Provokationer i sydöstra Europa under hösten?

Samtidigt som kriget i Syrien haft fokus på befrielsen av Mosul och bombningarna av Aleppo samt valet i USA har inte den övriga omvärldsutvecklingen stått stilla.

I fd Jugoslavien har det montegrinska valet överskuggats av en avslöjad destabliseringsoperation med ryska förtecken. Ett 20-tal serbiska och montegrinska medborgare greps i samband valet 16OKT2016 och beslag gjordes av utrustning militärt ursprung. Syftet tros vara att försöka störta den sittande och numera omvalda regeringen till förmån för den proryska oppositionen, Demokratiska fronten. Planen var genom att kuppmakarna iförda falska polisuniformer skulle storma parlamentet och med våld tillskansa sig makten, något som nu avslöjades och stoppades av den montegrinska säkerhetstjänsten. Mer om detta finns att läsa [html]här på The Guardian\html] 
Samtidigt har även ett annat kuppförsök ha avvärjts i grannlandet Serbien, där två vapengömmor har har avslöjats. Planen där förmodar ha omfattat ett attentat mot den serbiske premiärministern. Bland annat skall den ena vapengömman påträffats i anslutning till premiärminister Vucics hem.
Påpassligt nog finns inga bevis på att ryska staten är inblandad i dessa avslöjanden. 

02-15NOV2016 genomförs dessutom i Serbien övningen Slaviskt broderskap med ryska och serbiska fallskärmsförband samt en mindre kontingent från Vitryssland.
På det ockuperade Krim har den ryska säkerhetstjänsten FSB enligt egna ord avslöjat två stycken infiltrationsförsök av ukrainska terrorister. 

Den första operationen inträffade 10AUG2016 där en grupp ukrainare tillfångatogs i samband med infiltration av Krimterritoriumet. Bildbevisen som dock lades upp genomskådades snabbt att vara förfalskade och härleddes till bl a bildbanker. Ett exempel på detta skall vara en bild på ett tält som användes som förläggning av de påstådda agenterna kunde snabbt kopplas till bildbanken Fotolia

På dagen tre månader senare , 10NOV2016 greps ytterligare en ”ukrainsk provokatör” på Krim. Denna gång utrustad med airsoft-vapen och tillbehör. Nogsamt underlåter man i rysk media att nämna något om det utan visar upp bilder på beslaget utan att skärskåda det närmare. 
I den fd sovjetrepubliken Moldavien är det presidentval 13NOV2016. I den avslutande valomgången står det mellan den ryssvänlige Igor Dodin, som är favoriten och den EU-vänlige Maia Sandu.  
Slump eller delar av en intrikat plan? Tiden får utvisa…


Stockholm, en stad som slutat fungera

Skriver normalt om säkerhets- och försvarspolitik, brukar inte skriva om odugliga kommunala förvaltningar och beslutsfattare, men nu kan jag bara inte låta bli.

Vill man kan man lägga en beredskapsaspekt på inlägget. Vad om en större katastrof skulle drabba staden?

Idag gjorde jag två längre utflykter till fots i innerstaden. Hade jag varit utlänning hade jag dragit slutsatsen att jag hamnat i en stad där det inte finns några ansvariga för att grundläggande samhällsservice ska fungera, alternativt att staden är så korrupt att de som borde vara ansvariga tillsats på andra meriter än kompetens (och kanske också stulit avdelade pengar för att satsa på projekt som främjar deras egna intressen) - ett illa organiserat u-land av värsta sort.

Snart två dygn efter det att det stora snöfallet slutat är de flesta trottoarerna oframkomliga. Människor tvingas ut i moddiga körbanor för att ta sig fram (själv hjälpte jag två mammor med barnvagnar från trottoaren till ut i gatan, bland bilarna, då trottoaren var omöjlig att använda på grund av tjocka ojämna isvalkar, snömodd och halka).

Under mina två utflykter såg jag inte en enda plogbil eller annan maskin som röjde snö. Inte heller såg jag till en enda människa med skyffel eller andra verktyg som försökte göra trottoarerna framkomliga.

För en halvtimme sedan (under min andra utflykt) hade trottoarerna blivit än halare. Det hade börjat frysa till. Att sand och salt skulle kunna minska risken för fotgängare att falla omkull och eventuellt bryta armar och ben tycks var en noga fördold hemlighet i Stockholm. Eller så saknar man förmågan att organisera ens en rudimentär halkbekämpning.

Att det inte inom två dygn efter att snöfallet upphört pågår en effektiv snöröjning och halkbekämpning kan knappast betecknas som något annat än grav inkompetens. Stockholm är knappast en stad där snöfall kan betraktas som en oväntad och omfattande naturkatastrof som det ska ta flera dagar att bemästra.

Självfallet kan det vara så att de ansvariga inte alls är inkompetenta och dumma, de är bara extremt cyniska. Varför slösa pengar på snöröjning och halkbekämpning när snön ändå kommer att smälta bort. Några dagars besvärligheter kommer snart vara bortglömda. Varför lägga energi på att lösa problemen, det kan också kräva jobbiga beslut, bättre att göra ingenting - något ansvar kommer ändå inte att utkrävas.

Dessutom, de ökade sjukvårdskostnaderna på grund av fler benbrott och andra skador belastar inte stadens budget. Pengarna vi slipper lägga på snöröjning etc ut kan vi istället använda till våra personliga favoritprojekt. Att en och annan kan få lite besvär av sitt brutna ben, eller att någon mamma med barnvagn blir påkörd är inte vårt problem.

Kanske det vore en lämplig uppgift för några journalister att försöka gräva fram vilka planer som fanns (alternativt inte fanns), vilka beslut som efterhand fattats (eller inte fattats) för att bemästra situationen och kanske inte minst identifiera vilka som är ansvariga för att det ser ut som det gör. Det senare för att dessa ska kunna bytas ut mot några förhoppningsvis dugligare personer.

Stolthet och inte martyrskap bör prägla veteranfrågan

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

 
av Erik Lagersten

Under hösten har en viral inbjudan florerat på nätet. Vänner har uppmanat vänner och förband har uppmanat förband att markera uppskattning för veteraner och belysa problematiken med kamrater som drabbats av olika former av efterverkningar med anledning av militär tjänstgöring. Särskilt har uppmärksammats det faktum att i USA tar 22 veteraner om dagen livet av sig och därför har utmaningen kommit att handla om 22 armhävningar i 22 dagar.

Många har gjort inlägg på temat och även överbefälhavaren drog sitt strå till stacken. Chefen för livregementets husarer utökade för egen del prövningen till imponerade 110 dagar med 22 armhävningar per dag men även ledarskribenten Ivar Arpi prövade fysikens lagar. Bland det mest imponerade sågs 1st Battalion, The Royal Gurkha Rifles göra det i trupp och Försvarsmaktens produktionschef flyggeneralen Anders Silwer i en komplett serie.

Även jag fick vänligen några nomineringar, men då armhävningar inte riktigt är my cup of tea blev min utlovade respons ett resonemang kring veteranfrågan och möjligtvis ett problematiserande.

Under många år har Sveriges och Försvarsmaktens hantering av veteraner lämnat mycket att önska. I det allmänna medvetandet, men också från företrädare för det officiella Sverige, talas det ofta om att vi inte varit i krig på 200 år. Det är korrekt om man talar om våra gränser men inte när det gäller våra medborgare. Sedan andra världskriget har mer än 100 000 svenskar deltagit i internationella insatser. Det gäller personal och frivilliga ur Försvarsmakten men också polis, räddnings- och biståndspersonal med flera. Insatserna har omfattat allt från lugna områden till operationer under krigsliknande omständigheter.

Sverige har aldrig fullt ut kunnat ta till sig de händelser och omständigheter som mötte unga svenskar och som dessa tog med sig hem. Många äldre veteraner, men också yngre, talar om ett bemötande som i bästa fall var oförstående. Även inom Försvarsmakten betraktades inte alltid internationell tjänst eller ”skarpa” erfarenheter med blida ögon. Det var på kaserngården som det gjordes karriär.

Synen på veteraner och kraven på berörda myndigheter förändrades dock i slutet av 2000-talet. Politiker, myndigheter men även veteraner själva både ändrade språkbruk och handling och tog de steg som var nödvändiga för att ge personalen både erkänsla, men också det stöd som krävs för att kunna återgå till det ”ordinarie” civila eller militära livet. Mycket återstår men det som gjorts är i grunden väsensskilt från tidigare betraktelsesätt. Vi pratar om veteranfunktioner centralt och lokalt, veterandagar och en veteranchef på generalsnivå samt kanske det mest symboliska, att våra kongoveteraner erhöll medalj eller jetong för sina insatser nära 50 år efter att avslutad insats. Det senare är både en glädje och en skam för det officiella Sverige på en och samma gång. Det finns också en volontärrörelse som är värd att märka och mycket imponerade där kanske främst VRRs ekonomiska stöd bör uppmärksammas.

Men man bör vara observant på hur veterandiskussionen tenderar utvecklas. USA formar på många sätt föreställningsvärlden om veteranpolitiken. Där finns ett veteranomhändertagande, en särskild minister och ett system för veteranfrågor. Det ses som självklart i landet, även om det har brister, och Sverige tittar gärna på detta som modell.

Problemet är att i andra länder så är veteranfrågan dubbel. Det bygger på ett omhändertagande men främst på en genuin uppskattning för de som genomfört militärtjänst. För de som sett en militärparad i Frankrike, varit i Storbritannien veckorna innan Remembrance Day eller för den delen rest i uniform i USA vet att erkänslan strömmar mot den enskilde. Att varit veteran innebär oftast en merit och det allmänna visar detta i tanke och handling. Det positiva står i förgrunden och skapar förutsättningar för ett omhändertagande för de som behöver hjälp. De vanliga orden ”Thank you for your service” har en sådan dubbel innebörd.

I Sverige är det problemen som står i förgrunden och inte den positiva kraft veterankollektivet utgör. Av svensk statistik som finns tillgänglig har veteraner generellt bättre fysisk och psykisk hälsa än befolkning i stort. Det får inte genom tillfällig uppmärksamhet skapas en bild av veteraner som ett problem, utan fokus måste ligga på en stor grupp som borde vara efterfrågade som en samhällsresurs. Här har vi som burit eller bär uniform ett stort ansvar.

Vi riskerar att få enskilda som känner att de är martyrer för en bristande uppskattning eller erkänsla. Det finns också tendenser att förklara alla problem som uppstår senare i livet på tidigare militärtjänstgöring. Det tror jag är en olycklig generell problemformulering, till men för den enskilde i synnerhet och för veteraner i allmänhet.

Jag skulle vilja att regeringen, Försvarsmakten, Polisen, övriga berörda samhällsfunktioner samt veteranföreningar talade om sina veteraner som en samhällsresurs och en grupp som vi alla har anledning att känna stolthet över, med uppskattning som utgångspunkt och inte med medömkan. Att vi hjälper dem som behöver stöd, men att vi inser att dessa är färre än de många som positivt utvecklats genom sin tjänstgöring. Att svensk militärtjänstgöring internationellt och nationellt betraktas som en merit och inte något som unga soldater känner att de behöver dölja sin erfarenhet av när de söker jobb. Att stolthet präglar veteraner snarare än motsatsen, och att de som har berättelser om sina erfarenheter berättar om dem snarare än tiger. Först då får vi en sund veterankultur, i en svensk kontext, att prägla en nation med ständigt pågående militära insatser till gagn för svenska intressen.

 
Författaren är kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen och tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten.

Förorten i det säkerhetspolitiska perspektivet

av Lars Holmqvist

Läget i våra mest utsatta förorter, där bördan av kriminalitet är som tyngst, är idag sådant att det riskerar att påverka svensk säkerhetspolitik. Staten bör skyndsamt vidta åtgärder för att vända utvecklingen, inte bara för att vi har – eller i alla fall borde ha – förpliktelser mot de många medborgare som för närvarande tvingas leva i kriminalitetens skugga, utan för att sådana åtgärder även stärker svensk säkerhetspolitik.

Rysslands försvarsministerium organiserar och finansierar Медиа-Ас (Media Ace), en mediefestival som hölls första gången 2015 och som är tänkt att vara återkommande. Vid den första festivalens final den 28 mars 2015 höll Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu ett anförande där han bland annat sade följande:

”The day has come when we all have to admit that a word, a camera, a photo, the Internet, and information in general have become yet another type of weapons, yet another component of the armed forces…” texten från Interfax.ru

Det förklarar Media Ace. Om information är ett av dagens vapen så faller det sig naturligt att ett försvarsministerium organiserar mediafestivaler.

Samtiden bjuder oss på fler domedagsprofeter än vanligt. Både i vårt land och utomlands finns många som gärna sprider budskap i linje med att samhället håller på att förstöras (eller redan är förstört) eller vi alla står inför en nära kollaps av det ena eller andra slaget. Några utländska exempel kan vara de argument och det språkbruk vi kunde se i samband med Brexitomröstningen (både före och efter 23/6) och den nu pågående amerikanska presidentvalskampanjen. En folkhemsk variant som läsaren kanske känner igen är Socialdemokraternas upprepade budskap från 2014 (ursprungligen troligen myntat av Håkan Juholt) om att ”något har gått sönder i Sverige”.

I Sverige kommer idag liknande budskap inte från ett fåtal källor, utan från många. Vi kan se exempel på alarmistiska debattörer mot vilka kan ställas ledarskribenter som manar till återhållsamhet. Intresset för preppning ökar, inte bara i media utan även MSB har påbörjat utbildning i den blygsamma ambitionen att överleva i minst 72 timmar på egen hand. Antalet bloggare och andra i sociala medier som ägnar sig åt detta ämnesområde är oräkneliga. Bland alla dessa finns allt från vanliga medborgare som uttrycker sin oro till målinriktade manipulatörer som verkar i syfte att skapa oro i samhället. De ryska medieaktörerna RT och Sputnik bidrar gärna.

Sedan tidigare har våra politiskt tillsatta makthavare varit vana vid en kritiskt granskande journalistkår. Däri ligger ingenting nytt. Men bilden har förändrats på kort tid, något som nu ställer högre krav på den politiska sfären. En höjning av kraven som alla politiker kanske ännu inte har uppfattat. Det räcker inte att göra ungefär rätt och acceptera att medial kritik – befogad eller inte – återkommer med jämna mellanrum. När landet ställs inför försök att riva ner vår tillit, vidga sprickorna i samhället och att underblåsa ett förakt mot ”eliten” eller mot ”dem där uppe” så måste vi som samhälle vara bättre, mer uppmärksamma, snabbare i reaktionen och bäst av allt, vara kapabla att förekomma.

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Utdelat flygblad, oktober 2016

Utdelat flygblad, oktober 2016

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Låt oss se på läget i våra mest utsatta förorter.

I oktober 2014 presenterade Rikskriminalpolisens underrättelsesektion en rapport med namnet ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”. Rapporten nämnde att det vid tidpunkten fanns 55 geografiska områden, i 22 städer, där ”lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället”. Detta döptes snabbt om till ”no go-zoner” i SvD och begreppet har därefter alltmer satt sig, inte minst efter ett antal fall av stenkastning mot blåljuspersonal under senare tid.

Tanken att ambulans, brandkår eller polis skall behöva skydda sig mot stenkastning eller uppeldning står förstås i stark kontrast mot den normalbild som formats i vårt land under sekler.

En annan sak vi möter i våra media är utvecklingen av kriminaliteten. Den långsiktiga trenden enligt BRÅ är att kriminaliteten minskar. Samtidigt levererar media uppgifter som pekar åt det motsatta hållet. I november 2015 presenterade SVT statistik över skottskadade och dödsskjutna i Stockholm/­Göteborg/­Malmö jämfört med Köpenhamn/­Oslo/­Helsingfors från 2010 och framåt. De två grupperna med städer är ungefär lika folkrika.

I de svenska städerna hade 361 blivit skottskadade under perioden jämfört med 70 i grannländernas huvudstäder. Dödsskjutningarna uppgick till 45 mot 11. Under 2016 har hittills (slutet av oktober) 105 skottlossningar rapporterats i Stockholms län. Även detta är en rekordnotering.

Slutsatsen är enkel nog. Problemet med skottlossningar är på en betydligt högre nivå i Sverige än i Danmark, Finland och Norge, länder vilka mer än några andra liknar vårt eget. I själva verket är skjutningarna så pass många och ökningen har varit så pass snabb att det är besynnerligt att frågan inte tas på större allvar i den allmänna debatten.

Den svenska polisorganisationen har utsatts för åtskillig press den senaste tiden. En omfattande omorganisation, från 21 länspolismyndigheter till en samlad myndighet indelad i sju regioner, har genomförts och inte utan viss friktion. Den sittande rikspolischefen har varit omstridd, den stora migrationen under hösten 2015 innebar en kraftig belastning på Polisens resurser. Poliskåren har på olika sätt luftat missnöje med löner, kommenderingar och betungande administration.

Det ovan skissade problemklustret, förorter som plågas av kriminalitet och en poliskår under press, utgör i sig en ymnig källa att ösa ur för den som medvetet och uthålligt vill sprida bilden av en förestående svensk samhällskollaps. Det vore därför värdefullt om vi i närtid kunde vända utvecklingen.

Förslag till åtgärder

Även om ”den hotande kollapsen” är långt borta finns det åtskilliga skäl att vända utvecklingen, att låta rättssamhället få räkna hem några signifikanta segrar. Rätt hanterat, kan vi inte bara möta hoten utan vända dem till vår fördel.

Det första steget är att formulera en målbild för förorterna, kring vilken vi kan bygga största möjliga uppslutning. Jag ska inte försöka formulera den, men väl några beståndsdelar som borde ingå i en sådan:

  • De medborgare som bor i något av de 55 områdena (Jag har ingen exakt siffra, men det rör sig om – med råge – ett sexsiffrigt tal personer och vore de samlade på en ort, skulle det vara en av rikets största städer) kan gå ner i tvättstugan eller i parkeringshuset en helgkväll utan att riskera möta knarkförsäljning eller annan kriminalitet
  • Alla medborgare är trygga i att bära religiöst eller kulturellt präglade kläder och symboler, (som t ex niqab, kippa, krucifix eller regnbågssymboler) under dygnets alla timmar och de kan även tryggt välja att inte bära dem
  • Betydligt färre bilbränder
  • Polisen, såväl organisationen som enskilda poliser, upplever att det löpande arbetet leder till framgång och därmed är till glädje för medborgarna
  • Organiserade kriminella upplever motsatsen. Deras vardag innebär ständiga motgångar och de märker att livet som brottsling blir allt svårare.

Några saker måste finnas på plats för att nå målbilden. Framgångsfaktorer:

  • Statsmakten måste vara tydlig när man kommunicerar vad som skall uppnås. Planen för uppföljning skall vara lättfattlig och den måste följas över tiden
  • Tillräckliga resurser. Arbetet kommer att kosta och det måste finansieras. Poliskåren vet rimligen bäst hur tillförda medel skall komma till nytta mest effektivt, givet att uppgiften har definierats tillräckligt tydligt
  • Poliser på fältet skall arbeta efter väldefinierade och ändamålsenliga mandat som inte är i onödan begränsande
  • Vi måste få till ett mer effektivt samarbete mellan domstolsväsende och poliskår. Det är oacceptabelt att enskild polis, som idag, ska tvingas tillbringa flera timmar av ett arbetspass på stationen p g a ineffektiva administrativa rutiner, avseende tillgången på jouråklagare och annat
  • Att den politiska ledningen och Polisledningen är redo att ge fältinsatserna ett helhjärtat stöd över tiden, särskilt i händelse av olika slags mediareaktioner.

Det säkerhetspolitiska syftet med en satsning av detta slag är att de som försöker måla upp bilden av en svensk samhällskollaps ska uppleva att uppmålandet blir det enda resultatet. Men värdet av att ett stort antal svenskar slipper uppleva kriminalitetens inverkan på vardagslivet är också stort. Inte minst förmedlar vi att även förortsbornas välbefinnande, inte bara medelklassens, är viktigt. Det finns nog anledning att tro att samhället har brustit i detta avseende hittills.

Någon kanske undrar. Krävs det inte sociala insatser, istället för poliser? Jovisst. Den långsiktiga lösningen är aldrig polisiär. Sociala insatser för att förebygga problem, att kunna ta tag i uppkomna problem tidigt, ge stöd till familjer och/eller barn och ungdomar i riskzonen eller att aktivt stödja dem som vill lämna ett kriminellt liv bakom sig, kommer antagligen att kräva långt större resurser framöver än vad vi för närvarande betalar.

Behovet finns inte enbart i de 55 områdena utan även i andra områden som för närvarande har en negativ utveckling och i våra stadskärnor.

Men ur säkerhetspolitisk synvinkel blir logiken delvis en annan. Det är angeläget att vi snabbt visar – både oss själva och våra ovänner – att Sverige har läget under kontroll och att vi har både förmåga och vilja att vända utvecklingen i våra mest utsatta områden. En seger i förorten är också en seger för svensk säkerhetspolitik.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Säkerhetspolitikens paradigm, dilemman och paradoxer

av René Nyberg

De säkerhetspolitiska utredningar som offentliggjorts i Finland och Sverige har skapat en tydligare bild av skillnaderna och likheterna mellan länderna. Uttrycket Common strategic space är ett nyckelbegrepp i Finlands Natoutredning. Det syftar på närheten och det ömsesidiga beroendet, alltså på det faktum att Finlands och Sveriges beslut och åtgärder påverkar varandra. Däremot är talet om automatik vilseledande. Båda länderna fattar sina egna beslut utgående från sina nationella intressen.

På andra sidan Bottniska viken förs en annorlunda diskussion. Den svenska debatten är öppet partipolitisk. Sverige har mycket att ta igen när det gäller att stärka den egna försvarspolitiken. Efter Kalla krigets slut monterade Sverige ner sitt försvar och avstod från det territoriella försvaret och värnplikten. Kvar har man dock en av tradition stark vapenindustri, ett flygvapen med hög prestationsförmåga, en slagkraftig marin med toppresterande ubåtar och en underrättelseförmåga i världsklass.

Finlands styrka är avskräckning genom bestridande från att utnyttja Finlands territorium – deterrence by denial. Således ett territoriellt försvar.

Finlands svagheter har att göra med materiel och den långsamma höjningen av beredskapen. Vidare är detaljerna i den kommande underrättelselagen fortfarande öppna, framför allt vad gäller metoderna för inhämtning av information.

Frågan om södra Östersjön, som dominerar i den svenska debatten, får Finland att framstå som en avlägsen landsända, en periferi. Det är dock en illusion. Södra Östersjön är ingen egen, fristående krigsskådeplats. Det är ingen ny neuralgisk front mellan Ryssland och Väst, som en svensk bedömare uttryckte det. Verksamheten på Östersjön är en återspegling av kriget i Ukraina och utgör därmed en sidoskådeplats – som visserligen ger upphov till nervsmärta, det ska inte förnekas. Det var därför Finlands F-18 Hornet-plan anföll och Sveriges JAS 39 Gripen-plan försvarade Gotland i september.

Den ökade militära verksamheten på Östersjön har breda återverkningar. Med den tangerar Östersjön Rysslands kärnområden, Sankt Petersburg och Murmanska kusten. I ett ryskt perspektiv visar sig hela Östersjön i ljuset av Sankt Petersburg och Sankt Petersburg-regionen. Södra Östersjön kan inte separeras från den större militärgeografiska helheten.

Den förmåga som Ryssland har skapat, att med hjälp av olika vapensystem bestrida tillträde till och kontroll över ett stridsområde – A2/AD – är en betydande militär faktor. På detta sätt agerar Ryssland förutom i Kaliningrad också på Krim, i Syrien och i Sankt Petersburg och Murmansk. I norr är strävan att skjuta fram skyddet av andraslagsförmågan ända till Norska havet. Uppgiften om att man grupperat S-400 SAM-robotar i Leningrads oblast i riktning mot finska gränsen är en del av denna helhet. Det har också att göra med robotförsvaret, vars begränsningar Ryssland och USA inte lyckats enas om.

Det är naturligt att Finland och Norge har en omfattande och politiskt betydelsefull bilateral agenda med grannlandet Ryssland. Medlemskapet i Nato är Norges sätt att hantera sitt eget dilemma, alltså det olösliga problem som en stormaktsgranne utgör. Däremot är det överraskande att Sverige inte har någon motsvarande väsentlig agenda. Stockholms kontakter till Moskva är i dag ringa, rentav sämre än på länge. I detta ligger något paradoxalt, alltså till synes ologiskt. Och det förklaras inte enbart av geografin.

Skillnaderna mellan Finland och Sverige stammar inte bara ur geografin, utan också ur ländernas olika historiska erfarenheter. De avspeglas direkt i dagens värderingar. Pragmatismen är Finlands trosbekännelse. Överlevnadsinstinkten – survival – definierar än i dag Finlands identitet. Sveriges ideologiskt färgade världsuppfattning har trängt den i andra världskriget och Kalla kriget hårt prövade pragmatismen åt sidan. Den 200-åriga neutralitetstraditionen utgör fortfarande en del av den svenska identiteten. Därför är en del av befolkningen i opinionsmätningarna för både neutralitet och en anslutning till Nato.

Detta förklarar vissa centrala skillnader i ländernas säkerhetspolitik. Enligt den svenske utredaren Krister Bringéus innebär det militära samarbetet mellan Finland och Sverige dock ett skifte av paradigm, alltså en ändring av ett allmänt accepterat tankesystem. Vid Gullrandadiskussionerna i juni konstaterade statsminister Stefan Löfven att det militära samarbetet med Finland syftar till operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden. De allra ivrigaste i Finland hann redan se framför sig en försvarsallians, dock utan att komma ihåg att Sverige varken ger eller begär några garantier. Detta är dock inget hinder för en utveckling av det militära samarbetet steg för steg.

En liknande paradox, det vill säga en skenbar ologiskhet, finner man i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten.

De ovannämnda exemplen återspeglar betydande kulturskillnader. Sveriges intresse för att utveckla det militära samarbetet vittnar dock om att Finland inte är den enda vinnande parten, även om det ökade strategiska djupet entydigt stärker Finlands ställning.

Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. I den oberoende Natoutredningen talar man om Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösta problem som dess oförutsägbara granne utgör. Då man inte kan lösa dilemmat måste man kunna hantera det.  

 
Författaren är Finlands f.d. ambassadör i Moskva och Berlin

Inget gästinlägg

Försvarets Forum är en källa till underrättelse som de flesta nog underskattat. Mats Helgesson delger i senaste numret följande:


- Sverige skulle kunna ha 500 stycken JAS 39 E, men om man inte har ett stridsledningssystem så hjälper det inte. Har man inte ett bassystem fungerar det inte heller. Man måste se det ur ett helhetsperspektiv. Att ha ammunition, ledning, logistik, baser. När man har allt detta på plats, ja då kan man börja leverera...

Vad säger Flygvapenchefen egentligen? Ingen stridsledning, inte tillräckligt med baser, inte nog med basförband och inte tillräckligt med ammunition.

Likväl förbrukar just flygvapnet en ansenlig del av vårt försvarsanslag de kommande tio åren.


Allan Widman

”Logistik har avgjort alla fälttåg”

Före Budapests omringning - en tysk Kungstiger på stadens gator. FOTO: Bundesarchiv/Faupel

"Elak som en svensk" var ett uttryck som uppkom i Polen som ett resultat av svenska skövlingar under 1600-talet. Det är en av många minnesvärda detaljer i artikeln "Grannar i krig och fred" av den militärhistoriske författaren Artur Szulc. Men med "Logistik - viktigare än vapen" har Szulc överträffat sig själv.

Artur Szulcs artikel om Sverige och Polen under 500 år i Populär Historia 11/2016 är synnerligen insiktsfull och läsvärd. Men i Militär Historia 11/2016 lyckas samme Szulc nog faktiskt slå sig själv. Visst är omslagets rubrik "Logistik har avgjort alla fälttåg - från antiken till idag" en förenkling, men det ligger mycket i denna förenkling - som kungar, diktatorer och politiker lyckas glömma eller förtränga om och om igen. I samma nummer återfinns också en nydanande och starkt illustrerad artikel om vad författarna träffande betecknar som "ett Stalingrad vid Donau", nämligen slaget om Budapest 1944-45. Artikelförfattarna Mirko Bayerl och Lennart Westberg har mejslat fram sin artikel genom flera års forskande inte minst i Ungern. Som om detta inte räckte innehåller samma nummer en intervju av pansarexperten Jan Forsberg, bara ett citat ur den: "Det var nionde gången som jag blev utslagen".

Frivillighet eller tvång – vad vore bäst för Sveriges försvar?

av Fredric Westerdahl

Försvaret bygger idag på frivillighet och har idag mycket professionella medarbetare. Soldater och sjömän är mer kompetenta idag än förr. Vi får nog bege oss till sjuttonhundratalet för att finna högre nivå på erfarenhet och duglighet bland soldater och sjömän. Tillsammans löser försvarets personal svåra uppgifter, såväl i Sverige som ute i världen. Omvärldsläget gör nu att ett starkare försvar krävs.
 

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Våra folkvalda vill inte betala kostnaderna för det försvaret de beslutat om, utan verkar vilja vältra över stora delar av försvarets personalkostnader på de individer som ska tvingas till värnpliktstjänst utan lön.

Frivillighet innebär att en medborgare fritt väljer att leva och verka som hon eller han själv vill. Att med tvång kallas in för värnpliktstjänst vid olika tider i livet är inte frivillighet. Prat om frivilliga värnpliktiga är som att prata om kristna ateister. Värnpliktiga skulle tjänstgöra under tvång, de är inte frivilliga.

Den unga generationen kan sannolikt uppleva tvångsutskrivning som otidsenligt och ett gravt ingrepp i deras frihet. Alla medborgare har såväl rättigheter som skyldigheter, men när värnplikt inte är allmän, när endast en liten del tvingas till tjänstgöring blir skyldigheten selektiv. Värnplikt skulle därför skilja sig från andra medborgerliga skyldigheter.

Att ekonomiskt ersätta personer som tvingas till tjänstgöring på minst samma nivå som anställda verkar inte föresväva i debatten, vilket visar att syftet är att vältra över kostnaderna på de medborgare som tvingas till värnpliktstjänst.

Försvarets behov av personal i förbanden har hittills, med nuvarande förutsättningar, inte fullt gått att möta med frivilliga. Att återaktivera den tvångsutskrivning av värnpliktiga som infördes 1905 är ett alternativ, ett annat alternativ är fortsatt frivillighet. Att erbjuda frivilliga soldater och sjömän bättre villkor kan göras så att tillräckligt många väljer att börja och fortsätta jobba i försvaret. Staten kan välja att ge skattelättnader till de soldater och sjömän vilka förväntas riskera livet i försvaret av Sverige. Staten kan också välja att sätta löner vilka motsvarar lönerna för samma kompetenser i civil verksamhet. Att köra grön lastbil borde betalas som att köra röd lastbil, inte betydligt lägre. Att rekrytera och behålla personal på frivillig grund kostar pengar, och det är där skon klämmer.

Försvarets grundläggande utmaning är att våra politiska beslutsfattare inte vill betala för Sveriges försvar. Att återinföra tvångsutskrivningen av värnpliktiga är ett sätt att dölja kostnader, då de med tvång inkallade värnpliktiga ser ut som gratis arbetskraft. Värnpliktens samhällskostnader med uteblivna skatteintäkter och minskad BNP kan bli stor, men mindre synlig än konkreta budgetposter.

Effekten på Sveriges operativa förmåga av återaktiverad värnplikt blir inte entydigt positivt. Förband med värnpliktiga kan med nuvarande lagstiftning inte lösa fredsfrämjande operationer i andra delar av världen. Våra redan begränsade operativa möjligheter att solidariskt bidra vid ett angrepp på något av våra grannländer begränsas ytterligare med värnpliktiga i förbanden.

Försvarsmaktens möjlighet att locka nya medarbetare kan påverkas negativt av ett system med värnplikt. En medborgare som visar intresse att jobba i Försvaret skulle efter påbörjad utbildning bli tvingad att såväl fullgöra utbildningen som att senare bli tvångsinkallad till ytterligare tjänstgöring. Detta vare sig den personen vill eller inte. Tvång är tvång och inte frivillighet. Allt färre kan, med de förutsättningarna, komma att frivilligt söka sig till försvaret. Konsekvensen kan bli att en allt större och växande andel av personalen istället måste tvingas in med värnplikt för att fylla förbanden. Att då fortsatt bygga försvaret på i huvudsak frivillighet kan bli utmanande. De vackra orden om att fortsatt bygga främst på frivillighet är kanske bara ett sätt att säga att hemvärnet fortsatt ska utgöra nästan hälften av förvaret och att det förblir frivilligt för anställda soldater, sjömän, gruppchefer, officerar och civila att fortsätta sin anställning.

Försvaret har brist på personal, men bristen på utrustning är allvarligare. Att fylla förband med tvångsutskrivna värnpliktiga när det saknas relevant utrustning vore att visa allt annat än respekt för medborgare vilka med värnpliktens tvångsmedel får ställa sin tid och sina liv till statens förfogande. Försvarsmateriel saknas, eller är så föråldrad och sliten, att personalbristen i sammanhanget framstår som den mindre utmaningen.

Frågan vi bör ställa oss själva, innan vi hoppar upp på konsensuståget, är hur framtidens vapensystem bäst förs samman med kompetent personal. Det är inte givet att detta bäst löses genom tvångsutskrivning av värnpliktiga.

Nostalgin kring värnpliktens fördelar är omfattande både utom och inom försvaret. Att värnplikt har nackdelar behöver vi vara medvetna om. Nackdelarna rör förbandens tillgänglighet och operativa användbarhet, personalens motivation, samt möjligheterna att ha kompetens att hantera avancerad materiel. Försvaret finns ytterst för att kunna genomföra strid mot en kvalificerad motståndare och den fria viljan är avgörande för motivationen. En människa som tvingas i tjänst kan inte förväntas lösa sin uppgift med samma engagemang och självuppoffrande beslutsamhet som den som själv valt sitt öde.

En fördel med tvångsutskrivning av värnpliktiga är att en del av försvarets personalkostnader kan vältras över på de unga som tvångsutskrivningen drabbar. Försvaret behöver heller inte anstränga sig för att framstå som en attraktiv arbetsgivare för de unga, som med värnplikt tvingas in i verksamheten. Återaktiverad värnplikt kan vara ett sätt att fylla förbanden.

Det finns de som önskar vrida klockan tillbaka och göra all nedmontering av Sveriges försvarsförmåga ogjord. Att flygets landsvägsbaser inte avvecklats, att artilleripjäserna inte sågats upp, att försvarsanläggningarna inte rivits, listan är lång och spåren förskräcker. Det finns de som önskar att Sverige aldrig hade övergett den allmänna värnplikten där de flesta unga män i varje generation fick militär grundutbildning.

Nu går det inte att göra nedmonteringen ogjord. Ekonomiska resurser saknas för att återbygga vad som rivits ned. Det är så illa att resurser på många håll saknas för att underhålla det försvaret fortfarande har. Det kan tyckas lockande att åter börja tillämpa värnplikt för att kunna vältra personalkostnader från försvarsbudgeten över på tvångsutskrivna, icke frivilliga, värnpliktiga.

Det går tyvärr fortare att riva ned än att bygga upp. Låt oss avstå från att riva ned den frivilliga personalförsörjning som byggts upp. Att ställa om från värnplikt till frivillighet har varit ett omfattande arbete. Att återigen ändra personalförsörjningen kan innebära ännu ett omställningsarbete på bekostnad av operativ förmåga här och nu. Det kan stå oss dyrt. Förmåga går snabbt att riva ned, men tar tid att bygga upp.

Ett försvar i takt med tiden förutsätter en försvarspolitik som gör rätt för sig genom att betala vad det reellt kostar. Nuvarande försvarspolitik kan liknas vid att beställa en trerättersmeny, men endast lägga hälften av vad detta kostar på bordet. Vackra ord som inte efterföljs av rejäla satsningar av resurser är tomma ord.

Två procent av bruttonationalprodukten till försvar är målet för Natos medlemsländer. Att tro att ett land, utan att vara med i alliansen, ska bygga ett tillräckligt bra förvar med hälften av den ekonomiska satsningen, är att köra huvudet i sanden.

 
Författaren är  överstelöjtnant.

Officersprofessionen och det akademiska systemet

av Magnus Haglund

En viss debatt kring dessa frågor fördes för ganska länge sedan. Det var därför intressant att lyssna på ledamoten  Martin Norsells inträdesanförande vid oktobersammanträdet och vad den akademiska världen i själva verket önskade eller krävde för att officersutbildningen skulle passa in i det akademiska systemet. Många aspekter lämnades på problemen kring akademiseringen av officersutbildningen och hur man eventuellt skulle kunna uppnå en slags akademiskt samordnad officersprofession på sina egna villkor för därmed kunna passa in densamma på en normalt sätt i vårt akademiska system. Avsikten är tydligen – i klartext – att en inpassning under Utbildningsdepartementet därmed skulle kunna förtydligas eller klargöras.

Enligt min mening söker man därmed efter något som egentligen inte finns – en gemensam professionell grund för officersyrket. Utbildningen kan i så fall få en alltför förenklad och snäv inriktning mot den del av professionen, som handlar om att ”kunna utöva den legala rätten att bruka våld för landets försvar genom att ha förmåga till väpnad strid.” Det är det kanske detta alltför snäva perspektiv på officersprofessionen, som ännu förleder tankarna kring utbildningens inriktning. Officersyrket handlar ju om betydligt mera än så och ett bredare perspektiv bör därför anläggas på vår officersutbildning.
 

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.  Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.
Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Dagens akademisering fick sina grunder redan under mitten av 1990-talet, då det ännu saknades en tydligare strategisk inriktning inom försvaret och inom Försvarsmakten – och frågan är kanske om vi kommit så mycket längre sedan dess. Till stora delar saknades dessutom ett brett anlagt synsätt på officersprofessionen som underlag för utvecklingen av de individer som antagits till det dåvarande officersprogrammet. Jag tycker att man kunde läsa det ganska tydligt mellan raderna i de presentationer, som då fanns.[1]  Det blev därför ganska naturligt, att erfarenheter från det gamla invasionsförsvaret och FHS egna, och kanske inte helt relevanta, värderingar därför fick ett ganska stort genomslag i uppbyggnaden av den officersutbildning, som vi nu har. Vi har nu, närmare 20 år efter ”akademiseringen”, medverkat i flera internationella operationer på marken, till sjöss och i luften och det borde finnas ganska omfattande erfarenheter att ta fasta på för en förbättrad utbildning av våra officerare. Det borde nu också finnas en tydligare politisk inriktning och därmed en strategisk grund för vårt insatsförsvar och hur det ska fungera. Sådana grundläggande faktorer bör, enligt min mening, läggas till grund för en omfattande översyn av officersutbildningen och hur våra framtida officerare snabbt ska kunna skolas in i sina avsedda befattningar inom förbanden samtidigt som en nödvändig akademisering kan utvecklas inom försvarssektorn. Flera kollegor anser dock fortfarande att akademiseringen mest inneburit en försämring för officersutbildningen – en uppfattning, som jag inte helt delar. En akademisering, som bygger på försvarets behov, borde vi välkomna, men inte en professionalisering, som bygger på den akademiska världens systematik.

Inledningsvis måste vi alltså klargöra för oss att förutsättningarna har förändrats i grunden. Det är inte längre enskilda individers frivilliga åtaganden, som etablerar bemanningen av ett förband inför en internationell operation.  Det finns inte heller en uppdelning mellan nationell insatsorganisation och en särskild, frivillig utlandsstyrka, som tyvärr alltför många fortfarande tycks tro.[2] Det handlar nu i stället om insatser med mer eller mindre stående förband även om det väl ännu inte är genomfört överallt. En viktig slutsats, som ändå redan nu kan dras, är, att befälsutvecklingen och -utbildningen bör vara koncentrerad till förbandens behov, vilket i sin tur skärper kraven främst på befälsutövning och professionell kompetens för förbandens befäl av alla kategorier.

Ämnet Krigsvetenskap betraktades tidigt som en grund för akademiseringen och det kan då kanske vara av intresse, att se hur detta ämne definieras. Enligt Nationalencyklopedin omfattar ämnet traditionellt:

– Krigföring (lant,-  sjö,- senare även luftkrigskonst), vapenteknik, ballistik, fortifikation, topografi och krigshistoria. Senare anses flera hjälpvetenskaper tillkommit som krigsmedicin, veterinärmedicin, juridik, meteorologi, etik, beteendevetenskap, statsvetenskap, utrikes- och säkerhetspolitik.

Kan det verkligen vara dessa ämnen som framdeles ska bilda en grund för den professionella och akademiserade officersutbildningen, när vi nu känner till hur vårt försvar ska kunna användas – i närområdet och hemma?

Min egen erfarenhet är att det är en annan ämnesgrupp, som måste ligga till grund för en framtida professionell officersroll. Det handlar om ledarskap och befälsutövning. [3]Utan en tydlig kompetens inom dessa områden torde vårt försvar ganska snart degradera sig själv till en administrativ managementorganisation och det är inte bara jag som redan sett trista tendenser i den riktningen. Under många år var det ju dessutom kutym att alla civila ledarskapsutbildningar inbjöd  en erfaren och uppskattad militär föreläsare i ämnet ledarskap, men så är det inte längre. Även i modernare sammanhang tycks det militära ledarskapet reducerats alltför mycket. Det finns sannolikt fler än jag som kunnat observera, att officeren/instruktören numera tycks stå vid sidan om i utbildningssituationerna. Det finns många exempel på detta – inte minst på Försvarsmaktens hemsida. Maskeringsmålade och beväpnade soldater instrueras att ett befäl, som ”kontorsklädd” står vid sidan om och pekar! I ett insatsförsvar är det förstås chefen som leder och instruerar. Självklart är han utrustad på samma sätt som sina underlydande! Det finns alltså ett omfattande och viktigt ämne att återerövra och här borde den framtida officersutbildningen bli en viktig och uppskattad funktion för hela samhällets behov av säkerhet och i en bredare bemärkelse.

Det är nog dessvärre också så att den gamla och begränsade synen på deltagandet i internationella operationer fortfarande styr Försvarsmaktens agerande i flera avseenden och alltför många tycks fortfarande sätta likhetstecken mellan internationell verksamhet och särskilt beordrade internationella markoperationer. Det förhåller sig ju inte alls på det sättet och eftersom vi nu måste få fram dugliga yngre officerare till våra förband, så bör vi ju i första hand satsa på deras ledarskapsutveckling och professionella förmåga och kunskaper. På enkel förbandsnivå måste det finnas chefer som kan leda sin enhet och kunna förstå vad den taktiska situationen kräver av insats med förbandets personal och utrustning. Det är ett tydligt krav inom en försvarsorganisation. Det verkar då inte särskilt väl genomtänkt att marinens nyutnämnda officerare i stort sett saknar erfarenhet från bryggtjänst och förmåga att framföra fartyg, för att ta ett för mig närstående exempel.  Min slutsats är mycket klar. Vi måste i första hand prioritera professionens allmänna krav på den unga officeren. [4]Det är först i andra hand som individernas fortsatta utbildning kan komma att prioriteras och då gärna i form av studier inom den militära professionens alla möjliga akademiseringsmöjligheter.

Jag hade personligen förmånen att för ganska länge sedan få studera hur den brittiska sjöofficersutbildningen fungerade, och jag tror mig förstå, att den har över åren stått sig väl från professionell utgångspunkt och har ett internationellt erkänt anseende även i våra dagar. Vår utbildning av officerare vid marinen bör nog snarare ta sin inspiration därifrån och avstå från gamla och konstruerade föreställningar från det kalla krigets dagar. Det inledande utbildningsmålet för blivande marinofficerare i den brittiska marinen är ganska enkelt. Man ska omvandlas från att vara en jordbunden varelse till att kunna fungera i verksamhet till sjöss. Med en sådan inriktning för marinens kadettutbildning torde det dessutom bli en attraktiv inriktning även för kustbevakningens befäl och en sådan samordning skulle förmodligen den svenska staten också uppskatta. Därefter utbildas den nyutnämnde officeren till en ”krigande sjövarelse”, och efter en normal officerskarriär till sjöss kan en mera akademisk utbildning tillkomma. Om Royal Navy ansåg sig behöva kunskaper inom något specialområde, så rekryterar man redan färdigutbildade akademiker genom det som kallas University Cadet Entry. På det sättet kunde man skaffa sig specialister över en ganska stor bredd och det borde vi också överväga inför alla nya situationer som kan påverka vårt behov av specialkunskaper i en globaliserad värld – och det gäller nog inte enbart för marinen.[5] I antagningskravet för den vanlige sökanden till sjökrigsskolan fanns annars en ”kandidatnivå” bestående av två ”O-levels” och en A-level” – kanske kan det nödtorftigt jämföras med vår grundskoleexamen, vilket bör vara tillräckligt som rekryteringsgrund.[6] Det är kanske i första hand andra kvaliteter än skolbetyg som trots allt är mera betydelsefulla för en blivande officer. [7]

Hur officersutbildningen inom de andra försvarsgrenarna lämpligen bör anordnas, har jag dessvärre ganska begränsade möjligheter att föreslå. Det faller utanför mitt personliga kompetensområde och jag tror att det är viktigt att man förstår den ”innersta avsikten” bakom utbildningen och försvarsgrenens ”själ” för att kunna bygga upp ett nytt och bättre system än dagens ganska utslätade. För marinen behövs således både sailors and scholars! I ett nytt synsätt på officersprofessionen inom insatsförsvaret bör därför våra försvarsgrenar själva söka finna utbildningsgångar, som i första hand kan tillgodose förbandens behov av kompetenta yngre befäl och inte främst söka hitta utbildningsavsnitt, som skulle kunna vara gemensamma över försvarsgrensgränserna. En övergripande synpunkt är alltså, att den framtida officersutbildningen snarare bör anordnas försvarsgrensvis än att vara ”outsourcad” [8] till en annan myndighet. Det skulle antagligen professionen vinna på och möjligheterna till ”coachning” genom äldre yrkeskollegors försorg kan tillvaratas på ett naturligt sätt och det är troligen bra inte enbart för försvarsgrenen utan för hela försvarsfunktionen.

Möjligen skulle en annan utbildningsgång, inriktad på förbandens tidiga behov, även kunna erbjuda en ny möjlighet till internationell samordning – med våra nordiska grannar! Och det kunde samtidigt ses som en naturlig del i solidaritetspolitiken. Det antalsmässigt begränsade framtida behovet av officerare finns ju inte bara i vårt land.

Det är först senare i en militär karriär som individernas – de professionella officerarna – mera akademiska liv bör inledas – och här finns alltså redan en hel del att tillvarata och vidareutveckla från de senaste decennierna på FHS. Och det är viktigt att vi fortsätter en utveckling – för våra egna behov och för andra länders officerare och inte minst då en internationell samordning kan bedömas vara av säkerhetspolitisk betydelse för vårt land!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

Noter

[1] Det var ganska svårt för en icke initierad att skapa sig en bild av utbildningsmålen för den akademiserade officersutbildningen. Försvarsmaktens broschyr ”Försvarsmakten i fickformat” är mycket otydlig härvidlag och Försvarshögskolans presentationer på nätet utgör mest en ansamling av kursavsnitt med deras meritvärdering mätt i högskolepoäng. Ingendera beskriver egentligen vad man vill att den nyutnämnde officeren ska kunna i sina professionella roller.

[2] Försvarsmaktens ganska märkliga hantering av sina anställda efter en förfrågan för några år sedan, om man kunde tänka sig att delta i internationella operationer eller inte och att man då avskedade exempelvis biträdespersonal i Högkvarteret, som svarat nej, tyder på att insikten om skillnaderna inte riktigt tagit form.

[3] Som ett slags ödets ironi, har just institutionen för ledarskap lagts ner på FHS, eftersom det tydligen fuskats med ekonomin inom instutitionen.

[4] Det är väl sannolikt, att en sådan inriktning dessutom skulle ge en betydande rekryteringskraft.

[5] Genom sådana rekryteringar kunde vi kanske skaffa oss kunskaper även i några mera udda vetenskaper, som kanske till del redan finns ett behov av t ex oceanografi, geologi och, varför inte, humanistiska vetenskapsgrenar.

[6] Om man, å andra sidan, skulle kunna tänka sig en officersrekrytering som bygger på ungefär tre terminers studier vid högskola/universitet, så genomförs ju en annan form av akademisering, vilket skulle kunna vara ett alternativ till dagens system med ”inomverksutbildning”. Denna form har nu blivit standard i den brittiska marinen.

[7] I Sverige diskuterades då – i mitten av 1960-talet – om vilka krav inom ämnena matematik och fysik, som skulle vara vägledande vid antagningarna till Sjökrigsskolan. Vår fråga om vilka ämneskrav som ställdes på de sökandes O-levels och A-level tedde sig dock egendomlig för våra brittiska värdar, som ansåg att detta naturligtvis var individens val. Man hade då nyligen diskuterat om ”Klassisk kinesiska” kunde vara en grund för en kommande sjöofficersutbildning och funnit att så kunde det visst vara. Kunskapsbredden inom en officerskår blir förstås betydande med ett sådant synsätt!

[8] Det kan anses vara rimligt att den militära professionens grunder, som är eller borde vara yrkets kännemärke, hanteras försvarsgrensvis även i Sverige som i de flesta jämförbara länder.

Replik till Sten Tolgfors

av Mats Bergquist

Sten Tolgfors utförliga genmäle till min artikel, ”Nato-debatten och säkerhetsdilemmat” föranleder följande kommentarer.

  1. Genomgående i Tolgfors text är att han verkar tro, att när jag gör ett analytiskt konstaterande/an­tagan­de, detta också är min preferens. Men en noggrann läsning av min text borde klargöra denna viktiga skillnad. Han tycks vidare tro att jag gör en annan bedömning av orsakerna till att det säkerhetspolitiska läget blivit som det nu är i vårt närområde. Men på denna punkt skiljer vi oss inte särskilt mycket åt, vilket var anledningen till att jag i min text inte alls diskuterade detta.

Ett avgörande problem för Nato-anhängarna är dock i mina ögon att deras slutsats inte logiskt följer av analysen av säkerhetsläget. Frågan är nämligen – och här kommer säkerhetsdilemmat in i bilden – om det är i vårt, regionens eller för den delen Natos:s, intresse att spänningen y t t e r l i g a r e skruvas upp genom en svensk och kanske finsk ansökan till alliansen? Här måste man använda vad Hans Blix har kallat ett vidvinkelperspektiv. Ty att en svensk och ev finsk ansökan kommer att trappa upp spänningen i Nordeuropa kan Tolgfors och jag säkert vara ense om, också om vi har olika meningar om nivån och för hur lång tid detta tillstånd kan vara. Även om vår omedelbara säkerhet genom Nato:s artikel 5 skulle förbättras, kan den samtidigt f ö r s ä m r a s genom att Östersjöområdet – och Arktis – än mer blir 2000-talets säkerhetspolitiskt neuralgiska punkt.

  1. Sten Tolgfors skriver att det är ”beklagligt” att i sammanhanget referera kalla krigets försök att skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men jag konstaterade endast att under det kalla kriget lades fram ett antal olika konkreta förslag att minska den spänning som var en konsekvens av den omedelbara närheten mellan Nato och Warszawapakten i Centraleuropa. Dessa försök ledde inte till något väsentligt resultat och spänningen kom således att i huvudsak bestå till det kalla krigets slut. Den Brandtska östpolitiken, ESK och en del nedrustningsinitiativ bidrog dock i någon mån att dämpa den värsta spänningen. En ökad spänning i Östersjöområdet skulle kunna bestå under lång tid, även om vi som medlem i Nato skulle ålägga oss ensidiga restriktioner av den typ som Norge och Danmark har. Vår alliansfria politik, dubblerad med ett slags Plan B, tillhandahåller en viss distans till Moskva, liksom faktiskt varit fallet under en god del av de senaste dryga 150 åren.
  2. Ett upprepat argument bland Nato-anhängarna är att vi inte skall låta Putin bestämma om vi skall gå med i alliansen eller inte. Naturligtvis inte. Vi kan som suveränt land givetvis ansöka om medlemskap. Men ett sådant politiskt steg måste självfallet beakta det geopolitiska läget. Det har alla tidigare svenska säkerhetspolitiker från Oscar I till Peter Hultqvist i sin analys gjort; detta ämne återkommer jag till i ett annat sammanhang senare i höst. Kontinuiteten i vår säkerhetspolitik är ingen slump.
  3. Sten Tolgfors vill inte, liksom många av sina meningsfränder, se den viktiga p o l i t i s k a skillnaden mellan ett medlemskap och ett praktiskt samarbete med alliansen inom ramen för fortsatt alliansfrihet. Vi har diskuterat detta i den finska Nato-rapporten. En svensk och nästan än mer en finsk ansökan skulle innebära ett allvarligt politiskt nederlag för Putin. Om man inte skulle reagera skarpt skulle detta både externt och internt kunna tolkas som tecken på eftergivenhet.
  4. Hur Tolgfors kan ifrågasätta att ett svenskt och samtidigt finskt medlemskap i alliansen skulle innebära den största säkerhetspolitiska territoriella förändringen i V ä s t-Europa sedan 1952 då Turkiet och Grekland, också i ett spänt läge och i ett flankområde, kom med i NATO, undandrar sig mitt bedömande. Det är bara att räkna kvadratkilometer. NATO:s två tidigare utvidgningsrundor 1999 och 2004 var således dels territoriellt mindre, dels kom till i ett helt annat och mycket mera godartat säkerhetspolitiskt läge.
  5. Så till folkomröstningsproblemet – och opinionsläget i riksdagen -som Sten Tolgfors ägnar huvuddelen av sin text. Detta är välkommet eftersom detta ämne så sällan diskuteras. Precis som Tolgfors anser jag att dessa frågor är en – mycket viktig – aspekt av hela frågekomplexet. Att NATO-anhängarna sällan diskuterar detta måste, antar jag, bero på att det för dem just är en störande faktor i ekvationen och att man inte vet hur man skall hantera saken.

Tolgfors vill lämna detta åt politikerna att lösa. Dessa ”äger” nämligen enligt Tolgfors frågan. Men som analytiker finner jag det naturligt att intressera mig för hur man skall kunna få en folklig accept av en ansökan. Att hoppas på en ”kunskapssökande och folkbildande diskussion” är berömvärt men tror jag tyvärr ganska futilt, trots att det nu finns åtskilligt värdefullt underlag. Frågan om medlemskap eller inte i NATO är en närmast existentiell identitetsfråga som liksom andra folkomröstningar om liknande frågor kommer att avgöras på helt eller delvis andra grunder. Detta kan man beklaga men alla erfarenheter av folkomröstningar tyder på att jag har rätt. I mina ögon är det, och detta är igen ett analytiskt påstående, helt osannolikt att man, annat än i ett mycket akut läge, kan komma ifrån ett s k ”enabling” referendum, som alltså skulle ge regeringen mandat att begära inträde i alliansen.

Genom en intressant beräkning kommer Sten Tolgfors fram till att NATO-anhängarna har flertal i riksdagen eftersom nejsidan enligt honom består av två olika läger, ”isolationisterna” som omfattar vänsterpartiet, sverigedemokraterna och delar av socialdemokraterna (och, antar jag, miljöpartiet som Tolgfors dock inte nämner), respektive Hultqvistlinjen. Men även om Tolgfors analys skulle ha någon relevans, kommer hans ”isolationister” och anhängarna av Peter Hultqvists bilaterala nätverk, göra gemensam sak i en folkomröstning eller, för den delen, i en omröstning i Riksdagen; båda bejakar fortsatt alliansfrihet. Tolgfors flertal tror jag  därför för överskådlig framtid förblir en politisk chimär.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

 
Denna debatt är därmed avslutad.
Redaktören

Säkerhetspolitisk dissonans

Reflektion

Den säkerhetspolitiska situationen har gradvis sedan mitten av 00-talet försämrats i Östersjöregionen, den förefaller nu nått otroliga bottennoteringar, ej noterade sedan den farligastetiden under det kalla kriget. Politik i sig är spretigt, men när förträdare inom det säkerhetspolitiska området förmedlar den ena ytterligheten som mer eller mindre menar att krig kan ske när som helst, till den andra ytterligheten som menar att det inte finns något hot, avseende den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde, så blir bilden som förmedlas väldigt tvetydig.

Nedan följer ett axplock av uttalanden under främst oktober månad, 2016, som ur mitt förmenande visar hur spretig svensk säkerhetspolitik och synen på vårt närområde förefaller vara, av de individer som de facto bör vara de med djupast insyn i säkerhetsläget och hur det kan tänkas utvecklas. Vi inleder med Försvarsutskottets (FöU) ordförande, Allan Widman, som 26OKT2016 uttaladesig på följande sätt, "– Jag tror inte att Sveriges åtgärder ensamt avgör frågan om krig, men att det finns en reell risk för krig det torde de flesta bedömare vara överens om".

Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, kom den 27OKT2016 uttalasig kring den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet, där han bl.a. bemötte FöU ordförandes uttalande på följande sätt, "- Vi har följt de ökande spänningarna och det är därför vi vidtar åtgärder. Men det är också viktigt att ha sagt att Sverige inte upplever något direkt hot mot vårt land. Man får inte göra det så dramatiskt och tro att vi är direkt hotade, säger han."

Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, uttaladesig den 16OKT2016, i SVT Agenda. På frågan avseende hur stort hot Ryssland ansågs utgöra gentemot Sverige, svarade ÖB på följande sätt, "– Om man gör en helhetsbedömning, så över tid ett försämrat säkerhetsläge, men jag vill vara tydlig med att sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Sverige är låg. Men om det skulle hända något, om Ryssland skulle vidta någon åtgärd om än inte mot Sverige, så konstaterar vi att Sverige kommer att beröras vid en konflikt i vårt närområde."

Sveriges Försvarsminister, Peter Hultkvist, säger i ett uttalande27OKT2016 om säkerhetssituationen på följande sätt, "– Jag uppfattar att det finns en gemensam uppfattning i länderna runt Östersjön att säkerhetsläget har försämratsmed mer militär verksamhet och underrättelseverksamhet i det här området". Avseende den tillfälliga eller permanenta förflyttningen av Iskander systemet till Kaliningrad Oblast, sägerFörsvarsministern följande. "– Det här är något som vi betraktar som en provokativ signalpolitiki grunden, eftersom det skapar ett skarpareläge i hela den här regionen. Särskilt som det här handlar om möjliga kärnvapenbärare, vilket ger det här en extra dimension".

Samtidigt vill ett flertalav riksdagspartierna att Försvarsberedningen kallas in i förtid, utifrån det förändrade säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde. Något som Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, förefaller motsätta sig, då den enligt honom skall tillsättas nästa år och genomföra sitt arbete enligt plan. Sen kan det ifrågasättas vad en tidigareläggning av försvarsberedningsarbete de facto skulle ge, då den tidigares arbete var överspelat inom loppet av några månader efter sitt avslutande.

I sammanhanget bör USA vicepresidents, Joe Biden, uttalandesom riktades explicit mot Rysslands President, Vladimir Putin, om svenskt territoriums okränkbarhet, tas med. Därtill uppgifterna som Dagens Nyheter publicerat vid en intervjuav en hög amerikansk tjänsteman i dess NATO delegation, om att USA mer eller mindre varnar Ryssland för att angripa Sverige, tillföras den senaste månadens utspel om det alltmer försämrade säkerhetsläget. Som i grunden förefaller ge sken av att USAde facto förefaller se ett ryskt angreppmot Sverige som en reell möjlighet. Vilket då blir än mer intressant utifrån Svenska Dagbladets intervjumed Sveriges militäre representant, Generalmajor Thomas Nilsson, i NATO högkvarteret, som säger följande, "– Natos bedömning av säkerhetsläget i Europa och Europas närområde liknar i mångt och mycket den bedömning som vi gör i Sverige".

Så här kan man fortsätta ett bra tag, ett uttalande från en officiell person, bemöts med ett annat uttalande av en annan officiell person, som mer eller mindre är en direkt kontra kurs av den tidigares uttalande. I Sverige finns det främst tre myndigheter som förmedlar underrättelser till regering och riksdag, det är Försvarets Radioanstalt (FRA), Försvarsmakten i form av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och avslutningsvis Säkerhetspolisen (SÄPO). Det de förmedlar bör ses som fakta, som man sedan får agera utifrån, som politiker. Någon form av egen tolkning av informationen får ses som orimlig, då det i grunden blir förvanskning av det som bör ses som fakta, praktiskt exempel MUST säger att jorden är rund, då kan inte politikerna få det till att jorden är platt.

Just nu haltar det väldigt mycket, då de som skall ha bäst uppfattning om säkerhetssituationen förmedlar en sådan divergerande bild. Därtill medför det också att den strategiska kommunikationen blir helt snedvriden. Vilket jag skulle vilja hävda kan utgöra en faktisk fara för säkerheten, då denna divergerande bild i den strategiska kommunikationen skapar en folklig oförståelse, då ingen faktisk linje finns i vad som förmedlas, vilket i förlängningen sänker den psykiska handlingsberedskapen. Därtill följer även utländska säkerhetspolitiska analytiker m.m. den svenska debatten, vilket med det förvirrade intryck som nu ges, ej kan tänkas stärka bilden av en stabil svensk säkerhetspolitisk linje.

Säkerhetspolitik bygger på en uppvisad enighet som baseras på den bästa fakta som för stunden kan tillgodogöras. Just nu ter sig den svenska säkerhetspolitiken varken bygga på enighet än mindre fakta då den bild som uppvisas divergerar så pass kraftigt i olika riktningar, vilket i praktiken borde vara omöjligt, åtminstone vad avser fakta delen, då samtliga parter får underrättelsebedömningarna från de tre ”underrättelsemyndigheterna” som finns i Sverige. Att åtgärderna därefter kan divergera är fullt förståeligt, då det blir politik, men grundfundamentet d.v.s. fakta bör inte divergera som det gör nu.

Avslutningsvis vill jag återigen trycka på att divergensen i fakta och den uppvisade oenigheten i vad som bör göras, vill jag påstå de facto försämrar vårt säkerhetsläge kontra är till någon gagn. Säkerhetspolitik är inte ett område som bör nyttjas som en populistisk hävstång i endera riktning, utan måste baseras på långsiktighet och förtänksamhet och när så krävs, ett resolut handlande, just nu uppvisas snarare en säkerhetspolitisk dissonans.

Have a good one! // Jägarchefen

Recension – 6 dagar


Jag skulle vilja se filmen, är min reaktion efter att ha läst David Bergmans senaste techno-thriller 6 Dagar. Det är hundra knutar från start och tempot slackar aldrig.

Sverige är utsatt för ett nytt kraftfullt hot och förgreningar leder hela vägen in i maktens kammare. Synkroniserade attacker lamslår delar av samhället samtidigt som statschefen är utomlands.


6 Dagar är en fristående efterföljare till Davids debutroman 36 Timmar och mycket känns igen, både rollfigurer och själva berättandet. Det är action, militära detaljer, skurkar och hjältar.

Berättandet är ännu bättre än debuten och det märks att David har mognat som författare. Jag är imponerad över Davids (och förlagets) process. Från det tidiga utkast som jag hade förmånen att läsa till utgivning var tiden inte lång. Arbetet som gjordes måste ha varit effektivt för slutversionen är riktigt bra.

En sån här roman kan bara skrivas av en militär. Beskrivningarna och detaljerna är precisa, något som skiljer "the real deal" från övriga.
Särskilt nöjsamt är det att känna igen vissa förebilder i boken. Den burduse polischefen Sverker har många unga militärer i Mälardalen fått förklara sig för.

Är man det minsta intresserad av totalförsvaret så måste man läsa boken.


Om jag får vara sån så skulle jag gärna ha sett lite mer beskrivningar om effekten i samhället. Men då hade det krävt en till berättar-linje och några hundra sidor till och då hade det blivit en helt annan bok.

/C

US presidential election and Baltic Sea Region Security




 My introductory comments at the GMFUS conference on regional security 25-26 October in Warsaw. 


I will comment on two aspects – one where the result will be the same regardless who wins the election and one where the damage is already done.

A credible defence, or deterrence, in the region is totally dependent on American military support. The capabilities of Nato´s European members are totally insufficient to conduct large scale military operations anywhere in Europe. Especially on short notice, here I am speaking of months.

The logistic apparatus is not there, and the training and knowledge when it comes to handle large formations as divisions and corps size units has deteriorated drastically during the last 15-20 years. 

Only the US has the means to fight a full spectrum war.

Although Europe is making some efforts to catch up, some countries are doing more than others, Poland and the Baltic States being the good examples. Germany and Norway have also started do something. But it will take several years before the European part of Nato is back on the playing field.

We need US support.  Mr. Trump has made it quite clear that he regards the present situation when it comes to defence spending to be “unfair”. But he is not alone in his assessment, the same goes for Mrs. Clinton, perhaps not to the same degree, but nevertheless.

So, regardless of the outcome of the elections in the US we, the Europeans, will have to spend more on defence.

That is a practical problem. It can be quite easily solved given time and money, if we want to. Money might be found, but do we have the time?

In the meantime, before we have rearmed, perhaps we should consider to cover the costs for the US for an early increase of its military presence in Europe. If the US has the resources to spare? Things are not getting better in other parts of the world.

Although Europe´s military weakness is a serious problem, there is one other aspect that to my mind is far more important and dangerous.

That is how the presidential candidates are assessed in Moscow. Will the new president stand up for US allies regardless of what the consequences? Is the US prepared to risk a major war for Riga, Warsaw or whatever territory in Europe. 

Here the damage has already been done by Mr. Trump and his associates.

Just two quotes:

When asked by the New York Times in July if he would come to the aid of the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – if they were attacked by Russia, Trump said he would only do so if the countries “have fulfilled their obligations to us,” (N Y Times)

.” And Newt Gingrich has amplified Trump’s words by declaring that it’s not worth risking a nuclear confrontation over Estonia, since it is hardly more than “the suburbs of St. Petersburg.”(Washington Post)

Regardless of any excuses or clarifications, comments like that made by men that might have decisive influence on US foreign policy, are extremely dangerous.

Not because of negative reactions among allies and friends but how it might be interpreted in the Kremlin.

Decisions regarding war and peace are seldom made on the basis of detailed calculations regarding measurable, objective, factors. They are very often based on attempts to analyze what your opponents might do or not do.

Two key factors play an important role in such deliberations:

-       An analysis of the innermost mindset of the opposing leaders and their advisors, a very subjective science to say the least, but here Clausewitz has a point – your will against the will of your opponent.



-       What do, often more or less convoluted, signals sent by officials really mean?

History is full of examples how brinkmanship based on such calculations has led to disaster.

Just to mention some:

The perhaps most obvious one is Hitler´s belief that Great Britain and France would not go to war over Poland, based on earlier behavior of British and French leaders.

Here one could also add the resolution in the Oxford Union 1933 when the students voted no - if it came to fight for King and Country. It is said to have influenced both Hitler and Mussolini to regard the British as soft and decadent. They were not alone at that time. Another man who made the same interpretation was Mr. Joseph Kennedy, later US ambassador to the Court of St. James.

The Cuban Missile Crisis 1961 could be an example of how Mr. Chrustjev misinterpreted President Kennedy´s resolve, nearly starting the Third World War in the process. 

Another example, in this case interpreting official signals, was Mr. Saddam Hussein who probably thought that some less careful statements by the US ambassador Ms. April Glaspie meant that he had a free hand in Kuwait in 1990.

We should do well to remember that the truth is in the eye of the beholder (our opponent) – not what we know, think or assume.

I am afraid that when it comes to the mindset and inner convictions of Mr. Trump and his advisors the Russian analysis already has led to a quite clear conclusion. Quite scary for us who live here. 



                                                                 *****

De långa linjernas tyranni

av Claes Arvidsson

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av kkrVA.

Pansar i fallskärm över Afrika


Jeepar och två BMD-2 lätta stridsvagnar släpptes i fallskärm över Egypten.

Det största ryska elitförbandet, luftlandsättningstrupperna VDV, har för första gången genomfört fallskärmsfällning av pansarfordon över en annan kontinent än Europa och Asien. Denna milstolpe har ännu inte uppmärksammats av svenska medier.

För två veckor sedan tog denna blogg upp att VDV skulle skickas till Egypten, en händelse som aktualiserade förbandets roll för oktoberkriget 1973. Rysk TV påstod inför den just avslutade ryskegyptiska övningen att antalet deltagande VDV-trupper skulle bli fem tusen. Jag påpekade att denna siffra inte stämde med andra viktiga ryska källor. Facit finns nu och framgår av TV-klippet ovan - det blev "bara" några hundra ryska övningsdeltagare, varav ett hundratal hoppade fallskärm och landade på dubbelt historisk mark vid El Alamein.

Antalet deltagande VDV-soldater blev alltså långt ifrån 5,000 men en annan aspekt var fällningen av två lätta stridsvagnar (stridsfordon) av typen BMD-2 (se klippet ovan). Under sovjetisk tid har BMD luftlandsatts i Afrika (se boken Ryska elitförband och specialvapen), men det gjorde man inte med hjälp av fallskärm utan genom helikopterlyft.

Skepp kommer lastat

Reflektion

Som belystes den 12OKT2016, fanns en viss sannolikhet att två Buyan korvetter, var på väg att förflyttas till Östersjöregionen, detta förefaller, just nu, vara så. Huruvida de två korvetterna permanent skall baseras hos Östersjömarinen eller ej, återstår att se, då det, dels inte finns några officiella uttalanden att ta ställning till, dels är för tidigt att avgöra. Nedan följer en sammanfattning av händelseförloppet, samt några korta reflektioner kring vad detta, de facto innebär.

Den ukrainska militära underrättelsetjänsten meddelade16SEPT2016 att två korvetter av modellen Buyan, Serpukhov och Zelenyy Dol, skulle överföras till Östersjömarinen från dess basering vid Svartahavs marinen. Överföringen skall vara en del i att stärka förmågan, för att kunna verka i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt med NATO. Därtill enligt den Ukrainska militära underrättelsetjänsten, skulle förflyttningen genomföras från Sevastopol till Baltijsk på de inre vattenvägarna i Ryssland.

Den 05OKT2016 rapporterades att de båda korvetterna passerade genom det turkiska sundet. Varpå en möjlig transport genom de inre vattenvägarna till Östersjön kunde avfärdas. Enligt rysk media, som hänvisar till den ryska Svartahavs marinens talesperson, skulle de två korvetterna förstärka den ryska Medelhavseskadern. I bedömningssammanhang fanns fortfarande en viss sannolikhet kvar att korvetterna, kunde tänkas förflyttas till Östersjömarinen, dock m.h.t. deras tidigare genomförda operationer var det troligare att fartygen skulle genomföra operationer gentemot Syrien, vid det tillfället.

Den 09OKT2016 rapporterades att de två korvetterna anlöpt Valetta på Malta. Vid detta tillfälle befann sig de två korvetterna, inte långt, men onaturligt utanför det område som den ryska Medelhavseskadern normalt sett arbetar inom, sett till den senaste perioden. Varpå en viss ökning av sannolikheten avseende omgruppering till Östersjöregionen skedde. Vid detta tillfälle kunde det dock röra sig om en normal patrullering med fartygen, utanför det egentliga operationsområdet, vilket får ses som fullt naturligt.

Bild 1. Rapporterad förflyttning för de två Buyan korvetterna.
Den 16OKT2016 rapporteradespansk media att de två korvetterna anlöpt Ceutai Spanien. Fartygen skulle där, genomföra bunkring och löpa ut den 19OKT2016, någon vidare destination delgavs ej. Här får man anse att bedömningen kan ändras till trolig, att fartygen som minst skulle gå ut, antingen i Atlanten eller Nordsjön. Parallellt med detta påbörjar den ryska hangarfartygsstridsgruppen sin förflyttningfrån Barents hav, till Medelhavet.

Den 23OKT2016 meddelarden Holländska marinchefen att de två korvetterna siktats i Nordsjön under förflyttning i nordlig riktning. Här ändras bedömningen från trolig till sannolik att de två korvetterna var på väg mot Östersjön. Slutligen meddelarAftonbladet, den 25OKT2016 att de båda korvetterna befinner sig i Stora Bält. Varpå korvetterna således är på väg in i Östersjön. Att korvetterna nu befinner sig i Östersjön innebär att, antingen ombaseras de till Östersjömarinen, vilket kommer innebära en rejäl förmågeförstärkning då inget av Östersjömarinens fartyg i dagsläget kan bära kryssningsrobotar eller så är det ett tillfälligt besök och en återgång kommer ske inom en nära framtid, till Svartahavs marinen.

Tre faktorer bör belysas avseende de två Buyan korvetternas förflyttning till Östersjön, det är förmågeökning, signaleffektoch avslutningsvis den samlade bilden. Jag vill särskilt poängtera att i dagsläget finns det ingaofficiella uttalanden att de två korvetterna ombaserats till Östersjömarinen, utan det kan lika väl röra sig om ett tillfälligt besök med tillhörande övningsverksamhet. Vad som kan tala för en ombasering är den sociala oro bland familjerna till sjömännen hos de båda korvetterna, som den ukrainska militära underrättelsetjänsten rapporterat om.

Inleder vi med förmågeökning, så är det en markant effektökning som Kalibr kryssningsrobotarna innebär, vilket är en del av beväpning på Buyan korvetterna, för genomförandet av fjärrbekämpning. Vad man bör ta med sig, är att en kryssningsrobot ej förflyttar sig i en rät linje, då dess hastighet och höjd jämfört med en ballistisk missil, gör den mer gripbar för luftvärnssystem, varvid en taktikanpassning krävs. Fördelen med en kryssningsrobot är att man kan lägga upp t.ex. en färdrutt som innebär att den, dels kan framrycka i ett mer oregelbundet mönster d.v.s. vart det faktiska målet är, går ej att avgöra förrän i ett sent skede, dels kan man utnyttja svagheter i t.ex. radartäckning o.dyl. med en anpassad flygrutt.

Detta innebär att, även om man går på de högsta siffrorna, 2,500 km räckvidd, så är det inte den praktiska räckvidden hos Kalibr kryssningsroboten mot en motståndare som har tillgång till kvalificerat luftvärn. Varpå en omgruppering av systemet till Östersjön är fullt logiskt, kopplat till att systemet redan finns hos Norra Marinen, Svartahavs marinen och den Kaspiska flottiljen. Härvid uppnås en fullgod täckning, m.h.t. den praktiska räckviddens begränsning.

Vad avser signaleffekt, så har Ryssland i skrivande stund, 25OKT2016, förmåga att med ett antal taktiska bärsystem för kärnvapen, i Östersjöregionen, kunna genomföra bekämpning. Det ena är Iskander, som fortsatt förefaller befinna sig i Kaliningrad Oblast, och det andra är Kalibr. Därtill tillkommer givetvis flygets förmåga. Härvid får man anse att Ryssland i dagsläget har en fullgod förmåga att med taktiska kärnvapen kunna verka i Östersjöregionen och Nordkalotten. Därtill tillkommer fullgod förmåga att kunna genomföra fjärrbekämpning med konventionella laddningar, mot markmål.

Avslutningsvis samlad förmåga, så innebär det att Ryssland i dagsläget förefaller ha två långräckviddiga bekämpningssystem i Östersjöregionen, dels Kalibr, dels Iskander. Båda kommer finnas i Kaliningrad Oblast. Vad man ej skall stirra sig blind på är förmågan att genomföra markmålsbekämpning, antingen med konventionella laddningar eller kärnvapen. Buyan korvetterna tillför med sin ordinarie beväpning utöver Kalibr systemet och givetvis med, en hög grad av effektökning för sjömålsbekämpning i Östersjöregionen, därtill ökas förmågan markant att upprätta A2/AD i Östersjöregionen.

Sammanfattningsvis, de två Buyan korvetterna, trots dess ringa antal, medför en rejäl effekt- och förmågeökning för Ryssland i Östersjöregionen.

Have a good one! // Jägarchefen

Dramatiskt, är ordet.

På torsdag justerar riksdagens försvarsutskott sitt utlåtande med anledning av EU-kommissionens  meddelande Gemensam ram för att motverka hybridhot, vilket är en samling föreslagna åtgärder som syftar till att hjälpa EU, dess medlemsstater samt partnerländer att möta hybridhot samt att stärka motståndskraften mot hybridhot.

Enligt en faktapromemoria från UD innehåller meddelandet 22 föreslagna åtgärder inom fyra delområden syftande till att öka medvetenheten om hybridhot, öka motståndskraften mot dessa samt att förbättra arbetet med förebyggande samt krishantering och återhämtning efter kriser relaterade till hybridhot. Ett fördjupat samarbete och koordinering med NATO och andra partnerorganisationer föreslås också.

Det primära ansvaret för att hantera hybridhot är nationellt, men då flera länder kan drabbas samtidigt och rikta sig mot gränsöverskridande nätverk eller infrastruktur, är det aktuellt med ett gemensamt angreppssätt. Det är inga stora nyheter som kommissionen presenterar, det nya är snarare att man klämmer ur sig ett gemensamt ramverk. Den svenska regeringen välkomnar saken.

Som ett led i försvarsutskottets behandling har justitieutskottet givits tillfälle att yttra sig över kommissionens meddelande. JuU har beslutat att yttra sig över skrivelsen i de delar som rör utskottets beredningsområde, dvs. i första hand åtgärderna som avser åtgärder mot finansieringen av hybridhot respektive stärkt motståndskraft mot radikalisering och våldsbejakande extremism.

Yttrandet är väl värt att läsa igenom, om man vill uppdatera sig i vad som gjorts och görs i Sverige inom dessa områden. Men, det är som så ofta i förbifarten, på lite oväntade ställen, som stora skiften synliggörs. Notera detta stycke i justitieutskottets yttrande:

Europeiska unionens säkerhetsläge har förändrats dramatiskt under senare år. Freden och stabiliteten i EU:s östra och södra grannskap är utsatt för stora utmaningar. Det visar på det fortsatta behovet av att anpassa och stärka unionens kapacitet att garantera säkerhet, med tydlig betoning på det nära sambandet mellan yttre och inre säkerhet. Många av dagens utmaningar när det gäller fred, säkerhet och välstånd härrör från instabilitet i EU:s omedelbara grannskap och från föränderliga hot.

Debatt och beslut i riksdagen den 9 november.

 

Bästa manliga resp kvinnliga prickskytten

Ett av två olika sovjetiska frimärken till prickskytten Ludmila Pavlitjenkos minne.

Jag läser just nu Den vita döden, den första boken på svenska som fokuserar på världshistoriens mest framgångsrika prickskytt, Simo Häyhä. Det är fängslande läsning, eftersom bokens författare är synnerligen kunnig vad gäller skytte och själv har intervjuat Häyhä.

Tapio Saarelainens Den vita döden är svårslagen - har man det minsta intresse för finska vinterkriget eller prickskytte är detta en makalös bok, inklusive en mängd foton och kartor. För att förstå hur stor Simo Häyhä blivit ute i världen, särskilt i Japan, har boken fått ett fint förord av Mika Kulju.

I senaste numret av Pennan & Svärdet finns även den nya boken Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. Världens mest framgångsrika kvinnliga prickskytt, Ludmila Pavlitjenko, finns givetvis med och jag lärde mig av boken bland annat att hon blev en låt av den amerikanske folkmusikern Woody Guthrie. Låten ifråga, "Miss Pavlichenko", kan man sen givetvis höra på Youtube.

Kvinnor i strid innehåller starka kvinnoöden inte bara från Röda armén utan även Luftwaffe, och där fanns flera för mig okända detaljer trots att jag trott mig veta en del om ämnet. Boken är inte heller begränsad till andra världskriget utan sträcker sig från trettioåriga kriget till samtiden.