Konsultskolan 3

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.

Det första inlägget om konsultverksamheten i stort (länk) och det andra om hur det kan vara att lämna det militära för konsultroll (länk).
I det här inlägget vill vi lägga fram några problemområden och tycka till om dessa.




På det stora är det mycket som är bra med Försvarets materielverks (FMV) och Försvarsmaktens (FM) upphandling av konsulttjänster men allt är inte guld och gröna skogar. Det finns områden där justeringar borde göras för att uppnå mer effekt.


Omsättning av konsulter
I projekt förekommer det att en konsult växlas ut för en annan. Det är ett sätt för konsultföretag att jobba in nya konsulter i verksamheten. Det innebär att den nya konsulten måste läras upp och sämre output. I mitt tycke är det alldeles för vanligt på vissa håll.
Konsultföretagen har ett stort ansvar för detta och de måste förstå att det kan slå tillbaka på företaget med färre avrop som följd. Även FMV (i första hand) kan stävja detta genom att inte godkänna denna omsättning, annat än om starka skäl föreligger.

Till del är problemet orsakat av låga timpriser och därmed debiterings-hets.


Byte av tjänsteföretag
Om det inte vore bara att enskilda konsulter omsätts så finns problemet med att hela företag växlas ut till förmån för ett annat. När avtal går ut görs en ny upphandling där man tittar på priser, inte effektivitet.
Det gör att program eller projekt mer eller mindre kan behöva startas om med helt ny personal. Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut konsekvenserna av det.

För att komma till rätta med det bör FMV skriva avtal på sådan tid att det täcker behoven, inte bara del av tiden. Verket har en tendens att skriva allt för korta avtal i vissa stycken.


Styrning och koordinering
En del av den problematik som i försvarsdebatten brukar läggas på konsulternas konto är att program och projekt spretar, att produktdesign inte ger interoperabilitet med andra system, mm. Det är INTE på grund av konsulter utan en konsekvens av bristande samordning både hos slutkunden Försvarsmakten och hos FMV.

Försvarsmakten är idag ingen bra beställare och FMV har ingen bra organisering. Verksamheten måste få en bättre styrning och det är något som det tycks tas höjd för, kan man utläsa av den senaste försvarslogistikutredningen.

Idag finns det multipla projekt inom samma domän som lever helt separat med noll koordinering mellan sig. Detta pga att det är olika beställare på HKV PROD och olika utförare på FMV. Det finns till och med exempel där konsulter är länken mellan projekt.


Kompetens kostar
FM och FMV vill ha kompetens, det är självklart. Dagens tillämpning av Lagen om offentlig upphandling (LOU) medför en prispress där tjänsteföretagen anstränger sig till det yttersta för att få ner timpriserna för att vinna avtal. Det har gått så långt med vissa avtal att den kompetensnivå som FMV vill ha på konsulterna inte går att tillhandahålla. Det bär sig inte, helt enkelt. FMV/FM får då hålla sig till godo med juniora konsulter.

Detta är en svår nöt att knäcka men det finns säkert någon som har en bra idé?


Byråkrati
Krånglig byråkrati finns i all offentlig sektor, mer eller mindre. Inom försvarslogistiken är det ganska omfattande byråkrati för att kunna driva projekt. Det är tidskrävande och kostnadsdrivande.
Det är mängder av dokumentation som ska produceras och mycket av det läses inte. Men det står i processbeskrivningen att de ska produceras och då är det så. Här finns det mycket att göra för att förenkla för FMV.
Samarbetet med FM (PROD, resp MSK, MUST, mfl) fungerar inte helt smärtfritt heller. Inte sällan sitter det fast i en person som ju kan vara ledig eller upptagen med annat.


Drömmar och önskelistor
I bästa fall har FM skrivit en väl genomarbetad målsättning (Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning TTEM) för det materielsystem som ska upphandlas/produceras. I TTEM beskrivs förutsättningarna för nyttjande av systemet och vilken förmåga som det ska ha. TTEM tillsammans med andra krav ger sen en sammanslagen kravbild. De andra kraven kan vara Krav på Säkerhetsfunktioner (KFS) eller interoperabilitetskrav från andra system. Den sammantagna kravbilden ligger sen till grund för införskaffandet och omsätts till tekniska specifikationer och andra upphandlingsobjekt såsom verksamhetsåtaganden från leverantör.

TTEM är ett viktigt dokument men det är inte alltid så bra utfört. Ett problem är att de som skriver TTEM inte alltid är förankrade i den verksamhet som materielsystemet ska användas i och TTEM skjuter då vid sidan av målet. Ett annat problem är de ibland långa ledtiderna som gör att kraven blir utdaterade.

Ett tredje problem är att det titt som tätt ställs dåligt genomtänkta krav. Vet ni vad som krävs för att helt EMP-skydda en datormiljö, vad det skulle kosta? Och varför ska datorerna vara EMP-skyddade när resten av förbandets materiel, tex elverk att driva datorerna inte är det?

I vissa fall är kraven rena önskedrömmar. I andra fall finns det inga dokumenterade krav, inget TTEM eller motsvarande, utan bara ett uttalat behov av att "vi behöver någonting".


Affärsmässighet och opartiskhet
När kraven är otydliga finns det möjlighet för skrupelfria konsultbyråer att gräva guld ur anslaget och så ska vi ju inte ha det. Det måste bli bättre uppföljning på kostnaderna. Det ska inte löna sig att skörta FMV.
Konsultföretagen ska vara upphandlade på ett sådant sätt att de kan vara affärsmässiga utan att de drivs mot att överdebitera FMV/FM. Det är i såna fall bra med fd officerare, och helst aktiva RO, i leden som känner för slutkunden och kan bromsa.

Viktig är också att upphandling sker så att samma företag inte både sitter i kravarbete/styrning och i slutleverantörsled. För att säkerställa god effekt per krona måste leden hållas isär. Opartiskhet är ett måste.


Sammanfattning
  • Få ner konsultomsättningen genom krav på företagen och rimliga avtal.
  • Tillämpa LOU annorlunda för att ge bättre förutsättningar.
  • Minska byråkratin.
  • Skärp upp beställning och styrning av materielprojekt.
  • Följ upp konsultbolagen och styr upp de som behöver styras upp. Branschen skulle må bra av en lättare sanering. 


Detta var en kortare problematisering kring försvarslogistik, -projekt och konsultverksamheten. Jag har medvetet utelämnat konkreta exempel för det ska inte bli någon publik pajkastning mellan organisationer och projekt.
Mycket fungerar bra men det finns att skruva på.

/C

Hur bör statsmakterna styra Försvarsmakten?




Kopplat till de senaste dagarnas utspel från flera politiska partier avseende förstärkningar av försvarsanslaget har det framförts kritik mot den ”detaljstyrning” som förslagen ofta inneburit. Nedan en något annan modell som skulle lämna större utrymme till Försvarsmakten att själv optimera sin organisation. Modellen är visserligen lite utopisk bl a med de hänsyn, fullt rimliga sådana, som bör tas till svensk försvarsindustri och kanske också till behovet att i politiska sammanhang konkretisera för väljarna vad man vill satsa pengar på. Men kanske ändå en modell som borde tillämpas i lite större utsträckning.
Texten med fet stil är exempel på hur statsmakterna (de politiska partierna) skulle kunna definiera önskade förmågor hos Försvarsmakten. Mina kursiverade kommentarer är exempel på slutsatser som de operativa kraven kan leda till i Försvarsmaktens planering.


Planeringsförutsättning

Den aktuella och framtida hotbilden innebär att Försvarsmakten ska uppfylla nedanstående operativa krav. Härvid ska den strategiska operativa förutsättningen vara att en angripare bara avser att ta begränsade delar av landet kopplat till en större konflikt i vårt närområde, samt att han snabbt måste uppnå sina operativa mål.



Vid en (utdragen) kris ska Försvarsmakten ha förmåga:

-          Att identifiera och avvisa kränkningar av vårt territorium,

-          Att med vapenmakt kunna hindra någon att utnyttja svensk territorium,

-          Att bevaka och skydda civila och militära objekt,

-          Att rotera/avlösa insatta enheter.



Vid ett angrepp ska försvarsmakten ha förmåga:

-          Att minimera såväl förluster som tiden för våra stridskrafter att ”komma igen” i samband med en överraskande inledd, och omfattande bekämpning med olika fjärrstridsmedel och sabotageinsatser.



Min kommentar: Kravet skulle kunna leda till slutsatser som att Flygvapnet och Marinen måste ges en sådan basstruktur, basskydd, beredskap etc så att systemen inte blir utslagna tidigt vid ett angrepp. Även arméns förråd etc måste göras mindre känsliga för tidig bekämpning. Genom att en angripare väljer tid och plats för ett angrepp kommer vi alltid vara i efterhand och bli fördröjda i ”starten”. Det är därför av största vikt att vi minimerar tiden för att komma igen efter de första timmarnas - dygnens förvirring.  



-          Att tidigt påverka en angripare tidigt i flera riktningar för att han inte ska ges tillfälle att konsolidera sig i ett område som tas tidigt.



Min kommentar: Här är det frågan om att mycket tidigt kunna påverka luftlandsättningar, urlastning från ”trojanska hästar” etc. Det för att försvåra för en angripare att "i lugn och ro" konsolidera sig i ett taget område. Se stycket innan - risken är stor att en angripare tidigt lyckas föra fram begränsade styrkor innan vi hunnit ”komma igen”. Medlen för att mycket tidigt påverka en angripare som nått svenskt territorium skulle kunna vara flera, t ex mycket långräckviddiga indirekta eldsystem, operativt lättrörliga markstridsförband, kvalificerade markmålsvapen till våra flygplan och i vissa fall trupp på plats vid de allra viktigaste objekten – vi kommer aldrig ha tillräckligt med trupp för att vara ”överallt”. Försvarsmakten bör göra den avvägningen.



-          Att kunna återta terräng efter det att svenska resurser kraftsamlats i aktuell riktning, för att därmed tvinga angriparen till en omfattande styrkeinsats för att skydda tagen terräng, något som komplicerar en operation och gör den mer sårbar, förutom att det också minskar hans möjligheter till strategisk/operativ överraskning.

Min kommentar: Här övergår enskilda systems överlevnad och verkan till att bli operationer (inte taktik). Genom att en angripare måste räkna med att de av honom tidigt tagna områdena kan utsättas för anfall så ökar hans resursbehov. En inledande framgång räcker inte. Här talar vi sannolikt om egna kvalificerade markstridsförband för att framtvinga en mer omfattande operation från angriparens sida. Det i sin tur leder till att operationen blir mer sårbar över tiden. Även om t ex några av våra sjömålsbekämpande system blivit ”nedtryckta” inledningsvis - se första strecksatsen - så kommer de nu få en avgörande betydelse genom att de kan påverka den styrketillförsel som en angripare behöver för att kunna fullfölja sin operation. Hans operation blir större, mer komplicerad, mer resurskrävande, svårare att skydda och möjligheterna till överraskning minskar. I detta sammanhang bör man heller inte glömma bort de ökade möjligheter till verkan som eventuella allierade då också kan få med sina system.



-          Att försvåra för en angripare att förstärka en inledande framgång och över tiden underhålla styrkor på svenskt territorium.



Se föregående kommentar. Här kan man t ex också dra slutsatsen att ubåtar inte är så dumt att ha.



-          Att säkerställa behovet av sjöfartskydd.



Min kommentar: Det borde vara uppenbart för de flesta att vi knappast klarar landets försörjning utan importsjöfart. Den måste kunna skyddas. Eller för att bli mer precis, marinen måste ha resurser för att kunna uppträda såväl på Västkusten som i Östersjön samtidigt.



-          Att över längre tid kunna skydda områden dit eventuell utländsk hjälp kan anlända samt också ha en lednings- och logistikstruktur som medger mottagande och ledning andra länders stridskrafter.  



Min kommentar: behövs ingen kommentar.



-          Att bevaka och skydda ett stort antal objekt, civila som militära mot sabotageinsatser och/eller fientlig underrättelseverksamhet.



Min kommentar: behövs ingen kommentar.



-          Att under kortare tid verka även med ett mycket begränsat stöd från det civila samhället. 

Min kommentar: Dagens mycket sårbara samhällsstrukturer, t ex avseende försörjning av mat och drivmedel talar för att Försvarsmakten knappast kan räkna med att få något stöd överhuvudtaget i inledningsskedet av en konflikt, dagar – veckor. Det är därför helt nödvändigt att Försvarsmakten har egna resurser för att kunna föra strid och överleva en tid. Jag vill påstå att denna förmåga är en lika viktig del av ”tröskeleffekten” som t ex antalet stridsvagnar eller flygplan.



                                                     *****

Den amerikanska underrättelserapporten om rysk påverkan i presidentvalet

Det är en mycket intressant och läsvärd rapport som de amerikanska underrättelsetjänsterna släppt om påverkansoperationerna mot det amerikanska presidentvalet. [länk]

Rapporten belyser tydligt hur ryska internationella media och sociala medier används som ett av verktygen i påverkansoperationer. Man trycker också tydligt på det många inte förstår, nämligen att cyberoperationer, påverkan via sociala media o.s.v. existerar inte i ett vakuum var för sig utan integreras till en helhet. Det är den samlade bredden av medel man måste försvara sig mot, inte enskilda verktyg och metoder.



Då rapporten är öppen har bevisföringen (sannolikt) begränsats till de områden som redan är kända och allmänt tillgängliga De briefingar som avgående och inkommande presidenter fått har sannolikt innehållit även de andra metoder som nyttjats för inhämtning, t.ex. HUMINT, signalspaning m.m. Likaså utelämnar den öppna rapporten de andra metoder som Ryssland kan ha nyttjat inom operationen, vilket kan vara en uppsjö av aktiva åtgärder, bl.a. opinionspåverkan via inflytelsepersoner. Rapporten uttalar dock att intrång genomförts mot det republikanska partiet men att dessa (ännu) inte utnyttjats.

Slutligen innehåller rapporten en intressant fördjupande del om hur den statliga ryska tv-kanalen RT nyttjas som ett verktyg för att påverka den internationella opinion och framförallt skapa misstroende och tvivel mot staten och samhället i de länder som utgör mål.


För svensk del är rapporten full av mycket viktiga lärdomar att ta fasta på. Framförallt inför valet 2018 där vi inte osannolikt kan få en livlig debatt om NATO-medlemskap eftersom samtliga Allianspartier nu är för ett medlemskap. En sådan debatt och situation har Kreml ett mycket starkt intresse av att påverka.


Uppdatering 7/1 10.30: Länk till analysrapporten om själva dataintrånget mot det demokratiska partiet där informationen senare användes till delar av påverkansoperationen.


Gästinlägg: "Världens farligaste däggdjur"


Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:

EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom "den enda infanteribataljonen i riket", m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.








Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret. Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta inlägg.

Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.

Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs- och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.

Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb 360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor vikt för infanteriets strid.

Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel och inte krigsmaskiner.

Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.

En av bataljonens stora fördelar är den operativa rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i första hand människan som är vapnet!  

Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men det är ju sen gammalt.  

Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.

Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget inlägg gått i två riktningar.

En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en annan beväpning.

Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?

För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket arv vi har och vilket synsätt det medför.
Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet eller skyttet?

För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet,  utrustat med PV-vapen och minor med understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är, enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden. Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den storleksklassen.



Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?

Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.

För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som möjliggör fiendens fortsatta anfall.

De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det gäller heltidstjänstgörande personal är det därför  12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ rörlighet.

Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över följande:

  • Hur ser en luftlandsättning ut?
  • Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
  • Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
  • Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
  • Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
  • När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
  • Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.


/Infanteristerna, 12.bat


Full fart i Sälen?

Reflektion

Dagens industri (DI) framför i en artikel 04JAN2016att inga ytterligare budgetmedel kommer tillföras Försvarsmakten innan 2021. Viceordföranden i Försvarsutskottet, Åsa Lindestam (S), uttalar sig även i DI:s artikel, där hon framför att Försvarsberedningens analysfortfarande är giltig, här får man anta att hon då åsyftar omvärldsutveckling och de rekommenderade åtgärderna som i stort blev det fattade försvarsbeslutet, fortfarande är tillfyllest. Som DI påtalar i sin artikel, har de flesta politiska partierna i närtid kommit med olika försvarspolitiska utspel, som sig brukar inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.

Utifrån dessa utspel som skett i närtid, vill jag påtala ett antal saker,
  1. Åsa Lindestam har helt rätt i att närområdesutvecklingen har gått i en negativ riktning sedan 2008, dock vill jag påstå att det började t.om. innan 2008. Vad som dock blir penibelt för samtliga försvarspolitiker är vad som framförs i Försvarsberedningens rapport inför Försvarsbeslutet 2008, "I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. (s. 36)". Totalförsvarets Forskningsinstitut publicerade en rapport månaden efter den väpnande konflikten i Georgien 2008, där "Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas. (s. 3)"
  2. När väl försvarsbeslutet för 2008 fattades, under 2009, hade både den väpnande konflikten i Georgien samt händelserna kring Bronsstatyn i Tallinn inträffat. Således om man skulle varit trogen mot sin egen politiska analys och lyssnat på FOI, borde det försvarsbeslut som nyss är fattat kommit redan 2008, för någon egentlig höjning av Försvarsmaktens effekt uppstod ej i och med 2008 års Försvarsbeslut.
  3. Samtliga parter d.v.s. både politiker och befattningshavare inom Försvarsmakten samt andra totalförsvarsmyndigheter, har sedan 2014, d.v.s. när Försvarsberedningens analys presenterades, kontinuerligt framfört att säkerhetsläget blir sämre och sämre, således har vi en kontinuerligt nedåtgående trend i vårt närområde vad avser säkerhetssituationen. Det blir då väldigt svårt att hävda att Försvarsbeslutet eller Försvarsberedningens analys på något sätt taktar gentemot vår nuvarande närområdesutveckling.
  4. Sverige har fem militärstrategiskt viktiga områden, dessa är Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborgsregionen. Samtliga dessa områdens strategiska vikt har ökat sedan försvarsberedningens rapport presenterades 2014. Det är, dels den försämrade närområdesutvecklingen, dels framförandet av nya vapensystem i närområdet som orsakat denna ökning av den strategiska vikten hos dessa fem områden. Dock är det för de antagonistiska parterna vikten av dessa områden har ökat. Sett ur ett NATO perspektiv krävs svenskt territorium för att effektivt kunna förstärka och försvara de baltiska medlemsstaterna. Ur ett ryskt perspektiv kommer man vilja påverka dessa områden i händelse av en konflikt, för att ej möjliggöra förstärkning eller försvar av de baltiska staterna.
  5. Sverige som militärt alliansfri stat har i dagsläget, ur ett markperspektiv, enbart två brigader men fem militärstrategiskt mycket viktiga områden, som otvivelaktigt kommer bli indragna i en konflikt mellan NATO och Ryssland, på olika sätt och vis. Därtill ur ett markperspektiv så har styrkebalansen med all tydlighet förändrats under de senaste 18 månaderna. NATO har påbörjat förstärkning i vårt närområde med fyra stycken bataljonsstridsgrupper. Ryssland å sin sida har upprättat en stridsvagnsarmé samt ytterligare två divisioner och ett stridsvagnsregemente och sedan tidigare en motoriserad brigad i Alakurrti inom det västra militärdistriktet, det vill säga det militärdistrikt som ligger närmast Sverige.
  6. Således har både styrkeförhållandena och säkerhetssituationen förändrats till det sämre i vårt närområde. Fortsatt så får våra egna förband anses vara oövade då en stor del av förbanden fortsatt har stora mängder pliktpersonal i sina personallistor. Där det får anses att en övervägande majoritet ej genomfört repetitionsutbildning än mindre i helt förband. Dock skall samtliga förband inom tidsrymden för detta försvarsbeslut genomföra krigsförbandsövning, varvid förhoppningsvis denna pliktpersonal även omfattas, annars kommer det bli svårt att uppnå målsättningen, högre operativ effekt, som anses vara det enskilt viktigaste under detta försvarsbeslut
  7. Militär förmåga tar tid att bygga upp, ett värde som oftast förs på tal är 10 år vilket är rimligt såsom vid styrkeuppbyggnad då både soldater och officerare måste utbildas från grunden och samövas. På samma sätt tar det tid att införa nya system, effekt uppnås inte förrän ett antal år senare då taktiskt uppträdande måste utvecklas därefter övas, för att en effektökning skall ske. Således att vända en negativ spiral tar tid, om det innefattar utökade förbandsvolymer eller införsel av nya system.
Vad vill jag då ha sagt med ovanstående? Oaktat hur mycket det framförs förslag och kritiseras från respektive håll och kant, så fortsätter omvärldsutvecklingen i en klar och tydlig negativ utveckling och vi måste parera detta. Detta innebär både på kort och lång sikt måste det vidtas åtgärder. Således hjälper det inte att imorgon fatta beslut om att återupprätta x-antal brigader, den effekten av ett sådant beslut har vi tidigast om 10 år.

Vad skall då göras? Jag håller fullt med Försvarsministern att fattat beslut skall genomdrivas, utifrån ovanstående resonemang avseende tidsförhållanden, dock vet han och alla andra att det är underfinansierat. Skall beslutet verkligen få effekt måste mer medel skjutas till inom nuvarande försvarsbeslutsperiod. Carl Bergqvist alias Wiseman sammanfattade det mycket bra vad som måste göras på kort och lång sikt i tre stycken Tweets 1, 2, 3. Utöver Carls förslag som jag fullt stödjer, skulle jag vilja tillägga att den uppgift avseende förbandsreserven som Försvarsmakten erhållit i regleringsbrevetför 2017 bör omskrivas och iståndsättande bör ske redan under 2017 av förbandsreserven, dock kräver alla dessa åtgärder ekonomiska medel.

Så kära politiker om ni nu någon gång skall göra något rätt när det kommer till den nationella säkerhetsstrategin tillför då mer medel, för ni kan ej missat att omvärldsutvecklingen går i en negativ riktning och förefaller kunna gå i en än mernegativ riktning. Så sluta med sandlådementaliteten kring vem som gjorde vad under 00-talet och komma med pompösa förslag, börja med att ge Försvarsmakten de medel som de facto krävs för att verkställa nuvarande beslut. Det kommer ge er handlingsfrihet, för att genomföra Försvarsberedningens arbete inför nästa försvarsbeslut, där det bedömt kommer krävas en ökning av förbandsvolymen.

Have a good one! // Jägarchefen

”Väst” inför 2017; Först handelskrig och sedan vad då?

av Ingolf Kiesow

I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.”

En Trump-doktrin?

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor.

Allt detta kan verka som en oansvarig brist på ordnade tankar. Presidenthustrun Michele Obama har också uttryckt oro för Amerikas framtid med en person vid rodret, som har en tonårings temperament. Å andra sidan höjs redan röster om en ny utrikespolitisk ”Trump-doktrin”. CNN hade häromdagen en TV-konferens med fyra kommentatorer, varav tre hade republikansk anknytning. Tillsammans gav de en bild, där sammanhang hade skapats, ett utkast till en handlingsplan, och flera gånger talades det om ”Trump-doktrinen”. Den lät inte övertygande, eftersom Trump själv aldrig har presenterat sina säkerhetspolitiska idéer på ett sammanhängande sätt.

Deltagarna menade att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland. Putin kommer att erbjudas att få behålla Krim-halvön och att Väst accepterar att rebellerna fortsätter att kontrollera östra Ukraina och att USA låter de europeiska länderna stå för sitt eget försvar och själv drar tillbaka de vapen i Europa som mest oroar Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland skall upphöra. I gengäld skall Ryssland dra sig tillbaka från Mellanöstern, sluta stödja Iran och inte uppmuntra separatistiska eller ryssvänliga element i östra Europa. ISIL skall elimineras med gemensamma insatser. När fred och ordning sålunda har etablerats i Europa och Mellanöstern ska man ta sig an det kinesiska problemet. Erkännande av Taiwan skall användas som förhandlingskort för att få Kina att uppträda som en handelsnation i WTO:s anda, upphöra med statsstöd till de egna företagen och att försvåra utländska företags konkurrens med de statsägda företagen på den kinesiska hemmamarknaden. Stöld av tekniska hemligheter och cyberspionage skall också upphöra, liksom Kinas expansion i det Sydkinesiska havet.

Efter allt detta skall USA:s ställning som supermakt ha återupprättats och USA skall leda världen.

Pax Americana; en pipdröm

Det första problem som faller i ögonen i denna vision om fred under amerikansk ledning är att den ryska nationalismen har byggts upp systematiskt av Putins propagandamaskineri och dessutom alltid funnits där. Det är inte realistiskt att tro att Ryssland skall ge upp sina vunna positioner i Mellanöstern och Europa.

Fred lär inte heller uppstå bara för att stormakterna vill det. Irans ledare drivs av religiös fanatism och kommer inte att upphöra med sitt stöd till shiitiska styrkor i Syrien och Jemen eller till militanta shiitiska element i Irak, Bahrain och Dahran-provinsen i Saudiarabien. De etniska motsättningarna i Libanon och mellan stammar i Libyen, Sudan, Nigeria, Tschad och Somalia, som också har religiösa inslag, lär inte upphöra för att USA och Ryssland kommer överens, inte heller de som pågår mellan shiiter och sunniter i Pakistan och Bangladesh eller muslimer och buddhister i Myanmar eller muslimer och kristna i Indonesien eller muslimer och hinduer i Indien eller mellan Indien och Pakistan i Kashmir.

I alla dessa sammanhang kan utomstående stormakter visserligen försöka bidra till att utjämna motsättningarna, men det är osannolikt att Ryssland och Kina kommer att göra det under amerikansk ledning och bortse från sina egna intressen i konflikterna. Saudiarabien och Gulfstaterna är helt beroende av sina oljeinkomster och har grundläggande intressen som strider mot den oljepolitik som Trump avser driva. Däremot har de gemensamma intressen med Ryssland om prispolitiken för olja. USA:s inflytande i arabvärlden skadas redan före Trumps tillträde eftersom han har valt en judisk affärsman, som är känd för sina sionistiska åsikter, till ambassadör i Israel och tänker flytta ambassaden till Jerusalem. USA:s ”mjuka makt” tilltar inte med Trumps USA-centrerade attityd till omvärlden, det avtar. De olika åtgärderna motverkar varandras syfte.

Handelskrig med Kina

Den största illusionen är att Kina skulle acceptera amerikansk utpressning med hot om att erkänna Taiwan och falla till föga i handelspolitiken och om Sydkinesiska havet. Om nationalismen kan sägas vara stark i Ryssland bör den beskrivas som mycket stark i Kina Där har demokrati bara funnits i några få år i början av förre seklet. Landet har utsatts för västerländskt förtryck under opiumkrigen på 1800-talet och ständiga förödmjukelser av Japan och västvärlden under det andra världskriget och efter kommunismens seger i Kina. Kommunistpartiet är nu i färd med att genomföra den femte av Deng Xiaopings berömda moderniseringar, den som handlar om militär styrka. Ekonomin har förbättrats så att man har råd med modernisering och upprustning. Det gör Kina till en militärmakt, som i den inhemska propagandan ofta beskrivs som oövervinnlig. Ambitionen är att mota bort USA från västra Stilla havet, kontrollera ett band från sydkinesiska havet genom Centralasien till Europa i ett ”eurasiskt” samarbete under kinesisk ledning. Nationalstoltheten tar sig nya uttrycksformer. Taiwan anses som en del av Kina. Varje försök att ändra på dess status skulle väcka en indignation hos befolkningen som skulle bli svår att kontrollera, även om ledarna i Beijing skulle kunna övertygas om fördelarna med en sådan uppgörelse. Visserligen är Kina dubbelt så beroende av sin utrikeshandel som USA och skulle därför teoretiskt hamna i underläge i ett handelskrig, men ett försök att använda förhandlingskortet Taiwan i tron att detta skulle räcka för att få Kina på knä skulle få svåröverskådliga konsekvenser.

Relativ ekonomisk svaghet och militär styrka

Trumps politik verkar också komma att bygga på tron att en omfattande militär upprustning skall kunna backa upp USA:s position gentemot den övriga världen. Obamas politik byggde på insikten om att USA:s dominerande position hade undergrävts av att man inte haft råd att öka sin militära styrka i samma takt som man tog ansvar för allt flera engagemang, som krävde militära resurser eller ens i samma takt som medtävlaren Kina om rollen som supermakt, vilket växte i ekonomisk och militär styrka. Trump verkar sakna denna insikt om sambandet mellan ekonomisk förmåga och militär styrka och att ”det mjuka inflytandet” avtar i styrka, när hot om användning av militära medel framstår som mindre trovärdiga..

Idoelogins återkomst

Å andra sidan höjs det redan i USA röster, som tror på möjligheten av en allians mellan Väst och Ryssland för att hejda den kinesiska expansionen. Detta är en orealistisk tanke. Ryssland under Putin är en i växande grad auktoritär och nationalistisk stat i bristfällig demokratisk förklädnad. Den ryska propagandan har börjat svärta ned den västerländska formen av demokrati som något dåligt och fientligt. Kina är en mera konsekvent auktoritär stat, som är ännu mera nationalistisk och som har börjat propagera mot västerländsk demokrati på ett sätt som påminner om det kalla kriget. Ideologin har på några få år kommit att spela en roll, som ingen hade kunnat ana, när Kina hade anslutit sig till WTO och börjat öppna sina gränser, och Ryssland hade övergivit kommunismen. Det är visserligen sant att som nationalstater konkurrerar Ryssland och Kina om inflytandet i Centralasien och att de även på andra sätt har intressen, som är svåra att förena med varandra, men det gäller i ännu högre grad för deras relationer med Väst. Ryssland vill expandera i Europa och Mellanöstern och Kina i Stilla havet och Centralasien, och Väst står i vägen för allt detta. Motsättningarna mot Västs intressen förenar Ryssland och Kina. Att på några år – som Trump säger sig vilja göra – genom förhandlingar uppnå en annorlunda världsordning strider både mot utvecklingen på det ideologiska planet och mot de nationalistiska och expansionistiska tendenserna i Ryssland och Kina. Sådana utvecklingstendenser kan man knappast vända på kort tid genom förhandlingar.

Europas utmaning

Europa ges inte något självständigt utrymme i ”Trump-doktrinen”. VI förmodas liksom Japan och Sydkorea följa USA:s politik som en tax följer sin husse. Ändå blir det Europa, som får ta hand om konsekvenserna av fortsatt oreda i Mellanöstern. USA drabbas inte av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Europa har ekonomiska intressen av handel med Kina, men inga egna geopolitiska intressen i Östasien. Vad som har bundit samman USA och Europa samt Japan och Sydkorea till att kallas för ”Väst” har visserligen dels varit säkerhetspolitiska intressen, men dels och främst också gemensamma värderingar om demokrati och en stark ställning för individen mot staten. Trumps politik utgår från hans egen uppfattning om snävt definierade amerikanska intressen och många andra värderingar, som strider mot europeiska, japanska och sydkoreanska värderingar i exempelvis klimatfrågan.

”Trump-doktrinen” är en utmaning för USA:s vänner. Vi tvingas att plötsligt begrunda och definiera våra vitala intressen och grundläggande värderingar. Sverige blir mera utsatt, när USA drar tillbaka resurser från Europa och minskar sitt engagemang i NATO. ”Trump-doktrinen” medför krav på ett långsiktigt tänkande, som inte alltid kännetecknar politikernas agerande bland de 28 medlemmarna i EU, när de skall enas om en gemensam politik. När denna politik dessutom skall anpassas efter USA:s politik ställs de nu inför helt nya krav på långsiktigt tänkande och tänkande i globala och inte uteslutande europeiska termer. Det gäller då att komma ihåg att Trumps valseger egentligen inte var någon seger men att en majoritet av USA:s väljare – med en övervikt av 2,8 miljoner av 137,7 miljoner väljare – röstade på Hillary Clinton. Det var bara egendomligheter i det amerikanska valsystemet, som gjorde det möjligt för Trump att få makten att skapa oreda i världspolitiken. Det gäller att under de närmaste fyra åren varken följa USA så att det skapar nya långsiktiga problem för Europa eller att fjärma Europa så långt från USA:s politik att man måste sluta tala om ”Väst” som ett sammanhållet begrepp.

Majoriteten av befolkningen i USA har mera gemensamt med oss än med Ryssland och Kina. Vi har vissa gemensamma värderingar, som står sig i längden jämfört med auktoritära regimer, som sätter statens intressen över individens i alla sammanhang. Detta kommer att bli svårt att alltid minnas, men väldigt viktigt att inte glömma bort, när USA:s president intar positioner som upprör oss. Det blir en kryssning mellan Skylla och Karybdis.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.
Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under måndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.
Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.
Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:
föu budget.jpg
 År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift).
Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.
ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.
Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.
På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.
ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.
Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.
2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.
Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.
Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och
Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.
2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Patgb 360 i det nationella försvaret?

För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.

Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.

Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.

Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.

I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.

Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.

Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; "Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?" Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.
























Min uppfattning är att Patgb 360 som fordonssystem har ett dåligt duellvärde mot fientliga stridsvagnar och pansarskyttefordon. Det kan man konstatera genom en snabb okulär besiktning. Om man använder Patgb 360 som ett Strf 9040 i sin strid så kommer man oundvikligen åka på nöten, om angriparen är beväpnad med något tyngre än en BMD.

Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?

Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.

Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.

Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!

Konsultskolan 2

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.Det första inlägget handlade om konsultverksamhet i stort: Konsultskolan 1

I detta inlägg ska vi försöka ge en bild om hur det kan vara och kanske ge några svar på frågan om varför personal i FM lämnar och i stället blir konsulter.



Att lämna
För en officer innebär det en hel del att lämna Försvarsmakten och bli civil. Det är en livsstilsförändring som inte är helt enkel. Flera vänner har varit ute och vänt i det civila, steget har varit för stort.
Ofta lyckas officerare väldigt bra i det civila. De är duktiga, ansvarsfulla och hälsosamma lagspelare som har förutsättningar att lyckas i de flesta sammanhang.

Många företag i branschen har enheter med fd FM-anställda och en nybliven civilist har lätt att smälta in i teamet. Många har fd officerare i chefsroller med mycket gott resultat, något som jag tidigt upptäckte och beskrev i ett inlägg.


Kompetenssynen
I tjänsteföretag är personalens kompetens allt. Det är själva varan som som säljas, företagets raison d'etre. Företaget anstränger sig ofta för att skapa goda förutsättningar för personalen i syfte att attrahera och behålla den. Förutsättningar handlar inte bara om villkor utan även om vidare-/fortbildning och att hitta lämplig utveckling i uppdrag.

Skillnaden mot offentlig förvaltning är stor i hur den enskildes kompetens värderas. Här har offentlig förvaltning massor att lära av privat sektor.
Efter flera skolor, utbildningar och tjänstgöringar i Försvarsmakten hade jag skaffat mig en förhållandevis bra kompetens. Det innebar dock ingenting positivt för mig. Tvärtom innebar det att mina möjligheter till rörlighet inom myndigheten minskade. "Kan ej avvaras" var utfallet vid personalförsörjningsnämnder. Det gav heller inte något mer i lönekuvertet eftersom myndighetens löneboxar inte tar höjd för sånt.

När jag sen blev civil konsult var mitt kompetensområde något efterfrågat och mitt inflytande inom området ökade markant. Det var en av de största positiva överraskningarna för mig; helt plötsligt var jag värd något.


Effektivitet
Detta berördes i det första inlägget men jag lägger ut texten en aning här.

Jag jobbar betydligt fler dagar per år som konsult än vad jag gjorde som officer. Semestern är kortare och jag har inte kompensationsledigt för övningsdygn. Övertid förekommer men det skiljer i stort en arbetsmånad per år jämfört med min tidigare officerstjänst.

Mycket arbete som görs kan göras på distans då arbetsverktygen är ämnade för det. Det är allt från mötesbokningar, onlinemöten till ändamålsenliga nätverk men framförallt förtroende och ansvar för att uppgifter utförs.

De stödsystem som används är effektiva och enkla och det finns en stödorganisation som säkerställer att jag kan ägna mig åt arbete. Administrationen är ett minimum för mig som konsult.

Om linjechefen kallar till möte och det krockar med ett kundmöte (motsv) så är det självklart att kunden går före. Nu sker inte det ofta på vårt företag men det är uttalat att kunds verksamhet går före.

Kundnytta är i fokus eftersom företaget lever på det och så även jag. Är jag inte nyttig och effektiv så är jag inte inte intressant för kunden och därmed inte heller för min arbetsgivare.

Detta är en en tungt vägande faktor för en driven person; möjligheten att vara effektiv.


Villkor
Lönen lyftes ganska bra när jag blev civil. Nu var inte jag dåligt betald i FM, enligt min uppfattning, men det innebar ändå ett bra tillskott relativt sett (Om jag hade gjort riktigt många övningsdygn i FM hade jag kunnat komma upp i samma lön och då med mer ledighet att ta ut, men också med betydligt mer ansträngning).
Framförallt blev löneutvecklingen de första åren god.
Lönen för mig motsvarar i princip en senior flygvapenmajor med fackmannakompetens.

I övrigt är inte villkoren något särskilt att skriva hem om.
Resepolicy finns och den är normal. Vi bor på avtalade hotell på tjänsteresor. Resor utomlands ger olika villkor beroende på om det är till konfliktzon eller inte.
Friskvårdsbidrag och fritidsklubb är en del av paketet. Möjlighet till personalleasing av bil finns också.

Ett avgörande villkor är möjligheten att själv disponera sin tid. Det gör det sociala livet mycket lättare. Det är inte alltid görligt utan det beror på projektets behov men allt som oftast går det.


Nackdelar
Det finns nackdelar av att gå från officer till konsult inom försvarssektorn också. Det är viktigt att poängtera. Förutom det uppenbara med mindre ledighet och inga höstmiddagar i mässdräkt så finns det även annat:

Från att vara en myndighetsperson blir man i vissa sammanhang bespottad representant för Mammon. Inte sällan ligger det ren och skär avundsjuka och okunskap bakom dåligt bemötande. Det förekommer en del hårda ord från Försvarsmakten (väldigt sällan FMV). I nästa stund kan FM:s representanter dock bli väldigt mjuka i framtoningen då de antingen behöver hjälp eller själva vill ha jobb utanför staketet.

Som konsult får man inte ta formella beslut i myndighetsärenden. Det kan vara frustrerande, något som de flesta med stabserfarenhet kan relatera till. Det är en nödvändig kontrollfunktion men får negativa konsekvenser för konsultens effektivitet.

Informationsspridningen är också en negativ parameter i vissa fall. Som konsult äger du ibland inte tillgång till all information som du skulle vara betjänt av. Det är inte så vanligt men det förekommer. Det kan tex röra delar av en upphandlingsfas där kommersiell sekretess hindrar insyn. Självklart men ändå.

Pressen att debitera kan vara jobbig men de flesta vänjer sig och när man väl är etablerad är det ingen stor sak.

Känslan av sammanhang. Den är stark för en officer och minskar när man blir civil. Jobbar man inom försvarssektorn finns den kvar i viss omfattning men den är inte riktigt lika stark. Det kan kompenseras med reservofficerstjänstgöring.


Sammanfattningsvis
vill jag påstå att för många är det positivt att växla från officer till konsult, inte för alla men för många. Jag vill också påstå att det ger stor samhällsnytta att det finns en karriär för fd officerare utanför staketet där staten kan få ut mer av kompetensen för denne.

Vissa officerare, och för all del GSS, gör sig kanske bättre som civila konsulter än som heltidstjänstgörande krigsmän? Det innebär inte att de inte har passat i sin tidigare tjänst men var sak har sin tid.

Det känns bra att ens kompetens tas tillvara på, både av företaget och av kunderna. Här är privat sektor bättre än Försvarsmakten. FM:s personalhantering tvingar ut folk som skulle ha kunnat fortsätta i grönt/blått.

Att utan gnäll kunna kombinera vardagsjobbet med aktiv reservofficerstjänstgöring är också bra, för alla parter. Dels kan jag tjänstgöra utan dåligt samvete, dels får FM kontinuitet av sina RO och, dels får FMV konsulter med bra förankring i slutkundens (FM:s) verksamhet. Win-Win-Win alltså.

Det dåliga med att vara konsult inom försvarssektorn är att man inte är en del av den inre officerskretsen längre och dessutom måste tänka på vad man har på sig.
Det bästa är att man ges möjlighet att vara uppskattad, effektiv och fortsatt bidra till den verksamhet man en gång anslöt sig till; försvaret av Sverige.


/C

Konsultskolan 1

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.

Detta inlägg är det första och som vill påvisa vissa fördelar med företeelsen.


Varför anlita konsult
Äger du din bostad? Om svaret är ja, har du då heltidsanställda hantverkare? Bedömt är ditt svar nej, för du anlitar förmodligen hantverkare för att utföra tjänster vid behov. Det rör sig om olika kompetenser för olika behov.
Det fungerar på samma sätt inom konsultsektorn. Kunder anlitar de kompetenser som de har behov av. Det är ingen skillnad om det är ett företag eller myndighet som är kund.
Olika konsulter har olika kompetenser och löser olika uppgifter inom olika projekt. Ofta är projekten parallella och konsulten jobbar ömsom i det ena projektet, ömsom i det andra. Man jobbar parallellt och inte seriellt.


Konsulter i  FMV
FMV är en ramstyrd upphandlingsorganisation som omöjligen kan hålla alla behövda kompetenser inhouse. Det skulle tarva en enorm organisation och omfattande medel för kompetensförsörjning.
I stället tar FMV stöd av Försvarsmakten och av konsulter.

Det förekommer sk resurskonsulter som inte är kopplade till projekt utan som täcker behov som borde lösas med fast anställd personal. Resurskonsulter är dock tämligen ovanliga, det vanliga är tjänstekonsulter som utför specificerade uppdrag inom projekt.

Konsulter inom FM och FMV upphandlas med säkerhetskyddsavtal SUA, när så är påkallat. Det innebär att konsulten nagelfars säkerhetsmässigt precis som den anställda personalen.


Kostnad
Oftast anges timkostnad som den stora boven i dramat. Eftersom en konsult ofta tjänar lite mer än en statligt anställd utgår man från att det per automatik är dyrare att anlita en konsult. Vad som sällan diskuteras är effektivitet.
En normal konsult har inte sju veckors semester och mängder av övningsdygnskompensation att ta ut utan jobbar fler dagar per år jämfört med en officer (som är den vanliga måttstocken). En konsult har heller inte så begränsande arbetsformer, tre timmars obligatorisk fys per vecka, personalorienteringar och dylik omfattande "brusverksamhet".
Därför kan en konsult vara mer effektiv.

Timpriser för konsulttjänster i försvarssektorn varierar men uppfattningen är att de flesta tror att de är högre än vad de egentligen är. Upphandlingsmetoderna har lett fram till ett priskrig med låga timpriser som följd. Priser ner mot 550:-/h förekommer. Vanligare är dock att de är närmare 1000:-/h.


Kompetens
Tjänsteföretag är måna om sin personals kompetens. Det är trots allt den som de livnär sig på. Företagen skickar kontinuerligt sin personal på utbildning och arrangerar också egen kompetenshöjande verksamhet. Det ökar attraktiviteten både hos kunder och personal.

FMV (och FM genom FMV) söker ofta militär kompetens. Tidigare fanns i FM:s grundorganisation ett överskott av officerare med uppgift att stötta FMV. Nu är det överskottet i princip borta. I stället anlitas fd officerare som är anställda av konsultföretag.

Flera företag har avtal med Försvarsmakten för tjänstgöring, så att man kan uppnå en växelverkan där respektive organisation får mervärde. Tjänst i Försvarsmakten ses som kompetenshöjande åtgärd. En reservofficer kan genomföra en övning och direkt efter återgå till ordinarie arbete, utan tvingande uttag av kompledigt.
Många av försvarskonsulterna är reservofficerare varvid de kan nyttjas i krigsförbanden vid behov.


Uppgifter
Inom materielprojekten har konsulter en uppsjö olika uppgifter. Det kan röra sig om att ta fram underhållslösningar, skriva handböcker, göra kravinsamlingar, föra mötesanteckningar, packa materielsatser, utbilda slutanvändare, mm mm. Vad som ska utföras specificeras i tjänstespecifikationerna i avropet.
Vad konsulten inte gör är att utöva myndighet. Projektledare och beslutsfattare är alltid personal ur respektive myndighet. Konsulter är stödjande.



Det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser av ovanstående. Inlägget syftade till att påvisa vissa delar som mycket sällan tas upp i debatter. Man bör givetvis diskutera om FM och FMV bör öka ramarna för att hålla kompetens inhouse men då bör man utgå från de egentliga behoven och förutsättningarna, inte utgå från att hela företeelsen med konsulter är av ondo.
Allt är inte bra idag, men det finns en hel del bra saker med försvarskonsulter. En bra sak är att FMV och FM kan använda kompetens som annars hade gått till helt andra branscher.


Hur det är att vara konsult kommer att avhandlas i kommande inlägg.

/C

Mest läsvärda böckerna från 2016

En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.

Eftersom Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE behövs för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren - och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.

Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den - det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:

"...patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning [...] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna."

Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de "vanliga" finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.

På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.

Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.

Bättre och bättre dag för dag?

En rysk Su-24 passerar USS Donald Cook den 12 april 2016. Foto: U.S. Navy phot

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det; mycket hände och Sverige satt inte precis med trumf på hand.

När vi nu kliver in i 2017 har jag full förståelse för behov av optimism och förtröstan. Förnekelse är första stadiet i sorg, men nu har så lång tid passerat sedan den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet ställde prognoserna på ända, att inget längre finns att skylla på. Vi vill dock så väldigt gärna att det ska gå bra att vi intecknar minsta positiva signal mycket snabbare än motsatsen. Framförallt vill inte politiken ta överilade beslut om pengar och åtgärder – tänk om det visar sig onödigt! – medan bedömningen verkar vara att det är lindrigare att ta skäll för underlåtenhetssynder.

Anpassningsförmågan i svensk försvarspolitik har kunnat beskrivas som en slags resistens mot att agera på bistra besked, i kombination med kraftfullt munläder. Men det börjar bli dags att omvärdera det till en märklig trotsighet som går ut på att det 1. inte kan vara så illa som det ser ut eftersom det aldrig är ens fel att två träter, 2. att vi ändå kan välja huruvida vi blir indragna i en konflikt eller ej och 3. utifall vi ändå vidtar åtgärder ska politiken blanda sig i på skruv- och mutternivå.

Detta säger jag trots att det finns kloka försvarspolitiker som kämpar med sina partiledningar, trots att regeringen tilldelat mer pengar och har en utmärkt ledning på försvarsdepartementet och trots att vissa partier talar om betydligt högre anslag. Ty ingen vill ju finansiera den ambitionsnivå som uttrycks verbalt och jag betvivlar att man är beredd att släppa egna eventuella käpphästar och enbart rikta eventuella ytterligare tillskott till ökad operativ förmåga. Det river nämligen inte alltid ner applåder. Särskilt inte om åtgärderna är smarta och dolda med payoff-time långt efter mandatperioden.

Det år som ligger framför oss är viktigt på många sätt. Det kräver både öppna ögon och en mer komplex mobilisering än vad som ofta speglas i aktuell försvarsdebatt:

För det första läggs grunden under 2017 för de insikter som under 2018 helst ska lägga sordin på de värsta valrörelserusiga dumheterna. Nu vinns eller förloras beslutsfattares hearts and minds och det sker i en tid när folk tar börsuppgångar efter valet av Trump som intäkt på att det nog trots allt blir lugnare än befarat – eller är övertygade om att gårdagens totalförsvarslösningar rent generellt har mognat och förädlats med tiden och kan tillämpas rakt av nu.

För det andra har budskapen varit tydliga från Försvarsmakten när det gäller ekonomin – det handlar om att fördela underskott i kombination med att ”bydéna” fram åtgärder à la Cajsa Warg. Inom snar framtid lär den senaste avvägningsprocessen i Högkvarteret materialisera sig i offentligheten inför det budgetunderlaget som lämnas under våren. Det lär bli stark läsning trots att ingredienserna var och en har varit kända över tid, men det är alltid en annan sak när man får helheten serverad svart på vitt. De politiska reaktionerna kommer att vara ett lackmustest på många sätt (ursäkta ordvalet, kunde inte låta bli). På den civila sidan är det fortsatt stiltje av den mer destruktiva sorten, när det gäller resurser för att möta ökade och förändrade krav.

kustrobot

Robotbil i ”nyskick” från kustrobotbatteriet till salu på Blocket i januari 2015. Bilden lånad från Skippers blogg (följ länk i texten till vänster).

 

För det tredje har Försvarsmakten presenterat den första delen av perspektivstudien och i regleringsbrevet för myndigheten framgår att Försvarsmakten inom ramen för det fortsatta arbetet under 2017 ska belysa alternativa utvecklingar av Försvarsmakten för att möta omvärldsutvecklingen. I redovisningen ska bl.a. ingå preliminära förslag till alternativa försvarsmaktsstrukturer, inklusive kostnadsberäkningar. Arbetet ska slutredovisas i samband med årsredovisningen för 2017, men analysen och rekommendationerna i stort kommer att brisera under hösten i och med en delredovisning till regeringen. Här kommer det finnas bränsle nog för alla hugade att ge sig in i en yvig debatt.

 

För det fjärde föreligger stor risk att det säkerhetspolitiska läget fortsatt förvärras. Jag hade gärna – apropå det där behovet av optimism i inledningen – skrivit något om att det allmänna världsläget är bättre än vi tror och i alla fall inte så illa som det ibland verkar, såhär i vårt hörn av världen. norberg Ja, de långsiktiga globala utvecklingstendenserna är positiva – för att inte säga revolutionerande bra – inom flera viktiga områden. Perspektivet är sant och behöver påminnas om.

Problemet är om ett sådant perspektiv mixas med kopplingar till hur nuläget bör bedömas i försvars- och säkerhetspolitiken, eller om den övergripande bilden används för att relativisera bedömningar som handlar om här och nu. Jag har till exempel svårt att ta det faktum att färre människor än någonsin dör i krig som något fundamentalt lugnande, då ambitionen rimligen bör vara högre än att glädjas åt det. Risken med att se på förluster i Syrien, Kongo-Kinshasa, Irak, Jemen eller Ukraina genom ett filter av att det i alla fall är färre förluster nu än då, är att läget relativiseras. På samma sätt är det märkligt att ta det faktum att börserna reagerat positivt på valet av Trump i USA som intäkt för att vi nog sett alltför dystert på samtiden. Att Trump eventuellt sjösätter sitt gigantinfrastrukturprojekt och begår en överenskommelse med Putin som i förlängningen skyddar förmögenheter och makt i respektive extended family, lär betyda mer i denna begränsade utblick än hur demokratierna utmanas och värderingar om frihet riskerar att beskäras på det monetära skurkaltaret.

För det femte vill jag varna för den reflex av kortsiktig självbevarelsedrift som lätt får fäste när ett land befinner sig i försvarspolitiskt trotstillstånd. Det vill säga att när man så gärna vill att läget egentligen är bättre än hur man beskriver det, då växer misstänksamhet lätt in mot försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar som gör ont och utgör en dyster kontrast mot de förhoppningar man så väl vill och kanske till och med behöver känna efter ett år som 2016. Till detta kan adderas det element i opinionsbildning som handlar om att man måste förnya sig, gubevars, för att framstå som på framkant och efter viss konsensus om eländet under året kan det kicka in och då följer många med, på svenskt manér: Kanske har Trump rätt attityd mot Putin ändå, just business är ju i alla fall en konstrast till hjälplöshet?

Vi kan välja att blunda, såklart, eller undergräva trovärdigheten i de analyser och beslut som tas och förklaras med säkerhetspolitiska skäl, genom att till exempel ställa dem mot affärsintressen (läs: hamndiskussionerna). Statsmakterna riskerar då att agera oklokt med våra underrättelsetjänster, när de indirekt tvingas ut på banan – utan att kunna kliva ut på den – för att förklara bedömningarna. Råder oförmåga att analysera den ryska regimen som ett system av maktbevarande, röveri och systematiskt undergrävande av folkrättens grunder, och enbart tänka i rent militära termer kring rysk förmåga, ja då kan det säkert framstå märkligt. Framförallt måste vikten av samlat, strategiskt agerande förstås på djupet (nationellt och internationellt), liksom det systemhot vi inte har något annat val än att möta.

Jag rundar av året med en preemptive strike mot retorisk oro över kombinationen Putin-Trump och dess effekt, samtidigt som lättnad kan inträda över en till synes mer avspänd yta. Detta medan de värden och det självbestämmande som framhålls i demokratiernas högtidstal, likt va-systemets osynliga kris, vittrar sönder under jord.

2017 ter sig utmanande som en lång rad prövningar. Gott slut!

putintrump

Foto: Mindaugas Kulbis/AP

PS. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen mellan CEO för USA Inc. och bossen i Moskva, kan det vara värt att nämna en annan del i Försvarsmaktens regleringsbrev för 2017. ”Försvarsmakten ska med stöd av Försvarets Radioanstalt och eventuellt övriga berörda myndigheter fortsätta analysera och utveckla förmåga att genomföra aktiva operationer i cybermiljön för ett förstärkt cyberförsvar. Utvecklingen ska rymmas inom given ekonomisk ram.” Arbetsläget ska rapporteras i juni.

Läs t.ex. Oscar Jonsson och John Schindler på temat.

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande … Continue reading

Det franska presidentvalet

 

av Lars Wedin

Det franska presidentvalet äger rum den 23 april med en andra och slutlig omgång den 7 maj. Det senare står mellan de två främsta i den första omgången så vida ingen har fått mer än 50 %.

Huvudkandidaterna är François Fillon från Republikanerna, Marine Le Pen från Nationella Fronten samt en representant för Socialisterna – vilken avgörs i primärval i slutet av januari. Härtill kommer ett antal kandidater från småpartier som normalt inte anses ha någon chans. Det finns dock en joker i sammanhanget: Emmanuel Macron som grundat rörelsen ”framåt” (en marche).

Till skillnad från vad som är fallet i Sverige så kretsar den franska politiken kring ett antal personer; partierna är snarare stödorganisationer för dessa. Detta leder till att man ofta mer diskuterar person- än sakfrågor. Systemet är en konsekvens av författningen, där Frankrike leds av en stark president.  Denne har särskilt stor makt avseende försvars- och utrikespolitiken. Premiärministerns roll är att verkställa presidentens politik.

Översiktligt kan de viktigaste kandidaternas politik karaktäriseras på nedanstående sätt.

Le Pen är ultranationalist. Hon vill stänga gränserna för invandrare samt gå ur EU, Nato och Euro-samarbetet. Hennes ekonomiska politik är ganska lik den yttersta vänsterns med en statsstyrd ekonomi och återinförda skyddstullar. Någon har kostnadsberäknat hennes program till minst 200 miljarder euro.

Fillon är konservativ i samhällsfrågor och liberal avseende ekonomi. Han är närmast gaullist i utrikespolitiken med en betoning av statens suveränitet och han vill se ett ”nationernas Europa”.

Macron har gjort hela sin karriär i bankvärlden; innan han började sin kampanj inför presidentvalet var han dock ekonomiminister. Ekonomiskt kan man kanske karaktärisera honom som liberal socialdemokrat. Hans största tillgång är hans ungdom (39 år) och att han är ett nytt namn. Denna brist på politisk erfarenhet är också en stor nackdel; han har exempelvis ingen erfarenhet avseende försvars- och utrikespolitik.

De 9 socialistiska kandidaterna inför partiets preliminärval har olika profil; från närmast socialdemokrat som nyss avgångne premiärministern Manuel Valls till yttersta vänstern som Arnaud Montebourg. Mellan dessa ligger Benoît Hamon och Vincent Peillon; båda före detta ministrar.  Francois Holland dröjde med beskedet att han inte avser ställa upp. I normala fall hade han varit den naturlige kandidaten och då hade inget primärval behövt hållas. En konsekvens är att valet är sent och att det ännu är något oklart vilken politik partiets kandidater går till val på.

Idag är Fillon klar favorit. Resten av mitt inlägg kommer därför att belysa hans utrikes- och försvarspolitik samt tänkbara konsekvenser för Sverige.

Fillon som president

Fillon tog hem Republikanernas presidentval genom skicklig argumentation och ett förtroendegivande uppträdande. Han har en air av gentleman. Han är konservativ i samhällsfrågor men långt ifrån den katolske extremist som svenska media utmålar honom som. Sedan han avgick som premiärminister efter förra valet, då Sarkozy förlorade mot Hollande, har han rest genom Frankrike för att undersöka vad det franska folket tänker.

Det hör till fransk tradition att en presidentkandidat presenterar sig och sin politik; Fillons bok heter Faire (Göra) och är på 313 sidor! Hans tanke är att genom att i detalj presentera sin politik får han, om han blir vald, också ett mandat att genomföra den. Han tänker också presentera de viktigaste delarna i en folkomröstning – liksom De Gaulle 1968! – just för att få ett tydligt demokratiskt mandat. Och det kommer att behövas eftersom han avser att utmana de militanta och våldsbenägna fackföreningarna i syfte att äntligen reformera Frankrike och då särskilt statsförvaltningen: alltför stor, alltför priviligierad men inte särskilt flitig.

Inrikespolitiken kommer därför att ta mycket av Fillons kraft. Polemiken har redan börjat. Men omvärlden brukar ha en tendens att tränga sig på. Resten av texten skall därför ägnas åt försvars- och utrikespolitik.

Utrikespolitik

Vad kan då Fillons utrikespolitik innebära? Allmänt är han motståndare till det som Le Pen och Trump representerar – d v s han är emot neo-fascism och främlingsfientlighet medan han försvarar traditionella västliga världen; exempelvis upplysningens ideal. Han är en stark anhägnare av den representativa demokratin. Han är framför allt pragmatiker.

I grunden står han för kontinuitet. Han är anhängare av Frankrikes oberoende och anseende i världen. Han värdesätter kärnvapenavskräckningen. Han är positiv till Frankrikes medlemskap i Nato och i EU samt värdesätter FNs institutioner. Han kommer att fortsätta att ha ett priviligierat förhålande till de fransktalande staterna i Afrika. Han ifrågasätter (nog) inte den franska återintegrationen i Natos militära samarbete även om han då (2008) tyckte det var en dum idé. Däremot har han annorlunda idéer avseende Ryssland, Amerika, EU samt Mellersta Östern.

När det gäller Ryssland så har Putins uttalade stöd för honom vållat en del debatt. I denna fråga har Fillon sagt (23 november): ”Det ligger naturligtvis inte i franskt intresse att byta allians. Vi är allierade med USA med vilka vi delar fundamentala värden, som vi inte delar med ryssarna.” Ryssland är, har han sagt, ”ett farligt land fulladdat med kärnvapen”.

Den europeiska rysslandspolitiken har misslyckats, anser han. Sanktionerna över Ukrainafrågan är kostsamma för Frankrike (export av jordbruksprodukter m m) och leder ingenstans. Ryssland kommer aldrig att lämna Ukraina; det är alltså nödvändigt att häva sanktionerna. Vidare får inte den ”provokativa” Nato-utvidgningen fortsätta. Målet måste vara att åter knyta Ryssland till Europa.

Fillon vill motverka det som kallas USAs hegemoni över Europa, där Nato är ett redskap: ”En dag är det nödvändigt att lämna det allt för starka beroendet av USA som, förefaller det mig, är ineffektivt när det gäller krishantering.” Här talar givetvis bl a om erfarenheterna från Afghanistan och Irak.

Fillon har dock knappast full handlingsfrihet i detta avseende. Även om många militärer är kritiska mot USA så vet man att Frankrike strategiskt är beroende av den amerikanska arsenalen; inte minst när det gäller strategiska transporter och C4ISTAR (Command, Control, Communications, Computers, Intelligence, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance).  De gemensamma operationerna mellan den franska hangarfartygsstyrkan runt Charles de Gaulle och den amerikanska flottan i Indiska Oceanen har givit Frankrike mycket good will och förpassat det starkt försvagade Royal Navy till en andrahandsroll. Inom parentes kan nämnas att franska marinen nu lånar ut underofficerare till brittiska flottan.

Fillon är starkt kritisk mot Europadomstolen för demokratiska rättigheter. Ett skäl är att domstolen anses ha försvårat utvisning av terrormisstänkta islamister. Det viktigaste skälet är emellertid att domstolen starkt har kritiserat Frankrike för att landet inte ger medborgarskap till barn födda utomlands av utlänska värdmödrar.

Fillon är anhängare av ett nationernas Europa – mer makt åt medlemsstaterna och mindre åt de överstatliga institutionerna. Detta är knappast kontroversiellt idag. Den fransk-tyska axeln är fortsatt viktig men kräver att Frankrike moderniseras i socialt och ekonomiskt hänseende medan Tyskland måste ta tag i sitt försvar – endast 1,2 % av BNP år 2015. Nu har Merkel annonserat en relativt kraftig förstärkning av försvaret – det är oklart om Fillon tycker detta är tillräckligt.

Vidare anser Fillon att Eurogruppens medlemmar måste ha ett eget styrsystem – någon sorts ministerråd med en parlamentarisk församling. Frankrike bör vidare spela en huvudroll i ett förnyat Europa – ett mer politiskt Europa som svarar upp på medborgarnas förväntningar. Vidare måste Europa kunna säkra sina yttre gränser mot oönskad immigration. Det är också nödvändigt att Europa fördjupar försvarssamarbetet. Försvarsbudgetarna måste höjas så att Europa får förmåga att spela en militärpolitisk roll i världen. Trots BREXIT måste försvarssamarbetet med Storbritannien fortsätta att fördjupas; det så kallade Lanchesteravtalet kommer alltså inte att sägas upp.

Fillon är kritisk till frihandeln, avtalet med USA (TTIP) får inte skrivas under. Europa måste bli bättre på att skapa reciproka handelsförhållanden med t ex USA och Kina. Alla handelsavtal måste också innehålla hänsynstagande till miljön.

I Mellersta Östern vill Fillon ge prioritet åt bekämpningen av DAESH (även kallat islamska staten) och skydd av de kristna. Detta är en anledning till ett närmande med ett Ryssland, som ser sig som bålverket till skydd av de kristna mot den islamistiska terrorn. Detta medför att man måste stödja Assad, åtminstone tills vidare. Fillon vill också stärka dialogen med Iran samt hålla den traditionella gaullistiska distansen vis-à-vis Israel.

Här uppstår dock några problem. Fillon kan inte stödja Ryssland så att han kommer i motsättning med Tyskland. Kommer ”polacker, svenskar och holländare” att uppfatta honom som mindre solidarisk? Kommer det franska stödet till de baltiska staterna att vackla? Här kommer att krävas preciseringar. Annars riskerar det franska inflytandet i Europa att minska. Vidare är osäkerheten fortfarande stor vad avser Trumps politik i dessa avseenden. Spelplanen är alltså oklar.

Försvarspolitik

Den franska försvarsmakten är hårt ansträngd. Armén har 30 % insatta i operationer utomlands (Mali, Centralafrika …) samt på bevakningsuppgifter i hemlandet (7500 man). Inte minst det senare (Operation Sentinelle) sliter på soldaterna – man blir inte fallskärmsjägare för att avpatrullera en järnvägsstation! Förläggningarna är också miserabla vilket kanske är acceptabelt i Afrika men knappast i hemlandet. Familjerna är hårt ansträngda i dåliga bostäder med ständig oro för den som är ute på insats. Under de senaste tio åren har försvaret förlorat cirka 150 döda vartill kommer ett stort antal skadade.

Marinen har också ungefär en tredjedel av personalen insatt till sjöss vartill kommer deltagande i Operation Sentinelle.

Materielen är delvis gammal och slits hårt, särskilt i Afrika. Flottan behöver förnya sitt bestånd av underhållsfartyg samt bör snarast börja projektera ett nytt hangarfartyg. Kärnvapenavskräckningen kostar mycket pengar och måste alltid hållas på topp. Det råder brist på modernt transportflyg och helikoptrar – det finns uppenbarligen problem med NH90.

Budgeten, som ligger under de magiska 2 %, överskrids regelbundet – något som försvarsministern tydligen har satt i system.

Det helt avgörande hotet kommer från DAESH och oroligheterna i Sahelområdet. Men Rysslands och Kinas upprustning är också ett orosmoment.

Nästa president har alltså något att bita i.

Nedan presenteras några huvudpunkter i Fillons program.

  • En ny försvarsutredning som skall granska försvarets kostnader.
  • Gradvis ökning av budgeten till 2 % av BNP.
  • Inom EU skapa ett program där de länder som inte kan bidra till operationerna i Afrika med substantiella förband i stället bidrar med pengar. Fransmännen uppfattar idag att det är de som mer eller mindre ensamma får stå för Europas försvar mot terrorism och oroligheter i Afrika, speciellet i Sahel.
  • Konsolidera cyberförsvaret och samla detta i en ny försvarsgren. Ett förslag som möts av liten förståelse på den militära sidan.
  • Satsning på obemannade farkoster, artificiell intelligens och annan högteknologi samt förstärkning av den industriella basen.
  • Skapa en reserv som bl.a. skall bidra till att stärka bandet mellan nation och försvarsmakt. Reserven skall kunna ta över Operation Sentinelle
  • Påbörja studier för ett nytt hangarfartyg.
  • Bevara kärnvapenavskräckningen och förbereda för dess modernisering.
  • Förnya personlig utrustning och förbättra personalens levnadsbetingelser.

Konsekvenser för Sverige

President Fillon skulle vara en god nyhet om han verkligen får ordning på ekonomin. Annars hotar, enligt honom själv, en fransk konkurs. Sverige skulle också kunna få en stark allierad i FN.

I övrigt finns det nog inte så många svenska glädjeämnen.

Allmänt har nog Fillon lite till övers för svenska idéer avseende feministisk utrikespolitik eller för vår fascination över gender- och hbqt-frågor. Geografiskt prioriteras Medelhavet, kampen mot DAESH och säkerheten i Indiska Oceanen. Det nordiska området har lägre prioritet – om någon.

För Sverige är sanktionerna mot Ryssland viktiga inte minst med tanke på internationell rätt. Med Fillon kommer EU inte att kunna förlänga dem.

Fillon torde också ha liten förståelse för Sveriges låga försvarsbudget medan Sverige knappast kommer att jubla över förslaget att stödja franska insatser ekonomiskt.

Märkligt nog ställer sig Sverige nu, som författaren uppfattar det, negativt till en fördjupning av EUs försvarssamarbete. Statsministern har vidare sagt (DI 14 dec) att ”försvaret bör vara en nationell angelägenhet”. Samtidigt påstår vi oss vilja stärka EUs försvarsförmåga. Detta går inte ihop.

Fillons tanke att skapa en särskild styrgrupp för euro-området och därmed en hård kärna torde inte heller uppskattas vid Gustaf Adolfs Torg trots att detta är en direkt konsekvens av den svenska folkomröstningen.

Det finns en risk för att Fillons förståelse för Ryssland kommer att gå ut över den europeiska solidariteten. Man bör här inse att många fransmän inom exempelvis universitetsvärlden och försvaret anser att det var olyckligt att utvidga Nato till Sovjetunionens f d territorium och därigenom alienera Ryssland.

Nu är Sverige en liten spelare i Europa så vi får nog anpassa oss till de nya realiteterna. Men vilka dessa är vet vi inte förrän Trumps politik blir känd, konsekvenserna av BREXIT och det kommande Nederländska valet m m blir känt.

Om Trump nedvärderar Nato kanske Europa-försvaret får en ny chans. Detta tycks vara förhoppningen bakom Belgiens, Frankrikes, Luxemburgs och Tysklands förslag av den 15 december. En europeisk gemensam försvars- och säkerhetspolitik är emellertid orealistisk utan Storbritannien. Resultatet kanske blir en ny organisation med Frankrike, Storbritannien och Tyskland som kärna. Detta är nog vad Fillon vill.

Det finns också en möjlig allianslinje Trump – Fillon avseende bekämpningen av militant islamism.

Slutsatsen blir – vilket borde vara helt okontroversiellt – att i nuvarande osäkra läge så krävs en rejäl satsning på svenskt försvar. Detta av två orsaker: en nödvändig ökning av försvarsförmågan samt möjligheten att spela en roll i det framtida Europa.

Avslutning

Det är en sak att bedriva en kampanj för ett primärval och en annan att driva kampanj för presidentvalet. Fillon måste redan nu ta hänsyn till sina f d motståndare i partiet. Han måste ta hänsyn till utvecklingen i exempelvis Syrien och han är som nämnts pragmatiker. Bedömare som känner honom understryker just den senare aspekten samt att han är en kännare av historien. Vad beträffar Putin så ”vet han vet bättre än någon annan vem Putin är, men han är inte rädd för honom.”

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Apans år

Reflektion

Likt tidigare år så blir det sista inlägget ett reflektionsinlägg, eller om man så vill en återkoppling till årsbedömandetför 2016, avseende vad som har hänt och vad vi troligtvis kommer ta med oss in i 2017. Tyvärr, får man skriva, har en huvuddel av de bedömningar som genomfördes för 2016 införlivats. Säkerhetssituationen, dels i Östersjöregionen, dels nu även kring Nordkalotten, fortsätter i en aldrig sinande negativ nedgång, där en parts agerande kontinuerligt nu möts upp av den andra parten.

I bedömandet för 2016 så togs en omgruppering av Iskander systemet upp, som en möjlig motåtgärd på vad Ryssland anser är, för dem, en negativ utveckling av säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Här avses faktorer såsom den rotationsstationering av bataljonsstridsgrupper i de baltiska staterna samt Polen som beslutades under NATO toppmöte i Warszawa, i juli 2016, men troligtvis även den svenska riksdagens beslut om att säga ja till värdlandsavtal med NATO. I dagsläget förefaller den ombasering av Iskander till Kaliningrad som skedde i oktober, fortfarande vara gällande och sannolikt är det en permanent basering.

Till omgrupperingen av Iskander skall även tillförseln av de två kustrobotsystemen Bal och Bastion inräknas, samt överföringen av två Bujankorvetter, med förmågan att bära Kalibr kryssningsrobot, från Svartahavs marinen till Östersjömarinen. Den överföring av resurser som genomförts under KV III-IV 2016 till Kaliningrad Oblast, innebär att inom en nära framtid kommer Ryssland inneha resurserna att upprätta en s.k. avreglingszoni södra Östersjön. Vad som saknas just nu är inhämtningsförmåga, i form av långräckviddigt radarsystem, här avses Podsolnukh, som bedömt är operativt under första halvan av 2017, m.h.t. omgrupperingen av olika förmågor som skett till Kaliningrad Oblast.

Situationen i Östersjöregionen förefaller förändrats under det senaste kvartalet, men även kring Nordkalotten. En tydlig indikator på detta är, den ökade mängden signalspaningsflygningar, dels av utländska, här avses västerländska, nationer dels av vår egen signalspaning, denna information går att utläsa via olika publika tjänster, som följer flygplanstrafik. Vad avser den utländska ökningen så korrelerar denna i tid med den tidigarelagda återmilitariseringen av Gotland. Indirekt så bekräftas även den förändrade situationen då mängden kränkningarav svenskt territorium har ökat under 2016 jämfört med 2015, dock är vissa av dessa kränkningar ej av sådan art att de går att härleda till inhämtning o.dyl.

Som togs upp i årsbedömandet fanns det indikationer på att övningsverksamheten i Östersjöregionen, här inräknas även Belarus och de ryska områdena i anslutning till de baltiska staterna, bedömt skulle öka under KV III-IV. Mycket tyder på att det är en kombination av, dels ökad övningsverksamhet, dels försämrad säkerhetssituation i regionen, som föranlett den ökade mängden spaningsflygningar, men givetvis även att mängden kränkningar har ökat av svenska gränser, kopplat till den uppföljning som, dels NATO genomför mot den ryska övningsverksamheten, dels enskilda väststater genomför.

Underättelseinhämtning, riktad mot Sverige, bedömdes även öka under 2016. Något som även förefaller skett, kopplat till den massmedialastorm som uppstod under hösten 2016 då Försvarsmakten dels berörde underrättelseinhämtning, dels valde att öppna en tipslinjeför allmänheten i syfte att kunna inrapportera misstänkt underrättelseverksamhet. Därtill tillkommer den ökade mängden rapporterom obemannade flygfarkoster i samband med försvarsmaktens verksamheter, som kan vara kopplad till inhämtning av främmande makt.

Vad som dock är intressant att notera är att den inhämtningsverksamhet som kommit till kännedom, genom massmedias rapportering, förefaller ha karaktären av operativ inhämtning d.v.s. sådan information som krävs för lösandet av krigsplanläggning inom olika geografiska områden, således inte vad som kan anses vara klassisk inhämtningsverksamhet d.v.s på strategisk nivå där det rör information på högre nivå, utan den operativa inhämtning fokuserar mer på hög detaljnivå, på lägre nivåer.

I Europa så förutspåddes en ökad polarisering under 2016, vilket får anses uppstått. Den bas som den Europeiska unionen vilar på börjar gunga alltmer och en ökad grad av nationalstatstänkande börjar genomsyra Europa. Under 2017 kommer ett antal val i Europa genomföras som mycket väl kan skaka EU mer än vad den brittiska folkomröstningen gjorde, avseende medlemskap eller ej i EU. Här kan dock en paradox uppstå, i händelse av ett ökat isolationistiskt USA m.h.t. den nya administrationen, så kan de Europeiska staterna återigen sluta sig till varandra.

Faktorer som skulle kunna ligga till grund för en minskad polarisering inom EU, är ett mer aggressivt Kina och Ryssland, som i händelse av en tillbakagång av USA på den internationella arenan, försöker fylla det tomrum som kommer uppstå. Detta skulle även falla i linje med den ökade multipolära världsordningen som under de senaste åren börjat ta form, där det i sådant fall är troligt med 6-8 större aktörer, USA, Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, EU m.fl.

Som bedömt så har säkerhetssituationen försämrats, vi har ett antal tydliga osäkerhetsfaktorer och väldigt kraftiga spänningar som vi går in i 2017 med. Hur 2017 kommer gestalta sig kommer i mångt formas under de första två kvartalen av det kommande året. Här är det väldigt angeläget att man tar fasta på Wilhelm Agrells, professor i underrättelseanalys, varningavseende de mekanismer som nu finns i rullning som mycket väl kan föranleda en konflikt.

Trots det relativt dystra budskapet så finns det alltid ljusningar, den ökade medvetenheten om det kraftigt försämrade säkerhetsläget i Europa har under året slagit rot. Detta innebär även att medvetenheten gör att mekanismer kan börja ta form för att reglera interaktionen mellan stater, som gör att en konflikt ej uppstår p.g.a. en incident. Det kan även göra att man börjar finna lösningar på meningsskiljaktigheterna som de facto har föranlett den försämrade säkerhetssituationen. Kort och gott den formativa perioden vi har sett under de senaste 3-4 åren kan övergå till en mer stabilare tillvaro, om än med ett spänt läge.

Med detta tillönskar jag er alla läsare en God Jul och ett Gott Nytt År, med förhoppning att ni hinner ladda era “batterier” inför det kommande året.


Have a good one! // Jägarchefen

Innovation i företag

Innovation är en nytänkande idé som realiserats med ekonomisk vinst och som fyller ett behov. Det finns många idéer. Få blir innovationer, och ingen vet vilka idéer som kommer att bli innovationer.

Innovationer får man inte genom att kontakta de mest utbildande inom ett område för att starta upp en arbetsgrupp med mål att innovera och skapa ROI (Return On Investment) inom ett produktområde. Innovationsförmåga är något som måste genomsyra en organisation och kräver anpassningar och risktagningar på alla nivåer. Innovation passar dåligt i organisationer som leder på ekonomiska nyckeltal, som vill se svarta siffror i alla projekt och där det ofta pratas om att minimera risk. Innovationsvänliga organisationer satsar på tio lovande projekt och inser att förhoppningsvis en eller två kan ge tjugo gånger insatsen.

Att vara ett innovationsinriktat företag liknar i ekonomiska termer en högriskmodell. Som alltid när man satsar på hög risk så bör man sprida sina risker på flera projekt/aktier och förstå att det ger bättre avkastning på lång sikt. Kortsiktiga ekonomiska mål går stick i stäv med hög risk på samma sätt som kvartalsekonomi går stick i stäv med en innovationsinriktad företagsmodell. För den som ställer sig skeptisk till detta föreslår jag något av Charlie Munger, Warren Buffets investerare och partner, som är en stor tänkare på området risk och avkastning.

Innovera eller halka efter

Innovationförmåga är nödvändig för utvecklingsinriktade företag som vill bli eller förbli framgångsrika. Företag som innoverar under medel kommer att halka efter. Först märks detta på att kunderna blir frustrerade över för små framsteg. Sedan tappar man nya affärer till mindre men mer innovativa företag. Kärnan i verksamheten blir att vårda de kunder man har kvar, ofta andra stora svårrörliga företag eller organisationer.

Detta leder till rädsla att kunden ska lämna, och man blir kundstyrd. Fokus hamnar på kostnadsminskningar, omstruktureringar och allmän osthyvling av verksamhet. Under hela denna process väljer de mest innovativa medarbetarna att byta till mer innovationsvänliga företag, där de kan få utlopp för sin kompetens.

Många företag har viljan att bli mer innovativa. Men hur? Att vara ett innovativt företag kräver mycket av företagsstrukturen och förståelse hela vägen från ledning till enskilda arbetare. Ett innovativt arbetsklimat kräver mer än man kanske kan tro och är i bland svårt att kombinera med andra mål företaget kan ha.

En idé är inte en innovation

För att vara innovativ så måste hela kedjan från den kreativa process som leder till en idé till den färdiga innovationen vara på plats. Ett avbrott på vägen kommer att strypa innovationskraften. Innovationsprocessen är ett rör man stoppar in brainstormade idéer i ena änden och får ut färdiga innovationer i den andra, med avloppshål för massor av lovande men misslyckade idéer på vägen. En förstoppning trycker även bra idéer ut genom avloppshålen, något som drabbar många mogna företag.

Kreativitet vs innovationsförmåga

Idésprutor är bra. Men som en kollega sade till mig för ett tag sedan: “X har tio idéer i månaden, varav kanske en är bra. Problemet är att X inte har en aning om vilken som är bra och driver därför alla lika hårt.”

Det fångar en av de stora problemen med innovation, hur ska man som företag kunna veta vilka idéer som kan bli innovationer, vilka idéer man ska satsa på? Svaret är kanske något nedslående, det är nämligen jättesvårt, gränsande till omöjligt.

Draknästen

I ekonomiska termer kan man jämföra bedömandet av idéers möjlighet till ROI med bedömandet huruvida enskilda aktier kommer att göra en kortsiktig uppgång. Kort och gott, det är hart när omöjligt. “Draknästen”, där idéer bedöms av proffstyckare är samma chimär som day trading. Alla som hävdar sig kunna detta, över tid, borde i så fall vara stenrika.

Här lurar man sig ofta av så kallad availability heuristic, en logisk vinkelvolt som gör att vi ofta i minnet återkallar lyckade investeringar eftersom dessa syns i press och pratas om. Att bedöma om en idé kommer att lyckas är en mödosam process som innebär mycket mer än att bedöma själva idén, man måste titta på andra förutsättningar.

Varför är det då så svårt att veta on en idé kommer att lyckas? Anledningarna är många, här är några:

  • Idén är bara 10 % av vägen till en innovation. Genomförandet är den absolut största delen, och genomförandets effekt på idén är ofta svår att estimera.
  • Den idé som finns i innovatörens huvud kan inte enkelt föras över till dem som ska bedöma idéns innovationshöjd och möjlighet till ROI. Mycket förloras i kommunikationen och idén som bedöms är inte samma som den uttänkta. Idéskaparen har oftast mer kunskap inom området idén berör, vilket gör det än svårare för bedömaren att förstå innovationshöjden. En för teknisk presentation och bedömaren riskerar att inte förstå och en för övergripande och bedömaren riskerar att underskatta komplexiteten.
  • Idéutrymmet är begränsat. En peer-review av idéer riskerar, främst i förstoppade innovationsrör, att bedömas snarare som en konkurrent än för företagets bästa. Ingenjörer som bedömer andra ingenjörer som tävlar om samma innovationsmedel är inte nödvändigtvis de mest objektiva.
  • En innovation börjar ofta som en viss idé men förändras och förfinas under realiseringsfasen. Detta gör att grundidén ibland knappt går att känna igen från den färdiga produkten. Det är således svårt att bedöma den initiala idéns värde som realiserad.

Det kan vara svårt att bedöma en idé utifrån dess rena innovationshöjd. Medvetet och undermedvetet tas realiteten in som faktor. Ibland är detta bra, exempelvis om det helt enkelt inte är en realistisk idé, eller den inte passar företagets portfölj. Ibland är det dåligt, då till exempel tillgänglig ingenjörstid är begränsande. I det senare fallet bedömer man inte idén, utan företagets förmåga att ta hand om idéer och göra innovationer av dem. Att inte ha tid att pröva lovande idéer är en varningsflagga.

Det är även svårt för innovatörer att förstå vad som gör en idé framgångsrik. Alltför ofta har idéer en teknisk briljans men är svåra att föra till ROI. Innovationer kan dock vara framgångsrika på flera sätt:

  • Innovation leder till mer innovation. Medarbetare som ser att andra lyckas föra idé hela vägen till innovation, och får positiv feedback för detta, blir mer benägna att själva försöka. “Så har vi aldrig gjort” är kanske innovationsdödaren nummer ett, och en rött skynke för innovatörer.
  • Grundplattform eller provskott. En idé kan vara oekonomisk i sig, men bli ett frö till andra innovationer, antingen som direkt plattform eller som provskott för något aningen annorlunda.
  • Hålla innovationsprocessen igång. Betydande innovationer som leder till nya produktserier är ovanliga, men man måste hålla igång processen för när väl en kommer, så att den där riktiga innovationen inte går i stöpet på grund av oförmåga att driva innovationsprojekt.

Vad doktorn ordinerar

En standardlösning på viljan att öka ett företags innovationskraft är att söka samarbete med universitet. Man kan på detta sätt få tillgång till spetskunskap inom ett eller flera områden. Studenter och lärare på universitet sitter ofta inne med både djup och aktuell kunskap, något som är en grundbult i en innovation. Det finns dock en vrångbild att man innoverar genom att utgå från spetskunskap.

Universitet är framförallt bra på att driva grundforskning, att borra vidare i kunskapsområden för kunskapens skull. Hur viktig grundforskning och expansion av kunskap inom ett visst område är, är väl förstått inom akademien (mindre så inom till exempel politiken) men det är inte innovation!

Fyller ett behov

Innovation börjar nästan alltid med att någon har identifierat ett problem eller behov – kanske framtida – och sedan kommit på en lösning på detta som bär minst sin kostnad. Implicit i detta krävs en hel del av innovatören, som måste kunna

  1. förstå kundens situation så väl att hon förstår vilka hinder denne har för att utföra sina uppgifter mer effektivt, samt vilka begränsningar som finns i lösningsrummet,
  2. förstå tekniken för den typ av lösningar som är aktuella så pass väl att lösningen inte är uppenbar, för då är idén förmodligen redan prövad,
  3. korrekt uppskatta kostnad och praktisk genomförbarhet för lösningen, inklusive vinsten för kunden, vars skillnad indikerar det teoretiska värdet på idén.

Man kan notera från ovan att kontakter med universitet är fördelaktiga när man antingen gör en undersökning för en möjlig teknisk lösning eller under implementationsfasen av idén, då spetskompetens ofta behövs. Faktum är att doktorer inte nödvändigtvis är de bästa för att komma på innovativa idéer då de – likt vi alla – främst ser behov som passar de tekniska lösningar man är expert på.

Kontakter med universitet och direkt samarbete med högutbildade inom ett smalt område fungerar bäst när man har en specifik fokus på motsvarande område, teknik och produkter. Ju smalare fokus man har på området för lösningen desto mer är projektet ett vidareutvecklingsprojekt och handlar mindre om innovation.

Vidareutveckling förbättrar redan befintliga produkter medan innovationer skapa nya produkter eller hela produktområden. Det är viktigt att man vet var man är på den glidande skalan mellan innovation och vidareutveckling, då förutsättningarna för att lyckas beror därav.

Kunden i centrum

Givet punkt 1 ovan så är förståelse för kundens situation nyckeln till innovation. Utan den så kan man forfarande vidareutveckla i samarbete med kunden, men såvida inte kunden själv är innovativ, och man har sätt att ta tillvara på detta, så kommer innovation vara osannolik.

Kunden i centrum har ofta misstolkats som att kunden ska vara ledande i processen till nya innovationer. Det är helt fel. Kunden är expert på enbart en av punktera ovan. Punkt 2 och framförallt 3 är ofta normalt utom räckhåll för kunden. En bra innovativ process inkluderar kunden på rätt sätt, inte som idéspruta eller lösningsleverantör. Är man för hårt knuten till en (1) kund blir detta ofta fel.

Innovativ företagskultur

Även om det går att innovera i grupp så börjar ofta lyckade innovationer som en tanke i någons huvud, som en intern process. Denna process kräver ett lugnt och stressfritt tillstånd som kan vara svårt att uppbringa i ett företag som belägger sina resurser maximalt.

Det är i glappen mellan hårt arbete som hjärnan slappnar av och börjar tänka i nya banor. Här återkommer vi till prioriteringar i företagsledningen kontra innovationskraft. Högre beläggning på arbetarna ger bättre ekonomiska nyckeltal men minskar sannolikheten för spontana innovativa idéer uppstår, något som kostar på lång sikt.

En lösning på ovan är att tydligt separera organisationen för innovationer från den som sedan genomför och underhåller dem. Även om även detta är en glidande skala så är förutsättningarna i ändarna på den olika och måste så behandlas.

Fånga personlig innovationsförmåga

Det finns många personer i detta land som har god innovationsförmåga. Sverige är ett av världens mest innovativa länder. Spekulativt beror detta på att vi i Sverige är generellt breda i vår kunskap, något som ofta fattas i andra delar av världen där spets och titlar väger tyngre.

Sverige har en trygg arbetssituation och generellt icke-auktoritär arbetsledning, vilket gör att man inte bara arbetar med näsan i spåret utan i högre grad jobbar och tänker lite vid sidan om ordinarie uppgifter. Detta kallas ofta osanktionerade innovationer och är ofta något positivt.

Innovationsförmåga är något som skiljer mellan personer. Det är inget man kan slå på om man önskar eller är en enbart en funktion av omgivning eller utbildning. Vissa är kreativa och fria i tanken, andra är mer trygga i en följande roll med väl definierade arbetsuppgifter.

Kreativiteten måste dock balanseras med analysförmåga, tvärämneskunskap och förmåga att tänka långsiktigt. Det intressanta här är inte exakt vad som gör någon innovativ utan att det är skillnad på personers innovationsförmåga.

Givet att personer generellt föredrar att arbeta i organisationer där deras egenskaper tas tillvara så kommer innovativa personer att dra sig till innovationsvänliga företag. Detta är ett problem för företag som tappat sin innovationsförmåga och vill ta tillbaka den. Det blir ett höna och ägg-problem.

Om företaget skapar en innovativ process, vilket kostar, så innan man fått tag på innovatörer – vilka kommer först när processen visats innovativ i praktiken, dessutom med fördröjning – så blir resultatet inte optimalt.

Notera att en arbetsgivare kan vara mycket omtyckt och har högt söktryck utan att för den delen dra till sig just de mest innovativa personerna. Stora kraftfulla företag drar till sig följare medan små lättrörliga företag drar till sig innovatörer – om man nu ska generalisera.

Att styra om stora skutan

Att styra om ett större företag att bli mer innovativt är en svår och långsam process. Pressen från ägare och styrelse att leverera resultat samtidigt som man tar stora kostnader för att bryta om organisation för att bli mer innovationsvänlig är en svår balansgång.

Att Ericsson ska dra till sig innovativa personer på samma sätt som Spotify är inte troligt, i alla fall på kort sikt. Kanske särskilt i Sverige där ett autoritärt, uppifrån påkallat stålbad ofta inte ses med blida ögon i en decentraliserad hierarki. Speciellt eftersom det innebär att man måste byta ut dem som inte är med på förändringsprocessen mot andra förmågor.

Under tider av motgångar blir processen dessutom extra svår då medarbetare av naturliga anledningar vill behålla det man med säkerhet har. En potentiell förlust upplevs större än en lika stor potentiell vinst, något som kallas Loss Aversion.

Svensk innovationskraft

Sverige är som nämnt ett av världens mest innovativa länder. Men vad händer då med våra innovativa företag? Det är ingen hemlighet att utländska penningstarka företag har blickarna riktade mot Norden när det gäller att fånga upp nya företag. Där finns mer kapital, högre riskvillighet och förståelse för att innovation ofta sker i mindre företag där inspirationen flödar.

Av egen erfarenhet leder utländska företag med pengar och tuffa villkor medan svenska är mer försiktiga. Möjligtvis kan skillnad i syn på den sociala rättvisan i att lyfta små företag, och därmed göra deras grundare välbeställda, (Notch och Mojang , Zennström och Skype) spela in för viljan att lyfta små svenska företag, i Sverige.

Notera att många av dessa uppköpta företag förblir svenska, men att huvudägarna är utländska. Detta behöver inte vara ett problem för Sverige (även om så klart pengar och kontroll flödar ut i och med detta), men det är ett problem för de svenska storföretagen som behöver tillgång till dessa innovationer då de blir snuvade av snabbfotade utländska aktörer och vänder sig istället inåt.

Fusionera in

Om man inte kan styra om ett större företag att bli alltigenom innovativt, vad kan man då göra, sakta glida ner i andra affärsmodeller? Kanske, och det är ingen skam i detta. Oracle har blivit ett av världens största bolag på just detta sätt. De är inte direkt tekniskt innovativa, men deras advokater och licensmodeller är.

Vill man sakta styra om skutan finns det ett annat sätt än att vrida på stora rodret; man kan knyta till sig andra innovativa företag och genom att driva innovation i dessa skapa en sorts förebilder som sedan sakta blir huvudmodellen för moderbolaget.

Företaget skapar ett spår vid sidan om ordinarie verksamhet, vars lednings uppgift är att leta reda på lovande företag med lite olika mognadsgrad och ge dessa möjlighet att växa med lite extra muskler men med egen organisation, företagsidé och kultur. 

Detta är i sig ingen ovanlig vanlig modell, men i stället för att sedan försöka införliva dessa företag och dess produkter i moderbolaget så ska avsikten vara att organiskt skapa en företagskultur vid sidan av det “gamla”, kanske något som liknar de ovan nämnda innovativa företagen.

Genom att fusionera ihop nya och lovande företag i en ny företagsmodell så slipper man mycket av bagaget från det gamla. Sedan kan man fritt flytta personal som vill vara med på tåget från det gamla till det nya.

Företagsledningen över både gammalt och nytt kan sedan prioritera vägen framåt när man ser resultatet från båda delarna. Det kan till exempel vara fördelaktigt att innovera i det nya och sedan ta produkter när de är mogna till den andra delen för vidmakthållande.

Avtal eller uppköp?

Notera att det inte är en storlek passar alla-modell jag menar. Små företag kan fångas upp med allt ifrån hjälp med specifika problem till rena uppköp. Varje företag måste få en skräddarsydd väg in i den nya företagsmodellen, och faktum är att vissa förmodligen passar bäst om satelliter inom överskådlig framtid.

Det viktiga är att dessa företag får behålla det som gör dem innovativa, och attraktiva för innovatörer. Det kanske innebär att ha en adress i Gamla Stan för att locka rätt folk eller att få besluta om IT-infrastruktur för att kunna köra de verktyg de kräver för sin verksamhet. Få saker är mer avtändande för en programmeringsninja än att bli tilldelad en standarddator med Windows 7 och en 19 tums skärm.

Nästan alla mogna biltillverkare har detta problem nu när det börjar hända stora saker i en allmänt konservativ branch. Elbilar har svårt att få gehör inom de etablerade biltillverkarna, precis som iPhone-tänket hade svårt att få gehör inom Nokia. Anledningen är den investerade kunskapen som finns hos de personer som arbetar i företaget.

Har man doktorerat i cylinderutformning så ska det mycket till innan man tycker att elbilar är framtiden. Det är problemet med elbil kontra normal bil, det är inte en vidareutveckling utan ett skifte till ny teknik, som kräver andra kunskaper än medarbetarna besitter. Därför är det vid stora förändringar i min mening kanske bättre att skapa en ny organisation, med nya medarbetare, monterad mycket högt upp i organisationen.

Att köpa upp och/eller samarbeta med nya lovande aktörer på det område man vill expandera inom, utanför ordinarie företagskultur och struktur, är ett sätt att skydda sig mot enskildas fullt naturliga ovilja att ta kostnaden för förnyelse.

Ledningens förståelse viktigast

Det kanske viktigaste är dock att hela ledningsgruppen på och ovanför den organisationsnod där den nya innovativa strukturen monteras är helt införstådd med att det nya är inte det gamla och att innovation tar tid.

Enskilda projekt har hög risk på kort tid som därför måste kompenseras med en bred flora av lovande idéer samt ges tid att mogna. Och naturligtvis, inte falla för sunken cost fallacy och därför skoningslöst kapa idéer som inte verkar fungera – men inte för tidigt.

Vänligen,
Mikael Grev


Hur kan vi träna våra soldater i framtiden – tekniska möjligheter

av Magnus Sjöland

När vi tränar våra soldater gäller det att komma så nära den verklighet de kommer att möta som möjligt. Omgivning, natur, förutsättningar och utrustning skall vara så verklighetstrogna som möjligt. Vi har de senaste 30 åren sett en accelererande teknikutveckling med helt nya möjligheter att träna soldater, exempelvis med laser i terrängen, datorsimuleringar, träningssimulatorer, 3-D glasögon, domer, realtidsdata från det ställe dit man skall åka för att göra en insats, realtidskartor, satellitinformation, skjutfält med datorstyrda vippmål etc. Uppfinningsrikedomen är stor. Ofta är det nödvändigt för t ex en besättning på en stridsvagn, att de har tränat i simulatorer innan uppdragen utförs.

Med denna artikel vill jag titta 5-10 år in i framtiden på två nya tekniska möjligheter som finns för att träna soldater. Jag har försökt se vad som är möjligt att göra rent tekniskt om 5 år och kanske kan detta inspirera till nya svenska exportprodukter?

  • AI och autonomi.
  • Holodeck, VR i oändligt rum

AI och autonomi

Om vi studerar ett skjutfält idag för att träna antingen en marksoldat eller en helikopterförare, så består oftast målen som skall bekämpas av antingen stillastående mål eller av rälsbundna mål. De stillastående målen kan ibland vara av vipp-typ, d v s de kan fällas ner så att de inte syns, eller fällas upp och då skall de bekämpas. Mål på räls fungerar på samma sätt som en älgskyttebana, nackdelen är att man tränar in ett beteende som fungerar på skjutbanan men som sällan inträffar i verkligheten.

Om vi tittar 5 år framåt så sker det idag en väldigt snabb utveckling på autonoma farkoster och artificiell intelligens. Om man i framtiden kan bygga en plattform som kan bära målfigurer, kan man komma väldigt nära verkligheten. Det kan vara stora mål som fordon eller små mål som människofigurer. Tänk en helt ny typ av skjutbana där målfigurerna kommer smygande genom skogen med egen intelligens. Dessa kan komma med olika fart och med olika grad av intelligens, det skulle ge en enormt ökad träningseffekt och realism.

Holodeck, VR i oändligt rum

Har du sett TV-serien Star Trek? I denna serie från slutet av 60-talet så finns en spännande framtidsvision av ett rum kallat Holodeck. I detta rum kunde en virtuell verklighet projiceras holografiskt i 360 grader och de som tränade gick på ett golv som gjorde att rummet blev oändligt i alla riktningar. Man spelade upp historier i både rum och tid med olika karaktärer som existerade i Star Trek. Meningen var att ställa den som ”tränade” inför olika etiska eller metafysiska frågor. Möjlighet fanns även att ta på föremålen och känna smärta om man krockar med exempelvis ett träd när man går i skogen.

Vi har nu kommit så långt att vi om 5 år kan vara mycket nära denna Science fiction från 60-talet! Vi kan idag skapa artificiella omgivningar för träning eller nöje, projicerade på en 360 graders dome som omsluter betraktaren, eller projicera omgivningen i VR-glasögon där bilden ändras när betraktaren rör på huvudet eller går framåt.

Ett Småländskt företag har nu lyckats med att ta fram ett ”oändligt golv”, där den som tränar kan gå, springa eller krypa i alla riktningar. Där känslan är att man förflyttar sig, medan man egentligen inte kommer någonstans i den verkliga världen. Det blir nästan som ett rullband på gymmet, men där du plötsligt kan vända dig 90 grader och börja springa allt vad du orkar i en helt ny riktning.

Detta ”oändliga golv” gör det nu möjligt att träna enskilda soldater eller soldater i grupp mycket mer realistiskt när man kan kombinera VR med en möjlighet att röra sig fritt i det virtuella landskapet. Möjligheten finns nu att träna i grupp där alla ser varandra och där soldaterna springer sig fysiskt trötta i en verklighet som är väldigt lik den där de skall operera. Soldaterna kan bära full utrustning med ryggsäck, radioutrustning och vapen, och med sensorer kan man känna av soldatens rörelser och vart han pekar med sina vapen.

Kvarvarande utmaningar

Det finns då två funktioner kvar för att nå målbilden som målades upp i Star Treck på 60-talet, de uppritade hologrammen och möjligheten att kunna ta på dessa. Som det ser ut idag så finns det stora tekniska möjligheter att kunna rita upp holografiska miljöer inom en 5-10-års period, men ännu ser jag ingen möjlighet att fysiskt kunna ta på dessa och kunna känna beröringen av dessa. Då får vi nog vänta ytterligare 20-50 år?

Om detta gick att lösa skulle det ge den ultimata upplevelsen, vinden som blåser i ditt ansikte, kvistar som rispar dig på armarna, träd som står i vägen för dig och människor som du kan ge ett fast handslag. Träning i svår terräng i skogen skulle bli mycket mer realistisk och interaktionen med andra människor häpnadsväckande!

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

”Utan diesel svälter vi”

Kör MC i hemvärnet eller skriv en insändare - huvudsaken är att alla gör något.

Med rubriker i Sveriges Radio som "MSB: Kommunerna måste rusta för krig" och i tidningarna "Kommunerna ska rusta för krig – men de vet inte hur" och senast idag i DN:s huvudledare: "Vår beredskap är usel" har behovet av ett nytt svenskt totalförsvar kanske aldrig fått starkare medial belysning.

Två avsnitt i Dagens Nyheters huvudledare är ovanligt fräna: "Våra beslutsfattare har agerat som att en stor kris är så osannolik att det inte är värt att investera för att skydda sig mot den. Det är ett tänkande som föregått många katastrofer" och: "Finland har klokt nog valt en annan väg och behållit ett totalförsvar med beredskapslager."

En annan ledare idag sticker också ut, Greger Ekmans "Utan diesel svälter vi" i Norrbottens-Kuriren, i vilken han bland annat skriver: "Trots att regeringen fastslagit att beredskapsarbetet inom det civila försvaret ska återupptas så har det inte tillskjutits några extra pengar."

Med tanka på att osäkerheten om omvärldsutvecklingen, i både när (Östersjön) och fjärran (kring Kina), inte verkar avta - kanske det inte är så konstigt om många människor känner oro inför framtiden. Vad ska vi då göra? Jo, låt oss omforma oro till något konstruktivt. Det finns en rad olika frivilliga civila och militära försvarsorganisationer, fler än vad många känner till, se samlingssidan frivilligutbildning.se Genom dessa kan du både bli mer robust själv och bidra till att hela samhället blir mer robust inför världsekonomiska, energirelaterade, naturliga (skogsbränder etc) och militära kriser. Och alla, även den som inte har möjlighet att själv delta i någon frivilligverksamhet, kan bidra genom att läsa på om vad en större kris kan innebära för hushållet och sist men inte minst göra sin röst hörd inför politiker och i medier. Givetvis sakligt och lugnt. För, som en viss liten sympatisk filmkaraktär en gång sade: Rädsla är vägen till den mörka sidan.

Replik till Bo Hugemark

av Lars Ekeman

Bo Hugemarks ”Tid för ett ”Crash Program” publicerat på denna blogg den 26 november 2016 är, som alltid, av denna författare, välskriven och intressant. I sak har jag ingen invändning. Behovet av ett mer substantiellt försvar, inte minst avseende arméstridskrafterna är välkänt för de med kunskaper om försvaret.

Vad jag emellertid vill fästa uppmärksamhet på är att den svenska säkerhetspolitiska diskussionen tenderar att handla dels om behovet av upprustning av det militära försvaret och dels om Nato medlemskap eller inte. Jag vill peka på andra mjukare faktorer, vilka är minst lika viktiga och som borde diskuteras mer.

Ett sätt att förstå betydelsen av detta är att ställa sig frågan; när börjar resan som slutar i ett krigsutbrott? När började, till exempel, resan till den första september 1939 då det andra världskriget bröt ut? Var det med undertecknandet av Versaillesfreden 1919? Utbrottet av den ekonomiska världskrisen 1929? Nazistregimens makttillträde i januari 1933? Hade kriget kunnat förhindras genom ett mer resolut uppträdande mot Nazistregimen från Frankrikes och Storbritanniens sida? Frågorna och identifiering av tillfällen då man med politiska åtgärder hade kunnat länkat utvecklingen i andrar banor och därmed förhindra krigsutbrottet, kan göras många. Jag vägrar att tro på någon sorts ödesbestämdhet. Vi kan alltid påverka i den riktning som vi vill. Det kräver emellertid insikt och vilja.

Vid en diskussion på Estlands utrikesdepartement för en del år sedan i samband med en Folk och Försvar resa framhöll de estniska deltagarna betydelsen av ett fortsatt institutionsbyggande i de Baltiska länderna. Utfästelser som den svenska Solidaritetsförklaringen och andra liknande sådana var visserligen av betydelse men än viktigare var åtgärder och hjälp för att fortsätta institutions bygget och därmed stärka samhället och demokratin i syfte att skapa robusthet och förmåga att stå emot rysk påverkan. En påverkar som ofta syftar till eller resulterar i instabilitet med florerande politisk och ekonomisk kriminalitet som har politiska syften eller kan användas för sådana.

Min poäng är att man med kloka politiska åtgärder kan förhindra det vi inte vill ska inträffa. Den som enbart fokuserar på militär förmåga riskerar att bli en del av en sorts självuppfyllande profetia: Vi måste ha militära resurser för att vi kanske kan blir angripna, men vägen dit? Jag vill hellre ställa frågan på det välformulerade sätt som Stefan Ring formulerar den: Vad kan vi göra idag för att förhindra ett krig som vi inte vill ha? Det är här hjälpen med att bygga starka institutioner i Baltikum kommer in. Märk väl, jag har intet att invända mot en förbättring av vår militära förmåga och inser väl betydelsen av detta. Men jag skulle välkomna en mer bred och insiktsfull diskussion om betydelsen av att stärka och utveckla samarbetet med den Baltiska länderna och andra åtgärder för att motverka dagens obehagliga utveckling.

 
Författaren har tidigare bl a varit generalsekreterare för Folk och Försvar.