Av René Nyberg En gemensam missuppfattning gällande både den finska och svenska utredningen är att läsa rapporten som en vägkarta för Nato-medlemskap. Missförståndet är allvarligt och en grundläggande felbedömning av uppdraget. Det gäller inte argument för eller vägval hur man kunde ansluta sig till Nato. Nej, uppgiften är att stärka säkerheten. Beroende på omständigheter […]
Sökresultat för: Org 18
Tidtabell för nya värnplikten
Fler kommer att få gratis smink, men långt ifrån flertalet av varje årskull.
DN har i dagens tidning vad som sannolikt blir tidtabellen för värnpliktens återupplivande. Mikael Holmströms artikel ”Mönstring nästa år och inryckning till värnplikt 2018” klargör flera saker om vad den nya värnplikten lär innebära. Men det finns också skäl att blicka bakåt på vad som stod på DN:s ledarsida efter att värnplikten gjorts ”vilande” med bara tre rösters marginal i riksdagen.
Problemet med nuvarande personalförsörjning sammanfattas i dagens DN: ”Men vid ingången till 2016 saknade försvaret 7.400 soldater och sjömän i krigsorganisation”. Därefter följer en rad nyheter inklusive att lokalförsvarsförbanden också ser ut att få en comeback. Hela artikeln är verkligen en högintressant sammanfattning och analys av den färska utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret. I ljuset av det begränsade antal ungdomar som lär få göra värnplikt (grundutbildning) under 2018-2025 (tabell år för år finns i DN-artikeln) kanske det är dags att ge den nya värnplikten ett rättvisande namn? För den senaste tiden har man kunna läsa en hel del om allmän värnplikt, exempelvis artikeln ”Stort intresse för allmän värnplikt”. Det är dock mycket länge sedan svensk värnplikt i praktiken (inryckning) verkligen omfattade nästan alla i en årskull. Man får då gå tillbaka till 1980-talet och det finns ingenting idag som tyder på en återgång till den nivån.
Som DN sammanfattar det handlar det nu i konkreta termer om 4,000 ungdomar 2018 och därefter en gradvis höjning till det dubbla från och med 2022. Är det många av varje årskull? Nej, inte med tanke på att varje kull är på kring 100,000 pers.
Här vill jag passa på att tipsa om den dödsruna jag 2010 skrev över värnplikten i samband med att den gjordes vilande. Så här sex år senare med ett Europa delvis i krig (Ukraina) och under stor påverkan av krig i Mellanöstern så kan jag konstatera att jag kanske var lite för snäll när jag tog upp den där ledaren i DN. Tänk att ledarsidan då kunde skriva saker som ”Runt om i landets skogar fanns mobiliseringsförråd med materiel som aldrig användes”. Intresset för svenskt försvars syfte och system har sedan 2010 onekligen ökat, men samtidigt finns det nog tyvärr kvar stora kunskapsluckor om både omvärldsläget och vad ett totalförsvar innebär. Är du inte redan med i Försvarsutbildarna? Då bör du börja med att granska Försvarsutbildarnas hemsida.
Är värnplikt slaveri?
av Lars Holmqvist Senast den 30 september presenteras Annika Nordgren Christensens utredning om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning. Vi kan anta att utredningen kommer att beröra värnplikt som en av metoderna för att bemanna vårt försvar. Men värnplikt är inte okontroversiellt. Det har alltid funnits kritiker till systemet. Särskilt under de senaste årtiondena har vi kunnat se […]
Mot väpnad konflikt VI
av Johan Wiktorin, avdelning I Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande. Den föregående uppföljningen från april hittar du här. Ny skattning 160918 Slutsats: Trenden fortsätter […]
Gotlandsbudskapen
Det var nog inte bara jag som överraskades av det tydliga och allvarliga besked som kablades ut av SVT Nyheter på morgonen den 14:e september: ”Sveriges överbefälhavare (ÖB) har beslutat att det från i dag klockan 7 på morgonen ska finnas permanenta förband på Gotland. Anledningen är att den operativa förmågan måste höjas på grund av det försämrade omvärldsläget i Sveriges närområde. En försämring som enligt Försvarsmakten väntas bestå under en längre tid.”
Även försvarsministern kommenterade i ett uppföljande inslag, ett par timmar senare: ”Vi markerar svensk suveränitet. Vi markerar svensk närvaro på Gotland.”
Senare samma dag lades en artikel och videoklipp upp på Försvarsmaktens informationskanaler, med följande budskap: ”Försvarsmakten har beslutat att från och med idag, den 14:e september, ha förband som permanent grupperar och bedriver verksamhet på Gotland. Beslutet grundar sig i den över tid försämrade säkerhetssituationen i vårt närområde och behovet av en ökad militär närvaro som konstaterats i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet.”
Tydlig och smart kommunikation, som andades allvar, beslutsamhet och handlingskraft. Känslan som infann sig var att man hade gjort bedömningen att den operativa förmågan på Gotland behövde höjas från normal nivå. Detta gjordes genom att ett mycket välövat och -utrustat pansarskytteförband tilltransporterades till ön under paraplyet av en beredskapsövning, för att därefter få order om att kvarstanna och utgöra ett kvalificerat och tillgängligt ”spelkort” på ön.
Diskussionerna i vanliga medier och sociala medier var verkligen igång. Många åsiktspersoner, däribland jag, tyckte till och diskuterade frågan i olika forum. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan, så bottnade allting i en rak och tydlig kommunikation från landets militärledning. Utan att använda den stora sockerskopan hade man berättat för den svenska allmänheten om vad som gällde, vad som skulle ske och framförallt varför Försvarsmakten agerade som den gjorde. Gott så!
Redan dagen efter utvecklar ÖB resonemanget i en intervju med TV 4. Där lägger han lika stor vikt vid att möjligheten fanns och att lång planering låg bakom, som att säkerhetsläget krävde det. I ett inslag i SVT från samma tillfälle säger ÖB kort och gott: ”2018 var målbilden för att vi skulle klara av det. När vi nu ser att vi kan gå fram snabbare, att göra någonting mer på ett annat sätt än grundplanen, då gör vi det. Det här var ett logiskt och naturligt beslut för mig.”
Budskapet skiftar alltså på bara ett drygt dygn. Från att beslutet fattats på grund av det över tid försämrade omvärldsläget och behovet av höjd operativ förmåga, går man nu över till att det sker för att förutsättningarna och planeringsarbetet medgav att Försvarsmakten går fram lite snabbare än ursprungsplanen angav.
Dessa två budskap motsäger inte varandra. Antagligen är båda med verkligheten överensstämmande. Det som jag reagerar på är att man ganska fort väljer att skifta fokus i sin kommunikation. Man väljer att släppa det inledande budskapet som av mig uppfattades som rakt, ärligt och krasst, och går istället in på en ny linje som jag uppfattar vara lite mer överslätande och nedtonande.
Jag, och många med mig, uppskattade det inledande dygnets kommunikation. Det är så Försvarsmakten bör informera om den skarpa och viktiga verksamhet som vi bedriver. Det är en lysande ton som kommunicerar allvar och handlingskraft. Men denna kommunikation måste hållas ihop, det är inte tillräckligt bra att man redan efter ett dygn viker av i en ny, mer nedtonande riktning. En sådan splittrad kommunikation riskerar att ge öppningar för tvivel, misstolkningar och avfärdanden.
Sådana öppningar och sprickor i informationsarenan är vi inte förtjänta av just nu. Varför sker denna snabba omsvängning? Varför vill man tona ner något som bara ett dygn tidigare uppfattades som ytterst angeläget och allvarligt? Hur ska mottagaren kunna tolka det som sker och sägs, om Försvarsmakten skickar ut olika budskap med så korta intervaller?
I dessa tider är kommunikation och information en självklar del av vår krigföringsförmåga, detta är alla relevanta aktörer överens om. Inom ramen för ”Gotlandsbeslutet” var vi, enligt mig, initialt mycket bra men släppte pucken redan efter ett dygn. Vi kan bättre än så!
Övning ger färdighet
- med mycket ont om tid till förfogande, kan försätta sina kontinuerligt tjänstgörande och grundutbildningsförband i hög stridsberedskap,
- med mycket ont om tid till förfogande, kan påbörja strategiska och operativa transporter av förband,
- med ont om tid till förfogande, övergå till att taktiskt, operativt och strategiskt övergå till att tillämpat leda förband,
- mottaga och stridsindela (till vad som förefaller vara bataljonsstridsgrupp) förband från andra militärdistrikt vid förstärkningsåtgärder och avslutningsvis
- med ont om tid till förfogande övergå till att lösa, vad som förefaller vara, grundläggande stridssituationer (anfall, försvar m.m.) inom ramen för stridsindelat förband.
- Rosrezerv, är den myndighet som besitter reservlager inom en rad områden, såsom livsmedel, fordon o.dyl. för att kunna säkerställa dels mobilisering, dels bistå vid humanitära katastrofer.15 Rosrezerv har även tidigare deltagit i övningsverksamhet, dock ej beredskapskontroller. Här får man förutsätta att det handlar om att kunna föra fram olika former av förnödenheter, drivmedel o.dyl. för att bistå de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt.
- Ministeriet för industri och handel, torde ha till uppgift, att i händelse av en spänningsperiod, säkerställa handelsförbindelser med länder som ej ligger i det direkta konfliktområdet för att trygga handel. Därtill torde de ha till uppgift att koordinera verksamheten med de krigsviktiga företagen/industrin. Vilket skulle kunna innebära dels framförsel av nyproducerad materiel, dels omhändertagande och reparation av skadad materiel.16
- Finansministeriet och Centralbanken torde ha till uppgift att dels säkerställa kassatjänsten för de ryska förbanden i fält,17 dels omfördela ekonomiska medel inom den ryska staten för att trygga krigsindustrin och dess produktion under dels en spänningsperiod, dels i krig.
- Kommunikationsministeriets uppgift är den mest tydliga, att möjliggöra rörelserna för förbandsförflyttningar, själva koordineringen torde genomföras av den ryska generalstaben. Dock torde en stor del trafikomläggningar o.dyl. behöva genomföras varvid kommunikationsministeriet blir en vital del, i genomförandet.
- Ryssland får anses ha god till mycket god förmåga att med ont om tid till förfogande förflytta förband till ett nytt operationsområde, där påbörja lösande av uppgifter inom ramen för stridsindelade förband på bataljonsnivå.
- Ryssland förbereder dels sitt civila samhälle, dels dess militära organisation för en möjlig väpnad konflikt. Beredskapskontrollerna innehållande dels civila mobiliseringskomponenter, dels militära mobiliseringskomponenter är en tydlig indikation på detta.
- Fortsätter beredskapskontrollerna av den militära- och civila mobiliseringsorganisationen i nuvarande takt och enligt samma framdrivningsprogram som de kontinuerligt tjänstgörande förbanden haft, få sannolikheten ses som hög att vid utgången av 2017 kommer de ha en väl fungerande mobiliseringsorganisation.
Kärnvapen och missilförsvar – är debatten snedvriden?
av Stefan Forss ”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.” Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som […]
Framtida officersutbildning – kommentarer
Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.
Prolog till beredskapskontroll 25-31AUG2016
Den norska kopplingen
Bild 1. Organisation av norsk motståndsverksamhet. |
Bild 2. Geografiskt område för fria norska jägarförband i Sverige. |
Bild 3. Organisation av svenska motståndsverksamhet. |
Nya flygplan billigare och bättre än äldre flygplan, Uppföljaren
Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av …
Brexit
av Lars Holmqvist Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn. Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen […]
FÖRSVARSFÖRMÅGA PÅ VILLOVÄGAR
Försvarsförmåga är ett begrepp vi ofta har hört i den allt mer intensiva debatten om vårt försvar de senaste åren. Debatten handlar i huvuddrag, helt korrekt om att försvarsförmågan måste öka, vilket de flesta numera är överens om. I detta inledningsanförande har jag valt att fokusera på, och analysera de fem områden som jag bedömer har påverkat vår försvarsförmåga i störst utsträckning. Syftet med att välja en sådan utgångspunkt, och jag inte har antagit ett visionärt förhållningssätt den här gången, är en förhoppning om att kunna bidra till att tidigare misstag inte ska göras om i framtiden.
Inledning
Det finns en rad anledningar och påverkande faktorer till att vår försvarsförmåga har degraderats och det finns lika många anledningar till att den inte ökar i den takt som det försämrade omvärldsläget kräver. I syfte att göra min analys hanterbar så har jag valt att avgränsa den till tiden från försvarsbeslutet 2000 och fram till idag. Jag har också valt att bortse från frågan om Nato.
Jag har i min analys kommit fram till att det i huvudsak är fem områden, som i olika grad har inverkat på vår försvarsförmåga:
– Reduceringar genom försvarsbeslut
– Internationaliseringen
– Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan
– Det militära budskapet
– Militära utvecklingsprojekt
Ovanstående områden överlappar varandra i flera fall. Exempelvis så är reduceringar genom försvarsbeslut tätt knutet till det politiska förhållningssättet.
Reduceringar genom försvarsbeslut
Den enskilt största faktorn, som menligt har inverkat på vår försvarsförmåga är försvarsbesluten. Om detta råder inga tvivel. Men för att ge en samlad bild går det inte att utelämna denna självklarhet.
FB 00
Inför försvarsbeslutet 2000, som slutade med att en mycket stor del av våra militära förband avvecklades, så var de flesta eniga om behovet av att reformera försvaret. Planen var att förnya och modernisera, inte att avveckla på det sätt så som det hela slutade med. Men planen var inte förankrad på finansdepartementet, vilket innebar att finansministern på egen hand gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om stora reduceringar. Det innebar att försvarsbudgeten reducerades med 4 miljarder per år, pengar som redan var intecknade, bland allt genom olika materielprojekt. Den efterföljande debatten handlade därför helt felaktigt om ”svarta hål” och att Försvarsmakten inte hade kontroll på sin ekonomi, när det i själva verket var politiska beslut som var orsaken till dessa hål.
De faktiska konsekvenserna av FB 00 innebar att försvarsförmågan inom alla försvarsgrenar reducerades kraftigt där bland annat både Arméns och Kustartilleriets brigadstruktur slogs sönder, något som man idag eftersträvar att återskapa. För marinens del och förmågan att kunna bekämpa sjömål, så blev avvecklingen av artillerisystemet 12/80 och det då helt nya tunga kustrobotbatteriet med RBS-15 två nederlag. Förmågor som nu åter igen efterfrågas. Även den sista fartygsdivisionen på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen avvecklades.
En annan vital funktion som nedmonterades var vår ubåtsskyddsförmåga som vi hade byggt upp under lång tid, baserat på lång erfarenhet. Även detta är något som vi idag har ett behov av att återskapa då vi ånyo konstaterar kränkningar av våra vatten. Försvarsbeslutet 2000 kom att bli den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan 1925, och de negativa konsekvenserna påverkar oss än idag. Men det räckte inte, det skulle komma mer.
FB 04
Bara några år efter att försvarsbeslutet 2000 klubbades igenom så konstaterades det att de ekonomiska hemtagningarna ej skulle gå att genomföra snabbt nog. Det var således upplagt för ytterligare nedskärningar och fler förbandsnedläggningar.
Det nya försvaret som växte fram var inte bara mindre, det innebar också att förbandstyper och utbildningsregementen blev singularförband, d.v.s. ett artilleriregemente, ett luftvärnsregemente osv. Man utvecklade nu ”demonstratorförsvaret”[1] med syftet att vidmakthålla och utveckla förmågorna inom respektive stridfunktion. Det var således aldrig tänkt att den nya försvarsmaktsorganisationen, i stort sett samma som vi lever med idag, skulle vara anpassad för försvaret av Sverige. Därmed upphörde även försvarsplaneringen.
Försvarsbeslutet präglades dessutom av ett stort mått av regionalpolitik, vilket innebar att de olika förbandstyperna, framför allt inom Armén, blev utspridda över hela Sverige, vilket innebar att det blev mycket svårt att öva tillsammans. Artilleriet hamnade i Boden, luftvärnet i Halmstad, stridsvagnarna i Skövde och ingenjörer i Eksjö osv.
Det var även genom detta försvarsbeslut som det militära vakuumet på Gotland uppstod då det sista militära förbandet på ön avvecklades. Idag är en återuppbyggnad av försvaret på Gotland prioriterat. Den militära infrastrukturen på Gotland där P 18 tidigare låg såldes för 40 miljoner kronor. Idag lägger Försvarsmakten 780 miljoner kronor på att bygga upp en ny garnison för den stridsgrupp som ska etableras på ön.[2]
FB 09
Försvarsbeslutet 2009, som benämndes inriktningsbeslut, var egentligen bara en fortsättning på den inslagna vägen som FB 04 stipulerade. Det var givetvis en stor besvikelse för alla de som hade satt sitt hopp till den moderatledda regering som tillträdde i samband med valet 2006. Försvarsminister Mikael Odenberg valde kort efter sitt tillträde att avgå sedan det stod klart att finansministern hade planerat för ytterligare reduceringar av försvaret genom att skära i budgeten med ytterligare 3-4 miljarder.
I propositionen ”Ett användbart försvar”[3] som lades på riksdagens bord strax efter att Ryssland hade invaderat Georgien, så var man tydliga med att ekonomin var styrande till skillnad från de faktiska försvarsbehoven. ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger”.
Försvarsmaktens insatsorganisation var därmed nere på rekordlåga nivåer. I huvudsak utgörs verkansdelarna av 100 stridsflygplan, sju korvetter, fyra ubåtar och åtta manöverbataljoner med bristfälliga stödfunktioner. Ett av de största problemen som då blev kända för en större allmänhet är de omfattande materielbristerna, det som i media beskrivs som ”det ofinansierade materielberget”. Förbanden saknar stora delar av sin materiel, och den som finns börjar bli föråldrad.
FB 15
Inför försvarsbeslutet 2015 fördes en allt mer intensiv debatt. Det var en allmän uppfattning bland försvarsexperter och debattörer, och framför allt från oppositionen, att alliansregeringen inte hade tagit försvarsfrågan på det allvar som omvärldsutvecklingen dikterade. Ryssland hade inte bara invaderat Georgien, utan nu också annekterat Krim, övat kärnvapenfall mot Sverige[4] i samband med den ”ryska påsken” 2013, hotat med kärnvapen, genomfört en rad mycket stora beredskapsövningar samt påbörjat ett militärt upprustningsprogram av enorm omfattning. Till detta skall läggas undervattenskränkningen av svenskt territorium hösten 2014.
Att öka vår svenska försvarsförmåga i detta farliga läge var nu helt nödvändigt för att bättre kunna möta denna utveckling som närmade sig ett nytt kallt krig. Men när försvarsuppgörelsen presenterades i maj 2015 så kunde vi åter igen konstatera att våra politiker inte hade tagit försvarsfrågan på allvar. Försvarsbeslutet blev förvisso ett trendbrott, då man ökade försvarsbudgeten, men problemet blev att överenskommelsen endast finansierade hälften av försvarsmaktens minimibehov. Ökningen blev endast 10,2 miljarder jämfört med det framställda minimibehovet om 20 miljarder. Man skall dock vara medveten om att dessa 20 miljarder enbart skulle finansiera de mest allvarliga bristerna från det tidigare försvarsbeslutet, inte tillföra några nya förmågor.
Nu blev utfallet således hälften, samtidigt som regeringen ställde krav på att Gotland skulle re-militariseras, och att ubåtsjaktförmågan skulle öka. En ekvation som givetvis inte går ihop. Försvarsbeslutet 2015 renderade därför i ytterligare ett haveri inom svensk försvarspolitik under 00-talet.
Baserat på ovanstående korta sammanställning av fyra försvarsbeslut så kan vi konstatera att samtliga dessa beslut, i huvudsak, har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning. Inledningsvis genom nedskärningar, och därefter genom underfinansiering, och slutligen genom att inte öka förmågan i paritet med omvärldsutvecklingen.
Internationaliseringen
Den andra faktorn som i stor utsträckning har bidragit till den succesiva degraderingen av vår nationella försvarsförmåga är det som jag har valt att benämna som ”internationaliseringen”. Det hela startade i samband med FB 00 och accelererade inför FB 04.
Pendeln svängde nu från det ena ytterläget (invasionsförsvar) till det andra ytterläget (internationella insatser). Plötsligt skulle alla försvarsgrenar och förband försöka hitta sin plats i det nya försvaret, i vissa fall upplevdes denna transformering näst intill desperat.
Man ska inte förledas att tro att det är de genomförda internationella insatserna som jag avser i den här delen, för så är det inte. Felet kan istället häledas till vårt förhållningssätt till det hela, det vill säga det som ledde till internationaliseringen av Försvarsmakten, vilket i sin tur innebar att vi övergav förmågor och funktioner som är avgörande för att kunna försvara Sverige.
Armén låg på framkant, och eftersom brigadstrukturen redan var sönderslagen, så passade den nya organisationen med små förbandsenheter utmärkt för internationella insatser. Även Flygvapnet släppte greppet om det nationella försvaret och började anpassa sig mot internationella uppgifter. Här låg fokus på CAS (Close Air Support) vilket innebär flygunderstöd till markförband under ett totalt luftherravälde, något som inte är applicerbart vid nationellt försvar. Nu etablerades även nya sanningar, som att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”[5].
Marinen kom också att gå denna väg. All verksamhet skulle nu ha en internationell prägel och alla marina förband anmäldes till EU styrkeregister. Förbanden skulle nu övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. Övningarna blev mycket lågintensiva och omfattades ofta av att ligga i en tilldelad ruta i havet och försöka hitta smugglare av olika slag.
Marinens nya huvudfiende vid denna tidpunkt blev terroristen! Terroristen var ett lämpligt objekt eftersom vi fortfarande påmindes om terrorattacken (9/11) mot USA. Terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen var en annan händelse som påverkade vägvalet. Hon blev attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna, eftersom många chefer ansåg att det var i den miljön vi skulle verka i framtiden.
Den lilla terroristbåten FIAC (Fast Inshore Attack Craft) blev därmed känd för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet vid sjöstridsflottiljerna under många år, tillsammans med LSF (Low Slow Flyer) som utgjordes av ytterst okvalificerade propellerflygplan. För att kunna hantera dessa nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg, och övningar med flottans huvudvapensystem så som ubåtsjakttorpeder och robotar reducerades till ett absolut minimum.
Interoperabilitet blev nu ett nytt modeord, men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och datalänar. På grund av detta så var svenska flottan hänvisad till talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet.
För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i sin existenskamp i det nya insatta insatsförsvaret.
Minröjningsförbanden påverkades i mindre omfattning. Det fanns fortfarande otroligt många minor kvar på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från ”minröjningsoperationer” till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen ”miljöoperationer”. Minröjningsförbanden gjorde under den här perioden ett föredömligt bra arbete med att städa i Östersjön. För amfibieförbandet så blev den enda kvarvarande bataljonen delvis ominriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon.
I slutet av 2008 fick Försvarsmakten en anvisning att planera för en insats i Adenviken, det som skulle bli ME01 med korvetterna Stockholm, Malmö och stödfartyget Trossö. Terroristen som flottan under många år hade förberett sig för att möta övergick nu istället till att vara Piraten.
Efter insatsen i Adenviken kom så den första vändpunkten, och de nationella övningarna på hemmaplan började återupptas. Ett problem var dock att Försvarsmaktens ekonomi var mycket ansträngd, ett annat var att förbandsmassan i Marinen nu krympt så oerhört mycket att de förband som var kvar på hemmaplan inte hade någon att öva med/mot.
Den slutliga vändpunkten kom dock strax efter att Jan Thörnqvist tillträdde som marinchef då han mycket befriande deklarerade att ”Strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen. Kan vi hantera en sådan situation står vi även inom ramen för detta väl rustade att möta även mer lågteknologiska hot som exempelvis sjöfartsskydd mot pirater i Indiska oceanen”. [6]
Därmed var ordningen återställd och marinen började åter igen, enligt min mening, fokusera på rätt saker.
Marinen har gjort oerhört bra ifrån sig under både internationella övningar och insatser. ML-insatserna utanför Libanon, och ME-insatserna utanför Somalia och amfibieförbandet i Tchad är bara några exempel. Men felet, och det som har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning, var att pendeln tilläts svänga för långt, ända till det andra ytterläget. Det här innebar att förmågan inom en rad helt avgörande områden reducerades i allt för hög grad, något som vi under de senaste åren har jobbat hårt för att återta.
Sammanfattar man konsekvenserna av internationaliseringen så kan jag konstatera att det innebar en felfokusering inom marinen, där vi helt anpassade oss mot en okvalificerad motståndare. Avvecklingen av ubåtsskyddet fortsatte, och den sjöoperativa helikopterförmågan utgick till förmån för att de sista Hkp 4 anpassades för uppgifter inom Nordic Battlegroup (NBG 08)[7]. Värnplikten avskaffades, armén slutade öva i sammansatta förband. Inom flygvapnet avvecklades hela krigsflygbassystemet. Möjligheten till sjömålsbekämpning inom Flygvapnet höll på att utgå i samband med övergången till JAS 39 C/D då Försvarsmakten inte beställde någon integration av roboten. Vi räddades här av Thailand som beställde robot 15 till sina flygplan, och därmed så fick Sverige det på köpet[8], något vi idag ska vara väldigt tacksamma för.
Jag vill ånyo poängtera att man måste skilja på internationella insatser och internationaliseringen av Försvarsmakten. Det förstnämnda har vi utfört föredömligt, samtidigt som det sistnämnda i vissa avseenden har varit direkt skadligt för vår försvarsförmåga.
Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan
Det politiska förhållningssättet till frågan om försvar och säkerhet är givetvis hårt knutet till försvarsbeslut och ekonomi, men det är trots det en påverkande faktor som måste belysas. Försvarsberedningens slutsats från 2004 kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”[9]
Det är givetvis lätt att vara efterklok och idag säga att beredningen hade fel. Istället kan man konstatera att försvarsberedningens rekommendation vid ett försämrat omvärldsläge var helt korrekt. ”Efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring kommer det att krävas flera successiva beslut av regering och riksdag för att kunna möta allvarligare hot mot riket”[10]
Men det här sätter också fingret på frågan om politiskt förhållningssätt eftersom politisk nivå ännu ej har tagit ett enda beslut av större magnitud som har bidragit till att bättre kunna möta allvarligare hot i enlighet med vad 2004 års försvarsberedningen rekommenderade.
Istället gjorde man i princip tvärt om. 2008 tillsatte regeringen det som kom att kallas genomförandegruppen. En låg rad materielprojekt ströks, och lika många reducerades. Det var här som bland annat den planerade luftvärnsroboten till våra Visbykorvetter försvann. Detta skedde samtidigt som Ryssland invaderade Georgien. När riksrevisionen senare granskade ärendet kom man fram till att ”sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor… Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar… Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna.”
Det var också här som begreppet ”skönmålning” blev allmänt vedertaget inom försvarspolitiken. Det politiska budskapet som trummades ut var att regeringen stärkte försvarsförmågan, och att man nu skapade ett ”tillgängligt, flexibelt och användbart försvar som kunde möta morgondagens hot som var komplexa oförutsägbara och gränslösa”. Det såg bra ut i alla debattartiklar, men verkligheten var givetvis en helt annan. Underfinansieringen var ett faktum, och ÖB Sverker Göranson försökte gång på gång förklara det prekära läget. Något som nådde sitt crescendo när han i Almedalen 2013 gjorde en liknelse, och förklarade att han skulle tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte mer pengar tillfördes.
Men inte ens en rad omvälvande händelser under den här perioden skulle rendera i att regeringen vidtog några konkreta förmågeökande åtgärder. 2009 genomförde Ryssland övningen Zapad där man övade kärnvapenanfall mot Polen. 2011 lanserades det ryska upprustningsprogrammet om 5000 miljarder kronor. Samma år hade vi en befarad undervattenskränkning på västkusten. 2012 konstaterade MUST att spionaget mot Sverige ökade samtidigt som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren(m) skrev att ”Ryssland drar sig öster ut. Europa är säkrare än på länge”. Drygt ett år senare annekterade Ryssland Krim, och startade ett krig i östra Ukraina.
När socialdemokraterna övertog regeringsmakten var det nog många som hoppades på konkreta åtgärder givet det allt mer försämrade omvärdsläget. Inte minst beroende på den hårda kritiken som utdelats i opposition. Men åter igen så uteblev de konkreta åtgärderna, vilket jag beskrev i den första delen om försvarsbesluten.
Det militära budskapet
Det politiska förhållningssättet till försvarsfrågan är i vissa fall tätt knuten till det militära budskapet. Men hur har Försvarsmaktens budskap och prioriteringar påverkat försvarsförmågan?
ÖB Håkan Syrén skrev sommaren 2004 att ”en återgång till den tidigare situationen är utesluten. Nu måste vi istället kunna möta nya hot mot oss som en del av en vidare europeisk och global gemenskap”[12] I samma skrift deklarerade ÖB även att ”vi måste göra upp med de sista resterna av det gamla invasionsförsvaret – inte bara i teorin, utan också i praktiken”[13].
Det är förvisso lätt att vara efterklok. Men vi kan nu konstatera att situationen idag har många likheter med den tidigare och att stora delar från det gamla invasionsförsvaret, som vi gjorde upp med, hade behövts idag.
Ett annat exempel där Försvarsmaktens budskap har påverkat är frågan om Gotland. ÖB Sverker Göranson avrådde från att satsa resurser på Gotland med hänvisning till vårt försvarskoncept med operativ rörlighet.[14] Den tidigare alliansregeringen gick på ÖB:s linje trots att få oberoende försvarsexperter och analytiker delade den bedömningen. I samband med det senaste försvarsbeslutet valde regeringen att överge ÖB:s linje i frågan, vilket innebär att permanenta förband på Gotland nu återinrättas.
Försvarsmaktens budskap har inte heller alltid varit entydigt. I sitt tal[15] under Folk & Försvar i Sälen januari 2015 tog ÖB Sverker Göranson upp den operativa förmågan. ”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”.
Kort senare, efter att vår nya ÖB Micael Bydén tillträdde så var budskapet runt operativ förmåga ett annat. Bara nio månader senare, i oktober 2015 intervjuades ÖB i Studio 1 och budskapet var då att ”jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga”. ÖB lade också till att ”I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”[16]
Det skilda budskapen kan möjligen bottna i att vår nya ÖB vill sätta en positiv bild av vårt försvar istället för att påvisa brister, något som givetvis är bra. Men det finns också en risk att diametralt skilda budskap kan skapa förvirring runt de faktiska försvarsbehoven, vilket i sin tur kan riskera att den politiska nivån kan förledas att tro att försvarsbehoven är tillfredsställda.
Militära utvecklingsprojekt
Det sista området som jag bedömer har inverkat negativt på utvecklingen av vår försvarsförmåga är raden av militära utvecklingsprojekt, något som skulle kunna rendera i lika många uppsatser.
När Försvarsmakten skulle förnyas i samband med FB 00 så startades projektet NBF (Nätverksbaserat Försvar). Kostnaden sägs ha landat på runt fem miljarder, med mycket ringa uteffekt kopplat till faktisk försvarsförmåga.
Visbyprojektet är ett annat utvecklingsprojekt som har kostat oss över tio miljarder. Vi beställde och betalade för sex korvetter men fick fem! Fartygen har idag exakt samma vapensystem som äldre korvetter och det tog hela 15 år från sjösättning av det första fartyget fram till leverans av det sista. Även om fartygen idag är väl fungerande, så ställer jag mig tveksam till att Försvarsmakten i framtiden ska ge sig in i liknande utvecklingsprojekt.
Det finns en rad andra projekt inom ramen för det nordiska samarbetet som i olika grad har havererat. Det uttalade syftet med de samnordiska materielprojekten var att ”på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive lands försvarsförmåga”. Men utfallen visar tyvärr allt för ofta på havererade samarbeten och kompromisslösningar som följd. När Helikopter 14 skulle anskaffas värderade regeringen ett nordiskt samarbete högre än att Försvarsmakten skulle få den bästa helikoptern. I det nordiska ubåtsprojektet Viking så drog sig först Norge ur, och därefter Danmark, och projekthaveriet var ett faktum trots många investerade skattemiljoner. Den splitterskyddade granatkastaren AMOS är ett annat projekt där först Norge och Danmark drog sig ur, sedan Sverige på grund av alliansregeringens besparingar på försvaret 2008. Projektet kostade enligt riksrevisionen Sverige 860 miljoner med utebliven förmåga som följd.
Archerprojektet skulle däremot slå belackarna på fingrarna. Man avvecklade Sveriges sista 48 artilleripjäser för att återanvända delar till 24 nya Archer vardera till Sverige och Norge. Projektet framhölls som det goda exemplet, där Sverige skulle spara 400 miljoner genom samarbetet. Men även detta samarbete havererade. Norge drog sig ur på grund av förseningar och låg tilltro till systemet, vilket innebär att Sverige kan komma att få bära alla kostnader på egen hand.
Baserat på ovanstående blir det därför svårt att hävda att försvarsförmågan har ökat i paritet med kostnaderna för alla dessa projekt.
Sammanfattning
Om man sammanfattar dessa fem områden kan man förenklat säga att:
- Samtliga försvarsbeslut har i grunden varit underfinansierade
- Internationaliseringen har inverkat menligt på den nationell försvarsförmågan.
- Våra politiker har följt och debatterat den försämrade omvärldsutvecklingen, men inte vidtagit några konkreta åtgärder för att möta den
- Försvarsmakten har bidragit till att accelerera internationaliseringen, och i vissa fall har man ej varit entydiga i sitt förmedlande budskap.
- Utvecklingsprojekt och nordiska samarbeten inom materielområdet har sällan bidragit till ökad försvarsförmåga.
Ovanstående faktorer har i olika grad, och på olika sätt inverkat på uppbyggnaden av vår försvarsförmåga, och möjligen kan denna text bidra till en påminnelse om eftertänksamhet inför framtida vägval där vi måste tillse att:
- Försvarsbesluten blir realistiska, långsiktiga och finansierade.
- Basförmågor vidmakthållas, även vid ett förbättrat omvärldsläge (jmf internationaliseringen).
- Förhållningssättet till omvärldsläget tas på allvar av våra politiker, inte bara i teorin, utan även i praktiken.
- Försvarsmakten måste framställa försvarsbehoven utifrån faktiska omständigheter, och inte utefter vad man kan förväntas få igenom ekonomiskt.
- Kostsamma utvecklingsprojekt måste undvikas. Försvarsförmåga, låg kostnad och hög leveranssäkerhet måste vara vägledande.
Slutligen tål det att påminnas om att försvarsförmåga är något relativt! Det innebär att om vi satsar 10 miljarder på att öka vår förmåga samtidigt som vår motståndare satsar 5000 miljarder, så har vi inte åstadkommit annat än en kraftfull relativ förmågereducering. Det är något som ofta glöms bort i den försvarspolitiska debatten.
Fotnoter:
[1] Budgetunderlag för år 2004, Försvarsmakten, 2003-02-28, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-2004/bu04_hdok_2004_med_bilagor.pdf
[2]”Nya garnisonen kostar 780 miljoner”, SR P4 Gotland, 2016-05-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6422704
[3] ”Ett användbart försvar”, Regeringens 2008/09:140, 2009-03-19
[4] ”Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige”, DN, 2016-02-02, http://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige/
[5] Försvarspolitisk talesperson Håkan Juholt (s), http://www.svd.se/folkpartiet-vill-skapa-ny-varnplikt
[6] ”Nationella övningar lägger grunden”, Jan Thörnqvist, Marinbloggen, 2012-05-08
[7] ”Helikoptrar till NBG försenade”, Försvarsmakten, 2007-12-17, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2007/12/helikoptrar-till-nbg-forsenade/
[8] ”Den icke existerande vapenarsenalen”, Wismans Wisdoms, 2013-09-04, http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/fortsatt-om-den-icke-existerande.html
[9] ”Säkrare grannskap – osäkrare värld”, Regeringskansliet, 2003-02-27, http://www.regeringen.se/contentassets/7c5b30f0b33a451899d217085be6d765/sakrare-grannskap—osaker-varld
[10] Ibid
[11] ”Tid för klarspråk om försvaret”, Hans Wallmark, SvD Brännpunkt, 2015-01-11, http://www.svd.se/tid-for-klarsprak-om-forsvaret
[12] ”Vägen framåt”, ÖB Håkan Syrén, Försvarsmaken, 2004
[13] Ibid
[14] ”Försvarsmakten avråder från att satsa resurser på Gotland”, SR, 2015-04-28
[15] ”Förutsättningar inför ett nytt försvarsbeslut”, ÖB Sverker Göranson, Folk & Försvar Sälen, 2015-01-12, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-organisation-forband/overbefalhavaren/tal-och-debattartiklar/tidigare-obs-tal-och-debattartiklar/150112-forutsattningar-infor-nytt-forsvarsbeslut-ob-sverker-goranson-anforande-vid-folk-och-forsvar-2015-webb.pdf
[16] ”Nya ÖB räds inte ryssen”, Sveriges Radio Studio 1, 2015-10-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6269704
Tre kronor mår bra
Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.
Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet ”SCHWEDEN” på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.
Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.
På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat – och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.
Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en ”bostadsställning” med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.
Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.
Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.
Upprorsförsök i Turkiet – Vad tänker ryska regimen?
Efter en hektisk natt med strider, förefaller militärkuppen i Turkiet ha dött ut till lördagmorgonen. Vad som kommer att ske härnäst i landet är säkerligen enkom negativt. Fonden till kuppen är Erdogans väg med utrensningar i militären och fortsatt repression i … Continue reading →
Heja David!
av Ulf Henricsson Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd. Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel. Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att […]
Säkerhetspolitikens Plan A och Plan B
av Mats Bergquist Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt […]
Nytt läge del 5 – "Underrättelsekrig?"
Våldsutövning och faran med överdriven intellektualisering
av David Bergman ”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till […]