Idag firar vi våra veteraner

Tillsammans med Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd i Stockholm, skriver jag idag följande på Aftonbladets debatt på nätet:

Idag samlas veteransoldater och deras anhöriga ute på Djurgården. De hedras för insatser de gjort i Sveriges tjänst för fred och säkerhet i andra länder.

Alltför länge har våra veteraner varit bortglömda och osedda av arbetsgivare, politiker och samhälle. De skickas på riskfyllda uppdrag långt från sina nära och kära. Plikttroget genomför de sin tjänst, men möts ofta av tystnad eller misstänksamhet när de kommer hem.

Under den omfattande och långvariga insatsen i Afghanistan ökade dock insikten om behov av stöd och hjälp, både till veteranerna och deras anhöriga. Sedan 2011 gäller ett i tid obegränsat ansvar för de veteraner som skadats eller insjuknat till följd av tjänsten. Alla som behöver psykologisk hjälp ska få det, även om arbetsskada eller nedsatt arbetsförmåga inte kan påvisas. Också anhöriga har nu en självständig rätt till hjälp. Ovissheten och utsattheten är svår också för dem som finns där hemma.
 
Det stora flertalet soldater som genomför skarpa insatser i främmande land stärks av sina erfarenheter. Men det finns också exempel på motsatsen. Män och kvinnor som härjas av sina upplevelser, som sluter sig och helt enkelt inte orkar med. För dem är inte den allmänna sjukvården och omsorgen tillräcklig. De har ett omfattande stödbehov, medicinskt, mänskligt och/eller i kontakten med myndigheter. Och framförallt behöver de möta människor som kan förstå vad de varit igenom.

Regeringen har nu skickat ut den senaste veteranutredningen på remiss. I den föreslås bland annat att civila tjänstemän som sänds ut på internationell insats ska få samma stöd och hjälp som veteransoldaterna och deras anhöriga. Det slitage och de risker som svenska sjuksköterskor möter i kampen mot ebola, är fullt jämförbart med vad soldater utstår i internationella, militära operationsområden. Även biståndsarbetare och räddningspersonal arbetar många gånger under liknande förhållanden.

Försvarsmakten har många anställda ute i internationella insatser. På MSB och Polisen är det färre och på andra myndigheter rör det sig kanske bara om ett fåtal per år. Det är inte möjligt för alla arbetsgivare att erbjuda ett fullgott stöd till dem som tjänstgör internationellt och deras anhöriga. Därför behövs  stöd och vägledning för detta arbete. Ett svenskt veterancentrum med medicinsk, juridisk och annan expertis som samordnar och råder, men som också kan ta sig an mycket svåra fall. De sistnämnda riskerar ofta att falla mellan stolarna, ibland med mycket tragisk utgång.

Just nu har Sverige militär personal i Mali, Adenviken, Afghanistan och på många andra ställen världen över. Det är män och kvinnor som på Sveriges uppdrag sätter sina liv på spel för att göra andras tillvaro säkrare. Ska vi även framgent kunna bidra till global fred och säkerhet måste vår uppskattning och vårt stöd till dessa hjältar motsvara de risker och umbäranden de möter.

Idag firar vi våra veteraner!
 
Allan Widman

 

Ryska motövningar ökar riskerna

HMS Malmö och stridsbåt ur Amfibiebataljonen deltar i BALTOPS-15 (Foto: Försvarsmakten)

Trogna bloggläsare har säkert noterat att inläggsfrekvensen har nedgått sedan ett antal månader tillbaka. Anledningen är att det helt enkelt inte har funnits tid att skriva på grund av olika anledningar. Brist på ämnen att avhandla är det verkligen inte, snarare tvärt om. Snart stundar även årets upplaga av Almedalenveckan där jag har rapporterat från de mycket intressanta försvarspolitiska seminarierna under de senaste åren. Dessvärre så har jag ingen möjlighet att göra det i år då jag är upptagen med annat.

Men ni som gillar att läsa blogginlägg, hav förtröstan. När mer ledig tid finns så kommer inläggsfrekvensen att öka igen.

Till dess så får ni hålla tillgodo med mina kolumner i SvD och krönikor i BLT.

Idag skriver jag i SvD om riskerna som de oannonserade ryska motövningarna innebär. Nästa vecka startar den stora marinövningen BALTOPS i Östersjön där korvetten HMS Malmö som enda svenskt fartyg deltar tillsammans med delar ur 2. Amfibiebataljonen och ett antal JAS 39 Gripen från F 17.

På filmerna här ovan, filmad ombord den amerikanska kryssaren av Ticonderogaklass USS Yorktown under transit (oskadlig genomfart) i Svarta havet kan man se hur en rysk fregatt av typen Krivak rammar kryssaren flera gånger. En händelse som sägs vara de sista incidenten under kalla kriget. Även jagaren USS Caron blev rammad av ett annat ryskt fartyg vid samma tillfälle. När vi nu har ett nytt kallt krig så ökar ånyo riskerna när marginalerna är små.  
På lördag skriver jag krönika i BLT.

Löfvendoktrinen tegs ihjäl – länge leve debatten!

Igår var det dags. Statsministerns uttalanden i Sydsvenskan om ”fria ytor” och annat skulle avhandlas genom de interpellationer som moderaterna Karin Enström och Hans Wallmark har ställt till Löfven. Det blev naturligtvis utrikesminister Wallström som fick svara, flankerad i debatten av partivännerna Hillevi Larsson och Pyry Niemi (som hon för övrigt hade klarat sig bättre […]

Arga Akademikern – NPM, Varför effektiviseringar gör oss ineffektiva

av David Bergman Jobbar du inom försvaret, polisen eller vården och har någon gång upplevt att en ”effektivisering” inom myndigheten tvärtom har gjort er ineffektiva? Har du saknat materiel som ni tidigare hade i mängd ”på hyllan”? Känns det som att administrationen blir allt mer framträdande och samtidigt som tiden för faktiskt arbete minskar. Då […]

48 Timmar

Reflektion

Litauens President, Dalia Grybauskaitė, uttaladesig den 27MAR15 att de baltiska staterna måste vara beredd att försvara sig själva för att få stöd av NATO. Tesen i hennes resonemang är att de baltiska staterna, ej kan kräva av dess allierade att de skall offra sig till deras försvar, om man själva inte är villig att offra sig.

Den 13MAJ15 publicerade tidningen politico en artikelsom beskriver hur de Baltiska staterna tillsammans med Polen mer och mer börjat se till sin egen förmåga. Främst för att kunna hålla ut intill dess att allierad hjälp kommer. Som ett exempel kan ses när de baltiska staterna samt Polen begärde en ökningav luftstridskrafter som en konsekvens av konflikten i Ukraina under 2014 tog det nästan fyra (4) dygn för dessa flygplan att ombasera.
Den Amerikanska tankesmedjan RAND Corporation, har i ett bedömandekommit fram till att de Baltiska staterna, i huvudsak kan ockuperas inom 48 timmar vid ett Ryskt angrepp. Då ter sig fyra (4) dygn som en väldigt lång tid. Likväl skall man komma ihåg att NATO nya snabbinsatsstyrka, Very High ReadinessJoint Task Force, skall kunna påbörja förflyttning till ett operationsområde 48 timmer efter det order givits.
Hur man skall lyckas lösa frågan rörande konsensus beslut inom NATO generalförsamling som krävs för aktiveringav förbandet inom dessa 48 timmar återstår även att se, risken är att man hamnar i en efterhandssituation då ett verkligt hot uppenbarar sig. Då dagens konflikter har ett långsamt smygande inträde och sedan ett kort men våldsamt genomförande.
Tidsförhållandena arbetar ej till NATO fördel utifrån det perspektivet. Likväl måste man ha sådana tydliga indikationer på att ett angrepp är nära förestående, att man väljer att påbörja aktiverande av VJTF för att ej hamna i en efterhandssituation. Vad avser indikationer så förefaller den västliga underrättelseförmågan i dagsläget vara oförmögen att tyda det ryska agerandet, då NATO ett flertal gånger överraskatsav rysk övningsverksamhet.
Vid ett möte mellan NATO Generalsekreterare, Jens Stoltenberg, och Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, så framfördeNATO Generalsekreterare en önskan om att Ryssland skulle bli mer transparent i sitt övningsagerande och avbryta de omfattande beredskapskontroller som har genomförts sedan 2013. Troligtvis är det dessa beredskapskontroller som NATO har haft svårigheter att erhålla förvarning om genom sin underrättelsetjänst.
Som ett exempel kan nämnas den s.k. ”Ryska Adventen” där Litauen höjde sin militära beredskapmedan övriga NATO länder ej gjorde det, vilket visar på hur differentierad underrättelsebilden inom NATO medlemsländerna förefaller vara. Så att tyda dessa beredskapskontroller som Ryssland genomför är mycket svårt.
De Baltiska staterna utgör NATO svaga flank, dels p.g.a. sin militära svaghet dels p.g.a. sin geografiska utformning. Om försvaret av de Baltiska staterna skall genomföras på ett seriöst sätt, kommer det kräva stationering på permanent basis av större förbandsenheter i Baltikum av NATO. Något som även RAND påtalar, som minst krävs en brigadstridsgrupp, för att skapa en tröskeleffekt.
Utifrån de ovannämnda tidsförhållandena blir det förståeligt att NATO generalsekreterare lyfter frågan rörande de s.k. beredskapskontroller som Ryssland genomför. Ser man till de av Ryssland genomförda beredskapskontrollerna fr.o.m. 2013 och framåt, så har förbanden normalt inom 24 timmar förflyttat sig till koncentrationsområden, därefter mellan 36-48 timmar senare påbörjat själva övningsmomenten.
Beredskapskontrollen kan liknas med ett trafikljus. De första 24 timmarna kommer ligga inom normalbild, förband larmas i olika skeden och kommer förflytta sig till olika koncentrationsområden, inom de första 12 timmar, samt genomföra olika förberedelser, vid denna punkt kommer grundövningar genomföras, vilket kan likställas med färdiga till strid, något som även faller inom normalbilden.
De nästkommande 12 timmar brukar normalt sett omfatta förflyttning till den egentliga övningsterrängen, beroende på hur man väljer att utgångsgruppera sina förband så kan detta antingen falla inom eller utom den tidigare normalbilden, d.v.s. finns det övningsfält i områden förband förflyttar sig mot. Detta kan liknas med gult ljus, man kan köra med då finns även risken att krocka.
Utifrån förbandens gruppering och verksamhet så är de efter 36 timmar anfallsberedda, då går det tydligt att uttyda vilka intentioner man kan ha, antingen i form av ett angrepp eller en styrkedemonstration, i någon av de baltiska staternas närområde eller Baltikum som helhet. Detta område kan liknas med rött ljus, kör man mot det så blir det oftast en trafikolycka.
Vad som förefaller skett ett antal gånger är att NATO har överraskats av de ryska beredskapsövningarna d.v.s. innan man påbörjat dem har man inte erhållit några indikationer. Vid ett angrepp, om en beredskapskontroll utnyttjas som maskering för det, kommer ett antal grundförmågor behövas. Ser man till larmskeden o.dyl. brukar bilden vara relativt klar efter ca 12 timmar vilka förband som ingår i beredskapskontrollen.
Korrelerar denna bild mot, vad man kan förmoda NATO har, en checklista kring vilka förmågor och förband som bör ingå vid ett angrepp mot de Baltiska staterna, så bör vissa åtgärder vidtas, dock är det tidigast efter 24h timmar som några säkra indikationer kan finnas på att ett angrepp är förestående. Likväl är det inte heller rimligt att de går upp i beredskap för att t.ex. förflytta VJTF vid varje beredskapskontroll inom MD V, något som även Ryssland är fullt medvetna om.
Om vi antar att en order ges om att påbörja ilastning av VJTF efter de första 12 timmarna, utifrån att förbandssammansättning korrelerar mot ett angrepp. Så är förbanden mest troligt inte förflyttningsbara förrän tidigast efter 24 timmar från det att order givits, utifrån att transportflyg måste koncentreras till flygplatser, likväl skall materiel flyttas och lastas. I princip skulle detta innebära att förflyttningen påbörjas när angreppet påbörjas d.v.s. en efterhandssituation har uppstått.
Utifrån ovanstående resonemang blir det väldigt förståeligt varför de Baltiska staterna samt Polen ökar sin egen förmåga, så länge NATO förband ej är stationerade permanent främst i de Baltiska staterna kommer NATO vara i en efterhandssituation i händelse av ett angrepp. En konflikt mellan Ryssland och NATO kring Baltikum avgörs på olika plan inom 48 timmar.
För NATO krävs det att man 48 timmar innan t.ex. en rysk beredskapskontroll som kan vara inriktad mot ett angrepp har erhållit sådana indikationer på att ett angrepp är förestående så de kan aktivera VJTF. För Ryssland handlar det om att kunna maskera sina intentioner i 36 – 48 timmar innan. För de Baltiska staterna handlar det om att i händelse av ett angrepp påbörjas att kunna hålla ut längre än i 48 timmar så NATO förstärkningar kan komma.
Have a good one! // Jägarchefen

Man blir förbannad!

I Dagens industri idag visas ett TV-inslag där den ryske ”analytikern” Viktor Kremenyuk föreslår att Gotland inte skall återmilitariseras utan istället få en ”neutral” status. I inslaget förklarar han inte detta närmare än att det med all önskvärd tydlighet framgår att det vore bäst för Ryssland och enligt dem också bäst för Sverige. Han håller en vänligt ton och skrattar nästan fram budskapet vilket gör det extra provocerande att höra. Kremenyuk talar om ”Gotlands neutralitet under 20-talet” och att ”vi” skall utarbeta regler.

Detta är ett exempel på rysk arrogans i dess värsta form. Det finns givetvis inte en enda vettig människa som anser att Gotland, eller någon annan del av Sverige, skall återmilitariseras för att det är så jäkla kul eller för att alla svenskar är militärt överintresserade personer. Skälet är självklart att Ryssland uppträder hotfullt, kränker andra länders territorier och inte minst – invaderar andra länder. Om Kremenyuk istället hade sagt att man nu tydligt kan se att Ryssland uttrycker en mer försonlig ton, man återinför demokratiska rättigheter i landet och man återlämnar det territorium man stulit av Ukraina – då kan vi börja fundera på ett annat handlingsalternativ för Gotland.

Skall man läsa något skrivet av en ryss så är det bättre att välja Sergej Gurievs ledare i DN från igår. Han beskriver hur Ryssland nu börjar knapra på sin reservfond för att klara landets ekonomi. Att dra ner på militära utgifter är det inte tal om. Guriev skriver:

”Att reservfonden nu förbrukas representerar ett avgörande steg i en utdragen debatt om Rysslands militärutgifter. Den började 2011 när dåvarande president Dmitrij Medvedev föreslog att militärutgifterna under en tioårsperiod skulle ökas med 600 miljarder dollar, från under 3 procent till över 4 procent av BNP. Dåvarande finansministern Alexej Kudrin – som hade åstadkommit budgetöverskott, bidragit till att reservfonden byggdes upp och betydligt minskat statsskulden – hävdade att Ryssland inte hade råd med en sådan ökning, varpå han blev avskedad. Planen antogs kort därpå.”

Om detta fortsätter är Ryssland på väg mot mycket svåra ekonomiska trångmål och om inte något mirakel inträffar (som Kina ligger bakom) så innebär det att några av Johan Wiktorins otäcka scenario (sid 17-21) rycker allt närmare.

För övrigt ser vi med stor glädje fram emot Baltops 15. Så väl flygvapnet som marinen har fått känna på ett antal skarpa lägen orsakade av rysk aktivitet under 2014 och 2015 men dessa är ändå små och begränsade händelseförlopp jämfört med hur krig och örlog på Östersjön skulle te sig om Ryssland väljer att invadera ett baltiskt land eller på annat sätt försätter länderna runt Östersjön i en krigssituation.

Övningen pågår under en lång period jämfört med många andra övningar. Och dessutom genomförs den under samma period som många andra Nato-övningar och självklart också ryska övningar. Jens Stoltenberg, Nato’s generalsekreterare, varnade igår för att ryska beredskapsövningar kan trissa upp läget utom kontroll, särskilt när så stora Nato-styrkor övar i samma område.

Under övningen kommer amerikanska marinkåren att landstiga på Ravlunda skjutfält samtidigt som B-52 flygplan kommer att skydda flanken bl a genom att simulera fällning av minor över svenskt territorium. Ett tydligt budskap.

Samtidigt talas det en del om att även hantera den infrastrukturella situationen på Gotland. Bör man kunna spränga hamnen i Slite? Ja, men först om man misslyckas med att i första hand försvara den och i andra hand minera för att skydda den. I sista hand bör man kunna blockera hamnen och en av metoderna är förstås att permanent förstöra lastkajer etc. Tyvärr hjälper det inte mot anfallande marininfanteri men väl för förstärkningar och försörjning. Det kan dock också lösas på andra sätt än att man måste lägga till vid en kaj.

För övrigt anser vi att Sverige bör bli medlem i Nato, även om PfP ger oss möjligheter att öva t.ex. på Baltops.

Sverige uppfattas redan delta i ekonomisk krigföring och bör skydda sin försörjning under fredstida konflikter

av Ingolf Kiesow   Debatt om civilförsvar Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller skydda det civila samhället eller båda delar. Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil […]

Cirkus GSS/T

Min trogne läsare och kommentator Teaterdirektören (numera omdöpt till f.d. teaterdirektören) har identifierat oklarheter rörande tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T).
För det första blir man lätt lite mörkrädd när man läser om hur anställningsformen uttrycks i platsannonser på Försvarsmaktens hemsida. Jag tar mig friheten att saxa lite ur f.d. teaterdirektörens kommentar på denna blogg.
”Visstidsanställning 4-8 år. (kallas GSS/T)
Deltidsanställning med möjlighet att hoppa in vid sjukdom eller semester.(kallas GSS/T)
Deltidsanställning med viss tjänstgöringstid.(kallas GSS/T)
Tillsvidare tidsbegränsad anställning med 4-8 års kontrakt.(kallas GSS/T)
Anställning enligt GSS-avtalet? (Oklart vad som menas)
Anställning enligt Försvarsmaktens kollektivavtal. (oklart vad som menas)
GSS/T med ett till tre dygns vakttjänstgöring i veckan och lagstadgad semester! (kallas GSS/T)
m.m.
Lite text ur gamla kommentarer.
Hade för något år sedan en lång debatt med ett förband som vägrade förstå hur GSS/T-avtalet fungerade. De tog in individer på kurser och gav dem ett GSS/T-avtal som varade i max tre veckor. Liknande vid sommarvikarier, vaktjänst, m.m. 
Du kan själv förstå hur illa det blir när individen går in till sin arbetsgivare och visar upp GSS/T-avtalet och menar att han har rätt till ledighet för tre veckors kurs i fjällen. Under kursen, och endast under denna (tre veckor) är individen anställd på ett hemmasnickrat avtal som man kallar GSS/T. ”
Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. ”Tillsvidare tidsbegränsad anställning”? Ett detta en statlig myndighets hemsida? Är det ingen som kontrollerar vad som läggs ut på Försvarsmaktens hemsida? Tydligen inte.
Så här är det.
Det finns inget ”GSS/T-avtal”. Det som sker är att individen anställs för tidvis tjänstgöring med stöd av lag (2012:332) om vissa försvarsmaktsanställningar. Det är skillnad på en lag stiftad av riksdagen och ett kollektivavtal.
Lagen stipulerar att en anställning ska vara om minst sex år. Detta är inte förhandlingsbart över huvud taget. Ingen GSS/T kan anställas för kortare tid än sex år!
I praktiken är det så att alla GSS/T anställs med stöd av lagen, medan de flesta GSS/K anställs med stöd av ett tidigare slutet kollektivavtal. Det kollektivavtalet tillåter kortare minsta anställningstider än lagen, men är utan betydelse när man ska anställa GSS/T.
Det finns flera principiella synpunkter som uppkommer med anledning av teaterdirektörens granskning av platsannonser på Försvarsmaktens hemsida.
Den första är att hemsidan torde ha en ansvarig utgivare. Han eller hon har inte gjort något bra jobb eftersom det verkar saknas kvalitetskontroll på den delen som heter ”jobba här”. I princip kan ju de som har rättighet att lägga ut text på hemsidan lägga ut rasistiska eller sexuella trakasserier vilka inte rimmar med Försvarsmaktens värdegrund. Jag tror att detta delvis handlar om oklart rollspel mellan INFOS och FM HRC.
Den andra är att det måste införas en kvalitetskontroll för platsannonserna. Denna blogg har tidigare riktat kritik mot kvaliteten på vissa platsannonser – se tidigare inlägg benämnt ”Party på Livgardet”:

(http://sinuhessamtal.blogspot.se/2012/03/party-pa-livgardet.html 

En snabb granskning av de annonser som ligger ute just nu visar att någon allmän höjning av kvaliteten inte alls skett. Till saken hör också att personaldirektörens beslut om att befattningsnivå alltid ska anges överhuvud taget inte följs. 
GMY

Sinuhe

Efterlyses: Beredskapsplanering för energiförsörjning

av Ingolf Kiesow   Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos. Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna […]

Strilaren II 2015-05-11 21:17:00

Nja, inte ens S.W nappade på gästinlägget (vi befinner oss nu bortom bottenplattan, medaljer och kalorier i Mali). Därför publiceras, som utlovat, lite indicier som varit införda i BLT:

I förförra veckan pågick övningar i ubåtsjakt runt den svenska kusten. Efter den underrättelseoperation som genomfördes i höstas finns det naturligtvis alla skäl att för Försvarsmakten att på nytt öva förmågan att detektera och bekämpa främmande undervattensverksamhet på svenska vatten.

Att vi för första gången med säkerhet kunde slå fast att Sverige kränkts av främmande makt är också skälet till att försvarsöverenskommelsen tar upp ubåtsjakt under en särskild rubrik. Från regeringens sida vill man ge sken av att det sker en verklig satsning på området.

Begränsad livstidsförlängning av två korvetter och satsningar på fasta sensorer är bra investeringar. Liksom ombyggnad av bevakningsbåtar till bojbåtar. Mot bakgrund av sistnämnda förslag kan man dock tycka att det då var onödigt att så sent som i januari i år just avveckla en befintlig bojbåt. Sammantaget är åtgärderna ändå av rätt begränsad betydelse för den kvalitativa förmågehöjningen.

Mer iögonenfallande är regeringens beslut att skjuta upp torpeden till vår kommande ubåtsjaktshelikopter, Helikopter 14, på nästa försvarsbeslutsperiod. Motivet är ju att man inte tror på möjligheterna att integrera ett sådant vapen på plattformen. Helikopter 14 är också ett sorgebarn. Den beställdes 2001 och skulle varit slutlevererad till försvaret 2008. Nu siktar man på att de fem sjöoperativa exemplaren av helikoptern, som Sverige beställt, ska var fullt ut operativa vid slutet av detta årtionde.

Regeringens beslut att avstå från ubåtsjaktstorpeden innebär att vi också i framtiden kommer sakna möjlighet att bekämpa främmande ubåtar från luften. Detta, tillsammans med att vi inte heller kan söka med sonar från luften på flera år, är en helt avgörande brist i ubåtsjaktsförmågan.

När svårigheterna att bereda svenska soldater i Afghanistan medicinsk evakuering var som störst fattade den förra regeringen beslut om anskaffning av den amerikanska helikoptern, Black Hawk. 18 månader efter att det politiska beslutet fattats flög dessa helikoptrar i Afghanistan. Ifråga om snabbhet betraktas detta som något av ett rekord i anskaffning av militära helikoptrar.

Black Hawk har en sjöoperativ motsvarighet som även utvecklats för ubåtsjakt, Sea Hawk. Folkpartiet liberalerna gör bedömningen att anskaffning av denna helikopter är den snabbaste och billigaste vägen till en fullgod svensk förmåga på området.

I veckan har SvD rapporterat om otydligheter i den handbok Försvarsmakten använder för att bland annat bestämma om när och hur svensk militär får använda verkanseld mot främmande makt som kränker vårt territorium. Och lika viktigt som det är att ha förmåga att kunna bekämpa en främmande ubåt, är ju att veta de rättsliga villkoren för en sådan bekämpning.

Utan att gå in på några detaljer finns det delar i handboken som – med hänvisning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – synes begränsa möjligheterna till våldsutövning, mer än vad som framgår av författningstexten. Chefsjuristen på Försvarsmaktens Högkvarter uppger att myndigheten diskuterar innehållet i handboken med sina ”uppdragsgivare”.

För några månader sedan uttalade utrikesminister, Margot Wallström (S), att svenskarna var ”rädda för Ryssland”. Den ryske presidenten, Vladimir Putin, uppskattade säkert det uttalandet, och redan på den grunden var det därför djupt olämpligt av vår högsta utrikespolitiska företrädare. Men om delar av regeringen känner en sådan rädsla kan man naturligtvis heller inte utesluta att den färgar av sig i den förda politiken och på dialogen med de statliga myndigheterna.

Det finns starka skäl för regeringen att nu överväga alternativa möjligheter att skyndsamt förstärka Sveriges förmåga att freda våra vatten och ge tydliga signaler om att den som kränker oss kommer att utsättas för vår vapenmakt.   

I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid

Sammanfattning
Fyra faktorer gör att Nordkalotten kommer bli ett än mer säkerhetspolitiskt spänt geografiskt område än Östersjöregionen. Den första är, över hälften av rysk andraslagsförmåga är baserad där. Den andra är USA avyttring av förband i Västeuropa, vilket ger den tredje faktorn, vikten av att kunna genomföra truppförstärkningar till Västeuropa, vilket kräver fria sjöleder i Atlanten. Vilket ger den avslutande fjärdefaktorn, en framskjuten maritim strategi kommer återigen krävas av NATO i Nordkalotten för att säkerställa livlinan från Nordamerika till Västeuropa.
Analys
Allmänt.I det föra inläggetberörde vi de säkerhetspolitiska ställningstaganden som Sverige – Norge – Finland intog under det s.k. kalla kriget. Detta inlägg kommer fokusera mer på nutiden, vilka säkerhetspolitiska ställningstaganden har tagits av främst Sverige och Finland samt vilka säkerhetsintressen har Ryssland på Nordkalotten.
Inledningsvis bör vi beröra de grundläggande strategiska intressena vid Nordkalotten. I huvudsak rör sig detta om naturtillgångar, främst ur ett Norskt – Svenskt – Ryskt perspektiv. Där samtliga tre länder har olika former av naturtillgångar som ger en inkomst till staten. Murmanskområdet med dess isfria hamnar är och har varit ett strategiskt viktig område för Ryssland med dess Norra marin.1
   Bild 1. Nordkalotten.
Sovjetunionens Norra marin kom under det kalla kriget få en allt större strategisk betydelse2 dels för att förhindra amerikanska truppförstärkningar till Europa i händelse av en konflikt.3Dels för att en stor del av Sovjetunionens andraslagsförmåga med kärnvapen kom att baseras hos den Norra marinen.4 Dessa två faktorer är fortfarande giltiga.
Nordkalottens strategiska betydelse kom att accentueras under 1980-talet, utifrån NATO och USA maritima strategi som innebar att man skulle möta upp den Norra marinen på dess eget territorium.5 Det vill säga man skulle förneka Norra marinen att kunna gå ut i Atlanten och påverka förstärkningskonvojer till Europa, likväl skulle man finna och nedkämpa de Sovjetiska kärnvapenbärande ubåtarna i Barentshav.
Ur ett Norskt perspektiv var det krigsavgörande att denna maritima strategi skulle nå effekt, då försvaret av Norskt territorium byggde på överförande av allierade markstridsförband, som annars skulle hotas av den Sovjetiska norra marinen, likväl var tidsaspekten avgörande för överförandet av dessa förband.6Ur ett NATO perspektiv var det krigsavgörande att förbanden från Nordamerika skulle hinna föras över till främst Västeuropa.7
Efter det Kalla Krigets avslut och Sovjetunionens upplösande, påbörjades en massiv nedrustning av de förhandslager för främst Amerikanska förband som fanns i Västeuropa.8 Likväl påbörjades ett hemtagande av främst Amerikanska förband i Västeuropa, vilket kanske tydligast visade sig 2013 då den sista amerikanska stridsvagnen i Tyskland transporterades hem till USA.9 Men även en fortsatt styrkereducering av USA förband i Västeuropa, genomförs trots den uppblossade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan Väst och Ryssland.10
USA ses fortsatt som säkerhetsgaranten i Västeuropa, trots i dagsläget en viss motvilja till detta av USA, då man anser att Europa måste börja ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.11Ett försök för att få Europa, att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet bör NATO toppmöte i Wales 2014 ses som. Då man kom överens om att avbryta fortsatta nedskärningar i de NATO anslutna ländernas försvarsbudgetar.12
Sett till den styrkereducering som USA har genomfört i Europa och det försämrade säkerhetsläget, kommer vikten av förmågan till överföring av förband via sjövägarna från Nordamerika till Västeuropa spela en avgörande roll för Västeuropas säkerhet. Ser man till de förslag på nya förhandslagringar som har framlagts så är de inte på långa vägar i närhet av vad som kan krävas i händelse av en än mer försämrad säkerhetssituation.
Detta gör återigen att Nordkalotten och Norska havet samt Nordsjön kommer bli en avgörande skådeplats för NATO å ena sidan och Ryssland å andra sidan. Förmågan att avvärja hotet mot sjövägarna mellan Nordamerika och Västeuropa börjar och slutar vid Nordkalotten och för Ryssland eftersträvar man förmågan att dels skydda sin andraslagsförmåga dels kunna påverka sjövägarna i Atlanten.
Norge.Norges säkerhetspolitiska ställningstaganden har inte förändrats nämnvärt sedan det kalla kriget. Grundbulten i dess säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, för att dels garantera sin säkerhet dels bibehålla en egen politisk vilja.13Dock har troligtvis dess säkerhetspolitiska situation markant förändrats utifrån det säkerhetsvakuum Sverige har orsakat genom dess totala nedmontering av sitt territorialförsvar.
Sverige & Finland. Både Sverige och Finland kvarstår i dagsläget som militärt alliansfria, den stora skillnaden gentemot situationen under det kalla kriget är ett väldigt tydligt och fördjupat försvarssamarbete. Läser man den nu föreslagna försvarspropositionen, så framgår det bl.a. att samarbetet omfattar ”förberedelser för hävdandet avrespektive lands territoriella integritetoch utövande av rätten tillsjälvförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan.”14
Vidare kan vi försvarspropositionen läsa att: ”Försvarssamarbetetmellan Finland och Sverige börutvecklas till att omfatta operativplanering och förberedelser för ettgemensamt användande av civila ochmilitära resurser i olika scenarier.”15Värdeordet i det citerade stycket är operativplanering. Enkelt beskrivet innebär operativ planering hur man på bästa sätt skall utnyttja olika förband i olika situationer d.v.s. man har gått ned på en form av detaljplanerings nivå.
Vidare kan vi även läsa att: ”Samarbetet innebär enmöjlighet till gemensamt agerande, meninte några utfästelser. Endast underförutsättning att nödvändiga politiskabeslut fattas kan länderna ageragemensamt.”16 Vilket i praktiken innebär inga utfästelser om gemensamma försvarsförpliktelser är gjorda d.v.s. angrips Finland så är det inte säkert att något stöd från Sverige kommer och vice versa.
Inledningsvis bör man beröra det paradigmskifte detta innebär främst för Finland, som från andra världskriget slut intill Sovjetunionens upplösning, var bakbunden både säkerhetspolitiskt, utrikespolitiskt och som en konsekvens av detta fick en märklig inrikespolitisk situation, utifrån VSB-paktens stadgar. Nu endast 20 år senare har man ett bilateralt försvarssamarbete ned till operativ nivå.
Därefter för Sveriges del är fördjupade bilaterala operativa försvarsförberedelser inget nytt, något som vi berörde i det föregående inlägget. Vad som kan ses som nytt är att man öppet deklarerar det i en försvarsproposition, vilket kan ses som ett trendbrott – öppenhet i sakfrågan, men det är inget nytt med operativa förberedelser.
Slutligen blir det lite motsägelsefullt att man påbörjar operativ planering, men man ingår inte ett avtal om försvarsförpliktelser. Väljer man att gå ned på sådan detaljnivå som operativ planering innebär, blir det väldigt verkningslöst och väldigt bortkastad tid om man inte har för avsikt att fullfölja den planering som man de facto kommer genomföra. Dock så har både Finland och Sverige undertecknat Lissabonfördraget, så i praktiken behövs inte ett separat dokument kring förpliktelser, utan man skulle kunna luta sig tillbaka mot dess skrivelser och ur ett svenskt vidkommande den antagna solidaritetsförklaringen.
Ur det Svenska perspektivet blir även vikten av relationen till USA tydligt, vilket framhävs i försvarspropositionen med dessa två skrivelser, ”Regeringen anser att dentransatlantiska länken är avgörandeför Europas säkerhet och börstärkas.” samt ”En väl fungerandetransatlantisk relation är viktig försäkerheten i Sveriges närområde.”17
Vad det innebär mer praktiskt är svårt att avgöra, men vad vi sett av historien så satte Sverige stor vikt på de bilaterala relationerna med USA under hela det kalla kriget, likväl så utvecklades dessa till en försvarsgaranti från USA under 1960-talet.18Således kan vi nog förutsätta att i den nya säkerhetsordning som vi gått in i så tillmäter Sverige samarbetet lika stor vikt som under det kalla kriget.
Vikten av detta bilaterala försvarssamarbete för de båda nationerna, visade sig relativt tydligt då Sveriges och Finlands Försvarsminister, besökte det Amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt i mars månad 2015. Vilket kanske tydligast uttalades av finska Hufvudstadsbladet, ”Besökte denamerikanska flottands hangarfartyg USSTheodore Roosevelt var en del avFinlands och USA:s försvarspolitiskasamarbete.19
Avslutningsvis Sverige och Finland förefaller i dagsläget försöka skapa en gemensam grund för att kunna försvara varandra med en tydlig transatlantisk länk. Vilket blir både en ny men ändå en gammal lösning. Det nya är att Finland aktivt kan genomföra en sådan säkerhetspolitik, det gamla är att man förefaller lösa en negativ förändrad säkerhetspolitisk situation, utifrån den svenska lösningen under det kalla kriget. Det vill säga bilaterala försvarssamarbeten med operativ planering, utan några försvarsförpliktelser.
Ryssland.Rysslands säkerhetsintressen vid Nordkalotten är tudelad. Dels syftar det till att skydda sin kärnvapenförmåga dels på längre sikt skydda de naturresurser som finns i Arktis som av Ryssland ses som dess framtida valutareserv. Den återmilitarisering vi nu ser ske vid Nordkalotten men även i Arktis av Ryssland, är tätt sammanflätat med de två säkerhetsintressena, dock nämns oftast enbart skyddet av naturresurserna i debatten, vilket i dagsläget är av sekundär betydelse för Ryssland.
Grunden i kärnvapenstrategi är att kunna besvara ett kärnvapenangrepp. Detta förutsätter att man har kvar en förmåga trots ett angrepp har genomförts mot ens kärnvapen, i syfte att kunna genomföra motangrepp. Detta kom att föranleda en utveckling av olika bärsystem för kärnvapen under det kalla kriget. Det första bärsystemet var långräckviddiga flygplan s.k. fjärrflyg, det nästa blev interkontinentalamissiler (ICBM, Intercontinental BallisticMissile) och det sista blev missilbärande ubåtar (SLBM, SubmarineLaunched Ballistic Missile).20
  Bild 2. Kärnvapentriaden.
Dessa tre former av bärsystem för kärnvapen benämns kärnvapentriaden, det ger även en garanterad första- och andraslagsförmåga d.v.s. påbörjar en stat ett angrepp som slår ut t.ex. ens fjärrflyg och ICBM vilket är det troliga vid ett initialt kärnvapenangrepp, så har man fortfarande kvar SLBM för att genomföra ett vedergällningsangrepp. Förmågan att bibehålla en andraslagsförmåga blir såldes en strategiskt viktig uppgift, men även en nationell överlevnadsfråga för en kärnvapenstat.21
Ryssland tillmäter fortsatt sina kärnvapenstyrkor stor vikt för sin nationella säkerhet och kommer troligtvis göra det intill 2018-20, då det nuvarande rustningsprogrammet burit frukt och en reell konventionell avskräckningsförmåga har uppnåtts. Dock kommer behovet fortsatt kvarstå att kunna avskräcka en motståndare med kärnvapen, men dess vikt för att kunna hantera konventionella konflikter bör nedgått efter 2020.22
En faktor som ofta glöms bort i den säkerhetspolitiska debatten dels i Norden dels kring Nordkalotten i dagsläget är att, 62% av Rysslands andraslagsförmåga23 (SLBM) är baserad i den Ryska delen av Nordkalotten. Detta gör att Nordkalotten ur ett ryskt geostrategiskt säkerhetsperspektiv blir ett av de viktigasteområdena, för att kunna garantera sin avskräckningsförmåga i dagsläget.
  Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde.
Således blir skyddet av denna andraslagsförmåga den primära uppgiften för de ryska luft-, sjö- och markstridsförbanden på Nordkalotten. Ser man till den nu pågående militära uppbyggnaden dels på Nordkalotten dels i Arktis så förefaller man skapa dels en utvidgad sensorkedja dels möjligheter till tillfällig basering av dels sjö- dels luftstridskrafter vid främre stödpunkter.24 Det övergripande syftet med detta är bedömt att skydda de kärnvapenbärande ubåtarnas patrullområden samt försvara dess basstruktur.
Skyddet är bedömt indelat i ett fördröjnings- och ett försvarsområde25i vilket en motståndare skall hindras. Till del var det bedömt detta framför allt sjö- och luftstridskrafterna inom det norra militärdistriktet, MD N, övade under den omfattande beredskapskontrollen som genomfördes den 16-21MAR15.
I takt med uppbyggnaden av de främre posteringarna i Arktis så kommer troligtvis fördröjnings- och försvarsområdet utökas i en nordlig riktning, då det nu främst är uppbyggt i en västlig och sydvästlig riktning, den omfattande utprövningen av luftförsvarssystem för arktiska förhållanden är en indikator på detta.
Diskussion.Den nu pågående återupprustningen av dels ryska Nordkalotten dels Arktis är i sig ingen nyhet, Ryssland har sedan 2010 mer eller mindre talat om en återupprustning. Dock kan man se att den har accelererat i takt med den försämrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst ffa. från 2013 och framåt.
Sett ur militära förhållanden bör Ryssland tillmäta Nordkalotten en större geostrategisk vikt kontra Östersjöregionen, utifrån det faktum att över 60% av dess andraslagsförmåga är lokaliserad i det området. Något den nu pågående återmilitariseringen av Nordkalotten bör ses som ett tecken på d.v.s. återupprättandet av ett ”bastionsförsvar” för dess andraslagsförmåga.
Sett till ”bastionförsvaret” så krävs mer än enbart förmåga att kunna påverka sjö- och luftrum för Ryssland i dess fördröjnings- och försvarsområde. De angränsande markområdena måste även kontrolleras. Härvid blir sannolikheten högre att Nordkalottområdet i dagsläget kommer dras in i en konflikt i ett mycket tidigt skede, då Rysslands styrkor i dagsläget är relativt svaga, varvid överraskning och hastighet krävs, för att kunna ta de markområden som krävs för ”bastionförsvaret”.
Man talar ofta om att Gotland kommer involveras tidigt i en möjlig konflikt mellan Ryssland och Väst, Sverige och Finlands territorium i Nordkalotten kommer troligtvis beröras av det innan Gotland berörs. Försvaret av andraslagsförmågan kommer vara en av de mest prioriterade uppgifterna för de Ryska väpnande styrkorna i de norra delarna av det västra militärdistriktet (MD V) och en huvuduppgift för MD N.
Ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv är det mycket olyckligt att diskussionen i mångt, ensidigt har kommit att handla om Östersjöregionen, inte för att förringa de spänningar som finns där. Nordkalotten har dock en än mer inneboende säkerhetspolitisk spänning som kan accelerera den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen då kärnvapen blir en variabel att ta hänsyn till, vilket är en faktor som ej finns i Östersjöregionen.
Man har tidigare talat om det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige orsakat i Östersjöregionen, det är inget mot vad som åstadkommits på Nordkalotten. Rent geografiskt är huvuddelen av Försvarsmaktens förband lokaliserad till mellersta och södra Sverige. I norra Sverige finns idag två (2) mekaniserade bataljoner, två (2) artilleribataljoner (dock utan full beväpning), en (1) jägarbataljon (med nationella uppgifter, ej geografiskt knutna uppgifter), två (2) stridsflygdivisioner och en (1) helikopterskvadron samt ett antal (7) hemvärnsbataljoner och CBRN förband vid Totalförsvarets skyddscentrum.
Centreringen av de Svenska förbanden är kring BODEN – LULEÅ området. Norr och söder om detta till Treriksröset och Mälardalsregionen ansvarar de Nationella skyddsstyrkorna för försvaret av Svenskt territorium. Diskussionen har ofta centrerat kring hur skall förband kunna samlas i Södra Sverige i händelse av en konflikt, diskussionen bör snarare avhandla hur bör en förstärkning genomföras i nordlig riktning.
Sett till geografiska lokaliseringar blir det Svensk – Finska försvarssamarbetet på operativ nivå förståeligt, då dess egentliga landmassa täcker det försvarsvakuum vi har av svenskt territorium, om än med Bottenhavet som en naturlig barriär. Likväl blir den gemensamma beröringspunkten där gräns möter gräns, just Nordkalottområdet för Sverige och Finland.
Slutsatser
Ur ett Ryskt säkerhetsperspektiv så tjänar man på att den geopolitiska kraftmätningen i dagsläget sker i Östersjöregionen, där hotas ej dess andraslagsförmåga, vilken även innebär att man i lugn och ro kan öka de väpnande styrkornas förmåga på Nordkalotten. Skulle dock en tyngdpunktsförskjutning i den geopolitiska kraftmätningen ske i närtid, i en nordlig riktning d.v.s. mot Nordkalotten så kommer den totala säkerhetsbilden snabbt gå i en tydlig negativ riktning.
Ur ett NATO perspektiv kommer troligtvis en återgång till en frambasering av dess sjöstridskrafter ske, för att kunna möta upp den Ryska Norra marinen, vilket skulle kunna hota sjölederna mellan Nordamerika och Västeuropa i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation eller konflikt. Dock kommer frambasering troligtvis ej likna den strategi som togs fram under 1980-talet, då NATO saknar de stora förbandsklossarna i Västeuropa, utan de kommer troligtvis få en annan framtoning för att säkerställa truppförstärkningar till Västeuropa i händelse av en konflikt.
Ur ett Svensk-Finskt perspektiv är man troligtvis inte beredd på de spänningar som kommer uppstå på Nordkalotten, likväl är Sverige mycket dåligt förberedd för en säkerhetspolitiskt spänd situation i sin norra landsända, då huvuddelen av Försvarsmaktens förband är geografiskt lokaliserad till södra Sverige. Sett ur ett samarbetsperspektiv med operativ planering på markarenan mellan Sverige och Finland, bör fokus läggas på Nordkalotten.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DN 1(Svenska)
European Leadership Network 1(Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4(Svenska)
Norges Försvarsdepartement 1(Norska)
Sveriges Regering 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
Stars And Stripes 1, 2(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
US Naval War College 1(Engelska)
Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Slutnoter
3Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 98-99
5Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
6Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012. Sid 276
7Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 35-36
13Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 14, 35
14Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 8
15Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 24
16Ibid.
17Ibid. Sid 27, 36
18Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 290-291
25Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 20

Medial normalisering av propaganda kring segerdagen

Det var med viss förvåning jag igår tog del av svenska medias rapportering från det ryska firandet av segerdagen. I den svenska rapporteringen lyste nämligen problematiseringen och perspektiven på företeelsen med sin frånvaro. Istället återgav huvuddelen av svenska media närmast plikttroget det budskap Moskva vill få fram: Det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland till priset av oerhörda uppoffringar, att Ryssland nu verkar för en ny världsordning och att det nya Ryssland är en militär maktfaktor att räkna med. En bild som t.ex. TV4 förmedlar utan kommentarer (samtidigt som man i sina kommentarer kring den kinesiska närvaron helt missar de mycket omfattande samarbetsavtal som dagen innan undertecknades mellan länderna – något som är väl värt ett eget blogginlägg senare).

Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på ”det stora patriotiska kriget”, utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.

Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.

Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.

Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.

OMFALL EDMUND

—————————————————————————————————————
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.

Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.

För att vara helt säker på att inte missa det –

Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan

Vill du bidra till omfallet eller använda det – maila gärna info@totalforsvar.org
—————————————————————————————————————

Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget ”omfall”. Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för ”Omfall EDMUND” (en och annan drar säkert på munnen).

Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för ”6:e generationens krigföring” påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste – de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.

Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.

Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.

Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.

Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar – framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.

Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.

Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat ”inbrott” i kombination med sabotage.

D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som ”stöldgodset” från Ringhals i Göteborgs hamn.

D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.

Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.

D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.

D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.

D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.

D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.

D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en ”honungsfälla” för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.

D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.

D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.

D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.

Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.

Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.

På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.

Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.

I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.

Krismötet

D+5 håller MSB krismöte med SOSUV– och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.

Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.

Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?

Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.

Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:

  • Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt – vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
  • Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
  • Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
  • Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
  • Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
  • Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
  • Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
  • Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
  • Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
  • Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
  • Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
  • Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
  • Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
  • Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
  • Om regeringen tar beslut om mobilisering – vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?

Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.

    Det är oerhört viktigt att förstå att ovanstående är ett generiskt scenario som är komprimerat till ett fåtal dagar vilket är orealistiskt. Det är också viktigt att förstå att det ur alla synvinklar är hypotetiskt. Men det är också viktigt att sätta sig in i beslutsfattarens sits och fundera på hur man skall agera om man kommer till slutsatsen att ovanstående är ett scenario som faktiskt skulle kunna inträffa om än utdraget över tid. Om det är teoretiskt möjligt så måste också beslutsfattare förhålla sig till det. Kan man dessutom föreställa sig hur man på olika sätt från en angripares håll låter förstå att risken för det ovan beskrivna, minskar om man politiskt går i en viss riktning t.ex. avstår från Nato-medlemskap eller avstår från bilateralt samarbete med USA – så har scenariot nått sitt syfte.

    Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: ”Försvara oss mot vad?”)

    Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala  media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.

    Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.

    Spår av de allierade i Sverige

    ”Lucky Strike”, dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

    Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

    För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska ”polistrupperna” så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

    Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn ”Lucky Strike”, se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

    I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla ”förorten” Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot ”gamla skolan”. Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 – de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

    Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

    Vi kanske ses i Karlsvik?

    Håll (rätt) gräns!

    Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in. Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej. – Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå […]

    Vår framtida marin




    Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


    Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
    För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
    Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
    – Personal (Välutbildad i rätt mängd)
    – Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
    – Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
    För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
    Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

    Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
    Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
    Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
    Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
    Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
    Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
    Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
    Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

    Förmågan att påverka mål på ytan
    Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
    Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
    Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
    Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
    Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
    Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
    Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

    Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

    Bevakningsbåtar
    Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
    Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
    Bojbåtar
    Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
    Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
    Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
    Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

    Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
    Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
    HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
    De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

    Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
    I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
    Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
    Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
    Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
    Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
    Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
    Ubåtar
    Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
    Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
    Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
    In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
    Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
    I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

    Sjöinfobataljonen
    Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

    Sammanfattning

    Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
    Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

    Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

    Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

    Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

    Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

    Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

    Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

    Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

    Försvarspolitikens Hårda Kärna

    av Jan Wickbom (reviderad artikel 2015-04-29) Résumé The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead […]

    Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 5

    Den haverikommissionsrapport som släpptes idag om kollisionstillbudet mellan två JAS 39 i mars 2014 är mycket skrämmande läsning av flera skäl. En aspekt är naturligtvis den rent mänskliga där det faktiskt handlar om två nära kollegor till mig. Turen var dock fortfarande med det svenska flygvapnet, som nu har 19 år sedan det förra dödshaveriet med stridsflyg (peppar-peppar). Det är en historik som inte många andra flygvapen kan uppvisa och samtidigt ett resultat av ett mycket medvetet och långsiktigt flygsäkerhetsarbete.

    Flygsäkerhetsaspekten är det som först slår en när man läser rapporten, även om det inte är några nyheter för mig som redovisas. Ändå slås jag av uppräkningen och sammanställningen av alla faktorer som inverkat genom åren och som slutligen lett fram till denna händelse i mars 2014. Haverikommissionen bedömer i sin rapport följande huvudorsaker:

    ”Händelsen orsakades av att eleven inte erhållit en sådan flygutbildning att denne uppnått de förväntade kunskaps- och förmågekraven som var nödvändiga för att genomföra övningen på avsett sätt med bibehållen säkerhet.

    Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflyg-utbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”

    En månad innan tillbudet skrev jag en inläggsserie om fyra inlägg, där jag diskuterade just det kontinuerliga underskridandet av målsättningarna i övningsverksamheten med en kompetensskuld som följd. År efter år har målsättningarna för flygtidsproduktionen för Försvarsmaktens flygande system underskridits och den kompetensskuld som då ackumuleras blir till slut enorm. Detta får naturligtvis till slut effekter på såväl flygsäkerhet som operativ effekt (förmågan till väpnad strid).

    Kortsiktigt är det inget problem att ett år drabbas av låg flygtidsproduktion. Äldre, mer rutinerade piloter har en god grund att stå på i sina färdigheter och kan snabbt hämta igen sin tidigare status. För yngre piloter under utbildning blir det naturligtvis problem eftersom utbildningen påverkas och blir försenad.

    Kvarstår underskridandet i flera år blir problemen desto större, då även de mer rutinerade piloterna tappar i status och kompetensförlusterna ackumuleras. Vid en granskning av Försvarsmaktens årsredovisningar sedan början av 2000-talet blir det alltför uppenbart att så nu är fallet. Det här trycker också Haverikommissionen på i sin rapport, på sidan 22. Underutbildade piloter går sedan vidare och blir instruktörer för verksamhet man har ringa erfarenhet av.

    Varför blir det då så här? Haverikommissionen redogör i sin rapport för en skrämmande situation ute på flygförbanden avseende just tillgången på flygplan, vilket jag faktiskt väljer att inte själv kommentera ytterligare. Därtill kan man konstatera att flygtid, liksom all annan övningsverksamhet, är det som används som budgetregulator när pengarna tryter i försvarsbudgeten. Ett exempel är det ekonomiskt mycket svåra året 2008, där Haverikommissionen tar upp händelsen med gruppchefsutbildningen för JAS 39 (grupp är formation med ≥3 flygplan. Det normala är 4, men antalet kan även vara betydligt fler). Tillgången på JAS 39 flygtid var 2008 så låg att gruppchefsutbildningen fick genomföras med 2 st SK 60 (!) istället för 4 JAS 39 (plus målflygplan).

    Utöver den rena flygsäkerhetsaspekten finns naturligtvis en operativ aspekt. NATO har ett lägstakrav för piloter på stridsflyg om 180 h/år, med ett högre ”bör”-värde. För piloter som endast ska genomföra en uppdragsroll (t.ex. jakt), är kravet lägre. Ser man till antalet flygplan i Flygvapnet och den mängd flygtid som produceras är det inga imponerande siffror, där resultat för 2014 blev ca 10 600 h producerade på ca 100 flygplan enligt årsredovisningen. För ett tag sedan gästade jag en begivenhet här i Sverige med viss internationell publik där denna siffra redovisades. Efteråt blev jag tillfrågad av en pilot från ett NATO-land om siffrorna som redovisats verkligen kunde stämma. Bara 10 000 h på 100 flygplan? För en officer från ett NATO-land framstår detta som oerhört märkligt att bara ca 100 h per flygplan produceras i Sverige, eftersom det direkt påverkar hur många flygtimmar som kan genereras per pilot, vilket därmed placerar Sverige mycket långt från NATO-kravet. Mängden flygtid har en direkt koppling till såväl flygsäkerhet som operativ effekt, därav NATO-kravet som även tar hänsyn till vissa variationer i innehåll för att kompensera för t.ex. transitflygning. En indikator på sovjetisk/rysk militär förmåga har t.ex. alltid varit den mängd övningstid som stridspiloterna erhåller.

    Är det då dyrt med flygtid på JAS 39? Nej. Det är faktiskt det billigaste stridsflygsystemet i världen. Ändå är Sverige som synes av siffrorna mycket dåligt på att producera flygtid. Som jämförelse kan nämnas att snittet för det tjeckiska flygvapnet sedan tio år tillbaka nu överstiger 160 h/flygplan. Orsaken till problemen i Sverige står att finna i allt från ekonomi, och logistiska brister, till arbetsmetodik och personalbrister, vilket bl.a. konstateras av allt från Riksrevisionen till regeringarna i deras budgetpropositioner. Det finns gott om lösningar på de bakomliggande problemen, men de har alla en sak gemensamt och det är att de kostar pengar. Tyvärr verkar vi i Sverige vara mästare på att investera mycket stora summor pengar i materiel oavsett om det är stridsflygplan, ubåtar eller stridsfordon, samtidigt som vi snålar in på den personal och de grundläggande förutsättningarna för att kunna använda materielen.

    Den föreliggande situationen är mycket bekymrande givet omvärldsutvecklingen. Man får hoppas på en kraftig bättring i och med det kommande försvarsbeslutet, men jag är orolig eftersom det återigen handlar om en kraftig underfinansiering där verksamheten till syvende och sist kommer att bli lidande. Jag är också bekymrad över att den lösning som föreslås i försvarsöverenskommelsen inte blir fullt ut genomförbar. Tillförs inte mer resurser (flygtid), är risken att man för att sänka riskerna t.ex. måste gå ner från att varje pilot eller division ska kunna ”JAS”, till att liksom i tidigare stridsflygsystem vara specialiserad på en huvudroll. Då faller såväl flexibiliteten i JAS-konceptet liksom själva grunden för numerären flygplan i Flygvapnet, vilken annars hade behövt vara högre som fallet var då flygplanen hette Jaktviggen, Attackviggen och Spaningsviggen.

    På 60- och 70-talen omkom en stor mängd personal i flygtjänst i försöken att upprätthålla en mot Sovjetunionen trovärdig tröskeleffekt, där verkan ofta fick gå före andra aspekter. Allt eftersom ledde blod och förlorade människoliv till utvecklandet av en fantastisk flygsäkerhetskultur, när man insåg att verkan och flygsäkerhet inte var två motsatsförhållanden. Snarare var det så att man insåg att förlust av människoliv och den kompetens de bar på, samt vital materiel redan i fredstid, var inget man hade råd med om man senare skulle kunna nå effekt i händelse av krig. Det är lärdomar som kostat nästan 1000 svenska piloter och besättningsmän livet. Dessa höga fredstida förluster kan inte tillåtas ha varit förgäves och misstagen upprepas idag.

    Tillförs inte mer resurser eller kraven på effekt sänks, är det hög risk att det åter blir dags att fylla på med nya namn i minneshallen i Tre Vapen. Frågan är om det är möjligt att sänka kraven på effekt just med tanke på omvärldssituationen?

    Flygvapenchefen genomför kransnedläggning i Flygvapnets minneshall. Foto: Försvarsmakten

    Some impressions from 2015 Lennart Meri conference (24-26 April)

     

    The Lennart Meri conference is most important annual conference in the Baltic Sea region on security.

     

    The conference was, as always, extremely well organized. Russia, Ukraine and the West´s reactions were, quite naturally, the main topics. Below some views I found especially interesting, that were presented at the conference.

     

    On Russia


    There is an “ideological” factor behind Russian policies today that shouldn´t be neglected. It consists of components as religion, “Russian culture”, Russia being neither a part of the East nor the West and the nearly metaphysical role of the state.

    For others the main drivers are geopolitical (often in combination with “ideology”). A Yalta – Potsdam approach. The world should be managed by great powers having spheres of influence. Ukraine, the Baltics and other neighbouring states should according to such a way of thinking be part of Russia´s sphere of influence.

    Regarding Russia´s military strength there were some differing opinions. From, Russia not being able to conduct any large scale military operations in Europe to comments like, 90-100 000 well trained and well equipped troops should at least be able to achieve something, for example conducting a reasonably large operation. The presentations and discussions concerning this topic didn´t lead to any firm conclusions.

    An area where all seemed to agree was that Russia´s military spending was nearing some 6 % of GDP, probably more if the costs for the operations in Donbas and Luhansk were included.

    In the discussion concerning “correlation of forces”, Russia versus NATO, this quip perhaps is worth remembering “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.

     

    Europe´s reactions

    Most discussants were disappointed how Europe had reacted to the aggression in Ukraine. Europe had more or less been on the defensive all the time, not making it clear that Russia had violated, among other, the UN charter and the Helsinki Final act. And that Europe hadn´t acted on that, instead it had continued to see to the egoistic interests of different countries.

    This and Europe´s inability to speak with one voice “who is Mr. Putin supposed to call” has led to a situation where Russia has lost respect for Europe. Europe´s reluctance, or rather refusal, to consider military means as a political tool has not helped in this respect.

    As someone said “why are we surprised?”

     

    US/NATO military priorities

    The US is relearning how to reinforce Europe. In this context freedom of movement is vital, especially in the Baltic Sea region.

    Exercises as Zapad 2013 but also the annexation of Crimea have shown that we have to increase our abilities when it comes to early warning, and also take Russia´s electronic/cyber warfare capabilities seriously. The Very High Readiness Joint Task Force (VJTF)is a vital component when it comes to show that we are ready to meet different contingencies in Europe, and should train deployment to possible hot spots frequently.

     

    Of course much more was said during the conference. Follow the link below to see the different sessions on video.