och under Östersjön, utan att vi istället får hålla oss till att läsa om det i utländska media.

Som jag skrev i det tidigare inlägget så är nu risken när man prioriterat att reparera förhållandet till Försvarsdepartementet att förtroendeklyftan återigen förskjuts till att vara mellan försvarsmaktledningen och personalen ute på förbanden som inte alls känner igen sig i den verklighet som kulisserna målas i. Det massiva stöd som ÖB erhöll under vintern kan plötsligt vara som bortblåst på några få veckor.

Läget är prekärt, minst sagt.

Almedalen: Folkpartiets dag

I dag är det en liberal dag i Almedalen. Folkpartiets alldeles egna dag. Den som följer försvarspolitiken på regelbuden basis vet givetvis att Folkpartiet är ett av få partier som under en lång tid haft försvarspolitiken högt upp på den interna agendan vilket vi givetvis kan glädjas åt. Tyvärr har man olyckligt kohandlat bort detta under de senaste åren när man prioriterat samarbetet i Alliansen före försvarspolitiken. 

Ur försvarspolitiskt perspektiv inleddes dagen som vanligt med ett morgonpass hos Försvarspolitisk Arena som för övrigt ska ha en stor eloge för sitt arrangemang med mängder av högaktuella ämnen på agendan och de riktigt intressanta föreläsarna och pålästa moderatorer. Bra jobbat alla inblandade!

På plats skulle Allan Widman ha varit, men som av någon oklar anledning ersattes av partiets Carl B Hamilton, en annan erfaren herre som också är mycket engagerad i försvarsfrågan på olika plan. Tillsammans med honom fanns även LUF-ordföranden Linda Nordlund. Seminariet kan ses i sin helhet längst ned i inlägget. Hamilton uttryckte i sina inledande ord stark oro för utvecklingen i Ryssland och belyste att partiet ser EU som en viktig aktör. Linda Nordlund i sin tur tog direkt upp frågan om ett NATO-medlemskap och att LUF anser att man i stället för att utreda, omedelbart ansöker om medlemskap. Hon uttryckte precis som Hamilton stor oro för utvecklingen i Ryssland och deklarerade mycket glädjande att hon ansåg att försvarsanslaget måste ökas till 1,5% av BNP och därefter ökas ytterligare till NATO-nivån 2%. Något som Hamilton riktigt rättade att det inte längre är ett krav och att set är väldigt få länder som kommer upp i den nivån. Nordlund uttryckte däremot besvikelse över att det egna partiet inte driver frågan om cyberhot/cybersäkerhet hårdare.

Som vanligt i dessa partirelaterade inlägg så ska vi även översiktligt titta på vad partiet driver för linje när det gäller försvarsfrågan och vad man vill med försvarspolitiken enligt partiprogrammet.


I stora drag vill Folkpartiet se följande utveckling för försvaret

  • Man vill att Sverige ska ansluta sig till NATO
  • Armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader organiserade kring 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90.
  • En av armébrigaderna ska vara baserade på Gotland. Övriga i Boden, Revinge, Skövde och Stockholm enligt nuvarande struktur.
  • Man vill att RBS-23 ska förbandssättas och att RBS-77 vidmakthålls så länge som möjligt och därefter ersättas, i första hand av RBS-23.
  • Flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan JAS
  • Man vill färdigställa Visbykorvetterna och utrusta dessa fullt ut
  • Man vill återuppsätta ett rörligt kustrobotbatteri (motsv RBS-15KA) främst avsett för Gotland

När det kommer till personalfrågan så vill man att försvarets insatsförband ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda ska stå kvar som krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.

    Synen på utvecklingen i näromrdet och framtida försvarsanslag

    Partiet anser för övrigt att den säkerhetspolitisk utvecklingen är osäker både i vårt närområde och övriga delar av världen. Den politiska utvecklingen i Ryssland är allvarlig och går åt fel håll. Det måste leda till konsekvenser för Sveriges försvarsförmåga. Allan Widman har för övrigt skrivit en avvikande 
    Folkpartiet uttrycker tydligt och glädjande att det i samband med nästa försvarsbeslut pekar på att det svenska försvaret och försvarsanslaget behöver stärkas!

    Ovanstående är hämtat från partiets program från maj 2010. För att få en mer dagsaktuell bild av hur partiet ser på försvarspolitiken så kan man med fördel läsa ett av partiledaren Jan Björklunds nyhetsbrev daterat februari 2013.

    Försvaret måste kunna skydda Sverige 

    Folkpartiet tillsätter i dag en försvarspolitisk grupp under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman. Syftet är att ta fram ett underlag för partiets ställningstagande inför 2015 års försvarsbeslut. 

    Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området. 

    Sverige fattar försvarsbeslut ungefär vart femte år. Syftet är att inför varje nytt beslut kunna läsa av utvecklingen i omvärlden och göra eventuella förändringar. Folkpartiet har medverkat till att under 1990-talet sänka de svenska försvarsanslagen mot bakgrund av att kalla kriget tog slut och Sovjet bröt ihop. Det var rätt bedömning då. I 2009 års försvarsbeslut medverkade vi till en stark fokusering på internationella insatser. Vårt parti är lika ansvarigt som andra för de avvägningar som hittills gjorts. Men vi bör vara självkritiska. 

    Mot bakgrund av utvecklingen i Ryssland behöver den svenska förmågan att skydda vårt eget land återigen stärkas. Vi ska samtidigt fortsatt ha höga ambitioner att delta i internationella insatser för att bevara eller skapa fred. 

    Konkret har jag i några intervjuer pekat på tre aspekter av det svenska försvaret som särskilt kan behöva stärkas; vi bör återigen kunna organisera brigader genom att kunna mobilisera reservister, vi kan behöva stärka luftförsvaret med kvalificerat luftvärn och det var ett misstag att helt avmilitarisera Gotland. Men såväl fp-arbetsgruppen som försvarsberedningen bör naturligtvis göra en bredare och djupare belysning av en lång rad delfrågor. 

    Min bedömning är att en stärkt svensk försvarsförmåga sannolikt kräver ökade ekonomiska ramar för försvaret. Detta blir en fråga för avvägning i 2015 års försvarsbeslut. Fram till dess gäller det nuvarande försvarsbeslutet med dess ekonomiska ramar. Som jämförelse kan nämnas att Norge, med rödgrön regering, nu ökar sina försvarsanslag mot bakgrund av den ryska upprustningen i Ishavet.
    En parlamentarisk försvarsberedning har tillsatts med representanter för alla riksdagspartier. Ambitionen bör vara att fram till 2015 hitta en bred parlamentarisk bas för en starkare svensk försvarsförmåga.

    / Jan Björklund 


    Sammanfattning

    Folkpartiet har höga ambitioner jämfört med nuvarande läge. Partiet ser allvarligt på utvecklingen i Ryssland. Man vill bland annat därför ansluta sig till NATO omgående och ser behov av ett utökat försvarsanslag. Lite olyckligt ser man en stor tyngdpunkt på Armén i partiets program, och det är inte ett konstaterade bara för att detta är en marinpräglad blogg, utan också för att man inte verkar se vikten av ett skalförsvar. Ingenting nämns om exempelvis utvecklingen av ubåtsvapnet eller för den delen av Flygvapnet. man vill behålla det som finns i dag, varken mer eller mindre. Man föerspråkar inte heller någon utveckling/utökning av antalet ytstridsfartyg vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att vi i dag knappt har någon flotta kvar. Ingenting nämns heller om amfibiesystemet. Har Folkpartiet glömt bort Marinen?

    Det positiva är att man värnar hårt om vår strategiskt viktiga ö Gotland och dess försvar, något som i dag inte alls existerar. Kan vi dessutom övertyga Folkpartiet och Allan Widman om att ett skalförsvar är helt avgörande för Sveriges del tillsammans med en NATO-anslutning. Skalförsvaret har fördelen att det i sin natur är krigsavhållande. Skulle Sverige ändå bli angripet så kommer detta skalförsvar, som i huvudsak utgörs av Flygvapnet och Marinen, förhoppningsvis hålla en angripare stången till dess att hjälp (NATO) anländer.

    Oavsett vad så är Folkpartiet ett av få partier man kan räkna med inom försvarspolitiken. Detta under förutsättning att man i fortsättningen låter bli att kohandla bort detta så viktiga område.


    Media: SvD, SvD, DN, AB, AB, SVT
    Bloggar: Sjätte mannen
    FP länkar: FP försvarspolitiska program, Björklunds brev

    Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet
    Your browser does not support iframes.

    Almedalen: Moderaternas dag


    ”Försvaret är nu en intern strid inom Moderaterna”


    Ja den rubriken kan man i dag läsa i Dagens Nyheter på Moderaternas egen dag i Almedalen. Förvånande? Nej, inte särskilt! Att Moderaterna, det regeringsbärande partiet som dessutom innehar försvarsministerposten ska få ett eget inlägg i dag är en självklarhet. Moderaterna har dessutom med sin återkommande skönmålning av Sveriges försvarsförmåga varit föremål för många och långa debatter i olika forum under året. Så låt oss titta på Moderaternas dag i Almedalen ur ett försvarspolitiskt perspektiv.

    Till att börja med, Fredrik Reinfeldt är en statsmannamässig statsminister med pondus. Det visade han i sitt tal i Almedalen under kvällen. Han tillsammans med Anders Borg har lotsat Sverige på ett föredömligt sätt genom en tid där övriga länder gått på knäna. Det kan man aldrig ta i från dem. I det större sammanhanget står Moderaterna för en sund politik förutom inom ett viktigt område – försvars- och säkerhetspolitiken. Inte heller med ett enda ord nämnde han dessa politikområden i sitt tal i dag vilket tydliggör hur långt ner på listan försvarspolitiken befinner sig.

    Moderaterna har gått från att vara det parti där alla som värnade om ett starkt försvar tidigare röstade på. Man hade en stor majoritet av officersskaran med sig då alla visste att partiet prioriterade försvars- och säkerhetspolitiska frågor högt. Men inför valet 2006 skulle Moderaterna förnya sig. Ut med det gamla och in med det nya. Helt plötsligt står nu partiet i svensk politik med den mest märkliga syn på försvarspolitiken man kan tänka sig. Man spelar nu i samma division som Miljöpartiet. Till och med Vänsterpartiet verkar greppa vissa sammanhang bättre än vad Moderaterna gör. Ett tydligt sådant är frågan om försvaret av Gotland som avhandlas i dagens SvD där Moderaterna inte alls kan förstå varför man bör ha ett försvar på Gotland. Men Vänsterpartiet har förstått varför. Världen är upp och ned…

    Dagen inleddes med ett försvarspolitiskt morgonpass där försvarsutskottets representant Cecilia Widegren och MUF:s Erik Bengtsbo representerade partiet. Att MUF-ordföranden övat in alla mantran från Modeternas försvarspolitiska floskellista var alldeles uppenbart. Cecilia Widegren levererade samma gamla upprepningar om att Moderaterna stärker vår försvarsförmåga mm. mm. Tyvärr fanns inte tid för några frågor efteråt, så Skippers insända fråga som löd ”Cecilia Widegren påstår ofta att försvarsförmågan är bättre nu än för 20 år sedan – det vore intressant om Widegren kunde utveckla och förklara detta påstående?” Tyvärr hanns den inte med. Det hade varit mycket intressant att höra det svaret, om det ens finns ett svar?

    Där vi ändå är inne på Moderaternas retorik så har jag roat mig med att titta på vad som står i Moderaternas kommunikationsplan under rubriken ”vårt språk”. Där kan man finna följande mening bland många andra.

    Vi låter bli att gå på autopilot med invanda begrepp, i stället uttrycker vi oss framåtlutat med värme och överraskande öppenhet. Vi är aldrig distanserade och grått politiskt korrekta, vi talar med väljarna, inte för dem.

    Just detta är i sammanhanget rätt komiskt då Moderaternas språk inom försvarspolitiken under de senaste åren uteslutande baserats på invanda och förutbestämda begrepp. Man har bara slagit på autopiloten och kört på invanda och inövade mantran. Alla känner igen begrepp som att allt Ryssland gör sker ”från en mycket låg nivå”. Hoten, ja de är självklart ”gränslösa, komplexa och oförutsägbara”. Något som alltid ska mötas med ett mer ”flexibelt, tillgängligt och användbart” försvar.

    För att fortsätta på ämnet språket så har Moderaterna under Almedalen fokuserat på att bemöta kritiken mot partiets sätt att skönmåla läget inom Försvarsmakten och det egna partiets förehavanden inom försvarspolitiken. Detta har man gjort genom att i stället börja använda ordet svartmålning. Även tidigare NBF-generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet har gjort det. Det man avser är givetvis debatten som bland annat drivs här på försvarsbloggarna. Johan Forssell (m) uttryckte under gårdagen på ett seminarium att han anser att ”allt målas i olika nyanser av svart”. För att bemöta det påstående vill vi gärna lyfta fram en kommentar publicerad i går hos kollegan Wiseman signerat den alltid lika knivskarpa ”teaterdirektörern”

    ”Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

    Mer sanning än så kan man knappast skriva på tre rader. Därmed kan man hoppas på att slippa behöva prata i målartermer, och i stället beskriva saker för vad de är framöver. Det borde även gälla Moderaterna. Men redan i dag slirade försvarsminister Karin Enström på sanningen. Åtminstone så ville hon inte hålla med om den sanning som målades upp genom ett påstående från publiken om att man inte längre genomför kvalificerade övningar i högre förband inom Armén (inte på brigadnivå och knappast på bataljonsnivå heller). Den bilden delade inte Enström. Man kan undra hur svårt det kan vara att hålla sig till sanningen? Det är inte särskilt svårt att kontrollera detta, särskilt inte för en försvarsminister.

    För tre år sedan författade Moderaternas dåvarande försvarskommité en skrift som heter ”blå tankar om framtidens försvar”. Den skriften beskriver hur Moderaterna där och då för tre år sedan såg på försvarspolitiken. Några nyckelpunkter är att försvarsanslaget måste ökas och att man aktivt ska verka för ett NATO-medlemskap. Begreppet ”mycket låg nivå” används inte i beskrivningen av Ryssland kan man särskilt notera. Tvärtom såg man till synes mer allvarligt på utvecklingen Ryssland 2010 än vad försvarsvarsberedningen gör i sin senaste rapport trots att det sedan dess skett åtskilliga saker som förstärker detta. Det komiska i det hela är att ingen av de sex ledamöterna som skrev rapporten längre är kvar i försvarsutskottet eller inom försvarspolitiken. En av dessa är Rolf K Nilsson som i dag kraftfullt ifrågasätter sitt egna partis nuvarande försvarspolitik. Den enda som är kvar inom försvarspolitiken är Karin Enström – i dag försvarsminister med en annan agenda än vad hon då stod för. Skriften är för övrigt bortplockad från Moderaternas webbsida.

    Moderaternas försvarspolitik då, ja den behöver inte beskrivas genom att titta i något partiprogram, för det är som bekant Moderaternas försvarspolitik som är den nu rådande. Oavsett om man formellt sett har stöd från KD och FP så är det helt uppenbart att dessa partier inte längre kan förlika sig med Moderaterna inom politikområdet. När det kommer till Centern så har man som vanligt numera ingen tydlig linje eller vilja. Därför stödjer man Moderaterna utan att ifrågasätta särskilt mycket.

    Moderaternas försvarspolitik kan sammanfattas med två enkla ord.
    Skönmålning och Underfinansiering.
    För så det oavsett vad Widegren och Enström försöker göra sken av. Moderaterna har i det stora hela en sund politik, men inom försvarsområdet är hålen och sprickorna avgrundsdjupa. Men än är det inte för sent för Moderaterna att göra något åt detta. Men då måste man städa upp i den Moderata försvarskommitén och byta ut de individer som förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Där bör man istället placera lite tyngre och etablerade namn. Personer som skulle kunna återskapa det som under ett antal år nu fullständigt raserats. Men det viktigaste av allt är givetvis att såväl partiledare (Reinfeldt) som finanschef (Borg) börjar intressera sig för frågan, annars kan ingen förändring ske.

    Om man ska tro på DN så har försvarsfrågan så som inledningen i detta inlägg beskriver skapat en intern strid inom partiet. Just detta kanske är den förlösande faktorn som till slut kommer att få partiets försvarspolitik på fötter igen och att man slutar att behandla försvarsfrågan som ett särintresse. Hoppet är det sista som överger människan!

    Media: DN1DN2DN3DN4SvDSVT1SVT2SR
    Bloggar: Rolf K Nilsson, Sjätte mannen 1, 2, Johan Westerholm, Wiseman

    Se Försvarspolitisk Arenas morgonpass med Moderaterna här nedan
    Your browser does not support iframes.
    Se debatt med försvarsminister Karin Enström om personalförsörjningen här nedan
    Your browser does not support iframes.

    Upptagning från Moderaternas eget säkerhetspolitiska seminarium

    ÖB:s förändrade retorik?

    ÖB intervjuas av SVT efter landning på Visby flygplats (Foto: Försvarsmakten)


    Det här inlägget påbörjades redan efter intervjun med ÖB på måndag eftermiddag. En mycket bra intervju under ledning av Annika Nordgren Christensen arrangerad av Försvarspolitisk Arena. Man kan inte annat än gilla Sverker Göranson som person. Han är sympatisk men samtidigt kärv. Han har gått från att under inledningen av sitt ämbete som ÖB upplevas som mycket osynlig till att bli en synlig, delaktig och omtyckt överbefälhavare bland sina anställda.

    Under det senaste året har hans position som Försvarsmaktens chef stärkts ytterligare då majoriteten av alla försvarsmaktsanställda upplever att han på allvar har tagit kampen för att beskriva bristerna i vår försvarsförmåga för såväl politiker som svenska folket. Det har inneburit att ÖB ingjutit förhoppningar om att försvarsfrågan nått en vändpunkt där man sannolikt varit ända nere på botten och vänt och att det nu bara kan bli bättre. En vändpunkt där politikernas syn (läs moderaternas) på Försvarsmakten som ett särintresse nu har tvingats till att se försvarsfrågan som det allmänintresse det faktiskt är. En förändring som har sin grund i att en mycket aktiv försvarsdebatt har hållits vid liv under det senaste året. Detta till stor del tack vare Sverker Göranson! Inför Almedalen 2013 var det därför som upplagt för att en saklig försvarsdebatt skulle kunna vidmakthållas på en hög nivå om ÖB fortsatte att leverera konkreta lättbegripliga sanningar likt tidigare, något som bevisligen erhåller stor uppmärksamhet.

    ÖB har vid det här laget redan hunnit att göra minst fyra offentliga framträdanden och analysen från oss hobbyanalytiker är relativt entydig. Något har hänt! Den skarpa retoriken från förra årets upplaga av Almedalen och från nyårsintervjun med Mikael Holmström finns inte där längre. Den så tydliga ambitionen att ge politikerna ”den bästa bedömningen av läget inom Försvarsmakten” d.v.s. den ofriserade sanningen verkar inte längre finnas där, åtminstone inte sett utifrån. Den vassa men sakliga ÖB fostrad i pansartrupperna har helt klart tonats ned, eller självmant tonat ned sig själv.

    Vissa anser nog att detta är av godo, framför allt för att inte hälla mer isbitar i den påstått frostiga relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men merparten av de personer man talar med om detta tycker det är djupt oroväckande att vi nu ser en betydligt mjukare approach i allmänhet, och där mediastrategin inför årets upplaga till synes är en helt annan än tidigare.

    För att försöka förklara detta så kan vi ta några konkreta exempel:

    • ÖB tar inte upp ämnet ”försvarsbudget eller brist på pengar” till debatt på egen hand. Reportrarna har ställt frågor som inte besvaras i annat än korta drag. ÖB är mycket noga med att vid dessa frågor lyfta fram tidsaspekten vilket innebär att han påpekar att Försvarsmakten har balans i såväl verksamhet som ekonomi nu, men att hans tidigare uttalanden avser tiden bortom 2015.
    • ÖB vill absolut inte fastna i en diskussion om några problemområden. I stället är det de goda exemplen som nu ska lyftas fram. Ett återkommande tema är vattenglaset som beskrivas som ”halvfullt i stället för halvtomt”. Försvarsmaktens personal och dess verksamhet ska lyftas fram, i stället för vad Försvarsmakten inte klarar av.
    • ÖB talar flera gånger av att han har en god dialog med uppdragsgivaren regeringen och sin minister. Det verkar uppenbart vara viktigt att detta framkommer
    • ÖB har vart mycket noga med att belysa planerade nordiska samarbeten (helt i linje med vad såväl Moderaterna som försvarsberedningen förordar). ÖB har vid ett flertal tillfällen istället för att tala om vår faktiska försvarsförmåga här och nu istället uppehållt sig vid framtida insatser för alla tre försvarsgrenarna. En samnordisk bataljonstridsgrupp, en nordisk marin minröjningsstyrka och en gemensam flyginsats över Island.
    • Den sista och kanske helt avgörande exemplet är direkt kopplat till debatten om ”enveckasförsvaret” som i grunden handlade om huruvida Sverige kan försvara sig mot ett väpnat angrepp på egen hand (på en plats). När Sverker Göranson får frågan i dag huruvida Sverige kan försvaras i dag är svaret ”Absolut!” Den kanske mest uppenbara exemplet på att ÖB helt enkelt backat i sin ståndpunkt.

    Då ställer sig vän av ordning frågan om det skulle vara något fel att fokusera på att belysa ovanstående saker vid intervjuer och seminarium? Nej, givetvis inte.

    Det är oerhört bra att ÖB och övriga i Försvarsmaktens högsta ledning väljer att lyfta fram de goda exemplen och att man belyser det goda arbete som människan i Försvarsmakten gör varje dag. Både på hemmaplan och under insatser på andra ställen i världen. Försvarsmakten levererar varje dag, året runt. Men om vi ska vara helt ärliga, är det någon som tvivlat på att Försvarsmakten och dess personal inte skulle göra ett bra jobb i de dagliga arbetet under de givna förutsättningar som finns här och nu? I debatten har man fokuserat på de större problemområdena runt försvaret vilket inte på något sätt förringar det goda arbete som pågår på daglig basis. En debatt som är helt nödvändig och som inte får dödas bara för att man är orolig för att myndigheten ska framstå som problemfokuserad.

    Försvarsmakten har i dag två huvudsakliga problem man brottas med. Något som påverkar alla från högsta försvarsledningen ned till enskilda individen ute på förbanden. Det handlar givetvis om bristen på pengar och problemen med rekrytering/personalförsörjning.

    Det är dessa problemområden som alldeles uppenbart legat till grund för de tidigare ”utspelen” om vi använder oss av mediaspråket. Detta med all rätt. Försvarsmakten är underfinansierad och har så varit under lång tid. Samtidigt ställer regeringen krav på en försvarsreform som innebär att glappet mellan en verksamhet i balans kontra en ekonomi i balans bara ökar mer och mer för varje år. I förlängningen påverkar detta givetvis Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige, det som benämns försvarsförmåga. 

    Det har varit helt nödvändigt att ÖB under det senaste året gett politikerna och svenska folket sin bästa bedömning av läget inom Försvarsmakten. Det har varit nödvändigt av den anledningen att det funnits en okunskap bland den stora allmänheten och till del även hos flera politiker. Detta kunskapsvakuum har det bärande regeringspartiet precis som sin föregångare använt flitigt utan att det har märkts. Riksmedia har då varit helt ointresserade av försvarsfrågan. Det sägs att Göran Person har uttalat ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvarsanslaget”. Tack vare Sverker Göranson är det nu slut med detta. Han har genom sitt agerande under sitt senaste år som ÖB satt försvarsfrågan på medias agenda vilket i sin tur inneburit att svenska folket blivit medvetna om bristerna, vilket slutligen inneburit att försvarsfrågan äntligen hamnat på den politiska agendan. Det går inte längre att dribbla bort den!

    Men något har alldeles uppenbart hänt efter Sverker Göransons sjukskrivning under vintern och våren. Många bedömde till och med att försvarsminister Karin Enström skulle tvinga honom att avgå efter den infekterade debatten om ”enveckasförsvaret”. Men så blev det tack och lov inte. Att allt som hänt med tillhörande arbetstempo tagit hårt på Göranson styrks givetvis av en längre sjukskrivning vilket han även själv har berättat öppet om i intervjuer. Men vad föranleder då den betydligt mjukare framtoningen, den förändrade retoriken och att han helt uppenbart backat i frågan om huruvida Sverige kan försvaras?

    Ja, runt detta kan man bara spekulera. Det har givetvis spekulerats om att ÖB och försvarsminister Enström vid informella samtal kommit överens om att i fortsättningen kommunicera runt en gemensam linje och således undvika utspel som triggar media och leder till stora rubriker. Vad alternativet annars skulle bli behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

    När ÖB inte vill belysa de problem som är långt i från åtgärdade utan i stället enbart vill fokusera på att belysa de goda exemplen har istället vissa försvarspolitiker glädjande nog tagit på sig den rollen (se länkarna här nedan).


    Vad kan vi då dra för slutsatser av detta. En förändring i retoriken är möjligen av godo för att tina relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men internt är detta inte bra. 

    Att den högsta försvarsmaktsledningen nu till synes backar från tidigare ståndpunkter kan i värsta fall återskapa den klyfta som tidigare funnits mellan HKV och fotfolket som under de senaste åren glädjande börjat raderas ut. Om bilden av läget inom Försvarsmakten nu åter igen börjar skilja sig åt beroende om man befinner sig på en hög eller en låg nivå så kommer otvivelaktigt denna klyfta att ånyo öppnas upp. Det vore i så fall katastrofalt.

    En annan slutsats är att det kommer bli svårt att debattera försvarsfrågan på ett sakligt sätt om den högsta ledningen för Försvarsmakten anser att försvarsförmågan är god, och att landet utan problem (Absolut!) kan försvaras med den försvarsmakt vi har i dag. Det kommer även på sikt att bli svårare för vissa partier att genom breda politiska överrenskommelser  kunna driva frågan om ett utökat försvarsanslag.

    Den här bloggen har som bekant tidigare verkat för att ”saker ska beskrivas för vad de är”. Låt oss hoppas att analysen av ÖB:s nedtonade retorik i försvarsfrågan är felaktig. Vi behöver en fortsatt saklig försvarsdebatt där vi på alla nivåer beskriver saker för vad de är – nu mer än någonsin!



    Hallandspostens utsände ledarskribent gör lysande intervjuer där klarspråk talas.
    Mikael Oskarsson (kd)Allan Widman (fp)

    Bloggar:
    WisemanJagarchefen, Försvar & Säkerhet, Försvar & Säkerhet

    Media:
    SvD

    Your browser does not support iframes.
    Se den 45 minuter långa intervjun med ÖB här 

    Skönmålare och svartmålare (uppdaterat 14.55)

    I söndags fanns SVT på plats på F 17 Gotland (den militära delen av Visby flygplats) för att direktrapportera när överbefälhavare Sverker Göranson landade in i en Tp 84 Hercules. Man kunde däritll samtidigt rapportera att incidentroten just landat in för att tanka. Det alla förväntade sig och ville ha svar på var naturligtvis om Försvarsmakten hade något nytt på gång med tanke på att det var i Almedalen förra året ÖB började ta bladet från munnen och meddelade att om försvarsbudgeten ej stärks markant efter 2015 så kan man tvingas avveckla en hel försvarsgren.

    ÖB levererade dock inte några nya ”scoop” i intervjun med SVT. Istället fokuserade ÖB på två budskap. Det ena var att han har en mycket bra relation till sin minister. Det andra var att framhålla Försvarsmaktens insatta personal som gör ett mycket bra jobb såväl i de internationella insatser som Afghanistan och Adenviken, som den prövade nationella beredskapen till följd av den höga aktiviteten över och på/under Östersjön. Det var en linje ÖB höll fast vid så fort han ställdes inför andra vinklingar på frågorna.

    I skrivande stund har ÖB medverkat i ett antal intervjuer i Almedalen. Vad som är ÖB och myndighetens ”media lines” är tydligt. Den ena är att gräva ner stridsyxan med Försvarsdepartementet genom att hänvisa till den goda relationen till ministern. Den andra är att visa att Försvarsmakten levererar, vilket görs genom det mest klassiska knepet i media – att hänvisa till den vanliga människan. I det här fallet görs det genom att uttrycka stolthet för och berätta hur duktig personalen i Försvarsmakten är. Det stämmer också väl överens med den ”hashtag” på Twitter som Försvarsmaktens infomationsdirektör Erik Lagersten nyttjade under våren vid referenser till verksamhet i insatser: #stolthet.

    Försvarsmaktens personal i insatserna och beredskap är självklart också de som ska hyllas. Inget ont i det. Det är alldeles utmärkt och något som man gärna får utveckla än mer. Det var också oerhört skickligt att själv föra frågan om verksamheten i Östersjön på tal. På så sätt desarmeras ämnet visavi journalistkåren och risken för oönskade frågor minskar. Vad Försvarsdepartementet och Försvarsmakten minst av allt vill ha just nu är en upprepning av ”ryska påsken” – något som förmodligen slagit ner lika hårt på Försvarsmakten som nyårets ”en-veckasförsvaret”. Vare sig det ena eller det andra något som myndigheten egentligen är att lasta, utan snarare de politiska styrningarna. Så är det också så att i dagens tidevarv är det åtskilligt viktigare att framstå som effektiv än att vara det. Därav blir det också så geggigt när det visas att man effektiviteten inte finns annat än på powerpoint.

    ÖB medverkade under måndagseftermiddagen i en intervju med Annika Nordgren-Christensen på Försvarspolitisk Arena i Almedalen. De nämnda budskapen upprepades återigen och det blev än tydligare att det under våren sannolikt skett någon form av taktikomläggning. Plötsligt är alla Försvarsmaktens brister och problem som bortblåsta. De som tidigare figurerat refererades till som att man diskuterar i olika tidsperioder, att det är skillnad mellan idag och om några år och det är så man ska se på ”utmaningarna”.


    Your browser does not support iframes.

    Det som var mest slående var ÖB:s uttalande efter ca 25 min, när materielbrister, personalsituation och den stora skillnaden berördes mellan den officiella bilden och den som förmedlas i delar av media och av förvarsbloggare.

    ”Saknas det materiel här och där? Ja, det gör det, men det saknas ingen avgörande materiel därför vi har också valt att prioritera därute. Alltså dom som går i skarp insats oavsett om det är i Östersjön, i Afghanistan eller utanför Somalia.”

    Det är bra att Försvarsmakten vill skapa en stolthet för den verksamhet som bedrivs och hos personalen. Jag bedömer det dock som stor risk för att det blir bakslag.

    Vad vi nu ser är att förtroendeklyftan återigen förskjuts från Försvarsdepartementet/Försvarsmakten till att spänna mellan hög och låg nivå inom Försvarsmakten. ÖB har under vintern och våren hyllats av sin personal som en sanningssägare som vågat stå upp för sin personal och sin myndighet gentemot mycket märkliga pålagor från Försvarsdepartementet. När ÖB talar om att det inte finns några brister avseende avgörande materiel är det ett påstående som är oerhört lätt att syna för personalen i Försvarsmakten som, precis som det sägs i intervjun ofta har helt andra åsikter om situationen i Försvarsmakten, men som dock viftas bort av ÖB att det handlar om andra tidsperspektiv. Visst det må vara så att det i Försvarsmaktens planerade insatser inte finns några större materielbrister.

    Man måste dock skilja mellan de enstaka spjutspetsarna och helheten. Att diskutera brister inom det ÖB refererar till som avgörande materiel är helt inte möjligt av sekretesskäl, vilket därför kraftigt hämmar försvarsdebatten. För att begränsa sig till de brister som varit uppe till offentlighetens ljus så påverkar exempelvis den kompletta bristen på artillerisystem Försvarsmaktens förmåga att lösa sin grunduppgift, att försvara Sverige och indirekt att verka för svensk säkerhetspolitik, mycket negativt.

    Det som jag bedömer som Försvarsmaktens nya kommunikationsplan riskerar att föra försvarsdebatten två år bakåt i tiden, där det åter blir en polarisering mellan det som departementsrådet Michael Moore på måndagsförmiddagen beskrev som ”skönmålare” och ”svartmålare”. Som synes av debatten kring ryska påsken finns det två fraktioner som gynnas av detta. Den ena är regeringen och försvarsdepartementet som är beroende av en bild av en framgångsrik försvarspolitik. Den andra är en eventuell framtida motståndare som bara har att tacka och ta emot för alla glapp som målats upp som ifyllda. Att det även finns en politisk önskan om att hellre tala om saker och ting som fungerar istället för glapp var tydligt under eftermiddagens seminarium om hur Försvarsmakten kan göras krigsavhållande, där Johan Forssell (m) efterlyste diskussion om det som fungerar bra istället för det som fungerar dåligt.

    Man måste kunna diskutera både och –framförallt vad gäller den skarpa verksamheten. Det är det man ska vara stolt över, men då räcker det inte med lite glättiga bilder och korta blogginlägg om postgången i Mazar-e Sharif. Berätta om den skarpa verksamheten som pågår. Berätta om patrullerna i Afghanistan. Berätta om operationer tillsammans med ANA och ANSF. Berätta om spaningsuppdrag i Adenviken. Berätta vad det är som händer i och över Östersjön – inte bara att något händer. Allt detta är sådant som allmänheten har rätt att få veta, för det som händer är den verkliga säkerhetspolitiken och det är utövandet av den som vi i Försvarsmakten, såväl som allmänheten, ska vara stolta över.

    Det för återigen in ämnet på svagheter, svartmålning, halvtomma glas eller vad man nu vill kalla det. Allan Widman adresserade frågan rätt bra när han under seminariet sade:

    ”Det handlar om hur omvärlden uppfattar det”

    Tyvärr är det så att omvärlden sannolikt har betydligt bättre uppfattning om huruvida det svenska glaset är halvfullt eller halvtomt än vad den svenska allmänheten har, och det är ett allvarligt bekymmer. Ett lika stort bekymmer är att våra försvarspolitiker inte har mycket mer information, vilket Mikael Oscarsson (kd) vittnar om i en intervju med Hallandposten:

    ”Apropå påskincidenten så framkom det uppgifter att det var första gången på elva år som försvarsutskottet hade fått en incidentberedskapsrapport från Försvarsmakten, stämmer det?

    – Jag kan inte blicka tillbaka i elva år i försvarsutskottet, men jag kan blicka tillbaka femton år i riksdagen. Men jag har bara varit i försvarsutskottet i tre år.


    Och du har inte tidigare fått en sådan?
    – Nej.

    Hur kommer det sig att ni inte har begärt att få en sådan?

    – Ja, du. Det är väl som en del i försvarsutskottet har sagt, för vi var nämligen en hel del på Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och bland annat Karlis Neretnieks som talade, och så en hel del efteråt ”men en sån här slags rapport har vi ju aldrig fått i försvarsutskottet”, så det finns ju en del förbättringspotential, om man säger så, i Försvarsmaktens tydlighet.”


    Ute i organisationen blir det krigsförbandscheferna och de så kallade första linjens chefer (plutonchefer med flera) som får uppgiften att stå för den nya linjen, gentemot deras yngre befäl och soldater som är mycket väl medvetna om vilka brister som finns och att det inte enbart är handskar, stridsvästar och annat som gärna kastas som tillhyggen i debatten.

    Klyftan förskjuts. Det man lagar i relationen mellan departement och myndighet riskerar istället att leda till en ny ruptur inom myndigheten. Det kommer inte att förbättra rekryteringen, hur mycket man än använder det nya ledordet ”stolthet”.

    Vi ska vara stolta över de uppgifter som Försvarsmakten och dess personal löser skarpt, ofta under mycket stora umbäranden för såväl insatt som dennes familj och utan tillräcklig erkänsla och stöd. Lika viktigt är det dock för vår försvarsförmåga, här och nu, men även i framtiden att man är tydlig med vilka brister som egentligen finns och hur situationen egentligen ser ut.

    Klockan är nu kvart över midnatt på det som är Moderaternas dag i Almedalen och som även är försvarsminister Karin Enströms första dag på plats i år. Det är 6 år sedan Anders Borg på egen hand reducerade försvarsbudgeten. Det ska bli intressant att se vad som meddelas i år.

    Se även: Jägarchefen, Skipper

    Uppdatering 08.15: Johan Wiktorin skriver om de halvfull glasen och konstaterar tyvärr liksom jag gjorde härom dagen på Twitter att när glaset faktiskt börjar närma sig pinsamt tomt så är det bara att såga av det upptill så närmar det sig halvfullt igen.

    Förtjänstfullt tar han upp DN:s artikel om bristerna i Gotlands försvar, i vilken försvarsministern kommenterar situiationen så här:

    ”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

    – Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”

    Ska man vara diplomatiskt korrekt kan man uttrycka det som att det märks att det var ett tag sedan försvarsministern var aktiv officer och att hon kanske glömt bort hur logistikens krav. Märk också ordvalet ”ska kunna” istället för kan. Frågan är vilket datum som Försvarsmakten ska ha den förmågan (och med vilken materiel kan frågas) eller om det rentav är som så att hon anser att myndigheten misslyckats.

    Glädjande nog för svensk försvarsförmåga har Socialdemokraterna nu sagt ja till deltagande i Nato Response Force. De förband som avdelas för detta kommer inte att ha någon möjlighet att falla igenom vad gäller utrustning och övning, något som därför skulle behövas för hela Försvarsmakten.

    Media: SVT, DN, DN2, DN3, SR, DN4, DN5

    Uppdatering 14.55: Även SvD uppmärksammar nu den livliga försvarsdebatten. Händelserik dag än så länge så det blir ett blogginlägg till kvällen.

    Carl Bildt och Jonas Sjöstedt diskuterade NATO-frågan i SVT. DN, SvD

    Almedalen: Sverigedemokraternas dag


    I går var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Nu kom inte SD med några nyheter inom det försvarspolitiska området, varken genom partiledartalet eller vid några seminarier. Av den anledningen finns det egentligen inte så mycket nytt att kommentera. Men eftersom SD är det parti som i särklass tillför Försvarsmakten mest pengar i sin skuggbudget så blir det åtminstone ett kortare inlägg.

    För att syna vad ett parti som inte sitter i regeringsställning menar med sin försvarspolitik gör man bäst i att granska partiets skuggbudget. När det gäller SD så ser de konkreta siffrorna ut så här för perioden fram till 2016. Summorna SD avsätter till försvarspolitiken är summan utöver regeringens liggande budgetförslag.

    2013: +2 miljarder
    2014: +4 miljarder
    2015: +6 miljarder
    2016: +8 miljarder
    Totalt under budgetperioden avsätter SD 20 miljarder kronor med uttalat syfte att återta försvarsförmågan. Huvudsakliga ståndpunkter är att man vill införa en partiell värnplikt parallellt med ett yrkesförsvar. Man vill även utveckla en nationell försvarsindustri och således köpa försvarsmateriel från svenska företag. 
    När det gäller återtagande av försvarsförmågan vill man till del bekosta detta genom att dra ner på de internationella insatserna. För att titta mer konkret på vad SD vill göra för att stärka försvarsförmågan bör man titta på hur man ser på försvarsgrenarnas utveckling. Det man vill satsa på för Arméns del är uppsättande av ytterligare fyra brigader till att omfatta totalt sex mekaniserade brigader. Detta skulle givetvis stärka försvarsförmågan om man även budgeterar för att bemanna, utrusta och öva dessa brigader.
    När det kommer till Marinen talar men enbart om att återupprätta den numera nedlagda marinbasen i Göteborg, samt detachementen i Härnösand och på Gotland (Fårösund). Detta är en märkligt prioritering då marinbaser i sig själv inte tillför någon marin försvarsförmåga! Det gör däremot marina verkanssystem på hav (fler fartyg och ubåtar) och eventuellt även på land. Men fartyg nämns inte alls. I det senare fallet vill man satsa på rörligt kustartilleri med Archer och mobila kustrobotsystem. Det sistnämnda av dessa två systemen är mycket bra och en förmåga vi tyvärr avvecklade 2000 när det tunga kustrobotbatteriet med robot 15 vid KA2 avvecklades. 
    För Flygvapnets del är man mer konkret och talar om kombinationer av baser och verkanssystem. Man vill utöver nuvarande organisation återupprätta F16 i Uppsala tillsammans med BAS-90 systemet. Men det viktiga är att man vill utöka beställningen att JAS 39E till att omfatta samma numerär som i dag. D.v.s 100 flygplan som kan jämföras med regeringens näst intill halvering där vi som det ser ut nu kommer att gå från 100 JAS 39C/D till 60 JAS 39E. Det man inte nämner något om är vapen och andra kringsystem. Men man får möjligen förutsätta att partiet inte gått ned på den detaljgraden i budgetunderlaget.
    Trovärdigheten i SD försvarspolitik måste dock ifrågasättas när man kommer till en annan kärnfråga. SD tar kraftfullt avstånd från ett eventuellt NATO-medlemskap likt vad hela det röda blocket gör. Detta samtidigt som man vill stärka den totala försvarsförmågan? Man gör det dessutom med tveksamma argument. Argument som dessa skjuter Mike Winnerstig hål på då han under gårdagen skrev en mycket läsvärd artikel i ämnet.
    Slutsatsen är att SD tillför de ekonomiska medel som skulle behövas för att kunna starta att återupprätta en försvarsförmåga värd namnet. Men partiets prioriteringar kan diskuteras. Hade man dessutom övervägt att ändra åsikt i NATO-frågan så hade trovärdigheten rörande försvarspolitiken ökat avsevärt.

    Länkar: SvD, SvD, Exp, Exp, AB, AB, DN, DN

    Läs SD hela höstbudget här samt se seminariet här nedan från gårdagen då det var SD som stod i fokus på morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena.

    Your browser does not support iframes.
    I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Men då Miljöpartiet inte har försvarspolitiken på agendan så kommer de heller inte att avhandlas i något inlägg här på bloggen. Nästa parti ut blir Moderaterna, där lär vi få anledning till att återkomma.

    Kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska rapport

    Idag söndag är det kristdemokraternas dag i Almedalen och partiet kommer då även att frågas ut kring sin avsikt med försvars- och säkerhetspolitiken. Som säkerligen bekant släppte partiet under förra veckan sin försvars- och säkerhetspolitiska rapport där partiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson Mikael Oscarsson har haft god hjälp av generalmajor Karlis Neretnieks (PA). Rapporten presenterades också av Mikael Oscarsson här på WW i ett gästinlägg.

    Rapporten är ett slag i ansiktet på den av Regeringen nu förda försvarspolitiken då man starkt kritiserar den rådande situationen inom försvaret och hur dagens försvar ser ut.

    Rapporten är välformulerad och strukturerad på ungefär samma sätt som Försvarsberedningens rapporter, vilkens slutsatser den av förklarliga skäl går något utanför och på ett spetsigare sätt. Det första en läsare förmodligen skulle reagera är att Kristdemokraterna i rapporten starkt förespråkar en NATO-anslutning, inte minst för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Det är en uppfattning jag delar. Det är svårt att se att ett djupare samarbete ska gå att realisera när två länder redan är så hårt uppbundna i dessa existerande strukturer och då det skulle krävas stora ekonomiska ansträngningar för att etablera ett parallellt nordiskt system.

    Mest anmärkningsvärt är dock förslagen på en ambitiös upprustning av det svenska försvaret. Armén föreslås utökas till tre brigader och därtill separata förband för försvaret av Stockholm och Gotland om en brigadstridsgrupp respektive en bataljonsstridsgrupp. Det handlar alltså om ungefärligen en dubblering av Arméns storlek jämfört med idag.

    För Marinens del handlar om en ökning av antalet fartyg så att man kan lösa stridsuppgifter på Ostkusten samtidigt som man skyddar de viktiga importhamnarna på Västkusten och därmed även håller öppet möjligheterna för en utländsk förstärkning av det svenska försvaret, vilket torde innebära en dubblering även av Marinen.

    För Flygvapnet vill man behålla 100 JAS 39, vilket i så fall skulle innebära att ytterligare JAS 39E beställs. Bassystemet ska möjliggöra spridning och även skydd på marken. Transportflygsförmågan föreslås behållas på samma nivå som nu och antalet radarspaningsflygplan ökas. Vidare vill man att kvalificerade långräckviddiga luftvärnssystem anskaffas för att skydda vital infrastruktur. Man vill även överväga anskaffning av stridshelikoptrar. Mycket positivt är att man vill tillföra flygstridskrafterna förmåga till långräckviddig precisionsbekämpning av markmål (något som jag kommer att beröra i nästkommande delar av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv).

    Sammantaget ställer detta helt andra krav på personalförsörjning än IO 14 då man ser att organisationen behöver ökas från ca 54 000 personer till 65 000. Kristdemokraterna konstaterar också att personalförsörjningen idag inte fungerar och man vill för att öka attraktionen bland annat slopa kravet på utlandstjänstgöring för tidvis tjänstgörande soldater och införa en ordentlig utbildningspremie för genomförd GMU i syfte att locka fler. Man vill också se en översyn av förmånerna, veteranpolitiken och officersutbildningssystemet (vilket det för övrigt kommer att följa gästinlägg om inom en snar framtid).

    Den organisation som beskrivs av Kd är förmodligen vad som skulle krävas för ett trovärdigt svenskt försvar. En gotländsk bataljonsstridsgrupp skulle till exempel reducera en stor del av den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet. Man bör dock komma ihåg att det vi placerar på Gotland i händelse av krig aldrig kommer att komma därifrån och aldrig kommer att kunna förstärkas. Det är alltså av yttersta vikt att det är ett så komplett förband som möjligt med omfattande eget underhåll och luftvärn. Komplettering bör också ske med kustrobotar, vilket i så fall skulle bli ett återtagandebehov i Försvarsmakten eftersom denna förmåga avvecklades för drygt ett decennium sedan. Jag tror också på den föreslagna arbetsordningen att först satsa på ett förverkligande av IO 14 som grundplatta och därifrån gå vidare mot den föreslagna ”IO 25”. De utredningar som rapporten föreslår, bl a konsekvenser av ett svenskt NATO-medlemskap, ligger också helt rätt i tiden. Viktigast är förmodligen uppdraget till Riksrevisionen att årligen granska och rapportera de militära förbandens status och operativa förmåga i syfte att ge en mer rättvisande bild och att öka öppenheten. Detta bör verkställas omgående.

    Rapporten nämner inga siffror på vad kostnaden uppskattas till, dock anser man att den nya organisationen borde kunna vara intagen till 2025. Min egen uppskattning är att den nya organisationen skulle kräva en budgetförstärkning på ca 20-30 mdr kr, varvid Sverige inte skulle hamna långt från NATO:s två-procentsmål.

    Det ska bli mycket intressant att se hur Göran Hägglund ska dra detta i regeringen och mot de avogt inställda moderaterna. Rapporten är som sagt en skarp kritik till den hittills förda försvarspolitiken och kan utan tvivel ta en hel del gammelmoderata försvarsvänliga röster. Att döma av läget i Försvarsmakten finns det idag närapå ingen anställd som kommer att rösta på Moderaterna igen, men däremot en stor andel som känner sig partilösa där Kristdemokraterna då kan fånga de röster man så väl behöver för att hålla sig kvar i Riksdagen. Med de anställdas röster följer i regel också deras respektives. I en tid då samtliga partier placerat sig kring mitten i de stora frågorna kan det vara nog så viktigt att våga sticka ut i andra frågor.

    Enligt Expressen kommer Hägglund i dagens tal att kräva ett femte jobbskatteavdrag, vilket kommer att kräva sin finansiering genom minskningar av de statliga utgifterna på andra håll. Det återstår alltså att se om Hägglund mäktar att hålla den försvars- och säkerhetspolitiska linjen i kommande budgetförhandlingar – om nu partistyrelsen antar den ovan redovisade rapporten. Det blir också intressant att se vad Folkpartiet ska komma med i sin motsvarande rapport. Vad som tydligt kan konstateras är att i regeringen blir Moderaterna allt mer ensamma i sin vacklande inställning till NATO.

     Missa inte att följa de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen via nätet. Det är dels Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt sommartorg som båda erbjuder livesändningar via nätet. På Twitter kan man också följa det hela, där det som utspelas och sägs på seminarierna kommer att kommenteras live av åhörarna och andra under hashtaggarna #svfm (Förvarsmakten), #föpol, #säkpol och #sommartorg.


    Senare under dagen kommer också del 3 av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

    Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3

    G m/96, det var en låg nivå…

    ”Här skulle tio berusade trängsoldater med gevär m/96 och några stridsvagnsminor kunna fördröja ett mekaniserat regemente i en vecka….”. (Sagt av en infanteristisk reservofficer vid en fältövning i ÖN någon gång i mitten av 80-talet.) Via en av dessa fullkomligt oförklarliga och ologiska tankeloopar som förekommer ibland, dök detta yttrande upp ur minnets arkiv efter att jag läst […]

    (Mp): Cyberhotet – det största hotet mot Sverige

    Här fortsätter serien intervjuer med partiernas försvarspolitiska talespersoner efter deras kongresser (motsvarande). Här är Peter Rådberg (mp) intervjuad. Tyvärr har en krånglande rygg försenat utskriften en vecka. Nu blir det istälet ett avstamp inför Almedalen som F&S kommer att bevaka på plats. Vad är miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik? Det är en bred fråga. Vi pratar […]

    Gästinlägg: Mikael Oscarsson om kristdemokraternas försvarspolitiska rapport

    Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Oscarsson, kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson och ledamot av försvarsutskottet med anledning av att partiet idag presenterar sin försvarspolitiska rapport. Det blir förhoppningsvis tillfälle i helgen att närmare kommentera rapportens innehåll och vi får sannolikt se och höra mer av den under Almedalsveckan. Kort sagt är det en rapport som i mina ögon går starkt på tvären mot Regeringens nuvarande försvarspolitik.

    Wiseman
    ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

    Gästinlägg av Mikael Oscarsson, Kristdemokrat och ledamot av försvarsutskottet

    Kristdemokraternas försvarspolitik ska revideras. Den ska bli mer konkret. Den ska utgå ifrån att Sverige ska försvaras som nation. Och med detta som mål ska Försvarsmakten dimensioneras. Allt detta enligt Rikstinget, kristdemokraternas högsta beslutande organ.

    Så såg uppgiften ut som jag fick för ca ett år sedan och som nu utmynnat i en kristdemokratisk förvars- och säkerhetspolitiskt rapport. Då denna blogg vid flertalet tillfällen efterfrågat en mer genomtänkt försvars- och säkerhetspolitik så är det med glädje jag idag har möjligheten att i korthet presentera vår rapport här på Wiseman.

    – 0 –

    Kristdemokratisk politik kommer alltid att syfta till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar. Förutsättningarna som låg till grund för försvarsbeslutet 2009 har till stora delar förändrats. Programmet analyserar vilka omvärldsfaktorer som kan påverka Sverige, vår förmåga att möta de utmaningar och eventuella hot dessa kan innebära samt ger förslag på åtgärder för att vi ska kunna hantera denna förändrade och föränderliga omvärld. Nedan är ett försök till sammanfattning av programmet som i sin helhet kan läsas här.

    Det finns inga skäl att frångå de övergripande försvars- och säkerhetspolitiska inriktningar som gavs i försvarsbeslutet år 2009. Förutsättningen för att de angivna målen ska kunna nås är dock ett avsevärt utökat samarbete med NATO vad gäller planering, informationsutbyte, övningar och praktiska förberedelser. Men det är tveksamt om detta är genomförbart utan att Sverige blir medlem i försvarsalliansen. Denna fråga bör snarast utredas grundligt.

    Försvarsmaktens förmåga att lösa nationella uppgifter – att försvara Sverige – är och kommer att vara otillräcklig om inte medel tillförs och delar av verksamheten ominriktas. Den planerade strukturen har avsevärda brister, och bl a saknas långräckviddiga luftvärnssystem för att skydda t ex flygstridskrafternas baser och befolkningscentra. Organisationens förmåga att genomföra kvalificerad väpnad strid är otillfredsställande i brist på övning för såväl officerare som förband. Antalet förband räcker inte till för att ens försvara de allra mest prioriterade områdena.

    Den långsiktiga inriktningen för Försvarsmaktens utveckling bör vara att den ska ha förmåga att samtidigt möta begränsade angrepp mot två områden på fastlandet och på Gotland. Efter kraftsamling ska Försvarsmakten ha förmåga att återta viktig terräng i en riktning. Vid en ogynnsam händelseutveckling ska Försvarsmakten kunna försvåra en angripares verksamhet under så lång tid att vi kan ta emot hjälp. Försvarsmakten ska därutöver, med delar, ha god förmåga att delta i internationella operationer.

    Grovt sammanfattat innebär det att markstridskrafterna bör bestå av tre allsidigt användbara brigader, samt därutöver speciellt organiserade enheter för försvaret av Stockholm och Gotland.

    Marinen bör utökas så att den kan säkerställa skydd av importsjöfart och mottagande av (eventuell) utländsk hjälp i anslutning till Västkusten samtidigt som den kan genomföra sjöstridsföretag på Ostkusten. Flygstridskrafterna bör bibehållas på nuvarande nivå avseende stridsflygplan och ges förmåga att kraftsamla till alla delar av landet genom att basorganisationen förstärks. Hemvärnets och frivilligorganisationernas roll bör förstärkas. Det totala logistiksystemet, Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, bör ominriktas att främst tillgodose de krav som nationella försvarsoperationer kräver.

    Försvarsmakten är dess personal. För att säkerställa tillräcklig rekrytering och för att bidra till att utbildad personal stannar i Försvarsmakten bör en tydlig incitamentsstruktur skapas. Genom att organisationen till del består av yngre korttidsanställd personal krävs att Försvarsmakten får möjlighet att i avsevärt större utsträckning än i dag stödja de anställda med t ex bostäder och andra sociala behov. Det senare är speciellt uttalat för personal som kan ha drabbats av skador i samband med internationella insatser, eller när de korttidsanställda ska övergå till civil verksamhet.

    Den framtida strukturen måste säkerställa att det finns goda möjligheter att utveckla personalens kompetens. De viktigaste faktorerna i detta avseende är att möjligheterna att öva med förband säkerställs och att officersutbildningen tydligt tar sikte på att utveckla en officers kärnkompetens – att leda väpnad strid eller därmed förknippade verksamheter.

    I dag har huvuddelen av det svenska folket mycket begränsade möjligheter att på ett rimligt enkelt sätt bilda sig en uppfattning om vad Försvarsmakten kan eller inte kan. Detta är ett demokratiproblem. Riksrevisionen bör därför årligen genomföra, och offentliggöra, en bred analys av Försvarsmaktens förmåga.

    De i programmet föreslagna åtgärderna bör genomföras i flera steg. Ett antal åtgärder kan till låg kostnad genomföras omedelbart, t ex förslaget om omstruktureringen av officersutbildningen. Nästa steg är att genomföra nödvändiga åtgärder för att förverkliga försvarsbeslutet från 2009, dock med en tydligare inriktning på nationellt försvar. Med det som grund genomförs den i programmet föreslagna organisationsutökningen med inriktning att den ska vara genomförd inom tio år.

    Mikael Oscarsson, (KD)
    Ledamot av försvarsutskottet

    Media: Göran Hägglund på SvD Brännpunkt, GP

    Försvarsmakten anmäler SvD

    Den kom som ett brev på posten, anmälan mot SvD för uppgifterna som publicerades i samband med den ryska långfredagsflygningen där strategiska bomplan av typen Tu-22 M3 genomförde det som bedömdes som anfallsföretag mot mål i Sverige och vår egen incidentberedskap stod kvar på marken.

    Den observante läsaren av försvarsrelaterade texter på nätet har förmodligen uppmärksammat samma sak som undertecknad gjorde för en tid sedan. Det var inte SvD som avslöjade att incidentberedskapen inte fanns tillgänglig dygnet runt, året runt. Redan i januari avslöjande nämligen förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson i en egen debattartikel på newsmill dessa förhållanden. När en f.d. överbefälhavare skriver om en sådan sak kan man nästan utgå från att någon djupare källkritik inte är nödvändig. Detta var alltså flera månader innan SvD skrev om samma sak i samband med de ryska bombflygets övningar under påskhelgen.

    Men i sammanhanget kan man faktiskt fråga sig vad som är hemligt, och för vem det är hemligt? Ånyo får man nog låna Wiseman’s beteckning PH (Pinsamt Hemligt), en klassificering som syftar på att man undanhåller uppgifter från svenska folket som är jobbiga att hantera och jobbiga att behöva kommentera, framför allt för våra försvarspolitiker. För de flesta andra aktörer är uppgifter som dessa med stor sannolikhet redan kända, åtminstone för de militära aktörerna i vårt närområde.

    Att en flygning med jakteskorterade Tu-22M3 genomfördes kan omöjligt vara hemligt. Det var Ryssland själva som flög. De baltiska länderna följde flygföretaget via radar och skickade upp NATO:s incidentrote som står i ständig beredskap i Baltikum. Då återstår således bara svenska folket.

    Att flygningen med stor sannolikhet var riktade not mål i Sverige kan heller inte vara hemligt, även om undertecknad fram till för någon dag sedan bedömde att just den informationen kunde vara oerhört känslig. Detta med anledning av att just sådan information enbart kan erhållas via mycket unika källor. Den uppfattningen fick jag revidera kraftfullt så sent som i söndags då signaturen Reservofficer1 mycket förtjänstfullt hittade en bild från ett TV-inslag från den ryska kanalen Zvezda. Efter att ha sett detta inslag finns anledning att omvärdera den uppfattningen. Kartan visar nämligen tydligt de flygrutter som SvD rapporterade om efter långfredagsflygningen. Flygföretaget över Östersjön visar på bilden att rutterna som delar upp sig norr om Gotland slutar med två punkter, vad nu det kan innebära…. Således är inte längre detta heller att betrakta som någon hemlig information, inte för andra än svenskarna, och möjligen i kategorin PH.


    Återstår gör då uppgifterna om vår egen incidentberedskap och dess brister som framkommit i media, och som militära såväl som politiska företrädare även har bekräftat i efterhand. Det kan möjligen vara detta man kan diskutera huruvida det är att betrakta som  känsliga uppgifter. Men frågan är ånyo, för vem? Som Wiseman beskriver i sitt senaste inlägg så är kartläggning av den så kallade normalbilden en prioriterad verksamhet vid all militär verksamhet och i alla typer av arenor. Kan det möjligen vara av samma anledning även Sverige inom Försvarsmakten har en avdelning med benämningen MUST? Wiseman skriver följande tänkvärda rader i sitt inlägg.

    Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning. 

    Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.”

    Debatten runt detta lär fortsätta och i väntan på den så kan ni passa på att läsa en mycket välskriven ledare signerat SvD:s PJ Anders Linder och därefter se nedanstående inslag från SVT. Av en ren händelse skrev jag häromdagen dessutom ett inlägg om läckor inifrån Försvarsmakten som av antalet läsare att döma väckt stort intresse.

    Media: SvD, SvD ledarblogg, SR, SVT, Aft, GP

    Läckor inifrån Försvarsmakten!


    Att försvarsdebatten är mer levande än någonsin är mycket glädjande. Försvarsfrågor debatteras på alla plan och gemene man är förmodligen mer upplyst om vad som händer inom försvarsområdet nu än vad man varit under det senaste decenniet. I kölvattnet av den för debatten positiva rapporteringen finns tyvärr även negativa delar som inte gynnar en fortsatt seriös försvarsdebatt. Det handlar om läckor inifrån Försvarsmakten. 

    Om vi börjar på det övergripande planet och de stora frågorna så har påskincidenten som fått benämningen ”ryska påsken” den senaste tiden dominerat rapporteringen runt försvarsfrågor i media. Ryska bombflygplan genomförde under påskhelgen en övning mot mål i Sverige samtidigt som vårt egna flygvapen stod på marken. Varken piloter eller flygplan fanns i beredskap för att gå upp och ”visa svensk flagg” vilket i praktiken innebär att vi tydligt markerar att vi ser er, och vi vet vad ni sysslar med. Nu ska inte inlägget avhandla just den här händelsen ytterligare en gång, utan i stället det faktum att någon har försett Mikael Holmström på SvD med detaljerad information om de ryska flygföretaget som enligt Holmström var riktat mot Sverige. Att uppgifterna härstammar inifrån Försvarsmakten alternativt någon annan myndighet under försvarsdepartementets hatt råder det ingen större tvivel om. Än mer intressant, och än mer känslig blir frågan när Mikael Holmström även påstår sig veta att flygföretaget genomförde anfall mot mål i Sverige. För att känna till sådant krävs det helt andra källor som kan bidra med en högre detaljeringsgrad än vad en enskild luftbevakande radaroperatör i en svensk luftförsvarscentral som följde flygföretaget kan bidraga med (med det inte sagt att det är en sådan som har läckt).

    I det enskilda fallet ”ryska påsken” så har myntet två sidor. På ett sätt är det mycket bra för försvarsdebatten och på sikt även för utvecklingen av vår försvarsförmåga att Mikael Holmström blev försedd med dessa uppgifter då det sett i sin helhet har varit positivt då det för många, inkluderat våra styrande politiker, blev en ögonöppnare! Hur många kände till att vi enbart hade jaktberedskap tillgänglig under valda delar av dygnet? Många har i efterhand deklarerat att de levde i tron att Försvarsmakten hade flygplan redo för start dygnet runt, året runt från flera platser i vårt avlånga land. För så står det bland annat på Försvarsmaktens hemsida – fortfarande! Men så var nu alltså inte fallet. Att just dessa uppgifter kom till dagens ljus var positivt för försvarsdebatten då det har lett till större medvetenhet om bristerna i vår försvarsförmåga vilket i sin tur har satt i gång en politisk debatt, och förhoppningsvis även vissa åtgärder. Enligt SvD jagar man nu läckor inom Försvarsmakten.


    Den andra sidan av myntet är mindre positivt, och i vissa fall riktigt oroväckande. Om uppgifter om de ryska flygplanens mål är korrekt kan de bara komma från väldigt unika källor. När uppgifter från sådana unika källor läcker ut finns alltid en risk för att inte bara uppgiften röjs, utan även källan. I bästa fall kan man inte använda en sådan källa längre, och i värsta fall så kan det innebära en stor risk för enskilda individer. Av den anledningen kan det således vara oerhört skadligt att läcka uppgifter som dessa.


    Försvarsbloggar och sekretessbelagda uppgifter

    I anslutning till diskussionen om läckor inifrån Försvarsmakten så finns det tyvärr en villfarelse hos civila med ringa kunskap i ämnet, men även hos viss personal inom Försvarsmakten att försvarsbloggarna skulle vara livsfarliga sekretessläckor. Mycket olyckligt! I själva verket är det givetvis tvärt om, och då tar vi oss friheten att tala för samtliga etablerade försvarsbloggar. Skribenterna på dessa bloggar har genom bred kunskap inom de ämnen som avhandlas mycket god uppfattning av vad som omfattas av sekretess, och vad som är öppna uppgifter. Genom kunskap kan risken för röjande av sekretessbelagd information helt undvikas. När det kommer till händelser som ryska påsken eller liknande så är en grundregel att uppgifterna ska finnas publicerade på annan plats, antingen i media eller via Försvarsmaktens officiella kanaler, innan de över huvud taget kommenteras. Alternativt att det är uppgifter som är kända av en bred massa. Samma principer tillämpas även av kollegan Wiseman.

    Sekretessbelagda uppgifter ska heller inte förväxlas med besvärliga uppgifter. Med besvärliga uppgifter menas sådant som kan vara förargligt eller rent av pinsamt. Wiseman har till och med hittat en nu vedertagen klassificering på detta fenomen: PH (Pinsamt Hemligt) en mycket passande benämning. Sådana uppgifter vill givetvis de berörda få så liten spridning på som möjligt och hanterar det som om de vore sekretessbelagda. Några tydliga exempel på sådant som gärna hanteras som PH är den felaktiga hanteringen av en vådaskottsincident och den omtalade ”uppsägningen” via SMS.

    Ett sådant förhållningssätt är både oroväckande och kan på sikt även vara skadligt för Försvarsmakten. Det är ofta sådana uppgifter som försvarsbloggarna belyser ur olika perspektiv. Att försöka lägga locket på sådant står i direkt strid mot ÖB:s ledord ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). I stället bör felaktigheter givetvis spridas på bredden i syfte att andra inte ska göra om samma misstag vare sig det handlar om händelser på central nivå, på förbandsnivå eller hos den enskilda individen. Det är bland annat därför Försvarsmakten har olika avvikelsehanteringssystem.

    Försvarsbloggar är ett fenomen som i grunden verkar för att belysa viktiga ämnen som inte avhandlas i tidningen Försvarets Forum. Bloggarnas primära syfte är all hålla försvarsdebatten vid liv. Avsikten är aldrig att göra så kallade scoop genom att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Låt oss därför slippa höra spekulationer runt detta framöver.


    Läcker det verkligen sekretessbelagda uppgifter inifrån Försvarsmakten?

    Svaret är nog tyvärr ja. Det finns ett antal exempel på det som inte går att beröra av just sekretesskäl. I vilket syfte man medvetet läcker information är däremot svårare att avgöra. Här finns det sannolikt en hel del ”nyttiga idioter” inom Försvarsmakten som tror att de gör någon (vem är oklart) en tjänst genom att läcka, men även de som enbart vill framstå som viktiga beroende på att de har kunskap som få andra sitter på. De individer som medvetet läcker uppgifter till media eller andra instanser bör ta sig en funderare på vad man egentligen sysslar med och i vilket syfte? I många fall handlar det kanske mer om etik och moral än vad det berör ett brott mot sekretesslagen.

    Det finns ett antal färska exempel från närtiden då olika saker publicerats på bloggen Sjätte mannen. Bland annat har det avhandlats uppgifter i samband med ryska påsken där det påståtts att svenska radarstationer skulle blivit utstörda samt andra uppgifter att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion skulle blivit hårt ansatt av ryskt stridsflyg. Huruvida dessa uppgifter är korrekta låter sig vara osagt. Men jag håller det som högst osannolikt. Försvarsmakten har åtminstone dementerat uppgiften om radarstörning.

    I det senaste exemplet har någon delgivit bloggägaren information om att det skett regelbundna ryska kränkningar av svenskt vatten.

    ”…upprepade kränkningar av svenskt territorialvatten öster om Gotland och Gotska Sandön – i närheten av gasledningen Nordstream. Det handlar om kränkande ryska statsfartyg – örlogsfartyg.”

    I just det här fallet är bedömningen att det handlar om ren desinformation. Ett sådant upprepat agerande skulle, om det vore korrekt, knappast gått media förbi. Jämför gärna med den här händelsen som redovisades i SvD i augusti 2010.

    I de omnämnda fallen bör man inte klandra den som publicerar uppgifterna, i det här fallet bloggen Den sjätte mannen. Man kan ha full förståelse för den frustration som uppstår när man erhåller samma uppgifter från flera olika källor samtidigt som man inte hör någonting om saken från de officiella kanalerna samtidigt som vår politiker likt Per-Albin hävdar att ”vår beredskap är god”. Trovärdigheten för statsapparaten och Försvarsmakten sjunker givietvis när man hör att vårt territorium kränks men inga åtgärder vidtas. Då kan det i vissa fall leda till sådan frustration att man vill att allmänheten ska få veta det man själv vet!

    Men budskapet är ändå att vara försiktig med uppgifter som dessa. Låter det för konstigt för att vara sant är det ofta också så. Men den stora frågan är fortfarande vem/vilka som läcker korrekt information och i vilket syfte, men och vilka som sprider desinformation? Runt detta kan man bara spekulera.

    Men till dig inom Försvarsmaktens som medvetet läcker sekretessklassad information kan jag bara säga, tänk i genom vad du sysslar med!

    Läckor inifrån Försvarsmakten

    Att försvarsdebatten är mer levande än någonsin är mycket glädjande. Försvarsfrågor debatteras på alla plan och gemene man är förmodligen mer upplyst om vad som händer inom försvarsområdet nu än vad man varit under det senaste decenniet. I kölvattnet av den för debatten positiva rapporteringen finns tyvärr även negativa delar som inte gynnar en fortsatt seriös försvarsdebatt. Det handlar om läckor inifrån Försvarsmakten. 


    Om vi börjar på det övergripande planet och de stora frågorna så har påskincidenten som fått benämningen ”ryska påsken” den senaste tiden dominerat rapporteringen runt försvarsfrågor i media. Ryska bombflygplan genomförde under påskhelgen en övning mot mål i Sverige samtidigt som vårt egna flygvapen stod på marken. Varken piloter eller flygplan fanns i beredskap för att gå upp och ”visa svensk flagg” vilket i praktiken innebär att vi tydligt markerar att vi ser er, och vi vet vad ni sysslar med. Nu ska inte inlägget avhandla just den här händelsen ytterligare en gång, utan i stället det faktum att någon har försett Mikael Holmström på SvD med detaljerad information om de ryska flygföretaget som enligt Holmström var riktat mot Sverige. Att uppgifterna härstammar inifrån Försvarsmakten alternativt någon annan myndighet under försvarsdepartementets hatt råder det ingen större tvivel om. Än mer intressant, och än mer känslig blir frågan när Mikael Holmström även påstår sig veta att flygföretaget genomförde anfall mot mål i Sverige. För att känna till sådant krävs det helt andra källor som kan bidra med en högre detaljeringsgrad än vad en enskild luftbevakande radaroperatör i en svensk luftförsvarscentral som följde flygföretaget kan bidraga med (med det inte sagt att det är en sådan som har läckt).

    I det enskilda fallet ”ryska påsken” så har myntet två sidor. På ett sätt är det mycket bra för försvarsdebatten och på sikt även för utvecklingen av vår försvarsförmåga att Mikael Holmström blev försedd med dessa uppgifter då det sett i sin helhet har varit positivt då det för många, inkluderat våra styrande politiker, blev en ögonöppnare! Hur många kände till att vi enbart hade jaktberedskap tillgänglig under valda delar av dygnet? Många har i efterhand deklarerat att de levde i tron att Försvarsmakten hade flygplan redo för start dygnet runt, året runt från flera platser i vårt avlånga land. För så står det bland annat på Försvarsmaktens hemsida – fortfarande! Men så var nu alltså inte fallet. Att just dessa uppgifter kom till dagens ljus var positivt för försvarsdebatten då det har lett till större medvetenhet om bristerna i vår försvarsförmåga vilket i sin tur har satt i gång en politisk debatt, och förhoppningsvis även vissa åtgärder. Enligt SvD jagar man nu läckor inom Försvarsmakten.

    Den andra sidan av myntet är mindre positivt, och i vissa fall riktigt oroväckande. Om uppgifter om de ryska flygplanens mål är korrekt kan de bara komma från väldigt unika källor. När uppgifter från sådana unika källor läcker ut finns alltid en risk för att inte bara uppgiften röjs, utan även källan. I bästa fall kan man inte använda en sådan källa längre, och i värsta fall så kan det innebära en stor risk för enskilda individer. Av den anledningen kan det således vara oerhört skadligt att läcka uppgifter som dessa.

    Försvarsbloggar och sekretessbelagda uppgifter

    I anslutning till diskussionen om läckor inifrån Försvarsmakten så finns det tyvärr en villfarelse hos civila med ringa kunskap i ämnet, men även hos viss personal inom Försvarsmakten att försvarsbloggarna skulle vara livsfarliga sekretessläckor. Mycket olyckligt! I själva verket är det givetvis tvärt om, och då tar vi oss friheten att tala för samtliga etablerade försvarsbloggar. Skribenterna på dessa bloggar har genom bred kunskap inom de ämnen som avhandlas mycket god uppfattning av vad som omfattas av sekretess, och vad som är öppna uppgifter. Genom kunskap kan risken för röjande av sekretessbelagd information helt undvikas. När det kommer till händelser som ryska påsken eller liknande så är en grundregel att uppgifterna ska finnas publicerade på annan plats, antingen i media eller via Försvarsmaktens officiella kanaler, innan de över huvud taget kommenteras. Alternativt att det är uppgifter som är kända av en bred massa. Samma principer tillämpas även av kollegan Wiseman.

    Sekretessbelagda uppgifter ska heller inte förväxlas med besvärliga uppgifter. Med besvärliga uppgifter menas sådant som kan vara förargligt eller rent av pinsamt. Wiseman har till och med hittat en nu vedertagen klassificering på detta fenomen: PH (Pinsamt Hemligt) en mycket passande benämning. Sådana uppgifter vill givetvis de berörda få så liten spridning på som möjligt och hanterar det som om de vore sekretessbelagda. Några tydliga exempel på sådant som gärna hanteras som PH är den felaktiga hanteringen av en vådaskottsincident och den omtalade ”uppsägningen” via SMS.

    Ett sådant förhållningssätt är både oroväckande och kan på sikt även vara skadligt för Försvarsmakten. Det är ofta sådana uppgifter som försvarsbloggarna belyser ur olika perspektiv. Att försöka lägga locket på sådant står i direkt strid mot ÖB:s ledord ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). I stället bör felaktigheter givetvis spridas på bredden i syfte att andra inte ska göra om samma misstag vare sig det handlar om händelser på central nivå, på förbandsnivå eller hos den enskilda individen. Det är bland annat därför Försvarsmakten har olika avvikelsehanteringssystem.

    Försvarsbloggar är ett fenomen som i grunden verkar för att belysa viktiga ämnen som inte avhandlas i tidningen Försvarets Forum. Bloggarnas primära syfte är all hålla försvarsdebatten vid liv. Avsikten är aldrig att göra så kallade scoop genom att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Låt oss därför slippa höra spekulationer runt detta framöver.

    Läcker det verkligen sekretessbelagda uppgifter inifrån Försvarsmakten?

    Svaret är nog tyvärr ja. Det finns ett antal exempel på det som inte går att beröra av just sekretesskäl. I vilket syfte man medvetet läcker information är däremot svårare att avgöra. Här finns det sannolikt en hel del ”nyttiga idioter” inom Försvarsmakten som tror att de gör någon (vem är oklart) en tjänst genom att läcka, men även de som enbart vill framstå som viktiga beroende på att de har kunskap som få andra sitter på. De individer som medvetet läcker uppgifter till media eller andra instanser bör ta sig en funderare på vad man egentligen sysslar med och i vilket syfte? I många fall handlar det kanske mer om etik och moral än vad det berör ett brott mot sekretesslagen.

    Det finns ett antal färska exempel från närtiden då olika saker publicerats på bloggen Sjätte mannen. Bland annat har det avhandlats uppgifter i samband med ryska påsken där det påståtts att svenska radarstationer skulle blivit utstörda samt andra uppgifter att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion skulle blivit hårt ansatt av ryskt stridsflyg. Huruvida dessa uppgifter är korrekta låter sig vara osagt. Men jag håller det som högst osannolikt. Försvarsmakten har åtminstone dementerat uppgiften om radarstörning.

    I det senaste exemplet har någon delgivit bloggägaren information om att det skett regelbundna ryska kränkningar av svenskt vatten.

    ”…upprepade kränkningar av svenskt territorialvatten öster om Gotland och Gotska Sandön – i närheten av gasledningen Nordstream. Det handlar om kränkande ryska statsfartyg – örlogsfartyg.”

    I just det här fallet är bedömningen att det handlar om ren desinformation. Ett sådant upprepat agerande skulle, om det vore korrekt, knappast gått media förbi. Jämför gärna med den här händelsen som redovisades i SvD i augusti 2010.

    I de omnämnda fallen bör man inte klandra den som publicerar uppgifterna, i det här fallet bloggen Den sjätte mannen. Man kan ha full förståelse för den frustration som uppstår när man erhåller samma uppgifter från flera olika källor samtidigt som man inte hör någonting om saken från de officiella kanalerna samtidigt som vår politiker likt Per-Albin hävdar att ”vår beredskap är god”. Trovärdigheten för statsapparaten och Försvarsmakten sjunker givietvis när man hör att vårt territorium kränks men inga åtgärder vidtas. Då kan det i vissa fall leda till sådan frustration att man vill att allmänheten ska få veta det man själv vet!

    Men budskapet är ändå att vara försiktig med uppgifter som dessa. Låter det för konstigt för att vara sant är det ofta också så. Men den stora frågan är fortfarande vem/vilka som läcker korrekt information och i vilket syfte, men och vilka som sprider desinformation? Runt detta kan man bara spekulera.

    Men till dig inom Försvarsmaktens som medvetet läcker sekretessklassad information kan jag bara säga, tänk i genom vad du sysslar med!

    Den ryska versionen av Långfredagsflygningen mot Sverige

    Chefen för det strategiska bombflyget redovisar omfattningen av övningen i slutet av mars. Notera flygrutten ut över Finska viken mot Sverige. Via twitterkontot @Reservofficer1 dök i kväll en mycket intressant bild upp. Den visar ett stillbild ur ett reportage i den ryska tvkanalen TvZvezda där en generallöjtnant i flygvapnet redogör för genomförd övningsverksamhet, troligtvis i […]

    Reklam för kommande seminarier

    Tillvaron består till stor del av Almedalsförberedelser dessa dagar men i den nära framtiden medverkar jag i två seminarier som jag gärna tipsar om: Onsdagen den 29 maj arrangerar Folk och Försvar ett seminarium med rubriken Försvarsdebatten – ut ur mediaskuggan, in i rampljuset Frågeställningar som ska diskuteras är bl.a. hur mediediskussionen om den svenska […]

    Förmåga eller oförmåga ett förstå?

    Tanken var att publicera ett inlägg om Vitrysslands militära samarbete med Ryssland och vilka implikationer det kan få för Östersjöregionen, men det får bli en annan vecka, för upprinnelsen till detta inlägg var Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande kring att Ryssland varken hade vilja eller förmåga att anfalla Sverige och istället för att skriva något i affekt så sansade jag mig. Så Östersjöflottans marininfanteri får stå för lite exemplifiering.
    Viljan tror inte jag heller de har för Sverige har inget strategiskt värde förutom vår militärgeografiska placering. Däremot förmågan har de utan tvivel vilket jag skall försöka exemplifiera med detta inlägg kring det ryska marininfanteriet.
    FAKTA
    Enligt det ryska försvarsministerietså skall marininfanteriet kunna genomföra landstigningar i syfte att ta brohuvud för att armé stridskrafterna skall kunna fortsätta genomföra anfallsrörelse. De skall även kunna ta örlogsbaser, hamnar, öar eller viktig kustterräng eller kustnära terräng.
    Ryskt marininfanteri kan genomföra fem typer av landstigningar dessa är strategisk, operativ, taktisk, spaningsoch sabotage. Strategisklandstigning syftar till att öppna en ny front, detta kräver flertalet divisioner och är högstosannoliktatt Ryssland är kapabel att genomföra, det är att jämföra med Operation Overlord.
    Operativlandstigning syftar till att understödja mark- eller sjöförband i kustområde och nedkämpa motståndarens förband i detta område maximalt 150 km från egna förband. Detta kan även innebära att marininfanteriet utnyttjas som en första ”echelong” för att ta en infalls port åt efterföljande markstridsförband. Den utförs av främst brigad. Exempel på storlek av en operativ landstigning är Zapad’81.
    Taktisklandstigning syftar till att stödja en framryckande division max 50 km framför egna förband genom att kraftsplittraen motståndare, ta öar, hamnar, flygfält i anslutning till kust e dyl. Den utförs av kompani till brigad.
    Landstigningar för spaningoch sabotagegenomförs delsför att inhämta information för att kunna genomföra större landstigningar delsför att störa en motståndare eller i större omfattning genomföra skenlandstigningar för att kraftsplittra honom.
    2009 meddelandeman att det ryska marininfanteriet skulle moderniseras med djup intill 2015. Man skall tillföras T-90, BMP-3, BTR-82A, BRDM-3, 2C31 VENA, luftförsvarsförmågan samt finkalibriga vapensystem skulle även moderniseras. I veckan kunde man läsaom att BTR-82A tillförts i Kaliningrad så denna modernisering av marininfanteriet verkar pågå.
    Det ryska marininfanteriet utnyttjar i dagsläget värnpliktiga av vilket de vanligtvis brukar få de med högst skattning med inryckning två gånger per år och 12 månaders grundutbildning. Enbart yrkesofficerare är anställd på kontinuerlig basis inom marininfanteriet. Detta medför till del att förbandets förmåga nedgår under vissa tidpunkter.
    Delar av marininfanteriet har även genomfört/genomför utbildning i fallskärmshoppning främst desant trupperna. Om marininfanteribrigaden i Kaliningrad genomför sådan utbildning har jag ej funnit något om.
    Den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad och tillhörande Östersjöflottan består av tre (3) stycken marininfanteribataljoner varav en desant, en (1) artilleribataljon och en (1) kombinerad luftvärns- och artilleribataljon. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad bedöms bestå av ca 2500 – 4000 man. Detta styrkeförhållande motsvarar som minst den gamla regementsstrukturen för ett Marininfanteriregemente upptill en Marininfanteribrigad enligt gamla brigadstrukturen under Sovjetunionen.
    Denna brigad skall enligt uppgifthaft följande utrustning 2011-12:
    MATERIELSLAG
    ANTAL
    BTR-80/80A
    134
    2S1
    18
    2S9/2S23
    22
    MT-LB
    59
    AT-5
    9
    AT-4
    18
    ZSU SHILKA
    9
    Enligt gammal struktur bestod en marininfanteribataljon av 34 BTR och ca 400 man. Detta responderar väl med antalet BTR samt antalet soldater som Marininfanteribrigaden bedöms bestå av i dagsläget (3 marininfanteribataljoner motsvarar 104 BTR och 1200 man).
    Till detta tillkommer transportresurser för att kunna transportera brigaden enligt uppgift finns i dagsläget följande renodlade militära transportresurser inom Östersjöflottan:
    MATERIELSLAG
    ANTAL
    LASTKAPACITET
    Ropucha-klass
    4
    500 ton
    Landstigningsfarkost
    3-4
    Pomornik-klass
    2
    130 ton
    Omvandlat i förmåga innebär detta att en Ropucha kan förflytta en reducerad marinbataljon, fordon för cirka 1 kompani och manskap för ca 2½ kompani. En Pomornik kan förflytta ett marininfanteri kompani.

    Utöver dessa bedöms även civila RORO (Roll On Roll Off) fartyg kunna tillföras. Detta var en av anledningarna till varför Sovjetunionen aldrig kraftsamlade till en produktion på renodlat landstigningstonnage i och med att man skulle inskriva RORO fartygen i händelse av krig. Samt man tänkte genomföra trupptransport med personal på fartygen enligt andra världskrigs modell.
    INNEBÖRD
    Brigaden har relativt god förmåga ett kunna verka med indirekt eld, systemen är något gammal men mot en motståndare som ej har eget indirekt eld inom området fungerar det väl, samt det är bandgående och till del splitterskyddat.
    Brigaden är motoriserad i huvudsak med hjulfordon som till del är terränggående dock ej med samma förmågor som ett bandgående fordon. Detta medger en hög framryckningshastighet och förmåga att kunna tillämpa en rörlig strid.
    Brigaden har relativt bra närluftvärn för att kunna skydda ett brohuvud. Pansarvärnsförmågan avseende robotar är däremot mer begränsad främst utifrån det äldre systemet som utnyttjas, viss effekt kan dock påräknas mot våra fordon.
    Brigaden saknar enligt de uppgifter jag fått fram stridsvagnar vilket innebär att det ej finns renodlade stridsvagnsförband som är övade i landstigning. Dock kan stridsvagnsförband transporteras in till ett etablerat brohuvud och därefter insättas.
    Med det i dagsläget tillgängliga landstigningstonaget kan antingen verkans- eller understödsdelar i huvudsak förflyttas i ett lyft eller en kombination. Hela brigaden bör kunna förflyttas i två till tre lyft.
    SLUTSATSER
    Brigaden kan i dagsläget ej ta brohuvud där moderna stridsfordons- eller stridsvagnsförband kan tänkas uppträda. Brigaden bör skyndsamt tillföras stridsvagnsförband vid ett etablerat brohuvud.

    Brigadens relativt omoderna luftvärnssystem ställer krav på att man har eget luftherravälde över området där brohuvud etableras eller har etablerats intill dess att mer kvalificerat luftvärn har tillförts.

    Brigaden bör kunna slå en motståndare med äldre materiel (läs IB 77 d v s dagens hemvärn). Detta innebär att om ett första lyft med låt oss säga 1½ marininfanteribataljon samt reducerad luftvärns- och artilleribataljon sätts in mot t ex Gotland så bör de utan tvivel kunna besätta ön. Markoperativkontroll över området är mer tveksamt men den HvBat som finns på ön kommer troligtvis bli slagen relativt omgående.

    Detta förutsätter dock att förflyttningen av landstigningstonnage får genomföras utan större påverkan från våra yt- och luftstridskrafter. Vet dock ej hur samverkan varit mellan sjöstridsflottiljerna och stridsflygsdivisionerna men kan tänka mig att som allt annat har förfallit under det senaste decenniet så har även det.

    E1 (attackeskadern) genomförde på den tiden den fanns årligen övningen ”Stormålet” just för att piloterna skulle kunna få en uppfattning samt realistisk övning i hur man skall bekämpa landstigningstonnage, kanske dags att börja öva det igen i en reducerad omfattning?

    Återigen det räcker inte med 14 stridsvagnar och en Hvbat enligt modell IB 77 för att kunna hävda Svenskt territorium. För det här är de facto förband som finns, inte de pappersförband som vi i dagsläget arbetar med runtomkring på våra s k insatsförband.

    Have a good one! // Jägarchefen

    Ett nytt paraply till Syrien? (uppdaterat 28/5 23.15)

    Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.

    Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.

    För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.

    Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.

    Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.

    Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.

    Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.

    S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus


    I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.

    En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).

    Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.

    I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.

    Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.

    Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.

    DN, SvD, SVT, SR

    Uppdatering 28/5 23.15: Ryssland meddelar att man kommer att fullfölja leveransen av S-300 om EU-länder börjar beväpna den syriska oppositionen. Israel varnar å sin sida att man kommer att agera mot en rysk vapenleverans till Syrien. Risken är stor att EU och Ryssland nu med sina vapenleveranser öppnar Pandoras ask.   DN, 2