I onsdagens Expressen kan man läsa en artikel från Mali där några soldater ger uttryck för missnöje kopplat till sin personliga utrustning. Att våra soldater vill ha den allra bästa utrustningen är naturligt – de verkar i en riskfylld miljö i ett ytterst påfrestande klimat. Men som myndighet och arbetsgivare har vi att ta hänsyn […]
Sökresultat för: sis
Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen
För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.
Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.
Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.
Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.
Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. ”Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel.”
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.
Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.
Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:
”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”
Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.
Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.
Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.
Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.
Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.
Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.
Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.
Brännpunkt Belarus
Bild 1. Streckad linje, område för gränskontroll. |
Enligt det vitryska utrikesministeriet, erhölls ingen förvarning från Ryssland kring upprättandet av gränskontroller vid den rysk-vitryska gränsen.12Enligt ordföranden i utrikesutskottet för Rysslands federala råd, Konstantin Kosachev, skall detta beslut ej påverka in- och utresor till de båda länderna för ryska och vitryska medborgare.13Lukasjenko har även kommenterat det ryska agerandet, med orden att det är ett politiskt drag av Ryssland och att det ej är ett positivt drag.14 Den 09JAN2017, möjliggjorde Vitryssland att medborgare från 80 länder kan resa visumfritt in i landet, vid besök upp till fem dagar.15 Vilket kan vara en bakomliggande faktor till beslutet om gränskontroller.
Bild 2. Tidslinjal. |
Diskussion.Det som kan observeras med blotta ögat är två grundläggande konfliktytor i form av handel med energi och livsmedel mellan de två länderna. Dessa två konfliktytor har varit ett gnissel under ett flertal år, långt innan konflikten i Ukraina uppstod. Vad som tillkommit som en ytterligare faktor är sedan 2014 en icke-officiell negativ retorik gentemot Vitryssland, som framförs av de högre samhällssikten i Ryssland och sannolikt även delas av den styrande eliten i Ryssland.
Djupt oroväckande signaler
av Stefan Forss Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö: Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu […]
Sovjetisk miniubåtsförmåga 1945-63
Europeiskt försvarssamarbete. Den andra vågen
av Nils Daag Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhetsstrategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimatförändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt […]
Perspektiv på Nordstream 2 och Karlshamns kommun
Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?
På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.
På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.
I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.
Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.
Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.
Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).
Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.
Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.
Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.
Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.
Ett ideologiskt paradigmskifte i USA
av Hans Ilis-Alm Hur ska vi förstå vad som händer i USA där en inte försumbar del av befolkningen på allvar tror att det finns en global konspiration som syftar till att ändra på världsordningen och att FN är en drivande faktor i detta? Vi som kommer från en helt annan föreställningsvärld. En värld där […]
Är Trump ett större spöke i Sverige än i Finland
av Yrsa Grüne I det militära samarbetet mellan Finland och Sverige handlar det om att vi vill ha en pålitlig samarbetspartner. Båda ska veta vad den andre tänker. Sedan får vi se hur våra synsätt passar ihop. Så sade president Sauli Niinistö i en tv-intervju nyligen (Yle 14.1). Han upprepade också vad som har sagts […]
Prolog Zapad-2017 Del 1 – Förberedelser
I Skuggan Av Gotland Del 2 – Ingångsvärden
Putin, Xi och Trump: ekvation med en obekant
av Mats Bergquist Man hävdar i den internationella diskussionen inte bara att USA det senaste dryga decenniet förlorat mark till Kina, att Ryssland trots de senaste årens upprustning, är så mycket svagare än under Sovjetregimen samt att nya maktcentra växer fram. Men alltsedan Donald Trump överraskande valdes till USA:s 45:e president har analysen av hans […]
Gästinlägg: Förband i ett systemperspektiv
Nedan följer ett gästinlägg, denna gång från J.K Nilsson, en välkänd profil i den internetbaserade försvarsdebattsfären. Nilsson har bloggen ”Väpnaren” som numera fungerar främst i formen av ett arkiv. Nilsson har en bakgrund i Flygvapnet och arbetar idag på FMV med vapen till flygande plattformar. Nilsson har dock en anställning i Försvarsmakten som reservofficer och tjänstgör främst under flygvapenövningar.
Nilsson kontaktade mig i samband med diskussionerna kring Patgb 360 som följde på de tidigare inläggen på bloggen, och önskade att få dela med sig av lite tankar han hade i ämnet ”strid mot luftlandsättning”, och tillföra ett flyg- och vapentekniskt perspektiv. Diskussionsvillighet och nya infallsvinklar uppmuntras av mig, och hans perspektiv ger ytterligare bredd till diskussioner kring det nationella försvaret och hur vi TILLSAMMANS bäst möter en angripare. Som vän av ordning vill jag såklart påpeka att Nilssons inlägg inte på något vis menar att spegla försvarsmyndigheternas syn på materiel, organisation eller användande.
Golvet är ditt, J.K Nilsson!
Herr Flax har ju som vi sett öppnat för en välgörande diskussion om nyttan med motoriserade förband i Svenska armén. I Herr Flax ursprungliga inlägg så ställdes frågan; ”Men vad ska de göra när de väl är framme?”, vid påpekandet att förbanden kan röra sig snabbt över långa sträckor. Visserligen är förbandet ett system i sig och blir så användbart som innehållet i form av teknik, taktik och procedurer medger, men ett förband existerar inte heller som ensam kloss utan återfinns i ett ytterligare systemsammanhang. Jag vill med detta kortare inlägg lämna min syn på hur flyget kan bidra i denna strid.
Låt oss tänka att våra stridsflygförband inte kan avvärja en fientlig luftlandsättning då fienden kraftsamlar sitt jaktflyg och uppträder på ett sådant vis att vårt flyg inte kan påverka fiendens luftlandsättningsförband när de befinner sig i luften. Om vi då har snabbrörliga markstridsförband så kan vi fördröja och kanske även binda dessa förband på marken, intill dess att vi med andra förband i samverkan kan slå dem. Inledningsvis borde vi kunna påverka fienden med förband ur flera stridskrafter för att bryta dennes tempo och organisering. Om ”om” inte funnits, tillsammans med Dublinkonferensen, så hade vi kunnat byta eget jaktflyg mot ett flyganfall med den utfasade Bombkapsel 90(BK90) efter att luftlandsättningen genomförts, men innan fienden klarat ut var man har all utrustning och gjort uppsittning för framryckning, det sårbaraste skedet i en luftlandsättningsoperation.Vad skulle vi kunna göra istället? Vad kan vi titta på framgent?
Internationellt så ser vi hur man utvecklar ersättning för bombkapslar/klusterbomber i bl.a. USA och Israel genom att tillverka de klassiska GP-bomberna ur Mark 80-serien på ett sätt som antingen medger en kontrollerad uppbrytning av bombskalet till lagom jämnstora splitterbitar eller med kulor/projektiler i bombskalet.
Vi har genom forskning och tekniktransferprogram i Sverige hamnat på förkant i denna teknikutveckling, grundforskningen är genomförd och man har genomfört prov på typlika stridsdelar, med mycket gott resultat. Det som återstår för oss och potentiella leverantörer är att produktifiera dessa stridsdelar och vi skulle med fördel kunna göra det själva. En sådan produktifiering skulle kunna gå mot att fylla det glapp som BK90 lämnade efter sig, helt enligt presentationen som jag länkar till i detta stycke. Pengar har redan avsatts för dessa materielprojekt, och steget till att packa om den provade teknologin är inte särskilt långt. Detta är en teknikutveckling som redan idag har delfinansierats av Försvarsmakten och genomförts av FMV och försvarsindustrin.
Vi har ett gott samarbete med Boeing som levererar Bombsystem SDB I till oss, så vi skulle kunna skapa en variant av SDB I som inte bara är gångbar för våra nationella behov, utan även har en exportpotential. Vi har en fullständig integration i Gripen, att byta stridsdel innebär inga extra kostnader för systemet. Går vi upp till Mk82 så kan vi genom GBU-49 kasta iväg ett flertal större men färre bomber på ett kortare avstånd. I skrivande stund genomförs integration av GBU-49 Lot5A som har zonrör för höjdbrisad. Detta krävs för att vi ska få riktigt bra effekt i det scenario jag beskriver. Nackdelen med GBU-49 är att den är personalintensiv att klargöra inför flygning och fällning så en alternativ utveckling för den här förmågan skulle kunna vara att istället integrera JDAM på Gripen.
Genom att ha ett systemperspektiv så kan vi lösa uppgifter genom synergieffekter där man kombinerar rörelse och verkan från två olika förband för att uppnå något som kräver betydligt större insatser och resurser ifrån försvarsgrenarna enskilt. 360-förbandet har mött kritik för att det är för ”lätt”, då det saknar slagkraft. Ett stridsflygförband har visserligen sin främsta uppgift i att möjliggöra handlingsfrihet till sjöss och på land genom att genomföra luftförsvar, men genom att kombinera dessa förband kan vi försvara oss där vi för tillfället är svagare. Vi har i dagens läge inte råd att fokusera på enskilda system och stuprörstänk mellan stridskrafterna, utan måste fortsätta försöka se till övergripande systemegenskaper och hur vi kan uppnå synergieffekter mellan de olika systemen och arenorna!
J.K Nilsson
Ytterligare underlag för den intresserade:
* GMLRS alternative warhead engineer & manufacturing development phase test & evaluation.
Om stridens psykologi – Del 2: Att välja ut de rätta
av David Bergman För en tid sedan besökte jag den Amerikanska flottans specialförband Navy Seals och deras grundutbildning BUD/S i Coronado. Tempot och intensiteten i kursen har gjort att efter den tredje veckan, känd som Hell Week, var det en gång endast 9 aspiranter ur en klass på över 100 kvar. Resterande hade då lämnat […]
Födde berget en mus igen?
av Gunilla Herolf Många gånger efter det att EU bildades har stora planer lanserats för en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Varje gång har dock dessa planer runnit ut i sanden eller givit resultat som varit obetydliga jämfört med vad upphovsmännen hoppats på. Uppenbart är att EU:s medlemsländer inte varit beredda att ge upp […]
Mot Väpnad Konflikt VII
(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden […]
Full fart i Sälen?
-
Åsa Lindestam har helt rätt i att närområdesutvecklingen har gått i en negativ riktning sedan 2008, dock vill jag påstå att det började t.om. innan 2008. Vad som dock blir penibelt för samtliga försvarspolitiker är vad som framförs i Försvarsberedningens rapport inför Försvarsbeslutet 2008, ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. (s. 36)”. Totalförsvarets Forskningsinstitut publicerade en rapport månaden efter den väpnande konflikten i Georgien 2008, där ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas. (s. 3)”
-
När väl försvarsbeslutet för 2008 fattades, under 2009, hade både den väpnande konflikten i Georgien samt händelserna kring Bronsstatyn i Tallinn inträffat. Således om man skulle varit trogen mot sin egen politiska analys och lyssnat på FOI, borde det försvarsbeslut som nyss är fattat kommit redan 2008, för någon egentlig höjning av Försvarsmaktens effekt uppstod ej i och med 2008 års Försvarsbeslut.
-
Samtliga parter d.v.s. både politiker och befattningshavare inom Försvarsmakten samt andra totalförsvarsmyndigheter, har sedan 2014, d.v.s. när Försvarsberedningens analys presenterades, kontinuerligt framfört att säkerhetsläget blir sämre och sämre, således har vi en kontinuerligt nedåtgående trend i vårt närområde vad avser säkerhetssituationen. Det blir då väldigt svårt att hävda att Försvarsbeslutet eller Försvarsberedningens analys på något sätt taktar gentemot vår nuvarande närområdesutveckling.
-
Sverige har fem militärstrategiskt viktiga områden, dessa är Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborgsregionen. Samtliga dessa områdens strategiska vikt har ökat sedan försvarsberedningens rapport presenterades 2014. Det är, dels den försämrade närområdesutvecklingen, dels framförandet av nya vapensystem i närområdet som orsakat denna ökning av den strategiska vikten hos dessa fem områden. Dock är det för de antagonistiska parterna vikten av dessa områden har ökat. Sett ur ett NATO perspektiv krävs svenskt territorium för att effektivt kunna förstärka och försvara de baltiska medlemsstaterna. Ur ett ryskt perspektiv kommer man vilja påverka dessa områden i händelse av en konflikt, för att ej möjliggöra förstärkning eller försvar av de baltiska staterna.
-
Sverige som militärt alliansfri stat har i dagsläget, ur ett markperspektiv, enbart två brigader men fem militärstrategiskt mycket viktiga områden, som otvivelaktigt kommer bli indragna i en konflikt mellan NATO och Ryssland, på olika sätt och vis. Därtill ur ett markperspektiv så har styrkebalansen med all tydlighet förändrats under de senaste 18 månaderna. NATO har påbörjat förstärkning i vårt närområde med fyra stycken bataljonsstridsgrupper. Ryssland å sin sida har upprättat en stridsvagnsarmé samt ytterligare två divisioner och ett stridsvagnsregemente och sedan tidigare en motoriserad brigad i Alakurrti inom det västra militärdistriktet, det vill säga det militärdistrikt som ligger närmast Sverige.
-
Således har både styrkeförhållandena och säkerhetssituationen förändrats till det sämre i vårt närområde. Fortsatt så får våra egna förband anses vara oövade då en stor del av förbanden fortsatt har stora mängder pliktpersonal i sina personallistor. Där det får anses att en övervägande majoritet ej genomfört repetitionsutbildning än mindre i helt förband. Dock skall samtliga förband inom tidsrymden för detta försvarsbeslut genomföra krigsförbandsövning, varvid förhoppningsvis denna pliktpersonal även omfattas, annars kommer det bli svårt att uppnå målsättningen, högre operativ effekt, som anses vara det enskilt viktigaste under detta försvarsbeslut
-
Militär förmåga tar tid att bygga upp, ett värde som oftast förs på tal är 10 år vilket är rimligt såsom vid styrkeuppbyggnad då både soldater och officerare måste utbildas från grunden och samövas. På samma sätt tar det tid att införa nya system, effekt uppnås inte förrän ett antal år senare då taktiskt uppträdande måste utvecklas därefter övas, för att en effektökning skall ske. Således att vända en negativ spiral tar tid, om det innefattar utökade förbandsvolymer eller införsel av nya system.
”Väst” inför 2017; Först handelskrig och sedan vad då?
av Ingolf Kiesow I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.” En Trump-doktrin? Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från […]
Inför Rikskonferensen 2017
På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje […]
Patgb 360 i det nationella försvaret?
För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.
Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.
Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.
Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.
I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.
Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.
Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; ”Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?” Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.
Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?
Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.
Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.
Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!