En Bild i Moskva

Reflektion
Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll ett anförande vid den årliga säkerhetskonferensen i Moskva den 26-27APR2017. Där han bl.a. berörde hur NATO:s åtgärder/förberedelser för att kunna förstärka dess östra flank påverkade den ryska säkerheten. I en av hans bilder, som visades under anförandet, utvisas både svenskt och finskt territorium som en del NATO:s åtgärder. Således ser Ryssland svenskt och finskt territorium som en förlängd del av NATO, huruvida de ser det som en integrerad del av NATO, får vara osagt. I den ryska militärstrategiskadoktrinen från 2014 och i den nationellasäkerhetsstrategin från 2015 utpekas NATO som ett hot mot Rysslands säkerhet.
Då det kommer till svenskt territorium och svenska förhållanden, är detta inget nytt. I ett flertal svenska böcker som publicerats under 2000-talet, framgår det tydligt att Sovjetunionen under en stor del av det kalla kriget såg Sverige mer eller mindre som en inofficiell NATO medlem. Varpå den nuvarande ryska synen på Sverige som en del av NATO, blir föga förvånansvärt, då Sverige i dagsläget, dels är ett av fem länder med utökade möjligheter till samarbete, dels undertecknat värdlandsavtalmed NATO, samt den tidigare synen kring Sverige och NATO under det kalla kriget får anses ligga kvar i det ryska tänkandet.
Vad som dock blir mer förvånansvärt är synen på Finland att de skulle vara en förlängd del av NATO. Finland har likt Sverige undertecknat värdlandsavtalmed NATO 2014, samt erhållit utökade möjligheter till samarbete. Ur det perspektivet kan det bli förståeligt. Men Finland och Ryssland, uttalar sig då och då om det särskilda förhållande som råder mellan länderna. Den ryske Generalstabschefens bild, blir ur det perspektivet något malplacerade, då den indirekt säger att Ryssland ser Finland som ett hot. Därtill är det väldigt intressant att notera den nyligen uppflammande säkerhetspolitiska debatten i Finland, rörande vilket stödsom kan tänkas ges i händelse av en konflikt i Finlands närområde. Då det sätts i kontexten med den ryske generalstabschefens bild.
Bild 1. Möjlig NATO basering enl. Ryssland.
Vad visade då den ryske Generalstabschefens bild, vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva? Den visade fyra stycken geografiska områden, samt ett möjligt sammanhängande understöds-/baseringsområde. På svenskt territorium utvisades, vid västkusten vad som förefaller vara Varberg eller Halmstads hamn som en understödjande plats för marina förmågor. Vid östkusten utvisas vad som förefaller vara Gävle hamn, som en understödjande plats för marina förmågor. Därtill förefaller den utvisa Sundsvall som en understödjande plats för luft förmåga, därmed Midlanda flygplats. Avslutningsvis på finskt territorium förefaller den utvisa Vasa som en understödjande plats för marin förmåga, samt Kauhava en understödjande plats för luft förmåga. Det sammanhängande understödsområdet som utvisades var vad som förefaller vara Gävle – Sundsvall – Vasa – Kauhava.
I mångt handlar detta om signalpolitik. Ryssland uppvisar sitt missnöje gentemot det svenska och finska säkerhetssamarbetet med NATO. Där en tanke kan vara att Ryssland på detta sätt vill försöka skapa ett tryck mot samarbetet så det avbryts eller minskas. Ett annat alternativ kan vara att man skickar ett budskap, ”Vi vet vad ni förbereder och vi vill att ni skall veta att vi vet det”. Varpå de på det sättet försöker försvåra förberedelser och/eller säkerhetssamarbete.
Inleder vi med den svenska västkusten, är det inte okänt att området är vitalt, dels för införsel av förnödenheter till Sverige både i fred och krig, dels för möjlig styrketillförsel i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, något som berörts tidigare på denna blogg. Dock har huvudfokus på debatten varit kring Göteborgs hamn, givetvis finns möjligheten att lägessymbolen på Gerasimovs bild är felplacerad och egentligen skall visa Göteborg kontra Varberg eller Halmstad. Dock skulle det vara logiskt att ej utnyttja Göteborgs hamn, för basering av marina förmågor eller införsel av förband. Utifrån det faktum att Göteborgs hamn fortsatt kommer vara viktig för införsel av förnödenheter även i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, varvid andra hamnar kan vara mer lämpliga utnyttja för militära förmågor.
Därefter blir det särskilt intressant att notera dels Gävle hamn, dels Sundsvall – Vasa – Kauhava grupperingen. Inleder vi med Gävle hamn, så kan det tänkas vara en möjlig utskeppningshamn för den förhandslagrade marinkårsbrigaden i Norge, närmare bestämt i Tröndelagsregionen som kan tänkas skeppas ut därifrån till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det kan även vara basering för marina stridskrafter från Finland och/eller NATO länder, som skall kunna verka i norra Östersjön. Utnyttjandet av Midlanda flygplats får snarare ses som troligt att det avser basering av jakt- och attackflyg. Då det ej får kan anses troligt att USA skulle flyga ut personal därifrån kontra utnyttja flygfält i Tröndelagsregionen, för att förflytta delar av den amerikanska marinkårsbrigaden. Möjligtvis kan det även vara basering av finskaluftstridskrafter på svenskt territorium som utvisas.
Slutligen och vad som dock sticker ut något, är att Vasa skulle utgöra ett marint grupperingsområde för NATO samt vad som förefaller vara Kauhava som understödjande plats för luft förmåga.. Här är det möjligt att det i sådant fall utgör gruppering av marina stridskrafter från Sverige eller NATO länder som omgrupperar och utnyttjar Bottenhavet och Vasa som ett skyddat basområde för att kunna påverka norra Östersjön och Finska viken. Vad som dock får ses något anmärkningsvärt är att inga flygfält i södra eller mellersta Sverige är utmarkerade eller t.ex. Örlogsbasen i Karlskrona. Tar man i beaktande, den numera relativt kända studien av RANDhur ett ryskt angrepp skulle kunna te sig mot de baltiska staterna, så var den tydlig med att flygfält i mellersta Sverige skulle vara tvungen att utnyttjas av NATO, för försvaret av de baltiska staterna.
Här kan det antas att Ryssland anser sig inneha förmågan, att med olika stridsmedel och metoder kunna påverka södra och mellersta Sverige i sådan utsträckning att de ej ser området som ett hot, i händelse av basering med NATO stridskrafter. Kontra de områden som utvisades på Gerasimovs bild, som eventuellt ej kan påverkas i lika stor utsträckning, varvid de då markeras som möjliga stöd- och/eller baseringsområden, eg. utgör ett hot mot den ryska säkerheten.
Härvid blir ombaseringenav de två Bujan-M korvetterna från Svartahavs Marinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM) under hösten 2016 särskilt intressant att notera. Då det de facto innebär att de av Ryssland utpekade områdena på västkusten och norra delen av östkusten kan påverkas med långräckviddiga kryssningsrobotar (Kalibr), utan att andra staters territorium kränks i händelse av en väpnad konflikt, vilket hade varit fallet om t.ex. den förmågan hade utnyttjats av den Norra Marinen (NM).
Vad som i sammanhanget även blir intressant är Sveriges Radios uppgifterfrån tidigare i år, 2017, rörande ökad kartläggning av befattningshavare i Jämtlands länsstyrelse, med koppling mot totalförsvaret. Hur situationen är i Västernorrland finns det inga uppgifter om, men här kan det antas är likvärdigt med uppgifterna från Jämtland, då det geografiska området, måste ses som ett sammanhängande operationsområde, med anledning av Tröndelagsförådden.
Mellersta Norrland, förefaller de facto utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Ryssland varvid det indirekt kommer utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige. Således, från att tidigare haft fem militärstrategiskt viktiga områden har nu Sverige, minst, sex stycken. Det aktualiserar även behovet avseende en ökning av den svenska Försvarsmakten, då vi nu med all tydlighet har ett stridskraftsunderskott, i förhållande till antalet militärstrategiskt viktiga områden.
Två andra förklaringsmodeller går även att frambringa. Den ena innebär att Gerasimovs bild enbart visar konceptuellt att Ryssland ser framför sig att en hamn på väst- respektive östkusten samt ett flygfält kommer utnyttjas på svenskt territorium. Vad som talar emot detta är de övriga uppgifterna som redovisas kring t.ex. de baltiska staterna och de resurser NATO tillfört där. Den andra förklaringsmodellen är att det hela utgör vilseledning, i syfte att få oss att felfokusera på felaktiga geografiska områden. Vilket skulle kunna vara en möjlighet t.ex. på västkusten, dock får det ses som mindre troligt på östkusten maa. Tröndelagsförådden i Norge. Varpå den inledande genomgång kan ses som den mest troliga.
Avslutningsvis är detta inget nytt för de som följt inläggen på denna blogg. Då jag under två års tid pekat på indikatorer som visat att mellersta Norrland varit på väg att bli ett militärstrategiskt viktigt område, något som nu får anses vara bevisat iom. den ryske generalstabschefens bild.
Vilka slutsatser kan då dras av Gerasimovs bild:
  1. Ryssland anser att NATO utgör ett hot mot deras säkerhet i dess doktriner. I och med utpekandet av ett antal geografiska platser på svenskt och finskt territorium som möjliga understödjande områden för NATO, innebär detta att även Ryssland ser Sverige samt Finland som ett hot.
  2. En tydlig militärstrategisk signal har skickats från den ryska militära ledningen, därmed även den politiska nivån, gentemot Sverige och Finland.
  3. Ytterligare ett område, mellersta Norrland, får anses utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige.
  4. En diskussion måste inledas kring vikten av detta militärstrategiskt viktiga område, på politisk nivå. Då det mer eller mindre råder samma säkerhetsvakuum där som på Gotland innan tillförseln av militära förband på permanent basis genomfördes.
Have a good one! // Jägarchefen

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning
Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.
Analys
Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.1
Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.2Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.3 Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.
Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.
I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.4
Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.
Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.5Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.6
En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.7
Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.
Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.8 Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.9
Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.10 Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.
Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.11 Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon12och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.
Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.13Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer14 som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.
Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.
Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.
Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.
Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.
Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.
Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.
Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.
Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,15så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.
Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,16 detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.
Slutsats
Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
The Potomac Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)
Slutnoter
1Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
2Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
3Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.
4Ibid.
5The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)
6International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.
7Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos’ zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)
10TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)
11TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)
12Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
13Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. ’Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?’. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)
14International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.
15Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

16Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.

Gediget om ledarskap

Vad kan Nelson ha att säga till oss i dessa dagar?

”Konsekvenserna av god eller dålig ledning är extremt påtagliga i krig.” Med detta till synes enkla konstaterande inleds den nya boken Att leda i svåra lägen. Boken är full av korta, värdefulla exempel på olika sorters ledarskap som kan appliceras inte bara militärt.

Att välja chef, prioriteringar, kraftsamling, utmattning, målstyrning, obekväma fakta och eviga sanningar. Alla dessa aspekter av ledarskap och många till finns med i boken och exemplifieras kort och effektivt med hjälp av bland annat Nelson, Rommel och MacArthur. Därtill kommer tänkvärda reflexioner från flera svenska civila chefer – kring hur exemplen på ledarskap är relevanta för ledare i nutiden – såväl civila som militära ledare.

Boken ifråga, Att leda i svåra lägen, är nu aktuell i Pennan & Svärdet och är författad av generalmajor Karlis Neretnieks, tidigare brigadchef, och överstelöjtnant Marco Smedberg, författare till bl a Militär ledning.

Ett mycket kort citat av generalmajor Anders Brännström känns smärtsamt korrekt vad gäller just svåra lägen: ”Delad ledning är ingen ledning”. Visst kan delad ledning fungera när allt är frid och fröjd, men när det ser ut att gå åt skogen är det nog som generalen säger…

För övrigt har filmen om den norska krigstida kungens ledarskap nu äntligen kommit till Sverige, ”bara” ett halvår efter premiären i Norge. I Norge hette den ”Kongens nei”. I Sverige blev det ”Kungens val” och den här TT-recensionen är visserligen positiv, men… : ”I en spännande inledning sänker en kaxig norsk general det tyska krigsskeppet Blücher, på väg in på norsk mark. Det blir ett slags ursäkt för Hitler att börja ta över landet…”. Man tar sig för pannan – hur står det till med historiekunskaperna på TT?

Replik till Ledamoten Rosenius inlägg 2017-03-20

av Jonas Haggren Övergripande har Rosenius rätt i sina iakttagelser om att vi borde ha en bättre försvarseffekt och därmed ha en högre ambition. Rosenius argumenterar i den senare delen av sitt inlägg för detta men också för förändrad mix av förbandsstrukturer, volymer, ökad rörlighet m m. Där är vi inte nu. MSD 16 är skriven […]

Valborgsbetraktelse

Omvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring […]

Björn von Sydow svarar Carl Björeman

av Björn von Sydow Carl Björeman beskriver i sin artikel hur bl a försvaret och värnplikten utvecklades från slutet av 1990-talet till idag. Björeman framför också att jag skulle ha haft en negativ syn på värnplikt. Det stämmer inte. Enligt Björeman innebar försvarsbeslutet 2000 starten på en händelseutveckling som slutade med att plikten lades vilande 2010. […]

ÖB-förslag hinder för värnplikt

av Carl Björeman [1] Ledamoten Carl Björeman har i nedanstående inlägg på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat på vilka grunder den allmänna värnplikten lades vilande. Det kan konstateras att aldrig tidigare har ett värnpliktsförsvar byggt på en indirekt defensiv försvarsprincip varit så viktig för Sveriges krigsavhållande förmåga som under den beskrivna perioden, liksom för en lång […]

Centrumpunkt?

Reflektion
Gotland förefaller återigen blivit ett högaktuellt område, med tre stycken höga besök under den kommande veckan (V716). Den 18APR2017 kommer Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, presentera regeringens vårbudgetpå Gotland. Här behöver valet av plats och individ ej ha något samband. Men det är onekligen intressant att notera hur man väljer att presentera vårbudgeten på den plats som för tillfället får anses vara en av Sveriges tydligaste säkerhetspolitiska brännpunkter, gentemot omvärlden, där även ett återtagande av militär förmåga fortgår.
Samtidigt kommer även en Amerikansk delegationbesöka Gotland, under ledning av den fyrstjärniga generalen, David G. Perkins, som är cheföver United States Army Training and Doctrine Command (TRADOC). TRADOC ansvarar för utbildningen samt doktrinär utveckling av den amerikanska armén. Sveriges Arméchef, General KarlEngelbrektson, samt chefen för förbandsproduktionen, Brigadgeneral Anders Callert, kommer vara representanter från den svenska Försvarsmakten vid besöket.
Enligt en av Försvarsmaktens informatörer som SVT intervjuat, skall den Amerikanska delegationen haft önskemål om att besöka Gotland. Under besöket kommer de bl.a. besöka Tofta skjutfält och informeras om återtagandet av den militära förmågan på ön, en enklare översikts flygning, med helikopter, över Gotland kommer även genomföras. Därtill kommer de även diskutera Gotland och Sveriges strategiska betydelse iÖstersjöregionen.
Under onsdagen, 19APR2017, kommer även Sveriges Statsminister, StefanLöfven, besökaGotland. Statsministerns fokus förefaller vara att, dels besöka och träffa militära befattningshavare, dels kontrollera hur återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Besöket är av officiell karaktär men förefaller vara av mer informellframtoning där Statsministern vill följa verksamheten på plats, kontra formella dragningar, det vill säga han vill själv skapa sig en adekvat bild av återtagandet.
Således, under nästa vecka kommer tre högprofils besök genomförs på Gotland, där tyngdpunkten i grund och botten sannolikt ligger på Gotlands geostrategiska läge och de säkerhetsmässiga implikationerna det har i Östersjöregionen. Gotlands geostrategiska läge är i sig ingen nyhet i den pågående intressekonflikten mellan de västliga länderna och Ryssland. Vad som gör det intressant är att dels en amerikansk fyrstjärnig general på plats vill bilda sig en uppfattning och diskutera Gotlands strategiska betydelse, dels att Sveriges Statsminister intresserar sig för hur det militära återtagandet fortskrider, vilket får anses vara något anmärkningsvärt.
Detta blir väldigt intressant kopplat till att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, i mitten av mars 2017, påtaladeatt spänningarna i Östersjöregionen till del skall ha minskat. Sett till hur den negativa säkerhetsutvecklingen har fortskridit, hade dessa högprofils besök av både Sveriges Statsminister och den Amerikanska delegationen i sådant fall varit mer logiska om de hade genomförts under t.ex. 2015-2016. Kontra nu, om spänningarna till del skall ha minskat.
Ur det amerikanska perspektivet kan man förstå intresset ur två dimensioner, som dock går hand i hand med varandra. Det ena är amerikansk och svensk övningsverksamhet (vilket skulle kunna förklara besöket av TRADOC), där befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, General Ben Hodges, redan under 2016 uttryckte ett önskemålom att t.ex. förflytta kvalificerat luftvärn till och från Sverige. Det andra är den ökadeamerikanska truppnärvaroni Östersjöregionen sedan inledningen av 2017. Vilket givetvis ökar intresset på de förhållanden som påverkar dessa förbands operativa förutsättningar. Dock så går detta hand i hand med varandra, då det ytterst syftar till att möjliggöra amerikansk operativ effekt i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt.
Statsministerns besök och valet av att Försvarsministern presenterar vårbudgeten på just Gotland kan sannolikt ses ur två dimensioner. Den ena dimensionen är att det redan är känt, att del av de ytterligare 425 miljoner som tillförs Försvarsmakteni budgeten, är öronmärkta för luftvärn på Gotland. Vilket i sådant fall skall bekräftas och betonas i och med Försvarsministerns presentation på Gotland, att återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Vilket skulle kunna förklara varför Statsministern befinner sig på Gotland dagen efter vårbudgeten har presenterats, för att understryka detta återtagande. En ytterligare om än kanske mindre trolig förklaring är att ytterligare satsningar kommer presenteras. Varvid Statsministern dagen efter dessa har presenterats understryker satsningarna, genom att besöka ett av Försvarsmaktens tyngre återtaganden, inom ramen för den försämrande säkerhetssituationen och därmed understryka de ev. ytterligare satsningarna.
Den andra dimensionen är den försämradesituationenmellanUSA och Ryssland som ett led av de senaste två veckornas händelseutvecklingar på ett globalt plan, nu börjat ge återverkningar på det svenska närområdet. Varvid både Statsminister och Försvarsminister, men främst Statsministern, genomför en säkerhetspolitisk markering med att visa närvaro på det som får anses vara den svenska frontlinjen i den nu pågående kraftmättningen mellan Ryssland och USA.
Oaktat, så visar det på att den svenska utrikesministerns uttalande om att säkerhetssituationen i Östersjöregionen till viss del skall ha förbättras, inte är hela bilden. Hade så varit fallit torde Statsministern inte avsatt, mer eller mindre, en hel dag för att sätta sig in i hur återtagandet av den militär förmågan på Gotland fortskrider, inte heller skulle en större amerikansk delegation explicit välja att besöka Gotland samt diskutera Sveriges strategiska betydelse i Östersjöregionen.
Sammantaget ger det en bild av att säkerhetssituationen i Östersjöregionen fortsatt är instabil och väldigt snabbt kan förändras till det sämre, med militära maktdemonstrationer som vid incidenter snabbt kan eskalera till i värsta fall en väpnad konflikt. Det visar även på att Sverige än mer är en centrumpunkt likt det förra kalla kriget, i kraftmättningen mellan en huvuddel av de västliga länderna och Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen

Krisen på Koreahalvön kan utlösa allvarliga effekter även i Europa!

av Björn Körlof Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen […]

Finns det fler rosa flamingos?

Samtliga intervjuer som jag har lyssnat till om fredagens terrordåd i Stockholm har en gemensam faktor oavsett om den intervjuade varit en vanlig privatperson, politiker, minister eller myndighetsföreträdare. Alla har svarat att det var väntat att Sverige skulle utsättas för ett terrordåd.

Det är en intressant reaktion, särskilt från politiker och framförallt ministrar. Är det så att man förväntar sig att ett terrordåd kommer att ske i Sverige, så borde man också ha ett stort intresse av att förhindra att ett sådant sker. Man kan så här i efterhand konstatera att de flesta myndighetsrutiner efter dådet fungerade mycket väl. De flesta aktörer var mycket effektiva i sitt arbete och det märktes tydligt såväl vid insatser såväl som presskonferenser att man övat åtgärder vid terrordåd i närtid.

Likväl vittnar flera av de åtgärdsförslag som de senaste dagarna kommit från regeringen och även andra partier att det hade varit önskvärt med en hel del andra förberedelser, givet det som nu inträffat. Det senaste i raden exempel är S-kongressens beslut om att partiet ska verka för 10 000 fler polisanställda, vilket går helt emot partiets tidigare linje avseende polisen, samt en snabbutredning om en skärpt terrorlagstiftning.

Det finns med andra ord tecken på att fredagens terrordåd snarast var en rosa flamingo – en förutsägbar, men av beslutsfattare ignorerad händelse. Av olika anledningar har det politiska klimatet inte medgivit att man vidtar alla de åtgärder man kunde ha önskat vara på plats i händelse av ett terrordåd i Sverige. Om dessa beror på risktagning, åsiktkorridor, budget eller annat är egentligen ointressant. Det intressanta är att alla uppger sig ha väntat sig något liknande, men man har inte agerat.

Vad Sverige nu måste ta med sig som lärdom från fredagen är att snarast omhänderta de andra rosa flamingos som existerar i det svenska samhället. Ta initiativet och gör det helhjärtat, annars kan det komma surt efter som det gjorde den 7 april 2017.

”Svarta svanar” är ett begrepp som varit på modet de senaste åren. Dessa är händelser som kommer som en fullständig överraskning för alla och de medför mycket stora konsekvenser. Enligt begreppets upphovsman så är dock grundkriteriet för svarta svanar att de inte kan förutses, vilket därmed skiljer dem från rosa flamingos. De gemensamma faktorerna för de båda typerna av händelser är att de får stora negativa konsekvenser när de inträffar och att de åtgärder som man vidtar för att förhindra rosa flamingos också gör att man bättre klarar av en svart svan.

Slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman   Den senaste tiden har Försvarsmaktens senaste externa rekryteringsfilmer på temat ”Hur många skäl behöver du?” och den webbsida som filmerna hänvisar till orsakat en omfattande diskussion i sociala medier. Rekryteringssidan visar glada människor som bakar, fysar, solar, skrattar, eldar och fysar lite till. Däremot har kärnverksamheten nedtonats och i vissa delar […]

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?

Detta inlägg från mig finns också på KKrVa blogg sedan några dagar.

Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter mm.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.   

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt att den möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära?  Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

1.       Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?

2.       I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskehavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?

3.       Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa att skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?

4.       Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?

5.       Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur att agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

                                                                                       *****


[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?

av Karlis Neretnieks Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor […]

Lär av de ryska påverkanskampanjerna i och mot USA

Nästa år är det åter riksdagsval i Sverige och valrörelsen kommer snart att dra igång. Det har inför valet uttryckts farhågor från flera håll att Ryssland och andra utländska intressen ska försöka påverka det svenska valet såsom gjordes i förra årets amerikanska presidentval. Här kan både svenska politiker och framförallt journalister lära mycket av USA och det är av yttersta vikt att man gör så.

Igår genomförde senatens underrättelseutskott en utfrågning med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska presidentvalet. En av experterna som frågade ut var Clinton Watts från The Center for Cyber and Homeland Security vid George Washington University. Han har redan tidigare i år varit delaktig i den bästa visualiseringen jag sett av Rysslands användning av och informationskrigsföring i media och sociala media inom ramen för ”aktiva metoder” och påverkansoperationer (läs gärna också hela inlägget på War on the Rocks).

The Russia influence system continues to win. Before and after the election.https://t.co/4l7jI673f1 from @WarOnTheRocks pic.twitter.com/8HvHJz5mwn

— Clint Watts (@selectedwisdom) 11 januari 2017

Det nedanstående 8 minuter långa klippet från gårdagens utfrågning rekommenderar jag starkt att man som politiker eller journalist tar sig tid att se och reflektera över. Vad betyder det här för Sverige? Var står vi nu? Vad behöver vi göra? Hur agerar vi på min tidning eller nyhetsredaktion? Som privatperson är det också något man bör ta till sig och reflektera över när man ser ”nyheter” i sociala medias flöden.

Vill man se hela utfrågningen finns del 1 här och del 2 här.

Det kommer framöver att finnas goda skäl att återkomma för att diskutera påverkansoperationer mot Sverige, men även andra länder i Europa.

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet



Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.


Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!
I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):
– 1 amfibiebataljon
– 1 bevakningsbåtskompani
– 7 korvetter
– 2 patrullfartyg
– 4 ubåtar
– 5+2 minröjningsfartyg
Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?
ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.
(Källa: DN)
Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.
I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.
Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.
Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.
Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?
För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:
Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)
Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)
Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)
Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)
Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 
Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.
Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Organiserat motstånd, igen?

Reflektion
I en artikel av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, publicerad den 07JAN2017, beskrivs hur tjänstemän påbörjat utbildning för att återuppbygga ett nytt totalförsvar, utbildningen skall ha påbörjats under 2015 och ett hundratal har redan genomfört den, från totalt 46 myndigheter.1 Denna form av utbildning faller inom ramen för det nuvarande försvarsbeslutet, där återuppbyggandet av totalförsvaret under gällande beslutsperiod särskilt poängteras.2Men vad som är särskilt intressant i artikeln, samt fått oförtjänt lite uppmärksamhet, är följande del, ”Efter att ha varit med om krigsspelet erinras deltagarna om att på besatta områden så ska svenska myndigheter fortsätta motståndet”.3
Vad som ansågs vara en grundförutsättning efter andra världskriget, var att motståndsrörelser var tvungna att vara organiseradredan i fredstid, för att kunna anses inneha en god möjlighet att kunna verka på ockuperat område.4 Därav upprättades den s.k. organiserade motståndsrörelsen i Sverige i slutet av 1940-talet på uppdrag av den då sittande statsministern Tage Erlander.5 Således för att effektivt kunna koordinera det fortsatta motståndet på ockuperat område med den övriga kampen, krävs det att det finns en redan färdig organisation, annars kommer det uppstå stora svårigheter och uppbyggnadsfasen kommer vara mycket lång och problematisk.
Detta gör citatet om fortsatt motstånd, som Mikael Holmström har med i sin artikel, synnerligen intressant. Antingen så förespråkar man på denna totalförsvarsutbildning en ad hoc motståndsrörelse som i grund och botten kan startas av vilken myndighet som helst. Dock är detta, som tidigare berörts, förenat med stora risker och kommer sannolikt leda till stora problem samt förluster i människoliv. Förhoppningsvis är det ej detta man förespråkar, utan en mer strukturerad tanke finns bakom uttalandet.
I modern tid förefaller den organiserade motståndsrörelsen ännu under 1990-talet fortsatt sin verksamhet med oförminskad styrka, både vad avser utbildning av sin personal men sannolikt även med nyrekrytering. Verksamheten förefaller under de sista åren av 1990-talet lagts i malpåse d.v.s. personalen fanns kvar men ingen vidmakthållande utbildning eller nyutbildning genomfördes, slutligen skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet.6
Utgår man från de grundförutsättningar som stipulerades efter andra världskriget, att fortsatt motstånd på ockuperat område måste förberedas i fred samt Mikael Holmströms uppgifter från den genomförda totalförsvarsutbildning, uppstår en intrikat frågeställning, avvecklades ej den organiserade motståndsrörelsen eller har den återuppstått i en ny skepnad? Sannolikt stämmer uppgifterna att verksamheten lades i “träda” under de sista åren av 1990-talet mht. det då rådande säkerhetsläget i vårt närområde, hur gamla var då de senast rekryterade, när organisationen lades i träda?
Vad avser rekrytering så förefaller man rekryterat individer som var bortom krigsplaceringsålder d.v.s. över 45 år.7. Om den organiserade motståndsrörelsen lades i träda under de sista åren av 1990-talet för att senare läggas ned under inledningen av 2000-talet, så torde den senaste rekryteringen genomförts någon gång under mitten av 1990-talet, vilket innebär att dessa individer är i 70 års åldern i dagsläget, vilket ej kan anses vara en lämplig ålder för mer aktivt motståndsarbete i händelse av en väpnad konflikt.
I sammanhanget blir uppgifterna som publicerades i Aftonbladet 2013 att delar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt skall vara aktiv,8 mycket intressanta. Huruvida dessa uppgifter kan stämma, är svårt att värdera då det bygger på en enskildkällas uppgifter. Om de stämmer skulle det i sådant fall innebära att rekrytering fortsatt eller att äldre medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt bedrivit verksamhet. Vilket skulle innebära att det var högst ålderstigna medlemmar, som var verksamma 2013, förutsatt att uppgifterna kring åldersnivån vid rekrytering stämmer.
Det finns givetvis ytterligare en möjlighet. Enligt Mikael Holmströms uppgifter skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet, låt oss för enkelhetens skull anta att det var 2004 (jag kommer återkomma till varför längre fram i inlägget). Utåt sett föreföll det fortfarande vid den aktuella tidpunkten, vara ett hägrande lugn i Europa i de mellanstatliga relationer. Trots uppgifter hade framkommit, om en ökad rysk underrättelseverksamhet, i bl.a. Storbritannien 2004.9 Dock kom ett antal händelser under de kommande fyra åren, fundamentalt förändra säkerhetsläget i Sveriges närområde.
Här kommer jag enbart belysa tre saker som kom att förändra säkerhetslandskapet. Under inledningen av 2000-talet kom Ryssland återigen öka sina satsningar på dess väpnade styrkor, med bl.a. intensifierad övningsverksamhet vilket kom att höja dess operativa förmåga. I februari 2007 höll Rysslands dåvarande och nuvarande President, Vladimir Putin, ett tal vid säkerhetskonferensen i München som i efterhand, anses utgjort startpunkt för den nu pågående konflikten mellan Ryssland och Väst. I Juli 2007 kom Ryssland att upphäva tillämpningen av det s.k. CFE-avtalet d.v.s. det avtal som begränsade hur mycket militärutrustning som fick finnas i Europa.10
Försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 inför försvarsbeslutet 2008, förefaller noterat att utvecklingen ej gick i en positiv riktning, varvid de följande, relativt kända, orden skrevs: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”.11 Således den positiva säkerhetsutveckling som hade uppstått, åtminstone på ytan, under inledningen av 2000-talet föreföll nu återigen vara på väg nedåt.
Därefter inträffade den rysk – georgiska konflikten, 2008. Redan en månad efter konflikten mellan Ryssland och Georgien, publicerade totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport avseende konflikten, där de fastslår att, ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”.12
Ur ett svenskt hänseende kom den rysk – georgiska konflikten föranleda att försvarsbeslutet som skulle fattas under hösten 2008, kom att skjutas upp och en förnyad omvärldsanalys kom att genomföras.13I sammanhanget är det intressant att notera dåvarande överbefälhavaren, General Håkan Syréns, uttalande där han påtalar att Ryssland nu valt konfrontationens väg och att detta får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.14 I sammanhanget är det värt att notera Håkan Syrén var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) mellan 1999-2003 varvid han sannolikt hade insyn i den organiserade motståndsrörelsen och sedermera Överbefälhavare mellan 2004-2009.
Vad har då detta att göra med den organiserade motståndsrörelsen? Den organiserade motståndsrörelsen, som tidigare beskrivits, förefaller funnits kvar intill inledningen 2000-talet, sannolikt som en säkerhet då det fortsatt var oklart hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet skulle utvecklas. Sannolikt blev bedömningen att utvecklingen gick i en alltjämt positiv riktning, därav att verksamheten lades i “träda” under slutet 1990-talet för att slutligen avveckla verksamheten inledningen av 2000-talet. Sannolikt skedde denna avveckling i samband med de omfattande förbandsnedläggningarna och ominriktningen av Försvarsmakten vid 2004 års försvarsbeslut.
Om vi fortsätter på antagandet att denna avveckling skedde 2004, så torde det vara ett fullt rimligt antagande att bland de första åtgärderna Sverige skulle kunnat vidta 2008, efter en rad försämringar av säkerhetssituation, var en återstart av den organiserade motståndsrörelsen. Detta antagande baseras på hur pass länge den organiserade motståndsrörelsen trots allt kom att finnas kvar trots det förändrade och förbättrade säkerhetsläget under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Förmågan förefaller setts som viktig ur ett försvarsperspektiv att bibehålla, sannolikt utifrån det faktum att det tar väldigt lång tid att bygga upp.
Det andra argumentet är givetvis att den organiserade motståndsrörelsen lades ned under 2000-talet och den har ej återstartats. Varvid uttalandet från totalförsvarsutbildningen får ses som en uppmaning, att myndigheter i fred bör förbereda sig för fortsatt motstånd. Detta manar dock till ytterligare en fundering. Skall då det fortsatta motståndet på ockuperat område, bedrivas som en ad hoc verksamhet? Då de samlade erfarenheterna efter andra världskriget, tydligt visar på att all form av fortsatt motstånd måste organiseras och förberedas redan i fredstid.
Den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation publicerade 2016 en studie kring hur en modern motståndsrörelse skulle kunna vara uppbyggd i de baltiska staterna. Utgångspunkten var att nyttja de ingångsvärden som finns avseende hur den Schweiziska motståndsrörelsen var organiserad och se hur detta skulle kunna appliceras på de baltiska staterna. Slutsatsen blev att det fortsatt fanns ett värde med en organiserad motståndsrörelse. Givetvis skulle det krävas en anpassning gentemot nutid, då de ingångsvärden de utnyttjande för studien baseras på tiden efter andra världskriget och inte kalla krigets slutskede eller dess eftermäle.15
I sammanhanget är det intressant att notera hur studien lägger fram att en organiserad motståndsrörelse i sig utgör en tröskeleffekt.16 Det vill säga vetskapen av att det finns en dold organisation som kommer träda i kraft i händelse av att någon del av ett territorium ockuperar, gör att motståndaren måste ta detta i beaktande, varvid mängden förband som kan krävas kommer visa sig vara för stor, kontra vad man kan tjäna på att ockupera ett område. Vilket är tankvärt m.h.t. Försvarsmaktens i dag begränsade resurser kontra storleken på svenskt territorium, samt mängden militärstrategiskt viktiga områden, både för Västliga länder och Ryssland.
Således, om det ej finns någon organiserad motståndsrörelse nu, så bör det skyndsamt påbörjas ett arbete som återtar denna förmåga. Framförallt mot bakgrund att myndigheter erinras om att motståndet skall fortsätta även på ockuperat område, då erfarenheterna, dels visar på att en sådan kamp kräver förberedelser i fredstid, dels fortfarande är relevanta om än att de kräver en mer modern utformning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1(Svenska)
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Independent 1(Engelska)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008.
Slutnoter
1Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
2Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
3Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 391.
5Ibid. s. 392-393.
6Ibid. s. 417-418.
7Hemlig armé hade baser i Jämtland. Länstidningen Östersund. 1998-10-06. (Hämtad via Mediaarkivet)
8Aftonbladet. Aschberg, Richard. ’Jag offrade hela mitt liv – för staten’. 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016510.ab(Hämtad 2017-03-29)
9The Independent. Bennetto, Jason. Carry on spying: Russian agents flood UK in revival of intelligence Cold War. 2004. https://web.archive.org/web/20041117093556/http://news.independent.co.uk/uk/politics/story.jsp?story=576076(Hämtad 2004-11-17)
10Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 35.
British Broadcasting Corporation. Watson, Rob. Putin’s speech: Back to cold war?. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6350847.stm(Hämtad 2017-03-30)
Sveriges Radio. Wadström, Fredrik. Ryssland lämnar nedrustningsavtal. 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1481414(Hämtad 2017-03-30)
11Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 36.
12Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008, s. 3.
13Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Försvarsbeslut kommer först nästa år. 2008. https://www.svd.se/forsvarsbeslut-kommer-forst-nasta-ar(Hämtad 2017-03-29)
14Dagens Industri. ÖB: Ryssland på konfrontationens väg. 2008. http://www.di.se/artiklar/2008/9/11/ob-ryssland-pa-konfrontationens-vag/(Hämtad 2017-03-29)
15Osburg, Jan. Unconventional Options for the Defense of the Baltic States. Santa Monica: RAND Corporation, 2016, s. 8-9.

16Ibid. s. 7.

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning
Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.
Analys
Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.
I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.
I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.
I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.
I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.
Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.
Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.
Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.
Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7
Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8
Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.
Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.
Slutsats
Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.
Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Slutnoter
1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Markstridskrafternas operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Markstridskrafterna operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****