Den uppgörelse som nåddes av EU:s ledare på morgonen den 21 juli innebär att viktig enighet är nådd. Övergripande enighet är nämligen ett viktigt politiskt element i EU:s allmänna inre och yttre trovärdighet och den ekonomiska uppgörelsen om långtidsbudget, om medlemsavgifter och stöd till ekonomierna till följd av coronakrisen utgör självfallet basala politiskt viktiga förutsättningar för EU:s möjligheter att kunna möta allvarliga ekonomiska utmaningar. Enigheten har emellertid nåtts till vad som kan bedömas vara ett mycket högt pris.

Uppgörelsen speglar nämligen några av den Europeiska Unionens mer djupgående både inre och yttre allvarliga långsiktiga problem. Spegelns bild visar nämligen också på avsaknad av seriös diskussion om problem som borde ha avhandlats i Bryssel. Det är inte första gången det sker. De europeiska ledarna förefaller ha svårt för att både internt och externt kunna föra en gemensam diskussion om de utrikes- och säkerhetspolitiska problem som Europa står inför.

Stabiliteten i den europeiska säkerhetspolitiska strukturen är skör. Denna struktur är kontinuerligt utsatt för flera påverkansfaktorer som utgör allvarliga och svårbemästrade risker för särskilt Västeuropa och därmed även för Sverige. Dessa faktorer och risker kan analyseras med olika fokus och betoning men några sådana förefaller mer eller mindre pågående under lång tid och deras effekter kan också få långtgående inverkan på säkerhetspolitikens mönster.

En av dessa riktar fokus på den inre sammanhållningen i EU-kretsen och på unionens förmåga att bemästra och överbrygga de påtagliga motsättningar som finns invävda i unionens politiska struktur och sammansättning. Motsättningarna kan återfinnas i sådana grundläggande värderingsmönster som visar sig i tolkningen av innebörden av västeuropeiska rättsstatsprinciper och som ställt Ungern och Polen i debattens frontlinje. Kommentarer till den träffade uppgörelsen i kretsen av EU-ledare visar att tolkningen av skrivningarna om rättsstatsprinciperna alls inte är samstämmiga mellan kommissionens ordförande och ledarna för Polen och Ungern. De senare tolkar uppenbarligen de kompromissartade skrivningarna som att inte några mer påtagliga villkor av rättsstatskaraktär är förenade med EU:s budgetmedel.

Efter det polska presidentvalet har den inre splittringen i landet blivit påtaglig (inte minst mellan stad och landsbygd) och den liberala oppositionens knappa förlust har rest frågor om valets legitima grund. Orbans politiska ställning i Ungern har inte försvagats och även här finns tendenser till politisk splittring mellan stad och landsbygd. Det är tydligt att de nuvarande politiska ledarna för Polen och Ungern avser att söka konsolidera sina maktställningar med hjälp av metoder som inte är förenliga med EU:s rättsstatsprinciper.

Det är att vänta att Putins regim i Ryssland på flera sätt kan komma att söka utnyttja fortsatta inre politiska stridigheter i dessa länder bl a i form av påverkanskampanjer; och Putin själv har nu bevarat sin formella maktställning i Ryssland till in på 2030-talet med hjälp av för honom välanpassade ändringar i Rysslands grundlag .

Men det är inte enbart i stater i EU som mött kritik för sin bristande rättsstatsordning som Putin riktar sina kampanjer mot. Alla stater med olika populistiska rörelser på frammarsch synes väcka intresse hos Putins propagandaapparat.

Sammanhållningen i EU utsätts för påfrestningar också i form av mer påtagliga ekonomiska spänningar mellan stater, främst i Sydeuropa, vilka förefaller ha notoriskt svårt att skapa stabila ekonomiska förhållanden och som därför ställer solidariteten inom EU på svåra prov när krav ställs på olika former av bidrag eller stöd från de övriga. Detta visades nu påtagligt under de segdragna förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och stöd till de coronadrabbade länderna. Att vissa stater med vacklande ekonomisk stabilitet nu kommer att uppbära direkt ekonomiskt stöd i form av bidrag utan att mer påtagliga krav ställts på sanering av statsfinanserna och strukturförändringar i olika inre ekonomiska stödsystem visar på denna spänning som finns inbyggd i unionens politiska struktur.

Orosmolnen i sydöstra Europa hopar sig. Kriget i Ukraina fortsätter nu på sitt femte år och Turkiet under president Erdogan fortsätter sin påtagliga väg i riktning mot ökad betoning på islam och minskad sekulär hållning i landet. Att förvandla Hagia Sofia i Istanbul till moské och på nytt öppna den för muslimsk religiös utövning kan inte tolkas på annat sätt än som tydliga markeringar mot hela den kristna kulturen. Så som Turkiet nu utvecklas politiskt torde frågan om medlemskap i EU få skjutas långt fram i tiden och först efter påtagliga förändringar i Turkiets inre politiska struktur. Natolandet Turkiet ger dessutom i ökad grad intryck av att vara på väg bort från en säkerhetspolitisk sammanhållen linje tillsammans med övriga Natostater. Det senaste Natomötet kunde till nöds enas, men det skedde efter stora svårigheter att inrymma också Turkiet i de gemensamma dokumenten. Turkiet är involverat i den långvariga konflikten i Syrien och det har funnits flera tillfällen under senare tid där Turkiet varit på randen till fullskaligt krig i området och där relationen till Putins Ryssland i området är ytterligt vansklig för båda parter. Att även Putin är orolig för en islamistisk vågrörelse i sitt närområde är tydligt efter att flera terrorattentat med sådan bakgrund ägt rum också i Ryssland. Putin markerar sin oro genom att nu ge order om en mycket stor militär övning i sydöstra Ryssland.

Försvagningen av den politiska strukturen i Nato är tydlig även om flertalet stater nu genomför olika typer av rustningar för att möta ett ryskt hot och för att söka tillgodose krav från USA. Men den transatlantiska länken är ifrågasatt och handlar ytterst om USA:s beredvillighet och förmåga att komma Västeuropa till hjälp om något allvarligt ryskt militärt hot skulle göra sig gällande.

USA är satt under stark press från Kina, både ekonomiskt och militärt, och det är tydligt att amerikansk säkerhetspolitik har skiftat betoning från Europa till Fjärran Östern, där både Nordkorea och hoten mot Sydkorea och även Japan ställer USA:s försvarsgarantier till dessa stater på avgörande prov. Det kinesiska hotet i Asien växer och Pekingregimens sätt att hantera den relativa friheten i Hongkong, där denna nu påtagligt kvävs genom kinesisk säkerhetslagstiftning, visar hur målmedvetet regimen avser att utplåna varje antydan till brister i den kinesiska auktoritära ordningen.

Oron växer naturligtvis för vad Pekingregimen avser att göra med Taiwan sedan ”problemet” med Hongkong avlägsnats. Skulle Pekingregimen allvarligt utmana USA i fråga om Taiwan ställs utan tvekan amerikansk trovärdighet på ett yttersta prov. Ovilja eller oförmåga att försvara Taiwan skulle kunna tolkas som att USA i själva verket inte kan stå upp för sina garantier någonstans. Att Peking vill testa den amerikanska trovärdigheten i fråga om Taiwan ligger i farans riktning och kan leda till svåra militära problem för USA som då måste ägna all sin kraft åt att bemästra denna fara.

En förskjutning av amerikansk militär förmåga och diplomatisk energi till Asien och ett därmed åtföljande bristande engagemang i Europa väcker sannolikt Putins intresse för ökat politiskt spel riktat mot EU och Nato och försök att splittra dessa allianser. Sådant intresse kan förväntas riktas mot vad som uppfattas som EU:s och Natos ”svaga länkar” belägna i Rysslands närområde.

Ett särskilt och ökat inslag i Putins påverkanskampanjer utgörs av den målmedvetna ryska historieförfalskningen som gjort sig gällande under senare tid. Inslag i denna är försöken att lasta Polen för andra världskrigets utbrott liksom också för försöken att pådyvla Finland ansvaret för avrättningen av tusentals karelare under fortsättningskriget 1942–1944 (avrättningar som Stalin bar ansvaret för).

Det som blir ett återkommande problem i umgänget med Ryssland är att sådana historieförfalskningar stundom stöds av akademiskt skolade ryska historiker och inte enbart är påhitt i propagandan. Ett långsiktigt problem är också att ryska ungdomar via skolböcker och lärare skolas in i starkt snedvridna uppfattningar eller rent förfalskade uppgifter om det egna landets roll i viktiga skeden av Europas historia. Ett exempel på detta är den sedan lång tid stipulerade skrivningen i ryska historieböcker om att Vinterkriget mot Finland 1939–1940 endast var en ”gränskonflikt” som finländarna görs ansvariga för

Denna fortgående massindoktrinering tjänar syftet att underbygga Putinregimens påverkanskampanjer. Dessa riktar sig både mot det egna landets befolkning och får alltså där en bekräftande inverkan (uppgifter stämmer med vad man redan fått lära sig i skolan) och kampanjerna mot omvärlden som därmed uppfattas som korrekta och sanningsenliga. Omvärldens reaktioner ses därför som enbart negativa mot Ryssland och bekräftar bara den fientlighet som väst i grunden anses ha mot landet.

Ett särskilt problem med historieförfalskningen är också att den generellt undergräver respekt för vetenskapligt hållbar kunskap och försvårar dialog mellan ryska och västerländska myndigheter och akademiker. Det finns således en påtaglig tendens till en leninistisk syn på historia och den leder till att ryska forskare inte vågar eller ens kan utge verk som gör upp med stalinismens illdåd mot den egna befolkningen och mot grannländerna (t ex Molotov-Ribbentroppakten 1939 som gav Hitler frihet att dela Polen med Sovjet och gav Stalin frihet att erövra de baltiska staterna och anfalla Finland).

Finns inte förutsättningar för en akademisk frihet i Ryssland som gör det möjligt att kritisera Putinregimens förvrängningar av historien kan påverkanskampanjerna fortgå t o m med stöd av ryska akademiker. Inom detta område behöver den Europeiska Unionen ta ett långsiktigt och seriöst gemensamt grepp för att komma till rätta med den oseriösa ryska historieskrivningen. Ett grepp kan vara att samla välrenommerade historiker i Europa i en mer långvarig seminarieverksamhet för att gå igenom de mest flagranta och oseriösa försöken att förvränga den europeiska historien.

Många svagheter i den västeuropeiska politiska strukturen kan alltså urskiljas och många hot och risker kan ge upphov till allvarliga säkerhetspolitiska problem. Den träffade uppgörelsen i Bryssel om EU.s långtidsbudget och stödet till drabbade länder i coronakrisens spår är viktiga men det förtjänar påpekas att det i närtid finns allvarliga utrikes- och säkerhetspolitiska problem för EU och Nato som inte möttes i uppgörelsen i Bryssel. Det är hög tid att EU och Nato gör en seriös bedömning av de hot och risker som föreligger och med kraft tar itu med interna problem (rättsstatsproblemen och de svaga ekonomierna) och de externa problemen (vacklande amerikanskt engagemang och ökande risker och hot med ryska ambitioner riktade mot väst.) Om inte tunga europeiska stater inom EU och Nato kan ta initiativ till en mer kraftfull europeisk politik som möter dessa problem och utmaningar löper Europa risken att på nytt dras in i konfrontationer som kan erodera sammanhållning och ytterst leda till militära urladdningar.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Författaren är författare, journalist och ledamot av KKrVA.

För en tid sedan reste en oppositionspolitiker från Zimbabwe runt i England och föreläste. Det egendomliga var, att fastän han tillhörde oppositionen hade han påfallande positiva omdömen om Robert Mugabe. Hur kunde det komma sig?

Fastän Zimbabwe är och var en stat i upplösning, är maktapparaten väl utvecklad. Säkerhetstjänsterna är sannolikt utbildade av östtyska Stasi eller ryska KGB/FSB. De har hög professionell nivå, och de har kapacitet att verka både inom och utanför landet. Det innebär att alla måste räkna med att vara övervakade alltid och överallt. Rädsla är själva terrorns idé (fr terreur). Terrorn förstärks av att vem som helst när som helst kan bli gripen, torterad och dödad. Även om engelska skolor är föga trolig som platser för övervakning, är den som upplevt terror så präglad av skräck att han räknar med att det också där kan finnas agenter.

När man talar med eller lyssnar till människor, som kommer från diktaturer måste man vara medveten om detta. En diktatur i vår tid är verkligen en totalitär stat. Den omfattar människors hela vardag. Vi kan få en bild av detta i George Orwells roman 1984. Den afrikanske politikern hade upplevt en liknande stat. Det är inte säkert att han var hotad med tortyr och fängelse. Påtryckningarna kan ha varit mer diskreta: ”Vill Du att din dotter skall komma in på läkarutbildningen? Samarbeta då med oss. Om inte, kan hon få anställning på sopstationen. Då är det Du som har ansvar för hennes framtid.” Vad gör man i ett sådant läge?

Eftersom vem som helst kan vara utsatt för sådana påtryckningar vet man i en totalitär stat aldrig vem som är vem. Jag ser en medmänniska, men jag ser inte de som styr henne. Hon är som en kasperdocka. Vem rycker i snöret? Den frågan kan man ibland frestas att ställa även i en demokrati.  I en totalitär stat måste den alltid ställas. Där finns det ytterst få människor med integritet. Nästan  alla är komprometterade, nästan alla har i någon mening samverkat med säkerhetstjänsten. Ingen vet vem någon annan egentligen är. Detta är något man måste veta när man möter människor från en diktatur.

Inte alla journalister är medvetna om detta. De som på 1970-talet gjorde reportageresor i Kina fick endast träffa agenter för säkerhetstjänsten eller personer som stod under tryck från säkerhetstjänsten. Alla samtal rapporterades till säkerhetstjänsten av tolken. Minsta avvikelse skulle kunnat kosta personen dyrt, kanske livet. Efteråt kunde journalisten säga: ”Jag har bara skrivit vad jag har sett och hört.” I själva verket hade de endast sett och hört och skrivit det som säkerhetstjänsten ville att de skulle se, höra och skriva. De hade inte skrivit om människor i Kina utan om den bild säkerhetstjänsten ville att de skulle förmedla till Sverige. Därmed blev de vad som på deras språk kallas ”nyttiga idioter”.

Det är inte bara diktaturer, som har en sådan kapacitet. Alla västerländska stater och krigsmakter har motsvarande kapacitet. På den civila sidan handlar det om att förmedla en positiv bild av det egna landet, t ex genom de bibliotek som British Council har över hela världen. Man arbetar inte med kinesiska metoder, men syftet är detsamma – att ge omvärlden en bild av det egna landet som är gynnsam. Man kan också använda Facebook och Twitter.  BBC World News är en annan sida av samma sak. Den har vunnit framgångar genom att alltid vara korrekt. På den militära sidan finns en mera kraftfull kapacitet. I USA kallas det psychological operations (psyops), i England information support. Vi kan finna deras manual på nätet. På svensk mark talar man om påverkansoperationer.  I USA sker utbildningen på Fort Bragg, det finns motsvarande, kortare utbildningar i Sverige. Vad är då syftet med psyops? Det är att förändra mottagarens verklighetsbild på ett sådant sätt att han ändrar sitt handlande till att bli gynnsamt för avsändaren.

Om detta visste jag ingenting, när jag 1986 blev indragen i en påverkansoperation och själv blev en ”nyttig idiot”. Saken var denna: I den kommunistiska östtyska ledningen var man medveten om att den negativa bilden av DDR i Väst var en nackdel. Därför gällde det att genomföra påverkansoperationer, som ändrade den bilden, så att DDR istället uppfattades som ett normalt samhälle i Väst. En aspekt i denna påverkansoperation var Östersjöveckorna i Rostock – stora vetenskapliga konferenser med deltagare från alla länder kring Östersjön. En annan aspekt var att kyrkan i Pommern tog upp kontakter med Svenska Kyrkan i Växjö stift. Växjö stift fick bl a tillfälle att uppföra ett församlingshem åt en församling i Pommern. Delegationer av präster och kyrkostyrelser utväxlades mellan Växjö och Pommern. Att biskop Gienke i Pommern var Stasi-agent visste vi inte. Hans närmaste man, Oberkirchenrat Plath var också agent. Jag var med i en sådan delegation till Pommern. Där ordnades en kyrkohögtid med vårt deltagande i den lilla staden Demmin. Jag fick god kontakt med kyrkoherden där, superintendent Schwerin. Han tog mig på en lång åktur med sin bil; så gjorde man för att undvika avlyssning. Jag frågade honom var alla arbetade i Demmin. Man såg ju inga fabriker. Han svarade: ”Det är så många om arbetar hos polisen.” Jag frågade varför alla hus var från 1950-talet, stora fula betongkolosser. Han svarade: ”Det var några pojkar, som lekte med ett pansarskott.” Jag förstod honom: det var några ur Hitler-jugend som gjort motstånd vid ryssarnas framryckning, och dessa hade som hämnd bränt ner hela den gamla medeltida staden. Efter Berlin-murens fall fick jag veta hela sanningen: Demmin var platsen för ett ohyggligt massmord på civila. Vad Song My var för Vietnam, det var Demmin för Pommern. Varför sade inte Schwerin detta? Han hade ändå fått förtroende för mig. Detta är en av terrorns effekter: alla är rädda för alla. Han kunde inte veta, om jag skulle berätta det för andra. Han skulle kunna spåras som källan.

När sedan en ny delegation från Pommern kom till Växjö fick vi ta emot prosten Haberecht som gäst i vårt hem i Slätthög. Vi som var engagerade i detta utbyte visste att det alltid fanns minst en agent i varje delegation från Pommern. Därför skiljde vi dem åt, så att de som inte var agenter skulle känna sig fria. Jag fick förtroende för Haberecht. Vid denna tid arbetade jag med ett stort teologiskt bokprojekt, En ny bok om Kyrkan. Jag bad honom att medverka, och hans bidrag finns nu i boken. Men jag tänkte inte på  att även om han inte var agent. skulle hans text komma att granskas av Stasi, och att han endast kunde skriva det som Stasi godkände. De hade redan öppnat hans brev till mig och mina till honom. De visste allt om projektet, och deras projekt var ett annat en vårt. Vad de ville var att människor i Sverige skulle få uppfattningen att DDR var ett bra samhälle och att Haberecht skulle vara deras redskap för detta. Han hade ingen möjlighet att komma undan. Jag var en ”nyttig idiot”, precis som journalisterna som hade varit i Kina. Men Stasi kan också ha agerat på ett annat sätt. Syftet med påverkansoperationen var ju att skapa bilden av DDR som ett bra samhälle. Låt alltså Haberecht vara kritisk mot kommunismen, så får människor i Sverige bilden av ett öppet samhälle. Då tänker de att vi har ett ganska fritt samhälle, att vi är en stat som de kan och vill samarbeta med. Och vad han publicerar i Sverige blir knappast känt i DDR.

En enda gång anade biskop Lindegård i Växjö att inte allt stod rätt till. Det var när han blev utnämnd till hedersdoktor vid universitetet i Greifswald. Han visste att han inte hade gjort något som motiverade detta. Där gick Stasi ett steg för långt.

Ett särskilt problem med diktaturer är att man aldrig vet vem som är vem. Föreläsaren från Zimbabwe kan ha varit den han uppgav sig vara. Han kan också ha varit någon som liknade honom. Att låta en agent överta någon annans identitet var en teknik Stasi gärna använde sig av. Agenten Aleksander Radler, som kom i nära kontakt med vår familj, kan mycket väl ha varit någon annan, som tagit över den verklige Radlers identitet sedan denne dödats.

Václav Havel har skrivit om detta i en modern variant av Beggars Opera från 1728 – ett drama från den tidens gangstermiljöer i London. I Havels variant byter människor hela tiden identiteter. Man vet aldrig vem någon egentligen är. Det var Havels upplevelse av den totalitära staten i Tjeckoslovakien. I min roman Där utanför låter jag huvudpersonen, Jakob Sandman, av misstag bli gripen av säkerhetspolisen. Efteråt förklarar en äldre säkerhetspolis för honom hur utländska säkerhetstjänster arbetar i vårt eget land. Det avsnittet fick jag hjälp med av en pensionerad säkerhetspolis, Tore Forsberg. Denne berättade f ö att han i en av sina böcker hade haft  ett avsnitt om påverkansoperationer, som han hade uteslutit, eftersom sådana operationer ofta arbetar inom de gränsar som skyddas av grundlagens stadganden om yttrandefrihet. Nu ser vi det på ett annat sätt. Det börjar bli dags att Forsbergs uteslutna kapitel publiceras.

Första delen av 1972 studerade jag vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Vi var fyra studenter, en svensk föreståndare, en svensk husmor, en arabisk kokerska och en arabisk vaktmästare. Vi hade en arabisk läkare. Israel var, formellt sett, en demokrati, men var samtidigt ockupationsmakt på Västbanken, d v s diktatur.  Vid gudstjänsterna på institutet samlades svenskar i Jerusalem. En av gästerna var rektor Lagerlöf vid den svenska yrkesskolan i Beit Haninah, Västbanken. En dag berättade han att skolans vaktmästare blivit gripen av israelerna och torterad. För att förnedra honom hade tortyren utförts av kvinnor. Vi visste var tortyrcentralen fanns och intill denna låg ett museum över Stern-ligan, som bl a mördat den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte, en släkting till den svenske kungen. Vi visste att vi var övervakade av Shin Bet, den israeliska säkerhetstjänsten. Våra brev öppnades. Vi var i Jerusalem för att skapa goda kontakter med judendomen. Vi behandlades som säkerhetsrisker.  Ofta kom en svensk judisk flicka till institutet. Hon var charmig och söt. Hennes namn var Monica Nagler. En gång märkte vi att hon visste sådant om oss som vi inte talat om för henne, men som fanns i våra brev. Vi drog slutsatsen att hon var agent för Shin Bet och inte, som vi trodde, en svensk flicka som ville tala svenska några timmar. Kanske hade vi rätt. Kanske hade vi fel.  Det tillhör det mest frustrerande i en diktatur, att man alltid måste misstänka den som är vänlig och hjälpsam. Aleksander Radler var sådan. Diktaturer förstör människor, och deras skadeverkningar varar länge. Aleksander Solsjenitsyn har sagt att det tar generationer innan Ryssland kan bli ett normalt land.

Hur det gick för vår arabiske läkare? Han hade, i enlighet med sin läkar-ed, gett vård åt två skadade arabiska motståndsmän på Västbanken. Det är en läkares folkrättsliga skyldighet att vårda varje hjälpbehövande med bortseende från allt annat än sjukdomen eller skadan. Det gjorde vår läkare.  Då deporterade israelerna honom, i strid mot internationella konventioner. En berömd folkrättsjurist, Friedrich von Martens, sägs av Jaan Kross ha formulerat följande regel: ”Den nivå en stat har gentemot sina egna invånare anger nivån på en stats relationer till andra stater.”

När DDR upphörde samlades Stasis arkiv vid en särskild institution i Berlin. Jag skrev dit och begärde fram min Stasi-akt. Den uppgift de hade om mig var följande: ”Journalist, verksam i Beirut.” Jag förstår sammanhanget. 1970 följde jag med min Far på en resa i Orienten. På den svenska Nationaldagen 6 juni deltog vi i högtidligheten på det svenska generalkonsulatet. På vägen in varnades vi av andra svenskar, att två svenska kvinnor var agenter för den syriska säkerhetstjänsten. I hissen kunde man inte tala, den var avlyssnad. Den syriska säkerhetstjänsten var i sin tur utbildad av Stasi. Inne på generalkonsulatet var det musik på högsta nivå för att störa ut avlyssningsapparaterna. De två agenterna höll sig förmodligen i vår närhet. De uppfattade ordet ”journalist” och ordet ”Beirut” (vi var på väg dit) men trodde att jag var journalisten. De rapporterade till den syriska säkerhetstjänsten, som sedan rapporterade till Stasi. Varför var de två svenska kvinnorna agenter? Kanske för något så enkelt som att deras söner skulle få bekväma tjänster under värnplikten i den syriska armén. I en diktatur har säkerhetstjänsten alltid ett överläge i förhållande till den enskilde.

Jag studerade vid denna tid semitiska språk. Utanför Damaskus ligger staden Maaloula, där den kristna befolkningen ännu talar arameiska (syriska). Jag ville därför göra inspelningar där. Jag gick runt i suquen ( marknaden) för att finna någon som kunde hjälpa mig att få kontakt. I en guldsmedsbutik fick jag ett telefonnummer. Guldsmeden själv var kristen och blev glad, när han såg mitt Sigfridskors. Jag tog alltså kontakt och tog bussen dit. Men telefonen var avlyssnad. Sedan jag åkt satt en soldat med automatkarbin utanför hotellrummet. I Maaloula blev jag mottagen i S:ta Teklas kloster. Munken där berättade att de hade haft besök av den östtyska säkerhetstjänstens chef. Det bör ha varit Erich Mielke själv. Han var chef för Stasi 1957-1989.

En gång har jag varit nära att själv bli värvad som agent. När jag arbetade med min avhandling i Lund 1980-1985 fanns det en Stasi-agent på den Teologiska fakulteten. Han namn var Aleksander Radler, Han hade varit agent ända sedan sin tid som student i Berlin. Hans uppgift i Sverige var att kartlägga de ”reaktionära kyrkliga kretsar” som kunde tänkas bli motståndsceller vid en sovjetisk ockupation av Sverige. Invasionsplanerna var väl kända. De hade kommit till Väste med den avhoppade tjeckiske generalen Jan Sejna. Radler var fullt utrustad med radiosändare. Vi hade ingen aning om detta. Säkerhetspolisen Tore Forsberg lärde mig hur det går till att värva en ny agent. Först: studiefasen. Man tar reda på allt som finns att veta om personen. Sedan: kontaktfasen. Som av en händelse möter man den andre och får kontakt. Därefter: Vänskapsfasen. Man gör tjänster, visar vänlighet, smickrar. Slutligen: Värvningsfasen: Man erbjuder förmåner och därefter ställer man krav. Om allt detta visste jag ingenting. Jag visste bara att Radler med en gång tog emot mig, gjorde tjänster, visade vänlighet – och till sist erbjöd mig en professur vid ett seminarium i Naumburg i Östtyskland. Han lyckades över förväntan med fas 1-3. Fas 4 misslyckades. Jag var inte det minsta intresserad. Jag såg det som en Guds kallelse att vara församlingspräst just i Sverige. Beställ gärna Tore Forsbergs bok Spioner som spionerar på spioner. En del av detta har jag också tagit med i romanen Där utanför, i det samtal en äldre säkerhetspolis har med romanens huvudperson, kapten Jakob Sandman.

Så en liten händelse från Estland. Jag kom dit under Sovjet-tiden (Sovjetunionen föll i augusti 1991). Första resan, 1989, lärde jag känna Tiit Pädam, som då var ärkebiskop Pahlujas sekreterare. En annan kontakt blev författaren Jaan Kross. Vid denna resa bodde jag på hotell Olümpia. Som namnet säger byggdes det inför seglingsolympiaden i Tallinn 1980. Hotellet uppfördes av inhyrda finska specialarbetare, och det blev påtagliga friktioner med dem, när avlyssningsutrustningen skulle installeras.  Nästa resa ringde jag upp Tiit Pädam och föreslog att vi skulle åka ut på landet. Han svarade: ”Det är helt omöjligt.” Lite senare träffade jag honom på gatan. Då sade han: ”Det hade gått bra att åka ut på landet, bara du inte hade sagt det på telefon.” I en diktatur måste man alltid räkna med att vara avlyssnad av säkerhetstjänsten. Vid denna resa bodde jag på hotell Viru, där KGB disponerade en hel våning. Där stannade inte hissen.

Jaan Kross och jag gjorde ibland promenader för att undvika avlyssning. Under en sådan promenad kom vi att tala om KGB. Då berättade Jaan Kross att han varit ute på landet med ett barnbarn, en liten flicka. De hade gått längs en åkerväg, där det gått kor och deras spillning låg kvar. Flickan funderade över det: ”Man får inte trampa i spillningen, för då kan korna bli arga.”För Jaan Kross sade det något om KGB.

Jaan Kross var en mästare på att säga sanningen mellan raderna. Hans mest kända verk, Kejsarens galning (sv  övers 1983) utspelar sig på ett estniskt gods, där en släkting till godsägaren blir förälskad  i godsförvaltarens dotter. Och så visar det sig att hennes far är agent för den ryska hemliga polisen. Den historien kunde den sovjetiska censuren inte gärna stryka. Den utspelade sig ju på tsarens tid. Men alla andra förstod vad den egentligen handlade om.

När det gäller avlyssning skall man veta att mobiltelefoner är mycket lätta att avlyssna. Om man vill meddela något som andra inte bör veta, är det säkrare att skicka ett vykort än att tala i mobiltelefon. Med en relativt enkel utrustning kan man lätt lokalisera en mobiltelefon. Det finns en liten historia från Estland också om detta. I krigets slutskede mobiliserade tyskarna förband ur de baltiska folken. Marja Talgre har berättat om en av dessa unga män i boken Leo – ett estniskt öde (1990). Dessa nu äldre herrar har kamratföreningar, något som givetvis är politiskt känsligt. En av kamratföreningarna skulle ha en träff med en motsvarande förening i Lettland. När de kom till gränsen blev det stopp. Då åkte de tillbaka, lämnade sina mobiltelefoner och återvände till en annan gränsstation. Då gick det bra att komma över.

Man kan också vidga perspektivet. Václav Havel har sagt: ”Upplösningen av identiteterna är det enda verkligt stora problemet i Västerlandet.” Då tänker jag på alla de kloka, kunniga, erfarna, omdömesgilla amerikanska politikerna i det republikanska partiet. De inser mycket väl att Donald Trump skadar både USA och världen, men ändå uppträder de som hans lojala understödjare. Inte heller där är man långt ifrån The Beggars Opera i Havels version.

Det fanns i London en rysk biskop vid namn Anthony Bloom. Han var en stor personlighet och förekom ibland i BBC. Hans familj hade flytt från Ryssland 1918, och de levde sedan som flyktingar i Paris. En gång hade Anthony deltagit i ett ungdomsläger. När han kom hem sade hans far: ”Jag har varit så orolig för dig.” Pojken frågade: ”Trodde du att jag hade blivit skadad?” Hans far svarade: ”Nej, jag var rädd att du skulle förlora din integritet.” Den risken löper vi alla, hela tiden, i London och Sjöbo, likaväl som i Harare och Demmin. Det finns ett kraftigt motmedel. Linné har gett en klassisk formulering: Innocue vivito . Numen ades. Lev oförvitligt – den Oerhörde är närvarande.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan och tidigare fältpräst.

En av utmaningarna i försvaret av Sverige är anpassningen till en föränderlig värld, där information, data och beslutscykler förekommer i överflöd och blir allt kortare. Detta påverkar verksamhet från taktisk till operativ nivå och kräver ett kritiskt och utvecklande förhållningssätt, för vilket förutsättningar finns men inte tillämpas fullt ut. Därmed finns det en samtida taktisk och operativ utmaning i försvaret av Sverige, men det handlar inte om någon specifik teknik eller teknologi. Istället handlar utmaningen om att använda befintliga resurser för att vidareutveckla befintlig organisation och därigenom skapa adaption och anpassning inför framtiden. Ett sätt att göra detta är att nyttja akademiseringen av officersyrket.

En vanligt förekommande åsikt från såväl kadetter som HOP-studerande är inställningen att genomföra kurser med betyget ”G som genomfört”. Det handlar således främst om att studera för att därigenom överkomma de hinder som krävs för att erhålla en högre befattning. Denna typ av inställning visar att individer enbart ser de akademiska studierna som något som måste passeras för att avancera, vilket reducerar den effekt som professionen skulle kunna uppnå. Utöver denna inställning hos en del studerande existerar ytterligare hinder i form av synsättet hos fakulteten som ansvarar för utbildningen av officerare. Avsikten som förmedlas till kadetter, särskilt vid skrivandet av det självständiga arbetet, är att välja det område, ämne eller metod som möjliggör störst sannolikhet att bli godkänd. Således är det inte professionen eller viljan att utveckla som premieras, utan enbart antalet godkända officerare. Redan här riskerar förmågan till kritiskt tänkande och dess förhållningssätt att begränsas, vilket praktiskt innebär att antalet officerare eller befattningen denne eftersträvar är viktigare än arbetsmetoden. Exempelvis i form av stabsarbete eller ledningsmetoder, vilket Ola Palmqvist nyligen debatterade kring i artikeln Uppdragstaktik; En svensk papperstiger? (Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg, 2020). Att sätta ljus på tidigare invanda definitioner eller tillvägagångssätt är en av styrkorna med akademiseringen, vilket ger möjlighet att öka och utveckla flexibiliteten och därmed öka Sveriges försvarsförmåga.

En ytterligare utmaning rörande taktiska problem är den trygghet som existerar i att genomföra det som är beprövat. Utifrån nedanstående exempel, taget från den verksamhetsförlagda utbildningen, beskrivs en ofta förekommande situation hämtad från en av Försvarsmaktens funktionsskolor och dess utbildning avseende taktik gällande landstigningar och taktiska tillvägagångssätt kring dessa. Frågan ställdes varför taktiska procedurer sker enligt detta förfarande samt vart ifrån taktiken kommer, något som är en grundbult inom det kritiska förhållningssättet och något som bör eftersträvas. Den utbildande officeraren svarade att det alltid genomförts såhär och taktiken troligen utvecklats av någon som var kunnig inom ämnet, varvid kunskapen har förts vidare från reglemente till reglemente och från individ till individ. Efterföljande tystnad och insikt kring vad vi bygger våra tillvägagångssätt på talar sitt tydliga språk om en existerande brist, men som samtidigt visar hur akademiseringen skulle kunna bidra till att kritiskt granska, utveckla och förbättra dessa typer av områden. Förståeligt nog existerar en trygghet i att agera kring det som tidigare är känt och utifrån den kunskap vi besitter. Verkligheten och krigets skiftande natur kan skapa ödesdigra konsekvenser för den försvarsmakt som inte kan möta nya sorters hot. Samtida taktiska och operativa utmaningar i försvaret av Sverige kan till det närmaste tolkas som behovet av att effektivisera nuvarande organisation och utveckla befintlig materiel och därigenom skapa större operativ slagkraft.

De taktiska och operativa konsekvenserna rörande ovannämnda exempel för amfibiestridskrafterna är de eftersatta taktiska procedurer som härstammar från en tid och reglementen som inte är möjliga att applicera i dagens Försvarsmakt. Förutom att vara ålderstigna riskerar de dessutom att vara ineffektiva. Om vi inte kan försvara eller förklara varför vi genomför eller tillämpar våra egna taktiska procedurer återfinns ett behov av revidering eller översyn. En sådan revidering/översyn skulle bidra till en mer effektiv användning av resurserna och säkerställa att enheter och materiel används på ett sätt som maximerar dess kapacitet samtidigt som dess nuvarande potential utnyttjas. Denna effektivisering innebär på taktisk nivå en möjlighet till att ytterligare uppnå målet med uppgiften och detta genom att förändra användningen, vilket leder till en större handlingsfrihet och därigenom lokal överlägsenhet. Förmågorna som erhålls genom akademiseringen i form av att analysera, ifrågasätta och förbättra skall premieras och användas.

Arbeten på grundnivå kan därmed göra skillnad och påverka svensk taktik, operationskonst och professionell utveckling, vilket innebär att arbeten på högre nivåer kan bidra än mer. Detta genom att förändra synsättet och använda akademiseringen och dess metoder för att exempelvis utveckla ovannämnda landstigningsmetod och detta genom att jämföra länder sinsemellan gentemot rådande teorier. Detta bidrar till att utveckla den taktiska och samtida utmaningen i försvaret av Sverige genom att utgå ifrån redan existerande förutsättningar och effektivisera dessa. Denna möjlighet uppstår genom akademiseringen och möjliggöras utifrån ett analytiskt och kritiskt förhållningssätt. Taktik- och doktrinrevidering förblir inte så effektiv eftersom vi inte befunnit oss i krig på över 200 år. Därmed utgör kritiskt tänkande och forskning vårt näst bästa vapen för att möta framtiden.

Ett förändrat synsätt hos såväl studerande som skola skulle medföra en ökad effekt över tid. Där begreppet effekt innebär de förändringar och resultat individen producerar till följd av att denne inte eftersträvar nästa befattning mer än vad denne eftersträvar att utveckla professionen. Likväl skall utbildning innebära möjlighet till utveckling av professionen och inte utgöra ett nödvändigt hinder för att avancera. Tid innebär en acceptans för att förändringar tar tid, där den initiala effekten avseende akademiseringen har börjat verka, men behöver nu kompletteras och utvecklas med efterföljande åtgärder för att uppnå ovan beskrivna effekt. Självfallet är frågan mer komplicerad än att initiera förändringarna och många faktorer påverkar processen. Ytterligare taktiska och operativa svårigheter är rådande personalläge och bristen på officerare, vilket måste vägas gentemot den förmodade taktiska och operativa förlusten långsiktigt. Frågan som bör lyftas är huruvida vi inte gör oss en otjänst rörande personalen genom att välja den enkla vägen i form av kvantitet istället för kvalitet. Den effekt vi då går miste om är utvecklingen av taktiska metoder och nyanserade synsätt på dessa problem.

Bristen som belysas orsakas inte avsiktligen av organisationen eller individens, utan lever kvar från den Försvarsmakt som tidigare existerat och tillåts påverkas utifrån den debatt och stigmatiseringen som delar av organisationen uttrycker gentemot akademiseringen. Landstigningar och liknande taktiska procedurer förblir grundbulten inom verksamheten avseende taktisk nivå och tillsammans med tekniska lösningar är detta en väsentlig del för att uppnå framgång i krig. Verkligheten är sådan att den försvarsmakt som bäst tillämpar anpassning innehar störst möjlighet att erhålla seger (Barry, B. 2012. Adapting in War. Survival, 54(6), s. 171, 176). Sverige med dess begränsade resurser behöver tillämpa anpassning i större utsträckning än andra större försvarsmakter. Bra materiel tar oss en bit pås väg, men kombinationen av materiel, taktik och kontinuerligt utvecklat tillämpande tar oss längre. Genom akademiseringen kan dessa tre parametrar förstås och framföras i en helhet och är av större vikt än enbart tekniskt avancerade system eller förlegade taktiska metoder.

Således förblir motsatsen en eftersatt förmåga inom samma parametrar, till följd av att officerare inte besitter förmågan att anpassa verksamhetens metoder till den föränderliga värld vi befinner oss i. Följaktligen kan det vara fördelaktigt att tillämpa de resurser Försvarsmakten besitter innan ny teknik eller teknologi införskaffas, vilket även medför att denne sedermera kan nyttjas på ett ännu mer effektivt sätt. Den efterfrågade förändringen och inledande lösning handlar om förståelse och insikt kring vilka resurser som finns samt hur dessa bäst kan nyttjas. För Försvarsmaktens innebär detta ett bättre tillämpande av den resurs som nytillkomna officerare medför och inte tillåta tiden vara den styrande faktor för i vilken takt förändring sker. Aktiva åtgärder och ställningstagande, likt den reformering vi sett under senare år gällande ansvarskultur och jämlikhet, skulle medföra att ”G som i genomfört” byts ut mot ”G som i growing”. Där studerande kan kombinera den akademiska utbildningen med en vilja utveckla sig själv såväl som professionen. Fakulteten måste samtidigt utmana studenter i studierna och ta blicken bortom enbart lärandemålen och bistå dem i deras arbete, vilket skulle utveckla krigsvetenskapen som disciplin samt Försvarsmakten som organisation. Förståelsen måste gemensamt skapas genom utökad kommunikation mellan Försvarshögskolan och Försvarsmakten, där bådas intressen, utbildning och genomförande är i symbios med varandra för att uppnå effekt över tid. Den akademiska officeren är möjligtvis inte den bästa krigsplutonschefen, men vederbörande 45,har möjligheten att utveckla sig själv, sina underställda och verksamheten över lång tid och i en föränderlig värld och således bidra till taktiska såväl som operativa utmaningar för att skapa flexibilitet inför framtiden.

Författaren är fänrik i Amfibiekåren.

För dryga 70 år sedan, den 9 maj 1950, höll den dåvarande franske utrikesministern med det – symboliskt nog, eftersom han kom från gränstrakterna – tyskklingande namnet Robert Schuman ett tal som kommit att bli historiskt. Inspirerad av den franske affärsmannen och diplomaten Jean Monnet föreslog Schuman att sex kol- och stålproducerande stater i Europas mitt skulle bilda en gemensam överstatlig organisation för att gemensamt reglera den industri som haft en så central roll för de frekventa krigen på kontinenten.

Så bildades 1952 Kol-och stålunionen, vars förste president f ö blev Jean Monnet. Några år senare, 1957, kom den gemensamma marknaden, EEC. Därefter har den europeiska integrationsprocessen rullat på, utvidgats till allt större områden och innefattande allt flera länder till att idag omfatta flertalet europeiska stater väster om Ryssland. Detta innebär ju inte att det varit en lätt resa. Processen har mött många bakslag, varav ett av de värsta var att förslaget om uppsättande av ett europeiskt försvar (European Defence Community, EDC) 1954 fälldes av den franska nationalförsamlingen. Men få vill väl idag bestrida att integrationen varit en för vår världsdel mycket positiv kraft.

Detta skulle rimligen varit en självklar sak att fira. Men i stället kan vi nu konstatera att integrationsprocessen befinner sig i en allvarlig kris, den kanske värsta sedan Schumans tal. Denna situation, som varit under uppbyggnad sedan åtminstone finanskrisen 2008-2009, och som nu spätts på av coronaepidemin, har flera dimensioner. En har självklart med själva epidemins ekonomiska effekter att göra. Den påtvungna nedstängningen av ekonomierna i unionens medlemsländer har medfört minskade skatteintäkter, stor och plötslig arbetslöshet och enorma budgetära utgifter för att förhindra att företag går omkull, minska effekterna för de enskilda av arbetslösheten m m. Men för EUs del diskuteras också samtidigt unionens delvis problematiska förhållande till omvärlden, till USA, Kina och Ryssland. Frågan om ytterligare nya medlemsstater från främst Västra Balkan är, mot bakgrund av de erfarenheter man gjort av senare utvidgningar, inte alldeles lättlöst. Till slut är Brexitprocessen långt ifrån genomförd. Tvärtom för parterna en kamp mot klockan. Om ett avtal skall finnas på plats när övergångstiden löper ut den 31 december måste detta föreligga med utgången av oktober. Annars hinner inte Europaparlamentet ratificera fördraget. Resultatet kan annars bli en s k hård Brexit utan avtal med ty åtföljande omfattande praktiska konsekvenser får båda parter.

Den dramatiska utveckling som coronaepidemin inneburit kan en ekonomi som den svenska med goda statsfinanser och låg statsskuld klara hyggligt. Men för de medlemsländer med betydligt svagare offentliga finanser, som Italien, Spanien, Grekland m fl och de med den lägsta bruttonationalprodukten är det avsevärt svårare. Därför ställdes redan tidigt förståeliga önskemål från deras sida att bli delaktig av de rikare EU-ländernas solidaritet. Genom den nya europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM) kunde ganska snabbt beslut fattas om en del medel till hårt drabbade medlemsländer. Men i botten låg också den gamla debatten om EU från att vara en inre marknad också borde ta steget till att bli en fördelnings- eller transferunion och helt enkelt omfördela pengar från norr till söder. Detta har ju Tyskland och dess allierade i norra Europa, bland dem Sverige, alltid motsatt sig. Lån ja, men bidrag nej. Men sedan kom så i mitten av maj bomben när Angela Merkel och Emmanuel Macron kungjorde att man kommit överens om ett jättelikt räddningspaket (750 miljarder euro) som till två tredjedelar skulle bestå av bidrag och en tredjedel lån. EU skulle nu ta upp lån på den internationella marknaden. Delvis skulle man återbetala lånen med höjda medlemsavgifter och skatter på EU-nivån. Skulle detta kunna innebära EUs ”Hamilton moment”, då USA:s finansminister Alexander Hamilton 1790 föreslog att den nya federala regeringen skulle överta delstaternas lån? Härmed skulle EU, enligt somliga bedömare, ta ett synligt steg mot en mera federal organisation. Även om förslaget uttryckligen betecknats som en engångsåtgärd har man, menar kritikerna, beträtt en ny och av federalisterna önskad väg.

Här står man nu. EU väntas i sommar vid ett toppmöte 17-18 juli ta ställning till ett förslag från kommissionen enligt den fransk-tyska överenskommelsen. Sverige och övriga medlemmar i den frugala kvartetten som den kallas, Danmark, Holland och Österrike – även Finland delar denna ståndpunkt men ligger t v lågt och gärna håller sig nära Tyskland – medger självklart krisens allvar, men vill av många skäl satsa på lån. Lånen är mera disciplinerande och kan också medföra att dessa kan ändamålsbestämmas. Dessutom pekar kritiker på att förslagets tänkta fördelningsmekanismer mellan medlemsländerna inte specifikt verkar tar sikte på graden av coronaeffekterna utan i själva verket handlar om att stötta euron. Rimligen borde utgången av denna debatt bli något slags kompromiss. Men med det rådande förslaget har man igen öppnat dörren för en viktig debatt om unionens framtid. Hittills har ju finanspolitiken varit en nationell angelägenhet. Diskussionen om mellanstatlighet och federalism finns dock hela tiden närvarande, liksom den fransk-tyska alliansens lödighet och syften.

Men denna politiska fråga är inte den enda som står på dagordningen. Både Trumpadministrationens ”America First”-doktrin och Brexit har riktat blicken mot EUs säkerhetspolitiska dimension. Denna har ju länge spelat en rätt undanskymd roll i övervägandena. Men Donald Trumps frekventa och direkta angrepp mot sina allierade och hans uppenbara misstro mot NATO och särskilt Tyskland har igen aktualiserat frågan om vad EU kan göra för att stärka sin egen försvarspolitik. Angela Merkel har liksom Emanuel Macron offentligt uttalat att EU inte längre i händelse av en allvarlig kris på samma sätt som förr kan lita på USA:s stöd. Denna frågeställning har ju fått ökad betydelse med Storbritanniens utträde ur EU; landet är ju vid sidan av Frankrike Europas ledande militärmakt.

Trumpadministrationen liksom Putins och Kinas alltmera tydliga aspirationer har vidare lett till frågan om hur EU skall kunna förstärka sin position i det internationella systemet och förvandla unionens ekonomiska styrka till tyngre specifik politisk vikt. I dagens ansträngda handelspolitiska klimat kan EU, om man kan agera som en enhet, spela en större roll än nu. Bryssel har i sin förra året kungjorda Kinastrategi förklarat att Kina nu är en ”systemic rival”. Men samtidigt är det ju klart att medlemsländerna har svårt att ena sig om hur man skall förhålla sig till Kina. En del medlemsländer, Italien och Grekland, har gått med i Pekings ”Belt-and-Road Initiative” som erbjuder medlemsstaterna stora infrastrukturprojekt. Kina samverkar också med 12 EU-länder och fem icke-medlemmar i nätverket 17+1. Flera länder har öppnat fönstret för den kinesiska elektronikjätten Huawei när det gäller 5G, medan andra varit mera avvaktande eller rent av avvisande och vidare initierat åtgärder för att kunna förbjuda kinesiska uppköp av europeiska nyckelindustrier. Det sagda gäller också förhållandet till Ryssland, även om Moskva inte kan erbjuda de länder i EU man uppvaktar, främst i Östeuropa, något som ens liknar Kinas resurser.

EUs möjligheter att stärka sin säkerhetspolitiska roll och uppträda internationellt med större tyngd hänger samman med en annan kritisk punkt i EUs utveckling, nämligen utvidgningen. Sverige har ju konsekvent, liksom övriga nordiska stater och Storbritannien, varit anhängare av EUs utvidgning. Avsikten har varit att dels rida spärr mot alltför federalistiska aspirationer, vilka rimligen är svårare att omsätta i en allt större union, dels betona EUs primära roll som fredsskapande faktor i Europa.

Till att börja med talade man i EUs barndom om integrationsprocessens funktionella ”spill-over”-effekt. Begreppet myntades i en klassisk bok, ”The Uniting of Europe” (1958) av den tysk-amerikanske statsvetaren Ernst Haas. Samarbetet inom det ekonomiska området skulle nästan mer eller mindre automatiskt kunna leda till nya samarbetsområden. Så var det också länge till dess vi kom fram till den inre marknaden och euron. Men nu har unionen sedan dryga 20 år upplevt ett annat slags, nämligen en geografisk sådan, ”spill-over”-effekt och utan att dessa nya medlemmar egentligen till fullo uppfyllt de s k Köpenhamnskriterierna om demokratiskt styre, fungerande rättssamhälle, låg korruption m m, liksom släppt in rad länder som kommer från en annan och historiskt icke-existerande eller svag demokratisk tradition. Flera stater, främst på västra Balkan, står på tur. Filosofin har då varit att dessa nya medlemsländer skulle vara bättre att ha inom unionen än utanför då de annars skulle kunna bli villiga eller ofrivilliga offer för ryska och/eller kinesiska närmanden. Därmed skulle de kunna utgöra tänkbara hot mot unionen. Således skulle det när allt kommer omkring vara bättre att fortsätta utvidgningspolitiken enligt hittills gällande riktlinjer.

Men ännu verkar inte EU på allvar ha diskuterat innebörden av medlemskap för nya medlemsländer med andra traditioner och aspirationer än de ursprungliga. Detta har i stället uppmärksammats i flera böcker av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, mest utförligt i ”After Europe” (2017). Egentligen är det märkligt att denna diskussion inte förs i n o m unionsorganen när nu särskilt Polen och Ungern förorsakar ganska stora problem och påverkar bilden av unionens demokratiska lödighet. Detta inte bara försvårar EUs redan komplicerade beslutsprocesser utan reducerar dess aspirationer på att företräda viktiga demokratiska värden på den internationella arenan. Den sanktionsmekanism som regleras i unionsfördragets artikel 7 är inte särskilt effektiv: för att i avvaktan på rättelse beröva en tredskande medlemsstats rösträtt krävs enighet, vilket torde vara mycket svårt att uppnå.

Det är naturligtvis inte lätt för EU att inta en tydlig position i denna fråga. En del stater förväntar sig att en eventuell ny medlem skall bli dess allierade och förordar således denna nya stats kandidatur, även om man har en bra väg att gå till att ha uppfyllt Köpenhamnskriterierna. För de allra flesta ter det sig rent av snålt eller oklokt att inte släppa in länder vars historia kanske utan deras egen förskyllan varit våldsam och styrd av auktoritära regimer. Man kan ju inte bortse från att den populistiska vågen i världen lett till att nödtorftigt godkända medlemsländer efter inträdet via val fått en mera auktoritärt sinnad regering. Att sätta stopp för eller besluta om en paus i utvidgningsprocessen skulle också kunna tolkas som ett uttryck för bristande självförtroende. Frågan måste emellertid ställas med större allvar än hittills. När det gäller Turkiet som länge bankat på EUs port tycks man i praktiken i tysthet och under överskådlig framtid ha lagt dess ansökan till handlingarna.

Vilken betydelse Brexit till slut kommer att få är en fråga som under pandemin kommit helt i skuggan. Britterna har, trots sin återhållande politik inom EU, spelat en ganska stor roll både genom sin pragmatism, starka frihandelstraditioner, relativa säkerhetspolitiska tyngd och sin diplomatiska kapacitet. Kommer den fransk-tyska axeln nu att än mera dominera i Bryssel? Och vad betyder det för unionens framtid att unionens geografi s a s blir mera centraleuropeisk? Britterna har ju konsekvent agerat som ett slags brygga mellan USA och dess europeiska allierade. Deras frånvaro i rådslagen kan knappast underlätta de framtida relationerna mellan Washington och Bryssel.

Olyckskorpar har under de senaste månaderna, mot bakgrund av de ovan beskrivna kristecknen, siat om EUs upplösning. Det är nog för tidigt. Men att unionen sommaren 2020 står inför avgörande utmaningar är utan vidare klart. Är Europas ledare och Ursula von der Leyens kommission kapabla att ta sig an problemen? Och hur kommer den populistiska och EU-kritiska väljarkåren i flera länder att påverka unionens framtid? Italien var länge det mest EU-positiva landet, men har nu en stark EU-kritisk opinion. Det kan hända i flera länder.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Det har på flera håll framhållits att det kommande försvarsbeslutet till stora delar mest verkar bli ett slags återgång till hur vårt försvar fungerade tidigare och hur det var organiserat för ganska många år sedan. Det finns verkligen många drag av kontinuitet i de förslag som försvarsberedningen lämnat och för många mer eller mindre insatta betraktare kan detta kanske verka positivt. Ett slags återtagning kan ju aldrig vara fel? Så här kunde man göra under det kalla krigets tid, men i dagens gråzonsvärld är nog en återgång till hur det var tidigare mest en illusion, som för bort tankarna från vårt behov av att anpassa vår framtida säkerhetspolitiska inriktning till dagens och framtidens förutsättningar. Möjligen har vi hamnat där vi nu tankemässigt befinner oss på grund av att flera försvarsmyndigheter fick lämna sina egna underlag till försvarsberedningen och den modellen kan ju verka samlande kring vad som kunde vara väl genomtänkta framtidstankar, men så fungerar ju inte myndigheterna i Sverige numera. Det låg i stället nära till hands för dem att lämna sina senaste budgetframställningars mer eller mindre genomtänkta motiv som underlag. Möjligen kan detta också ha bidragit till att dagens ganska torftiga försvarsdebatt mest handlar om anslag och inte om de stora säkerhetspolitiska förändringar som redan inträffat eller som vi kan förutse vara aktuella inom en nära framtid. Det som framför allt saknas är nya och bättre tankar om hur vi skulle kunna agera säkerhetspolitiskt i dagens värld.

Vad är då målet för vår nationella säkerhet?

I det lilla häfte, som statsrådsberedningen gav ut i januari 2017 – före det årets Sälenkonferens – kan man hitta en hel del tankar kring vår nationella säkerhet och hur den ska värnas, men det verkar som att skriften snabbt glömdes bort, trots att den faktiskt undertecknats av statsminister Löfven. Möjligen blev den inte heller direkt användbar i den följande försvarsdebattens mera ekonomiska inriktning, men det vore tråkigt, om innehållet i skriften totalt glömdes bort för där finns flera intressanta ingångar till rimliga säkerhetspolitiska tankar. Här några exempel: ”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa. Liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.” Någon kan säkert invända, att det är väl inte särskilt vägledande för hur vi bör bygga upp landets försvar, men fortsättningen svarar till del: ”En förutsättning för att uppnå dessa mål är att vårt lands politiska oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan upprätthållas.” Inte heller här finns det något om hur mycket det kan kosta, men det anges ett tydligt mål för hur vårt totalförsvar bör vara inriktat och längre fram konstateras: ”Den samlade förmågan i vårt land att förebygga, motstå och hantera kriser och krig måste stärkas. Det gäller för såväl kortsiktiga utmaningar som mera långsiktiga hot.” Tydligare kan nog inte en regering anse, att det finns ett påtagligt behov att förstärka dagens försvar – i vidaste bemärkelse.

Att vi sedan inte är eller bör vara ensamma i våra ansträngningar borde nog uppfattas som en mycket stor förändring jämfört med det kalla krigets tid, då vi ju ansåg oss eller åtminstone hävdade, att vi skulle vara neutrala i en storkonflikt mellan öst och väst. Nu står det i stället: ”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare. Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt samarbete med andra. – Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” Konsekvenserna av detta verkar inte ha slagit igenom så uppenbart ännu vare sig i vår försvarsdebatt eller i försvarets organisation och ledning. Samövningar med Finland uppfattas väl som något positivt av många svenska medborgare, men hur är det med samövningar med Nato eller inom EU? Även detta anges i skriften: ”Våra intressen är särskilt nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med det övriga Europas.” Så även om vi av försiktighetsskäl i dagens situation undviker att formellt bli medlemmar av Nato, så anges det ju ganska klart vart vi kommer att vända oss i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge och det är något som de flesta av våra grannländer – inkluderande Ryska federationen – uppfattar.

Även under rubriken ”Sverige och omvärlden” finns en hel del som verkar bortglömt i dagens försvarsdebatt. Hur många inlägg eller argument har lagts fram om hur den pågående globaliseringen kan tänkas påverka vår säkerhetspolitik? ”Mot denna bakgrund har det blivit ännu viktigare för Sveriges säkerhet och välstånd att det finns en fungerande internationell ordning med förutsägbara spelregler.” Hur bidrar vi till den ordningen trots att man till och med konstaterar, att globaliseringen kanske skadar tilltron till mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer? Den europeiska integrationen anses mycket värdefull och som ett instrument för att motverka att ett tredje världskrig bryter ut på vår kontinent. Man pekar också på EU:s södra grannskap präglas av instabilitet och väpnade konflikter, men det anges också – men först här – att Rysslands agerande har försämrat den säkerhetspolitiska situationen över tid i vårt närområde. Den aktuella svenska försvarsdebatten handlar påfallande ofta om just hotet från öster och man bibringas lätt uppfattningen att Ryssland när som helst kommer att angripa oss, även om det svensk-finländska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet har fördjupats och båda dessutom har ett partnerskap utvecklats med Nato genom en säkerhetspolitisk dialog om Östersjön. Visst låter det bra, men för säkerhets skull har man utelämnat det komplicerande faktum att en stor del av den ryska oljeexporten faktiskt sker över Östersjön och till raffinaderierna i Brofjorden vid Lysekil. Att vi således importerar omkring 40 % av vårt oljebehov från Ryssland den vägen, borde nog trots allt behandlats något i skriften – och i den svenska försvarsdebatten!

I ett särskilt kapitel i skriften tar man upp en lista på vad som kan uppfattas som våra nationella intressen och som alltså borde vara vägledande för synen på vår säkerhet och att vi aktivt värnar dessa intressen, när och om de riskerar att undermineras. Det är kanske viktigt att notera, att våra nationella intressen inte plötsligen dyker upp när och om det skulle utbryta någon form av väpnad konflikt – de finns redan i dag och under fredstid!

• Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
• Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
• Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter.
• Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
• Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde
• Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
• Att främja en regelbaserad multilateral världsordning.

Den sista punkten handlar om normer och folkrätt, handelns långsiktiga säkerhet, klimatfrågan med särskild punkt om Agenda 2030 om utvecklingssamarbete samt civilt och militärt fredsfrämjande insatser. Även här borde kanske vissa funderingar funnits inom försvarsberedningens arbete och dagens försvarsdebatt kunde kanske ha vunnit en del på att man inte mest begränsar sig till hur vårt försvar bör byggas upp för att möta ett tämligen osannolikt framtida ”väpnat angrepp”.

Hur kommer försvarets verksamheter in i sammanhanget, undrar kanske någon och då ska vi inledningsvis undersöka vad ett försvar normalt internationellt sett och över tiden ska kunna åstadkomma och med dagens säkerhetspolitisk som bakgrund.

Försvaret ska skydda landets intressen, så som de kortfattat noterats ovan, och det är försvarets grundläggande funktion att redan i dagsläget fungera som ett slags skyddsvakt och att bidra till att landets säkerhetspolitik och diplomati uppfattas och respekteras av andra stater. En sådan tolkning torde innebära, att många gamla föreställningar måste omprövas och att de legala grunderna för att kunna bedriva verksamhet eventuellt inkluderande stridsinsatser, om så skulle behövas, kanske borde ses över. Tidigare har ju detta mest handlat om tillträdesbrott och liknande, men i dagens globaliserade värld bör vi nog kunna genomföra insatser och på olika nivåer, vilket ytterst kan betyda stridsinsatser tillsammans med andra stater och i främmande land. Betydligt mera omfattande än vår gamla kära IKFN- förordning alltså! Funktionen som diplomater ”i grått” har väl alltid funnits i viss förmåga och kunskap inom marinen, men numera är det högst rimligt att även andra förband ska kunna lösa sådana uppgifter.

En traditionell uppgift handlar om att försvaret ska hindra att dagens motsättningar eskalerar och öppna konflikter uppstår. Detta har under många år handlat om det som kallas ”marin närvaro”, men även detta har numera tillämpningar inom andra delar av vårt försvar och på annat sätt. Man kan ju uppfatta Nato närvaro i de baltiska staterna som just en närvaro för att förhindra att konflikten mellan Nato och Ryssland eskalerar. På motsvarande sätt borde vi kunna se på uppgiften för vårt eget försvar – att tydligt förhindra att en konflikt eskalerar. Vi skulle därför behöva ha ett antal förband omedelbart tillgängliga och stridsberedda för att kunna stå emot ett överraskande angrepp. Att förbandsmängden dessutom borde kunna varieras med hänsyn till hur vi bedömer den akuta situationen, är kanske en självklarhet – och uppgiften bör förstås också omfatta framskjutna förband på Gotland! Ibland kallas den här strategiska metoden för ett ”tröskelförsvar” och det är alltså något sådant vi skulle behöva för att förhindra att konflikter bryter ut överraskande och redan på låg nivå. Förr trodde vi ju gärna, att ”ett folk i vapen” skulle fungera fredsbevarande, men sedan kärnvapnens tillkomst har nog det förhållandets trovärdighet urholkats betydligt.

En viktig del av EU-samarbetet handlar dessutom om skyddet av EU yttre gränser, vilket vi gärna och enklast överlåter åt gränsstaterna att sköta själva. Men vi har faktiskt ett viktigt eget nationellt intresse att samverka kring och det handlar om den stora trafiken av människor från Afrika till södra Europa. Individers önskemål om en bättre framtid i Europa har medfört att människotrafiken – och människosmugglingen – över mellersta Medelhavet är betydande och svårt att hantera. En gång i tiden gick en stor del av människosmugglingen via Gaddafis Libyen, där många tjänade stora pengar på trafiken och det med förde så småningom en EU-ledd marin operation, Op Sophia – från i år omvandlat till Op Irini – för att försöka hejda det brottsliga hanterandet, men av någon anledning ansåg man i Sverige att det inte var något som berörde den svenska säkerheten, trots att den stora immigrantströmmen faktiskt störde mycket och blev en stor inrikespolitisk fråga! Vi får väl hoppas att Sverige i fortsättningen uppträder på ett mera solidariskt sätt inom arbetet med EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik och kanske i Europa och inte bara i Mali!

Försvaret bör dessutom delta i skyddet av landets ekonomi och då handlar det om att hålla förbindelserna och handelsvägarna öppna och säkra. Nära 90 % av vår utrikeshandel går ju sjövägen och man skulle kanske därför tro, att uppgiften i allt väsentligt vore en marin fråga och som vi skulle kunna lösa tillsammans med våra grannar, som ju också har ett tydligt behov av att handeln med andra länder fungerar på ett säkert sätt. Men numera har det tillkommit klara möjligheter för terrorister och andra att slå ut hamnarna, som alltså redan idag bör ha ett tillgängligt försvar också på marken och kanske också i luften för att säkerställa förbindelserna med våra partners!

Samordning och samverkan med internationella partners är alltså av största vikt, då det gäller att skydda vårt lands intressen och säkerhet. Vi får nog försöka komma bort från kalla krigets tankar om ett invasionsförsvar av gammalt märke och i det avseendet kan vi säkert lära en del av den ryske generalstabschefen, Gerasimov, som snarare argumenterar om ”smygande” angrepp av olika slag och som vi borde förstå bättre vad det kan betyda. Här borde dessutom ett modernt Cyberförsvar också ha en viktig uppgift. Men ytterst handlar förstås vår säkerhet om att vi har en god beredskap för att kunna använda våld för att försvara vårt land och det har i allmänhet de flesta förståelse för, men det är alltså inte den enda förmågan som ett försvar ska ha.

Ett samhällsförsvar i bredare bemärkelse borde dessutom bemannas av medborgarna och på ett mera jämställt sätt. Den gamla tidens värnplikt får nog anses ha tjänat ut sin roll och bör nu ersättas med ett system, där medborgarna får en kort introduktion och därefter själva får välja om de vill fullgöra sin samhällsplikt inom försvaret eller på annat håll i vårt samhälle. Alternativ finns ju lätt att hitta inom det moderna samhällets många behov av säkerhet – alltifrån extra brandmän och ordningsvakter till biträdespersonal inom äldreomsorgen. Då kunde det kanske finnas rimlig tillgång på folk att släcka skogsbränder, eventuellt i samverkan med Hemvärnet liksom extrapersonal, om och när en ny viruspandemi drabbar landet.

Och hur ska detta betalas? I stället för att försöka att göra mer eller mindre genomtänkta avvägningar inom statsbudgeten finns det redan en summa som kan anslås till landets försvar. Vi bör helt enkelt avsätta 2 % av vår BNP till försvaret, om vi vill framstå som trovärdiga för våra partners! Det är ju målet för Nato stater och det borde alltså vara målet också för det svenska försvaret. Hur sedan det anslaget bör och kan delas upp mellan försvarsgrenarna är en annan och kanske mest en politisk fråga – och historiskt sett är detta inte heller någon nyhet. Procentsatser diskuterades som avvägningsinstrument redan inför försvarsbeslut på 1950-talet och för att snabbt nå upp till BNP-målet kan vi kanske återföra en del ”utlokaliserade” funktioner och verksamheter tillbaka till Försvarsmakten eftersom de en gång togs bort av förmenta besparingsskäl!

Nu gäller det alltså att modernisera försvaret av vårt samhälle och då duger nog inte de gamla modeller, som ju använts under det kalla krigets tid. Vi måste anslå ett betydligt bredare grepp, för att kunna fungera bättre som internationell partner, som EU-medlem och som pålitlig granne – och ytterst för att avvärja väpnade angrepp tillsammans med våra partners.

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Ola Palmqvists inlägg om uppdragstaktik (2020-06-15) belyser den komplicerade situation som Försvarsmakten befinner sig i när det gäller att implementera uppdragstaktik som sin ledningsfilosofi. [1] Det finns en klar ambition i de senaste svenska doktrinerna att uppdragstaktik ska genomsyra vårt agerande. Men liksom Palmqvist tar upp, tyder mycket på att det finns ett glapp mellan vad våra doktriner förespråkar och hur vi agerar. Jag upplever en slitning mellan ideal och kultur, där jag tror att lösningen inte återfinns i snabba svar, svepande reformer eller nya doktriner, utan mer fundamental eftertanke och diskussion inom den militära professionen kring krigets natur, uppdragstaktik som filosofi och svensk militärkultur.

Syftet med det här inlägget är att ge perspektiv på svensk uppdragstaktik. Det är strukturerat enligt följande. Först redogör jag för forskning om uppdragstaktik som ledningsfilosofi, med fokus på tysk Auftragstaktik. Därefter följer en redogörelse för tidigare forskning om uppdragstaktik i Sverige, samt min egen textanalys av uppdragstaktik i svenska doktriner. Därefter sammanfattar jag mina intryck från diskussioner gällande svensk uppdragstaktik, samt egna reflektioner. Slutligen presenterar jag tankar om hur den militära professionen fortsatt kan arbeta med uppdragstaktik.

Uppdragstaktik som ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod

Liksom Palmqvist tar jag min utgångspunkt i Anders Palmgren och Niklas Wikströms forskning om uppdragstaktik. [2] De betonar att den svenska uppdragstaktiken har sina rötter i vad som populärt kallas Auftragstaktik, vilket egentligen är en modern konstruktion av den tyska militärkulturen.

Palmgren och Wikström menar att Auftragstaktik bygger på Carl von Clausewitz analys av kriget och den kritik han framförde mot upplysningstidens militära tänkare, såsom Antoine-Henri Jomini. Jomini ansåg att kriget hade en egen logik och styrdes av en serie tidlösa principer och att den fältherre som efterlevde dessa principer skulle nå framgång på slagfältet. [3] Jominis närmast naturvetenskapliga syn på kriget kom att påverka den franska militära traditionen och idén om den perfekta planen. Enligt Clausewitz saknade krig en rent militär logik, utan istället måste strategiska situationer alltid tolkas utifrån ett politiskt sammanhang. I motsats till Jomini menade Clausewitz att kriget kännetecknades av avsaknaden av absolut kontroll över händelseutvecklingen i både politisk och militär mening – en form av kaos.

Auftragstaktik tog stort intryck av Clausewitzs syn på kriget och betonade omöjligheten i att förutspå krig med någon form av schema och begreppet ”kein schema!”, att det inte fanns någon förutbestämd lösning, kom att prägla Auftragstaktik. [4] Samtidigt föll den politiska dimensionen i skymundan och Auftragstaktik kom att präglas av rent militära överväganden, något som tyskt agerande under världskrigen illustrerar.

Med utgångspunkt i krigets kaotiska natur bygger Auftragstaktik även på följande hörnstenar. För det första, föreningen av lydnad och självständighet. Helmut von Moltke den äldre betonade vikten av att inte planera operationer i detalj, utan att militär ledning handlade om att snabbt bemästra växelverkan i händelseutvecklingen där styrande faktorer var både otydliga och tvetydliga. [5] Vidare var kravet som ställdes på officeren oerhört stort, då denne skulle fungera som en motor i förbanden och bidra till seger från den taktiska nivån och uppåt. Den oerhörda offerviljan som fanns i den tyska officerskåren tog sig bland annat i uttryck under andra världskriget, där drygt tio gånger fler tyska generalspersoner ur armén och flygvapnet stupande än i amerikanska krigsmakten. [6]

Det andra perspektivet är självständighet och enkelhet som organisatoriska principer. Högre förband ska vara allsidigt sammansatta så att den taktiska chefen har alla förmågor till sitt förfogande. Kombinerade vapen är en fundamental princip, vilket förenklar den löpande implementeringen av nya tekniska system. Auftragstaktik lägger också stor vikt vid organiskt sammansatta enheter som anpassar sitt uppträdande efter situationen och inte är låsta i stelbenta organisatoriska former. Vidare ska ledning vara enkel och undvika onödig komplexitet. Desto större förband, desto kortare order.

Det sista perspektivet är vikten av beslutsamhet, ansvar och gåpåaranda inom officerskåren. Officerare ska vara beslutsamma och offensiva, fostrade i att ta stora risker för att nå sina mål, eftersom striden ytterst handlar om nationens överlevnad. Uppdragstaktik kräver också en hög grad av ansvar och självständigt tänkande, även ifrågasättande och ordervägran om det tjänar stridens syfte. [7] Just syftets framträdande roll är kanske det mest centrala i Auftragstaktik och man skulle kunna diskutera filosofin som syftestaktik.

Med detta som avstamp vill jag betona att tysk Auftragstaktik, liksom våra samtida doktriner, betonar uppdragstaktik som en ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod. Det rör sig om långt större frågor än att leda genom uppdrag och syfte. Istället handlar det om fundamentala uppfattningar om krigets natur, professionens ansvar och flexibilitet. Samtidigt är det värt att notera att i försöken att efterlikna Auftragstaktik är det flertalet länder som har fokuserat på ledningsmetod snarare än filosofi. Jag anser att detta är tydligt i det svenska fallet fram till och med nyligen.

Uppdragstaktik innan svenska doktriner

Palmgren och Wikström redogör för hur Sverige tog stort intryck av Auftragstaktik mellan ca 1860-1920, även om det fanns skillnader mellan svensk och tysk syn. Bland annat ersätter man i Sverige det tyska begreppet ”Auftrag” (uppdrag) med det snävare ”uppgift”. [8] Man hade från svenskt håll heller inte samma betoning på vikten av kamp till det yttersta.

Under mellankrigstiden sker en glidning mot den franska skolan där planering och orderefterlevnad fick en mer framträdande roll, medan initiativ fick en mer tillbakadragen roll. Det svenska sättet att föra krig blir tämligen stelbent och bland annat Nazityskland noterar i en operationsstudie 1943 hur Krigsmakten troligen inte hade kunnat återhämta sig från en operativ chock. [9] Under kalla kriget fortsatte slitningen, där man å ena sidan konstaterade att kriget var kaotiskt och krävde initiativ på låg nivå, samtidigt som vittnesmål menar att vi tenderade att öva formellt med hög grad av styrning och kontroll, även om åsikterna går isär. [10]

I slutet av kalla kriget nämns uppdragstaktik för första gången i Taktiska riktlinjer för arméförbanden från 1979. Uppdragstaktik definieras här som mål, resurser och anvisningar. [11] I Arméregelemente II från 1982 nämns dock inte uppdragstaktik, men det återkommer sedan i Arméreglemente II från 1995, där innebörden av är uppdragstaktik än tydligare än tidigare. Den diskuteras dock som en metod för ledning, snarare än som en övergripande filosofi. [12] Tyvärr saknas det, vad jag vet, motsvarande reglementen för marinen, flygvapnet och den operativa nivån, ur vilka vi kan utläsa deras syn på ledningsfilosofi.

Uppdragstaktik i svenska doktriner

Detta stycke bygger på textanalys, där jag har sökt kartlägga uttryck för uppdragstaktik i svenska doktriner. 2002 lanseras den första formella svenska militärdoktrinen i form av Militärstrategisk Doktrin 2002. Här framgår att Försvarsmakten ska använda uppdragstaktik som ledningsmetod för att möjliggöra manöverkrigföring. [13] Vi möter alltså synen på uppdragstaktik som en metod och inte en filosofi. Överlag presenteras inte uppdragstaktik med något större egenvärde, utan som en metod för att möjliggöra tempo i manöverkrigföring vilket tycks vara det primära målet. [14] I doktrinen anges att uppdragstaktik innebär tilldelning av tydliga mål och resurser, men också så mycket handlingsfrihet som möjligt. Vidare anges att krigföring är komplext och blir mer och mer komplicerat, varför beslutsfattande måste delegeras ned i organisationen. Samtidigt förekommer samordningsbehov, vilka kan medföra detaljstyrning i undantagsfall. Det görs också ett intressant uttalande att Nätverksbaserat Försvar ska gynna uppdragstaktik genom informationsöverlägsenhet, men exakt hur detta ska ske redogörs inte för. [15]

Operativ Doktrin 2005 betonar också uppdragstaktik som en ledningsmetod. Doktrinen understryker vikten av att leda genom uppdrag på grund av krigets osäkerheter. Jämfört med den militärstrategiska doktrinen har uppdragstaktik fått en starkare ställning och ses inte längre som en metod för att möjliggöra manöver, utan som nödvändig i sig självt för att hantera krigets kaos. [16] Det finns däremot ett intressant motsatsförhållande i doktrinen i hur chefen å ena sidan ska leda genom uppdragstaktik, men å andra sidan behärska alla arenor och tiden. [17] Man betonar vikten av operationslinjer, där jag utläser att snarare än att ha en grov plan och agera på tillfälligheter likt vad von Moltke ansåg, ska man generera handlingsalternativ för tänkbara omfall. Jag tolkar det som att man eftersträvar bägge och; å ena sidan vill man åt fördelarna som med uppdragstaktik, men å andra sidan har man ett kulturellt arv av planering och kontroll.

I Militärstrategisk doktrin från 2012 ser vi ett brott med den tidigare synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod och istället anammandet av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [18] Uppdragstaktik presenteras nu inte under punkten ledning, utan istället under rubriken Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Det finns nu även en tydligare koppling mot begreppet Auftragstaktik, i form av bland annat vikten av tillit, självständighet och att det är viktigare att göra rätt än att följa order slaviskt. [19] Doktrinen synliggör således en intressant övergång av uppdragstaktik från metod till filosofi.

I den operativa doktrinen från 2014 ser vi närmast en återgång till synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod med formuleringen ”att mål och begränsningar måste tydliggöras för underställda, så att de förstår syftet med operationen, eventuella handlingsregler samt hur deras uppgifter leder mot målen”. [20] Man betonar också att uppdragstaktik innebär ett decentraliserat genomförande av operationen, vilket betyder att ansvar, befogenheter och resurser innehas av de som har att genomföra verksamheten, vilket bl a medför att resurser är fördelade i utgångsläget. [21] I övrigt hänvisar man till Militärstrategisk doktrin 2012 för närmare diskussion om uppdragstaktik. Det jag anmärker på är att i den operativa doktrinen från 2014 finns det ingen tolkning av uppdragstaktik i likhet med hur operativ doktrin från 2004 och den senaste från 2020 har tolkat begreppet för operativ verksamhet.

Om vi vänder blicken mot våra samtida doktriner: Militärstrategisk doktrin från 2016 och Doktrin för Gemensamma Operationer 2020, råder det i min mening en anmärkningsvärd harmoni dels mellan de två doktrinerna, men också mot den tolkning av Auftragstaktik som presenterats. Genom att saxa i doktrinerna får jag fram följande sammanfattning av uppdragstaktik som ledningsfilosofi:

Kriget är en tvekamp mellan viljor som man svårligen kan planera för fullt ut. Uppgiftens avsikt ska stå i centrum och avvikelser från planeringen uppmuntras om de bättre leder mot avsikten. Avsikt fastställs uppifrån och ned, men genomförandet av operationer dikteras av framgångar nedifrån och upp. Chefer med personal agerar aktivt utifrån rådande förutsättningar. Underställda ska ges klara och tydliga uppdrag, medan metoder och förfaringssätt överlämnas till utföraren med långtgående mandat. Varje individs förmåga tillvaratas genom välutbildade chefer, soldater och sjömän med initiativkraft, beslutsamhet och vilja att ta ansvar, samt en utvecklad ansvarskultur och god uppfattning om de mål och avsikter som ska uppnås. Det sker kontinuerlig taktikutveckling. Uppdragstaktik drar nytta av svenska starka egenskaper som initiativkraft, självständighet och vanan att samverka i platta organisationer, samt vår personals goda etik, och stort engagemang med bred ömsesidig tillit i vår organisation. [22]

Om man jämför den svenska synen på uppdragstaktik som den presenteras i de två senaste doktrinerna, men synen på Auftragstaktik som redogjorts för av Palmgren och Wikström får vi följande matris:

 
På pappret finns det alltså idag stora likheter mellan den tyska skolan och vad vi eftersträvar i våra doktriner. Det tycks faktiskt som att de enda skillnaderna är att våra doktriner inte trycker på vikten av enhetlighet, samt att den militärstrategiska doktrinen inte betonar offensivt agerande. Doktrin för Gemensamma Operationer har däremot betoning på offensivt agerande inom ramen för en balans mellan de två inriktningarna. [23]

Uppdragstaktikens efterlevnad

Det har vid flera tillfällen framförts att vår efterlevnad av uppdragstaktik är bristande. Nedan följer ett axplock för att illustrera. Det bör noteras att det är en ganska påtaglig avsaknad av systematisk forskning på officerares uppfattning om uppdragstaktik. Kanske ett uppslag till uppsats för elever vid officers- och de högre officersprogrammen?

Det finns en rad trådar om uppdragstaktikens efterlevnad i form av inlägg på krigsvetenskapsakademins blogg. Ett exempel i närtid på svårigheterna med uppdragstaktik är inlägget från Palmqvist om hur tillämpningen av uppdragstaktik är bristande, bland annat vid övningar av större förband eftersom vi har en kultur av planering, rapportering och lydnad. [24] Istället för att ta tillfällen i akt tenderar officerare att söka tillåtelse från högre chef innan vi agerar, i synnerhet om vi avviker från planen.

Fredric Westerdahl skriver om hur Försvarsmakten hängivit sig åt New Public Management på bekostnad av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [25] Westerdahl berör svårigheterna med att ha olika ledningsfilosofier i fred och krig, menandes att en övergripande filosofi borde styra bägge verksamheter. Ett sådant påstående får stöd i forskning, då man identifierat att det är svårt, om inte omöjligt att snabbt ställa om från ett beteende i fredstid till ett annat i krig. [26]

I en rapport från FOI där 20 officerare, kapten till generalmajor, intervjuats framkommer däremot en ganska positiv bild av Försvarsmaktens förmåga att leda genom uppdragstaktik, i synnerhet i jämförelsen med andra nationers militära styrkor. [27] Samtidigt betonas viss förvirring gällande om uppdragstaktik är en metod, filosofi eller någonting annat. Det framställs också att synen på uppdragstaktik varierar mellan försvarsgrenarna.

Ett personligt exempel från min lärartjänstgöring vid Försvarshögskolan är från  examinationsuppgiften för kursen Ledning av Gemensamma Operationer våren 2020, där officerare vid HOP skulle reflektera över betydelsen av uppdragstaktik för ledning av gemensamma operationer. Av de 11 arbeten jag rättade tog 6 officerare upp att det finns brister i hur uppdragstaktiken tillämpas i Försvarsmakten, i synnerhet hur fredslogik om rationalitet och kontroll går ut över övningar. Följden är att enskilda officerare, såväl som förband och stabers förmåga att verka uppdragstaktiskt blir bristande. Om än ett litet urval ur den större populationen av officerare antyder det att allt kanske inte står rätt till med vår ledningsfilosofi.

Slutsatser

Jag drar följande slutsatser. För det första, det finns en tydligt uttalad vilja från Försvarsmakten att uppdragstaktik ska vara vår ledningsfilosofi. Detta perspektiv sträcker sig bortom uppdragstaktik som ledningsmetod – att ge order i form av uppdrag, utan omfattar snarare än filosofisk inställning till vårt yrke och krigets natur.

För det andra, det finns brister i uppdragstaktikens efterlevnad i organisationen som bottnar i vår kultur. Jag tror att det kan grunda sig i följande faktorer. För det första, vårt idémässiga arv från fransk, amerikansk och säkerligen andra länders syn på att krig påverkar vår kultur. Det finns forskning som betonar hur externa intryck påverkar organisationskultur och i förlängningen hur organisationer agerar. [28] För det andra, de krav som ställs på Försvarsmakten i fredstid avseende rationalitet, ekonomisk uppföljning med mera får självklart inverkan på vår ledningsfilosofi. Det är för mig orimligt att en chef i ena stunden fyller i budget och kvartalsrapporter med en statstjänstemans noggrannhet, för att i nästa stund  initiativrikt gripa det flyktiga tillfället på slagfältet. Tredje och slutligen, en organisationskultur som bygger på kontroll och uppföljning som inpräntas redan vid grundutbildning riskerar att hämma initiativ. Som Ulf Henricsson skriver är det flertalet officerare som inte vågar delegera av rädsla för att det ska bli fel, eftersom de ska stå till svars. [29] Finns det en risk att devisen ”tillit är bra, men kontroll är bättre, razzia är bäst” faktiskt sätter spår i våra officerare? Hur man balanserar behovet av kontroll vid exempelvis grundutbildning, med de krav på ansvar och initiativ som vi förväntar oss av vår profession i stort?

Förslag

Jag tillhör dem som tror att uppdragstaktik är vägen framåt. Vårt komplicerade yrke kräver personal med omdöme och en känsla för när det är läge att lyda och när det är läge att ta egna initiativ. Jag tror genuint att vi inte kommer att kunna förutse och planera för nästa konflikt som svensk trupp befinner sig i, oavsett om det är en internationell insats eller nationens överlevnad det handlar om. I synnerhet för Sverige, som inte har en stormakts resurser tror jag att uppdragstaktiken är en sund filosofi att utgå ifrån. Jag ser framförallt två saker som vi borde arbeta med inom vår profession.

Det första är diskussionen kring vad uppdragstaktik faktiskt är. Jag tror att denna diskussion både ska föras i breda forum, såsom KKrVA, samt vid förband, enheter och nedåt. Det finns nog inte ett svar på vad uppdragstaktik är, utan hur man omsätter filosofin till konkreta metoder för exempelvis ledning måste få variera. Jag skulle dock vilja lyfta två saker. Det första är att uppdragstaktik som filosofi ger utrymme för både uppdrags- och kommandostyrning, vilket tenderar att glömmas. Det andra är huruvida det är viktigast att öva metod eller lösande av uppgifter. Det är min personliga reflektion att övningar, från enskild soldat upp till försvarsmaktsnivån, har en tendens att fokusera på att öva moment eller genomföranden utifrån förutbestämda mönster. Risken är att vi skapar officerare som är bra på att följa metod, men på bekostnad av deras förmåga att ta initiativ. Som Palmqvist citerade en general: ”Svenska officerare äter metod till frukost”. [30] Det är fint och väl, men vad händer när vår metod inte fungerar?

Det andra är att jag tror att vi inom organisationen måste driva på implementeringen av uppdragstaktik där vi befinner oss. Jag möter ibland åsikten om att uppdragstaktiken inte fungerar för att högre ledningsnivåer inte efterlever ledningsfilosofin, oavsett om det är en förbandschef eller gruppchef som beklagar sig. Så må det vara, men då tror jag att vi ska påminna oss om att likt den tyska skolan så bör man frånse en order som inte tjänar det större syftet. Borde kanske även vi ifrågasätta och protestera då det gäller verksamhet som inte tjänar försvarets syften? I slutändan är det vi som förväntas vara experter på militära frågor och om inte vi står upp för vad vi tror är rätt, då kommer någon annan att se till att deras idé om sakers varande implementeras.

Författaren är kapten och doktorand i krigsvetenskap vid sektionen för gemensamma operationer på Försvarshögskolan.

[1] Ola Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2020, https://kkrva.se/uppdragstaktik-en-svensk-papperstiger. Hämtat 2020-06-23.

[2] Anders Palmgren och Niklas Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik,” i Militära arbetsmetoder: en lärobok i krigsvetenskap, red. Peter Thunholm, Jerker Widén och Niklas Wikström (Malmö: Universus, 2018).

[3] Antoine Bousquet, The Scientific Way of Warfare: Order and Chaos on the Battlefields of Modernity (New York Chichester: Columbia University Press, 2009), 4.

[4] Jörg Muth, Command Culture (Denton: University of North Texas Press, 2011), 110.

[5] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 55.

[6] Muth, Command Culture, 100.

[7] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 60.

[8] Palmgren and Wikström, 66.

[9] Palmgren and Wikström, 72.

[10] Se exempelvis: Bo Hugemark, ”I krig är endast det enkla möjligt,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 391; Karlis Neretnieks och Michael Claesson, ”Vi blev officerare – krigets krav var styrande,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 283.

[11] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 75.

[12] Försvarsmakten, Arméreglemente. Del 2, AR Taktik (Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarsmedia, 1995), 78.

[13] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 02 (Stockholm: Försvarsmakten, 2002), 88.

[14] Försvarsmakten, 81, 90.

[15] Försvarsmakten, 128.

[16] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer (Stockholm: Försvarsmakten, 2005), 71.

[17] Försvarsmakten, 75.

[18] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin med doktrinära grunder (Stockholm: Försvarsmakten, 2012), 119.

[19] Försvarsmakten, 120.

[20] Försvarsmakten, Operativ doktrin (Stockholm: Försvarsmakten, 2014), 17.

[21] Försvarsmakten, 71.

[22] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 16 (Stockholm: Försvarsmakten, 2016), 6, 47, 67; Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020 (Stockholm: Försvarsmakten, 2020), 7, 31.

[23] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020, 30.

[24] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

[25] Fredric Westerdahl, ”Använd medarbetarnas tid bättre – med uppdragstaktik istället för new public management,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/anvand-medarbetarnas-tid-battre-med-uppdragstaktik-istallet-for-new-public-management. Hämtat 2020-06-23.

[26] Elizabeth Kier, Imagining War (New Jersey: Princeton University Press, 1997); Aimée Fox, Learning to Fight: Military Innovation and Change in the British Army, 1914-1918 (Cambridge: Cambridge University Press, 2017), doi:10.1017/9781108120210.

[27] Magdalena Granåsen, Linda Sjödin och Helena Granlund, ”Ledning i Försvarsmakten: svenska militära chefers erfarenheter” (Stockholm, 2011), https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3375–SE. Hämtat 2020-06-23.

[28] Theo Farrell, ”World Culture and Military Power,” Security Studies 14, no. 3 (2005): 448-488, doi:10.1080/09636410500323187.

[29] Ulf Henricsson, ”Uppdragsstyrning”, Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/uppdragsstyrning. Hämtat 2020-06-23.

[30] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

Resumé

Delprojekt Mark inom KKrVA projekt SES har till uppgift att analysera och beskriva hur markstridskomponenten kan utformas i en framtida försvarsmakt. Artikeln redovisar inledningen till kommande slutrapport.

Markstridsfunktionen  måste kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen. Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. En tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), bidrar inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet. För att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar krävs satsningar på ny teknik men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m.

En avgörande faktor är att vår lednings- och organisationsprincip bör utgå från för oss strategiska nyckelområden, d v s de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara på förhand och närvarande redan i grundberedskap.

Inledning

Inom ramen för projektet SES har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.

DP Mark kraftsamlade inledningsvis till att diskutera behovet av markstridskrafter för Sveriges försvar och har därefter haft ambitionen att beskriva hur erforderlig markstridsförmåga ska uppnås uppdelat på avsnitt som speglar olika påverkansområden enligt DOTMLPFI [1]. I denna artikel presenteras de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel kommer DP Mark att utveckla hur dessa bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Den slutliga rapporten kommer också beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Behovet av Markförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt

Grunden är målen för vår säkerhet; att värna befolkningens liv och hälsa och samhällets funktionalitet, samt att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Under grundberedskap

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden vid frånvaro av kriser är att vara krigsavhållande genom att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera en grundläggande försvarsförmåga. Denna förmåga vilar i sin tur framför allt på;

1. Krigsförbandens och Försvarsmaktens samlade krigsduglighet. En potentiell angripare måste räkna med hårt motstånd från kvalificerade och krigsdugliga förband, särskilt i av oss prioriterade områden.
2. Samverkan och samarbete med andra länder, främst inom Norden, EU och med Nato. En angripare måste räkna med att andra staters väpnade styrkor kan komma till vår hjälp och/eller att vi kommer göra gemensam sak med våra samarbetspartners om dessa blir angripna.
3. Folkförankring och försvarsviljan samt att samhällets alla väsentliga delar är inställda på att fortsätta försvaret av Sverige så länge som det finns någon krigsduglighet kvar.

Den viktigaste verksamheten under fredsförhållanden handlar alltså om att utveckla militär förmåga som i sin tur beror på flera olika interagerande faktorer eller påverkansområden. Krigsförbanden måste kunna agera, och därför övats och tränats, enligt lämplig taktisk/operativ doktrin och ledningsprincip. De måste vara ändamålsenligt organiserade och disponera uppgiftsanpassad och väl fungerande materiel och utrustning men framför allt tillräcklig mängd personal med rätta kompetenser. Logistikkedjan måste fungera utan avbrott och många förband måste ha förutsättningar att agera tillsammans med andra länders/organisationers stödjande enheter, d v s vara tillräckligt interoperabla.

Samtliga påverkansområden enligt ovan måste stå i fokus under fredsförhållanden och ständigt prövas, värderas och utvecklas. En viktig aktivitet är förbands- och stabsövningar på alla nivåer (inklusive totalförsvarsövningar) såväl i ett nationellt som internationellt sammanhang. Även deltagande i internationella insatser är i sammanhanget värdefullt för att skapa, pröva och demonstrera  förmåga, även om det primära syftet med det internationella engagemanget inte är förmågeutveckling.

Ovanstående gäller självklart hela Försvarsmakten och för stridskrafter/förband i alla arenor. Markförbanden (inklusive hemvärnet) särskiljer sig dock genom att de engagerar relativt mycket människor. Engagemangets betydelse för försvarsviljan kan inte underskattas.

Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser i fred bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. Om vårt fredstida samhälle drabbas av svåra påfrestningar bör Försvarsmakten ha  kompetens och utrustning för att leda och genomföra insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand för att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner.

Försvarsmaktens stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred regleras i lagar och förordningar. Det stöd som kan krävas kan handla om att hantera direkta eller indirekta konsekvenser av naturkatastrofer (t ex omfattande skogsbränder, stormar, höga vattenflöden och omfattande elavbrott), större olyckor, pandemier och andra hälsohot eller terrorhandlingar. [2]

Mer konkret kan Försvarsmaktens stöd t ex handla om att eftersöka försvunna personer, att delta i brandbekämpning, att undsätta och/eller evakuera människor i/från drabbade områden, att röja eller iordningsställa förbindelser, att genomföra sjuktransporter, att förstärka samhällets sjukvårdskapacitet, att understödja med röjning av explosiver och toxiska ämnen, att bevaka och/eller övervaka känsliga och skadade/hotade objekt eller områden samt att förstärka den civila ledningen. Men också att mer generellt bidra till samhällets uthållighet. Stödet kan dels innebära att bistå med faciliteter och materiel med eller utan militär personal som operatörer, dels genom insats av allt ifrån expertis och nyckelpersonal till hela eller delar av förbandsenheter.

Risken för kriser och dess konsekvenser bedöms de senare åren ha ökat. Den ökade risken beror dels på mer och mer tydliga konsekvenser av klimatförändringar, dels som följd av ökat flyktingtryck mot Europa med tillhörande migrationsproblem, dels genom pandemier med spridning av tidigare okända virus och dels som en konsekvens av ett mer, av vissa grupperingar, frekvent utnyttjande av terrorvapnet.

Oaktat orsaken till en kris kan konsekvenserna beröra såväl den enskilda människans livsnödvändiga behov som hela samhällets förmåga. Effekterna kan vara direkt att hänföra till en inträffad händelse, t ex en naturkatastrof eller olycka, eller utgöra indirekta effekter, t ex våldsamma upplopp till följd av resursbrist eller antagonism mot andra befolkningsgrupper. Med stor sannolikhet torde de av Försvarsmaktens resurser som mest verksamt kan stödja samhället vid ovan skisserade kriser vara markförband, även om helikoptrar och flygplan för t ex brandbekämpning och transporter vid vissa krisfall kan vara av avgörande betydelse.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred, ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör inledningsvis Försvarsmakten förhålla sig till den som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvarsmaktens bör ledas och agera i ett kontinuum; grundberedskap – kris – krig enligt denna bild:

För att effektivt kunna stödja samhället i grundberedskap måste Försvarsmakten disponera markförband som har hög beredskap, d v s finns gripbara redan i fred lokalt/regionalt. Kravet på våldsanvändning är lågt (kriser i samband med terrorattentat och våldsamma upplopp behandlas under avsnittet ”gråzonsskede”) men kravet på uthållighet får inte underskattas. Exempel på lämpliga resurser för att stödja samhället vid fredskriser är enheter för transporter (även sjuktransport), fältsjukhus, röjning och fältarbeten, samt för att hantera explosiver och CBRN-skydd [3]. Arbetskraft, utöver anställd personal och hemvärn, kan utgöras av inneliggande grundutbildningskullar.

”Gråzonsproblematiken”

Bakom begreppen ”gråzon” och ”gråzonsproblematik” ligger insikten om att dagens hot mot Sveriges intressen, handlingsfrihet, förmågor och agerande är komplexa och diffusa med en otydlig gränsdragning mellan fred, kriser och krig. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är medvetna handlingar som ligger bakom händelser som påverkar vår säkerhet i vid bemärkelse. Exempel på sådana medvetna handlingar är hot och påtryckningar mot beslutsfattare, spridning av desinformation, sabotage, iscensättande av tillsynes oförklarliga olyckor, illegal underrättelseverksamhet, terrorhandlingar, infiltration, stöd till ytterlighetsrörelser, manipulering av marknaden, cyberattacker eller påverkansoperationer. [4]

(Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016) [5]

Det primära syftet behöver inte vara den eventuella fysiska effekten i sig, utan att destabilisera vår samhällsstruktur genom att skapa motsättningar mellan befolkningsgrupper, misstroende mot landets ledning, förvirring, rädsla, oro och panik vilket i sin tur kan leda till ökade ordningsstörningar – en effekt som kommer sätta en redan hårt ansatt poliskår under ännu hårdare press. I ”gråzons­problematikens” natur ligger att det är svårt att avgöra om det som inträffar är ”krig” eller inte. Därför måste vi räkna med att beslut om höjd beredskap, mobilisering och om att sätta landet på krigsfot kommer att fattas sent, om det alls fattas innan tydliga tecken på militärt angrepp. Det är därför framför allt polisen som kommer bära ansvaret för att hantera effekten av medvetna, antagonistiska handlingar. Redan idag har Försvarsmakten legala möjligheter att stödja polisen vid bekämpning av terrorism, men dessa möjligheter skulle behöva utökas att omfatta även andra händelser ”som kraftigt avviker från det normala”, och då, under polisens befäl, svara för t ex bevakning och att biträda med särskild kompetens, t ex specialenheter för röjning av explosiva föremål. [6]

Konsekvenserna av antagonistiska ”gråzonshandlingar” berör till övervägande del markdomänen och den enskilda människan. Viktiga motmedel är t ex väl fungerande underrättelsetjänst och ett effektivt cyberförsvar, ett relevant psykologiskt försvar inklusive trovärdiga informationskanaler samt, inte minst viktigt, en robust samhällsstruktur. Men då det gäller att hantera effekterna av helt eller delvis lyckat antagonistiskt ”gråzonsangrepp” är  det framför allt  markförband som på ett adekvat sätt kan stödja polisen.

För att effektivt kunna stödja samhället (framför allt polisen) vid antagonistiska ”gråzonshändelser” måste Försvarsmakten disponera förband som har hög beredskap och finns gripbara redan i grundberedskap, men också enheter som snabbt ska kunna tillföras. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom fredsmässiga restriktioner.  Kravet på uthållighet kan komma att vara stort, då vi måste räkna med ett utdraget ”gråzonsskede”. Exempel på lämpliga enheter för att stödja polisen vid ”gråzonshändelser” är specialförband, säkerhets- och militärpolisförband, CBRN-skyddsenheter mm och då förband med i huvudsak kontinuerligt tjänstgörande personal. För att t ex möta eventuella behov av uthållig övervakning kan också andra gripbara förband samt hemvärn och förband under senare delen av en värnpliktscykel användas.

Vid väpnat angrepp [7]

Ett inte helt osannolikt scenario där Sverige skulle kunna bli indragen i krigshandlingar är kopplat till rysk expansion i Baltikum. Vid en eventuell rysk militär operation riktad mot de baltiska staterna finns stora och lätt insedda operativa fördelar för Ryssland att tidigt ta markoperativ kontroll [8] över delar av svenskt territorium för att där gruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn och sjömålsbekämpande system, i syfte att i Östersjöregionen förhindra eller i hög grad försvåra för Nato och/eller USA att militärt stödja de baltiska länderna samt att på Nordkalotten hota den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön.

En rysk angripares möjligheter till kvalitativ lägesuppfattning i nära realtid i kombination med allt mer kostnadseffektiva vapensystem (t ex kryssningsrobotar och ballistiska missiler) som kan leverera precisionsverkan även på långa avstånd medför att våra fasta anläggningar, fast infrastruktur och statiska förband kommer att vara mycket sårbara redan under ett förbekämpningsskede. Detta kan bland annat innebära att beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet och att vår möjlighet att ta emot hjälp minskar.

Samtidigt innebär vapenutvecklingen att om vi och/eller efter ett väpnat angrepp eventuella allierade disponerar ett vid tillfället fungerande skalförsvar (jmf begreppet ”anti-access förmåga” [9]), framför allt genom sjö- och luftstridskrafter, blir större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige mycket riskfyllda då de knappast går att dölja och därför erbjuder tacksamma mål för bekämpning. Eventuella operationer mot Sverige måste genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen av svenska eller andra länders stridskrafter. Att inleda operationen med en massiv förbekämpning med långräckviddiga precisionsvapen är då ett alternativ, men skedet kan inte tillåtas ta för lång tid med hänsyn till risken för motåtgärder från Nato. Ett annat alternativ är att inleda operationen med någon form av kuppartat angrepp av små markstridsenheter (t ex via ”trojanska hästar”). Ett tredje alternativ är mer eller mindre dolda åtgärder under ett utdraget ”gråzonsskede”, men även då måste angriparen ta hänsyn till risken för förlorad överraskningseffekt. Mest sannolikt är en kombination av samtliga dessa alternativ och vi kan inte utesluta att en angripare lyckas med sin ambition att slå ett hål i vårt skalförsvar, åtminstone inledningsvis och  delvis.

Därför bör vi i vår försvarsplanering räkna med risken att en angripare kan lyckas med att tidigt föra över markstridsförband till svensk mark och ta kontroll över en begränsad del av svenskt territorium.

Väl på svensk mark är angriparens förband rörliga med stor eldkraft som dessutom kan understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Särskilt i relation till Sveriges yta leder begränsad tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, till en operativ och taktisk miljö där det inte kommer att finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande stridsgrupper som uppträder över stora ytor. Dessa stridsgrupper kan utgöras av någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup och som använder obemannade luftfarkoster, s k Unmanned Aerial Vehicle (UAV) i tät och flanker för att upptäcka motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. En angripare kommer därför ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som exempelvis underhållsområden, flygfält och hamnar.

Om vi har en förmåga att allvarligt hota sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta kontroll över ett för honom vitalt markområde måste angriparen räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken eller försvara tagen terräng mot anfall. Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem av olika skäl inte kan komma  till verkan snabbt nog, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken leder till större, mer tidskrävande och sårbara luft- och sjötransporter vilka i sin tur kräver mera skydd. Operationen blir än mer komplicerad särskilt som hotet från olika, och inte bara svenska, ”anti-accessystem” efter hand ökar samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Om vi däremot inte har förmågan att påverka en angripare när han väl finns på svensk mark är hans förutsättningar goda för att uppnå sina operativa mål men också för att med markstridsförband angripa och ta kontroll över svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marina enheter och flygstridskrafter men också basområden som är nödvändiga för att vi över huvud taget ska kunna ”ta emot hjälp”. Svensk oförmåga att genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken för att försvara och återta terräng skulle därför innebära betydande luckor i Försvarsmaktens krigföringsförmåga, något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos/USA förmåga att agera till stöd för de baltiska staterna.

Vi måste därför disponera en armé med en grundläggande försvarsförmåga som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag, utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att med framgång genomföra anfallsstrid mot en kvalificerad motståndare. En sådan förmåga bidrar kraftigt dels till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan, dels till att vi får förutsättningar att ”ta emot hjälp”. Sammantaget bidrar förmågan till Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” som syftar till  att avhålla Ryssland från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Därför bidrar ytterst en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet.

För att effektivt kunna möta ett väpnat angrepp på marken, måste Försvarsmakten utöver lokalförsvarsförband, hemvärn och specialiserade förband disponera allsidigt sammansatta markstridsförband på brigad- och divisionsnivå samt förmåga att i ett senare skede kunna leda flera divisioner, egna och tillförda från andra länder för att uppnå tillräcklig styrkeöverlägsenhet för att slå en kvalificerad motståndare. Vissa av de i brigaderna ingående bataljonsförbanden ska kunna nyttjas för snabb insats utanför svenskt territorium. Generellt är kraven höga på reaktionsförmåga för förbandens lednings-, underrättelse-, verkans- och rörelsefunktioner, d v s förbanden ska helt eller delvis kunna finnas gripbara redan under grundberedskap i ”rätt” operationsområde. Reaktionskravet på kompletterande enheter för att erhålla tillräcklig uthållighet kan sättas lägre (något/några dygn) och kan tillåtas tillväxa efter mobilisering. Kravet på koordinerad våldsanvändning är mycket stort. Kravet på uthållighet kan komma att vara relativt stort, månad-månader.

Internationella insatser bortom närområdet

Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så kommer konflikter i efterdyningarna av klimatförändringar, sönderfallande stater, folkvandringar, pandemier och terrorism också att ställa stora krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer. Vi kan inte bortse från att deltagande i internationella insatser, och därigenom visa att Sverige är en nyttig och resursgivande partner i det europeiska samarbetet, är av avgörande betydelse då det gäller att trovärdiggöra den svenska solidariska säkerhetspolitiken (”ge och ta emot hjälp”). Vårt deltagande i internationella insatser bortom närområdet kan betraktas såväl i ett traditionellt öst-västperspektiv som i en nord-syddimension.

En försiktig bedömning är att de krav som låg till grund för försvarsbeslutet 2004 om att det militära försvaret samtidigt och uthålligt skulle kunna genomföra två större (bataljonstorlek) och tre mindre internationella insatser inte minskat, snarare tvärtom.

Det övergripande syftet med internationell insats är ofta att skapa och/eller bevara fred, begränsa konflikten geografiskt och att försöka lindra nöden för de inblandade människorna. För att man ska kunna genomföra sina intentioner om fred, lag och ordning och ett trovärdigt demokratiskt statsskick krävs bl a att polis- och rättsapparaten skyddas, vilket i sin tur kräver kontroll över landområden och de befolkningsgrupper som lever där. I detta avseende är ett förlitande enbart på militära bekämpningsfunktioner dysfunktionellt och kan t o m motverka insatsens syfte. Implementera fred handlar inte om att förstöra infrastruktur och livsbetingelser utan att skilja de stridande parterna åt, etablera fungerande samhällsfunktioner, införa rudiment av lag och ordning och vinna ”hearts and minds”. Därför är det framför allt markförband som kan göra skillnad  vid internationella insatser.

För att effektivt kunna bidra till internationella insatser över längre tid (internationella insatser av ”snabbinsatskaraktär” behandlas under avsnittet ”väpnat angrepp”) kan Försvarsmakten nyttja tillfälligt sammansatta förband (”stridsgrupper”) med låga krav på reaktionsförmåga, d v s kan rekryteras och utbildas i relativt lång tid innan insats. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom antagna ROE [10]. Kravet på insatsens uthållighet kan komma att vara stort, flera år, och måste då lösas med ett rotationsförfarande.

Slutsatser

För att Försvarsmaktens markstridsfunktion ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter  i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll vilket innebär att markområden ska kunna tas, besättas och övervakas, nyckelterräng försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft.

Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Denna artikel har visat på de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel återkommer DP Mark med en redovisning om hur markstridskrafterna bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. I den slutliga rapporten kommer sedan delprojektets ge sin syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelsson och Johan Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

[1] Indelningen av påverkansområdena baseras på den indelning som brittiska Ministry of Defence använder sig av; Training, Equipment, Personnel, Information, Concepts and Doctrine, Organisation, Infrastructure, Logistics (TEPID-OIL), med tillägget Interoperability. Indelningen benämns Defence Lines of Development (DLoDs).
[2] Nationell säkerhetsstrategi, Regeringskansliet (Statsrådsberedningen), januari 2017
[3] CBRN engelsk akronym för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel.
[4] Se t ex MSB, Så skapar vi motståndskraft, MSB-hemsida: https://www.msb.se/contentassets/468ce28c38f44204820a60fd0d5783d7/sa-skapar-vi-motstandskraft.pdf/
[5] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin (MSD16)
[6] Se t ex https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6jvmqo/polisen-vill-ha-forsvarets-stod-vid-grazonslage
[7] Texten till stor del inspirerad av, och hämtad från, Karlis Neretnieks
[8] ”Markherravälde” innebär att man äger oinskränkt möjlighet att genomföra militär och civil verksamhet på marken samtidigt som man förnekar en motståndare att göra detsamma. Om det handlar om att i ett begränsat område och under begränsad tid säkerställa egen handlingsfrihet och samtidigt förneka andra samma möjlighet talar man istället om ”Markoperativ kontroll”.
Markherravälde eller Markoperativ kontroll och den handlingsfrihet detta medger är en förutsättning för att förband skall kunna verka i området under erforderlig tid och med bibehållen förmåga. (Försvarsmaktens arméreglemente taktik, 2013)
[9] Med ”Anti-access system” avses vapen och sensorer för att bekämpa mål på havet, t ex sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare, och i luften. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt.
[10] Rules of Engagement

Resumé

Delprojekt Mark inom KKrVA projekt SES har till uppgift att analysera och beskriva hur markstridskomponenten kan utformas i en framtida försvarsmakt. Artikeln redovisar inledningen till kommande slutrapport.

Markstridsfunktionen  måste kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen. Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. En tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), bidrar inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet. För att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar krävs satsningar på ny teknik men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m.

En avgörande faktor är att vår lednings- och organisationsprincip bör utgå från för oss strategiska nyckelområden, d v s de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara på förhand och närvarande redan i grundberedskap.

Inledning

Inom ramen för projektet SES har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.

DP Mark kraftsamlade inledningsvis till att diskutera behovet av markstridskrafter för Sveriges försvar och har därefter haft ambitionen att beskriva hur erforderlig markstridsförmåga ska uppnås uppdelat på avsnitt som speglar olika påverkansområden enligt DOTMLPFI [1]. I denna artikel presenteras de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel kommer DP Mark att utveckla hur dessa bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Den slutliga rapporten kommer också beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Behovet av Markförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt

Grunden är målen för vår säkerhet; att värna befolkningens liv och hälsa och samhällets funktionalitet, samt att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Under grundberedskap

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden vid frånvaro av kriser är att vara krigsavhållande genom att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera en grundläggande försvarsförmåga. Denna förmåga vilar i sin tur framför allt på;

1. Krigsförbandens och Försvarsmaktens samlade krigsduglighet. En potentiell angripare måste räkna med hårt motstånd från kvalificerade och krigsdugliga förband, särskilt i av oss prioriterade områden.
2. Samverkan och samarbete med andra länder, främst inom Norden, EU och med Nato. En angripare måste räkna med att andra staters väpnade styrkor kan komma till vår hjälp och/eller att vi kommer göra gemensam sak med våra samarbetspartners om dessa blir angripna.
3. Folkförankring och försvarsviljan samt att samhällets alla väsentliga delar är inställda på att fortsätta försvaret av Sverige så länge som det finns någon krigsduglighet kvar.

Den viktigaste verksamheten under fredsförhållanden handlar alltså om att utveckla militär förmåga som i sin tur beror på flera olika interagerande faktorer eller påverkansområden. Krigsförbanden måste kunna agera, och därför övats och tränats, enligt lämplig taktisk/operativ doktrin och ledningsprincip. De måste vara ändamålsenligt organiserade och disponera uppgiftsanpassad och väl fungerande materiel och utrustning men framför allt tillräcklig mängd personal med rätta kompetenser. Logistikkedjan måste fungera utan avbrott och många förband måste ha förutsättningar att agera tillsammans med andra länders/organisationers stödjande enheter, d v s vara tillräckligt interoperabla.

Samtliga påverkansområden enligt ovan måste stå i fokus under fredsförhållanden och ständigt prövas, värderas och utvecklas. En viktig aktivitet är förbands- och stabsövningar på alla nivåer (inklusive totalförsvarsövningar) såväl i ett nationellt som internationellt sammanhang. Även deltagande i internationella insatser är i sammanhanget värdefullt för att skapa, pröva och demonstrera  förmåga, även om det primära syftet med det internationella engagemanget inte är förmågeutveckling.

Ovanstående gäller självklart hela Försvarsmakten och för stridskrafter/förband i alla arenor. Markförbanden (inklusive hemvärnet) särskiljer sig dock genom att de engagerar relativt mycket människor. Engagemangets betydelse för försvarsviljan kan inte underskattas.

Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser i fred bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. Om vårt fredstida samhälle drabbas av svåra påfrestningar bör Försvarsmakten ha  kompetens och utrustning för att leda och genomföra insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand för att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner.

Försvarsmaktens stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred regleras i lagar och förordningar. Det stöd som kan krävas kan handla om att hantera direkta eller indirekta konsekvenser av naturkatastrofer (t ex omfattande skogsbränder, stormar, höga vattenflöden och omfattande elavbrott), större olyckor, pandemier och andra hälsohot eller terrorhandlingar. [2]

Mer konkret kan Försvarsmaktens stöd t ex handla om att eftersöka försvunna personer, att delta i brandbekämpning, att undsätta och/eller evakuera människor i/från drabbade områden, att röja eller iordningsställa förbindelser, att genomföra sjuktransporter, att förstärka samhällets sjukvårdskapacitet, att understödja med röjning av explosiver och toxiska ämnen, att bevaka och/eller övervaka känsliga och skadade/hotade objekt eller områden samt att förstärka den civila ledningen. Men också att mer generellt bidra till samhällets uthållighet. Stödet kan dels innebära att bistå med faciliteter och materiel med eller utan militär personal som operatörer, dels genom insats av allt ifrån expertis och nyckelpersonal till hela eller delar av förbandsenheter.

Risken för kriser och dess konsekvenser bedöms de senare åren ha ökat. Den ökade risken beror dels på mer och mer tydliga konsekvenser av klimatförändringar, dels som följd av ökat flyktingtryck mot Europa med tillhörande migrationsproblem, dels genom pandemier med spridning av tidigare okända virus och dels som en konsekvens av ett mer, av vissa grupperingar, frekvent utnyttjande av terrorvapnet.

Oaktat orsaken till en kris kan konsekvenserna beröra såväl den enskilda människans livsnödvändiga behov som hela samhällets förmåga. Effekterna kan vara direkt att hänföra till en inträffad händelse, t ex en naturkatastrof eller olycka, eller utgöra indirekta effekter, t ex våldsamma upplopp till följd av resursbrist eller antagonism mot andra befolkningsgrupper. Med stor sannolikhet torde de av Försvarsmaktens resurser som mest verksamt kan stödja samhället vid ovan skisserade kriser vara markförband, även om helikoptrar och flygplan för t ex brandbekämpning och transporter vid vissa krisfall kan vara av avgörande betydelse.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred, ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör inledningsvis Försvarsmakten förhålla sig till den som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvarsmaktens bör ledas och agera i ett kontinuum; grundberedskap – kris – krig enligt denna bild:

För att effektivt kunna stödja samhället i grundberedskap måste Försvarsmakten disponera markförband som har hög beredskap, d v s finns gripbara redan i fred lokalt/regionalt. Kravet på våldsanvändning är lågt (kriser i samband med terrorattentat och våldsamma upplopp behandlas under avsnittet ”gråzonsskede”) men kravet på uthållighet får inte underskattas. Exempel på lämpliga resurser för att stödja samhället vid fredskriser är enheter för transporter (även sjuktransport), fältsjukhus, röjning och fältarbeten, samt för att hantera explosiver och CBRN-skydd [3]. Arbetskraft, utöver anställd personal och hemvärn, kan utgöras av inneliggande grundutbildningskullar.

”Gråzonsproblematiken”

Bakom begreppen ”gråzon” och ”gråzonsproblematik” ligger insikten om att dagens hot mot Sveriges intressen, handlingsfrihet, förmågor och agerande är komplexa och diffusa med en otydlig gränsdragning mellan fred, kriser och krig. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är medvetna handlingar som ligger bakom händelser som påverkar vår säkerhet i vid bemärkelse. Exempel på sådana medvetna handlingar är hot och påtryckningar mot beslutsfattare, spridning av desinformation, sabotage, iscensättande av tillsynes oförklarliga olyckor, illegal underrättelseverksamhet, terrorhandlingar, infiltration, stöd till ytterlighetsrörelser, manipulering av marknaden, cyberattacker eller påverkansoperationer. [4]

(Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016) [5]

Det primära syftet behöver inte vara den eventuella fysiska effekten i sig, utan att destabilisera vår samhällsstruktur genom att skapa motsättningar mellan befolkningsgrupper, misstroende mot landets ledning, förvirring, rädsla, oro och panik vilket i sin tur kan leda till ökade ordningsstörningar – en effekt som kommer sätta en redan hårt ansatt poliskår under ännu hårdare press. I ”gråzons­problematikens” natur ligger att det är svårt att avgöra om det som inträffar är ”krig” eller inte. Därför måste vi räkna med att beslut om höjd beredskap, mobilisering och om att sätta landet på krigsfot kommer att fattas sent, om det alls fattas innan tydliga tecken på militärt angrepp. Det är därför framför allt polisen som kommer bära ansvaret för att hantera effekten av medvetna, antagonistiska handlingar. Redan idag har Försvarsmakten legala möjligheter att stödja polisen vid bekämpning av terrorism, men dessa möjligheter skulle behöva utökas att omfatta även andra händelser ”som kraftigt avviker från det normala”, och då, under polisens befäl, svara för t ex bevakning och att biträda med särskild kompetens, t ex specialenheter för röjning av explosiva föremål. [6]

Konsekvenserna av antagonistiska ”gråzonshandlingar” berör till övervägande del markdomänen och den enskilda människan. Viktiga motmedel är t ex väl fungerande underrättelsetjänst och ett effektivt cyberförsvar, ett relevant psykologiskt försvar inklusive trovärdiga informationskanaler samt, inte minst viktigt, en robust samhällsstruktur. Men då det gäller att hantera effekterna av helt eller delvis lyckat antagonistiskt ”gråzonsangrepp” är  det framför allt  markförband som på ett adekvat sätt kan stödja polisen.

För att effektivt kunna stödja samhället (framför allt polisen) vid antagonistiska ”gråzonshändelser” måste Försvarsmakten disponera förband som har hög beredskap och finns gripbara redan i grundberedskap, men också enheter som snabbt ska kunna tillföras. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom fredsmässiga restriktioner.  Kravet på uthållighet kan komma att vara stort, då vi måste räkna med ett utdraget ”gråzonsskede”. Exempel på lämpliga enheter för att stödja polisen vid ”gråzonshändelser” är specialförband, säkerhets- och militärpolisförband, CBRN-skyddsenheter mm och då förband med i huvudsak kontinuerligt tjänstgörande personal. För att t ex möta eventuella behov av uthållig övervakning kan också andra gripbara förband samt hemvärn och förband under senare delen av en värnpliktscykel användas.

Vid väpnat angrepp [7]

Ett inte helt osannolikt scenario där Sverige skulle kunna bli indragen i krigshandlingar är kopplat till rysk expansion i Baltikum. Vid en eventuell rysk militär operation riktad mot de baltiska staterna finns stora och lätt insedda operativa fördelar för Ryssland att tidigt ta markoperativ kontroll [8] över delar av svenskt territorium för att där gruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn och sjömålsbekämpande system, i syfte att i Östersjöregionen förhindra eller i hög grad försvåra för Nato och/eller USA att militärt stödja de baltiska länderna samt att på Nordkalotten hota den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön.

En rysk angripares möjligheter till kvalitativ lägesuppfattning i nära realtid i kombination med allt mer kostnadseffektiva vapensystem (t ex kryssningsrobotar och ballistiska missiler) som kan leverera precisionsverkan även på långa avstånd medför att våra fasta anläggningar, fast infrastruktur och statiska förband kommer att vara mycket sårbara redan under ett förbekämpningsskede. Detta kan bland annat innebära att beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet och att vår möjlighet att ta emot hjälp minskar.

Samtidigt innebär vapenutvecklingen att om vi och/eller efter ett väpnat angrepp eventuella allierade disponerar ett vid tillfället fungerande skalförsvar (jmf begreppet ”anti-access förmåga” [9]), framför allt genom sjö- och luftstridskrafter, blir större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige mycket riskfyllda då de knappast går att dölja och därför erbjuder tacksamma mål för bekämpning. Eventuella operationer mot Sverige måste genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen av svenska eller andra länders stridskrafter. Att inleda operationen med en massiv förbekämpning med långräckviddiga precisionsvapen är då ett alternativ, men skedet kan inte tillåtas ta för lång tid med hänsyn till risken för motåtgärder från Nato. Ett annat alternativ är att inleda operationen med någon form av kuppartat angrepp av små markstridsenheter (t ex via ”trojanska hästar”). Ett tredje alternativ är mer eller mindre dolda åtgärder under ett utdraget ”gråzonsskede”, men även då måste angriparen ta hänsyn till risken för förlorad överraskningseffekt. Mest sannolikt är en kombination av samtliga dessa alternativ och vi kan inte utesluta att en angripare lyckas med sin ambition att slå ett hål i vårt skalförsvar, åtminstone inledningsvis och  delvis.

Därför bör vi i vår försvarsplanering räkna med risken att en angripare kan lyckas med att tidigt föra över markstridsförband till svensk mark och ta kontroll över en begränsad del av svenskt territorium.

Väl på svensk mark är angriparens förband rörliga med stor eldkraft som dessutom kan understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Särskilt i relation till Sveriges yta leder begränsad tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, till en operativ och taktisk miljö där det inte kommer att finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande stridsgrupper som uppträder över stora ytor. Dessa stridsgrupper kan utgöras av någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup och som använder obemannade luftfarkoster, s k Unmanned Aerial Vehicle (UAV) i tät och flanker för att upptäcka motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. En angripare kommer därför ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som exempelvis underhållsområden, flygfält och hamnar.

Om vi har en förmåga att allvarligt hota sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta kontroll över ett för honom vitalt markområde måste angriparen räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken eller försvara tagen terräng mot anfall. Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem av olika skäl inte kan komma  till verkan snabbt nog, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken leder till större, mer tidskrävande och sårbara luft- och sjötransporter vilka i sin tur kräver mera skydd. Operationen blir än mer komplicerad särskilt som hotet från olika, och inte bara svenska, ”anti-accessystem” efter hand ökar samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Om vi däremot inte har förmågan att påverka en angripare när han väl finns på svensk mark är hans förutsättningar goda för att uppnå sina operativa mål men också för att med markstridsförband angripa och ta kontroll över svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marina enheter och flygstridskrafter men också basområden som är nödvändiga för att vi över huvud taget ska kunna ”ta emot hjälp”. Svensk oförmåga att genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken för att försvara och återta terräng skulle därför innebära betydande luckor i Försvarsmaktens krigföringsförmåga, något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos/USA förmåga att agera till stöd för de baltiska staterna.

Vi måste därför disponera en armé med en grundläggande försvarsförmåga som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag, utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att med framgång genomföra anfallsstrid mot en kvalificerad motståndare. En sådan förmåga bidrar kraftigt dels till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan, dels till att vi får förutsättningar att ”ta emot hjälp”. Sammantaget bidrar förmågan till Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” som syftar till  att avhålla Ryssland från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Därför bidrar ytterst en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet.

För att effektivt kunna möta ett väpnat angrepp på marken, måste Försvarsmakten utöver lokalförsvarsförband, hemvärn och specialiserade förband disponera allsidigt sammansatta markstridsförband på brigad- och divisionsnivå samt förmåga att i ett senare skede kunna leda flera divisioner, egna och tillförda från andra länder för att uppnå tillräcklig styrkeöverlägsenhet för att slå en kvalificerad motståndare. Vissa av de i brigaderna ingående bataljonsförbanden ska kunna nyttjas för snabb insats utanför svenskt territorium. Generellt är kraven höga på reaktionsförmåga för förbandens lednings-, underrättelse-, verkans- och rörelsefunktioner, d v s förbanden ska helt eller delvis kunna finnas gripbara redan under grundberedskap i ”rätt” operationsområde. Reaktionskravet på kompletterande enheter för att erhålla tillräcklig uthållighet kan sättas lägre (något/några dygn) och kan tillåtas tillväxa efter mobilisering. Kravet på koordinerad våldsanvändning är mycket stort. Kravet på uthållighet kan komma att vara relativt stort, månad-månader.

Internationella insatser bortom närområdet

Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så kommer konflikter i efterdyningarna av klimatförändringar, sönderfallande stater, folkvandringar, pandemier och terrorism också att ställa stora krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer. Vi kan inte bortse från att deltagande i internationella insatser, och därigenom visa att Sverige är en nyttig och resursgivande partner i det europeiska samarbetet, är av avgörande betydelse då det gäller att trovärdiggöra den svenska solidariska säkerhetspolitiken (”ge och ta emot hjälp”). Vårt deltagande i internationella insatser bortom närområdet kan betraktas såväl i ett traditionellt öst-västperspektiv som i en nord-syddimension.

En försiktig bedömning är att de krav som låg till grund för försvarsbeslutet 2004 om att det militära försvaret samtidigt och uthålligt skulle kunna genomföra två större (bataljonstorlek) och tre mindre internationella insatser inte minskat, snarare tvärtom.

Det övergripande syftet med internationell insats är ofta att skapa och/eller bevara fred, begränsa konflikten geografiskt och att försöka lindra nöden för de inblandade människorna. För att man ska kunna genomföra sina intentioner om fred, lag och ordning och ett trovärdigt demokratiskt statsskick krävs bl a att polis- och rättsapparaten skyddas, vilket i sin tur kräver kontroll över landområden och de befolkningsgrupper som lever där. I detta avseende är ett förlitande enbart på militära bekämpningsfunktioner dysfunktionellt och kan t o m motverka insatsens syfte. Implementera fred handlar inte om att förstöra infrastruktur och livsbetingelser utan att skilja de stridande parterna åt, etablera fungerande samhällsfunktioner, införa rudiment av lag och ordning och vinna ”hearts and minds”. Därför är det framför allt markförband som kan göra skillnad  vid internationella insatser.

För att effektivt kunna bidra till internationella insatser över längre tid (internationella insatser av ”snabbinsatskaraktär” behandlas under avsnittet ”väpnat angrepp”) kan Försvarsmakten nyttja tillfälligt sammansatta förband (”stridsgrupper”) med låga krav på reaktionsförmåga, d v s kan rekryteras och utbildas i relativt lång tid innan insats. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom antagna ROE [10]. Kravet på insatsens uthållighet kan komma att vara stort, flera år, och måste då lösas med ett rotationsförfarande.

Slutsatser

För att Försvarsmaktens markstridsfunktion ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter  i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll vilket innebär att markområden ska kunna tas, besättas och övervakas, nyckelterräng försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft.

Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Denna artikel har visat på de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel återkommer DP Mark med en redovisning om hur markstridskrafterna bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. I den slutliga rapporten kommer sedan delprojektets ge sin syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelsson och Johan Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

[1] Indelningen av påverkansområdena baseras på den indelning som brittiska Ministry of Defence använder sig av; Training, Equipment, Personnel, Information, Concepts and Doctrine, Organisation, Infrastructure, Logistics (TEPID-OIL), med tillägget Interoperability. Indelningen benämns Defence Lines of Development (DLoDs).
[2] Nationell säkerhetsstrategi, Regeringskansliet (Statsrådsberedningen), januari 2017
[3] CBRN engelsk akronym för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel.
[4] Se t ex MSB, Så skapar vi motståndskraft, MSB-hemsida: https://www.msb.se/contentassets/468ce28c38f44204820a60fd0d5783d7/sa-skapar-vi-motstandskraft.pdf/
[5] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin (MSD16)
[6] Se t ex https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6jvmqo/polisen-vill-ha-forsvarets-stod-vid-grazonslage
[7] Texten till stor del inspirerad av, och hämtad från, Karlis Neretnieks
[8] ”Markherravälde” innebär att man äger oinskränkt möjlighet att genomföra militär och civil verksamhet på marken samtidigt som man förnekar en motståndare att göra detsamma. Om det handlar om att i ett begränsat område och under begränsad tid säkerställa egen handlingsfrihet och samtidigt förneka andra samma möjlighet talar man istället om ”Markoperativ kontroll”.
Markherravälde eller Markoperativ kontroll och den handlingsfrihet detta medger är en förutsättning för att förband skall kunna verka i området under erforderlig tid och med bibehållen förmåga. (Försvarsmaktens arméreglemente taktik, 2013)
[9] Med ”Anti-access system” avses vapen och sensorer för att bekämpa mål på havet, t ex sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare, och i luften. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt.
[10] Rules of Engagement

Jag sitter och skriver detta i sommarsolen på min balkong och såväl covid-19 som andra hot synes minst sagt avlägsna i den sköna sörmländska försommaren. Jag påminns dock om mänsklighetens oförmåga att reagera på hot eftersom jag just nu läser Jasenko Selimovic bok ”Sarajevo – Minnen från en belägring [1]”.

Den 8 juni skrev Bo Hugemark om vår bristande förmåga att reagera på hot och vidta beredskapshöjningar. En alldeles utmärkt artikel för de som förstår frågan men alltför många viftar bort problemet med  att ”han företräder ett särintresse”. Förhoppningsvis har pandemins utbrott övertygat många att vi inte är så bra på att förutse hur världen utvecklas. På det finns många historiska exempel. Att sitta här på balkongen och skriva om detta blir kanske inte så övertygande utan jag låter Jasenko Selimovic som själv upplevt detta i Sarajevo beskriva hur man tänkte [2].

”…Varför gjorde vi så? Vi hade ju sett dussintals krigsfilmer där människor inte förstod att kriget var på väg. Vi hade läst Remargue, Hemingway, Levi, Zilahy, Kertèsz, hur kunde vi luras in i samma misstag som de beskrev?

Det enkla svaret är att vi trodde att Bosnien var ett undantag. Landet var blandat, sammansatt av många religioner och nationaliteter. Ett krig i Bosnien skulle inte stå mellan två eller tre etniska grupper, utan mellan familjer som själva var blandade, närmaste vänner, släktingar. Vem skulle vilja det?

Inte ens när samma serbiska armé i jugoslaviska uniformer som begått massakrerna i Vokuvar och Dubrovnik ställde upp hundratals artilleripjäser i bergen runt Sarajevo ville vi tro att kriget var förestående. ” Det är bara militärövningar!” sade vi. ”Arméns kommando” sade det. Det är vårt lands armé, våra söner, vem skulle de skjuta på? På sina föräldrar nere i staden?”

Arkan och hans paramilitärer från Serbien fångades på bild i östra Bosnien när han intervjuades på stadens torg med en luftvärnskanon bakom sig, men vi trodde fortfarande att det var enskilda incidenter. Kriget var de andra.

Vi lyckades, på gränsen till det absurda. När de två kvinnor som kommer att bli ihågkomna som krigets första offer, Suada Dilberovic och Olga Sucic sköts ihjäl i april 1992 , så nära mig att jag hörde skotten, såg vi det fortfarande som något för ordningsmakten att ta itu med.

”Polisen tar de här kriminella galningarna snart, vi äter hemma så återvänder vi till fredsdemonstrationen sedan”, sade min flickvän Amira. Det gjorde vi inte. Istället hade vi så mycket sex den kvällen att soffan i vardagsrummet gick sönder.

Naturligtvis var vi inte oförmögna att inse vad som pågick, man kunde till och med läsa om det i tidningen. Men vi ansträngde oss för att inte ta in det. Tanken att kriget kan hända dig kräver för mycket, förpliktigar till saker du inte orkar med. Om vi på riktigt hade trott att kriget kunde hända oss och att armén inte kunde försvara oss mer än en vecka, då skulle vi vara tvungna att säga upp oss på våra jobb, sälja våra hus, rycka upp barnen från deras skolor, lämna vänner och den dagliga lunken och flytta till ett annat land, vem vill göra det? Då bedrog vi oss hellre, hörde det vi ville höra, utvecklade en selektiv hörsel.

Förnekelsen hade dock även en annan, mycket viktigare orsak. Vi gjorde det därför att det är mänskligt.  Detta självbedrägeri är en förutsättning för mental överlevnad. Vägran att acceptera att kriget skall bli en del av en är ett villkor för att kunna leva med sig själv. För det är ohyggligt svårt på ett existentiellt plan att erkänna för sig själv att man skulle vara kapabel att döda okända pojkar eller skjuta granater på huset som ens föräldrar bor i. Därför låter vi bli att tänka den tanken.

Missförstå inte. Alla kan föreställa sig att bli anfallna. Övergrepp, våldtäkter, skjutningar och till och med mord ryms i vår tankevärld. Men krig är något annat. För krig krävs det ett svar. Att du själv hatar och skjuter tillbaka, att du vill döda människor du inte vet något om . Det är det vi inte kan föreställa oss. Krigets mest ohyggliga tanke är inte att ens son kan bli skjuten eller ens dotter våldtagen. Krigets mest ohyggliga tanke är att ens son skall tända eld på gråtande tjejer som han tvingat dansa nakna på bordet framför honom. Tanken att ens dotter skall skära huvudet från kroppen på ett barn. Att du själv skall vilja en okänd pojkes död så mycket att du är beredd att skjuta honom så fort han kommer in genom dörren. Man kan inte vänja sig vid en sådan tanke. Det är svårt att leva med den.

Därför spelar det liten roll vad som rapporteras i medierna eller händer runt omkring oss.  Lögnen om fred, om att det kan inte hända här, upprätthålls av oss själva. Det är därför vi kan upprepa samma misstag om och om igen Det är därför att vi är mänskliga”.

Är vi svenskar också ett undantag – eller är vi omänskliga?

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

[1] Albert Bonniers förlag ISBN 978-91-0-015391-5
[2] Texten återges med tillstånd av författaren och förlaget.

I ett blogginlägg här på Försvar & säkerhet den 25 maj gjorde ledamoten Mats Olofsson ett nedslag i kunskapen om påverkansoperationer. Han kom till slutsatsen att vi formligen bombarderas med budskap som har till syfte att få oss att göra olika val, konsumera eller agera på det ena eller andra sättet. Även Försvarsmakten arbetar genom sin strategiska kommunikation med att påverka allmänheten samt både vänligt och fientligt inställda beslutsfattare. Nedan görs ett försök att beskriva hur en strategisk kommunikation kan genomföras genom att använda vårens marinövning SWENEX 20 som exempel.

På grund av rådande coronapandemi beslutade ÖB att flytta fram försvarsmaktsövningen Aurora 20. De relevanta grunderna var att inte störa ett redan påfrestat samhälle och fokusera resurser mot att stödja civila myndigheter i behov av transporter, sjukvårdsmateriel och personal. Vid de grundutbildande förbanden skulle istället mindre lokala övningar genomföras med huvudsyftet att göra rekryterna krigsplaceringsbara. Så skedde också i marinen, men man gick även en annan väg genom att använda sina stående förband och många av de planerade Auroramomenten i en egen övning, SWENEX 20. Argumenten för att genomföra en marinövning i nästan samma omfång och komplexitet som vad som var tänkt under Aurora 20 var att pandemin har skapat större osäkerhet och oförutsägbarhet i världen. Marinen måste snabbt kunna hantera det oväntade och för att klara av sitt uppdrag måste den öva. Ergo: marinen utnyttjar planerad verksamhet och redan avdelade resurser för att genomföra SWENEX 20. Rent militärt är det rätt att öva så mycket som det går, men vilka signaler var det som egentligen sändes av att genomföra övningen och hur gick det?

Innan vi går in på övningen i sig så vill jag göra några reflektioner kring påverkansoperationer och strategisk kommunikation i allmänhet. Att det finns stor kraft i att sända signaler blir vi mer och mer medvetna om, trots att människan sedan urminnes tider har använt normer, propaganda och sockrade erbjudanden för att föra fram sitt budskap. Några exempel är att skolan inte bara lär oss att tänka fritt utan även rätt, att Sun-Tzu byggde all krigföring på vilseledning och att media ibland gör hönor av fjädrar. Gemensamt för dessa avsändare är att de använder ett annat fält än det rent fysiska för att förklara, förstärka, förenkla eller möjligen förvanska verkligheten.

Även i staten finns det andra metoder än skolan för att påverka. Ett aktuellt exempel är de dagliga coronauppdateringarna från Folkhälsomyndigheten. Genom dessa presskonferenser försöker staten ge sin bild av den pågående smittspridningen. Avsikten är att informera medborgarna och få oss att agera på ett visst sätt, men kanske framför allt att motverka spridning av desinformation. I coronakrisens svallvågor förs diskussioner om att återinrätta en styrelse för psykologiskt försvar med samma syfte, som Mats Olofsson nämner.

I samma anda har Försvarsmakten sedan några år tillbaka lagt mer vikt på det som kallas militärstrategisk kommunikation. Kortfattat innebär det en ökad vikt på samordning av budskap och att ord och handling ska hänga ihop. Vi ska säga det vi gör och göra det vi säger. På så sätt uppfattas man som mer trovärdig i egna och andras ögon. Ett exempel är de återkommande rekryteringskampanjerna, vilka syftar till att ge en bild av en modern, ungdomlig, jämställd och framåtriktad myndighet. Budskapen backas upp genom handling bland annat av att chefer på alla nivåer uppmanar sin personal att vara korrekt, artig och respektfull. Vi vet om att vi har ett särskilt uppdrag som kräver mycket av oss och dessutom är vi beredda att axla ansvaret, tycks vi vilja säga. Ett annat exempel är hur flottans personal är klädd när politiker kommer på besök. Förr i tiden bar vi finuniformen, numera är det sjöstridsdräkt som gäller. Vapenslaget består inte längre av cocktailofficerare eller av gubbar med slips, kanske budskapet kan tänkas vara. Vi klär oss för att understryka att omvärldsläget försämrats och att det är mer allvar nu. Ett tredje exempel är när vi kommunicerar att Sveriges militära förmåga växer trots att de flesta av oss anser att Försvarsmakten i grunden är fortsatt gravt underfinansierad. Anledningen till dessa kanske motsägelsefulla budskap är att vi de senaste fem åren fått tillskott till framför allt ökad övningsverksamhet, men det stora behovet av underhåll och nyanskaffning puffas framför oss. Om vi inte kommunicerade att förmågan ökar trots de ekonomiska tillskotten skulle många frågor ställas från politiskt håll.

Låt oss återgå till SWENEX. Huvudbudskapen inför övningen var att Försvarsmakten har förmåga att upprätthålla beredskap i syfte att skapa trygghet i landet och stabiliteten i närområdet även under påfrestningar, som nu under spridningen av coronavirus. Dessutom är SWENEX en nationell övning där försvaret av det egna territoriet och våra svenska intressen står i fokus. Övningen syftar till att vidmakthålla och utveckla förbandens förmåga till väpnad strid. Dessutom är de marina enheterna ständigt insatsberedda. Tillsammans med andra stridskrafter och myndigheter bidrar marinen till att skapa stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet.

Den effekt som marinen ville att kommunikationen skulle uppnå var ökat förtroende för Försvarsmaktens och marinens förmåga samt bred medial spridning med positiv tonalitet och hög budskapsförståelse.

Några övningsmoment lyftes särskilt i den egna kommunikationen för att stödja huvudbudskapen. Några av dessa var mobilisering av Amfibieregementet, samordnad sjömålstrid tillsammans med flygvapnet, sjöfartsskydd på västkusten och försörjning av kvalificerade vapen (robotar/torpeder) till stridsfartygen. Ett viktigt underliggande budskap var att övningen anpassades för att inte belasta den civila sjukvården och minimera smittspridningen.

Genomförandet av en större övning mitt under en samhällelig kris skapar reaktioner. Reaktioner som är starkare än vad militära övningar brukar leda till. Vissa, varav några inom marinen, tycker att det var oförsiktigt att genomföra SWENEX 20. Även om det militärepidemiologiska minnet är ganska kort, skulle man kunna dra parallellen till 1918-års rekrytkull och dess delaktighet i spridningen av den spanska sjukan över Sverige. Bara i Östersund ligger hundratals av dessa rekryter från hela landet begravda. Så här en månad efter SWENEX borde ett eventuellt bidrag till utbredningen av coronaviruset ha märkts, men vad hade hänt om det var vår marina övning som hade satt igång smittspridningen i det relativt sett lindrigt drabbade Blekinge? Sannolikt hade det påverkat anseendet rejält.

Betydligt mer positivt är att marinen visade att den snabbt kunde ställa om. Marinens eget planeringsmaskineri gick igång med full kraft så snart som beslutet om att genomföra övningen var fattat. Cheferna för de övade förbanden fick själva fatta beslut om de åtgärder som skulle vidtas för att minimera riskerna för smittspridning. Exempelvis undveks i möjligaste mån blandning av personal från olika landsändar i staber och besättningar. Dessutom leddes inte sjöstyrkorna från de trånga korvetterna utan istället från de mer spatiösa stödfartygen.

Andra tyckte att det var slöseri med resurser att genomföra övningen. Förmodligen gäller denna ståndpunkt främst de som även vanligtvis inte ser nödvändigheten av ett försvar, men alla de miljoner kronor som lades på ammunition, drivmedel och lönetillägg under övningen sticker vissa i ögonen.

Det internationella deltagandet i SWENEX 20 bestod endast av en norsk fregatt med ett tyskt bunkerfartyg vilka vid tillfället ingick i Natos stående marina styrka SNMG1. Den norska fregatten integrerades i styrkan och tillsammans genomförde ytstridsfartygen ett flertal både svåra och komplexa övningsmoment. Dessutom fanns ett övergripande intresse från Nato som verkade handla om vår förmåga att öva även under press. Även örlogsfartyg från andra flottor följde under stundom övningen.

En verksamhet kan som synes ha många betraktare och i den ovanstående uppräkningen ingår bara några utrerade exempel. Oavsett om dessa bedömare uppfattade oförsiktighet, slöseri med resurser eller förhoppningsvis snabbhet, beslutsamhet och disciplin, är observationen mer beroende av förutfattade meningar än på vad som egentligen hände. Som nämnts finns en tydlig inriktning för Försvarsmaktens strategiska kommunikation. Under SWENEX 20 försökte chefer och kommunikatörer profilera marinen i samma anda.

Hur gick det då för marinen? Lyckades man använda SWENEX 20 för att visa sin snabbhet, beslutsamhet och disciplin eller var det snarare oförsiktighet och slösaktighet som uppfattades? Efter varje större övning gör Försvarsmakten en analys av hur budskapen spritts och hur väl de tagits emot. Svaret blev att medieinnehållet om SWENEX hade en räckvidd på nästan fem miljoner potentiella mottagare. Så många hade alltså möjlighet att nås av rapporteringen. De budskap marinen försökte sända återberättades i hög grad av media vilket är ett annat mått på kvalitet. Rapporteringen kring SWENEX var också dominerande positiv (82%).

Påverkade övningen allmänhetens och omvärldens syn på Försvarsmakten och marinen och då särskilt vår förmåga att lösa vår huvuduppgift, att försvara Sverige i krig? Att påverka människors attityder och värderingar är något som tar lång tid. Det är ett ständigt pågående och enträget arbete. SWENEX 20 var en framgång för marinen när det gällde att framföra sina budskap, men jobbet med att kommunicera måste hela tiden fortgå.

Författaren är kommendör, chef för 3 sjöstridsflottiljen och ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet.

Sedan Corona-viruset drabbade världen har förutsättningarna för de internationella förbindelserna förändrats. Det har blivit svårare för de små staterna att slippa dras in i motsättningar mellan stormakterna.

Ett kvartal, som skakade alla länder och fördjupade motsättningarna

Corona-viruset har nu drabbat nästan alla länder i världen. 400 000 människor har omkommit.

USA har drabbats hårt av Corona-krisen, så hårt att ekonomin stagnerat, BNP sjunker och arbetslösheten på 13,5 procent är i nivå med förhållandena på 1930-talet. Missnöje med utvecklingen har utlöst raskravaller och ledningskris.

Kina har på samma sätt drabbats av ett avbrott i BNP-tillväxten och en arbetslöshet, som är särskilt allvarlig för den del av de hundratals miljoner migrerande arbetare som måste söka sig tillbaka till sina fattiga hemtrakter, eftersom de inte har tillstånd att vistas i städerna utan arbete.

USA:s president beskyller Kina för att ha slarvat med information om pandemin och därmed bidragit till dess spridning. Det har mera än något annat förgiftat förbindelserna mellan stormakterna.

Kalla kriget tillbaka?

Utrikesminister Mike Pompeo håller ett tal som i Kina har kommit att kallas hans ”hata-Kina-tal”. Propagandan går på högvarv på båda håll.

Kinas försvarsbudget kungörs och skall växa med 6,6 procent, som blir den enda större ökningen av budgetanslagen för det kommande året. Donald Trump hotar å sin sida med nya exotiska vapen, som skall balansera tillväxten av Kinas militära förmåga – dock utan att precisera vilket slags vapen det kan vara tal om. Just nu stiger temperaturen i motsättningarna på flera håll, där USA och Kina har motsatta intressen. USA försöker skapa en anti-kinesisk front med Australien, Indien, Japan och Sydkorea. Kina och Indien har trappat upp en gränskonflikt i Himalaya-massivet. USA uttalar stöd för Indien. I Sydkinesiska havet uppstår incidenter, när Kina övar landstigningsoperationer ”som en varning till eventuella separatister” (på Taiwan) och demonstrerar marin styrka i Taiwansundet samt kring öar, som hävdas av Japan.  (För detaljer, se min artikel i nummer 2 av Akademiens tidskrift).^[1]

Världshandeln försvåras

Corona-krisen drabbade världshandeln hårt och överallt. USA agerande är inte till hjälp för att få igång den igen. Redan innan Corona-krisen började hade världshandeln försvårats av USA:s sanktioner mot andra länder i strid med WTO-stadgan och angrepp på världshandelsorganisationen, som anklagades för att agera i strid med USA:s intressen. Generaldirektören för WTO kungör nu att han avgår. USA vill inte tillsätta någon efterträdare utan att organisationen förändras, men den amerikanska administrationen kan inte heller enas om att börja förhandlingar med övriga parter, framför allt EU, om hur det skall gå till. Organisationen går mot en kris. Kina inbjuder EU att gå samman med Kina för att utarbeta en lösning. EU har inte svarat.

Världens ledare vet inte hur de skall mötas

USA:s president skulle stå värd för ett sedvanligt möte under våren med ledarna för länderna i den så kallade G7-gruppen^[2], men detta försenades av viruset – ledarna fick inte utsättas för smittorisk. Plötsligt kom Donald Trump i alla fall med en inbjudan att mötas personligen. Det avböjdes av Tysklands kansler Angela Merkel med hänvisning till smittorisken, varefter Trump kallade gruppen för ”outdated” och twittrade om att utöka den med Australien, Indien, Ryssland, och Sydkorea. Reaktionerna blev försiktiga i Indien och Sydkorea, och från Storbritannien föreslogs i ett uttalande att man i stället borde utlämna Ryssland och kalla gruppen för D10 (Democratic 10) samt fokusera på Kinas telekomföretag Huawei och de problem som skapas i samband med införande av G5-kommunikation. Kina har protesterat mot dessa tankar i både uttalanden och media. Det är ovisst om det blir något möte alls. Om det blir av lär det se ut som ett möte för att motverka Kinas expansion.

”End of Diplomacy”och ”Decoupling”

Mike Pompeo´s tidigare nämnda Kina-tal grundades på en 20-sidig rapport om vad som är fel med Kina och dess ambition att vilja ersätta USA i rollen som världens ledare. Rapporten innehåller också planer på en rad åtgärder i form av lagar och sanktioner, som USA bör införa för att försvaga Kinas inflytande, särskilt ifråga om handel med elektroniska och andra högteknologiska varor. Flera av dem är nu på väg att genomföras. Kina utlovar motåtgärder. I USA talas det om ”End of Diplomacy” och i Kina om att ett hybridkrig redan pågår. Det sägs att USA och Kina har kommit fram till ett så kallat Thukydides-moment, d v s att en utveckling i riktning mot ett krig snart inte längre kan stoppas.

Å andra sidan talar både kinesiska ledare och media om vilka skador det skulle innebära för världen om USA och Kina verkligen skulle sluta att handla med varandra. Varningar för de negativa effekterna av en ”Decoupling” är högljudda på båda sidor, och fortfarande förs ”kriget” mestadels på hotelse- och propagandanivå. Visserligen förkommer kännbara åtgärder, såsom påbörjande av hemtagning av hundratusentals kinesiska studenter från universitet i USA och Australien, men (ännu) inte verkligt kännbara antydda åtgärder, såsom valutamanipulationer

Slut på förtroendeskapande avtal och början till kapprustning

Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om avskaffande av kärnvapenbärande medeldistansrobotar sades upp av USA 2019, och Donald Trump har i maj förklarat att han inte heller har för avsikt att förlänga avtalet om begränsning av strategiska kärnvapen, det så kallade START-avtalet, som löper ut hösten 2021. Han har också i maj 2020 förklarat att USA kommer att avträda från det internationella så kallade Open Skies-avtalet. Det är ett förtroendeskapande avtal, som medger kontroll från luften av att nedrustningsavtal följs och att det inte sker militär uppbyggnad i hemlighet. Det har främst sin betydelse i Europa och mellan USA och Ryssland. Därmed förlorar det sista av de stora avtal som skapade förtroende mellan stormakterna efter Sovjetunionens upplösning sin betydelse.

Trump säger att USA skall återuppta provsprängning av kärnvapen och förstärka USA:s kärnvapenarsenal. Han säger också att USA kan börja förhandla om kärnvapenbegränsningar och andra avtal om rustnings- och vapenbegränsningar, men bara om också Kina deltar. Kina förklarar för sin del att man inte har något intresse att delta i sådana förhandlingar och att man i stället ämnar öka sitt innehav av kärnvapenstridsspetsar till 1000.

Europa i kläm

Under det senaste kvartalet har världen blivit betydligt mera komplicerad för EUs medlemsländer. Kina och USA framstår som motståndare i en ny version av kallt krig. Ryssland står tydligt, men inte oreserverat, på Kinas sida. USA utgår från att EU skall följa USA:s politik, men EU vill inte vara en del av någon allians mot Kina och står i handelsfrågor ofta närmare Kina än USA. EU, särskilt Tyskland, har alltför stora ekonomiska intressen i Kina för att vilja ha någon konfrontation om ekonomiska frågor. Kina fortsätter att locka EU att bli en allierad i ansträngningar att bevara frihandeln i världen mot USA:s angrepp, men Kina talar samtidigt nedsättande om EU:s grundvärderingar och politiska system.

Särskilt just nu, när EU:s egna problem med medlemsländer som Ungern ifrågasätter den gemensamma värdegrunden är det viktigt att bevara sammanhållningen och att värja sig mot Kinas ambitioner att påtvinga andra länder sina värderingar. Det blir viktigare att inte hamna i något slag av ”Kina-läger”. Att Ungern och tio andra EU-länder också är medlemmar av den så kallade 17+1-gruppen av länder tillsammans med Kina försvårar både sammanhållningen och kommissionens försök att skapa en ”robust” Kina-politik. I stort sett får därför varje land värja sig själv mot påtryckningar.

I militära frågor har EU inte mycket betydelse, och NATO sysslar inte med försörjningsfrågor och blir därmed av ringa betydelse under ett hybridkrig av den typ som Kina säger sig redan befinna sig i förhållande till USA. En mera allvarlig konfrontation mellan USA och Kina lär kunna medföra stora svängningar på världsmarknaden och plötsliga bristsituationer ifråga om varor som är essentiella för folkförsörjningen. EU är alltför byråkratiskt organiserat för att vara till hjälp i plötsligt uppkommande bristsituationer.

Stormakter mera hänsynslösa mot småstaternas intressen

Stormakterna har på senare tid uppvisat flagranta avsteg från regler för internationellt umgänge i syfte att utöva påtryckningar på mindre länder.

Exempelvis bedrev statliga medier i Kina under 2018 en kampanj för att få medborgarna att sluta köpa sydkoreanska varor med anledning av att Sydkorea var på väg att upplåta mark till amerikanska missilförsvarsanläggningar. Kampanjen blev så framgångsrik att den stora sydkoreanska varuhuskedjan Lotte tvingades att sälja sina tillgångar i Kina.

USA har infört sanktioner mot företag i Europa, som deltar i Nord Stream 2-projektet om en ny gasledning under Östersjön från Ryssland till Tyskland. Det ledde bl a till att ett schweiziskt företag, som hade en nyckelroll, drog sig ur projektet. Det har dock drivits vidare av Ryssland med egna resurser, vilket har lett till att det nu ligger ett lagförslag på den amerikanska senatens bord om ytterligare och strängare sanktioner, som skall drabba även företag i Europa som bara indirekt bidrar till projektets genomförande. Svenska företag kan komma att beröras. Tendensen är tydlig; Både Kina och USA uppvisar en växande” exceptionalism”, d v s tendens att brutalt sätta sina egna intressen över regler för internationellt umgänge.^[3] Inte ens allierade går säkra.

Kalla kriget, version 2.0 är här; Hybridkrigföring under ”fredstid”

Hybridkrigföring mellan stormakter kan skapa katastroflägen för tredje länder alldeles oavsiktligt och på sätt som inte kan beskrivas som ”krigsåtgärd”. I Kina har PLA utvecklat en hel begreppsapparat för hybridkrigföring ”i fredstid”, och där talar man om att landet redan befinner sig i hybridkrig med USA (https://kkrva.se/om-att-fora-krig-i-fredstid).

USA tillämpar sanktioner mot ett växande antal länder, även bland ”vänner och allierade”, som samarbetar med motståndare. Det medges inte någon ”neutralitet”, som kan skydda mot skadeverkningar, och det lönar sig inte att begära hjälp från EU eller NATO.

Det är inte givet att läget skulle normaliseras om Donald Trump skulle förlora presidentvalet i höst. Xi Jinping kommer att sitta kvar vid makten i Beijing och lär inte ändra Kinas inriktning på fortsatt expansion. Även en mindre konfrontationsbenägen amerikansk president skulle sannolikt behöva fortsätta att försöka förhindra att Kina ersätter USA som världens ledare. Ett delat ledarskap mellan Kina och USA framstår inte som en realistisk utväg.

Kriser mera normalt, svensk försörjningsberedskap måste ses över

Corona-krisen har visat på uppenbara brister såväl i den svenska sjukvårdsberedskapen som i statens förutsättningar att snabbt sätta in motåtgärder. Bränderna i Mellansverige 2018 visade liknande brister i den kommunala katastrofberedskapen och frånvaro av förutsättningar för att bistå med statliga motåtgärder. Vi kommer sannolikt snart att uppleva brist på vissa livsmedel i spåren av Corona-krisen. Säsongsarbetare kan inte resa över gränserna för att plocka frukt och ta in skördar. Försörjningskedjorna i elektronisk och annan högteknologisk industri, men även vanlig verkstadsindustri har visat sig sårbara under Corona-krisen. Den svenska tillverkningsindustrin kommer antagligen att möta svårigheter att få igång produktionen igen. Stormaktsmotsättningar, handelsstörningar, Corona-viruset och dess återverkningar ser ut att fortsätta erfordra katastrofåtgärder för en obestämd tid framöver.

Staten bör därför verka för att höja beredskapstänkandet i hela samhället och själv ta ett större ansvar för samordning av myndigheternas verksamhet och deras samverkan med det övriga samhället. En åtgärd, som bör stå högt upp på en ”att-göra-lista” är att se över vilken roll som bör spelas av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, dess styrning, uppdrag, befogenheter och resurser – i syfte att stärka dess roll. Ännu viktigare är att förse regeringen med befogenheter att direktstyra myndigheter och kommuner i nödlägen.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

[1] Kiesow, Ingolf: ”Hoten växer mot USA:s makt över Stilla havet”, KKrVAHT, 2 häftet 2020.
[2] Canada, Frankrike, Italien, Japan, Storbritannien, Tyskland och USA.
[3] Kiesow, Ingolf: ”Kinas och USA:s angrepp på folkrätten”, KKrVAHT, 2 häftet 2019, s. 17-34.

Erfarenheter av den pågående pandemin är att både politiker och många fackmän lätt fokuserar på aktuella problem och deras förväntade utveckling. Coronaepidemin har akut visat brister i den civila beredskapen. I ett längre perspektiv gäller att många har  upptäckt de återuppståndna ryska anspråken på stormaktsstatus med konsekvenser för den militära beredskapen. En väsentlig fråga är  hur man skall få till stånd bättre beredskap och ett snabbare agerande i ett antal avseende, såväl militära som civila. Efter tsunamikatastrofen inrättades visserligen ett politiskt organ i statsrådsberedningen som förväntades öka besluts­förmågan vid katastrofer av liknande natur. Men det visade sig senare lätt att med ett penndrag flytta detta organ åt sidan. Lika lätt har det varit att försumma andra beredskapsaspekter.

Rimligen kommer uppmärksamheten under de närmaste åren att vara riktad på olika åtgärder syftande till högre beredskap. Men risken är också stor att i en ny avspänningssituation kommer strävan efter att minska utgifterna för beredskap att dominera. Minst lika viktigt är också att tidigt se och identifiera nya hot – civila såväl som militära. Det är därför viktigt att under de närmaste åren skapa och fast etablera institutioner och procedurer som med jämna mellanrum, gärna årligen, uppdaterar en bred riskavvägning samt granska att beredskapslagar och riktlinjer följs. I fokus skall då vara tänkbara förändringsmöjligheter i utvecklingen.  Väsentligt är att riskavvägningar görs strukturerade och dokumenterade samt tar hänsyn till dynamiken och allvaret i möjliga hot liksom möjligheter att reducera hotens inverkan.

Min förslag här är att införa ett sekretariat för beredskap och säkerhet. Ledaren bör  benämnas Nationell säkerhetsman.

En inspirationskälla till förslaget utgörs av justitieombudsmännen. Säkerhetsmannen med kansli skall liksom dessa ses som riksdagens organ för att granska områden där erfarenheten visat att regeringen och den politiska debatten runt regeringsmakten liksom motsvarade på regional- och primärkommunal nivå inte fungerar väl. Säkerhetsmannen bör då, i likhet med  justitieombudsmännen, tillsättas direkt av riksdagen.

En annan inspirationskälla utgörs av den finska Beredskapscentralen som bland annat har att ange en beredskapsavgift som i Finland finansierar lagring av vissa varor som kan bli sär­skilt viktiga vid kriser. Nationella säkerhetsmannen bör förses med motsvarande makt samt ha till uppgift att i övrigt bereda överordnade statliga beslut rörande beredskap och hur dessa efterlevs.

Den främsta inspirationskälla utgörs dock av Riksbanken, där dess direktion i regelbundna intervall beslutar om reporäntan. I samband med att dessa beslut redovisas en fackmanna­bedömning av det ekonomiska läget. Tillsamman med beslutet om reporäntan utgör denna bedömning ett väsentligt grundvärde för den ekonomiska politiken under den närmaste framtiden.

Säkerhetsmannen bör analogt med Riksbankchefen utnyttja det tillfälle som uppstår när det aktuella beslutet beträffande en beredskapsavgift tillkännages. Detta för att tillkännage en aktuell riskavvägning i olika dimensioner samt hur olika former av säkerhet och beredskap utvecklas. Tidpunkten är lämpligen på våren eller eftersommaren så att redovisningen kan utgöra en grund för arbetet med den statsbudget som sedan presenteras på hösten och då främst med avseende på olika beredskapsåtgärder.

Nationella säkerhetsmannen skall dessutom ha frihet att larma, officiellt eller inofficiellt, när läget så påkallar.

Både Försvarsmakten och Myndigheten för Säkerhet och Beredskap har båda ett ansvar för beredskap, men har naturligen en huvudinriktning mot förvaltning av bestående organisationer, om än på olika sätt. Nationella säkerhetsmannen med kansli bör ha som inriktning att uppdatera underlag för grundläggande riskanalyser och beakta eventuella signaler om nya hotföreteelser samt att övervaka efterlevnaden av beredskapslagar och föreskrifter.

Även om den civila beredskapen i dagsläget kommer att höjas behövs åtgärder för att långsiktig skapa en broms som åtminstone förmår motverka omotiverad återgång till ett svagare beredskapstänkande.

Likaså behövs en broms som förmår reducera om man i framtiden vill dra ner beredskap och förmåga att möta antagonistiska hot efter en tids relativt lugn. Detta mot bakgrund av hur dagens situation uppstått. Försvarsmaktens agerande inför Försvarsbeslut 2004 finns tydligt beskrivet i Katarina Engbergs skrift ”När totalförsvaret föll samman – Dokumentation och analys av tankegodset bakom nedmonteringen av det svenska totalförsvaret 1999 – 2005”. I denna skrift framgår att Försvarsmakten tidigt agerade för att då gällande politiska beslut beträffande olika former av beredskapssättning av det militära försvaret skulle överges och ändras mot den betydligt lägre nivå som sedan kom att formuleras i Försvarsbeslut 2004. Försvarsmakten blev kring hösten 2002 övertygad om att ett väpnat angrepp mot Sverige kunde uteslutas, i varje fall inom då överskådlig tid. Detta borde, enligt min mening, ha varit att betrakta som stort beslut som föregåtts av en tydlig beslutsprocess med en redovisning av olika handlingslinjer med sina fördelar och nackdelar. Beslutet borde sedan ha tagits på poli­tisk nivå. I stället togs det i realiteten i en liten krets inom högkvarteret. Det meddelades sedan som ett underlag i de följande perspektivplanerna och som då inriktades mot att diskutera hur Försvarsmakten skulle utvecklas som en följd av detta beslut. Resultatet av detta förelades sedan dåvarande försvarsberedning inför Försvarsbeslut 2004. Denna försvarsberedning hade naturligtvis i formell mening möjligheter att fatta ett annat beredskapsbeslut. I praktiken var detta dock inte möjligt, bland annat beroende på att alternativ inte fanns tydligt redovisade och konsekvensbeskrivna.

Det kraftigt minskade behov av militärt försvar och beredskap blev sedan indirekt styrande för synen på behovet av civil beredskap. Där gjordes visserligen försök att överväga och peka på behov av förmåga mot omfattande kriser och olyckor, både allmänt och efter t ex tsunami­katastrofen. Dessa försök har dock inte blivit framgångsrika. Detta på grund av den kraftiga försämring av det allmänna säkerhetstänkande på samhällsnivå som inspirerades av den militära nedrustningen. Ett organ som kunnat ange tydligare beslutsunderlag hade rimligen gett bättre förutsättningar inför Försvarsbeslut 2004.

Säkerhetsmannen och hans kansli skall också granska hur de överordnade besluten och rekommendationerna efterlevs vid myndigheter och kommunala förvaltningar. En sådan granskning kan upplevas som omfattande och därmed erfordra stora resurser. Här måste dock på­pekas att det i normal revision ingår en granskning av i vad mån den granskade verksamheten följer lagar och förordningar. Facktermen för detta är förvaltningsrevision och den är lika väsentlig som den mera allmänt kända ekonomiska revisionen. Det innebär exempelvis att Riksrevisionen granskar i vad mån Försvarsmaktens olika delar följer de politiskt beslutade beredskapsåtgärderna i dess olika dimensioner. På motsvarande sätt skall regionernas revisorer granska att regionernas olika förvaltningar följer lagar och förordningar som gäller säkerhet och be­redskap i olika hänseenden. Om revisorernas granskning hittar allvarliga fel skall man rekommendera att aktuell styrelse inte beviljas ansvarsfrihet med allt vad detta innebär.  Motsvarade gäller för de kommunala revisorerna. Uppgiften för säkerhetsmannen och hans kansli blir då att följa i vilken grad sådan revision utförs och att anmäla till respektive beslutande organ om så inte är fallet. Revisionens granskning offentliggörs och kan naturligtvis också ytterst leda till politiska åtgärder. I allvarliga fall blir rekommendationen att berörd beslutsförsamling inte ger aktuell styrelse ansvarsfrihet. Säkerhetsmannens verksamhet blir således att följa och i förekommande fall komplettera den offentliga revisionens vad avser säkerhets och beredskap.

Inrättande av Nationell säkerhetsman för beredskap och säkerhet i samhället bör leda till starkare förmåga att möta säkerhetspolitiska omkastningar och olyckor av olika slag.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.