Slutövning

Reflektion
Intressant att notera i skuggan av den nu pågående ryska militära operationen i Syrien, är att de ryska värnpliktiga som genomfört vinterinryckning, nu genomför sin slutövningsperiod. Denna kommer pågå mellan 5-16OKT2015 samt 22-31OKT2015. Totalt kommer över 300 förband/enheter omfattas av slutövningen, övningar kommer genomförs från Kaliningrad Oblast i väster till Kurilerna i öster, dock förefaller det ske utan samordning mellan sig.
Övningen kommer genomföras inom ramen för kompani- och bataljonsstridsgrupper, vilket kan innebära att någon större samordnad övning ej kommer genomföras, de förband som omfattades av övning Tsentr-2015, årets strategiska övning som genomfördes inom det centrala militärdistriktet (MD C), kommer ej omfattas av vinterinryckets slutövning.
Att de förband som övades under övning Tsentr-2015 ej ingår i slutövningsperioden är rätt naturligt då dessa övades, stor del av september månad. Inledningsvis med den genomförda beredskapskontrollen inom MD C, som i praktiken var en förflyttningsövning till aktuella övningsområden. Därefter ingick de i den strategiska övningen. Varpå man slutligen nu, bedömt, genomför materielvård efter genomförd övning, en mindre del kan troligtvis övas, om stora brister upptäckts i dess utbildningsståndpunkt.
Vinterinrycket 2014 omfattadecirka 120,000 tusen värnpliktiga, sprida över hela Ryssland, ett troligt antagande är att cirka 40-50,000 av dessa deltog inom ramen för övning Tsentr-2015. Vilket innebär att totalt sett bör någonstans 70-80,000 soldater öva utspritt, inom hela Ryssland, under stor del av oktober månad.
Luftlandsättningstrupperna, VDV, meddelandeäven att man nu under oktober månad går in i sin slutövningsperiod för året 2015. Hur stora förband samt med vilka förband man kommer öva framgår ej, men troligtvis är förutsättningarna desamma som för de manöverförband som ingick i övning Tsentr-2015, de övas ej. Troligtvis kan vi få se en större övningsaktivitet hos 76. Luftlandsättningsdivisonen i Pskov, då dessa ej övades med större förband under ”Unionsskölden-2015” samt de ingick ej i Tsentr-2015.
Inledningsvis är det intressant att notera att man de facto ger exaktatidpunkter för när övningsverksamheten kommer genomföras, vilket kan jämföras med övning Tsentr-2015 där man in i det längsta höll inne på vilka datum den skulle genomföras vid. Dock sker de strategiska övningarna i september månad, men den faktiska tidpunkten brukar man hålla inne på, in i det längsta. Så om detta är ett utfall av att man vill försöka dämpa spänningar återstår att se.
Därefter är det intressant att notera att man fortsätter på inslagen väg att öva i bataljonsstridsgrupper. Nu förefaller detta blivit ett mer utbrett tänkande inom den ryska armén, då man förefaller anse att man främst kommer strida i dessa stridsgrupper, utifrån snabba stridsförlopp m.m. Likväl kan det vara en konsekvens av fortsatt låg personaluppfyllnad av kontrakterade soldater inom manöverförbanden, varpå man övar utifrån den personalstorlek man har för tillfället och anpassar taktiken därefter.
Därefter är det intressant att notera att man ej förefaller välja att öva ledningsstrukturerna för den högre taktisk nivå d.v.s. brigadsystemet inom de olika militärdistrikten, då möjligheterna bör vara goda för det, genom att föra samman de olika utbildningsbataljonerna till, tillfälliga brigader, dock kan det återigen vara ett utfall bataljonsstridsgrupp tänkandet. En annan möjlighet är att det ekonomiska utrymmet ej medger detta.
Avslutningsvis och vad som gör att denna slutövningsperiod blir högintressant (då denna period normalt sett är av rutinkaraktär), är den nu rakt nedåtgående säkerhetsspiralen, mellan NATO och Ryssland, över Syrien och de incidentersom skett under helgen(3-4OKT2015). Detta kommer troligtvis innebära en ökad västlig närvaro över Östersjön för att bevaka vad som sker, varpå motsvarande incidenter som skett över Syrien kan inträffa över Östersjön.
Have a good one! // Jägarchefen

Att vara i arenan

Efter 2 488 dagar lämnar jag idag Försvarsmakten som myndighetens informationsdirektör och dess talesperson och börjar imorgon som kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen. Att som en av cheferna i en av Sveriges största myndigheter ha fått förmånen att vara med i knappt 7 år … Continue reading

Repetition?

Sammanfattning
Den sedan 2013 föreslagna ryska flygbasen i Vitryssland förefaller nu slutligen nått det sista stadiet av förhandlingar. Vitrysslands position samt ffa. dess Presidents förefaller vara mer utsatt än på länge, ett förhandlingsspel som förts dels gentemot de västliga länderna dels gentemot Ryssland, kan försatt honom och även Vitryssland i en mycket utsatt situation. Flygbasfrågan kommer bedömt avgöra vilken positionering Vitryssland kommer inneha under en lång tid framöver.
Analys
   Bild 1. Vitrysslands geografiska placering.
Den 19SEP2015 gav Rysslands President, Vladimir Putin, i uppgift till dels det ryska Försvarsministeriet dels det ryska Utrikesministeriet att påbörja förhandlingar med Vitryssland kring upprättandet av en rysk flygbas på vitryskt territorium.1Detta skedde dagen efter både Rysslands President och Vitrysslands President, Aljaksandr Lukasjenka, träffats.2Frågan kring denna ryska flygbas har varit mer eller mindre en följetong sedan 2013, då den först kom på tal, dock förefaller den nu gå in i ett slutskede, mtp. de givna instruktionerna av Rysslands President.
Frågan kring den ryska flygbasen är dock betydligt mer mångfacetterad än vad man kan tro vid första anblick. Vad de flesta troligtvis tänker, är att det är ytterligare ett steg i konfrontationen mellan å ena sidan NATO och å andra sidan Ryssland, då ärendet varit pågående sedan 2013, då ett relativt lugn trots allt rådde mellan Ryssland och Väst samt de NATO anslutna länderna, så är inte det de övergripande syftet, med en möjlig etablering av en rysk flygbas i Vitryssland. Givetvis blir det nu även en spelbricka i den rådande konflikten, men ytterst handlar det bedömt om andra värden.
Lukasjenkahar sedan den Rysk – Ukrainska konflikten uppstod under 2013-14, förhållit sig neutral i frågan åtminstone utåt sett, troligtvis i syfte att vinna ett ökat förtroende hos Väst. Likaså får benådningen av sex (6) oppositionella ses i ljuset av detta ffa. utifrån de uttalanden som kommit efter det.3 En benådning som förefaller fallit i god jord hos bl.a. EU då man ser framför sig att de ekonomiska sanktionerna mot Vitryssland kommer lättas på sikt, vilket innebär att pengar från västliga länder kan komma in, varpå Vitryssland ej skulle fortsätta vara lika beroende av Ryssland.4
I grunden handlar Lukasjenkos agerande om ekonomi och sin egen vilja att kvarstanna på sin post som President av Vitryssland, då de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland även påverkar Vitryssland,5så krävs en balansgång mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan de västliga länderna, vilket Vitrysslands ställningstagande kring den Ukrainska konflikten bör ses ur. Sett ur ett ryskt perspektiv så utgör Vitryssland en tydlig del av det s.k. ”nära utlandet”,6 varpå en västlig orientering av Vitryssland ej kommer tolereras, då det drastiskt skulle försämra den geostrategiska balansen för Ryssland.
Sett till den ekonomiska förlust som Vitryssland fått som följdverkningar genom sanktionerna mot Ryssland, så blir Lukasjenkos agerande gentemot de Västliga länderna förståeligt, dock kan man relativ hög säkerhet förutsätta att de styrande i Ryssland, anser att han spelar ut båda parter ffa. Ryssland genom sitt agerande. Ett agerande som till del påminner om Ukrainas orientering gentemot EU innan konflikten där uppstod, dock är Vitrysslands geostrategiska läge minst lika viktigtom inte viktigare för Ryssland än vad Ukraina var, varpå toleransnivån troligtvis är lägre kring en möjlig västlig orientering hos Vitryssland mot Väst.
Bild 2. Ryska baser, samt föreslagna platser för flygbas.

Ur ett militärstrategiskt perspektiv utgör en (1) bas, inte någon större förändring av den militära balansen, det man tidigare diskuterat är basering av ett flygregemente vilket i sig förändrar balansen något.7 Dock har Vitryssland idag, i praktiken inget flygvapen, utan är beroende av Ryssland, varpå man får se att förändringen blir obefintlig, alla västliga planer bör förutsätta att Ryssland i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge kommer genomföra ombasering inom ramen för försvarsunionen mellan Ryssland och Vitryssland. Inom ramen för den Rysk-Vitryska försvarsunionen så har Ryssland även jaktflygplan på rotationsbasis i Vitryssland sedan 2013, för att upprätthålla incidentberedskap,8 likt NATO genomför i Baltikum, över Vitryssland.

Den planerade Ryska flygbasen i Vitryssland utgör således en tydlig hävstång för Ryssland, i syfte att bibehållaVitryssland i den ryska intressesfären. Skulle en rysk flygbas etableras kommer den tydligt försvåra, om möjligt omintetgöra, en orientering hos Vitryssland västerut, då man i sådant fall tydligt gör ett ställningstagande gentemot de västliga länderna, i den nu pågående intressekonflikten mellan Väst och Ryssland. Så genom att nu lyfta upp flygbasfrågan på högsta nivå, kan man säga att man nu tagit situationen till vägs ände.
Lukasjenkahar historiskt alltid förhalat de ryska militära samarbeten, dock får man nog säga att denna gång kommer han inte kunna förhala det, utifrån de geopolitiska strömningar som råder. Det stundande valet den 11OKT2015 i Vitryssland blir även en faktor att ta hänsyn till avseende flygbasen, vilket troligtvis Lukasjenka är medveten om, att det mycket väl kan utnyttjas mot han dels av oppositionen om han går med på det, vilket troligtvis kommer föranleda fortsatta ekonomiska sanktioner av bl.a. EU dels av Ryssland om han ej går med på upprättandet av en flygbas, vilket i praktiken skulle innebära att han tappar sin status som ”skyddsling” som inneburit billigare gas, ekonomiskt stöd m.m.
Vad som dock är mycket oroande är att liknande, rykten om möjligt rysk subversiv påverkan i Vitryssland, som kom i omlopp innan konflikten i Ukraina startade,9 även nu är i omlopp rörande Vitryssland.10 Då som nu, var det en möjlig västlig orientering som föranledde dem, om än att den är betydligt mindre i Vitrysslands fall än vad den var i Ukrainas, dock uppvägs det av att Vitryssland är markant mer geostrategiskt viktig för Ryssland. Då som nu var även världens blickar fäst mot konflikten i Syrien.
Huruvida det skulle kunna röra sig om en militär intervention får man låta vara osagt, dock är situationen i Vitryssland markant mer skör än den var i Ukraina. Varpå ingen större provokation från Rysslands sida skulle behövs för att få Vitryssland att agera, eg. skapa upplopp som föranleder att oppositionella fängslas, på ett sådant sätt att de Västliga länderna skulle fortsätta sanktionerna mot dem, varpå Vitrysslands försök till en västlig orientering skulle vara omintetgjord.
Den vitryska Försvarsmakten är även mer eller mindre integrerad i den ryska.11 Så dels får man fundera på vart dess lojalitet ligger dels har Ryssland mycket god kännedom om dess styrkor och svagheter att den skulle ej utgöra något hinder för dem, vid en liknande situation som i Ukraina. Vilket gör att i grunden utgör den ingen säkerhetsgaranti för Lukasjenkaatt kunna bibehålla sin maktposition i Vitryssland, utan den kan snarare utgöra en riskfaktor för honom.
Slutsats
Den föreslagna ryska flygbasen i Vitryssland har mer långtgående konsekvenser än enbart militärstrategiska. Lukasjenkos”spel” gentemot både Ryssland och Väst, har troligtvis nu nått vägs ände, flygbasfrågan kommer avgöra vilken positionering Vitryssland kommer inneha under en lång tid framöver. Vid ett vitryskt nej till flygbasen kan inte, någon form av, rysk destabilisering uteslutas mot Vitryssland, i syfte att isolera landet gentemot väst, för att därefter genomdriva sin vilja. Härvid bör situationen och utvecklingen i Vitryssland det närmsta halvåret särskilt följas, då det i hög grad även påverkar den svenska säkerhetssituationen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
AP 1(Engelska)
OSW 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1, 2, 3(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
Slutnoter
1Reuters. Bush, Jason. Putin gives go-ahead to Belarus airbase plan. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/09/19/us-russia-belarus-airbase-idUSKCN0RJ0K720150919Hämtad 2015-09-26
2AP. Karamanu, Yuras. Putin moves to establish Russian military base in Belarus. 2015. http://bigstory.ap.org/article/211098df08ec466689b038682329acc4/putin-moves-establish-russian-military-base-belarusHämtad 2015-09-26
3Reuters. Makhovsky, Andrei. Belarus leader pardons six jailed opposition figures. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/08/23/uk-belarus-rights-prisoners-idUKKCN0QR0R520150823Hämtad 2015-09-26
4Reuters. Emmott, Robin. Exclusive: European Union moves to suspend sanctions on Belarus. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/09/17/us-belarus-sanctions-eu-exclusive-idUSKCN0RH1KY20150917Hämtad 2015-09-26
5The Moscow Times. Belarus Lost $3 Billion in Russia-West Sanctions Battle – Lukashenko. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/belarus-lost-3-billion-in-russia-west-sanctions-battle—lukashenko/522883.htmlHämtad 2015-09-26
OSW. Bakunowicz, Tomasz. A substantial decline in Belarus’s foreign trade. 2015. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2015-05-06/a-substantial-decline-belaruss-foreign-tradeHämtad 2015-09-26
6The Guardian. Beaumont, Peter. Russia makes latest high-risk move to keep pieces of its ’near abroad’ in check. 2014. http://www.theguardian.com/world/2014/mar/02/russia-moves-keep-near-abroad-soviet-states-in-checkHämtad 2015-09-26
The New York Times. Erlanger, Steven. The World; Learning to Fear Putin’s Gaze. 2001. http://www.nytimes.com/2001/02/25/weekinreview/the-world-learning-to-fear-putin-s-gaze.htmlHämtad 2015-09-26
7Reuters. Makhovsky, Andrei. Anishchuk, Alexei. Russia plans to deploy fighter jets, base in Belarus. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/04/23/us-russia-belarus-jets-idUSBRE93M12J20130423Hämtad 2015-09-26
8OSW. Wilk, Andrzej. Russian aircraft patrol Belarusian airspace. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-12-11/russian-aircraft-patrol-belarusian-airspaceHämtad 2015-09-26
9The Jamestown Foundation. Moscow Preparing New Provocations in Crimea. 2013. http://jamestownfoundation.blogspot.se/2013/07/moscow-preparing-new-provocations-in.htmlHämtad 2015-09-26

11OSW. Marin, Anaïs. Trading off sovereignty. The outcome of Belarus’s integration with Russia in the security and defence field. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-04-29/trading-sovereignty-outcome-belaruss-integration-russiaHämtad 2015-09-26

Utan bredd – ingen Zlatan…

Hade följande krönika i Blekinge Läns Tidning i veckan.

Inför senaste årsskiftet följde försvarsutskottet upp rekryteringen av soldater och sjömän till det svenska försvaret. Insatsorganisationen beslutades år 2009 och skulle vara bemannad, utrustad och samövad senast vid utgången av 2014.

Genomgången, som gjordes av en särskild utredare, visade att av de cirka 28 000 befattningarna (exklusive Hemvärnet) hade Försvarsmakten lyckats rekrytera ungefär hälften på frivillig väg. Intagningen till grundläggande militär utbildning fungerade någorlunda, men avhoppen var många, både under utbildningen och den senare tjänstgöringen.

Bemanningsproblemen av det svenska försvaret har flera bottnar. Naturligtvis är det djupt otillfredsställande att det till stora delar består av soldater som utbildades för länge sedan och att många befattningar står helt vakanta. Särskilt som omvärldsläget nu snabbt försämras.

Men problemen är inte bara kvantitativa. De senaste åren har det också blivit allt svårare att rekrytera till nyckelbefattningar som officerare, flygförare och tolkar. Det inte bara är svårt att skapa intresse hos unga män och kvinnor, det handlar också om svårigheter att hitta sökanden som är tillräckligt kvalificerade.

I värnpliktsförsvaret utbildades ett minskande antal soldater varje år. Volymerna var emellertid stora jämfört med dagens situation och framförallt medgav pliktlagstiftningen Försvarsmakten att välja ut de män som var bäst lämpade för respektive befattning.

Och det är naturligtvis med rekrytering av soldater som det är med t.ex. fotboll; om verksamheten saknar bredd blir det svårt att få fram en tillräcklig spets. Å andra sidan är Zlatan Ibrahimovic primärt ett resultat av att fotboll är en folkrörelse bland unga svenskar…

Det har nu gått ganska exakt fem månader sedan regeringen och tre allianspartier gjorde upp om den kommande försvarsbeslutsperioden. Peter Hultqvist har gjort sig känd som en stark tillskyndare av att den frivilliga rekryteringen kompletteras med plikt, att Sverige – i likhet med Danmark och Norge – får ett så kallat blandsystem. Om detta talade han engagerat flera år innan han blev försvarsminister.

Trots detta har Peter Hultqvist ännu inte presenterat vare sig direktiv eller en utredare som kan ta sig an frågan. Inne i regeringen är naturligtvis Miljöpartiet en stark motståndare till värnpliktens återinförande, men även Moderaterna och Centerpartiet biter sig fast vid att frivilligheten till sist ska fungera.

Faktum är dock att det nu råder fara i dröjsmål. För varje år som går bleknar minnena av plikten och därmed den folkliga acceptansen. Och myndigheterna förlorar undan för undan den kompetens som krävs för att hantera pliktiga soldater. Sist men inte minst förlorar försvaret av Sverige viktig tid när svarta moln nu hopar sig över vår himmel. Varje dag utan ett bemannat försvar är en medveten risktagning.

Allan Widman  

11 september

Datumet ”den 11 september” kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs – det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO’s gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen ”targeting” och ”joint effects” föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.

En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från ”fronten” och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin – fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som ”specialförband”. Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett ”inside job” och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen – den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.

Spänningen stiger

”Det som pågår i Mellanöstern nu kan mycket väl vara förkrigsskedet till det tredje världskriget.” Detta alarmistiska uttalande förekommer på allsköns sociala media och leder ofta till underliga konspirationssidor på de mörkaste delarna av internet. Men frågan är om inte det som händer mellan USA och Ryssland nu faktiskt riskerar att vara den gnista som tänder elden. Det finns gott om bensinångor för att vitsigt referera till den extremt oljerika regionen.

Maria Zahkarova som är ryska utrikesministeriets taleskvinna uttryckte i måndags förvåning över den amerikanska varningen om att rysk truppnärvaro i Syrien eskalerar konflikten. Den amerikanska självbilden spelar dock tyvärr Putin rakt i händerna.

Zakharova kontrar förstås med att hänvisa till de rysk-syriska relationerna sedan Hafez Assad kom till makten 1970. Ouch.

”Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem”, konstaterade Zakharova. ”Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister”. Notera ordvalet.

Av obegriplig anledning, eller kanske mer sannolikt mycket genomtänkt anledning, så vägrar Dmitrij Peskov att svara på frågor om ryska förband deltar i striderna.

Samma Zakharova hotade idag via ryska utrikesministeriets Twitter-konto, Sverige med vedergällning om vi närmar oss NATO.

Spänningen stiger.

Aylan Kurdi och den nödvändiga men svåra freden i Syrien (och Irak)

av Michael Sahlin När denna text skrivs har det hänt något, viktigt, när det gäller det internationella samfundets sätt att förhålla sig till den syriska katastrofen. Dels har vi den ut över hela världen spridda bilden på lille 3-åringen Aylan Kurdi med röd tröja och blåa byxor, uppspolad på stranden vid den fashionabla turkiska semesterorten […]

Gästinlägg: Replik på slutreplik

Under den gångna veckan har Afghanistaninsatsen debatterats på SvD Brännpunkt, där Callis Amid bemötte en tidigare debattartikel av Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin. De sistnämnda fick sedan möjlighet till en slutreplik, vars felaktigheter SvD inte ville ge Callis Amid chansen att bemöta. Eftersom argumenten är intressanta för historieskrivningen om den svenska Afghanistaninsatsen, ges Callis Amid utrymme här för en egen slutreplik.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––

Politik handlar i mångt och mycket om perspektiv. De som lyckas argumentera för sitt budskap och undergräva motståndarsidans, går oftast vinnande ur debatter. Ovanstående utgör fundamentet för rådande debattkulturer och är följaktligen något som opinionsbildare rättar sig efter när ämnen utan binära svar avhandlas. Det finns dock en svag länk i vad som kan beskrivas som en ”code of conduct” för debatter, nämligen skrupelfia debattörer och deras utnyttjande av strukturer.

Ett exempel på detta är replikväxlingen kring Afghanistaninsatsen som innefattar undertecknad. Jag kritiserade tre debattörers beskrivning av vad som låg bakom det försämrade säkerhetsläget i en replik på Svenska Dagbladets debattsektion. I sin slutreplik valde debattörerna att framföra grundlösa påståenden, förvanskade statistik och refererade felaktigt till omskrivningar av mina källor.

Artikelförfattarna var medvetna om att utrymmet för debatt var obefintligt efter slutrepliken, vilket skapade utrymme för att förbättra det egna utgångsläget.

Det blir problematisk när opinionsbildare tillskriver meningsmotståndare åsikter. I många människors ögon är det som står i tidningen sant i den bemärkelsen att innehållet inte får vara grundlöst. Än värre är uppfattningen om att framförda argument (i debattsektionen) har kvalitetsgranskats av redaktörer innan publicering medges.

Det är det sistnämnda som Ferm, Liljestrand och Theorin troligtvis hade i bakhuvudet när de författade slutrepliken; får vi sista ordet finns det även utrymme för lögner och förvanskning som kan tolkas som riktigheter eftersom det publiceras. Och det är detta vi behöver hitta motåtgärder för. Ett sätt vore att införa en så kallad ”röd replik”. En sådan får endast tillåtas om det går att påvisa för redaktörer hur meningsmotståndare hittar på argument för att sätta en opinionsbildare i dålig dager – de beryktade halmdockorna.

Jag har gjort en sammanställning på hur Ferm, Liljestrand och Theorin far med osanning och förvanskar. Min förhoppning är att det framgent kommer beredas utrymme för något som motsvarar ”röd replik” på inflytelserika debattsidor.

Debatt genererar personlig utveckling eftersom vi tvingas till att finslipa argument men det kräver också att debattörer håller sig till den goda debattkulturen.

Så här skrev jag tidigare idag på Facebook:

Begriper inte hur man kan vara så slarvig när man publicerar artiklar på en av Sveriges mest inflytelserika debattsidor, allt som har sagts går ju att kolla upp. Debattörerna som jag kritiserade om händelseutvecklingen i Afghanistan har nu skrivit en slutreplik. I sin slutreplik hävdar de att jag sagt saker som jag inte sagt, hänvisar till förvanskad statistik och omskriver de källor jag använt på ett felaktigt sätt.

Nedan följer exempel på grundlösa påståenden:

”Callis Amid hävdar (31/8) att det mesta blivit bättre genom den USA/Nato-ledda militära interventionen.”

– Fel. Jag skrev att det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan beror av fler faktorer än den militära insatsen.

“Callis Amid framstår som något enfaldig då han, lyckligtvis ganska ensam, hävdar att receptet för Afghanistan är utländsk militär intervention.”

– Nej. Däremot kommer landet ingenvart med sin utveckling om grundläggande säkerhet inte kan tryggas.

”Callis Amid vänder upp och ned på siffrorna om militära kostnader och humanitärt bistånd i Afghanistan. Han säger att det humanitära biståndet ”vida överstiger kostnaderna för det militära deltagandet”. Regeringen uppger själv att de militära kostnaderna för svenska insatsen var 10 miljarder och den humanitära 1 miljard.”

– Fel. Enligt Sida har Sverige gett 6.9 miljarder i bistånd sedan 2002. Därutöver tydliggjorde den svenska regeringen 2013 att Sverige kommer bistå Afghanistan med ytterligare 8-8.5 miljarder under perioden 2015-2024 (Diarienummer: UF2013/46770/UD/ASO). Därför kommer det humanitära biståndet, mycket riktigt, kosta mer än vad den militära insatsen har gjort.

“Callis Amid hänvisar till en organisation i Afghanistan som samordnar biståndsorganisationer då han vill leda i bevis att den utländska militära interventionen skulle varit ”avgörande för landets utveckling”.

– Fel. Jag skriver ordagrant “Den icke statliga organisationen ACBAR, en nationell organisation som samordnar 128 biståndsorganisationer i Afghanistan, beskriver säkerhet som avgörande för landets ekonomiska utveckling.” Det är således inte säkerhet genom militär intervention som åsyftas utan säkerhet som en självklar förutsättning för att bistånd ska kunna verka. Vilken funktion fyller exempelvis flickskolor om de tillåts brinna ner?

De tre debattörerna far med osanning och förvanskar, något som främst undergräver deras egen trovärdighet. Att artikelförfattarna därutöver inte möter mitt starkaste argument – det att civila döds- och skadetal har ökat med 22 procent till följd av en förtida urdragning av västsamfundets militära styrkor – vittnar om deras oförmåga att möta mig i sak varför de hemfaller åt grundlösa påståenden och felaktiga omskrivningar.

Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult i systemanalys

Krig i Mellan-Östern med konsekvenser i Europa

av Göran Frisk Situationen i Syrien och Irak, sönderfallet i Libyen, diktaturen i Eritrea, sönderfallet i Somalia, inbördeskriget i Mali, oroligheter i Syd-Sudan, nära inbördeskrig i Burundi etc ger anledning till politiska och strategiska funderingar för Akademien. I denna blogg lämnar jag helt Ryssland, Putin, Ukraina m m åt sidan. De politiska ledarna i Europa och USA […]

När bör krigsslutet firas?

Emblemet för Folkets befrielsearmé, världens största krigsmakt och i världens fokus på torsdag.

DN breddar idag perspektivet på andra världskriget genom att uppmärksamma vad som kommer att ske i Kina nu på torsdag. Då högtidlighåller Kina nämligen för första gången riktigt stort krigsslutet 1945. Men DN glömmer också två viktiga saker.

DN:s Torbjörn Pettersson har helt rätt i att för Kinas del började den japanska invasionen inte 1939. Men vilket år började den egentligen? Det stora angreppet inleddes 1937, som Pettersson skriver, men mindre angrepp inleddes redan 1931. Sedan förklarar inte DN varför 70-årsminnet skall firas i Kina den 3 september och inte imorgon den 2 september då USA kommer att högtidlighålla krigsslutet (VJ-Day). Jo, det beror på att när fredsavtalet med Japan undertecknades den 2 september 1945 så blev den första följande dagen helgdag. Sedan har man helt enkelt fortsatt att högtidlighålla på den dagen – men inte förrän nu med gigantiska militärparader.

Så, vilken dag är mest korrekt att högtidlighålla krigsslutet? Kina var ju med i kriget flera år före USA även om det först inte kallades andra världskriget. Dessutom förlorade Kina till skillnad från USA flera miljoner invånare. Kanske den 3 september borde väga tyngst? Å andra sidan var det framför allt USA:s militära styrkor som besegrade Japans. Så svaret på frågan är att USA gör nog rätt i att fira den 2 september, och Kina gör rätt i att fira den 3 september.

Men för många japanska soldater och sjömän var 1945 inte slutet, rättare sagt så vägrade de erkänna det. En av dem som 1948 fick i uppgift att försöka tala en av dessa japaner till rätta var en svensk frivillig i US Navy som jag hade turen att träffa på 1980-talet i Östersund. Hans namn var John Paul och om hur det gick för honom och japanen skrev jag i Svenskar i krig 1914-1945.

För att övrigt påstås det från kinesiskt håll att Folkets befrielsearmé (Kinas väpnade styrkor) nu på torsdag under den stora paraden ska visa upp flera nya vapensystem för första gången. Sist men inte minst, Nordkorea med alla sina paramilitära styrkor, kan anses ha något större väpnade styrkor än Kina. Men om man bortser från paramilitära förband är alltså Folkets befrielsearmé störst. Vill du läsa mer om Asiens militära styrkor på svenska så tar mitt nyhetsbrev MILITÄRT! då och då upp Kinas och Nordkoreas väpnade styrkor.

Likväl rör hon sig

av Johan Tunberger Mats Bergquist avråder i en augustikrönika på denna plats från ett svenskt medlemskap i Nato (”Nato-debattens försummade dimension”). Han bygger sitt resonemang på geopolitiska argument. I kort sammanfattning säger han att Ryssland ligger där det ligger och utgör ett bestående hot – med Putin eller ej. Även Sverige ligger där det ligger […]

Om en månad har Sverige en ny ÖB

Foto: Försvarsmakten


I min senaste kolumn i SvD skrev jag om att det i tider av oro i vår omvärld, samtidigt som vi tyvärr har ett alltför svagt svenskt försvar, nu blir extra viktigt med tillsättningen av Sverker Göransons efterträdare. Vår nya överbefälhavare.

Jag avser inte spekulera vem som blir Göransons efterträdare. Det kommer att visa sig inom några dagar. Spekulationer har dock förekommit på andra platser och de som det på olika håll har talats mest om är nuvarande chefen MUST, Gunnar Karlsson och Flygvapenchefen Micael Bydén. I en omröstning hos bloggrannen Cornucopia så blev den förstnämnde rankad högst i popularitet.

Enligt Expressens ”flygande reporter” Niklas Svensson så pekas den sistnämnde, d.v.s. Micael Bydén ut som ny ÖB. Spekulationerna flödar och många, framför allt Försvarsmaktens personal är givetvis mycket intresserade vem som blir ny högsta chef.

Efter min senaste kolumn i SvD så har jag fått en lång rad mail och frågor om vem jag tror blir ny ÖB, men jag vill som sagt inte spekulera. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har mer information än någon annan, av helt naturliga skäl. Däremot så tror jag det kan vara bra med en förnyelse inom FML, d.v.s Försvarsmaktens högsta ledning. Således tror jag att det i tider av att försvaret nu kommer att få ett större nationellt fokus än under de senaste 15 åren, så kan vara av godo att en ny ÖB inte har suttit i FML tidigare. Det finns givetvis även baksidor med en sådan lösning, men jag tror att fördelarna trots allt överväger nackdelarna.

Man brukar i olika sammanhang prata om nödvändigheten av, eller kanske svårigheten att ”kill your darlings”. Stora delar av nuvarande ledning ligger bakom utformningen av det försvar vi har i dag efter inriktning av politisk nivå. Om vissa förändringar nu måste ske, större och mindre, vilket regeringen har aviserat genom det senaste försvarsbeslutet så tror jag det kan vara bra att det är en person som ej suttit i nuvarande högsta ledning som ges uppdraget att genomföra dessa förändringar.

Jag har flera gånger hävdat att nuvarande utformning av försvaret inte är anpassat för den omvärldsutveckling vi har sett de senaste åren, utan primärt är anpassad för att kunna utgöra ”brandkår” i tredje världen. Anledningarna till detta är givetvis flera och har skett dialog mellan politisk och militärstrategisk nivå. Men behovet av en återominriktning och framför allt förstärkningar är idag mycket stort.

Jag kommer i ett kommande inlägg att ge min bild av Sverker Göransons år som ÖB med fokus på det jag tycker har varit hans viktigaste gärningar. Han har gjort ett starkt och i de flesta fall mycket positivt avtryck som ÖB. Jag kan starkt rekommendera intervjun med Göranson i DI av Johanna Saldert. Mycket läsvärt!

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till ”jägarrörelsen”.

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om ”hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd”, närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 

Hur utveckla armén?

 

I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.

”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.

Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.

 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.

Strukturer
Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.

Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
 
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:

         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,

         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.

Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt – inte ens i de viktigaste riktningarna.

 

Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”

Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning – ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet – att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.

Värdering
Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).

I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.

En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.

Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system – områden där det antagligen finnas civilbefolkning.

Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.
Slutsatser

Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd – kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.

 

Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”

Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering

Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.

Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  

Sammanfattande slutsatser

Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.

Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
 
         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.

         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 

         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).

         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.

         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).

Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.

Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   

Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.

Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.

Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.

 

                                                    *****

 

 

Bilhandlare, Sommarstugor och Skärgårdsöar

Reflektion
En av de saker som förefaller dyka upp titt som tätt, när det gäller kalla krigets historia och spionage i Sverige, är historien om det Sovjetiska företaget MATRECO. Svenska Matreco AB grundades 1963, som bilföretag förefaller Matreco ej varit en framgångssaga, utan låga försäljningssiffror kombinerat med förluster förefaller varit ett stående inslag.1
Bild 1. Matrecos spridning i Sverige.
Trots det kom företaget, som hade sitt huvudkontor i Bromma, öppna filialer i bl.a. Gävle, Luleå, Göteborg, Malmö, Lund, Storå och Sundsvall, utöver det kom företaget att etablera ett välutbyggt nät av service- och återförsäljarplatser över hela Sverige.2Här slutar troligtvis likheterna med en ordinarie bilfirma, då service- och återförsäljningsplatserna, men även filialerna, i huvudsak var lokaliserad vid militärstrategiskt känsliga områden samt i anslutning till militära installationer såsom krigsflygbaser, krigsförtöjningsplatser, gemensamma ledningsplatser för totalförsvaret, staber m.m.
I en tid när mobiltelefoni ej fanns, så valde Matreco att upprätta radioanläggningar på dels sitt huvudkontor dels ute vid sina filialer, med det uttalade syftet att man på detta sätt skulle hålla kontakt med varandra.3 Dock utnyttjades denna radiotrafik även till att dirigera inhämtningsresurser inom Sverige, i form av den s.k. TIR lastbilsverksamheten men även inhämtningsverksamhet till havs. Radiotrafiken från Matreco kom även att bli ett problem, för både den civila och militära flygtrafiken.4
Ser man till den bifogade kartan där de gula prickarna är platser som Matreco hade filialer vid, så sammanfaller de med militärstrategiskt känsliga områden och platser där förband, staber m.m. fanns. Ser man till de blåa och orangea, som är återförsäljnings- och serviceställen, så sammanfaller de i de flesta fall med staber, förband, ledningsplatser, krigsflygbaser m.m. Detta går i nutid att klarlägga då hemligstämpeln släppts kring mycket av dessa geografiska platsers militära installationer, med den omfattande avveckling som skedde under 90- och 2000-talet. De svarta prickarna är platser där militär verksamhet i någon form ej gått att klarlägga, men återförsäljnings- och serviceställen fanns. De svarta ”stråken” är koncentrationsvägar.
Ett annat intressant fenomen man kan se är hur väl service- och återförsäljningsställena som Matreco hade runt om i Sverige, sammanfaller med de koncentrationsvägarna. Dessa vägar var transportleder som skulle utnyttjas för att smidigt kunna förflytta förband inom Sverige, främst i Nord-Sydlig riktning, dels vid en mobilisering dels under krig. Ur ett inhämtningsperspektiv är dessa punkter väl placerade, dels vid ett skymningsläge då mobilisering påbörjats dels vid krig, för att erhålla information om trupprörelser.
Var nu alla hos Matreco involverade i någon form av underrättelseverksamhet? Mycket tveksamt, däremot medgav både filialernas placering samt service- och återförsäljningsställena en god möjlighet till förflyttning över ytan i Sverige, för de som var involverad i underrättelseverksamhet. Man fick s.a.s. ett giltigt skäl att bege sig till områden som var av vikt för totalförsvaret. Därmed möjliggjordes underrättelseverksamhet i olika former.
Men varför en sådan stor satsning på inhämtningsverksamhet utsprid över hela ytan? Mest troligt var det Sveriges placering under det kalla kriget som avgjorde det hela, för att Sovjetunionen och Warszawapakten skulle kunna påverka framförallt Norge, så krävdes en god uppfattning om vilken verksamhet som kunde tänkas pågå inom Sverige. Då Sovjetunionen och Warszawapakten var beroende av att förhindra styrkeöverskeppning från USA till Europa i händelse av en konflikt, krävdes det att Norge till del eller huvuddel var neutraliserat som ett hot, för att de Sovjetiska flott- och flygstyrkorna skulle kunna påverka USA styrkeöverskeppning. Därav krävdes en omfattande inhämtningsverksamhet, samt förberedelser för att kunna övergå till en illegal inhämtningsverksamhet i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen/Warszawapakten och NATO.
Matrecos verksamhet förefaller i samband med Sovjetunionens kollaps, gått samma öde tillmötes, att säkerhetspolisen under huvuddelen av tiden, hade en uppföljning och relativ god uppfattning om vad verksamheten syftade till och försökte påverka den, vittnar den f.d. chefen för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, om.5Huruvida kontraspionaget hade någon insyn i hur verksamheten hade tänkt bedrivas i händelse av ett skymningsläge, finns det inga offentliga uppgifter om, detta kan vi enbart spekulera kring.
I Finland förefaller en liknande debatt som pågick kring Matreco i Sverige under 1970- och 80-talet nu påbörjats i skuggan av den väpnade konflikten i Ukraina. Elisabeth Braw, har skrivit en lång artikel kring detta, i Foreign Affairs, huruvida det nu finns någon substans i de Ryska köpen av främst sommarstugor, privat inköpta, i anslutning till känsliga militära områden, råder det stor oklarhet kring.6
Bild 2. Det transparenta röda området visar Södra Karelen.
Huvuddelen av dessa sommarstugor, förefaller köpts i Södra Karelen och i gränstrakten till Ryssland. Under 2013 var 89% av alla köpen gjorda av Ryska köpare i det området, jämfört med 46% under 2004. Således en dubblering på nästan tio (10) år, den Ryska ekonomiska expansionen hos främst dess medelklass pågick i huvudsak mellan 2004 intill 2013, varav siffrorna kan förklaras, genom det. Teorierna varierar dock kring de ryska inköpen av dessa sommarstugor i allt från legitima köp, till penningtvättför avslutningsvis dolda militära syften.
Bild 3. Geografisk placering av stugor/tomter i Åbo skärgård.
En kanske mer intressant historia är den om ett rysk stött turistföretag, i Finland, som inhandlat tomtmark och stugor, i Åbo skärgård, men även utrangerade örlogsfartyg av den finska Marinen.7 Företaget har sedan det grundades 2007, ständigt gått i förlust, detta har dock ej hindrat inköp. Totalt sett äger man åtta (8) tomter, med stugor, i Åbo skärgård. Varav tre (3) är placerad längs den större inseglingsrännan till Åbo.8
Ser man till Åbo, så är det en för Finland viktig handelshamn, likväl finns det en örlogsbas i Pansio, som ligger vid Åbo,9varpå köpet av två (2) utrangerade örlogsfartyg, med bibehållen originalmålning,10 samt innehavet av tomter längs den större farleden in i Åbo, så kan man lätt få uppfattningen att verksamheten har kopplingar till underrättelseverksamhet, i någon form.
Dock har vi här ett problem, varje sansadunderrättelseorganisation oaktat nation, gör precis som kriminella organisationer, man försöker undvika att spår går att finna till ens egen verksamhet. Varpå man t.ex. utnyttjar skalbolag o.dyl. samt ”målvakter” vid inköp. Att man hade svårigheter under tiden för kalla kriget, jmf. med Matreco, med detta, är förståeligt, då Sovjetunionen och Väst var mer eller mindre avskurna varandra. Dock fr.o.m. Sovjetunionens upplösning intill dags datum bör inte detta varit något problem för Rysk underrättelsetjänst att genomföra dolda inköp och transaktioner, som ej går att spåra åter till Ryssland, svårigheter kan dock ha uppstått nu, utifrån konflikten i Ukraina.
Å andra sidan, sett till försiktigheten som Finland dels intog gentemot Sovjetunionen dels haft gentemot Ryssland, så skulle ett sådant agerande med en mycket svag täckhistoria för inköpen av stugor och mark, mycket väl kunna vara gångbart i Finland, utifrån dess historik. På samma sätt som Matreco och liknande händelser, har bemöts med stor skepsis i Sverige, som går att spåra tillbaka till de s.k. ryska ”sågfilarna” som reste kring i Sverige, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, så skulle en svag täckhistoria vara gångbar.
Men ytterst handlar underrättelsetjänsters inhämtning och krigsförberedelser om att säkerställa att dels inhämtningen kan genomföras dels att förberedelser och inhämtning ej upptäcks, varpå täckhistorier för verksamheten som ej går att spåra åter till ursprungssändaren oftast är det man eftersträvar. Således, är troligtvis huvuddelen, av den rapporterade verksamheten i Finland, ej någon form av illegal underrättelseverksamheten, ytterst små delar kan vara det och det är i sådant fall ej någon del som massmedia rapporterat om, men majoriteten av verksamheten har troligtvis ingen anknytning till underrättelseinhämtning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Arbetarbladet 1(Svenska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Ilta Sonomat 1(Finska)
Iltalehti 1(Finska)
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015.
Dragan Jovius. Sovjetspionage i Sverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978.
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013.
Slutnoter
1Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57
2Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57, 62
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
3Walther Blaadh. SovjetiskinvasionavSverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
4Olof Frånstedt, SpionjägarenDel1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
5Arbetarbladet. Nilsson, Ulf Ivar. SpionernaiStrömsbro. 2013. http://www.arbetarbladet.se/allmant/spionerna-i-stromsbroHämtad 2015-07-22
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22
7Ibid.
8Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä. 2014. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-1288743085702.htmlHämtad 2015-08-22
9Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22

10Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamovälittiarmeijanaluksetvenäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtmlHämtad 2015-08-22

Osäker prognos

Sommaren och framförallt de senaste veckorna, har inneburit mycket låg aktivitet från min sida, både på Twitter, men framförallt på bloggen. Istället har dessa veckor varit fyllda av logistiska utmaningar. Både förväntade men också oväntade i form av friktioner som nog inte ens den gamle Clausewitz kunnat ta höjd för. Jag hade ursprungligen haft förhoppningar om att tillbringa semesterns sista veckor på annat sätt och med att bedriva försvarsdebatt, men har fått prioritera hårt.

Nu är förhoppningsvis de värsta logistiska utmaningarna förbi och i måndags flyttade jag med familj till England för ett års studier på den brittiska motsvarigheten till Försvarshögskolan, där jag i ett år kommer att studera tillsammans med andra majorer och överstelöjtnanter från nästan 90 olika länder. Det kommer utan tvekan att bli ett mycket intressant och givande år med många nya intryck och infallsvinklar på allt från kultur, socialt liv till strategi. Av naturliga skäl kommer jag att prioritera detta långt mycket högre än bloggande och deltagande i den svenska försvarsdebatten. Finns tiden framöver, så kommer jag självklart att fortsätta i försvarsdebatten. Gör den inte det så kommer det att bli mycket sparsamma bidrag, om några. Det blir vad det blir och prioriteringarna är för min del solklara.

Så ligger det till och nu kommer jag som sagt att fokusera på annat.

Uppbrott?

Sammanfattning
Ryssland befinner sig just nu i en kraftig negativ ekonomisk utveckling som bedömt kommer få inrikespolitiska konsekvenser, troligtvis i form av socioekonomiska spänningar. Detta kommer troligtvis föranleda olika former av åtgärder av de styrande i Ryssland, för att förhindra en kraftigt destabiliserad situation, likt utvecklingen 1992-93 efter Sovjetunionens sönderfall.
Analys
I inlägget, trender och utvecklingar, som skrevs som en bedömning kring utvecklingen 2015, tog jag upp Rysslands ekonomiska utveckling och hur en fortsatt negativ utveckling i ekonomin kunde föranleda ytterligare negativa utvecklingar. Dock var situationen då inlägget skrevs svår att tyda, nu finns tydligare tecken på en tydlig negativ utveckling av Rysslands ekonomi, vilket gör att en analys kring detta kan genomföras.
Anders Åslund, Professor i internationell ekonomi, beskrev i Svenska dagbladet, några av de ekonomiska problem som Ryssland befinner sig i, bl.a. har reallönerna i Ryssland har under det första halvåret 2015, sjunkit med 8,5%. Halveringen av oljepriset, har gjort att, Rysslands export minskat med 29%, importen har även minskat med 39%, för att nämna några problem.1
En avgörande faktor för den Ryska ekonomiska utvecklingen, därmed även dess utveckling i andra riktningar, är således priset på de fossila bränslena.2 Ser man till den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen som tydligt utvecklade sig under 2014, så har oljepriset under samma tidsperiod haft en snarlik negativ utveckling.3
Bedömare menar nu på att, utvecklingen av oljepriset kan vara inne i en betydligt mer långvarig negativ utveckling, än vad man tidigare antagit.4 En långvarig negativ utveckling av oljepriset, kan få, långtgående negativa konsekvenser på den totala utvecklingen i Ryssland, då främst en negativ socioekonomisk utveckling med de effekter en sådan utveckling kan ha.5
Den Ryska ekonomen, Vladislav Zhukovsky, gör bedömningen att den Ryska ekonomin just nu befinner sig i ett betydligt sämre tillstånd än vad många tror. Han gör även bedömningen att oljepriset kan sjunka till 25 dollar fatet, likväl att inflationen i Ryssland kan gå upp till 30% och att växelkursen mot dollarn kan komma till 125 rubel för en (1) dollar.6 Detta skulle innebära att den ryska ekonomin skulle hamna i ett fritt fall, eller som han uttrycker det ”en perfekt storm” liknande situationen 1992-93.
En begynnande negativ ekonomisk utveckling för de ryska hushållen har även börjat skönjas,7 med en tydlig ökning av fattigdom, ökningen förefaller skett i en lavinartad fart, vilket kan jämföras med utvecklingen som skede vid den ekonomiska kraschen 1998 i Ryssland. Likväl förefaller inte den ryska regeringen vidtagit några konkreta åtgärder mot detta, vilket man genomförde vid den ekonomiska kraschen 2008, för att undvika omfattande social utslagning.8
En annan indikator på att den ekonomiska utvecklingen har börjat slå mot den ordinarie ryska medborgaren, är att snatteriet har ökat i Ryssland. I sig kanske en trivial indikator kan man tycka, men sett till de varor som toppat statistiken, så förefaller det vara, varor som främst indikerar på att man försöker bibehålla en levnadsstandard, som man ej längre kan upprätthålla.9
En annan ekonomisk faktor som visar på att de ryska hushållen har fått en sämre ekonomisk situation är, viljan att genomföra ett bilinköp. Under 2013, uppgav 18-20% av den Ryska befolkningen att de hade planer på detta, under 2014 var siffran nere i 12-14% och för 2015 gör man bedömningen att den nedgått till 8-9%.10Således så förefaller de ryska medborgarnas köpkraft tydligt nedgå.
Den ekonomiska utvecklingen i Rysslands regioner, närmaste jämförelse är län, har även en mycket negativ utvecklingskurva, 40 av Rysslands 85 regioner har skulder som överstiger 60% av dess inkomster, varav tio (10) stycken av dessa 40, närmar sig 100%. Det statliga stödet till regionerna har även fallit markant, 2012 omfattade det stödet 56 miljarder dollar, 2014 hade stödet sjunkit till 28 miljarder dollar.11
Under det första kvartalet av 2015 har även, 26 regioner skurit ned sin budget för utbildning, 21 regioner har skurit ned budgeten för hälso- och sjukvård samt 16 regioner har skurit ned sin budget för socialbidrag.12 Således är det främst välfärdssektorerna i Ryssland som man förefaller skära ned budgeten för, något som redan var tydligt under 2014.
Denna ekonomiska utveckling, exemplifieras även bra av Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, som den 22JUL2015 skall ha påtalat att de städer som i huvudsak, enbart har enindustri, som arbetsgivare är i risk för en ekonomisk kollaps. Totalt finns det 319 sådana städer i Ryssland, en kvarleva sedan Sovjettiden, då man upprättade städer kring en industri. Enbart 79 av dessa 319 städer, anses vara ekonomiskt stabila, totalt bor cirka 14 miljoner människor i denna typ av städer i Ryssland.13
Intäkterna för den federala budgeten förefaller minska med minst 1,6 biljoner rubel för 2016, enligt bedömningar från slutet av Juni 2015.14Rysslands Premiärminister, förefaller även vara mycket tydlig med att den federala budgeten kommer vara hårt ansträngd de närmsta åren, samt inga onödiga utgifter får finnas i budgeten, för att situationen skall kunna hanteras, på ett adekvat sätt.15
Fyra (4) stycken omfall för olika neddragningar av den ryska federala budgeten, förefaller ha tagits fram, för den ryska budgeten intill 2018, dock förefaller inget valts ännu, omfallen är:
  1. En 5% neddragning av budgeten för 2016 skall genomföras, därefter mindre budget nedskärningar intill 2018, vilket skulle undvika att tömma reservfonden.
  2. En neddragning på 1.2 miljarder dollar på 2016 års budget, vilket skulle innebära massiva neddragningar de kommande åren samt tömma reservfonden.
  3. En jämn neddragning mellan 2016-18, som även skulle tömma reservfonden.
  4. Omfattande strukturella reformer, som kommer innebära stora neddragningar i den sociala välfärden.16
Oaktat vilket förslag som väljs så kommer det krävas praktiska åtgärder för minskningarna, för att minska utgifterna har det ryska finansministeriet lagt fram sju (7) stycken praktiska förslag:
  1. Det första förslaget är utvärdera och se vilka effektiviseringar man kan göra av de s.k. slutna statliga programmen.
  2. Det andra förslaget är att slå samman myndigheter, för att därmed rationalisera verksamheten.
  3. Det tredje förslaget är att att genomföra s.k. ”outsourcing” d.v.s. myndigheterna vidmakthåller ej vissa egna tjänster utan köper in dessa då de behövs.
  4. Det fjärde förslaget är förändringar i Presidentens s.k. ”Maj dekret” från 2012.
  5. Det femte förslaget är begränsningar/reduktioner i utbetalning av socialbidrag.
  6. Det sjätte förslaget är sammanslagningar av skolor och bibliotek men även andra former av inrättningar, för att minska antalet byggnader o.dyl.
  7. Det sjunde förslaget är optimering av skola och hälsovård d.v.s. att anställda arbetar på flera platser, men även reducering av sjukvårdsköer och vistelsetider på sjukhus m.m.17
    Bild 1. Opinionsutveckling i Ryssland.
Då den ekonomiska krisen främst förefaller slå mot den ordinarie Ryska medborgaren kan det vara intressant att se, hur de ser på, utvecklingen i Ryssland. Levada Center, oberoende opinionsinstitut, genomför fortlöpande undersökningar rörande de ryska medborgarnas attityder i olika frågar. Trots den tydligt negativa ekonomiska utvecklingen i Ryssland och för de ryska medborgarna, så förefaller man fortfarande ha ett högt förtroende för den förda politiken.18Detta är i sig en väldigt intressant avvikelse, ekonomin pekar tydligt nedåt, men medborgarna, är mer än nöjda, med situation i Ryssland samt dess ledning och hur utvecklingen i landet går.

Dock förefaller de styrande i Ryssland, insett att situationen, går i en tydligt negativ riktning. Enligt olika uppgifter så har de interna stridigheterna tilltagit bland de styrande i Kreml.19Likväl så förefaller de ledande ryska politikerna vara mycket orolig över utvecklingen som just nu pågår, vilket har uttryckt sig på olika sätt under inledningen av Augusti månad 2015.20
Då den Ryska ekonomin så kraftigt, är avhängt priset på de fossila bränslena, så förefaller något större ekonomiskt uppsving i närtid ej vara troligt för den Ryska ekonomin. Detta kommer troligtvis föranleda ett antal olika möjliga utvecklingslinjer, ingen av de olika utvecklingslinjerna är positiva för varken Ryssland eller dess närområde.
Tre (3) negativa utvecklingslinjer är mer trolig än andra:
  1. Interna oroligheter, den ekonomiska utvecklingen pressar den Ryska befolkningen till en sådan situation att ett kraftigt missnöje uppstår, repressiva åtgärder insätts för att ej skapa ett sönderfall av den Ryska Federationen.
  2. ”Palatskupp”, de styrande runt Rysslands nuvarande President, positionerar sig runt en ny ledare och genomför en s.k. palatskupp och avsätter Presidenten, utifrån att de ej ”tolererar” den nuvarande utvecklingen.
  3. Externa åtgärder, den ekonomiska utvecklingen pressar Rysslands ledande till ett angrepp mot någon stat i dess närområde, som ett sätt att fokusera befolkningens blickar mot något annat än den faktiska utvecklingen i Ryssland.
Kan då utvecklingen enbart ske i en negativ riktning? Nej givetvis kan utvecklingen även ske i en form av positiv riktning, dock är det nog enbart en stabilisering av Rysslands ekonomi som kan hindra en negativ utveckling. Med stabilisering och positiv riktning, avses här att den negativa utvecklingen av ekonomin bromsas upp, något som just nu ej förefaller troligt.
Inom vilken tidsrymd sker då denna negativa utveckling? Bedömt rör det sig inom de närmsta ett (1) till två (2) åren som vi kommer få se en tydligt destabiliserad intern situation i Ryssland. Det är således inte så att händelseutvecklingen kommer ske över en natt, eller den närmsta veckan, utan en gradvis negativ utveckling, som gradvis kommer ske snabbare och snabbare.
Slutsatser
Tre generella slutsatser kring den ekonomiska utvecklingen och vilka konsekvenser dessa kan få:
  1. Den nuvarande ekonomiska utvecklingen kommer troligtvis orsaka socioekonomiska spänningar i det ryska samhället, som kommer tvinga de styrande i Ryssland att vidta åtgärder.
  2. De socioekonomiska spänningarna kommer föranleda att Ryssland fokuserar mera inåt än utåt d.v.s. huvuddelen av kraften kommer fokuseras på att ej få stora interna oroligheter i Ryssland.
  3. Den interna utvecklingen i Ryssland, utifrån en fortsatt negativ ekonomisk utveckling som orsakar socioekonomiska spänningar, kommer göra den säkerhetspolitiska utvecklingen dels kring Ryssland dels kring Rysslands närområde, än mer svårtydd än vad den redan är.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Bloomberg 1, 2(Engelska)
Interfax 1, 2(Ryska)
Levada Center 1 (Ryska)
Radio Free Europe/Radio Liberty 1(Engelska)
RosBiznesKonsalting 1, 2(Ryska)
Rossiyskoye informatsionnoye agentstvo 1(Ryska)
Stratfor 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
The Moscow Times 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
Slutnoter
1SvD. Åslund, Anders. Västvärlden bör vänta sig det värsta. http://www.svd.se/vastvarlden-bor-vanta-sig-det-varsta/av/anders-aslundHämtad 2015-08-14
2Bloomberg. Lovasz, Agnes. Andrianova, Anna. Moody’s Says Low Oil Price Here to Stay as Russia Bleeds Capital. 2015. http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-07-23/moody-s-says-low-oil-price-here-to-stay-as-russia-bleeds-capital Hämtad 2015-07-24
3The Washington Post. Harlan, Chico. Why the plunge in oil prices might not send gas prices lower. 2015. http://www.washingtonpost.com/blogs/wonkblog/wp/2015/07/23/oil-is-staying-cheap-for-longer-than-anybody-expected/Hämtad 2015-07-24
4Bloomberg. Randall, Tom. Oil Warning: The Crash Could Be the Worst in More Than 45 Years. 2015. http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-07-23/oil-warning-crash-could-be-worst-in-more-than-45-yearsHämtad 2015-07-24
5RosBiznesKonsalting. Kalyukov, Yevgeniy. Analitiki predskazali sil’neysheye padeniye tsen na neft’ za 30 let. 2015. http://top.rbc.ru/economics/23/07/2015/55b0dfd59a794777887e75acHämtad 2015-07-24
6Rossiyskoye informatsionnoye agentstvo. Prognoz ot Ulyukayeva — ekonomicheskaya ”durilka”. http://ura.ru/articles/1036265585Hämtad 2015-08-15
7The Moscow Times. Dolgov, Anna. Russian Government Failing to Stem Rising Poverty. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/russian-government-failing-to-stem-rising-poverty/525858.htmlHämtad 2015-07-24
8Ibid.
The Moscow Times. Poverty Hits ’Critical’ Level – Government. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/poverty-hits-critical-level–government/525576.htmlHämtad 2015-07-24
9The Moscow Times. Nechepurenko, Ivan. As Economic Crisis Starts to Bite, Shoplifting Surges in Russia. 2015. http://www.themoscowtimes.com/news/article/as-economic-crisis-starts-to-bite-shoplifting-surges-in-russia/526098.htmlHämtad 2015-07-24
10Rossiyskoye informatsionnoye agentstvo. Prognoz ot Ulyukayeva — ekonomicheskaya ”durilka”. http://ura.ru/articles/1036265585Hämtad 2015-08-15
11The Moscow Times. d’Amora, Delphine. Debt Crisis Looms as Putin’s Pledges Bankrupt Russian Regions. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/debt-crisis-looms-as-putins-pledges-bankrupt-russian-regions/525723.htmlHämtad 2015-07-24
12Ibid.
13The Moscow Times. Russian Single-Industry Towns Face Crisis. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/russian-single-industry-towns-face-crisis/526024.htmlHämtad 2015-07-24
14Interfax. Dokhody byudzheta v 2016 godu snizyatsya na 1,8 trln. 2015. http://www.interfax.ru/business/449469Hämtad 2015-07-25
15Interfax. Medvedev poprosil podgotovit’sya k dolgomu sokhraneniyu byudzhetnykh ogranicheniy. 2015. http://www.interfax.ru/business/449384Hämtad 2015-07-25
16Stratfor. Budget Debates Reveal Russia’s Weakness. 2015. https://www.stratfor.com/analysis/budget-debates-reveal-russias-weaknessHämtad 2015-07-24
17RosBiznesKonsalting. Koptyubenko, Dmitriy. Kak ozdorovit’ rossiyskiy byudzhet: sem’ glavnykh idey Minfina. 2015. http://top.rbc.ru/economics/10/07/2015/55a00d359a794726f3d3fc26Hämtad 2015-07-25
18Levada-Tsentr. Otsenka polozheniya del v strane. http://www.levada.ru/indeksyHämtad 2015-08-15
19The New York Times. Krastev, Ivan. What the West Gets Wrong About Russia. http://www.nytimes.com/2015/08/13/opinion/what-the-west-gets-wrong-about-russia.htmlHämtad 2015-08-15
20Radio Free Europe/Radio Liberty. Whitmore, Brian. Panic In The Kremlin. http://www.rferl.org/content/panic-in-the-kremlin/27187665.htmlHämtad 2015-08-15

Grodan är kokt

Uttrycket ”Att koka en groda” bygger på föreställningen att om man lägger en groda i kallt vatten och sedan gradvis höjer temperaturen till kokpunkten så kommer grodan inte att försöka hoppa ur vattnet utan långsamt kokas levande. Detta är förstås en faktoid och det är t.o.m. så att en viss Dr Hutchinson på University of Oklahoma provat på grodkokningens sköna konst och lite besviket konstaterat att grodan hoppade ut när temperaturen nådde kritiska nivåer.

Oavsett hur det ligger till med verklighetens grodor så är det väl känt att människor kan vänjas till att acceptera de mest vidriga förhållanden. Stanford Prison-experimentet och Aaron Antonovskys KASAM-studier på 70-talet är de mest kända exemplen men det finns många fler.

På vilket sätt har människans förmåga till anpassning bäring på den säkerhetspolitiska debatten i Sverige idag? Det viktigaste svaret på den frågan är de kunskaper vi har om rysk och tidigare sovjetisk destabiliseringsmetodik.

Vi har tidigare här på bloggen rekommenderat läsare att studera Jurij Bezmenov, Ion Pacepa och Vasili Mithrokin. Skälet till det är att de är mycket höga avhoppare från mycket centrala positioner inom den sovjetiska underrättelsetjänsten eller någon av länderna i Warszawa-paktens motsvarighet.
De beskriver alla den destabiliseringsstrategi som KGB skapade under 70-talet och som rönte stora framgångar under hela 80-talet. Vi har beskrivit detta ingående tidigare här på bloggen, t.ex. det välorganiserade kärnvapenmotståndet i Tyskland och Storbritannien.

När Sovjetunionen kollapsade var det många ryssar, t.ex. Vladimir Putin, Igor Setjin, Sergei Ivanov, Alexey Miller och Jurij Kovalchuk som var besvikna på hur den dåvarande ryska eliten behandlade det gamla imperiet. Dessa personer återfinns idag i toppen på det ryska samhället och har nära kopplingar till underrättelsetjänsten eller armén.

Många har beskrivit Putins väg till makten, bäst har Masha Gessen lyckats i boken ”Mannen utan ansikte”, om man bortser från hennes demoniseringstendenser. Det viktigaste med boken är hennes beskrivning av Ryssland under det sena 90-talet och maktklicken runt Jeltsin och Berezovsky som lade grunden för Putins absoluta makt.

En annan viktig beskrivning av Putins väg till hans nuvarande position är Karen Dawisha och hennes bok ”Putin’s kleptocracy”. Den stat som Putin skapat ur det Sovjetiska imperiet liknar inget annat på jorden. Det är ibland lättare att förstå sig på den kinesiska statsbildningen trots att den är omvittnat hemlighetsfull och intrikat. Följ gärna Anders Åslund och Martin Kragh på Twitter för att förstå mer.

Sverige har att hantera att vi är ett grannland till Ryssland. Våra politiker måste tillsammans med finska, polska, tyska och baltiska politiker hantera Östersjön ur ett geopolitiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv. Svenska politiker verkar ibland glömma bort att man inte kan låtsas att geopolitik inte existerar. Så länge en mäktig granne med en enorm krigsmakt och en aggressiv agenda för en påtaglig geopolitik så påverkas vi. Vårt velande, väntande och tvekande blir de facto geopolitiska signaler.

Margot Wallström fördömer Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim vilket är bra men det sker på ett sätt som bara stärker Rysslands bild av Sverige som oförmöget och svagt.
Ivar Arpi skrev igår en utmärkt ledare om just detta. Han skriver det som många av oss tänker: ”Vi förlorar informationskriget”. Eller kanske snarare: ”Ryssland vinner informationskriget”.
Vi återknyter till begreppet ”Att koka en groda” för att citera den synnerligen kunnige Peter Pomerantsev i tidningen Axess: ”Man kan inte reagera på den här sortens verksamhet, som är lika osynlig som radioaktivitet”.

När svenska politiker reagerar exakt i enlighet med den reflexiva kontroll som Ryssland utövar efter decennier av planering och utveckling av just destabiliserande informationsoperationer så sitter vi gamla kalla krigare och skakar av ilska och frustration.

Vad gör då svenska myndigheter? Vilka experter kan regeringen kalla in för att lära sig mer om den ryska agendakontrollen? MSB har några få personer som har uppgiften, men snarare kopplat till samhällets skydd, inte att sufflera politiker. FHS har CATS som gör mycket nytta och det finns faktiskt också en väl fungerande frivilligorganisation i form av PSYOPS-förbundet. Men vad kan de göra för våra politiker? Vad skall de ta sig till när gamla sovjet-kramare som Schori och Theorin skriver artiklar som på beställning i Aftonbladet?

FRA, SÄPO och MUST har rimligen kompetensen men frågan är om de har uppgiften? De har ett stort antal skyddsvärden att hantera och skall förstås inte lägga sig i utrikespolitiken så den vägen är svårframkomlig.

Försvarsmakten har 10:e psyopsförbandet, FMTM, några infoops-människor på HKV och nischkompetenser inom flygvapnet och marinen men meningen är inte att de skall syssla med att hålla ordning på politiker utan identifiera och försvara mot direkta hot inom ramen för ”rules of engagement”.

Sverige behöver ett helhetsgrepp under rubriken ”Totalförsvaret” och/eller ”Civilförsvaret” som adresserar frågan om ”psykologiskt försvar”. Det som tidigare hette Styrelsen för Psykologiskt Försvar, SPF, hade t.ex. uppgiften att bevaka utländska etermedia och analysera innehållet, samverka med svenska media i kris och krig, men absolut viktigast var uppgiften att förse svenska folket med motvikter till den typ av propaganda som främst Tyskland producerat under WWII men senare också Sovjetunionen och WP i första hand men i alliansfrihetens namn också i viss mån amerikansk propaganda – även om det inte var så trängande under progg- och flower-power-eran då befolkningen skötte det ganska bra själva.

SPF bedrev också viktig och angelägen forskning som har haft stor betydelse för förståelse och analys av dagens informationsoperationer. Men 2009 gick alltså SPF upp i MSB och idag existerar inte funktionen alls. Har vi fel så meddela oss omgående.

Vi befinner oss nu i en helt annan verklighet än för bara ett år sedan. Inför valet 2014 satt statsminister Fredrik Reinfeldt i SVT och sade ordagrant: ”Försvara mot vadå?”. Detta trots att det fram till den dagen inträffat ett stort antal incidenter från ”Ryska påsken” och framåt. Och därefter har det inträffat ännu fler, ännu oftare. Flygvapnets incidentberedskap gör lika mycket på en månad nu som de gjorde under ett helt år förut.

Försvarsmakten är ändå relativt väl rustad och om den säkerhetspolitiska idén är att en kris eller ett krig drabbar även våra grannländer – så kan vi ändå känna viss tillförsikt om kriget kommer. Problemet är bara det att Ryssland inte kommer att komma flytande över Österjön i stora armador som JAS-förarna kan skjuta prick på. Det har aldrig någonsin varit aktuellt att inleda och kanske inte ens slutföra ett anfall med militära medel. Militären finns där för att ha muskler och tyngd att hota. Jämför med Hells Angels som inkasserar en skuld – vitsen är att västen, skägget, märket och motorcykeln skall räcka för att man skall betala. Våld är en sista utväg. Men gäldenären skall vara helt säker på att våld är ett mycket realistiskt alternativ.

Samma sak med Ryssland – musklerna spänns ideligen för att övertyga oss om att det är ett realistiskt alternativ. Men Sovjet var inte och Ryssland är inte någon stor ”invadör”. Sovjet anföll Tyskland när det var som svagast i slutet WWII, fram till dess var det försvar av och på det egna territoriet. Afghanistan-kriget var ett misslyckande av episka mått och läser man rapporterna från Georgien-kriget så rodnar man lätt. Pinsamt dåligt genomförande. Det brittiska imperiet på sin tid och USA i modern tid har visat hur invasioner går till – Ryssland varken kan eller vill efterapa något sådant. Hur går det egentligen för Ryssland i Ukraina? Är det en lyckad invasion? Det är ändå ett grannland med mycket lång landgräns mot Ryssland där inga andra länder involveras.

Men vad gör det om man kan övertyga grannländernas politiker, media och befolkningar om att man är farlig? Och infiltrera partier på höger- och vänsterkanten. Och köpa eller utnyttja nyttiga idioter bland den styrande eliten så att de skriver femtelkolonns-artiklar på bästa mediaplats. Och via egna kanaler i väst som RT och Sputnik sprida lögner och konspirationsteorier för att vända folket mot sina ledare. Eller via bulvaner som Infowars och Vaken.se sprida horribelt foliehattstrams. Det sistnämnda är ett av KGB:s paradnummer enligt Pacepa som t.o.m. går så långt att han menar att utan KGB hade det inte blivit någon intifada eller jihad.

Den dagen Ryssland närmar sig ekonomisk kollaps – vilket de just nu är på väg mot – så kan det mycket väl hända att ledningen börjar agera desperat. Och då är det inte attackflyg man sänder iväg eftersom man då får amerikanskt jaktflyg efter sig med allt vad den eskaleringen skulle innebära. Nej, då övergår destabiliseringen i subversion och inte helt osannolikt också sabotage. Metoder som innebär att man kan förneka inblandning i det längsta men som är mycket effektiva för att påverka och omkullvälta det icke önskvärda politiska styret i grannlandet. Allt i syfte att stärka sin egen position så väl inrikes- och som utrikespolitiskt. Detta har vi tidigare beskrivit i Omfall Edmund.

Så fungerar Ryssland, så fungerar den ryska ledningen och det har vi att förhålla oss till.

Detta innebär att vi måste gå med i NATO samt återupprätta ett svenskt Totalförsvar om vi är rädda om vår frihet, öppenhet och demokrati. Vi kan, vi vill och vi har råd.