Vi anpassar alltid uppgiften

TV 4 rapporterar på måndagen att Försvarsmakten, i det närmsta, satt i system att skicka ner personal med otillräcklig utbildning som ammunitionsröjare i Afghanistan och Mali, med risk för liv och hälsa som följd.

Försvarsmaktens uppfattning är att TV 4 har fel.

Svensk ammunitionsröjningsförmåga är bland den bästa i världen. Våra egna satta krav överstiger exempelvis de krav som FN ställer för insatsen i Mali. Personalen är såväl rutinerad och ansvarstagande som utbildade och tränade för de uppgifter som tilldelas.

Efter godkänd utbildning och inför insatsen genomförs en evaluering av ammunitionsröjningsgrupperna. Vid vissa tillfällen har då inte alla medlemmar i gruppen nått den högsta nivån i evalueringen. Det innebär att vissa grupper endast har en fullt evaluerad amröjledare mot tänkta två. Notera att det då inte handlar om att det skiljer sig i utbildningstid – båda har vid tiden för evaluering över 1000 timmars utbildning – utan om att en person av någon anledning inte klarat den sista evalueringen. Vid sådana tillfällen åläggs gruppen en begränsning som innebär att man får röja i en riktning i stället för två och att den av amröjledarna som inte har nått den högsta graden i evalueringen endast får leda röjning för att undsätta den ordinarie amröjledaren om han eller hon skadas.

Begränsningen av gruppen är väl känd av förbandschefen i insatsområdet som i sin operationsplanering då har att ta hänsyn till detta, precis som förbandschefen har att ta hänsyn till hur många sjukvårdsfordon eller helikoptrar som finns tillgängliga inför lösandet av en uppgift.

I inslaget talas även om materielbrist. Under uppbyggnaden av den här förmågan fanns brister på materielsidan men dessa är nu återgärdade. Försvarsmaktens uppfattning är att det vare sig materielbristen eller avstegen vad gäller personal har äventyrat några liv.

TV 4 menar också att amröj-personalen ofta skickas i väg på insatser. Det är riktigt. Det här är en efterfrågad resurs – återigen, svensk ammunitionsröjningsförmåga är högt ansedd. Av det skälet har Försvarsmakten ökat takten på utbildningen av amröjledare. Hösten 2015 påbörjade fem personer utbildningen och nu i höstas började ytterligare sju personer sin utbildning till amröjledare som tar tre år att genomföra. Samtidigt ser Försvarsmakten över rotationssystemet i syfte att åstadkomma mer tid på hemmaplan. Tid som kan användas för återhämtning men också för ytterligare övning och utbildning.

Det pågår dessutom ett fortlöpande systematiskt arbetsmiljöarbete på Ing 2 (som är det förband som kritiseras i inslaget) tillsammans med både arbetsmiljöhandläggare, försvarshälsan och skyddsombud. Utöver att följa arbetsmiljölagen och de föreskrifter som finns har vi också att följa säkerhetsinstruktioner och utbildningsplaner och det är min uppfattning att det görs.

Inom ramen för det systematiska arbetsmiljöarbetet och i de analyser som kontinuerligt görs av våra insatser tas också personalens erfarenheter om hand. Att personal som framför sina åsikter riskerar att inte befordras eller inte få någon löneförhöjning, som TV 4 påstår, är för mig helt främmande.

Brigadgeneral Stefan J Andersson

Armétaktisk chef

En andra flyktingvåg till Europa?

av Magnus Sjöland

Jag har precis kommit hem efter en resa med Folk & Försvar till Grekland, där vi träffade privata och offentliga organisationer samt de två största politiska partierna. Detta för att få en större förståelse för säkerhetsläget, immigrationsläget och hur ekonomin just nu ser ut i Grekland. Grekland har de senaste åren plågats av en kraschad ekonomi, enorma flyktingströmmar och ett spänt säkerhetsläge.

När vi frågade de olika beslutsfattarna och myndighetscheferna vilket de ansåg vara det största hotet mot Grekland just nu, pekade flera ut Pakistans beslut att kasta ut alla flyktingar från Afghanistan som det största hotet mot Grekland och Europa just nu. Det föreligger ett stort hot om en andra flyktingvåg mot Europa.

Sedan Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 har Pakistan tagit emot över 3 miljoner flyktingar från Afghanistan. Idag är det talibaner som får folk att fly sina hem och inne i Afghanistan finns det redan ca 1,2 miljoner interna flyktingar. UNHCR (UN High Commission for Refugees) uppskattar att det idag finns minst 1,5 miljoner flyktingar från Afghanistan i Pakistan och att det är det land i världen som efter Turkiet hyser flest flyktingar just nu. Många måste lämna landet senast 15 november 2016 och resten senast 31 december 2016. Köerna ringlar sig nu långa vid gränsen mot Afghanistan och de vet inte vart de skall ta vägen, vintern nalkas och det kan bli lika kallt som i Sverige om vintern. En ny stor flyktingkatastrof håller på att segla upp och UNHCR är helt oförberedd.

Det grekerna är rädda för är att flyktingarna riktar sina blickar mot Europa och att de då tänker fly med båt till Grekland, som en första anhalt till Europa. Läget är redan ansträngt och grekerna vet inte hur de skall klara denna eventuella andra flyktingvåg, som i värsta fall kan bli minst en miljon människor.

 
Författaren är Verkställande Direktör och ledamot av KKrVA.

Sommarstugor, Hotell och Gränsstationer

Sammanfattning

De uppgifter som sporadiskt framkommit sedan 2008 i Finland, rörande en möjlig koppling till underrättelseverksamhet vid ryska mark- och fastighetsköp i Finland, får till del anses stämma. En mindre del av dessa inköp har, bedömt, en koppling till underrättelseverksamhet, som bl.a. den finska säkerhetskommittén påtalar. Dessa inköp syftar, bedömt, till att utgöra stödpunkter för olika former av underrättelseverksamhet i fred och i händelse av en väpnad konflikt för sabotageförband.

Analys

En mycket intressant företeelse som tidigare berörts på denna blogg är de s.k. ryska mark- och fastighetsköpen i Finland nära, för det finska totalförsvaret, strategiska platser. Finlands säkerhetskommitté kom i februari, 2016, med en promemoria belysa detta något mer ingående,1 vilket gör att informationen rörande dessa fastighets- och markaffärer kan värderas något mer, än vad som hitintills framkommit i både nationell finsk och internationell media.

Sedan tidigare är det känt att en stor andel av de ryska mark- och husköpen är koncentrerade till, dels södra Karelen, dels gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Vissa av dessa mark- och husköp har skett i anslutning ammunitionsförråd, radarstationer, stamnät för elförsörjning och andra för det finska totalförsvaret strategiska installationer. Därtill har även fastigheter och mark inhandlats i Åbo skärgård.2 Samma företag som genomförde inköpen i Åbo skärgård, köpte även två fartyg av den finska marinen, där originalmålningen på fartygen bibehölls.3

Bild 1. Riksväg 6 samt södra Karelen.
Vad som är nytt i sammanhanget är information som framkommit i den finska säkerhetskommitténs utredning avseende s.k. "hybridhot" vilket bl.a. berörde dessa markköp. Informationen som framkommit ur den studien är något tydligare, dels specificeras ytterligare platser, dels klarläggs geografiskt område något tydligare samt även vilken typ av byggnader som införskaffats. Bland annat nämner de att markområden och byggnader har köpts upp, utöver de tidigare nämnda, i anslutning till vapendepåer, militära flygfält, kommunikationsmaster, kärnkraftverk och knytpunkter för tågtrafik och vägnät.4

Vad avser byggnader skall det bl.a. röra sig om gränsbevakningsstationersom den finska gränsbevakningen har avyttrat, därtill skall hotell, servicestationer, skolor och lägergårdar även upphandlats. Enbart längs, finska, riksväg (RV) 6 skall det finnas närmare 30 stora fastigheter i ryskt ägo, fastigheterna har inhandlats under förevändningen att idka turistnäring, men den verksamheten förefaller ej kommit igång som utlovats.5Sedan tidigare är det känt att bl.a. äldre ödehus har köpts upp.6

I Åbo skärgård är det sedan tidigare känt, att ett företag med rysk koppling har köpt upp mark och även hus, samt även byggt hus. I huvudsak rör det sig om mindre fritidshus där storleken är om 100-200 kvadratmeter, dock finns två stora hus om 350 kvadratmeter.7Placeringen av dessa fritidshus är längsmed samtliga större farleder in till Åbo samt Nådendal.8 Åbo är, dels Finlands viktigaste hamn och distributionscentrum,9 dels finns utanför Åbo, Pansio flottbas.10 Därtill är dessa fritidshus placerad vid farleder med större vattendjup som leder ut till öppet hav.11

Bild 2. Fastighets- och markköp i Åbo skärgård.
De tidigare hinder/krav, i Finland, som fanns för utländska fastighetsaffärer avreglerades i två etapper under 1990-talet, det första steget genomfördes 1993 och det andra avslutande 1999. Detta var ett led, och förutsättning, för det finska medlemskapet i EU, då det ej får finnas begränsningar med fastighetsaffärer för medlemsstaterna i EU. Finland kom även, i samband med detta, avreglera fastighetsmarknaden för medborgare i länder utanför EU. I början av 2000-talet kom de ryska mark- och fastighetsaffärerna i Finland påbörjas, av både företag och privatpersoner. Affärerna skall ha genomförts både via företag men även bulvaner.12Redan 2008 förefaller civila individer i Finland, uppmärksammat de ryska fastighetsköpens geografiska spridning, invid viktiga installationer, för det finska totalförsvaret.13

Den finska Försvarsmakten förefaller identifierat faktorer som innebär att vissa av dessa markköp kan vara, eller är, förberedelser syftandes till att försvåra en mobilisering av den finska Försvarsmakten. I händelse av t.ex. en situation där mobilisering skall genomföras är det, den finska polisens uppgift att tömma dessa fastigheter. Den finska polismyndigheten bedömer dock att en tömning av dessa strategiskt anskaffade fastigheter ej kommer kunna ske effektivt, som de förutsatt i dess beredskapsplaner.14

Bild 3. Fredstida gruppering av förband.
Den finska Försvarsmaktens fredsgrupperade förband är i huvudsak koncentrerade till landets södra del samt med en tyngdpunkt i dess mellersta och västra delar.15 Utgår vi från den tidigare basfakta, där en tydlig koncentration skall vara längs RV 6 samt i södra Karelen, så finns det längs med RV 6 totalt tre militära enheter, inom södra Karelen finns en militär enhet. Således kan koncentrationen av inköpta fastigheter och markområden ej genomförts till dessa fredstida grupperingar, utan måste vara vid koncentrationsområden och basområden, för den finska Försvarsmakten, i händelse av mobilisering och/eller ett försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt, vilket indirekt beskrivs i de finska artiklar som finns avseende ämnesområdet.

För att få någon form av, möjlig, rätsida på de finska uppgifterna får vi se bakåt i historien om det finns några möjliga paralleller som går att vidareutveckla till vår nutid. Vad avser fritidsfastigheter i kustband och skärgårdar så finns det beskrivet hur den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, under 1980-talet, förefaller kontrollerat ett antal sådana fastigheter som varit inköpta av individer med utländskt medborgarskap, kopplat till den främmande undervattensverksamhet som bedrevs, längs den svenska kusten och i skärgården.16 I detta sammanhang blir de uppgifter som förekom under 1980-talets svenska ubåtsjakter, avseende ljussignalering från land ut mot vatten, intressanta.17

Vad avser fastighetsköp, så får Matrecos verksamhet i Sverige vara det mest kända, där de genom en omfattande spridning av dels, servicepunkter, dels filialer, hade möjlighet att täcka in en stor del av Sverige. Enligt chefen för SÄPO kontraspionage, OlofFrånstedt, vid den aktuella tidpunkten, var det den militära underrättelsetjänsten, GRU, som bedrev inhämtningsverksamhet med Matreco som en täckverksamhet.18 Vad avser Matreco, så förefaller det kommit s.k. "bilexperter" från Sovjetunionen för att utföra visa bilarbeten, i Sverige, dessa övernattade/bodde då i Matreco lokaler. Dessa "experter" förefaller,ej haft någon djupare kunskap, i bilarbete.19Därtill förefaller de både på filialnivå samt vid huvudkontoret dirigerat lastbilstrafik, TIR märkta lastbilar, men även upprätthållit samband med fartyg.

Utöver det så beskrivs det även i det s.k. Mitrochinarkivet hur t.ex. en bensinstation i Mexiko vid gränsen till USA, skulle utnyttjas för att, dels fungera som stödpunkt för sabotageförband, dels fungera som förvaringsplats av utrustningen till sabotageförband, som i händelse av en konflikt med USA, skulle genomföra sabotage där.20 Materiel gömdes även nära objekt där sabotage skulle genomföras mot, oftast skildes tänd- och sprängmedel från radiomateriel. Materielen kunde även befinna sig nära luftlandsättnings- och landstigningsområden för sabotageförbanden, då var den antingen nedgrävd i marken eller så hade den gömts i byggnader, som en agent ägde.21 I detta sammanhang blir uppgifter rörande Sovjetiska lastbilschaufförer som iakttagits, under det kalla kriget, gräva ned utrustning i Sverige, mycket intressanta. Iakttagelserna har genomförts då de parkerat sina lastbilar i obebodda områden, i samband med detta skall bl.a. radiosändare omhändertagits i efterhand, vid plats där iakttagelse genomförts.22

Således dessa perspektiv visar på att, under det kalla kriget fanns det, bedömt, både fastigheter där man visste om att de var i utländskt ägo och eventuellt i svenskt, där underrättelseverksamhet bedrevs, därtill terrängområden där utrustning fanns gömd, men ytterst lite gjordes åt verksamheten, förutom att den hölls under bevakning i olika former. Därtill visar det på, trots att det var betydligt svårare, att dölja, under det kalla kriget, så var Sovjetunionen beredd att ta stora risker i form av att genomföra denna form av verksamhet, trots att det tydligt skulle kunna härledas till Sovjetunionen. Något som är viktigt att ta med sig i det fortsatta resonemanget.

Den ryska köpkraften började öka vid 2000-talets inledning,23den hade då så sakteliga börjat återhämta sig efter den finanskris som inträffade 1998.24 Vilket även sammanfaller med starten för de ryska mark- och fastighetsköpen i Finland.25 Vad som även sammanfaller med de ryska mark- och fastighetsaffärerna, är den tydliga ökningen av rysk underrättelseverksamhet, som påbörjades vid den omedelbara inledningen av 2000-talet.26 En ökning som förefaller haft målsättningen att återskapa samma underrättelseförmåga som fanns, under den mest ansträngda tiden, vid det kalla kriget.27

Således finns det, dels en historisk koppling till utnyttjande av faciliteter samt markområden för genomförande av olika former av underrättelseverksamhet, dels förefaller en ökning i den ryska underrättelseverksamheten korrelera i tid, gentemot en ökning av ryska fastighets- och markköp i anslutning till för det finska totalförsvaret viktiga objekt. Härav finns det skäl att anta att, åtminstone, del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet.

Koncentrationen av de finska stridskrafterna är, och var även under det kalla kriget, i landets södra del, därtill finns huvuddelen av befolknings- samt industriella- och administrativa centra, där.28Det finska mobiliseringssystemet kunde under inledningen av 1990-talet under några dagar, bedömt 3-5, mobilisera cirka hälften av dess totala volym,29 en stor del av dessa torde varit koncentrerade till landets södra delar. Trots, nästan, en halvering i storlek av manskap,30 jämfört med det kalla kriget, så torde en huvuddel av dessa fortsatt vara koncentrerade i händelse av en väpnad konflikt till Finlands sydöstra delar.

Sett till hur Finland såg framför sig hur ett möjligt angrepp kunde tänkas genomföras under det kalla kriget mot dem, i form av ett strategiskt överfall, så förefaller koncentrationen av de Sovjetiska förbanden varit till de sydöstra delarna av Finland, i vad som kunnat utläsas av information som framkommit under 2010-talet. Därtill korrelerar bedömda mål, väl med de uppgifter som framkommit i nutid, vart mark- och fastighetsaffärerna genomförts. Därtill sett till hur ett reguljärt angrepp skulle kunna tänkas genomföras, i vår tid, så får de tankegångarna d.v.s. en form av strategiskt överfall, fortsatt ses som giltiga.31Således, ur detta perspektiv blir koncentrationen av mark- och fastighetsinköp till områden längsmed RV 6 och i södra Karelen, fullt rimliga.

Om nu en del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet, kan det skilja sig något mot tidigare eller ej? Inleder vi med markaffärerna, som torde vara den stora avvikelsen, så kan det finns en logisk förklaring. Virkesuttaget torde ökat markant sedan det kalla kriget, därtill så har även hastigheten man kan göra uttaget i, ökat markant. Mellan perioden 1991 och 2015 dubblades nästan virkesuttaget i Finland.28Således, torde även risken för ofrivillig exponering av t.ex. i fredstid utlagda upplag dubblerats. Ett sätt att minska denna risk är i sådant fall markköp. En annan anledning till markköp i anslutning till viktiga objekt, kan vara möjligheten till utplacering av teknisk inhämtningsutrustning, som genom markköpet löper mindre risk för ofrivillig exponering.

Vad avser fastighetsköpen får man se tre förklaringar. Den första, torde vara att del av dessa fastigheter fungerar som stödpunkter för underrättelsepersonal i fredstid, på samma sätt som Matreco filialer fungerade under det kalla kriget, sett till vilken typ av byggnader, hotell o.dyl., som nämnts. Den andra, torde vara att vissa fastigheter, främst ödefastigheter, kan fungera som s.k. "brevlådor" för att förflytta information eller utrustning och möjligen som gömslen för personal. Den tredjetorde även vara som stödpunkt, i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge innan en väpnad konflikt, som möjliggör att sabotageförband kan återhämta sig samt förbereda sig, inför lösandet av uppgifter.

Har då samtliga mark- och fastighetsinköp en koppling till underrättelseverksamhet? Nej de har det, bedömt, ej. Men sett till hur den Sovjetiska underrättelsetjänsten arbetade, så får det ses som högst sannolikt att dess ryska arvtagare, fortsatt i samma spår. Vilket gör det högst sannolikt, med de nya uppgifter som publicerats att ett antal av dessa mark- och fastighetsinköp har en koppling till underrättelseverksamhet. Därtill utgör mängden mark- och fastighetsinköp ett skydd i sig. Själva mängden, som den finska polismyndigheten själva uppger, försvårar, bedömt, att, dels fastställa vilka inköp som har koppling till underrättelseverksamhet, dels genomförandet av någon form av adekvat övervakning i fredstid och påverkan i t.ex. ett skymningsläge.

Agerar Ryssland i sådant fall på liknande sätt i alla länder? Det är jag tveksam till, bedömt är det ett agerande man kan tänkas ta till i sitt absoluta närområde, för att säkerställa att ett buffertområde d.v.s. flytta fram sitt försvarsdjup, i händelse av en konflikt, kan genomföras snabbt. Därtill med minimala resurser d.v.s. man väljer att agera med sabotageförband och fjärrstridsmedel i stor omfattning för att uppnå en systemchock och sen med mindre reguljära förbandsenheter upprättar man ett buffertområde, för att effektivare kunna skydda själva Ryssland.

Slutsats

Den slutsats man kan dra är att det är ett fullt rimligt antagande, som genomförts i Finland, att vissa av de mark- och fastighetsaffärer som genomförts har en koppling till underrättelseverksamhet. Bedömt utgör dessa markområden samt fastigheter, stödpunkter som kan utnyttjas i fred, kris och konflikt för, dels underrättelsepersonal, dels sabotageförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Iltalehti 1(Finska)
Ilta Sanomat 1(Finska)
Merivoimat 1(Svenska)
Naturresursinstitutet 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Yle 1, 2, 3 (Svenska/Finska)
Världsbanken 1(Engelska)
Åbo Hamn Ab 1(Svenska)

Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok.
Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016.
Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013.
Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015.
Nilsson, Ulf I. 'Spionerna i Ströms bro', Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990.

Slutnoter

1YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
2Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
3Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamo välitti armeijan alukset venäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtml(Hämtad 2016-10-22)
4YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
5Ibid.
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-21)
7Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä - "Varakas herrasmies arvosti rauhaa ja turvallisuutta". 2015. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-2000000812464.html(Hämtad 2016-10-22)
8YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
9Åbo Hamn Ab. 860 år av handel och sjöfart. 2016. http://www.portofturku.fi/portal/se/presentation/historia/(Hämtad 2016-10-22)
10Merivoimat. Styrkan till sjöss. 2016. http://merivoimat.fi/sv/kustflottan(Hämtad 2016-10-22)
11YLE. Tuula, Malin. Venäläisten maakaupat uhkien joukossa – Turvallisuuskomitea listasi hybridisodan ilmiöitä. 2016. http://yle.fi/uutiset/3-8664889(Hämtad 201-10-22)
12YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
13Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
14YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
15Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015, 266.
16Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
17Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 211.
18Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013, s. 82-83.
19Nilsson, Ulf Ivar. 'Spionerna i Ströms bro', Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
20Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok, s. 363.
21Ibid. s. 364.
22Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.
23The World Bank Group. Russia GDP per capita (current US$). 2016. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.PCAP.CD?end=2015&locations=RU&start=1989(Hämtad 2016-10-22)
24Sveriges Television. Liebermann, Andreas. Ryssland efter Sovjetunionen. 2008. http://www.svt.se/nyheter/ryssland-efter-sovjetunionen-1(Hämtad 2016-10-22)
25Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
26Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016, s. 20.
27British Broadcasting Corporation. Profile: Russia's SVR intelligence agency. 2010. http://www.bbc.co.uk/news/10447308(Hämtad 2016-10-22)
28Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990, s. 93
29Ibid. s. 94-95
30YLE. Kronvall, Kerstin. Värnplikt gör Finlands försvar billigt. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/07/varnplikt-gor-finlands-forsvar-billigt(Hämtad 2016-10-23)
31Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013, 42-43.

32Naturresursinstitutet. Virkesuttag och virkesförrådets avgång. 2016. http://stat.luke.fi/sv/avverkningar-och-avgang(Hämtad 2016-10-22)

Hur kan Försvarsmakten växa i styrka

av Ulf Henricsson

Framtiden går inte att förutse. Således kan vi inte bortse från en situation där vårt land behöver ökad militär förmåga. Vår försvarsmakt, måste kunna växa och det måste få kosta om begreppet skall ha en reell betydelse.

Det oförutsedda inträffar

Nuvarande säkerhetspolitiska situation var inte förutsedd. Vi skulle ju ha tio års förvarning! Då skulle politiken fatta beslut om förstärkningar av försvaret. Vilka åtgärder har då vidtagits? Enkelt beskrivet har FM fått två miljarder till per år. Detta räcker i bästa fall till att genomför 2009 års försvarsbeslut – som förutsatte oförändrad positiv omvärldsutveckling. Det är ingen verklig förstärkning, men minskar utförsbacken.

Komplicerad tillväxt

Beslutade åtgärder är genomförda i början av 2020-tal. Det visar hur ihåligt talet om att ”vi rustar när det behövs” är – effekten kommer alltför sent. Historien är fylld av exempel på att idén, att växa när det behövs, inte fungerar. Framförallt bidrar den inte till försvarets viktigaste uppgift – att vara fredsbevarande.

Att växa under kontrollerade former med befintlig struktur som grund är tidskrävande. Först skall materielen levereras, i rätt tid och antal.

Skall organisationen växa behövs det nyrekryterad personal och i dag måste den utbildas från grunden. Till detta krävs infrastruktur och utbildningspersonal. Den senare måste tas från befintliga förband som därmed tappar i styrka och beredskap.

Vid tillväxt är det inte bara viktig materiel som stridsfordon, artilleripjäser som skall hanteras utan också mängdvaror som uniformspersedlar, verktyg , skyddsutrustning,  sjukvårdsmateriel m m. Det finns alltså hur många möjligheter som helst att processen störs när någon parameter ändras.

Så länge pliktlagen gäller kan personalen kallas in men då är det numera personal som inte har militär grundutbildning utan vi måste börja med den. Att få fram en användbar bataljonschef tog under det kalla kriget cirka åtta år. Säg att vi tar lite genvägar och nöjer oss med lägre kvalitet och gör det på hälften – fyra år.

Vad avser materiel kan man i dagsläget köpa vissa saker från ”hyllan” men kvalificerad krigsmateriel tillverkas inte förrän man har en beställning. Om ett beslut att avsevärt öka försvarets styrka skulle fattas görs det i ett oroligt omvärldsläge då inte bara vi vill ha prylarna – det som finns på hyllan försvinner fort. Som regel till det land där tillverkning sker.

När det gäller mer kvalificerad materiel kan man kanske slå sig in på en löpande produktionslinje, om man har tur, men då gäller det enstaka materielslag. Realistiskt är att vi får ställa oss i kö och att leveranserna prioriteras utifrån tillverkarlandets behov. Att starta produktion och leveranser av färdigutvecklad och produktionsanpassad materiel kan ta från ett år till kanske fem år beroende på komplexitet och omvärldsläget.

Det tar tid

Om vi antar att en till två bataljoner kan vara krigsdugliga inom fyra år från beslut och att vi sedan kan öka med två bataljoner om året så skulle vi kunna dubblera den nuvarande armén på 7 år. Det låter mer än det är – mindre än 10% av det antal bataljoner vi hade i början på 1990-talet och knappast det som krävs för att försvara hela landet – som riksdagen säger sig vilja. För att det skall bli en fungerande organisation krävs också att vi parallellt utbildar och organiserar stödförband. (Ledning, artilleri, luftvärn logistik och sjukvård). Dessa tider kan naturligtvis minskas om det finns genomarbetade planer och viktig materiel i förråden.

För marin och sjöstridskrafter gäller i sort samma förhållanden. Dock är anskaffning av fartyg och flygplan mer tidskrävande även om vi har tillverkning inom landet eftersom byggprocessen är långsammare och en stor del av komponenterna importeras och är utsatta för samma konkurrens. Sannolikt kan dock vapentillgången, framförallt för flyget, utökas i högre takt om det ligger i något lands intresse (USA)

Det finns andra mer improviserade modeller att förstärka försvaret.  Allt från mer eller mindre utbildade folkuppbåd utrustade med de vapen man kan skramla ihop till den konventionella modellen. Försvarseffekten av detta tål att diskutera, framför allt om svensk folket är beredda att tillämpa en sådan metod som kommer att innebära stora umbäranden.

Detta är ju sorgesam läsning för de som tycker försvarsförmåga bara skall finnas när den verkligen behövs. Finns det då inget som kan få effekt på kortare tid. Jo, jag anser att en rejäl förstärkning av luftvärnet skulle ge en avsevärd krigsavhållande effekt. Och då talar jag om långräckviddiga system typ Patriot. Det skulle ge en angripare stora restriktioner i uppträdandet och vårt eget flyg avsevärt längre överlevnad.

För att ge tillräckligt snabb effekt måste vi anskaffa redan tillverkade system och de skall levereras med personal som sköter utbildningen. Kan vi då komma på leveranslistan för sådana system? Eftersom det sannolikt bara är USA som kan leverera hamnar vi efter NATO länderna – såvida inte USA/NATO finner ett egenintresse i att vi får systemen tidigt och det vet vi inte i tid. Fast kunde vi ha hemliga avtal med USA under det kalla kriget kan vi väl ha det nu också.

Slutsatser

Det tar längre tid än vi sannolikt kommer att ha på oss för att få effekt av tillväxt. Angriparen kan också välja att slå till innan tillväxten får avsedd effekt. Och det kommer att kosta! Gapet mellan vad vi har idag och vad vi som allianslösa skulle behöva går inte att överbrygga med måttliga anslagsökningar. Återtagningen efter 1925 års försvarsbeslut resulterade 1936 i en 30% ökning av anslagen och 1942 ökades anslagen med 300%! Åtgärderna var genomförda under första delen av 1950 talet.

Därför bör vi söka medlemskap i NATO vilket avsevärt ökar vår möjlighet att växa och att verkligen få effekt av att ”vara tillsammans med andra”.

Eftersom försvarets viktigaste uppgift är att vara fredsbevarande torde det vara mer fredsbevarande att vara tillsammans med över 400 miljoner andra européer än att 9 miljoner svenskar står ensamma.

En annan effekt är att det kan stärka vår försvarsindustri genom att det blir lättare att sälja till NATO-medlemmar. Det visas väl av den begränsade framgången med JAS och ubåtar de senaste åren. En stark försvarsindustri bidrar till bättre förmåga att växa.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Besök NATO HQ i Bryssel – några intryck






Jag hade tillfälle att i veckan  (18 oktober) besöka Nato:s högkvarter i Bryssel, här några korta (ostrukturerade) nedslag i något av det som sas och diskuterades.

Nato i Baltikum
Från och med nästa år kommer det finnas en Nato bataljonsstridsgrupp ständig närvarande i vart och ett av de baltiska länderna. De ska inte uppfattas som en styrka som kan försvara länderna i händelse av angrepp, utan som en utökad snubbeltråd. Viktigt att observera är att grupperna kommer att innehålla kontingenter från alla de större Natoländerna US, TY, GB och FRA (notera att alla Nato:s kärnvapenstater kommer att delta - min kommentar).


Eventuell planeringssamverkan med Sverige

Här kan man tänka sig tre modeller:

-          Inget utbyte av planer,

-          Orientera varandra (Nato och Sverige) om tänkbar krigsplanering och anpassning av egen planering till det (det är dock svårt att göra planer där en eventuell partner bara kanske ställer upp, dessutom vi kommer inte få full insyn i Nato:s planer, det är förbehållet medlemmar),

-          Gemensam planering (kräver dock Natomedlemskap).

Det finns självfallet ytterligare ett fall så länge vi står utanför alliansen. Nato gör sin egen planering utifrån egna behov och orienterar, den dag en eventuell konflikt utbryter, vad Sverige har att rätta sig efter. Det är en sannolik konsekvens av den första strecksatsen ovan, speciellt om man väger in vår egen begränsade militära förmåga idag (detta är min egen reflektion, det var ingen som framförde det – väluppfostrade).

Förstärkningsmöjligheter till Östersjöområdet och krigföringsförmåga

Just nu en ganska dyster bild. Att Natos ”Very High Readyness Force” (ca 5000 man) kan påbörja en förflyttning från sina olika förläggningsorter inom 1-2 dygn betyder inte att den är på plats inom några få dagar. Det kommer ta en bra stund innan den tyngre utrustningen, som ofta måste transporteras med fartyg, kommer fram.  Insatser med flyg är en delvis annan fråga, men inte heller det okomplicerat (en egen kommentar: det är inte Sverige som är det prioriterade området dit Nato kommer sända stridskrafter). Ett annat problem är att Nato till stora delar ”glömt bort” hur man för storskaliga militära operationer brigad, division och kår då de senaste tjugo åren ägnats åt ”småkrig” i Afghanistan och andra platser. En återtagning har påbörjats men det kommer ta flera år innan förmågan återskapats. Just nu är det bara USA som fullt ut behärskar den konsten och har resurserna för att genomföra storskaliga operationer. Det kommer dock ta lång tid innan amerikanska resurser kan tillföras Europa, om så skulle behövas – de måste skeppas över Atlanten.

Tysklands ökade försvarsansträngningar

Den gångna helgen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland efterhand kommer att höja sina försvarsutgifter till 2% av BNP (idag 1,2%). Det sågs både som en viktig markering vilken sannolikt skulle påverka andra Natoländer att också börja anpassa sig till dagens verklighet, men kanske viktigast, det kommer innebära en substantiell förstärkning av Natos förmåga. Det senare har dock väckt vissa funderingar om Tysklands framtida roll i Europa. Förutom att vara den ”ekonomiska stormakten” i Europa så kommer det leda till att Tysklands också kommer bli den ledande militärmakten (2% i Tyskland är avsevärt mer än 2 % i Storbritannien eller Frankrike, de ländernas ungefärliga nivå idag). Men som någon påpekade ”det är nog i första hand ett argument i Tyskland från sådana som inte vill öka försvarsutgifterna”.

Brexit

Det är osannolikt att det skulle leda till en försvagning av Nato. Snarare talade mycket för att britterna skulle öka sitt engagemang i alliansen för att visa att de visst är goda européer, men också för de att bibehålla sitt inflytande i europeisk säkerhetspolitik.  

Nato och Ryssland

Här driver Nato två spår: avskräckning och dialog. I ljuset av Rysslands agerande i Georgien och i Ukraina är det viktigt att markera att alliansen kommer ha både förmågan och viljan att skydda sina medlemmar om så skulle behövas. Samtidigt är det utomordentligt viktigt med en fortsatt dialog för att undvika missförstånd som kan leda till att en spänd situation skulle kunna eskalera. Helst ska det idag spända förhållandet kunna trappas ned. Samtalen inom ramen för Nato- Russian Council fortsätter.

Ofta bortglömt

Nato är mycket mer än bara Artikel 5 (kollektivt försvar). Idag arbetar Nato mycket aktivt med att stödja länder utanför alliansen med t ex utbildning rörande terroristbekämpning, och demokratisk kontroll av försvarsmakter. Det sker bl a i Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Man har också initierat ett omfattande program för att återskapa moderna civila totalförsvarsfunktioner i medlemsländerna (något som avvecklades i många länder efter det Kalla kriget – vi är inte ensamma). Här ser man en viktig roll för civila företag, bl a inom cyberområdet. Även partnerländer som t ex Sverige är här välkomna att bidra.



                                                                 *****

Utredning klar och levererad

Den 28 september lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning rapporten En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) till försvarsminister Peter Hultqvist. Det har varit en intressant och oerhört givande resa tillsammans med ett fenomenalt sekretariat – under ledning av huvudsekreterare Carl van Duin och med juristen Lisa Ahlström i spetsen för det juridiska arbetet – samt en lika konstruktiv som kunnig expertgrupp. Resultatet är ett lagarbete. ph-och-annika-690

För förslagen rekommenderas läsning av rapportens sammanfattning (se länk ovan) samt Folk och Försvars seminarium om utredningens förslag, där bland andra försvarsministern och två av utredningens experter (Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör och Christina Malm, GD Totalförsvarets rekryteringsmyndighet) deltar.

Utredningens föreslagna tidsplan är ”sportig”, som en av utredningens sakkunniga konstaterade när vi ritade upp tidslinjalen, men omvärldsutvecklingen och krigsförbandens behov kräver det. Om ingen åtgärd vidtas redovisar utredningen i detalj hur konsekvenserna ser ut – och det är inte i en odefinierbar framtid effekterna slår igenom utan i högsta grad i närtid, till exempel vad avser rekryteringsbas för officerare och personalreserv. Utredningen framhåller också behovet av att hålla i och utveckla arbetet med attraktionskraft och motivation för att få individer att söka sig till och vilja anställas i myndigheten. Det vore direkt skadligt att enbart växla på pliktinstrumentet i mönstring och utbildning, utan att samtidigt stödja frivilligheten med bland annat incitament i form av studieekonomiska lättnader.

Personalförsörjningen är i högsta grad gränssättande för hur Försvarsmakten kan upprätthålla planerad operativ effekt och hur man kan tillväxa framåt, om politiken så beslutar.

För min egen del återinträder jag nu i det egna företagandet och utöver ett antal presentationer av utredningen har jag intressanta uppgifter – föreläsningar och modereringar – framför mig inom ett område som kräver gigantiska insatser av många aktörer framöver: Totalförsvaret. Jag återupptar också försvarsbloggandet och känner mig lika fri som inspirerad att lyfta fram och analysera såväl positiva som negativa beslut och ageranden hos inblandade parter, alldeles oavsett partifärg eller myndighetstillhörighet.

Med andra ord, välkomna åter!

 

 

 

Gästinlägg

Förmågeglappet inom luftstridskrafterna kvarstår

Bakgrund

Luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö.
Försvarsmakten försökte att under 00-talets slut införa de nya interoperabla förmågorna i samband med att konceptet för det nätverksbaserade försvaret (NBF) utvecklades.
I december 2008 startade Allan Widman en debatt i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”.
Ganska snart uppmärksammades det att utvecklingen och införande av de nya interoperabla förmågorna inte gick som planerat inom ledningssystemen, dvs ett Förmågeglapp hade uppstått inom luftstridskrafterna framförallt förmågan att leda den interoperabilitetsanpassade JAS 39 C/D.
Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet under perioden runt 2009-2011.

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 3:e kvartalet 2011 enligt Försvarsmaktens deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott våren 2009. Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram åtskilliga gånger.  Att införa interoperabla förmågor har tagit betydligt längre tid än beräknat. Än idag 2016 är inte förmågeglappet fullständigt tilltäppt.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommenderahttp://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem 



Interoperabilitet

Vad menas då med interoperabel flygstridsledning? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

-          krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

-          krypterat radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

-          störskyddat och/eller krypterat radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

-          system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).



Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

-          Link 16 är infört och datastridsledning utförs såväl vid incidentberedskap och dagliga övningar mellan stridsledningscentral C2StriC den flygande spaningsradarn ASC 890 och JAS 39 C/D med godtagbar täckning över Sverige och dess närområde.
Utbyte av länkinformation sker även med våra grannländers stridskrafter månatligen vid gemensamma övningar, Cross Boarder Training (CBT). Vid lämpliga övningar sker även utbyte av information med marinens kustkorvetter. Avsaknaden av en luftvärnscentral (LvC/GBADOC) som har operativ L16 förmåga är besvärande men bedöms kunna uppnås under 2018 i samband med de satsningar som görs på nytt luftvärnsrobotsystem.
Sammantaget är FM operativa förmåga med L16 god.

-          det krypterade markbundna radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan är inte till fullo implementerat pga att upphandlingsprocessen dragit ut på tiden och att infrastrukturella förutsättningar brister. Inom det närmaste året bedöms IFF-systemet vara infört.

-          ett störskyddat och/eller krypterat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan är infört men ännu inte slutförd i alla delar av landet. Den störskyddade delen (HQII) används frekvent och med gott resultat. Den krypterade delen (Secure Voice) används sparsamt och här återstår en hel del arbete med taktisk utprovning innan den sistnämnda förmågan är operativ.

-          ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC) saknas fortfarande. Ett sådant system har utlovats länge och skulle vara inrymt inom det försvarsmaktsgemensamma ledningssystemet SWECCIS.
Omtag görs nu med SWECCIS ”ny” vilket enligt optimistiska prognoser skall vara färdigt 2017 med driftstart våren 2018. Om det innehåller det för Försvarsmakten nödvändiga delarna för ledning av luftstridskrafter (ICC) är höljt i dunkel.


Systemsamordning och FM IP-nät
Att beställa och införa system med en utbyggd rikstäckning är omfattande projekt som innebär stora krav på systemsamordning såväl inom FM som FMV. Inte bara integrering mot stridsledningscentraler, radarstationer, radiosändare osv måste ske utan hela Försvarsmaktens infrastruktur i form av telenät och IP-nät påverkas och måste byggas ut. Därefter skall omfattande verifierings- och valideringsarbeten genomföras för att hela funktionskedjan ska kunna godkännas (inkluderat flyg- och IT-säkerhet), en omständlig och tidsslukande process.

Avsaknaden av en fungerande ”högre” systemsamordning - dvs ”på system av system nivån” och dessutom mellan vapengrenarna - är besvärande vilket har fått till följd att komponenter eller hela system som är vitala för att en funktionskedja skall vara operativ inte är införda eller brister i en mängd olika avseenden.

Bristerna i systemsamordning beror till mångt och mycket på att man organiserade om Försvarsmakten i mitten på 00-talet. En ledningsinspektör tillsattes som chef över en produktionsorganisation som inte bara skulle utveckla högre försvarsmaktsgemensamma ledningssystem och infrastruktur utan även utveckla och samordna de ”naturliga” vapenslagen sjö, flyg och marks taktiska och stridstekniska ledningssystem. Resultatet har varit allt annat än lyckat.

FM system kommunicerar idag, precis som alla andra system civilt som militärt, över IP-nät. För att erhålla en operativ förmåga med de enskilda systemen och för att bära alla tjänster fordras ett väl utbyggt, avbrottsfritt, skadetåligt, underhållet, intrångssäkert, driftsatt och dygnet runt övervakat IP-nät i Försvarsmakten. Dessutom är det viktigt att säkerställa att tidskritisk och flygsäkerhetskritisk information har prioritet mot annan mindre angelägen information vid skador eller utslagning.



Sammanfattning

I dagens oroliga omvärld har Sverige inte till fullo uppnått de förmågor som efterfrågas för luftstridskrafterna och som FM tidigare utlovat regering och försvarsutskott. Bristerna i FM organisation, systemsamordning och infrastruktur är besvärande.

Till ”syvende og sidst" ankommer det på Försvarsmaktens uppdragsgivare dvs svenska folket och dess valda ombud i Sveriges Riksdag och Regering att försäkra sig om att landet har nödvändig och tillräcklig förmåga med luftstridskrafterna.

Peter Neppelberg

Kungens NEJ


Den nya norska filmen om invasionen den 9 april 1940.

En trailer som väcker intresse. Hade nyligen premiär i Norge. Rekordpublik i Norge. Efter bara några veckor har nu snart en halv miljon norrmän sett den.


Får man hoppas att den redan snart kommer till svenska biografer?

En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?


Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  



                                                                    ***



Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1]uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    



                                                                    -------



”Alexander Nevskij planen”



Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.



Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.



Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.



Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.



Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.



Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.



Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.



Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.



Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:



1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.



En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.



Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.



USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd - USA:s resurser är inte oändliga. 



EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.



Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.



De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 



Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.



Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.



En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.



Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 



Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.



En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.



I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).



Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].



Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.



Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.



En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång - de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.



I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 



När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   



Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.



Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.



Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.



Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.



Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.



Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.



Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 



Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 



Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.



I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.



Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.



Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.



En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 



Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.



Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.



Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.



Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.



Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.



Sammanfattande slutsats och rekommendation



Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.





Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”







[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Flertal i riksdagen är för Natomedlemskap

Sten Tolgfors. Foto: Henrik Sundbom

Sten Tolgfors.
Foto: Henrik Sundbom

av Sten Tolgfors

Mats Bergquist kritiserar (6 oktober 2016) Natodebatten för att förbigå två aspekter, nämligen ”konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen.” Så låt oss ägna några ord åt dessa.

”Säkerhetsdilemmat”, definierar Bergquist som, att då ”din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras”.

Men det han egentligen beskriver är konsekvenserna av Rysslands agerande under de gångna åren, som i högsta grad försämrat andras säkerhet. Landet syftar till att skapa och anser sig ha rätt att upprätthålla en buffertzon, en zon av inflytande längs sina gränser. Detta har genom uttryck som annektering av Krim, krig i östra Ukraina, aggressivt uppträdande över Östersjön och upptrappad retorik skapat en starkt negativ säkerhetspolitisk utveckling i Sveriges närområde.

Att detta ryska förhållningssätt gentemot grannländer står i direkt strid med FN-stadgans våldsförbud, samt dess entydigt etablerade självbestämmanderätt för stater – som därtill gäller varje stat och inte bara de länder som stormakter önskar skall omfattas – nämns sällan i Sverige och inte alls av Bergquist.

Därför är det beklagligt att i sammanhanget referera kalla krigets försök att ”… skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst.” Det är nämligen detta Ryssland i nutida tappning och egen tolkning har tagit sig före. Ett antal länder skall därmed få acceptera att de saknar säkerhetspolitiskt självbestämmande och skall underordna sig den stora statens behov.

Bergquist skriver att Ryssland ser svenskt Natomedlemskap som en röd linje, men menar att landet ”accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO.” De senaste årens uppträdande mot grannarna kring Östersjön – inklusive Sverige – säger annorlunda; att Ryssland agerat mot Värdlandsavtal, ett särskilt nära partnerskapssamarbete och gemensamma övningar. Andra gör bedömningen att Ryssland skulle ogilla men acceptera svenskt medlemskap. Men grundfrågan förblir densamma, skall svenska folket ha rätt att självständigt välja Sveriges säkerhetspolitiska linje?

I sak verkar svenskt medlemskap krigsavhållande och bidrar därmed till ett stabilare Östersjöområde. Värt att understryka är att Natos artikel 5 enbart är defensiv till sin karaktär.

Bergquist skriver att svenskt-finskt Natomedlemskap skulle vara ”den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952”. Därmed bortser texten från Berlinmurens och Warszawapaktens fall, våra grannländers återvunna frihet och deras demokratiskt uttryckta önskan om medlemskap i både EU och Nato. Detta, att länder i Central- och Östeuropa så som halva Tyskland, Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen sökte och vann medlemskap var en avsevärt större förändring än vad det nära partnerlandet Sveriges medlemskap skulle vara.

Men det problematiska när sådana resonemang förs är att blicken inte riktas mot Rysslands agerande, den riktas mot Sveriges. Hot beskrivs komma från demokratiska länders önskan att i enlighet med FN-stadgans självbestämmanderätt söka medlemskap i Nato. De ryska reaktioner författaren diskonterar sätts inte in i en kritisk eller normativ kontext, utan det förutsätts vara vi som skall anpassa oss efter stormaktens förmodade vilja och förmodade reaktioner. Därmed avskrivs en del av det nationella självbestämmande som säkerhetspolitiken är till för att skydda.

Problemet idag är att Östersjöregionen är säkerhetspolitiskt fragmentiserad, trots att den bara kan försvaras som en helhet. Huvuddelen av Östersjöns stränder ligger inom EU, men faktiskt utanför Nato. Försvar förvandlas därmed från en fråga om militär rationalitet till en politisk fråga. I en pågående kris eller ett krigs inledning måste Sverige och Finland fatta politiska beslut om hur länderna skall agera. Detta tar tid, tid som då inte finns, och dessa politiska beslut kommer att betraktas som mycket påverkbara av en motståndare. Det ligger i en sådan motståndares intresse att detta förhållande består.

Denna fragmentisering fungerar inte krigsavhållande, utan försvagar Östersjöregionen. Ju fler säkerhetspolitiska frågetecken som besvaras, desto stabilare blir området. Medlemskap i Nato innebär för Sverige högsta möjliga tröskel mot angrepp. Man bör notera vad Lettlands president Vejonis sagt: ”Det är svaghet som provocerar rysk aggression”.

Artikelns andra påstående, om bristande inrikespolitiskt fokus, kan egentligen bemötas redan genom en hänvisning till dagens aktiva politiker, som är de som äger hanteringen av säkerhetspolitiken. Den inrikespolitiska hanteringen är dock inte en ”störande faktor i ekvationen”, som Bergquist hävdar, utan en aspekt av den. Men just denna aspekt är det måhända vare sig diplomater eller tidigare politiker som primärt bär ansvar att hantera. För oss finns dock en möjlighet att bidra med fakta, analyser och egna erfarenheter i sak.

Natofrågan får inte reduceras till inrikespolitiskt spel. Istället krävs en öppen, kunskapssökande och folkbildande diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska hemvist. Önskvärt vore därför att fler delgav sina perspektiv, analyser och förslag.

Det vore bättre att Sverige blir medlem i Nato efter en öppen diskussion, än att som var fallet med EU bli medlem efter en hastig omsvängning framdriven av en intern eller extern kris. En sådan hantering skulle bädda för ett årtionde av svekdebatt och det går inte att utesluta att det är så Natofrågan ändå kan komma att hanteras.

”NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier”, menar Bergquist – men så är det ju inte. De fyra Allianspartierna driver tvärtom medlemskapsfrågan.

Det är för socialdemokraterna Natofrågan kan vara splittrande. Men varför en moderat skulle skriva en bok som diskuterar hur socialdemokraterna internt skall hantera säkerhetspolitiken förblir oklart.

Däremot finns anledning att uppmärksamma perspektiven i den säkerhetspolitiska diskussionen. Säkerhetspolitiken diskuteras idag som vore Natomedlemskap en förändring som måste motiveras, men där nej till Natomedlemskap är ett uttryck för status quo, som därmed inte på samma sätt behöver motiveras i sak. Fler i riksdagen är ju idag mot än för medlemskap.

Men den bilden är förenklad.

I själva verket är det idag tre säkerhetspolitiska linjer som står emot varandra och som alla innebär förändring. Av dessa tre har Natomedlemskap idag störst parlamentariskt stöd.

Den första säkerhetspolitiska synen är tillbakagång till en mer isolationistisk linje, vilket som jag uppfattar det stöds av Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och delar av Socialdemokraterna. Här ses Sveriges säkerhet som skild från andras. Det är ett mål att stå utanför konflikter i närområdet och det antas vara realistiskt att det är möjligt att uppnå detta. Referensramen stammar från neutralitetspolitiken. Neutralitet nämns faktiskt som en både möjlig och önskvärd linje av t ex Thage G. Peterson.

Den andra säkerhetspolitiska linjen är regeringens, där djupgående bilaterala militära samarbeten med främst USA och Finland lyfts fram som alternativ till medlemskap i Nato. Ambitionen är så långt gående, att samarbetet kan omfatta operativ planering med länder som Finland och förberedelser för gemensamt militärt agerande vid självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Linjen är inte tydlig, eftersom det hävdas att den militära alliansfriheten i sig ger Sverige handlingsfrihet – samtidigt som Sverige genom den solidariska säkerhetspolitiken har utfäst grannländerna stöd i händelse av attack.

Den tredje linjen är de fyra Allianspartiernas önskan om svenskt medlemskap i Nato. De stöder bilaterala försvarssamarbeten – men inte som alternativ till Natomedlemskap. Bilaterala samarbeten och nordiskt försvarssamarbete välkomnas och kan gärna fördjupas inom ramen för Nato.

I riksdagen stöder idag 69 mandat den första linjen, 138 stöder regeringen linje om djupgående bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato, medan medlemskap i Nato stöds av 141 mandat.

Samtliga dessa linjer innebär förändring av säkerhetspolitiken. Bevisbördan ligger därmed också på regeringen, som vill en förändring som inte tydligt har konsekvensbeskrivits. Dessa linjer kan, bör och måste värderas på egna meriter. Svenska folket måste på en kunskapsgrund kunna vara delaktigt i att välja säkerhetspolitisk väg.

Bergquist skriver att Nato måste bli föremål för folkomröstning och svenska folkets deltagande. Men han lämnar ingen synpunkt på svenska folkets medverkan i valet av djupgående bilaterala militära samarbeten, med delad operativ planering och förberedelser för gemensamt uppträdande vid angrepp, istället för Nato. Min syn, vilken jag utvecklat tillsammans med Finlands tidigare försvarsminister, Stefan Wallin, är att en sådan linje inte är lämplig eller önskvärd, då den medför icke-analyserade och debatterade risker. (http://www.svd.se/sveriges-och-finlands-samarbete-racker-inte)

Den ger sammanfattningsvis Sverige 130 mil av gräns mot Ryssland, utan att tillföra Sverige säkerhetsgarantier. Samarbetet blir otillräckligt för att stå emot Ryssland, i händelse av krig och beroendet av Nato kvarstår. Inom ramen för Nato kan dock ett samordnat nordiskt försvar formas.

Inkonsekvensen i den nuvarande diskussionen blixtbelystes av reaktionerna på vicepresident Joe Bidens uttalanden i Stockholm om territoriets okränkbarhet. Tog regeringen avstånd från dem? Avvisade någon betydelsen av USAs engagemang för Sveriges säkerhet? Sverige förutsätter stöd i händelse av angrepp och välkomnar USAs markerade engagemang för vår säkerhet, men Sverige vill inte genom medlemskap i Nato att hjälpen skall garanteras att komma då den behövs?

Natomedlemskap vore förvisso ett steg framåt i säkerhetspolitiken, men helt i linje med de senaste 25 årens stegvisa förändring. Medlemskap ger tydliga och konstaterbara fördelar. Det bilaterala militära samarbetsspåret, med ensidigt beroende av USA ger inga fördragsfästa säkerhetsgarantier och kan brytas av den starkare parten, allt beroende på personförändringar i ledningen.

Min oro är – i kontrast till Bergquists argumentation – att valet av säkerhetspolitisk linje för Sverige i alltför hög grad styrs av interna partiangelägenheter. Ett tecken på det är att beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje hittills har ändrats i varje regeringsförklaring och utrikesdeklaration under denna mandatperiod. Hur redovisas i min bok ”Sverige i Nato”.

Fördjupning av analys och argument, folkbildning om säkerhetspolitik och existerande alternativa vägval, samt att fler bidrar med argument och erfarenheter kan föra frågan framåt på saklig grund.

Ett viktigt steg framåt vore att regeringen lät utreda både konsekvenserna av, samt för och nackdelarna med, ett svenskt Natomedlemskap och sin egen linje med långtgående bilaterala försvarssamarbeten utan säkerhetsgarantier från någon. Svenska folket kan då få kunskap om konsekvenserna både av regeringens bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato och av Natomedlemskap. Hur ska svenska folket annars kunna välja emellan dem, oavsett om det blir i riksdagsval eller folkomröstning?

Enligt Bergquists text finns således främst två saker att diskutera. ”Säkerhetsdilemmat” och ” den inrikespolitiska process” som måste föregå Natomedlemskap. ”Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande.” Jag är föga förvånande av rakt motsatt uppfattning.

Säkerhetspolitiken behöver analyseras och diskuteras i sak. Den politiska processen är partiernas ansvar att hantera.

 
Författaren var försvarsminister 2007-2012 och är författare till boken ”Sverige i Nato”.

Uppdragstaktik

Manus till ett föredrag jag höll vid MSS hösten 2016.


Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  


Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.


Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar. Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.


Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga - uppdragstaktik.Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.


I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 


Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

-          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

-          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

-          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

-          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

-          Stridsmoral, hos oss som hos fienden - kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,


Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.


Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 


För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.


Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.

Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt.


2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.

2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.

I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  

Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. 


Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”


Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.


3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.

15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.


Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.

Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera - det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.


Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.


Som en personlig reflektion - faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.

Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.


Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser - tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.

Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.

Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.


Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.

Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.


1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).


2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.


3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”



Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den "fege" om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.


4.      Förtroende - uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”


5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar - beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.


6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.


Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.


7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.


Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).


Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig. Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.


Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.

Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.


Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:


-          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,


-          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,


-          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,


Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.

Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation - i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt - så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.


Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.


Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.


Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.







Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat


Det här är en utveckling av en artikel som jag publicerat tidigare där det tillkommit vissa resonemang, bl a om ”omfallsplanering” (röd text mitt i artikeln). Dock bör hela texten läsas för att man ska förstå motiven till varför jag inte tror på nyttan av den typen av planering. Vänligen förväxla inte ”omfall” med ”beredduppgifter”. En beredduppgift är en entydig uppgift som ska lösas med all kraft – ett ”omfall”, som jag tolkar det, är ett alternativt handlande om det av olika anledningar inte går att lösa den givna uppgiften som tänkt.

Artikeln utgjorde manus till det föredrag jag höll på Markstridsskolan för någon dag sedan och som utlöste en Twitterdebatt om nyttan av "omfall".







Uppsatsen har två syften. Det första är att beskriva min syn på utvecklingen och tillämpningen av ”uppdragstaktik” i Sverige. Samtidigt ger det mig tillfälle att visa min uppskattning för en vän och kollega som i sin yrkesgärning varit ett framstående exempel på principens praktiska tillämpning, och där visat att uppdragstaktik är ett mindset – ett sätt att tänka och agera, inte en ledningsmetod. [1]


Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  


Denna lilla uppsats berör i huvudsak tre områden. Varför uppdragstaktik, dess praktiska tillämpning och förutsättningar för att den ska kunna tillämpas. Avslutningsvis siar jag något om uppdragstaktikens framtid.



Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.[2]



Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar.[3] Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.



Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga - uppdragstaktik.[4]Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.



I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 



Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

-          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

-          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

-          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

-          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

-          Stridsmoral, hos oss som hos fienden - kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,



Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.



Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 



För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.



Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.



Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt. [5]



2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.



2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.



2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.



I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  



Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. [6]  



Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”



Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.[7]



3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.



15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.



Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.



Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera - det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.



Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.[8]



Som en personlig reflektion - faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.



Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.



Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.



Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser - tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.



Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.



Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.



Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.



Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.



Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.



Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.



1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).



2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.



3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”



Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den "fege" om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.



4.      Förtroende - uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”



5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar - beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.



6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.



Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.



7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.



Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering[9]? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).



Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig.[10] Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.



Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.



Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 



En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.



Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.



Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.



Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.



Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.



Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:



-          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,



-          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,



-          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,



Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.



Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation - i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt - så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.



Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.



Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.



Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.





Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare tjänstgjort som bland annat rektor för Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt och chef för MekB 18. Han har även varit chef för Arméstabens Taktikavdelning med ansvar för att utveckla arméns ledningsmetoder och taktik.
Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.


[1]Jan Mörtberg, en officer och kollega som ägnat en stor del av sin aktiva tjänst till att utbilda chefer på olika nivåer är ett lysande exempel på uppdragstaktikens tillämpning. Utan att snegla på vad som för dagen råkar vara högsta mode eller populärt hos högre chefer har han vid varje tillfälle gjort en egen bedömning av situationen, och handlat därefter. Denna integritet och vilja att ta eget ansvar har han fört vidare genom sin gärning på Försvarshögskolan och som förbandschef. Något han har alla skäl att vara stolt över nu när han avslutar sin karriär i Försvarsmakten
[2] Denna grundtanke har till stora delar präglat svensk strategiskt tänkande sedan 1600-talet. Även det svenska stormaktsväldet insåg sina begränsningar. Inte utan anledning var därför anfall det främsta stridssättet även i dåtidens svenska arméer.
[3] Till detta kan läggas att länder med dåligt utbildade officerare också tenderar att tillämpa en stel ledningsmetodik, officerarna klarar inget annat. Sovjetunionen under andra världskriget, där officersförlusterna inledningsvis var mycket stora och ersättarna av naturliga skäl bara kunde ges en mycket begränsad utbildning, kan vara ett exempel.
[4] För Israel se t ex Edward Luttwak/Dan Horowitz, The Israeli Army, Harper & Row, New York 1975, sid 91 och 288
[5] Arméreglemente del 2, Taktik, 1963 Chefen för Armén Ao nr 28 16/1 1964.
[6] Carl August Ehrensvärd (arméchef 1948-1957), I rikets tjänst, P.A. Norstedt och Söner, Stockholm 1965, sid 179
[7] Bruce Condell, On the German Art of War, Stackpole books, USA, 2009, sid 18-19.
[8] Erik Norberg (red), Karlberg Slott och Skola – Utbildning till officer 1792 – 1992, Ekblads, Västervik 1992, sid 317.
[9] En inte ovanlig åtgärd om de egna förbanden har hunnit skaffa sig ett rimligt skydd i grävda värn, källare e dy. Modern målsökande ammunition kan göra den här optionen än mer attraktiv om t ex försvararen består av skyttetrupp och anfallaren av mekaniserade förband. I ett sådant läge så skulle risken för egen trupp vara acceptabel om målsökarna bara gick mot stridsfordon.
[10] Detta påstående är inte fullt ut sant, det finns en begränsning. Order som uppenbart innebär ett brott mot krigets lagar ska inte åtlydas.

Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga

Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).

Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.

För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.


Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.

De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.

Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.

Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.

Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.

Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.

Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.

För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.


Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.


Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.

Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.

För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.

Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.


Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.

Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.

Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.

Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.

Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.

De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.


Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.

Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).

Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.

Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).

Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.

Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?


Röd Oktober Del 1 – Omslagspunkt

Sammanfattning

De senaste 9 dagarna får beskrivas som en omslagspunkt i de säkerhetspolitiska relationerna och hur den fortsatta säkerhetspolitiska agendan kommer utvecklats. Relationsmässigt, mellan USA och Ryssland, på den diplomatiska nivån har en tydlig bottennivå noterats i paritet med de mest spända situationerna under det kalla kriget, relationerna mellan Ryssland och de Västeuropeiska länderna har sedan tidigare varit kraftigt spända. Det kommer, bedömt, ta en mycket lång tid innan något som kan likna avspända relationer inträder.

Bedömt försöker Ryssland flytta fram sina positioner i Östersjöregionen under de kommande två (2) till tre (3) månaderna, för att påvisa att man är den dominerande makten, i regionen. Detta hör samman med att Ryssland anser de baltiska staterna tillhör dess intressesfär, det s.k. ”nära utlandet”. Tidsmässigt är detta den mest gynnsamma tidpunkten för Ryssland att genomföra ett sådant agerande, då ett beslutsvakuum kommer råda i USA fr.o.m. nu intill dess att den nyvalda presidenten har tagit över posten i USA. Därtill kommer USA och NATO fr.o.m. Januari 2017 påbörja styrketillförsel enligt tidigare beslut, till de baltiska staterna samt Polen.

Analys

Allmänt. De senaste 9 dagarna har uppvisat totalt sett försämrad situation vad avser relationerna mellan främst, å ena sidan Ryssland och å andra sidan USA, så till den grad att Rysslands ambassadör numera talar om frystarelationer mellan länderna, vilket får ses som att man träffat samma nivå som under det kalla kriget då de sämsta relationerna uppstod. En lång rad olika saker har skett, vad som vid första anblick kan te sig som slumpartade händelser som ej hänger samman. Väljer man dock att strukturera om dem, så ser man att fyra huvudlinjer där händelser sker just nu kan identifieras, nämligen inom det diplomatiska området, agerande med fjärrstridsmedel, militär övningsverksamhet samt styrkeuppbyggnad.

Dessa fyra huvudområden kommer beröras nedan i inlägget med ett antal olika händelser. Därefter kommer ett försök till att nå en slutsats till varför allt detta sker just nu och vad syftet bakom det kan vara. Likt tidigare vill jag betona att detta är en bedömning, det behöver ej vara såsom jag beskriver, därtill vill jag påtala att bedömningen på intet sätt är knuten till Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke-statlig verksamhet, utan är ett högst enskilt försök till att strukturera upp skeden som kan påverka vårt närområde.

Diplomati. Den 03OKT2016 upphävde Rysslands President, Vladimir Putin, det avtal som tecknats mellan USA och Ryssland avseende, avyttrande av vapenklassat plutonium, totalt skulle de båda staterna, enligt avtalet, avyttra 34 ton vapenklassat plutonium. Avtalet upphävs för Ryssland anser att, dels USA har agerat ovänligt emot dem, dels för att det har uppkommit ett hot gentemot den strategiska stabiliteten p.g.a. det ovänliga agerandet gentemot Ryssland. Därtill dess åtagande att efterleva avtalet,1 då USA ej avser bygga ett kraftverk för att tillverka s.k. mox-bränsle, utan vill tillämpa en annan metod som innebär utspädning, något som Ryssland ej anser är tillräckligt.2

Ryssland kan tänka sig återgå till det tidigare ingångna avtalet om, USA upphäver den s.k. Magnitskij lagen, upphäver samtliga antiryska sanktioner och kompenserar för dess påverkan samt skär ned på den militära infrastrukturen i NATO-länder. Vad avser NATO länderna, är det de länder som upptagits i alliansen efter 01SEP2000 som avses. Därtill vill Ryssland att USA kompenserar Ryssland för dess motsanktioner gentemot USA sanktioner av Ryssland och avslutningsvis att USA uppvisar en tydlig plan för hur avyttrandet av vapenplutoniumet skall genomföras.3

Den 05OKT2016 kom Ryssland även upphäva ett ingånget samarbetsavtal med USA avseende kärnkraft- och energiforskning. USA kom att frysa detta samarbetsavtal, 2014, utifrån den rådande händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Ryssland anser att de nu rådande ovänliga aktiveten som genomförs av USA, gentemot Ryssland, framtvingar detta upphävande av det ingångna avtalet, som en motåtgärd till den amerikanska aktiviteten.4 Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, var ansvarig för upphävandet av avtalet, i den förklarande texten, så framför även Ryssland att de kan tänka sig återuppta samarbetet om relationerna mellan USA och Ryssland förbättras. Därtill så upphävs även samarbetet mellan Rosatom och det amerikanska energidepartementet.5

Den 07OKT2016 kom USA att anklaga Ryssland för att cyberoperationer riktad mot, dels demokraterna i USA, dels för att på detta sätt påverka det amerikanska valet som genomförs den 08NOV2016. Enligt inrikessäkerhetsdepartementet så skall denna form av aktivitet ej vara ny för Ryssland, utan de hävdar att Ryssland genomfört liknande operationer även i Europa och Euroasien. Därtill hävdar de även att enbart den högsta ledningen i Ryssland kan ha godkänt, dessa aktiviteter riktade mot USA.6 Den 11OKT2016 meddelades att USA President, Barack Obama, överväger en rad motåtgärder gentemot Ryssland och att det är möjligt att dessa motåtgärder kan genomföras som dolda operationer.7

Den 07OKT2016 kom även USA utrikesminister, John Kerry, begära att en utredning om krigsbrott inleds m.h.t. Ryssland och Syriens agerande, där Kerry säger att både Ryssland och Syrien systematiskt genomför angrepp mot sjukhus i syfte att terrorisera civila, i det pågående inbördeskriget i Syrien.8Det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, bemötte detta utspel av USA utrikesminister, genom att påtala att Ryssland snart kan tänkas rösta om man ej bör bryta de diplomatiska kontakterna med USA utrikesminister.9

Den 07OKT2016 kom även Duman att ratificera det avtal som upprättas mellan Syrien och Ryssland om att under obegränsad tid, möjliggöra deployering av ryska luftstridskrafter i Syrien. Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, kom den 09OKT2016 påtala att Ryssland, dels hade personal vid Syriska flygbaser, dels har förmågan att skydda sin personal. Detta var som svar på att USA kan tänkas överväga att angripa syriska flygfält.10

Den 09OKT2016 uttalade sig Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, i ryska kanal 1, där han påtalade att han hade noterat en ökad grad av amerikansk fientlighet gentemot Ryssland. Därtill påtalade han att USA hade genomfört ett antal aggressiva steg gentemot Ryssland som hotar dess nationella säkerhet, därtill skadar rysk nationella intressen. Han påtalade även att relationerna mellan USA och Ryssland kraftigt försämrats. Han framförde även att grundfundamentet i USA politik gentemot Ryssland, numera, är russofobi. Han framförde även att allt detta hade lett fram till en atmosfär av misstro som på vissa sätt var mer farlig och oförutsägbar än det kalla kriget.11

Finland och USA undertecknade 07OKT2016 en avsiktsförklaring om fördjupat bilateralt försvarssamarbete mellan de båda länderna. Avsiktsförklaringen förbinder ej parterna till något, det vill säga det innehåller t.ex. inte några försvarsåtaganden mellan de båda länderna. I sammanhanget är det intressant att notera att Finländskt luftrum förefaller kränkts av ryskt stridsflyg den 06OKT2016 vid två tillfällen, Ryssland tillbakavisar anklagelserna att de skall ha kränkt det finska luftrummet.12

Fjärrstridsmedel. Både estländska13 och amerikanska14 källor gör gällande att Ryssland har förflyttat det ballistiska missil systemet Iskander, NATO benämning SS-26, till Kaliningrad Oblast under V640. Enligt officiella ryska uttalanden är systemet överfört, för att genomföra övningsverksamhet.15 Iskander systemet har, officiellt, två (2) gånger tidigare, i samband med övningar 2014 respektive 2015,16 transporterats till Kaliningrad Oblast och under övningstiden varit grupperad där, för att sedan återtransporteras och återgå till sin ursprungsgruppering.

Iskander systemet har sedan 2008 nyttjats som ett "strategiskt spelkort",17 då man från rysk sida vid ett flertal tillfällen påtalat att en utplacering av systemet kan ske, som ett motsvar på västligt agerande. Dock kommer Iskander systemet på sikt, senast 2018-19, finnas operativt i Kaliningrad Oblast, då man successivt byter ut äldre markrobotsystem mot det nyare Iskander systemet.18 Med retoriken som utnyttjas får det ses som troligt att man kan tidigarelägga en utplacering, för att påvisa missnöje i någon sakfråga från rysk sida, då Ryssland upprepade gånger använder utplacering av Iskander som ett argument, främst gentemot ballistiskt missilförsvar.

Ryssland har sedan 2014 övat med Iskander systemet i Kaliningrad Oblast, varvid en tillfällig överföring av systemet för övning under 2016, är fullt logisk. I sammanhanget är dock Polen samt Litauens oro över den tillfälliga överföringen av Iskander systemet, intressant att notera.19 Om denna oro beror på att man misstänker en tidigarelagd permanent basering, eller om det hör samman med det generellt försämrade säkerhetspolitiska läget, är dock oklart. När Iskander systemet för första gången, officiellt, tillfälligt överfördes till Kaliningrad Oblast inom ramen för en övning, 2014, så förefaller Polen även oroats20 på samma sätt som de oroades över den nyss, 25-31AUG2016, genomförda beredskapskontrollen i Ryssland.21

Vad avser rysk fjärrbekämpningsförmåga i Östersjöregionen är det intressant att notera den ukrainska militära underrättelsetjänstens uppgifter, om en möjlig överföring av korvetterna Serpukhov och Zelenyy Dol från Svarta Havsmarinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM), där man bl.a. hänvisar till social oro hos familjerna till sjömännen på korvetterna över beslutet.22 De båda korvetterna tillhör Buyan klassen, varvid de kan bära kryssningsroboten Kalibr. I sammanhanget är det intressant att notera att de båda korvetterna blev operativa hos SHM, så sent som, i december 2015.23 Så sent som i augusti 2016 bekämpade de mål, med Kalibr kryssningsrobotar, i Syrien från sina patrullområden i Medelhavet.24

Enligt den ukrainska militära underrättelsetjänsten, skulle förflyttningen genomföras på Rysslands inre vattenvägar från Svarta Havet till Östersjön, något som får ses som fullt möjligt. Vad som dock talar emot detta är att de båda korvetterna passerade Bosporen 05OKT2016 för att ingå i den ryska Medelhavseskadern.25Givetvis kan det vara så att fartygen fortfarande skall förstärka upp Östersjömarinen, antingen efter de deltagit i operationer med Medelhavseskadern eller så kommer de förflytta sig på en gång till Östersjön, då det mest troligt skulle tagit för lång tid att förflytta fartygen på de inre vattenvägarna, men även kan ha inburet ingrepp på fartygen, för att möjliggöra denna transport, vilket även skulle tagit tid i anspråk att genomföra.

Fartyg som kan bära Kalibr kryssningsrobotsystemet finns redan nu i Östersjön, dock ingår de i, de provturskommandon, PTK, som finns för testkörning av fartygen innan överlämning, formellt, sker till någon av de ryska marinerna. Varvid dessa fartyg, dels ej är fullt pårustade för att kunna genomföra strid, dels är det provtursbesättningar varvid deras stridsvärde för att lösa stridsuppgifter får, bedömt, ses som låg. Givetvis finns, troligtvis, möjligheten att snabbt på rusta dessa fartyg och flytta någon besättning till dem, men sannolikheten för detta får ses som låg.

Styrkeuppbyggnad. Ryssland har under de gångna två (2) till tre (3) veckorna, genomfört en styrkeuppbyggnad dels i Syrien, dels i Medelhavet med dess Medelhavseskader. Därtill förefaller den stora ökningen skett under den första veckan, V640, i oktober.26 Enligt fortfarande obekräftade uppgifter så kommer Rysslands enda hangarfartyg, Admiral Kuznetsov, omgruppera från Murmansk till Medelhavet med start i mitten av oktober, hangarfartyget kommer lösa uppgifter under fyra (4) till fem (5) månader.27

Inom ramen för den pågående ryska övningsverksamheten i oktober månad så har även ett okänt antal MIG-29 SMT omgrupperats från Kursk Oblast till Kaliningrad Oblast. Stridsflygplanen kommer under övningen genomföra samövning med Östersjömarinens luftstridskrafter d.v.s. dess SU-27 samt SU-24 flygplan som finns baserad i Kaliningrad Oblast.28Därtill har även Iskander systemet, mängden är okänd, överförts inom ramen för övningsverksamheten till Kaliningrad Oblast.29 Som tidigare nämnts så finns även möjligheten att två (2) Buyan korvetter kan tänkas vara under förflyttning till Östersjöregionen, varvid detta markant skulle öka Rysslands förmåga till fjärrbekämpning, vilket får ses som en styrkeuppbyggnad.

I mitten av oktober kommer de ryska luftlandsättningstrupperna även genomföra en större samövning med Egypten. Storleken på det ryska deltagandet, i övningen, varierar mellan olika källor, från hundratalet30 upptill 5,000 luftlandsättningssoldater.31Förflyttar Ryssland upptill 5,000 luftlandsättningssoldater kommer man, under en kort tid byggt upp en ansenlig styrka i Mellanöstern, om än under en begränsad tidsperiod. Vad som även kommer visas, vilket får ses som det viktigaste i den övningen, är att man har förmågan att genomföra strategisk deployering av större luftlandsättningsförband, utanför Rysslands gränser.

Överföringen av ytterligare luftvärnsrobotsystem, S-300, av Ryssland till Syrien, gör att Ryssland i dagsläget, bedömt, har förmågan att upprätta ett flygförbudsområde över Syrien om de så vill. Därtill den kommande operationen med Admiral Kuzentsov i Medelhavet gör att Ryssland i mitten eller slutet av oktober, 2016, kommer ha en mycket kapabel förmåga att lösa olika former av uppgifter i Medelhavsregionen, inom luft- och sjöarenan. Stämmer uppgifterna om upptill 5,000 luftlandsättningssoldater, bedömt i mitten/slutet av oktober månad, kommer denna kapabla förmåga även omfatta markarenan.

Enligt NRK som hänvisar till Adresseavisen, har USA genomfört en framställan om att få basera cirka 300 marinkårssoldater i Norge, detta skall vara en stridande enhet då bedömt ett kompani.32 USA har sedan tidigare personal stationerad vid Marinkårens förrådskomplex i Tröndelag.33Tanken USA förefaller ha kring baseringen är att på, bedömt, sex (6) månaders basis rotera in personal och genomföra utbildningsinsatser, på motsvarande sätt som man tänkt genomföra i t.ex. de Baltiska staterna.34 Varvid, per se, det kan ses som en tillfällig basering och ej en permanent sådan, då det ej är samma enhet som är placerad där över tiden.

Övningsverksamhet.Ryssland delgav 03OKT2016 att de påbörjat den årliga höstmanövern, som skall pågå mellan 03-15OKT2016 samt en avslutande del under slutet av oktober, 2016. Totalt skall över 300 olika enheter delta i övningsverksamheten, som skall genomföras vid över 120 övningsområden, därtill skall även mobiliseringsberedskap kontrolleras vid enheterna. Förband som deltog i årets, 2016, strategiska övning, Kavkaz-2016 kommer ej omfattas av övningarna enligt de inledande uppgifterna som presenterades.35Några exakta datum för genomförandet av den andra och avslutande delen har ej hittats, historiskt så kommer den bedömtgenomförs under perioden för de två (2) avslutande veckorna av oktober månad.

Inom MD V, skall en större flygövning genomföras, under oktober mellan vilka datum är okänt, som omfattar cirka 1,000 individer och över 100 luftfarkoster. Samtliga flygförband inom MD V kommer på något sätt beröras av övningen, därtill skall mobiliseringsberedskap samt krigsduglighet bedömas av förbanden.36Detta innebär att flygövningen har potential att växa i omfattning, då samtliga förband på ett eller annat sätt skall kontrolleras, då den faktiska siffran på luftfarkoster och individer i det ryska luftförsvaret inom MD V är betydligt högre än den aviserade mängden som skall övas.37

Utöver en större flygövning i MD V, rapporterar man även om att en ledningsövning är påbörjad inom MD V, totalt omfattas cirka 2,500 individer av övningen, samt olika sambandssystem kommer även utnyttjas i övningen.38 Det man rapporterar om avseende övningsverksamheten, kan tyda på att man bygger upp sambandsvägar, på ett motsvarande sätt som genomfördes dels under mobiliseringskontrollen tidigare i år, 2016, dels som den större beredskapskontrollen som genomfördes under våren 2015 som omfattade hela Ryssland.

Den 04OKT2016 respektive 06OKT2016, startade beredskapskontroll för två (2) stycken markrobotbrigader utrustade med Iskander systemet i MD V. Övningsmålsättningarna för de båda brigaderna förefaller skilja sig åt, den ena brigaden skall öva preventiva insatser mot för en motståndare kritiska mål, den andra brigaden skall öva förflyttning över längre avstånd för att där öva enkel och multipel avfyring vid ej rekognoserade avfyringsplatser. Totalt över 1,000 individer ur de två markrobotbrigaderna.39

Mellan den 07-20OKT2016 genomför de ryska luftlandsättningstrupperna tillsammans med sina motsvarigheter i Belarus samövningar. Ryssland deltar med en bataljonsstridsgrupp ur luftlandsättningstrupperna, som skall uppgå till cirka 200 individer vilket får ses som att det i sådant fall är en reducerad bataljonsstridsgrupp.40 Totalt förefaller samövningen uppgå till över 1,200 individer som övar från de båda länderna. Övningen kommer bl.a. omfatta patrullering av den gemensamma unionsgränsen.41

Vad avser västliga övningar utgör SHAPE, Supreme Headquarters Allied Powers Europe, kontinuerliga sammanställning av NATO och enskilda NATO länders större övningar den bästa källan till information. Vad avser oktober månad förefaller det enbart vara två övningar som är av större karaktär. Den ena är Joint Warrior 2016, som genomförs i Storbritannien under perioden 08-22OKT2016 och är en övning som arrangeras av Storbritannien med deltagande av dels NATO länder, dels partnerskapsländer till Storbritannien. I slutet av Oktober genomför NATO, övningen Trident Juncture 2016, som pågår mellan 25OKT2016-03NOV2016. Övningen genomförs i Italien och syftar till att öva NRF/VJTF.42

Diskussion. Var är det då som händer? Följer man nyhetsflöden o.dyl. så kan man lätt tro att en väpnad konflikt är under uppsegling. Det är något jag vill nedtona, min bedömning just nu är att ingen av parterna, här avses Ryssland och USA, har dels något intresse av en väpnad konflikt eller aktivt söker det, dels har något att vinna på det. Dock vill jag understryka att som situationen är just nu, kan en incident mycket snabbt, eskalera till en konflikt, då den diplomatiska situationen samt retoriken inom respektive länder, uppmålar en möjlig väpnad konflikt.

Rysslands agerande gentemot USA bör sättas i perspektivet att man nu utnyttjar, dels den kraftigt kaotiska valrörelse med skandaler som de båda partierna i USA har, dels det traditionella maktvakuum som uppstår under dryga två (2) till tre (3) månader vid det amerikanska presidentvalet, här avses den avslutande valmånaden samt perioden intill dess att den nya presidenten övertar styret. Detta agerande får i grunden ses som att man försöker flytta fram sina positioner, här avses att skapa en bild av Ryssland som en maktfaktor.

USA s.k. pivot gentemot Asien, får anses varit en avgörande faktor som legat till grund för att Ryssland kan, försöka, flytta fram sina positioner, i främst dess västra närområde, och agera på ett sådant sätt att de kan skapa en bild av sig själva som en maktfaktor. Därtill USA egen försvagade säkerhetspolitiska roll som de intagit under de senaste två till tre åren, där passivitet får anses vara en ytterligare faktor som legat till grund. Att Ryssland har för avsikt att flytta fram sina positioner, här avses bli en stark aktör som de övriga större aktörerna, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland m.fl. skall ta hänsyn till, är inte okänt, det är något Rysslands President framför relativt ofta i olika sammanhang.

USA motagerande som man får säga har kommit nu, bör sättas i perspektivet att det som kan beskrivas som ett "underrättelsekrig", mellan Ryssland och USA, som pågått under ett längre tag, nu har kommit upp till ytan och konsekvenserna av det börjar nu synas i olika sammanhang, därtill som svar på Rysslands agerande i Syrien. Däremot får det nog anses som relativt troligt att USA ej kommer genomföra några aktiva steg i någon riktning för att möta upp Ryssland, förrän den nya amerikanska presidenten är installerad i januari.

Kan man dra några slutsatser av ovanstående, i grunden ser det ut som slumpvisa händelser och skeden som, dels pågått under en längre tid, dels tagit fart under de senaste två veckorna. Jag vill hävda att man kan det och det finns en spårbarhet i det vi ser och det är ej så slumpartat som det kanske kan te sig vid första anblicken.

I grunden är det i dagsläget, minst, fyra operationslinjer som Ryssland arbetar utefter, det är, diplomatiska medel, militära maktmedel som jag väljer att dela in i fjärrstridskrafter, övningsverksamhet samt styrkeuppbyggnad. Sett till geografiska tyngdpunktsområden förefaller det vara Syrien samt Östersjöregionen som fokus ligger vid, varav Syrien är det tydligaste som ger utslag på olika former av förstärkningar.

Rysslands intressesfär utgör i huvudsak det de benämner det s.k. ”nära utlandet”. Där t.ex. de baltiska staterna ingår. Givetvis har Ryssland strategiska intressen i Syrien/Mellanöstern vilket till del kan förklara den styrkeuppbyggnad vi dels har sett, dels kommer se under de kommande veckorna i den regionen. Dock sett till beröringsytor o.dyl. så är de baltiska staterna närmre samt bedömt viktigare, vilket kan jämföras med Ryssland agerande gentemot Ukraina 2013 då ett frihandels- och samarbetsavtal skulle undertecknas med EU.

Från och med Januari 2017 så inträffar två avgörande faktorer som kommer minska Rysslands förmåga att påverka de baltiska staterna, dels tillträder en ny amerikansk president som tidigare nämnts, dels kommer NATO och USA förstärkningsåtgärder i de baltiska staterna på allvar börja ta fart, som nämnts i tidigare inlägg på denna blogg. Detta gör att Rysslands utrymme att på olika sätt flytta fram sina positioner, eg. agera så att man uppfattas som en maktfaktor i Östersjöregionen är fr.o.m. nu intill januari 2017.

Ytterligare en faktor som indikerar att Östersjöregionen blivit ett tyngdpunktsområdeär den tidigareläggning av permanent militär närvaro med 1,5 år som genomförts av svenska Försvarsmakten på Gotland. Varvid jag vill hävda att Östersjöregionen är det faktiska tyngdpunktsområdet, för det agerande vi ser nu och kommer se framgent, under de kommande två (2) till tre (3) månaderna.

Sett utifrån de operationslinjer som framkommit kommer vi troligtvis se en intensifiering i Östersjöregionen under senare delen av Oktober, fr.o.m. V642, i takt med att den pågående höstmanövern går in i ett avslutande skede, då man förefaller vilja kombinera militära maktmedel i bakgrunden, tillsammans med de diplomatiska utspelen. Därefter kommer fokus flyttas över till Syrien, för att därefter igen flyttas över till Östersjöregionen, m.h.t. att stridsvärdeshöjande åtgärder måste genomföras på de militära förbanden, efter den genomförda höstmanövern.

Avslutningsvis så kan det konstateras att relationerna mellan USA och Ryssland träffat en låg nivå i paritet med de sämsta nivåerna under det kalla kriget. Dessa relationer kommer ärvas av den som blir President i USA. Bedömt kommer det ta en mycket lång tid innan relationerna kommer normaliseras, bottennivån kan de troligtvis ta sig upp från inom ett år, men inom en överskådlig tid bör man räkna med att relationerna f.r.om. nu kommer vara mycket dåliga och mycket väl kan träffa på ytterligare bottennoteringar.

Slutsats

Det ryska agerandet vi ser just nu, syftar till att flytta fram sina positioner, etablera sig som en tydlig maktfaktor, i bedömt Östersjöregionen. Detta görs, med fyra olika metoder eller operationslinjer om man så vill, genom uppvisande av fjärrstridsmedel, militära övningar, styrkeuppbyggnad och diplomatiska ageranden, som koordineras. Agerandet kommer öka gradvis för att bedömt nå sin kulminationspunkt i slutet av november eller början av december månad 2016.

Sannolikheten att en, avsiktlig, väpnad konflikt uppstår i Östersjöregionen får anses som låg. Sannolikheten att en incident kan uppstå, får fortsatt ses som hög. Sannolikheten att en incident övergår till en eskalering får ses som förhöjd.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftenposten 1(Norska)
British Broadcasting Corporation 1, 2, 3 (Engelska)
Defensenews 1(Engelska)
Department Of Homeland Security 1(Engelska)
Eesti Rahvusringhääling 1, 2, 3(Engelska)
IHS Jane's Defence Weekly 1(Engelska)
Interfax 1 (Ryska)
Navy Recognition 1, 2
Norsk rikskringkasting 1(Norska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Engelska)
Royal Navy 1(Engelska)
Ryska Kanal 1 1 (Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
Supreme Headquarters Allied Powers Europe 1, 2 (Engelska)
Svenska Dagbladet 1 (Svenska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 (Engelska)
The New York Times 1 (Engelska)
The Washington Post 1 (Engelska)
Ukrainska Försvarsministeriet 1(Ukrainska)
YLE 1, 2(Svenska)

Slutnoter

1 TASS. Putin orders suspension of plutonium utilization deal with US — decree. 2016. http://tass.com/politics/903673 (Hämtad 2016-10-12)
2 Svenska Dagbladet. Putin bryter avtal med USA: ”Hotfulla handlingar”. 2016. http://www.svd.se/putin-bryter-avtal-med-usa-hotfulla-handlingar (Hämtad 2016-10-12)
3 TASS. Russia may restart plutonium deal if US cancels Magnitsky Act. 2016. http://tass.com/politics/903792 (Hämtad 2016-10-12)
4 TASS. Russia suspends another nuclear deal with US due to Washington's unfriendly steps. 2016. http://tass.com/politics/904464 (Hämtad 2016-10-12)
5 TASS. Russia suspends cooperation with US in nuclear, energy sectors. 2016. http://tass.com/politics/904430 (Hämtad 2016-10-12)
6 Department Of Homeland Security. Joint Statement from the Department Of Homeland Security and Office of the Director of National Intelligence on Election Security. 2016. https://www.dhs.gov/news/2016/10/07/joint-statement-department-homeland-security-and-office-director-national (Hämtad 2016-10-12)
7 Reuters. Rascoe, Ayesha. Gardner, Timothy. Mason, Jeff. Obama to consider 'proportional' response to Russia hacking. 2016. http://www.reuters.com/article/us-usa-cyber-russia-obama-idUSKCN12B2G0 (Hämtad 2016-10-12)
8 The New York Times. Gordon, Michael R. Sengupta, Somini. John Kerry Calls for War Crimes Investigation of Russia and Assad Government. 2016. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/john-kerry-russia-syria-assad.html (Hämtad 2016-10-12)
9 TASS. Russians may soon ask Foreign Ministry to cease contacts with Kerry, spokeswoman says. 2016. http://tass.com/politics/905021 (Hämtad 2016-10-12)
10TASS. State Duma ratifies deal on Russian air task force’s indefinite deployment in Syria. 2016. http://tass.com/politics/904927 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Kiselyova, Maria. Russia says can protect its Syria assets if U.S. carpet bombs. 2016. http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-russia-idUSKCN1290G2 (Hämtad 2016-10-12)
11 Reuters. Kiselyova, Maria. Russia says U.S. actions threaten its national security. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-idUSKCN1290DP (Hämtad 2016-10-12)
12YLE. Brunell, Eva. Finland och USA utvidgar sitt militära samarbete. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/07/finland-och-usa-utvidgar-sitt-militara-samarbete(2016-10-12)
YLE. Langh, Sara. Det här ryska planet kränkte Finlands luftrum på torsdag kväll. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/07/det-har-ryska-planet-krankte-finlands-luftrum-pa-torsdag-kvall(Hämtad 2016-10-12)
TASS. Russian Defense Ministry denies incidents involving Su-27 fighter over Gulf of Finland. 2016. http://tass.com/defense/904891(Hämtad 2016-10-12)
13 Eesti Rahvusringhääling. Cavegn, Dario. Russia transporting Iskander missile system to Kaliningrad. 2016. http://news.err.ee/v/news/2bed3823-08be-4918-be4c-4e427422981e/breaking-russia-transporting-iskander-rocket-system-to-kaliningrad (Hämtad 2016-10-12)
Eesti Rahvusringhääling. Vahtla, Aili. Cavegn, Dario. Ilves: Russia's use of force tactics has reached our region. 2016. http://news.err.ee/v/news/f4ac951c-40d2-4a51-8cc6-65d06b5b2442/ilves-russias-use-of-force-tactics-has-reached-our-region-- (Hämtad 2016-10-12)
14 Reuters. Landay, Jonathan. Russia moving nuclear-capable missiles into Kaliningrad: U.S. intelligence official. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-idUSKCN1272EH (Hämtad 2016-10-08)
15 Reuters. Solovyov, Dmitry. Russia says moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad for drills. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
16 Eesti Rahvusringhääling. Russian military concludes a surprise drill in Kaliningrad. 2014. http://news.err.ee/v/news/International/ac7e85af-32af-478d-8a6a-781301fc91ff/russian-military-concludes-a-surprise-drill-in-kaliningrad (Hämtad 2016-10-12)
TASS. Ballistic missile systems to be redeployed to Russia's westernmost region — source. 2015. http://tass.ru/en/russia/783204 (Hämtad 2016-10-12)
17 British Broadcasting Corporation. Russia to move missiles to Baltic. 2008. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/7710362.stm (Hämtad 2016-10-12)
18 TASS. Iskander-M missile systems to be deployed in Kaliningrad region till 2018. 2015. http://tass.ru/en/russia/795113 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Osborn, Andrew. Russia seen putting new nuclear-capable missiles along NATO border by 2019. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-europe-shield-idUSKCN0Z90WT (Hämtad 2016-10-12)
19 British Broadcasting Corporation. Russia deploys nuclear-capable missiles in Kaliningrad. 2016. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-37597075 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Solovyov, Dmitry. Sytas, Andrius. Russia moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
20 British Broadcasting Corporation. Russia Baltic military actions 'unprecedented' - Poland. 2014. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-30429349 (Hämtad 2016-10-12)
21 The Washington Post. Russia calls snap military drills, raising concern in Poland. 2016. https://www.washingtonpost.com/world/europe/russia-calls-snap-military-drills/2016/08/25/553fe99e-6ac2-11e6-91cb-ecb5418830e9_story.html (Hämtad 2016-10-12)
22 Holovne upravlinnya rozvidky Ministerstva oborony Ukrayiny. Osoblyvosti rozvytku obstanovky na tymchasovo okupovanykh terytoriyakh Ukrayiny (09 – 15 veresnya 2016 roku). 2016. http://gur-mou.gov.ua/ua/content/osoblyvosti-rozvytku-obstanovky-na-tymchasovo-okupovanykh-terytoriiakh-ukrainy-16-09-2016.html (Hämtad 2016-10-12)
25 IHS Jane's Defence Weekly. Ripley, Tim. Russia sends cruise missile ships to Mediterranean. 2016. http://www.janes.com/article/64460/russia-sends-cruise-missile-ships-to-mediterranean(Hämtad 2016-10-09)
26 Reuters. Stubbs, Jack. Tsvetkova, Maria. Exclusive: Russia builds up forces in Syria, Reuters data analysis shows. 2016. http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-russia-exclusive-idUSKCN1271YO (Hämtad 2016-10-12)
27 TASS. Aircraft carrier to reinforce combat capabilities of Russian task force in Mediterranean. http://tass.com/defense/901272(Hämtad 2016-10-12)
Interfax. "Admiral Kuznetsov" otpravitsya v Sredizemnomor'ye v seredine oktyabrya. 2016. http://www.interfax.ru/world/530158(Hämtad 2016-10-12)
28 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Letchiki MiG-29SMT aviasoyedineniya ZVO pod Kurskom itogovuyu proverku budut sdavat' na aerodromakh v Kaliningradskoy oblasti. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098570@egNews (Hämtad 2016-10-12)
29 Reuters. Solovyov, Dmitry. Sytas, Andrius. Russia moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
30 TASS. First drills of Russian, Egyptian paratroopers to be held in mid-October. 2016. http://tass.com/defense/905038 (Hämtad 2016-10-12)
31 Krizis v otnosheniyakh: Rossiya znayet, chem otvetit' na plan "B" SSHA, [online video], 2016, https://youtu.be/qFQZkx_-G6I?t=18m, (Hämtad 2016-10-12)
32Norsk rikskringkasting. Avis: Amerikanske soldater kan bli stasjonert på Værnes. 2016. https://www.nrk.no/trondelag/avis_-amerikanske-soldater-kan-bli-stasjonert-pa-vaernes-1.13171599(Hämtad 2016-10-12)
33 Defensenews. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/land/vehicles/2015/09/19/uk-returns-sights-8x8-armored-vehicle/72365238/(Hämtad 2016-10-12)
34Aftenposten. Cadamarteri, Frank. USA vil stasjonere 300 soldater i Trøndelag - forsvarskomiteen ikke orientert. 2016. http://www.aftenposten.no/norge/USA-vil-stasjonere-300-soldater-i-Trondelag---forsvarskomiteen-ikke-orientert-606406b.html(Hämtad 2016-10-12)
35 TASS. Main checks of 2016 start on October 3 in over 300 Russian military units. 2016. http://tass.com/defense/903637 (Hämtad 2016-10-12)
36 TASS. Final check kicks off in all air units in Russia’s Western Military District. 2016. http://tass.com/defense/905338 (Hämtad 2016-10-12)
37 The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016, 197.
38 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Svyazisty ZVO vpervyye razvernuli radioreleynuyu liniyu svyazi obshchey protyazhennost'yu do 1000 km v ramkakh taktiko-spetsial'nogo ucheniya. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098830@egNews(Hämtad 2016-10-12)
39 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Raketnaya brigada TSVO podnyaty po trevoge v ramkakh kontrol'noy proverki za 2016 uchebnyy god. 2016. http://dyn.function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098325@egNews(Hämtad 2016-10-12)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Raketnoye soyedineniye podnyato po trevoge v Ivanovskoy oblasti v ramkakh itogovoy proverki. 2016. http://dyn.function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098563@egNews(Hämtad 2016-10-11)
40 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Rossiyskiye desantniki otpravlyayutsya v Respubliku Belarus' na sovmestnoye ucheniye. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098386@egNews(Hämtad 2016-10-12)
41 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V techeniye mesyatsa rossiyskiye i belorusskiye desantniki primut uchastiye v dvukh sovmestnykh ucheniyakh. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098375@egNews(Hämtad 2016-10-12)
42 Supreme Headquarters Allied Powers Europe. NATO Exercises. 2016. http://shape.nato.int/nato-exercises (Hämtad 2016-10-12)
Supreme Headquarters Allied Powers Europe. Allied National Exercises. 2016. http://shape.nato.int/allied-national-exercises(Hämtad 2016-10-12)
Royal Navy. Major military exercise comes to Scotland. 2016. http://www.royalnavy.mod.uk/news-and-latest-activity/news/2016/october/07/161007-major-military-exercise-comes-to-scotland(Hämtad 2016-10-12)

Den operativa larmstyrkan



I flertalet diskussioner och samtal som jag har deltagit i, förekommer ifrågasättanden av de lättare manöverförbandens existensberättigande i dagens och morgondagens konfliktmiljö och nationella försvar. En återkommande åsikt är att de lätta förbandens eldkraft och skyddsnivå är alldeles för låg i förhållande till vad en potentiell fiende kan tänkas möta oss med. Jag är av åsikten att det är ett enformigt och linjärt sätt att se på stridsfältet och våra förbands duellvärde. 

Jag avser att med detta inlägg ge min bild av varför ett lätt skytteförband sammansatt med ett helikopterförband kan vara ett intressant spelkort för den som försöker lösa problematiken som Sveriges geografi, infrastruktur och militära organisation ger vid handen, och som konflikters ibland korta och intensiva tidslinjaler förvärrar. Jag kommer lägga fram tankar om en möjlig stående operativ larmstyrka, som förhållandevis snabbt skulle kunna lufttransporteras och därefter verka var helst inom riket när läget så kräver. 

Detta inlägg har legat och pyrt som utkast under en längre tid, och fick extra aktualitet efter insättandet av den operativa reserven på Gotland från den 14:e september. Jag har gjort ett medvetet val att inte gå in i detalj avseende tillgång på gränssättande personal och materiel. Inte heller ingående förbands specifika förmågor, begränsningar eller förutsättningar. Så enkelt vill jag inte göra det för den som lägger pussel, och jag uppmanar eventuella kommentar-skribenter att iaktta samma försiktighet! Vidare har jag av praktiska skäl valt att avgränsa inlägget till markarenan, trots att jag är väl medveten om arenornas ömsesidiga beroende av varandra. För detta ber jag den vidsynte läsaren om ursäkt! 

(Bild 1: Jägarsoldater ur 31.lskbat och helikoptrar ur 2. hkpskv)


Operativ kontext

ÖB redovisade i Försvarsmaktens delårsrapport 2016 att "det säkerhetspolitiska läget i det svenska närområdet [har] förändrats och försämrats". Den militära aktiviteten i norra Europa är fortsatt hög, vilket tillsammans med andra faktorer kan leda till att säkerhetspolitiska konflikter och kriser i vårt närområde snabbt kan blossa upp. Troligtvis med vad som kan uppfattas vara plötsliga och oförutsägbara händelseutvecklingar. Det kan därför anses vara av stor vikt att Sverige bland annat kan uppvisa trovärdig militär närvaro som snabbt kan vara på plats i de geografiska områden som berörs. 

Gotland är ett sedan århundraden välkänt militärstrategiskt viktigt område i Östersjön. ÖB:s beslut att från den 14:e september omgruppera den operativa reserven(Ett pansarskyttekompani ur 42. mekaniserade bataljonen) till Gotland, samt tidigareläggandet av 18. stridsgruppens etablering på ön, bör därför ses i ljuset av detta. Ett i sanning konkret sätt att öka den markoperativa förmågan på Gotland, samt höja tröskeln för den som eventuellt leker med tanken på att genomföra militära operationer mot och från ön. 

Flertalet andra militärstrategiskt viktiga områden (Stockholm/Mälardalen, Skåne/Blekinge, Göteborg) ligger tillsammans med Gotland i de södra delarna av landet. Tyvärr ser jag att framtida förutsättningar riskerar att göra det svårt för Armén att i ett tidigt skede agera tillräckligt snabbt i flera av dessa riktningar. Framför allt med de mekaniserade bataljoner av 122/90-typ som återfinns i Skövde, Boden och Revingehed och som utgör merparten av Arméns markstridsförband. Bland annat blir behovet av operativ transport för dessa förband svårt att tillgodose, då Försvarsmaktens logistiska förutsättningar fortfarande kämpar med det organisatoriska och materiella arv som det internationella fokuset gav oss. Sveriges geografi och samhällets övriga infrastrukturella omständigheter lägger här dessutom lök på laxen, avseende möjligheten till snabb transport mellan olika möjliga operationsområden. Den operativa reservens omgruppering till Gotland bör därför av flera skäl inte användas som ett exempel på hur Armén snabbt kan flytta tyngre markstridsförband till en annan del av riket. 

Det råder ingen tvekan om att det är dessa mekaniserade förband som kommer att behövas för att slå ihjäl den fiende som landstiger på svenskt territorium. De kommer däremot att med största sannolikhet kräva flera dygn på sig för att mobiliseras/aktiveras och därefter förflytta sig från sina fredsgrupperingar till det aktuella operationsområdet. Under tiden som detta sker kan en angripande fiende etablera sitt brohuvud i relativ lugn och ro, vilket försämrar oddsen för de svenska mekaniserade förbandens kommande strid.

På markarenan måste Armén alltså ha möjligheten att kunna agera tidigt och med kort varsel, särskilt i det kritiska skede som infinner sig strax innan, eller i början av, en konflikt. 


Förutsättningar

(Bild 2: Ungefärlig flygtid från Karlsborg.)
    

Förbandstyper som tillsammans har förutsättningar att kunna leva upp till de krav på korta aktiverings- och reaktionstider som jag ovan har beskrivit, finns redan idag gripbara i Linköping och i Karlsborg. I Karlsborg finns den 31. lätta skyttebataljonen(lskbat) ur K 3, och i Linköping 2. helikopterskvadronen(hkpskv) ur Helikopterflottiljen. 

Karlsborg och Linköping är centralt lokaliserade i södra Sverige och med utgångspunkt från dessa platser har man godtagbara flygavstånd med helikopter till tidigare nämnda områden(se bild 2). Linjen Karlsborg-Linköping har därför ett geografiskt fördelaktigt läge för ett förband som snabbt skall kunna agera i någon av dessa riktningar ur fredsgruppering. Särskilt om det dessutom färdas genom luften och inte är fjättrad vid bojor i form av terräng/geografi, vägar, flygfält och hamnar. 

2. hkpskv byggs runt helikoptertypen UH-60M/Helikopter 16(HKP16) och bedriver normalt verksamhet till stöd våra för armé-, marin och flygvapenförband, samt andra statliga myndigheter. HKP16 är en helikopter som i grunden tagits fram för stöd till markförband i alla tänkbara konfliktnivåer och är i stort optimal för transport av personal och materiel i alla väder och ljusförhållanden.

31. lskbat är av skyttebataljonstyp och är därför särskilt lämpad att användas vid lägre konfliktnivåer i bruten terräng och i bebyggelse, för att tidigt etablera militär närvaro och förneka fienden att ta viss nyckelterräng. Förbandet kan efter förberedelser även försvara tagen terräng samt (bland annat) fördröja/störa en högteknologisk fiende.

31. lskbat är lätt utrustad(relativt de mekaniserade förbanden) och helikoptertransportabel. Detta innebär att det efter helikoptertransport kommer att brista i fordonstillgång och splitterskydd.  Förbandet är på grund av dessa organisatoriskt inbyggda svagheter inte primärt ett anfallsförband, och skall inte ses i det ljuset. Förbandets offensiva förmåga ligger i att man genom helikoptertransport snabbt kan röra sig över stora ytor och att man därför kan uppträda på, för fienden, oväntade platser och på överraskande tidpunkter. Efter helikoptertransport övergår förbandet av förklarliga skäl till att i huvudsak vara ett förband av defensiv natur. Denna defensiva natur förstärks av god förmåga till pansarbekämpning.


Den operativa larmstyrkan 

Båda förbanden är med större delar kontinuerligt tjänstgörande och därmed i princip direkt gripbara vid behov. Denna förhållandevis höga tillgänglighet ger förutsättningar för att ett sammansatt förband ur 2. hkpskv och 31. lskbat tidigt skulle kunna vara på plats i ett uppkommet operationsområde, som en form av larmstyrka på den operativa nivån.

Ett tidigt insättande av denna operativa larmstyrka skulle kunna ta initiativet från fienden och i förlängingen ha möjlighet att förhindra, förändra, försvåra eller fördröja fiendens planer. Det skulle därigenom möjliggöra för Armén att ta striden ur ett bättre utgångsläge än om fienden har fått genomföra sin verksamhet ostörd. Med ett helikoptertransportabelt skytteförband från Karlsborg, väl samövat med helikopterförband från Linköping, har vi alltså idag möjligheten att sätta samman ett verktyg som kan lösa upp flera operativa knutar:

  • Att snabbt kunna förflytta markstridsförband av kompanistridsgrupp upp till bataljons storlek, direkt från fredsgruppering till ett operationsområde, i syfte att uppvisa trovärdig militär förmåga och närvaro… 
  •    … för att därigenom snabbt kunna höja den markoperativa tröskeleffekten för ett angrepp mot Sverige.
  • Om fiendens invasionsföretag ändå kommer, förvägra fienden viss nyckelterräng… 
  •   … och därmed fördröja/störa fienden, i syfte att vinna tid för ytterligare förband ur Armén att aktiveras och tillföras. 
31. lskbat och 2. hkpskv är dessutom byggklossar som finns på plats redan idag, vilket inte enbart gör min tankelek konkret och tillgänglig, utan även ekonomiskt fördelaktig då inga större investeringar eller ekonomiska omfördelningar skulle krävas. En tråkig men nog så viktig faktor i dagens läge. Denna operativa larmstyrka, i form av ett sammansatt förband ur K 3 och Helikopterflottiljen, skulle dessutom kunna förstärkas med relativt små medel genom följande ”enkla” åtgärder: 
 
  • Förtätning av antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater på 31. lskbat, i syfte att göra en större del av bataljonen direkt gripbar. 
  • Utöka antalet samövningstillfällen för 2. hkpskv och 31. lskbat, i syfte att utveckla gemensamma rutiner och tillvägagångssätt. 
  • Utöka gemensam planerings- och fältövningsverksamhet, i syfte att underlätta framtida operationer och skapa en samsyn kring taktiska och operativa utmaningar. 
  • Ge möjligheter för växeltjänstgöring mellan förbanden, i syfte att knyta kontakter över förbandens befälskadrar och därigenom skapa en gemensam ”bärvåg”. 
  • Förstärkning och förtätning av infrastruktur och organisation, för att ytterligare öka förbandens tillgänglighet


Slutsatser

Morgondagens konflikter kommer att ställa fortsatt höga krav på ett svenskt försvar. Vi kommer att behöva kunna genomföra militära operationer i hela spektrat, från fredstid till fullt utvecklat mellanstatligt krig, under vad som kan förutsättas vara snabba och svårtydda händelseförlopp. Fienden kommer inte att bjuda oss på möjligheten att i lugn och ro aktivera och mobilisera våra markstridskrafter. Armén bör därför enligt mig ha substantiella komponenter med förmåga att, likt Flygvapnet och Marinen, kunna agera snabbt och direkt ur fredsgruppering. 

Genom ett trovärdigt agerande i en potentiell konflikts initiala skeden kan vi rubba fiendens genomförande- och planeringscyklar, förneka honom förhandsläget och därigenom störa eller hindra hans genomförande. Ett snabbt och påtagligt agerande från svensk sida skulle i förlängningen kunna innebära att den uppkomna krisen inte växer till en konflikt, utan kvävs i sin linda.

Skulle fienden ändå fullfölja ett militärt angrepp kan den operativa larmstyrkan, genom att tidigt ta upp striden med fienden, vinna tid för övriga markstridskrafters aktivering/mobilisering. Armén kan därmed genomföra fortsatta operationer ur ett mer tacksamt utgångläge. 

Häri finner jag det lätta manöverförbandets tydliga relevans. I linjen Karlsborg-Linköping återfinns rätt förutsättningar för ett sammansatt förband som redan ur fredsgruppering skulle kunna svara upp på de höga krav på tillgänglighet, operativ rörlighet och uthållighet som morgondagens konflikter kommer att ställa på Försvarsmakten.

Ur redan idag existerande förbandsstrukturer och ekonomiska ramar skulle vi med relativ enkelhet kunna skapa en trovärdig operativ larmstyrka för morgondagens konflikter. Helikoptertransporten kommer att vara dess skydd, tillgängligheten dess eldkraft!


(Bild 3: Framtidens operativa larmstyrka?)

Nytänkande behövs

av Magnus Haglund

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:

Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.

Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t ex LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.

EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.

Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.

Man kan ju fundera något över hur vår planering och budgetering fungerar i själva verket. På pappret såg det bra ut, när Försvarets Planerings och Ekonomisystem, FPE- systemet, importerades från USA i slutet av 1960-talet. Avsikten var förstås, att nu skulle försvarsplaneringen bli tydligare och lättare att uppfatta, men man insåg uppenbarligen inte att systemets tilltänkta användningsområde egentligen var att man skulle kunna göra avvägningar på strategisk nivå mellan olika funktioner. Så blev det inte i Sverige. I stället baserades vår tillämpning av systemet på försvarsgrenarnas organisatoriska ”program” och det tillförde därför knappast några överblickbara förbättringar eller förenklingar alls i vår planeringsvärld. Dessutom tycks försvarets studieverksamhet låsts av planeringssystemets irrgångar. I stället för strategiska – och kanske undantagsvis operativa – avvägningar med hjälp av PFE-systemet fortsatte fördelningen av försvarsanslaget därför i verkligheten med hjälp av den procentuella fördelningen, som av misstag fastställdes på politisk nivå vid försvarsbeslutet 1958 – och den fördelningen gäller ju fortfarande – trots den avsevärt ökade administration och pappersförbrukning som FPE-systemet medförde. Den strategiska verkligheten handlade ju inte heller om en konventionell konflikt med konventionella stridskrafter. Redan i början av 1960-talet, då Sovjetunionens krigföring västerut – även mot Sverige – skulle inledas med ett förödande kärnvapenslag, uppstod kanske frågan om hur ett sådant hot skulle kunna mötas, med vilka stridskrafter och hur det då skulle budgeteras? Systemet med budgetplanering kunde inte hantera sådana frågor, men fick ändå verka vidare och egentligen utan att verkligheten fick påverka det. När sedan Sovjetunionen kollapsade stod vi inför vad som kallades ”en strategisk paus”, men det var snarare en ”hotbildspaus”, som uppstod då den sovjetiska hotbilden gick upp i rök! Och utan hotbild kunde man inte planera och det fanns då till och med några naiva bedömare, som tyckte, att utan hotbild behövde man inte ens ha något försvar!

Hur kan vi fortsätta att hantera försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?

I själva verket har alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och har därför ett mycket basalt behov av ett försvar i form av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet och det måste vi kunna göra på ett trovärdigt sätt och också med vapenmakt och på statens uppdrag om så krävs. Här finns det alltså en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag kan te sig alltmer oförutsebar, så behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en förbandsmassa – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon – vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot våra medborgare. I många fall handlar det förstås om att vår polis och kustbevakning ska kunna möta enklare hot mot vårt samhälle, men visst kan vi redan i dag förutse situationer, där insatser också blir en uppgift för försvaret och särskilt så, om man bedömer att staten måste kunna tillgripa vapenmakt för att skydda landet och medborgarna. Möjligen kan det redan på denna ganska okomplicerade nivå finnas anledning, att också kunna kalla in förband till vad som kan kallas beredskapsövning, för att försöka säkerställa landets okränkbarhet i olika avseenden.

Om man granskar den ännu gällande EU säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre ”krigföringsnivå”, som vi redan år 2003 borde hanterat i vår försvarsplanering och som vi borde uppmärksammat bättre. Där inleder man med att konstatera, att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig, men att vi enskilt eller tillsammans bör kunna hantera:

  • Terrorism
  • Spridning av massförstörelsevapen
  • Regionala konflikter
  • Stater i upplösning och
  • Organiserad brottslighet

I den översyn som har annonserats kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män” kommer att tillkomma i EU säkerhetsstrategi, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också ska kunna bekämpas av vår försvarsmakt. Det är ingalunda enbart polisiära uppgifter som det rör sig om och vi måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det ”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten om att försvarets resurser måste kunna användas redan under fredsförhållanden?

Terrorismen sätter redan i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har stora stridsmedel och andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka massiv skada och död – även i Sverige.

Terrorism kan även kopplas till spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen, utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.

De många regionala konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en terroristanknytning, som vi oftast glömmer bort eller mycket naivt tror enbart förorsakar en mer eller mindre omfattande flykting- eller migranttrafik, som vi tror oss kunna hantera på ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre svårigheter, att uppfatta och förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika oftast inte är baserade på folklig gemenskap eller något liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender, vilket ständigt är ett problem för den organisation, som vi uppfattar som ”staten”. Inbördeskonflikterna har dessutom en tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur bygga upp terroristorganisationer, som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.

Alla de företeelser, som anges i EU säkerhetsstrategi kan förstås också resultera i organiserad brottslighet; något som vi kan ha svårt att tro inledningsvis och folk i Sverige förvånas exempelvis över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på global nivå; och visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett exempel på en annan organiserad brottslighet som EU har svårt att hantera – inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!

På en något högre konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad. Diskussionerna har ju det senaste året handlat om Gotland och ett eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla gutars säkerhet i dag kanske främst handlar om, att om hamnen i Visby stängs, så blir det kanske inom ett par dygn svårigheter med det dagliga behovet av matvaror för öns befolkning. Och, om man vidgar ett sådant scenario, så visar det sig, att Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i Sverige. Det kanske räcker med någon terroristorganisation för att minera Göteborgs hamn och därmed tillfoga landet svåra försörjningsproblem och vi har tydligen dragit in den lilla symboliska styrkan som vi tidigare hade just där.

Det handlar alltså inte enbart om krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. Om vi sedan kunde ”bygga in” en möjlighet till uppmönstring eller bestyckning i våra mera fredsanpassade system, så kunde detta förstärka en tröskeleffekt på ett påtagligt sätt.

En medvetenhet om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt slagord, än anpassat till landets säkerhetspolitiska verklighet.

I dagarna har en debatt rörande vår vilande värnplikt också aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna sätta upp. Visst blir det en hel del bakåtskådande och i debatten talas det nostalgiskt om hur trevlig det var ”på luckan” och att fysträningen var bättre då, men några reella försvarspolitiska inlägg är svårare att upptäcka i sammanhanget. Risken finns därför, att en återupptagen värnplikt snarare blir till en återgång till den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av under det kalla krigets avslutande tid, då ju ett sovjetiskt angrepp västerut troligen skulle betyda, att den tid som krävdes för våra s k krigsförband att mobilisera och framgruppera troligen inte fanns. Det betyder alltså, att vi måste förstå, att även våra mer eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara tillgängliga redan i fred och kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6 månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag knappast någon säkerhetspolitisk roll och eventuella värnpliktsbemannade förband måste  finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att ”försvara freden” för det är ju detta som försvarets uppgift egentligen handlar om.

Vårt försvar måste alltså kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på ett konventionellt baserat ryskt angrepp, som det redan varit alltför länge, men det mest intressanta är kanske, att försvar i enlighet med EU säkerhetsstrategier kan vi genomföra i nära samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar i Nato eller inte.

Det är samtidigt svårt att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts funktioner i dagens samhälle och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ byggde kanske en gång på att man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar kanske lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld, där ett operativt samarbete snarare borde förberedas och genomföras redan i dag och på dagens konfliktnivå och tillsammans med våra närmaste EU- grannar. Där har kanske våra arméenheter mera att göra med polisen och marina förband mera med kustbevakningen, för att peka på två exempel, som egentligen pekar på att självständiga försvarsgrenarna borde återuppstå, så att även det många gånger komplicerade internationella samarbetet kan delegeras och därmed underlättas – och i alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa en strategisk ledning i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna se fram emot ett riktigt bra funderande försvar av landet och för att undvika att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk och krigisk nivå.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

VDV gör comeback i Egypten

En under oktoberkriget 1973 utslagen egyptisk T-55 (sovjetisk stridsvagnstyp).

Det har under de senaste dagarna gjorts flera uttalanden i Moskva om att ryska luftlandsättningstrupper (VDV) för första gången kommer att skickas till Egypten för att där öva. I ett av Rysslands viktigaste TV-nyhetsprogram sades det att antalet deltagande VDV-trupper kommer vara fem tusen. Därmed har den sovjetiska VDV-närvaron i Egypten 1973 aktualiserats.

Om verkligen fem tusen VDV-soldater skickas vore det en milstolpe i Egyptens militära samarbete med Ryssland, bara knappt överträffad av Egyptens övertagande av de två helikopterbärande amfibiefartyg av Mistral-klass som ursprungligen skulle ha ingått i den ryska flottan (Egypten har även köpt de tillhörande ryska helikoptrarna). Det finns dock skäl att tvivla på de ryska TV-uppgifterna eftersom vare sig det ryska försvarsministeriet eller TASS har talat om mer än ett hundraltal VDV-soldater dvs ett kompani.

Oavsett antalet står det klart att VDV snart är en aktör i områden som inte varit aktuella för förbandet på flera decennier. Den första boken på svenska som beskriver VDV i Egypten under sovjetisk tid är den reviderade (andra) upplagan av Ryska elitförband. Inte mindre än sju VDV-divisioner gjordes den 24 oktober 1973 - alltså under oktoberkriget - redo för att flygas till Egypten. Det är en uppgift som varit känd i väst länge - betydligt mindre känt är att VDV hade övat väldigt konkret för en skarp insats, genom att några månader tidigare flytta minst ett VDV-regemente till Egypten. För mer om denna ännu i stort sett okända VDV-insats - se den nya upplagan, dvs. Ryska elitförband och specialvapen.

Den mörknande framtid är vår

av Lars Wedin

Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För inte så länge sedan kunde man säga att ja, dagens situation är mycket mer oförutsägbar och råddig än vad som gällde under kalla kriget. Men, vi var i alla fall inte hotade av kärnvapen. Detta gäller inte längre – kärnvapenfrågan är i högsta grad ”alive and kicking”; främst tack vare herrar Putin och Kim Yong-nam. I detta läge behövs politiskt ledarskap: i världen, i Europa och i Sverige.

Dagens situation kan karaktäriseras som ”grundvalarnas kris” – vi står mitt i en gigantisk förändring av världsordningen som berör inte bara förhållandet mellan stater utan också själva staten som idé i enlighet med västlig tradition.

Världens befolkning kommer att öka till 9 – 10 miljarder under de närmaste 5 – 10 åren. Det är tveksamt om jordens resurser räcker till för alla – i varje fall för att leva ett liv på en nivå som vi tycker är rimlig. Samtidigt leder jordens uppvärmning till att de tropiska och subtropiska klimatzonerna blir allt mer obeboeliga och resurssvaga medan den arktiska klimatzonen (d.v.s. en stor del av Sverige) får ökade möjligheter.  I detta perspektiv förefaller en omfördelning av jordens befolkning från syd till norr naturlig.

Flyktingkrisen är här för att stanna. Européer och amerikaner kan bygga murar men människans drivkraft att skaffa sig bättre och säkrare levnadsförhållanden kan inte stoppas. En rimlig invandring är för övrigt nödvändig med hänsyn till vår åldrande befolkning. Vad som är ”rimligt” är givetvis omöjligt att uttrycka i exakta termer men det handlar om en nivå som går att integrera utan att skapa stora sociala spänningar. Men för att komma dit krävs åtminstone två saker: stabilitet i Mellersta Östern och Afrika samt drägliga utkomstmöjligheter för befolkningen där den finns. Båda delarna känns avlägsna. Amerikas och Europas befolkningar har glömt att en stor del av européerna flydde fattigdomen till det Nya Landet där snart sagt alla utom en liten grupp diskriminerade indianer faktiskt är invandrare.

En konsekvens av flyktingkrisen är islamiseringen av Europa. Vi måste här skilja på islamister och muslimer i allmänhet. De senare utgör inget större problem. För islamisterna däremot är målet att skapa ett islamistiskt samhälle styrt av Sharia-lagar. Burkinibråket i Frankrike är ett utmärkt exempel på hur en politisk provokation kan användas för att skapa ”facts on the ground”! Islamisterna stöds intressant nog av den yttersta vänstern som ser dessa som allierade i kampen mot det demokratiska, sekulära samhället.

Med islamiseringen har vi fått en ny sjuka – identitetspolitik och rasifiering. Syftet är något suddigt men huvudbudskapet tycks vara att splittra landet. Den då blivande ministern Åsa Romson förklarade i ett beryktat tal att vita heterosexuella medelålders män inte är människor. Den svenske rasbiologen Herman Lundborg har åter kommit till heders om än på ett något oväntat sätt. Har detta med säkerhet att göra kanske någon frågar sig?  Ja, ty det handlar om att dela upp svenska folket – alla som bor här – i olika grupper som förväntas vara fientliga mot varandra. Ett splittrat samhälle klarar inte påfrestningar – se Frankrike 1940.

Terrorismen är här för att stanna. Vid sidan av den organiserade islamistiska terrorn – direkt kopplad till krigen i Mellersta Östern – har vi den, än så länge, mindre organiserade neo-nazisistiska varianten. Vänsterradikal terrorism är alltid ett latent hot.

Det är kanske inte underligt att de ultranationalistiska partierna som UKIP och franska Front National går framåt. Dessa – motståndare till globaliseringen i allmänhet och frihandel i synnerhet – utlovar en återgång till 50- och 60-talens ekonomiska utveckling och framtidstro – ”les trente glorieuses” eller de trettio fantasiska åren. Allt blir bra bara man lägger ned EU, utlovar Marine Le Pen och hennes vapendragare. BREXIT är bara början – såvida inte resultatet snabbt visar sig tillräckligt avskräckande. Och det är det knappast någon som vill. Det är idag inte osannolikt att Trump vinner valet i USA; i så fall skakas också NATO i sina grundvalar. Utan EU och utan NATO så förtvinar hela vår säkerhetsarkitektur. Putin gnuggar givetvis händerna – det är inte så konstigt att han stödjer Marine Le Pen och, vad jag förstår, Donald Trump. Även om dessa mörkrets representanter inte vinner kommande val så stöds de ändå av så många att de är en kraft att räkna med.

Krigen i Mellersta Östern och i Libyen tar knappast slut. Risken för att dessa motsättningar ”exporteras” till Europa är knappast negligerbar. Oroligheterna kring området vid Röda havet och östra Medelhavet är av stor strategisk betydelse beroende på sjövägen från Asien till Europa; exempelvis har en av de stridande grupperna i Jemen – Houthis – sannolikt sjömålsrobotar.

Konflikten om herraväldet över Kinesiska sjön mellan å ena sidan Kina, å den andra dess grannar och USA är fundamental och berör vitala intressen. Samtidigt är USA och Kina förbundna med varandra i en ohelig allians kring den amerikanska statsskulden.

Någon sådan återhållande faktor föreligger inte i den ryska aggressionen mot Ukraina. Här är det fråga om traditionella geopolitiska strävanden plus sannolikt en god portion maktnostalgi. Att Ryssland vill införliva Baltikum i sitt vacklande välde är relativt självklart; en blick på kartan räcker plus medvetenheten om Östersjöns strategiska betydelse. De svårförsvarade baltiska staterna och den svenska svagheten inklusive den svenska vacklande hållningen till NATO gör att Östersjön nu tagit över the Fulda Gap’s roll under det kalla kriget; det är här det tredje världskriget börjar om det värsta skulle hända. Men denna gång skulle Sverige ha ett direkt ansvar för en sådan utveckling genom sin militära svaghet och otydliga säkerhetspolitik – nära vän med NATO men inte medlem.

Men i havet kan vår ljusnande framtid finnas…

Den globala utvecklingen som skissats ovan ställer många svåra frågor. Alla behöver diskuteras eftersom de berör vår – världens, Europas och Sveriges – framtid. Många kan vi bara lösa tillsammans med andra. Två frågor kan vi bara hantera själva: hur skall Sveriges försvar hanteras så att vi inte blir ett säkerhetspolitiskt svart hål och hur skall Sverige hållas ihop?

Här skall jag koncentrera mig på tre svåra frågor, som mer sällan diskuteras: Hur skall jordens ökande befolkning

  • Förses med mat och sjukvård?
  • Förses med energi?
  • Ges ett anständigt liv?

Havet – den blå tillväxten – kan inte ge alla svar men många, exempelvis:

  • Mat, medicin, mineraler, förnyelsebar energi;
  • Olja och gas som ännu under lång tid kommer att vara nödvändigt;
  • Dricksvatten

Blå tillväxt är också namnet på den långsiktiga EU-strategin som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna som helhet. Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år. Här finns stora möjligheter också för det svenska näringslivet.

Den svenska regeringen har efter många år av tveksamhet insett att den maritima sektorn är framtiden. En maritim strategi har utvecklats och skall nu implementeras. Tyvärr har säkerhetsaspekten fallit bort i denna strategi. Här krävs alltså krafttag av Regeringen, Försvarsmakten och försvarsdebattörerna.

För att den blå tillväxten skall bli verklighet på ett hållbart sätt krävs ordning och säkerhet till havs; kriminalitet (drog-, vapen-, människohandel, illegalt fiske, nedsmutsning (plastpåsar), dumping av farligt avfall…) måste bekämpas. Detta är en angelägenhet för alla jordens kuststater men där de utvecklade länderna i bl.a. Europa givetvis måste ta ett särskilt ansvar.

Europa är starkt beroende av sjöfart – 90 % av all handel går på köl. En stor del av sjöfarten går från Asien – inte bara Kina – via Indiska oceanen och Röda havet. Detta innebär att sjöfarten passerar ett antal strategiska förträngningar: Malackasundet, Bab-el-Mandeb, Suezkanalen samt östra Medelhavet där speciellt de tre sistnämnda går i obehaglig närhet av krig och terror. Härtill kommer för Sveriges räkning den spända situationen i Östersjöområdet och det nordiska området som helhet.

Sverige är också till 90 % beroende av sjöfart för export och import. Sverige – och speciellt Gotland – är dessutom beroende av import av livsmedel. Att blockera de största hamnarna, framför allt Göteborg, och Gotland skulle vara ett effektivt, och relativt oblodigt, sätt att få Sverige på knä.

När den maritima näringen stärks och blir allt viktigare ökar behovet av skydd – såväl i betydelsen safety som security – av densamma. Vår energiförsörjning blir exempelvis allt mer beroende av vindkraftverk till sjöss. Dessa måste skyddas. Marinen, Kustbevakningen och Sjöfartsforum (det svenska maritima klustret) måste ömsesidigt stärka varandra.

EU har antagit en maritim säkerhetsstrategi. Denna syftar till att förbättra samarbetet gentemot maritima hot och risker samt att skydda EUs maritima strategiska intressen. Det är hög tid att denna inarbetas i Regeringens uppdrag till Försvarsmakten.

Sverige har sammantaget all anledning att stärka sin förmåga att främja och skydda de nationella, europeiska och globala maritima strategiska intressena. Grunden måste vara att i fred och kris kunna skydda de egna intressena men Sverige bör också kunna bidra till de gemensamma europeiska intressena – som, faktiskt, också är Sveriges. Det rika Sverige bör vara en producent av säkerhet till sjöss och inte en demandeur.

Härmed löser vi givetvis inte alla globala problem men vi skulle i alla fall göra vad vi kan.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

NATO-debatten och säkerhetsdilemmat

av Mats Bergquist

Statsministerns och president Niinistös mycket tydliga deklarationer på det finsk-svenska säkerhetspolitiska seminariet på Gullranda utanför Åbo i juni kunde, i alla fall tills vidare, satt punkt för debatten om NATO i våra båda länder. Men publiciteten här kring Krister Bringéus utredning har ånyo engagerat politiker och media både här hemma och i Finland. Förre försvarsministern Sten Tolgfors har därtill i dagarna i bokform publicerat en plaidoyer för ett medlemskap. Så mycket nya argument har väl inte framkommit, men särskilt Bringéus gedigna insats har hjälpt till att hyfsa debatten. Det är väl oundvikligt att somliga vill tolka hans text som stöd för sin egen hållning. Men varken Bringéus, eller den finska utredning jag deltog i, hade till uppgift att rekommendera en viss politik, endast att belysa vilka konsekvenser han och vår grupp anser ett medlemskap skulle kunna få för respektive land.

I debatten har nu liksom tidigare två temata behandlats styvmoderligt eller rent av lyst med sin frånvaro: konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen. När det gäller säkerhetsdilemmat hävdar Bringéus att ett svenskt medlemskap skulle eliminera en osäkerhetsfaktor i vad avser hanteringen av en kris i Östersjöregionen. Han skriver vidare, med ett rejält understatement, att det skulle förändra den strategiska situationen i Europa. Han noterar att det skulle medföra en kris i relationerna med Ryssland, vars omfattning och varaktighet man inte kan veta något om.  Han instämmer också med den finska utredningen att med erfarenhet av tidigare utvidgningar av alliansen, Moskva snart skulle acceptera faktum.

Denna slutsats innebär dock inte något annat än ett antagande om att Moskva inte med våld kommer att söka förhindra en svensk och/eller finsk anslutning. Men om, vilket vi också skriver i vår rapport, ett medlemskap skulle förstärka våra länders omedelbara säkerhet, vilka blir då de konsekvenser som säkerhetsdilemmat dikterar? Här måste man i alla fall försöka se utvecklingen på något längre sikt. Det innebär oundvikligen ett tydligt spekulativt element, men måste likafullt diskuteras. Om Östersjön i relationen NATO-Moskva, främst orsakat av de följder ockupationen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått, är den nya neuralgiska fronten, riskerar man inte att med ett medlemskap åstadkomma just det man vill förhindra, nämligen instabilitet? Om NATO och Ryssland – än mera om Finland också gick med – skulle komma att gränsa direkt med varandra i ett många gånger större område än nu, kommer spänningen med stor sannolikhet att höjas och, med tanke på Murmansks och St Petersburgs läge och betydelse, bli varaktig. Man kan på detta sätt byta ökad omedelbar säkerhet mot ökad spänning.

Under det kalla kriget var gränslinjerna klara. Spänningen mellan blocken, som tidvis var mycket stor, ledde till olika mer eller mindre välövervägda försök att minska de direkta konfliktytorna. Stalin, Östen Undén, George Kennan, Adam Rapacki och Olof Palme är några namn bland dem som försökte skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men utöver den Brandtska östpolitiken var det inte mycket man kunde åstadkomma före murens fall. Positionerna var låsta. Man får anta att liknande strävanden skulle dyka upp om Sverige – och Finland – bleve medlemmar i alliansen, detta även om våra båda länder skulle komma att tillämpa liknande unilaterala åtaganden som gäller för Norges medlemskap i NATO.

Säkerhetsdilemmat, som är ett fundamentalt koncept i den säkerhetspolitiska analysen, innebär ju att om din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras. Att Ryssland skulle tolka ett svenskt – och/eller finskt – medlemskap i NATO som en försämring av sin egen säkerhet är ett tryggt antagande. Utrikesminister Lavrov har t ex redan sagt detta offentligt: beslutet att söka medlemskap är respektive lands, men följs av ryska militära motåtgärder. Detta är närmast ett axiom. Empiriskt kan man visa att stater ofta underskattar säkerhetsdilemmats effekter. Detta innebär ingalunda något ryskt veto mot en eventuell svensk och/eller finsk ansökan. Men det geopolitiska läget påverkar självfallet varje stats val.

Nu invänder anhängarna av medlemskap att denna situation redan föreligger: vi är så uppkopplade med NATO att Moskva ser oss som en del av alliansen och att ett medlemskap därför inte skulle ha någon större eller i alla fall varaktigare inverkan på läget i Östersjöområdet. Men då missar man den politiska röda linje som ett medlemskap är. Moskvas språkbruk är i detta sammanhang indikativt. Man talar fortfarande med ett normativt ordval om Sverige och Finland som neutrala, men accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO. En blick på den karta som finns i den finska rapporten förklarar vad det är fråga om. Om det stora område som Sverige och Finland utgör skulle symboliskt s a s byta färg på Europakartan skulle detta innebära den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952, något som faktiskt varken Krister Bringéus eller Sten Tolgfors nämner. Både vår finska rapport och Bringéus använder termen ”vattendelare” om innebörden av ett medlemskap. Om det inte fanns någon större skillnad mellan vårt nuvarande samarbete med alliansen och ett medlemskap vore ju termen ”vattendelare” poänglös. Denna skillnad är i eminent mening politisk.

Att Krister Bringéus inte tar upp den inrikespolitiska process som skulle föregå ett medlemskap är naturligt. Det har inte ingått i hans uppdrag. Han har nöjt sig med att beskriva medlemskapsprocessens formalia. Men expolitikern Tolgfors skrinnar, liksom praktiskt taget alla debattörer, snabbt över eller förbi ämnet. Man får ibland intrycket att detta är en så störande faktor i ekvationen att man helst lämnar den åt sidan. Per T Ohlsson (SDS 18/9 2016) verkar vara en av de få i den svenska debatten som utgår från de inrikespolitiska realiteterna. Tolgfors sätter sin lit till att den interna diskussionen i Sverige rätt snart skall leda till ett större samförstånd kring en ansökan. Det kan givetvis komma att ske, men kommer i så fall i alla händelser att ta lång tid eftersom ett medlemskap svär mot den säkerhetspolitiska tradition som i långeliga tider varit svenskt riktmärke.

Den politiska process som enligt Bringéus kan komma att ta 12-15  månader, och enligt den finska utredningen något längre, är en integrerad del av en ansökan. Den är inte någon separat eller sekundär fråga. Den behandlas därför utförligt i den finska rapporten. Även den som är anhängare av ett svenskt medlemskap borde inse att vi inte kommer förbi folkomröstningsfrågan. Den som tror att man – utom i ett skarpt krisläge – kan bortse från att om man har anordnat omröstningar om EU och EMU, det skulle te sig obegripligt för väldigt många att inte ha en sådan om NATO. Detta kan faktiskt komma att gälla även om socialdemokraterna skulle byta fot. NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier. Vilken partiledare vill frivilligt utsätta sig för detta? NATO-frågan har klart större dimensioner och kan därför inte utan vidare jämföras med EU-inträdet, som man ofta hänvisar till. Ett nej i folkomröstningen 1994 om EU hade givetvis varit problematisk, men i en NATO-omröstning katastrofal, vilket f ö Per T Ohlsson noterar. Även ett svagt ja skulle bli problematiskt och motivera motståndare att ifrågasätta omröstningens legitimitet.

Debatten om NATO kommer rimligen att fortsätta inför 2018 års val. Man skulle önska att den också tog upp de centrala frågor som jag ovan sökt diskutera. Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande. Som det nu är tenderar alltså den publika diskussionen ofta att skymma den helt avgörande strategiska grundfrågan: främjar vi genom en ansökan strategiskt lugn i Nordeuropa eller kommer vi att ytterligare skärpa spänningen? Och i så fall för hur lång tid? Och är inte, med tanke på de politiska förutsättningarna, den linje som främst bär Peter Hultqvists signum, den under överskådlig framtid optimala? Om detta kan man ha olika meningar. Att den nuvarande linjen inte tillfredsställer krav på de räta linjer som många tycks kräva är klart. Säkerhetspolitiken är emellertid inget rutmönster och den svenska linjen är f ö varken ny eller irrationell.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.