Fallskärmsjägarnas nyckel till segern

Det "ointagliga" fortets fall skildrat av en tysk fallskärmsjägare som var med 1940.

Världens första anfall med fallskärmsjägare mot ett fort var INTE det tyska angreppet på det "ointagliga" fort Eben-Emael den 10 maj 1940. Det var istället en operation i Danmark en månad tidigare - en operation som dock rätt få författare ens är medvetna om. Men i den nyutkomna Vågspelet vid Eben-Emael finns den med.

Fallskärmsjägar- och kustjägarveteranen överstelöjtnant Bo Sunnefeldt har skrivit ett synnerligen läsvärt introducerande kapitel i vilket han tar upp både den ofta bortglömda fallskärmsoperationen i Danmark och nyckelpersonen Kurt Students rätt okända bakgrund som utbildare i Sovjetunionen. Sunnefeldt nämner även den mycket märkliga tingesten Personenabwurfgerät, en behållare för samtidig fällning av tre fallskärmsjägare.

Efter Sunnefeldts kunniga inledning följer fyra fynd som gjorts i amerikanska och svenska arkiv av Pennan & Svärdets experter. Av särskilt intresse är fyndet av fänriken (sedermera översten) Gerhard Schachts rapport om hur Eben-Emael intogs med hjälp av framförallt glidflygplan. I Schachts rapport finns guldkorn som hur grundplanen kläcktes. Gerhard Schacht understryker och tydliggör segelflygaren Hanna Reitschs roll. Detta är speciellt eftersom det i den senaste biografin över Hanna Reitsch, den fantastiskt välskrivna The Women Who Flew For Hitler av Clare Mulley, inte fastslås att Reitsch var en nyckelperson bakom planen. Mulley beskriver istället Reitschs roll som ett rykte. Men i och med att Gerhard Schacht i högsta grad deltog i angreppets förberedelser och genomförande får man nog anse att hans ord om hennes roll i planens utformande väger tungt.

Vågspelet vid Eben-Emael går även tillbaka några år och beskriver hur de tyska fallskärmsjägarna föddes genom Hermann Görings intryck av de sovjetiska luftlandsättningstrupperna VDV och hur han sedan omformade en polisiär styrka till Regiment General Göring, Tysklands första luftburna regemente.

I boken ingår en stor mängd bilder och flera kartor varav nio i färg. Bland grafiken är min favorit jämförelsen mellan Junkers Ju 52 och de tre andra flygplan som användes av fallskärmsjägarna. Kort sagt är Vågspelet vid Eben-Emael en höjdare om man intresserar sig för elitförband och vågade operationer.

Ska Finland ha ett försvar eller avstå från det?

Spår i skyn utanför Jakobstad från finska flygövningen Ilmataktiikka 20. Foto: Håkan Forss.

Denna text borde ha publicerats söndagen den 17 maj, då de stupades dag firades i Finland. Det är de stupade, finska armén och hemmafronten samt statsledningen man har att tacka för att Finland efter kolossala uppoffringar kunde utvecklas till det bästa landet i världen – för finländare. De som nu motsätter sig jaktplansanskaffningen verkar helt ha förträngt att grundplattan för säkerheten, vår nordiska demokrati och vårt välstånd är att försvaret är trovärdigt. Förra statsministern Paavo Lipponen (Sdp) uttryckte sig nyktert, klart och kärnfullt i Hufvudstadsbladet (HBL) den 8:e maj:

”Det är helt naturligt i det nuvarande läget att ifrågasätta flygförsvarets anskaffning för att ersätta Hornet-planen (HBL 8.5). Men om Finland skulle avstå från köpet eller betydligt förskjuta det skulle det innebära stora säkerhetspolitiska och finansiella risker. Den viktigaste frågan lyder: kommer det säkerhetspolitiska läget att ändras på grund av coronapandemin. Svaret är nej. Det militära hotet kan även bli större om till exempel det västliga försvarssamarbetet minskar. […] Alliansfriheten behöver ett självständigt försvar, som måste vara trovärdigt, det vill säga relativt starkt.”

Statsminister Sanna Marin har offentligt uttryckt samma uppfattning som sin tidigare kollega och partibroder, likaså försvarsminister Antti Kaikkonen (C) och justitieminister Anna-Maja Henriksson (Sfp). Regeringsprogrammet står fast också på denna punkt och även riksdagsoppositionen är för anskaffningen. Det är svårt att föreställa sig större demokratisk uppslutning i en så angelägen politisk fråga.

Försvarsmaktens kommendör, general Timo Kivinen förklarade anskaffningens logik pedagogiskt och kristallklart i Yles intervju (Morgonettan, den 16 maj). Det som ska ersättas är en central del av hela vårt försvarssystem och de nya planen ska fylla en operativ roll ända in på 2060-talet. Det rör sig om en för Försvarsmakten omistlig resurs vars operativa verksamhet sköts av flygvapnet.

Försvarsmaktens operativa koncept bygger på försvarsgrenarnas totala integration till en helhet. Om flygvapnet läggs ned eller reduceras betänkligt, faller hela systemet samman. I slutändan gäller frågan alltså om Finland ska ha ett försvar eller avstå från det.

Finlands krigstida numerär har fallit till en tredjedel av vad den var då författaren gjorde värnplikten på 1970-talet. Det område som ska försvaras är emellertid oförändrat. Det ställer mycket höga krav på dagens försvarsmakt, eftersom man måste ha en mycket bra lägesbild för att kunna reagera snabbt och effektivt redan i fredstid och i mer spända lägen.

Flera ryska medier rapporterade den 29:e april om en till synes allvarlig incident över Östersjön. Enligt dessa uppgifter skulle två strategiska bombplan av typ Tu-160 Blackjack ha åkt fram och tillbaka i över åtta timmar, professionellt nog hela tiden i internationellt luftrum. Eftersom den internationella flygtrafiken ligger nere, förelåg ingen fara för utomstående, påpekade de ryska källorna. Bombplanen kan bära tolv konventionella eller kärnladdade långräckviddiga kryssningsmissiler.

Stridsflygplan från Finland, Sverige, Danmark och Polen turades om att hålla koll på de ryska bombflygplanen. Incidenten kan ses som en provokation vars avsikt också var att testa Nato-ländernas och deras partners beredskap. I en s k skarp situation skulle de ryska bombplanen agera helt annorlunda och flyga inom eget luftrum utanför motståndarnas aktionsradier. Kryssningsmissilernas långa räckvidd garanterar vapenverkan även därifrån. Ifall de försökte penetrera västligt luftrum skulle de dock snabbt bli nedskjutna.

Men utan finskt stridsflyg förmår motståndarnas flygvapen penetrera vårt luftrum mer eller mindre fritt och också fälla förhållandevis billiga bomber obehindrat. Ännu torde det finnas Jakobstadsbor kvar i livet som upplevt detta i sin hemstad.

Utan flygvapen skulle även vår förmåga att upprätthålla lägesbilden i ett skarpt läge vara starkt ifrågasatt. Våra fasta radaranläggningar börjar närma sig slutet på sin livscykel och kan inte förväntas fungera länge vid en väpnad konflikt.

Hur det stod till i republiken före vi fick ett fungerande radarsystem, berättade min granne, en pensionerad flygöverste för mig för mer än trettio år sedan. Någon gång kunde det hända att våra stridsflygare uppe i luften observerade solreflexer högt ovanför dem. Det var en svärm objudna gäster som efter att ha blivit upptäckta styrde kosan tillbaka österut. Det är väl inte så vi vill ha det igen?

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Artikeln är något omarbetad från den som publicerades i Österbottens Tidning den 19 maj och i Vasabladet följande dag.

Sektorernas återkomst

Blivande sektorsmyndigheter? Fotograf: Freddy Jönsson Hanberg.

Corona-krisen har obarmhärtigt belyst bristerna i den svenska beredskapen.

Under de månader som krisen pågått har svenska folket fått erfara att de offentliga aktörerna brustit i planering och förtänksamhet. Det har ett flertal statsråd och myndigheter öppet tillstått. Utvärderingen av krisen har ännu inte påbörjats varför jag istället tecknar ett mera långsiktigt helhetsperspektiv på både krisberedskap och civilt försvar med kopplingar till krisen och till näringslivets roll.

Det kan under den aktuella krisen inte ha undgått någon att det privata näringslivet i mycket stor grad är involverad i krisberedskapen. Men när krisen startade var detta tyvärr ett okänt faktum här och var inom politiken och även på myndigheter, regioner och kommuner. Det är mitt i allt elände positivt att vi nu kan lämna den okunnigheten bakom oss.

Att involvera näringslivet i den offentliga krisberedskapen kanske har varit svårt men att involvera näringslivet i totalförsvarsplaneringen tycks ha varit näst intill omöjligt. Ansvariga statsråd och myndigheter har hänvisat till att det saknas strukturer och regler. Efter mycket långa ledtider bland annat beroende på en segdragen regeringsbildning tillsattes slutligen några utredningar som kommer att få stor betydelse för hur beredskapen skall hanteras. Det rör sig främst om Elisabeth Nilssons utredning om näringslivets roll i totalförsvaret, Barbro Holmbergs utredning om ansvar, ledning och samordning av civilt försvar och i viss mån om Åsa Kullgrens utredning om sjukvårdens beredskap.

Det två sistnämnda utredningarna överlämnas först efter det att riksdagen tagit beslut om den försvarspolitiska propositionen vilket är olyckligt. Elisabeth Nilssons utredning publicerades dock i december 2019. Vill man fördjupa sig i konsekvenserna av Nilssons utredning så rekommenderar jag min artikel här på Kungliga krigsvetenskapsakademins hemsida från den 2 mars i år där det finns gott om fördjupningsuppslag med bland annat länkar till en rad andra viktiga utredningar.

Civilt försvar och samhällets krisberedskap handlar om att skydda samhällsviktig verksamhet. Krisberedskapen skyddar mot olyckor, pandemier, katastrofer och civilt försvar mot väpnat angrepp. De samhällsviktiga verksamheterna har av MSB delats in i elva sektorer. Några av dessa sektorer domineras helt av privata aktörer. Näringslivet utgör krisberedskap och civilt försvar av t ex bank- och finanssektorn, IT- och telekom, livsmedelsförsörjning, transporter och energi. Inom dessa områden har också kritiken varit som mest högljudd avseende avsaknad av regler och styrningar men främst att det inte funnits någon offentlig motpart. Det är nu på god väg att ändras.

I skuggan av den pågående Corona-krisen har det nämligen hänt en del som torde vara av intresse för alla som arbetar med krisberedskap och civilt försvar, såväl i offentlig sektor som i näringslivet. Det handlar om myndigheternas svar på regeringsuppdraget den 12 juli 2019 till bevakningsansvariga myndigheter att inkomma med underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret. I uppdraget får ett antal myndigheter uppdelade på sektorer i uppdrag att lämna förslag för att utveckla det civila försvaret, analysera genomförbarhet och konsekvenser, prioritera och sätta prislappar på förslagen.

Under februari och mars i år kom myndigheternas redovisningar in till regeringen

Samtliga sektorer har lämnat öppna sammanfattningar av sina redovisningar, utom bank- och finans samt skydd- och säkerhet som på begäran lämnar ut maskade dokument. Underlagen är viktiga också för näringslivets aktörer om de vill vara på framkant och bidra till utvecklingen.

Även MSB har lämnat en skrivelse som de ambitiöst har döpt till ”Så skapar vi motståndskraft” som snarare är ett underlag till riksdagen än till regeringen eftersom syftet med skrivelsen är att lämna underlag till försvarsbeslutsperioden 2021–2025. I skrivelsen redogör MSB för utvecklingsbehov inom de delar av det civila försvaret som myndigheten har ett särskilt ansvar för och för sådana områden som ingen annan myndighet har ansvar för t ex organisation och ledning i totalförsvaret, psykologiskt försvar, cybersäkerhet, personalförsörjning, frivilliga försvarsorganisationer, befolkningsskydd, räddningstjänst, försörjningsberedskap, totalförsvaret i samhällsplaneringen, forskning och utveckling, samt internationellt samarbete avseende civilt försvar.

I dagarna överlämnar regeringens utredare Anders Danielsson sin utredning om en ny myndighet för psykologiskt försvar och ett arbete med att inrätta ett nationellt cybersäkerhetscenter pågår sedan ett tag – men vad gäller organisation och ledning samt befolkningsskydd och räddningstjänst – alltså det som förr kallades civilförsvaret – så har MSB en viktig roll. Försörjningsberedskapen finns det anledning att återkomma till särskilt men delmängder redovisas i sektorerna nedan.

Livsmedelsförsörjningen och godstransporter till dagligvaruhandeln har delvis varit i fokus under Corona-krisen, kanske främst representerat av den obegripliga hamstringen av toalettpapper. Som svar på ovan nämnda regeringsuppdrag lämnade Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt in en skrivelse den 2 mars i år. Svaret har fått rubriken ”Livskraft – mätt och frisk” och där introducerar man ett nytt begrepp – ”försörjningsförmåga” som är ett bättre begrepp än ”självförsörjning”.

Energisektorn, främst oljeförsörjningen, har under det senaste året drabbats av en rad händelser som kan kopplas till det geopolitiska läget. Dels händelserna på och runt Arabiska halvön sommaren 2019 och dels ”oljekriget” mellan Saudiarabien och Ryssland. Frågan om hur Sverige säkerställer energiförsörjning i kris är mer aktuell än någonsin, inte minst mot bakgrund av cyberhot och terrorhandlingar. Energimyndigheten har tillsammans med Svenska kraftnät och Strålskyddsmyndigheten också lämnat ett svar på regeringsuppdraget.

Transportområdet har under lång tid brottats med utmaningar kopplade till den geopolitiska och säkerhetspolitiska utvecklingen. Corona-krisen har också visat att transportsystemen är känsliga – särskilt flygtransporter. Trafikverket har tillsammans med Transportstyrelsen, Sjöfartsverket och Luftfartsverket också lämnat en redogörelse.

IT och telekom-sektorn är sedan länge under angrepp. Försvarets radioanstalt har uppgivit att man identifierar mer än 10 000 angrepp per månad där statliga angripare ligger bakom. Särskilt intressant blir det när man kombinerar detta område med andra samhällsviktiga områden eftersom de bygger på att informationsteknik och telekommunikation fungerar. Transporter, drivmedel, energi, finansiella tjänster och sjukvård – alla dessa sektorer har på senare år utsatts för cyberangrepp med förödande påverkan. Post- och telestyrelsen har sammanställt sina förslag avseende IT- och telekomsektorn som svar på regeringsuppdraget.

Bank och finanssektorn har också lämnat ett sekretessbelagt svar till regeringen. Det man kan konstatera är att den nya säkerhetsskyddslagen som började gäller i juli förra året har stor påverkan på sektorn.

Slutligen är vårdsektorn av stort intresse även för privata näringslivet. Försörjningen av sjukvårdsmaterial var i fokus redan i höstas men har verkligen manglats under Corona-krisen. Även läkemedelsförsörjning och distribution är en rent privat angelägenhet liksom stora delar av den kommunala vården och omsorgen. Åsa Kullgren lämnade den 2 april i år ett delbetänkande av sin utredning om sjukvårdens beredskap.

Det tycks finnas viss politisk vilja, eller åtminstone insikt. Inrikesminister Mikael Damberg uppgav den 23 april i år att investeringsbehovet i det civila försvaret uppgår till 55 miljarder under åren 2021–2025. Även ordföranden i Försvarsutskottet, Pål Jonsson (M) har markerat genom att benämna riksdagsbeslutet i höst för ett ”totalförsvarsbeslut”. Han har också debatterat för ett stärkt civilt försvar och skrivit artiklar på temat under vintern och våren.

Min uppfattning är att det är främst via sektorerna som större privata företag och internationella företag skall engageras i krisberedskap och totalförsvar. Det skapas nu goda förutsättningar för det. Det regionala näringslivet medverkan i totalförsvaret hanteras lämpligast av Länsstyrelserna. De minsta företagen som verkar inom samhällsviktiga verksamheter lokalt har redan idag relationer med kommunerna och det bör så förbli.

Sammantaget innebär det nya läget, dels den politiska viljan, dels opinionsläget efter Corona-krisen, att Sverige har en unik möjlighet att avsevärt höja nivån på beredskap inom de samhällsviktiga verksamheterna. Det föreligger också en affärsmöjlighet för seriösa, robusta och uthålliga företag om man tar sig tiden att sätta sig in i förutsättningarna.

Artikelförfattaren är oberoende rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Realism eller önsketänkande i säkerhetspolitiken?

Det fördjupade svensk-finska försvarssamarbetet kräver från vår sida satsningar på totalförsvaret enligt försvarsberedningens rekommendationer. Foto: Pontus Lundahl/TT

I Sverige föreslås en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland[1], samtidigt som diskussionens vågor går höga kring finansieringen av det militära och civila försvaret.

Onekligen kommer frågan om realism eller önsketänkande upp. Kan Sverige verkligen leva upp till intentionerna och realismen i den nya lagen[2] när den politiska viljan inte ens räcker till att finansiera Försvarsberedningens förslag i rapporten ”Värnkraft”[3] ?

Artikeln tar upp några olika aspekter om behovet av långsiktighet och stabilitet i säkerhetspolitiken, speciellt i förhållande till det allt djupare samarbetet mellan Finland och Sverige.

Säkerhetspolitiken[4] omfattar alla de åtgärder som en stat vidtar för att möta externa hot med bl a förebyggande politiska åtgärder, avskräckning eller försvar mot angrepp.

Förslaget om den nya lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland är ett illustrativt exempel på en förebyggande politisk åtgärd, som dessutom är en förutsättning för de andra åtgärderna, avskräckning och försvar mot angrepp.

Lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland

2018 undertecknades ett MoU[5], mellan länderna som omfattar samarbete under fred, kris och krig i syfte att förstärka försvarsförmågan med gemensam användning av militära resurser samt som utgör ett övergripande ramverk.

Försvarsberedningen har i sin rapport ”Värnkraft” 2019 prioriterat samarbetet med Finland högt och att det bör utvecklas.

Propositionen, med förslaget på ny lag, tar upp gemensam operativ militär planering som kan utnyttjas för gemensamt operativt agerande när så behövs i olika scenarier, men omfattar inte några ömsesidiga försvarsförpliktelser eller utfästelser att agera på ett visst sätt[6].

Det gemensamma agerandet kan genomföras som koordinerat, integrerat och gemensamt agerande, det sistnämnda i praktiken en gemensam militär operation med gemensam ledning.[7]

Sannolikt har detta ingen avgörande betydelse för en potentiell angripare, valet är redan gjort, dvs militärt stöd till den ena parten.

Den nya lagen ger regeringen rätt att, på finsk begäran, sätta in svenska militära styrkor för att hindra kränkningar av finskt territorium och under förutsättning att det inte råder krig i Finland eller Sverige.

Vidare kan regeringen begära militärt stöd av Finland, när Sverige är i krig eller krigsfara och för att hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller under krig mellan andra stater.

Inom ramen för nu gällande lagar kan Sverige, med riksdagens godkännande, efter finsk begäran stödja Finland med militära styrkor.[8]

Sammantaget innebär det nya lagförslaget, tillsammans med redan befintliga lagar, att Sverige och Finland har legala möjligheter att ge ömsesidigt stöd längs hela konfliktskalan. Längs denna inkluderas att ge stöd för att hindra territoriella kränkningar i fredstid upp till direkt militärt stöd i krig.

Förslaget genomsyras av en välbehövlig realism i synen på samarbetet mellan Sverige och Finland.

Önsketänkande i säkerhetspolitiken?

I propositionen nämns, beträffande samarbetet med Finland, att ”…det är ett långsiktigt samarbete med ett land som kräver kontinuerliga åtaganden och en hög grad av förutsebarhet…”[9].

Det är alltså viktigt med långsiktighet, kontinuitet och förutsebarhet. Dessutom kan tillfogas att den utåtriktade säkerhetspolitiken och det internationella agerandet har stor betydelse för den deklarerade säkerhetspolitiken.[10]

Ett realistiskt präglat lagförslag måste därför ha sin motsvarighet i den förda säkerhetspolitiken, speciellt i de egna nationella satsningarna på det militära och civila försvaret. Sverige måste fortsätta utveckla möjligheterna att stödja Finland, annars blir det bara önsketänkande och ingen ömsesidighet.

Vi kan vara förvissade om att utvecklingen följs noggrant av omvärlden, i synnerhet av Finland.

Det gäller också att vara förberedd på innebörden av lagen, t ex att ett svenskt stöd till Finland för att hindra kränkningar förutsätter en noggrann analys av ROE[11].

Speciellt gäller detta för flygstridskrafterna, där tiden mellan observation av en kränkning och beslut om ingripande, i yttersta fall med vapenmakt, kan vara mycket kort och reglerna måste vara glasklara. Där finns det mycket att lära av NATO:s verksamhet i Estland, Lettland och Litauen.

Till sist

Långsiktighet och kontinuitet innebär konkreta åtgärder som långsiktiga och kontinuerliga nationella satsningar på det militära och civila försvaret, förutsebarheten genom en uttalad och samlad politisk vilja.

Lagförslaget är ett steg i rätt riktning, genomtänkt och realistiskt – men måste följas upp genom att satsa fullt ut på förslagen i Försvarsberedningens rapport – annars blir det bara önsketänkande!

De ständiga förseningarna[12] med nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret undergräver dessutom förtroendet för ledarskapet i den svenska säkerhetspolitiken.

Vi i Sverige är inte vaccinerade mot vare sig krig, kris eller en pandemi. Något som vi inte vill eller tror skall hända, men som ändå sker.

Det är de konkreta åtgärderna som visar att vi vill, vi kan och kommer att försvara oss, tillsammans med Finland om så behövs!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

Noter

[1] Operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, Prop. 2019/20:110, https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2020/03/prop.-201920110/
[2] Lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft 2020-08-01
[3] https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2019/05/ds-20198/
[4] Nils Andrén, Säkerhetspolitik, 2002
[5] Memorandum of Understanding, se vidare p.1.
[6] Se p.1.
[7] Se p.1., sid 12
[8] Se p.1., sid 14
[9] Se p1.1, sid 20.
[10] Se p.2.
[11] Rules Of Engagement, Insatsregler
[12] Försvarsberedningens arbete förskjuts ytterligare två veckor enl DN 2020-05-28

The Crown i Sverige

Omslaget visar när 1900-talets mäktigaste kvinna besökte Stockholm 1956.

Sveriges och svenskars förhållande till Hitlers Tyskland är en evig källa till nya artiklar och böcker. Det är lite orättvist mot dem som istället har lagt ner stor möda på att skriva om vårt förhållande till andra stater - för det finns mycket som är både dramatiskt och viktigt i exempelvis relationen Sverige-Storbritannien.

Det svenska intresset för brittiska fenomen är på ett sätt gigantiskt. Men då talar vi om vurmen för brittiskt mode, brittisk musik och annan kultur. Pratar vi istället om historia och undantar andra världskriget så är det svenska intresset i allmänhet betydligt svalare. I viss mån har kanske en viss TV-serie, "The Crown", väckt nytt intresse. Denna ovanligt högkvalitativa produktion om kvinnan som sedan 1952 varit statsöverhuvud för över ett dussin självständiga stater, inte minst Förenade kungariket (formellt: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) skulle för min del gärna få användas på historielektionerna på svenska gymnasier. För aldrig har så mycket brittisk modern historia komprimerats så skickligt och elegant.

Efter att ha njutit av "The Crown" behövs dock något annat för att förstå vårt eget förhållande till Elizabeth II och hennes land/länder. Nyligen utkom en bok som fyller denna funktion men som fått sorgligt lite uppmärksamhet: Sverige och Storbritannien 1919-2019: ur Svensk-brittiska föreningens perspektiv (2020) av Wilhelm Engström. Boken är mycket, mycket mer än en förenings historia. Nej, här får man en välskriven och fint illustrerad sammanfattning av relationen mellan våra länder. Bilden som tornar fram ur bokens pärmar är att vi och Elizabeths folk har varit ovanligt nära förbundna sedan den första vänskapspakten undertecknades 1654. Varför vi sedan dess nästan hela tiden varit goda vänner sammanfattades redan samma år av Oliver Cromwells ambassadör Sir Bulstrode Whitlocke:

"I look upon them (the Swedes) as a Nation at a perfect Distance and Situation, to be the best Friends and Allies to us: They are neither so near, as to cause jealousies in us; nor yet so far off, but that they may give us timely Assistance."

Efter detta citat konstaterar författaren att den brittisk-svenska vänskapspakten "varat ända in i våra dagar". Det finns två äldre undantag, som författaren också tar upp, men de är ur nutida synvinkel av ytterst liten betydelse. Vad vi däremot alla har nytta av att känna till är hur mörkt det såg ut för vår vänskap under första världskriget. Ja, "vi" var inte med i det kriget men icke desto mindre fick vi rejäla livsmedelsproblem - det var hungerkravaller även i Sverige och inte bara i Stockholm. Om detta liksom svårigheten i att vara granne med det exploderande Tsarryssland/Sovjetryssland och den "spanska sjukans" tiotusentals svenska dödsoffer borde vi alla vara mycket medvetna. Ännu färre känner nog till de militära svårigheter Sverige hamnade i, som sammanfattas så här av Engström:

"Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall gå i svenskt vatten."

Kort sagt höll första världskriget på att knäcka vänskapen Sverige-Storbritannien och just detta förstod, bättre än de flesta, det svenska kronprinsparet. Som av en händelse var kronprinsessan Margareta ursprungligen brittisk, hennes far var brittisk fältmarskalk. Kronprinsparet satte sig därför att författa ett upprop som undertecknades av "56 namnkunniga svenskar från samhällets alla sektorer vari man kallade till ett offentligt möte för att bilda en svensk-engelsk förening", för att åter citera Engström. I november 1919 samlades så något över 300 svenskar, nästan alla att beteckna som dåtida kändisar, för att bilda föreningen. Det blev övertydligt hur viktigt det var för de dåtida styrande att få till stånd ett bättre förhållande till britterna - för till mötet kom inte bara den sittande statsministern, liberalen professor Nils Edén, utan även två blivande statsministrar, Hjalmar Branting och Oscar von Sydow.

Om föreningens betydelse under andra världskriget nöjer jag mig här med att nämna att föreningens ordförande 1939-1955 samtidigt var Stockholms kommendant och försvarsområdesbefälhavare, generalmajor Hugo Cederschiöld. Inte för inte skrev britternas krigstida ambassadör i Sverige, Sir Victor Mallet, att det var en myt att "pro-germanism" dominerat i Sverige under andra världskriget. Tro dock nu inte att detta enbart är en bok om säkerhetspolitik! Detta är en betydligt intressantare och vackrare bok än vad man kan tro. Hur få tag på boken? Den finns att låna/fjärrlåna på bibliotek och förhoppningsvis kommer någon bokklubb eller bokhandlare att upptäcka den.

”Det enda vi vet med säkerhet”

En affisch från Morlanda hemvärn 1940 som jag fotade i Hemvärnsmuseet.

Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Den bästa texten om hemvärnets födelsedag, idag är det exakt 80 år, har redan skrivits. Men eftersom den enbart publicerats i hemvärnets egen tidning så vill jag ge delar av innehållet ytterligare spridning. Med chefredaktörens tillstånd kommer här alltså rätt många meningar ur 80-årsdagens ledartext.

"För 80 år sedan befinner sig Sverige i skuggan av andra världskriget. Finska vinterkriget har avslutats den 13 mars 1940 och den 9 april anfalls Norge och Danmark av Nazityskland. De första lokala hemvärnen bildas redan i januari 1940 trots att riksdagsbeslutet fattas först den 29 maj. Myndigheterna förväntar sig ett intresse på runt 50 000. I slutet av året har över 90 000 sökt till hemvärnet. När hemvärnet nu firar 80 år i skuggan av corona-epidemin så kan vi påminna oss om att läget är dystert vid bildandet 1940. Andra världskriget kommer att pågå i ytterligare fem år och för hemvärnets del är bristen på uniformer, utrustning och vapen genomgående. Men det påverkar uppenbarligen inte hemvärnssoldaternas försvarsvilja."

Här vill jag skjuta in en kommentar till chefredaktör Therese Åkerstedts ord. Det stämmer att hemvärn bildades fyra månader före riksdagsbeslutet som vi idag firar. Det är väsentligt att känna till för att förstå varifrån hemvärnet kommer. Hemvärnet uppstod lokalt, på flera håll i landet, inte genom ett statligt påbud utan som en reaktion bland allmänheten på att Finland angripits. Lite av hur det då vädjades om frivilliga för lokala hemvärn framgår av affischen här ovanför. Efter Sovjets angrepp på Finland följde som sagt Tysklands på Norge och Danmark och därmed blev trycket ännu starkare och en rikstäckande hemvärnsorganisation blev därmed verklighet.

Chefredaktör Åkerstedt fortsätter sedan med att ta upp överraskande och omvälvande händelser som inträffat enbart under de senaste 40 åren: U 137, mordet på Olof Palme, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, förlisningen av Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, stormen Gudrun, fågelinfluensan, 11 september-attackerna, mordet på Anna Lindh, tsunamin i Thailand, kriget i Georgien, svininfluensan, självmordsbombaren i Stockholm, Ukrainakriget, branden i Västmanland, terrorattentatet på Drottninggatan, skogsbränderna 2018 och, förstås, det vi alla just nu upplever. Vad ska vi dra för slutsats av dessa händelser? Therese Åkerstedt svarar:

"Lärdomarna av dessa händelser har varit dyrköpta, i mänskligt lidande och ibland även ekonomiskt. Och tyvärr kortlivade. I stället för enstaka händelser kan man se ett mönster, att historien upprepar sig, och det enda vi vet med säkerhet är att olyckor, naturkatastrofer, pandemier och våldshandlingar kommer att inträffa. Det kan tyckas dystert att skriva om i en jubileumskrönika men faktum är att hemvärnet är lika aktuellt i dag som det var för 80 år sedan. Hoten är olika men behovet av ett hemvärn består. Som hemvärnssoldat har du en unik möjlighet att bidra till det svenska samhället och vårt nationella försvar."

Om du som läser dessa rader inte är med i hemvärnet eller annan frivillig försvarsorganisation men tror att du kan vara lämplig, sök.

Maktkamp och problem i pandemins spår

Författaren pekar på några av vår tids stora och globala utmaningar. Foto: shutterstock.com

I den mycket oroliga värld vi nu upplever görs här ett försök att beskriva framtida konflikter där pågående pandemi. har tydliggjort att vi i Sverige var fullkomligt oförberedda på det som har hänt. Inga beredskapslager eller skyddsutrustningar liksom alltför få utbildade i sjukvårdssystemet. Våra gamla lämnas att dö utan att anhöriga får följa dem till slutet. Här och var kan undantag göras om den sjuke genomgår palliativ vård. Inga, vare sig politiker eller tjänstemän tar på sig något ansvar.

Klandervärt!

Detta är bara början. De ekonomiska kriserna pågår överallt i världens alla länder. Som en följd av dessa kriser ökar arbetslösheten och ingen ljusning är i sikte. Handeln mellan länder pekar neråt. Fartyg och färjor ligger förtöjda eller för ankar, lastbilar står stilla, tågtrafiken är inställd och fraktflyget liksom merparten av passagerarflyget står parkerade på flygplatserna.

Många ekonomer liknar dagens vid kriserna under 30-talet. Det finns dock några ljuspunkter som vi kan ta fasta på. I Delhi kan man för första gången se en blå himmel. I Kairo kan man se pyramiderna från Kairos centrum. I Venedig kan man se fiskar i kanalerna. Dessa förändringar och många fler har skett på några få månader. Detta går emot vad många uttalat, nämligen att klimatförbättringarna kommer att ta mycket lång tid. Så tycks inte vara fallet. Det verkar således som om luften och haven blir renare. Något som är Synnerligen glädjande.

Samtidigt pågår ett antal konflikter runtom i världen som inte ser ut att få något slut, åtminstone inte för närvarande. En sådan är Kinas ambitioner att öka sitt inflytande i Syd-Kinesiska havet. Bl a vill Kina förbättra sina möjligheter att vid lämpligt tillfälle återta Taiwan. F n är detta omöjligt. Den amerikanska flottan patrullerar farvattnen med hangarfartygsgrupper som visar USA:s styrka. Dock är två av USA:s elva hangarfartyg inte operativa för närvarande. Detta beror på att delar av besättningarna har drabbats av Corona. Trots detta räcker de amerikanska fartygen väl till för att visa Kina att utökade ambitioner på havet kommer mötas med marin styrka.

Vad händer i framtiden

Författaren till detta inlägg ser flera konflikter mellan kapitalägare och fackföreningar å ena sidan som vill återgå till ett normaltillstånd och de grupper som vill förbättra klimatet å den andra. Greta Thunberg och miljontals unga och gamla vill förbättra klimatet genom att påverka politiker och industri- och fackföreningsledare. Om klimatet ska förbättras så att vi kommer under 1,5-grader-målet gällande uppvärmning av atmosfären måste vi vidta många åtgärder. Honnörsord och nyckelord är CIRKULÄR EKONOMI. Med det menas att all tillverkning måste utnyttja förnyelsebara material. Vår inhemska livsmedelsproduktion måste också förbättras avsevärt. F n importerar vi hälften av våra livsmedel. I regeringskansliet pågår förberedelser för hur ett ransoneringssystem skulle kunna se ut.

Det skulle leda alltför långt att försöka beskriva allt som behöver göras. Här ska pekas på ett urval av områden. Vi måste låta fossila bränslen och drivmedel stanna kvar i marken. Detta innebär att vi måste låta olja stanna kvar i oljekällor under havsbotten, sandöknarna och bergsområden. Kol till kolkraftverk och stålframställning måste stanna kvar i marken. Gas till energiproduktion måste också stanna kvar i marken och under havsbotten. Syftet är att koldioxid ska minska i atmosfären så att växthuseffekten så småningom upphör. Att detta är möjligt har vi visat genom att vi har lyckats återställa huvuddelen av ozonlagret över såväl Sydpolen som Nordpolen i atmosfären. Detta har skett genom att vi har minskat utsläppen av bl a freoner.

El bör utnyttjas för alla uppgifter som fordrar energi, till lands med motorfordon och tåg, till sjöss på fartyg , i luften i flygfarkoster. Eftersom elbehovet kommer att vara gigantiskt antas att kärnkraften behöver genomgå en renässans. Det verkar som att kärnbränsle kan framställas av gammalt dito, vilket skulle ge oss kärnkraft i många hundra år. Oaktat detta måste vi fortsätta bygga ut såväl solkraft som vindkraft och biokraft m m. En kontinent som ser ut att gå ett flertal kriser till mötes är Afrika. F n har Coronapandemins fulla kraft inte nått hit men dagen kommer förr eller senare och då måste västvärlden sätta in alla resurser som vi kan uppbringa. Rimligtvis har vi till dess fått fram ett eller flera vacciner och läkemedel. Ett särskilt problem i Afrika utgör striderna om jordartsmetallerna. Dessa används bl a i mobiltelefoner och datorer. Ny teknik kan komma att minska behovet av dessa metaller.

Avslutningsvis något om vikten av att arbeta för allt levande, inklusive mänsklighetens, överlevnad. F n sker en utrotning av vilda djur, stora som små, på vår jord. Denna utveckling måste stoppas. Alla levande arter beror av varandra på olika sätt. Förhoppningen är att det kommer att finnas tillräckligt många kloka politiker som kan fatta de beslut som krävs för att lösa alla de problem som ligger framför oss. Vi har sett att detta är möjligt under den pågående Coronakrisen i demokratiska länder som Sverige.

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Ett musklick bort

Det senaste decenniet har förmågor som tidigare varit förbehållna statliga underrättelsetjänster blivit tillgängliga för nästintill var och en. Den främsta drivkraften för förmågespridningen är att information blivit avsevärt mer lättillgänglig. Saker som tidigare krävde stora investeringar i tid eller pengar för att ta reda på finns numera några musklick bort på internet. Det har gjort det möjligt för nya aktörer att genomföra vissa aspekter av traditionell underrättelseverksamhet.

I närtid är Bellingcats avslöjanden om ryska underrättelsetjänsters härjningar[1] ett välkänt exempel. Mindre allmänt känt är de arbetssätt som används inom bland annat freds- och konfliktforskningen för att göra oberoende bedömningar. Precis som i underrättelsetjänsten är metoderna många. Exempelvis har tredimensionella modeller av kylanläggningar använts för att uppskatta plutoniumproduktionskapaciteten hos kärnreaktorer.[2] Efter ett nordkoreanskt robotprov 2017 användes film från en bevakningskamera i Japan för att göra bedömningar av robotens prestanda.[3]

Data från rymdbaserade sensorer är en informationstyp där tillgängligheten för allmänheten har ökat. Företag som Airbus och Maxar säljer satellitbilder av hög kvalitet. Amerikanska Planet Labs har omkring 150 satelliter i omloppsbana och tar i genomsnitt en bild varje dag av en given plats på land. Det finska företaget Iceye har motsvarande ambition för data från rymdbaserade syntetiska aperturradarer (SAR). Därtill finns rymdbaserade sensorer för vetenskapligt bruk. Inom ramen för EU:s Copernicusprogram har ESA ett stort antal satelliter för jordobservation. Det inkluderar satellitbaserad SAR och multispektrala optiska observationssatelliter. All data från satelliterna i Copernicusprogrammet är öppet tillgänglig.

I slutet av förra veckan meddelade Försvarsmakten att den hade prövat sin förmåga till gemensam sjömålsstrid. Vid beredskapskontrollen sköts sjömålsrobot från flygplan, fartyg och kustrobotbatteri mot mål till havs.[4] Robotskjutningen har gett en möjlighet att exemplifiera hur militär verksamhet ger avtryck i några olika datakällor som jag har kostnadsfri tillgång till.

Satellitbaserad SAR är relativt väderoberoende och har god upplösning. Det gör det enkelt att detektera nya fasta objekt till sjöss, som de robotmål som användes under beredskapskontrollen. Bild 1 visar en SAR-bild av målen två dagar innan robotskjutningen. Alla mål har ännu inte kommit på plats. På bild 2, som är tagen dagen efter, syns alla fem mål på sina slutliga positioner strax utanför svensk territorialvattengräns. Den är tagen med en optisk observationssatellit. Att detektera fartyg och andra rörliga militära förband är svårare, men det är troligen HMS Helsingborg som är det tydliga radarekot på bild 3. Den är tagen några timmar innan robotskotten. Tyvärr saknar Copernicusprojektet radardata av hög kvalitet för övningsområdet på den aktuella dagen och data för det område varifrån HMS Härnösand sköt sina två robotar saknas helt. På bild 4 syns hur det går att detektera förband indirekt. På den högra bilden, som är tagen samma dag som skjutningen, är markreflektansen markant lägre än på den vänstra referensbilden. Det beror på att marken på platsen skyms av det kamouflagemålade kustrobotbatteriet.

Bild 1. Syntetisk aperturradarbild som visar arbete med iordningsställande av robotmål. Contains modified Copernicus Sentinel data (2020)

Bild 2. Optisk bild av robotmål. Kontrasten har ökats för att målen ska framträda tydligt. Contains modified Copernicus Sentinel data (2020)

Bild 3. Syntetisk aperturradarbild med fartygseko. Contains modified Copernicus Sentinel data (2020)

Bild 4. Optiska bilder av avfyrningsplatsen för kustrobot under Försvarsmaktens beredskapsövning. Dagen för skjutningen visas till höger medan bilden till vänster visar samma plats en vecka tidigare. Bilderna har inte färgkorrigerats. Contains modified Planet Labs data (2020)

De här fyra exemplen på metoder för att lokalisera militär verksamhet med öppna data är relativt enkla. Med mer tid och fler källor går det att få ut betydligt mer information ur öppna data. Den programvara jag har använt för att generera några av bilderna har exempelvis funktionalitet för automatisk detektion av fartyg i SAR-bilder. Med den tillgängliga radardatan är det också möjligt att detektera höjdförändringar på millimeternivå med hjälp av interferometri. Det är även denna data som användes av en bloggare för att, bland annat, lokalisera ett stort antal svenska PS-870 radar. Genom att integrera ihop flera SAR-mätningar, framträder de områden där satellitens radar störs av de markbaserade radarstationernas sändning.[5]

Förhoppningsvis kan exemplen här öka medvetenheten om hur militär verksamhet lämnar betydligt fler spår idag än för bara några år sedan. Spåren är lättillgängliga och finns kvar långt efter att verksamheten är över. Det går sannolikt inte att helt undvika exponering för den nya floran av datakällor. Istället är det viktigt att känna till och förstå sitt avtryck och anpassa sig till det. Med god kännedom om vad som går respektive inte går att dölja kan förband istället koncentrera sig på att begränsa spridningen av information och verksamhet som går att skydda.

Försvarsmakten har offentliggjort beredskapskontrollen som ett led i sin strategiska kommunikation. Tillkännagivandet var imponerande professionellt i sin utformning och budskapet var tydligt: Trots pågående påfrestningar på samhället kan Försvarsmakten lösa sin huvuduppgift – väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Strategisk kommunikation måste vara sann för att vara trovärdig. Den förmågespridning som beskrivs här har tidigare lett till att felaktiga påståenden i andra länders strategiska kommunikation har kunnat granskas och motbevisats. Det är därför viktigare än någonsin att hålla sig till sanningen. I det här fallet stärker öppna data Försvarsmaktens kommunikation och beredskapskontrollen förefaller ha gått till på precis det sätt som myndigheten beskriver.

Författaren är kapten och doktorand vid Försvarshögskolan och Högskolan i Skövde.

Noter

[1] https://www.bellingcat.com/tag/russia-en
[2] Patton, T. (2012). Combining Satellite Imagery and 3D Drawing Tools for Nonproliferation Analysis: A Case Study of Pakistan’s Khushab Plutonium Production Reactors. Science & Global Security, 20(2–3), 117–140. doi: 10.1080/08929882.2012.719383
[3] Acton, J. M., Lewis, J. G., & Wright, D. (2018). Video Analysis of the Reentry of North Korea’s July 28, 2017 Missile Test. Arms Control Wonk. https://www.armscontrolwonk.com/archive/1206084/dprk-rv-video-analysis
[4] https://www.youtube.com/watch?v=0NHK6sY4uYs
[5] Dan, H. (2018). X Marks The Spot: Identifying MIM-104 Patriot Batteries From Sentinel-1 SAR Multi-temporal Imagery. https://medium.com/@HarelDan/x-marks-the-spot-579cdb1f534b

Moderna medier och påverkansoperationer

Demokratins överlevnad förutsätter att det finns en kritisk allmänhet som har förmåga till kritiskt tänkande. Foto: shutterstock.com

Påverkansoperationer och utredningen om ett ny särskild myndighet för det psykologiska försvaret är aktuella frågor i media för närvarande. Att på ett subtilt sätt påverka människors tanke och vilja är gammal kunskap i propagandasammanhang, metoderna förändras dock över tiden och där har teknikutvecklingen spelat en central roll.

Det har under våren skrivits mycket om falsk information som publicerats i såväl utländska (främst med ryska intressen bakom) och svenska nättidskrifter. Man har raljerat kring hur Sverige hanterar COVID-19-epidemin och spridit direkta osanningar avseende hur svenska myndighetspersoner agerat och uttalat sig. Motiven är förstås att skapa förvirring och generera minskat förtroende för vårt demokratiska samhällsskick. Och den genuina osäkerhet som finns kring hur detta nya Coronavirus kommer att slå på kort och lång sikt är en utmärkt grogrund för propaganda och påverkan. Målgruppen är framför allt människor som redan från början inte är vana att tillämpa kritiskt tänkande och vars nyhetskonsumtion har en bias mot medier som bygger på ”sensationsjournalistik”.

Kunskapen om hur man genomför påverkansoperationer är dock inte ny, även om verktygen kommit att förändras i takt med modern tekniks införande i varje hem. Det går att läsa sådana tankar redan hos Sun Tzu (Kina runt 500 f Kr) och både skol- och facklitteratur har beskrivit hur det byggdes upp en mästerlig kunskap på 1930-talet i den växande nazistiska rörelsen. Idag utgör sådana metoder viktiga redskap för säkerhetstjänsten i de flesta av jordens självständiga länder. Den intresserade kan t ex läsa Patrik Oksanens utmärkta bok Skarpa Skärvor, som handlar om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället.

Jag läste nyligen en mycket intressant artikel[1] publicerad i juni 2019 i den israeliska tidningen Haaretz (vars engelska utgåva säljs kopplad till The International New York Times) med rubriken Just think what Goebbels could have done with Facebook. Många av oss har nog tagit del av hur nazistpartiets propagandaminister Joseph Goebbels utvecklade och förfinade sina metoder och efterhand blev en oerhört skicklig demagog, som bedöms i hög grad ha påverkat många av Hitlers beslut, framför allt rörande judarna. Detta trots att han ”bara” disponerade flygblad, tidningar, radio och film. Det var långt innan begreppet ”fake news” var populärt att användas av presidenter och andra makthavare. Då var ljud- och filminspelningar normalt äkta, men budskapet som framfördes anpassat, välregisserat och prövat på vanliga medborgare. Idag kan man genom digitaliseringens verktyg skapa falskt genererade foton, filmer och röstmeddelanden som inte går att skilja från äkta vara. Så verktygslådan är idag ännu mycket kraftfullare än för 80-90 år sedan.

Åter till artikeln. Den beskriver psykologisk krigföring och hur olika tankesätt kan tillämpas. Man citerar Harold Laswell[2], som säger att propaganda är ”styrning av massorna genom manipulation och symboler”. I hög grad är det så som reklam fungerar, men det är när vi inte längre vet att det är reklam som det blir lite besvärande.

Skandalen med Cambridge Analytica, där man använde Facebook-enkäter till att kartlägga miljontals människors profiler och därefter riktade budskap på individuell basis för att påverka dem inför politiska val (främst det amerikanska presidentvalet och Brexitomröstningen i UK, år 2016), visade på hur dagens verktyg utnyttjar människors naivitet och vilja att visa upp sig i den uppkopplade världen. De manipulativa tekniker som Goebbels organisation blev mästare på, får nu sitt underlag från allt medborgarna lägger upp om sig själva och sina liv. Enligt artikeln i Haaretz, som är en intervju med Dr Yaniv Levyatan (en expert på psykologisk krigföring), fanns i nazisternas propagandaministerium ett tusental personer vars uppgift var att genom fältstudier utröna hur budskapen påverkade folket. Idag gör Facebook-användarna detta själva genom att trycka på Like-knappar o dyl. Utvärderingen är klar samma dag. Med AI (artificiell intelligens) kan man sedan förfina algoritmerna som ligger till grund för de budskap man vill förmedla. Levyatans slutsats är att om nazisterna hade kommit till makten idag, skulle de ha styrt världen.

Goebbels liknade sig själv vid en pianist, som slår an olika ackord och vet hur de påverkar människor. Idag finns mängder med företag som erbjuder analyser av dialogerna i sociala nätverk och med deras hjälp kan företagen – eller politikerna – utforma sina budskap så att de får önskad effekt. Nyligen annonserades att Google skrivit kontrakt för att köpa företaget FitBit, som länge sålt avancerade träningsklockor och -appar till folk över hela världen. Hälsodata från miljontals användare skulle därmed flytta in under Googles jurisdiktion och även om de lovat att inte missbruka sådan data blir omfattningen av information som snart ”ägs” av Google, Facebook, Apple, Amazon m fl helt gigantisk. En samkörning mellan olika databaser skulle kunna ge en närmast komplett bild av vilka vi är, vad vi tycker om, vem vi kommunicerar med, vad vi äter etc. Detta vore ett himmelrike för en propagandaminister.

Artikeln pekar också på en förändring detta inneburit: Under kalla kriget styrdes insamlingen av data om människor från CIA, KGB m fl nationella underrättelsetjänster. Eliten visste hur man skulle kontrollera massorna. Explosionen av sociala nätverk kom helt att förändra bilden och allmänheten tror sig nu kunna kontrollera media och slåss mot eliten. Cambridge Analytica-skandalen visade tydligt att så inte är fallet. Det är de som har tillgång till Big Data som kan styra (det byggs allt flera stora datacenter runt om i världen i vilket samlas alla de inlägg, mail, foton etc som vi producerar och skickar via Google, Facebook, Microsoft m fl). Kommersiella intressen som kommer åt våra ”privata” data kan rikta sina budskap ner på detaljnivå. Och myndigheter som kan komma åt sådana data sitter högst i pyramiden. I Kina finns inte Google eller Facebook – där är det myndigheterna som styr. Miljontals övervakningssystem som kartlägger varje rörelse ger staten underlag för belöningar och straff av medborgarna, genom ranking av deras ”sociala anpassningsförmåga”.

Vi har ännu bara sett början på utvecklingen av redskap för att analysera information som läggs upp, helt frivilligt, av oss konsumenter och de flesta av oss älskar att utnyttja nätet. Nu i Corona-tider har även de främsta demokratierna (Sverige bör väl kunna räkna sig dit) börjat diskutera kartläggning av medborgarnas rörelsemönster med hjälp av mobil-appar. Allt för den goda sakens skull, eller hur? Drar vi tankarna vidare kan detta kanske följas av riktade meddelanden från de styrande till varje mobiltelefon, som vi då bör lyda. Men vet vi då att den filmade ministern som med förtroende­ingivande röst ger oss obekväma budskap verkligen är äkta, eller är han/hon en ”deep fake” (genom digital manipulation) inlagd av någon med onda avsikter?

Enligt Dr Levyatan utsätts en normalperson för ca 2000 marknadsföringsmeddelanden per dag, öppna och dolda, mot våra olika sinnen. De är alla delar i en form av kommersiell psykologisk krigföring, med syfte att få oss att göra olika val, konsumera eller agera på något önskat sätt.

Artikeln slutar med följande budskap:

Människor väljer sina egna sanningar och skyddar sig från det som är obehagligt. Man föredrar att ”gömma huvudet i sanden” och välja de mediekanaler som erbjuder de ”sanningar” man sympatiserar med. Men vi måste alla förstå att vi ständigt påverkas, på vilket sätt det sker och hitta lämpliga filter. Demokratins överlevnad förutsätter att det finns en kritisk allmänhet som har förmåga till kritiskt tänkande. Vi behöver ”vara våra egna antivirus”.

PS: Mot bakgrund av vad jag skriver ovan, hur ska ni veta att jag verkligen redovisar en artikel, att detaljerna stämmer och att det inte bara är ett försök att påverka er att tycka i en viss riktning…?

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA.

[1] Se https://www.haaretz.com/world-news/.premium.MAGAZINE-just-think-what-goebbels-could-have-done-with-facebook-1.7308812
[2] Harold Laswell (1902-1978) var en amerikansk statsvetare som bl a etablerat en känd kommunikationsmodell och var en pionjär i studiet av massmedias påverkan på människan

Det Sluttande planet

Reflektion

Den 21MAJ2020 meddelade USA President, Donald Trump, att USA skulle lämna fördraget om observationsflygningar d.v.s. det som internationellt benämns Open Skies.1 Fördraget om observationsflygningar innebär att de nationer som ratificerat avtalet får genomföra spaningsflygningar över varandras territorium, med relativt kort varsel dock med begränsningar i antal per år. Open Skies utgör en s.k. förtroendeskapande åtgärd i syfte att minska risken för en väpnad konflikt.2

Att USA under en längre tid har övervägt att lämna det s.k. Open Skies avtalet har varit ett välkänt faktum maa. att de ej anser att Ryssland efterlever avtalet, vilket även ansågs som en möjlig händelseutveckling under detta år vid bedömandet av eventuella händelseutvecklingar under 2020.3 Bortsett från den mest tydliga implikationen att nationer, efter USA utträde ur avtalet, om sex månader ej kommer kunna genomföra överflygningar av USA, är det även intressant att fokusera på hur det amerikanska agerandet kan påverka vårt direkta närområde. Ur ett strikt svenskt säkerhetsperspektiv är det främst Ryssland som det kan te sig intressant att genomföra överflygningar över.

Ryssland förefaller redan i slutet av 2019 förberett ett antal handlingsalternativ för sitt agerande i händelse av ett amerikanskt utträde av det s.k. Open Skies avtalet.4 Nu när det faktiska beslutet är tagit för ett Amerikanskt utträde, förefaller Ryssland fortsatt ha ett antal framtagna handlingsalternativ för hur de kan tänkas komma att agera.5 Därtill har Ryssland även uttalat sig, efter det amerikanska beslutet, att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies avtalet.6 Vad kan då de ryska handlingsalternativen bestå utav?

Det troligaste handlingsalternativet, i skrivande stund, är att Ryssland fortsatt kommer vara en medlemsstat i Open Skies avtalet. Dock torde de fortsatt försöka begränsa andra nationers förmåga att genomföra inhämtning, över eget territorium, inom ramen för avtalet såsom t.ex. redan nu sker över exklaven Kaliningrad och gränsområdet till Georgien,7 samt maximera sin egen verksamhet.8 Det farligaste handlingsalternativet är att Ryssland lämnar Open Skies avtalet, vilket skulle innebära trots de införda ryska begränsningarna att förmågan till viss konfliktdämpande inhämtning upphör för länderna i närområdet till Ryssland och det generella säkerhetsläget försämras men även att risker för s.k. ofrivillig eskalering ökar. Dock torde detta handlingsalternativ begränsas utav ett troligt behov för Ryssland att kunna genomföra dessa spaningsflygningar maa. dess begränsningar i fotospaningssatelliter i förhållande till USA. Om än att USA mängd med fotospaningssatelliter ej är omfattande.9

Dock torde Ryssland kunna fokusera sin inhämtningsförmåga med fotospaningssatelliter bättre, trots den begränsande mängden, maa. att de ej har samma globala intressen som USA har. Därmed torde själva uteffekten för Ryssland med fotospaningssatelliter och Open Skies flygningar bli högre för att kunna genomföra operativt planeringsarbete utifrån inhämtningsunderlag de kan erhålla. Vilket även styrker antagandet att det troligaste handlingsalternativet för Ryssland är att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies. Dock baseras det antagandet utifrån nu offentliga uppgifter.

I samband med det Amerikanska beslutet om att begära utträde ur Open Skies avtalet, framkom även uppgifter om att USA överväger att påbörja provsprängningar med kärnvapen, detta maa. att USA anser att Kina samt Ryssland genomför lågnivå kärnvapentester. För att ev. kunna skapa en förhandlingsposition gentemot Ryssland och Kina, överväger USA därmed att återuppta provsprängningar.10 Därutöver är det, vid skrivande stund, enbart 8 månader kvar intill det s.k. "New START" avtalet upphör att gälla. Avtalet reglerar mängden strategiska kärnvapenstridsspetsar Ryssland och USA får inneha. Ryssland har i enlighet med avtalet erbjudet en förlängning, vilket USA har avvisat maa. de kräver att Kina även skall omfattas av avtalet.11 Sannolikheten för en förlängning av New START avtalet börjar nu vara låg, ffa. maa. att den amerikanska presidentkampanjen snart kommer intensifieras för valet i november 2020.12

Avslutningsvis, vilka slutsatser kan då dras av den senaste veckans säkerhetspolitiska utveckling? Det får ses som troligt att de konflikt- och förtroendeskapande avtalen som kom till i slutet och direkt efter det kalla krigets slut inom ett halvår till två (2) år är överspelade. Dock i den multipolära världsordning som börjat uppstå får det ses som en trolig/naturlig utveckling då en och flera stater har kunnat gagnas av dessa avtal. Detta innebär även en ökad risk för ett ytterligare försämrat säkerhetsläge i Europa ffa. med ett antal troliga följdverkningar utav COVID-19 pandemin13 som även kommer påverka det säkerhetspolitiska planet. Sammantaget får det ses som möjligt att vi går in i en situation i närtid utan egentliga konfliktdämpande "regelverk" som påminner om inledningen av 1980-talet, dock mellan ett antal s.k. stormakter där risken för en väpnad konflikt ökar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 12 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Jägarchefen 12 (Svenska)

Reuters 123 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

TASS 12 (Engelska)

The Washington Post 1 (Engelska)

Union of Concerned Scientists 1 (Engelska)

Slutnoter

1 Reuters. Holland, Steve. Landay, Jonathan. U.S. to pull out of Open Skies treaty, Trump's latest treaty withdrawal. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies/u-s-says-pulling-out-of-open-skies-treaty-citing-russian-violations-idUSKBN22X1TK (Hämtad 2020-05-24)

2 Sveriges Television. Lann, Rikard. USA drar sig ur avtal om flygspaning. 2020. https://www.svt.se/nyheter/usa-sig-ur-avtal-om-flygspaning (Hämtad 2020-05-24)

3 Jägarchefen. Trender och Utvecklingar 2020. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/01/trender-och-utvecklingar-2020.html (Hämtad 2020-05-24)

4 Reuters. Russia has retaliation ready if U.S. quits Open Skies treaty: RIA. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-treaty/russia-has-retaliation-ready-if-u-s-quits-open-skies-treaty-ria-idUSKBN1XH0WX (Hämtad 2020-05-24)

5 TASS. Russia considers response to US withdrawal from Open Skies Treaty - senior diplomat. 2020. https://tass.com/russia/1159641 (Hämtad 2020-05-24)

6 TASS. Russia confirms intention to implement Open Skies Treaty. 2020. https://tass.com/politics/1159533 (Hämtad 2020-05-24)

7 Reuters. European NATO allies voice concern over U.S. plan to quit Open Skies. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies-nato/european-nato-allies-voice-concern-over-u-s-plan-to-quit-open-skies-idUSKBN22Y1FY (Hämtad 2020-05-24)

8 Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/ (Hämtad 2020-05-24)

9 Union of Concerned Scientists. UCS Satellite Database. 2020. https://www.ucsusa.org/media/11492 (Hämtad 2020-05-24)

10 The Washington Post. Hudson, John. Sonne, Paul. Trump administration discussed conducting first U.S. nuclear test in decades. 2020. https://www.washingtonpost.com/national-security/trump-administration-discussed-conducting-first-us-nuclear-test-in-decades/2020/05/22/a805c904-9c5b-11ea-b60c-3be060a4f8e1_story.html (Hämtad 2020-05-24)

11 Dagens Nyheter. Carp, Ossi. Trump överväger historiskt kärnvapentest. 2020. https://www.dn.se/nyheter/varlden/trump-overvager-historiskt-karnvapentest/ (Hämtad 2020-05-24)

12 Dagens Nyheter. USA-valet 2020. 2020. https://www.dn.se/om/presidentvalet-i-usa-2020/ (Hämtad 2020-05-24)

13 Jägarchefen. Den nationella säkerhetsstrategin och COVID-19. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/03/den-nationella-sakerhetsstrategin-och_29.html (Hämtad 2020-05-24)

Det Sluttande planet

Reflektion

Den 21MAJ2020 meddelade USA President, Donald Trump, att USA skulle lämna fördraget om observationsflygningar d.v.s. det som internationellt benämns Open Skies.1 Fördraget om observationsflygningar innebär att de nationer som ratificerat avtalet får genomföra spaningsflygningar över varandras territorium, med relativt kort varsel dock med begränsningar i antal per år. Open Skies utgör en s.k. förtroendeskapande åtgärd i syfte att minska risken för en väpnad konflikt.2

Att USA under en längre tid har övervägt att lämna det s.k. Open Skies avtalet har varit ett välkänt faktum maa. att de ej anser att Ryssland efterlever avtalet, vilket även ansågs som en möjlig händelseutveckling under detta år vid bedömandet av eventuella händelseutvecklingar under 2020.3 Bortsett från den mest tydliga implikationen att nationer, efter USA utträde ur avtalet, om sex månader ej kommer kunna genomföra överflygningar av USA, är det även intressant att fokusera på hur det amerikanska agerandet kan påverka vårt direkta närområde. Ur ett strikt svenskt säkerhetsperspektiv är det främst Ryssland som det kan te sig intressant att genomföra överflygningar över.

Ryssland förefaller redan i slutet av 2019 förberett ett antal handlingsalternativ för sitt agerande i händelse av ett amerikanskt utträde av det s.k. Open Skies avtalet.4 Nu när det faktiska beslutet är tagit för ett Amerikanskt utträde, förefaller Ryssland fortsatt ha ett antal framtagna handlingsalternativ för hur de kan tänkas komma att agera.5 Därtill har Ryssland även uttalat sig, efter det amerikanska beslutet, att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies avtalet.6 Vad kan då de ryska handlingsalternativen bestå utav?

Det troligaste handlingsalternativet, i skrivande stund, är att Ryssland fortsatt kommer vara en medlemsstat i Open Skies avtalet. Dock torde de fortsatt försöka begränsa andra nationers förmåga att genomföra inhämtning, över eget territorium, inom ramen för avtalet såsom t.ex. redan nu sker över exklaven Kaliningrad och gränsområdet till Georgien,7 samt maximera sin egen verksamhet.8 Det farligaste handlingsalternativet är att Ryssland lämnar Open Skies avtalet, vilket skulle innebära trots de införda ryska begränsningarna att förmågan till viss konfliktdämpande inhämtning upphör för länderna i närområdet till Ryssland och det generella säkerhetsläget försämras men även att risker för s.k. ofrivillig eskalering ökar. Dock torde detta handlingsalternativ begränsas utav ett troligt behov för Ryssland att kunna genomföra dessa spaningsflygningar maa. dess begränsningar i fotospaningssatelliter i förhållande till USA. Om än att USA mängd med fotospaningssatelliter ej är omfattande.9

Dock torde Ryssland kunna fokusera sin inhämtningsförmåga med fotospaningssatelliter bättre, trots den begränsande mängden, maa. att de ej har samma globala intressen som USA har. Därmed torde själva uteffekten för Ryssland med fotospaningssatelliter och Open Skies flygningar bli högre för att kunna genomföra operativt planeringsarbete utifrån inhämtningsunderlag de kan erhålla. Vilket även styrker antagandet att det troligaste handlingsalternativet för Ryssland är att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies. Dock baseras det antagandet utifrån nu offentliga uppgifter.

I samband med det Amerikanska beslutet om att begära utträde ur Open Skies avtalet, framkom även uppgifter om att USA överväger att påbörja provsprängningar med kärnvapen, detta maa. att USA anser att Kina samt Ryssland genomför lågnivå kärnvapentester. För att ev. kunna skapa en förhandlingsposition gentemot Ryssland och Kina, överväger USA därmed att återuppta provsprängningar.10 Därutöver är det, vid skrivande stund, enbart 8 månader kvar intill det s.k. "New START" avtalet upphör att gälla. Avtalet reglerar mängden strategiska kärnvapenstridsspetsar Ryssland och USA får inneha. Ryssland har i enlighet med avtalet erbjudet en förlängning, vilket USA har avvisat maa. de kräver att Kina även skall omfattas av avtalet.11 Sannolikheten för en förlängning av New START avtalet börjar nu vara låg, ffa. maa. att den amerikanska presidentkampanjen snart kommer intensifieras för valet i november 2020.12

Avslutningsvis, vilka slutsatser kan då dras av den senaste veckans säkerhetspolitiska utveckling? Det får ses som troligt att de konflikt- och förtroendeskapande avtalen som kom till i slutet och direkt efter det kalla krigets slut inom ett halvår till två (2) år är överspelade. Dock i den multipolära världsordning som börjat uppstå får det ses som en trolig/naturlig utveckling då en och flera stater har kunnat gagnas av dessa avtal. Detta innebär även en ökad risk för ett ytterligare försämrat säkerhetsläge i Europa ffa. med ett antal troliga följdverkningar utav COVID-19 pandemin13 som även kommer påverka det säkerhetspolitiska planet. Sammantaget får det ses som möjligt att vi går in i en situation i närtid utan egentliga konfliktdämpande "regelverk" som påminner om inledningen av 1980-talet, dock mellan ett antal s.k. stormakter där risken för en väpnad konflikt ökar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 12 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Jägarchefen 12 (Svenska)

Reuters 123 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

TASS 12 (Engelska)

The Washington Post 1 (Engelska)

Union of Concerned Scientists 1 (Engelska)

Slutnoter

1 Reuters. Holland, Steve. Landay, Jonathan. U.S. to pull out of Open Skies treaty, Trump's latest treaty withdrawal. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies/u-s-says-pulling-out-of-open-skies-treaty-citing-russian-violations-idUSKBN22X1TK (Hämtad 2020-05-24)

2 Sveriges Television. Lann, Rikard. USA drar sig ur avtal om flygspaning. 2020. https://www.svt.se/nyheter/usa-sig-ur-avtal-om-flygspaning (Hämtad 2020-05-24)

3 Jägarchefen. Trender och Utvecklingar 2020. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/01/trender-och-utvecklingar-2020.html (Hämtad 2020-05-24)

4 Reuters. Russia has retaliation ready if U.S. quits Open Skies treaty: RIA. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-treaty/russia-has-retaliation-ready-if-u-s-quits-open-skies-treaty-ria-idUSKBN1XH0WX (Hämtad 2020-05-24)

5 TASS. Russia considers response to US withdrawal from Open Skies Treaty - senior diplomat. 2020. https://tass.com/russia/1159641 (Hämtad 2020-05-24)

6 TASS. Russia confirms intention to implement Open Skies Treaty. 2020. https://tass.com/politics/1159533 (Hämtad 2020-05-24)

7 Reuters. European NATO allies voice concern over U.S. plan to quit Open Skies. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies-nato/european-nato-allies-voice-concern-over-u-s-plan-to-quit-open-skies-idUSKBN22Y1FY (Hämtad 2020-05-24)

8 Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/ (Hämtad 2020-05-24)

9 Union of Concerned Scientists. UCS Satellite Database. 2020. https://www.ucsusa.org/media/11492 (Hämtad 2020-05-24)

10 The Washington Post. Hudson, John. Sonne, Paul. Trump administration discussed conducting first U.S. nuclear test in decades. 2020. https://www.washingtonpost.com/national-security/trump-administration-discussed-conducting-first-us-nuclear-test-in-decades/2020/05/22/a805c904-9c5b-11ea-b60c-3be060a4f8e1_story.html (Hämtad 2020-05-24)

11 Dagens Nyheter. Carp, Ossi. Trump överväger historiskt kärnvapentest. 2020. https://www.dn.se/nyheter/varlden/trump-overvager-historiskt-karnvapentest/ (Hämtad 2020-05-24)

12 Dagens Nyheter. USA-valet 2020. 2020. https://www.dn.se/om/presidentvalet-i-usa-2020/ (Hämtad 2020-05-24)

13 Jägarchefen. Den nationella säkerhetsstrategin och COVID-19. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/03/den-nationella-sakerhetsstrategin-och_29.html (Hämtad 2020-05-24)

”Särintressen”?

Är vi åter på väg att prioritera kvantitet framför kvalité? Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten.

När någon i en diskussion håller på att förlora initiativet kan man ta till storsläggan och påstå att motståndaren ”representerar särintressen”. En beprövad modell särskilt i försvarsdebatten. Senast var det en känd försvarsdebattör som ville avväpna de som argumenterade för ett försvar med högkvalitativa förband i stället för att satsa på många lokalförsvarsförband bl a utefter Indalsälven. Bakgrund till just det exemplet är att Försvarsberedningen bl a angett ett behov av många lokalförsvarsförband för att försvara de västra delarna av landet och södra halvan av Norrland.

Nu inställer sig frågan – är särintressen något fult, omoraliskt, destruktivt?

I den svenska försvarsdebatten är det lågt i tak, vi saknar en bredare debatt om strategier – inte sällan hamnar vi omgående vid val av försvarets materielobjekt. Vi diskuterar nästan aldrig strategier eller operativa koncept som grund för försvarets organisation och utveckling. Den process som borde ta ledning i detta – Försvarsberedningens Värnkraft – nämner knappt med ett ord hur försvaret ska eller bör agera i olika situationer. Intressen av olika slag får svängrum – vad kan då legitimeras som lämpliga eller olämpliga intressen?

Det kanske till och med är så att ”särintressen” är både eftersträvansvärt och konstruktivt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det nödvändigt att alla får komma till tals. Sett ur ett försvarsmaktsperspektiv får man nog vara glad att särintresset för mekanisering till slut tog överhanden över kavalleri och ”skynkabilar” och att robotar ersatte kanoner på våra stridsfartyg. Just ordet ”särintresse” förknippas i försvarssammanhang oftast med när något tekniskt och nytt ställs mot något gammalt och befintligt. Vi måste tillåta att den tekniska utvecklingen snabbt får inflytande på försvarsplaneringen. Om inte blir vår trovärdighet lidande.

Om vi lämnar begreppet ”särintressen”, som fått en negativ klang, vill jag lyfta några frågor kring försvarsberedningens rapport Värnkraft och olika intresseinriktningar.

Såväl KKrVA som Värnkraft lyfter fram s k Gråzonslägen – d v s hot mot vår nation innan det sker öppna krigshandlingar – som något nytt och allvarligt för Totalförsvaret att hantera. KKrVA har särskilt påtalat de allvarliga konsekvenserna av om vi inte kan hålla igång varuflödena och tjänster i ett krisläge. Värnkraft tar upp problematiken ett flertal gånger i analysdelen. Ett scenario som många anser kommer att vara den ryska strategins huvudspår och där vår motståndsförmåga idag är mycket begränsad. Men i ett snabbt lappkast i inriktningsdelen av Värnkraft, avskrivs helt plötsligt i princip behovet av att FM ska ha några uppgifter i Gråzonslägen. Konsekvensen blir att Sverige kan stå stilla efter några veckor i ett krisläge utan att ett skott har avlossats. Varför MSB och FM inte visat något nämnvärt intresse förvånar. Är (sär)intressena inte tillräckligt starka?

FM, Försvarsberedningen, KKrVA och andra med försvarsintresse är överens om att FM måste stärkas, kvalitativt och kvantitativt. KKrVA har i studien KV21 i krigsspel visat att FM idag inte klarar att motstå ett ryskt angrepp. Vi saknar de kvalitativa förutsättningarna, men också tillräcklig numerär. Problemet är dock att startar man inte med de kvalitativa satsningarna, lönar föga flera förband. Nu verkar den framtida inriktningen hamna i ett spagatläge – beredningen och politiker prioriterar volym och FM lutar mer åt kvalitet, om än ”politiskt” försiktigt. Efter att det visade sig att de ekonomiska förutsättningarna inte svarar upp mot beredningens förslag, uppstod en hetsig debatt. En tung försvarspolitiker menade att FM inte hörsammat (vissa) politikers krav på hur armén borde organiseras. Det antyddes att det kunde vara ett demokratiskt problem att FM inte ville lämna de förslag som politikerna/beredningen förväntade. Ett exempel på intressekonflikt – vem bestämmer FM utformning?

Tyvärr har vi historiskt haft en ordning där FM:s regleringsbrev har en snävare detaljstyrning jämfört med andra myndigheters. När vi nu är på väg mot en historisk upprustning av FM i en tid när omvärlden sprungit ifrån oss kvalitativt inom många områden, borde det vara en självklarhet att professionen får ange riktningen. Bakgrunden till åsiktsskillnaderna politiker/FM ligger enligt min mening i delvis olika intressen. Chefer ska göra det trovärdigt att förbanden kan lösa sina uppgifter i den svåraste av situationer och att soldaten/sjömannen överlever stridsinsatsen. Politikern ska också överleva, väljarna ska uppskatta hens politik. Besök vid värnpliktsutbildning, hemvärnsövningar m m ger politiska poäng. Olika intressen möts – inte alltid förenliga. Men FM måste ha tolkningsföreträde när det gäller att inom givna politiska och ekonomiska ramar utforma krigsorganisationen för bästa operativa effekt.

När det gäller olika intressen, finns det naturligtvis åsiktsskillnader också inom den militära professionen. En sådan fråga berör strategier för hur vårt försvar bör organiseras. En känslig fråga, som till och med vår Akademi har svårt att hantera, eftersom det omedelbart får konsekvenser för utformningen av försvarsgrenarna. Då detta ämne skulle fordra många blogginlägg väljer jag att bara ställa några frågor för fortsatt diskussion – väl medveten om att eventuella ställningstaganden omedelbart innebär frågor om ”särintressen”.

  1. Vi har valt en försvarsstrategi där tyngdpunkten ligger på att slå angriparen när denne etablerat ett ”brohuvud”. Är detta en lämplig strategi för ett land som militärstrategiskt kan betraktas som en ö med omgivande hav?
  2. Givet denna strategi borde markstridskrafterna ha hög anfallskraft och operativ rörlighet. Nu har man valt flera förband med lägre kvalitet vilket medför att strategi (1) inte fungerar?
  3. En konsekvens av (1) blir att det inte finns tillräckliga militära marina resurser för krishantering utanför vår landgräns. Gråzonsproblematiken, som bl a Värnkraft lyfter fram som en allvarlig utmaning, definieras bort av försvarsberedningen eftersom man prioriterar (1)? En öppen dörr för en angripare som inte kan stängas.

Svensk försvarsplanering har att ta hänsyn till många intressen. Historiskt har vi betraktat många förband med låg kvalitet som bättre än färre förband med hög kvalitet. Dock med två undantag – flyg och ubåtar. Starka intressen för värnpliktsfrågan och geografiskt bred etablering av fredsförband samt viss misstänksamhet att ta till sig teknisk utveckling har lett fram till denna utveckling. Som jag tolkar Värnkraft fortsätter de intressen som vill hålla kvar vid dessa strategier att fortsatt ha dominerande inflytande. Min förhoppning att kommande försvarsbeslut skulle våga ta ett språng och komma ikapp tekniskt grusas. Rådande pandemi kommer säkert att påverka budgetramarna negativt. Det finns alltså risk för att inte ens Värnkraft kan genomföras.

Det är min förhoppning att de som intresserar sig för den långsiktiga utvecklingen av vår försvarsmakt, inte ryggar för att ta till orda även när det finns risk för att bli anklagad för ”särintressen”. Vår förändringsbenägenhet är tyvärr inget vi kan skryta med.

Författaren är viceamiral och tidigare ställföreträdande överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och var tidigare akademiens styresman.

Bör vi växla fokus för våra ambitioner?

Högtid och glädje på examensdagen! Det  gäller dock att behålla våra officerare och specialistofficerare. Rimliga arbetsförhållanden är här en viktig faktor. Foto: Niclas Ehlén, Combat Camera, Försvarsmakten.

Försvarsmakten står med stor sannolikhet de närmaste tio åren inför en minst sagt intressant period. De politiska vindarna har vänt från att kalla Sveriges försvar för ett särintresse till att politiker nu får stå till svars för nedrustningen av totalförsvaret. Närmast tävlas det om nya fyndiga sätt att bygga nya regementen, anskaffning av ny materiel och hur personalförsörjningen skall säkras. Givetvis tror jag att de flesta anser att den stundande upprustningen och återuppbyggnaden av försvarsmakten är positiv. Men det finns en del orostecken för personalen vad gäller just utökning av verksamheten.[1]

Devisen ”få ska öva fler” kommer att bli mer dominerande i takt med att värnpliktskullarna växer medan antalet officerare mer eller mindre ligger konstant alternativt i värsta fall fortsätter sjunka och med det tror jag vi har ett bekymmer som kommer kräva ledarskap. De flesta förband upprätthåller nu både ett yrkesförsvar, ett värnpliktsförsvar och i vissa fall både beredskap och insats utöver detta. Det finns nog de som skulle kalla läget ansträngt. Jag vill vara tydlig med att det finns ingen motsättning mellan att ha ett yrkesförsvar och att utbilda värnpliktiga, jag tror att värnplikten är en förutsättning för att kunna växa men att yrkesförsvaret är här för att stanna. Men antalet uppgifter som ska lösas i förhållande till given tid är redan nu på många håll en utmaning, i FM VIND 2019 anser ett litet antal av de svarande att de upplever att de har tillräckligt med tid i förhållanden till mängden arbetsuppgifter. Med större värnpliktskullar och nya förband som ska upprättas lär siffran knappast bli mindre oroväckande.

Försvarsmaktens personal består i huvudsak av ambitiösa människor som vill prestera, officerare bör vara uppfostrade med detta karaktärsdrag. Jag tror paradoxalt nog att det kan bidra till arbetsbelastningen. Ambitiösa människor på flera nivåer som vill att förbanden och verksamheten ska vara så bra som möjligt och inte nöjer sig med ”bra nog” väljer att hitta lösningar på problem istället för att acceptera att allt inte blir perfekt. Jag tror att det i framtiden kommer att finnas anledning att på förbanden diskutera vilka ambitioner man ska ha med framförallt utbildningen av de värnpliktiga. Är det verkligen värt att nå samma mål som för fem år sen när personal bränns ut eller slutar? Jag menar inte att kvaliteten på utbildningen ska nedgå utan helt enkelt att vi behöver byta fokus på många plan. Jag anser att förbandens främsta prioritering bör vara att fylla krigsförbanden, rekrytera nya officerare och framförallt behålla personal. Att så många erfarna kollegor slutar och hittar andra vägar i livet är ett resursslöseri för Försvarsmakten, men framförallt skapar det än mer problem för framtiden. Vilka kommer i slutändan att kunna bemanna högre staber och skolor om inte erfarna kollegor? Hur ont det än svider i karaktären hos många officerare behöver vi tid för egen utbildning, planering och återhämtning och jag skulle därför vilja se en viss anda av återhållsamhet. Därför tror jag att frågeställningen som ska ställas inför nästkommande års värnplikt bör vara, ”hur får vi det här att bli bra nog?”

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

[1] Artikeln har varit publicerad i Officerstidningen nummer 3 2020 och återpubliceras här efter inhämtat tillstånd.

Sven Sjöberg stupade för exakt 80 år sedan

Sven Sjöberg från Piteå sköts ihjäl av ett tyskt sjöflygplan den 20 maj 1940.

Det mediala intresset att uppmärksamma Sven Sjöbergs offer (död) för nu exakt 80 år sen ser inte direkt överväldigande ut. Därför känns det bra att här kunna skriva några rader om denna händelse - som i viss mån är unik för Sverige under andra världskriget.

Sven Sjöberg från Piteå var en av många inkallade värnpliktiga uppe vid gränsavsnittet mot Narvik under det att striderna där pågick som värst under april-juni 1940. Hans tillhörde en pansarvärnsgrupp som var avdelad till skidlöparbataljonen (från 1943 jägarbataljonen) vid Norrbottens regemente (I 19). Han råkade befinna sig på perrongen för Vassijaure järnvägsstation när eldgivning uppstod mellan svenskt luftvärn grupperat kring stationen och ett tyskt sjöflygplan av typen Dornier Do 26.

Gammalt urklipp från okänd tidning som visar Sven Sjöberg som soldat vid I 19.

Allt började med att det tyska sjöflygplanet flög över malmbanan vid Vassijaure, minst sex kilometer från gränsen, varför det var luftvärnets plikt att markera för tyskarna att de kränkt gränsen. Vid Vassijaure järnvägsstation stod vid tillfället inte bara luftvärnskanoner utan även pansartåget som var döpt till "Kiruna", med luftvärnskulsprutor.

I mitten Sven Sjöberg fotograferad framför stationen kort tid före eldgivningen. BILDKÄLLA: Gunvor Sjöberg

Det tyska flygplanet valde att skjuta tillbaka, varvid Sven Sjöberg träffades. Han fick svåra skador och avled inom loppet av få minuter. För ett mer detaljerat händelseförlopp hänvisar jag till mina böcker men vill här passa på att förklara det speciella med hans död. På ett sätt var detta en unik händelse i Sverige under andra världskriget - detta var enda tillfället under 1939-1945 då en soldat i svenska armén sköts ihjäl av främmande makt. Men inkluderande flygvapnets förluster var Sjöberg en av ett tiotal (exakt antal ej fastställt) i Krigsmakten (som Försvarsmakten då hette) som sköts ihjäl av tyska flygplan. En annan armésoldat krossades av ett tyskt plan som skjutits ned av svenskt luftvärn. Men därtill kommer flera hundra svenska soldater och sjömän som 1939-1945 dog av utländska och svenska minor och i en rad andra incidenter i tjänsten. Totalsiffran är därför 782 dödade svenska soldater och sjömän, alltså dödade i incidenter och krigsolyckor. Låt oss minnas deras offer för landet, för framtiden, för oss.

Sven Sjöbergs begravningståg genom Kiruna. Han blev senare begravd i Öjebyn. FOTO: Sven Hörnell

Försvarsinriktningsbeslut i skuggan av en pandemikris

Stöd till civil verksamhet vid behov? Självfallet! Men, förmågan till väpnad strid är den grundläggande orsaken till innehavet av militära maktmedel. Foto: Försvarsmakten.

Det kan naturligtvis vara lockande att motivera ytterligare resurstillskott till Försvarsmakten med att myndigheten gör stor nytta även i fred, exemplifierat med att myndighetens medarbetare gör utomordentliga insatser för samhället under pandemikrisen. Detta för att motverka att de redan överenskomna anslagsförstärkningarna inte omdirigeras till krisberedskap och civilt försvar i höstens totalförsvarsproposition. Ett så snävt perspektiv riskerar dock att underminera Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Istället måste argumentationen outtröttligt gå ut på att det inte behöver vara ett nollsummespel mellan civilt och militärt försvar, utan att andra utgiftsområden faktiskt kan behöva stå tillbaka och att samhällets säkerhet måste få kosta.

Det är april 2020 och mitt under brinnande pandemikris debatterar riksdagen samhällets fredstida krisberedskap och civilt försvar. I Försvarsutskottets betänkande, som föranleder debatten, avslås samtliga motionsyrkande med hänvisning till att man inte vill föregripa pågående beredningar inom Regeringskansliet. Alltsedan december 2017, då Försvarsberedningen presenterade rapporten Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret (Ds 2017:66), är det en slags standardformulering som svar på motionsyrkanden som rör civilt eller militärt försvar. Stora reformer och beslut ska inte slarvas fram, men det skaver när riksdagen har en pausknapp intryckt år efter år, om allt det som ett försvarsinriktningsbeslut omfattar.

Att riksdagen är i väntan på regeringens totalförsvarsproposition, samt en rad pågående utredningar inom det civila försvarets område, betyder naturligtvis inte att allt står stilla i Sverige. Myndigheter och organisationer jobbar på. Övningar genomförs. Åtgärder vidtas. Men när det passerar flera år mellan en mycket uppfordrande Försvarsberedningsrapport och efterföljande åtgärder – och det hinner inträffa en stor kris däremellan – blottläggs mer än bara samhällets beredskapsbrister: Vi är fast i våra planeringsprocesser. Å andra sidan, när krisen drabbar oss synliggörs också den kraft som finns i individer och organisationer när det är skarpt läge. Det genas i kurvor. Det bryts ny mark i samarbeten som inte övats innan. Det tas beslut. Här finns lärdomar att dra. Handlingskraften i genomförandet av stöd till det civila samhället under pandemin behöver överföras till planeringen för Försvarsmaktens tillväxt.

En attityd som genomsyras av att göra allt man kan med det man har, ersätter naturligtvis inte all planering, investeringar i förberedelser och kapacitet för genomförande. När krisen är över är det dags att utvärdera och dra slutsatser för framtiden. Några observationer kan dock göras redan nu: En handlar om att förändringar är att vänta när det gäller Försvarsmaktens stöd till det övriga samhället i samband med fredstida kriser. En annan observation gäller eventuell påverkan på det inriktningsbeslut som riksdagen förväntas fatta beslut om under hösten.

Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet

Försvarsmakten stödjer det civila samhället under coronaepidemin bland annat genom att skapa vårdplatser för Covid-19-patienter. Försvarsintresserade med kunskap och minnen från fornstora fältsjukhusdagar sörjer den kapacitet Försvarsmakten hade tidigare, men tänker inte alltid på de medborgare som saknar både aktuell och historisk kunskap om Försvarsmakten. En mindre insatt del av befolkningen undrar inte var alla övriga fältsjukhus har tagit vägen, utan förundras måhända istället över att Försvarsmakten alls har kapaciteten. Bygger militären sjukhus? I så fall borde de stödja det civila samhället mer!

Inte heller alla beslutsfattare har klart för sig hur historiken har sett ut. Argumenten har bleknat från tiden när stöd till det civila samhället fasades ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter och stöd till civila verksamheter i fred inte längre skulle vara dimensionerande för det militära försvarets utformning. Få är emot att samhällets resurser nyttjas maximalt effektivt för allas vårt gemensamma bästa. Mindre populärt är att tydliggöra konsekvenser för det som är huvuduppgiften, fram till den dag då denna förmåga är precis vad som efterfrågas. Nu höjs politiska röster för att, som det heter, bättre ta tillvara på Försvarsmaktens resurser under kriser. Lägg till detta en pågående diskussion om behovet av särskild lagstiftning om civila kriser och det är lätt att se att förändringar är att vänta.

Svensk krisberedskap grundar sig på ordinarie förvaltningsstrukturer, på ansvarsprincipen och på ett geografiskt områdesansvar. Regeringsformen innehåller inte några särskilda regler om civila nödsituationer av det slag som finns när det gäller krig och krigsfara (13 kap. RF). Sådana nödsituationer får hanteras inom ramen för de allmänna reglerna i regeringsformen. År 2008 föreslog Grundlagsutredningen att i regeringsformen föra in särskilda regler om hur civila kriser ska kunna hanteras, men det vann inte gehör. I propositionen (2009/10:80) som behandlar utredningen står det att frågan behöver utredas ytterligare, men det har hittills ingen regering gått vidare med.

Moderaterna har nu aviserat att man avser pröva frågan om att i regeringsformen föra in särskilda regler om hur civila kriser ska kunna hanteras, med syftet att göra Sverige mer motståndskraftigt inför de komplexa hot och risker som vi står inför idag. Möjligen landar vi så småningom i Grundlagsutredningens bedömning att det finns ett behov av att utvidga regeringens normgivningskompetens i nödsituationer och att det ska införas en särskild reglering om regeringens handlingsutrymme. Helt säkert är dock att det inte kommer att ske utan koppling till de överväganden som nu sker inom ramen för den pågående utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05). Detta kommer i sin tur åter aktualisera frågan om Försvarsmaktens dimensionerande uppgifter och stöd till civila verksamheter i fred och gråzonsläge.

Det är gynnsamt att redan nu mejsla ut en linje i den diskussionen, så att myndigheten och dess medarbetare inte hamnar i en reaktiv position. Grunden för Försvarsmaktens verksamhet är förmågan till väpnad strid. Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. Denna förmåga kan utvecklas, men utifrån sin unika profession och sina specialiteter. Om politiken vill mer än vad som nu regleras i förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet, och om myndigheten ska organiseras, utbildas eller materielförsörjas med hänsyn till andra uppgifter, ska det tillföras resurser för detta så att inte huvuduppgiften dräneras. Det är lätt hänt i ett samhälle som nu återigen har lärt sig att stora kriser inträffar, medan förståelsen för antagonistiska hot och krigets krav bleknar.

Försvarsinriktningsbeslut i skuggan av pandemikris

Frågan är vad de nyvunna insikterna om svensk beredskap innebär för kommande avvägningar när det gäller resurstilldelning för civilt och militärt försvar? Märkligt nog ställs sällan andra utgiftsområden mot satsningar inom försvarsområdet. Det är istället hela tiden ett förmodat nollsummespel inom totalförsvaret och så blir det i ett land som inte riktigt har bestämt sig för att säkerhet måste få kosta.

I skrivande stund signalerar ingen av de ingående parterna i de pågående försvarsbeslutsförhandlingarna att de överenskomna pengatillskotten till militärt försvar är ifrågasatta. Istället trycks det särskilt på behovet av att en motsvarande politisk överenskommelse måste till för det civila försvaret. Försvarspolitiker ur olika läger larmar dock om att det inte finns en fungerande process för detta, vilket naturligtvis är en brist inför en inriktningsproposition som utlovats omfatta totalförsvaret.

En mer realistisk bedömning än att politiken backar från ingångna överenskommelser om ökade anslag till militärt försvar, är att nästa steg (det vill säga en eventuell fortsatt ökning av försvarsanslagen upp mot 2% av BNP) i huvudsak investeras i civilt försvar och krisberedskap.

Tidigare under våren redovisade bevakningsansvariga myndigheter regeringsuppdrag om att lämna in underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret, med grund i Försvarsberedningens rapporter. I fokus för uppdraget stod energiförsörjning, transporter, livsmedelsförsörjning, dricksvattenförsörjning, ordning och säkerhet, finansiell beredskap samt elektroniska kommunikationer och post. Myndigheterna ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en kris som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga. Under delar av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det planeras för att riket är i krig och att krigshandlingar pågår på svenskt territorium. Vem som helst kan begripa att det är enorma kostnader förknippade med ett sådant förmågelyft, vilket också illustreras med all önskvärd tydlighet i de underlag som är öppna.

Resonemang om behoven, liksom möjligen början till prioriteringar av de mest akuta åtgärderna, kommer att skönjas i den kommande totalförsvarspropositionen. Men eftersom centrala utredningar inom området inte kommer vara klara i höst, kommer de skarpa åtgärderna senare under inriktningsperioden. Det bäddar för att kommande resurstillskott knyts till dem. Om så blir fallet, har Försvarsmakten då rätt avvägningar och prioriteringar?

Coronakrisen förändrar oss inte i grunden. Men en tid framåt kommer tålamodet att vara kort med fluffiga högtidstal i avsaknad av handlingsplan. Som Viktor Barth-Kron skrev under rubriken ”Nu är pratkvarnarnas högkonjunktur slut” i Expressen (12 april 2020): Coronakrisen skiljer stort från smått och ord från handling. I skarpt läge är frågan hur många respiratorer du har i förrådet, inte hur många dialoger du haft om vikten av andning.

Efter de återkommande myndighetsgemensamma pressträffarna under pandemin uppmärksammades företrädare för de civila myndigheterna för sin tydliga kommunikation. ”Militäriskt”, sades det i uppskattande ordalag. Det våras för tydligt och handlingskraftigt ledarskap. Här kan Försvarsmakten vara bäst i klassen. Både civilt och militärt försvar måste stärkas. Nästa kris kan vara krig och då är det civilt stöd till Försvarsmakten som gäller.

Författaren är försvars- och säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Vad får vi för pengarna?




Är det rätt frågor som diskuteras i de förhandlingar som nu pågår om det framtida försvarsanslaget storlek? Ska jag döma efter vad som framgår i media tycks diskussionen främst handla om priskompensation, hur finansiera överraskande fördyringar och viljan att göra ekonomiska åtaganden även bortom 2025. Ibland kopplas pengarna till ett visst materielsystem eller annan fysisk parameter, som man kan sätta en prislapp på. Väldigt sällan har jag dock hört eller sett några bedömningar kring vad olika ekonomiska ramar skulle betyda i operativa och strategiska termer – vilka uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa, vilka är vi beredda att avstå ifrån, vilka är konsekvenserna?

Redan Försvarsberedningens förslag har allvarliga operativa brister. Behovet av sjöfartsskydd på Västkusten för att säkerställa Sveriges försörjning, och möjligheterna att ta emot mer substantiell militär hjälp, tillgodoses inte. Där saknas fartyg. Förmågan att (eventuellt tillsammans med Finland) kunna möta ett angrepp mot övre Norrland är inte trovärdig med de fåtaliga styrkor som beredningen föreslår för den landsändan. Försvaret av Stockholm är minst sagt tunt. Två luftvärnsbataljoner räcker inte långt om man vill skydda flygbaser, kritisk civil infrastruktur, huvudstaden och områden viktiga för att ta emot hjälp. Bara för att nämna några exempel. Beredningen har dock tämligen tydligt beskrivit kopplingen mellan sina förslag och vad man vill uppnå med dem. De avvägningar som gjorts hänger ihop, även om vissa länkar i kedjan är skrämmande svaga.

Att som nu främst diskutera X, Y eller Z miljarder i ena eller andra riktningen är därför måttligt meningsfullt, till och med farligt, om det inte tydligt kopplas till hur vår operativa förmåga påverkas. Något som oftast också har strategiska implikationer. Vad betyder en förändring i ekonomin på ett eller annat sätt för möjligheterna att lösa en viss uppgift? Hur påverkar det i förlängningen andra viktiga faktorer som bidrar till möjligheterna att försvara Sverige?

Exempelvis. Vad skulle en minskning av antalet lokalförsvarsbataljoner innebära för våra möjligheter att hålla förbindelserna till Trondheim öppna? En viktig reservförbindelse för såväl svensk som finsk försörjning, som för att kunna ta emot hjälp? Något som i sin tur kan påverka våra möjligheter att försvara andra delar av Sverige, eller bidra till att öka Finlands uthållighet. Vad innebär det om vi avstår från kryssningsrobotar till JAS när det gäller möjligheterna att bekämpa ryska installationer på andra sidan Östersjön, eller i områden som angriparen tagit? Hur kan det påverka en rysk kostnads- och intäktskalkyl när det gäller att gruppera luftvärnssystem på Gotland? Hur påverkas Natos vilja, och möjligheter, att hjälpa oss om vi inte stärker försvaret av södra Sverige? Det måste ju finnas någon att hjälpa innan det är för sent.

Det är de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av olika ekonomiska nivåer som borde vara det centrala i de försvarspolitiska förhandlingar som just nu förs. Vad vill vi att Försvarsmakten ska klara av och varför? De självklara frågorna vid varje utspel om att ta bort, eller lägga till, ett antal miljarder borde vara: ”Vilka operativa uppgifter innebär det att vi kan lösa, eller medvetet avstår från att kunna lösa?” och ”Vad innebär det för vår såväl som våra grannars säkerhet?”.

Den senare frågan är inte minst viktig när det kommer till nordiskt och europeiskt försvarssamarbete. Viljan att samarbeta med Sverige, må det vara att köpa svensk försvarsmateriel, ha gemensam operativ planering eller något annat, är en nytto- och förtroendekalkyl:  ”Om vi hjälper till med A, kan då Sverige hjälpa oss med B?” eller ”Vågar vi göra oss beroende av Sverige i ett eller annat avseende?”. Tro inget annat än att svenska försvarsbeslut läses ytterst noggrant även i våra grannländer.

Här vill jag direkt föregripa ett eventuellt motargument. ”Operativa frågor kan man inte diskutera öppet, det skulle ge en eventuell angripare insikt i vad vi kan och planerar för”. Argumentet är helt irrelevant, kamraterna i generalstaben i Moskva, eller i våra grannländers högkvarter, har minst lika god förmåga som vi själva att dra slutsatser om vilka operativa uppgifter en försvarsmakt med ett visst innehåll kan lösa. Dessutom, just att en eventuell angripare kan bilda sig en uppfattning om våra förmågor är grunden för att Försvarsmaktens ska lösa sin viktigaste uppgift, att verka avskräckande. Att vissa eventuella svagheter, eller styrkor, som kan döljas, t ex tillgången på någon typ av ammunition eller radarprestanda ska hemlighållas är en självklarhet. Men att inte diskutera de operativa effekterna av att ha tre, fyra, eller fem brigader, sju, nio eller tolv korvetter, två, tre eller fyra radarspaningsflygplan är bara missriktat hemlighetsmakeri.

Här kan man även anföra en demokratiaspekt. Hur ska medborgarna kunna bilda sig en uppfattning om det försvar de betalar för kan lösa de uppgifter som de förväntar sig? Det är inte utan att tankarna går till dagens pandemikris och de uppenbara bristerna i beredskap i olika avseenden, som få tycks ha varit medvetna om. Det räcker inte med att säga ”Vår beredskap är god”.

Min förhoppning inför de avslutande (kanske) förhandlingarna inför försvarsbeslutet är därför att få höra debatter och argument av typen: ”Hur säkerställer vi möjligheterna till importsjöfart på Västkusten, till det krävs…, eller ska vi avstå från den förmågan?”, ”Om vi ska kunna hålla ryggen fri åt Norge på Nordkalotten, och där även vara beredda att stödja Finland, vad krävs för det?” eller ”Där går det inte att stryka ett enda öre, då faller hela idéen om att kunna bidra till försvaret av Åland”.

Det är hög tid att diskutera och tydligt redovisa: vad får vi för pengarna, relaterat till olika uppgifter Försvarsmakten då kan, eller inte kan, lösa. Vilka säkerhetspolitiska konsekvenser kan det innebära?



                                                                              *****

@neretnieks

Med spetsnaz till fronten del 4 – Kärnvapnen

Sammanfattning

Det får ses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget förfogade över minst mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar för bruk på land, möjligen fanns det även för bruk under vatten. Dessa system torde varit snarlika de bekräftade amerikanska system med bärbara taktiska kärnvapenladdningar som togs fram under inledningen av 1960-talet och var i bruk till inledningen av 1990-talet. Eventuellt kan dessa system även fortsatt finnas i den ryska taktiska kärnvapenarsenalen.

Analys

Under de senaste åren har det i Sverige förts en diskussion om de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget hade tillgång till mindre taktiska kärnvapenladdningar. Dock börjande denna diskussion redan 1996 i samband med att Sveriges Televisions program Reportrarna sände ett reportage med titeln "De hemliga vapnen", där det framkom att kärnvapenminor samt torpeder eventuellt hade utplacerats under de sista decennierna av det kalla kriget på svenskt vatten.1 I nutid är det främst, den numera pensionerade, Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jonsson som framfört denna tes i den svenska debatten.2

I Reportrarnas reportage intervjuas även den tidigare överbefälhavaren General Bengt Gustafsson, han framför att sedan han började arbete på operativ nivå, vilket torde varit från mitten av 1970-talet, hade han haft kännedom om att den sovjetiska militära underrättelsetjänsten hade tillgång till kärnvapenminor,3 dock framgår det ej av hans kommentar i reportaget om det rörde sig om land- eller sjöbaserade minor. I Reportrarnas reportage framkommer även att dessa minor och torpeder, som eventuellt lades ut under det kalla kriget, hade olika olika former av skydd, såsom stenliknande beläggning, för att undgå upptäckt när de var utplacerade.4

Enligt Reportrarna skulle dessa system kunna ha ett konventionellt energisystem som vid olika intervall var tvungen att bytas, eller med någon form av kärnenergi vilket dock skulle kunna röja de eventuellt utlagda systemen. Dessa system skulle även kunna kommuniceras med s.k. långvåg eller andra system från fartyg för att kunna aktiveras. Systemen skulle haft en livslängd på mellan 10 och 30 år. I den efterföljande diskussionen till reportaget med den tidigare Försvarsministern Anders Björck och chefen för Kustflottan Frank Rosenius framkommer det att dylika system skulle kunna varit tekniskt möjliga, men inga sådana hade upptäckts av den svenska flottan.5

Den information som framförs i Reportrarnas reportage korrelerar väl med det, den numera pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson beskriver i sin bok Omöjlig ubåt. Dock driver han tesen att utplaceringen av dessa vapensystem på svenskt inre vatten var ett led i den s.k. Operation RjAN och benämndes Anti-RjAN. Där det sistnämnda operationsnamnet utgjorde ett sovjetiskt förstaslag i händelse av att den s.k. Operation RjAN, som var en inhämtningsoperation, fick tydliga indikationer på ett förestående västligt överraskande angrepp med kärnvapen mot Sovjetunionen. Operation Anti-RjAN skall även genomförts preventivt, enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson, i samband med större NATO-övningar under 1980-talet.6 Vad avser utplacering av eventuella kärnvapen bör det noteras att USA misstänkte att Sovjetunionen under 1950-talet hade placerat en kärnvapenladdning dess FN konsulat i New York och under 1960-talet att det fanns en kärnvapenladdning vid den sovjetiska ambassaden i Washington.7

Den svenska rapportering hänvisar dock inte på något sätt till officiella analyser, utan i Reportrarnas fall är det intervjuer som genomfördes under en av de mest turbulenta perioderna i rysk historia vilket innebär att de ryska officerare som intervjuas kan tänkas haft en ekonomisk vinning för den information som förmedlas varvid dess källtillförlitlighet kan vara begränsad. De uppgifter som den pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson framför saknar hänvisningar till antingen intervjuer eller officiella dokument, vilket i sig kan vara förståeligt då det troligtvis rör sig om underrättelseuppgifter, men det gör det svårt att validera tillförlitligheten i uppgifterna. Dock har USA publicerat ett antal officiella uppgifter som skulle kunna styrka de tidigare nämnda uppgifterna.

I en Amerikansk efteranalys av NATO övningen Able Archer 1983 framkommer det att de sovjetiska spetsnazförbanden, förefaller intagit en högre beredskap under den aktuella övningen.8 Detta skulle i sig ej innebära att några former av kärnvapenförberedelser vidtagits med t.ex. mindre taktiska kärnladdningar. Dock höjdes den sovjetiska beredskapen tydligt för insättande av kärnvapen under den aktuella övningen.9 Varvid det får ses som möjligt att om mindre taktiska kärnvapenladdningar fanns att tillgå för de sovjetiska spetsnazförbanden, borde även dessa omfattas av beredskapshöjning och eventuellt kan de ha utplacerats i samband med Able Archer 1983.

Enligt den avhoppade Översten Stanislav Lunev ur den sovjetiska och sedermera ryska militära underrättelsetjänsten, skall Sovjetunionen och sedermera Ryssland förfogat över två typer av mindre kärnvapenladdningar, en för utplacering på land, troligtvis bärbar, och en för utplacering under vatten, troligtvis så pass liten att dykare kunde hantera den under vatten.10 Den amerikanska underrättelsetjänstens antagande från 1991 var att Sovjetunionen hade minst en mindre bärbar modell av taktiskt kärnladdning och en större modell av kärnvapenmina som ingenjörsförband var tvungen att hantera.11 Den större modellen användes möjligtvis i samband med övningen Vostok-2010.12

I ett lektionsunderlag för den sovjetiska Generalstabsakademin framkommer det att de landbaserade spetsnazbrigaderna förefaller haft ett särskilt mineringskompani som enbart skulle lösa uppgifter på order av den Sovjetiska Centralkommittén. Personalen som tillhörde detta kompani inom Spetsnazbrigaderna hade ej tillåtelse att lämna Sovjetunionen.13 Därutöver är det värt att notera att Spetsnazbrigaderna hade förmåga att fjäruttlösa en typ av laddning antingen via en spetznasgrupp på 3-5 km avstånd eller via fjärutlösning av brigadledningen på avstånd upptill 2000 km, dock framkommer det ej vilken form av laddning det rörde sig om.14 I och med att mineringskompaniet skulle lösa uppgifter på order av en sovjetiska centralkommittén och benämndes som mineringskompani, får det ses som möjligt att dess uppgift innebar utplaceringar av mindre taktiska kärnvapen i händelse av en väpnad konflikt.

Finns det då något exempel på en nation där det faktiskt är officiellt att de innehaft mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar? Mellan 1964 och 1989 förfogade USA över ett system av burna taktiska kärnvapenladdningar vilket, dels kunde användas på land, dels kunde användas under vatten. Laddningen hade en sprängkraft på mindre än ett (1) kiloton och kunde placeras på ett maximalt vattendjup av 60 meter.15 Ett fullskaligt test förefaller genomförts av systemet 1962. Testet genomfördes med en specialförbandspatrull som vid testets start var placerad ombord på ett hangarfartyg och därefter genomförde intransport med flygplan och innästling via fallskärm. Testet avslutades med att den bärbara kärnvapenladdningen detonerades.16 USA förefaller även på planeringsstadiet studerat möjligheten att insätta denna typ av kärnvapenladdning under Vietnamkriget mot förträngningen vid Mụ Giạ där den s.k. Ho Chi Minhleden passerade.17

I sammanhanget är det intressant att notera, att dessa amerikanska specialförbandspatruller förefaller åtminstone i Östtyskland, eventuellt även i andra delar av Östeuropa, haft förbereda upplag med vapen och annat underhåll utplacerade. Delar av dessa upplag skall även hämtats in efter Östtysklands upplösande.18 Dessa upplag fanns utplacerade för att patrullerna skulle kunna förflytta sig åter till eget behärskat område, eller kunna överleva i det område de befann sig efter genomfört uppdrag. Denna metod med i fredstid utplacerade upplag förefaller även Sovjetunionen tillämpat i Västeuropa för dess specialförband.19 Dock nämns inget om att de upplagen skulle varit avsedda för patruller med bärbara taktiska kärnvapenladdningar.

Är det då möjligt att Sovjetunionen hade ett liknande system med bärbara kärnvapenladdningar som USA? Rent konstruktionsmässigt får det ses som troligt maa. att Sovjetunionen hade mindre taktiska kärnvapenartillerigranater,20 varvid konstruktionssteget till ett mindre bärbart system ej torde varit långt. Därtill skall chefen för det s.k. 12. Direktoratet, den enhet som översåg Sovjetunionens kärnvapenarsenal och numera även Rysslands, 2001 sagt att Ryssland förfogade över 84 st kärnvapenladdningar som vägde 30 kg eller mindre,21 vilket skulle kunna ses som ett indirekt bekräftande av att även Sovjetunionen förfogade över bärbara kärnvapenladdningar och Ryssland under inledningen av 2000-talet mtp. den vikt som beskrevs. Dock finns det enligt undertecknat veterligen ingen officiell bekräftelse över att Sovjetunionen förfogade över dylika bärbara kärnvapen som USA hade. Därtill överskuggas den internationella diskussionen kring dessa vapensystem främst av de s.k. "resväskekärnvapnen", där det får ses som troligt att det stundtals kan blandas ihop med de större, om än bärbara kärnvapnen.

I ett nutida perspektiv är det intressant att Ryssland förefaller övat insättande av en kärnvapenmina i samband med övningen Vostok-2010,22 vilket i sammanhanget får anses utgöra ett mindre kärnvapensystem om än att det troligtvis krävs ingenjörsförband för dess insättande.23 Vad som även får anses som intressant är den ryska satsningen på taktiska kärnvapen,24 om än att det ej nämns något om bärbara taktiska kärnvapen i denna satsning får det ses som möjligt att det eventuellt även utgör ett nutida system maa. övningsförfarandet med den tidigare taktisk kärnvapenminan i samband med Vostok-2010.25

Slutsats

Det får anses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden hade tillgång till mindre bärbara kärnvapenladdningar under det kalla kriget. Dessa mindre taktiska kärnvapenladdningar kan ha utgjorts av både land- och vattenbaserade system. Dessa system kunde möjligen även fjärrutlösas på långt avstånd.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)

Department of Defense 1 (Engelska)

Expressen 1 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

The Jamestown Foundation 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)


Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017.

Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998.

Slutnoter

1 De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

2 Expressen. Svensson, Niklas. "KGB-chef planerade flera mord i Sverige". 2014. https://www.expressen.se/nyheter/kgb-chef-planerade-flera-mord-i-sverige/ (Hämtad 2020-05-17)

3 De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

4 Ibid.

5 Ibid.

6 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124-126, 128, 160, 164-166, 170, 183, 186, 211.

7 Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017, s. 104.

8 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 73, 97.

9 Ibid. 73, 92, 94, 96, 151-152, 155.

10 Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998, s. 25.

11 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

12 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

13 Central Intelligence. USSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.

14 Ibid.

15 Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

16 Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019, s. 440-441.

17 Ibid. s. 444-445.

18 Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

19 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365.

20 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

21 The Jamestown Foundation. Felgenhauer, Pavel. General declares Russian nukes secure. 2007. https://jamestown.org/program/general-declares-russian-nukes-secure/ (Hämtad 2020-05-17)

22 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

23 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

24 Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington DC: Department of Defense, 2018, s. 8-10.

25 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

Fortsätt satsa på försvaret!

Hur blir det med det starkare försvaret, försvarsministern? Foto: shutterstock.com

Sverige, Europa och världen genomgår en historisk tid som markerar början på slutet av den era som följde Berlinmurens fall för drygt 30 år sedan. Överst på alla nyhetssidor syns de senaste uppdateringarna kring COVID-19 och effekterna av viruset runt om i världen.[1]

De ekonomiska konsekvenserna förutspås bli enorma. IMF bedömer att den globala bruttonationalprodukten (BNP) under år 2020 kommer minska med 3 procent, en siffra som är mycket högre än finanskrisen 2008–09. Sveriges BNP bedöms minska med fyra procent enligt finansminister Magdalena Andersson.

De europeiska försvarsmakterna har synts mer än vanligt i krisen. I Spanien har de desinfekterat tågstationer, i Frankrike har de flyttat patienter med flyg, i Sverige har Försvarsmakten hjälpt till med både provtagning och byggt ett fältsjukhus i Älvsjömässan. Insatserna hyllas, men försvarsmakterna riskerar ändå att drabbas hårt av ekonomiska påfrestningar till följd av Coronaviruset. En analys bedömer att i Europa kan försvarsutgifterna minska mellan 21 och 56 miljarder dollar under 2020.

Sverige står inför ett mycket viktigt beslut som i höst ska fastställa inriktningen för både det militära och det civila försvaret för åren 2021–2025. Försvarsberedningens rapporter (2017 och 2019) visade tydligt att försvaret inte är krigsdugligt, d v s i stånd att möta ett väpnat angrepp, som givet omvärldsutvecklingen inte längre kan uteslutas. Bristerna i försvarsförmågan är stora och omställningen till ett krigsdugligt försvar måste inledas nu.

Finansieringen av försvaret har debatterats intensivt. Den debatten riskerar att bli än mer laddad givet andra satsningar som nu också måste göras för att rädda bl a jobb och sjukvård. Mot den bakgrunden är det viktigt att betona att ett väl fungerande försvar kan göra flera saker samtidigt: verka för avskräckning och försvar, vara aktiv i samhällets krishantering i fred och främja internationell säkerhet. Men det kan bara göra detta med tillräckliga investeringar och satsningar på personal och materiel.

Sverige måste fortsätta att investera i försvaret av flera skäl. Sverige måste bygga en tröskeleffekt mot länder som Ryssland, och kunna vara en trovärdig aktör på den internationella arenan. Dessutom är det viktigt att Sverige och Europa kan förebygga konflikter och humanitära kriser i sin närhet, som Afrika och Mellanöstern. Visst kostar det. Men ett stärkt försvar erbjuder också nya jobb och bidrar till att ekonomins hjul rullar. I grund och botten handlar det om att Sveriges intressen och värderingar är fredade.

Att ha en god beredskap mot såväl militära som icke-militära hot är essentiellt för att garantera svensk säkerhet. Här bidrar Allmänna Försvarsföreningen (AFF) runt om i landet som en politiskt obunden debatt- och kunskapsarena. I år firar föreningen 130 år. En annan arena för kunskapsinhämtning är Kungl Krigsvetenskapsakademien som i sina skrifter och böcker liksom via denna hemsida och blogg bidrar till seriös informationsspridning.

Nu mer än någonsin, när hoten är fler och mer komplexa, intensifierar vi arbetet för ett modernare och starkare svenskt försvar. Låt oss innerligt hoppas att politikerna i höst gör likadant.

Författaren är chef för Atlantic Councils nordeuropakontor, generalsekreterare i AFF och ledamot av KKrVA.

[1] Artikeln är den 12 maj 2020 först publicerad i Jönköpingsposten.

Funderingar kring värnpliktsutbildningen

Författaren diskuterar några förslag som syftar mot en höjd kvalitet i värnpliktsutbildningen. Foto: Jimmy Crona, Försvarsmakten.

Enligt nuvarande utbildningsrytm kallar försvarsmakten in värnpliktiga i tre omgångar. Dels de som gör elva månaders utbildning. Dessa är uttagna till gruppchefer, besättningar på exempelvis stridsfordon 90, mekaniker eller någon annan befattning som kräver denna utbildningstid. Dels de som gör 9 månader, vilka i regel tillhör gruppen soldater. Således befattningar som inte innebär det ansvar eller den svårighetsgrad i befattning som kräver den längre utbildningstiden. Den sista kategorin är de som gör värnplikt med inriktning mot hemvärnet och dessa gör i regel  4 månader. Inlägget avgränsas till kategorierna som genomför 9 respektive 11 månaders utbildning.

En av tankarna med att ge vissa individer 11 månader är att deras befattning antingen kräver längre utbildning alternativt att de, främst gruppcheferna, med den längre utbildningstiden ska få ett ledarskaps- och kunskapsmässigt försteg för att kunna ta hand om sina senare inryckta gruppkamrater. Det förekommer här tankar på att gruppcheferna ska kunna leda sina grupper från det att de rycker in.

Den initiala delen av en värnplikt, den grundläggande soldatutbildningen (GSU), är enligt min mening den mest kritiska delen av en rekryts utbildning. Om något utbildas fel under denna period finns en stor risk för att det inlärda beteendet inte går bort. Efter genomförd GSU måste alla detaljer ”sitta” vilket i sin tur kräver en stor andel instruktörer och det är inte ovanligt med sex instruktörer per pluton under detta skede. Här krävs således i instruktörsrollen officerare, specialistofficerare och soldater med lång erfarenhet

Här uppstår en ”krock” kopplat till utbildningen av de värnpliktiga som gör 9 månader.  Detta därför att samtidigt som de värnpliktiga som utbildas under 9 månader rycker in börjar de värnpliktiga som utbildas under  11 månaders bli klara med sin GSU och ska därefter påbörja sin befattningsutbildning. Befattningsutbildningen för de som gör 11 månader innebär antingen mekanikerutbildning, gruppchefsutbildning, någon form av fordonsutbildning såsom grundläggande vagnsutbildning för Stridsfordon 90 eller någon annan befattningsutbildning. Samtliga kategorier kräver instruktörer med rätt formell kompetens. Sammantaget ett antal krävande utbildningslinjer som ”slukar” samtliga av de instruktörer som utbildat de värnpliktiga som genomför 11 månader under den period dessa genomför GSU. Vad innebär då detta för utbildningen av de soldater som utbildas under 9 månader?

Situationen som beskrivs ovan leder till att utbildningen av de värnpliktiga som gör 9 månader blir lidande. Som utbildningen är upplagd nu sker alltså ett flertal instruktörskrävande utbildningar parallellt vilket inte är optimalt. Den utbildning som enligt min uppfattning främst blir lidande är GSU-delen för de som gör 9-månaders värnplikt. Antalet instruktörer med rätt kompetens blir därför få och utbildningen således lidande för denna kategori och detta under det skede som jag anser vara mest kritisk för en soldats utbildning.

Jag anser därför att utbildningslängden på de värnpliktiga bör göras om. Mitt förslag är därför att man istället för två inryckningar har en inryckning alternativt separerar utbildningarna ytterligare i tid.  Ett alternativ är således att samtliga värnpliktiga gör 11 månaders utbildning, fördelen då är att det blir en inryckning och att all befattningsutbildning kan påbörjas samtidigt. Det blir då enklare att organisera de olika skedena eftersom de inte krockar med exempelvis skyddsvaktsutbildning under GSU. Nackdelen är självklart att det blir dyrare men i längden ekonomiserar detta med befälsresurserna och därutöver erhålls ytterligare utbildningstid för soldaterna, vilket rimligen resulterar i en bättre personell kvalitet i hela organisationen.

En annan lösning är att både de som ska utbildas under 9 respektive 11 månader rycker in samtidigt men att de som gör 9 månaders värnplikt rycker ut tidigare De avslutande två månaderna får därför för elvamånaderskategorin läggas på bl a kompletteringsutbildning av gruppcheferna.

Ett tredje alternativ är att de båda kategorierna värnpliktiga tidsmässigt separeras ytterligare. 15 respektive 10 månader skulle kunna vara en lösning varvid inryckningarna separeras rejält i tid och de som gör 10 månader kan ges en bra första utbildning samt att befälskategorin/ gruppcheferna verkligen har en chans att leva upp till tanken att kunna leda sina grupper från inryckningen. Dyrare ja, men militär kvalitet byggs underifrån. Den gamla devisen om att om soldaten är bra är gruppen bra o s v är lika aktuell idag som när den myntades.

Sammantaget är min bild att systemet med 11 respektive 9 månader bör ses över eftersom detta inte når dit vi önskar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.