Korrigering

Någon har säkerligen funderat över varför ett över 5 år gammalt gästinlägg av Peter Neppelberg igår låg högst upp som ett nytt inlägg. Jag justerade igår en felaktig etikett till det inlägget, varvid Blogger tolkade det som ett nytt inlägg och automatiskt tilldelade det gårdagens datum. Jag har nu justerat det manuellt.

Förhoppningsvis kan vi framöver avnjuta ett inlägg från gästskribenten avseende hur det ser ut 5 år efteråt.

Kanonresa till Harstad och Porjus

Vi fick se hur denna tyska 406 mm pjäs från andra världskriget ännu fungerar.

"Adolfkanonen" utanför nordnorska Harstad är en helt intakt tysk 406 mm kanon med en effektiv radie på över fem mil. Det gäller att ha tur - vid tidigare besök har det ej gått att få se den i rörelse. Denna gång fick jag och vännerna från hemvärnet se det gigantiska tornet sidriktas, liksom pjäsens imponerande elevation. Det saknades bara skarp ammunition.

Notera pansarsköldarna i tornkransen, målade i samma färg som tornet.

Här ser man hur sköldarna lyfts upp då tornet närmar sig.

Vi hade även den stora turen att få bli guidade av Harald Isachsen, författaren till den enda boken på svenska om kanonen, alltså Festung Narvik. Inuti kanonens bunkerkomplex hade också en del saker tillkommit, eller så missade jag dem vid mitt förra besök. En höjdare är en allierad agentradio som sannolikt bidrog till att sänka det tyska slagskeppet Tirpitz.

Denna "väskradio" i museibunkern var sannolikt del av operationen som sänkte Tirpitz.

På vägen hem stannade vi till i Porjus, där ett av planen som bombade Tirpitz till stor del ännu återfinns. alltså Lancasterbombaren "Easy Elsie", som jag har bloggat om tidigare. Målet för vår snabbvisit denna gång var dock den gamla kyrkogården, där vi ville se något som ingen av oss sett tidigare, den sovjetiska soldatgrav som för några år sedan fick en mer gedigen sten - fast liksom tidigare utan soldatens namn. Den sovjetiske soldat som flytt från fångenskap i Norge lyckades alltså komma över fjällen men dog av umbäranden på svensk sida innan han kunnat meddela någon sitt namn. Hans kropp fördes av samer till Porjus.

Han lyckades fly från fångenskapen i Norge.

Helt oväntat råkade en av oss upptäcka en gravsten nära den sovjetiske soldatens, över en svensk frivillig i spanska inbördeskriget, Runar Rönnqvist. Mycket lite är känt om denne i de källor jag har - enbart att han tjänstgjorde på den republikanska sidan i Spanien. Varför han avled 1943 är okänt.

"Spanienkämpen" är allt som sägs om Runar Rönnqvists liv. Vem vet mer?

Efter en resa full av angenäma diskussioner om historia kom jag hem till en del post inklusive de två nya böckerna Finsk sisu mot sovjetiskt stål och Pansarjägare till fronten - bägge av Simo Liikanen. Jag var först lite skeptisk till om jag behövde ytterligare två böcker om Finland under andra världskriget men nu kan jag säga att detta är böcker som med rätta fokuserar på en av de mest märkliga aspekterna av Finland 1939-44, nämligen hur det var möjligt att Finland kunde överleva den enorma obalansen i antal stridsvagnar. Förklaringen var inte främst de finska pansartrupperna utan ett effektivt pansarvärn. Kort sagt mycket läsvärda böcker med fotografier som jag huvudsakligen inte har sett tidigare. Berättelserna om enskildas insatser är starka, tänker särskilt på Vilho Rättö...

Gästinlägg: Sekretessgranskning

... har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.


Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de "begrepp" som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir "förståligt" även för försvarsdebattörer och politiker.


Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av "irritation".

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara "gammelmedia" (TV, radio, press) utan dessutom "moderna media" såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är "comme il faut" eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om "förmågor" så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av "teknisk art" finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.


Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg


Se även Allan Widman

Överprofessionalisering och positionering: Den Ekenbergska ut-redningen om framtidens officersutbildning

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

av David Bergman

Strax innan sommaren kom brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning ”Framtidens officersutbildning – Förslag till ny officersutbildning i ljuset av officerens förändrade roll”. Rapporten har inte presenterats på någon större bredd och har inte publicerats offentligt, men diskuterades vid Akademiens seminarium under föregående vecka.

Även om titeln antyder att utredningen syftar till en ny officersutbildning innehåller den, med undantag för vissa tankar om olika ingångsvägar till officersyrket, få större nyheter. Tvärtom föreslår utredaren att dagens utbildningsstruktur med samma skolsteg behålls intakt.

Det grundläggande officersprogrammet föreslås lämnas orört, medan vidareutbildningarna till major/örlogskapten och överstelöjtnant/kommendörkapten kvarstår men infogas än mer tydligt i den akademiska strukturen under beteckningen Magister- & Mastersprogrammen HOP 1 samt 2. Utredningen presenterar två mindre varierande alternativ där de antingen skall genomföras direkt efter varandra eller med viss tidsseparation. Den mest märkbara förändringen är att den akademiska ribban för vilka examina som eftersträvas höjs.

Utifrån detta blir två frågor centrala:

Den första frågan rör utbildningarnas innehåll. Även om förmågekrav diskuteras i rapporten hade ett resonemang om innehållet i de föreslagna vidareutbildningarna varit behövligt och att rekommendationer för en specifik examensform hade härletts utifrån dessa. En masterexamen är (förhoppningsvis) självklart inget mål i sig.

Den andra frågan rör vem som skall hålla utbildningarna. Det är glädjande att utredningen berör behovet av disputerade officerare som en förutsättning för att leda utbildning och utveckling. Men att behovet finns är sedan länge fastställt, det är hur detta skall uppnås som kräver en lösning.

Man kan alltid diskutera om officersutbildningen skall vara en högskoleutbildning. Att undervisning har en hög kvalitet och bygger på vetenskaplig grund måste inte betyda att den leder till formella poäng och examina. Men om detta är viljan – och fler än Ekenberg har uttryckt att så är fallet – så kan förhoppningsvis alla vara överens om att utbildningen skall genomföras på bästa sätt och att vi har lärare som är kompetenta för uppgiften.

Redan 1992 sågs officerare med doktorsexamen som en förutsättning för att kunna genomföra en akademisering och en stor satsning gjordes på dåvarande ”ÖB:s doktorandprogram”. Men efter mer än 25 års kostsamma satsningar är endast enstaka individer som genomfört programmet kvar inom Försvarsmakten och det saknas fortfarande konkreta planer för karriärvägar och befattningar för disputerade officerare.  Detta är självklart ett slöseri med både ekonomiska och personella resurser.

Riskerna är uppenbara och ekvationen väldigt enkel. Om vi fortsätter att höja den akademiska ribban för officersutbildningen utan att ha en konkret plan för disputerade officerare att leda denna utveckling kommer beroendet av extern akademisk kompetens fortsatt öka och möjligheten för officerarna att påverka vår egen officersutbildning att minska.

Rapportens tydliga fokus på att behålla nuvarande utbildningsstruktur, men ge den en ökad akademisk status gör att rapporten känns mindre som en utredning för en ”ny officersutbildning” utan mer som ett rättfärdigande för den redan inslagna vägen och som ett positioneringsdokument för Försvarshögskolans roll i det framtida arbetet.

”Är detta nödvändigtvis fel?” kanske någon frågar sig. Inte nödvändigtvis vad gäller vägvalet i sig. En utredare styrs självklart också av det mandat som getts. Men en utredning om ny officersutbildning kan tyckas någon överflödig om inga egentligen nya handlingsalternativ utreds. Att bara bekräfta det som sker hade inte krävt en utredning. Och om den inslagna vägen redan är cementerad torde en diskussion om innehåll, inte examina och formalia, vara mer välbehövlig.

Men det finns en ännu större fara. Den utveckling vi är inne i bygger på professionsteori vilket utredningen även hänvisar till. I dessa teorier utvecklas det särskilda krav på expertis, yrkesetik och kåranda som gör att en profession särskiljer sig över andra yrken. Men redan 1959 varnade den amerikanske militärsociologen Morris Janowitz för risken för militär överprofessionalisering.

En överprofessionalisering uppstår i en yrkeskårs utveckling när en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet. Janowitz varnade att en överprofessionalisering kan vara direkt skadlig för den militära professionen om det leder till att avancerade examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig.

Det finns all anledning att kontinuerligt sträva efter att förbättra officersutbildningen. Få saker kan vara viktigare än de framtida cheferna för våra militära förband. Men oaktat vägval måste vi säkerställa att vi har officerare som driver utvecklingen och att vi aldrig förlorar fokus på förmågan till väpnad strid.

PS: Kalla mig gärna gammaldags, men jag tror att myndigheters språk i allra högsta grad bidrar till den trovärdighet som läsare tillskriver deras budskap. Om det finns klara brister i språket, vad kommunicerar det om innehållet? Mindre stavfel kan självklart slinka igenom i långa dokument, men fragmenterade meningar och brister i syntax måste hanteras innan en rapport publiceras. Att dubbelskrivningen ”krigskrigsförband” återfinns hela 13 gånger på 121 sidor i rapporten är mindre imponerande, särskilt i en rapport som förespråkar högre akademisk nivå.

 
Författaren är Kapten och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten "Säkerhet i ny tid" släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis - se FOI-rapporten "Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering".

Medlemskap i Nato skulle öka Sveriges säkerhet – kommentar till Bringéus utredning






Ambassadör Bringéus överlämnade idag (fredag 9 september) sin utredning ”Säkerhet i ny tid” till regeringen. http://www.regeringen.se/contentassets/dc054ef38cde47dabf5aadf63dcab469/sou-2016_57.pdf

Utredarens genomgång av de faktorer som påverkar Sveriges säkerhet och stabiliteten i vårt närområde talar tydligt för ett svenskt Natomedlemskap.

Redan i den inledande, mycket läsvärda, säkerhetspolitiska analysen framgår klart att Sveriges säkerhet är intimt knuten till våra grannländers – det som ökar deras säkerhet ökar också Sveriges säkerhet.

Här kan Sverige ge två bidrag:

  • att öka Natos avskräckningsförmåga, främst genom att underlätta för Nato att försvara sina baltiska allierade, men också genom att skapa möjligheter till en samordnad nordisk försvarsplanering,

  • att öka Sveriges nationella försvarsförmåga, d v s att inte utgöra ett militärt svaghetsområde som inbjuder till ett ryskt angrepp i händelse av en konflikt i Baltikum (då med syfte att försvåra Nato-operationer till stöd för Baltikum),


Att ett svensk – finskt samarbete inte utgör ett alternativ till ett inträde i Nato framgår också klart i utredningen. Inte ens en formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik (två osannolika alternativ) skulle eliminera behovet av hjälp i händelse av ett angrepp mot något av länderna.

Ett svenskt (och finskt) Natomedlemskap skulle öka möjligheterna till militär samverkan, inte bara med Finland utan också med övriga nordiska länder.

Eller som utredaren säger om hur våra grannar och partners ser på saken:

 ”Med Sverige som medlem i Nato uppfattas västs förmåga att verka konfliktavhållande i Östersjöregionen öka och riskerna för ett oöverlagt handlande från Rysslands sida minska. En gemensam regional operativ planering skulle kunna genomföras och ett eventuellt gemensamt uppträdande i händelse av en kris inte behöva improviseras”.

Utredaren dödar också ett antal vanligt förekommande argument bland Natomotståndarna:

  • att en Natoanslutning med automatik skulle innebära drastiskt ökade försvarsutgifter,
  • att Nato skulle placera kärnvapen på svenskt territorium,
  • att det skulle minska Sveriges möjligheter att uppträda som medlare i olika konflikter,
  • att ryska eventuella motreaktioner skulle utgöra en allvarlig fara för Sverige.

Utredaren klargör också mycket tydligt att enbart partnerskap med Nato eller bilaterala överenskommelser med enskilda länder är dåliga substitut för ett medlemskap i alliansen.  

Utredarens avslutningsord borde mana till eftertanke:

”Nationella gränser utgör inga skyddsvallar. Det är svårt att föreställa sig att något land i vår del av världen skulle kunna hålla sig utanför en militär konflikt i regionen”

”Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Sammantaget går knappast att tolka utredningen på något annat sätt än att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara ett centralt, kanske t o m avgörande, bidrag till en sådan konfliktförebyggande säkerhetspolitik.

Avslutningsvis. Det är sällan jag läst ett så entydigt och väl genomarbetat underlag rörande svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Var och en som på något vis vill delta i den säkerhetspolitiska debatten har alla skäl att läsa ambassadör Bringéus utredning i sin helhet (en länk finns i inledningen till detta inlägg).



                                                                              *****

Staten skyddar inte sina medborgare!

av Bo Richard Lundgren

Vi har nyligen läst i dagspressen om hur Tysklands befolkning uppmanas att bunkra livsmedel och vatten i händelse av krig. Medborgarna rekommenderas att lägga upp ett individuellt förråd för tio dagar. Vad gäller vatten är beräkningen att förrådet bör innehålla två liter vatten per person och dag.

Bakgrunden är den att den tyska regeringen anser att ”ett angrepp på Tyskland som kräver ett konventionellt försvar är osannolikt, men det är nödvändigt att vara förberedd på en existenshotande utveckling som principiellt inte kan uteslutas.”

Hur ser vi i Sverige på dessa frågor? Som bekant gör den svenska Försvarsberedningen ungefär samma bedömning: ”Ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”

En fråga man nu måste ställa sig är hur det står till med de svenska medborgarnas individuella beredskap i händelse av krig.  Regeringen har slagit fast att individen har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom. Det är först när individen inte klarar detta längre som det kan bli ett åtagande för det allmänna att ingripa. Och från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, kommer nu signaler om att man avser att starta en nationell kampanj efter årsskiftet i syfte att lyfta fram individens ansvar. Dock är det svenska perspektivet 72 timmar, dvs. tre dygn, något som också Civilförsvarsförbundet går ut med i sin informationssatsning. Här sägs: ”För att klara de första 72 timmarna utan hjälp vid en krissituation är det viktigt att du själv kan tillgodose de fem grundläggande behoven: mat, vatten, sömn, värme och information.”

Nu inställer sig fråga nummer två. Hur ser den offentliga sektorns förmåga ut att ingripa och hjälpa sina medborgare efter 72 timmar? Denna fråga har studerats inom ramen för KKrVA:s projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet, KV21. I rapporten ”Vem skyddar civilbefolkningen?” finns svar, och de är inte uppmuntrande. Det är i själva verket en dyster läsning. Här slår man fast att Sverige idag inte kan skydda sin civilbefolkning på ett tillfredsställande sätt om vi utsätts för ett väpnat angrepp. Ett viktigt skäl är att vi inte kan upprätthålla samhällsviktig infrastruktur t.ex. elförsörjningen på ett effektivt sätt och att beredskapen för försörjningen av dricksvatten, livsmedel och läkemedel är oacceptabelt låg.

Regeringens ambition att öka Försvarsmaktens operativa förmåga är hedervärd. Även de aviserade satsningarna på psykologiskt försvar är bra. Men det fattas en viktig pusselbit i total­försvars­ansträng­ningarna, nämligen civilförsvaret, d v s befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Vi behöver, liksom tyskarna, fundera över hur den svenska civilbefolkningen skall skyddas i krig. Ett civilförsvar behöver återuppbyggas. Att skydda sina medborgare är en av statens kärnuppgifter. Hultqvist och Ygeman! Vad väntar ni på?

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Ett nytt ”Varken – eller”?

av Magnus Haglund

Efter det stora nedrustningsbeslutet 1925 fanns det olika inriktningar och läger, som talade för en återtagning och hur det skulle gå till. Generalstabens – som senare skulle ombildas till Försvarsstaben – uppfattning var, att man i princip skulle återgå till en krigsmakt, som funnits 1914 och som nu borde återställas. Mot denna uppfattning uppstod inför tillsättandet av 1930 års försvarskommission ett alternativ och som presenterades i boken ”Antingen – eller.” Där hävdades, att ett moderniserat svenskt försvar snarare borde bygga på möjligheten att göra en solidarisk NF- insats i Finland och att det därför borde förstärkas för att möjliggöra detta. I de inledande förhandlingarna med finländska företrädare hamnade dock de svenska yngre arméofficerarna, som var väl representerade i försvarskommissionen, i trångmål, då den finländska uppfattningen var att man främst behövde stöd med luft- och sjöstridskrafter, om ett NF- ingripande skulle bli aktuellt. I ”Antingen – eller” hade man ju skissat på en förstärkning med fyra armékårer och en kavalleribrigad, men den finländska bedömningen av den sovjetiska arméns usla kvalitet motiverade inte något behov av tillförda markstridskrafter. Det krävdes mycket märkliga och odiplomatiska övertalningsförsök – eller snarare – krav – på att det finländska underlaget också skulle innehålla markstridsförband och det ”råkade” bli precis så som det framgick av ”Antingen – eller” och som dåvarande majoren Helge Jung – sekreterare i kommissionen – i maj 1931 hade framfört till de finländska kollegorna vid de underhandssamtal, som fördes helt vid sidan om!

Är vi möjligen på väg att göra något likande idag? Flera debattörer uttalar ju att vi måste förstärka det svenska försvaret; den här gången inte för att försvara Finland mot en sovjetisk attack, utan de baltiska staterna mot en rysk! Borde vi inte nu i stället tankemässigt först försöka bygga upp ett nationellt svenskt försvar? Ett sådant borde bygga på möjligheter att genomföra säkerhetspolitiskt väl motiverade insatser redan i dag under fredsförhållanden och därigenom bidra till säkerheten i vår del av Europa, så att konfliktriskerna inte eskalerar. Planeringen kunde därefter ske utefter en stegrad kravtrappa och förhoppningsvis så att vi faktiskt inte själva blir utsatta för några former att våld mot vårt samhälle, vare sig av brottslingar, terrorister eller av andra stater. Med ett sådant resonemang blir ju det egna försvarsbehovet blir styrande för utformningen av vårt försvar och inte ett eventuellt ryskt angrepp på Estland eller Lettland.

Ett alltför omfattande svenskt engagemang i försvaret av de baltiska staterna kan därutöver få mycket allvarliga konsekvenser för Nato sammanhållning och för trovärdigheten i det amerikanska kärnvapenskyddet, som nog får anses vara betydligt viktigare än en eventuell svensk konventionell stödoperation via Gotland. Vi vet inte vem som blir president i USA i januari nästa år, men vi ska nog vara försiktiga med att åta oss en så stor del av försvarsuppgiften för de baltiska Nato-medlemmarna, att trovärdigheten i Washingtons kärnvapenskydd kan komma att ifrågasättas.

Det är nog bättre att argumentera och satsa på den egna säkerheten och inte på den förmenta bristen hos någon granne och som i värsta fall kan leda till ett nytt ”Varken – eller”!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

Övning ger färdighet

Sammanfattning

Ryssland får i dagsläget anses ha god till mycket god förmåga att med ont om tid till förfogande försätta kontinuerligt tjänstgörande förband samt grundutbildningsförband i mycket hög stridsberedskap. Därefter förflytta dem till ett operationsområde och där stridsindelat påbörja lösandet av uppgifter. Ryssland övar nu dels civila komponenter, dels militära komponenter ur dess mobiliseringsorganisation vid beredskapskontroller. Detta får ses som att dels, försöker man drastiskt och snabbt öka förmågan till mobilisering, dels bör det ses som att man förbereder sig för en möjlig väpnad konflikt.

Analys

Mellan den 25AUG2016 och 31AUG2016 genomförde de ryska väpnade styrkorna en beredskapskontroll som skall ha omfattat, det västra, centrala och södra militärdistriktet (MD V/C/S). Därtill skall även Norra Marinen (NM), Svarta Havs Marinen (SHM) samt den Kaspiska flottiljen (KPF) omfattats av beredskapskontrollen. Förband ur luftlandsättningstrupperna (VDV) kom även delta i beredskapskontrollen.1

Det övergripande syftet med beredskapskontrollen förefaller varit att öva åtgärder, för att hävda den ryska federationens säkerhet vid en försämrad säkerhetssituation.2 Detta får ses som ett något allmänt beskrivet syfte, där det mesta får anses rymmas i vad man väljer att öva och hur. Därtill var beredskapskontrollen en förberedelse inför årets strategiska övning, Kavkaz-2016 som genomförs under september månad, 2016.3 Utnyttjandet av större beredskapskontroller innan genomförandet av den årliga strategiska övningen, har genomförts sedan 2014.

Ett antal målsättningar delgavs med övningen: vidta samtliga åtgärder för att omedelbart uppnå högsta stridsberedskap, öva förstärkning av den sydvästra strategiska riktningen (vilket får anses vara Ukraina) med förband ur MD V och C, agera i autonoma stridsgrupper, kontrollera/utvärdera mobiliseringsberedskapen och förmågan att agera med territorialförsvarsförband samt mobiliseringsåtgärder hos dels ryska myndigheter, dels hos krigsviktiga företag (k-företag).4

För att utvärdera detta upprättades två (2) utvärderingsgrupper vid den ryska generalstaben. Den första fick i uppgift att utvärdera de deltagande förbanden inom MD V,C och S samt luftlandsättningsförbanden och det strategiska transportflyget. Den andra fick i uppgift att utvärdera kvalitén samt måluppfyllnaden avseende de vidtagna mobiliseringsåtgärderna.5 Ryssland skall även orienterat OSSE då beredskapskontrollen påbörjades, samt dess vice försvarsminister, skall även orienterat de utländska ackrediterade försvarsattachéerna.6

Myndigheter som omfattades av beredskapskontrollen var, Kommunikationsministeriet, Finansministeriet, Ministeriet för Industri och Handel, Rosrezerv (närmsta svenska motsvarighet är myndigheten för samhällsskydd och beredskap) och den ryska centralbanken.7Vilka k-företag som ingått i beredskapskontrollen förefaller ännu ej delgivits, dock förefaller det varit företag i södra Ryssland, där förmågan att tillhandahålla och reparera militärmateriel har prövats, i sammanhanget är det även värt att notera att man förefaller genomfört antingen inkallelse eller kontroll av krigsplacerade fordon.8

Under beredskapskontrollen har reservister deltagit, dessa förefaller dock kallats in den 22AUG2016 och kommer vara inkallad till den 20SEP2016.9 Således genomfördes ingen oförberedd inkallelse, av reservister, likt den tidigare beredskapskontrollen. Inkallelserna av reservister förefaller genomförts inom Norra Marinen samt MD C och S. Därtill förefaller det vara med syftet att de inkallade skall formera territorialförsvarsförband inom respektive MD.10 Inom MD S förefaller man inkallat 500 reservister, inom MD C 400 stycken,11 varvid Norra Marinens inkallelser torde vara av motsvarande mängd.

Själva genomförandet förefaller, till del, följt tidigare mönster. Under det första dygnet har förbanden flyttats till koncentrationsområden, därefter genomfört taktisk, operativ och/eller strategisk förflyttning till övningsområde. Slutligen har förbanden genomfört tillämpade övningsmoment, inom ramen för beredskapskontrollen.12 Mängden deltagande förband har redovisats för MD S, men mängden av deltagande hos MD V och C förefaller i skrivande stund vara oklart.13

Likt tidigare beredskapskontroller har en stor mängd moment genomförs, något jag denna gång ej kommer beröra, då det ej är det intressanta i denna beredskapskontroll. Det som kan konstateras, genom de tidigare beredskapskontrollerna och denna, är att Ryssland i dagsläget:
  • med mycket ont om tid till förfogande, kan försätta sina kontinuerligt tjänstgörande och grundutbildningsförband i hög stridsberedskap,
  • med mycket ont om tid till förfogande, kan påbörja strategiska och operativa transporter av förband,
  • med ont om tid till förfogande, övergå till att taktiskt, operativt och strategiskt övergå till att tillämpat leda förband,
  • mottaga och stridsindela (till vad som förefaller vara bataljonsstridsgrupp) förband från andra militärdistrikt vid förstärkningsåtgärder och avslutningsvis
  • med ont om tid till förfogande övergå till att lösa, vad som förefaller vara, grundläggande stridssituationer (anfall, försvar m.m.) inom ramen för stridsindelat förband.

Tittar man bakåt dels genom de tidigare analyserna på denna blogg, dels kring vad som rapporteras tillgängligt via internet, blir det väldigt tydligt att förmågan gradvis har byggts upp sedan 2013. För att med mycket ont om tid till förfogande kunna lösa stridsuppgifter med tillgängliga förband. Således är det ur ett analys perspektiv ej längre intressant att detaljstudera, däremot bör man fortsatt översikt studera beredskapskontrollerna för att notera förändringar i mönster.

Vad är då intressant i denna beredskapskontrol? Två områden, dels de civila myndigheternas deltagande i beredskapskontrollen, dels de civila k-företagens deltagande i beredskapskontrollen. Hur det ryska mobiliseringssystemets militära delar, till del ser ut, har berörts i det tidigare inläggetom beredskaps-/mobiliseringskontrollen som genomfördes i juni 2016, varvid det ej kommer beröras.

Men vad innebär det att man övar mobiliseringsåtgärder? Kort och gott mobilisering i rysk termologi innebär att man genomför de förberedelser som vidtagits för att kunna övergå till krig. Mobilisering kan antingen genomföras öppet eller dolt. Helt (allmän) där statens samtliga institutioner/myndigheter ianspråktas eller delvis (partiell) där delar av dem ianspråktas . Grundfundamentet är att det måste finnas tillräckligt med resurser dels föra att kunna försätta sig på krigsfot, dels kunna skapa nya förband och kunna fördela resurser.14

Vad kan då de deltagande myndigheterna haft/ha för uppgifter:
  •  Rosrezerv, är den myndighet som besitter reservlager inom en rad områden, såsom livsmedel, fordon o.dyl. för att kunna säkerställa dels mobilisering, dels bistå vid humanitära katastrofer.15 Rosrezerv har även tidigare deltagit i övningsverksamhet, dock ej beredskapskontroller. Här får man förutsätta att det handlar om att kunna föra fram olika former av förnödenheter, drivmedel o.dyl. för att bistå de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt.
  •  Ministeriet för industri och handel, torde ha till uppgift, att i händelse av en spänningsperiod, säkerställa handelsförbindelser med länder som ej ligger i det direkta konfliktområdet för att trygga handel. Därtill torde de ha till uppgift att koordinera verksamheten med de krigsviktiga företagen/industrin. Vilket skulle kunna innebära dels framförsel av nyproducerad materiel, dels omhändertagande och reparation av skadad materiel.16
  • Finansministeriet och Centralbanken torde ha till uppgift att dels säkerställa kassatjänsten för de ryska förbanden i fält,17 dels omfördela ekonomiska medel inom den ryska staten för att trygga krigsindustrin och dess produktion under dels en spänningsperiod, dels i krig.
  • Kommunikationsministeriets uppgift är den mest tydliga, att möjliggöra rörelserna för förbandsförflyttningar, själva koordineringen torde genomföras av den ryska generalstaben. Dock torde en stor del trafikomläggningar o.dyl. behöva genomföras varvid kommunikationsministeriet blir en vital del, i genomförandet.

Vad som rapporterats avseende k-företagen, så förefaller det handla om att dels tillföra fältförbanden materiel från produktionskedjan, dels agera bakre underhåll. Med bakre underhåll avser jag reparationsresurser o.dyl. långt från de möjliga striderna, sett till ett krigs scenario, vilket ej skall likställas t.ex. med de reparationsresurser som finns inom brigaderna och armékårerna/arméerna, utan detta bör ses som operativa/strategiska resurser.

En intressant del är att man övat/övar på att sätta upp förband av reservister genom de inkallelser som genomförts. Detta är även en del av mobiliseringssystemet, således förefaller man merutnyttja situationen av de inkallelser som genomförts. Dels övar man den delen av mobiliseringssystemet d.v.s. upprätta förband, dels upprättar man territorialförsvarsförband för krigsplacering, som man under det senaste året diskuterat en hel del i ryska militära tidskrifter.

Således hur skall denna beredskapskontroll tolkas? Detta är första gången som civila myndigheter samt k-företag omfattas av en beredskapskontroll. Detta borde innebära att det utbildningsprogram av myndigheter, som initierades för snart över 2 år sedan av Rysslands Försvarsminister, måste kommit så långt att man är beredd att pröva det. Det måste även innebära att man innan detta måste gjort en översyn av planer o.dyl. som nu prövats.

Båda grundfundamenten, civila och militära delen, inom det ryska mobiliseringssystemet har nu prövats samtidigt för första gången vid en beredskapskontroll. Om än att samtliga myndigheter ej deltagit, så får man se det som att de viktigaste bortsett från det ryska inrikesministeriet och nationalgardet deltog. Nästa naturliga steg är att även nationalgardet deltar inom ramen för en beredskapskontroll, med övriga ingående delar.

Själva utnyttjandet av beredskapskontrollerna bör ses som ett framdrivningsprogram för att snabbt nå resultat. Jämför vi mot de väpnade styrkorna tog det cirka 1-1½ år innan tydliga resultat framträdde. Detta kommer innebära om man fortsätter med samma framdrivningstakt som tidigare för mobiliseringsdelarna dels de militära dels de civila, bör man fått ett väl fungerande system vid denna tid nästa år, vilket sammanfaller med den strategiska övningen Zapad-2017, som genomförs i vårt direkta närområde.

En mycket oroväckande faktor är att samtliga delar inom mobiliseringssystemet nu kan tänkas prövas inom ramen för beredskapskontroller. Detta kommer försvåra underrättelsebilden än mer, jämfört med om bara det hade rört kontinuerligt tjänstgörande förband och vissa militära mobiliserings delar. Då det stundtals troligtvis kommer bli mycket svårt att skilja övning, från en möjlig skarp verksamhet åt.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:
  1. Ryssland får anses ha god till mycket god förmåga att med ont om tid till förfogande förflytta förband till ett nytt operationsområde, där påbörja lösande av uppgifter inom ramen för stridsindelade förband på bataljonsnivå.
  2. Ryssland förbereder dels sitt civila samhälle, dels dess militära organisation för en möjlig väpnad konflikt. Beredskapskontrollerna innehållande dels civila mobiliseringskomponenter, dels militära mobiliseringskomponenter är en tydlig indikation på detta.
  3. Fortsätter beredskapskontrollerna av den militära- och civila mobiliseringsorganisationen i nuvarande takt och enligt samma framdrivningsprogram som de kontinuerligt tjänstgörande förbanden haft, få sannolikheten ses som hög att vid utgången av 2017 kommer de ha en väl fungerande mobiliseringsorganisation.

 Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Chatham House 1 (Engelska)
Interfax 1 (Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3 (Ryska)
Ryska försvarsministeriet 1, 2, 3, 4(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)

Slutnoter

1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Po resheniyu Verkhovnogo Glavnokomanduyushchego provoditsya vnezapnaya proverka voysk i sil YUVO, ZVO, TSVO, SF, Glavnogo komandovaniya VKS i komandovaniya VDV. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12093710@egNews(Hämtad 2016-09-01)
TASS. Putin orders snap checks in Russian armed forces August 25-31. 2016. http://tass.com/defense/895849 (Hämtad 2016-09-01)
2 Ibid.
3 TASS. Russia's snap checks underway on eve of Kavkaz-1016 exercise (sic). 2016. http://tass.com/defense/895874(Hämtad 2016-09-01)
4 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Po resheniyu Verkhovnogo Glavnokomanduyushchego provoditsya vnezapnaya proverka voysk i sil YUVO, ZVO, TSVO, SF, Glavnogo komandovaniya VKS i komandovaniya VDV. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12093710@egNews(Hämtad 2016-09-01)
5 Ibid.
6 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Zamestitel' Ministra oborony Anatoliy Antonov proinformiroval inostrannyy attashat o vnezapnoy proverke boyegotovnosti v Vooruzhennykh Silakh Rossii. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12093734@egNews(Hämtad 2016-09-01)
7RIA Novosti. Peskov zayavil, chto mobilizatsiya ministerstv provoditsya na regulyarnoy osnove. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160829/1475530187.html(Hämtad 2016-09-01)
8Interfax. Ministerstva i TSB proveryayut na gotovnost' k rabote v usloviyakh voyennogo vremeni. 2016. http://www.interfax.ru/russia/525652(Hämtad 2016-09-01)
9 RIA Novosti. Pod Novosibirskom sformirovan pervyy batal'on motostrelkov-rezervistov. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160827/1475435339.html(Hämtad 2016-09-01)

10 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V ramkakh vnezapnoy proverki VS RF budet proverena gotovnost' federal'nykh organov ispolnitel'noy vlasti i predpriyatiy OPK k rabote v usloviyakh voyennogo vremeni. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12094234@egNews(Hämtad 2016-09-01)
11 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Sevastopole iz voyennosluzhashchikh zapasa sformirovany podrazdeleniya territorial'noy oborony. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12094277@egNews(Hämtad 2016-09-01)
RIA Novosti. Pod Novosibirskom sformirovan pervyy batal'on motostrelkov-rezervistov. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160827/1475435339.html (Hämtad 2016-09-01)
12Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Po resheniyu Verkhovnogo Glavnokomanduyushchego provoditsya vnezapnaya proverka voysk i sil YUVO, ZVO, TSVO, SF, Glavnogo komandovaniya VKS i komandovaniya VDV. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12093710@egNews(Hämtad 2016-09-01)
13 RIA Novosti. Vnezapnaya proverka boyegotovnosti vooruzhennykh sil Rossii zavershayetsya v sredu. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160831/1475686916.html(Hämtad 2016-09-01)
14 Monaghan, Andrew. Russian State Mobilization Moving the Country on to a War Footing. London : Chatham House, 2016, 7.
15 Federal'noye agentstvo po gosudarstvennym rezervam. 2016. http://www.rosreserv.ru/ (Hämtad 2016-09-01)
16 Monaghan, Andrew. Russian State Mobilization Moving the Country on to a War Footing. London : Chatham House, 2016, 8.

17 Interfax. Ministerstva i TSB proveryayut na gotovnost' k rabote v usloviyakh voyennogo vremeni. 2016. http://www.interfax.ru/russia/525652(Hämtad 2016-09-01)

Kärnvapen och missilförsvar – är debatten snedvriden?

av Stefan Forss

”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.”

Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som publicerades våren 2016 (http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=345687), är träffande. Tre av skribenterna är medlemmar i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

De uttryckte också mellan raderna en uppfattning att Ryssland och USA skulle ha systematiskt uppgraderat sin kärnvapentriad likvärdigt, givet de något olika prioriteringar som länderna haft sedan decennier tillbaka. (Rysslands första prioritet är som bekant de markbaserade strategiska kärnvapnen, medan USA:s motsvarande är de havsbaserade vapnen.) Sett i ett halvsekelsperspektiv är detta kanske korrekt, men om man begränsar tidspannet till tiden efter kalla kriget blir bilden klart annorlunda. Det finns alltså starka skäl att reda ut de verkliga förhållandena på kärnvapenområdet, men också dess andra sida, missilförsvaret. (Första delen av denna analys behandlar kärnvapnen. Missilförsvaret och övergripande slutsatser följer i ett senare blogginlägg.)

Nedrustningsprocessen

Till de goda nyheterna hör resultaten från den kärnvapennedrustning som USA och Sovjetunionen inledde vid slutet av kalla kriget. Processen framskred stabilt i över tjugo år.

Enligt den senaste deklarationen från april 2016 rörande implementeringen av det nya START-avtalet har USA 1481 strategiska kärnstridsdelar i operativt bruk. Siffran ligger redan nu under det tak på 1550 som länderna förbundit sig att nå 2018. I Hiroshima upprepade president Obama den 27 maj 2016 för tredje gången USA:s långsiktiga ambition om en värld fri från kärnvapen. Först skedde det i Prag den 5 april 2009, sedan i Berlin den 19 juni 2013.

Det är uppenbart att Obama känner starkt för kärnvapennedrustningen, men för att man ska kunna nå fortsatt goda resultat måste det råda samförstånd mellan de båda kärnvapenstormakterna om processens nödvändighet. Sådana förutsättningar föreligger dessvärre inte i dag. Ryssland tänker i helt andra banor. Mer om det senare.

Det är uppenbart att Obama känner starkt för kärnvapennedrustningen, men för att man ska kunna nå fortsatt goda resultat måste det råda samförstånd mellan de båda kärnvapenstormakterna om processens nödvändighet. Sådana förutsättningar föreligger dessvärre inte i dag. Ryssland tänker i helt andra banor. Mer om det senare.

Men president Obama ville helst lämna någonting mer konkret efter sig. I juli 2016 blev det offentligt bekant att han önskade se USA förändra sin kärnvapenpolitik och anta doktrinen om icke första bruk (”no first use”. Se t.ex. https://www.washingtonpost.com/opinions/global-opinions/obama-plans-major-nuclear-policy-changes-in-his-final-months/2016/07/10/fef3d5ca-4521-11e6-88d0-6adee48be8bc_story.html?utm_term=.59cd99175006).

Obama lovordades av olika försvarsexperter och nedrustningsförespråkare. Självfallet skulle USA aldrig vara den som först grep till kärnvapen. Varför då inte göra slag i saken och formalisera detta, står det på tidigare försvarsministern William Perrys hemsida (http://www.wjperryproject.org/notes-from-the-brink/obama-no-first-use-policy).

Men Obama mötte även stark opposition inte endast bland USA:s allierade utan också i egna led (Se http://thebulletin.org/declaring-no-first-use-nuclear-policy-would-be-exceedingly-risky9689). Att frågeställningarna är mycket komplicerade är uppenbart för alla seriösa observatörer. I slutändan handlar det om avskräckningens trovärdighet. I det nuvarande osäkra världspolitiska läget lär ”no first use” få vänta.

Den sovjetiska arsenalen innehöll ofattbara 45 000 strategiska och taktiska kärnstridsdelar och var då sammantaget dubbelt så stor som den amerikanska.

Den sovjetiska arsenalen innehöll ofattbara 45 000 strategiska och taktiska kärnstridsdelar och var då sammantaget dubbelt så stor som den amerikanska.

Låt oss titta litet på siffror. I mitten av 1980-talet var den amerikanska strategiska kärnvapenarsenalen till sin numerär nästan tiofaldig jämförd med dagens.

Presidenterna Reagan och Gorbatjov begrep att dessa siffror var sanslösa och att den massiva kärnvapenupprustningen under 40 år hade varit ett monumentalt misstag. De startade en process som med tiden kom att ge spektakulära resultat. Processen byggde på deras gemensamma insikt om att man inte kan vinna ett kärnvapenkrig och att det därför aldrig heller får utkämpas (”a nuclear war cannot be won and must never be fought”).

Rysslands och USA:s enorma dominans syns bäst genom att jämföra den med de övriga kärnvapenländernas i bilden knappt synliga arsenaler.

Rysslands och USA:s enorma dominans syns bäst genom att jämföra den med de övriga kärnvapenländernas i bilden knappt synliga arsenaler.

De s k icke strategiska kärnvapnen var ett mer känsligt område för kärnvapenstormakterna att reglera med avtal. Juridiskt bindande blev endast INF-avtalet som slöts 1987 och som förbjöd landbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler med en räckvidd i området 500 – 5 500 km, oberoende om de var kärnladdade eller ej. INF-avtalets symbolvärde som murbräcka för fortsatta nedskärningar på hela kärnvapenområdet kan inte nog understrykas.

Presidenternas ensidiga initiativ

De taktiska kärnvapnen, en samlande term för s.k. slagfältsvapen, har visat sig vara en mycket hård nedrustningsnöt att knäcka. Men under den optimism som rådde i början av 1990-talet förmådde både USA:s och Sovjetunionens/Rysslands presidenter ändå ensidigt deklarera sina positiva och förtroendeskapande avsikter till radikala nedskärningar på det området.

För USA:s del innebar det att kärnvapnens antal skars ned drastiskt och att endast US Air Force kom att inneha ett antal taktiska bomber med kärnladdningar i operativt bruk. Armén och marinkåren blev helt kärnvapenfria, medan flottans roll blev att stå för huvudparten av USA:s strategiska kärnvapenavskräckning. Flottans taktiska kärnvapen avvecklades helt, med undantag för att flera hundratal kärnstridsdelar till Tomahawk hölls i reserv i förråd på land under ett antal år. Men dessa lager tömdes slutligen år 2011 i stillhet. Kärnladdningarna till Tomahawk (TLAM/N) har nedmonterats. ”The U.S. Navy is finally out of the non-strategic nuclear weapons business”, skrev Hans Kristensen redan i mars 2013 (http://fas.org/blogs/security/2013/03/tomahawk/). Tomahawk är därmed uteslutande ett konventionellt vapensystem.

Ryssland gjorde under Jeltsins tid i stort sett liknande beslut, men insynen i hur åtgärderna implementerades var inte särskilt goda. Klart är dock att den ryska demonteringen av utrangerade system kom i gång på allvar och genomfördes med fart. Att de operativa taktiska kärnvapnen i praktiken koncentrerades till ett rätt litet antal centralförråd har även ansetts bekräftat. Några trovärdiga uppgifter om att skarpa taktiska kärnladdningar därefter skulle ha placerats på förband finns inte. Till den synnerligen hårda ryska kärnvapensäkerhetskulturen hör också att själva laddningarna står under en separat myndighets, försvarsministeriets 12. huvudavdelnings kontroll. Även i ett s k skymningsläge är praxis att förvara stridsdelarna fysiskt rätt långt borta från lavetterna.

Det har dock en längre tid stått klart att Ryssland inte längre respekterar de ensidiga utfästelserna från Jeltsins tid. Alla försvarsgrenar har alltjämt taktiska kärnvapen, åtminstone som option. Ännu efter kriget i Georgien hävdade vissa ryska forskare i USA att icke-strategiska kärnvapen (s.k. non-strategic nuclear weapons) inte ens ingår i ryska arméns militära planering (http://cns.miis.edu/opapers/pdfs/reducing_tnw_april_2010.pdf). På ryska artilleri- och missilstyrkornas hemsida har man dock hela tiden kunnat läsa denna vapengrens huvuduppgift:

The Missile Troops and Artillery (MT & A) are an Arm of the Land Force, which is the primary means of fire and nuclear destruction of the enemy during conduct of combined-arms operations (combat actions).” (http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm)

De senaste årens debatt om kärnvapnen

Redan innan presidenterna Obama och Medvedev hade undertecknat det s.k. nya START-avtalet i Prag i april 2010 ställde man sig från rysk sida helt kallsinnigt till propåerna om att turen nu kommit till förhandlingar om begränsningar av taktiska kärnvapen. Ministrarna Carl Bildt och Radek Sikorski hade argumenterat sakkunnigt för saken i sin artikel Next, the Tactical Nukes i New York Times den 1 februari 2010 (http://www.nytimes.com/2010/02/02/opinion/02iht-edbildt.html?_r=0). Bildt uppträdde strax efteråt vid Global Zero seminariet i Paris. Den franska kärnvapenexperten Thérèse Delpech som var närvarande, sände ett lakoniskt mejl: ”What I can tell you is that the Russians were furious.”

Den ryska attityden till visionen om en kärnvapenfri värld har trots fredspropagandan genomgått en helomvändning och är numera klart negativ. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom Reagans och Gorbatjovs vision från mötet i Reykjavik 1986 blev från sovjetiskt håll officiellt deklarerad i FN:s generalförsamling ett par år senare.

Dr Adam Daniel Rotfeld som i FN var generalsekreterarens specialrådgivare i nedrustningsfrågor försökte 2008 få det amerikanska förslaget om kärnvapennedrustning på den officiella agendan. Den ryska representanten Anatolij Antonov motsatte sig förslaget starkt. Han ledde senare Rysslands delegation bl.a. vid förhandlingarna om det nya START-avtalet. Efter 30 år som diplomat övergick han 2011 i ryska försvarsministeriets tjänst som biträdande försvarsminister och befordrades till armégenerals rang. Han är nu en av landets nyckelpersoner vid snart sagt alla diskussioner och förhandlingar om militära frågor.

Biträdande försvarsminister, armégeneral Anatolij Antonov.

Biträdande försvarsminister, armégeneral Anatolij Antonov.

Orsakerna till Rysslands förändrade inställning till kärnvapnen kan sammanfattas i några punkter. Från ryskt håll påpekas att de är nödvändiga för att upprätthålla den globala styrkebalansen. De ses som motvikt mot USA:s och Natos konventionella styrka. Privat nämner ryska tjänstemän också Kina.

Det andra argumentet är banalt. Kärnvapnen är det enda område där Ryssland faktiskt alltjämt har stormaktsstatus.

Fortsatt kärnvapennedrustning enligt samma modell som under de senaste decennierna är inte längre möjlig. Utrikesminister Lavrov lät en mindre politisk bomb brisera den 20 juni 2013, då han tog ställning till president Obamas invit i Berlin om nya samtal i avsikt att ytterligare minska antalet strategiska kärnvapen. Lavrov deklarerade att nästa förhandlingsomgång inte längre kan hållas bilateralt mellan Ryssland och USA, utan bör inkludera även de andra kärnvapenmakterna (http://archive.mid.ru//brp_4.nsf/0/811C84AB73DC248F44257B92003B1CC0). I praktiken gav Lavrov då även START-processen dödsstöten.

Dagens ryska kärnvapenpolitik är emellertid väl genomtänkt. Dess primära mål är att förhindra att landet marginaliseras. I en kärnvapenfri värld skulle den risken vara stor. Rysslands roll som en betydande global aktör skulle reduceras på ett sätt som är helt oförenlig med de ryska imperierestauratörernas självbild. Ett Ryssland utan kärnvapen är helt enkelt en mardröm. Redan förbundskansler Helmut Schmidt hade ju 1977 karaktäriserat Sovjetunionen som ett ”Övre Volta med atomraketer” (http://research.handelsblatt.com/wp-content/uploads/2014/03/2014-3-7_Lichter_Russland-Obervolta-mit-Atomwaffen.pdf).

I väst brukar Rysslands massiva satsningar på kärnvapnen ses som ett onödigt och obegripligt slöseri. Men västländerna har än en gång överraskats och står villrådiga då Ryssland börjar inkassera fördelar när de nyrestaurerade ryska kärnvapenstyrkorna når full förmåga. Samtidigt börjar de operativa amerikanska strategiska styrkornas livscykel närma sig sitt slut.

Den ryska tajmingen ligger alltså helt rätt. Ryssland tvingar särskilt USA att i ett ytterst stramt budgetläge anslå mycket betydande summor till politiskt motbjudande långsiktiga satsningar på kärnvapen. De pengarna är då inte tillgängliga för nya konventionella vapenprogram, ett område där Ryssland haft svårt att hänga med.

USA:s kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Utvecklingen av strategiska kärnvapen har efter kalla kriget gått i olika spår i USA och Ryssland. De amerikanska operativa systemen utvecklades alla under kalla kriget. De som förblivit i bruk har efter hand moderniserats. Några goda exempel är flygvapnets arbetshäst B-52, strategiska ICBM-missilen Minuteman III och flottans Trident D5 SLBM. Både MM III och Trident D5 har f ö i test visat förmåga till sådan precision att de kunde introduceras i en konventionell roll. Militären har varit sugen på det inom ramen för programmet Prompt Global Strike, vars yttersta mål är att kunna träffa vilket som helst mål inom en timme efter given order. De politiska beslutsfattarna ser dock så stora problem här att man inte godkänt militärens önskemål. MM III och Trident D5 förblir kärnvapen.

Parallellt med moderniseringen har också en mycket anmärkningsvärd minskning av stridsspetsar, bomber och kryssningsmissiler ägt rum. Vissa av de modernaste systemen introducerades aldrig – strategiska missilen MX/Peacekeeper är ett gott exempel – eller utrangerades överraskande snabbt, t ex den avancerade stealth-kryssningsmissilen AGM-129. Strategiska bombplanet B1-B Lancer togs ur bruk som kärnvapenbärare och fick en uteslutande konventionell roll.

För närvarande har USA ett enda kärnvapensystem i ett avancerat utvecklingsskede, den fritt fallande bomben B61-12 (https://s3.amazonaws.com/pbs-ingest/newshour/20151105_nuclearbomb.mp4).

B61 började utvecklas redan för ett halvsekel sedan. Några modeller finns kvar men kommer att ersättas på 2020-talet av den nya B61-12 som har valbar laddningsstyrka i området motsvarande 0,3 – 50 kiloton TNT. Den sista fasen i vapnets utveckling före serieproduktion inleddes i augusti 2016 (https://nnsa.energy.gov/mediaroom/pressreleases/nnsa-reaches-important-milestone-b61-12-life-extension-program). Bombens avsevärt förbättrade precision gör att man får samma effekt i målet med betydligt lägre laddningsstyrka. Vissa kritiker menar helt korrekt att detta gör bomben mer användbar. Men just denna egenskap behövs om vapnets avskräckningsförmåga ska upplevas som trovärdig. Motsatsen, ett oanvändbart vapen har ingen avskräckande effekt.

B61-12 är ett nödvändigt projekt för USA och Nato, eftersom den ryska överlägsenheten på det substrategiska området är stor. Tröskeln för kärnvapenbruk från USA:s sida kommer trots det att fortsättningsvis vara väldigt hög.

I USA debatteras nu även planerna på modernisering av landets strategiska kärnvapen intensivt. Hård kritik (http://fas.org/blogs/security/2016/06/dod-lrso-letter/) riktas särskilt mot det s.k. Long Range Stand-Off (LRSO) projektet, en ny nukleär strategisk kryssningsmissil avsedd att ersätta Boeings AGM-86 som utvecklades på 1970-talet och togs i operativt bruk 1982. Dessa långsamma strategiska kärnvapens operativa roll har med goda skäl ifrågasatts i decennier – under kalla kriget var ett rätt bisarrt motiv för deras existens s k third strike suppression – men det är förståeligt att man i USA håller noga koll på utvecklingen på detta område särskilt i Ryssland och Kina.

Ansedda amerikanska tankesmedjan Arms Control Association har nyligen publicerat en utförlig studie om moderniseringen av USA:s kärnvapen (https://www.armscontrol.org/factsheets/USNuclearModernization). I Pentagons kalkyler kommer den s.k. kärnvapentriaden att bevaras och kostnaderna över en tjugoårsperiod beräknas enligt försvarsminister Ashton Carter vara 350 – 450 miljarder USD. En väldig men nödvändig satsning, menar Carter. Kostnaderna stiger sannolikt till minst det dubbla ifall man avser att ersätta hela triaden på nuvarande nivå och räknar med en 30 års livscykel.

Rysslands kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Efter kalla krigets slut har Ryssland utvecklat och tagit i bruk Topol-M ICBM med en stridsdel i två versioner (silo och mobil) och RS-24 Jars med fyra stridsdelar.

En lättare version av Jars, tvåstegsmissilen RS-26 Rubezj är formellt en ICBM, efter att i sitt första test med lätt eller tom last ha flugit ca 5 800 km från Plesetsk till Kamtjatka. Missiler med räckvidd över 5500 km klassificeras per definition som strategiska.

Enligt planerna kommer RS-26 Rubezj att introduceras 2017 och kommer operativt att fylla samma roll som SS-20 Saber (ry. Pioner), det sovjetiska eurostrategiska flaggskeppet hade. SS-20 skrotades i INF-avtalet. Eftersom Rubezj är formellt strategisk, är detta inget avtalsbrott och antalet missiler i bruk kommer att räknas med i det nya START-avtalets kvot.

De ryska strategiska missilstyrkornas flaggskepp, tunga missilen R-36M2 Voevoda (SS-18 Mod5 Satan), som är det kanske mäktigaste strategiska kärnvapensystemet någonsin, kommer att tas ur bruk omkring 2023. En ersättare, RS-28 Sarmat är snart klar för testflygning och skall enligt planerna introduceras på förband omkring 2020.

För Ryssland är det en prestigesak att ha en tung ICBM, eftersom USA saknar det. En ICBM klassificeras som tung om startvikten överskrider 100 ton. Mastodonten SS-18 väger ca 210 ton, men den nya RS-28 Sarmat ”bara” hälften. Den verkar snarare vara en litet större version av UR-100NU (SS-19 Stiletto) vars startvikt är snäppet under 100 ton.

Ryska strategiska flottans situation var mycket svår ännu under det första decenniet efter Sovjetunionens sönderfall. Båtarnas skick och sjövärdighet hade fallit till den grad att patrulleringen till havs nästan upphörde. Därmed var den ryska andraslagsförmågan med en gång ifrågasatt. Samtidigt hade man kolossala problem med utvecklingen av en ny strategisk missil för de väldiga Typhoon-ubåtarna. Det projektet förföll och i stället fick samma konstruktionsbyrå som producerade Topol-M uppdraget att ta fram en ny sjöbaserad strategisk missil, R-30 Bulava. I testprogrammet har man därefter upplevt stora motgångar, men de största problemen synes nu vara avklarade.

Som plattform för Bulava introducerade man en ny strategisk ubåtsklass, Borej och avser att bygga åtta båtar. Tre har redan överlåtits till strategiska flottan och tagits i operativt bruk och arbetet på fyra andra är i full gång.

Vid sidan av detta har man också iståndsatt sex båtar i den sista sovjetiska strategiska ubåtsklassen Delta IV, och vidareutvecklat deras missiler, R-29RM (SS-N-23). Två varianter Sineva och Lajner med förbättrad precision och penetreringsförmåga har införts i samband med större grundrenoveringar.

Över huvud taget kan man säga att de åtgärder som Sovjetunionen/Ryssland startade efter Reagans ”Star Wars” tal i mars 1983 nu införs med kraft. Flera av de nya missilerna accelererar betydligt snabbare än äldre modeller och kan styras i låga banor för att hållas längre tid under radarhorisonten. Alltmer avancerade penetreringsmedel som genererar falska mål introduceras. Vissa stridsdelar görs styrbara, vilket försvårar bekämpning.

Ryska flygvapnets strategiska bombplan verkar utåt vara mycket lika plantyperna från kalla krigets slutfas. På vapensidan har dock genomförts operativt mycket betydelsefulla utvecklingsprojekt. Ett sådant är strategiska kryssningsmissilen Kh-101/Kh-102 (konventionell och nukleär version) som enligt uppgift ska ha godkänts av flygvapnet för operativt bruk 2012 och kan ha en räckvidd på över 5000 km (http://russianforces.org/aviation/, http://www.globalsecurity.org/wmd/world/russia/kh-101.htm).

bild7

Missile launches Kh-101 on board the Tu-160 "Vladimir Sudets" Russian Air Force, from the rear and from the front payload compartment on 17.11.2015 (video footage of the Ministry of Defense of Russia, http://mil.ru). Missile launches Kh-101 on board the Tu-160 ”Vladimir Sudets” Russian Air Force, from the rear and from the front payload compartment on 17.11.2015 (video footage of the Ministry of Defense of Russia, http://mil.ru).

Tu-95MS Bear-H med Kh-101-attrapper under vingarna år 2008.

Tu-95MS Bear-H med Kh-101-attrapper under vingarna år 2008.

I princip behöver de flygande lavetterna (Tu-160 Blackjack, Tu-95MS Bear-H eller Tu-22M Backfire) inte lämna eget luftrum för att kunna täcka upp hela Europa, Alaska och delar av amerikanska västkusten.

USA har redan under några år hävdat att Ryssland brutit mot INF-avtalet genom att testa nya landbaserade kryssningsmissiler med alltför lång räckvidd. Men man har ännu inte velat dra slutsatsen att Ryssland målmedvetet går in för att i praktiken återta hela den i INF förlorade arsenalen och därmed helt åsidosätta avtalet.

I den pågående politiska debatten missar Ryssland sällan något tillfälle att framhålla att nya taktiska vapensystem – Iskander och Kalibr-NK är goda exempel – även kan ges en kärnvapenroll. Utvecklingen av dessa ryska ballistiska missiler och kryssningsmissiler pekar på en klar ambition att återta de sub-strategiska vapensystem som gick förlorade i INF-avtalet. En teknisk utvärdering av Iskander-systemets prestanda gav vid handen att räckvidden klart överstiger tillåtna 500 km (http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314).

RS-26 Rubezh må räknas som ett strategiskt system men operativt fyller den samma ”eurostrategiska” roll som SS-20 efter 1976 då den förbandsattes. Då man i Nato hade upptäckt de sovjetiska euromissilerna stod man inte handfallen. Resultatet blev att Natos fattade sitt dubbelbeslut om utplacering av Pershing II och landbaserade kryssningsmissiler 1979. Resten är historia.

I dagsläget är ett nytt liknande Nato-beslut politiskt otänkbart och några praktiska möjligheter att snabbt bygga upp en offensiv motvikt är likaså omöjlig. Man kan även utgå från att Ryssland inte kommer att formellt meddela om utträde från INF-avtalet, utan lämnar det till motparten att bevisa. INF:s symbolvärde som grundpelare i nedrustningsprocessen är mycket stor.

Men USA och Nato kan inte stå helt passiva inför Rysslands hårda kärnvapenretorik och direkta hot mot även mindre länder i vårt närområde. Natos få taktiska kärnvapenbomber i Europa är närmast värdelösa i avskräckningsavseende. Flygplanen som kan bära dem är tredje och fjärde generationens stridsflygplan, som inte kan penetrera det hårt luftförsvarade ryska luftrummet utan stora förluster. Insats i ett inledningsskede av en konflikt är uteslutet.

Det enda systemet med avskräckningsförmåga, alltså möjlighet att bomba mål i Ryssland med taktiska kärnvapen med låg laddningsstyrka och återvända hem intakt, är USA:s strategiska stealth-bombplan B-2. Men dessa finns bara i litet antal (18 i operativt bruk) och de börjar bli ålderstigna. En ny modell B-21 planeras, men innan den är utvecklad och i serieproduktion, måste främst B-2 stå för den västliga eurostrategiska avskräckningsförmågan.

Då västs samverkan i partnerskap med Ryssland förbytts till sin motsats är det avskräckning som gäller.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Framtida officersutbildning – kommentarer





Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.

Läser jag inledningen så har jag vissa problem med att förstå direktiven till utredningen.

 Låt mig citera.

”Uppfattningen är att svenska officerare står sig väl i internationella jämförelser. Oaktat om det gäller samverkan med lokala myndigheter vid exempelvis försvarsplanläggning, övningar eller insatser vid skogsbränder i Sverige, EU:s utbildningsinsatser i Afrika, insatser eller övningar inom NATO, eller stabsofficerare och observatörer inom FN:s fredsfrämjande insatser – omdömet är att de svenska officerarna gör ett utomordentligt jobb. Utredningen av den framtida officersutbildningen föranleds därför inte främst av behovet av en kvalitetshöjning av officersutbildningen.”

Om detta är sant, vilket inte är omöjligt, kan man ställa sig frågan varför utredningen inte hade mandatet att även se tillbaka på gårdagens system, det som frambragte dessa dugliga officerare – de är ju inte produkter av dagens system.

Men struntar vi i den frågeställningen, som inte rimmar med utredningsuppdraget, skulle jag vilja ta upp några saker som hanteras i utredningen.

Först något om metodiken.

De första halvan av utredningen präglas av långa resonemang om nyttan av kritiskt tänkande, självständig, problemlösning och att undervisningen bör vila på vetenskaplig grund. Officerens roll beskrivs i generella termer som ”kunna samordna”, ”utveckla den militära insatsförmågan”, ”ha av god etik”, m fl faktorer som i måttlig utsträckning styr hur utbildningen borde organiseras och vad som bör prioriteras. I vissa fall är skrivningarna dessutom direkt obegripliga avseende officerens roll, i alla fall för mig:

Det har medfört en rollfördelning mellan specialistofficerare och officerare där specialistofficeren huvudsakligen är fackman, instruktör och genomförandeledning på lägre taktisk och stridsteknisk nivå medan officeren är chef, utvecklare och utbildare på högre nivå”.

Tursamt nog finns i den andra halvan av utredningen en tämligen konkret beskrivning av vad en officer förväntas lösa för uppgifter, beroende vilken nivå han eller hon ska verka på:

Här ett exempel:

”En officer nivå OF 1 (d v s löjtnant) ska kunna:

      leda tropp/pluton tjänstegren i väpnad strid

      leda tropp/pluton tjänstegren i stöd till samhället och humanitära insatser

      leda planering, genomförande och utvärdering av tropp/pluton eller tjänstegrens utbildning

      delta i utvecklingsarbete inom eget fackkompetensområde

      genomföra arbetet muntligt och skriftligt på engelska

      samverka med andra nationer på lägre krigsförbandsnivå

      företräda arbetsgivaren i förvaltningsfrågor som första linjens chef (FM ansvar).”



Det går att ha synpunkter på detaljer i beskrivningen, men den ger en hyfsad bild av vad man borde förvänta sig av en löjtnant.

 (Inom parentes, något avsevärt mer praktiskt och jordnära än vad som sas i det förra citatet – en skrivning som enligt min mening tyder på grav okunskap avseende vad det innebär att leda förband – stora såväl som små).

Jag anser att en väsentligt bättre väg att gå hade varit att redan inledningsvis analysera och redovisa vad officerare på olika nivåer förväntas lösa för uppgifter och vilka kunskaper och förmågor som krävs för det. Med det som grund borde man ha funderat på hur ett utbildningssystem bör utformas för att skapa officerare som uppfyller de nödvändiga kraven.

I det här fallet, där förmågan att leda pluton i krig är den högst prioriterade uppgiften, borde det rimligtvis också återspegla sig i utbildningsupplägget.

Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det.  

Efter att ha tillgodosett detta helt grundläggande krav, och först då, kan det vara dags att fundera på andra krav och olika metoder för att tillgodose dessa.

En sådan metodik hade skapat väsentligt enklare orsakssammanhang – eller om man så vill spårbarhet – varför borde utbildningen se ut på ett visst sätt. Det hade också givit bättre möjligheter till att prioritera mellan ”need to have och nice to have”

Liknande beskrivningar finns för OF 2- 5, kaptener majorer, etc. Även där borde samma metodik tillämpats. Vad är ”måstekunskaper” med hänsyn till huvuduppgiften, vad är tilläggskrav/önskemål.

En lite udda observation kopplat till vad som redovisas i befattningsbeskrivningarna.

Först på nivån OF 5 (överste) nämns att

”vara förebild, kulturbärare och kulturskapare”



Kanske något som även borde gäller lägre nivåer.



Det senare leder in på min kanske allvarligaste invändning om utredningen – vad är det som krävs av en officer förutom kunskaper.  Ingenstans finns skrivningar som liknar vad som angavs som de viktigaste målen för på den dåvarande Krigsskolan:

”Undervisningen ska ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena så att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet, och självständighet – utvecklas”

Egenskaper som knappast är mindre aktuella idag.

Jag ser problemet med att i akademiska sammanhang sätta upp mål, och anpassa utbildningsmetoderna, för att elevernas personlighet ska formas i en viss önskad riktning. Tyvärr begränsar det möjligheterna att skapa dugliga officerare för den uppgift som konstituerar deras existensberättigande – leda förband och annan verksamhet i krig. Har inte officeren dessa personliga egenskaper, som går att skapa genom utbildning och övning, så är aldrig så omfattande kunskaper inte till någon större nytta.  

I texten förekommer ofta försök till att beskriva skillnaden mellan specialistofficerare och taktiska officerare genom att använda termerna specialister respektive generalister, t ex:

”Den mest markanta skillnaden mellan en officer och en specialistofficer är att officeren är generalist medan specialistofficeren är specialist.”

Det är ett mycket farligt sätt att beskriva de två rollerna, det kan leda den fåkunnige till tanken att den taktiske officeren inte behöver mycket djupa kunskaper inom specifika områden, det även på högre nivåer.

Även den taktiske officeren är specialist. Hans eller hennes specialitet är att kunna leda förband och krigsstabstjänst. Verksamheter som kräver djupa kunskaper om de system man ska leda, taktik och stabsarbetsmetoder. De två senare områdena är mycket utpräglade specialitéer, som kräver omfattande studier och mycket praktisk övning.

Där kommer man inte långt med bara militär allmänbildning, om nu någon trodde det.

Det jag sagt kan leda till tanken att jag anser att utredningsmannen gjort ett dåligt arbete. Det tycker jag inte. Det är en bra utredning givet de alltför snäva direktiven.

Det är bra att tiden mellan grundläggande officersutbildning och högre utbildning föreslås bli kortare. Det inte bara för att Försvarsmakten kan tillgodogöra sig investeringen under längre tid, men kanske främst för att en person i trettioårsåldern oftast är mera receptiv, energisk och ”hungrigare” än när han eller hon kanske blivit ytterligare tio år äldre.

Bra när det gäller lärarförsörjningen till FHS. Inget i Försvarsmaktens verksamhet är viktigare än officersutbildningen. De dugligaste officerarna måste lockas, eller kommenderas, till att periodvis bidra till den.

Bra när det gäller behovet för militär personal att växeltjänstgöra i Försvarsmakten för att undvika att lärarna utvecklas till teoretiker utan förankring i verkligheten.

Jag tror också att någon typ av aspirantskolesystem vore värdefullt. Här är det dock utomordentligt viktigt att det utformas så att det verkligen ger mycket goda praktiska kunskaper och inte bara blir någon sorts allmänbildande förberedelsekurs för officersprogrammet.

De tidigare aspirantskolorna var truppslagsknutna och gav en utomordentligt god utbildning vad avser t ex pjästjänst i artilleriet, stridsvagnstjänst i pansartrupperna etc. Helt nödvändiga kunskaper för att kunna föra plutoner och kompanier och även bataljoner. Frågan är om förutsättningarna finns för ett liknande system i dagens lilla organisation.

Ett alternativ kan vara att arméns aspirantskola (om det bara blir en) tar sikte på en grundläggande färdighet som varje arméofficer rimligen bör behärska, d v s markstrid. Inriktningen skulle då kunna vara att utbilda alla blivande arméofficerare till goda skyttegruppchefer, med allt vad det innebär av nödvändig personlig färdighet på olika vapen och förmåga att leda en mindre grupp soldater under påfrestande förhållanden.

Det senare en förmåga man har glädje av under hela sin karriär. Skillnaden att som överste leda underlydande överstelöjtnanter och majorer eller att som furir leda en grupp soldater är mindre än de flesta tror.  Man leder människor – det bör man lära sig tidigt och grundligt.  

En faktor som jag saknar är en beskrivning av förbandens roll när det gäller rekrytering och urval av blivande officerare. Personligen är jag övertygad om att varje officersaspirant redan från första dagen bör tillhöra ett förband. Det förband som valt att just han eller hon kan bli en framtida kollega. Det skapar lojalitet mot förbandet och en känsla av tillhörighet (och stolthet över att tillhöra ett visst förband) - väsentliga faktorer för att öka motivationen att göra en god insats. Dessutom kan förbandet bidra till att ytterligare påverka motivationen genom att regelbundet hålla kontakt med sina officersaspiranter, planera deras framtida arbetsuppgifter mm.

Slutligen en personlig reflektion.  Utredningsmannen har gjort det bästa möjliga givet förutsättningarna. Jag tror dock att Försvarsmakten efterhand kommer att bli tvungen att kraftigt öka inomverksutbildningen, t ex i form av mer omfattande utbildning för pluton-, kompani och bataljonschefer, men också inom områden som taktik och krigsstabstjänst. Dagens officersutbildningssystem kommer visa sig vara otillräckligt för det man skulle kunna kalla krigets hantverk – d v s officerens huvuduppgift.

                                                                  *****

De ryska orosmolnen tätnar

av Jan Leijonhielm

Återigen har det ryska agerandet ökat omvärldens oro för vad som kan bli resultatet. Påstådda ukrainska provokationer på Krim med påföljande ryska hotfulla uttalanden och militära kraftiga förstärkningar till området innebär en ökad spänning med oviss utgång. Putin kan lika gärna vilja skapa en bättre utgångspunkt i Minskprocessen, som att förbereda en ny offensiv i östra Ukraina. Vi kan som vanligt bara gissa, det enda som med visshet kan konstateras är att Putin använder sin egen oförutsägbarhet som ett säkerhetspolitiskt instrument.

Utvecklingen bör enligt min mening dock också ses mot den inrikespolitiska situationen, som alltid är intimt kopplad till utrikespolitiken i en rysk kontext. Putins popularitet har varierat något under senare tid, allteftersom sanktioner i kombination med lågt oljepris börjar bita. Hotbilden behöver således förstärkas, och då passar ju några påstådda incidenter som initierats av de nazistiska kuppmakarna i Kiev utmärkt.

Ännu föreligger dock inga allvarliga hot mot makten, endast ca 30 procent av befolkningen anser enligt en färsk opinionsundersökning att en förändring av politiken bör genomföras och av dessa anser lika många att det bör ske uppifrån som nedifrån, dvs genom ökad demokratisering och ett starkare civilsamhälle. En deprimerande liten skara på ca 15 procent av den vuxna befolkningen. Det pekar på att det är en mycket lång väg till en reell demokrati och rättsstat, något som också bekräftas i befolkningens syn på demokrati. Närmare 60 procent av ryssarna anser nämligen att landet har en helt eller delvis fungerande demokrati och ca hälften tycker att den ryska varianten bör vara en specifik rysk sådan, ett arv från tidigare debatt om en suverän rysk demokrati som inpräntades för några år sedan.  Endast ca 11 procent tycks anse att landet går i negativ riktning.

Samtidigt som vi ser ett allt hotfullare språk från Kreml i utrikespolitiska frågor, pågår en utbytesprocess i den politiska ledningen. Under senare år har ett antal gamla medarbetare till Putin, nu senast Sergej Ivanov, som en gång tippades som efterträdare, bytts ut mot den yngre Siloviki, utan direkta personliga band till presidenten. Skälen är många och inte alltid konsistenta: delvis är förklaringen klanstrider, men äldre starka kumpaner får emellanåt också en alltför stor strävan efter makten, något som inte fungerar i en auktoritär stat, där besluten tas i en allt mindre krets. Putin behöver dessutom tydligen inte längre någon second-opinion­funktion eller kritiska synpunkter, vad han knyter till sig idag är akolyter, för att citera en rysk analytiker, ett faktum som borde öka omvärldens oro. Putins omvärldsförståelse är bevisat synnerligen klen, och med enbart jasägare omkring sig ökar risken för felaktiga och farliga beslut.

Därutöver stundar dumaval i september. Även om Putins parti Förenade Ryssland är ohotat efter att regimen med diverse okonstitutionella medel krossat oppositionen, är det inte särskilt populärt, trots sitt stöd på 45-50 procent. Opinionsundersökningar ger det mindre andel av rösterna än i det senaste, starkt manipulerade, valet.  Oppositionen, om den nu kan kallas en sådan, representeras av kommunistpartiet, som stadigt ligger runt 10 procent, liberaldemokraterna något högre och det enda reella oppositionspartiet, Ett Rättvist Ryssland, på 7-8 procent. Mordet på den ledande oppositionspolitikern Boris Nemtsov sätter sina spår-oppositionen saknar i en samlande gestalt.

Sammantaget behöver man således inte vara alltför dystopiskt lagd för att konstatera ett antal oroande och negativa trender i rysk utveckling. Frågan är då om vi kan påverka denna på något rimligt sätt? Min syn är att den enda vägen är att visa fasthet i sanktionerna, annekteringen av Krim får inte accepteras och att göra klart för den ryska ledningen att de kan bli långvariga och utvidgas.

Putin betraktar alla eftergifter som en seger för sin politik. Hotet om att flera länder, som Sverige och Finland -mot bakgrund av rysk aggression-kan överväga Natomedlemskap skulle i teorin kunna vara verksamt. Problemet här är att den ryska ledningen målat in sig i ett hörn, att backa även så lite kullkastar tidigare politik och narrativet om den hotfulla rysslands­fientliga omvärlden och skulle förmodligen allvarligt skada legitimiteten. Att troskyldigt hävda att en dialog och bättre kontakter borde förbättra situationen, som några neutralitetsnostalgiker nyligen gjorde i en debattartikel, visar bara att de inte kan eller vill förstå de bakomliggande faktorerna i

 
Författaren är tidigare Byråchef och är ledamot av KKrVA.

Prolog till beredskapskontroll 25-31AUG2016

Reflektion

Den sedan igår, 25AUG2016, påbörjadeberedskapskontrollen, som fortgår intill 31AUG2016, i Ryssland innehåller ett intressant moment, som mig veterligen ej prövats under beredskapskontroller tidigare. Detta gör att det kommer finnas skäl, till att återkomma med en senare fördjupad analys. Det moment jag åsyftar är övande av mobiliseringsåtgärderför rysk krigsindustri.

Varför är då detta intressant? De två grundfundamenten för rysk mobilisering, är mobilisering av dess militär och dess ekonomi. Ekonomin utgör grundfundamentet för en generell mobilisering, vilket omfattar bl.a. omställning av industri, där det militärindustriella komplexet utgör basen, för att förbereda ekonomin inför ett möjligt krig.

Sett till hur ekonomin skall förberedas inför ett krig så förefaller man se framför sig en spänningsperiod som innebär att t.ex. industrin kan ställs om, förbereder sig, för krigsproduktion. Därefter skall den kunna övergå till krigsproduktion. Därmed inte sagt att övergång till krigsproduktion är synonymt med att ett krig påbörjats, utan här för man förutsätta att de ekonomiska fundamentet ställs om för att stödja det militära. Vilket kan innebära att innan ett krig, kan det utgöra en för det militära fundamentet, stödjande funktion.

Detta går att återknyta till vad som förefaller vara det övergripande syftet med beredskapskontrollen, vidta samtliga åtgärder för att skydda den ryska federationen mot säkerhetshot – fritt översatt. Vilket skulle innebära att man vidtar samtliga åtgärder för att möjliggöra t.ex. dels övergång till krigsproduktion vid industrin, dels vidtar sådana åtgärder som krävs för att kunna påbörja en mobilisering av krigsplacerad personal.

Detta faller även in i linje med den tidigare bedömningenatt vi kommer se ytterligare oförberedda kontroller av det militära mobiliseringssystemet, i stil med de inledande beredskapskontrollerna under 2013. Dock omfattade den bedömningen enbart de militära mobiliseringsåtgärderna och ej de ekonomiska. Således finns även möjligheten att inkallelser av krigsplacerad personal, kan ske under denna beredskapskontroll.

En möjlig indikator på att även inkallelser av krigsplacerad personal förbereds/genomförs, är den extra föredragningsom den polska försvarsmakten genomförde igår, 25AUG2016, för dess försvarsminister. Då det i samband med att möjligheten likt andra gånger, finns, att Ryssland genomfört en beredskapskontroll, som ej kunnat uppfattas av västliga underrättelsetjänster, så skulle detta igångsätta vissa larmfunktioner, likt den tidigare bedömningen varnade för.

Vad den tidigare bedömningen ej tog höjd för, var att det ekonomiska grundfundamentet i det ryska mobiliseringssystemet, även skulle börja övas och kontrolleras. I sak blir det dock väldigt logiskt, ur en nationalstatsvinkel, krävs både komponenterna. Dock blir frågan hur man väljer att öva det, då olika former av ingrepp riskerar att påverka produktionskedjor o.dyl. vilket i praktiken innebär ekonomiska förluster för de företag som omfattas.

I sak kan övningarna vara helt teoretiska och rendera i att planer tas fram, för hur det skall genomföras. Vilket får ses som det mest troliga. Det viktiga som man bör och måste ta fasta vid, är att det övas. Det i sak innebär att Ryssland, numera tar höjd för att kunna vidta mobiliseringsåtgärder som omfattar samtliga samhällssektorer. Vilket får ses som väldigt unikt, då troligtvis inget västerländskt land har tagit det steget än.

Under det kalla kriget hade de flesta västliga länder förmågan att genomföra en form av ”samhällsmobiliserings” i händelse av en konflikt. Efter det kalla krigets avslut, så avvecklades denna förmåga gradvis till att numera få ses som obefintlig i de flesta västerländska länder. Till del så har tanken återkommit i Sverige med förnyad totalförsvarsplanering, dock får man se det som långt bort innan man börjar öva olika former av mer omfattande totalförsvarsmoment.

Således, som jag skrev i inledningen av detta inlägg, det finns tydliga skäl till att analysera denna beredskapskontroll mer detaljerat i ett senare skede, då man som minst övar det ekonomiska grundfundamentet i det ryska mobiliseringssystemet, vilket får ses som en ny faktor inom ramen för beredskapskontroller.


Have a good one! // Jägarchefen

Krigsvetenskap förr och nu?

av Magnus Haglund

Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju också är den del av en rysk doktrin och som projektet ju faktiskt hänvisar till. Det handlar alltså inte enbart om överraskning, vilseledning och konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga omfattning, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör! Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju finns i bakgrunden också i studien.

En annan aktuell fråga handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt taget hur mycket som helst med Nato redan i dag så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om den dagen skulle inträffa.

Man kan å andra sidan verkligen hålla med om en inledande slutsats av studien och det handlar om att vår nationella underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som nu finns spridda på olika myndigheter.

Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett annat sätt rörande landets säkerhet än vi gjort tidigare?

En ny strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.

  • Frivillig tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem år?
  • Verksamheter i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in vid stora olyckor och bränder?
  • Och varför inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”? Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?

För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter vid högre konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige finns!

Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under fredsförhållanden. En hel del av denna byråkrati skapades för övrigt en gång i tiden för att militära chefer inte skulle få samverka med våra samarbetspartners i väst och det skälet finns ju inte längre. Det betyder att våra försvarsgrenschefer skulle kunna återuppta sina traditionella uppgifter om de återuppsattes och kompletteras med en fjärde – ett cyberförsvar. ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett ”omtänk” kunde innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativt inriktad insatsledning, som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har gjort i Tyskland.

Ett annat synsätt alltså! Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå. Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda syn på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns folk som tror så.

Vårt försvar ska alltså i första hand verka för vårt lands egen säkerhet. Det ska aktivt och redan under fredsförhållanden kunna användas för att möta de konfliktanledningar, som kan finnas i vårt närområde och som kan hota vår säkerhet eller orsaka någon form av eskalering av dagens hotnivåer. Därmed kan vår och våra grannars framtid säkerställas. Detta innebär samtidigt att vi har ett behov av att samarbeta med våra grannar för att stärka vår gemensamma säkerhet.

Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken.

Inledningsvis handlar detta om att vi för att detta behöver ett fungerande underrättelse- och ledningssystem, som har förmåga att följa verksamheter kring våra gränser och kunna leda insatser mot kränkningar och helst innan de inträffar eller blir akuta.

För denna mycket grundläggande förmåga måste vi ha resurser för ett täckande incidentförsvar, som ständigt kan hävda vår suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Detta är också ett folkrättsligt krav på oss som suverän stat.  Därutöver behövs ett hemvärn med en god krisberedskap, som kan fungera vid olika typer av krissituationer som uppstår i ett alltmer komplicerat samhälle.

Förband och kapaciteter, som kan ta en betydande tid, att sätta upp, måste också redan här övervägas och förberedas, som exempelvis markstrid i sammansatta förband – eventuellt även helt eller delvis anskaffas exempelvis markrobotsystem, luftvärnsrobotar med viss räckvidd och ubåtar. Vid överväganden rörande denna kategori av resurser, bör särskilt beaktas om de också kan vara användbara för uppgifter på lägre konfliktnivåer.

Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.

För uppgifter på denna nivå krävs även en tillgång på sådana markförband, som främst kan avvärja terroristangrepp mot statsledningen eller på andra håll i landet och som kan förstärka eller ersätta polisen vid sådana angrepp; möjligen i form av gendarmkompanier.

För internationella säkerhetsåtaganden kan det därutöver behövas en tillgång på beredskapsförband (bataljoner), som snabbt kan organiseras för insatser enligt FN eller EU önskemål. Sådana förband kan omsättas i ett löpande system och antalet enheter kan anpassas efter det aktuella säkerhetspolitiska läget och även för en beredskapshöjning inom landet, om så bedöms behövas. Efter tjänstgöring krigsplaceras sådana förband och de borde kunna kallas in vid en beredskapshöjning.

Därutöver bör det finnas tillgång på fartygs- och flygenheter, som kan fungera vid internationella operationer; eventuellt efter enklare modifieringar. För en inledande anpassning till EU strategi för sjöfartsskydd kunde en fartygstyp med längre uthållighet och transportkapacitet anskaffas – patrullfartyg. En sådan fartygsklass kan bli ett gemensamt ”EU-projekt”, som vi inleder i Sverige! Ett cyberförsvar bör organiseras som en självständig försvarsgren inriktat på samhällets skydd mot angrepp via nätet.

Kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Detta innebär, att handelsfartyg ska kunna eskorteras och skyddas mot överraskande insatser från flyg, båtar, övervattensfartyg eller ubåtar så att inte civilsamhällets funktioner stoppas. Det behövs därutöver en betydande bevaknings- och försvarsfunktion i våra större hamnar.

Här ungefär på denna nivå kan vi anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

Vid ett befarat allvarligt krisläge snabbt kunna bygga upp ett tröskelförsvar för att tydligt förhindra någon form av strategiskt överfall.

Vid en allvarlig kris i vårt närområde bör ett Nato-medlemskap aktualiseras. För denna nivå behövs det en rimlig tillgång på reservistbemannade förband, som snabbt kan organiseras och sättas in; eventuellt kan en omskolning då ske, om så anses behövligt. Bedömningsvis skulle ett antal beredskapsbataljoner då snabbt kunna markera en nationell beredskapshöjning exempelvis på Gotland, I östra Svealand/Uppland, i Skåne, på Västkusten och i norra Norrland. Något eller några av dessa förband kan med fördel vara amfibieförband eller helikopterburna. För deras understöd borde en tung markmålsrobot tas fram.

För denna nivå behövs även ett större antal luftvärnsrobotförband som skydd av våra flyg- och marinbaser samt av riksledningen.

Även denna nivå bör vara förberedd i dagens säkerhetspolitiska situation.

Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning.

I den här nivån ungefär borde ett öppet svenskt-finländskt Nato-medlemskap vara rimligt. Samtidigt bör en markerad beredskapshöjning ske för hela samhället. Kanske några beredskapsutrymningar borde planeras för särskilt hotade orter? Överraskande kärnvapenanfall kan befaras mot exempelvis Stockholm, Göteborg, Karlskrona, Boden, Ronneby.

Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett hot om väpnat angrepp mot oss själva eller i form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller Litauen.

Även på denna nivå bör vi i det längsta verka aktivt och för att undvika att kärnvapen kommer till användning.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Den norska kopplingen

Sammanfattning

Norge och Sveriges underrättelsetjänster förefaller tagit influenser av varandra i organiserandet, av dess motståndsrörelser, dels vilka uppgifter som funnits, dels vilka enheter som funnits. Utvecklingen har närmast följt varandra i tid, om än att några har legat något år framför ibland. Dock förefaller det ej funnits någon koordinering mellan de båda staternas organisationer, vilket får bedömas skulle föranlett vådabekämpning av dess personal i händelse av att det kalla kriget blev en väpnad konflikt.

Analys

När man sitter och söker information för olika inlägg, händer det då och då att man finner information kring andra intressanta områden. Detta är ett sådant inlägg, vilket kommer beröra likheter och olikheter mellan de svenska och norska organiserade motståndsrörelsen. Den norska historikern Olav Riste(1933-2015), berör den organiserade norska motståndsrörelsen dels i sin bok The Norwegian Intelligence Service 1945–1970, dels med en artikel i Journal of Strategic Studies.

Varför är då de norska uppgifterna, rörande dess organiserad motståndsrörelse, intressant? Främst av den anledningen att de Skandinaviska underrättelsetjänsterna var tätt sammanflätade efter andra världskriget, särskilt den svenska och norska.1 Det gör, i sig, att det troligtvis går att dra vissa slutsatser, i brist på offentliga svenska dokument inom detta område.

Förberedelserna för den norska organiserade motståndsrörelsen och arbetet med att upprätta den förefaller påbörjats under 1948.2 Den inslagna strategin förefaller inledningsvis varit att skapa en renodlad organisation som skulle skicka underrättelser rörande förhållandena i Norge. Planen var att upprätta cirka 50 sändarplatser över hela Norge, detta gick under täcknamnet "Saturn".3

Parallellt med "Saturn", upprättades ytterligare ett nätverk, med täckbenämningen "Jupiter", som syftade att skydda viktig industri i Norge. Dess uppgifter var tvådelad, dels skulle de skydda mot infiltration, dels skulle de skydda mot sabotage.4 I sammanhanget är det intressant att notera, den av Försvarsstaben med LO och SAF genomförda åsiktsregistreringen, som blev känd i och med IB, förefaller ha startat under inledningen av 1950-talet. Den syftade till att skydda svensk industri och möjliggöra import av amerikansk teknologi.5

Under slutet av 1948 fick den norska underrättelsetjänsten direktiv om att upprätta en väpnad motståndsrörelse. Denna organisation skulle kunna genomföra sabotage och jägarstrid mot högvärdiga mål inom ockuperade områden i Norge. Den norska underrättelsetjänsten såg framför sig grupper om två (2) till fyra (4) man, som hade förhandslagrad utrustning inom sitt avdelade område, organisationen kom att benämnas Rocambole.6

Med hänsyn till de ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och Norge, kom organisationen redan börja upprättades under 1949. Det beslut som fattades var att 15 stycken 5-manna (kontra 4-manna) grupper skulle upprättas under året. Dock skulle enbart gruppchef och signalist utbildas initialt. I slutet av 1949, kom en revidering av det fattade beslutet ske, organisationen skulle nu växa upptill 45 grupper.7

Taktiken man kom att välja, var en där grupperna inledningsvis skulle hålla sig dolda. Därefter skulle de påbörja inhämtning inom sina respektive områden. Grupperna skulle inneha en underhållssäkerhet om 12 månader. På order skulle de övergå till en aktiv fas8 d.v.s. påverka motståndaren. De erfarenheter som dragits från ockupationen några år tidigare, kom att inarbetas. Vad avser ledning av organisationen, skulle kunna ledas antingen från icke ockuperat område i Norge eller från Storbritannien, om hela Norge skulle bli ockuperat.9

Organisationen förefaller 1951, bestå av kadern till 27 stycken grupper. Utplaceringen av upplag i norra Norge, förefaller nästan vara färdigt.10 Året innan hade man identifierat svårigheter att rekrytera personal i Finnmark, då de lämpliga kandidaterna redan var upptagna av andra organisationer som sorterade under, underrättelsetjänsten.11

Bild 1. Organisation av norsk motståndsverksamhet.
Parallellt med dessa belysta organisationer, kom ett ytterligare antal organisationer uppstå under 1950-talet. Det var bl.a. "Lindus" som var ett renodlat inhämtningsnätverk. Därtill "Grupp 33" som enbart skulle rapportera flygplans- och fartygsrörelser och "Grupp 45" som skulle genomföra metrologiskrapportering. En annan intressant enhet som upprättades var "Grupp 74" vars uppgift var att genomföra evakuering av särskild norsk och allierad personal vid inledningen av en konflikt. Därtill upprättades ett flyktnätverk för nedskjutna allierade flygare under täcknamnet "Blue Mix".12

En av de mer intressanta enheterna som grundades var en form av "fria jägarförband". Denna organisation började skapas 1953 och dess chefer kom främst tas ur "kompani Linge". Planen var att upprätta 20 fria jägarförband, respektive enhet skulle bestå av ca 20 personer, totalt skulle organisationen bestå av 375 man. Organisationen skulle finnas över hela Norge. Uppgiften var att påverka järnvägar, oljeledningar, hamnar, flygfältet o.dyl. I sammanhanget är det intressant att notera under hur lång tid dessa "fria jägarförband" skulle verka, vilket förefaller varit upptill två år, på ockuperat område.13

Bild 2. Geografiskt område för fria norska jägarförband i Sverige.
Men det mest intressanta, ur ett svenskt perspektiv, med dessa "fria jägarförband" var planeringen för fem av förbanden. Fem av de 20 förbanden skulle agera på svenskt territorium, inom en triangel av OSLO – STOCKHOLM – Södra Sverige. Vilken del av södra Sverige som avsågs framgår ej, men troligt är minst till Göteborg.14 Därtill förefaller den norska underrättelsetjänsten, understött uppbyggnaden av en form av organiserad motståndsrörelse, i Finland under 1950-talet.15

Den svenska organiserade motståndsrörelsen, staybehind, förefaller grundats i juni 1949 av statsminister Tage Erlander. Praktiskt att genomföra detta ålades dock direktören Alvar Lindencrona.16 Ledningen av organisationen skulle dels kunna genomföras nationellt ifrån Dalarna,17 dels ifrån Storbritannien i händelse av att hela Sverige blev ockuperat.18 Organisationen förefaller varit operativ vid 1954.19

Intressant att notera är att i tid skiljer sig utvecklingen av de båda nationernas, Norge och Sverige, utveckling av sina organiserade motståndsrörelser ytterst lite. Den norska organisationen förefaller dock utvecklats snabbare än den svenska, 1951 i Norge och 1954 i Sverige. Dock berör ej Holmström i sina uppgifter hur utbyggd den svenska var 1954, vilket kan innebära att den och den norska, mycket väl kan ha varit jämbördiga. I sammanhanget är det även värt att notera uppbyggnaden av hur ledningen skulle kunna genomföras, dels nationellt, dels i exil.

Sverige likt Norge förefaller planerat innästling av fria jägarförband, på andra nationers territorium. I Sveriges fall finns det beskrivet hur tidigare fallskärmsjägare inordnade i underrättelsetjänsten skulle flygtransporteras och fällas med fallskärm inom området KAJANA – IVALO. Deras uppgift var att genomföra inhämtning, sabotage och utgöra sambandsgrupper.20 I sammanhanget är det intressant att notera att del av den norska organiserade motståndsrörelsen även förberedde att agera inom samma område (IVALO) som Sverige.21

I sammanhanget är det intressant att notera den organisation enl. Holmström, som hade till uppgift att evakuera det svenska kungahuset, delar av regeringen och den diplomatiska kåren i Sverige i händelse av krig, nämligen ”Adelsfanan”,22 förefaller ha likheter med den norska organisationen ”Grupp 74”. Således ytterligare en likhet mellan hur Norge valt att genomföra sina förberedelser och i Sverige.

Bild 3. Organisation av svenska motståndsverksamhet.
Utöver de redan nämna svenska organisationerna, så fanns t.ex. ”Flygenhet 66”, en enhet som skulle transportera dels fria jägarförband, dels kunna bistå evakuering och/eller genomföra transport av personal.23 Därtill skall det funnits en marinenhet, där uppgifterna ej specificeras, samt en markenhet som benämndes ”gränsgångare”,24 oklart om detta var de fallskärmsjägare som skulle luftlandsättas i Finland eller om dessa hade en annan uppgift.

Någon ytterligare sektionering förefaller ej genomförts i Sverige, av det nu publicerade källor som finns, på motsvarande sätt som i Norge, där de olika uppgifterna bröts ut till ett större antal organisationer. Den svenska organiserade motståndsrörelsen förefaller således, både kunna genomföra inhämtning, sabotage och agera flyktnätverk, under ett och samma "paraply".25 Detta är något som kommer beröras längre ned i inlägget.

I Sverige såsom Norge, förefaller de renodlade motståndsorganisationerna främst rekryterats med en kader, för att sedan kunna växa. Med kader anses här att chefer och signalister var uttagna och utbildade, övrig personal skulle tillkomma och/eller rekryteras i ett senare skede.26 Vilket i sig är klokt, då exponeringsrisken av organisationen blir mindre och därmed risken för att den skall avslöjas.

Finns det då likheter mellan den svenska organiserade motståndsrörelsen och den norska. Ja otvetydigt gör de det, dels i tid när de började upprättas dels i organiserandet och uppgifterna som ålades dem. Vad som dock är intressant är den stora bristen på koordinering mellan Norge och Sverige i detta fallet, Sverige hade observatörsstatus i NATO planeringsråd för motståndsrörelser,27trots det så förefaller man t.ex. ej koordinerat verksamheten i IVALO.

Det andra exemplet är de norska fria jägarförbanden som skulle agera i södra och mellersta Sverige. Problematiken kring detta får ses som överhängande om ingen koordinering har genomförts. Risken för s.k. vådabekämpning d.v.s. norska och svenska förband skulle bekämpa varandra i tron att den ena eller andra är motståndaren, får ses som hög, om det ej koordinerats, något som ej framkommer.

En annan intressant skillnad är den tydliga sektionering som Norge genomfört avseende de olika verksamhetsområdena, kontra Sverige, där en större mängd uppgifter förefaller ålagts en organisation, kontra den norska modellen. Fördelen med den norska modellen är givetvis sektioneringen av information, uppgifter och personal. Skulle organisationen avslöjas så tar de med sig mindre del och inte en större del, som risken hade kunnat vara i det svenska fallet.

Dock blev endera landet ej ockuperat under det kalla kriget, varpå dessa brister ej kom att vara avgörande på något sätt. I sammanhanget är det värt att Sverige skall ha avvecklat den organiserade motståndsrörelsen under de inledande åren av 2000-talet. Fortsatt förefaller norsk underrättelsetjänst ha en sådan uppgift att lösa i händelse av krig. Således torde ett mer värde fortsatt finnas av liknande organisationer även i vår nuvarande tid.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:
  
1.   Bristen, vad som går att utläsa genom öppna källor, på koordinering hade troligtvis renderat i vådabekämpning av både svenska och norska förband, då dess verksamhet på främmande territorium skulle genomförts.
2.     Den tydliga sektioneringen av de norska organisationerna, torde varit ett bättre vägval för de svenska, av vad som går att utläsa genom öppna källor hur vi valt att organisera i Sverige.
3.  Tidsmässigt förefaller de båda organisationerna följts åt, dock förefaller de ej haft någon större samordning mellan sig, som tidigare nämnts, dock uppvisar de stora likheter, varvid man får anta att den ena har givit influenser till den andra.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 607-632.
Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway . Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.

Slutnoter

1 Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 611.
2 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway
. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 999.
3 Ibid, 999, 1001.
4 Ibid. 1001.
5 Agrell, Wilhelm. IB. Nationalencyklopedin. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ib (Hämtad 2016-08-23)
6 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway
. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.
7 Ibid. 1003-1005.
8 Ibid. 1006.
9 Ibid. 1005.
10 Ibid. 1008.
11 Ibid. 1007.
12 Ibid. 1009-1010, 1012.
13 Ibid. 1017.
14 Ibid. 1017.
15 Ibid. 1018.
16 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.
17 Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Stay behind – hemliga armén (DN Söndag). Thomas Kanger. http://kanger.se/artiklar/stay-behind-hemliga-armen-dn-sondag/(Hämtad 2016-08-24)
18 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 413.
19 Ibid. 394.
20 Ibid. 326.
21 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway
. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1018.
22 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 305.
23 Ibid. 324.
24 Ibid. 325.
25 Ibid. 396-397.
26 Ibid. 411.

27 Ibid. 401.

Vem levererar säkerhet i Östersjöområdet?




Igår, måndagen den 22 augusti, genomfördes en rundabordskonferens i Riga rörande det Nordisk-Baltiska samarbetet under de 25 år som gått sedan de baltiska länderna återfick sin frihet. Vad har åstadkommits under de gångna åren, vad är aktuellt för framtiden? Jag redovisar här mycket summariskt några intryck från mötet, och då främst sådant som rör säkerhet i Östersjöområdet.

Efter det att Warzawapakten upplöstes 1989, och sedan också Sovjetunionen 1991, var det otvetydigt så att de nordiska länderna, med Sverige i spetsen, var de som hade såväl de största resurserna som de bästa kompetenserna när det gällde militär säkerhet i regionen.   

En naturlig följd av det blev att Sverige, Finland och Danmark tog på sig en stor roll när det gällde att hjälpa de baltiska länderna att bygga upp sina nationella försvarsmakter. Förutom att det genomfördes en mycket omfattande rådgivningsverksamhet så skänktes också stora mängder materiel. Sverige donerade bland annat materiel för en hel infanteribrigad till vart och ett av de baltiska länderna Tyvärr dock inte tyngre vapenmateriel som haubitsar och stridsfordon, det senare av tämligen outgrundliga skäl. Senare har vi dock inte haft några skrupler att sälja t ex Rb 70 eller stödja affärer med Strf 90 till våra baltiska grannar.

Sverige bidrog aktivt till att de baltiska länderna skulle bli medlemmar i EU och vi uppmuntrade också deras strävan att bli medlemmar i Nato.

Helt klart har vi under de år som gått varit tydliga leverantörer av säkerhet och bidragit till att öka stabiliteten i regionen genom att stödja de baltiska länderna på olika sätt, praktiskt och politiskt.

När diskussionen kom in på dagens situation och framtida samarbeten inom säkerhetsområdet så var det för mig något av en ”aha-upplevelse” att konstatera hur radikalt situationen har förändrat sig, jämfört med bara tio- femton år sedan.

De baltiska länderna är nu avsevärt djupare knutna till flera europeiska institutioner än Sverige,. De har bl a euro som valuta med det inflytande det innebär i olika ekonomiska frågor. De är dessutom medlemmar i Nato.  Det är de som är ”insiders” nu, inte vi.

Den viktigaste spelaren för att möta det växande hotet från Ryssland är Nato, vilket poängterades i flera inlägg. Nato:s allt större närvaro i Östersjöregionen beror inte på vad Sverige vill eller gör. Den avgörande faktorn är alliansens förpliktelser mot sina baltiska allierade. Det styr övningar, truppnärvaro och planering. Sveriges, minst sagt, begränsade militära förmåga är där inte någon avgörande del av ekvationen.

Alla länderna är också mitt uppe i omfattande upprustningsprogram. Inte helt okomplicerat när det gäller att prioritera rätt och se till att tillförda slantar utnyttjas optimalt och inte försvinner genom dålig hushållning. Nyttiga erfarenheter om den dag skulle komma att vi är i en liknande situation.

Även när det gäller att utveckla metoder för att möta ”nya” hot ligger de baltiska länderna på framkant. Nato har upprättat ett antal ”centers of excellence” i Baltikum: för cyberkrig i Tallinn, informationskrigföring i Riga och energisäkerhet i Vilnius. Områden där vi rimligtvis borde ha ett och annat att lära.

Även om det sved lite i hjärtat för någon (mig) som varit djupt engagerad i vårt tidigare stöd till Baltikum så tror jag inte att jag hade fel när jag avslutade mitt inlägg med att säga ”nu är det kanske pay back time, idag är det nog vi (Sverige) som behöver ert stöd för att vi tillsammans ska kunna bidra till ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen”.



                                                                 *****

Försvarsmakten, helikoptrar och skogsbränder

Jag vill inledningsvis klargöra att följande inlägg inte på något vis representerar Försvarsmaktens, Helikopterflottiljens eller 2. Helikopterskvadrons uppfattning. Det skall ses som en partsinlaga av en yrkesman, i ett försök att bredda och nyansera den bild av Försvarsmaktens förmåga och möjlighet att bekämpa skogsbränder med helikopter, som har diskuterats till och från under den senaste tiden.



Bakgrund

I begynnelsen hade Försvarsmakten möjlighet att bekämpa skogsbränder med framförallt de medeltunga helikoptersystemen HKP4 och HKP10. Efter hand som dessa system avvecklades under sent 00- och tidigt 10-tal, så försvann denna förmåga ur försvarets förmågepalett. Att så skedde var, till viss del, en naturlig följd av det internationaliserade försvaret, där nationella förmågor fick stå tillbaka till förmån för förmågan att skicka små helikopterenheter till fjärran länder såsom Kosovo, Somalia och Afghanistan.

Förmågan att släcka bränder blev plötsligt intressant igen, under några sommarveckor i augusti 2014, då ett enormt område brandhärjades i Västmanland.  Redan under pågående brand höjdes rösterna om att försvaret borde kunna ta fram alla sina helikoptrar och börja släppa vatten på branden. Många verkade förvånade, gränsande till upprörda, när man informerades om att försvaret bara hade 2(!) tillgängliga helikoptrar(HKP10) som kunde göra detta och att ingen av de nya systemen(HKP14 och HKP16) kunde bära brandbalja för tillfället. Ironiskt nog var det också i den branden som HKP10-systemet genomförde några av sina sista pass med brandtunna, innan systemet slutligen avvecklades.

Under införandet av HKP16(som anskaffades 2012) fanns däremot brandbaljor med i införandeplanen, men dessa var planerade att införas i ett senare skede, runt 2014-2015, först efter det att Afghanistaninsatsen var avslutad. Det var därför inget man lade någon särskild kraft vid. Det fanns andra saker att lägga kraft på. Brandbaljorna till HKP16 anlände därför till förbandet en dryg månad efter branden i Västmanland, helt enligt plan.

Redan i brandens slutskede, och under den därpå följande hösten, var det alltså många starka instanser och befattningshavare, både externt och internt, som hade högt upp på sin "att-göra-lista" att tillse att FM inte framgent skulle stå utan brandbaljor på de nya hkpsystemen. Här fanns en pedagogisk och praktisk utmaning; 

FM skall stödja samhället endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet.(Taget ur Förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället, 6 §), samt Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. (Taget ur Försvarsmaktens instruktion, 2 §)

Flygvapenchefen ville definitivt att förmågan skulle finnas, men kunde således inte ge order om det, då resurserna redan skulle vara befintliga och ej fick ha allvarlig påverkan på övrig verksamhet. Hur gjorde man då brandbaljorna tillgängliga, om man inte formellt kunde avsätta särskilda resurser för att prova ut utrustningen, skriva utbildningshandböcker och utbilda besättningar? Jo, man gjorde det ändå, med vetskapen om att det inte var en uppgift för förbandet och att det skulle gå ut över verksamhet som de facto var ordersatt från högre chef. Men enskild divisionschef kunde ändå ta det beslutet, trygg i vetskapen om att ALLA ovanför honom/henne, från skvadronchef och hela vägen upp till försvarsministern själv, inte ville se en till sommar utan förmåga i Försvarsmakten att bekämpa skogsbränder med helikopter. 

Signalerna uppifrån under 2014 och 2015 om att det här var viktigt var entydiga och tydliga och kom i alla tänkbara kanaler, utom just i de formella. För att citera en av våra divisionschefer under 2015: "Jag vet inte, men det känns lite som att jag precis har fått en order av flygvapenledningen via flygvapenbloggen...!"

Utan tillförda resurser, och initialt formella order eller styrningar från högre chef så har detta arbete under 2015 och 2016 genomförts i olika omfattning på alla våra tre helikopterskvadroner(Kallax, Malmen, Ronneby) för att tillse att Flygvapnet och Försvarsmakten inte skulle behöva stå med rumpan bar vid nästa storbrand. Utrustning har provats ut, procedurer har tagits fram och besättningar har utbildats. Dessutom innehåller nu orderverk och styrningar för 2016 från flottiljnivån och nedåt, uppgiften att säkerställa förmågan att genomföra brandbekämpning.

Och tur är väl kanske det, då sommaren 2016 stundom har bjudit på mycket torrt, varmt och blåsigt väder. Jag tjänstgör vid helikopterskvadronen på Malmen, som opererar HKP16-systemet, och är en av de piloter som fått utbildning på att flyga med brandbalja. Under året har vi hittills haft 10 stycken insatser mot skogsbränder, med ytterligare ett antal där insatsen har avblåsts av räddningsledningen. I tid någonstans mellan att begäran når oss på divisionen, men innan vi anlänt till området. Ett par gånger har vi även varit tvungna att anmäla begränsningar i vår möjlighet att lösa stöduppgiften, vilket under förra veckan omnämndes i en artikel i SvD, och som kommande stycken bl.a kommer att beröra.



Kort om Helikopter 16 och brandbekämpning

Sedan sommaren 2015 har alltså vår skvadron förmåga att med HKP16 släppa vatten med brandbalja. 

HKP16 och den brandbalja som vi nyttjar är ytterst lämpade för uppgiften. Helikoptern är otroligt stark, den är mycket lättflugen och har en besättningskonfiguration som tillsammans gör det möjligt för våra besättningar att vara väldigt snabba mellan fyllning och tömning, komma nära branden(vilket ökar träffsannolikheten), samt hela tiden upprätthålla en god lägesuppfattning och flygsäkerhet i den dynamiska situation som, för en utomstående, ibland skulle kunna uppfattas som lätt kaotisk. Dessutom är tunnan mycket driftsäker och ger oss möjligheten att med hög precision släppa 2,5 kubikmeter vatten per tömning.

I HKP16 har vi inte bara fått en kapabel krigsmaskin, utan även ett ypperligt verktyg för att stödja samhället över hela spektrat av påfrestningar och katastrofer.

Utmaningar

De problem som berördes av SvD i deras artikel är en självklar följd av att vi inte kan avsätta resurser för att tillse att alla på våra divisioner kan flyga med brandbalja. Det ger att vi idag har, lite styvt, två besättningar(2x4 personer) att tillgå för skogsbrandsuppgiften på Malmen. Det är alltså ganska få personer som drar ett relativt stort lass vid skogsbrandssäsong, då skogsbränder sällan kommer ensamma i tid, samt att begäran om stöd från oss ofta/alltid inkommer tidiga kvällar eller helger, då räddningsledaren insett att han/hon inte kan få grepp om branden på egen hand.

Vidare har vi inte någon särskild beredskap för den här typen av uppgifter, då det inte ingår i våra uppgifter. Vi går helt enkelt iväg på det vi kan, med det vi för tillfället har i hangaren. Allting bygger helt på frivillighet och det där som vi tidigare har läst om; "tillgängliga resurser" och utan att "allvarligt hindra [...] ordinarie verksamhet".(Lyssna gärna på Sveriges Radios inslag från vår skvadron, där man pratar om bl.a. detta.)

Våra besättningar och tekniker, mina kollegor, är i grunden väldigt lojala och tjänstvilliga. Vi har därför endast varit tvungna att neka stöd vid två tillfällen. Båda larmen skedde i vanlig ordning utanför ordinarie arbetstid, och vid dessa båda tillfällen fanns inte personal att tillgå. En gång på grund av att de inte befann sig i närheten av Linköping, och den andra gången för att det inte fanns tillräckligt med rätt utbildad personal som var i form för att flyga den kvällen. Bl.a. skedde detta under nationaldagshelgen, då det brann i Bengtsfors och insatsledarens högst förståeliga, men kanske missriktade, frustration gentemot FM förmedlades av riksmedia.

SvD nämner i sin artikel att det är de låga ersättningsnivåerna som gjort att vi inte har kunnat ställa upp när samhället kallar. Jag kan bara redogöra för hur det ser ut på den skvadron jag tjänstgör vid, och där har så inte varit fallet. Med det sagt, så betyder inte det att vi är nöjda med hur vi ersätts för att sätta privat- och familjeliv åt sidan för att gå in och jobba på lediga kvällar och helger. Som det är nu erhåller vi FM:s lägsta möjliga ersättning för uppkomna händelser, den så ofta omtalade insatsarbetstiden. Det är en dålig långsiktig strategi från FM sida, att inte ge skälig ersättning till den personal som kommer in på sin lediga tid. Vill man ha personal som är villig att låta sitt privatliv stå tillbaka vid uppkomna mindre händelser i fred, så vore det kanske klokt att se över hur denna personal bör ersättas.

Jag anser att det borde vara självklart att de som frivilligt åker iväg på kvällar och helger, erhåller skälig ersättning för det stöd de lämnar till samhället.

Man kan också tycka att det är märkligt att SvD och Jonas Gummesson inte hör av sig till oss, vi som sitter i kärrorna, utan istället nöjer sig med att prata med en officer på MR Syd i Revingehed. Kanske hade det kunnat ge ett bättre djup i artikeln om man fick prata med den personal som faktiskt fattar besluten och sitter i hangarerna och i våra helikoptrar.

Slutligen

  • Försvarsmaktens förmåga att bekämpa skogsbränder har nu återhämtat sig till en nivå som ger oss en acceptabel kapacitet att över hela ytan och i flera riktningar stötta samhället med bekämpning av skogsbränder.
  • Vi har en mycket hög kapacitet i våra helikoptrar och besättningar. Det är något vi är stolta över och något som alla kan känna sig tillfreds med, såväl den FM-anställde som den vanliga medborgaren. 
  •  Valet att så ofta som möjligt ge vår personal lägsta möjliga ersättning vid dessa uppkomna händelser, är en dålig långsiktig strategi om man vill behålla möjligheten att snabbt och enkelt kunna skicka iväg helikoptrar för att lösa uppgifter utanför normal beredskap och uppgift.
  • Våra politiker har valt lösningen att inte ha särskilt beredskapssatta besättningar för denna typ av samhällsstöd. Man får det man beställer. Eventuell kritik eller förbättringsförslag bör därför inte riktas mot Försvarsmakten utan, som så ofta, mot uppgiftsställaren; våra folkvalda.

Visdomsord att beakta

av Björn Körlof

De ryska påståendena om ukrainska våldsaktioner på Krim leder osökt till två latinska sentenser som stämmer till eftertanke.

Den första lyder ”cui bono?” och brukar översättas med ”vem gynnas?” (underförstått vem gynnas av det som skett”) och innebörden är enkelt den att när något hänt där orsaken är dunkel bör man fråga sig vem som drar nytta av händelsen och där ligger ofta svaret på vem som ligger bakom den. Vad gäller den aktuella händelsen på Krim, om den nu överhuvudtaget har ägt rum, är det svårt att tro att Ukraina med berått mod skulle iscensätta en kraftig våldsaktion mot ryska säkerhetstjänstemän på Krim. Även om det inte kan uteslutas att ukrainska ultranationalistiska krafter varit i rörelse, skulle ukrainska intressen, inte minst i omvärlden vad gäller att söka åstadkomma en fred med Ryssland, självfallet lida svårt av om det uppdagades att Ukraina låg bakom ett våldsdåd mot ryska tjänstemän på Krim. Den som gynnas av att det skulle kunna gå att göra trovärdigt, särskilt för rysk hemmaopinion, att Ukraina genomfört ett våldsdåd mot ryssar på Krim, är naturligtvis Putin och hans pågående hybridkrig mot Ukraina.

Det som väcker stor oro är därför att den ryska propagandan mycket väl kan tolkas som att den vill väcka rysk opinion och t o m förbereda den för att en rysk militär ”motaktion” är nödvändig. Förberedelser för ett större angrepp i någon riktning mot Ukraina kan tolkas ligga i de stora övningar som genomförts nyligen (fallskärmsoperationer) och genomförs med flottenheter i Svarta Havet.

Den andra latinska sentensen lyder ”vestigia terent” och översätts med ”spåren förskräcker”. Innebörden är att på en viss typ av återkommande kvarlämnade spår går det att igenkänna ett visst sätt att agera som förskräcker. Dem minnesgode erinrar sig att det sovjetiska angreppet på Finland i november 1939 föregicks av en våldsprovokation som Finland anklagades för att ha gjort sig skyldigt till. Finland anklagades nämligen för att med artilleri ha beskjutit byn Mainila på den ryska sidan om gränsen på Karelska Näset. Finland erbjöd sig omedelbart att låta en oberoende internationell kommission undersöka de sovjetiska påståendena, något som genast harmset avvisades av Sovjet. Kort därpå angrep Sovjet Finland, bl a med Mainilahändelsen som skäl. Efter Sovjets fall konstaterade en rysk undersökning att händelsen i Mainila var beordrad av Stalin och iscensatt av NKVD.

Är vad som nu skett i den Ukrainska konflikten inledningen på en ny rysk militär aktion mot Ukraina?  De gamla latinska uttrycken stämmer som sagt till eftertanke.

 
Författaren är f d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Hemliga föremål för tredje världskrig

Medaljen från tredje världskriget, detta är guldklassen. FOTO: Sven Teschke, Büdingen

I fredags kunde brittiska The Guardian berätta om den första offentliga visningen av en serie sedlar för krigstid - hemliga fram till 2015. Chefen för Polens myntverk framförde vid visningen att det var möjligt att sedlarna vid ett tredje världskrig hade blivit använda av polska soldater i Danmark som betalningsmedel.

I Warszawapaktens krigsplaner ingick nämligen att just Polen skulle ha särskilt ansvar för Danmarks "befrielse". Den planläggningen är känd sedan flera år genom både kartor samt skriftliga och muntliga uppgifter. Detta är inte det första avslöjandet i sitt slag eftersom det en tid efter murens fall blev känt att DDR, alltså Östtyskland, hade en hemlig orden och en lika hemlig medalj som också skulle delas ut först vid ett tredje världskrig. Bägge utmärkelserna fanns i tre klasser och var uppkallade efter fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Lustigt nog hade Blücher inte bara varit i preussisk tjänt utan även svensk. Han inledde faktiskt sin militära bana inom det svenska kavalleriet, som sextonåring.

Liksom fallet med de polska sedlarna så var Blücher-ordnarna och -medaljerna en realitet, dvs de tillverkades faktiskt. De blev först efter murens fall kända och är numera dyra samlarobjekt, prismässigt dyrare än många utmärkelser från Tredje riket.

Detta med föremål tillverkade med tanke på ett tredje världskrig är inte unikt, i Sverige tillverkades under det klassiska kalla kriget i stora kvantiteter en rad dagligvaror enbart för ett nytt världskrig (eller annan global katastrof). Men dessa var inte hemliga (möjligen med undantag för svenska krigssedlar?). Kommentera gärna med tips om andra tidigare hemliga föremål för ett tredje världskrig.

Augustikuppen i Moskva

KGB:s högkvarter med statyn av "Järn-Felix".

Denna dag för 25 år sedan var det på ytan en vanlig dag i Sovjet. Men dagen därpå, den 19 augusti 1991, inleddes "augustikuppen" mot president Michail Gorbatjov. Aktionen hade planerats inte minst i olika lokaler tillhöriga säkerhetstjänsten KGB. Olika experter uttalade sig om hur det skulle gå. Få fick rätt.

Det tog nämligen bara några dagar för kuppen att helt misslyckas, varefter "Järn-Felix" dvs Felix Dzerzjinskij störtades av en uppretad folkmassa. Därmed blev bilden jag tog ovan, ett par månader före kuppen, historia. Trots flera rykten har Dzerzjinskij ännu inte återkommit till torget. Men, på andra sätt har han gjort en viss comeback. Flera mindre statyer och byster av honom har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland). År 2014 återfick inrikestruppernas (VV) elitdivision formellt namnet Dzerzjinskij.

Lärdomarna från både augustikuppen 1991 och det mindre inbördeskriget i Moskva i oktober 1993 - då jag hade ett möte inbokat med Boris Jeltsin - verkar idag vara rätt bortglömda. Men den med intresse för världens största land kan ta del av min syn på dessa händelser i mitt kostnadsfria nyhetsbrev www.militart.nu.