Den kranka verkligheten

 Reflektion

Den 11SEP2020 publicerade Dagens Nyheter en artikel skriven av Mikael Holmström avseende det kommande försvarsbeslutet för perioden 2021-25. Historiskt har de svenska försvarsbesluten haft en bred förankring oaktat regeringskonstellationen,1 detta maa. av det i huvudsak även lägger den långsiktiga säkerhetspolitiska linjen/inriktningen för nationen Sverige.2 Försvarsbeslutet för perioden 2021-25 måste även ses ur perspektivet kring det fördjupade försvarssamarbetet med Finland som nu även sträcker sig bortom kränkningar och kris d.v.s. det omfattar även ett ev. väpnat angrepp. d.v.s. krig.3 Vad som nu ev. förefaller kunna hända är att försvarsbeslutet under detta år för perioden 2021-25 kan gå om intet maa. en för stor oenighet mellan Sveriges riksdagspartier.4 Sveriges Överbefälhavare (ÖB), General Micael Bydén, förefaller även efterfråga ett långsiktigt beslut för Försvarsmaktens inriktning. Detta maa. att försvarsförmåga tar lång tid att bygga upp, varvid ÖB efterfrågar även vad de ekonomiska medlen två år bortom försvarsbeslutsperioden (2021-25) kommer innefatta.5 Således kan ett uteblivit försvarsbeslut under detta år få långtgående konsekvenser för uppbyggnaden av försvarsförmågan för nationen Sverige.

Vad framfördes då i artikeln? Enl. ordföranden i riksdagens försvarsutskott Pål Jonson (M) finns det en överhängande risk att det ej kommer kunna genomdrivas ett nytt försvarsbeslut under KV III-IV 2020 som sträcker sig över perioden 2021-25.6 För de som arbetar inom Försvarsmakten är det väldigt tydligt/självklart att bygga upp en förmåga tar lång tid. En tumregel som används i sammanhanget är att det tar ca 10 år för en förmågeuppbyggnad, i allt från att inskaffa materiel, utbilda personalen på materielen, därefter utbilda soldater på materielen, för att i slutändan erhålla ett fungerande krigsförband. Detta torde inte utgöra ett okänt resonemang för våra försvarspolitiker.7 Varvid ett uteblivet långsiktigt försvarsbeslut kommer innebära ett synnerligt stort avbräck i uppbyggnaden av Försvarsmaktens förmåga men även den s.k. Totalförsvarsförmågan.

Således befinner sig Sverige i en situation där enbart ett riksdagsparti har motsatt sig Försvarsberedningens skrivelse att Sverige kan hamna i en väpnad konflikt, d.v.s. krig.8 Men Försvarsbeslutet riskerar att stranda maa. att man ej är villig att betala vad det kostar att skapa en s.k. tröskeleffekt för att ev. kunna hindra att Sverige involveras i en väpnad konflikt, d.v.s. krig.9 Här bör det även påminnas om att antagandet från Försvarsberedningen är att om ett annat land i Östersjöregionen hamnar i en väpnad konflikt, d.v.s. krig, kommer Sverige oundvikligen involveras i det.10 Varvid det sistnämnda får ses som ett synnerligen viktigt utgångsvärde i fortsättningen av detta inlägg, då Sverige antingen sekundärt involveras eller innan en större konflikt inträffar, riskerar vi även att involveras initialt i den väpnade konflikten d.v.s. krig.11

Här uppstår nu något av ett intressant fenomen. En parlamentarisk kommission med samtliga riksdagspartiet utom ett har skrivit sig fast i att Sverige kan hamna i krig.12 Dock förefaller nationen Sverige ej vara villig att tillföra de ekonomiska medlen som krävs för att skapa en tillräcklig tröskeleffekt i syfte att Försvarsmakten skall kunna verka krigsavhållande. Här har bl.a. motiv som följdverkningar av COVID-19 framförts som ett skäl till varför en signifikant och långsiktig ökning av Försvarsbudgeten ej kan genomföras.13 Dock ställer jag mig frågande till om kortsiktiga budgetlösningar för att dämpa följdverkningar av COVID-19, kan vägas mot kostnaderna av ett ev. väpnat angrepp mot Sverige med det de skulle kunna innebära, dels i förluster av människoliv, dels förstörd bruttonationalprodukt utifrån bakgrunden av att en parlamentarisk kommission mer eller mindre unisont kommit fram till att Sverige kan hamna i krig.

Detta debacle kring försvarsbudgeten blir än mer beklämmande utifrån det finsk-svenska försvarssamarbetet, där en av de mer tongivande finska säkerhetspolitiska experterna, Stefan Forsstydligt klargjort att svensk och finsk försvarsförmåga är avhängd varandra.14 Varvid det nuvarande svenska lagförslaget om stöd till Finland i händelse av en väpnad konflikt, d.v.s. krig, och vise versa kan te sig direkt löjeväckande om det ej går att bevisa från svensk sida att reella resurser finns i bakgrunden som underbygger den nuvarande lagtexten. Då det riskerar bli utfästelser liknande den försvarsplanering som genomfördes under 1930-talet från svensk sida, tillsammans med Finland.15 Här skall även beaktas att övriga nationer i vårt närområde sannolikt följer upp vår säkerhetspolitiska diskurs och just nu torde den inte direkt imponera hos huvuddelen, utan snarare torde den skapa oro och ej vara stabiliserande.

Avslutningsvis, det förefaller vara nu omvärldsutvecklingen hinner ikapp nationen Sverige och den kranka verkligheten visar sig. Antingen väljer vi att agera, så vi kan vara proaktiva eller så väljer vi en linje där vi är reaktiva med allt vad det kan innebära. Det hela kan liknas med en granne som varken har telefon eller hemförsäkring. När väl branden kommer hoppas denne på att någon i kvarteret ringer brandkåren och att någon reder ut situationen som hemförsäkringen ej täckt. Där står vi just nu som nation inför det stundande försvarsbeslutet.

Have a good one! // Jägarchefen


Källförteckning

Dagens Nyheter 1 (Svenska)

Jägarchefen 1 (Svenska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Riksdagen 12 (Svenska)

Sveriges Television 12, 3 (Svenska)

Svenska Dagbladet 123 (Svenska)


Slutnoter

1 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Sverige riskerar stå utan försvarsbeslut i höst. 2020. https://www.dn.se/sverige/sverige-riskerar-sta-utan-forsvarsbeslut-i-host (Hämtad 2020-09-13)

2 Riksdagen. Säkerhetspolitisk inriktning - Sveriges försvar för perioden 2016-2020. 2015. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/sakerhetspolitisk-inriktning---sveriges-forsvar_H201UF%C3%B6U5 (Hämtad 2020-09-13)

3 Regeringskansliet. Riksdagen beslutar lagstiftning som förbättrar möjligheter till operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland. 2020. https://www.regeringen.se/artiklar/2020/09/riksdagen-beslutar-lagstiftning-som-forbattrar-mojligheter-till-operativt-militart-stod-mellan-sverige-och-finland/ (Hämtad 2020-09-13)

4 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Sverige riskerar stå utan försvarsbeslut i höst. 2020. https://www.dn.se/sverige/sverige-riskerar-sta-utan-forsvarsbeslut-i-host/ (Hämtad 2020-09-13)

5 Sveriges Television. Bonnevier, Ulf Hambraeus. ÖB vill ha långsiktigt besked: ”Önskar tydliga besked”. 2020. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-vill-ha-langsiktigt-besked (Hämtad 2020-09-13)

6 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Sverige riskerar stå utan försvarsbeslut i höst. 2020. https://www.dn.se/sverige/sverige-riskerar-sta-utan-forsvarsbeslut-i-host/ (Hämtad 2020-09-13)

7 Svenska Dagbladet. Magnå, Joakim. Hultqvist: Tar tid bygga militära förband. 2019. https://www.svd.se/hultqvist-tar-tid-bygga-militara-forband (Hämtad 2020-09-13)

Sveriges Television. Holgersson, Josefine. Totalförsvaret tar tid att bygga – kan dröja upp mot tio år. 2019. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/totalforsvar-tar-tid-att-bygga-viktigt-att-vi-ar-robusta (Hämtad 2020-09-13)

8 Ds 2019:8. VärnkraftInriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 18, 44, 104, 107, 113,343-355.

9 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Sverige riskerar stå utan försvarsbeslut i höst. 2020. https://www.dn.se/sverige/sverige-riskerar-sta-utan-forsvarsbeslut-i-host (Hämtad 2020-09-13)

10 Ds 2019:8. VärnkraftInriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 44, 113.

11 Ibid. s. 113-114.

12 Ds 2019:8. VärnkraftInriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 18, 44, 104, 107, 113,343-355.

13 Svenska Dagbladet. Hultqvist, Peter. ”Corona påverkar även försvarets ekonomi”. 2020. https://www.svd.se/corona-paverkar-aven-forsvarets-ekonomi (Hämtad 2020-09-13)

Sveriges Television. von Sydow, Johan. Förhandlingar om försvaret förlängs. 2020. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vi-befinner-oss-mycket-mycket-langt-ifran-en-uppgorelse Hämtad 2020-09-13)

14 Svenska Dagbladet. Forss, Stefan. Svensk försvarsförmåga är också Finlands sak. 2020. https://www.svd.se/svensk-forsvarsformaga-ar-ocksa-finlands-sak (Hämtad 2020-09-13)

15 Jägarchefen. Några historiska aspekter på finsk-svenskt försvarssamarbete. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/07/nagra-historiska-aspekter-pa-finsk.html (Hämtad 2020-09-13)

Källa Erik och den Främmande Undervattensverksamheten

Reflektion

Många läsare av denna blogg torde i något sammanhang kommit i kontakt med begreppet, eller snarare täckbenämningen, "Källa Erik". För er läsare som ej hört talas om det kommer inledningsvis här en kort resumé kring denna täckbenämning. Dåvarande Rikspolisens Säkerhetsavdelning, RPS/SÄK numera myndigheten Säkerhetspolisen – SÄPO, förefaller haft en enhet/grupp/sektion benämnd Företagsskyddsgruppen, populärt förkortad FSG, under 1980-talet.1 Denna enhet/grupp/sektion verkar bl.a. genomfört s.k. teknisk inhämtning d.v.s. inhämtning av information genom tekniska hjälpmedel såsom avlysning, populärt benämnt "buggning".2 Vilka uppgifter exakt FSG löste är något oklart, dock förefaller det vara klarlagt att denna enhet/grupp/sektion genomförde s.k. rumsavlyssning av en sovjetisk diplomat. Denna diplomat gick i Sverige under namnet Vladimir Nezjinskij och skall ha varit underrättelseofficer med s.k. officiell täckbefattning.3 Den olovliga rumsavlyssningen utav Vladimir Nezjinskij var således "Källa Erik".4 Uppgifterna kring "Källa Erik" har främst figurerat i samband med utredningen av mordet på Sveriges Statsminister Olof Palme. Detta inlägg kommer ej fokusera på den s.k. Palmeutredningen utan på andra uppgifter som framkommit i kölvattnet av att "Källa Erik" avslöjades i slutet utav 1980-talet.

Varför genomförde FSG olovlig rumsavlyssning utav den sovjetiska diplomaten Vladimir Nezjinskij? Anledningen var bl.a. att denna ansågs vara ansvarig för de sovjetiska s.k. illegalisterna i Sverige,5 under den tidsperiod han var verksam i Sverige nämligen, mellan 1982 och 1987.6 Vad är då en s.k. Illegalist? En illegalist är en underrättelseofficer utan s.k. officiell täckbefattning d.v.s. den saknar diplomatisk immunitet. Illegalisten har oftast en tagen identitet från en individ som avlidit i tidig ålder och en täckhistoria för att kunna neutraliseras i ett första land, som oftast inte är det land där denne är tänkt att verka i utan enbart för att få ett medborgarskap i. Därefter förflyttar sig illegalisten till ett annat land, sitt målland och söker medborgarskap i detta, för att kunna påbörja sin informationsinhämtning.7 En ansvarig underrättelseofficer med s.k. officiell täckbefattning för illegalisterna, d.v.s. en legal stödofficer, såsom Vladimir Nezjinskij genomför ej motsvarande procedur.8 Det kanske mest kända exemplet i nutid avseende s.k. illegalister är de 11 stycken illegalister som den amerikanska federala polisen, FBI, arresterade 2010 i USA ur den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, SVR, varav 10 sedermera utväxlades.9 Vilken utav de två sovjetiska underrättelsetjänsterna Nezjinskij arbetade för i Sverige förefaller inte officiellt vara klarlagt, då han både nämnts arbeta för G(R)U samt KGB.10 Båda dessa Sovjetiska underrättelsetjänster hade s.k. illegalistprogram under det kalla kriget och det får ses som troligt att GU samt SVR fortsatt har det. Dock placerar den tidigare chefen för kontraspionaget, Tore Forsberg, in honom som en stödofficer för illegalister inom KGB.11 I fallet med Nezjinskij blir även den s.k. Illegalistutredning 80 intressant mtp. att den genomfördes under 1980-talet av dåvarande Säkerhetspolisen.12

Varför är då "Källa Erik" intressant ur perspektivet främmande undervattensverksamhet, som rubriken på inlägget antyder? Enligt Ambassadören och docenten i folkrätt Bo Theutenberg skall avlyssningen av den sovjetiska diplomaten tillika underrättelseofficeren Vladimir Nezjinskij bl.a. genomförts maa. att det fanns en möjlighet att denne på något sätt hade anknytningen till den s.k. främmande undervattensverksamheten då han misstänktes vara handledare/kontaktman för en ev. högt uppsatt sovjetisk agent i den svenska Försvarsledningen vilket ansågs kunna utgöra en möjlig orsak till de resultatlösa ubåtsjakterna under en stor del av 1980-talet.13 Men vad som kanske är än mer intressant är den information som framkommit genom avlyssningen. Enligt det underlaget skall Nezjinskij som han själv säger träffat mannarna på fältet och att dessa befann sig utomhus i terrängen och var i behov av både mat och medicin samt att han beskriver att de levde som djur där uteTolkningen säkerhetspolisen kom att göra var att det rörde sig om personal som hade landsatts från havetantingen via handelsfartyg eller ubåtoch befann sig  svenskt territorium/mark.14

Kan då detta stämma att säkerhetspolisen suttit på synnerligen kvalificerad information rörande den främmande undervattensverksamheten? Om Nezjinskij, dels tillhörde Linje-N, dels var ansvarig för de sovjetiska illegalisterna i Sverige torde han varit fullt medveten om att han stod under omfattande bevakning,15 och trots att svensk lagstiftning vid det aktuella tillfället ej medgav rumsavlyssning16 att sådant ändå kunde tänkas genomföras. Den tidigare byråchefen, med ansvar för kontraspionaget, vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Per-Göran Näss ifrågasätter uppgifterna avseende rumsavlysningen, dock med koppling till palmemordet, med motivet att Nezjinskij borde varit fullt medveten om att avlyssning kunde ske och att i sådant fall om något sagts kan det varit i desinformationssyfte.17 Vilket i sak får anses vara ett fullt korrekt antagande i hur en utbildad underrättelseofficer med ansvar för den mest känsliga inhämtningsverksamheten borde agera.

Dock är det ofta skillnad mellan teori och praktik vilket de flesta inhämtningsutbildade är fullt medvetna om. Ett praktiskt exempel på detta är den sovjetiske residenten för KGB i Storbritannien mellan 1980-84 Arkadij Vasiljevitj Guk.18 Enligt den till Storbritannien avhoppade KGB officeren Oleg Gordievskij,19 skall Guk, dels varit den minst kompetente residenten i Storbritannien sedan tiden före andra världskriget, dels haft stora alkoholproblem som hans fru försökte stävja dock skapade han sig ett försprång varje kväll genom att ta ett dricksglas med vodka innan han gick hem. Guk skall även varit djupt konspiratoriskt samt ständigt påtalat för den sovjetiska diplomatiska personalen att de ej fick tala om tjänsterelaterande ärenden i deras bostäder då de riskerade att bli avlyssnade av det brittiska kontraspionaget, MI5Guk placerade dock inte dessa begränsningar på sig själv, i och med att han berusad brukade beskriva KGB operativa framgångar i Storbritannien hos olika sovjetiska diplomater under kvällarna.20

Därmed inte sagt att Nezjinskij varit berusad och avslöjat information i sin lägenhet. Men ett känt faktum är att underrättelseofficerare ofta har en hög psykisk press på sig under sin tjänstgöring.21 Varvid Nezjinskij mycket väl kan tänkas ha lättat på den psykiska belastningen genom att bikta sig för sin fru i deras lägenhet, som avlyssnades av RPS/SÄK från oktober 1985 intill dess att han abrupt lämnande Sverige i slutet av 1987.22 Således, det är skillnad på teori och praktik. Den information som framkom via den olovliga rumsavlyssningen kan mycket väl vara desinformation men det skulle lika väl kunna vara korrekt information.

En annan problematik är att Nezjinskij utpekas som Linje-N officer hos KGB och i den svenska debatten kring den främmande undervattensverksamheten är det främst G(R)U och den sovjetiska Östersjömarinens med tillhörande spetsnazbrigad som utpekas för kränkningarna.23 Dock får det även ses som möjligt att den s.k. huvudstyrelsen för djuphavsforskning, GUGI, även varit involverad i dylik verksamhet på svenskt inre vatten maa. dess utpekade uppgifter kring olika former av inhämtning.24 GUGI som enhet lyder direkt under det ryska Försvarsministeriet trots att dess verksamhet med olika former av ubåtar samt dykning borde innebära att de var inplacerade under den ryska marinen. Enheten löser även sina uppgifter inom ramen för G(R)U direktiv. Enheten är och var, dels baserad i Murmansk Oblast, dels i Leningrad Oblast.25 Ur det perspektivet torde Nezjinskij snarare varit G(R)U officer med ansvar för dess illegalister i Sverige snarare än en Linje-N officer för KGB i Sverige. Dock finns det som vanligt många bottnar i underrättelsetjänsters verksamhet.

Den 19AUG1981 beslutades att ett nytt sovjetiskt specialförband skulle upprättas inom KGB första överstyrelse, d.v.s. den del som ansvarade för utrikes underrättelser, förbandet kom att benämnas Vympel. Förbandet kom att inordnas under Styrelse S som ingick i den första överstyrelsen. Styrelse S ansvarade för, dels den sovjetiska illegalistverksamheten, dels ett nytt specialförband. Linje-N var i sin tur underordnad Styrelse S vid respektive residentur.26 Uppgifterna Vympel bl.a. skulle kunna lösa i ett s.k. skymningsläge var överfall och nedkämpande av en motståndarens strategiska objekt, här ingick troligtvis även individer, övertagande av fartyg samt ubåtar, dolt agerande på en motståndares territorium m.m. det vill säga Vympel skulle agera på den strategiska nivån. De individer som genomgick utbildningen för att tjänstgöra i Vympel kom bl.a. att utbildas i dykning, bergstjänst, fallskärmshoppning, dolt agerade inom ramen för underrättelseinhämtning civilt, språkutbildning, fältarbetstjänst m.m.27 Således förefaller Vympel kunna agera under och i vatten som förband och de skulle under tiden för Sovjetunionen kunna agera på andra nationers territorium inför en väpnad konflikt under perioden som populärt har kommit att kallas skymningsläge.

För att kunna genomföra intransport av sin personal torde dock KGB saknat möjligheten att använda ubåtar, om dessa inte rekvirerats å deras vägnar som en av Sovjetunionens viktigaste myndigheter, vilket de säkerligen kunnat göra. Vad som dock är känt är att underrättelseofficerare från KGB förefaller följt med på sovjetiska handelsfartyg till bl.a. Sverige för att lösa inhämtningsuppgifter.28 Vad som även är känt via rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning är att sovjetiska handelsfartyg förefaller lämnat av dykare på svenskt territorium, dock var detta innan Vympel upprättande.29 Dock torde det vara möjligt att t.ex. personal från Vympel innästlat på svenskt territorium som minst med hjälp av handelsfartyg och då de sorterade under Styrelse S varvid det följaktligen även vore möjligt att de erhållit understöd av Linje-N officerare när de väl befann sig på en annan nations territorium. I sammanhanget bör det noteras att Oleg Gordievskij och den sovjetiska residenturen i Storbritannien under mitten av 1980-talet fick till uppgift av Styrelse S att bl.a. finna tomma lagerlokaler i Storbritannien. Vilket Gordievskij fick uppfattningen om, var för att kunna förvara bl.a. vapen och att det ingick i någon form av planering.30 Något som möjligen skulle kunna indikera att det ingick i planeringen för Vympel i ett skymningsläge.

Vad som även skall beaktas är att mellan 1985-1987, under tiden som Nezjinskij stod under bevakning av rikspolisens säkerhetsavdelning, genomfördes även den s.k. Operation RJaN, Raketno-jadernoje napadenie, av de sovjetiska underrättelsetjänsterna. d.v.s. G(R)U och KGB.31 Vad som även bör noteras är att G(R)och KGB för första gången inom ramen för Operation RJaN samarbetade fullständigt, vilket förefaller varit omtumlande.32 Detta skulle även kunna göra det möjligt att t.ex. en Linje-N officer från KGB, såsom Nezjinskij, understödde G(R)U operationer. Samarbete mellan G(R)U och KGB specialförband hade dock genomförts innan Operation RJaN, nämligen i samband med stormningen av den Afghanistanska Presidentens palats 1979.33 Härvid skulle det inte vara omöjligt att ett samarbeta mellan G(R)U och KGB hade kunnat genomföras under tiden Nezjinskij var i Sverige, vilket berörts ovan med ett flertal exempel.

I och med att "Källa Erik" utgjorde s.k. teknisk inhämtning och detta inlägg berör s.k. främmande undervattensverksamhet bör även en annan del kring den främmande undervattensverksamheten och rikspolisens säkerhetsavdelning lyftas fram. Utanför Östersund närmare bestämt i anslutning till Kännåsen förefaller RPS/SÄK signalspaningsrotel, under 1980-talet, erhållit signalunderrättelser på att främmande undervattensverksamhet genomfördes inom svenskt territorialvatten, dock utpekas ingen nation explicit förutom Sovjetunionen i samband med S-363, populärt benämnt U-137, grundstötning i Karlskrona skärgård.34

Vad som dock ej framkommer i Theutenbergs memoarer är de facto när dessa uttalanden som ev. kan härledas till den främmande undervattensverksamheten genomförs av NezjinskijTheutenberg uppehåller sig kring tidpunkten för Palme mordet vilket är i månadsskiftet februari och mars. Dock genomfördes den olovliga avlyssningen från 1985 intill 1987 varvid det kan vara så att uppgifterna härrör från någon annan tidpunkt.35 Utgår man från när den s.k. främmande undervattensverksamheten främst genomfördes är det mellan april och november varje år.36 Således om upptagningarna genomfördes i månadsskiftet februari och mars 1986 faller det utanför normalbilden. Dock inträffade den s.k. Karlskrona incidenten 1984 under inledningen av mars månad varvid det ej får ses som omöjligt att främmande undervattensverksamhet kan ha genomförts i månadsskiftet februari-mars med t.ex. dykare.37 Varvid tidpunkten fortfarande skulle vara möjlig.

Avslutningsvis, går det att dra några slutsatser av allt detta? Som vanligt när det kommer till den s.k. främmande undervattensverksamheten blir det alltid s.k. indiciekedjor. Det som skrivs kan vara möjligt, men lika väl kan det vara omöjligt. I mångt bygger underrättelsetjänst på detta, därav s.k. konfidensgrader. Huruvida det finns något intressant att belysa kring den främmande undervattensverksamheten och "Källa Erik" återstår att se, detta maa. att de sex (6) pärmarna med transkriberad text från den olovliga avlyssning förefaller vara försvunna sedan 1988.38 Dock försvinner sällan något i underrättelsesammanhang vilket tydligt exemplifierades med att T-kontorets arkiv plötsligt uppdagades trots att de flesta förefaller trott att det var försvunnet.39

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 123 (Engelska)

Expressen 123, 4 (Svenska)

GlobalSecurity 1 (Engelska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Reuters 1 (Engelska)

RIA Novosti 1 (Ryska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Russia Beyond The Headlines 1 (Engelska)

Russia Military Analysis 1 (Engelska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

The New York Times 1 (Engelska)

The Times 1 (Engelska)

Wilson Center 1 (Engelska)


Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.

Andrew, Christopher. Gordievskij, Oleg. KGB inifrån 2: Spionskandalernas tid. Stockholm: Bonnier, 1991.

Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020.

Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1: Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Lindholm, Mikael. Sex dygn som skakade Sverige: jakten på främmande ubåtar och grodmän i Karlskrona 1984. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2019.

Palm, Thede. Wallberg, Evabritta. Några studier till T-kontorets historia. Stockholm: Kungl. Samf. för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994Rapport från Ubåtskommissionen.

Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020.

Öhd, Lennart. Topphemliga huset där ubåtstrafiken avslöjades, Länstidningen Östersund.

Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

1 SOU 1999:88. Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof PalmeGranskningskommissionens betänkande. s. 648-649.

2 Expressen. Hellberg, Magnus. Petersson, Claes. Reaktioner på diplomatbuggningen. 2014. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/reaktioner-pa-diplomatbuggningen/ (Hämtad 2020-09-10)

3 Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 772.

4 Expressen. Näslund, Lars. Petersson, Claes. Grävde ner pärmarna om Palme i trädgården. 2014. https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/gravde-ner-parmarna-om-palme-i-tradgarden/ (Hämtad 2020-09-10)

5 Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 772-773.

6 Magnergård, Omar. Olofson, Sune. 'Diplomat avlyssnades i två år', Svenska Dagbladet, 25 Augusti 1989, s. 6.

Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 832.

7 Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 331-332, 342.

British Broadcasting Corporation. Ponniah, Kevin. Yuri Drozdov: The man who turned Soviet spies into Americans. 2017. https://www.bbc.com/news/world-europe-40367736 (Hämtad 2020-09-10)

8 Ibid. s. 331.

9 British Broadcasting Corporation. Spies swapped by US and Russia at Vienna airport. 2010. https://www.bbc.com/news/10564994 (Hämtad 2020-09-10)

The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. https://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html (Hämtad 2020-09-10)

10 Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 772-773.

11 Andrew, Christopher. Gordievskij, Oleg. KGB inifrån 2: Spionskandalernas tid. Stockholm: Bonnier, 1991, s. 280.

Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 377.

Reuters. Faulconbridge, Guy. What is Russia's GRU military intelligence agency?. 2018. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia-gru-factbox/what-is-russias-gru-military-intelligence-agency-idUSKCN1MF1VK (Hämtad 2020-09-10)

Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020, s. 397.

12 SOU 2002:93. Övervakningen av "SKP-komplexet". s. 174.

13 Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 827, 832.

14 Ibid. s. 840, 842-843.

15 Ibid. s. 826.

16 Tjernberg, Urban. 'Leijon vill inte bekräfta', Svenska Dagbladet, 25 Augusti 1989, s. 6.

17 Expressen. Näslund, Lars. Petersson, Claes. KGB-chef försade sig till sin hustru. 2014. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/kgb-chef-forsade-sig-till-sin-hustru/ (Hämtad 2020-09-10)

18 Andrew, Christopher. Gordievskij, Oleg. KGB inifrån 2: Spionskandalernas tid. Stockholm: Bonnier, 1991, s. 283.

19 The Times. Macintyre, Ben. The greatest spy story of the Cold War. 2015. https://www.thetimes.co.uk/article/the-greatest-spy-story-of-the-cold-war-nq5sjctlqtk (Hämtad 2020-09-10)

20 Andrew, Christopher. Gordievskij, Oleg. KGB inifrån 2: Spionskandalernas tid. Stockholm: Bonnier, 1991, s. 208-209, 225.

21 The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. https://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html (Hämtad 2020-09-10)

22 Magnergård, Omar. Olofson, Sune. 'Diplomat avlyssnades i två år', Svenska Dagbladet, 25 Augusti 1989, s. 6.

Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 826.

23 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 145, 147, 149, 156-157, 163, 172.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 288.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 150.

24 Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 213-214.

GlobalSecurity. Main Directorate of Deep-Sea Research. 2019. https://www.globalsecurity.org/intell/world/russia/gugi.htm (Hämtad 2020-09-10)

Russia Military Analysis. Fire aboard AS-31 Losharik: Brief Overview. 2019. https://russianmilitaryanalysis.wordpress.com/2019/07/03/fire-aboard-as-31-losharik-brief-overview/ (Hämtad 2020-09-10)

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994Rapport från Ubåtskommissionen. s. 240-241.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 165, 167.

25 British Broadcasting Corporation. Russia mini-sub fire: Putin issues heroism awards. 2019. https://www.bbc.com/news/world-europe-48880475 (Hämtad 2020-09-10)

GlobalSecurity. Main Directorate of Deep-Sea Research. 2019. https://www.globalsecurity.org/intell/world/russia/gugi.htm (Hämtad 2020-09-10)

Russia Military Analysis. Fire aboard AS-31 Losharik: Brief Overview. 2019. https://russianmilitaryanalysis.wordpress.com/2019/07/03/fire-aboard-as-31-losharik-brief-overview/ (Hämtad 2020-09-10)

26 РИА Новости. История Группы специального назначения "Вымпел" КГБ СССР. 2011. https://ria.ru/20110819/419422103.html (Hämtad 2020-09-10)

Andrew, Christopher. Gordievskij, Oleg. KGB inifrån 2: Spionskandalernas tid. Stockholm: Bonnier, 1991, s. 274, 276, 280.

27 РИА Новости. История Группы специального назначения "Вымпел" КГБ СССР. 2011. https://ria.ru/20110819/419422103.html (Hämtad 2020-09-10)

28 Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 75-81.

29 Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1: Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013, s. 77.

РИА Новости. История Группы специального назначения "Вымпел" КГБ СССР. 2011. https://ria.ru/20110819/419422103.html (Hämtad 2020-09-10)

30 Andrew, Christopher. Gordievskij, Oleg. KGB inifrån 2: Spionskandalernas tid. Stockholm: Bonnier, 1991, s. 253-254.

31 Wilson Center. COMMITTEE FOR STATE SECURITY (KGB), 'ABOUT RESULTS OF INTELLIGENCE ACTIVITIES TO NOTE INDICATORS FOR A SURPRISE NUCLEAR MISSILE ATTACK'. 2020. https://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/119931 (Hämtad 2020-09-10)

32 Andrew, Christopher. Gordievskij, Oleg. KGB inifrån 2: Spionskandalernas tid. Stockholm: Bonnier, 1991, s. 207.

33 Russia Beyond. Fedorov, Gleb. GRU, Alpha and Vympel: Russia’s most famous covert operators. 2017. https://www.rbth.com/defence/2017/05/10/gru-alpha-vympel-russias-famous-covert-operators-759604 (Hämtad 2020-09-10)

34 Öhd, Lennart. Topphemliga huset där ubåtstrafiken avslöjades, Länstidningen Östersund, 24 oktober 2014, s. 5.

35 Magnergård, Omar. Olofson, Sune. 'Diplomat avlyssnades i två år', Svenska Dagbladet, 25 Augusti 1989, s. 6

Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 839-843.

36 Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.

37 Lindholm, Mikael. Sex dygn som skakade Sverige: jakten på främmande ubåtar och grodmän i Karlskrona 1984. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2019, s. 4-6.

38 Theutenberg, Bo J. Dagbok från UD Vol5 (1986-1988). Stockholm: Stockholm Institute of International Law Arbitration and Conciliation, 2020, s. 823-824.

39 Palm, Thede. Wallberg, Evabritta. Några studier till T-kontorets historia. Stockholm: Kungl. Samf. för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999, s. 127-133.

Något om beredskap och förvarning

Reflektion

Under kvällen den 24AUG2020 meddelade den svenska Försvarsmakten att de hade påbörjat en s.k. beredskapsinsats, i sydöstra samt mellersta Östersjön och på Gotland.1 Denna beredskapsinsats förefaller dels, utgöra en markering mot Ryssland,2 dels utgöra en underrättelseinhämtnings operation men även territoriell övervakning.3 Vilket får utgöra ett utgångsvärde att beakta i fortsättningen av detta inlägg. Ett annat utgångsvärde är Sveriges agerande i samband med den ryska operativa-strategiska övningen Kavkaz-2016, där en beredskapskontroll initierades av Försvarsmakten på Gotland i samband med den ryska övningen.4 Vilket även kom föranledda att permanent svensk militär närvaro tidigarelades 1,5 år.5 I år genomför de ryska väpnade styrkorna den operativa-strategiska övningen Kavkaz-2020, vilket främst skall omfatta dess södra militärdistrikt (MD S).6 Ett tredje utgångsvärde är den instabila säkerhetssituationen i Belarus, efter det genomförda presidentvalet den 09AUG2020.7

Inledningsvis krävs dock en övergripande genomgång kring, dels begreppet beredskapsinsats, dels Försvarsmaktens beredskapssteg. Vad avser begreppet beredskapsinsats förefaller det ej finnas definierat någonstans, utan det Försvarsmakten nu genomför är en skarp operation. Försvarsmaktens beredskapssteg är anpassat utifrån tre strategiska typfall normallägekris och väpnat angrepp.8 Vid s.k. normalläge skall Försvarsmaktens kunna, "enskilt och med stöd från andra nationer eller organisationer ständigt hävda Sveriges territoriella integritet och suveräna rättigheter samt kunna skydda egen verksamhet och anläggningar och lämna stöd till det civila samhället".9 Vid kris skall Försvarsmakten, "vid en säkerhetspolitisk kris närområdet (utöver uppgifterna i normalläge) kunna förstärka förmågan att hävda Sveriges territoriella integritet och suveräna rättigheter samt kunna skydda egen verksamhet och anläggningar och lämna stöd till det civila samhället".10 Vid väpnat angrepp skall Försvarsmakten kunna, "enskilt och tillsammans med andra myndigheter, organisationer och nationer kunna försvara Sverige mot ett väpnat angrepp".11 Beredskapsstegen är i sin tur indelade i två nivåer grundberedskap och höjd beredskap.12 Vad avser grundberedskap är den indelade i tre nivåer och Överbefälhavaren har mandat att agera självständigt med beslut kring dessa tre nivåer. De tre nivåerna är normalberedskapaktivering av krigsförband samt givakt.13

Vid normalberedskap ska Försvarsmakten, "kontinuerligt analysera omvärlden och upptäcka hot, i syfte att kunna vidta beredskapsåtgärder. Militärstrategisk, operativ, taktisk och territoriell ledning ska ske. Resurser avdelade för beredskap ska kunna avvisa kränkningar av det svenska territoriet och skydda staber, baser, anläggningar samt egen verksamhet. Försvarsmakten anpassar vid behov sin beredskap för att hantera ett begränsat försämrat omvärldsläge. Det görs normalt genom att ändra förbandens och stabernas operationsberedskap, det vill säga beredskap att genomföra operationer. Resurser för detta utgörs av kontinuerligt tjänstgörande personal som använder materiel i bruk".14

Vid aktivering av krigsförband skall Försvarsmakten efter beslut av överbefälhavaren krigsförband krigsorganiseras, "utan att regeringen beslutat om höjd beredskap. Det sker genom att sammanföra personal, förnödenheter, anläggningar och planer för att organisera krigsförband. Detta görs normalt med Försvarsmaktens befintliga resurser. Vid aktivering nyttjas kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal men inte totalförsvarspliktiga. Aktivering syftar normalt till att snabbt skapa handlingsfrihet med olika typer av krigsförband för att hantera den strategiska typsituationen kris".15

Givakt beordras av Överbefälhavaren, "då säkerhetsläget snabbt försämras och ett väpnat angrepp inte kan uteslutas. Det innebär att utökade förbandsresurser snarast ska säkerställas. Givakt kan beordras när som helst under grundberedskap, det vill säga såväl vid normalläge, som då förband redan har aktiverats, och berör samtlig vid förbanden gripbar personal vid alla Försvarsmaktens förband. Samtlig gripbar personal ska vid Givakt göras färdiga till strid, och därefter vara beredd att lösa uppgift med befintlig materiel, enskilt eller i tillfälligt sammansatta förband".16

Utgående från de olika beredskapsstegen får det ses som sannolikt att Försvarsmakten fortfarande befinner sig i normalberedskap dock med ett s.k. begränsat försämrat omvärldsläge i vårt direkta närområde att hantera just nu. Varvid kontinuerligt tjänstgörande förband används för att genomföra den nu påbörjade operationen. Vad gör då denna s.k. beredskapsinsats intressant?

Att Försvarsmakten höjer sin beredskap av och till inom ramen för normalberedskap får anses tillhöra en form av normalbild, dock tillhör det inte vanligheterna att man ger någon större offentlighet åt det och i vissa fall kan det genomföras som planerad övningsverksamhet. Därtill förefaller den s.k. beredskapsinsatsen varit proaktiv och inte reaktiv och skall enl. Dagens Nyheter föranletts utav att Ryssland genomförde en övning med tre stycken landstigningsfartyg, vilket även bekräftas av Försvarsmaktens insatschef viceamiral Jan Thörnqvist. Sveriges Försvarsminister Peter Hultqvist vill ej kommentera vad som utlöste Försvarsmaktens åtgärder. Dock berör statsrådet ett över tiden försämrat säkerhetsläge.17

Ett av de stående underrättelsebehoven de svenska underrättelsemyndigheterna är inriktad mot är förvarning om ett väpnat angrepp,18 vilket under det kalla kriget även får ansetts utgöra den viktigaste maa. det svenska mobiliseringsförsvaret. Utan en tidig förvarning skulle Försvarsmakten ej kunna möta ett angrepp effektivt.19 I och med att den svenska Försvarsmakten även idag till huvudsak utgörs av ett mobiliseringsförsvar,20 får det ses som sannolikt att denna uppgift att ge förvarning om ett väpnat angrepp fortfarande utgör en av de viktigaste uppgifterna för våra underrättelsemyndigheter. Att Sverige fortfarande har denna förmåga bevisades tydlig i samband med Georgienkonflikten 2008.21

Vilket för oss in på den tidigare frågeställningen varför denna s.k. beredskapsinsats är intressant? Den blir intressant ur perspektivet förvarning d.v.s. vilka faktorer som ligger till grund för att Försvarsmakten höjer och sänker sin beredskap för att möta någon form av hotande verksamhet och i värsta fall ett väpnat angrepp. Det kanske mest kända exemplet kring förvarningsarbete en underrättelsetjänst arbetat efter är den s.k. Operation RJaN.22 Totalt bestod den underrättelseinhämtningen av 292 stycken indikatorer som skulle ge förvarning om ett västligt kärnvapenangrepp mot Sovjetunionen.23

Den källa som sannolikt ger mest insikt i hur förvarning avseende ett väpnat angrepp eller ett ökat militär hot kan indikeras är Cynthia Grabos i hennes bok Handbook of warning intelligence som baseras på hennes mångåriga erfarenhet från den amerikanska underrättelsetjänsten inom det aktuella området.24 En stor mängd av indikatorer inom en rad olika ämnesområden berörs i den tidigare nämnda boken.25 En slutsats som kan dras utav en genomläsning i den aktuella boken är att militär beredskap ej höjs på enskilda indikatorer utan det krävs ett flertal indikatorer och ev. inom ett flertal olika ämnesområden för att någon form av beredskapshöjning skall genomföras eller andra former av aktiva åtgärder.26 Här skall understrykas att det gäller vid uppkomna händelser, ej verksamhet som varit känd en lång tid innan där beredskapen kan höjas genom att t.ex. själv genomföra egen övningsverksamhet. Typexemplet för detta får anses vara i samband med den ryska övningen Zapad-2017.27

Således att enbart de tre ryska landstigningsfartygen, med tillhörande eskort, skulle utgöra ett singulärt skäl för Försvarsmakten att iståndsätta en s.k. beredskapsinsats får ses som mindre sannolikt. Troligtvis utgör den instabila säkerhetssituationen i Belarus,28 en ytterligare grund till varför den s.k. beredskapsinsatsen påbörjades. Den ökade ryska militära aktiviteten inför årets operativa-strategiska övning Kavkaz-2020 där det ryska västra militärdistriktet får ses som en trolig sekundär övningsriktning likt under 2016 vilket förefaller föranlett svenska beredskapshöjningar under 2016,29 vilket troligtvis även får ses som ett ytterligare skäl till varför den s.k. beredskapsinsatsen påbörjades och varför längden på beredskapsinsatsen ej avslöjas.30

Vad finns det då för risker med att agera med t.ex. en s.k. beredskapsinsats? Att situationen skulle kunna eskalera av den svenska Försvarsmaktens agerande får ses som mindre sannolikt. Däremot finns alltid risken att t.ex. en egen indikatorlista på när åtgärder skall vidtas kan röjas varvid en motståndare kan anpassa sitt agerande för att dölja offensiva planer. Därutöver finns även möjligheten att inhämtningsmetoder röjs som legat till grund för en beredskapshöjning varvid återigen en motståndare kan komma att anpassa sitt agerande vid sin egen efteranalys av vad som de facto inträffat.

Avslutningsvis, i och med att vi fortsatt förefaller befinna oss i normalberedskap dock med ett begränsat försämrat säkerhetsläge i vårt direkta närområde får krigsrisken ses som låg, vilket även framförts av både Regeringen samt Försvarsmakten. Dock visar denna s.k. beredskapsinsats att vi har ett ytterst instabilt säkerhetsläge att förhålla oss till i vårt direkta närområde där det de facto förefaller finnas en reell krigsrisk. Vilket bör beaktas. Då säkerhetsläget snabbt kan förändras utifrån olika faktorer, dels i vårt direkta närområde, dels bortom det.

Have a good one! // Jägarchefen


Källförteckning

Dagens Nyheter 12 (Svenska)

Försvarsmakten 123 (Svenska)

Regeringen 1 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

Sveriges Television 123456789 (Svenska)

TASS 12 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

The Wilson Center 1 (Engelska)

Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham: Rowman&Littlefield, 2015.

Grahn, Jan-Olof. Om svensk underrättelsetjänst. Stockholm: Medström, 2016.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.


Slutnoter

1 Försvarsmakten. Beredskapsinsats i Östersjön och på Gotland. 2020. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2020/08/beredskapsinsats-i-ostersjon-och-pa-gotland/ (Hämtad 2020-08-30)

2 Sveriges Television. Schau, Oscar. Hultqvist: Insatsen är en svensk markering. 2020. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hultqvist-insatsen-ar-en-svensk-markering (Hämtad 2020-08-30)

3 Sveriges Television. Gelin, Lovisa. Uppgifter: Ryska landstigningsfartyg orsak till höjd svensk beredskap. 2020. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/rysk-landstigningsfartyg-orsak-till-hojd-svensk-beredskap (Hämtad 2020-08-30)

4 Sveriges Television. Lindskog, Mikko. Militären fortsätter på Gotland. 2016. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/militaren-fortsatter-pa-gotland (Hämtad 2020-08-30)

TASS. Strategic exercise Kavkaz-2016 begins in Russia's Southern Military District. 2016. https://tass.com/defense/897869 (Hämtad 2020-08-30)

5 Sveriges Television. Holm, Kerstin. SVT Nyheter avslöjar: Fasta förband på Gotland från i dag. 2016. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-nyheter-avslojar-fasta-forband-pa-gotland-fran-i-dag (Hämtad 2020-08-30)

6 TASS. About 150,000 Russian troops go on high alert in snap combat readiness check. 2020. https://tass.com/defense/1179641 (Hämtad 2020-08-30)

7 Sveriges Television. Olsson, Jonas. FOI-expert: Ryska trupprörelser pågår – kan slå ner motstånd i Belarus. 2020. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foi-expert-ryska-trupprorelser-pagar-som-kan-sla-ner-folkligt-motstand-i-belarus (Hämtad 2020-08-30)

8 SOU 2016:88. Logistik för högre försvarsberedskapBetänkande av Översyn av materiel- och logistikförsörjningen till Försvarsmaktens. 73.

9 Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025. Stockholm: Försvarsmakten, 2019, s. 27.

10 Ibid.

11 Ibid. s. 26.

12 SOU 2016:88. Logistik för högre försvarsberedskapBetänkande av Översyn av materiel- och logistikförsörjningen till Försvarsmaktens. 73.

13 Ibid. s. 73-76.

14 Ibid. s. 74.

15 Ibid. s. 74-75.

16 Ibid. s. 75-76.

17 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Ryska landstigningsfartyg utlöste höjd svensk beredskap. 2020. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ryska-landstigningsfartyg-utloste-hojd-svensk-beredskap/ (Hämtad 2020-08-30)

18 Grahn, Jan-Olof. Om svensk underrättelsetjänst. Stockholm: Medström, 2016, s. 29.

19 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 193, 199-200, 205.

Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. FRA kände till Georgienkrig före USA. 2013. https://www.svd.se/fra-kande-till-georgienkrig-fore-usa (Hämtad 2020-08-30)

20 Försvarsmakten. Försvarsmaktens årsredovisning 2019. 2020. Stockholm: Försvarsmakten, s. 1, 67-68.

21 Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. FRA kände till Georgienkrig före USA. 2013. https://www.svd.se/fra-kande-till-georgienkrig-fore-usa (Hämtad 2020-08-30)

Sveriges Television. Larsson, Thomas. FRA förutsåg kriget i Georgien. 2013. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fra-forutsag-kriget-i-georgien (Hämtad 2020-08-30)

22 Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 59-61.

23 The Wilson Center. Fischer, Benjamin B. Jones, Nate. Schaefer, Bernd. Forecasting Nuclear War. 2020. https://www.wilsoncenter.org/publication/forecasting-nuclear-war (Hämtad 2020-08-30)

24 Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham: Rowman&Littlefield, 2015, s. xii-xiv.

25 Ibid. s. v-vii.

26 Ibid. s. 3, 59-65.

27 The New York Times. Gordon, Michael R. Schmitt, Eric. Russia’s Military Drills Near NATO Border Raise Fears of Aggression. 2017. https://www.nytimes.com/2017/07/31/world/europe/russia-military-exercise-zapad-west.html (Hämtad 2020-08-30)

28 Sveriges Television. Bengtsson, Julius. Nya massiva protester i Minsk – flera frihetsberövade. 2020. https://www.svt.se/nyheter/putin-och-lukasjenko-overens-mots-inom-kort (Hämtad 2020-08-30)

29 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Nytt hot mot Sverige hölls hemligt. 2016. https://www.dn.se/nyheter/sverige/nytt-hot-mot-sverige-holls-hemligt/ (Hämtad 2020-08-30)

TASS. About 150,000 Russian troops go on high alert in snap combat readiness check. 2020. https://tass.com/defense/1179641 (Hämtad 2020-08-30)

30 Sveriges Television. Hultqvist (S): Beredskapsinsats på Gotland svensk markering. 2020. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/hultqvist-s-beredskapsinsats-pa-gotland-svensk-markering (Hämtad 2020-08-30)

Sveriges Television. Larsson, Carl. Tillträdesförbud vid marinhamnen i Fårösund. 2020. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/tilltradesforbud-vid-marinhamnen-i-farosund (Hämtad 2020-08-30)

Om en beredskapsinsats

Stridsvagn 122 på Gotland vid tidigare beredskapskontroll. Foto: Försvarsmakten.

Stridsvagn 122 på Gotland vid tidigare beredskapskontroll. Foto: Försvarsmakten.

 
Måndagen den 24 augusti meddelade Försvarsmakten att man hade inlett en beredskapsinsats i södra och sydöstra Östersjön med anledning av det rådande omvärldsläget. Framförallt är det situationen i Belarus och Ryssland som oroar. Det finns god anledning att diskutera denna operation närmare utifrån de senaste årens händelseutveckling och det stundande försvarsbeslutet. Det är också mycket glädjande att konstatera att Försvarsmakten ligger på rätt sida i beredskapstrappan och heller inte tvekar att kommunicera kring beredskapshöjningen. Som Johan Wiktorin konstaterade under måndagskvällen så är detta den största beredskapsoperationen som Försvarsmakten genomfört sedan augustikuppen i Sovjetunionen 1991.

 

Trots Georgienkriget 2008 och det då yrvakna svenska uppvaknandet har det tagit lång tid för Försvarsmakten att ställa om till en högre nationell försvarsförmåga. Det tog till året efter innan Försvarsmakten gavs i uppgift av regeringen att även planera för ett försvar av Sverige. I det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 betonades att omställningen endast kunde ske i den takt som ekonomin medgav. Ekonomin medgav just inget alls, särskilt inte beredskap. Beredskapen var i hög grad ett resultat av vilken personalekonomi som fanns. Konsekvensen av detta blev tydlig även för allmänheten vid den s.k. ryska påsken 2013 när jaktincidentberedskapen enligt då rådande (och politiskt sanktionerade) inriktning inte var i tjänst nattetid. Därefter påbörjades en förändring.

Vid den ryska annekteringen av Krim höjde de flesta av våra grannländer sin beredskap och kommunicerade detta öppet. NATO effektuerade en av sina beredskapsplaner för att förstärka Baltikum och förstärkte med bl.a en halv division amerikanska F-15 jaktflygplan från Storbritannien (den andra halvan var redan insatt som NATO:s jaktberedskap på Island). I Sverige skedde dock inte mycket och det fanns heller ingen politisk kommunikation kring det mycket spända läget i Östersjön. Östersjön gick över en natt till att bli den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland och har sedan så förblivit.

Annekteringen av Krim och Rysslands krig i Ukraina föranledde en ominriktning av försvarsbeslutet 2015 och också en helt annan försvarsplanering med stora förändringar inom den militära beredskapen. Beredskapen har blivit betydligt mer heltäckande och framförallt flexibel. När Försvarsmakten nu höjde sin beredskap så skedde det både snabbt och det finns också en stor uthållighet i beredskapen. Sedan 2015 så har också Försvarsmakten flera gånger intagit högre steg i beredskapstrappan med lyckat resultat, även om det inte alltid blivit känt. Det finns en väsentlig faktor för att Försvarsmakten kunnat nå dessa resultat.

Stående förband med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. 

Det som det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 verkligen fick rätt var att skapa möjligheten till en stående organisation med kontinuerligt tjänstgörande personal, innefattande även gruppbefäl, soldater och sjömän utöver officerare. Dessa finns koncentrerade till förband som behöver vara snabbt gripbara. För 15 år sedan hade en motsvarande beredskapsoperation varit svår att få till stånd då de enda då gripbara resurserna för markförbanden hade varit rättså nyligen inryckta värnpliktiga. För Flottans del hade det sett bättre ut, medan Amfibiekåren och Flygvapnet hade haft det svårare. Ett gott exempel på något som finns idag tack vare just det nuvarande personalsystemet är stridsgruppen på Gotland.

Krigföringen har också de senaste 20 åren utvecklats mot att i hög grad utspelas i gråzonen mellan fred och krig och variera i konfliktskalan (icke-linjär krigföring). Detta ställer stora krav på att snabbt kunna gå upp i beredskap och uthålligt befinna sig i en högre beredskapsgrad, samtidigt som man fortsätter att lösa fredsproduktionen. Den organisation som varje gång kräver ett politiskt beslut för mobilisering för att ge handlingsfrihet, kommer garanterat att inte vara på rätt plats när det behövs. Den anställda personalen är direkt tillgänglig för operationer genom beslut om aktivering. Detta är ett beslut som fattas av Försvarsmakten, och kräver således inte ett politiskt beslut. Likaså äger också Försvarsmakten att besluta om den tidvis tjänstgörande personalen, vilket också bidrar till en hög tillgänglighet.

Det är med anledning av ovanstående oroväckande att se de försvarspolitiska krafter som vill lägga tonvikten på ett mobiliseringsförsvar på bekostnad av den stående organisationen, men också den tidvis tjänstgörande personalen. Det är den stående organisationen som ger handlingsfrihet och som framförallt också kan skapa tiden för en mobilisering om man tvingas till änden av konfliktskalan. Resultatet riskerar att bli en trögare organisation som är beroende av politiska beslut för mobilisering för att vara tillgänglig. Det gör en mobiliseringstung organisation både olämplig för snabba förlopp och mindre användbar i icke-linjära gråzonsförlopp.

Jag ser det därför som av stor vikt att Försvarsmakten behåller en så stor stående organisation som möjligt, samtidigt som det är viktigt att denna kan kompletteras med mobiliserande värnpliktsförband för att ge både volym och uthållighet i konfliktskalans högre nivåer. Försvarsmakten och försvarspolitiken har all anledning att vara stolt idag över den förmåga och flexibilitet som organisationen har idag. Låt nu inte detta åka ut med badvattnet i det stundande försvarsbeslutet.

Något ytterligare om Iskander

Reflektion

Detta inlägg kommer beröra till del historiken eller om man vill "turerna" kring förbandssättningen av det markbaserade ballistiska och kryssningsrobotsbaserade systemet Iskander1 till den ryska exklaven Kaliningrad vid Östersjön, men kommer i mitten av inlägget beröra synnerligen intressant uppgift ur den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren John Boltons bok "The Room Where It Happened". För att avslutningsvis dra eventuella slutsatser utifrån vad som kan ha hänt.

Under den senare delen av det s.k. 00-talet kom Ryssland framföra att de kunde tänkas utplacera Iskandersystemet som en motåtgärd till bl.a. USA verksamhet i Östeuropa men även som ett gensvar mot det ballistiska missilförsvarssystem som kunde upprättas, och som nu byggs, i Polen i den ryska exklaven Kaliningrad.2 Dock förefaller frågan kring Iskandersystemet i den ryska exklaven Kaliningrad inte utgjort en avgörande fråga förrän det säkerhetspolitiska läget förändrades markant under 2013-14 med anledning av bl.a. de mer allomfattande beredskapskontrollerna som då återupptogs av Ryssland samt den ryska militära operationen på Krimhalvön.3

Den tyska tidningen Bild publicerade 2013 uppgifter, vilket även publicerades av tidningarnas telegrambyrå vilket bl.a. Sveriges Television återgav, att Ryssland hade förflyttat robotsystemet Iskander till Kaliningrad, detta kom dock att dementeras av Rysslands President, Vladimir Putin. Dock är det intressant att notera, att enligt ryska uppgifter skulle Iskandersystemet redan utplacerats 2012 i Kaliningrad Oblast.4 I december 2014 genomfördes dock en sjötransport till Kaliningrad av Iskandersystemet inom ramen för en beordrad beredskapskontroll. Denna förbandsdel skall därefter återtransporterats från exklaven Kaliningrad till sin ordinarie grupperingsplats.5 I mars månad 2015 transporterades återigen Iskandersystemet till exklaven Kaliningrad inom ramen för en större beredskapskontroll av de ryska väpnade styrkorna.6

I oktober 2016 kom återigen Iskandersystemet transporteras till exklaven Kaliningrad, enligt Ryssland inom ramen för normal övningsverksamhet.7 Sverige med flera andra länder, i Östersjöregionen, kom reagera kraftigt på denna förflyttning. Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, kom även att uttala sig om att Försvarsmakten var tvungen att vidta adekvata skyddsåtgärder för att möta det hot Iskandersystemet utgör.8 Denna förflyttning sammanföll i samma månad med ombasering av två stycken Bujan-M korvetter från den ryska Svarta Havsmarinen till den ryska Östersjömarinen. Dessa korvetter är utrustade med det ryska kryssningsrobotsystemet Kalibr.9 Huruvida Iskandersystemet som helhet eller ej återtransporterades efter övningen i oktober 2016 förefaller ej kunna bekräftas, dock går det att tolkas som att de gjorde det maa. ett uttalande utav Tysklands utrikesminister i mars 2017.10 Dock förefaller den permanenta basering av Iskandersystemet till den ryska exklaven Kaliningrad slutförts i november 2017 och blivit helt offentligt i Februari 2018.11 Detta förefaller till del även sammanfallit med förbandssättningen av det ryska kustrobotsystemet Bastion i exklaven Kaliningrad, men andra uppgifter säger att det skede i slutet av 2016. Detta system kan även genomföra markmålsbekämpning.12

Iskandersystemet har även ansetts/anses kunna bära en långdistanskryssningsrobot, SSC-8, med en räckvidd om 2,500 km, som bröt mot det numera upphävda INF-avtalet vilket även utgjort skälet till att USA lämnade INF-avtalet.13 Dock skall utskjutningsfordonet för SSC-8 vara snarlik utskjutningsfordonet i Iskander systemet men ha några avvikelser.14 Enligt The New York Times skall det vid 2017 ha funnits två stycken fullständiga bataljoner med SSC-8, varav en befann sig vid Kapustin Jar och den andra hade förflyttats i december 2016 till en grupperingsplats i Ryssland.15 Enligt uppgifter publicerade av The International Institute for Strategic Studies (IISS) skulle Ryssland, i februari 2019, ha tre stycken SSC-8 bataljoner utplacerade vid tre olika SS-26 markrobotbrigader i form av 12, 112 och 119. markrobotbrigaden. En fjärde bataljon skulle finnas vid robotförsöksfältet Kapustin Jar och utgöra en utbildningsbataljon.16

Varför är då denna historiska exposé över Iskandersystemet i den ryska exklaven Kaliningrad intressant överhuvudtaget? Den blir intressant utifrån en, av säkerligen många, förbisedd del i den tidigare amerikanska nationella säkerhetsrådgivaren John Boltons bok "The Room Where It Happened". I denna bok skriver Bolton att Ryssland utplacerat ett robotsystem som bröt mot INF-avtalet i den ryska exklaven Kaliningrad innan den nuvarande amerikanska presidentenDonald Trumptillträtt sitt ämbete.17 Den nuvarande amerikanska presidenten tillträde sitt ämbete den 20JAN2017. Är då detta sannolikt eller utgör det ett grundlöst påstående av den tidigare amerikanska nationella säkerhetsrådgivaren?

För det första går detta totalt emot vad IISS rapporterade om grupperingsplatser för SSC-8 bataljonerna i februari 2019. För det andra bör det noteras att en bataljon enligt The New York Times skall ha omgrupperat från Kapustin Jar i december 2016 till en annan grupperingsplats någonstans i Ryssland, det vill säga innan den nuvarande amerikanska presidenten tillträtt sitt ämbete. För det tredje bör det noteras att reaktionerna i oktober 2016 på omgrupperingen av Iskandersystemet inom ramen för en övning till den ryska exklaven Kaliningrad var relativt omfattande jämfört med de tidigare omgrupperingarna av systemet till exklaven. För det fjärde förefaller den totala omgrupperingen av Iskandersystemet till exklaven ej varit färdig förrän i slutet av 2017 alternativt inledningen av 2018 d.v.s. väl inne i den nuvarande amerikanska presidentens ämbetsperiod. För det femte skulle det kunna argumenteras för att det skulle kunna vara Kalibr systemet på Bujan-M korvetterna som utgjorde baseringen av ett långräckviddigt robotsystem dock är detta system på Bujan-M korvetterna ett tillåtet system enl. det numera upphävda INF-avtalet. För det sjätte skulle det även kunna argumenteras för att det skulle kunna vara det s.k. bastion systemet som bryter mot INF-avtalet, då det även kan genomföra markmålsbekämpning. Dock skall den officiella räckvidden vara inom det tidigare INF-avtalets begränsningar.18 Detta system förefaller även kunnat utgrupperat i Kaliningrad innan den nuvarande amerikanska presidenten tillträdde sitt ämbete. För det sjunde skulle det även kunna argumenteras för att den tidigare amerikanska nationella säkerhetsrådgivaren kan tänkas ha en agenda kring att påstå att systemet utgrupperad i den ryska exklaven Kaliningrad, dock nämner han det enbart i förbifarten av sin bok och återkommer ej till det rörande INF-avtalets sammanbrott. Varvid det får ses som mindre sannolikt att så är fallet. Utan hade det varit agendadrivet bör det berörts i större omfattning än vad som nu skrivits i boken.

Inledningsvis får det ses som sannolikt att det system den tidigare amerikanska nationella säkerhetsrådgivaren beskriver är det s.k. SSC-8 roboten d.v.s. en långräckviddigt markbaserat kryssningsrobot. Då det utgör den robot som den amerikanska administrationen under en längre tid opponerat sig emot, som en avtalsbrytande robot. Därefter, utifrån från de kraftiga reaktioner som uppstod i oktober 2016 kring vad som skulle utgöra en övningsbasering av Iskandersystemet till Kaliningrad och att en bataljon med SSC-8 förefaller försvunnit från Kapustin Jar, definitivt, i december 2016. Samt tillförseln av Bastion systemet vars avfyringsfordon till del påminner om Iskander, samt en trolig gradvis tillförsel av Iskandersystemet från oktober 2016 intill november 2017 varvid en mängd fordon och kringutrustning torde kommit till Kaliningrad som kan ha dolt själva införseln av SSC-8 systemet för öppen inhämtning. Slutligen får det ses som troligt att den tidigare amerikanska nationella säkerhetsrådgivarens påstående om att SSC-8 systemet finns i den ryska exklaven Kaliningrad faktiskt stämmer.

Har då detta någon avgörande betydelse? Här skulle det kunna argumenteras för att med t.ex. Bujan-M korvetterna i Östersjön spelar det ingen roll, då dessa korvetter även har långräckviddiga kryssningsrobotar mot markmål. Dock får det ses som en avgörande skillnad mellan markbaserade kontra sjö- och luftbaserade långräckviddiga krysningsrobotsystem. Det markbaserade kan mycket enklare döljas och därmed undgå påverkan emedan sjö- och luftbaserade bärare kan upptäckas och påverkas på ett helt annat sätt. Varvid de markbaserade systemen kan uppnå överraskning mot en motståndare m.m.

Avslutningsvis, det får ses som troligt att det finns ett markbaserat långräckviddigt kryssningsrobotsystem i den ryska exklaven Kaliningrad i form av SSC-8. Systemet har troligtvis funnits i exklaven sedan slutet av 2016, d.v.s. innan INF-avtalet upphävdes. Vad som särskilt bör beaktas är att detta system åtminstone intill INF-avtalet upphävdes ej utgjorde en "dussinvara" för de ryska väpnade styrkorna. Varvid en tydlig strategisk signal skickades till omvärlden av Ryssland i och med den utgrupperingen. Detta drag av Ryssland skulle även kunnat utgjort en större bidragande orsak till varför USA lämnade INF-avtalet, än vad som offentligt har framkommit.

Have a good one! // Jägarchefen


Källförteckning

Center for Strategic and International Studies 123 (Engelska)

Defense Intelligence Agency 1 (Engelska)

Eesti Rahvusringhääling 1 (Engelska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1 (Engelska)

Reuters 1234567 (Engelska)

Sveriges Television 1234567 (Svenska)

The International Institute for Strategic Studies 1 (Engelska)

The Moscow Times 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Bolton, John R. The room where it happened: a White House memoir. New York: Simon & Schuster, 2020.


Slutnoter

1 Center for Strategic and International Studies. SS-26 Iskander. 2020. https://missilethreat.csis.org/missile/ss-26-2/ (Hämtad 2020-08-23)

2 Sveriges Television. Ryssland stoppar robotplaner. 2009. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssland-stoppar-robotplaner (Hämtad 2020-08-23)

Reuters. Goclowski, Marcin. Kelly, Lidia. Poland says U.S. missile shield site delayed until 2020. 2018. https://www.reuters.com/article/us-poland-defence-usa/poland-says-u-s-missile-shield-site-delayed-until-2020-idUSKBN1GY2RE (Hämtad 2020-08-23)

Reuters. Kolodyazhnyy, Anton. Osborn, Andrew. Putin orders reciprocal Russian response to U.S. missile test. 2019. https://www.reuters.com/article/us-usa-pentagon-missiles-russia/putin-orders-reciprocal-russian-response-to-u-s-missile-test-idUSKCN1VD0XO (Hämtad 2020-08-23)

3 Defense Intelligence Agency. Russia Military Power: Building a Military to Support Great Power Aspirations. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 2017, s. 13, 45, 46.

4 Sveriges Television. Ryska Iskanderrobotar i Kaliningrad. 2013. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryska-iskander-robotar-i-kaliningrad (Hämtad 2020-08-23)

Reuters. UPDATE 2-"Calm down," says Putin, no missiles in west Russian enclave. 2013. https://www.reuters.com/article/russia-putin-missiles/update-2-calm-down-says-putin-no-missiles-in-west-russian-enclave-idUSL6N0JY1K520131219 (Hämtad 2020-08-23)

Reuters. Gutterman, Steve. Russia has stationed Iskander missiles in western region: reports. 2013. https://www.reuters.com/article/us-russia-missiles/russia-has-stationed-iskander-missiles-in-western-region-reports-idUSBRE9BF0W020131216 (Hämtad 2020-08-23)

5 Eesti Rahvusringhääling. Russian military concludes a surprise drill in Kaliningrad. 2014. https://news.err.ee/114574/russian-military-concludes-a-surprise-drill-in-kaliningrad (Hämtad 2020-08-23)

6 Reuters. Korsunskaya, Darya. Heritage, Timothy. Russia rules out handing back Crimea, expands war games. 2015. https://www.reuters.com/article/cnews-us-ukraine-crisis-crimea-russia-idCAKBN0MD0Z220150317 (Hämtad 2020-08-23)

7 Reuters. Russia moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad. 2016. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2020-08-23)

8 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Nato reagerar på ryska robotflytten. 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-reagerar-pa-ryska-robotflytten (Hämtad 2020-08-23)

Sveriges Television. Svenberg, Josef. Hultqvist: Ryska robotar provokation. 2016. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hultqvist-ryska-robotar-provokation (Hämtad 2020-08-23)

Sveriges Television. Holmin, Maria. ÖB om ryska robotarna: Vi försöker hantera hoten. 2016. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-om-ryska-robotarna-vi-forsoker-hantera-hoten (Hämtad 2020-08-23)

9 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ottosson, Philip. Ryska skepp med kärnvapenkapacitet i Östersjön. 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryska-missilfartyg-gick-in-ostersjon (Hämtad 2020-08-23)

10 Reuters. Germany says worried about Russian missiles in Kaliningrad. 2017. https://www.reuters.com/article/us-germany-russia-kaliningrad-idUSKBN16F2P0 (Hämtad 2020-08-23)

11 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Kärnvapenkapabla robotar på plats i Kaliningrad. 2018. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad (Hämtad 2020-08-23)

Ośrodek Studiów Wschodnich. Fortress Kaliningrad: Ever closer to Moscow. Warszawa: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2019, s. 74.

12 The Moscow Times. Russian Deploys Bastion Missile System in Kaliningrad Region. 2016. https://www.themoscowtimes.com/2016/11/21/russian-deploys-bastion-missile-system-in-kaliningrad-region-a56235 (Hämtad 2020-08-23)

Ośrodek Studiów Wschodnich. Fortress Kaliningrad: Ever closer to Moscow. Warszawa: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2019, s. 75.

13 Center for Strategic and International Studies. SS-26 Iskander. 2020. https://missilethreat.csis.org/missile/ss-26-2/ (Hämtad 2020-08-23)

Center for Strategic and International Studies. SSC-8 (9M729). 2020. https://missilethreat.csis.org/missile/ssc-8-novator-9m729/ (Hämtad 2020-08-23)

14 The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Deploys Missile, Violating Treaty and Challenging Trump. 2017. https://www.nytimes.com/2017/02/14/world/europe/russia-cruise-missile-arms-control-treaty.html (Hämtad 2020-08-23)

15 Ibid.

16 The International Institute for Strategic Studies. Barrie, Douglas. Ground-launched cruise missiles, Europe and the end of the INF Treaty?. 2019. https://www.iiss.org/blogs/military-balance/2019/02/inf-treaty-ground-launched-cruise-missiles (Hämtad 2020-08-23)

17 Bolton, John R. The room where it happened: a White House memoir. New York: Simon & Schuster, 2020, s. 159.

18 Center for Strategic and International Studies. SS-N-26 “Strobile” (P-800 Oniks)/ Yakhont / Yakhont-M / Bastion (launch systems). 2018. https://missilethreat.csis.org/missile/ss-n-26/ (Hämtad 2020-08-23)

Svenskar mot schweizare

Lars Ericson Wolke levandegör många svenska stridsupplevelser i sin nya bok.

Den väpnade striden – det som militär verksamhet ytterst bör kretsa kring, är temat för Lars Ericson Wolkes senaste bok, Stridens verklighet. Den levererar mer än vad den utlovar och är full av överraskningar. 

 

Ligger ditt historiska fokus i stort sett bara på moderna krig bör du inte fästa dig allt för mycket vid årtalen i undertiteln för Stridens verklighet, alltså Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814. Lars Ericson Wolke är professor vid Försvarshögskolan och är därför mån om att de äldre svenska krigserfarenheter han huvudsakligen berättar om i denna bok ska bli levande för den moderne läsaren utan större kunskaper om händelser för mer än två sekel sedan. Dessutom inflikar han här och var, trots undertiteln, viktiga nya rön om mer moderna strider. Särskilt fäster jag mig vid hur han redogör för den stora myten om bajonettstrid, samt faktorerna som fick andra världskrigets soldater att härda ut och fortsätta strida.

 

Officerarna och soldaterna som verkligen var med där det hände får komma till tals och det är starkt att läsa deras egna ord ur brev och rapporter. Det är för övrigt inte bara svenska röster som hörs, trots bokens undertitel.

 

Stridens verklighet borde bli riktigt användbar vid officersutbildningar och för alla som både vill få insikter i väpnad strid ur svenskt perspektiv och en modern översikt av Sveriges krigsdeltagande från 1500-talet och fram till idag. Visserligen slutar detta deltagande formellt 1814, men Ericson Wolke berör ändå något stridserfarenheter som finns från konflikter efter det. 

 

På köpet får man fin ”trivia” som historien om en av våra första medaljer för tapperhet, Svensksundsmedaljen, instiftad 1791. Min personliga nya favoritkunskap gäller dock Fraustadt 1706, ett slag som har en särskild betydelse för mitt ”eget” regemente, I 19, Norrbottens regemente. Ericson Wolke ger en ny bild av denna svenska seger över en polsk-sachsisk armé. Bland annat lär jag mig att även en schweizisk bataljon svarade för ”ett segt motstånd”. Va, har Sverige varit i krig med Schweiz? Nej, saken var den att schweizarna under några sekel var världsledande på att exportera legosoldater – vilket man kan läsa mer om i slutet av Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Av samma orsak har schweizare även ingått i svenska förband, vilket författaren också nämner.

 

Riktigt hur pass förstört Ratan i Västerbotten blev i striderna 1809 förstod jag först genom denna bok. Jag blir ännu mer taggad att resa dit igen och vandra omkring där, nu mer ordentligt.

 

Stridens verklighet slutar med ett i mitt tycke helt underbar (ursäkta om jag låter makaber) trivia om den siste fallne soldaten i Sveriges senaste officiella krig. Jag vill göra som Ericson Wolke har gjort och fara till platsen för den sista striden, den 14 augusti 1814. Vad den sist stupade svensken hette? Läs boken.

En utveckling

Reflektion

Detta blir en ytterst kort utveckling av gårdagens inlägg, maa. frågor på Twitter, varför en negativ säkerhetsutveckling i Belarus skulle kunna påverka Sveriges säkerhetssituation. Utgående från historiken sedan 2014, har det vid ett antal tillfällen när Ryssland genomfört s.k. beredskapskontroll eller annan militär aktivitet inträffat att ett flertal länder i dess direkta närområde höjt sin beredskap eller haft övningsverksamhet planerad. Ur ett svenskt hänseende är t.ex. tidpunkten för övningen Aurora-2017 som direkt sammanföll med den ryska övningen Zapad-2017 ett typexempel, men även den svenska beredskapsövningen Dagny-2009 utgör ett annat typexempel i samband med Zapad-2009. På motsvarande sätt kan ju även västerländska övningar ur ett ryskt perspektiv kunna upplevas som offensiva, t.ex. förefaller tidpunkten för Aurora-2020, som nu bordlades maa. COVID-19, sammanfallit med det planerade crescendot för den amerikanska övningen Defender-2020, som även bordlades till stora delar maa. COVID-19. För mer information om de olika övningarna sök på internet, tidslinjaler finns som bilder samt textsamt även den tidigare historik från 2014 som det skrivits om ovan.

Således finns det en historik. I händelse av en rysk intervention i Belarus maa. en instabil situation i landet skulle det troligtvis föranledda olika former av beredskapshöjningar i de angränsande länderna till Belarus men även i dess direkta närområde. Varvid en s.k. oavsiktlig eskalation kan uppstå. Ett hypotetiskt scenario skulle kunna vara att, Ryssland intervenerar, de baltiska staterna antingen mobiliserar eller höjer sin beredskap. Polen höjer sin beredskap och flyttar fram förband mot Belarus gräns. Ukraina omdisponerar förband till sin västra landsända mot Belarus. Ryssland svarar på dessa beredskapshöjningar med olika åtgärder, t.ex. omdisponering av förband från dess centrala militärdistrikt (MD C), vilket utgör dess strategiska reserv. Norge, Finland och Sverige svarar med en höjning av egen beredskap då en mängd ryska förband förflyttats till dess direkta närområde.

Ett sådant scenario skulle vara väldigt snarlikt utbrottet av det första världskriget, det vill säga en till synes isolerad händelse skapar en kedjereaktion. För de läsare om följt den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan januari 2020 torde en förståelse finnas för ovanstående scenario. Mängden händelser som utvecklats sedan januari är direkt oroväckande varvid ett s.k. "startskott" kan inträffa någonstans, som får oanade följdverkningar. Nu kan det säkerligen tolkas som att jag målar upp en dyster utveckling, den övervägande majoritet av oss människor vill trots allt undvika konflikter ffa. politiker. Däremot kan ett agerande som genomförs hos den ena politikerna vara för att undvika en konflikt, men tolkas av en annan som att en konflikt är i antågande varvid den negativa spiralen är igång.

Avslutningsvis, jag har en förhoppning om att inget av ovanstående kommer inträffa, och just nu finns det inget, vilket jag vill understryka, i den öppna rapporteringen som tyder på det. Dock gör man klokt i att försöka se alternativa händelseutvecklingar, över tiden. Framförallt just nu, maa. den stora mängd negativa säkerhetspolitiska variabler som är i omlopp och påverkar varandra.

Have a good one! // Jägarchefen

Hur avskräcka det som inte syns?

Foto: shutterstock.com

I tidigare inlägg har jag skrivit om vikten och effekten av att kunna ta striden in på djupet med jägarförband. I följande inlägg kommer utmaningar med ”striden” på det digitala djupet att problematiseras. Striden på det digitala djupet har många likheter med klassisk jägarstrid som genom att verka mot kritiska sårbarheter hos motståndaren söker påverka hela dennes system. Jägarstridens förmåga och bidrag till tröskeleffekt går att kommunicera på ett tydligt sätt. Utmaningen att kommunicera förmåga och därigenom skapa tröskeleffekt genom avskräckning med förmågor som inte syns är svårare.

Samhällets digitalisering i kombination med utvecklingen av den pågående “kontaktlösa” krigföringen har medfört ett flertal hot. Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskriver att cyberrymden strategiskt innebär ett globalt och gränslöst utrymme att på̊ distans kunna genomföra attacker, underrättelsetjänst, påverkan, opinionsbildning och propaganda över. Samtida exempel på att söka nå (politiska) målsättningar genom cyberdomänen är attacken mot Estland 2007 och Stuxnet-viruset 2010.

Traditionellt innebär avskräckning att försöka förhindra en aktörs intentioner att göra något. Generellt handlar det om två mekanismer: ett trovärdigt hot om bestraffning och att kostnaden upplevs större än vinsten. Förmågan hos ett militärt förband eller enskilt vapensystem kan demonstreras, men hur kan ett icke synligt maktmedel trovärdigt avskräcka? Kopplingen till den pågående pandemin och utmaningarna med att säkerställa social distansering är tydlig.

Det finns främst två konkreta utmaningar med att använda cyberavskräckning för att skapa tröskeleffekt; härledning och tillskrivning av ansvar samt trovärdighet. Den största utmaningen är att med säkerhet veta vem och/eller vilka (ensam hacker, icke-statlig grupp och statlig aktör, enskilt eller tillsammans) som utgör ett hot eller varifrån ett angrepp härstammar, då internets konstruktion medför goda möjligheter att dölja egna och/eller lägga ut vilseledande falska spår. Detta leder oss in på nästa utmaning, vilken är den/de aktören (-erna) som Sverige trovärdigt och tydligt ska sända en avskräckande signal till eller genom ett offensivt agerande påverka rätt mottagare, som denne även uppfattar på det vis som avsetts. Ett felaktigt agerande, genom ett utpekande av och/eller offensivt agerande mot en felaktig aktör, kan skapa oönskade friktioner och konflikter. Till detta kommer även etiska och juridiska utmaningar då dagens globala och sammankopplade nätverk innebär att allt är uppkopplat. Var går egentligen gränsen för cyber?

Cyberavskräckning är med andra ord en kombination av teknik och psykologi. Frågeställningen om vem eller vad det är som ska avskräckas lägger förutsättningarna för när, var och hur det ska ske. Hur detta ska genomföras i praktiken är lättare sagt än gjort då hotaktörerna består av allt från statsaktörer, organisationer till enskilda individer, alla med olika uppsåt. Där uppfattningen avseende en svensk reaktion kan skilja mellan dessa olika aktörer varvid en sammanhängande kommunikation, i både ord och handling både i och utanför cyberdomänen understödd av faktiskt förmåga, måste skräddarsys på ett sätt så att budskapet når och uppfattas av mottagaren på avsett sätt. Med andra ord är detta ett verktyg av många som måste samordnas med övriga inom ramen för gemensamma operationer och en sammanhållen strategi för att vara effektiv.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Något ytterligare om Belarus – igen

Reflektion

Den 09AUG2020 genomfördes presidentvalet i Belarus, benämns hädanefter Vitryssland, tidigare antaganden av ett flertal mediabolag men även s.k. tankesmedjor gjorde gällande att den nu sittande Presidenten Aleksandr Lukasjenko skulle göra en s.k. "jordskredsseger",1 vilket även blev resultatet. Den sittande presidenten fick enl. den vitryska valmyndigheten 80,08% av rösterna, dock är det fortfarande i skrivande stund ett preliminärt resultat. Resultat uppnåddes med ett valdeltagande på 84,05% utav den vitryska befolkningen.2 Dock förefaller detta presidentval likt de tidigare sedan 1995 ej varit ett fritt val,3 varvid valresultatet med all tydlighet kan ifrågasättas vilket ett flertal länder redan gjort samt EU.4

Detta valresultat, likt andra, har kommit att orsaka oroligheter i Vitryssland.5 Under valnatten och intill skrivande stund har protester samt sammandrabbningar mellan demonstranter, som motsätter sig valresultatet, och vitryska säkerhetsstyrkor inträffat.6 Cirka 7,000 demonstranter uppges frihetsberövats av vitryska säkerhetsstyrkor och hundratalet har även skadats i sammandrabbningar samt två stycken skall ha avlidit till följd av skador vid sammandrabbningarna.7 Internet förefaller även stängts av periodiskt.8 Troligtvis för att försvåra, dels spridning av information, dels koordinering mellan demonstranter.

Dock förefaller demonstrationerna, samt sammandrabbningarna, vara oorganiserade och ledarlösa.9 Detta beror troligtvis till del på att, dels den starkaste oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja har varit tvungen att gå i exil,10 dels att arresteringar eller annan påverkan av möjliga ledare genomförts tidigare.11 Vad som även är intressant att notera är, dels förefaller vanlig ordningspolis,12 dels delar av inrikesministeriets förband samt även en tjänsteperson inom säkerhetssfären,13 vända sig mot den sittande administrationen då de tvingas agera mot sina egna medborgare vid sammandrabbningarna, genom att avsluta sin anställning. Hur stora dessa avgångar de facto är, är svårt att uppskatta. Framförallt när de troligtvis exploateras av oppositionen och samtidigt döljs av den sittande administrationen.

Vad som dock är intressant att notera, trots avsaknad av internet av och till och någon egentlig ledning förefaller viss form av organisering genomföras framförallt genom en kanal/internetgrupp benämnd Nexta via den internetbaserade tjänsten Telegram. Nexta är baserad i Polen och består av fyra individer. De har dels, skickat ut råd hur demonstranter kan agera o.dyl. dels vidarebefordrat nyheter kring sammandrabbningarna i Vitryssland.14 I det sistnämnda sammanhanget bör det noteras att ett antal nyhetsprofiler i Vitryssland har avslutat sina tjänster sedan valet den 09AUG2020 maa. den rådande situationen i landet.15 Därtill bör det noteras att den vitryske Presidenten även hävdar att oroligheterna till del styrs av vitrysk diaspora från Polen, Ryssland, Tjeckien och Ukraina. Men även Ryssland anser att utländska krafter försöker påverka Vitryssland, efter det genomförda valet.16

Situationen i Vitryssland har föranlett att på fredag, den 14AUG2020, kommer EU genomföra ett särskilt möte i ärendet. Här förefaller sanktioner kunna instiftas mot Vitryssland från EU sida.17 Därtill har Polen, Lettland och Litauen framfört att de kan utgöra förhandlare mellan oppositionen och den styrande administrationen i Vitryssland.18 Utifrån det vitryska agerandet gentemot demonstranterna sedan den 09AUG2020,19 får det ses som troligt att EU kan komma att agera med sanktioner. Utifrån samma agerande får det ses som mindre troligt att några former av förhandlingar kommer genomföras mellan den sittande presidenten och oppositionen. Det får även ses som troligt att den vitryska administrationen framgent kommer agera kraftfullt mot, dels demonstranter, dels oppositionella.20 Därutöver får det ses som troligt att administrationen även kommer att agera mot olika former av nyhetsförmedling, dels från egna medborgare, dels från utländska nyhetsbolag på plats i Vitryssland,21 syftande till att försöka minska nyhetsrapporteringen kring vad som de facto sker.

Vilka är då de möjliga händelseutvecklingarna för den sittande vitryska Presidenten Aleksandr Lukasjenko? Inledningsvis får det ses som sannolikt att den nuvarande vitryska Presidenten ej har några som helst ambitioner på att avsäga sin post vilket blir ett viktigt utgångsvärde för resten av inlägget. Här får det ses som troligt att det finns tre händelseutvecklingar utifrån den nuvarande situationen samt historik. Den första händelseutvecklingen är att den vitryske presidenten agerar kraftfullt mot den nuvarande oppositionen. Den andra händelseutvecklingen är att oppositionen ej går att kväsa vilket innebär att den nuvarande presidenten antingen tvingas till flykt eller att en annan part träder in för att säkerställa att denne sitter kvar på sin post. Det tredje händelseutvecklingen är att den sittande Presidentens egen administration vänder sig emot honom och ställer sig på oppositionens sida eller enbart avsätter den nuvarande presidenten och försöker bevara ett form av status quo men med en ändring av vem som är president.

Vad avser den första händelseutvecklingen får det ses som sannolikt att det är just det, den nuvarande Presidenten försöker uppnå. Detta kommer dock innebära att det västliga samarbetet vederbörande försökt uppnå under de senaste åren, i syfte att öka distansen gentemot Ryssland troligtvis går om intet. Detta får dock ses som troligt att den nuvarande administrationen tagit det i beaktande utifrån, dels sina uttalanden, dels sitt agerande.22 Varvid en konsekvens kan bli att Vitryssland kommer orienteras än mer mot Ryssland23 och de krav Ryssland ställt på Vitryssland avseende den s.k. Unionsstaten troligtvis kommer vara tvunget att bejakas i en än större utsträckning än vad den nuvarande Presidenten vill. En annan konsekvens av detta skulle troligtvis vara att Vitryssland kommer förlora en stor del av sitt oberoende. Dock får det ses som möjligt att den nuvarande Presidenten ser det som ett rimligt alternativ i förhållande till att förlora sin maktställning.

Den andra händelseutvecklingen, får i skrivande stund 13AUG2020, anses som trolig. Detta med anledningen av att den nuvarande oppositionen förefaller vara ledarlös och oorganiserad,24 vilket får anses utgöra själva antitesen för att kunna genomföra någon form av förändring av ett styrelseskick. Dock får det ses som möjligt att någon form av ledargestalt som den nuvarande administrationen ej tagit i beaktande kan träda fram under de kommande dagarna eller veckorna varvid en mer organiserad rörelse kan uppstå. Vilket skulle kunna kanalisera den vitryska oppositionens energi mot en förändring.25 Det skulle dock innebära att den säkerhetspolitiska situationen i Rysslands direkta närområde skulle förändras, i och med att Ryssland de facto ej skulle veta vilken riktning Vitryssland orientera sig mot. Därutöver får det anses att Ryssland har en väldigt konspiratorisk inställning till förändringar genom demonstrationer.26 Därtill att den vitryska oppositionen förefaller ha en västlig orientering,27 skulle Ryssland kunna anta att en brytning med dem skulle kunna ske. Varvid de möjligen skulle kunna komma att intervenera i Vitryssland för att säkerställa sitt eget säkerhetsläge, utifrån den nuvarande säkerhetssituationen.28 Vilket skulle vara i linje med den s.k. Brezjnevdoktrinen, från tiden för Sovjetunionen, som vilar på att ingen ytterligare konflikt skall ske på ryskt territorium och att ett buffertområde skall finnas.29 Den tredje händelseutvecklingen får anses som möjlig. Dock blir konsekvensen av ett sådant agerande troligtvis detsamma som i den andra händelseutvecklingen om det ej är en individ som anses stå nära den ryska nomenklaturan samt de s.k. "kraftmyndigheterna" i Ryssland.

De faktorer som ej berörts i detta inlägg, men som ligger till grund för ovanstående inlägg, är bl.a. de olika påtryckningar Ryssland utförde gentemot Vitryssland under KV III-IV 2019 samt fortsatt genomfört under KV I-II 2020 vad avser den s.k. Unionsstaten. Därutöver har inte arresteringen av de 33 ryska individerna tillhörande det ryska säkerhetsföretaget Wagner berörts, vilket utgjorde en stor del av mediarapporteringen inför det vitryska presidentvalet.

Avslutningsvis, vad kan då utfallet bli av den nuvarande situationen i Vitryssland? Mitt antagande är i skrivande stund, den 13AUG2020, att det väger mellan att den nuvarande vitryska presidenten antingen kan kväsa oppositionen och fortsatt vara President eller att en rysk intervention kommer genomföras maa. att säkerhetssituation i Vitryssland kraftigt försämrats och därmed även påverkar Rysslands säkerhetssituation.

Oaktat utfallet får det ses som troligt att Vitrysslands egna oberoende kommer vara kraftigt försämrat i slutändan. Vad som särskilt bör poängteras är att oaktat utfallet i Vitryssland kommer säkerhetssituation i vårt direkta närområde påverkas d.v.s. även för Sverige, vilket ej berörs i någon nämnvärd omfattning i nyhetsrapporteringen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Associated Press 1 (Engelska)

BelTA 12 (Engelska)

British Broadcasting Corporation 12345 (Engelska)

Chatham House 1 (Engelska)

Europeiska rådet 1 (Engelska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1234 (Engelska)

Regeringskansliet 12 (Svenska/Engelska)

Reuters 123456 (Engelska)

Stratfor 1 (Engelska)

Sveriges Television 1234 (Engelska)

The Guardian 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Twitter 123 (Engelska)

Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020.

Ouimet, Matthew J. The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. Chapel Hill: The University of North Carolina Press, E-bok, 2003.

Slutnoter

1 British Broadcasting Corporation. Belarus election: President Lukashenko set to claim landslide win. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-53707011 (Hämtad 2020-08-13)

Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. Lukashenka's difficult choices. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-07-29/lukashenkas-difficult-choices (Hämtad 2020-08-13)

Sveriges Television. Pressad Lukasjenko tippad vinnare i Belarus. 2020. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/pressad-lukasjenko-tippad-vinnare-i-belarus (Hämtad 2020-08-13)

2 BelTA. Belarus' CEC updates preliminary voting results. 2020. https://eng.belta.by/politics/view/belarus-cec-updates-preliminary-voting-results-132464-2020/ (Hämtad 2020-08-13)

BelTA. 2020 Belarus Presidential Election. Voter Turnout. 2020. https://eng.belta.by/infographica/view/2020-belarus-presidential-election-voter-turnout-6405/ (Hämtad 2020-08-13)

3 Reuters. Makhovsky, Andrei. Bloody clashes in Belarus as West condemns crackdown after election. 2020. https://www.reuters.com/article/us-belarus-election/new-clashes-in-belarus-as-west-condemns-crackdown-after-election-idUSKCN2560CU (Hämtad 2020-08-13)

4 Government Offices of Sweden. Joint Statement of Nordic-Baltic Foreign Ministers on recent developments in Belarus. 2020. https://www.government.se/statements/2020/08/joint-statement-of-nordic-baltic-foreign-ministers-on-recent-developments-in-belarus/ (Hämtad 2020-08-13)

Regeringskansliet. Uttalande från utrikesminister Ann Linde med anledning av utvecklingen i Belarus. 2020. https://www.regeringen.se/uttalanden/2020/08/uttalande-fran-utrikesminister-ann-linde-med-anledningen-av-utvecklingen-i-belarus/ (Hämtad 2020-08-13)

Europeiska rådet. Belarus: Declaration by the High Representative on behalf of the European Union on the presidential elections. 2020. https://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2020/08/11/belarus-declaration-by-the-high-representative-on-behalf-of-the-european-union-on-the-presidential-elections/ (Hämtad 2020-08-13)

5 Sveriges Television. Munther, Victor. Stora protester efter valet i Belarus: ”Natten har varit orolig”. 2020. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stora-protester-efter-valet-i-belarus-natten-har-varit-orolig (Hämtad 2020-08-13)

6 Reuters. Belarus says police detained about 700 protesters overnight. 2020. https://www.reuters.com/article/us-belarus-election-protesters/belarus-says-police-detained-about-700-protesters-overnight-idUSKCN2590ZQ (Hämtad 2020-08-13)

7 British Broadcasting Corporation. Belarus election: Second protester dies as UN sounds alarm. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-53760453 (Hämtad 2020-08-13)

Reuters. Belarus says police detained about 700 protesters overnight. 2020. https://www.reuters.com/article/us-belarus-election-protesters/belarus-says-police-detained-about-700-protesters-overnight-idUSKCN2590ZQ (Hämtad 2020-08-13)

8 The Guardian. Auseyushkin, Yan. Roth, Andrew. Belarus protests: more than 6,000 arrested, says interior ministry. 2020. https://www.theguardian.com/world/2020/aug/12/belarus-protesters-and-police-clash-for-third-night-as-eu-threatens-sanctions (Hämtad 2020-08-13)

The New York Times. Higgins, Andrew. Nechepurenko, Ivan. Belarus’s Leader Vows to Crush Protests After Claiming Landslide Election Win. 2020. https://www.nytimes.com/2020/08/10/world/europe/belarus-election.html (Hämtad 2020-08-13)

9 British Broadcasting Corporation. Melnichuk, Tatsiana. Belarus elections: Shocked by violence, people lose their fear. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-53762995 (Hämtad 2020-08-13)

Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. Second night of post-election protests in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-11/second-night-post-election-protests-belarus (Hämtad 2020-08-13)

10 British Broadcasting Corporation. Belarus election: Police use live fire on protesters in Brest. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-53748748 (Hämtad 2020-08-13)

Sveriges Television. Nordlund, Felicia. Schüllerqvist, Max. Lukasjenkos rival flydde landet – orolig för barnens säkerhet. 2020. https://www.svt.se/nyheter/lukasjenkos-rival-flydde-landet-orolig-for-barnens-sakerhet (Hämtad 2020-08-13)

11 Sveriges Television. Jönsson, Elin. Regimkritiker fängslas i Belarus. 2020. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/regimkritiker-fangslas-i-belarus (Hämtad 2020-08-13)

Sveriges Television. Schau, Oscar. Belarusisk politiker i landsflykt – är rädd för Lukasjenko. 2020. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/belarusisk-politiker-i-landsflykt-ar-radd-for-lukashenko (Hämtad 2020-08-13)

12 Twitter. Giczan, Tadeusz. https://twitter.com/TadeuszGiczan/status/1293195496408915968 (Hämtad 2020-08-13)

13 Twitter. Glenn, Kates. https://twitter.com/gkates/status/1293622702767583239 (Hämtad 2020-08-13)

Twitter. Kazakiewicz, Denis. https://twitter.com/Den_2042/status/1293888387355680769 (Hämtad 2020-08-13)

Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. Fourth day of protest in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-13/fourth-day-protest-belarus (Hämtad 2020-08-13)

14 British Broadcasting Corporation. Kuryshko, Diana. Belarus election: How Nexta channel bypassed news blackout. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-53753412 (Hämtad 2020-08-13)

15 British Broadcasting Corporation. Belarus election: Police use live fire on protesters in Brest. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-53748748 (Hämtad 2020-08-13)

Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. Fourth day of protest in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-13/fourth-day-protest-belarus (Hämtad 2020-08-13)

16 Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. Second night of post-election protests in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-11/second-night-post-election-protests-belarus (Hämtad 2020-08-13)

Reuters. Russia says outside forces trying to destabilise Belarus. 2020. https://www.reuters.com/article/us-belarus-election-russia-concern/russia-says-outside-forces-trying-to-destabilise-belarus-idUSKCN2591X9 (Hämtad 2020-08-13)

17 Reuters. Baczynska, Gabriela. Ringstrom, Anna. EU to discuss sanctions against Belarus after disputed election, Sweden says. 2020. https://www.reuters.com/article/us-belarus-election-eu-sweden/extraordinary-eu-foreign-ministers-meeting-over-belarus-scheduled-for-friday-swedens-linde-says-idUSKCN2580XB (Hämtad 2020-08-13)

Reuters. EU eyes Belarus sanctions over disputed election, protests crackdown. 2020. https://www.reuters.com/article/uk-belarus-election-eu-sanctions/eu-eyes-belarus-sanctions-over-disputed-election-protests-crackdown-idUKKCN2591OI (Hämtad 2020-08-13)

18 Reuters. Lithuania, Poland, Latvia offer to mediate in Belarus crisis. 2020. https://www.reuters.com/article/uk-belarus-election-lithuania-mediation/lithuania-poland-latvia-offer-to-mediate-in-belarus-crisis-idUKKCN2581VM (Hämtad 2020-08-13)

19 Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. A third night of protests in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-12/a-third-night-protests-belarus (Hämtad 2020-08-13)

20 Ibid.

21 Associated Press. Karmanau, Yuras. Thousands in Belarus decry president’s reelection as rigged. 2020. https://apnews.com/6f04ac3c32faeaaeee7447039eb7cb49 (Hämtad 2020-08-13)

22 Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. A third night of protests in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-12/a-third-night-protests-belarus (Hämtad 2020-08-13)

23 Ibid.

24 Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. Second night of post-election protests in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-11/second-night-post-election-protests-belarus (Hämtad 2020-08-13)

25 Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. Fourth day of protest in Belarus. 2020. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2020-08-13/fourth-day-protest-belarus (Hämtad 2020-08-13)

26 Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020, s. 178.

27 Stratfor. Tack, Sim. In Belarus, an Election Fuels the Fight for Russia's Borderlands. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/belarus-election-fuels-fight-russias-borderlands (Hämtad 2020-08-13)

28 Chatham House. Giles, Keir. Watching Belarus Means Watching Russia Too. 2020. https://www.chathamhouse.org/expert/comment/watching-belarus-means-watching-russia-too (Hämtad 2020-08-13)

29 Ouimet, Matthew J. The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. Chapel Hill: The University of North Carolina Press, E-bok, 2003. Sid 35.

Stratfor. Tack, Sim. In Belarus, an Election Fuels the Fight for Russia's Borderlands. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/belarus-election-fuels-fight-russias-borderlands (Hämtad 2020-08-13)

Spitfire-pistol och äkta spionbilder

Signalpistol från Spitfire i privat samling i Skellefteå, en Webley & Scott No 4 Mk I.

Sepals-baserna i Norrbotten har jag skrivit om i flera böcker och de finns givetvis med i nya boken 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Men hur är det med de motsvarande baserna i Västerbottensfjällen? Det var bara att finna några vänner, fara dit och leta. Sagt och gjort.

I Norrbotten var det huvudsakligen amerikanska Office of Strategic Services (OSS) som organiserade de allierade fjällbaserna. I Västerbotten var det däremot brittiska Special Operations Executive (SOE) som ledde verksamheten. Hur står det till med SOE-baserna "Freethorp" och "Coton" i Västerbotten, vad finns kvar av dem och finns det några fotografier av den krigstida verksamheten hos lokalbefolkningen? Efter att ha tillbringat helgen i området kan jag berätta att vi gjorde flera fynd. 

Vi inledde vår resa genom att besöka en samlare som bevarar bland annat en bastant brittisk pistol från en Spitfire - se bilden ovanför. Samma person har även några andra föremål som jag här inte visar, de kommer i en kommande bok. Men så mycket kan jag säga att när vi kom fram till "Freethorp" intill norska gränsen så fick vi se en mycket intressant bild hos en svensknorsk familj som många gånger ställde upp för norska motståndsmän - bilden visar att föremålet i Skellefteå sannolikt kommer från "Freethorp".

Resans viktigaste fynd var kanske de fotografier som jag fick fota av hos en mycket vänlig man i Hemavan. Fotografierna kommer från en av C-byråns agenter och visar den Luftwaffe-bas som låg i en norsk dal inte långt från "Coton". Agenten fick även med en tysk Stuka på en av bilderna han tog. Spionbilderna sparar jag för kommande verk men här nedanför kommer några andra bilder från resan - de första tre visar en av de större svenska ställningarna i Tärnabyområdet, med pansarkupol i Maginot-stil. Den röda stugan är SOE-basen "Coton", mer känd som "Atostugan". Till minne av de soldater som 1940-45 bemannade gränsställningarna finns ett litet minnesmärke intill Tärnaby kyrka, se nedersta bilden. Stort tack, Mikke, Mats, Dick, Torgny, Ulf och Ragnar!






Varför fundera över manöverkrigföring? Det är ju beordrat!

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Det finns tillfällen då eftertankens kranka blekhet drabbar var och en av oss. Ett sådant tillfälle verkar Ola Palmqvist ha identifierat avseende hur vi nyttjar våra markstridskrafter. Det är mycket starkt av Palmqvist att komma till denna insikt och dessutom våga kommunicera den i organisationen. Den inbyggda konservatismen i Försvarsmakten i allmänhet och i Armén i synnerhet gör det svårt att skapa acceptans för nya tankar och förändring. Eller som Sir Basil Liddell Hart uttryckte;

”There are over two thousand years of experience to tell us that the only thing harder than getting a new idea into the military mind is to get an old out” [1]

Palmqvists tankar sätter fingret på ett förhållande som inte tidigare varit formulerat men som upplevts som en otydlighet i utbildning i och genomförande av, främst, marktaktik. Detta kan tolkas som både en effekt av och en bidragande orsak till en doktrinär vilsenhet som bottnar i att vi generellt säger en sak men praktiserar en annan. Något som också tyder på en dålig insikt i vår egen militära kultur, d v s vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Och hur jobbar vi?

Nära sammanlänkat med uppdragstaktiken är manöverkrigföring. Uppdragstaktiken kan sägas utgöra en del av och utgör samtidigt förutsättning för tillämpningen av manöverkrigföring. Problem i tillämpningen av uppdragstaktik skapar därmed också problem i tillämpningen av manöverkrigföring, oavsett om man med detta avser manöverkrigföring som filosofi eller ledningsmetod.

Detta inlägg problematiserar över begreppet manöverkrigföring i linje med de utmaningar som Palmqvist målar upp avseende uppdragstaktik. Eftersom manöverkrigföring inte enbart omfattar markstridskrafterna utan även är en del av den operativa doktrinen så drabbar den bristande förmågan att använda uppdragstaktik och manöverkrigföring inte enbart Armén utan även planering och genomförande av operationer med andra stridskrafter.

Vad är manöverkrigföring?

AR Taktik från 2016 anger att; ”Manöverkrigföring – det väpnade genomförandet av manövertänkande – är ett koncept som gör det möjligt för en underlägsen styrka att besegra en överlägsen styrka.” [2] Som komplement till detta finns även en teoretisk grund till begreppet som beskrivs nedan.

Utnötning – Manöver

Manöverkrigföring som koncept eller filosofi kan dels användas som ett polariserat motsatsförhållande till utnötningskrigföring och dels som tankemodell för att med numerärt underlägsna resurser ändå ha möjlighet att segra genom ett mer kreativt användande av resurserna i tid och rum.[3]

Som utnötningskrig ska inte enbart det krig som bedrevs på västfronten under det första världskriget betraktas, utan även i många av de krig som utkämpats tills den parten med mest resurser har segrat. Ofta har kriget inte påbörjats förrän en avsevärd numerär överlägsenhet har säkerställts vilket, enligt jämförande beräkningar, ska säkerställa segern.[4]

Den part med mindre numerär är dock inte på förhand dömd till undergång, något som tex Vietnamkriget eller andra Sino-japanska kriget är exempel på. I båda dessa fall nyttjade försvararen manöverkrigföring, okonventionella metoder och en decentraliserad ledning på ett skickligt sätt. Försvararen nyttjade anfallarens svagheter emot denne och utvecklade sina egna styrkor och förutsättningar, t ex genom att nyttja angriparens förlustkänslighet och därmed opinionen för kriget, eller att uppträda där fienden inte finns för att denne ska behöva avdela resurser och därmed blotta sig på andra ställen som därefter kan nyttjas.[5]

Avvägningen mellan utnötning och möjligheten till stor momentan framgång är det som skiljer en linjär krigföring från manöverkrigföring. En innebörd av manöverkrigföring är att man genom ett kreativt och dynamiskt nyttjande av egna resurser kan uppnå oproportionerligt stor framgång mot en motståndare om operationen lyckas men förlora allt om den misslyckas. Manöverkrigföring har alltså ett betydligt större inslag av risk, chans och osäkerhet men också en möjlighet att segra snabbt och avgörande med begränsade resurser. Ett utnötande krig med överlägsna resurser är förvisso en säkrare väg till framgång om man besitter resurser, men i avsaknad av dessa måste risker tas för att inte med säkerhet nötas ned och förlora.[6]

Centralisering – Decentralisering

En viktig faktor för att manöverkrigföringen ska fungera är ett decentraliserat beslutsfattande genom uppdragstaktik.[7] Manöverkrigföring bygger också på att skapa, hitta och utnyttja luckor hos motståndaren som egna styrkor snabbt ska kunna utnyttja innan dessa försvinner.[8] Det är genom dessa luckor som det snabba avgörandet (eller det snabba nederlaget) kan nås. Om vi ska kunna nyttja dessa luckor måste beslutsmandat finnas på så låg nivå som möjligt. Detta bygger på att det finns ett förtroende mellan chefer på olika nivåer.[9] Förtroendet bygger i sig på en gedigen utbildning för att dels kunna identifiera tillfällena men också veta hur dessa ska utnyttjas och framförallt hur detta stödjer, inte bara egen taktisk nivås strid men även två nivåer upp, således den operativa och strategiska planen. För att en kompanichef eller fartygschef ska kunna ”handla i chefens anda”, identifiera en lucka som gynnar den operativa planen, ha kompetens att utnyttja denna och våga göra detta kräver både en gedigen utbildning, stor integritet och ett utvecklat dynamiskt förhållningssätt.

Officerens intellektuella förmåga att greppa alla dessa delar är avgörande. Att bemästra manöverkrigföring handlar inte bara om att behärska ”klocka och linjal” eller tiden, truppen och terrängen utan att göra innebörden av dessa begrepp irrelevanta för en motståndare genom att skapa en så pass komplex situation för denne att tidigare erfarenheter och intuition blir inaktuella. Samtidigt ska officeren ha en intellektuell flexibilitet för att snabbt kunna återta ett initiativ om man själv blir utsatt för en situation där man tvingas reagera.[10]

Kulmination

Mycket kring manöverkrigföring kretsar kring kulminationspunkten. Detta är den punkt eller tillfälle då den ena sidans kraft för att kunna vinna rinner ut eller övergår till den andra sidan. Normalt anses att det är genom anfall som avgörande nås. Det är nog så riktigt men den som anfaller förbrukar också sina resurser, ofta snabbare än den försvarande sidan. Om försvararen kan hushålla med sina resurser och därigenom få anfallaren att förbruka sina i en hög takt skapar detta ett tillfälle för motanfall när anfallaren har blivit svag.[11] Detta är ett sätt att skapa luckor och tillfällen. Väntan på tillfället kan däremot för officeren innebära ett något ointuitivt handlande, nämligen att backa mer än vad som normalt känns bra eller till och med att inte agera alls för att skapa det fördelaktiga läget och få motståndaren att överlista sig själv.[12] Just det elastiska försvaret kan upplevas som problematiskt, särskilt om högre chef har tilldelat ett operationsområde med snäva gränser och detaljstyrda uppgifter.

Stridsledning – Planering

För att kunna uppnå effekt i striden och skapa de förutsättningar som behövs för att underställda ska kunna ta initiativ och nyttja tillfällena krävs också enkelhet i planering och genomförande. Den militära chefens uppgift blir därför att skapa så goda förutsättningar som möjligt och så stort utfallsrum som möjligt för sina underställda att lösa striden. Förutsättningarna är ofta avhängigt samordning av funktioner och utfallsrummet av ett minimum av detaljer.[13] Detta kräver ett övergripande syfte med striden och en enkel order för att igångsätta striden. Verksamheten framåt ska därefter bygga på stridsledning för att chefen ska kunna understödja förband som identifierar möjligheterna under stridens gång.

Figur 1 Tolkning av Cynefin-modellen.[14]

En avgörande skillnad mellan den tyska manöverskolan och den fransk/amerikanska mer reduktionistiska skolan är hur man konceptuellt betraktar militära problem. Ett verktyg för att kategorisera problem är ”Cynefin-Framework” som bl a skapar förståelseutveckling (sense-making) som grund för beslutsfattande. Modellen bryter invanda tankemönster och förändrar betraktelsen på ett svårbehandlat problem . Cynefin klassificerar problem i enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska. Den amerikanska skolan betraktar militära problem som komplicerade och menar med det att det alltid finns en orsak och verkan i den militära verksamheten som går att analysera fram. Om analysen bara är tillräckligt noggrann går det att förutse motståndarens åtgärder och därmed vidta rätt motåtgärder. Natos planeringsmetod COPD (Comprehensive Operational Planning Directive) och den svenska motsvarigheten SPL (Svensk Planerings- och Ledningsmetod) använder denna logik för att analysera militära problem. Den tyska skolan betraktar snarare militära problem som komplexa och därmed inte förutsägbara. Istället tillämpar man ett närmast experimentellt förhållningssätt där egna åtgärder leder till nya möjligheter som utnyttjas genom stridsledning. Kreativitet och intuition är därmed viktigare än analys. Detta ger också den flexibilitet som är nödvändig för att snabbt återta initiativet om detta gått förlorat i och med motståndarens åtgärder.

Manöverkrigföring innebär bland annat att äga förmåga till och tillåtas att tänka samt agera utanför ramen. I manöverkrigarens vokabulär finns inte ”det där går inte för så har vi inte gjort tidigare” om denne ska vara framgångsrik. Motfrågan bör i så fall vara ”varför inte?”

Varför är manöverkrigföring bra?

Med de begränsade militära resurser som Sverige besitter idag kan vi inte ägna oss åt något annat än manöverkrigföring, något som också våra doktriner anger. Är man en stat med stora ekonomiska och personella resurser relativt sin motståndare använder man gärna dessa stora resurser för att minimera risker och nöta ned motståndaren. Manöverkrigföring är därför inte nödvändigt, önskvärt eller lämpligt för vissa stater varför mindre stater, som t ex Sverige inte okritiskt kan importera koncept från större stater, som t ex USA och förvänta sig att dessa ska fungera på motsvarande sätt här. Den strategiska kulturen formar hur stater kan använda militär makt och med Sveriges begränsade resurser har vi inte möjlighet att nöta ned en motståndare och därför måste vi använda manöverkrigföring istället.[19] Med detta sagt bör vi också ha en manöverkrigföring som är anpassad för svenska förhållanden och inte kopiera den klassiska tyska skolan rakt av.

En förutsättning för att kunna tillämpa manöverkrigföring är bra officersutbildning. Officeren måste kunna tänka kritiskt, analysera situationer, dra relevanta slutsatser och våga ifrågasätta och gå emot högre chefs order vid behov.[20] Detta innebär inte att anarki råder utan detta ställer samtidigt krav på högre chef att ställa relevanta uppgifter men också hantera snabba förändringar. Officersutbildningen ska inte gå ut på att försöka organisera eller minimera kaos utan snarare att lära sig nyttja kaoset till sin fördel och kanalisera detta för att påverka motståndaren. Om vi trivs i och kan hantera kaos kan vi även försätta motståndaren i ett tillstånd av kaos. Lägger vi istället tid på att försöka organisera ett ständigt återkommande kaos så kommer vi troligen att förlora. [21]

Som beskrivits ovan är förtroende och tillit mellan över- och underordnad en förutsättning för att kunna hantera manöverkrigföring. Tillit är sällan något som kan beordras utan något som odlas fram i relationen mellan chefer och underställda. En god tillit mellan individer underlättas av ett samhällsklimat som präglas av hög tillit i grunden. Sverige har en hög tillit både medborgare emellan och mellan medborgare och myndigheter.[22] Denna tillit överförs även till Försvarsmakten och lägger grunden till den tillit som behövs för att kunna tillämpa manöverkrigföring och uppdragstaktik.

Vad är problemet med manöverkrigföring?

Om nu manöverkrigföring är ett lämpligt koncept för en stat som Sverige med förhållandevis små militära resurser men vi inte riktigt tillämpar de ambitioner som doktrinerna ger uttryck för, vad är då problemet?

Manöverkrig och Arvet

Även om vi länge hävdat att vi tillämpat manöverkrigföring och uppdragstaktik var detta troligen inte fallet under större delen av det kalla kriget. Även om (land-) krigföringen präglats mycket av offensiv, rörlighet och lokal överlägsenhet har metoderna ändå inte riktigt levt upp till kraven på manöverkrigföring.[23] Manöverkrigföring bygger inte enbart på fysisk manöver utan minst lika mycket på den mentala manövern.

Försvarsmakten i allmänhet och Armén i synnerhet präglas av ett starkt konservativt synsätt.[24] Detta är något vi är socialiserade in i och präglar officersrollen. Det gör det också svårt att ändra uppfattningar och beteende vilket är nödvändigt för att kunna se och hantera de nya säkerhetspolitiska hoten och därmed Försvarsmaktens uppgifter och roll.

Mycket av den tid som ägnades åt officersutbildning tidigare var inriktad mot soldatutbildning eller truppförande taktisk chef på pluton till bataljon. I en sammantagen Försvarsmakt vinns dock inte krigen på plutonsnivå utan på högre taktisk, operativ eller strategisk nivå. Bemanningen av dessa högre nivåer tas av nödvändighet ur de lägre taktiska nivåerna, men om utbildningen där enbart fokuserat på lägre taktisk nivå får vi sämre operativa och strategiska officerare, d v s på den nivå där krig faktiskt avgörs.

Manöverkrigföring och interoperabilitet

En av orsakerna till en bristande manöverkrigföring kan antas vara effekterna av de ökade militära samarbetena med omvärlden. Välfungerande samarbeten kräver en integration av metoder och system för att lyckas. I början av 2000-talet skulle Försvarsmakten Natoanpassas så långt som möjligt i syfte att öka interoperabiliteten.[25] Natos metoder bygger främst på amerikansk strategisk, operativ och taktisk kultur där ett analytiskt förhållningssätt och riskminimering används för att hantera de komplicerade militära problemen. Som nämnts tidigare står detta till del i motsats till kreativitet och tempo. Den amerikanska kulturen bygger på stora militära resurser och mer utnötningskrigföring vilket hämmar tillämpningen av manöverkrigföring.

Det är troligen inte realistiskt att säga att vi ska tillämpa manöverkrigföring fullt ut på bekostnad av den interoperabilitet som vi byggt upp. Däremot bör man analysera alla metoder som importeras i relation till den egna strategiska kulturen för att inte riskera gå vilse mellan doktrin och metod.

Manöverkrig och Metod

Som Ola Palmqvist beskriver är våra planeringsmetoder också en begränsning för vår förmåga att bedriva manöverkrigföring. Detta gäller på såväl taktisk nivå i armén som på operativ nivå. Även om PUT (Planering Under Tidspress) är en betydligt mer flexibel och intuitiv metod än t ex SPL så riskerar båda metoderna att skapa ett handlande där just metoden blir viktigare än den kreativa taktiska eller operativa lösningen. Lösningarna på de flesta militära problemen är osäkra och otydliga varför något objektivt rätt eller fel inte kan sägas finnas på förhand. Om vi antar att vi bör betrakta militära problem som komplexa så kräver detta ett antal försök med mellanliggande stridsledning för att komma fram till rätt lösning. Däremot går det att säga vad som är rätt eller fel i metoden oavsett lösningen på det militära problemet. Det kan då vara lockande att lägga fokus på just metoden eftersom denna är konkret och det är enkelt att utvärdera hur trogen metoden officeren är. Innebörden av detta är att metoden då används som ersättning för den allmänna osäkerheten i bedömningen av det militära problemet och den intellektuella processen fokuseras på att tillämpa metoden rätt snarare än att producera kreativa och flexibla lösningar.

Det finns skäl att se över den taktiska och operativa utbildningen i Försvarsmakten i ljuset av Palmqvists resonemang. Utbildning i taktisk och operativ ledning, oavsett skola, bedrivs oftast som planeringsutbildning där utbildningen ska syfta till ledning men genomförs som en metodutbildning och värderingen av lösningen sker mot dels hur trogen man var mot metoden och dels mot lösningen på det militära problemet. Detta skapar en något förvirrande situation över vad som ska läras och vad som är viktigt. Genomförandedelen av planeringen faller tyvärr ofta bort vilket ytterligare förstärker fokus på planering och metod.

Avslutning

Morgondagens krig ser inte ut som gårdagens och det innebär att vi inte heller kan använda samma koncept och metoder som igår. Vi måste anpassa oss till den verklighet vi befinner oss i och för att kunna göra detta måste vi kritiskt kunna granska oss själva utifrån. Detta är inte helt enkelt men Palmqvist har lyckats och pekar på brister i vår praktik som vi måste ta tag i och förbättra. Detta är nödvändigt för att inte i en väpnad konflikt, nötas ned utan att ens ha försökt att vinna.

Författaren är arméofficer, major och genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS.

[1] Stefan Axberg et al., Lärobok i Militärteknik, Vol. 9: Teori Och Metod, ed. Försvarshögskolan (Stockholm, 2013), sid. 7.

[2] Arméreglemente Taktik (Stockholm: Försvarsmakten, 2017), sid. 35.

[3] William S Lind, Handbok i Manöverkrigföring, ed. Arne Baudin and Nils Maurius Rekkedal (Stockholm: Försvarshögskolan, 2006), sid. 14.

[4] Richard W. Harrison, Architect of Soviet Victory in World War II, 2018, sid. 130-138; Anthony Cordesman and Abraham Wagner, The Lessons of Modern War, Vol 4, The Gulf War (Boulder: Westview Press, 1996), sid. 9-11.

[5] Williamsson Murray and Peter Masoor, Hybrid Warfare: Fighting Complex Opponents from the Ancient World to Present (Cambridge: Cambridge University Press, 2012), sid. 241; Mao Tse-Tung, On Guerilla Warfare (Dover Publications Inc, 2005), sid 97-112.

[6] Edward Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace (Cambridge: The Belknapp Press of Harvard University Press, 2001), sid. 113-123.

[7] Peter Thunholm et al., Militära Arbetsmetoder : En Lärobok i Krigsvetenskap, ed. Peter Thunholm, Jerker Widén, and Niklas Wikström (Malmö: Universus Academic Press, 2018), sid. 35ff.

[8] H Liddell Hart, Basil, Strategy: The Indirect Approach (New York: Plume, 1991), sid. 45.

[9] Eitan Shamir, Transforming Command (Stanford: Stanford University Press, 2011)

[10] Meir Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield (Stanford: Stanford Security Studies, 2011), sid. 30ff.

[11] Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace, sid. 112ff.

[12] Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield, sid. 55-66.

[13] Jim Storr, The Human Face of War (London: Continuum, 2009)

[14] Kurtz C.F., Snowden D.J., ”The new dynamics of strategy: Sense-maiking in a complex and complicated world”, IBM Systems Journal, vol42 no3, 2003

[16] Simon French, ”Cynefin: Uncertainty, Small Worlds and Scenarios,” Journal of the Operational Research Society 66, no. 10 (October 2015): 1635–1645, doi:10.1057/jors.2015.21

[17] Försvarsmakten, ”Svensk Planerings- och Ledningsmetod SPL 2017,” 2017.

[18] Thunholm, (2018), sid. 74.

[19] Fredrik Doeser, ”Finland, Sweden and Operation Unified Protector: The Impact of Strategic Culture,” Comparative Strategy 35, no. 4 (August 2016), sid. 284–297.

[20] Arne Baudin et al., Krigets Traditioner (Stockholm: Försvarshögskolan, 2011), sid. 105f.

[21] Lind, Handbok i Manöverkrigföring, sid. 14-15.

[22] Tillitsbarometern 2017; https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7439864

[23] Baudin et al., Krigets Traditioner, sid. 338.

[24] Holmberg, Arita och Alvinius, Aida: ”How Pressure for Change Challenge Military Organization Characteristics,” Defence Studies 19, nr. 2 2019, sid. 132.

[25] Se bl a ”Betänkande 2001/02:FÖU2 Försvarsbeslut för 2002–2004,” 2001.

Varför fundera över manöverkrigföring? Det är ju beordrat!

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Det finns tillfällen då eftertankens kranka blekhet drabbar var och en av oss. Ett sådant tillfälle verkar Ola Palmqvist ha identifierat avseende hur vi nyttjar våra markstridskrafter. Det är mycket starkt av Palmqvist att komma till denna insikt och dessutom våga kommunicera den i organisationen. Den inbyggda konservatismen i Försvarsmakten i allmänhet och i Armén i synnerhet gör det svårt att skapa acceptans för nya tankar och förändring. Eller som Sir Basil Liddell Hart uttryckte;

”There are over two thousand years of experience to tell us that the only thing harder than getting a new idea into the military mind is to get an old out” [1]

Palmqvists tankar sätter fingret på ett förhållande som inte tidigare varit formulerat men som upplevts som en otydlighet i utbildning i och genomförande av, främst, marktaktik. Detta kan tolkas som både en effekt av och en bidragande orsak till en doktrinär vilsenhet som bottnar i att vi generellt säger en sak men praktiserar en annan. Något som också tyder på en dålig insikt i vår egen militära kultur, d v s vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Och hur jobbar vi?

Nära sammanlänkat med uppdragstaktiken är manöverkrigföring. Uppdragstaktiken kan sägas utgöra en del av och utgör samtidigt förutsättning för tillämpningen av manöverkrigföring. Problem i tillämpningen av uppdragstaktik skapar därmed också problem i tillämpningen av manöverkrigföring, oavsett om man med detta avser manöverkrigföring som filosofi eller ledningsmetod.

Detta inlägg problematiserar över begreppet manöverkrigföring i linje med de utmaningar som Palmqvist målar upp avseende uppdragstaktik. Eftersom manöverkrigföring inte enbart omfattar markstridskrafterna utan även är en del av den operativa doktrinen så drabbar den bristande förmågan att använda uppdragstaktik och manöverkrigföring inte enbart Armén utan även planering och genomförande av operationer med andra stridskrafter.

Vad är manöverkrigföring?

AR Taktik från 2016 anger att; ”Manöverkrigföring – det väpnade genomförandet av manövertänkande – är ett koncept som gör det möjligt för en underlägsen styrka att besegra en överlägsen styrka.” [2] Som komplement till detta finns även en teoretisk grund till begreppet som beskrivs nedan.

Utnötning – Manöver

Manöverkrigföring som koncept eller filosofi kan dels användas som ett polariserat motsatsförhållande till utnötningskrigföring och dels som tankemodell för att med numerärt underlägsna resurser ändå ha möjlighet att segra genom ett mer kreativt användande av resurserna i tid och rum.[3]

Som utnötningskrig ska inte enbart det krig som bedrevs på västfronten under det första världskriget betraktas, utan även i många av de krig som utkämpats tills den parten med mest resurser har segrat. Ofta har kriget inte påbörjats förrän en avsevärd numerär överlägsenhet har säkerställts vilket, enligt jämförande beräkningar, ska säkerställa segern.[4]

Den part med mindre numerär är dock inte på förhand dömd till undergång, något som tex Vietnamkriget eller andra Sino-japanska kriget är exempel på. I båda dessa fall nyttjade försvararen manöverkrigföring, okonventionella metoder och en decentraliserad ledning på ett skickligt sätt. Försvararen nyttjade anfallarens svagheter emot denne och utvecklade sina egna styrkor och förutsättningar, t ex genom att nyttja angriparens förlustkänslighet och därmed opinionen för kriget, eller att uppträda där fienden inte finns för att denne ska behöva avdela resurser och därmed blotta sig på andra ställen som därefter kan nyttjas.[5]

Avvägningen mellan utnötning och möjligheten till stor momentan framgång är det som skiljer en linjär krigföring från manöverkrigföring. En innebörd av manöverkrigföring är att man genom ett kreativt och dynamiskt nyttjande av egna resurser kan uppnå oproportionerligt stor framgång mot en motståndare om operationen lyckas men förlora allt om den misslyckas. Manöverkrigföring har alltså ett betydligt större inslag av risk, chans och osäkerhet men också en möjlighet att segra snabbt och avgörande med begränsade resurser. Ett utnötande krig med överlägsna resurser är förvisso en säkrare väg till framgång om man besitter resurser, men i avsaknad av dessa måste risker tas för att inte med säkerhet nötas ned och förlora.[6]

Centralisering – Decentralisering

En viktig faktor för att manöverkrigföringen ska fungera är ett decentraliserat beslutsfattande genom uppdragstaktik.[7] Manöverkrigföring bygger också på att skapa, hitta och utnyttja luckor hos motståndaren som egna styrkor snabbt ska kunna utnyttja innan dessa försvinner.[8] Det är genom dessa luckor som det snabba avgörandet (eller det snabba nederlaget) kan nås. Om vi ska kunna nyttja dessa luckor måste beslutsmandat finnas på så låg nivå som möjligt. Detta bygger på att det finns ett förtroende mellan chefer på olika nivåer.[9] Förtroendet bygger i sig på en gedigen utbildning för att dels kunna identifiera tillfällena men också veta hur dessa ska utnyttjas och framförallt hur detta stödjer, inte bara egen taktisk nivås strid men även två nivåer upp, således den operativa och strategiska planen. För att en kompanichef eller fartygschef ska kunna ”handla i chefens anda”, identifiera en lucka som gynnar den operativa planen, ha kompetens att utnyttja denna och våga göra detta kräver både en gedigen utbildning, stor integritet och ett utvecklat dynamiskt förhållningssätt.

Officerens intellektuella förmåga att greppa alla dessa delar är avgörande. Att bemästra manöverkrigföring handlar inte bara om att behärska ”klocka och linjal” eller tiden, truppen och terrängen utan att göra innebörden av dessa begrepp irrelevanta för en motståndare genom att skapa en så pass komplex situation för denne att tidigare erfarenheter och intuition blir inaktuella. Samtidigt ska officeren ha en intellektuell flexibilitet för att snabbt kunna återta ett initiativ om man själv blir utsatt för en situation där man tvingas reagera.[10]

Kulmination

Mycket kring manöverkrigföring kretsar kring kulminationspunkten. Detta är den punkt eller tillfälle då den ena sidans kraft för att kunna vinna rinner ut eller övergår till den andra sidan. Normalt anses att det är genom anfall som avgörande nås. Det är nog så riktigt men den som anfaller förbrukar också sina resurser, ofta snabbare än den försvarande sidan. Om försvararen kan hushålla med sina resurser och därigenom få anfallaren att förbruka sina i en hög takt skapar detta ett tillfälle för motanfall när anfallaren har blivit svag.[11] Detta är ett sätt att skapa luckor och tillfällen. Väntan på tillfället kan däremot för officeren innebära ett något ointuitivt handlande, nämligen att backa mer än vad som normalt känns bra eller till och med att inte agera alls för att skapa det fördelaktiga läget och få motståndaren att överlista sig själv.[12] Just det elastiska försvaret kan upplevas som problematiskt, särskilt om högre chef har tilldelat ett operationsområde med snäva gränser och detaljstyrda uppgifter.

Stridsledning – Planering

För att kunna uppnå effekt i striden och skapa de förutsättningar som behövs för att underställda ska kunna ta initiativ och nyttja tillfällena krävs också enkelhet i planering och genomförande. Den militära chefens uppgift blir därför att skapa så goda förutsättningar som möjligt och så stort utfallsrum som möjligt för sina underställda att lösa striden. Förutsättningarna är ofta avhängigt samordning av funktioner och utfallsrummet av ett minimum av detaljer.[13] Detta kräver ett övergripande syfte med striden och en enkel order för att igångsätta striden. Verksamheten framåt ska därefter bygga på stridsledning för att chefen ska kunna understödja förband som identifierar möjligheterna under stridens gång.

Figur 1 Tolkning av Cynefin-modellen.[14]

En avgörande skillnad mellan den tyska manöverskolan och den fransk/amerikanska mer reduktionistiska skolan är hur man konceptuellt betraktar militära problem. Ett verktyg för att kategorisera problem är ”Cynefin-Framework” som bl a skapar förståelseutveckling (sense-making) som grund för beslutsfattande. Modellen bryter invanda tankemönster och förändrar betraktelsen på ett svårbehandlat problem . Cynefin klassificerar problem i enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska. Den amerikanska skolan betraktar militära problem som komplicerade och menar med det att det alltid finns en orsak och verkan i den militära verksamheten som går att analysera fram. Om analysen bara är tillräckligt noggrann går det att förutse motståndarens åtgärder och därmed vidta rätt motåtgärder. Natos planeringsmetod COPD (Comprehensive Operational Planning Directive) och den svenska motsvarigheten SPL (Svensk Planerings- och Ledningsmetod) använder denna logik för att analysera militära problem. Den tyska skolan betraktar snarare militära problem som komplexa och därmed inte förutsägbara. Istället tillämpar man ett närmast experimentellt förhållningssätt där egna åtgärder leder till nya möjligheter som utnyttjas genom stridsledning. Kreativitet och intuition är därmed viktigare än analys. Detta ger också den flexibilitet som är nödvändig för att snabbt återta initiativet om detta gått förlorat i och med motståndarens åtgärder.

Manöverkrigföring innebär bland annat att äga förmåga till och tillåtas att tänka samt agera utanför ramen. I manöverkrigarens vokabulär finns inte ”det där går inte för så har vi inte gjort tidigare” om denne ska vara framgångsrik. Motfrågan bör i så fall vara ”varför inte?”

Varför är manöverkrigföring bra?

Med de begränsade militära resurser som Sverige besitter idag kan vi inte ägna oss åt något annat än manöverkrigföring, något som också våra doktriner anger. Är man en stat med stora ekonomiska och personella resurser relativt sin motståndare använder man gärna dessa stora resurser för att minimera risker och nöta ned motståndaren. Manöverkrigföring är därför inte nödvändigt, önskvärt eller lämpligt för vissa stater varför mindre stater, som t ex Sverige inte okritiskt kan importera koncept från större stater, som t ex USA och förvänta sig att dessa ska fungera på motsvarande sätt här. Den strategiska kulturen formar hur stater kan använda militär makt och med Sveriges begränsade resurser har vi inte möjlighet att nöta ned en motståndare och därför måste vi använda manöverkrigföring istället.[19] Med detta sagt bör vi också ha en manöverkrigföring som är anpassad för svenska förhållanden och inte kopiera den klassiska tyska skolan rakt av.

En förutsättning för att kunna tillämpa manöverkrigföring är bra officersutbildning. Officeren måste kunna tänka kritiskt, analysera situationer, dra relevanta slutsatser och våga ifrågasätta och gå emot högre chefs order vid behov.[20] Detta innebär inte att anarki råder utan detta ställer samtidigt krav på högre chef att ställa relevanta uppgifter men också hantera snabba förändringar. Officersutbildningen ska inte gå ut på att försöka organisera eller minimera kaos utan snarare att lära sig nyttja kaoset till sin fördel och kanalisera detta för att påverka motståndaren. Om vi trivs i och kan hantera kaos kan vi även försätta motståndaren i ett tillstånd av kaos. Lägger vi istället tid på att försöka organisera ett ständigt återkommande kaos så kommer vi troligen att förlora. [21]

Som beskrivits ovan är förtroende och tillit mellan över- och underordnad en förutsättning för att kunna hantera manöverkrigföring. Tillit är sällan något som kan beordras utan något som odlas fram i relationen mellan chefer och underställda. En god tillit mellan individer underlättas av ett samhällsklimat som präglas av hög tillit i grunden. Sverige har en hög tillit både medborgare emellan och mellan medborgare och myndigheter.[22] Denna tillit överförs även till Försvarsmakten och lägger grunden till den tillit som behövs för att kunna tillämpa manöverkrigföring och uppdragstaktik.

Vad är problemet med manöverkrigföring?

Om nu manöverkrigföring är ett lämpligt koncept för en stat som Sverige med förhållandevis små militära resurser men vi inte riktigt tillämpar de ambitioner som doktrinerna ger uttryck för, vad är då problemet?

Manöverkrig och Arvet

Även om vi länge hävdat att vi tillämpat manöverkrigföring och uppdragstaktik var detta troligen inte fallet under större delen av det kalla kriget. Även om (land-) krigföringen präglats mycket av offensiv, rörlighet och lokal överlägsenhet har metoderna ändå inte riktigt levt upp till kraven på manöverkrigföring.[23] Manöverkrigföring bygger inte enbart på fysisk manöver utan minst lika mycket på den mentala manövern.

Försvarsmakten i allmänhet och Armén i synnerhet präglas av ett starkt konservativt synsätt.[24] Detta är något vi är socialiserade in i och präglar officersrollen. Det gör det också svårt att ändra uppfattningar och beteende vilket är nödvändigt för att kunna se och hantera de nya säkerhetspolitiska hoten och därmed Försvarsmaktens uppgifter och roll.

Mycket av den tid som ägnades åt officersutbildning tidigare var inriktad mot soldatutbildning eller truppförande taktisk chef på pluton till bataljon. I en sammantagen Försvarsmakt vinns dock inte krigen på plutonsnivå utan på högre taktisk, operativ eller strategisk nivå. Bemanningen av dessa högre nivåer tas av nödvändighet ur de lägre taktiska nivåerna, men om utbildningen där enbart fokuserat på lägre taktisk nivå får vi sämre operativa och strategiska officerare, d v s på den nivå där krig faktiskt avgörs.

Manöverkrigföring och interoperabilitet

En av orsakerna till en bristande manöverkrigföring kan antas vara effekterna av de ökade militära samarbetena med omvärlden. Välfungerande samarbeten kräver en integration av metoder och system för att lyckas. I början av 2000-talet skulle Försvarsmakten Natoanpassas så långt som möjligt i syfte att öka interoperabiliteten.[25] Natos metoder bygger främst på amerikansk strategisk, operativ och taktisk kultur där ett analytiskt förhållningssätt och riskminimering används för att hantera de komplicerade militära problemen. Som nämnts tidigare står detta till del i motsats till kreativitet och tempo. Den amerikanska kulturen bygger på stora militära resurser och mer utnötningskrigföring vilket hämmar tillämpningen av manöverkrigföring.

Det är troligen inte realistiskt att säga att vi ska tillämpa manöverkrigföring fullt ut på bekostnad av den interoperabilitet som vi byggt upp. Däremot bör man analysera alla metoder som importeras i relation till den egna strategiska kulturen för att inte riskera gå vilse mellan doktrin och metod.

Manöverkrig och Metod

Som Ola Palmqvist beskriver är våra planeringsmetoder också en begränsning för vår förmåga att bedriva manöverkrigföring. Detta gäller på såväl taktisk nivå i armén som på operativ nivå. Även om PUT (Planering Under Tidspress) är en betydligt mer flexibel och intuitiv metod än t ex SPL så riskerar båda metoderna att skapa ett handlande där just metoden blir viktigare än den kreativa taktiska eller operativa lösningen. Lösningarna på de flesta militära problemen är osäkra och otydliga varför något objektivt rätt eller fel inte kan sägas finnas på förhand. Om vi antar att vi bör betrakta militära problem som komplexa så kräver detta ett antal försök med mellanliggande stridsledning för att komma fram till rätt lösning. Däremot går det att säga vad som är rätt eller fel i metoden oavsett lösningen på det militära problemet. Det kan då vara lockande att lägga fokus på just metoden eftersom denna är konkret och det är enkelt att utvärdera hur trogen metoden officeren är. Innebörden av detta är att metoden då används som ersättning för den allmänna osäkerheten i bedömningen av det militära problemet och den intellektuella processen fokuseras på att tillämpa metoden rätt snarare än att producera kreativa och flexibla lösningar.

Det finns skäl att se över den taktiska och operativa utbildningen i Försvarsmakten i ljuset av Palmqvists resonemang. Utbildning i taktisk och operativ ledning, oavsett skola, bedrivs oftast som planeringsutbildning där utbildningen ska syfta till ledning men genomförs som en metodutbildning och värderingen av lösningen sker mot dels hur trogen man var mot metoden och dels mot lösningen på det militära problemet. Detta skapar en något förvirrande situation över vad som ska läras och vad som är viktigt. Genomförandedelen av planeringen faller tyvärr ofta bort vilket ytterligare förstärker fokus på planering och metod.

Avslutning

Morgondagens krig ser inte ut som gårdagens och det innebär att vi inte heller kan använda samma koncept och metoder som igår. Vi måste anpassa oss till den verklighet vi befinner oss i och för att kunna göra detta måste vi kritiskt kunna granska oss själva utifrån. Detta är inte helt enkelt men Palmqvist har lyckats och pekar på brister i vår praktik som vi måste ta tag i och förbättra. Detta är nödvändigt för att inte i en väpnad konflikt, nötas ned utan att ens ha försökt att vinna.

Författaren är arméofficer, major och genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS.

[1] Stefan Axberg et al., Lärobok i Militärteknik, Vol. 9: Teori Och Metod, ed. Försvarshögskolan (Stockholm, 2013), sid. 7.

[2] Arméreglemente Taktik (Stockholm: Försvarsmakten, 2017), sid. 35.

[3] William S Lind, Handbok i Manöverkrigföring, ed. Arne Baudin and Nils Maurius Rekkedal (Stockholm: Försvarshögskolan, 2006), sid. 14.

[4] Richard W. Harrison, Architect of Soviet Victory in World War II, 2018, sid. 130-138; Anthony Cordesman and Abraham Wagner, The Lessons of Modern War, Vol 4, The Gulf War (Boulder: Westview Press, 1996), sid. 9-11.

[5] Williamsson Murray and Peter Masoor, Hybrid Warfare: Fighting Complex Opponents from the Ancient World to Present (Cambridge: Cambridge University Press, 2012), sid. 241; Mao Tse-Tung, On Guerilla Warfare (Dover Publications Inc, 2005), sid 97-112.

[6] Edward Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace (Cambridge: The Belknapp Press of Harvard University Press, 2001), sid. 113-123.

[7] Peter Thunholm et al., Militära Arbetsmetoder : En Lärobok i Krigsvetenskap, ed. Peter Thunholm, Jerker Widén, and Niklas Wikström (Malmö: Universus Academic Press, 2018), sid. 35ff.

[8] H Liddell Hart, Basil, Strategy: The Indirect Approach (New York: Plume, 1991), sid. 45.

[9] Eitan Shamir, Transforming Command (Stanford: Stanford University Press, 2011)

[10] Meir Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield (Stanford: Stanford Security Studies, 2011), sid. 30ff.

[11] Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace, sid. 112ff.

[12] Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield, sid. 55-66.

[13] Jim Storr, The Human Face of War (London: Continuum, 2009)

[14] Kurtz C.F., Snowden D.J., ”The new dynamics of strategy: Sense-maiking in a complex and complicated world”, IBM Systems Journal, vol42 no3, 2003

[16] Simon French, ”Cynefin: Uncertainty, Small Worlds and Scenarios,” Journal of the Operational Research Society 66, no. 10 (October 2015): 1635–1645, doi:10.1057/jors.2015.21

[17] Försvarsmakten, ”Svensk Planerings- och Ledningsmetod SPL 2017,” 2017.

[18] Thunholm, (2018), sid. 74.

[19] Fredrik Doeser, ”Finland, Sweden and Operation Unified Protector: The Impact of Strategic Culture,” Comparative Strategy 35, no. 4 (August 2016), sid. 284–297.

[20] Arne Baudin et al., Krigets Traditioner (Stockholm: Försvarshögskolan, 2011), sid. 105f.

[21] Lind, Handbok i Manöverkrigföring, sid. 14-15.

[22] Tillitsbarometern 2017; https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7439864

[23] Baudin et al., Krigets Traditioner, sid. 338.

[24] Holmberg, Arita och Alvinius, Aida: ”How Pressure for Change Challenge Military Organization Characteristics,” Defence Studies 19, nr. 2 2019, sid. 132.

[25] Se bl a ”Betänkande 2001/02:FÖU2 Försvarsbeslut för 2002–2004,” 2001.

Sjömakt eller vanmakt?

Sverige behöver ett starkare sjöförsvar – författarens budskap är tydliga. Foto: Försvarsmakten.

För några veckor sedan fattade regeringen beslut att sätta upp två arméregementen, ett infanteriregemente i Östersund och ett artilleriregemente sannolikt på Villingsbergs skjutfält i Värmland. Regeringen har den strategiska uppfattningen att Sverige ska försvaras på svensk mark. Denna syn har inte varit föremål för några säkerhetspolitiska analyser och inte heller några strategiska sådana. Det bekräftar uppfattningen att Sverige styrs av politiska landkrabbor med ryggen mot havet.  Sverige tillsammans med Norge är en halvö. Finlands handel går huvudsakligen över Östersjön och måste precis som den svenska skyddas under kris och krig.

Sverige importerar 50% av våra livsmedel på köl. Detta sker av den enkla anledningen att Sverige är en ö vad avser import och export. Varken Norge eller Finland med landgränser till Sverige har resurser att exportera livsmedel till oss. Vi måste köpa livsmedel på världsmarknaden. Dessa livsmedel måste importeras i första hand till Västkustkusthamnar, främst Göteborg. Vi har som bekant gjort oss av med alla typer av lager. Detta har blivit mycket tydligt under Corona krisen.

Här ska också nämnas vårt behov av olja främst för fordonstransporter. Även dessa måste skyddas och även hamnarna där olja lossas t ex Brofjorden på Västkusten. Möjligtvis kan vi köpa olja från Norge, sannolikt inte tillräckligt mycket.

En motståndare som vill skada oss allvarligt kan göra det på flera sätt. Mest troligt är att han kommer förflytta sig över havet för att nå Sverige. För att nå norra Sverige kommer en angripare förmodligen att anfalla genom norra Finland.  För att bekämpa svensk och finsk handelssjöfart kommer samma angripare att utnyttja sjö- och flygstridskrafter.

En annan metod som ger angriparen handlingsfrihet att vara i förhand är att minera svenska och finska hamnar.

Ett minimum av strategisk och operativ analys ger vid handen att Sverige behöver bygga upp sina sjöstridskrafter. För sjöfartsskydd behöver vi ha korvetter och helikoptrar som kan jaga ubåt och genomföra sjömålsstrid mot ytfartyg. Dessutom behövs jaktskydd för att försvara sjötransporterna mot flyganfall. För ubåtsjakt behöver vi fler Visbykorvetter lämpligen Visby 2. Dessa behöver förutom moderna ubåtsjakttorpeder som nu tillverkas även kastvapen. Dessa tillverkas åter efter det olyckliga beslutet att avveckla  ELMA-systemet. Helikoptrarna har dock en allvarlig brist som måste åtgärdas, nämligen bestyckningen med ubåtsjakttorpeder.

Existerande hot mot våra hamnar och trånga leder blev uppenbart bl  a genom U137:s kränkning av inre vatten i Karlskrona skärgård 1981. Hon var bestyckad med mintorpeder som kan skjutas in i hamnar och trånga passager eftersom de är fjärrstyrda. De kan ligga på havsbotten under lång tid, månader och år. De kan armeras genom hydroakustiska signaler med mycket lång räckvidd.  Dessa minor kan transporteras på miniubåtar och placeras där de kan göra störst skada. Var miniubåtar kan operera det vet vi mycket om genom att vi jagat sovjetiska, numera ryska, ubåtar från Kalix till Strömstad inklusive Gotland under flera år.

För att skydda våra hamnar och leder behöver vi minjaktfartyg som kan söka efter och upptäcka minor och oskadliggöra dessa. De måste också kunna jaga miniubåtar inomskärs. Denna typ av ubåtsjakt får mycket god effekt om den genomförs i samverkan med ubåtsjakthelikoptrar utrustade med sonar för detta ändamål. Lyckligtvis har våra moderna hkp 14 denna förmåga. Dock måste helikopter 14 bestyckas med ubåtsjakttorpeder med sådana prestanda att de kan utnyttjas inomskärs och styras från fällande helikopter.

Sverige har idag fem minjaktfartyg som har moderniserats bl a med modernt luftvärn. Dessa är nu närmare 40 år gamla  och behöver ersättas.

Vi har sju korvetter varav fem Visby som kommer att få luftvärnsrobotar för konvojförsvar. Dessa korvetter kan också utnyttjas som rörliga luftvärnsbatterier i hamnar och i kustavsnitt. Den enkla slutsatsen är att vi behöver fler korvetter med luftvärnsrobotar.

En strategisk faktor av största betydelse är försvarssamarbetet med Finland. Det innebär bl a att svenska och finska sjöstridskrafter kan öva tillsammans och därmed genomföra sjökrig av olika slag. Som exempel kan nämnas att svenska och finska sjöstridskrafter tillsammans kan stänga låset Uppland – Åland – Åboland. En angripare som vill operera i Bottenhavet kommer att få avsevärda svårigheter att ta sig genom det låset. Vi kan också genomföra gemensam sjöstrid i Finska Viken med baser i Ålands och Åbolands skärgårdar och Finska Vikens finska skärgård.

Om vi utnyttjar de operativa faktorer som jag kortfattat beskrivit betyder det att en angripare tänker sig för både en och två gånger om han vill skada Sverige och Finland!

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Något om färskvatten

Reflektion

I den svenska nationella säkerhetsstrategin, fastställd 08JAN2017,1 framkommer det att klimatförändringar kan öka risken för krig, konflikter och fattigdom samt att de förvärrar bristen på vatten.2 Att vatten kan utgöra en grogrund för väpnad konflikt är sedan länge en identifierad riskfaktor men även att väpnade konflikter medför ev. vattenbrist,3 dock ökar som tidigare nämnts klimatförändringarna riskerna med detta.4 Varför berörs då det i detta inlägg, bortsett från det uppenbara att vattenbrist medför ev. risker med försämrade säkerhetssituationer men även väpnade konflikter?

I efterspelet till den ryska militära operationen gentemot Krimhalvön 2014, kom Ukraina stänga slussarna till den s.k. Krimkanalen som försåg Krimhalvön med ca. 80-85% av dess färskvatten.5 Redan 2014 kom varningssignaler avseende risken för vattenbrist på halvön maa. stängningen av Krimkanalen.6 Dock har problematiken med vattenbrist, på ett eller annat sätt, alltid varit närvarande på Krimhalvön maa. dess halvöken klimat samt återkommande periodisk torka. Vilket minskar möjligheten att kunna bygga upp färskvattennivån. Dessa grundläggande klimatologiska förutsättningar tillsammans med att Krimkanalen har stängts, ökar svårigheterna för att kunna tillse halvön med färskvatten.7

Det, privatägda, Amerikanska underrättelseföretaget Stratfor, har i två artiklar den ena publicerad i februari och den andra i juli 2020 med hjälp av satellitbilder analyserat delar av de vattenreservoarer som finns på Krimhalvön.8 Varvid en markant förändring kan noteras mellan 2018 och 2020 hos reservoarerna vid Bilohirsk och Simferopol. Bilohirsk är intressant utifrån att de ryska väpnade styrkorna kom att lägga en rörledning från Bilohirsk till Simferopol i syfte att öka graden av vattenförsörjningen till Simferopol. Det får även ses som möjligt att denna vidtagna åtgärd innebär att reservoaren i Bilohirsk kan komma att vara tom efter sommarperioden är över,9 om inte en större mängd nederbörd kommer.

Denna brist på färskvatten skapar givetvis friktioner för de boende på Krimhalvön, men även näringsverksamheten. Den kanske tydligaste friktionen är hur den brukbara arealen för jordbruk på halvön, drastiskt minskat sedan 2014. Ur ett befolkningsperspektiv kan givetvis även vattenransonering komma att inträffa om vattenreservoarerna fortsätter att minska i storlek.10 Vilket bl.a. skulle kunna skapa följdverkningar maa. den pandemi som fortgår, och troligtvis kommer fortgå under en längre tid, som kräver extra hygienåtgärder,11 oftast i form av att tvätta händerna med tvål frekvent vilket sannolikt även ökar vattenförbrukningen på Krimhalvön. Listan kan göras längre, det är enbart att enskild läsare reflekterar över hur mycket och när ni i olika sammanhang använder vatten under en dag.

Redan 2014 började Ryssland se efter alternativ för att lösa färskvatten tillförseln på Krimhalvön, vavid en rad förslag har lagts fram. Ett förslag har inneburit att bygga en större vattenledning över Kertjsundet vilket har ansetts som en kostnadskrävande lösning vilket ev. kommer leda till hög beskattning av invånarna på Krimhalvön. En annan lösning har inneburit att gräva en större mängd nya färskvattenbrunnar, vilket även genomfördes 2016. En tredje lösning har inneburit att upprätta avsaltningsverk för havsvatten, denna lösning förefaller även innebära stora ekonomiska investeringar men det skulle även medföra en stor energiförbrukning.12

Således förefaller en diskussion förts under en sexårsperiod kring hur vattentillförseln skall lösas till Krimhalvön, men kostnaderna för lösningarna verkar hindra genomförandet. Emedan vattenreservoarerna långsamt har tömts på sitt innehåll och i vissa fall blivit helt tömda, med konsekvensen att i slutet av maj månad 2020 hade reservoarerna, de som ej var tömda, eventuellt enbart 1/3 av deras totala kapacitet kvar.13 Trots detta förefaller Ryssland se framför sig att Krimhalvön skall vara självförsörjande på vatten 2025. Dock förefaller ingen direkt metod vara bestämd för hur samt Rysslands President, Vladimir Putin, har även kritiserat de styrande på Krimhalvön över att deras arbete för att lösa vattentillförseln ej varit tillfyllest.14

En annan lösning för tillförsel av färskvatten till Krimhalvön kan utgöras av att Ryssland och Ukraina genom diplomatiska samtal kommer överens om att öppna Krimkanalen. Dock förefaller de båda parterna stå långt ifrån varandra för en sådan lösning, iom. att Ukraina förefaller antagit linjen att det är den ockuperande makten som har försörjningskravet av det område som de ockuperat,15 i enlighet med folkrätten.16 Därtill får det ses som troligt att Ukraina även ser ett öppnade av Krimkanalen, för att förse Krimhalvön med färskvatten, som ett indirekt godkännande av den ryska annekteringen utav Krimhalvön.17 Varvid en diplomatiska lösningen utav vattentillförseln, i skrivande stund, ej förefaller vara ett möjligt alternativ.

Detta har i sin tur föranlett att en diskussion har börjat föras under KV I-II 2020 huruvida det kan ses som möjligt att Ryssland kan komma genomföra någon form av militär operation i syfte att säkerställa vattentillförseln till Krimhalvön.18 I det sammanhanget bör det noteras att den Ukrainska säkerhetstjänsten har funnit, minst, ett upplag med vapen och sprängmedel i närheten av Krimkanalen.19 Att Ryssland skulle ha några offensiva planer riktade mot Ukraina med syftet att säkerställa vattentillförseln till Krimhalvön, har kraftigt tillbakavisats av den ryska administrationen vid slutet av juli månad 2020.20 Dessa tankegångar har troligtvis kommit utav att Ryssland i år genomför dess årliga operativa-strategiska övningen, med namnet Kavkaz-2020, i det södra militärdistriktet (MD S), vilket till del angränsar mot Ukraina.21 Därtill att större övningar kan utgöra ett sätt för att inledningsvis dölja offensiva militära operationer.22

Sannolikheten för ett väpnat angrepp av Ryssland gentemot Ukraina syftande till att enbart säkerställa färskvattentillförseln för Krimhalvön får dock anses som låg. Detta då inga större, d.v.s. mer allomfattande, strategiska vinster kan ses med det utöver att säkerställa färskvattentillförseln. Snarare riskerar Ryssland ytterligare sanktioner, vilket kan påverka dess strategiska situation. Dock har Ryssland ökat sin självförsörjningsgrad markant sedan annekteringen av Krimhalvön 2014.23 Varvid möjligheten för ett väpnat angrepp ej går att bortses från. Därtill genomförs den ryska beslutsfattningen inom en ytterst begränsad krets av individer tillsammans med Rysslands President,24 varvid det får anses vara ytterst svårt att förutse vilket riktning Ryssland tar i olika frågor men även att beslut kan fattas väldigt snabbt.25 Ett sådant beslut skulle möjligen tas på grunderna att säkerställa de ryska medborgarnas försörjningssäkerhet och hälsa på Krimhalvön.

Avslutningsvis, som skrivits ovan får sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Ukraina ses som låg, med syftet att säkerställa färskvattentillförseln, trots att ett flertal förutsättningar finns på plats för det, detta maa. att inga större strategiska vinster finns med ett sådant agerande. Däremot får det ses som troligt att olika former av påverkansoperationer kommer genomföras för att understödja diplomatiska samtal syftande till att uppnå tillförsel av färskvatten via Krimkanalen. Därutöver torde olika former av infrastrukturella projekt fortgå syftande till att säkerställa färskvattentillförsel av Krimhalvön på lång sikt, om påverkansoperationerna samt de diplomatiska samtalen visar sig fruktlösa.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)

Intelligence and Security Committee of Parliament 1 (Engelska)

Izvestija 1 (Ryska)

Regeringskansliet 12 (Svenska)

Regeringen 1 (Svenska)

Riksdagen 1 (Svenska)

Stratfor 12 (Engelska)

TASS 123 (Engelska)

The Economist 1 (Engelska)

The Jamestown Foundation 12 (Engelska)

The Moscow Times 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Valisluureamet 1 (Engelska)

Världshälsoorganisationen 1 (Engelska)

Warsaw Institute 1 (Engelska)

Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020.

Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham Maryland: Rowman & Littlefield, 2015.

Slutnoter

1 Regeringskansliet. Sveriges nationella säkerhetsstrategi. 2017. https://www.regeringen.se/artiklar/2017/01/sveriges-nationella-sakerhetsstrategi/ (Hämtad 2020-08-04)

2 Statsrådsberedningen. Nationell säkerhetsstrategi. Stockholm: Regeringskansliet, 2017, s. 25.

3 Skr. 2000/01:2. Att förebygga väpnade konflikter. s. 53.

4 Statsrådsberedningen. Nationell säkerhetsstrategi. Stockholm: Regeringskansliet, 2017, s. 25.

5 British Broadcasting Corporation. Russia fears Crimea water shortage as supply drops. 2014. https://www.bbc.com/news/world-europe-27155885 (Hämtad 2020-08-04)

TASS. Ukraine halts canal water supply to Crimea. 2014. https://tass.com/world/729666 (Hämtad 2020-08-04)

6 British Broadcasting Corporation. Russia fears Crimea water shortage as supply drops. 2014. https://www.bbc.com/news/world-europe-27155885 (Hämtad 2020-08-04)

7 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

8 Stratfor. Under Russia, Crimea’s Future Grows Dimmer -- and Drier. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/under-russia-crimea-s-future-grows-dimmer-and-drier-water-scarcity-climate-crisis-economy (Hämtad 2020-08-04)

Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

9 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

10 Ibid.

11 World Health Organization. Water sanitation hygiene. 2020. https://www.who.int/water_sanitation_health/news-events/wash-and-covid-19/en/ (Hämtad 2020-08-04)

12 British Broadcasting Corporation. Russia fears Crimea water shortage as supply drops. 2014. https://www.bbc.com/news/world-europe-27155885 (Hämtad 2020-08-04)

Известия. Крым и Севастополь полностью обеспечат водой к 2025 году. 2019. https://iz.ru/928928/2019-10-05/krym-i-sevastopol-polnostiu-obespechat-vodoi-k-2025-godu (Hämtad 2020-08-04)

Stratfor. Under Russia, Crimea’s Future Grows Dimmer -- and Drier. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/under-russia-crimea-s-future-grows-dimmer-and-drier-water-scarcity-climate-crisis-economy (Hämtad 2020-08-04)

Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

13 The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

14 Известия. Крым и Севастополь полностью обеспечат водой к 2025 году. 2019. https://iz.ru/928928/2019-10-05/krym-i-sevastopol-polnostiu-obespechat-vodoi-k-2025-godu (Hämtad 2020-08-04)

The Moscow Times. Crimea’s Capital Faces Water Shortage, Plans Daily Shutoffs. 2020. https://www.themoscowtimes.com/2020/02/06/crimeas-capital-faces-water-shortage-plans-daily-shutoffs-a69186 (Hämtad 2020-08-04)

15 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

16 SOU 2010:72. Folkrätt i väpnad konflikt: svensk tolkning och tillämpnings. 111-113.

17 Stratfor. Russia's Quick Fixes Won't Solve Crimea's Water Woes. 2020. https://worldview.stratfor.com/article/russias-quick-fixes-wont-solve-crimeas-water-woes (Hämtad 2020-08-04)

18 The Jamestown Foundation. Bari Urcosta, Ridvan. The Geo-Economics of the Water Deficit in Crimea. 2020. https://jamestown.org/program/the-geo-economics-of-the-water-deficit-in-crimea/ (Hämtad 2020-08-04)

The Jamestown Foundation. Goble, Paul. Critical Water Shortage in Crimea May Prompt New Russian Move Against Ukraine. 2020. https://jamestown.org/program/critical-water-shortage-in-crimea-may-prompt-new-russian-move-against-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

Warsaw Institute. Water Shortage in Crimea: Russia May Make a New Move Against Ukraine. 2020. https://warsawinstitute.org/water-shortage-crimea-russia-may-make-new-move-ukraine/ (Hämtad 2020-08-04)

19 The Jamestown Foundation. Bari Urcosta, Ridvan. The Geo-Economics of the Water Deficit in Crimea. 2020. https://jamestown.org/program/the-geo-economics-of-the-water-deficit-in-crimea/ (Hämtad 2020-08-04)

20 TASS. ‘Utter nonsense’: Kremlin rips Russia bashing rumors of Moscow’s ‘plans’ to invade Ukraine. 2020. https://tass.com/politics/1175173 (Hämtad 2020-08-04)

21 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallin: Valisluureamet, 2020, s. 6.

22 Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham Maryland: Rowman & Littlefield, 2015, s. 159.

23 TASS. Putin: Russia is now fully self-sufficient in basic food products. 2020. https://tass.com/economy/1158537 (Hämtad 2020-08-04)

The Economist. Russia’s economy is isolated from the global rout. 2020. https://www.economist.com/europe/2020/03/26/russias-economy-is-isolated-from-the-global-rout (Hämtad 2020-08-04)

The New York Times. Kramer, Andrew E. Thanks to Sanctions, Russia Is Cushioned From Virus’s Economic Shocks. 2020. https://www.nytimes.com/2020/03/20/world/europe/russia-coronavirus-covid-19.html (Hämtad 2020-08-04)

24 Corera, Gordon. Russians Among Us: Sleeper cells, ghost stories and the hunt for putin's agents. New York: Harpercollins Publishers, 2020, s. 344.

Intelligence and Security Committee of Parliament. Russia. London: Intelligence and Security Committee of Parliament, 2020, s. 29.

25 Intelligence and Security Committee of Parliament. Russia. London: Intelligence and Security Committee of Parliament, 2020, s. 29.

Den ryska ockupationens konsekvenser

Innehåller 197 mörka men också lättlästa och inspirerande sidor om ockupationen.

TV-profilen K-G Bergström, känd från många år som politisk kommentator, har släppt en bok som borde bli vida läst - om den ryska ockupationen av nordligaste Sverige 1809.

Till att börja med finns det en stor okunskap om att denna ockupation ens har existerat. Bergström skriver om detta pinsamma förhållande i sitt förord: "Jag har under arbetet med den här boken frågat åtskilliga bekanta med akademisk utbildning om de vet när någon del av svenskt fastland senast var ockuperad. Skrämmande många visste inte att det skedde 1809."

Bergström frågar sig sedan om samma okunskap hade rått om Skåne hade varit ockuperat 1809? Det är svårt att inte hålla med om det osannolika i det, och ännu mindre lättglömd hade väl en ockupation av Stockholm 1809 varit?

Innan jag mer detaljerat går in på bokens huvudsakliga tema,  år 1809 i norr, tål det att påpekas, vilket också Bergström gör, att 1700-talet innebar flera ryska visiter i norr - Umeå brändes tre gånger mellan 1714 och 1721. Min egen by, Rosvik, nämns faktiskt av Bergström i sammanhanget, på grund av lokalbefolkningens framgångsrika motstånd. Överhuvudtaget är Nöd och död som gjord för den lokalhistoriskt intresserade, eftersom den har både ett person. och ortregister.

Om orsakerna till att Norr- och Västerbotten (då hette allt Västerbotten) ockuperades av Ryssland skriver K-G Bergström på ett intresseväckande sätt, som för tanken till mer sentida storpolitiska händelser. Men Nöd och död handlar absolut inte bara om strategi, den rör sig ner till det mycket mänskliga, enskilda planet och skildrar även de ryska ockupanterna på ett nyanserat sätt. Det är en fröjd att läsa om de intryck ryssar gjorde på lokalbefolkningen - både onda och goda minnen lämnade de efter sig, liksom rubel. 

Har händelserna i norr 1809 påverkade, och ockupationens relevans för människorna av idag - det tas upp i bokens avslutande delar. 

K-G Bergström har genom sin nya bok på ett lättläst sätt sammanfattat många minde kända krigshandlingar på svensk mark och han har själv tillfört nya rön om den ryska ockupationens konsekvenser. 

Slutligen vill jag uppmana dig som besöker Piteå att ta dig en titt på kyrkogården mitt i staden, intill Piteå stadskyrka från 1686 (vilket innebär att den är betydligt äldre än många stater, som USA). Ryska soldater brände i stort sett ner Piteå 1721, men genom att kyrkan då utgjorde den ryska arméns högkvarter undgick den att gå upp i rök. När du går omkring på den omgivande gamla kyrkogården, passa på att titta på gravstenen på fotot här nedanför, med rysk text på stenens baksida. Bilden tog jag härom dagen.

På kyrkogården mitt i Piteå står denna gravsten för ryska soldater. 





Vad pandemin kan lära oss om vårt totalförsvar

Vi behöver vara beredda på att händelser kan inträffa som har vida allvarligare konsekvenser än Covid-19. Foto: shutterstock.com.

Den 30 juni beslutade regeringen att utvärdera regeringens, berörda förvaltningsmyndigheters, regionernas och kommunernas åtgärder i samband med COVID-19. (Dir.2020:74). Den kommission som då tillsattes ska slutredovisa sitt resultat den 28 februari 2022, i god tid före nästa val. Fram tills dess ska två delredovisningar lämnas: en senast den 30 november i år samt ännu en senast den 31 oktober 2021. Kommissionens uppgift är lite av skytte på rörligt mål, eftersom vi ännu är långt från pandemins slut och vi kan inte vara säkra på att smittan ligger bakom oss vintern 2022.

Kommittédirektivet på 23 sidor är i allt väsentligt en positiv läsning då det ger uttryck för en hög ambition att förstå vad som skett, vad som fungerat väl eller inte. Som medborgare har vi under året kunna följa heta debatter om tvång versus rekommendation, om vilka restriktioner som införts/inte införts, vem som ska lagra vilken utrustning, om hur våra särskilda boenden (äldreboenden) har agerat, sjukvårdsresurser m m. Det enkla faktum att regeringen valde att fatta sitt beslut i juni är väl en god indikation på att all hantering inte har varit den bästa.

Medan den tillsatta kommittén ska granska just åtgärder kopplade till pandemin, uppkommer frågan om vilka mer generella totalförsvarspolitiska slutsatser som kan dras.

Utan tvekan är COVID-19 något oerhört allvarligt. Det stora antalet dödsoffer (i skrivande stund över 5 700) och det ännu större antalet svårt sjuka. Lägg till det de många och svårhanterade ekonomiska och sociala konsekvenserna. Men ur totalförsvarssynpunkt är den på sitt vis ändå ganska banal:

  • Smittan är en följd av slumpen, av slarv. Ingenting som frammanats av en statlig eller statsstödd antagonist
  • Smittan kommer ensam. De delar av samhället som inte direkt påverkats, fungerar som vanligt. Vi har inga parallella störningar i livsmedels-, el- eller drivmedelsdistribution, ingen omfattande social oro eller olika slag av svåra cyberstörningar som förvärrar smittans skadeverkningar
  • Resurserna som krävs för att bemöta smittan är ganska banala; inköp, lagring, och distribution (till på förhand kända adresser) av en stor mängd huvudsakligen lågteknologisk utrustning, behovet att snabbt kunna ta in extra personal (även sådana med låg eller ingen relevant utbildning)
  • Huvuddelen av de utbildningsinsatser som krävts är i grunden enkla, av typen ”gör så här” och lämpar sig väl för massutbildning av allmänhet, butiker, distribution, restauranger och nyanställda inom vård/omsorg
  • Nyckelaktörerna är väl klustrade och återfinns inom våra regioner och kommuner. De olika privata aktörerna är i detta sammanhang väl kända och omfattas – borde omfattas – av regionala och lokala myndigheters tillsyn.

Någon läsare kanske invänder och menar att punkterna ovan visar på en alltför lättsam och bagatelliserande syn på vad som krävs för att bemästra den pågående pandemin. Men, jämfört med de potentiella skadorna av en svår isstorm, en kraftig geomagnetisk storm liknande den som uppstod år 1859 eller nästa pandemi, som kanske blir ännu mer smittsam och/eller ännu mer dödlig än den pågående så framstår COVID-19 som hanterbar. Eller jämför COVID-19 med en koordinerad attack från en kvalificerad antagonist.

Ändå har våren 2020 kännetecknats av oklarheter och i vissa fall senfärdighet. Här är fyra reflektioner:

Ansvarsprincipen vid en kris

Det finns olika definitioner av ordet ”kris”. Ett sätt att beskriva begreppet är som MSB gör i säkerhetspolitik.se;

”Ordet kris har olika betydelser i olika sammanhang. I arbetet med samhällets krisberedskap är kris ett tillstånd i samhället där konsekvenserna av en händelse är så svåra och allvarlig att de vanliga resurserna inte räcker till för att hantera händelsen. Det krävs därför insatser från en lång rad aktörer som kommuner, länsstyrelser, centrala myndigheter och kanske från regeringen. Det kan också bli så att Sverige måste begära stöd och resurser från andra länder.”

(Understrykningen är författarens.)

Mot detta kan vi ställa Ansvarsprincipen, en av tre grundläggande principer för svensk krishantering: ”Den som har ansvar för en verksamhet i normala fall har också ansvar om det blir en kris.”

Den aktör som har ansvar i normalfallet ska alltså även ha ansvaret vid en kris då denne aktörs resurser per definition inte räcker till. Ansvarsprincipen tycks inte gå helt i linje med uppfattningen om vad en kris är.

För den som vill läsa om ett exempel på vådan med ett alltför decentraliserat ansvar finns en lärorik artikel i Dagens Nyheter från 31 maj, ”Så halkade Sverige efter i den globala jakten på läkemedel”.

Sedan har vi tydligen en oklarhet gällande hur långt ner i den offentliga verksamheten som ansvarsprincipen skall vara rättesnöre. Är enskild kommun den lägsta nivån i ansvarsprinciptrappan (vilket är det enda rimliga, eftersom det är den lägsta nivå där väljaren kan utkräva politiskt ansvar), eller står det kommunen fritt att delegera ansvaret vidare nedåt till enskild skola, förskola, äldreboende eller parkförvaltning? I en intervju i Deutsche Welle i juni tog Utrikesministern upp privata äldreboenden (vilka agerar på enskild kommuns uppdrag) som en förklaring till de höga dödstalen vilket indikerar att hon, förhoppningsvis inte resten av regeringen, inte riktigt har klart för sig hur ansvarsprincipen fungerar.

Kanske är det tid att överväga en omarbetad ansvarsprincip. Kanske borde den ersättas med någon annan, mer robust organisatorisk lösning.

Vikten av en gemensam lägesbild

Vi borde kunna utgå från att på lokal nivå så har varje kommun upprättat och löpande uppdaterat sin egen lägesbild. Samma sak med regionerna. För att från detta kunna bygga och använda en fungerande lägesbild på det nationella planet, krävs att några saker är på plats:

  1. Att de 310 kommunala/regionala lägesbilderna är utformade efter en gemensam mall så att de enkelt kan jackas in i den nationella lägesbilden
  2. Att processen för löpande inrapportering är robust, känd och används
  3. Att den samlade lägesbilden löpande analyseras för att se trender och dra slutsatser av den ackumulerade lägesbilden
  4. Att den nationella nivån tillser att regioner och kommuner löpande underrättas om aktuellt läge
  5. Att man på nationell, regional och även på lokal nivå på förhand har tänkt genom vad som bör omfattas av sekretess eller vara offentligt. Beslut måste nog fattas i den givna situationen, men det hindrar inte förberedande arbete.

Det återstår att se om den av regeringen tillsatta kommittén kommer att se närmare på just frågan om en gemensam lägesbild över tid, men att detta är planerat, organiserat och förövat är ett krav oavsett vilken typ av störning (eller kombination av störningar) som samhället kan bli utsatt för.

Kriskommunikation

Svenska myndigheter är i hög grad starka och självständiga enheter och därför är det ingenting konstigt med att de förväntas ta stor plats i den kommunikation som vänder sig till allmänheten vid kris eller krig. Modellen ställer höga krav på varje enskild myndighets förmåga att kommunicera. Först när krisen är ett faktum, vet vi vilken myndighet som kommer att stå i frontlinjen. Vi kan anta att den tillsatta kommittén kommer att granska Folkhälsomyndighetens kommunikation, men frågan gäller i princip alla myndigheter. Detta är inte rätt plats att som lekman försöka utvärdera den svenska COVID-strategin, det finns som bekant många andra som ägnar sig åt just det, men några observationer gällande kommunikationen:

  • Den 25 januari sade Folkhälsomyndigheten att ”risken för smitta i Sverige är obefintlig”
  • Den 8 februari var budskapet att ”det är förnuftigt att människor inte avstår från att resa”.
  • Vidare har vi under våren kunnat läsa olika bud om huruvida smittan är droppburen eller luftburen och huruvida en smittad person smittar andra innan symptomen brutit ut eller inte.

Inom myndigheten finns antagligen mycket hög medicinsk kompetens och vi bör nog i efterhand inte ifrågasätta de medicinska bedömningar som gjordes initialt, då faktaunderlaget var tunt. Men, en Folkhälsomyndighet som vore bättre rustad för sin roll i det civila försvaret skulle ha bättre förberedda strategier för breddkommunikation. Trovärdigheten skadas naturligtvis om man först säger att resande är OK eller att smittan inte sprids presymptomatiskt men sedan tvingas backa, enkla misstag som borde vara enkla att undvika.

Den internationella aspekten

regeringen.se kan vi läsa följande:

Hot mot freden och svensk säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige ska kunna verka tillsammans med andra och ge och ta emot stöd som även kan vara militärt.”

I maj kunde vi läsa om vilka EU-länder som på olika sätt dittills hade gett stöd till andra medlemmar i unionen. Sverige var inte en av givarna. Efter publiceringen meddelades i och för sig att Region Norrbotten erbjudit norra Finland intensivvårdsplatser men detta skulle vara i utbyte mot fortsatt tillåten arbetspendling över Torne älv. I slutet av juni erbjöd sig Finland lustigt nog att ge Region Norrbotten stöd med – just intensivvårdsplatser.

Händelseutvecklingen under våren, sedd ur synvinkeln internationellt samarbete, är inte särskilt positiv. Vänner prövas som bekant i nöden men summan av den svenska offentliga sektorns förmågor och förberedelser är att vi inte har haft några egentliga resurser att erbjuda andra länder. Den svenska oförmågan, eller oviljan, att bistå andra försvagar de internationella vänskapsbanden och urholkar därigenom vårt totalförsvar. Det finns en risk att våra grannar kommer ihåg detta i en annan, kommande kris, men det är inte säkert att våra ledande försvarspolitiker ser kopplingen.

Sammanfattningsvis. Kommittédirektivet pekar mot att redovisningarna kommer att bli intressant läsning. Men parallellt med att vi följer de smittorelaterade frågeställningarna kan vi som är anhängare av ett starkt försvar dessutom fundera över vilka totalförsvarspolitiska slutsatser vi kan dra.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Nya samarbetsmönster i Europa – vad betyder de för Sverige?

Det finns många utmaningar för det europeiska samarbetet. Foto: Shutterstock.com

Bland alla de stora förändringar som skett i Europa under de senaste åren är organisationernas minskade makt i relation till enskilda länder en av de viktigaste. I Europa ser man numera inte EU och Nato som de enda stora aktörerna i säkerhets- och försvarsfrågor. Enskilda länder bedriver i högre grad än tidigare en egen politik och samlar i vissa fall andra länder omkring sig. Ibland har det skett i samarbete med eller inom organisationerna och ibland har initiativen setts som konkurrerande.

Det finns flera förklaringar till detta och en tidigare text på denna blogg har beskrivit ett antal orsaker.[1] Bland de viktigaste kan noteras sådana som att EU:s utvidgning har gjort organisationen mer heterogen och svårstyrd och därmed svagare. De nya hoten som riktas mot Europa har inte heller enat unionen: länder i syd ser hoten från söder som viktigast medan de i norr upplever att de stora hoten kommer från öster. Med Donald Trump som amerikansk president känns Natos försvarsgaranti inte längre som helt tillförlitlig och när Storbritannien valde att lämna EU uppstod en stark försvagning inom unionen.  I en sådan situation har det dels uppstått en allmän oro för Europas säkerhet men också ett behov och en möjlighet för länder att ta nya initiativ inom och utom organisationerna.

I det nya och komplicerade samarbetsmönster som skapats genom dessa initiativ spelar de europeiska stormakterna Tyskland och Frankrike en stor roll, men det gör även Storbritannien. Här ingår också de nordiska länderna. Att deltagandet i detta samarbete är av stor vikt för Danmark, Finland, Norge och Sverige framkommer tydligt i en studie gjord av de fyra ländernas utrikespolitiska institut.[2] Men vad betyder allt detta speciellt för Sverige?

 

Frankrike, Storbritannien och Tyskland

Västeuropas tre mest inflytelserika länder – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – har, trots sinsemellan stora olikheter, i många år haft ett nära samarbete, styrt av gemensamma eller kompletterande intressen. Medan det fransk-tyska samarbetet spelat en stor roll inom EU, har det brittisk-franska framför allt varit bilateralt.

Det fransk-tyska samarbetet har fungerat som en motor för den europeiska integrationen, baserat på att de initiativ som de två länderna har kompromissat sig fram till ofta godtagits också av andra. De senaste årens påfrestningar på EU ledde till förnyad intensitet i det fransk-tyska samarbetet med avsikt att på olika sätt stärka organisationen. Detta har också i hög grad lyckats genom den globala strategi som EU antagit och som skapat en ökad samordning mellan länderna inom det säkerhets- och försvarspolitiska området. Det Permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) och den Europeiska försvarsfonden är två av de mest omtalade delarna av det nya samarbetet. Båda syftar till ett gemensamt utvecklande av medlemsstaternas militära förmågor.

Mellan Frankrike och Tyskland finns ändå ganska stora olikheter. Frankrike vill t ex skapa ett Europa som leds av ett fåtal länder vilka ”går före” övriga, medan Tyskland i många sammanhang har sökt hitta lösningar som alla kan delta i. Frankrike bedriver också i högre grad än Tyskland en unilateral politik, bl a i när det gäller Ryssland.

Medan Tyskland och Frankrike ofta beskrivs som mer lika än vad de är, gäller det motsatta för relationen mellan Frankrike och Storbritannien. Ser man närmare på de olika sakområdena upptäcker man att försvarsområdet ofta har präglats av samförstånd. Deras samarbete ligger emellertid oftast utanför organisationerna.

En viktig förenande länk är Frankrikes och Storbritanniens unika ställning i Västeuropa som medlemmar av FN:s säkerhetsråd samt innehavet av egna kärnvapen, en stor försvarsmakt, globala intressen och nätverk. Genom Lancasterfördragen, som slöts 2010 och därefter förnyats, samarbetar de om kärnvapenutveckling, skapandet av en gemensam insatsstyrka, samarbete mot terrorism och materielfrågor.[3] Brexit innebar inget avbrott i detta. År 2018 beslöts att Frankrike skulle stödja den brittiskledda stridsgruppen i Estland medan britterna skulle ge logistiskt stöd till fransmännens operation Barkhane i Mali. Vidare bestämde de två länderna att skapa ett försvarsministerråd, vilket gav ett permanent forum för de två försvarsministrarnas diskussioner. Ett möte i juni 2020 i London vittnar om de fortsatta ambitionerna att bygga vidare på samarbetet.

Att Storbritannien fortsatt har en roll också inom det europeiska samarbetet är viktigt för båda länderna. Britterna deltar i det franska EI2 (se nedan) och idéer finns om att skapa ett europeiskt säkerhetsråd som skulle inkludera Storbritannien.

Mellan Frankrike och Storbritannien finns emellertid också en rad olikheter, t ex synen på Ryssland, och de konkurrerar med varandra på en rad områden. Om brexitförhandlingarna helt skulle misslyckas skulle det sannolikt också skapa sådana klyftor mellan Frankrike och Storbritannien att även det bilaterala samarbetet skulle påverkas.

 

Nya samarbetsmönster

Utöver detta samarbete har under de senaste åren såväl Storbritannien som Tyskland och Frankrike tagit initiativ som ledare för samarbete mellan ett antal länder och i alla de nedanstående ingår Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det mest slående i den nordiska studien som nämnts ovan är att alla de fyra nordiska länderna ser samma huvudskäl för att ingå i grupperna, nämligen att få en starkare relation till ledarnationen.

Initiativen i sig är däremot mycket olika till sin natur. Den brittiska Joint Expeditionary Force (JEF) är en snabbinsatsstyrka, som Storbritannien inbjudit likasinnade länder i norra Europa att ansluta sig till. Den ingår i Nato men kan också agera självständigt och britterna har under de senaste åren valt att se Östersjöområdet som sitt huvudsakliga fält. Norge och Danmark anslöt sig 2014, då JEF bildades, medan Finland och Sverige blev medlemmar 2017. Utöver att stärka kontakten med Storbritannien ser de nordiska länderna JEF som värdefullt för att skapa interoperabilitet och ge övningstillfällen. Det faktum att JEF är en snabbinsatsstyrka upplevs också som betydelsefullt med tanke på att annan hjälp kan dröja. Från alla de nordiska ländernas sida anser man dessutom att JEF ger ett bidrag till avskräckningen i området.

Den tyska Framework Nations Concept (FNC) har liksom JEF en anknytning till Nato, men Tyskland har förklarat att man ser FNC som en länk mellan Nato och EU och vill satsa på att fylla de luckor som finns hos båda. Även alliansfria länder kan delta i det kapacitetsbyggande som är målet och över 20 länder i norra, östra och sydöstra Europa utvecklar nu sina speciella kapaciteter inom FNC. Norge och Danmark anslöt sig 2014, Finland 2017 och Sverige 2018. Norge är det nordiska land som ger mest vikt till FNC men liksom för de övriga är det den starkare länken till Tyskland som ses som mest värdefull.

Den franska European Intervention Initiative (EI2)[4] är olikt de andra initiativen i det att det inte har någon relation till vare sig EU eller Nato. Syftet sägs vara att ”bidra till skapandet av en europeisk strategisk kultur” och speciellt att ”öka européers förmåga att agera tillsammans”. Avsikten är att genomföra militära operationer av olika slag inom geografiska områden av betydelse för Europa och många ser EI2 som fokuserat på Afrika. För Sverige och Danmark har detta varit oproblematiskt, eftersom båda har ett intresse för Afrika och en militär närvaro i Sahel. Däremot har det faktum att EI2 inte har någon länk till EU setts som en anledning till att Sverige tvekade att ansluta sig direkt efter den franska inbjudan år 2018. Samtidigt upplevdes just detta som en positiv aspekt för Norge och Danmark, eftersom det betydde att de kunde bli fullvärdiga medlemmar. Huvudskälet för alla de nordiska länderna var emellertid kontakten med Frankrike.

Exemplen ovan illustrerar den nya situationen i Europa där enskilda länder spelar en allt större roll och där deras initiativ kompletterar men även i viss mån kan konkurrera med det samarbete som sker inom organisationerna. Även om JEF ses som relevant för det kollektiva försvaret framgår att det inte i första hand är gruppernas uppgifter utan anknytningen till de stora länderna som är den viktigaste aspekten. Påfallande är dessutom att detta inte skiljer sig mellan de länder som är medlemmar av Nato och de som är alliansfria.  Beträffande EI2 spelade också övriga nordiska länders deltagande en roll. Danmark arbetade aktivt för att de andra skulle delta och för Finland var det till och med avgörande för beslutet att själv medverka.

 

Övriga grupper

Av beskrivningen av de stora ländernas initiativ och de nordiska ländernas beroende kan det uppfattas som att mindre länder inte har någon möjlighet till inflytande i Europa. Den bild som givits är emellertid inte fullständig. Ett aktuellt exempel är diskussionen kring stödet för de länder som drabbats hårdast av Covid-19, där de ”frugala fyra”, Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike, med visst stöd av Finland fick igenom en del av sina krav på ändringar av den tidigare lagda fransk-tyska planen.

En likartad grupp är den s k Hanseatiska alliansen,[5] som under ledning av Nederländerna under några år fungerat som en motpol till främst franska planer och som i viss mån övertagit Storbritanniens roll. Med sin tyngdpunkt i norra Europa och en politik som bland annat går ut på ekonomiskt ansvarstagande ses också Tyskland som en sympatisör till gruppen. Generellt är dock de länder som ingår alltför små för att ha någon riktig tyngd.

 

Vad betyder detta för Sverige?

Europa befinner sig nu i en situation då hot av en rad olika slag har potentialen att skada och försvaga kontinenten. Även om medvetenheten om dessa hot är stor, finns olika synsätt om hur man ska bemästra dem och vilken prioritet olika hot ska ha. EU är i behov av en sammanhållen politik mot Ryssland och Kina liksom av en gemensam syn på hur EU ska kunna förena sammanhållning och effektivitet men i dessa och en rad andra frågor skiljer sig åsikterna, och inte minst bland de större länderna inom EU.

Sverige och en del andra medlemmar har förlorat en i många frågor stark allierad då Storbritanniens lämnade EU. Det gäller t ex sådana viktiga frågor som frihandel, synen på Ryssland och motstånd mot långtgående federalism men också de nordeuropeiska intressena. Efter brexit ses nu de fyra till folkmängden största länderna (Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland) som de mest inflytelserika. Att tre av dem gränsar till Medelhavet får oundvikligen betydelse för EU:s politik.

I en situation där länders storlek spelar en stor roll kan Sverige på egen hand inte göra sig några illusioner om att få ett starkt inflytande i Europa. Sverige kommer inte heller att ingå i en inre kärna, och därmed bli en stark röst i EU – en sådan roll är reserverad för euroländerna.

Att samarbeta med andra länder av olika slag för att i största möjliga mån kunna få genomslag för svenska intressen är en nödvändighet för Sverige. I det ingår inte bara att vara stark när det gäller att försvara egna vitala frågor utan också att vara aktiv och konstruktiv på andra europeiska områden för att andra ska se Sverige som en tillgång för unionen.

Som alliansfritt land finns inga garantier för att Sverige ska få hjälp, endast förhoppningar att det ska vara i andras intresse att hjälpa Sverige i en krissituation. Samarbete och gemensamma övningar är viktiga aktiviteter för detta syfte. Med Finland har Sverige ett mycket nära försvarssamarbete och bland de övriga nordiska länderna finns också ett ökat sådant. De internationella övningarna spelar därutöver en stor roll.

För Sverige är det en förutsättning att vara väl rustat om landet ska kunna vara en värdefull partner i relationen till EU och Nato samt gentemot enskilda länder i Europa och givetvis USA. Men i den europeiska situationen som den ser ut idag betyder det också aktiviteter i enlighet med beslutet i juli 2020 att ansluta sig till den franska Takubainsatsen i Mali. Här rör det sig inte bara om en insats mot terrorism och människohandel. Det är också svenska intressen och svensk säkerhet det handlar om.

Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.


[1] Se Gunilla Herolf, ”Vart tog EU och Nato vägen?”, KKrVA-bloggen, februari 2020.

[2] Fägersten, B. (ed)., The Nordics and the New European Security Architecture, UI Report 3/2020. Studien är i hög grad baserad på intervjuer vid respektive länders utrikes- och försvarsdepartement.

[3] UK-France, Summit 3rd March 2016, Annex on Security and Defence, www.gov.uk

[4] I EI2 ingår Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland.

[5] I Hanseatiska alliansen ingår Danmark, Estland, Finland, Irland, Lettland, Litauen, Nederländerna och Sverige.

Hur skapar vi uppdragstaktiker?


Inlägget finns också publicerat på KKrVa blogg den 27 juni 2020.


Det här inlägget ska ses som en uppföljning av Ola Palmqvists inlägg ”Uppdragstaktik – en svensk papperstiger”, publicerat på KKrVa blogg den 15 juni. Som Ola Palmqvist tydligt belyser, en sak är att bekänna sig till uppdragstaktik men enbart läpparnas bekännelse skapar inte uppdragstaktiker. I det här inlägget föreslår jag ett antal konkreta åtgärder som jag tror skulle bidra till att skapa chefer med ett uppdragstaktiskt ”mindset”. Ibland kanske jag slår in öppna dörrar. Jag ber därför läsaren om ursäkt om hon eller han vid vissa tillfällen kommer att utbrista ”men det gör vi ju redan!”. Samtidigt, varje sådan reaktion är något att glädja sig åt, det visar att resan mot att skapa uppdragstaktiker är påbörjad.

Bakgrund

Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin (MSD) fastslår entydigt att uppdragstaktik är den ledningskultur som ska prägla Försvarsmaktens verksamhet. Det såväl när det gäller huvuduppgiften, att försvara landet mot ett väpnat angrepp, som vid de förberedelser som krävs för att skapa den förmågan:

”Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid”. (Försvarsmaktens uppdrag, MSD 16 sid 40)

 

”Detta kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfi­losofi­ på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden” (MSD 16 förord)

Innebörden av uppdragstaktik utvecklas senare i skriften bland annat med följande skrivningar:

”Men hela poängen med uppdragstaktik är att låta välutbildade chefer få långtgående mandat i genomförande för att motverka den ofrånkomliga effekten av att krigföring ofta är kaos på grund av friktion, växelverkan och ­fiendskap.”

(MSD 16 sid 68)

 

”Chefen och ledaren. Gott ledarskap och ömsesidigt förtroende mellan chefen och underställda är en förutsättning för effektiv ledning genom uppdrag. Chefen leder underlydande enheter, förband och gemensamma funktioner med biträde av sin stab. Chefen är ansvarig för att lösa förelagda uppdrag och bär odelat det ansvar som tjänsteställningen medför. Engagemanget, förmågan och viljan att ta ansvar utgör en av de viktigaste chefsegenskaperna på alla nivåer. Chefen ska kunna bestämma sig, vara tydlig och konsekvent.

(MSD 16 sid 69)

Här finns inga tveksamheter. Försvarsmakten har tydligt angett vad som gäller. Samstämmigheten mellan doktrin och verklighet tycks dock ha brister, i vissa stycken allvarliga sådana.

I sitt inlägg på KKrVa blogg den 15 juni ger Ola Palmqvist en oroande bild av chefer som är plan- och metodbundna i sitt agerande – istället för handlingskraftiga uppdragstaktiker som tar egna initiativ för att utnyttja tillfällen som uppstår under striden.

I ett bihäfte till KKrVa Handlingar och Tidskrift 2/2020 har sex elever vid FHS, i samband med ”Fältövning Ardennerna”, analyserat svensk uppdragstaktik i förhållande till tyskt agerande under striderna i maj 1940. Även där är slutsatsen tämligen tydlig – det är tveksamt om svenskt tänkande och agerande idag präglas av en uppdragskultur.

Då det är osannolikt att svenska officerare skulle vara födda oförmögna att tänka och agera uppdragstaktiskt uppstår frågan, varför gör de inte det och hur komma tillrätta med problemet? Här några tankar och förslag.    

Självbilden

Människors agerande påverkas av hur de själva och omgivningen uppfattar vad som förväntas sig av dem. Det är därför helt avgörande att göra det tydligt vad som är en officers uppgift(er), och vad det innebär. Det påverka såväl officerens självbild som den utbildning, och befattningsplanering, som krävs för att skapa en duglig officer. Hur beskriver då Försvarsmakten en officers uppgifter? Är man intresserad av att söka jobb i Försvarsmakten beskrivs officersyrket som:

Din uppgift som officer är att formulera mål och planer för hur organisationens resurser och förmågor ska användas på bästa sätt. Du sätter upp riktlinjer, initierar styrning och följer upp arbetet.”

(https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/jobba-i-forsvarsmakten/tre-inriktningar/officer/officer/).

En beskrivning som inte är helt lätt att associera med en officers roll i krig - skälet till att det överhuvudtaget finns officerare. Texten ger knappast heller några omedelbara associationer till ett chefskap där beslutsvillighet, vilja att ta personligt ansvar och improvisationsförmåga är de egenskaper som ska prägla hennes eller hans agerande. Den antyder överhuvudtaget ingen koppling till Försvarsmaktens huvuduppgift, att kunna möta ett väpnat angrepp, och officerarnas helt centrala roll i det sammanhanget. Uppgiftsbeskrivningen skulle lika gärna kunna avse i stort sett vilken chefstjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning.  Även i den övriga texten på rekryteringssidan som beskriver de egenskaper som en officer ska ha nämns inte orden krig eller strid en enda gång. Är det den bild av en officer som Försvarsmakten vill ge, och som presumtiva uppdragstaktiker ska identifiera sig med?

En första åtgärd borde därför vara att omforma Försvarsmaktens budskap, utåt som inåt, till att klargöra att officerens i alla avseenden främsta uppgift är att vara chef i krig, med de krav det ställer. Här ett förslag på en annan skrivning för att beskriva en officers uppgifter:

En officers främsta uppgift är att i krig, på olika chefsbefattningar, leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. I fredstid skiftar arbetet mellan förbands- och stabstjänst med syfte, att som chef på olika nivåer, utveckla Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Tidvis kan arbetet också innebära att vara militär expert i andra organisationer än Försvarsmakten.   

Handböcker

I oväntade situationer agerar de flesta människor (även officerare) oftast utifrån det man blivit lärd eller har upplevt tidigare. Ju mer stressfylld och oöverskådlig situationen är (normalfallet i krig) desto mer tenderar man att falla tillbaka på det man ”kan”, det vill säga befästa teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter. Om inte ett uppdragstaktiskt tänkesätt är det ”mentala bagage” man bär med sig, så lär det knappast vara det som man tillämpar när det oväntade inträffar.

De metoder för planering och ledning som beskrivs i olika handböcker utgör grunden för såväl teoretisk utbildning som praktiska övningar. Det är därför helt avgörande att det som sägs i böckerna bidrar till ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande. Den allvarliga kritik som Ola Palmqvist (och FHS) riktar mot de planerings- och ledningsmetoder som beskrivs i olika handböcker bör därför tas på största allvar.

”Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

(Ur Ola Palmqvist inlägg, utdrag från ett yttrande över Metodhandbok bataljon)

 

Arméstaben, Markstridsskolan och FHS bör därför snarast tillsätta en gemensam arbetsgrupp som snabbt tar fram en handbok Taktisk Ledning där uppdragstaktik, med allt vad det innebär för planeringsmetodik och chefers agerande, är ledstjärnan för de metoder som beskrivs. Den skulle sedan utgöra grunden för nya handböcker, och ändringar i redan existerande publikationer. Den övergripande styrning som krävs finns redan i form av Militärstrategisk doktrin.

 

Motsvarande arbete bör göras även i Marinen och Flygvapnet.

Här är det viktigt att notera att förutsättningarna för, och möjligheterna att tillämpa, uppdragstaktik skiljer sig mellan försvarsgrenarna. Det beroende på bl a teknik, miljö där förbanden uppträder och en annorlunda motståndare. Det innebär dock inte att behovet av att ta initiativ, fatta beslut och improvisera utifrån läget kommer att vara mindre, metoderna hur bädda för detta kommer däremot att vara annorlunda.    

 

Från dessa mer centralt vidtagna åtgärder till några mer jordnära förslag som kan bidra till att skapa officerare med ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande.

 

Övningar

Fältövningar och stabstjänstövningar är gyllene tillfällen att utveckla ett uppdragstaktiskt tänkande. Visserligen har den typen av övningar primärt andra syften, konkretisera taktiska principer, öva metodik mm, men de ger en ram som kan och bör utnyttjas för att utveckla deltagarnas vilja att ta initiativ och förmåga att improvisera.

 

Vid fältövningar är metoden för att åstadkomma detta är skäligen enkel. När en plan är utarbetad ställs de övade inför uppgiften ”nu händer detta – chefens order och åtgärder, med kort motivering – tid XX minuter”. Det är måttligt tidskrävande och kan varieras i oändlighet med samma plan som grund. Sådana moment kan därför genomföras många gånger under samma övning. Det viktiga här är inte att testa den stridsplan som personen, gruppen eller staben tagit fram, utan att ”mängdträna” beslutsfattning. De övade ska ges erfarenheten/upplevelsen att det är deras självklara roll att fatta beslut, och att en plan ständigt måste anpassas till situationsutvecklingen.

 

Därmed inte sagt att planers realiserbarhet, eller nya metoders värde, inte ska prövas, t ex: tillåter tillgången på artilleriammunition att striden förs på det sätt som planen anger, räcker tiden innan fienden beräknas nå området till för att genomföra de planerade fältarbetena etc. Det är dock ett annat moment i övningen, och med ett annat syfte. Det senare har självfallet större tyngd om fältövningen utgör skarp krigsplanläggning. Men även då bör moment ingå där cheferna, och staberna ställs inför det oväntade. Om inte annat som en påminnelse om att planer sällan håller längre än till det att striden börjar, sedan måste man fatta nya beslut och improvisera.

 

En bonuseffekt av denna typ av moment är att vid övningar där chefen har en stab till sitt förfogande kan även stabsmedlemmarna engageras. De tvingas till att snabbt analysera vad den nya situationen innebär för olika tjänstegrenar. Det för att kunna ge chefen adekvata råd, och inte minst hitta nya lösningar när det gäller hur ominrikta logistik, underrättelsetjänst mm, beroende på vilket sätt den ursprungliga planen förändras.

 

När det gäller stabstjänstövningar är det enligt min mening bättre att i stället för ett fåtal stort upplagda stabstjänstövningar genomföra fler mindre övningar, där chefer såväl som staber tvingas till att vid flera tillfällen agera på oväntade händelseutvecklingar. Stora stabstjänstövningar har en inneboende tröghet som gör att de sällan ger en god bild av den dynamik i stabsarbetet som verkligheten kommer kräva. Fler mindre stabstjänstövningar innebär också att det efterhand kan läggas mindre tid på att öva stabsmetodik ”jobba bort ringrosten”. Övningen kan istället koncentreras på det egentliga syftet med stabsarbete, producera bra order till förbanden. 

 

Sammantaget, såväl fältövningar som stabstjänstövningar bör genomföras på ett sådant sätt att de bidrar till att skapa en uppdragsmentalitet hos deltagarna. Det vill säga, öva hur hantera och utnyttja det kaos som striden/operationen/kriget alltid kommer att innebära.

 

Med detta sagt om fält- och stabstjänstövningar, det finns fler steg.

 

Den bästa metoden att skapa officerare med initiativkraft, vilja att fatta beslut och improvisationsförmåga är ”oscriptade” dubbelsidiga övningar, där tämligen stora förband, bataljon eller större, ställs mot varandra. Det ger möjlighet att utnyttja för deltagarna okänd terräng, skapar ett taktiskt samman där många olika parametrar påverkar skeendet och visar också på konsekvenserna av olika åtgärder över tiden. Av ekonomiska skäl, markskadehänsyn, tillgång på förband mm, kan sådana övningar bara genomföras tämligen sällan. Men även mindre övningar, t ex kompanis anfall hemma på övningsfältet, kan och bör utnyttjas för att utveckla chefers beslutsfattningsförmåga och initiativlust. En pigg B-styrka är där ett bra instrument för att tvinga fram ett aktivt från agerande från gruppchef till kompanichef. Dagens stridsfältssimulatorer ger dessutom möjligheten att förstärka upplevelsen/erfarenheten ”bättre att agera, än att envist hänga kvar vid planen”.

 

Här, som vid beslutsfattningsmoment under fält- och stabstjänstövningar, är det utomordentligt viktigt att det är tillåtet att göra ”fel”. Målet är inte att hitta den perfekta lösningen, utan skapa en vilja och förmåga, hos chefer på alla nivåer, att agera när man ställs inför det oförutsedda.       

 

Fred kontra krig

I officersyrket, till skillnad från de flesta andra yrken, finns en inbyggd motsättning mellan hur man förväntas agera i krig, huvuduppgiften man finns till för, och den i stor utsträckning regelstyrda och tämligen tröga fredsverksamheten. En stelbent ledd verksamhet i fred kan leda till en mentalitet som hämmar de egenskaper vi vill se hos en officer i krig. Lever man i en miljö där verksamheten uppfattas som ”planen gäller (trots nya omständigheter)”, ”det bestämmer någon annan”, ”reglerna säger”, ”det finns ingen rutin för det” mm, är det osannolikt att man över en natt skulle finna det naturligt och självklart att kraftfullt agera efter eget huvud och improvisera fram oplanerade och oprövade lösningar.    

 

Denna motsättning har alltid funnits. Fred är inte krig. Det finns dock åtgärder som kan bidra till att påminna alla om att det är förmågan i krig som ska styra arbetet även i fred, och som skapar utrymme för, och uppmuntrar, initiativ även i fredsarbetet.

 

Här tre ”gamla” metoder som fyller en sådan funktion. Även om de, i större eller mindre utsträckning, redan är en del av Försvarsmaktens verksamhet idag tycker jag de är så betydelsefulla att det finns skäl att nämna dem.

 

Tidigare var veckorna 23 och 24 (i alla fall i armén) öronmärkta för krigsförberedelser. Det gällde såväl staber som förband. All ”fredsverksamhet” sattes på sparlåga. Krigsplanläggningen sågs över, ofta i form av fältövningar, högre chefer (och deras krigsstaber) hade möjlighet att träffa sina DUC (med staber), tillståndet i mobiliseringsförråd kontrollerades mm. Aktiviteter som inte bara gav en tydlig återkoppling till vad fredsverksamheten syftade till, utan ofta också gav impulser till åtgärder för att öka krigsdugligheten hos förbanden eller hur förbättra existerande planering. De gav även personkännedom ”aha, är det du som om är min motsvarighet i stab xx”, en nog så nyttig kunskap för den dag det skulle kunna bli nödvändigt att samverka för att hantera en oväntad situation.

 

Alla (undantagen var få) officerare roterade mellan förbandstjänst och stabstjänst. Båda perspektiven är nödvändiga för att skapa regelverk, rutiner och vidta åtgärder som bidrar till en kultur där krigsförbandens behov sätts i centrum. Men också för att skapa en förståelse vid förbanden för de möjligheter och begränsningar som styr högre chefers beslut. Något som sannolikt leder till initiativ på lokal nivå för att lösa problem där högre chef har begränsade möjligheter att hjälpa till. Likaså bör det ske en motsvarande rotation mellan att vara lärare vid skolor och förbandsverksamhet. Risken finns annars att det uppstår ett glapp mellan vad som undervisas och det som är praktiskt möjligt, eller lämpligt.

 

Krigsförbandscheferna bör ges ett långtgående inflytande, och ansvar, över utvecklingen av det egna förbandet. Något som också bidrar till att skapa en uppdragskultur då det ger utrymme för initiativ och lokala lösningar. Här kan det finnas idéer att hämta i Verksamhetsidé 90 (VI 90), introducerad av dåvarande ÖB, Bengt Gustavsson.

 

Impulser utifrån

Det finns civila organisationer som ständigt hanterar det oförutsedda, eller om man så vill, det icke planeringsbara. Ett exempel skulle kunna vara flygbolag som rutinmässigt snabbt måste omdirigera flygplan och besättningar på grund av händelser som bombhot, tekniska fel, dåligt väder mm. Ett annat skulle kunna vara trading av olika slag där tillfället att göra en god affär kan försvinna lika snabbt som den dök upp.

I båda fallen finns det säkert vissa övergripande riktlinjer inom företaget, men hur utbildar, förbereder och väljer man ut de personer som praktiskt ska lösa uppgifterna? Här, och i andra företag, kanske det finns idéer och metoder som skulle kunna ge inspiration till hur skapa goda uppdragstaktiker. Reservofficerarna skulle här kunna bidra, både med egna erfarenheter och genom att förmedla kontakter till företag där ”stridsledning” är en viktig del i verksamheten.

Försvarshögskolan bör ges forskningsuppdrag (men också genomföra elevarbeten) där man undersöker hur olika försvarsmakter la eller lägger upp utbildning, personalplanering mm för att skapa officerare med ett uppdragsinriktat tänkesätt. Det i kombination med modern ledarskapsforskning borde utmynna i förslag på metoder som kan användas såväl i Försvarsmakten, som i den egna undervisningen.

Även Rekryteringsmyndigheten har här en roll. Redan idag gör man bedömningar ”befälsskattning” av såväl värnpliktiga som presumtiva officerare. Kan detta utvecklas? En högst personlig spekulation; kan det vara så att personer som i skolan har varit lite bråkiga och oppositionella därmed visat personliga egenskaper som kan vara bra hos en uppdragstaktiker?

Avslutning

Det finns många ytterligare åtgärder som kan och bör vidtas. Det finns inga Alexanderhugg som med ett slag skapar uppdragstaktiker. Det är frågan om att skapa en kultur som består av en kombination av mental inställning, föreskrifter, utbildningsmetoder på skolor och vid övningar, urval och inte minst förebilder och attityder i det dagliga arbetet.

Här har jag främst lyft fram officerens roll ur ett uppdragstaktiskt perspektiv. Men ska Försvarsmakten präglas av en uppdragskultur så ställer det höga krav på alla i organisationen. Officerare, specialistofficerare, soldater och civilanställda. Alla måste se det som naturligt och självklart att ta initiativ och improvisera utifrån den situation de befinner sig i. Det för att, i såväl krig som fred, bidra till att syftet med deras verksamhet kan uppnås.    

Min förhoppning med det här inlägget är därför att många ska bidra med idéer, i stort som smått, såväl i debatten som i sitt arbete, om hur man skapar en Försvarsmakt präglad av en stark uppdragskultur.

Kanske en och annan också fått något uppslag om hur utveckla den verksamhet hon eller han redan håller på med.

                                                                              *****


Hur skapar vi uppdragstaktiker?

Foto: Försvarsmakten.

Det här inlägget ska ses som en uppföljning av Ola Palmquists inlägg ”Uppdragstaktik – en svensk papperstiger”, publicerat på KKrVa blogg den 15 juni. Som Ola Palmqvist tydligt belyser, en sak är att bekänna sig till uppdragstaktik men enbart läpparnas bekännelse skapar inte uppdragstaktiker. I det här inlägget föreslår jag ett antal konkreta åtgärder som jag bedömer skulle bidra till att skapa chefer med ett uppdragstaktiskt ”mindset”. Ibland kanske jag slår in öppna dörrar. Jag ber därför läsaren om överseende om hon eller han vid vissa tillfällen kommer att utbrista ”men det gör vi ju redan!”. Samtidigt, varje sådan reaktion är något att glädja sig åt, det visar att resan mot att skapa uppdragstaktiker är påbörjad.

Bakgrund

Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin (MSD) fastslår entydigt att uppdragstaktik är den ledningskultur som ska prägla Försvarsmaktens verksamhet. Det såväl när det gäller huvuduppgiften, att försvara landet mot ett väpnat angrepp, som vid de förberedelser som krävs för att skapa den förmågan:

”Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid”. (Försvarsmaktens uppdrag, MSD 16 sid 40)

”Detta kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfi­losofi­ på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden” (MSD 16 förord)

Innebörden av uppdragstaktik utvecklas senare i skriften bland annat med följande skrivningar:

”Men hela poängen med uppdragstaktik är att låta välutbildade chefer få långtgående mandat i genomförande för att motverka den ofrånkomliga effekten av att krigföring ofta är kaos på grund av friktion, växelverkan och ­fiendskap.”  (MSD 16 sid 68)

”Chefen och ledaren. Gott ledarskap och ömsesidigt förtroende mellan chefen och underställda är en förutsättning för effektiv ledning genom uppdrag. Chefen leder underlydande enheter, förband och gemensamma funktioner med biträde av sin stab. Chefen är ansvarig för att lösa förelagda uppdrag och bär odelat det ansvar som tjänsteställningen medför. Engagemanget, förmågan och viljan att ta ansvar utgör en av de viktigaste chefsegenskaperna på alla nivåer. Chefen ska kunna bestämma sig, vara tydlig och konsekvent. (MSD 16 sid 69)

Här finns inga tveksamheter. Försvarsmakten har tydligt angett vad som gäller. Samstämmigheten mellan doktrin och verklighet tycks dock ha brister, i vissa stycken allvarliga sådana.

I sitt inlägg på KKrVa blogg den 15 juni ger Ola Palmquist en oroande bild av chefer som är plan- och metodbundna i sitt agerande – istället för handlingskraftiga uppdragstaktiker som tar egna initiativ för att utnyttja tillfällen som uppstår under striden.

I ett bihäfte till KKrVa Handlingar och Tidskrift 2/2020 har sex elever vid FHS, i samband med ”Fältövning Ardennerna”, analyserat svensk uppdragstaktik i förhållande till tyskt agerande under striderna i maj 1940. Även där är slutsatsen tämligen tydlig – det är tveksamt om svenskt tänkande och agerande idag präglas av en uppdragskultur.

Då det är osannolikt att svenska officerare skulle vara födda oförmögna att tänka och agera uppdragstaktiskt uppstår frågan, varför gör de inte det och hur komma tillrätta med problemet? Här några tankar och förslag.

Självbilden

Människors agerande påverkas av hur de själva och omgivningen uppfattar vad som förväntas av dem. Det är därför helt avgörande att göra det tydligt vad som är en officers uppgift(er), och vad det innebär. Det påverkar såväl officerens självbild som den utbildning, och befattningsplanering, som krävs för att skapa en duglig officer. Hur beskriver då Försvarsmakten en officers uppgifter? Är man intresserad av att söka jobb i Försvarsmakten så beskrivs officersyrket som:

”Din uppgift som officer är att formulera mål och planer för hur organisationens resurser och förmågor ska användas på bästa sätt. Du sätter upp riktlinjer, initierar styrning och följer upp arbetet.” 

https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/jobba-i-forsvarsmakten/tre-inriktningar/officer/officer/

En beskrivning som inte är helt lätt att associera med en officers roll i krig – skälet till att det överhuvudtaget finns officerare. Texten ger knappast heller några omedelbara associationer till ett chefskap där beslutsvillighet, vilja att ta personligt ansvar och improvisationsförmåga är de egenskaper som ska prägla hennes eller hans agerande. Den antyder överhuvudtaget ingen koppling till Försvarsmaktens huvuduppgift, att kunna möta ett väpnat angrepp, och officerarnas helt centrala roll i det sammanhanget. Uppgiftsbeskrivningen skulle lika gärna kunna avse i stort sett vilken chefstjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning.  Även i den övriga texten på rekryteringssidan som beskriver de egenskaper som en officer ska ha nämns inte orden krig eller strid en enda gång. Är det den bild av en officer som Försvarsmakten vill ge, och som presumtiva uppdragstaktiker ska identifiera sig med?

En första åtgärd borde därför vara att omforma Försvarsmaktens budskap, utåt som inåt, till att klargöra att officerens i alla avseenden främsta uppgift är att vara chef i krig, med de krav det ställer. Här ett förslag på en annan skrivning för att beskriva en officers uppgifter:

En officers främsta uppgift är att i krig, på olika chefsbefattningar, leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. I fredstid skiftar arbetet mellan förbands- och stabstjänst med syfte, att som chef på olika nivåer, utveckla Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Tidvis kan arbetet också innebära att vara militär expert i andra organisationer än Försvarsmakten.   

Handböcker

I oväntade situationer agerar de flesta människor (även officerare) oftast utifrån det man blivit lärd eller har upplevt tidigare. Ju mer stressfylld och oöverskådlig situationen är (normalfallet i krig) desto mer tenderar man att falla tillbaka på det man ”kan”, det vill säga befästa teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter. Om inte ett uppdragstaktiskt tänkesätt är det ”mentala bagage” man bär med sig, så lär det knappast vara det som man tillämpar när det oväntade inträffar.

De metoder för planering och ledning som beskrivs i olika handböcker utgör grunden för såväl teoretisk utbildning som praktiska övningar. Det är därför helt avgörande att det som sägs i böckerna bidrar till ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande. Den allvarliga kritik som Ola Palmqvist (och FHS) riktar mot de planerings- och ledningsmetoder som beskrivs i olika handböcker bör därför tas på största allvar.

”Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

(Ur Ola Palmquist inlägg, utdrag från ett yttrande över Metodhandbok bataljon)

Arméstaben, Markstridsskolan och FHS bör därför snarast tillsätta en gemensam arbetsgrupp som snabbt tar fram en handbok Taktisk Ledning där uppdragstaktik, med allt vad det innebär för planeringsmetodik och chefers agerande, är ledstjärnan för de metoder som beskrivs. Den skulle sedan utgöra grunden för nya handböcker, och ändringar i redan existerande publikationer. Den övergripande styrning som krävs finns redan i form av Militärstrategisk doktrin.

Motsvarande arbete bör göras även i Marinen och Flygvapnet.

Här är det viktigt att notera att förutsättningarna för, och möjligheterna att tillämpa, uppdragstaktik skiljer sig mellan försvarsgrenarna. Det beroende på bl a teknik, miljö där förbanden uppträder och en annorlunda motståndare. Det innebär dock inte att behovet av att ta initiativ, fatta beslut och improvisera utifrån läget kommer att vara mindre, metoderna för hur bädda för detta kommer däremot att vara annorlunda.

Från dessa mer centralt vidtagna åtgärder till några mer jordnära förslag som kan bidra till att skapa officerare med ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande.

Övningar

Fältövningar och stabstjänstövningar är gyllene tillfällen att utveckla ett uppdragstaktiskt tänkande. Visserligen har den typen av övningar primärt andra syften, konkretisera taktiska principer, öva metodik mm, men de ger en ram som kan och bör utnyttjas för att utveckla deltagarnas vilja att ta initiativ och förmåga att improvisera.

Vid fältövningar är metoden för att åstadkomma detta skäligen enkel. När en plan är utarbetad ställs de övade inför uppgiften ”nu händer detta – chefens order och åtgärder, med kort motivering – tid XX minuter”. Det är måttligt tidskrävande och kan varieras i oändlighet med samma plan som grund. Sådana moment kan därför genomföras många gånger under samma övning. Det viktiga här är inte att testa den stridsplan som personen, gruppen eller staben tagit fram, utan att ”mängdträna” beslutsfattning. De övade ska ges erfarenheten/upplevelsen att det är deras självklara roll att fatta beslut, och att en plan ständigt måste anpassas till situationsutvecklingen.

Därmed inte sagt att planers realiserbarhet, eller nya metoders värde, inte ska prövas, t ex: tillåter tillgången på artilleriammunition att striden förs på det sätt som planen anger, räcker tiden innan fienden beräknas nå området till för att genomföra de planerade fältarbetena etc. Det är dock ett annat moment i övningen, och med ett annat syfte. Det senare har självfallet större tyngd om fältövningen utgör skarp krigsplanläggning. Men även då bör moment ingå där cheferna, och staberna ställs inför det oväntade. Om inte annat som en påminnelse om att planer sällan håller längre än till det att striden börjar, sedan måste man fatta nya beslut och improvisera.

En bonuseffekt av denna typ av moment är att vid övningar där chefen har en stab till sitt förfogande kan även stabsmedlemmarna engageras. De tvingas till att snabbt analysera vad den nya situationen innebär för olika tjänstegrenar. Det för att kunna ge chefen adekvata råd, och inte minst hitta nya lösningar när det gäller hur ominrikta logistik, underrättelsetjänst m m, beroende på vilket sätt den ursprungliga planen förändras.

När det gäller stabstjänstövningar är det enligt min mening bättre att i stället för ett fåtal stort upplagda stabstjänstövningar genomföra fler mindre övningar, där chefer såväl som staber tvingas till att vid flera tillfällen agera på oväntade händelseutvecklingar. Stora stabstjänstövningar har en inneboende tröghet som gör att de sällan ger en god bild av den dynamik i stabsarbetet som verkligheten kommer att kräva. Fler mindre stabstjänstövningar innebär också att det efterhand kan läggas mindre tid på att öva stabsmetodik ”jobba bort ringrosten”. Övningen kan istället koncentreras på det egentliga syftet med stabsarbete, producera bra order till förbanden.

Sammantaget, såväl fältövningar som stabstjänstövningar bör genomföras på ett sådant sätt att de bidrar till att skapa en uppdragsmentalitet hos deltagarna. Det vill säga, öva hur hantera och utnyttja det kaos som striden/operationen/kriget alltid kommer att innebära.

Med detta sagt om fält- och stabstjänstövningar, det finns fler steg.

Den bästa metoden att skapa officerare med initiativkraft, vilja att fatta beslut och improvisationsförmåga är ”oscriptade” dubbelsidiga övningar, där tämligen stora förband, bataljon eller större, ställs mot varandra. Det ger möjlighet att utnyttja för deltagarna okänd terräng, skapar ett taktiskt samman där många olika parametrar påverkar skeendet och visar också på konsekvenserna av olika åtgärder över tiden. Av ekonomiska skäl, markskadehänsyn, tillgång på förband m m, kan sådana övningar bara genomföras tämligen sällan. Men även mindre övningar, t ex kompanis anfall hemma på övningsfältet, kan och bör utnyttjas för att utveckla chefers beslutsfattningsförmåga och initiativlust. En pigg B-styrka är där ett bra instrument för att tvinga fram ett aktivt agerande från gruppchef till kompanichef. Dagens stridsfältssimulatorer ger dessutom möjligheten att förstärka upplevelsen/erfarenheten ”bättre att agera, än att envist hänga kvar vid planen”.

Här, som vid beslutsfattningsmoment under fält- och stabstjänstövningar, är det utomordentligt viktigt att det är tillåtet att göra ”fel”. Målet är inte att hitta den perfekta lösningen, utan att skapa en vilja och förmåga, hos chefer på alla nivåer, att agera när man ställs inför det oförutsedda.

Fred kontra krig

I officersyrket, till skillnad från de flesta andra yrken, finns en inbyggd motsättning mellan hur man förväntas agera i krig, huvuduppgiften man finns till för, och den i stor utsträckning regelstyrda och tämligen tröga fredsverksamheten. En stelbent ledd verksamhet i fred kan leda till en mentalitet som hämmar de egenskaper vi vill se hos en officer i krig. Lever man i en miljö där verksamheten uppfattas som ”planen gäller (trots nya omständigheter)”, ”det bestämmer någon annan”, ”reglerna säger”, ”det finns ingen rutin för det” m m, är det osannolikt att man över en natt skulle finna det naturligt och självklart att kraftfullt agera efter eget huvud och improvisera fram oplanerade och oprövade lösningar.

Denna motsättning har alltid funnits. Fred är inte krig. Det finns dock åtgärder som kan bidra till att påminna alla om att det är förmågan i krig som ska styra arbetet även i fred, och som skapar utrymme för, och uppmuntrar, initiativ även i fredsarbetet.

Här tre ”gamla” metoder som fyller en sådan funktion. Även om de, i större eller mindre utsträckning, redan är en del av Försvarsmaktens verksamhet idag tycker jag de är så betydelsefulla att det finns skäl att nämna dem.

Tidigare var veckorna 23 och 24 (i alla fall i armén) öronmärkta för krigsförberedelser. Det gällde såväl staber som förband. All ”fredsverksamhet” sattes på sparlåga. Krigsplanläggningen sågs över, ofta i form av fältövningar, högre chefer (och deras krigsstaber) hade möjlighet att träffa sina direkt underställda chefer, DUC, (med staber), tillståndet i mobiliseringsförråd kontrollerades m m. Aktiviteter som inte bara gav en tydlig återkoppling till vad fredsverksamheten syftade till, utan ofta också gav impulser till åtgärder för att öka krigsdugligheten hos förbanden eller hur förbättra existerande planering. De gav även personkännedom ”aha, är det du som är min motsvarighet i stab xx”, en nog så nyttig kunskap för den dag det skulle kunna bli nödvändigt att samverka för att hantera en oväntad situation.

Alla (undantagen var få) officerare roterade mellan förbandstjänst och stabstjänst. Båda perspektiven är nödvändiga för att skapa regelverk, rutiner och vidta åtgärder som bidrar till en kultur där krigsförbandens behov sätts i centrum. Men också för att skapa en förståelse vid förbanden för de möjligheter och begränsningar som styr högre chefers beslut. Något som sannolikt leder till initiativ på lokal nivå för att lösa problem där högre chef har begränsade möjligheter att hjälpa till. Likaså bör det ske en motsvarande rotation mellan att vara lärare vid skolor och förbandsverksamhet. Risken finns annars att det uppstår ett glapp mellan vad som undervisas och det som är praktiskt möjligt, eller lämpligt.

Krigsförbandscheferna bör ges ett långtgående inflytande, och ansvar, över utvecklingen av det egna förbandet. Något som också bidrar till att skapa en uppdragskultur då det ger utrymme för initiativ och lokala lösningar. Här kan det finnas idéer att hämta i Verksamhetsidé 90 (VI 90), introducerad av dåvarande ÖB, Bengt Gustavsson.

Impulser utifrån

Det finns civila organisationer som ständigt hanterar det oförutsedda, eller om man så vill, det icke planeringsbara. Ett exempel skulle kunna vara flygbolag som rutinmässigt snabbt måste omdirigera flygplan och besättningar på grund av händelser som bombhot, tekniska fel, dåligt väder m m. Ett annat skulle kunna vara trading av olika slag där tillfället att göra en god affär kan försvinna lika snabbt som den dök upp.

I båda fallen finns det säkert vissa övergripande riktlinjer inom företaget, men hur utbildar, förbereder och väljer man ut de personer som praktiskt ska lösa uppgifterna? Här, och i andra företag, kanske det finns idéer och metoder som skulle kunna ge inspiration till hur skapa goda uppdragstaktiker. Reservofficerarna skulle här kunna bidra, både med egna erfarenheter och genom att förmedla kontakter till företag där ”stridsledning” är en viktig del i verksamheten.

Försvarshögskolan bör ges forskningsuppdrag (men också genomföra elevarbeten) där man undersöker hur olika försvarsmakter la eller lägger upp utbildning, personalplanering m m för att skapa officerare med ett uppdragsinriktat tänkesätt. Det i kombination med modern ledarskapsforskning borde utmynna i förslag på metoder som kan användas såväl i Försvarsmakten, som i den egna undervisningen.

Även Rekryteringsmyndigheten har här en roll. Redan idag gör man bedömningar ”befälsskattning” av såväl värnpliktiga som presumtiva officerare. Kan detta utvecklas? En högst personlig spekulation; kan det vara så att personer som i skolan har varit lite bråkiga och oppositionella därmed har visat personliga egenskaper som kan vara bra hos en uppdragstaktiker?

Avslutning

Det finns många ytterligare åtgärder som kan och bör vidtas. Det finns inga Alexanderhugg som med ett slag skapar uppdragstaktiker. Det är frågan om att skapa en kultur som består av en kombination av mental inställning, föreskrifter, utbildningsmetoder på skolor och vid övningar, urval och inte minst förebilder och attityder i det dagliga arbetet.

Här har jag främst lyft fram officerens roll ur ett uppdragstaktiskt perspektiv. Men ska Försvarsmakten präglas av en uppdragskultur så ställer det höga krav på alla i organisationen. Officerare, specialistofficerare, soldater och civilanställda. Alla måste se det som naturligt och självklart att ta initiativ och improvisera utifrån den situation de befinner sig i. Det för att, i såväl krig som fred, bidra till att syftet med deras verksamhet kan uppnås.

Min förhoppning med det här inlägget är därför att många ska bidra med idéer, i stort som smått, såväl i debatten som i sitt arbete, om hur man skapar en Försvarsmakt präglad av en stark uppdragskultur.

Kanske en och annan också fått något uppslag om hur utveckla den verksamhet hon eller han redan håller på med.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit chef för Försvarshögskolan, operationsledare i dåvarande Östra Militärområdet och brigadchef.

Mästerverk om Siriuspatrullen

Jag kan helt enkelt inte tänka mig en vackrare bok om specialförband än denna.

Om du har läst min bok Elitförband i Norden så märkte du kanske att jag har ett särskilt intresse för Sirius-jägarna på Grönland. Att patrullera med hundspann över så väldiga och obebodda områden på Grönland är en gedigen utmaning.

Den totalt sett nog finaste boken om Siriuspatrullen fick jag först nyligen tag på: Sirius A Watchful Eye In The North med text av Peter Bondo Christensen, biolog vid Aarhus universitet, och foton tagna av Sveriges sannolikt mest arktiskt erfarna fotograf, Magnus Elander. Det arbetet, alla de resor, som ligger bakom deras bok är i sig värt all möjlig respekt. Grejen är att de också har åstadkommit något helt sanslöst informativt och vackert. Jag kan helt enkelt inte tänka mig en bättre, vackrare bok om specialförband, hundar och Grönland än denna.

Här får man inte bara en förståelse för förbandets historia och uppgifter, jag tror att Peter Bondo Christensen och Magnus Elander har lyckats förmedla något av den känsla av "flow" som Sirius-jägarna kommer i när de har lärt sig "hantverket" och löser sina uppgifter i samklang med både hundar, snö, is och extrema temperaturer.

Magnus Elanders fotografier är så vackra att orden inte räcker till - det är en sådan fröjd att se dem så att jag vill jämföra det med att gå på de bästa konstgallerierna jag besökt. Elanders bilder återfinns i tidskrifter som National Geographic Magazine och han har utsetts till "Wildlife Photographer of the Year".

Att tjänstgöra en period vid Siriuspatrullen innebär på ett sätt att vara borta från den "verkliga" världen i två års tid. Man kan tycka att två år bara är för mycket - snacka om social distansering! Men Sirius A Watchful Eye In The North skapar insikt om att tiden på Grönland innehåller närmast unik, urstark kamratskap, med både människor och djur. Boken låter läsaren förnimma en annan värld, både svårare, enklare och vackrare.

Det enda tråkiga med Sirius A Watchful Eye In The North, som utkom 2018, är att boken är mycket svår att få tag på. Det är lite enklare att finna den danska versionen, utgiven 2009 och 2018. Även de upplagorna är helt slutsålda, men flera exemplar finns på danska bibliotek.

Boken är på 206 sidor och formatet är något större än A4. Skulle du lyckas finna ett exemplar till salu på ett antikvariat så var beredd att betala en slant. Vad den än kostar lär du finna att det var prisvärt - för detta är en av de finaste böckerna som skapats.