Vindkraft kontra nationella försvarsbehov



Det här blir förmodligen ett av de viktigare inläggen som skrivits på denna blogg under senare tid. Det berör den största vindkraft-etableringen på hav som genomförts i Sverige. Den är planerad att förläggas mitt i Hanöbukten - och därmed också mitt i ett av sveriges viktigaste och mest frekvent använda militära övningsområden. 


På bilden här nedan har jag lagt in det havsområde i Hanöbukten där företaget Blekingen Offshore avser etablera 500-700 vindkraftsturbiner! Lägger man bara in vindkraftparken, så ser det för den oinvigde inte så farligt ut. Men så enkelt är det tyvärr inte.




Projektet, med många tunga ägare med stort politiskt inflytande, väntar just nu på ett regeringsbeslut. Om regeringen medger utbyggnaden, vilket enligt riksdagsledamoten Annika Engblom (m) kan komma att ske inom kort så vore det en katastrof. Varför? Ett sådant beslut vore fullständigt förödande för Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Det är det sista vi behöver i en tid som nu där säkerhetsläget är det sämsta sedan kalla kriget!

Men varför vore då en vindkraftetablering i Hanöbukten, i det planerade området så katastrofalt?

För det första så är vindkraftparken planerad att förläggas på gränsen mellan de militära övningsområdena Hanö Nord (D164) och Hanö Väst (D165) och precis intill Hanö Ost (D166). Se bild med de militära övningsområdena inritade här nedan (rött streckat).




Att förlägga en vindkraftpark i detta område skulle inverka menligt på övningsverksamheten, och i vissa fall förhindra den helt och hållet.

Det kan för marinens del till exempel (men inte begränsas till) handla om:

- Luftvärnsskjutningar från fartyg mot bogserade luftmål
- Skjutningar från fartyg mot bogserade sjömål
- Luftförsvarsövningar mot stridsflygplan på låg höjd
- Ubåtsjaktövningar
- Torpedskjutningar
- Sjunkbombfällning
- Ubåtsövningsverksamhet
- Ytstridsövningar

Med tanke på områdets placering, i stort sett mitt i övningsområde Hanö, så omöjliggörs mer eller mindre skjutning med artilleri mot bogserade luftmål, en verksamhet som är en grundförutsättning för att kunna öva fartygens egenskydd och därmed besättningen överlevnad.




Målen bogseras av ovanstående flygplanstyp, som bogserar upp till två mål i vajer efter sig. Vajerlängden kan vara upp till 4000 meter vilket gör att flygplanen får en stor svängradie. Både flygplan och mål måste hela tiden befinna sig inom övningsområdet. För att detta ska kunna uppnås flyger man i en bana som normalt sett brukar uppta en stor del av ovanstående övningsområde.

När man väljer bana för målflyget måste man också hitta fria skjutsektorer, där det är helt tomt på ytan både från fasta föremål (så som vindkraftverk) men framför allt fritt från fartyg på ytan och flygplan i luften.

Luftrummet ovanför övningsområdet brukar vi dessa övningar avlysas, vilket gör att man slipper flygtrafiken under själva skjutningen. Men fartygstrafik kan man inte avlysa eller förhindra på samma sätt, varför man måste ta hänsyn till den i sin planering. I vissa områden är den mer intensiv än på andra ställen vilket nedanstående bild illustrerar.



Som vi då kan se så minskar området som är aktuell för att genomföra övningar, och till saken hör det att det är precis i det område som det planerade vindkraftsparken ska byggas, som det oftast är möjligt att hitta möjliga skjutsektorer. Vilket sammanträffande!

För formens skulle så bör tilläggas att när man skjuter med 57mm allmålskanon så är säkerhetsområdet närmare 15.000 meter i längd i en sektor om cirka 90 grader med utgångspunkt från skjutande fartyg. I hela denna sektor får ingenting befinna sig.

500-700 vindkraftverk mitt i detta övningsområde skulle näst intill omöjliggöra den här typen av verksamhet och mycket annat. 

Försvarsmakten genomföra givetvis även verksamhet som är skyddsvärd, och då vill man givetvis genomföra den på eget territorium. Då begränsas nyttjandet av det aktuella övningsområdet ytterligare vilket nedanstående bild illustrerar.




Den rödmarkerade delen i bilden här ovan är den del av övningsområdet som ligger utanför svenskt territorium, d.v.s på internationellt vatten. 

Med en vindkraftspark i övningsområdet så begränsas det tillgängliga området för att kunna bedriva nödvändig verksamhet till ett absolut minimum. Här ska man också betänka att i den norra delen, längs kusten så förekommer det en hel del fritidsbåtstrafik och kustfiske, vilket ytterligare begränsar det disponibla området.


Men även flygvapnets övningsområden kommer att påverkas. Se bild här nedan.



Hela den planerade vindkraftparken ligger som synes även i Flygvapnets övningsområde (Sektor S13). Det här skulle omöjliggöra lågflygning i det aktuella området, och inverka negativt på möjligheterna till samverkan mellan marin- och flygstridskrafter. Just Hanöbukten är unikt på det sättet att en av sveriges största militära flygplatser ligger i samma område som sveriges huvudbas för marinen.

Vindkraftparken ligger dessutom i nära anslutning till in-/utflygning från den militära flygplatsen F 17 med allt vad det innebär.


Ovanstående är bara ett axplock av saker som påverkas negativt, och som inte omgärdas av försvarssekretess. För detaljerad konsekvensanalys så finns sådan information enligt uppgift framtagen av Försvarsmakten, och redovisad i en hemlig skrivelse. Här redovisas förmodligen även vindkraftparkens inverkan på operativ verksamhet, d.v.s. ej övning. Till detta skall läggas eventuell inverkan på andra försvarsmyndigheters verksamhet, något som i vissa fall kan vara avgörande för rikets säkerhet.

Mest häpnadsväckande i sammanhanget är den naivitet och okunskap som Anders Nilsson (VD för Blekinge Offshore) förmedlar i och med sitt uttalande hos SVT:

– Som jag ser det ger vi bara försvaret möjlighet till mer realistisk övning, det finns flera sådana här områden kring Östersjön.

Nej Anders Nilsson, det är bara ett svepskäl att hänvisa till realistiska övningar. Det handlar om möjlighet att öva eller att inte kunna öva, alternativt att bli så begränsad att det inte går att genomföra de realistiska övningar du själv nämner. Men framför allt andra saker som påverkas, men som inte kan redovisas här.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig informationen från Försvarsmakten, och sätter stopp för etableringen på just den här platsen! Om så inte görs, och regeringen godkänner projektet så kommer byggstarten ske redan i år och vi kommer att ha de första av de 500-700 vindkraftverken i drift redan 2018 och därmed också menlig inverkan på Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Försvarets behov är av riksintresse, och vindkraft är ett särintresse! Vilket som ska vara styrande bör därför vara solklart! 

En annan sak som står helt klart är att konsekvenserna av planerad vindkraftsutbyggnad kommer att bli betydligt värre än vad som återges här ovan när man tillför detaljer som omfattas av försvarssekretess.


En mer rimlig placering (ur mitt lekmannaperspektiv) hade varit väster om hela övningsområdet vid "taggen". Där stör det troligtvis betydligt mindre, och området är dessutom grundare, vilket borde vara en positiv faktor när man ska anlägga saker på botten...


Mer läsning i ämnet:
SVT
Försvarsmakten om vindkraftverk
Tidigare inlägg här på bloggen




Med anledning av helgens rapportering

I helgen har det rapporterats och förts diskussioner i media i om försvarsmaktens underrättelseoperation 2014. Delar av rapporteringen har varit saklig och tydlig medan andra delar kan ha förvirrat mer än de klarlagt. Därför vill jag förtydliga:

När det gäller undervattensverksamhet och pågående analysarbete, påstådda observationer eller spekulationer i media så är det generellt sett inget Försvarsmakten kommenterar. Och anledningen till det är att vi inte vill avslöja vilka förmågor vi har. Det är därför heller inte en del i den veckovisa sammanfattning av händelser inom Sverige och i närområdet som publiceras på vår webbplats.

Avseende underrättelseoperationen 2014 så kommenterade Försvarsmakten i lördags morse (11/6) på forsvarsmakten.se att den slutanalys som publicerades under hösten 2015 fortfarande gäller, och att inga ytterligare kommentarer på de uppgifter som framkommit i media kommer att lämnas.

Att Försvarsmakten inte kommenterar detta djupare beror dels på att inga ytterligare nya uppgifter har framkommit dels att informationen i övrigt omfattas av sekretess, anledningen till detta är återigen, att vi inte vill röja våra förmågor – något som annars kan komma till nytta för den som vill kränka våra vatten. För det är fortfarande ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård 2014.

Marcela Sylvander, Kommunikationsdirektör Försvarsmakten

Försvarsmaktens text i samband med att den slutgiltiga analysen var klar hösten 2015: http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2015/09/utom-allt-rimligt-tvivel/

Är det bästa det godas fiende?

av Bo Hugemark

Med stigande förvåning åhör jag redogörelser om hur våra stridskrafter är interoperabla med NATO:s, hör jag försvarsministern tala entusiastiskt om nära samarbete med USA och amerikanske vice försvarsministern halvt lova bistånd om Gotland hotas, läser reportage om svenskt deltagande i NATO-övningar som handlar om försvar av Baltikum.

På vissa håll ses det här som ett försök att smyga in Sverige i NATO. Inte särskilt dolt i så fall. Och det vore ingen bra idé. Den socialdemokratiske ambassadören Bo Eriksson pekade i ett anförande på tankesmedjan Frivärlds seminarium ”Socialdemokratin och NATO” hur partiet i det förgångna tvingats till flera omvändelser under galgen utan att ha förberett sina väljare på detta, med svåra konvulsioner som följd. Bättre att vara i förhand och öppet förbereda folket på det oundvikliga.[1]

Jag vet inte vad partiets ledning har för planer i detta avseende. Jag tolkar diskrepansen mellan det praktiska handlandet och den officiella doktrinen som ett försök att hantera den strategiska verkligheten och leva upp till Solidaritetsförklaringen. Det handlar om insikten att vi inte kan stå utanför konflikter i närområdet, beredskapen att ge andra militärt stöd och förhoppningen att själva få det. Man inser kanske att detta är något som kan bli aktuellt tidigare än det går att utrota gamla dogmer.

Eller så tror man att man kan både ha kakan och äta den? Vi kan nog räkna på amerikanerna som den dominerande makten i NATO i eget strategiskt intresse kommer till vår hjälp om det kniper även om vi står utanför alliansen.

Det är i så fall en situation som liknar det kalla kriget och det som brukar betecknas som fripassagerarskap. Vi stod utanför NATO men hoppades på stöd, framför allt amerikanskt, om vi angreps.

Är kanske en fripassagerarpolitik en hållbar linje även idag? Varför ta en jobbig och osäker opinionsbildningskampanj för att få garantier enligt artikel 5, när man kan få informella garantier ändå? Är inte det bästa – NATO-medlemskap – det godas fiende?

Även om vårt läge liknar det kalla krigets finns det dock skillnader som gör den tidens politik obsolet.

En är att det då fanns ett respektabelt motiv för alliansfriheten, omsorgen om Finlands ställning, medan det idag förmodligen är rädslan för röstförluster som är avgörande.

En annan är att vi inte har vad vi hade då, ett starkt försvar som kunde hålla ut tills hjälpen hunnit beslutas och levereras. I dagens strategiska och operativa miljö är varje dag, timme och minut avgörande för om man hinner etablera samverkan. Om vi ska vänta till den akuta krisen för att fatta politiska beslut och koppla upp militära samverkanslinjer kan det hända att man kommer i efterhand. För att nu inte tala om att förbanden inte är samtränade och soldaterna inte beredda.

I Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie ”Till bröders hjälp” listade jag tre F som villkor för Solidaritetsförklaringens trovärdighet. Det första var tillgången på Förband. Den avgör ambitionsnivån; något kan man alltid prestera, viktigast är att försvara våra strategiskt mest vitala områden, läs Gotland. Det andra är Förberedelser, som jag utvecklat ovan. Det tredje, och kanske viktigaste, är Förankring hos folket och dess ledning. Ett alliansfördrag har framför allt en pedagogisk betydelse; det klarar i förväg ut medlemmarnas förpliktelser. I beaktande av hur diskussionen om värdlandsavtalet låtit, kan man ju lätt göra sig en föreställning om den debatt som skulle uppstå vid en kris i Baltikum om det som vi utlovats i Solidaritetsförklaringen: yrvakna reaktioner från alla dem som fortfarande tror att vi är neutrala, hänsynslös propaganda och hotelser från Ryssland , understött av svenska nyttiga idioter.

Som vi alla vet finns det mycket stora svarta hål i den svenska försvarsförmågan, när det gäller att försvara oss själva och hjälpa andra. Ett NATO-medlemskap skulle inte, som ibland sägs, vara i stället för att upprusta. Ett NATO-medlemskap skulle inte förändra vad vi skulle använda försvaret till i händelse av kris och krig. Men ett NATO-medlemskap skulle i tid förklara detta för Sveriges folk.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] http://frivarld.se/video/?tubepress_item=rwJWrD_2xZY

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.


Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”


Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?


All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.


I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.




Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.


Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.


Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Viskningar och rop

På en presskonferens i november 2014 deklarerade dåvarande ÖB, Generalen Sverker Göransson, att man hade konstaterat en utländsk kränkning av svenska inre vatten. Bredvid honom på presskonferensen stod statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist.

Några månader senare försökte ett team av journalister hitta den plats där det berömda fotot av ubåten, med en björk i förgrunden, som publicerades i flera nationella medier och som Försvarsmakten lade som en grund för sin bedömning. Den visade sig vara tagen på annan plats, vilket informationsavdelningen på högkvarteret medgav.

Därefter publicerades en rapport av FM som förklarade att "det avgörande beviset hade en annan förklaring". Likväl hävdas att kränkningen fortfarande är konstaterad, även om beteckningen "etta" mig veterligt inte därefter använts.

Nu skriver flera personer, vars omdöme jag tidigare litat på, att informationen och försvarsministern varit tydliga. Annika Norgren Christensen och Niclas Wiklund menar att transparensen varit tillfredsställande och att vi bör ta FM:s bedömning för god, utan närmare förklaringar.

Låt mig vara tydlig; jag kommer aldrig att kompromissa med annat än bevisföring.

Allan Widman

Tysk ubåt?

Reflektion

Sveriges Radio publiceradeigår, 11JUN2016, uppgifter om att det sedan tidigare s.k. avgörandet beviset, som av Försvarsmakten nedklassadesoch ej användes som underlag i den slutliga utredningen av undervattensverksamheten i oktober månad 2014, skall vara en ljudupptagning som härrör från en svensk källa. I sak kan det finnas intresse vad det var, dock har Försvarsmakten ejinkluderat denna ljudupptagning i sin analys, vilket även delgavsallmänheten 2015, som de facto slår fast att främmande makt kränkte svenskt inre vatten i oktober 2014.

Underrättelsebetonat utredningsarbete, vilket slutrapporten kring Operation Örnen får ses som, kan jämföras med en brottsutredning som Polismyndigheten genomför, ibland upptäcker man att saker och ting ej stämmer, där/men den samlade bevisbördan är det som leder fram till en fällande dom. På samma sätt är det kring Operation Örnen, den samladebevisbördan fastslår att främmande makt kränkte svenskt inre vatten, således inte ett utan flera bevis, vilket man måste få se som en grund då saker skall fastställas, det går ej enkomt förlita sig på en källa/bevis, utan flera krävs.

Detta är dock det minst uppseendeväckande kring gårdagens nyhetsrapportering, enligt Sveriges Radio har källortill dem, notera pluralis, gjort gällande att den av Mikael Holmström, vid Dagens Nyheter, tidigare rapporteradeubåtsobservationen vid Vindbåden 2015, skall vara en tysk ubåt. Det Holmström beskrev i sin artikel var enbart att ett ubåtsperiskop hade observerats, således måste det finnas markant mer bevisföring för att Försvarsmakten, då dom är de enda i Sverige som, skall kunna nationalitetsbestämma en ubåt.

Vad som dock gör denna nyhet intressant är påståendet att Tyskland skall kränkt svenskt territorium med ubåtar är inget nytt. Avseende kränkningarna under det kalla kriget har Västtyskland framförts som ett möjligt kränkande land. Bland annat har Ambassadör Mathias Mossberg framfört det i sin bok, Imörkavatten, före detta Överbefälhavaren Bengt Gustafsson har även belyst det i sin bok, Sanningenomubåtsfrågan. Diskrepansen mellan de två författarna är att Bengt Gustafsson bild mer lutar åt oavsiktliga intrång, medan Mathias Mossberg framför en bild av mer avsiktlig intrång. I ett flertal andra sammanhang har även Västtyskland belysts som en möjligt kränkande nation av svenskt territorialvatten under det kalla kriget.

Skulle då det återförenande Tyskland, 2015 välja att kränka svenskt inre vatten samt göra det mitt i en, med svenska mått mätt, större ubåtsjaktövning? Personligen har jag svårt att tro det, av två (2) skäl. Det första är historiskt, vad som finns i litteraturen, så är det ett fåtal stater där det finns dokumenterat att de valt att gå in i övningar med ubåtar för att dokumentera en annan stats förmåga, Tyskland har ej varit en av dessa stater, då det är förenat med stora risker dels politiskt dels personellt och materiellt, risken är markant större att antingen skadas eller dokumenteras kontra andra former av inträngningsoperationer.

Det andra, är Tysklands hållning i ett antal frågor, såsom deras agerande vid avslöjandet att NSA hade genomfört inhämtningsoperationer mot tyska intressen. Därtill dess eget agerande då det avslöjades att Tyskland själva hade genomfört inhämtningsoperationer mot Europeiska intressen. Signalspaning är ju som bekant inte helt riskfritt men i stort sett, vilket kan medge ett risktagande, dock att olovligt skicka in en ubåt mitt in i en ubåtsjaktövning, bedömer jag utifrån dessa två ovanstående exempel som något Tyskland ej skulle genomföra.

Oaktat anser jag att det är av yttersta vikt att detta påstående från Sveriges Radio klarläggs, då svensk public service i form av Sveriges Radio utpekat Tyskland som en kränkande nation, utifrån uppgifter som måste härröra från statliga myndigheter/organisationer då de är de enda som kan klarlägga sådana sakförhållanden, vilket får ses som väldigt allvarliga och grova anklagelser. Detta är således den stora nyheten, inte en ett år gammal nyhet att den s.k. avgörande observationen hade tagits bort som ett bevis i slutanalysen av Operation Örnen.

Have a good one! // Jägarchefen

Gästrecension – Ett halvt år ett helt liv

Vi har tidigare skrivit om Magnus Ernströms bok Ett halvt år - Ett helt liv, om den första Bosnienbataljonen BA01. Nu ger vi utrymme till en av Magnus riktigt gamla vänner Thomas. Hans perspektiv ger ytterligare dimension till boken och insatsen som sådan.

_______________________________________________________________________



Även jag har läst Magnus Ernströms magnifika bok Ett halvt år - ett helt liv. Jag har känt Magnus sen mellanstadiet och han är en fantastisk kille, tönt eller ej. Jag var väl också en av töntarna på den tiden... och är kanske fortfarande?


Hursomhelst, boken. När Magnus kom hem på den berömda permisen [beskrivs i boken] träffades vi och han var otroligt förändrad, tyckte vi. Han berättade en del av de saker som jag nu läst om i boken, bl.a. den händelsen där han i princip haft en mikrometer kvar på trycket i KSP:n innan det smällde.

Det var obehagligt att se hur annorlunda han blivit. Kall, cynisk, inte Magnus. Men det förstod både jag, och förmodligen de andra i gänget också, att det inte var lätt där nere i Bosinien, som Magnus kallade det. Hur illa det egentligen var hade vi ingen aning om. 

Jag sträckläste boken häromdan och det var efter att den legat och vrålstirrat på mej på bordet i två dagar. Jag vågade liksom inte ta tag i det, överkänslig som jag tyvärr är. Men sen läste jag recensioner på nätet och tänkte att jag måste ju ta tjuren vid hornen, så jag greppade boken och plöjde. 

Att Magnus skriver bra visste jag ju redan, men denna boken är helt otrolig i sitt upplägg och språk. Roliga fotnötter à "Jo, det ÄR rättstavat..." och med glimten i ögat så fort det bara gick. Sån är han. Språket spöar de flesta svenska författare jag läst, Guillou t.ex. Jag missade allt om Bosnien i TV och tidningar när det begav sig så jag såg varken DN-artikeln eller TV4-intervjun, så det var ju intressant att läsa om det. Typiskt också att den mest ordentlige soldaten (på sitt egna lilla vis visserligen) i Bosnien kommer i DN som Vietnamveteran!


Det enda jag hört innan om BA01 var att det var hårt, svårt och otroligt motarbetat både inom organisationen och givetvis från "fienden" vilket visade sig vara alla. Trots detta gick det uppenbarligen bra då "bara" en dog. Fantastiskt också att läsa kommentarerna mellan kapitlen där amerikanska framstående soldater säger att svenska FN-bataljonen i Bosnien löste saker som i princip var omöjliga. Väldigt imponerande!


Det som sitter kvar när jag stängt den alltför korta boken, är stolthet över svenska soldater, över Magnus, över hur fantastisk hans chef verkar ha varit. "Lös uppgiften" har fått en helt ny betydelse. Tack alla inblandade!

/Thomas

Ät inte upp sättpotatisen!

av Mats Olofsson

I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man blir tillfreds – för stunden. Det blir dock värre framåt hösten, när det inte finns något att skörda och hungern återkommit. Då får man handla dyrt eller be andra om nödhjälp.

Likheten med att satsa på forskning är faktiskt slående. Att investera nu ger inte ”mättnad” idag, men det ger möjlighet att skörda kunskap, skapa storverk och vara efterfrågad om tio-femton år. Alla satsningar ger inte resultat, men alla frön och sättpotatisar gror inte heller. Sätter man många kan man dock räkna med att kunna skörda.

Jag har genom åren sett med oro på det faktum att såväl politiker som interna beslutsfattare ofta har valt vägen att omfördela medel från forskning och teknikutveckling – i försvarssektorn kallad FoT – för att lösa närliggande, ofta mycket akuta, utmaningar som behövt finansiering. Som andel av försvarsanslaget har FoT-satsningarna på tio år minskat från ca 4% till drygt 1.3%. Det är sant att omvärlden förändrats och det samtidigt införts en materielförsörjningsstrategi som anger att vi inte ska satsa på egenutveckling annat än i särskilda fall. Men det innebär enligt min uppfattning en alltför snäv tolkning att därför strypa forskningen och förutsättningarna att pröva ny teknik. Därtill har tron på en lugn omvärlds­utveckling på sistone fått sig en rejäl törn. FoT genererar kunskap, som kan omsättas i förtroenden, samarbeten och byte mot andra viktiga förmåner i det komplexa internationella maktspelet, bilateralt eller med FN/EU/Nato.

Att handla kvalificerad materiel ”från hyllan” kräver också kunskap och insikt, för att kunna ställa rätt krav och utvärdera till sin egen fördel. Ett kostsamt felköp baserat på alltför begränsad insikt eller systemförståelse kan bli direkt kontraproduktivt. Och i en skarp konflikt kan det vara helt avgörande att expertkunskap för anpassning av den materiel man disponerar finns gripbar på hemmaplan, särskilt för en alliansfri nation som Sverige.

Det är inte bara i försvarssektorn som reduktioner varit en trend. Staten som helhet satsar enligt egen utsago mycket på forskning, men andelen av BNP har minskat under senare år. Ändå är det för en så export­beroende nation som Sverige helt fundamentalt att fortsätta skapa framgångsrika företag, handla med sin expertis och bibehålla sin konkurrenskraft. Morgondagens motståndare på den tävlingsarenan (främst nationerna i Asien) satsar enormt på utbildning och FoU. Det tidigare enprocentsmålet för statligt beställd forskning borde återinföras, innebärande större satsningar då BNP stiger. Sveriges höga placering på listan över mest innovativa länder är ingen självklarhet. Den bygger på en kombination av ständig kunskapsutveckling och utrymme för kreativt tänkande utan alltför hierarkisk styrning. Ett sådant synsätt och arbetssätt har tidigare med stor framgång tillämpats i såväl myndigheter (inklusive universitet och högskolor) och industri i vårt land. Men verksamheten behöver anpassas till omvärldsutvecklingen och den behöver ny gödning!

Cyber, autonomi (obemannat) och rymd är exempel på relativt nya områden med ökande kunskapsbehov, där civila och militära forskningsbehov till stor del sammanfaller. Det brukar benämnas dual-use och här anser jag att ytterligare samverkan kan ske. Men det krävs också specialkunskaper inom respektive användningsområde, varför finansiering krävs från båda samhällssektorerna.

Spelindustrin, Spotify och musikbranschen i all ära – de drar in många miljarder till Sverige idag, men de är ändå att betrakta som toppen i den mänskliga behovspyramiden. För att få mat att äta, ett försvar med rätt förmåga och välstånd även för våra barnbarn, så får vi inte äta upp sättpotatisen. Då riskerar vi att inte upplevas som intressanta i framtiden – d v s ha fel (läs för dålig) utbildning, för låg tillväxt i företagssektorn, ont om nya jobb och en försvarsmakt utan relevanta förmågor relativt omvärld och hotbild. Den framtiden vill nog ingen av oss medvetet gå in i, så min uppmaning blir: Plantera idag! Dvs öka satsningarna i höstens forskningspolitiska proposition, bredda försvars-FoT och satsa på att göra Sverige konkurrenskraftigt genom kunskap. Enfald är kanske ett väl hårt ord, men den långvariga nedmonteringen av FoT i försvaret och oviljan att satsa på allvar även i resten av samhället skapar varken mättnad eller välstånd i framtiden.

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA. Han var tidigare chef för FoU/FoT i Försvarsmakten.

Sanktionerna mot Ryssland – nära vägs ände?

av Gunilla Herolf

I juni 2016 förväntas Europeiska rådet att besluta om förlängda sanktioner mot Ryssland. En anledning till detta är att inga framgångar kan ses när det gäller efterlevnaden av Minsk II-fördraget. Sanktionerna var tänkta att upphöra så snart Ukraina och Ryssland hade uppfyllt de löften de givit i fördraget.

EUs medlemsländer har under hela den tid som sanktionerna existerat varit splittrade. Länder som tidigare varit del av Sovjetunionen eller Warszawapakten har ofta varit starka förespråkare för fortsatta sanktioner, medan en del stater med stor handel med Ryssland har sett priset för det egna landet som alltför högt.

Under en längre tid har det funnits påtagliga tecken på att stödet bakom EUs sanktionspolitik blivit allt bräckligare. Framträdande bland kritikerna är Italien, Ungern, Cypern och Grekland. Italien lyckades genom sitt motstånd förhala det beslut om förlängning av sanktionerna som togs i december 2015. Inget land har dock ännu deklarerat att det tänker lägga in sitt veto mot det beslut som nu ska tas.

På den andra sidan finns länder som Polen, Baltikum, Sverige och Storbritannien. Även USA, som vidtagit egna sanktioner, har påtalat att med tanke på att inget händer i det ryska beteendet måste sanktionerna fortsätta.

Tyskland är ett nyckelland. Landet har hela tiden varit starkt delat och Angela Merkel har av vissa varit hårt kritiserad för sin sanktionsvänlighet. Idag ser man att de krafter som vill bryta upp sanktionerna vuxit sig allt starkare. Ett antal kristdemokrater, socialdemokrater och vänsterpartister besökte nyligen den ryska duman och mottogs av dumans ordförande, Sergej Naryshkin. Naryshkin står nära Putin och ingår i den grupp som omfattas av EUs sanktioner och som därför inte får resa in i EU (Han står för övrigt som undertecknare av propagandabrev till ett antal svenska politiker.) Strax efter detta besök kom nästa tyska grupp, den här gången företrädare för den s k Petersburgdialogen, bestående av tyska affärsmän, vilka länge protesterat mot sanktionerna. Den tyske vice-kanslern Sigmar Gabriel tillhör den grupp som öppet talar mot fortsatta sanktioner. Han menar att Minskprotokollet ska respekteras, men i motsats till Angela Merkel anser han att sanktionerna gradvis kan tas bort allt eftersom de olika kraven möts.

Ett annat nyckelland är Frankrike. Här finns liksom i Tyskland starka krafter som gärna överger sanktionerna. Nyligen gavs inresetillstånd till den ryske jordbruksministern, en av de personer som omfattas av sanktionerna om inreseförbud i EU.

När man jämför befolkningarnas åsikter kan man se samma mönster. Tyskar och fransmän är mindre positiva till sanktioner än nordbor och engelsmän och har också mindre sympati för Ukrainas nuvarande regering. Jordbrukare, affärsmän och andra grupper som drabbas av sanktionerna har också länge protesterat mot dem.

Den interna press som nu riktas mot den tyska förbundskanslern är oerhört stark. Som den viktigaste politikern i Europa har hon hittills försökt balansera olika europeiska intressen. Det är en svår uppgift med osäkert resultat. Om Storbritannien lämnar EU kommer sanktionsförespråkarna att bli svagare. Å andra sidan kan man tänka sig att Merkel inte heller gärna tar annan ståndpunkt än den amerikanska i denna fråga. Om Minskprotokollet skulle börja efterlevas skulle problemet lösas, men det är inte så troligt. Mest sannolikt är nog en underminering av sanktionerna av den typ som vi nu ser ske i olika länder och så småningom ett totalt upphörande av dem.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Operationsriktningar

Reflektion

Enligt den Litauiskasäkerhetstjänsten, förefaller 6. och 20. Armén samt 1. Pansararmén i dagsläget erhållit predestinerade operationsriktningar. Den 6. Armén förefaller ha den Baltiska och Karelska operationsriktningen, den 20. Armén har den Ukrainska operationsriktningen samt 1. Pansararmén har den Belarusiska operationsriktningen. Utöver dessa fyra operationsriktningar så skall det enligt den Estniskaunderrättelsetjänsten finnas ytterligare två (2) operationsriktningar, totalt sex (6) operationsriktningar inom det västra militärdistriktet (MD V), dessa operationsriktningar är sedan indelade i taktiska riktningar.

Bild 1. Arméers operationsriktningar inom MD V.
Utifrån den 11. Armékårens återupprättande i Kaliningrad Oblast, så ligger det nära till hand att förutsätta att en (1) av de kvarvarande två (2) operationsriktningarna åtminstone har Kaliningrad som utgångspunkt, dock torde den vara statisk då förbanden inom Kaliningrad Oblast i huvudsak kan tänkas utnyttjas för försvar och då främst av Östersjömarinens (ÖM) basering. Utifrån detta resonemang torde den avslutande operationsriktningen för MD V i sådant fall vara en Arktisk sådan, troligtvis innefattande norra Finland, norra Sverige och norra Norge då det traditionellt betraktats som ett sammanhängande geografiskt område, samt Arktis.

Med ovanstående fakta och slutsatser ligger det nära till hand att förutsätta att man inom den Arktiska operationsriktningen, som i grunden ligger inom den norra strategiska riktningen, som i praktiken handhas av Norra marinen, borde ytterligare en armé eller armékår upprättas, för att administrativt förenkla den Arktiska operationsriktningen, då de övriga operationsriktningarna de facto har en armé eller armékår. Dock vill jag påpeka att antagandet, från min sida, avseende MD V arktiska operationsriktning kan vara fel, då som ovan beskrivs ligger den Norra strategiska riktningen under Norra marinens ansvar, under ett tag så benämndes det även som ett militärdistrikt av det Ryska Försvarsministeriets pressinformation, oaktat så borde rent logiskt en armé upprättas inom Norra marinen, då man nu återupprättat 11. Armékåren i Kaliningrad oblast.

Bild 2. Tillförsel av förband till MD V.
I sammanhanget bör man noteramöjligheten avseende de två (2) motoriserade brigader som förefaller förflyttats från det centrala militärdistriktet (MD C) under kvartal (KV) I-II 2016 till MD V. De två (2) brigaderna det rör sig om är 23. Motoriserade brigaden från Samara i Samara oblast som förflyttas till Valujki i Belgorod oblast samt 28. motoriserade brigaden från Jekaterinburg i Sverdlovsk oblast som förflyttas till Klintsy i Brjansk oblast. Den ryske presidentens talesman, Dmitrij Peskov, förefallerförneka att 28. motoriserade brigaden har förflyttats.

Särskilt bör man notera att de båda brigaderna hamnar inom 20. Arméns operationsriktning, vilket i praktiken skulle innebära att det är den förstärkning som tidigare uttalats. Den 20. Armén tömdes i stort sett på förband då 1. Pansararmén upprättadesunder 2015, det som då sades var att förband skulle tillförasför att återupprätta 20. Armén, vilket detta skulle kunna vara en tydlig indikator på. Intressant i sammanhanget är att man förefaller "åderlåta" MD C vilket setts som den strategiskareserven samt den andra echelongen i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till upprättandetav de två (2) divisionerna inom MD V under 2016 som det varit en relativt omfattande rapportering kring, så förefaller åtminstone en upprättasinom den 20. Arméns operationsriktning, den andra utifrån sin placering förefaller hamna inom 1. Pansararméns operationsriktning. Detta tillsammans med de tillförda brigaderna, skulle i praktiken innebära att den 20. Armén i slutet av 2016 till del är återupprättad och har förband som är utgångsgrupperad för att kunna lösa uppgifter gentemot den Ukrainska operationsriktningen.

Vad som dock blir en motsägelse, är att de två (2) tillkommande divisionerna skall ses som en motvikt gentemot NATO enligt mediarapportering. Deras nuvarande placeringar därtill dess troliga operationsriktningar utifrån dess placeringar, innebär på intet sätt någon motvikt. I dagsläget är det 6. Armén och 11. Armékåren som de facto har sina operationsriktningar direkt i anslutning till NATO anslutna länder, bedömt, de minsta arméerna. Vilket blir väldigt motsägelsefullt, då man från rysk sida förefaller försöka åtminstone utåt sett gentemot massmedia och sin egen befolkning visa på att man nu tar krafttag gentemot NATO.

Givetvis kan 1. Pansararmén förstärka den 6. Arméns operationsriktning, dock så förefaller det onekligen vara så att 1. Pansararmén skall förstärka Belarus i händelse av en konflikt, därtill placeras ytterligare en (1) division i dess operationsriktning. Vilket i praktiken gör att den armé som borde förstärkas, d.v.s. 6. Armén, just nu förefaller ha det största operationsområdet men minst förband att agera med, därtill har man de facto den fysiska gränsen gentemot NATO, som mest troligt kommer förstärkas med förband under KV III-IV 2016 samt KV I 2017.

Bild 3. Möjliga operationsriktningar inom MD V.
Om man nu från rysk sida ser framför sig en västlig aggression, så torde det mest logiska varit att förstärka den 6. Arméns operationsriktning, och inte som nu, tilldela dem det största operationsområdet, med ytterst begränsade resurser, det man de facto just nu förefaller skapa är ett "förbandsvakuum" inom det operationsområdet. Dock tror jag inte att den ryska Generalstaben är så "blinda" att de förbisett detta, utan det måste finnas ett tungt vägande skäl till det. Skälen till detta kan vara många och skulle kräva relativt stor textmängd att utveckla, utan just nu får ni läsare nöja er med det konstaterandet.

Avslutningsvis för att återkoppla till operationsriktningar, det är tillika kraftsamlingsriktningar, således beroende på vart förband placeras, eller för den delen tillfälligt tillförs, så går det då även att utläsa vilken tyngdpunkt Ryssland för tillfället ser och kommer agera i med olika metoder. Inom MD V förefaller tyngdpunkten, just nu, ligga i Sydvästlig och Sydlig riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Simulerade kärnvapen under svenska övningar

Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.

Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.

I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.

Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.

Natorapporten har en allvarlig slagsida

av Yrsa Grüne

Den bedömning av vilka återverkningar ett eventuellt finländskt Natomedlemskap skulle ha för Finland är tydlig på en punkt. Finland och Sverige bör fatta ett gemensamt beslut – om att ansöka om Natomedlemskap eller att stå utanför det.

Det är en önskvärd tanke, åtminstone för dem som betonar det gemensamma mellan de två länderna före olikheterna. Men vad handlar det om? De fyra experterna – Mats Bergquist, François Heisbourg, René Nyberg och Teija Tiilikainen – skrev en bedömning som i själva verket inte innehöll mycket av vad som tidigare har sagts. Det nya är att detta nu är listat på ett och samma ställe.

Experterna påpekar i sin rapport att detta är första gången sedan 2007 som en dylik bedömning har gjorts. Uppenbarligen syftar de med sitt uttalande till den rapport om ett finländskt Natomedlemskap som ambassadör Antti Sierla gjorde 2007. Expertgruppens bedömning kan ändå inte jämföras med Sierlas utredning. Bland annat fattas den ekonomiska ramen – Sierla för en diskussion om ett finländskt Natomedlemskap kunde göra Finland mer attraktivt för utländska investerare – helt och hållet och också i övrigt är synfältet mer begränsat. Ingenting om försörjningstryggheten heller.

Det begränsade synfältet har också sina fördelar. Symbiosen Finland-Sverige togs inte upp i Sierlas utredning, där handlade perspektivet mer om Norden. Tiden var annorlunda och geopolitiken fanns, men inte så uttalat som efter Rysslands olagliga annektering av Krim.

Medlemmarnas – inklusive små Natoländers – möjligheter att påverka USA inom Nato betonas av expertgruppen. Samma sak skrev Karoliina Honkanen redan 2001 i boken ”Små länders möjligheter att påverka Nato” (fri översättning till svenska av titeln ”Pienten Maiden vaikutusvalta Natossa”). Och om man tror på detta är ju den enda logiska slutsatsen att alla nordiska länder borde vara medlemmar av Nato.

Eller för att citera den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg: de nordiska länderna borde alltid vara tillsammans i alla organisationer. Se bara på det senaste mötet i Vita huset mellan president Barack Obama och de nordiska statsledarna. Vi uppfattas som ett av omvärlden, oberoende av om vi vill det eller inte. Och trots att vi ingalunda är lika.

Vi kunde utnyttja det bättre.

Men det skulle kräva någon form av nordisk union och det verka inte riktigt sannolikt att en överenskommelse vore möjlig inom en överskådlig framtid. Därmed uppstår frågor kring expertgruppens Natorapport. I själva verket kommer det första ”aber” – här med avsikt valt det tyska språket som av någon outgrundlig anledning förekommer på flera ställen i rapporten – i själva översättningen till svenska. ”Konsekvenser” har åtminstone i finlandssvenskan en lite mer negativ klang än ”verkningar” (som användes i Sierlas rapport) eller det mer ålderdomliga ”återverkningar”.

Men bortsett från semantiken som man naturligtvis kan tolka olika och diskutera finns det en substansfråga som är principiellt oerhört viktig. Och som ännu väntar på sitt svar.

Forskaren Johan Strang vid Helsingfors universitet lade fingret på kärnfrågan i en insändare i tidningen Helsingin Sanomat den 7 maj. Strang undrar vad expertgruppen menar med att det vore att rekommendera att Finland och Sverige borde koordinera sina beslut i Natofrågan. ”Vad betyder ’ett koordinerat beslut’ i praktiken”, undrar Strang och fortsätter ”det kan åtminstone inte betyda att Finland passivt följer med Sveriges försvarspolitiska beslut. Strang understryker också att hela den utrikespolitiska ledningen, inklusive republikens president, har betonat att Finland fattar sina beslut självständigt.

Så hur skulle denna ”koordinering” gå till i praktiken?

Fortsättningen i Strangs resonemang är intressant. Han konstaterar  att en försvarsallians (mellan Finland och Sverige) skulle möjliggöra en gemensam linje men som alla vet, är en dylik inte aktuell. Sverige har förbundit sig att inte förbli passivt om ett annat nordiskt eller EU-land utsätts för militär aggression men är inte säkert på att Finlands inställning till de baltiska länderna skulle vara densamma som Sveriges i en krissituation.

En försvarspakt mellan Finland och Sverige kunde då bli ett problem för Sverige.

Strang bollar med tanken om ett avtal mellan Finland och Sverige att röra sig i överenskommen riktning i Natofrågan.

Inte heller det verkar realistiskt. Varje land ser om sitt eget hus, och om Sverige upplever att hot riktas direkt mot landet och att ”bufferten” Finland inte längre fungerar, ligger det helt enkelt inte i Sveriges intresse att binda sig till Finland. Däremot är säkert solidaritetstänkandet fortfarande starkt, en faktor som inte bör förringas.

Expertgruppen säger klart ut att Ryssland är den potentiella fienden.

I den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som regeringen ska lägga fram inför riksdagen blir det intressant att se hur de praktiska arrangemangen för symbiosen med Sverige är tänkt.

 
Författaren är journalist.

Ett halvt år – ett helt liv

Jag har nu läst Magnus Ernströms bok om den första Bosnienbataljonen BA01, Ett halvt år - ett helt liv, och jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska beskriva vad jag känner för den. Det finns så mycket att förmedla.
Ska jag börja med hur jag som värnpliktig slog ut tänderna på Magnus under en innebandymatch med fängelse-regler, eller ska jag skriva en formell recension? Jag vet inte. Det får bli som det blir.

Foto: Författaren Magnus Ernström signerar sin bok i skrivarstugan. Privat


I många år har jag väntat på att Magnus skulle få ut boken. Vi satt vid elden vid Ljusnan efter hans hemkomst från Bosnien och utbytte historier, han från Bosnien och jag från Libanon. Inför min Bosnienvända pratade vi en hel del. Många historier var förfärande och föga moraliskt uppbyggande för mig inför rotation.
Magnus skrev senare målande inlägg på SoldF Forum och sedermera på sin egen blogg Morgonsur. Inlägg som gav mersmak.


Det mesta som skrivits om BA01 har jag nog läst men Ett halvt år - ett helt liv tror jag är det bästa jag läst om insatsen. Magnus personliga berättarstil gör att man inte vill lägga i från sig boken. Dispositionen med cliffhangers gör att man nyfiket läser vidare. Detaljrikedomen är väl avvägd.

Persongalleriet innehåller en hel del bekanta. Flera av dem har jag tjänstgjort med både i Sverige och utomlands. De är beskrivna med vad som kan ses som ömhet, om än med vissa gliringar. Stämningen mellan soldaterna går nästan att ta på, för en som varit med i motsvarande sammanhang.

Händelserna som utspelas i boken är hemska, för hemska, och det värsta av allt är att det har hänt på riktigt. Bosnien-kriget var fruktansvärt på alla sätt och skildringen blottlägger hur jävligt det faktiskt var.

Vad som också blir tydligt är vilken risktagning som BA01 kontinuerligt tog. Många gånger var det ren tur att inte fler skadades eller stupade. "Gud är svensk" var ett uttryck på Balkan i mitten på 90-talet, åsyftande den osannolika tur som svensk trupp hade.


Titeln Ett halvt år - ett helt liv är omsorgsfullt vald. Jag tror dock att det krävs en utlandsveteran för att tillfullo förstå innebörden. Det man får uppleva på en kort tidsperiod bär man med sig resten av livet. På gott och ont.

Jag kan tänka mig att det har varit jobbigt att skriva boken. Vissa saker vill man helst lägga bakom sig och det kan göra ont att lyfta upp dem till ytan igen. Jag hoppas och tror att Magnus tycker att det var värt det. För oss läsare gav det mycket.
Jag har fått se Magnus före och efter BA01, liksom jag har sett andra genomgå det en insats kan innebära. Boken kan ge förståelse till de som inte själva varit med.


Ett stort tack till dig Magnus för att du delat med dig av dina upplevelser. Historier är till för att berättas.

/C

Militärt missnöje

av Olof Santesson

Inom försvaret gror missnöje. Publikinlägg på det temat bröt sig mot trevliga frågor och svar när Micael Bydén ett stycke in i maj framträdde vid Allmänna försvarsföreningens årsmöte i Lejonskjöldska salen på FHS. Nye ÖB, som gentemot organisation och omvärld inlett sitt jobb med nästan bedövande optimism, verkade i det ögonblicket mest bekymrad – som om det rörde sig om stämningsproblem.

Gudarna ska veta att jobbiga förhållanden på svensk arbetsmarknad ges det dagliga belägg för. Titta på barnmorskor eller cancerpersonal ilskna/uttröttade av slimmade personalförhållanden. Varför skulle Försvarsmakten vara förskonad? Men kunde inte diskussionen, utöver att gälla tidsbrist och drunknande i pappersflöden, åtminstone snuddat vid hur det måste kännas hos militära yrkesmän och -kvinnor när de konfronteras med vad verktygen räcker till inför deras mantra – förmåga till väpnad strid?

De blå kan nog glädja sig åt sina fåtaliga system, även om det brister i tillgänglighet på flygplan och Visbykorvetterna saknar eget luftvärn. Mer motsägelsefullt borde det kännas för arméofficerare att behöva tro på det meningsfulla i att försöka leva upp till en ny nationell försvarsplan, på marken uppbyggd på en handfull bataljoner som måste lappas och lagas på med snart överåriga värnpliktiga.

Vår politiker kan blunda litet, de har vanan inne. Dock, åtminstone en svensk befälsgeneration har måst vänja sig i något som liknar Danmarks militära läge på nittonhundratrettiotalet: till vad kan det nytta? Om det påverkar stämningen, då förstår man att inte ens stridsglad ÖB har lätt att peppa de sina.

Och den nog lite besläktade spetsiga frågan, om hur vi ska reda oss i en nationell försvarsuppgift med en organisation alltjämt baserad på internationella insatser med lätta förband, glömde han att svara på eller ville inte. Annars kunde ÖB ju ändå ha sagt att fem bataljoner i alla fall ska organiseras enligt den gamla framsynta principen med en blandning- av pansarskytteskyttekompanier och stridsvagnskompani (-er?), hur det nu ska gå ihop.

Men om återtagningsarbetet någonsin blir färdigt, skulle faktiskt några officerare inte längre bara behöva hanka vidare med ”behovssammansatta” förband rimligtvis utan någon fasthet. Tanken under 2000-talets nödår efter sekelskiftet hade möjligen varit god (och billig?): man skulle, om det behövdes, trä på lätta skyttebataljoner med tilläggsenheter. Försvarsmaktens konstruktörer kunde förstås ha gått den andra vägen – skala av enheter som inte krävdes för bataljonens specifika uppgift. En pansaröverstelöjtnant skulle nog ha klarat att leda enbart skyttekompanier.

Men nu, med en nygammal huvuduppgift kan väl i alla fall även en flygare som Bydén och en ny arméchef uppmuntra lite. I bästa fall får en liten ny kull av bataljonschefer med stabspersonal öva sig att föra mekaniserade förband. Sådant kunde kanske lätta upp deras tillvaro.

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Veterandagen 2016

I strålande solsken genomfördes Veterandagen 2016. På Gärdet flögs det drake och minnen från Afghanistan for genom mig. Mycket passande.

Det var några år sen sist som jag hade möjlighet att delta i högtidligheten vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Och det har hänt en del sen sist. Fler organisationer deltar och dagen känns välkomponerad. Arrangemanget har börjat sätta sig.


Några korta intryck:

Statsminister Lövén deltog, som förste statsminster. Hans tal var riktigt bra. Inget politiskt manifesterande utan rakt på ett tal till och om veteranerna.
Även moderaternas Anna Kinberg Batra besökte ceremonin.

Callis Amid blev medaljerad för sina insatser för bland annat de afghanska tolkarna. Välförtjänt utsågs han också till Årets veteran.

På plats var många andra kändisar från försvarsdebatten som förs på nätet. Johanne Hildebrandt, Magnus Morgonsur Ernström, Jan Mörtberg, för att nämna några. Det var givetvis många andra prominenta gäster på plats, inte bara från Försvarsmakten utan också tex HMK och GD MSB (som faktiskt varit i Afghanistan).

Även förre försvarsministern Sten Tolgfors var på plats och jag tog tillfället i akt att tacka honom för att han lyfte upp veteranfrågan högre på det politiska bordet. Utan hans engagemang hade vi inte varit där vi är idag.
Vi hade en intressant diskussion om försvarspolitik och hur den ska kunna kopplas ihop med "plutonsnivån" och jag hoppas kunna återkomma med ett inlägg i ämnet.
Tolgfors uppmuntrade till återupptaget bloggande.

Försvarsmusikens framförde Vid dagens slut, en låt som liksom kommer åt det där ömma längst in i mig. Jag mindes särskilt Gunnar, Johan och Kenneth som stupade där ute och ett antal vars liv inte gick att rädda när de kom hem. Det gör ont att bara tänka på dem. Skönt är att omhändertagandet för hemkomna blir allt bättre.


Veterandagen 2016 var en trevlig tillställning. Jag hoppas på upprepning nästa år.

Vass bok om Afghanistan-insatsen

Det finns en hel del frispåkighet i denna nya bok.

Grattis på veterandagen, veteraner. En hel del av er har tjänstgjort i Afghanistan och nu släpps inom kort en ny bok med en hel del mycket uppriktiga och högintressanta texter om olika aspekter av de svenska insatserna i landet. Plus ett otroligt bildmaterial - bland det absolut bästa jag sett från landet.

Boken heter Uppdrag Afghanistan...

Om den skenbara stabiliteten

av Jan Leijonhielm Jag bevistade för några dagar sedan ett seminarium med bl a Peter Hultquist, som gav sin syn på vårt säkerhetspolitiska läge. Efter att korrekt och utan att darra på manschetten beskrivit den ryska utvecklingen med ett alltmer hotfullt uppträdande mot omvärlden underströk försvarsministern att Sveriges alliansfria linje låg fast och skulle så förbli. […]

Bland armékårer och divisioner

Reflektion

Den nyhet som troligtvis förbisetts mest i nyhetsrapporteringen avseende stridskraftsförhållanden under maj månad, 2016, är återupprättandetav 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast. Under det s.k. "kalla kriget" var den 11. Armékåren inordnad i det Baltiskamilitärdistriktet och var placeradi Kaliningrad Oblast. Armékåren kom att finnast.om. 1997 då den upplöstes och förbanden inordnades i Östersjömarinen (ÖM).

I dagsläget förefaller inga ytterligare förband tillföras Kaliningrad Oblast och den nyupprättade armékåren, utan detta förefaller vara en strikt administrativ åtgärd. Ser vi till den organisation man hade innan återupprättandet av armékåren, så var det en väldigt stor mängd förband som var direkt underställda chefen för ÖM, varvid detta troligtvis förenklar ledningen av förbanden, armékåren kommer fortsatt vara underställd chefen för ÖM.

I sammanhanget är det intressant att påminna om återupprättandet av 1. Pansararmén inom det västra militärdistriktet (MD V) samt upprättandet av ytterligare två (2) nya divisioner inom MD V. Med 11. Armékårens återupprättandet så har de ryska väpnande styrkorna under de senaste tre (3) åren dels förändrat organisationen inom MD V dels återgått till en organisation mer lik den som fanns under Sovjetunionens tid inom MD V.

Anledningen till detta kan vara olika, generellt sett, oaktat vilken nation det än må röra, så är väpnande styrkor väldigt obenägna att förändra sig till nya strukturer, vilket säkert kan vara en bidragande orsak, dock så är det i MD V som en återgång till divisionskoncept kan skönjas. Hade det varit en generell trend att man ej trodde på den inslagna vägen med brigadkoncept som man antagit, torde trenden varit mer omfattande att återgå till divisioner i de övriga militärdistrikten.

En bidragande orsak kan troligtvis vara att minska antalet direkt underställda chefer (DUC) inom armékårerna, då man får en mer hierarkisk struktur med divisionskonceptet, vilket generellt sett förenklar ledningen. Sett till början av reformprogrammet för de ryska väpnande styrkorna, var det en väldigt platt organisation som skapades med väldigt många DUC till ett fåtal ledningsnivåer. Vilket kan jämföras med hur det såg ut i Sverige under en period efter militärdistrikten upplöstes och det ej fanns någon ledningsnivå mellan förband och t.ex. Armétaktiskstab (ATS).

En annan förklaring till återupprättandet av divisioner kan vara att man upplever att denna struktur lämpar sig bättre för en möjlig konventionell konflikt mellan Ryssland och NATO. Framförallt då många av de högre cheferna inom den ryska armén är utbildad i detta koncept. Det som motsäger detta är dock övningsmönstren, i de strategiska övningarna så har brigadkonceptet varit i fokus och bataljonsövningar är generellt rådande i den ordinarie övningsverksamheten inom militärdistrikten.

Det troliga blir således att divisionsnivån enbart är en ledningsnivå för att förenkla för armékårstaberna ledningen av sina förband. Istället för att ha en stor mängd brigader direkt under armékårerna, sammanfogar man de till divisionsledningsnivå, vilket skapar enkelhet för staberna. Striden kommer troligtvis fortfarande föras inom ramen för manöverbrigader, och bataljonsstridsgrupper, som tankegångarna varit med reformprogammet för de väpnande styrkorna från första början.

Dock bör man se upprättandet av de två (2) nya divisioner främst som en kaderorganisation i dagsläget, då man ej har manskap till det inom MD V. Vilket skulle kräva omfördelning av förband från t.ex. det centrala (MD C) och/eller östra militärdistriktet (MD Ö), för att bemanna dessa fullt ut. Vissa indikationer finns att förband är på väg att förflyttas, dock finns det ingen entydig media rapportering på det, varvid kaderorganisation som sedan bemannas av reservister vid mobilisering är det troliga i dagsläget.

Have a good one! // Jägarchefen