Försvarsmakten, helikoptrar och skogsbränder

Jag vill inledningsvis klargöra att följande inlägg inte på något vis representerar Försvarsmaktens, Helikopterflottiljens eller 2. Helikopterskvadrons uppfattning. Det skall ses som en partsinlaga av en yrkesman, i ett försök att bredda och nyansera den bild av Försvarsmaktens förmåga och möjlighet att bekämpa skogsbränder med helikopter, som har diskuterats till och från under den senaste tiden.



Bakgrund

I begynnelsen hade Försvarsmakten möjlighet att bekämpa skogsbränder med framförallt de medeltunga helikoptersystemen HKP4 och HKP10. Efter hand som dessa system avvecklades under sent 00- och tidigt 10-tal, så försvann denna förmåga ur försvarets förmågepalett. Att så skedde var, till viss del, en naturlig följd av det internationaliserade försvaret, där nationella förmågor fick stå tillbaka till förmån för förmågan att skicka små helikopterenheter till fjärran länder såsom Kosovo, Somalia och Afghanistan.

Förmågan att släcka bränder blev plötsligt intressant igen, under några sommarveckor i augusti 2014, då ett enormt område brandhärjades i Västmanland.  Redan under pågående brand höjdes rösterna om att försvaret borde kunna ta fram alla sina helikoptrar och börja släppa vatten på branden. Många verkade förvånade, gränsande till upprörda, när man informerades om att försvaret bara hade 2(!) tillgängliga helikoptrar(HKP10) som kunde göra detta och att ingen av de nya systemen(HKP14 och HKP16) kunde bära brandbalja för tillfället. Ironiskt nog var det också i den branden som HKP10-systemet genomförde några av sina sista pass med brandtunna, innan systemet slutligen avvecklades.

Under införandet av HKP16(som anskaffades 2012) fanns däremot brandbaljor med i införandeplanen, men dessa var planerade att införas i ett senare skede, runt 2014-2015, först efter det att Afghanistaninsatsen var avslutad. Det var därför inget man lade någon särskild kraft vid. Det fanns andra saker att lägga kraft på. Brandbaljorna till HKP16 anlände därför till förbandet en dryg månad efter branden i Västmanland, helt enligt plan.

Redan i brandens slutskede, och under den därpå följande hösten, var det alltså många starka instanser och befattningshavare, både externt och internt, som hade högt upp på sin "att-göra-lista" att tillse att FM inte framgent skulle stå utan brandbaljor på de nya hkpsystemen. Här fanns en pedagogisk och praktisk utmaning; 

FM skall stödja samhället endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet.(Taget ur Förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället, 6 §), samt Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. (Taget ur Försvarsmaktens instruktion, 2 §)

Flygvapenchefen ville definitivt att förmågan skulle finnas, men kunde således inte ge order om det, då resurserna redan skulle vara befintliga och ej fick ha allvarlig påverkan på övrig verksamhet. Hur gjorde man då brandbaljorna tillgängliga, om man inte formellt kunde avsätta särskilda resurser för att prova ut utrustningen, skriva utbildningshandböcker och utbilda besättningar? Jo, man gjorde det ändå, med vetskapen om att det inte var en uppgift för förbandet och att det skulle gå ut över verksamhet som de facto var ordersatt från högre chef. Men enskild divisionschef kunde ändå ta det beslutet, trygg i vetskapen om att ALLA ovanför honom/henne, från skvadronchef och hela vägen upp till försvarsministern själv, inte ville se en till sommar utan förmåga i Försvarsmakten att bekämpa skogsbränder med helikopter. 

Signalerna uppifrån under 2014 och 2015 om att det här var viktigt var entydiga och tydliga och kom i alla tänkbara kanaler, utom just i de formella. För att citera en av våra divisionschefer under 2015: "Jag vet inte, men det känns lite som att jag precis har fått en order av flygvapenledningen via flygvapenbloggen...!"

Utan tillförda resurser, och initialt formella order eller styrningar från högre chef så har detta arbete under 2015 och 2016 genomförts i olika omfattning på alla våra tre helikopterskvadroner(Kallax, Malmen, Ronneby) för att tillse att Flygvapnet och Försvarsmakten inte skulle behöva stå med rumpan bar vid nästa storbrand. Utrustning har provats ut, procedurer har tagits fram och besättningar har utbildats. Dessutom innehåller nu orderverk och styrningar för 2016 från flottiljnivån och nedåt, uppgiften att säkerställa förmågan att genomföra brandbekämpning.

Och tur är väl kanske det, då sommaren 2016 stundom har bjudit på mycket torrt, varmt och blåsigt väder. Jag tjänstgör vid helikopterskvadronen på Malmen, som opererar HKP16-systemet, och är en av de piloter som fått utbildning på att flyga med brandbalja. Under året har vi hittills haft 10 stycken insatser mot skogsbränder, med ytterligare ett antal där insatsen har avblåsts av räddningsledningen. I tid någonstans mellan att begäran når oss på divisionen, men innan vi anlänt till området. Ett par gånger har vi även varit tvungna att anmäla begränsningar i vår möjlighet att lösa stöduppgiften, vilket under förra veckan omnämndes i en artikel i SvD, och som kommande stycken bl.a kommer att beröra.



Kort om Helikopter 16 och brandbekämpning

Sedan sommaren 2015 har alltså vår skvadron förmåga att med HKP16 släppa vatten med brandbalja. 

HKP16 och den brandbalja som vi nyttjar är ytterst lämpade för uppgiften. Helikoptern är otroligt stark, den är mycket lättflugen och har en besättningskonfiguration som tillsammans gör det möjligt för våra besättningar att vara väldigt snabba mellan fyllning och tömning, komma nära branden(vilket ökar träffsannolikheten), samt hela tiden upprätthålla en god lägesuppfattning och flygsäkerhet i den dynamiska situation som, för en utomstående, ibland skulle kunna uppfattas som lätt kaotisk. Dessutom är tunnan mycket driftsäker och ger oss möjligheten att med hög precision släppa 2,5 kubikmeter vatten per tömning.

I HKP16 har vi inte bara fått en kapabel krigsmaskin, utan även ett ypperligt verktyg för att stödja samhället över hela spektrat av påfrestningar och katastrofer.

Utmaningar

De problem som berördes av SvD i deras artikel är en självklar följd av att vi inte kan avsätta resurser för att tillse att alla på våra divisioner kan flyga med brandbalja. Det ger att vi idag har, lite styvt, två besättningar(2x4 personer) att tillgå för skogsbrandsuppgiften på Malmen. Det är alltså ganska få personer som drar ett relativt stort lass vid skogsbrandssäsong, då skogsbränder sällan kommer ensamma i tid, samt att begäran om stöd från oss ofta/alltid inkommer tidiga kvällar eller helger, då räddningsledaren insett att han/hon inte kan få grepp om branden på egen hand.

Vidare har vi inte någon särskild beredskap för den här typen av uppgifter, då det inte ingår i våra uppgifter. Vi går helt enkelt iväg på det vi kan, med det vi för tillfället har i hangaren. Allting bygger helt på frivillighet och det där som vi tidigare har läst om; "tillgängliga resurser" och utan att "allvarligt hindra [...] ordinarie verksamhet".(Lyssna gärna på Sveriges Radios inslag från vår skvadron, där man pratar om bl.a. detta.)

Våra besättningar och tekniker, mina kollegor, är i grunden väldigt lojala och tjänstvilliga. Vi har därför endast varit tvungna att neka stöd vid två tillfällen. Båda larmen skedde i vanlig ordning utanför ordinarie arbetstid, och vid dessa båda tillfällen fanns inte personal att tillgå. En gång på grund av att de inte befann sig i närheten av Linköping, och den andra gången för att det inte fanns tillräckligt med rätt utbildad personal som var i form för att flyga den kvällen. Bl.a. skedde detta under nationaldagshelgen, då det brann i Bengtsfors och insatsledarens högst förståeliga, men kanske missriktade, frustration gentemot FM förmedlades av riksmedia.

SvD nämner i sin artikel att det är de låga ersättningsnivåerna som gjort att vi inte har kunnat ställa upp när samhället kallar. Jag kan bara redogöra för hur det ser ut på den skvadron jag tjänstgör vid, och där har så inte varit fallet. Med det sagt, så betyder inte det att vi är nöjda med hur vi ersätts för att sätta privat- och familjeliv åt sidan för att gå in och jobba på lediga kvällar och helger. Som det är nu erhåller vi FM:s lägsta möjliga ersättning för uppkomna händelser, den så ofta omtalade insatsarbetstiden. Det är en dålig långsiktig strategi från FM sida, att inte ge skälig ersättning till den personal som kommer in på sin lediga tid. Vill man ha personal som är villig att låta sitt privatliv stå tillbaka vid uppkomna mindre händelser i fred, så vore det kanske klokt att se över hur denna personal bör ersättas.

Jag anser att det borde vara självklart att de som frivilligt åker iväg på kvällar och helger, erhåller skälig ersättning för det stöd de lämnar till samhället.

Man kan också tycka att det är märkligt att SvD och Jonas Gummesson inte hör av sig till oss, vi som sitter i kärrorna, utan istället nöjer sig med att prata med en officer på MR Syd i Revingehed. Kanske hade det kunnat ge ett bättre djup i artikeln om man fick prata med den personal som faktiskt fattar besluten och sitter i hangarerna och i våra helikoptrar.

Slutligen

  • Försvarsmaktens förmåga att bekämpa skogsbränder har nu återhämtat sig till en nivå som ger oss en acceptabel kapacitet att över hela ytan och i flera riktningar stötta samhället med bekämpning av skogsbränder.
  • Vi har en mycket hög kapacitet i våra helikoptrar och besättningar. Det är något vi är stolta över och något som alla kan känna sig tillfreds med, såväl den FM-anställde som den vanliga medborgaren. 
  •  Valet att så ofta som möjligt ge vår personal lägsta möjliga ersättning vid dessa uppkomna händelser, är en dålig långsiktig strategi om man vill behålla möjligheten att snabbt och enkelt kunna skicka iväg helikoptrar för att lösa uppgifter utanför normal beredskap och uppgift.
  • Våra politiker har valt lösningen att inte ha särskilt beredskapssatta besättningar för denna typ av samhällsstöd. Man får det man beställer. Eventuell kritik eller förbättringsförslag bör därför inte riktas mot Försvarsmakten utan, som så ofta, mot uppgiftsställaren; våra folkvalda.

Visdomsord att beakta

av Björn Körlof

De ryska påståendena om ukrainska våldsaktioner på Krim leder osökt till två latinska sentenser som stämmer till eftertanke.

Den första lyder ”cui bono?” och brukar översättas med ”vem gynnas?” (underförstått vem gynnas av det som skett”) och innebörden är enkelt den att när något hänt där orsaken är dunkel bör man fråga sig vem som drar nytta av händelsen och där ligger ofta svaret på vem som ligger bakom den. Vad gäller den aktuella händelsen på Krim, om den nu överhuvudtaget har ägt rum, är det svårt att tro att Ukraina med berått mod skulle iscensätta en kraftig våldsaktion mot ryska säkerhetstjänstemän på Krim. Även om det inte kan uteslutas att ukrainska ultranationalistiska krafter varit i rörelse, skulle ukrainska intressen, inte minst i omvärlden vad gäller att söka åstadkomma en fred med Ryssland, självfallet lida svårt av om det uppdagades att Ukraina låg bakom ett våldsdåd mot ryska tjänstemän på Krim. Den som gynnas av att det skulle kunna gå att göra trovärdigt, särskilt för rysk hemmaopinion, att Ukraina genomfört ett våldsdåd mot ryssar på Krim, är naturligtvis Putin och hans pågående hybridkrig mot Ukraina.

Det som väcker stor oro är därför att den ryska propagandan mycket väl kan tolkas som att den vill väcka rysk opinion och t o m förbereda den för att en rysk militär ”motaktion” är nödvändig. Förberedelser för ett större angrepp i någon riktning mot Ukraina kan tolkas ligga i de stora övningar som genomförts nyligen (fallskärmsoperationer) och genomförs med flottenheter i Svarta Havet.

Den andra latinska sentensen lyder ”vestigia terent” och översätts med ”spåren förskräcker”. Innebörden är att på en viss typ av återkommande kvarlämnade spår går det att igenkänna ett visst sätt att agera som förskräcker. Dem minnesgode erinrar sig att det sovjetiska angreppet på Finland i november 1939 föregicks av en våldsprovokation som Finland anklagades för att ha gjort sig skyldigt till. Finland anklagades nämligen för att med artilleri ha beskjutit byn Mainila på den ryska sidan om gränsen på Karelska Näset. Finland erbjöd sig omedelbart att låta en oberoende internationell kommission undersöka de sovjetiska påståendena, något som genast harmset avvisades av Sovjet. Kort därpå angrep Sovjet Finland, bl a med Mainilahändelsen som skäl. Efter Sovjets fall konstaterade en rysk undersökning att händelsen i Mainila var beordrad av Stalin och iscensatt av NKVD.

Är vad som nu skett i den Ukrainska konflikten inledningen på en ny rysk militär aktion mot Ukraina?  De gamla latinska uttrycken stämmer som sagt till eftertanke.

 
Författaren är f d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Hemliga föremål för tredje världskrig

Medaljen från tredje världskriget, detta är guldklassen. FOTO: Sven Teschke, Büdingen

I fredags kunde brittiska The Guardian berätta om den första offentliga visningen av en serie sedlar för krigstid - hemliga fram till 2015. Chefen för Polens myntverk framförde vid visningen att det var möjligt att sedlarna vid ett tredje världskrig hade blivit använda av polska soldater i Danmark som betalningsmedel.

I Warszawapaktens krigsplaner ingick nämligen att just Polen skulle ha särskilt ansvar för Danmarks "befrielse". Den planläggningen är känd sedan flera år genom både kartor samt skriftliga och muntliga uppgifter. Detta är inte det första avslöjandet i sitt slag eftersom det en tid efter murens fall blev känt att DDR, alltså Östtyskland, hade en hemlig orden och en lika hemlig medalj som också skulle delas ut först vid ett tredje världskrig. Bägge utmärkelserna fanns i tre klasser och var uppkallade efter fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Lustigt nog hade Blücher inte bara varit i preussisk tjänt utan även svensk. Han inledde faktiskt sin militära bana inom det svenska kavalleriet, som sextonåring.

Liksom fallet med de polska sedlarna så var Blücher-ordnarna och -medaljerna en realitet, dvs de tillverkades faktiskt. De blev först efter murens fall kända och är numera dyra samlarobjekt, prismässigt dyrare än många utmärkelser från Tredje riket.

Detta med föremål tillverkade med tanke på ett tredje världskrig är inte unikt, i Sverige tillverkades under det klassiska kalla kriget i stora kvantiteter en rad dagligvaror enbart för ett nytt världskrig (eller annan global katastrof). Men dessa var inte hemliga (möjligen med undantag för svenska krigssedlar?). Kommentera gärna med tips om andra tidigare hemliga föremål för ett tredje världskrig.

Augustikuppen i Moskva

KGB:s högkvarter med statyn av "Järn-Felix".

Denna dag för 25 år sedan var det på ytan en vanlig dag i Sovjet. Men dagen därpå, den 19 augusti 1991, inleddes "augustikuppen" mot president Michail Gorbatjov. Aktionen hade planerats inte minst i olika lokaler tillhöriga säkerhetstjänsten KGB. Olika experter uttalade sig om hur det skulle gå. Få fick rätt.

Det tog nämligen bara några dagar för kuppen att helt misslyckas, varefter "Järn-Felix" dvs Felix Dzerzjinskij störtades av en uppretad folkmassa. Därmed blev bilden jag tog ovan, ett par månader före kuppen, historia. Trots flera rykten har Dzerzjinskij ännu inte återkommit till torget. Men, på andra sätt har han gjort en viss comeback. Flera mindre statyer och byster av honom har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland). År 2014 återfick inrikestruppernas (VV) elitdivision formellt namnet Dzerzjinskij.

Lärdomarna från både augustikuppen 1991 och det mindre inbördeskriget i Moskva i oktober 1993 - då jag hade ett möte inbokat med Boris Jeltsin - verkar idag vara rätt bortglömda. Men den med intresse för världens största land kan ta del av min syn på dessa händelser i mitt kostnadsfria nyhetsbrev www.militart.nu.

Vi löser våra uppgifter

I dag, den 17 augusti, publicerar Svenska Dagbladet en text som ger intrycket av att Försvarsmakten inte löser stödet till det civila samhället när det efterfrågas. Exempelvis vid eftersök av människor, släckning av bränder eller för att bistå med olika typer av materiel. Det stämmer inte.

Under 2015 gav vi till exempel stöd enligt Lagen om skydd mot olyckor vid ett 70-tal tillfällen och 2014 ett 80-tal tillfällen. Under årets första sex månader har stöd lämnats vid 37 tillfällen.  Vi försöker med andra ord alltid ställa upp och möjligheternas finns. Något annat är helt otänkbart.

Texten i Svenska Dagbladet gör också gällande att vi har en skyldighet att ställa upp med stöd enligt lagen om skydd vid olyckor och stödförordningen. Det är också fel. Försvarsmaktens resurser ska i första hand användas till försvaret av Sverige, och stödet till samhället ska enligt gällande regelverk lämnas i den mån det går kopplat till vår egen verksamhet.  Vilket vi återigen självklart gör. Det är också viktigt att komma ihåg att Försvarsmakten heller inte får förbereda stöd till samhället genom att till exempel anskaffa materiel eller beordra personal i beredskap.

Svenska Dagbladet tar i artikeln också upp den pågående förhandlingen som Försvarsmakten har med de fackliga organisationerna, om bland annat skillnader i ersättningsnivåer mellan så kallad insatsarbetstid och övningsdygn. Vi bygger nu ett starkare försvar utifrån det nya försvarsbeslutet, som innebär ett större nationellt fokus. Därför vill vi nu se över möjligheterna att höja medarbetarnas ersättningar vid skarpa insatser på svenskt territorium och i vårt närområde. En prioritering som ger mer pengar i plånboken och möjlighet till vila och återhämtning. Samtidigt behöver vi minska den totala volymen kompensationsledighet över året för att åstadkomma en ökad tillgänglighet på personalen.

Försvarsmakten är mån om god samverkan och goda relationer med de fackliga organisationerna och vill så långt det är möjligt tillsammans med dem hitta framkomliga vägar. Vår utgångspunkt är att fördela pengarna dit där de gör mest nytta för att kunna bygga ett starkare försvar.

Marcela Sylvander

Kommunikationsdirektör

Ökad informationskrigföring och den Post-Lagerstenska dvalan

av David Bergman

Exempel på effektiv myndighetskommunikation där ett tydligt agerande förstärker det budskap som förmedlas. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Exempel på effektiv myndighetskommunikation där ett tydligt agerande förstärker det budskap som förmedlas. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Försvarsmaktens användande av kommunikation har utvecklats drastiskt de senaste 10 åren. Under den tiden har myndigheten byggt upp en allt mer effektiv kommunikationsstrategi. En strategi där man inte viker utan bemöter klagomål med fakta och där Försvarsmakten som expertmyndighet på ett naturligt sätt kommit att medverka i debatten runt viktiga frågor.

Även om mer återstår att göra har organisationen även utvecklat en allt mer öppen kultur där bloggare och försvarsskribenter på relativt kort tid gått från att ses som ett säkerhetshot till att vara en naturlig och allt mer drivande del i försvarsdebatten. Den hastighet som interagerandet i sociala medier medger har inte bara främjat diskussionen mellan yrkesfolk utan också gjort att de som är kritiska till Försvarsmaktens verksamhet snabbt har kunnat bemötas på ett korrekt och sakligt sätt.

Även om många är delaktiga i organisationens utveckling så är det cheferna som sätter tonen och anger riktningen. Föregående överbefälhavare Sverker Göransson gjorde sig känd för att kommunicera klarspråk om exempelvis organisationens begränsningar och främmande makts ubåtskränkningar. Men kanske mest bidragande till utvecklingen har varit tidigare informationsdirektören Erik Lagersten som med ledorden Sakligt – Ödmjukt – Självsäkert lade stort fokus på att föra en öppen debatt och ”att vara i arenan”. Oaktat om man ibland haft avvikande uppfattning i sakfrågor kan ingen förneka att dessa två individer under sin tid skapade en hållbar strategi för effektiv myndighetskommunikation.

Parallellt med den ökade svenska försvarsdebatten har förekomster av påverkansoperationer mot Sverige tilltagit. Både Säkerhetspolisen och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har öppet varnat för att främmande makt försöker påverka svensk opinion. Den farligaste delen av informationskrigföringen är ofta inte officiella uttalanden som är öppet hotfulla, oaktat innehåll är dessa tydliga och för det mesta enklare att förhålla sig till. De farligaste delarna är oftast de inlägg som försöker styra debatten in på stickspår och skapa ett felaktigt sammanhang – ett narrativ – med medvetet förvridna fakta, halvsanningar och lögner om att Sverige skulle vara neutralt, att Gotland historiskt skulle varit en demilitariserad zon eller att fiktiva Nato-kärnvapen skulle kunna placeras i landet.

Det är dessa påståenden som är viktiga att bemöta snabbt och en av de faktorer som ökar kravet på en öppen, effektiv och proaktiv myndighetskommunikation – året runt på alla medier. Så länge det pågår ett krig på informationsarenan är det där vi måste utkämpa det.

Dock har tyvärr Försvarsmaktens informationsstab under dess nya ledning intagit en väldigt tillbakadragen roll under det senaste halvåret. Flera viktiga frågor och debatter har bemötts sent eller hanterats helt med tystnad. I vissa frågor har vi sett enskilda försvarsskribenter bemöta påståenden och frågor som myndigheten rimligtvis borde ha hanterat.

Om detta är ett medvetet steg i en förändrad informationsstrategi måste ett förtydligande göras. Men beror tystnaden på något annat behöver Informationsstaben skyndsamt omvärdera sitt förhållningssätt. Tystnad och inaktivitet är sällan en bra metod. Särskilt inte om man vill driva en debatt som i allra högsta grad kommer att påverka organisationens utveckling framåt, vare sig man vill det eller inte. För att vara en del i det försvars- och säkerhetspolitiska samtalet krävs en förtroendeskapande närvaro på sociala medier och andra forum som är synlig och kontinuerlig.

Det pågår ett informationskrig mot Sverige. Omvärlden blir allt oroligare och behovet av en väl fungerande myndighetskommunikation har sällan varit större.

Det är dags att vakna ur den Post-Lagerstenska dvalan och ge sig ut i arenan.

 
Författaren är kapten, doktorand, författare och försvarsskribent.

Gamla synder lever länge


Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*


För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en "uppgradering av JAS 39C" och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. "Någon" ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.


En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. "Kan" kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.


Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.


Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

DELA   BINDA   SLÅ !

av Göran Frisk

I  Krigsvetenskaps Akademien finns ett antal mycket kunniga personer inom de flesta områdena av det svenska samhällslivet. Över åren har genomförts ett stort antal studier, utredningar och diskussioner och ett antal böcker om framtida konflikter har skrivits av akademiledamöter.

Kunskaperna är gedigna. En fördel är att så gott som samtliga ledamöter har haft befattningar, en del har det fortfarande, i centrala och regionala  myndigheter. Många har tjänstgjort militärt i operativa och taktiska befattningar inklusive utlandstjänstgöring som givit omfattande erfarenheter. Detta motiverar mitt förslag till ett mycket aktuellt och svårt studieområde, nämligen hur besegrar vi terrorismen i Sverige, Europa, Mellan-Östern liksom i många andra delar av världen.

Detta inlägg avgränsas till Sverige där det existerar ett antal konflikter och kriser inom många områden och på olika nivåer. Hittills har samhällets motåtgärder inte varit särskilt verkningsfulla.

Polisen konstaterar att i ca 50 områden i Sverige råder en laglöshet som innebär att normala hyggliga medborgare inte kan röra sig fritt alla tider på dygnet. Affärsidkare hotas och utpressas. Bilar sätts i brand.

Kvinnor trakasseras och utsätts för våld av grovt slag.

Ett stort antal flyktingar har varken fått bostäder eller arbete.

Barnen går inte i skolan.

Vid bränder eller olyckor utsätts räddningspersonal och polis för stenkastning och bensinflaskor kastas mot dessa.

I Sverige rekryteras personer, såväl män som kvinnor till IS och dess samarbetsorganisationer Al Qaida,  Boko Haram m fl.

I flyktingförläggningar uppstår ofta bråk som personalen inte kan förhindra och hantera.

En försvårande faktor är att polisen f n dräneras på personal som slutar samtidigt som polisorganisationen förändras i grunden.

För att samhället ska kunna lösa uppgiften att skydda sina medborgare bör Akademien genomföra en eller flera utredningar och studier  som  utmynnar i ett antal konkreta förslag till Regering och Riksdag på kort  och medellång sikt. Förslagen på kort sikt syftar till att snarast förhindra terrorattentat i Sverige. När det syftet är uppnått är det nödvändigt att integrera flyktingar och immigranter i det svenska samhället.  Detta bör vara ett mål på medellång sikt.

I  de olika arbets- och studiegrupperna är det lämpligt att sätta ihop personer från olika myndigheter. Det är av största vikt att även bevakningsföretag, underrättelseföretag, dataföretag etcetera kommer med i arbetet. Politiska hänsyn ska inte tas. Det moderna begreppet PK, politiskt korrekt, har ingen plats här.

Av särskilt intresse är att skapa goda relationer med muslimska grupper. Erfarenheten visar att de flesta muslimer motsätter sig terrorverksamhet.

En mycket angelägen uppgift är lättnader i lagar och förordningar så att infiltration, telefonavlyssning, dataavlyssning m m kan genomföras dygnet runt och året runt.

Så många terrorbekämpare som möjligt måste lära sig arabiska. Lämpligen rekryterar vi de tolkar som deltagit i Sveriges internationella missioner i arabisktalande länder.

Lika viktigt är att skapa goda relationer med flykting- och immigrantgrupper.  Detta ska göras för att få kunskaper om vilka möjliga terrorister med stödgrupper som finns i Sverige.

Självklart är samarbete med andra länder för att utbyta kunskaper om terrorister och deras verksamhet och förberedelser för terrordåd. Ett land som är framgångsrikt i terrorbekämpning är Israel som vi kan lära av.

En fråga som länge kan sysselsätta militära och civila befattningshavare  är ledningen. För min del anser jag att den nationella operativa polisledningen ska leda kampen mot terrorismen, vilken rapporterar direkt till regeringen.

På kort sikt kan vi förbättra våra möjligheter till att förhindra terrorbekämpning genom att sätta in hemvärnet för samarbete med polisen och räddningstjänsten. Fördelen med hemvärnet är att man har god lokalkännedom.  Polis, räddningstjänst, bevakningsföretag och hemvärn som bildar integrerade terrorbekämpningsenheter skulle utgöra ett stort hot mot terrorgrupper.  Den stora detektiven allmänheten är en given informationskälla.

Till sist, tillbaka till rubriken som kommer från ett arméreglemente. DELA  BINDA SLÅ innebär att man ska splittra potentiella terrorgrupper i små enheter. Sen ska dessa bevakas och övervakas  så att de inte kan röra sig från området där de befinner sig. Sen bekämpar man en grupp i taget, tillfångatar och ställer aktuella personer inför rätta.

Om inte vi försvarar våra demokratiska värden vilka ska då göra det? Om vi inte gör det nu när ska vi då göra det?

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Dalsjö i diket



Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av stor vikt så det skriver jag under på men huvudbudskapet verkar vara att det är idiotiskt att avveckla Gripen C/D. En första tanke jag hade att var att jag skulle vara generös i tolkningen för att jag kunde ha missförstått men när jag läst igenom texten ett antal gånger så finner jag att jag inte missförstått.

Flygplanet Gripen är en gång i tiden anskaffad för att ersätta flygplan Viggen utan att få varken bättre eller sämre prestanda, kravet var en storleksminskning med ungefär en tredjedel. Gripen C/D förbättrade lastförmågan, gav möjlighet att lufttanka, i de initiala diskussionerna så var inriktningen att en svensk C/D inte skulle ha lufttankningsutrustning monterad, och vara internationaliserad.

Dalsjö anför en monetär-/stridsekonomisk aspekt på att behålla gamla Gripen C/D men som Wiseman skriver i inlägget ”Snöpta och åldradeatleter” så faller Gripen C/D ganska hårt i jämförelse med vad en motståndare kan sätta upp. Konceptet för Gripen E har tagits fram för att kunna möta det Ryssland bedöms kunna sätta upp vid mitten av 20-talet. I Norge har motsvarande utvärdering gjorts vid valet av F35, vederhäftigheten kan diskuteras men inget av alternativen hade en förmåga motsvarande Gripen C/D. Vi måste räkna med att vårt flyg kommer att operera inom räckvidd för de ryska flygplanens, fartygs och luftvärnets vapen och sensorer. Det innebär att vi måste sätta ihop den information vi kan få av passiva radar/radio- och infraröda sensorer tillsammans med andra plattformars aktiva sensorer samt att kunna störa motståndarens sensorer. Ett annat hänsynstagande är att vi inte under överskådlig tid kan ha tillgång till många välutrustade och välbemannade flygbaser över ytan i Sverige. Gripen efterträdaren till Gripen C/D måste sålunda ha längre aktionsradie. Läs gästinlägget ”Politiska tolkningen av hur att ökatillgängliga förband? - Flygvapnet” på Skippers blogg om hur man ansåg hur behovet av flygbaser såg ut under och efter det kalla kriget. 


 

 

 
När vi tittar på bilden ifrån SAAB på Gripen E så har vi framifrån iögonfallande IRST (något som bäddades för i tidigare versioner av Gripen men aldrig realiserades), därefter ser vi vid nosvingarna mottagarenheter till systemet för att upptäcka anflygande fientliga robotar. På vingspetsarna ser vi avancerade enheter för varnar och motmedelssystemet som används för att mäta in och störa motståndarens radar. Vid fenroten återser vi ett kylluftintag för kylvätskan till radar och varnar/motmedelssystemet. 



Gripen C/D i luftförsvaret
Att modifiera Gripen C/D för dessa funktioner är krävande, det är stora och tunga/skrymmande apparater som ska bäras på flygplanet. Med en separat kylluftintag så kan vi också ana att det behövs mer elkraft för att försörja både radar och varnar/motmedelssystemet. Vi ser också detta föranleder en hel del utstickande bulor som tillsammans med robotbalkarna under kroppen genererar en hel del extra luftmotstånd jämför med Gripen C/D därav valet av den kraftigare motorn till Gripen E.

Nu när vi konstaterat att Gripen C/D är undermålig i det framtida luftförsvaret kan vi titta på de andra uppgifterna Dalsjö föreslår.

Spaning med Gripen C/D
Spaning innebär att bära med sig stor kapsel och med den förhållandevis korta räckvidden Gripen C/D erbjuder utan fälltankar, vi har sett bilder ifrån ”Operation Karakal” att en Gripen C med två fälltankar och spaningskapsel inte bar radarjaktrobotar men dess eskort utan spaningskapsel bar radarjaktrobotar. En Gripen C/D är alltså för klen även utan modifieringarna i Varnar/motmedelssystem och målinmätningssystemet för att kunna användas nationellt utan omfattande infrastrukturinvesteringar samt utbyggnad av flygbaser och betjäningsförband.

Gripen C/D för markmålsanfall
För att kunna lämna stöd till markstridsförband så behövs rörelsefrihet i luften, vi måste kunna räkna med uppträda inom motståndarens räckvidd för sina vapen och sensorer. Som vi redan konstaterat fungerar inte Gripen C/D för det och dessutom måste CAS-funktionen i försvarsmakten återupprättas. Manöverbataljonerna i Armén har numer inte längre förmåga att leda in Direkt flygunderstöd/CAS utan den specialisering som CAS innebär återfinns i J/UND-förband men då den samverkan med manöverbataljonerna är svår så finns risken att JTAC/FAC och hela CAS-funktionen dör sotdöden i Armén. CAS är också en exklusiv funktion som innebär ett förbrukande av dyra resurser och där de avgörande momenten för krigets utgång oftast uteblir, resursavvägning säger att vi inte har råd att själva ge CAS i nationellt försvar. Inom manöverbataljonerna finns betydligt mer resurser för välriktad eld mot en motståndare än vad ett förhållandevis fåtal gripenflygplan kan leverera.

Det som möjligtvis kan erbjudas är klassisk avregling av stridsområdet med attackflyg som slår mot mål på djupet men då vi tillbaka till att vi måste räkna med att avdela eskort av flygplan som kan störa och trycka ned motståndarens sensorer och vapensystem om vi inte ska anfalla okvalificerat försvarade mål. Vi har enbart attackvapen för möjligtvis störa en motståndare på marken, Se Wiseman ”Den icke existerande arsenalen” och mitt ”Bra attackvapen till Gripen i Sverige?” i ämnet. Vi har också i praktiken avvecklat det kunnande vi hade i E1, ”Attackeskadern”, om markmålsattack.

Möjligheterna att använda Gripen C/D i markmålsrollen för nationellt försvar kan sammanfattas som ringa, vi måste bygga upp funktioner med stödsystem, anskaffa och integrera nya vapen samt bygga ut flygbaser och utöka betjäningsförbanden. Om vi istället använder Gripen E för funktionen attack mot markmål så kvarstår en hel del utveckling och anskaffning men det behovet är långt ifrån lika omfattande som för att använda Gripen C/D

Gripen C/D för sjömålsanfall
Återigen, vi måste räkna med att kunna ha en motståndare som hotar rörelsefriheten i luften men med en sjömålsrobot med lång räckvidd kan vi kanske hantera det hotet med de funktioner som finns i Gripen C/D. Här uppstår ett intressant dilemma, nämligen hur tung och hur stor en robot får vara. Bedömt så är en robot med tillräckliga prestanda så pass stor och tung att den måste bäras i det inre vingbalksparet (Balk 3) på Gripen C/D, vikten gör att de inte kan hänga i balkläge 2. Här uppstår ytterligare ett intressant dilemma. Enligt propsitionen för innevarande försvarsbeslut tar operativa livet för robot 15 slut runt 2025. Den nuvarande robot 15 ska hängas i vapenbalk av svensk typ en balktyp vi inte beställt till Gripen E, till Gripen E så ska vi använda öglor och momenstöd enligt princip för bombrackar på flygplan i tjänst hos NATO-länder. Den nya sjömålsroboten kommer inte att kunna användas på Gripen E om vi inte beställer mer än det fåtalet ”NATO-balk 3” vi har, men då kan vi inte hänga fälltankar där då dom vi har nu använder svensk upphängning.

Gripen C/D för sjömålsrobotanfall kräver investering i hårdvara och flygbaser med betjäningsförband.

Gripen C/D för ledning
Oklart vad Dalsjö föreslår, är det luftburna FAC för Close Air Support. Är det stridsledning av andra flygplan eller är det som vissa har föreslagit en luftburen Stripbv 90? I vilket fall som helst så är det en gren i NBF som vi nog bör ta i beaktande innan vi fördjupar oss i.

Gripen C/D för att leda UAV
Oklart för mig igen, vi har större problem, ”utmaningar”, med länköverföring operatören sitter i ett flygplan och där är denne dessutom utlämnad till förhållandevis små skärmar och har begränsade möjligheter till omvärldsuppfattning ifrån den farkost han ska ”leda”. All utrustning som kräver containrar på marken ska klämmas in i ett litet stridsflygplan.

Gripen C/D för nattattack
Ska vi inte ha hjälmsiktesutrustning i Gripen C/D och ska inte piloter i Gripen E kunna ha bildförstärkare? Beroende på val av hjälmsikte så är bildförstärkare och hjälmsikte ömsesidig uteslutande utrustning. Som tidigare räknats upp har ju Gripen C/D en mängd brister som attackflygplan framöver, att dessa skulle bli mindre bara för att genomförandet ska på natten är knappast möjligt.

Gripen C/D för telekrig
Med varnar/motmedelssystemet i Gripen E så innebär en telekrigsversion av Gripen C/D att den fyller nyttan att eskortera andra Gripen C/D och flygfarkoster. Men om vi inte har behov att regelbundet genomföra eskorter av andra luftfartyg så är kapselmonterade störsändare till Gripen E en mycket mer ekonomisk lösning. Kapslarna måste ju ändå konstrueras och integreras på Gripen C/D, med Gripen E.s förmåga i botten blir dessa kapslar mycket enklare.

Gripen C/D i malpåse
Att hålla flygplan i malpåse är dyrt och man råkar ut för diverse överraskningar när man ska ta dom i drift. USAF skulle ta malpåseställda B1 i drift och råkade ut för höga kostnader då maskinerna varken för utrustade med efterfrågad förmåga eller teknik .Kostnaden för driftstagandet skall till största delen tas ur liggande budget. Kongressen var villig att skjuta till 20,3 milioner dollar medans den totala kostnaden för renovering, uppgradering och drift upppgår beräknat till mellan 1,1 till 2 miljarder dollar. (Combat Aircraft, vol.6 no.2, p 46) Skillnaden mellan de avställda maskinerna och de som är i drift är avsevärda. Dålig telekrigs/självskydds förmåga och bara förmåga att bära N-vapen/dumma bomber. (Ibid, pp 42-48 och Air International, Juni 2004 Vol. 66 No. 6, pp 29-39)

Reservdelsproblematiken
Dalsjö anför att bevekelsegrunden om att slippa versionshantera och konfigurationsleda olika versioner av samma flygplan inte är giltig och pratar om att problemen ökat efter att 39 A/B togs ur drift. Problemen har flera grunder, bland andra att Försvarsmakten inte anskaffat tillräcklig mängd reservdelar men också att bytet av stödsystem inte varit stödjande. Faktum är att vi hade ganska stora modifieringspaket planerade för Gripen A/B för att ersätta sådant som då var föråldrat, jag berörde det i inlägget ”Modifieringshysteri Del 2” Resultatet skulle ha blivit C/D lika A/B-flygplan med monokroma skärmar, Syrgasflaska i flygplanet istället för OBOG och eventuellt utan lufttankningsförmåga. Vi skulle på sikt ändå ha haft en gemensam hantering av reservdelar. Efter Försvarsbeslut 2004 så hade vi fler flygplan i flygvapnet än hangarplatser, det fanns en rationalitet att då ensa flygplanflottan.

Redan nu versionshanterar och konfigurationsleder vi olika versioner av Gripen C/D men den kostnaden står inte Försvarsmakten eller svenska staten för utan det är en del av det våra kunder betalar.


Befarat förmågeglapp
Ja vi har genom blotta bytet av system ett inbyggt förmågeglapp, i inlägget ”Avveckling i samband med utveckling” diskuterade jag detta. I det här fallet kan det vara extra allvarligt då vi initialt inte kommer att få leverans av Gripen E till Försvarsmakten än på många år men vi ska redan nu börja leverera in delar och apparater ifrån Gripen C/D till SAAB. Här redovisar SVTatt försvarsmakten fått kritik för att man har värderat delar ifrån demonterade Gripen A/B, det finns alltså delar som efter uppfräschning skulle kunna levereras in till SAAB för Gripen E utan att demontering av Gripen C/D behöver påbörjas omgående. Det borde gå att ekonomiskt beställa nya delar tillsammans med det förrådshållna överskottet ifrån Gripen A/B.

Ekonomi
Vid riksdagens uppgift till Försvarsmakten att beställa Gripen E så tillfördes faktiskt medel om än inte hela merkostnaden att beställa utveckling, en del skulle ”tas inom ram”, senare under Försvarsminister Hultqvist har medel för att kompensera för att Schweiz drog sig ur tillförts Försvarsmakten. Att som Dalsjö påstå att man hårdbantat genom att avveckla flygbaser, inte köpa vapen och sensorer till flygplanen för att ha råd med flygplanen är en smula tendentiöst. Avvecklingen av flygbaser har inte med flygplan att göra, vi avvecklade flygbaserna för att försvarsbeslut 2004 stipulerade att inga investeringar och anskaffningar som inte kunde användas internationellt eller upprätthålla nationell beredskap fick göras. Vi har radar i alla flygplan och vi har en mängd spaningskapslar som medger en förmåga inte allt för långt ifrån de exklusivt anskaffade fotospaningsversionerna av Viggen.

Priset för varje gripenflygplan kan inte bestämmas ur offerter till exportkunder som de facto erbjudits en lösning som innebär utbildning, simulatorer, reservdelar, markutrustning, m.m. den ringa mängd flygplan i varje affär gör att de fasta kostnaderna ger ett högt styckepris. ”Signatory”(Gripen News)visar att kostnaden för varje Gripen C/D är en femtedel till en tiondel av det styckepris som Dalsjö anger.

Dalsjö skriver att det är robust och kostnadseffektivt att ha olika flygmaterielsystem i drift, jag kan gå med på att det är mer robust men så länge vi inte har minst fyra hundra flygplan i drift i flygvapnet, vilket är det som är det minsta antalet i jämförelsen Dalsjö gör så är det knappast kostnadseffektivt, med 60 plus upp till 97 flygplan får vi inga serielängdsfördelar i materielen.

I försvarsmaktens budgetunderlag 2012 (Redovisning på Folk och Försvar) angavs att kostnaderna för att hålla Gripen C/D operativt relevant bort till 2040 är likvärdig med att utveckla Gripen E.

Flygtid
Ja det är smärtsamt att se nya inköp snabbt förlora sin glans men när möjligheten att för samma kostnad hålla liv i sitt nya köp få en möjlighet att få ett en bättre produkt (med avseende på bränsle/räckvidd och vapenlast) så tar vi ju den möjligheten. Att som Dalsjö påstå att det fungerar fint att flyga F-15 och F-16 från tidigt åttiotal är att blanda bort korten. Det har inte varit smärtfritt att vidmakthålla dessa flygplan. Rand har en rapport om att hur övervakning och underhåll av en åldrande flygplanflotta ska genomföras. Forbes beskriver hur den Amerikanska flottan av flygplan i praktiken håller på spricka sönder och jag kan inte annat än att säga att att nyttja planen under många år och många flygtimmar bidrar till att försämra totalekonomin.

Under den Norska insatsen över Afghanistan under år 2002 var förbandet begränsat till ganska omfattande motorkontroller var 15.e flygtimme. Norge har även bytt vingar på sina F-16 och ändå räknar dom med att det är hög tid att byta flygplan senast år 2024. F-16B/D har haft problem med sprickor runt kabinen som resulterat i skrovlagningar.


Vidgar vi vyerna och tittar på F-18 så har US Marines till och med varit på museum och försökt plocka reservdelar. Dom saknar flygplan så att alla deras piloter kan hållas i beredskap med reglementerad övning. US Navy har 100 legacy F-18 av drygt 500 kvar i tjänst varav hälften är stående p.g.a underhåll och en femtedel av deras Super hornets är stående och man pratar om att man måste göra beställningar av ytterligare nytillverkade super hornets för att möta den försenade F-35.

Slutsatser
Gamla flygplan har inte en chans att vara billiga att vidmakthålla i luftvärdigt skick och med dagens ökande operativa krav har vi inte något annat val än att anskaffa nytt stridsflygsystem. Formerna för att fortsätta att utveckla ett stridsflygsystem i Sverige kan diskuteras och vi är alla överens att det ska utan varken förmågeglapp eller förmågeminskning. Den tid som förflutit efter sekelskiftet har för svensk vidkommande varit kostsam, inte bara för flygvapnet, då vi enbart skulle ha en expeditionär förmåga och att vi nu ska vi ha fokus på nationellt försvar igen.

J.K Nilsson

Tack alla läsare!

Reflektion


Noterade ikväll, 08AUG2016, att bloggen hade passerat 1,000,000 sidvisningar. Något jag inte trodde skulle ske för snart tre (3) år sedan, då man började skriva och öppet dryfta sina tankegångar, genom detta medium. Där för tre år sedan så var det snarare, och fortsatt är, ett sätt att ventilera sin frustration inför ett klart försämrat omvärldsläge och en tillsynes oförstående regering och riksdag, med vissa undantag, inför vad som komma skulle.

Vad har då hänt under dessa tre år och 1,000,000 sidvisningar? Omvärldsläget har tydligt försämrats, de spänningar, i vårt närområde, som låg och pyrde under ytan är numera fullt synliga. De observanta noterade redan under första hälften av 00-talet att situationen mellan Ryssland och de västliga nationerna var på väg att förändras, om än vill jag påstå var det ej klart hur, men att läget förändrades var tydligt. Med detta vill jag säga att ytterst få saker sker över en natt i säkerhetspolitik. Tittar man på inläggen sedan 2013, på denna blogg, kan man tro att det skett saker i ett rasande tempo, men de bakomliggande orsakerna till det, har ackumuleras sedan länge tillbaka i tiden.

Många faktorer går även att spåra tillbaka till det kalla kriget, vilket gör historia till ett värdefullt verktyg för att förstå vissa orsakssamband. Därtill så går mycket av både Rysslands och de Västliga ländernas s.k. modus operandi igen i den kraftmätning vi nu ser samt s.k. militärgeografiska förhållanden utgör en mer eller mindre tidlös konstant. Därav har denna blogg mer än en gång berört vissa historiska faktorer för att kunna påvisa nutida likheter, om än att förpackningen kan ha ändrat tryck så är innehållet i stort sett desamma.

En annan målsättning med denna blogg har varit, och fortsatt är, att försöka strukturera och förklara omvärldshändelser i vårt närområde och ibland bortom det. För att, ytterst, kunna förstå vart vi kan vara på väg, det skall jag inte sticka under stolen med, är i mångt ett sätt för mig att försöka förstå vår omvärld, som jag sedan väljer att dela med mig. Dock har jag valt att begränsa mig till nationers samspel. Hur väl har det gått under dessa tre år? Vissa gånger har bedömningarna varit väldigt träffsäkra, ibland har de varit helt utanför målområdet.

En annan intressant sak jag noterade nästan omgående är graden av kritisk granskande inläggen fick och fortsatt får. Stundtals har nog granskning varit på nivån man väljer att lägga an inför opponering av C och D uppsatser. Detta har ju även efterhand utvecklat upplägget av inläggen till egentligen två (2) modeller. Det ena är reflektionsinlägg som är mer "fria" till sin karaktär och analyser som oftast har en omfattande notapparat för att kunna härleda tankegångarna till slutsatserna. Det sistnämnda tar ju givetvis mer tid att skriva, än det förstnämnda, men är mer intressant att skriva och vissa slutsatser som framkommit har definitivt inte varit de man trodde inledningsvis.

Dock skulle denna blogg inte vara något utan ni läsare. Som jag nämnt ett antal gånger tidigare, trodde jag aldrig att gensvaret skulle bli det, de är för denna blogg. Trots innehållet är väldigt avgränsat, så trodde jag som tidigare nämnts inte att responsen skulle bli det den är. Så avslutningsvis ett stort tack till er läsare och följare på Twitter, som helt klart gör det värt att publicera dessa inlägg.

Have a good one! // Jägarchefen

Brexit

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn.

Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen att regeringen inte har lämnat in någon avskedsansökan. Dock har Storbritannien meddelat att man avstår från den period som ordförande för EU som var schemalagd till 2017. Samtidigt har vi sett stora förändringar i det politiska ledarskapet.

Förre premiärministern David Cameron valde att avgå. Hans tanke tycks först ha varit att sitta kvar till oktober och att hans ersättare därefter skulle kunna sända in utträdesansökan, men skiftet gick fortare än så. Nigel Farage, ordförande för det starkt EU-kritiska UKIP, valde också att avgå med hänvisning till privata skäl.

Brexitkampanjledaren Boris Johnson, av många sedd som den självklare efterföljaren efter Cameron föll ifrån då justitieministern Michael Gove (Brexitanhängare) oväntat drog undan sitt stöd för honom. Gove kandiderade därefter själv för posten men förlorade i Tories omröstning och fick försvinna från regeringen. Den nya premiärministern Theresa May (Bremain) trädde till den 11 juli.

Skiftet på premiärministerposten har lett till andra förändringar i regeringen. Bland annat kom Boris Johnson in på posten som utrikesminister. Den tidigare Europa-ministern David Davis (Brexitanhängare) blir ansvarig för Brexitförhandlingarna med EU och han har gett uttryck för tanken att en utträdesansökan kan komma ”runt december”, alltså senare än den första prognosen från David Cameron.

Är den nya regeringen en bra eller dålig uppsättning? I ett uttalande den 13 juli kritiserade Europaparlamentets talman Martin Schulz det nya kabinett som Theresa May satt upp och sade att det fortsätter en ”farlig ond cirkel” som kommer att skada Storbritannien och Europa. Schults ser den nya regeringen mer som ett försök att lösa Tories interna problem än att göra det bästa av relationerna EU/UK.

Det är inte helt klart vad Martin Schultz bygger sin uppfattning på men en ledtråd kan vara en emotionellt laddad artikel från maj, skriven av David Davis, som i stort går ut på att EU inte kan hantera UK som vilket land som helst, till följd av landets unikitet.

En annan indikation på omvärldens (läs EU:s) syn på saken är vad den franske utrikesministers Jean-Marc Ayrault uttryckte strax innan en långtradare i Nice fick världen att tänka på annat. I en radiointervju sade Ayrault att han betraktar sin nyutnämnde brittiske kollega Boris Johnson som en lögnare. ”Under kampanjen inför folkomröstningen ljög han vid många tillfällen inför det brittiska folket, och nu är han trängd upp mot väggen”. Ingen kan missa piken i att Ayrault tillade att det Frankrike behöver nu är en förhandlingspartner som är ”tydlig, trovärdig och någon att lita på”.

Man kan ana ett visst gap i förväntningarna hos de olika parterna inför kommande Brexitförhandlingar.

Vad är då felet med EU? Eller med Europa?

Vår europeiska kontinent är jämfört med andra världsdelar liten, tättbefolkad och har en osedvanligt blodig historia. De otaliga och långa krigen, till exempel mellan England och Frankrike eller för den delen mellan Danmark och Sverige, saknar i sin omfattning motsvarigheter på andra kontinenter.

Europas konfliktfyllda historia ställer höga, kanske omöjliga krav på EU. En union för 28 mer eller mindre nationalistiskt sinnade stater som i olika hög grad kan betraktas som både arroganta och halsstarriga, är befolkade av invånare som ofta har svala eller negativa känslor för grannfolken. Grannar som man kanske inte förstår vare sig språkligt, kulturellt eller religiöst. Sekelgamla oförrätter, både verkliga och upplevda, som ligger och ruvar.

Bakvänt resonemang, invänder kanske någon. Har vi inte fler kontakter över gränserna än någonsin? Svenskar som läser medicin i Polen. Balter som arbetar på svenska byggen. Ingen blir väl förvånad av att höra tjeckiska i Rom eller portugisiska i München? Jovisst är det så, men samtidigt ser vi andra tecken: Den eviga språkstriden i Belgien förblir olöst. Direkt efter folkomröstningen kunde vi se de som försökte blåsa på den nordirländska konflikthärden, i hopp om att där finns glöd som kunde flamma upp igen. Eller Trafikverket som i Norrbotten har fått byta ut de samiska vägskyltar som skjutits sönder av ogillande.

De ledande staterna inom EU, då tänker jag på Frankrike, Storbritannien/Nordirland (UK) och Tyskland, är alla exempel på framsynta och moderna stater. Men deras respektive ledande skikt agerar inte i ett vacuum, de är inte opåverkade av de emotionella och nationella omständigheter som format deras länder. Historien lever.

Strax efter folkomröstningen har den Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker övergått till att hålla sina tal på tyska och franska men inte som förut på engelska. Intressant markering med tanke på att även i ett EU utan UK skulle engelska vara det språk som flest medborgare förstod, som första- eller andraspråk.

Vår svenska EU-parlamentariker Cecilia Wikström (L) kommenterade detta med ”Det är som barn som leker i en lekpark”. En bistrare slutsats är att det är så här Europa ser ut och har sett ut sedan urminnes tider.

När britterna nu – i den starkaste emotionellt laddade manifestationen på länge – har röstat för utträde så är det tre områden som kommer i fokus. Tre helt olika områden men ändå nära knutna till varandra:

Smittorisken

Bryssel vill undvika att fler medlemmar söker utträde ur unionen. Den uthålliga och kloka vägen för att nå dit går över ökad lyhördhet. Att bromsa in federaliserings-processen och minska avståndet mellan Bryssel och de många väljarna. Talet om EU:s demokratiska underskott är – oavsett om kritiken rättvis eller ej – så viktig att EU inte har råd att fortsätta att negligera den. Men, det enda verksamma som EU kan göra på kort sikt är att ge britterna så dåliga villkor som möjligt och att därigenom skicka ett hårt budskap till andra potentiella utträdare. Det bådar inte gott för britterna.

Historiens närvaro vid förhandlingarna EU-UK

Britternas utgångsläge är inte alltför bra. Utöver det ovan skrivna finns även den starka rivaliteten mellan de största länderna. De två världskrigen är inte bortglömda, vare sig i London eller i Berlin. Fransmännen å sin sida ska nu förhandla med sina historiska ärkefiender. Hastings 1066, Azincourt 1415, Blenheim 1704, Trafalgar 1805, Waterloo 1815, Oran 1940 eller terrorbombningarna av Caen 1944 är händelser som antagligen inte kommer att nämnas, men som ändå är beståndsdelar i den uppfattning som förhandlarna har om varandra.

Det är särskilt värt att notera att medan Cameron dagarna efter folkomröstningen menade att åberopande av paragraf 50 om utträde kunde vänta till oktober, ville EU – även vår regering – se en rivstart. ”Välj ny premiärminister bums och skicka in er anmälan nu” var, lite förenklat, Bryssels ståndpunkt. Det stärker min tro att britterna kommer få en dålig uppgörelse. 

Möjliga inhemska konsekvenser för britterna

Valrörelsen var tidvis hätsk, med övertoner och skrämselargument på bägge sidor. En obehaglig kulmen nåddes med mordet på Jo Cox. Efter valet fortsatte hårda ordväxlingar mellan parterna ännu ett tag. För närvarande råder ett relativt lugn, men det finns anledning tro att debatten inom UK kommer att blossa upp igen då förhandlingarna med EU inleds och det är inte säkert att den debatten kommer att präglas av en vilja att förstå den andra parten.

Det mest sannolika är att UK agerar i enlighet med folkomröstningen och faktiskt utträder. Det kan fungera väl, men ett mörkt och inte helt orimligt scenario efter Brexit är ett rumphugget och småfattigt land, övergivet av Skottland och kanske även av Nordirland och Gibraltar, där två grälsjuka politiska läger beskyller varandra för att utfallet av Brexit blev så mycket sämre än någon av dem hade fruktat, eller hoppats på. Ett stort fall från att vara den ledande EU-medlemmen UK som vi kunde se så sent som i juni.

Mindre sannolikt, men intill dess att vi faktiskt ser att UK sänder in ansökan om utträde så kan vi inte helt utesluta att landet faktiskt väljer att stanna kvar. Men det alternativet borde leda till en hård svekdebatt, hot om ny omröstning i en nära framtid och oavsett utfallet en djup förtroendespricka mellan UK och resten av unionen för lång tid framöver.

Britternas olycka är att de blandade ihop EU med Europa. Alla de egenskaper som olika medlemsländer fört med sig fanns där från början, helt oberoende av unionen. Vem tror att ett Grekland utanför EU hade haft mindre inkompetenta politiker? Skulle ett Ungern utanför EU inte drömma om Stor-Ungern, så som det såg under Habsburg? Var det unionen som gjorde polackerna till ovanligt konservativa katoliker? Eller som förde korruption till Italien? Svaret på frågorna är nej, nej och åter nej.

Kontinenten vi alla bebor är ett lapptäcke av små och medelstora stater, plus ett större land en bit österut. Chauvinism, revanschism och misstro mot grannen har präglat oss i sekler. Den Europeiska Unionens ytterst otacksamma uppgift är att – trots vår konfliktfyllda historia – försöka få kontinenten att fungera som en enhet. Är det då medlemsstaternas sak att ensidigt ställa orimliga krav på unionen, eller bör varje enskild medlem rannsaka sig själv och fråga ”Hur kan vårt land bidra?”

Britternas val är olyckligt och hela kontinenten kommer att få betala. Den största bördan lär dock hamna på britterna själva.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Sverige är i krig om några år?

av Frank Rosenius

Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1].

Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp.

I stället blev det upprörda reaktioner både i högkvarteret och i försvarsdepartementet. Man ansåg att det inte finns någon risk för en sådan utveckling och att arméchefen var ute i ogjort väder. Så sent som 5 juli säger ÖB i en DN-intervju ”Försvarsmaktens samlade bedömning är att militärt angreppshot inte är sannolikt”.

En fråga som inställer sig är varför den militära och politiska ledningen går i polemik med sin arméchef – kan det vara så att vi inte har erforderlig förmåga att möta ett väpnat angrepp och inte vill ta debatten eller anser man att risken att detta inträffar är försvinnande låg och vi därför inte behöver denna förmåga de närmaste åren, d v s under rådande försvarsbeslut 2015 – 2020?

Om vi börjar i det senare, kan konstateras att vi lärt oss att sia om säkerhetspolitisk framtid är omöjligt. Att ha handlingsfrihet att möta olika händelseutvecklingar är därför den gyllene regeln i all försvarsplanering. Detta är också inriktningen i nu liggande försvarsbeslut. Försvarsbeslutet säger om krav på ”krigsberedskap” att vi inom tre månader[2] skall kunna mobilisera hela försvarsmakten och kunna möta ett väpnat angrepp. Visserligen skall vi räkna med att inte behöva föra kriget ensamma. Men det är ett högt tidskrav – regering och riksdag räknar tydligen själva med att inom några månader måste försvarsmakten kunna stå stridsberedd.

Med detta konstaterande blir reaktionen på arméchefens uttalande svårförståeligt. Det kan alltså inte vara olika syn på beredskapskraven som leder till upprördheten. Min slutsats blir att reaktionen på arméchefens uttalande bottnar i att förmågan att möta ett väpnat angrepp enligt Riksdagens beslut har brister som man inte vill diskutera.

Vad är det då som är så känsligt i våra olika förmågor att svallvågorna blir så höga att arméchefen spolas bort?

Inom akademien pågår ett arbete med en analys av framtida behov inom hela försvarssektorn. Preliminära slutsatser förstärker intrycket av allvarliga brister inom försvarsbeslutsperioden som säkert orsakar huvudbry hos ansvariga. Jag ger här några exempel.

Vi kommer inte att ha ett kvalificerat robotluftvärn före år 2020. Konsekvensen blir att arméns stridsvagnar sannolikt blir utslagna innan de kommer till verkan. Vi kan inte eskortera underhållstransporter till Gotland med fartyg då korvetterna inte kan ge erforderligt skydd mot luftangrepp. Vidare – våra flygbaser kan inte försvaras mot luftangrepp med robotar.

Inom underhållssidan som transporter, stridssjukvård och tillgång på robotar synes bristerna allvarligt begränsa våra förmågor.

Slutligen är bristen på utbildade soldater så stor att krigsorganisationen inte kan bemannas med mer än till delar med tillräcklig kvalitet.

Den viktiga och avgörande frågan kvarstår när dammet lagt sig efter Brännströms inlägg – kommer vi under nuvarande försvarsbeslut att kunna lösa de uppgifter Riksdagen ålagt totalförsvaret?

Kravkatalogen är tydlig – försvara Sverige mot väpnat angrepp (Försvarsbeslutets  huvudskrivelse); ”militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas” och i samma stycke ”risken för dessa har ökat” (bil sid 1) samt att kraven på beredskap gäller utan återtagning (bil sid 8)

I försvarsmaktens nyligen utgivna ”Militärstategisk doktrin – MSD 16” kan man kanske hitta svaren? Trots att doktrinen till sin huvuddel kan ses som en lärobok med till största delen allmängiltiga råd, ges på några ställen en insikt i hur försvaret avser agera inför dagens komplexa utmaningar. Några sentenser värda att notera är ”framgång kräver att man ligger ett steg före” och ”förlorad tid kan inte återtas” (sid 45), vidare ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock” (sid 53). Slutligen ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet”. Detta visar en viss insikt om att det fordras hög beredskap, flexibilitet och kvalitet. Men enligt min uppfattning är det tyvärr långt mellan doktrin och verklighet.

Varför blir det sådana konvulsioner när någon lyfter frågan om vi kan hantera ett väpnat angrepp ”inom den tidsperiod som omfattas av ett försvarsbeslut”, d v s i ett relativt sett kort perspektiv? Svaret är enligt min uppfattning att i den politiska beslutsfattningen vill man inte gå längre än att ge allmänna långsiktiga riktlinjer men bara vara tydlig om ekonomiska kortsiktiga ramar. Försvaret har anpassat sig och godtar ”spelordningen”. Att vi inte kommer att leva upp till de krävande militärstrategiska slutsatserna lämnas utan åtgärd och utan protest. Alla är dock rörande överens om att på lång sikt är målsättningen att vara i balans mellan behov och resurser. Men det får tydligen kommande försvarsbeslut ta tag i! Så har tyvärr ofta varit fallet också i tidigare perioder när krav på förstärkningar av försvarsförmågan aktualiserats.

Om kriget kommer imorgon får nuvarande organisation ta konsekvenserna. Det blir då bl a den nye arméchefens ansvar.

 
Författaren är viceamiral, f d stf ÖB, och Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidigare Styresman

Noter

[1] Jag har medvetet valt att i detta inlägg inte hänga upp framställningen på en semantisk och exakt analys av andras ordval – andemeningen är tydlig nog.
[2] Huvuddelen av krigsförbanden (Fö2015/00953/MFI, bilaga sid 8, Beredskap)

FÖRSVARSFÖRMÅGA PÅ VILLOVÄGAR





Försvarsförmåga är ett begrepp vi ofta har hört i den allt mer intensiva debatten om vårt försvar de senaste åren. Debatten handlar i huvuddrag, helt korrekt om att försvarsförmågan måste öka, vilket de flesta numera är överens om. I detta inledningsanförande har jag valt att fokusera på, och analysera de fem områden som jag bedömer har påverkat vår försvarsförmåga i störst utsträckning. Syftet med att välja en sådan utgångspunkt, och jag inte har antagit ett visionärt förhållningssätt den här gången, är en förhoppning om att kunna bidra till att tidigare misstag inte ska göras om i framtiden. 

Texten är ursprungligen publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) 2-2016

Inledning

Det finns en rad anledningar och påverkande faktorer till att vår försvarsförmåga har degraderats och det finns lika många anledningar till att den inte ökar i den takt som det försämrade omvärldsläget kräver. I syfte att göra min analys hanterbar så har jag valt att avgränsa den till tiden från försvarsbeslutet 2000 och fram till idag. Jag har också valt att bortse från frågan om Nato.

Jag har i min analys kommit fram till att det i huvudsak är fem områden, som i olika grad har inverkat på vår försvarsförmåga:

- Reduceringar genom försvarsbeslut

- Internationaliseringen

- Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

- Det militära budskapet

- Militära utvecklingsprojekt

Ovanstående områden överlappar varandra i flera fall. Exempelvis så är reduceringar genom försvarsbeslut tätt knutet till det politiska förhållningssättet.


Reduceringar genom försvarsbeslut

Den enskilt största faktorn, som menligt har inverkat på vår försvarsförmåga är försvarsbesluten. Om detta råder inga tvivel. Men för att ge en samlad bild går det inte att utelämna denna självklarhet.

FB 00

Inför försvarsbeslutet 2000, som slutade med att en mycket stor del av våra militära förband avvecklades, så var de flesta eniga om behovet av att reformera försvaret. Planen var att förnya och modernisera, inte att avveckla på det sätt så som det hela slutade med. Men planen var inte förankrad på finansdepartementet, vilket innebar att finansministern på egen hand gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om stora reduceringar. Det innebar att försvarsbudgeten reducerades med 4 miljarder per år, pengar som redan var intecknade, bland allt genom olika materielprojekt. Den efterföljande debatten handlade därför helt felaktigt om ”svarta hål” och att Försvarsmakten inte hade kontroll på sin ekonomi, när det i själva verket var politiska beslut som var orsaken till dessa hål.

De faktiska konsekvenserna av FB 00 innebar att försvarsförmågan inom alla försvarsgrenar reducerades kraftigt där bland annat både Arméns och Kustartilleriets brigadstruktur slogs sönder, något som man idag eftersträvar att återskapa. För marinens del och förmågan att kunna bekämpa sjömål, så blev avvecklingen av artillerisystemet 12/80 och det då helt nya tunga kustrobotbatteriet med RBS-15 två nederlag. Förmågor som nu åter igen efterfrågas. Även den sista fartygsdivisionen på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen avvecklades.

En annan vital funktion som nedmonterades var vår ubåtsskyddsförmåga som vi hade byggt upp under lång tid, baserat på lång erfarenhet. Även detta är något som vi idag har ett behov av att återskapa då vi ånyo konstaterar kränkningar av våra vatten. Försvarsbeslutet 2000 kom att bli den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan 1925, och de negativa konsekvenserna påverkar oss än idag. Men det räckte inte, det skulle komma mer.


FB 04

Bara några år efter att försvarsbeslutet 2000 klubbades igenom så konstaterades det att de ekonomiska hemtagningarna ej skulle gå att genomföra snabbt nog. Det var således upplagt för ytterligare nedskärningar och fler förbandsnedläggningar.

Det nya försvaret som växte fram var inte bara mindre, det innebar också att förbandstyper och utbildningsregementen blev singularförband, d.v.s. ett artilleriregemente, ett luftvärnsregemente osv. Man utvecklade nu ”demonstratorförsvaret”[1] med syftet att vidmakthålla och utveckla förmågorna inom respektive stridfunktion. Det var således aldrig tänkt att den nya försvarsmaktsorganisationen, i stort sett samma som vi lever med idag, skulle vara anpassad för försvaret av Sverige. Därmed upphörde även försvarsplaneringen.

Försvarsbeslutet präglades dessutom av ett stort mått av regionalpolitik, vilket innebar att de olika förbandstyperna, framför allt inom Armén, blev utspridda över hela Sverige, vilket innebar att det blev mycket svårt att öva tillsammans. Artilleriet hamnade i Boden, luftvärnet i Halmstad, stridsvagnarna i Skövde och ingenjörer i Eksjö osv.

Det var även genom detta försvarsbeslut som det militära vakuumet på Gotland uppstod då det sista militära förbandet på ön avvecklades. Idag är en återuppbyggnad av försvaret på Gotland prioriterat. Den militära infrastrukturen på Gotland där P 18 tidigare låg såldes för 40 miljoner kronor. Idag lägger Försvarsmakten 780 miljoner kronor på att bygga upp en ny garnison för den stridsgrupp som ska etableras på ön.[2]

FB 09

Försvarsbeslutet 2009, som benämndes inriktningsbeslut, var egentligen bara en fortsättning på den inslagna vägen som FB 04 stipulerade. Det var givetvis en stor besvikelse för alla de som hade satt sitt hopp till den moderatledda regering som tillträdde i samband med valet 2006. Försvarsminister Mikael Odenberg valde kort efter sitt tillträde att avgå sedan det stod klart att finansministern hade planerat för ytterligare reduceringar av försvaret genom att skära i budgeten med ytterligare 3-4 miljarder.

I propositionen ”Ett användbart försvar”[3] som lades på riksdagens bord strax efter att Ryssland hade invaderat Georgien, så var man tydliga med att ekonomin var styrande till skillnad från de faktiska försvarsbehoven. ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger”.

Försvarsmaktens insatsorganisation var därmed nere på rekordlåga nivåer. I huvudsak utgörs verkansdelarna av 100 stridsflygplan, sju korvetter, fyra ubåtar och åtta manöverbataljoner med bristfälliga stödfunktioner. Ett av de största problemen som då blev kända för en större allmänhet är de omfattande materielbristerna, det som i media beskrivs som ”det ofinansierade materielberget”. Förbanden saknar stora delar av sin materiel, och den som finns börjar bli föråldrad.

FB 15

Inför försvarsbeslutet 2015 fördes en allt mer intensiv debatt. Det var en allmän uppfattning bland försvarsexperter och debattörer, och framför allt från oppositionen, att alliansregeringen inte hade tagit försvarsfrågan på det allvar som omvärldsutvecklingen dikterade. Ryssland hade inte bara invaderat Georgien, utan nu också annekterat Krim, övat kärnvapenfall mot Sverige[4] i samband med den ”ryska påsken” 2013, hotat med kärnvapen, genomfört en rad mycket stora beredskapsövningar samt påbörjat ett militärt upprustningsprogram av enorm omfattning. Till detta skall läggas undervattenskränkningen av svenskt territorium hösten 2014.

Att öka vår svenska försvarsförmåga i detta farliga läge var nu helt nödvändigt för att bättre kunna möta denna utveckling som närmade sig ett nytt kallt krig. Men när försvarsuppgörelsen presenterades i maj 2015 så kunde vi åter igen konstatera att våra politiker inte hade tagit försvarsfrågan på allvar. Försvarsbeslutet blev förvisso ett trendbrott, då man ökade försvarsbudgeten, men problemet blev att överenskommelsen endast finansierade hälften av försvarsmaktens minimibehov. Ökningen blev endast 10,2 miljarder jämfört med det framställda minimibehovet om 20 miljarder. Man skall dock vara medveten om att dessa 20 miljarder enbart skulle finansiera de mest allvarliga bristerna från det tidigare försvarsbeslutet, inte tillföra några nya förmågor.

Nu blev utfallet således hälften, samtidigt som regeringen ställde krav på att Gotland skulle re-militariseras, och att ubåtsjaktförmågan skulle öka. En ekvation som givetvis inte går ihop. Försvarsbeslutet 2015 renderade därför i ytterligare ett haveri inom svensk försvarspolitik under 00-talet.

Baserat på ovanstående korta sammanställning av fyra försvarsbeslut så kan vi konstatera att samtliga dessa beslut, i huvudsak, har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning. Inledningsvis genom nedskärningar, och därefter genom underfinansiering, och slutligen genom att inte öka förmågan i paritet med omvärldsutvecklingen.


Internationaliseringen

Den andra faktorn som i stor utsträckning har bidragit till den succesiva degraderingen av vår nationella försvarsförmåga är det som jag har valt att benämna som ”internationaliseringen”. Det hela startade i samband med FB 00 och accelererade inför FB 04.

Pendeln svängde nu från det ena ytterläget (invasionsförsvar) till det andra ytterläget (internationella insatser). Plötsligt skulle alla försvarsgrenar och förband försöka hitta sin plats i det nya försvaret, i vissa fall upplevdes denna transformering näst intill desperat.

Man ska inte förledas att tro att det är de genomförda internationella insatserna som jag avser i den här delen, för så är det inte. Felet kan istället häledas till vårt förhållningssätt till det hela, det vill säga det som ledde till internationaliseringen av Försvarsmakten, vilket i sin tur innebar att vi övergav förmågor och funktioner som är avgörande för att kunna försvara Sverige.

Armén låg på framkant, och eftersom brigadstrukturen redan var sönderslagen, så passade den nya organisationen med små förbandsenheter utmärkt för internationella insatser. Även Flygvapnet släppte greppet om det nationella försvaret och började anpassa sig mot internationella uppgifter. Här låg fokus på CAS (Close Air Support) vilket innebär flygunderstöd till markförband under ett totalt luftherravälde, något som inte är applicerbart vid nationellt försvar. Nu etablerades även nya sanningar, som att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”[5].

Marinen kom också att gå denna väg. All verksamhet skulle nu ha en internationell prägel och alla marina förband anmäldes till EU styrkeregister. Förbanden skulle nu övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. Övningarna blev mycket lågintensiva och omfattades ofta av att ligga i en tilldelad ruta i havet och försöka hitta smugglare av olika slag.

Marinens nya huvudfiende vid denna tidpunkt blev terroristen! Terroristen var ett lämpligt objekt eftersom vi fortfarande påmindes om terrorattacken (9/11) mot USA. Terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen var en annan händelse som påverkade vägvalet. Hon blev attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna, eftersom många chefer ansåg att det var i den miljön vi skulle verka i framtiden.

Den lilla terroristbåten FIAC (Fast Inshore Attack Craft) blev därmed känd för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet vid sjöstridsflottiljerna under många år, tillsammans med LSF (Low Slow Flyer) som utgjordes av ytterst okvalificerade propellerflygplan. För att kunna hantera dessa nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg, och övningar med flottans huvudvapensystem så som ubåtsjakttorpeder och robotar reducerades till ett absolut minimum.

Interoperabilitet blev nu ett nytt modeord, men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och datalänar. På grund av detta så var svenska flottan hänvisad till talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet.

För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i sin existenskamp i det nya insatta insatsförsvaret.

Minröjningsförbanden påverkades i mindre omfattning. Det fanns fortfarande otroligt många minor kvar på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från "minröjningsoperationer" till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen "miljöoperationer". Minröjningsförbanden gjorde under den här perioden ett föredömligt bra arbete med att städa i Östersjön. För amfibieförbandet så blev den enda kvarvarande bataljonen delvis ominriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon.

I slutet av 2008 fick Försvarsmakten en anvisning att planera för en insats i Adenviken, det som skulle bli ME01 med korvetterna Stockholm, Malmö och stödfartyget Trossö. Terroristen som flottan under många år hade förberett sig för att möta övergick nu istället till att vara Piraten.

Efter insatsen i Adenviken kom så den första vändpunkten, och de nationella övningarna på hemmaplan började återupptas. Ett problem var dock att Försvarsmaktens ekonomi var mycket ansträngd, ett annat var att förbandsmassan i Marinen nu krympt så oerhört mycket att de förband som var kvar på hemmaplan inte hade någon att öva med/mot.

Den slutliga vändpunkten kom dock strax efter att Jan Thörnqvist tillträdde som marinchef då han mycket befriande deklarerade att ”Strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen. Kan vi hantera en sådan situation står vi även inom ramen för detta väl rustade att möta även mer lågteknologiska hot som exempelvis sjöfartsskydd mot pirater i Indiska oceanen”. [6]

Därmed var ordningen återställd och marinen började åter igen, enligt min mening, fokusera på rätt saker.

Marinen har gjort oerhört bra ifrån sig under både internationella övningar och insatser. ML-insatserna utanför Libanon, och ME-insatserna utanför Somalia och amfibieförbandet i Tchad är bara några exempel. Men felet, och det som har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning, var att pendeln tilläts svänga för långt, ända till det andra ytterläget. Det här innebar att förmågan inom en rad helt avgörande områden reducerades i allt för hög grad, något som vi under de senaste åren har jobbat hårt för att återta.

Sammanfattar man konsekvenserna av internationaliseringen så kan jag konstatera att det innebar en felfokusering inom marinen, där vi helt anpassade oss mot en okvalificerad motståndare. Avvecklingen av ubåtsskyddet fortsatte, och den sjöoperativa helikopterförmågan utgick till förmån för att de sista Hkp 4 anpassades för uppgifter inom Nordic Battlegroup (NBG 08)[7]. Värnplikten avskaffades, armén slutade öva i sammansatta förband. Inom flygvapnet avvecklades hela krigsflygbassystemet. Möjligheten till sjömålsbekämpning inom Flygvapnet höll på att utgå i samband med övergången till JAS 39 C/D då Försvarsmakten inte beställde någon integration av roboten. Vi räddades här av Thailand som beställde robot 15 till sina flygplan, och därmed så fick Sverige det på köpet[8], något vi idag ska vara väldigt tacksamma för.

Jag vill ånyo poängtera att man måste skilja på internationella insatser och internationaliseringen av Försvarsmakten. Det förstnämnda har vi utfört föredömligt, samtidigt som det sistnämnda i vissa avseenden har varit direkt skadligt för vår försvarsförmåga.


Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

Det politiska förhållningssättet till frågan om försvar och säkerhet är givetvis hårt knutet till försvarsbeslut och ekonomi, men det är trots det en påverkande faktor som måste belysas. Försvarsberedningens slutsats från 2004 kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”[9]

Det är givetvis lätt att vara efterklok och idag säga att beredningen hade fel. Istället kan man konstatera att försvarsberedningens rekommendation vid ett försämrat omvärldsläge var helt korrekt. ”Efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring kommer det att krävas flera successiva beslut av regering och riksdag för att kunna möta allvarligare hot mot riket”[10]

Men det här sätter också fingret på frågan om politiskt förhållningssätt eftersom politisk nivå ännu ej har tagit ett enda beslut av större magnitud som har bidragit till att bättre kunna möta allvarligare hot i enlighet med vad 2004 års försvarsberedningen rekommenderade.

Istället gjorde man i princip tvärt om. 2008 tillsatte regeringen det som kom att kallas genomförandegruppen. En låg rad materielprojekt ströks, och lika många reducerades. Det var här som bland annat den planerade luftvärnsroboten till våra Visbykorvetter försvann. Detta skedde samtidigt som Ryssland invaderade Georgien. När riksrevisionen senare granskade ärendet kom man fram till att "sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor… Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar... Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna."

Det var också här som begreppet ”skönmålning” blev allmänt vedertaget inom försvarspolitiken. Det politiska budskapet som trummades ut var att regeringen stärkte försvarsförmågan, och att man nu skapade ett ”tillgängligt, flexibelt och användbart försvar som kunde möta morgondagens hot som var komplexa oförutsägbara och gränslösa”. Det såg bra ut i alla debattartiklar, men verkligheten var givetvis en helt annan. Underfinansieringen var ett faktum, och ÖB Sverker Göranson försökte gång på gång förklara det prekära läget. Något som nådde sitt crescendo när han i Almedalen 2013 gjorde en liknelse, och förklarade att han skulle tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte mer pengar tillfördes.

Men inte ens en rad omvälvande händelser under den här perioden skulle rendera i att regeringen vidtog några konkreta förmågeökande åtgärder. 2009 genomförde Ryssland övningen Zapad där man övade kärnvapenanfall mot Polen. 2011 lanserades det ryska upprustningsprogrammet om 5000 miljarder kronor. Samma år hade vi en befarad undervattenskränkning på västkusten. 2012 konstaterade MUST att spionaget mot Sverige ökade samtidigt som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren(m) skrev att ”Ryssland drar sig öster ut. Europa är säkrare än på länge”. Drygt ett år senare annekterade Ryssland Krim, och startade ett krig i östra Ukraina.




Efter regeringsskiftet 2014 så skrev moderaternas nya försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark en debattartikel i SvD[11] där han bland annat skrev ”just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna” samt ”med tiden har det etablerats en bild av att Moderaterna inte talar klarspråk i försvarsfrågor. Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit”.

När socialdemokraterna övertog regeringsmakten var det nog många som hoppades på konkreta åtgärder givet det allt mer försämrade omvärdsläget. Inte minst beroende på den hårda kritiken som utdelats i opposition. Men åter igen så uteblev de konkreta åtgärderna, vilket jag beskrev i den första delen om försvarsbesluten.


Det militära budskapet

Det politiska förhållningssättet till försvarsfrågan är i vissa fall tätt knuten till det militära budskapet. Men hur har Försvarsmaktens budskap och prioriteringar påverkat försvarsförmågan?

ÖB Håkan Syrén skrev sommaren 2004 att ”en återgång till den tidigare situationen är utesluten. Nu måste vi istället kunna möta nya hot mot oss som en del av en vidare europeisk och global gemenskap”[12] I samma skrift deklarerade ÖB även att ”vi måste göra upp med de sista resterna av det gamla invasionsförsvaret – inte bara i teorin, utan också i praktiken”[13].

Det är förvisso lätt att vara efterklok. Men vi kan nu konstatera att situationen idag har många likheter med den tidigare och att stora delar från det gamla invasionsförsvaret, som vi gjorde upp med, hade behövts idag.

Ett annat exempel där Försvarsmaktens budskap har påverkat är frågan om Gotland. ÖB Sverker Göranson avrådde från att satsa resurser på Gotland med hänvisning till vårt försvarskoncept med operativ rörlighet.[14] Den tidigare alliansregeringen gick på ÖB:s linje trots att få oberoende försvarsexperter och analytiker delade den bedömningen. I samband med det senaste försvarsbeslutet valde regeringen att överge ÖB:s linje i frågan, vilket innebär att permanenta förband på Gotland nu återinrättas.

Försvarsmaktens budskap har inte heller alltid varit entydigt. I sitt tal[15] under Folk & Försvar i Sälen januari 2015 tog ÖB Sverker Göranson upp den operativa förmågan. ”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”.

Kort senare, efter att vår nya ÖB Micael Bydén tillträdde så var budskapet runt operativ förmåga ett annat. Bara nio månader senare, i oktober 2015 intervjuades ÖB i Studio 1 och budskapet var då att ”jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga”. ÖB lade också till att ”I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”[16]

Det skilda budskapen kan möjligen bottna i att vår nya ÖB vill sätta en positiv bild av vårt försvar istället för att påvisa brister, något som givetvis är bra. Men det finns också en risk att diametralt skilda budskap kan skapa förvirring runt de faktiska försvarsbehoven, vilket i sin tur kan riskera att den politiska nivån kan förledas att tro att försvarsbehoven är tillfredsställda.


Militära utvecklingsprojekt

Det sista området som jag bedömer har inverkat negativt på utvecklingen av vår försvarsförmåga är raden av militära utvecklingsprojekt, något som skulle kunna rendera i lika många uppsatser.

När Försvarsmakten skulle förnyas i samband med FB 00 så startades projektet NBF (Nätverksbaserat Försvar). Kostnaden sägs ha landat på runt fem miljarder, med mycket ringa uteffekt kopplat till faktisk försvarsförmåga.

Visbyprojektet är ett annat utvecklingsprojekt som har kostat oss över tio miljarder. Vi beställde och betalade för sex korvetter men fick fem! Fartygen har idag exakt samma vapensystem som äldre korvetter och det tog hela 15 år från sjösättning av det första fartyget fram till leverans av det sista. Även om fartygen idag är väl fungerande, så ställer jag mig tveksam till att Försvarsmakten i framtiden ska ge sig in i liknande utvecklingsprojekt.

Det finns en rad andra projekt inom ramen för det nordiska samarbetet som i olika grad har havererat. Det uttalade syftet med de samnordiska materielprojekten var att ”på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive lands försvarsförmåga”. Men utfallen visar tyvärr allt för ofta på havererade samarbeten och kompromisslösningar som följd. När Helikopter 14 skulle anskaffas värderade regeringen ett nordiskt samarbete högre än att Försvarsmakten skulle få den bästa helikoptern. I det nordiska ubåtsprojektet Viking så drog sig först Norge ur, och därefter Danmark, och projekthaveriet var ett faktum trots många investerade skattemiljoner. Den splitterskyddade granatkastaren AMOS är ett annat projekt där först Norge och Danmark drog sig ur, sedan Sverige på grund av alliansregeringens besparingar på försvaret 2008. Projektet kostade enligt riksrevisionen Sverige 860 miljoner med utebliven förmåga som följd.

Archerprojektet skulle däremot slå belackarna på fingrarna. Man avvecklade Sveriges sista 48 artilleripjäser för att återanvända delar till 24 nya Archer vardera till Sverige och Norge. Projektet framhölls som det goda exemplet, där Sverige skulle spara 400 miljoner genom samarbetet. Men även detta samarbete havererade. Norge drog sig ur på grund av förseningar och låg tilltro till systemet, vilket innebär att Sverige kan komma att få bära alla kostnader på egen hand.

Baserat på ovanstående blir det därför svårt att hävda att försvarsförmågan har ökat i paritet med kostnaderna för alla dessa projekt.


Sammanfattning

Om man sammanfattar dessa fem områden kan man förenklat säga att:

  • Samtliga försvarsbeslut har i grunden varit underfinansierade 
  • Internationaliseringen har inverkat menligt på den nationell försvarsförmågan. 
  • Våra politiker har följt och debatterat den försämrade omvärldsutvecklingen, men inte vidtagit några konkreta åtgärder för att möta den 
  • Försvarsmakten har bidragit till att accelerera internationaliseringen, och i vissa fall har man ej varit entydiga i sitt förmedlande budskap. 
  • Utvecklingsprojekt och nordiska samarbeten inom materielområdet har sällan bidragit till ökad försvarsförmåga. 

Ovanstående faktorer har i olika grad, och på olika sätt inverkat på uppbyggnaden av vår försvarsförmåga, och möjligen kan denna text bidra till en påminnelse om eftertänksamhet inför framtida vägval där vi måste tillse att:

  • Försvarsbesluten blir realistiska, långsiktiga och finansierade. 
  • Basförmågor vidmakthållas, även vid ett förbättrat omvärldsläge (jmf internationaliseringen). 
  • Förhållningssättet till omvärldsläget tas på allvar av våra politiker, inte bara i teorin, utan även i praktiken. 
  • Försvarsmakten måste framställa försvarsbehoven utifrån faktiska omständigheter, och inte utefter vad man kan förväntas få igenom ekonomiskt. 
  • Kostsamma utvecklingsprojekt måste undvikas. Försvarsförmåga, låg kostnad och hög leveranssäkerhet måste vara vägledande. 

Slutligen tål det att påminnas om att försvarsförmåga är något relativt! Det innebär att om vi satsar 10 miljarder på att öka vår förmåga samtidigt som vår motståndare satsar 5000 miljarder, så har vi inte åstadkommit annat än en kraftfull relativ förmågereducering. Det är något som ofta glöms bort i den försvarspolitiska debatten.


Fotnoter:

[1] Budgetunderlag för år 2004, Försvarsmakten, 2003-02-28, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-2004/bu04_hdok_2004_med_bilagor.pdf

[2]”Nya garnisonen kostar 780 miljoner”, SR P4 Gotland, 2016-05-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6422704

[3] ”Ett användbart försvar”, Regeringens 2008/09:140, 2009-03-19

[4] ”Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige”, DN, 2016-02-02, http://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige/

[5] Försvarspolitisk talesperson Håkan Juholt (s), http://www.svd.se/folkpartiet-vill-skapa-ny-varnplikt

[6] ”Nationella övningar lägger grunden”, Jan Thörnqvist, Marinbloggen, 2012-05-08

[7] ”Helikoptrar till NBG försenade”, Försvarsmakten, 2007-12-17, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2007/12/helikoptrar-till-nbg-forsenade/

[8] ”Den icke existerande vapenarsenalen”, Wismans Wisdoms, 2013-09-04, http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/fortsatt-om-den-icke-existerande.html

[9] ”Säkrare grannskap – osäkrare värld”, Regeringskansliet, 2003-02-27, http://www.regeringen.se/contentassets/7c5b30f0b33a451899d217085be6d765/sakrare-grannskap---osaker-varld

[10] Ibid

[11] ”Tid för klarspråk om försvaret”, Hans Wallmark, SvD Brännpunkt, 2015-01-11, http://www.svd.se/tid-for-klarsprak-om-forsvaret

[12] ”Vägen framåt”, ÖB Håkan Syrén, Försvarsmaken, 2004

[13] Ibid

[14] ”Försvarsmakten avråder från att satsa resurser på Gotland”, SR, 2015-04-28

[15] ”Förutsättningar inför ett nytt försvarsbeslut”, ÖB Sverker Göranson, Folk & Försvar Sälen, 2015-01-12, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-organisation-forband/overbefalhavaren/tal-och-debattartiklar/tidigare-obs-tal-och-debattartiklar/150112-forutsattningar-infor-nytt-forsvarsbeslut-ob-sverker-goranson-anforande-vid-folk-och-forsvar-2015-webb.pdf

[16] ”Nya ÖB räds inte ryssen”, Sveriges Radio Studio 1, 2015-10-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6269704 

KKrVa studie ”Hotet” – några slutsatser avseende Försvarmaktens utveckling


Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några.

Den starka tonvikt som rysk doktrin lägger på överraskning och vilseledning, kopplat till utvecklingen av de ryska stridskrafterna i riktning mot ökad flexibilitet såväl strategiskt, operativt som taktiskt, talar för att vår förmåga till underrättelseinhämtning och underrättelseanalys måste förstärkas. Speciellt viktigt framstår här den operativa underrättelsetjänsten, d v s förmågan att se igenom det ”brus” i form av övningar, beredskapskontroller och andra typer av vilseledning, som kan dölja förberedelser för ett eventuellt angrepp.

Genom att kryssnings- och ballistiska robotar är på väg att bli ”mängdvapen” kan en inledande bekämpning av svenska baser och andra installationer ske både överraskande och med stor kraft. Vår förmåga till snabb spridning (före ett angrepp) av flygplan, fartyg och annan materiel måste förbättras. Likaså kommer det att behövas förmåga att aktivt kunna möta den här typen insatser i speciellt viktiga områden, d v s kunna bekämpa robotar innan de når sina mål.

En angripare har fördelen att välja tid och plats för ett angrepp. Antalet områden i Sverige som kan vara aktuella som anfallsmål kopplat till att flytta fram ryska luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system för att hindra Nato att ingripa till försvar av Baltikum är stort.

Vi kommer aldrig att kunna vara på plats med egna stridskrafter i alla de riktningar som kan vara hotade. Många områden kommer att vara ”trupptomma”. Det i kombination med olika typer av förbekämp­ning, robotar, flyg, sabotörer, cyber m fl, kommer allvarligt att försvåra alla typer av egna tidiga insatser. Våra möjligheter att ”komma igen”, eller utryckt på ett annat sätt, hantera efterhandssituationer, måste därför utvecklas. Förutom att överleva en intensiv förbekämp­ning framstår här tre förmågor som speciellt angelägna:
  • att med olika långräck­viddiga system kunna bekämpa en angripare i ett område han tagit, det både för att tidigt kunna påverka honom innan andra egna system kan komma till verkan liksom för att kunna bekämpa hans system inne i ett ”brohuvud”,
  • att kunna återta terräng varifrån en angripare kan lösa sin huvuduppgift, det som i grunden föranledde ett angrepp mot Sverige – att med luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system försvåra Natoinsatser i Baltikum.
  • att kunna påverka en angripares sjö- och lufttransporter och därmed hans styrketillväxt och uthållighet i ett taget område.
Till detta ska läggas behovet av att bädda för att kunna ta emot eventuell utländsk hjälp. Med andra ord, inte göra det omöjligt för någon att hjälpa oss därför att vi inte kan skydda sådana områden och anläggningar dit hjälpen kan anlända. Här ingår även kravet på att skydda såväl det luftrum och de sjöfarts­leder som krävs för att förstärkningar ska nå fram.

Det sker också en snabb materielutveckling i den ryska krigsmakten t ex: drönare införs på stor bredd, örlogsfartyg ges efterhand mycket kvalificerad luftvärns- och ubåtsjaktförmåga, stridsfordon utrustas med aktiva motmedel, en ny generation avancerade stridsflygplan är på väg att införas mm. För att möta dessa system krävs från vår sida en kontinuerlig hotbildsanpassning.
Risken är överhängande att det i vissa avseenden redan existerande teknik­gapet mellan våra förmågor och rysk förmåga ökar. Det finns därför starka skäl att öka våra insatser när det gäller forskning och utveckling inom sådana områden där vi skulle kunna nå ett försteg jämfört med de hot vi har att möta, och där lämplig teknik inte alltid finns tillgänglig på marknaden. Dessutom, kunskapen behövs för att vara en kompetent upphandlare.

Det scenario i studien som innebar tämligen omfattande strider på svenskt territorium, angrepp på svensk infrastruktur och där också förbindelserna med utlandet skars av, gav vid handen att det civila samhällets möjligheter att hantera en sådan situation var ytterst begränsade. Det är uppenbart att det krävs omfattande åtgärder inom områden som ledning, sjukvård, försörjningsberedskap, ordningshållning m fl, för att säkerställa att samhället på ett rimligt sätt ska kunna klara de påfrestningar som ett krig skulle innebära. Något som också kraftigt påverkar Försvarsmaktens förmåga. Det framstår som klart att Försvarsmaktens möjligheter att verka är starkt beroende av stöd från det civila samhället, tex avseende sjukvård och försörjning av förnödenheter. Det väcker frågan i vilken utsträckning Försvarsmakten, åtminstone i tidiga skeden av en konflikt, kanske några veckor, ska vara beroende av omfattande stöd från det civila samhället för att kunna verka.

Sammanfattningsvis:
Försvarsmaktens förmåga måste bygga på flera ben. Angriparen får inte ges möjlighet att optimera sin plan och sina insatser mot bara en typ av hot när han ska genomföra en operation mot Sverige. Det är kombinationen av olika svenska motåtgärder, och den eventuella möjligheten att även andra länders stridskrafter kan agera i och i anslutning till Sverige, som tvingar honom till en stor och komplicerad och därmed riskfylld operation. D v s skapar den tröskel som skulle kunna avskräcka från ett angrepp.

Den idag planerade (finansierade) utvecklingen av Försvarsmakten innebär att den varken kommer att ha det nödvändiga antalet förband av olika slag, eller kunna förnyas tekniskt i tillräcklig utsträckning, för att skapa en trovärdig avskräckningseffekt. Det vare sig den ska agera ensam eller tillsammans med andra i händelse av ett angrepp mot Sverige.

Nästa års studier tar därför bl a sikte på att inte bara analysera och föreslå medel och metoder, nya som gamla, för att möta de hot som beskrivits i årets studie utan även att försöka beskriva och kvantifiera tänkbara försvarsmaktsstrukturer för att möta de hot som skulle kunna vara aktuella i framtiden.



P.S. Ovanstående är mina egna slutsatser, de har inte förankrats hos övriga medlemmar i den arbetsgrupp som deltog i studien "Hotet".

Gästinlägg: Elektromagnetisk tröskeleffekt – en förmåga i skuggorna.

Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid utvecklingsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Artikeln är ursprungligen publicerad i det senaste numret av KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet nr 2 2016.


/ Skipper


----------------

Då vår nuvarande ÖB tillträdde lanserade han de fyra T:na, Tillsammans, Trovärdighet, Tillgänglighet och Tröskeleffekt som ledfyrar för Försvarsmakten.
Jag kommer i föreliggande artikel att ta fasta på och diskutera kring begreppet ”tröskeleffekt” och hur detta kan betraktas icke endast ur ett kinetiskt perspektiv utan även ur ett elektromagnetiskt(EM).

För att först definiera begreppet ”tröskeleffekt” har jag använt mig av Anders Åkermarks uppsats Tröskelförsvar- En jämförelse mellan svenska och finska förmågor (FHS 2014)

I denna uppsats definierar Åkermark begreppet tröskeleffekt genom att dela upp det i tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar där det tillträdesbestridande försvaret syftar på förmågan att påverka motståndarens stridskrafter utanför vårt territorium medan det kontrollbestridande försvaret syftar på förmågor inom det egna territoriet.

När det gäller den elektromagnetiska domänen så glider dessa två begrepp in i varandra.

På grund av räckvidden hos vissa radar, radio och telekrigssystem så får vi förmåga att verka utanför territoriet men det går inte att hindra en motståndare att nyttja EM-spektret utan bara att bestrida kontrollen över det samma.

En annan definition på tröskeleffekt återfinns i Mikael Becks uppsats Luftvärnets förmåga att höja tröskeleffekten och bidra till avskräckning (FHS 2014) där följande definition återfinns:

Åtgärder i form av anskaffning och användande av militära förmågor samt byggande av allianser i syfte att höja kostnaderna för en potentiell utmanare att fullfölja hot. Ytterst syftar denna kostnadsökning till att avskräcka utmanaren och att avstå från angrepp.

Utgående från dessa båda med dels ett geografiskt fokus och dels ett fokus på kostnad för motståndaren kommer här tankarna kring den elektromagnetiska tröskeleffekten att utvecklas.

Syftet med krigföringen inom det elektromagnetiska spektrumet kan delas in på följande sätt.

1. Förmåga att få egna sensorer att upptäcka, lokalisera och identifiera motståndarens plattformar, förband och ledningsresurser.


2. Förmåga att påverka motståndarens sensor och ledningsförmåga.


3. Förmåga att skydda egna sensorer och ledningssystem från motståndarens påverkan.

I punkt nummer ett byggs förmågan upp av komponenter som sensorer i olika frekvensområden som dels gör att motståndaren måste vidta skydds- eller påverkansåtgärder för att undgå upptäckt alternativt sänka räckvidden på våra sensorer eller försvåra identifiering. Nyckelbegrepp för skapande av tröskeleffekt här är spridning både i geografi och spektrum, egna sensorers räckvidd utanför eget territorium samt personalens kompetens.

I punkt nummer två krävs att punkt nummer ett är uppfylld samt att vi disponerar system för att kunna påverka i det aktuella spektret. Här kan vi påverka motståndaren på djupet genom att verka mot vederbörandes ledningsförmåga och sensorer förutsatt att vi kan nyttja de möjligheter vågutbredning och geografi ger oss. Som exempel kan motståndarens radionät avsedda för ledning över större yta påverkas(HF-nät) eller att motståndarens långräckviddiga radar påverkas.

Punkt nummer tre är vital för att vi skall behålla vår förmåga till ledning och informationsinhämtning. Här är spridningen i spektrum och nyttjandet av geografin och den sammantagna floran av tekniska och taktiska skyddsåtgärder av stor vikt. Denna robusthet hos egna system och organisationsstrukturer är ett av motståndarens viktigaste underrättelsebehov och behovet att skapa denna robusthet kan inte nog påpekas.

Hanterar vi dessa tre punkter på ett genomtänkt sätt kommer motstådaren att behöva allokera avsevärt med resurser i form av signalspaning, underrättelsebearbetning, resurser för telestörning, förbekämpning, skydd av egna sensorer och sambandssystem samt att vi hos motståndaren uppnår en känsla osäkerhet vilket kräver högre risktagning hos denne- både inom dennes eget territorium så väl som vårt.

Väl genomtänkta kan vi i samtliga tre punkter dessutom skapa oss ett djup i nyttjandet av krigföring i EM-Spektret. Beroende på system kan vi djupt in på motståndarens sjöterritorium påverka och exploatera dennes ledningsförmåga. Vi kan på internationellt vatten påverka och exploatera både motståndarens sensor och sambandsförmåga samt behålla vår egen kapacitet någorlunda intakt och in över eget territorium upprätthålla egen ledningskapacitet och kapacitet för sensorinformation. Till sitt yttersta handlar kriget i EM-spektret sålunda om ledningskapacitet och sensorinformation.

En något underskattad metod för att skapa denna osäkerhet är att nyttja de manuellt styrda metoderna för t.ex. skydd mot motståndarens upptäckt, lokalisering och exploatering av våra sambands och sensorsystem då dessa inte kan förutses lika lätt som tekniska systems agerande. Förutom att som tidigare nämnts taktisera med geografiska och vågutbredningsfaktorer så kan man nyttja manuellt styrda sändningar, att låta det mänskliga ögat och örat identifiera olika former av störningar samt att istället för att utveckla nya avancerade sambandssystem kanske kliva ett steg tillbaka och kräva att nyanskaffade system skall stödja ett antal manuella metoder som med ger ett helt annat taktiserande än automatiska system.

Ett fiktivt exempel på att höja EM-tröskeleffekten kan vara att åter nyttja telegrafi i syfte att skapa säker förbindelse för korta meddelanden. Förutsättningarna finns tekniskt och personellt finns det förutsättningar då sambandspersonalen nu mer är anställd. Denna åtgärd är exempel på hur vi nyttjar en form av samband som tvingar en motståndare att inneha en förmåga mot ett system som de troligtvis ej räknat med behöva verka emot och som dessutom kräver stora störresurser av motståndaren för att förneka våra marina förband ledning.

Ett mer konkret exempel är placerandet av sensorer där man blandar passiva och aktiva, rörliga och fasta dels i syfte att tvinga motståndaren att både uppträda restriktivt med egen sändning samt att belysa t.ex. ett flygplan ur olika vinklar eftersom de flesta stridsflygplan har minst radarmålarea framifrån med betydligt större sådan från sidan.


Delkomponenter i skapandet av EM-tröskeleffekt 





För att uppnå denna förmåga till elektromagnetisk tröskeleffekt kan följande åtgärder vidtagas:

  • Öka förståelsen för krigföring i det elektromagnetiska spektret bland elever på FHS Stabsutbildning och på Högre Stabsofficerskursen. Här av ses en mer fördjupad del avseende EM-taktik än det som ingår in utbildningen rörande informationsoperationer. 
  • Att FMV av Marinen erhåller ett urval av vilka tekniska och taktiska metoder nya sambandssystem skall stödja. 
  • Att all personal i Marinen som nyttjar samband och eller sensorsystem göres medvetna och deras roll i att skapa denna typ av tröskeleffekt. 
  • Att det vid SSS införs ett för utbilning inom taktiskt hanterande av EM lämpligt verktyg. 

Det är min uppfattning att viljan till skapandet av denna sortens tröskeleffekt inte i första hand ligger på specialister utan på taktikerna. Vi behöver tänka både på geografisk och spektral spridning av våra stridskrafter. Vi behöver tänka i termer av geometri när vi grupperar förband och enskilda enheter för att de skall få optimal verkan både med sensorer men även optimera skyddet för den egna ledningsförmågan. Tekniska förmågor i sensorer och sambandssystem måste kompletteras med möjligheten till taktiserande för att kunna få ut maximal effekt mot motståndaren.

Marinen kan genom ett väl genomtänkt nyttjande av EM-spektret bestrida motståndarens kontroll över det samma så att denne måste räkna med större förluster bland sina plattformar och förband genom att vi behåller förmåga till egen ledning, förnekar motståndaren stridsinformation och att våra sensorer ges möjlighet att verka med liten fientlig påverkan på t.ex. räckvidd.

Insatsen för att höja den elektromagnetiska tröskeleffekten ligger i huvudsak inte i mer avancerad materiel utan i taktik och kunskap om hur att nyttja vår materiel.


/ Håkan Lindberg

Ny fas i det fortgående turkiska nationsbyggardramat

av Michael Sahlin

Ett redan spänt och polariserat läge i Nato-landet Turkiet accelererade medio juli in i ett nytt, oväntat och dramatiskt skede, en ny fas i det oavslutade turkiska stats- och nationsbyggarprojektet, eller processen. Först ett dramatiskt, om än till sist misslyckat, statskuppförsök som tog alla, inklusive den turkiska underrättelsetjänsten, på sängen, trots att man kunde ana ett samband med redan förberedda utrensningar av misstänkta anhängare av Hizmet-rörelsen och dess karismatiske ledare Fethullah Gulen. Sedan avslöjanden/påståenden om att kuppmakarna bestod av gulenister som under radarn i stor skala infiltrerat (även) den turkiska försvarsmakten, TSK. Sedan den skakade Erdogan-regimens massiva repressalieåtgärder, med massarresteringar och massavskedanden, en nu påskyndad revolution. President Erdogan må, tvärtemot kuppmakarnas intentioner, ha gått stärkt ur kuppkrisen, särskilt som även den politiska oppositionen så tydligt ställde upp på den trots allt folkvalda regimens sida och därför nu har svårt att artikulera kritik mot undantagstillstånd och ”revolutionära” tvångsåtgärder, men kvarstående frågetecken kring dramaförlopp och framtidsutsikter pekar däremot på ett försvagat, ytterligare instabilt Turkiet. Än en gång drabbas det stolta TSK, hårt pressat också av krigen mot PKK, IS, mm, av åderlåtning och demoralisering. Just nu handlar det om en påstådd slutuppgörelse mellan två grenar av framväxande turkisk sunni-islam, Erdogan/AKP versus den hemliga Gulen-rörelsen, men detta berör trots allt bara en del av Turkiets totala uppsättning av politiska, religiösa och etniska konfliktytor; dessa andra konflikter kan också komma att intensifieras till följd av den inom-sunnitiska hegemonikampens nu våldsamma konvulsioner. Läget i Turkiet, som följs av en bekymrad omvärld, präglas nu av en informationsstrid av existentiell betydelse mellan olika berättelser. För demokrati och rättsstat inger utvecklingen starkt bekymmer. Frihetsinskränkande åtgärder som nu presenteras som blott tillfälliga kan befaras bli långlivade. Det turkiska projektet har inte landat.

Det tar visst aldrig slut. Ständigt nya, dramatiska rubriker om utvecklingen i Turkiet

Det gäller att hänga på, sammanbitet, inte släppa blicken, för den som har att försöka följa och förstå vad som händer. Det hjälper en aning om man har möjlighet att se de större linjerna, de som framskymtar om man har följt utvecklingen i decennier. Det hjälper en att se att det turkiska nationsbyggarprojektet, det som den visionäre men hårdföre Ataturk inledde på 20-talet efter det första världskrigets ragnarrök, det som ännu långt ifrån är fullbordat. Turkiet har, till följd av historia och geografi, inte landat ännu. Icke desto mindre talas i dessa tider mer än tidigare om Turkiets strategiska betydelse: det handlar om kampen mot IS och hanteringen av de syriska och irakiska kriserna, det handlar om det europeiska flyktinghanteringstraumat, det handlar om Turkiets läge som transitland för vår tids stora flöden, migration, energi, jihadism, narkotika, det handlar om Turkiets roll som Nato-allierad Svarta havsmakt och innehavare av de strategiska sunden. Det handlar, eller handlade, också om Turkiet som samhällsmodell, beviset för att liberal demokrati och islamskhet går att förena.

Traditionen med militärinterventioner

Den turkiska militären, numera med Nato:s näst största krigsmakt, har känt sig ha översynsansvaret för genomförandet av Ataturks visionära stats- och nationsbyggarprojekt, detta särskilt från och med den tid efter det andra världskriget då det blev politiskt naturligt och nödvändigt, inte minst med hänsyn till Nato-medlemskapet, att öppna för ett flerpartisystem och en konstitution byggd på parlamentarism. Men redan 1960 hade militären fått nog, och störtade (och hängde) den dåvarande, starkt kontroversiella premiärministern Adnan Menderes. 1971 var det dags igen, och sedan igen 1980. Käbblande politiker (Demirel, Ecevit m fl) hade inte förmått förebygga en våldsspiral med regelrätt gatukrig mellan den kalla krigstidens höger- och vänsterextremister, och militärledningen valde efter inledande tvekan att själv införa en flerårig militärdiktatur som med stor hårdhet genomdrev en slags stabilitet, och en auktoritär författning på ”kemalistisk” grund som i sina grunddrag gäller än idag. Hårdheten då gav upphov till både kurdisk separatism (PKK, 1984) och  islamistisk radikalisering. 90-talet innebar både framväxten av ett allt starkare islamistiskt parti, det som då hette Refah-partiet och vars ledare t o m nådde premiärministerposten (1996), och ett allt smutsigare krig mellan PKK och den turkiska statens olika väpnade aktörer. Och ständig, till synes olöslig, parlamentarisk instabilitet. 1997 hade militären (igen) fått nog och genomförde då det som har kallats ”The post-modern coup”, då man tvingade bort regeringen Erbakan/Ciller men i övrigt avstod från fysisk inblandning.

År 2007 var det dags igen. Då hade Refah-partiets reformerade efterträdare, AKP, nu under ledning av Erbakan-lärjungen Erdogan, efter jordskredssegrar i valen flyttat fram sina islamistiska positioner efter de inledande regeringsårens försiktiga konsolideringssteg, och Erdogan hade bestämt sig för att lansera sin partigrundarkollega Abdullah Gul som president, republikens och kemalismens högsta prestigepost – en medveten ”provokation” (genom att fru Gul stolt och trotsigt bar slöja) som föranledde generalitetet att protestera i ett berömt memorandum som dock utmanövrerades genom en djärv folkomröstning som i sin tur stärkte Erdogan och banade vägen för de krafttag mot militären som manifesterades i de stora rättegångarna (”Ergenokon” resp ”Bayloz”). Till sin hjälp i uppgörelserna med de kemalistiska och sekularistiska krafterna, militära och civila, hade AKP/Erdogan en islamistisk rörelse med egen islamsk identitet, en slags orden vid namn (bl a) Hizmet som leddes av en I USA boende predikant vid namn Fethullah Gulen, en orden vars välutbildade medlemmar sedan rätt länge hade ” infiltrerat” viktiga delar av den turkiska statsförvaltningen.

Med den gemensamma striden mot kemalismen bedömd som en ”mission accomplished” började dock detta inom-sunnimuslimska partnerskap att surna steg för steg och glida över i öppen konflikt – en etablerad statsmakt mot en diffus fiende i ett hemligt, växande brödraskap med oklara mål och obskyra metoder. Alltsedan den stora korruptionsskandalen 2013, då domare , åklagare och poliser, tillika sedermera påstådda Hizmet-medlemmar, företog razzior som hotade både AK-partister och dåvarande premiärministern, har den förhärskande och styrande regimberättelsen varit att det i själva verket rörde sig om ett statskuppsförsök av sammansvurna gulenister som kommit att utgöra en konkurrerande stat i staten, varefter har följt en lång och omfattande serie utrensningar inom olika samhällssektorer, med successivt skärpt anklagelseretorik:  gulenisterna är i själva verket terrorister, som sådana jämförbara med PKK (i Turkiet och Syrien) och IS. Ty åtföljande underminering av bilden av Turkiet som västlig rättstat och liberal demokrati har tärt på relationen med Turkiets västliga allierade, och vänner.

Hizmet-infiltration även inom försvarsmakten? Tankar om det otänkbara

Men i takt med Erdogan-regimens intensifierade förföljelse av misstänkta gulenister inom olika delar av samhälle och statsförvaltning har frågor naturligtvis uppstått om hur det står till med eventuell Hizmet-infiltration även av den traditionellt sekulära, eller kemalistiska försvarsmakten, en känslig fråga både med tanke på Gulen-rörelsens roll inför och under rättegångarna mot hundratals höga militärer den gången och med tanke på behovet av borgfred mellan regim och militärledning med anledning av den stormiga utrikes- och säkerhetspolitiska situationen i Mellanöstern och de egna krigen mot PKK och IS. Vem styr vem, kunde en del analytiker formulera som problematisk fråga, militärledningen, Erdogan eller tvärtom? Svaret tycktes inte självklart. Och tanken att det traditionellt västorienterade och sekulära TSK, numera tydligt inlemmat i västliga säkerhetsstrukturer, som Nato, skulle vara infiltrerat av en hemlig sunnimuslimsk sekt, därtill i konflikt med en islamskt präglad folkvald regim, kunde tänkas vara en tanke om det otänkbara. En ”pakistanisering” av turkiska TSK!?

En väsentlig omständighet här har att göra med senaste års utveckling: AK-partiets och, framför allt, dess dominante ledares maktkonsolidering steg-för-steg, med kontroll etablerad över parlament, statsförvaltning, rättsväsende, utbildningssystem, media, affärsliv, o s v, ett enmansvälde utan ”checks and balances” där endast militärmakten kunde synas återstå som en aktör med kapacitet att inskrida för att bromsa och kursändra (om nu inte Hizmet-rörelsen ska inräknas…)

En annan, parallell, tanke om det otänkbara: hur hållfast är teorin/prognosen om att eran av militära interventioner i den turkiska politiken definitivt är över, eran med åren 1960, 1971, 1980, 1997 och (möjligen) 2007 som de regelbundet återkommande hållpunkterna, en gång per drygt ett decennium. När detta skrivs vet alla att denna era bevisligen inte är över, men innan det skedde var ju den etablerade, statsvetenskapligt utforskade, sanningen att militärkupper i dagens Turkiet är just otänkbara. Skälen: att spåren från tidigare militärinterventioner förskräcker, att den turkiska försvarsmakten numera är starkt integrerad i västliga strukturer, att toleransen åtminstone i västvärlden för militärkupp och militärregimer är ytterst begränsad (undantag Al- Sisi i Egypten?), att samhällsutvecklingen, inklusive internet och sociala medier, gör det rent tekniskt svårt för kuppmakare att balansera behoven av sekretess och behoven av noggranna förberedelser, att den politiska kulturen numera är sådan att en kupp skulle mötas med massivt folkligt motstånd, och att Erdogan-regimen ju hårt tjudrat TSK, med hjälp av gulenisterna (sic!).

Givet dessa två parallella tankar om det otänkbara – att försvarsmakten, traditionellt västorienterad och sekulär, kunde tänkas ha infiltrerats av en sunniislamsk sekt och att eran med militärkupper  trots allt inte skulle vara över – kom det naturligtvis som en chock när det visade sig att en kupp – eller ett kuppförsök – faktiskt hade inträffat, och att (som det nu hävdas av den skrämda och upphetsade regimen) att det handlade om en gulenistisk fraktion inom militären, inte TSK som helhet, ”in the chain of command”. Kuppförsöket, märkligt på många sätt, syntes alltså bekräfta både att kupper faktiskt var möjliga och att försvarsmakten faktiskt hade infiltrerats av gulenister, eventuellt i maskopi med mer traditionellt kemalistiska kretsar – i så fall trots all harm över gulenisternas ansvar för skåderättegångarna för 6-7 år sedan, i så fall en följd av att ett gemensamt ogillande av Erdogan-regimen i dagens miljö vägt tyngre än de uppslitande minnena av ”Ergenokon”- och ”Bayloz”-rättegångarna, de som regimen numera skyller på förrädiska gulenistiska krafter.

Det märkliga kuppförsöket

Hur som helst var det naturligtvis chockartat för allmänheten att se en tredjedel av Turkiets generaler och amiraler arresteras som gulenister och kuppmedansvariga, liksom en mängd andra i känsliga, maktnära positioner, därtill att kuppförsöket genomfördes så anmärkningsvärt våldsamt, därtill och inte minst att denna avancerade (påstådda) infiltration och kupplanering på bred front och hög nivå hade kunnat fortgå utan upptäckt av turkiska underrättelsetjänsten MIT, trots all hittillsvarande gulenisthäxjakt inom andra sektorer och vaksamhet även på motsvarigheter inom TSK. En annan märklig omständighet: att kuppförsöket misslyckades, efter att det stått och vägt under den våldsamma och dramatiska natten – det har inte hänt förut i den turkiska traditionen med militärinterventioner. Och även detta: att politik och samhälle i sin helhet, inklusive den politiska oppositionen (inklusive det stängnings- och åtalshotade pro-kurdiska HDP) denna gång markerade och manifesterade motstånd.

Så det hela är märkligt och inrymmer en massa frågor och frågetecken, vidöppet för allehanda spekulationer och konspirationsteorier. Även efterspelet handlar om ett informationskrig mellan olika berättelser. I mer oberoende analyser, de som dagligen rullar fram nya delberättelser, framkommer dock ett samband mellan kuppförsöket och faktum att regimen länge och omsorgsfullt planerat för utrensningar av misstänkta gulenister även inom försvarsmakten, att kupplaneringen motiverades av en strävan att förekomma just detta, att man länge men inte ända in i kaklet lyckades hemlighålla avsikter och planering, så att igångsättandet kom att präglas av improvisation och desperation, vilket i någon mån kan förklara vildheten i anslaget

Att Erdogan, på semester i Marmaris, och hans närmaste och lojala delar av TSK, och på gatorna utkallade folkmassor, lyckades vända det hela och stå rycken innebär rimligen katastrof och mardröm för alla aktiva och passiva deltagare i kuppförsöket: i stället för regimförändring resulterade kuppförsöket i ett kraftfullt stärkande av Erdogan-regimen. Och nu förestår den gruvliga hämnden. Darra månde alla de som känner sig vara, eller bli, föremål för hegemonens yxa och kvast. Och i omvärlden funderas som bäst över vad kuppförsöket, påståendena om massiv infiltration i TSK av en mot regimen konkurrerande sunnimuslimsk sekt (vars ledare till yttermera visso finns i USA och nu krävs utlämnas), och den synnerligen massiva motreaktion som regimen nu utvecklar, vad allt detta ska innebära, nu och senare, vad beträffar Turkiets utrikespolitiska agerande i olika riktningar. Medier är i dagarna fulla av tal och siffror på tusen och åter tusen arresterade eller avskedade av alla kategorier, utöver alla dessa generalspersoner. För liberaler i Turkiet, normalt ytterst Erdogan-kritiska, gäller det nu att hålla tand för tunga och anpassa sig. ”Dies irae”, vredens dag ,råder.

Hur den turkiska staten i sin normala verksamhet ska kunna hantera ett massivt bortfall av nyckelkompetens, civil som militär, till följd av alla arresteringar och avskedanden i det uppgivna syftet att med håven fånga in alla misstänkta gulenister (och några till, för säkerhets skull) är en fråga man med betydande fog kan ställa sig. En annan gäller alla konsekvenser för rättsstat, demokrati och parlamentarism som Erdogans ”revolution” kommer att medföra. Det proklamerade undantagstillståndet i tre månader och suspenderandet av Turkiets tillträde till MR-konventionen förklaras av apologeterna vara blott tillfälliga nödåtgärder, jämförbara med Frankrikes variant av ”the war on terror”, åtgärder, heter det, som ”endast gulenister behöver bekymra sig över”. Men alla vet att denna slags uttalanden alltid brukar användas för att legitimera extraordinära åtgärder, i en ”revolutionär” situation, med kraftig socio-politisk polarisering. Och alla som varit med vet hur nära till hands det är och blir att extraordinära åtgärder missbrukas, och förlängs; det heter att man jagar gulenister men i håven hamnar måhända alla som bedöms som eller misstänks vara motståndare till regimen – och då talar vi om en övergång från en auktoritär till en totalitär regim där alla som inte är aktiva lojalister betraktas och behandlas som potentiella terrorister. Alla vet att krypen på marken far illa när elefanter slåss.  En del analytiker jämför utrensningarnas Turkiet idag med Maos Kina när kulturrevolutionen skulle initieras respektive stoppas, eller Khomeinis Iran. Eller Hugo Chavez’ Venezuela.

Gulenister versus erdoganister (versus kemalister)

När man nu talar om en – av kuppförsöket legitimerad – utrensningsvåg och en närmast revolutionär situation med stor dynamik och dramatik, syftande till en total omvandling av i varje fall stat men möjligen också samhälle i Turkiet enligt den styrande hegemonens vision om ett ”nytt Turkiet”, inställer sig naturligtvis ett antal svåra frågor om Turkiets ideologiska och säkerhetspolitiska hemvist, identitet, Turkiet i spagat med ett ben i Mellanöstern och ett annat i Europa/Väst. Det turkiska Janus-huvudet ter sig mer än kanske någonsin svårbedömt. Här kan man dock vänta sig att när den värsta upphetsningen lagt sig så kommer företrädare för den turkiska staten att söka lugna och försäkra: någon betydande kursändring ligger inte i korten – och begära att bli trodda. Som framgick av Dov Zakheims artikel i dagarna finns farhågor om ett alltmer islamskt Turkiet, på glid sydösterut.

Erdogan-regimen företar alltså nu en massiv utrensningskampanj mot dem man stämplar som gulenister; kvasten går och i håven hamnar till sist kanske 100 000 universitetslärare, byråkrater, militärer, journalister, o s v, o s v, alla stämplade som (misstänkta) gulenister och kuppsympatisörer, och regimmotståndare. Det handlar alltså, just nu, väsentligen om en konflikt mellan två grenar av turkisk sunni-islam. Religiöst och ideologiskt är det inte lätt, uppenbarligen inte för någon, att urskilja skillnaden mellan dessa riktningar, alltså utöver maktkampen som sådan, ”a turning point in a yearslong struggle for control of the Turkish state”, som New York Times analytiker uttryckte det i dagarna. Tills för någon tid sedan framtonade en bild av Hizmet som en modern,moderniseringsinriktad och mild form av sufi-islam utan tydliga politiska mål som skulle skilja dem från AKP:s variant. Nyanser finns: synen på kurdfrågan, på Israel, ytterligare ett och annat. Men ingen tydlig skillnad. Nu, i upphetsningen efter kuppförsöket, talas även i liberala medier mer om ”the dark side of Hizmet”, en orden med apokalyptiska, globala världserövrarplaner. Sanningen kommer väl hur som helst att drunkna i politiseringens strömvirvlar. Men faktum tycks vara att den messianska gestalten Fethullah Gulen har hundratusentals anhängare i Turkiet (medan Erdogan och hans AKP för sin del i val stöds av c.a hälften av valmanskåren, någonstans mellan 20 och 24 miljoner turkar, motsvarande mellan 43 och 49 %. Alltså cirka hälften).

Det betyder att om team Erdogan nu ska omvandla Turkiet genom att utrensa alla gulenister från stat och samhälle och därvid – för denna sak skull – upphäva demokrati och rättsstat och alienera västvärlden så bör man inte glömma att detta rör sig om blott en av flera, många, konfliktdimensioner i turkiskt samhälle och politik, en uppgörelse inom det framväxande turkiska sunni-islam. Man får alltså inte glömma att det finns en annan ”fault line” som heter sunni-versus alevi, dvs de kanske 15 miljoner människor som tillhör ”sekten” Alevi vars medlemmar inte bär slöja och inte går till moskéer, m fl skiljaktligheter. Ska inte bara gulenister utan också alevi-medlemmar nu utrensas också, när det ändå hålls på och kuppförsöket gav möjligheten?  Och så förstås de etniska skiljelinjerna/konfliktdimensionerna, främst den turkisk-kurdiska,  nu anmärkningsvärt nog helt i skuggan av den inom-sunnitiska uppgörelsen, trots pågående krig med PKK. Och IS. Och det vore oklokt att glömma att bara för tre år sedan såg konfliktmönstret helt annorlunda – under Gezi Park-demonstrationerna handlade det om miljoner mestadels unga turkar i de stora städerna som revolterade mot Erdogans person och regim, med miljö- och livsstilsfrågor som tematiskt fokus.

Den stora risken nu är att urskiljningslösheten i den inom-sunnitiska uppgörelsen, först det vildsinta och desperata kuppförsöket och därefter den massiva hämndkampanjen, väsentligen kommer att verka fördjupande också av de övriga klyftor i den turkiska samhällskroppen som väntat på en överbryggande lösning ända sedan starten på det moderna turkiska statsexperimentet. Det gäller för regimer som gäller för kuppmakare: ju mer hårda tag, desto mer motstånd, ju mer du får dina hängivna anhängare att jubla, desto mer riskerar du att uppväcka hat och revanschlystnad på andra sidan skranket. Att söndra och härska – det var väl Pompejus som myntade begreppet? – fungerar bara länge. I detta antyds att om Erdogan-regimen nu säger sig ämna utrensa alla gulenister i armé, stat och samhälle, och tillse att en upprepning av kuppförsöket omintetgörs för evärderlig tid, och därför tar till storsläggan (”Bayloz” på turkiska!), så finns ju den uppenbara risken att våld föder motvåld, att kupp föder motkupp som föder motkupp.  Det är bevisligen svårt att pressa tillbaka anden i flaskan.

Det förda resonemanget söker alltså utveckla det inledande påståendet om att det turkiska stats- och nationsbyggarprojektet ännu långt ifrån har landat. Det förblir oklart vad som är tes, vad som är antites och vad som till sist blir syntesen.

Kuppförsöket visade att missnöjet inom försvarsmakten var minst så utbrett och akut (och komplext) som en del befarat under några år. När nu motståndet ska rullas upp, också med hjälp av uppskrämda angiverier och frampressade bekännelser, blir frågan onekligen vad som ska hända med Turkiets stolta försvarsmakt. Är landets ”ÖB”, generalen Hulasi Akar, han som under pistolhot av sin adjutant flera timmar den dramatiska natten hölls som gisslan och som vägrade skriva på kuppdeklarationen, verkligen beredd att själv medverka i en juridiskt kanske tveksam anklagelseprocess mot mängder av nära kollegor, tror han sig veta att det är sant det som sägs om infiltration och politiskt frimureri, vet hur många kollegor det kan röra sig om, vet han att flertalet av de i TSK som inte medverkade i kuppförsöket, d v s flertalet militärer, tolererar ytterligare förödmjukelser, ytterligare imageförluster, ytterligare internationell prestigeförlust, ytterligare kompetensåderlåtning? Litar han på sina soldater, litar de på honom? Likt (men mer än) alla andra överbefälhavare har Akar en svår balansgång att vandra: trovärdighet och förtroende i förhållande till den politiska makten versus trovärdighet/förtroende inom den egna kåren. Och inom Nato.

För att försöka sammanfatta:

Den dramatiska och konfliktfyllda utvecklingen i Turkiet, utrikes- som inrikespolitiskt, har nu hamnat i ett crescendo av action-reaction: det våldsamma och även för den turkiska säkerhetstjänsten kuppförsöket överraskande kuppförsöket och nu igångsatta utrensningsoperationer har nu skapat en ytterligare tillspetsad instabilitet som det uppenbarligen är ytterst vanskligt för omvärlden, särskilt västvärlden, att förhålla sig till. För USA handlar det både om konsekvenserna för den prioriterade kampen mot IS och den bilaterala känsligheten kring det turkiska, nu ultimativa, kravet på utvisning och lagföring av Hizmet-ledaren Fethullah Gulen, för EU gäller bekymren främst den fortsatta hanteringen av flyktingkrisen och det redan inledningsvis starkt kontroversiella migrationsavtalet, inklusive frågorna om terrorlagstiftningen och möjligheterna att beteckna undantagstillståndets Turkiet som ett ”säkert land”.

Det kommer att bli svårt, och ta tid, för den turkiska försvarsmakten, redan hårt pressad av krigen mot PKK och IS och beredskapsbehovet i förhållande till alternativa utvecklingar i Syrien och Irak, att återhämta sig efter kuppchocken och efterföljande utrensningar: under förutsättningen att Gulen-infiltration inte enbart eller främst är ett regimpåhitt för att legitimera pågående utrensningar av element som bedöms tveksamt lojala till sittande regim och hegemon kan man se fram mot en utdragen process av moralsänkande ovisshet – vem är vem ibland oss? Exakt hur många ibland oss har i själva verket hemligen gått över skranket och föredrar att vara lojala mot Ledaren Gulen snarare än Ledaren Erdogan? Hur många ibland oss kommer att utrensas, idag, i morgon eller nästa år? Var står försvarsledningen? Vilken är dagstemperaturen när det gäller lojalitetsfördelningen mellan kemalism, gulenism och erdoganism inom den värnpliktsbaserade, pressade försvarsmakten? Hur stora är riskerna för ytterligare konvulsioner?  Tillgängliga, alternativa utvecklings- och utfallsförlopp torde inge stor olust. Vad mer döljer sig under radarn?

För Erdogan och hans regim handlar det, oavsett sanningshalten i det som nu upphetsat påstås, om att bedöma om det är försvarsmakten TSK, som institution, eller gulenismen inom respektive utanför TSK som utgör den stora utmaningen mot partiets och presidentens anspråk på absolut, oinskränkt makt över ”The new Turkey”. Kommande rättegångar kommer att bli traumatiska.

Fortsatt handlar det om en kamp mellan olika berättelser, där regimens berättelse berättar om en existentiellt nödvändig, apokalyptisk slutkamp mot en inre fiende med diffusa yttre stödtrupper, en kamp som måste vinnas om Erdogan-ledd turkisk frihet och storhet skall kunna förverkligas. Andra berättelser finns, men kan få svårt att nå ut och vinna gehör. Och fler fiender finns som sagt.

Det handlar hursomhelst om en ny, turbulent fas i den långvariga, förvisso oavslutade, turkiska stats- och nationsbyggarprocessen. Syntesen, landningen, tycks avlägsen. Utmaningen i processen, eller projektet, fortsätter att handla om hur man ska kunna förena demokrati, stabilitet, välfärdsutveckling och islamskhet/islamism i ett delat, sprickfyllt land som ligger där det ligger – och vars öde och vägval därför är av stor, växande betydelse för en undrande och oroad omvärld, särskilt för Washington och Bryssel.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Sveriges Brexit-paradox

av Albin Aronsson

Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen.

De senaste veckorna har de alarmerande artiklarna om hur negativt Brexit är för Europa och Sverige florerat rikligt i debatten. Om Storbritannien slutligen väljer att åberopa EUs artikel 50 och förhandla sig ut kommer självklart Europa att påverkas, negativt men kanske också positivt. Storbritanniens betydelse för global säkerhets- och försvarspolitik är dock oavsett Brexit betydande och landets åtagande gentemot Nato har inte ifrågasatts. Försvarsalliansen kommer istället troligen bli det enda forumet för seriösa säkerhetspolitiska överläggningar och Sverige kommer då att bli än mer beroende av en allians man inte är medlem i. Det finns tre huvudsakliga skäl till att Brexit på sikt kommer att göra ett svenskt Nato-medlemskap oundvikligt och därmed stärkande för Sveriges säkerhet.

För det första är Storbritannien en oerhört stark enskild aktör inom området säkerhets- och försvarspolitik och detta kommer knappast att förändras märkbart med landets sorti från EU. Sedan 2010 har visserligen regeringen skurit kraftigt i försvarsbudgeten men i och med 2015 års försvarsbeslut har man påbörjat ett viktig återtag avseende kapacitet. Beslutet innebär bland annat nya fartyg, nya stridsflygplan och lovad finansiering av den nukleära avskräckningskapaciteten.

Landet har en mycket stark relation till USA och den kommer inte att förändras avsevärt med Brexit. Även om Obama uttalat sig kritisk till Brexit påtalade han inför Natos Warszawa-möte att den ”speciella relationen” mellan de två allierade fortsatt kommer att vara helt central. USA och Storbritannien är båda medlemmar i Nato och därför blir det av yttersta vikt för andra stater (bland annat Sverige) att samarbeta inom den organisation som båda stormakterna är medlemmar av.

Ofta förbisedd men av central betydelse är Storbritanniens starka strategiska kultur. Den bygger till stor del på en oförskönad världsbild och insikten att hård makt, trots utopiska uttalanden från andra håll, fortsatt bestämmer när det kommer till kärnan av makt och inflytande. Denna strategiska kultur härstammar från landets storhetstid som imperium och märks fortfarande i diskussioner med tunga företrädare och tänkare inom landets säkerhetspolitiska elit. Man är helt enkelt bra på strategisk policy planering.

Risken för en uppbrytning av Storbritannien är också överskattad. På grund av det kraftiga raset i oljepriset de senaste åren är prospekten för Skottland att bli självständigt och fortsatt rikt mindre lockande.

EU blir däremot fullständigt vingklippt säkerhetspolitiskt med Storbritanniens sorti ut ur unionen. Landet kommer dock enskilt att fortsatt vara en aktör av fundamental betydelse för Europa och Sveriges säkerhet. Forumet inom vilket landet tar med sig denna styrka, kunskap och kontakter kommer dock att vara Nato och inte EU. Men i Nato är Sverige inte medlemmar.

För det andra har Sverige ett starkt och nära bilateralt samarbete med Storbritannien avseende försvars- och säkerhetspolitik. Samarbetet har fluktuerat genom århundradena men de senaste årens radikalt försämrade säkerhetsläge i Europa och globalt har accentuerat dess betydelse. Genom den populärt kallade ”Hultqvist-doktrinen” har Sverige sökt fördjupat bilateralt samarbete med de båda stormakterna USA och Storbritannien i förhoppningen att detta kan ersätta ett medlemskap i Nato. Det senaste undertecknade dokumentet berörde över 50 områden inom vilka Sverige och Storbritannien ämnar fördjupa samarbetet, exempelvis aktiviteter för att stärka interoperabilitet och allmän försvarsutveckling (ospecificerat offentligt).

För det tredje kommer Nato och, som forskaren Malena Britz vid försvarshögskolan förutsett, den transatlantiska säkerhetsrelationen förstärkas. Detta kommer att ske på bekostnad av en svagare gemensam försvars- och säkerhetspolitik (CSDP).

Storbritannien kommer, som en kompensation för Brexit, att öka sitt åtagande till Nato. Alliansen utgör redan ”grundvalen” för landets säkerhetspolitik och allt eftersom man inte behöver skicka officerare och civila till EU kommer man att kunna fokusera helhjärtat på Nato.

Sverige har baserat sin säkerhetspolitik på EU sedan man avskaffade neutraliteten 1995. Vi har genom åren investerat mycket i samarbetet och hyst särskilt höga förhoppningar om en förstärkning av unionens försvars- och säkerhetspolitik. Det har framförallt varit mer politiskt bekvämt och genomförbart att satsa på EU än alternativet. Men EU kommer att försvagas ordentligt av att dess militärt sett starkaste medlem lämnar samarbetet. När EU inte längre är lika viktig som tidigare inom området försvar och säkerhet kommer Natos betydelse för Sverige naturligen att öka.

Sverige kommer alltså att bli mer beroende av en allians (Nato) man inte är medlem i. Inte undra på att Peter Hultqvist svettades när han nämnde Brexit i samband med omröstningen av värdlandsavtalet mellan Sveriges och Nato.

Brexit medför nämligen på sikt att den säkerhetspolitik som Sverige fört sedan 1995 blir helt ohållbar. Trovärdigheten av EUs artikel 42.7 (solidaritetsklausulen) kommer att undergrävas än mer med konsekvensen att hela konstruktionen blir ett luftslott.

Det kommer troligen bli oundvikligt för Sverige att söka medlemskap i Nato med Storbritanniens sorti från EU och CSDP. Socialdemokraternas utopiska drömmar kommer att krackelera.

Men det skulle inte vara särskilt negativt. Det skulle istället vara direkt uppfriskande om Sverige tvingades lämna sina försök till verklighetsflykt och ”slutet på historien” lösningar.

Ett medlemskap i Nato skulle kraftigt gynna Sveriges säkerhet på sikt. Brexit utgör därmed en paradox avseende betydelsen för svensk utrikespolitik.

 
Författaren är statsvetare och har tidigare arbetat med europeisk säkerhetspolitik på Atlantic Council i Washington, DC. 2016 deltar han i tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi

Gästinlägg: Sopig parkering av HMS Spiggen

Efter påtryckningar över obeslutsamhet har Kalix Kommun parkerat miniubåten HMS Spiggen bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping. Foto: David Bergman


Turerna kring miniubåten HMS Spiggen har varit många, men kan något förenklat sammanfattas: Någon inom Försvarsmakten beslöt av oklar anledning att försvarets enda miniubåt, nyligen uppgraderad, inte längre behövdes. Marinmuseum fick frågan om de ville överta henne men svarade av oklar anledning nej. Den enda intressenten var Kalix Kommun till vilka den fullt fungerande miniubåten skänktes för drygt två år sedan. 

När en utländsk ubåt kränkte svenskt territorium under hösten 2014 och behovet av att öva ubåtsjakt åter aktualiserades hade den svenska miniubåten, vars huvudsakliga roll var att möjliggöra just dessa övningar, ställts upp för en lång väntan i takdroppet på tekniska förvaltningens område i Kalix.

Exakt vilka planer Kalix Kommun hade när de tog över ubåten är oklart. Jag har tidigare kritiserat Kalix Kommun för den långdragna hanteringen och obeslutsamheten under vilken tid ubåten legat utan torrluftsanslutning eller annat underhåll, olåst på ett öppet område med raserat staket. Efter påtryckningar föregående sommar då även lokala medier uppmärksammade frågan har kommunen nu nyligen placerat ut fartyget i Töre för allmän beskådan, med hänvisning till de uppmärksammade ubåtsjakterna i Töre-fjärden på 1980-talet.

Efter de många turerna runt HMS Spiggen ligger örlogsfartyget nu alltså inte i hamn hos Ubåtsflottiljen eller vid Statens försvarshistoriska muséer, utan har parkerats bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping – Långt från det nödvändiga underhåll eller den professionella utställning som en tjänst på flottiljen eller en placering på ett museum hade inneburit.

När det gäller utställningar på försvarshistoriska museer finns självfallet riktlinjer och normer för hur föremål, även fartyg och fordon, skall hanteras och underhållas. Både för att de ska bevaras men framförallt hur de bör presenteras och ställas ut för allmänheten.

Den stora frågan är fortfarande vilket motiv Kalix Kommun hade då man tog över ubåten och vad deras långsiktiga målsättning är. Att de övertog ägandeskapet av ett så här pass viktigt och underhållskrävande objekt måste förhoppningsvis ha gjorts med någon form av baktanke. Det borde rimligtvis även ligga i kommunens intresse att ubåten underhålls och ställs ut på ett värdigt och professionellt sätt.

Att parkera ett fartyg på en trailer vid en camping kvalificerar dock mer som parkering än utställning. Om kommunen fått ett mindre objekt till skänks, hade detta då placerats på stubben bredvid glasskiosken?

Det militära kulturarvet från ubåtsjakterna och dess berättelser är något som absolut förtjänar att kommuniceras till allmänheten. Men den nuvarande lösningen känns mer som en panikåtgärd för att tysta kritikerna än som en del i en långsiktig och allomfattande plan att på bästa sätt kommunicera denna del av historien.

Under tiden som gått har marinen enligt uppgifter utvecklat nyare och alternativa sätt att öva ubåtsjakt. Utan egen miniubåt, vad har de egentligen haft för val? Flera har menat att den civila event-ubåten Malen har kunnat fylla behovet av målubåt vid övningar. Men den civila ubåtens ägare har själv berättat om upprepade problem med byråkrati och oförstånd för den faktiska kostnaden när Försvarsmakten skall upphandla deras tjänster med reducerad övningstid som följd. Även om nya tekniska lösningar utvecklas som slutligen visar sig bli bättre måste vi ställa oss frågan hur mycket pengar men framförallt förspilld övningstid som den kortsiktiga bortskänkningen redan kostat den svenska försvarsförmågan?

Vad ska man då göra med HMS Spiggen? Just nu måste rimligtvis Kalix Kommun svara på den frågan. Har de mer långsiktiga planer på att bygga upp en större, mer professionell utställning om 80-talets ubåtsjakter får de gärna kommunicera dessa. Men om de saknar mer seriösa planer än dagens lösning bör de lägga all prestige i sakfrågan åt sidan och återbörda fartyget till Försvarsmakten eller Statens försvarshistoriska muséer.

/ David Bergman

Tre kronor mår bra

Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.

Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet "SCHWEDEN" på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.

Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.


På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat - och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.


Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en "bostadsställning" med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.

Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.


Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.

”Att rösta fritt är stort, men rösta rätt är större”

Om folkomröstningar och den liberala (representativa) demokratin – BREXIT, m m.

av Michael Sahlin

BREXIT-omröstningen diskuteras nu på stor internationell bredd när det gäller olika konsekvenser och risker, också av säkerhetspolitisk art och också för svenskt vidkommande, förutom en mängd frågor rörande EU:s framtid under det samlade trycket av ekonomiska, migrations­politiska, institutionella och säkerhets­politiska utmaningar. Men det handlar också och inte minst om folkomröstnings­mekanismen som sådan, som tillgång, utmaning och problem för den liberals­demokratiska samhälls­ordningen som i den moderna världen vilar på tilltro till den representativa demokratin. Det finns ett problematiskt samband mellan missnöjes­fiskande populism, från höger som från vänster, och fenomenet folkomröstningar, tänkt som ett komplement i vissa frågor till det representativa styrelseskickets normala funktionssätt, men i krisatmosfär understundom betraktat som ett alternativ – och ett pedagogiskt dilemma för den liberala demokratin. Mot varandra står två synsätt: å ena sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att underkasta den en folkomröstning (för att i särskild ordning säkerställa legitimitet), å andra sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att tvärtom undvika – eller motstå krav på – att den måste avgöras genom folkomröstning. För liberala demokrater innebär detta ett dilemma, en ambivalens, en utmaning. Dessa frågor inrymmer viktiga aspekter på den liberala demokratins globala – och europeiska – kris.


Det finns i tider som dessa  goda skäl att reflektera över temat folkomröstningar, den demokratiska metod som det är vanligt numera, också på regeringsnivå i Sverige, att ”tycka illa om” – som Margot Wallström uttryckte det.

Författningsvarianter

Folkomröstnings­instrumentet, den ”direkta” demokratin enligt idealtypisk modell med anor från det antika Aten när det begav sig, finns med som en slags sten i skon, mer eller mindre tydligt förankrat i de olika länder­nas/demokratiernas författningar, som reservutgång i komplicerade lägen, ofta genom en författningsstadgad möjlighet för en viss befolkningsandel att kunna kräva, efter en framgångsrik namninsamling, om denna andel inte finner att de vanliga representativa procedurerna räcker till för att garantera legitima (eller ”rätta”) beslut.  I andra fall kan det te sig bekvämt för de etablerade partierna, eller ett dominerande parti, att antingen hota med att föra en fråga till folkomröstning, eller komma överens om att föra en extraordinär fråga som förefaller svår att lösa ut inom ramen för etablerade partistrukturer/skiljelinjer till ”folket” i en folkomröstning, ibland som alternativ till att utlysa nyval som metod att dyrka upp låsningar. Mängder av varianter och exempel finns, som bekant även i den svenska politiska 1900-talshistorien. Den liberala demokratin uppvisar en fundamental ambivalens, och svaghet, i frågan om folkomröstningar.

En aspekt på detta gäller om folkomröstningar, författningsstadgat eller i politisk praxis, skall vara beslutande eller rådgivande. Som vi vet, också från den svenska historien, finns här en dragkamp mellan formellt och reellt; den som riskerar en låt vara (endast) rådgivande folkomröstning inser att den bärande legitimiteten skadas om något annat än folkomrösts­nings­resultatet blir det beslut som ändå fattas i de sedvanliga representativa procedurerna. Därför är det vanligt att de politiska ledare som finner skäl att föra en fråga till folkomröstning förklarar att man kommer att rätta sig efter resultatet. Desto mer grannlaga då att med omsorg välja ut frågor som lämpar sig sådant risktagande (m a o mindre viktiga frågor där ”fel” folkligt beslut kan tolereras och hanteras) och att med noggrannhet tänka igenom hur frågan ska ställas, eller att ta risken även i en viktig fråga om man känner sig trygg och säker på att ”rätt” svar kommer att ges. Ordet ”risk” används här i syfte att problematisera. Historien, alltså också den svenska (högertrafiken, kärnkraften, valutaunionen, den aktuella debatten om eventuell folkomröstning om en eventuell svensk NATO-anslutning), vimlar av exempel på starkt bekymmersamma utfall av hot om folkomröstningar och (oväntade) folkomröstnings­resultat.

Ändå verkar det vara svårt, även efter de BREXIT-spår som tycks förskräcka och diskreditera, för den liberala. representativa demokratin att avstå från eller befria sig från folkomröstnings­institutet som reservutgång. Man kan vilja fundera över varför det är så. Funderingen kan börja med några erfarenheter från andra länder.

Folkomröstningar i internationell krishantering

Och man kan då påminna om att folkomröstningar också har en internationell dimension, en krishanterings­dimension.  Det i sin tur har att göra med att grundfrågan gäller vad som konstituerar legala och – bredare – legitima beslut. Ingen regim är immun mot legitimitetsproblemet – även auktoritära eller totalitära diktaturer måste göra en avvägning mellan legitimitet och repression när man kämpar för att behålla makten och för att genomdriva beslut, ju mindre legitimitet desto större behov av repression, ofta i en ond cirkel. Den som vågar riskera en folkomröstning, eller för den delen ett nyval, har i ena vågskålen chansen till förstärkt internationell  legitimitet och därmed makt internt, i den andra vågskålen den mer eller mindre påtagliga risken att chansningen misslyckas, att folket väljer ”fel”. Men för liberala demokratier – varom mer nedan – tillhör legitimitet och legitima beslut själva definitionen av samhällsmodellen. Därav känsligheten och sårbarheten för fenomenet folkomröstningar.

Härigenom blir folkomröstningar både ett (riskfyllt) instrument i det internationella samfundets krishante­ring/fredsbyggande och ett svårbemästrat problem. Det handlar om att ibland (exempelvis Sydsudan) ha en folkomröstning om en ny författning eller ett fredsfördrag som slutpunkten på en krävande fredsprocess, som morot respektive piska, i andra fall att misslyckas (som i fallen Slovenien och Kroatien) eller lyckas (Kosovo) motsätta sig att en folkomröstnings­kampanj får lov att störa en känslig fredsförhandling, syftande till kompromiss­överens­kommelse.  Det handlar här om ett dilemma av samma art som frågan om ansvarsutkrävande vs fred – att det för liberala demokrater kan vara svårt att hitta övertygande argument mot att folket tillfrågas eller att ansvar utkrävs – när det primära i rådande läge är att få till stånd en fredsuppgörelse.

Ett bra, självtupplevt, exempel  är Makedonien hösten 2004. Freds­processen, Ohrid Framework Agreement, hade just kommit fram till den svåra frågan om decentralisering och interetnisk ändring av kommuns­gränserna. En grupp oppositions­politiker, inklusive den nuvarande omstridde premiärministern Gruevski, hade hittat en passus i konstitutionen om att 50 000 namnunderskrifter skulle räcka för att kräva en folkomröstning i frågan. Sedan det konstaterats att erforderliga namnunderskrifter uppnåtts blev dilemmafrågan för det internationella samfundets representanter hur man skulle kunna, med bibehållen demokratisk trovärdighet, förhindra en folkomröstning som med enkel majoritet för att avvisa det aktuella lagförslaget garanterat skulle innebära havererad fredsprocess. Det räckte inte att argumentera för ett ”ja”, alla visste att om det erforderliga valdeltagandet (50% av valmanskåren) uppnåddes så skulle nej vinna och krisen vara ett faktum. Alltså fick IC-budskapet bli: ”rösta inte, avstå!”. Och det lyckades, bara 25% röstade, processen gick vidare, men det var ingen enkel pedagogik i freds­byggandets Makedonien.

Så frågan om folkomröstnings­institutets för- och nackdelar finns också på internationell nivå, i den utsträckning och så länge som liberals­demokratiska värderingar styr det internationella systemets gängse syn på begreppsparet legalitet-legitimitet, förstärkt måhända av den klassiska definitionen på hyckleri som lastens hyllning till dygden.

Men på nationella nivån finns, som exemplet Makedonien m fl visar, en mängd varianter i olika politiska kulturer av ambivalens till den liberala representativa demokratins tillräcklighet/otillräcklighet ur legitimitetssynpunkt, alternativt behov av komplement för säkerställande av legitimitet genom nationella, regionala och/eller lokala folkomrösts­ningar, oavsett det politiska spelet om instrumentets användning. Vissa författningar nämner knappt eller alls möjligheten, men kan tillkomma likväl genom politiska beslut. Andra stipulerar om enbart rådgivande folkomröstningar, men sådana kan som sagt i praktiken likväl ändå bli beslutande, om politikerna riskerar att i förväg binda sig för efterrättelse. Andra (typ Schweiz) grundas på en idévärld eller politisk kultur om den direkta demokratins omistlighet, genom bestämmelser som underlättar och tillråder folkomröstningar på olika nivåer (och som försvårar förändring). Andra åter har föreskrifter om kvalificerade majoriteter som erfordras för att ett parlament skall kunna utlysa en folkomröstning, i typfallet gällande författningsändringar – i t.ex. Turkiet stipuleras att det krävs 3/5 majoritet för att föra en författningsändring till (beslutande) folkomröstning, och 2/3 majoritet för att parlamentet självt skall kunna besluta.

En klassisk avvägning

Varianterna i författningsreglering eller politisk tradition/praxis – och det oavsett om det handlar om parlamentariska eller presidentiella modeller av liberal demokrati – ger uttryck för en klassisk avvägning mellan behovet av legitimitet och folkförankring i beslutsfattandet och behovet av fungerande regeringar och effektiv styrning, mellan förändrings­barhet och broms­mekanismer mot alltför snabba och ogenomtänkta förändringar.  Samma avvägning gäller förstås också för författnings­ändringar i stort, oavsett kopplingen till folkomröstnings­mekanismen, t ex att vi i Sverige har regeln om två parlamentsbeslut med mellanliggande val.

Nu dags för ett stålblankt Churchill-citat: ”Democracy is the worst form of government, except for all the others that have been tried from time to time”.

Det har ifrågasatts om Churchill sade precis så, men vad han uppenbart menade var att den västerländska liberala demokratin visserligen har en massa skavanker och problem men att alla andra prövade modeller, auktoritära eller totalitära regimer/system i allehanda varianter, eller drömmar om  ”demokratisk socialism” (där folket styr politiken och politiken genomsyrar folk och samhälle, enligt idealet) visat sig vara sämre, om alls fungerande. Eller för den delen moderna varianter av s k ”majoritas­rianism” där segrar i demokratiska val  föder anspråk på obegränsad maktutövning, i förlängningen majoritets­diktatur.

När vi nu talar om den liberala demokratins (europeiska och) globala  kris och riskfyllda folkomröstningar i det perspektivet finns skäl att erinra om vad liberal demokrati som begrepp och ideal innebär – givet dess anspråk på att vara ett permanent och slutgiltigt svar på det universiella legitimitetsproblemet (även om ”historien inte nått sitt slut” a la Fukuyama).

Den liberala, representativa demokratin och dess kritiker

En grundbult i dagens värld och samhällen är huvudprincipen om ett representativt system, låt vara som vi sett med olika art och grad av kompletterande folkomröstnings­inslag, som tillgång respektive problem. Ett stabilt representativt system förutsätter ett fungerande, trovärdigt och i förhållande till de aktuella samhälls­förhållandena relevant partisystem som av folket (”folket”) uppfattas som rimligt representativt och rimligt kapabelt att leverera efterfrågade beslut, att folk upplever ett samband, en konsekvens, mellan den egna rösten i valet och den resulterande regeringsbildningen och den förda politiken. En annan konstituerande princip handlar om allmän acceptans av regeringsmaktens och politikens begränsning, att allt inte är politik utan att det är viltigt att det vid sidan av politiken finns en civil samhällelig och ekonomisk sfär som tillåts leva sitt eget liv. Tillsammans tänks dessa båda grundbultar garantera eller optimera värden som stabilitet, välstånds­utveckling och frihet, frihet i olika avseenden. Och för att övervaka skyddet för dessa friheter och motverka maktmissbruk, och manifestera regelstyrning snarare än politisk styrning, finns rättsstatsprincipen som likaledes konstituerande grundbult, och ett antal mekanismer för granskning av makten i dess olika former, vilket främst  förutsätter fria medier, fristående rättsvårdande myndigheter och yttrande- och församlingsfrihet.  Det komplicerade samspelet mellan de olika friheterna och kravet på politikens begränsning ligger till grund för samhörigheten mellan liberal demokrati och en mer eller mindre tydligt kapitalistisk ekonomisk ordning.

Det är dessa liberala värden som genom västvärldens och USA:s dominerande roll i globaliseringen  och FN:s tillkomst och framväxt som normerande faktor uppnått status som universella värden. Tills nu, när det tycks framväxa utmaningar från olika håll. Från vänsterhåll har ju kritiken alltid varit att den liberal-kapitalistiska ordningen skapar friheter för den ekonomiska oligarkin att bibehålla och fördjupa orättfärdiga ojämlikheter i samhället (därav visionerna om ”demokratisk socialism” som nödvändig färdväg till ett gott och rättvist samhälle, och realiteterna av sovjetisk eller maoistisk kommunism).  Från högerauktoritärt håll i olika delar av världen framförs att liberal demokrati, om än kanske önskvärt i  princip – apropå definitionen av hyckleri – inte låter sig förena med behovet av stabilitet och styrbarhet i mångdimensionellt komplexa utvecklingssamhällen. Och från dagsaktuellt högerpopulistisk håll framhålls bl a att den liberals­demokratiska samhällsmodellen i all sin ekonomism, materialism och marknadsgyckel saknar svar på grundläggande identitetsfrågor, i folkvandringstider som dessa.

Man kan alltså säga att de liberals­demokratiska systemen, på nationell och internationell nivå (exempelvis EU) nuförtiden sviktar under  det samlade trycket av  vänster- och högerkritik:  bristande ekonomisk och social rättvisa och oligarkivälde, instabilitet och oförmåga att leverera effektiva beslut, identitets- och värderingskris. Ännu fungerar de internationella institutionernas (FN, m fl) normgiv­nings­makt, men tendensen tycks vara inte bara minskande västliga möjligheter att ”exportera” sin unika lösning på legitimitetsproblemet utan också tendenser till ifrågasättande och underminering också på hemmaplan, i Europa (Le Pen, Orban, Brexit, mm) och USA (Trump).  Men också mer oberoende och vetenskapliga analytiker  pekar, nu som förr, på den liberala demokratins mycket speciella förutsättningar genom gynnsamma samhällsbetingelser och ryggtäckning av global amerikansk makt men samtidigt med karaktär av historiskt provisorium och socio-ekonomisk bräcklighet och politisk instabilitet, ett system på sikt oförmöget att harmonisera styrande och styrda.

Populism och folkomröstningar: misstro mot det representativa systemet

Det är här som problemet med folkomröstningar, nu senast dramatiskt manifesterat av BREXIT, kommer in.  Problemet ligger bl a i just detta om folkomröstningar börjar ses inte bara som ett komplement i den representativa liberala demokratins huvudfåras marginal utan snarare som ett alternativ, ett sätt att manifestera misstro mot och missnöje med själva det liberals­demokratiska representativa systemet. Och här kommer begreppet populism in på banan: konsten att med relevanta retoriska knep fånga upp och ge röst (och legitimitet) åt ”vanliga människors” känsla av vanmakt, övergivenhet och (som det heter på sociologiska) ”relativ deprivation”, att vara förfördelad part i relation till mer gynnade eller framgångsrika grupper, med ty åtföljande diffusa hat, ilska, misstro mot  etablissemang och samhällselit, de smarta och gynnade. Vänsterpopulismen vädjar till  människors klassbaserade missnöje, högerpopulismen  (i dagens verklighet på frammarsch) söker fånga upp  människors identitetsvilsenhet i folkvandringstider. Alltså olika svar till den vilsne och arge och hans fråga: vem ska jag vara arg på? Staten, etablisses­manget, eliten, de besuttna – eller invandrarna?

Populism hör alltså, närmast definitionsmässigt, ihop med misstro mot den representativa liberala demokratin. Populism uppstår och frodas i en krisatmosfär  där misstro mot den representativa demokratin har uppstått genom – som i dagens Europa och EU – samtidiga kriser av ekonomisk, migrationspolitisk, säkerhetspolitisk och institutionell art. Och populism och populister  verkar, definitionsmässigt för att ytterligare underblåsa detta missnöje och denna misstro. Krav på folkomröstningar är ett vanligt förekommande verktyg i detta.  Det skapar i sin tur ett svårt dilemma för liberala demokrater. Det är svårt för en demokrat att principiellt säga nej till ett förslag om att tillfråga ”folket”, för säkerhets skull, även om det kan befaras att tilltron till de representativa mekanismerna skulle skadas. Och det är svårt att avvisa argumentet att ju viktigare en fråga, desto angelägnare (av legitimitets- och förankringsskäl) att frågan underställs en folkomröstning. Och till saken hör ju, som nämnts, att idén om folkomröstningar i särskilda fall finns med i snart sagt alla liberala demokratiers författningar. Problemet är hur ”de särskilda fallen” ska definieras. Dessutom är det som bekant bekvämt för politiker, oavsett parlamentarism eller presidentiella system, att ha tillgång till möjligheten att tillgripa folkomröstning när intern partisplittring råder (jfr Brexit) eller när en fråga måste avgöras men grund saknas för att avgöra den på basis av de skiljelinjer som konstituerar det befintliga partisystemet. Eller när det handlar om en mer teknisk fråga som ter sig harmlös ur maktspelssynpunkt.

Problemet med folkomröstnings­institutet, särskilt i tider när av olika skäl populism (misstro mot det representativa systemet) grasserar, äri att både krav på och genomförande av folkomröstningar tenderar, definitionsmässigt,  att undergräva just den balans och legitimitet som den liberala demokratin försöker realisera. Detta åskådliggörs av argumentet ”ju viktigare fråga, desto angelägnare att denna frågas avgörande får ett slutligt test ur legitimitets- och folkförankrings­synpunkt i en folkomröstning”.  Det är som sagt svårt-till-omöjligt för en demokrat att avvisa detta argument, men konsekvenserna förskräcker likväl. Alla vet att en folkomröstnings­kampanj innebär polarisering och riskerar vulgarisering ,och alla inser därför att regeln i praktiken snarare borde vara att ”ju viktigare en fråga, desto olämpligare är det att underställa den en folkomröstning” – även om det kan vara svårt att säga detta rakt ut, ur demokratisk synpunkt. Som juristen, mm,  Thomas Thorild citeras säga om tänkandet (”att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”) över aulaingången på Uppsala Universitet. så kan möjligen dilemmat uttryckas när det gäller elitens syn på folkets röst. Därav rubriken.

Klokt och/eller oklokt

Det följer av detta resonemang att det var oklokt av David Cameron att utlysa en folkomröstning om det som blev BREXIT. Han chansade maktpolitiskt på att folkomröstnings­hotet skulle ge kraft åt en omförhandling med EU om brittiska medlemskapsvillkor och därefter vind i seglen för en framgångsrik YES-kampanj.  Och tyst i klassen därefter inom Tories. Han drog en nästan unik nitlott med omfattande (men ännu ovissa)  ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser, för såväl Storbritannien som EU och dess medlemsstater, inklusive Sverige.

Och det vore för Frankrike, EU och därbortom olyckligt om Marine Le Pen skulle komma i läge och få för sig att även i Frankrike utlysa en folkomröstning, om FREXIT. Kanske följt av ungrare, polacker och andra.  Och det är en stor fara för hela västvärlden i vid transatlantisk bemärkelse om närmaste år, med början i det amerikanska presidentvalet, ser en allmän tendens till upplösning av den hittillsvarande, efterkrigstida liberals­demokratiska ordningen.

I konsekvens med detta: det vore – är – olyckligt och oklokt att spela med folkomröstnings­kortet/hotet i den svenska NATO-debatten, alldeles bortsett från att BREXIT-chocken nu fått mången i ledande ställning att säga sig ”tycka illa om” folkomröstningar.

I summa:  mycket finns att säga och spekulera om säkerhetspolitiska följder av den brittiska folkomröstningen, men viktigast av allt är diskutera vad den utsäger om folkomröstningars vara eller inte vara. Författningsfrågor innehåller säkerhetspolitiskt sprängstoff.

 
Författaren är ambassadör, f d generaldirektör, fil dr och ledamot av KKrVA.