Söndagsläsning

Med semestern följer att det blir mer tid att skriva, men också mer tid att läsa och det är tur med tanke den osedvanligt stora mängd intressanta artiklar som erbjöds denna söndag. På Dagens Nyheters ledarsida gör chefredaktören Peter Wolodarski upp med både den ryske ambassadörens uttalanden i tidningen i torsdags, liksom med f.d. svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman debattartikel från Midsommaraftonen. En debattartikel som var till bredden fylld av motsägelser (läs gärna också SvD:s Säkerhetsrådet från igår om denna debattartikel). 

I Expressen gör Anna Dahlberg på ett utmärkt sätt upp med den ryska inringsmyten, som bl.a. Hirdman spelar på. I samma tidning återfinns också en debattartikel av Oscar Jonsson som efterlyser en svensk nationell säkerhetsstrategi värd namnet, istället för det spretiga och föga genomtänkta sätt på vilket de svenska maktmedlen används idag.

Slutligen kan man läsa Aftonbladets Kultursida och försöka förstå vad den f.d. försvarsministern Thage G. Peterson försöker få fram av sitt resonemang runt svensk säkerhetspolitik. Vad som bekymrar mig mest är att en f.d. försvarsminister och talman verkar tro att Sverige fortfarande är neutralt. Det är en linje som försvann i och med EU-medlemskapet och som sista gången nämndes i en regeringsdeklaration hösten 2001

Rekommenderar även intervjun med två brittiska piloter som i veckan genomförde incidentuppdrag från Baltikum mot de ryska långräckviddiga jaktflygplan och bombflygplan som uppträdde i Östersjön.

Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön.

Jag hade i veckan som gått äran och nöjet att tillsamman med Charly Salonius-Pasternak kommentera Katarina Tracz nya bok Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön. Det i samband med att boken presenterades hos stiftelsen Frivärld, där Katarina Tracz också är direktör.
Jag tycker att boken är mycket läsvärd och ägnar därför det här inlägget åt att redovisa mina kommentarer med hopp om att de ska leda till att en och annan införskaffar boken.

 


 


Mina kommentarer.

Boken kunde inte ha kommit ut lägligare i tiden då den täcker in den svenska Natodebatten, Rysslands agerande i Ukraina och Östersjön, informationskrigföring, Washingtons syn på Östersjöregionen och flera andra minst sagt aktuella frågor.
Det är utmärkt att författaren tar avstamp i att synen på säkerhetspolitik i Europa ändrats – drömmarnas tid är förbi – traditionell stormakts- och intressesfärspolitik är tillbaka, om den någonsin var frånvarande. En helt nödvändig insikt för att kunna utforma en fungerande säkerhetspolitik.
Att den här omprövningen när det gäller Östersjöregionen har slagit igenom starkare i Washington än i Europa och Sverige är kanske inte förvånande. Det var länge sedan europeiska länder hade förmågan att med militära maktmedel påverka andra makter, skälen att fundera i de banorna har försvunnit.  Det i sin tur har lett till att man i Europa också efterhand tappat förmågan att se saker ur det perspektivet – man har svårt att sätta sig in i hur stormakter tänker. Sanningarna i Washington (eller Moskva) är inte desamma som i Stockholm eller Berlin.
Den bra inventeringen av ryskt agerande generellt och i Östersjöområdet visar på ett skrämmande sätt på hur vi fort vant oss vid en ny normalbild i regionen – utan att reagera.  Den illustrerar väl talesättet – kokar man grodan sakta så hoppar den inte ur grytan. Men den visar också på hur svårt det är att frigöra sig från invanda tankemönster och förhoppningar, och börja hantera problem som både är obekväma och skrämmande.
Informationskrigföringens betydelse i denna ny säkerhetspolitiska miljö beskrivs väl i resonemangen om den s k ”sjätte generationens krigföring”, det är bra. En mycket nyttig påminnelse av vad Sun Tzu sa redan för 2500 år sedan ”Det bästa sättet att vinna ett krig är att inte behöva utkämpa det”,  d v s motståndaren skall böja sig för din vilja utan att slåss.  
Finns inte viljan eller modet att ytterst ta till ”kungarnas sista argument” – militärt våld så spelar det ingen roll hur bra ens krigsmakt är eller hur vackra idealen än är som man påstår sig försvara.
En annan viktig aspekt på informationskrigföring som författaren tar upp kopplad till situationen i vårt närområde är Rysslands strävan att förvränga perspektiven. Att förvandla offret till den skyldige bl a genom att framställa de baltiska länderas medlemskap i Nato som ett hot vilket Ryssland måste skydda sig mot och att peka ut de rysktalande befolkningsgrupperna som förföljda minoriteter. Allt i syfte att undergräva andra Nato- och EU-länders vilja att stödja de baltiska staterna.
I avsnittet som avhandlar ekonomi och energi som säkerhetspolitiska instrument, och som Ryssland använder som ett utpressningsmedel, skulle författaren kanske kunnat gå ett steg längre än att bara belysa baltiska beroenden och vad länderna själva gör för att minimera sitt behov av rysk energi. Frågan kunde ha ställts om inte svenskt ekonomiskt stöd till ökat baltiskt energioberoende borde betraktas som en del av svensk säkerhetspolitik.  Det skulle beröva Ryssland ett påtryckningsmedel gentemot de baltiska länderna, och därmed indirekt öka även vår säkerhet.
Med risk för att blanda mig i den svenska energidebatten, men skulle t ex subventioner till svensk, idag olönsam, elproduktion och där ”överskottsenergin” exporterades till Baltikum kunna var en sådan åtgärd?
Ett mycket intressant avsnitt i boken är analysen av det ofta använda, vilseledande och till innebörden oklara, uttalandet att ”Det föreligger i nuläget inget direkt invasionshot mot Sverige”.
Författaren pekar här på att vi är medlemmar i EU med åtföljande förpliktelser, vi har ett nära samarbete med Nato, vi har utfärdat en Solidaritetsförklaring med våra grannar och militärgeografin ser ut som den gör – där Ryssland skulle ha mycket stor nytta av svenskt territorium vid en konflikt med Nato i Östersjöområdet.
Författarens slutsats är entydig -sannolikheten för att Sverige dras med i en konflikt i Östersjöområdet är hög. Eller uttryckt på ett annat sätt – hotet mot Sverige är en funktion av hotet mot Baltikum. Tror vi att de baltiska länderna kan utsättas för ett militärt angrepp så är vi också utsatta för ett uttalat angreppshot.
Till detta kan läggas oklarheten i utrycket ”direkt invasionshot”, är det ett isolerat angrepp mot Sverige, är det ett angrepp överhuvudtaget, vad är en invasion – är det någon som vill besätta hela landet, täcker det även ”lån” av en mindre del av vårt territorium, eller vad?
I de delar av boken som avhandlar Nato och USA konstateras, helt korrekt, att det är USA:s vilja och förmåga att agera som utgör nyckeln till säkerhet i Östersjöregionen. Ett inte helt oproblematiskt konstaterande. USA:s globala intressen bl a i Asien och Mellanöstern också kräver uppmärksamhet och att resurser avdelas. Europa är inte den enda oroshärden där USA måste vara berett att agera, och resurserna är inte obegränsade.
Här redovisas också ”free rider” problematiken. Varför skulle USA satsa stora resurser, och potentiellt offra sina döttrar och söner, för att försvara länder som själva borde ha råd och möjligheter att skapa sig tillräcklig militär förmåga för att möta alla aktuella hot?
Det leder till kanske den mest centrala frågeställningen i boken – trovärdighet. Stabiliteten och säkerheten i Östersjöregionen styrs ytterst av hur man i Kreml uppfattar Natos vilja och förmåga att försvara sina baltiska medlemmar. 
Ur svensk synvinkel finns här två nyckelfaktorer, eller snarare två faktorer vi kan påverka – att Sverige inte fortsatt utgör ett militärt vakuum som inbjuder till ”lån” av dess territorium och att Sverige kan bidra till att öka Natos trovärdighet när det gäller att kunna genomföra operationer i Östersjöområdet.  
Författarens slutsats är att ett svenskt Nato medlemskap, förutom att Sverige bör återskapa förmågan att försvara eget territorium, skulle öka såväl vår egen säkerhet som till ökad stabilitet i regionen.
Sammantaget, mycket nyttig och intressant läsning för att förstå dagens säkerhetspolitiska situation i vår del av världen, och samtidigt en skarp uppgörelse med svensk oförmåga att förstå allvaret i utvecklingen och bristen på svenskt strategiskt tänkande.

Boken är dessutom välskriven och lättläst – bra sommarläsning.

Kärnvapenretorik

Sammanfattning
En återgång till ett retoriskt utnyttjande av kärnvapen, kärnvapenretorik, förefaller vara i antågande. Likväl utnyttjande av kärnvapen som ett påtryckningsmedel för att påvisa sin rätt att agera i sakfrågor. Avsaknaden av säkerhetsmekanismer på lägra nivåer, kan ge snabba kedjereaktioner vid incidenter d.v.s. incidenter växer okontrollerbart i storlek. Detta kan snabbt, sprida sig till att omfatta andra geografiska områden, men även andra vapentyper, såsom kärnvapen, vid en incident som ej omfattar dessa. Sammantaget ger återkomsten av kärnvapenretorik samt avsaknaden av adekvata säkerhetsmekanismer på läger nivåer, en mycket instabil säkerhetssituation, betydligt instabilare än under det kalla kriget. Likväl börjar vi troligtvis närma oss ett slut i eskaleringen, i och med att kärnvapenretorik återigen förefaller vara på intågande, mellan Ryssland och Väst och en mer låst situation kommer uppstå.
Analys
Bild 1. Faktorer som gett upphov till kärnvapenretorik.
Under en stor del av det andra kvartalet (KV II) 2015, har en retorisk ändring skett mellan främst USA å ena sidan och Ryssland å andra sidan, den retoriska ändringen har varit att kärnvapenretoriken än en gång har aktualiserats. En retorik och en säkerhetspolitisk kursändring som vi inte sett sedan de mörkare perioderna under det kalla kriget, såsom under första halvan av 1980-talet i Europa. Denna säkerhetspolitiska kursändring förefaller bygga på tre (3) orsakssamband, 1) INF, 2) BMD, 3) Krimhalvön.
Det första (1) delen i orsakssambandet är enligt USA, Rysslands brott mot INF-avtalet med utvecklandet av en långräckviddig markbaserad kryssningsrobot, mest troligt till Iskander systemet,1å andra sidan hävdar Ryssland att USA bryter mot INF avtalet till del genom utvecklingen av BMD (Ballistic Missile Defence).2Rykten om utveckling av en markbaserad kryssningsrobot i Ryssland, som skall bryta mot INF-avtalet, har cirkulerat en lång tid sedan 00-talet.
Ingen öppen information finns dock som kan styrka utvecklingen av en markbaserade robot som de facto bryter mot INF-avtalet. Likväl så är det inte förrän i Juni 2014, som man officiellt från USA sida har framlagt ett klagomål mot Ryssland vilket återupprepas även 2015, att de brutit mot INF-avtalet genom att utveckla en ejtillåten markbaserad kryssningsrobot. Härvid kan vi förutsätta att adekvata underrättelser rörande prestandan kring den aktuella robotmodellen inte fanns förrän 2012-13.
Vad klagomålet kring avtalsbrottet avser, är bedömt en robotmodell som benämns R-500 till Iskander systemet, R-500 är en utveckling av den ubåtsbaserade kryssningsroboten 3M10 som hade en räckvidd på 2600 km. Denna robotmodell avvecklades m.h.t. INF-avtalet.3 Enligt ej bekräftade uppgifter som framkom under 2014 så skall R-500 ha en räckvidd på cirka 2000 km,4vilket korrelerar väldigt väl mot 3M10 räckvidd. Obekräftade uppgifter gör även gällande att utvecklingsarbetet med R-500 var färdigt i slutet av 2010, samt sex (6) stycken långräckviddiga kryssningsrobotar av den aktuella modellen skall även då varit producerade.5
  Bild 2. Iskander fredsgrupperingar längs Rysslands västra landgräns
  med 500 km robot räckvidd.
22
Att USA tar situationen på allvar, visar på att det måste finnas en substans i uppgifterna kring utveckling av en landbaserad långräckviddig kryssningsrobot från rysk sida. Detta accentueras ffa. med att USA, överväger som ett alternativ, frambasering av egna landbaserade kryssningsrobotar till Europa.6 Detta har även givit upphov till tankegångar om att USA återigen skall basera kärnvapenbestyckade missiler på brittisk mark.7
Således har vi fått en situation där utvecklingen av en långräckviddig kryssningsrobot med trolig förmåga att bära kärnvapen, övriga robottyper i Iskander systemet har den möjligheten, har gett upphov till förslag om att, återigen frambasera markbaserade robotar med kärnvapen på Europeisk mark. Vi har alltså hamnat i en liknande situation som uppstod under slutet av 1970-talet som gav upphov till det s.k. ”dubbelbeslutet” d.v.s. utplacering av dels medeldistansrobotar dels kryssningsrobotar. Vilket var ett svar på Sovjetunionens utplacering av SS-20.8
Då USA nu förefaller ta situationen på sådant allvar, så uppstår ett antal följdfrågor utifrån USA reaktion. De mest naturliga frågeställningarna blir, har Ryssland i det dolda tillverkat R-500 eller nu påbörjat tillverkning? Om tillverkning har genomförts i det dolda har man då påbörjat förbandsomsättning av robotmodellen ute på Iskander markrobotbrigaderna? Eller har man genomfört en frambasering av Iskander system i det dolda till Kaliningrad Oblast? Ett svar på dessa frågor lär vi inte få i närtid, men troligtvis är det någon av de fyra frågeställningarna som har orsakat USA nuvarande reaktion.
Den andra (2) delen är dels USA utveckling av BMD-system dels NATO utveckling av BMD-system,9 detta har Ryssland dels sett som ett hot mot deras förmåga att verka med kärnvapen dels att BMD utvecklingen är riktad mot dem.10 NATO och USA å andra sidan hävdar att systemet är ett skydd mot stater eller organisationer som på sikt kan erhålla långräckviddig ballistisk förmåga med enstaka missiler, vilket utgjorde skälet till att USA valde att bryta ABM-avtalet som undertecknades med Sovjetunionen 1972.11
Ser man dock till uppbyggnaden av det BMD system som just nu sker så är det ytterst begränsat, under 2015 kommer en aktiv del att upprättas i Rumänien, 2018 en del i Polen. Utöver detta så finns ett antal AEGIS kryssare i Europa med BMD kapacitet.12 Så utifrån den faktiska BMD kapaciteten så är det enbart mot enstakamissiler, på nära håll, man kan och kommer kunna verka mot. Här bör även påpekas att ryska luftvärnssystem såsom S-400 och den kommande S-500 har förmåga att verka mot ballistiska mål.13Likväl skulle NATO och USA, BMD förmåga, aldrig kunna stoppa den volym av både stridsspetsar och ballistiska missiler som Ryssland förfogar över. Det de facto USA och NATO BMD förmåga kan utgöra ett signifikant hot mot Rysk förmåga, är bekämpning av dess rymdförmåga i form av satelliter.14
USA och NATO utveckling av sin BMD förmåga, förefaller agerat som en form av katalysator för markrobotsystemet Iskander, ofta har Iskander systemet utnyttjats som ett påtryckningsmedel av Ryssland för att vissa sitt missnöje med BMD, främst vad avser frambasering till Kaliningrad Oblast, där de med sin ordinarie markrobot kan nå stora delar av Polen samt del av Tyskland.15 I dagsläget förefaller markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast vara den som sist erhåller Iskander systemet då införandet skall vara klart 2018,16vilket visar på att man fortfarande vill bibehålla möjligheten från Rysk sida att utnyttja systemet som ett politiskt spelkort så länge det går.17
Ur perspektivet att utnyttja Iskander systemet mot BMD, så krävs en frambasering av systemet, något som tidigare talats om från Rysk sida. Det geografiska område som nämnts är Kaliningrad Oblast, där även frambasering genomförts två (2) gånger, inom ramen för beredskapskontroller. Dock har verkan mot BMD systemet i Rumänien ej nämnts något i debatten, teoretiskt skulle Ryssland kunna lösa detta genom en frambasering av Iskander till de styrkor de har Transnistrien, detta skulle dock försvåras av OSSE övervakning som sker i Moldavien, vilket troligtvis är varför detta inte nämnts i debatten. Frambasering på Krimhalvön skulle kunna medge räckvidd med nu officiellt kända uppgifter på verkans avstånd för Iskander, men är precis vid gränsvärden.
Vad som även skett är i kölvattnet av BMD utvecklingen är hot vad avser utnyttjande av kärnvapen. Danmark meddelande under 2014, att man avsåg bidra med radarkapacitet till NATO BMD, genom att placera det på något eller några av sina örlogsfartyg. Detta kom att föranleda att Rysslands ambassadör i Danmark, i en intervju i Jyllands-Posten, publicerad 21MAR2015, förklarade att detta skulle göra de Danska örlogsfartygen till legitima mål för Ryska kärnvapen.18
Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, sa även under den internationella konferensen för säkerhet i Moskva 16-17APR2015, att stater som ej har kärnvapen, men baserar BMD förmåga på sitt territorium, blir mål för prioriterade åtgärder,19vad det exakt innebär förklarades ej djupare, dock kan vi dra slutsatsen av utspelet, Rysslands ambassadör i Danmark gjorde, att utnyttjande av kärnvapen är den troliga kontexten som åsyftades.
Den tredje(3) och sista delen är Rysslands annektering av Krimhalvön, som förefaller givit upphov till kärnvapenretorik vid minst ett bekräftat tillfälle och ett obekräftat tillfälle. Att den ryska militära operationen på Krimhalvön skulle ge upphov till ett försämrat säkerhetspolitiskt var givet, dock att en återgång till kärnvapenretorik skulle ske, var det nog färre som trodde.
Rysslands President, Vladimir Putin, var beredd under den militära operation på Krimhalvön, att försätta Rysslands kärnvapenstyrkor i larmberedskap.20 Innebörden av detta, försätta kärnvapenstyrkorna i larmberedskap d.v.s. vara beredd med omedelbart varsel skrida till verk, innebär att man troligtvis vidtog åtgärder för att möjliggöra intagande av larmberedskap. Vilket bör ha uppfattas av västliga underrättelsetjänster, varvid en tydlig signaleffekt bör ha uppnåtts från rysk sida, med innebörden blanda er ej i detta.
Obekräftade uppgifter gör även gällande att, Ryska militärer i ett möte med Amerikanska statstjänstemän, klargjort att varje försök att försöka återta Krimhalvön från Ryssland kommer mötas upp våldsamt även med kärnvapen.21 Här får man förutsätta att det som åsyftas från Rysk sida, är ett försök av västliga stater att återta Krimhalvön.
Således har vi haft två parallella säkerhetspolitiska linjer som utvecklats sedan Ryssland startade den militära operationen på Krimhalvön. Den ena linjen har varit den synliga och mycket tydliga försämringen i relationerna mellan Väst och Ryssland. Den andra linjen har gradvis, men sakta men säkert utvecklats i bakgrunden, för att nu under det andra kvartalet 2015 visa sig, kärnvapenretoriken.
Dock är det en ohälsosam samverkan mellan tre områden, INF-avtalet, BMDutveckling och Krimhalvön som skapat den dolda linjen, som utvecklats i bakgrunden, bakom den synliga försämringen mellan Väst och Ryssland. Så vad alla hoppades skulle vara något som var dolt i bakgrunden sedan det kalla krigets slut, kärnvapenhotet och dess retorik, förefaller nu återigen vara en realitet i relationerna mellan stater.
Vad som är en avgörande skillnad mellan det kalla kriget och dagens konflikt mellan Väst och Ryssland som vi ser, är att mekanismerna för att förhindra att en incident går överstyr, ej längre finns. Förbindelselänken mellan Rysslands President och USA President, finns fortfarande kvar, detta förefaller dock vara det enda, dock när en incident når dessa två beslutsfattare kan skeden redan påbörjats som ej går att stoppa.22
Den största sannolikheten för att en konflikt uppstår mellan Ryssland och Väst idag, är troligtvis en incident som skapar en snabb kedjereaktion som lokala befälhavare svarar på. Utan mekanismer som möjliggör en snabb kontakt på lägre nivåer, så kommer en sådan konflikt snabbt accelerera. Då kärnvapenretoriken återigen förefaller vara under uppsegling, så kan en sådan kedjereaktion ge ett väldigt dåligt utfall i slutändan.
Slutsatser
Är då kärnvapenretoriken på väg tillbaka? Onekligen förefaller det vara så, då USA överväger att återigen frambasera markbaserade kärnvapenbärande robotsystem på Europeisk mark, som en konsekvens av den nu rådande utveckling. Det innebär återigen ett paradigm skifte i den säkerhetspolitiska utvecklingen, i en mycket negativ riktning. En utveckling som vi inte sett sedan de mörkaste partiet av det kalla kriget under inledningen 1980-talet.
Det farliga i situationen om kärnvapenretoriken återigen kommer bli en maktfaktor är avsaknaden av säkerhetsmekanismer, det kalla kriget var en gradvis uppbyggnad av själva ”konflikten”, parterna gick om vart annat i teknikutveckling m.m. vilket gav upphov till olika former av oskrivna regler. Denna gång förefaller vi kastas snabbt in i en rad olika säkerhetsprövningar, i ett rasande tempo, utan varken säkerhetsmekanismer eller regler.
Introduceringen av kärnvapenretoriken i dagens konflikt mellan Väst och Ryssland, kan dock medföra, att ett visst form av ramverk uppstår. För oaktat spänningarna mellan parterna, så är alla nyktert medvetna om att en konflikt mellan Ryssland och Väst, med kärnvapen, kommer ingen vinna. Detta i sig kan medföra att eskaleringen mellan Väst och Ryssland stagnerar och en låst situation uppstår mellan parterna.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
AP 1, 2(Engelska)
Air Power Australia 1 (Engelska)
BBC 1, 2 (Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Center For Strategic & International Studies 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Military Today 1 (Engelska)
NATO 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
RT 1, 2, 3(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1 (Engelska)
Sputniknews 1(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
TASS 1, 2, 3(Engelska)
The Christian Science Monitor 1(Engelska)
The Telegraph 1, 2(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
U.S. Department of State 1, 2(Engelska)
U.S. Department of Defence 1, 2(Engelska)
Wikileaks 1(Engelska)
Slutnoter
1U.S. Department of State. Adherence to and Compliance with Arms Control, Nonproliferation, and Disarmament Agreements and Commitments. 2014. Sid. 8-10
8Larsson, Tor. Arbman, Gunnar. Tidningen Framsyn Nr 1. 2004. Sid 28

Prestige inom sjöräddningsområdet?

Sjöräddning har ända sedan Estoniakatastrofen varit ett mycket omdiskuterat ämne med olika grad av intensitet. Min bild av läget just nu är att det idag tyvärr verkar finnas ett mått av prestige från vissa aktörer, något som är mycket olyckligt. 

En liten klick av frivilligsjöräddarna inom SSRS, en i grund och botten helt fantastisk ideell organisation som jag hyser största respekt för, förmedlar ofta en mycket negativ bild av Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. När SSRS stora beskyddare Robert Ashberg svamlar som mest luktar det riktigt illa. Läs gärna Commanders analys av en artikel som nämnda Ashberg skrev efter att maritimutredningen redovisade sina slutsatser för något år sedan. Ashbergs märkliga åsikter delas uppenbart av en rad anhängare inom den civila frivilligsjöräddningen, och här finns uppenbart mycket prestige. Dessa märkliga människor dyker bland annat upp på Twitter så fort jag skriver något om SAR, men aldrig annars. Man ser uppenbart Försvarsmakten som en oönskad konkurrent inom området. Inget kunde vara mer fel! Man har 1000 argument för att det enda rätta när det kommer till sjöräddning är civila resurser, och helst frivilliga sådana…

SSSR VD Rolf Westerström har bland annat uttalat i GP att ”En civil räddningstjänst ska inte vara inblandad med det militära som tränar med vapen. Vi tränar för att rädda folk på sjön.”

Till Sveriges Radio har samma Westerström sagt om maritimutredningens förslag att Sjöräddningen bör åläggas KBV som då bör vara en del av Försvarsmakten (på samma sätt som i Norge och Danmark) att – Det är helt absurt. Civil räddningstjänst hör inte ihop med det militära”

Enligt en kommentar på tidigare nämnda blogg ska även en annan person med koppling till SSRS, Anders Jönsson använt argument i stil med att om icke svenskar från diverse krigsländer som kommit till Sverige och hamnar i sjönöd inte kommer känna sig trygga om det kommer en militärhelikopter. Om detta stämmer så är det ett riktigt lågvattenmärke. Han har uttryckt i bland annat GP att ”Det nya systemet där Sjöfartsverket i stället upphandlar civila helikoptrar som står i beredskap är bättre än det gamla.”

Det är således många negativa åsikter om Försvarsmaktens och man fastnar i att det i dag är kortare beredskapstider. Utöver detta argument har man väldigt lite fakta i målet. Men då glömmer man ofta bort en faktor som innebar att Försvarsmaktens helikoptrar under dagtid hade i stort sett noll och ingen beredskapstid då man alltid var på plats. Ofta kunde en helikopter från Försvarsmakten till och med vara i luften när ett larm gick och under övningar fanns helikoptrar med ytbärgare ombord tillgängliga H24. Under icke tjänstetid var beredskapen något lägre, men hade huvudmannen Sjöfartsverket betalat för samma tjänst då som man gör idag så hade givetvis Försvarsmakten haft personal på plats med samma beredskapstid som Sjöfartsverket betalar för nu.

Men den tiden är nu förbi sedan Försvarsmakten inte längre har den uppgiften sedan tio år tillbaka.

Härom veckan skrev jag en artikel i BLT om helikopterburen sjöräddning. Omgående skrev Sjöfartsverket ett svar i samma tidning där man i stort sett helt utelämnar den viktiga faktorn kapacitet. Min replik till Sjöfartsverkets sjöräddningschef Noomi Eriksson återfinns i slutet av samma artikel.Dessutom fastnar man från Sjöfartsverkets sida som vanligt enbart i beredskapstid som bara är en av de avgörande faktorerna.

Genast dök frivilligsjöräddarna upp igen med kommentarer om att någon stor helikopterkapacitet inte behövs, eftersom SSRS finns där med sina båtar. Det är givetvis så att båtar är bättre att ta upp en stor mängd nödställda passagerare än helikoptrar…. Men… Det dessa individer helt glömmer bort är att SSRS största båtar med sina 20 meters längd och 30 tons deplacement, även om de är extremt sjövärdiga, inte kan operera i alla väder fritt till sjöss. Vid en motsvarighet till en ny Estoniakatastrof  med sådant väder blir antalet tillgängliga helikoptrar samt dess aktionstid och storlek helt avgörande.

Vid tiden för Estoniakatastrofen förfogade Försvarsmakten över ca 25 större sjöräddningshelikoptrar av typen Hkp 4 och Hkp 10. Eftersom FM då hade uppgiften helikopterburen sjöräddning så fanns där gott om besättningar inklusive ytbärgare att kalla in. Försvarsmakten hade dessutom sjuksköterska ombord vilket medgav att behandling av nödställda (hypotermi m.m.) kunde påbörjas redan i helikoptern av professionell personal. Men det var då, och den möjligheten är idag helt borta då båda dessa helikoptertyper är avvecklade så när som på två Hkp 10. Dessutom har inte Försvarsmakten uppdraget att dimensionera sig för eller att primärt öva och utbilda för att lösa uppgiften sjöräddning  med helikopter.

Det är här jag vänder mig mot retoriken som förs fram av såväl vissa frivilligsjöräddare som Sjöfartsverket då man med en dåres envishet konstant hävdar att Sjöräddningsberedskapen fortfarande är lika bra i dag som den var då. Frågar man vissa frivilligsjöräddare så är dessutom förmågan bättre idag…

Sjöfartsverket har sju sjöräddningshelikoptrar. Försvarsmakten har idag i stort sett inga helikoptrar kvar som idag är godkända för att vinscha personal med, och utbildade besättningar som kan operera med ytbärgare i alla väderförhållanden är nog i stort sett noll.

Trots det hävdar Sjöfartsverkets Noomi Eriksson att ”Försvarsmakten har dessutom i en överenskommelse med Sjöfartsverket förpliktigat sig att ge stöd i form av helikopterresurser vid större sjöräddningshändelser.”

Antingen lever Noomi Eriksson på orealistiska förhoppningar, alternativt så har Försvarsmakten inte varit tillräckligt tydliga med att redovisa faktisk förmåga. Något stämmer i alla fall inte.

 
Debatten om helikopterburen sjöräddning har blivit infekterad. Dessutom genomsyras frågan tråkigt nog av prestige. Min uppfattning är att den rätta vägen att gå är den som maritimutredaren Jan Hyllander har redovisat. Det skulle dessutom få den fördelen att staten får en gemensam flygoperatör, vilket har många fördelar istället för idag då man har tre olika.

Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos […]

Mot väpnad konflikt II

Av Johan Wiktorin, avdelning I För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet. Så här blev resultatet av den genomgången: I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats […]

Reflections on Russia

by René Nyberg   Who could ever have anticipated that a great empire would implode just like that … and with a minimum of bloodshed? Nobody, but that is what happened in the Soviet Union in 1991. An authoritarian regime that is not able to use force against its own people is doomed. In the […]

Tempohöjning

Reflektion
Under den gångna veckan har bitvisa resultat, successivt kommit ut från de Ryska väpnande styrkorna, rörande resultaten från vinterövningsperioden. Inledningsvis bör nämnas att de ryska väpnade styrkorna indelar verksamhetsåreti en vinterövningsperiod (1 December t.o.m. 31 Maj) och en sommarövningsperiod (1 Juni t.o.m. 30 November).
Totalthar de väpnade styrkorna (Mark-, Flyg-, Sjö-, Luftlandsättnings- och Kärnvapenförband) genomfört över 2,000 olika former av övningar, under 2015 års vinterövningsperiod, utspritt på över 130 olika platser i Ryssland, storleken på de olika övningarna har varierat från små (i Ryska mått mätt) till väldigt stora. De bilaterala övningarna har även ökat med 45% jämfört med tidigare, häri ligger troligtvis en ökning inom ramen för CSTO.
Ser vi till vårt närområde så har Östersjömarinenhaft över 760 sjödygn och genomfört över 150 olika former av stridsövningar under denna vinterövningsperiod, man har även genomfört över 20 stycken stabstjänstövningar. Marinflygetinom Östersjömarinen har har totalt flugit över 1,000 flygtimmar varav 1/3 har varit i mörker.
Vad avser markstridskrafternaså har man inom det västra militärdistriktet (MD V) genomfört över 300 övningar, luftstridskrafterna inom MD V har totalt flugit över 18,500 flygtimmar, luftlandsättningstrupperna inom MD V har genomfört över 7,000 fallskärmshopp (häri inräknas troligtvis även Marininfanteriets luftburna delar samt Spetsnazförbanden).
Nu vid starten av sommarövningsperioden så har man även utannonserat en ökningi övningsverksamheten med 1,5 gånger utifrån vinterövningsperiodens resultat, vilket är en relativt anmärkningsvärd ökning, då man kommer passera de totala uppsatta övningsmålen för 2015 med 50% om man lyckas genomföra detta. För 2015 har man utannonseratatt man skulle genomföra cirka 4,000 övningar med de väpnade styrkorna, detta skulle innebära att man kommer genomföra dryga 6,000 övningar under 2015 med de nya målsättningarna.
Huvuddelen av sommarövningsperiodens inledande övningsverksamhet kommer troligtvis inriktas mot de två (2) stora övningarna som genomförs i september 2015, den ena är den årliga strategiska övningen för militärdistrikten som i år genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Detta kommer troligtvis binda upp förband ur det östra och sydliga militärdistriktet (MD Ö och MD S) och en mindre del av MD V.
För MD V inriktas troligtvis övningsverksamheten mot den bilaterala försvarsövningen med Vitryssland inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitryssland. En teoretisk möjlighet är att man övar förstärkningsåtgärder under MD C övning, då det ses som Rysslands strategiska reserv, genom att flytta förband från MD C till MD V övning med Vitryssland.
Vän av ordning ställer sig då frågan, kommer man kunna genomföra en ökning av övningsverksamheten? Hade frågan ställts ifjol så hade jag varit tveksam inför ett sådant uttalande som de nu kommit med, men ser man till utgiftsfördelningar så omsatte försvarssektorn i Ryssland under första kvartalet2015, 9% av BNP. Detta gör att denna ökning i övningsverksamhet är fullt möjlig om de vidmakthåller samma utgiftstempo för försvarssektorn.
Vad som dock är oroväckande i denna ökande övningsverksamhet och markant ökade försvarsutgifter hos Ryssland, är dels att man tydligt hänvisar den ökade övningsverksamheten till de säkerhetspolitiska spänningarna mot Väst och i synnerhet mot NATO, dels att en sådan ökning som vi nu ser i övningsverksamheten dels den genomförda dels den utannonserade ökningen. Historisktskulle varje larmklocka slagit igång vi denna utannonsering, då det skulle sett som en tydlig ökning av förbandens operativaförmåga och därmed kunnat ses som en förberedelse till angrepp.
Ovanstående resonemang bör ses som en klar möjlighet att vi nu vid utgången av kvartal två (2), 2015, går in i en betydligt mer spändsäkerhetspolitisk situation mellan Väst och Ryssland, i vad som mest troligt kommer kunna liknas med en låst förkonfliktsituation.
Have a good one! // Jägarchefen

Vem är det som flyger ”alldeles intill Murmansk”?!

Huvuddelen av notisen ”Ryssen kommer!” som den ser ut den 1/6.

Tipsades i helgen om att jag borde spana in magasinet Filter eftersom jag nämndes i det. På nätet fanns inte artikeln ifråga men däremot Filters tipsnotis ”Ryssen kommer!”, vars centrala stycke återges här ovanför. Det finns anmärkningsvärda fel i notisen och den ubåtsartikel som den hänvisar till.

Till att börja med är Filters ”världens största flygstridsövning” nästan i klass med TV4:s ”världens största militärövning”. Det nydanande är att enligt Filter genomförs ACE 2015 ”…alldeles intill ryska Murmansk” och att detta ”skildras som normalt militärbeteende”.

Alltså, enligt Filter genomförs ACE 2015 inte bara intill utan ”alldeles intill” Murmansk. Vilket är då det verkliga avståndet mellan övningen och Murmansk? Det finns ett ställe i övningsområdet som är ”nära” om man tycker att 30 mil är nära. Vilket borde innebära att Stockholm ligger ”alldeles intill” Kalmar eller Arvika (orter som ligger 30 mil från Stockholm).

Men vad om skribenten egentligen inte menade Murmansk utan syftade på Murmansks län? Fortfarande 15 mils avstånd på det närmaste stället (motsvarande Stockholm-Örebro).

Centrumpunkten för ACE-övningen ligger ungefär i Jokkmokk, som ligger 65 mil från Murmansk.

För övrigt nämner varken Filters tipsnotis eller föregående nummers omslagsartikel ”Varför bombar NATO i Norrlands inland?” med ett ord att övningsscenariot för ACE 2015 är en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat. Inte heller att inga svenska skjutövningsområden kommer att användas under ACE 2015. Eller att övningen är av sådan karaktär att Schweiz faktiskt deltar med egna flygplan.

Däremot vill Filters redaktion alltså tydligt antyda för sina läsare att de nyheter om Ryssland som vi ”dagligen matas” med är starkt överdrivna. Vad var det som senast skedde vid Öland annat än att Ryssland ”övat på internationellt vatten”? Enligt den världsbilden har Sveriges ÖB uppenbarligen inga som helst skäl att offentligt uttala sig negativt om ryska flygaktioner.

Men vad med senaste numret av Filter? Inköptes igår och har läst den 17-sidiga artikeln ”Lågvattenmärket” av Mattias Göransson, Filters chefredaktör. För att göra en lååång historia kort liknar den i nivå Filters nämnda notis och det står på ett ställe direkt fel om vad jag sagt. Då jag nu har stooor tidsbrist måste jag dock avsluta detta blogginlägg. Lär även bli det sista på länge av flera tunga men goda skäl. Passar på att önska alla bloggläsare en skön och fredlig sommar. Tyvärr befarar jag att den inte blir så fredlig – hoppas jag får fel.

Idag firar vi våra veteraner

Tillsammans med Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd i Stockholm, skriver jag idag följande på Aftonbladets debatt på nätet:

Idag samlas veteransoldater och deras anhöriga ute på Djurgården. De hedras för insatser de gjort i Sveriges tjänst för fred och säkerhet i andra länder.

Alltför länge har våra veteraner varit bortglömda och osedda av arbetsgivare, politiker och samhälle. De skickas på riskfyllda uppdrag långt från sina nära och kära. Plikttroget genomför de sin tjänst, men möts ofta av tystnad eller misstänksamhet när de kommer hem.

Under den omfattande och långvariga insatsen i Afghanistan ökade dock insikten om behov av stöd och hjälp, både till veteranerna och deras anhöriga. Sedan 2011 gäller ett i tid obegränsat ansvar för de veteraner som skadats eller insjuknat till följd av tjänsten. Alla som behöver psykologisk hjälp ska få det, även om arbetsskada eller nedsatt arbetsförmåga inte kan påvisas. Också anhöriga har nu en självständig rätt till hjälp. Ovissheten och utsattheten är svår också för dem som finns där hemma.
 
Det stora flertalet soldater som genomför skarpa insatser i främmande land stärks av sina erfarenheter. Men det finns också exempel på motsatsen. Män och kvinnor som härjas av sina upplevelser, som sluter sig och helt enkelt inte orkar med. För dem är inte den allmänna sjukvården och omsorgen tillräcklig. De har ett omfattande stödbehov, medicinskt, mänskligt och/eller i kontakten med myndigheter. Och framförallt behöver de möta människor som kan förstå vad de varit igenom.

Regeringen har nu skickat ut den senaste veteranutredningen på remiss. I den föreslås bland annat att civila tjänstemän som sänds ut på internationell insats ska få samma stöd och hjälp som veteransoldaterna och deras anhöriga. Det slitage och de risker som svenska sjuksköterskor möter i kampen mot ebola, är fullt jämförbart med vad soldater utstår i internationella, militära operationsområden. Även biståndsarbetare och räddningspersonal arbetar många gånger under liknande förhållanden.

Försvarsmakten har många anställda ute i internationella insatser. På MSB och Polisen är det färre och på andra myndigheter rör det sig kanske bara om ett fåtal per år. Det är inte möjligt för alla arbetsgivare att erbjuda ett fullgott stöd till dem som tjänstgör internationellt och deras anhöriga. Därför behövs  stöd och vägledning för detta arbete. Ett svenskt veterancentrum med medicinsk, juridisk och annan expertis som samordnar och råder, men som också kan ta sig an mycket svåra fall. De sistnämnda riskerar ofta att falla mellan stolarna, ibland med mycket tragisk utgång.

Just nu har Sverige militär personal i Mali, Adenviken, Afghanistan och på många andra ställen världen över. Det är män och kvinnor som på Sveriges uppdrag sätter sina liv på spel för att göra andras tillvaro säkrare. Ska vi även framgent kunna bidra till global fred och säkerhet måste vår uppskattning och vårt stöd till dessa hjältar motsvara de risker och umbäranden de möter.

Idag firar vi våra veteraner!
 
Allan Widman

 

Ryska motövningar ökar riskerna

HMS Malmö och stridsbåt ur Amfibiebataljonen deltar i BALTOPS-15 (Foto: Försvarsmakten)

Trogna bloggläsare har säkert noterat att inläggsfrekvensen har nedgått sedan ett antal månader tillbaka. Anledningen är att det helt enkelt inte har funnits tid att skriva på grund av olika anledningar. Brist på ämnen att avhandla är det verkligen inte, snarare tvärt om. Snart stundar även årets upplaga av Almedalenveckan där jag har rapporterat från de mycket intressanta försvarspolitiska seminarierna under de senaste åren. Dessvärre så har jag ingen möjlighet att göra det i år då jag är upptagen med annat.

Men ni som gillar att läsa blogginlägg, hav förtröstan. När mer ledig tid finns så kommer inläggsfrekvensen att öka igen.

Till dess så får ni hålla tillgodo med mina kolumner i SvD och krönikor i BLT.

Idag skriver jag i SvD om riskerna som de oannonserade ryska motövningarna innebär. Nästa vecka startar den stora marinövningen BALTOPS i Östersjön där korvetten HMS Malmö som enda svenskt fartyg deltar tillsammans med delar ur 2. Amfibiebataljonen och ett antal JAS 39 Gripen från F 17.

På filmerna här ovan, filmad ombord den amerikanska kryssaren av Ticonderogaklass USS Yorktown under transit (oskadlig genomfart) i Svarta havet kan man se hur en rysk fregatt av typen Krivak rammar kryssaren flera gånger. En händelse som sägs vara de sista incidenten under kalla kriget. Även jagaren USS Caron blev rammad av ett annat ryskt fartyg vid samma tillfälle. När vi nu har ett nytt kallt krig så ökar ånyo riskerna när marginalerna är små.  
På lördag skriver jag krönika i BLT.

Löfvendoktrinen tegs ihjäl – länge leve debatten!

Igår var det dags. Statsministerns uttalanden i Sydsvenskan om ”fria ytor” och annat skulle avhandlas genom de interpellationer som moderaterna Karin Enström och Hans Wallmark har ställt till Löfven. Det blev naturligtvis utrikesminister Wallström som fick svara, flankerad i debatten av partivännerna Hillevi Larsson och Pyry Niemi (som hon för övrigt hade klarat sig bättre […]

Arga Akademikern – NPM, Varför effektiviseringar gör oss ineffektiva

av David Bergman Jobbar du inom försvaret, polisen eller vården och har någon gång upplevt att en ”effektivisering” inom myndigheten tvärtom har gjort er ineffektiva? Har du saknat materiel som ni tidigare hade i mängd ”på hyllan”? Känns det som att administrationen blir allt mer framträdande och samtidigt som tiden för faktiskt arbete minskar. Då […]

48 Timmar

Reflektion

Litauens President, Dalia Grybauskaitė, uttaladesig den 27MAR15 att de baltiska staterna måste vara beredd att försvara sig själva för att få stöd av NATO. Tesen i hennes resonemang är att de baltiska staterna, ej kan kräva av dess allierade att de skall offra sig till deras försvar, om man själva inte är villig att offra sig.

Den 13MAJ15 publicerade tidningen politico en artikelsom beskriver hur de Baltiska staterna tillsammans med Polen mer och mer börjat se till sin egen förmåga. Främst för att kunna hålla ut intill dess att allierad hjälp kommer. Som ett exempel kan ses när de baltiska staterna samt Polen begärde en ökningav luftstridskrafter som en konsekvens av konflikten i Ukraina under 2014 tog det nästan fyra (4) dygn för dessa flygplan att ombasera.
Den Amerikanska tankesmedjan RAND Corporation, har i ett bedömandekommit fram till att de Baltiska staterna, i huvudsak kan ockuperas inom 48 timmar vid ett Ryskt angrepp. Då ter sig fyra (4) dygn som en väldigt lång tid. Likväl skall man komma ihåg att NATO nya snabbinsatsstyrka, Very High ReadinessJoint Task Force, skall kunna påbörja förflyttning till ett operationsområde 48 timmer efter det order givits.
Hur man skall lyckas lösa frågan rörande konsensus beslut inom NATO generalförsamling som krävs för aktiveringav förbandet inom dessa 48 timmar återstår även att se, risken är att man hamnar i en efterhandssituation då ett verkligt hot uppenbarar sig. Då dagens konflikter har ett långsamt smygande inträde och sedan ett kort men våldsamt genomförande.
Tidsförhållandena arbetar ej till NATO fördel utifrån det perspektivet. Likväl måste man ha sådana tydliga indikationer på att ett angrepp är nära förestående, att man väljer att påbörja aktiverande av VJTF för att ej hamna i en efterhandssituation. Vad avser indikationer så förefaller den västliga underrättelseförmågan i dagsläget vara oförmögen att tyda det ryska agerandet, då NATO ett flertal gånger överraskatsav rysk övningsverksamhet.
Vid ett möte mellan NATO Generalsekreterare, Jens Stoltenberg, och Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, så framfördeNATO Generalsekreterare en önskan om att Ryssland skulle bli mer transparent i sitt övningsagerande och avbryta de omfattande beredskapskontroller som har genomförts sedan 2013. Troligtvis är det dessa beredskapskontroller som NATO har haft svårigheter att erhålla förvarning om genom sin underrättelsetjänst.
Som ett exempel kan nämnas den s.k. ”Ryska Adventen” där Litauen höjde sin militära beredskapmedan övriga NATO länder ej gjorde det, vilket visar på hur differentierad underrättelsebilden inom NATO medlemsländerna förefaller vara. Så att tyda dessa beredskapskontroller som Ryssland genomför är mycket svårt.
De Baltiska staterna utgör NATO svaga flank, dels p.g.a. sin militära svaghet dels p.g.a. sin geografiska utformning. Om försvaret av de Baltiska staterna skall genomföras på ett seriöst sätt, kommer det kräva stationering på permanent basis av större förbandsenheter i Baltikum av NATO. Något som även RAND påtalar, som minst krävs en brigadstridsgrupp, för att skapa en tröskeleffekt.
Utifrån de ovannämnda tidsförhållandena blir det förståeligt att NATO generalsekreterare lyfter frågan rörande de s.k. beredskapskontroller som Ryssland genomför. Ser man till de av Ryssland genomförda beredskapskontrollerna fr.o.m. 2013 och framåt, så har förbanden normalt inom 24 timmar förflyttat sig till koncentrationsområden, därefter mellan 36-48 timmar senare påbörjat själva övningsmomenten.
Beredskapskontrollen kan liknas med ett trafikljus. De första 24 timmarna kommer ligga inom normalbild, förband larmas i olika skeden och kommer förflytta sig till olika koncentrationsområden, inom de första 12 timmar, samt genomföra olika förberedelser, vid denna punkt kommer grundövningar genomföras, vilket kan likställas med färdiga till strid, något som även faller inom normalbilden.
De nästkommande 12 timmar brukar normalt sett omfatta förflyttning till den egentliga övningsterrängen, beroende på hur man väljer att utgångsgruppera sina förband så kan detta antingen falla inom eller utom den tidigare normalbilden, d.v.s. finns det övningsfält i områden förband förflyttar sig mot. Detta kan liknas med gult ljus, man kan köra med då finns även risken att krocka.
Utifrån förbandens gruppering och verksamhet så är de efter 36 timmar anfallsberedda, då går det tydligt att uttyda vilka intentioner man kan ha, antingen i form av ett angrepp eller en styrkedemonstration, i någon av de baltiska staternas närområde eller Baltikum som helhet. Detta område kan liknas med rött ljus, kör man mot det så blir det oftast en trafikolycka.
Vad som förefaller skett ett antal gånger är att NATO har överraskats av de ryska beredskapsövningarna d.v.s. innan man påbörjat dem har man inte erhållit några indikationer. Vid ett angrepp, om en beredskapskontroll utnyttjas som maskering för det, kommer ett antal grundförmågor behövas. Ser man till larmskeden o.dyl. brukar bilden vara relativt klar efter ca 12 timmar vilka förband som ingår i beredskapskontrollen.
Korrelerar denna bild mot, vad man kan förmoda NATO har, en checklista kring vilka förmågor och förband som bör ingå vid ett angrepp mot de Baltiska staterna, så bör vissa åtgärder vidtas, dock är det tidigast efter 24h timmar som några säkra indikationer kan finnas på att ett angrepp är förestående. Likväl är det inte heller rimligt att de går upp i beredskap för att t.ex. förflytta VJTF vid varje beredskapskontroll inom MD V, något som även Ryssland är fullt medvetna om.
Om vi antar att en order ges om att påbörja ilastning av VJTF efter de första 12 timmarna, utifrån att förbandssammansättning korrelerar mot ett angrepp. Så är förbanden mest troligt inte förflyttningsbara förrän tidigast efter 24 timmar från det att order givits, utifrån att transportflyg måste koncentreras till flygplatser, likväl skall materiel flyttas och lastas. I princip skulle detta innebära att förflyttningen påbörjas när angreppet påbörjas d.v.s. en efterhandssituation har uppstått.
Utifrån ovanstående resonemang blir det väldigt förståeligt varför de Baltiska staterna samt Polen ökar sin egen förmåga, så länge NATO förband ej är stationerade permanent främst i de Baltiska staterna kommer NATO vara i en efterhandssituation i händelse av ett angrepp. En konflikt mellan Ryssland och NATO kring Baltikum avgörs på olika plan inom 48 timmar.
För NATO krävs det att man 48 timmar innan t.ex. en rysk beredskapskontroll som kan vara inriktad mot ett angrepp har erhållit sådana indikationer på att ett angrepp är förestående så de kan aktivera VJTF. För Ryssland handlar det om att kunna maskera sina intentioner i 36 – 48 timmar innan. För de Baltiska staterna handlar det om att i händelse av ett angrepp påbörjas att kunna hålla ut längre än i 48 timmar så NATO förstärkningar kan komma.
Have a good one! // Jägarchefen

Man blir förbannad!

I Dagens industri idag visas ett TV-inslag där den ryske ”analytikern” Viktor Kremenyuk föreslår att Gotland inte skall återmilitariseras utan istället få en ”neutral” status. I inslaget förklarar han inte detta närmare än att det med all önskvärd tydlighet framgår att det vore bäst för Ryssland och enligt dem också bäst för Sverige. Han håller en vänligt ton och skrattar nästan fram budskapet vilket gör det extra provocerande att höra. Kremenyuk talar om ”Gotlands neutralitet under 20-talet” och att ”vi” skall utarbeta regler.

Detta är ett exempel på rysk arrogans i dess värsta form. Det finns givetvis inte en enda vettig människa som anser att Gotland, eller någon annan del av Sverige, skall återmilitariseras för att det är så jäkla kul eller för att alla svenskar är militärt överintresserade personer. Skälet är självklart att Ryssland uppträder hotfullt, kränker andra länders territorier och inte minst – invaderar andra länder. Om Kremenyuk istället hade sagt att man nu tydligt kan se att Ryssland uttrycker en mer försonlig ton, man återinför demokratiska rättigheter i landet och man återlämnar det territorium man stulit av Ukraina – då kan vi börja fundera på ett annat handlingsalternativ för Gotland.

Skall man läsa något skrivet av en ryss så är det bättre att välja Sergej Gurievs ledare i DN från igår. Han beskriver hur Ryssland nu börjar knapra på sin reservfond för att klara landets ekonomi. Att dra ner på militära utgifter är det inte tal om. Guriev skriver:

”Att reservfonden nu förbrukas representerar ett avgörande steg i en utdragen debatt om Rysslands militärutgifter. Den började 2011 när dåvarande president Dmitrij Medvedev föreslog att militärutgifterna under en tioårsperiod skulle ökas med 600 miljarder dollar, från under 3 procent till över 4 procent av BNP. Dåvarande finansministern Alexej Kudrin – som hade åstadkommit budgetöverskott, bidragit till att reservfonden byggdes upp och betydligt minskat statsskulden – hävdade att Ryssland inte hade råd med en sådan ökning, varpå han blev avskedad. Planen antogs kort därpå.”

Om detta fortsätter är Ryssland på väg mot mycket svåra ekonomiska trångmål och om inte något mirakel inträffar (som Kina ligger bakom) så innebär det att några av Johan Wiktorins otäcka scenario (sid 17-21) rycker allt närmare.

För övrigt ser vi med stor glädje fram emot Baltops 15. Så väl flygvapnet som marinen har fått känna på ett antal skarpa lägen orsakade av rysk aktivitet under 2014 och 2015 men dessa är ändå små och begränsade händelseförlopp jämfört med hur krig och örlog på Östersjön skulle te sig om Ryssland väljer att invadera ett baltiskt land eller på annat sätt försätter länderna runt Östersjön i en krigssituation.

Övningen pågår under en lång period jämfört med många andra övningar. Och dessutom genomförs den under samma period som många andra Nato-övningar och självklart också ryska övningar. Jens Stoltenberg, Nato’s generalsekreterare, varnade igår för att ryska beredskapsövningar kan trissa upp läget utom kontroll, särskilt när så stora Nato-styrkor övar i samma område.

Under övningen kommer amerikanska marinkåren att landstiga på Ravlunda skjutfält samtidigt som B-52 flygplan kommer att skydda flanken bl a genom att simulera fällning av minor över svenskt territorium. Ett tydligt budskap.

Samtidigt talas det en del om att även hantera den infrastrukturella situationen på Gotland. Bör man kunna spränga hamnen i Slite? Ja, men först om man misslyckas med att i första hand försvara den och i andra hand minera för att skydda den. I sista hand bör man kunna blockera hamnen och en av metoderna är förstås att permanent förstöra lastkajer etc. Tyvärr hjälper det inte mot anfallande marininfanteri men väl för förstärkningar och försörjning. Det kan dock också lösas på andra sätt än att man måste lägga till vid en kaj.

För övrigt anser vi att Sverige bör bli medlem i Nato, även om PfP ger oss möjligheter att öva t.ex. på Baltops.

Sverige uppfattas redan delta i ekonomisk krigföring och bör skydda sin försörjning under fredstida konflikter

av Ingolf Kiesow   Debatt om civilförsvar Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller skydda det civila samhället eller båda delar. Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil […]

Cirkus GSS/T

Min trogne läsare och kommentator Teaterdirektören (numera omdöpt till f.d. teaterdirektören) har identifierat oklarheter rörande tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T).
För det första blir man lätt lite mörkrädd när man läser om hur anställningsformen uttrycks i platsannonser på Försvarsmaktens hemsida. Jag tar mig friheten att saxa lite ur f.d. teaterdirektörens kommentar på denna blogg.
”Visstidsanställning 4-8 år. (kallas GSS/T)
Deltidsanställning med möjlighet att hoppa in vid sjukdom eller semester.(kallas GSS/T)
Deltidsanställning med viss tjänstgöringstid.(kallas GSS/T)
Tillsvidare tidsbegränsad anställning med 4-8 års kontrakt.(kallas GSS/T)
Anställning enligt GSS-avtalet? (Oklart vad som menas)
Anställning enligt Försvarsmaktens kollektivavtal. (oklart vad som menas)
GSS/T med ett till tre dygns vakttjänstgöring i veckan och lagstadgad semester! (kallas GSS/T)
m.m.
Lite text ur gamla kommentarer.
Hade för något år sedan en lång debatt med ett förband som vägrade förstå hur GSS/T-avtalet fungerade. De tog in individer på kurser och gav dem ett GSS/T-avtal som varade i max tre veckor. Liknande vid sommarvikarier, vaktjänst, m.m. 
Du kan själv förstå hur illa det blir när individen går in till sin arbetsgivare och visar upp GSS/T-avtalet och menar att han har rätt till ledighet för tre veckors kurs i fjällen. Under kursen, och endast under denna (tre veckor) är individen anställd på ett hemmasnickrat avtal som man kallar GSS/T. ”
Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. ”Tillsvidare tidsbegränsad anställning”? Ett detta en statlig myndighets hemsida? Är det ingen som kontrollerar vad som läggs ut på Försvarsmaktens hemsida? Tydligen inte.
Så här är det.
Det finns inget ”GSS/T-avtal”. Det som sker är att individen anställs för tidvis tjänstgöring med stöd av lag (2012:332) om vissa försvarsmaktsanställningar. Det är skillnad på en lag stiftad av riksdagen och ett kollektivavtal.
Lagen stipulerar att en anställning ska vara om minst sex år. Detta är inte förhandlingsbart över huvud taget. Ingen GSS/T kan anställas för kortare tid än sex år!
I praktiken är det så att alla GSS/T anställs med stöd av lagen, medan de flesta GSS/K anställs med stöd av ett tidigare slutet kollektivavtal. Det kollektivavtalet tillåter kortare minsta anställningstider än lagen, men är utan betydelse när man ska anställa GSS/T.
Det finns flera principiella synpunkter som uppkommer med anledning av teaterdirektörens granskning av platsannonser på Försvarsmaktens hemsida.
Den första är att hemsidan torde ha en ansvarig utgivare. Han eller hon har inte gjort något bra jobb eftersom det verkar saknas kvalitetskontroll på den delen som heter ”jobba här”. I princip kan ju de som har rättighet att lägga ut text på hemsidan lägga ut rasistiska eller sexuella trakasserier vilka inte rimmar med Försvarsmaktens värdegrund. Jag tror att detta delvis handlar om oklart rollspel mellan INFOS och FM HRC.
Den andra är att det måste införas en kvalitetskontroll för platsannonserna. Denna blogg har tidigare riktat kritik mot kvaliteten på vissa platsannonser – se tidigare inlägg benämnt ”Party på Livgardet”:

(http://sinuhessamtal.blogspot.se/2012/03/party-pa-livgardet.html 

En snabb granskning av de annonser som ligger ute just nu visar att någon allmän höjning av kvaliteten inte alls skett. Till saken hör också att personaldirektörens beslut om att befattningsnivå alltid ska anges överhuvud taget inte följs. 
GMY

Sinuhe

Efterlyses: Beredskapsplanering för energiförsörjning

av Ingolf Kiesow   Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos. Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna […]