Militärt försvar – fredsbevarande?

I dessa dagar när diskussionens vågor går höga om hur många miljarder som behövs för att skapa ett trovärdigt försvar kan det finnas skäl att titta tillbaka i historien vad det innebar för Sverige att ha ett bra, eller dåligt försvar, när det var oroligt i omvärlden vid tidigare tillfällen.
Nedan ett föredrag jag höll i november om hur försvaret vid dessa tillfällen eventuellt bidrog till att hålla oss utanför olika konflikter, alternativt ökade eller minskade andra makters vilja att hjälpa oss. 
Analysen sträcker sig från Krimkriget till och med Kalla kriget, där kanske erfarenheterna från andra världskriget och det Kalla kriget, främst då hur andra makter bedömde att Sveriges försvarsförmåga påverkade den totala bilden i Östersjöområdet, kan vara av intresse även idag.

                                                                 **

Eders Majestäter, eders Kungliga högheter, herr talman, excellenser, akademiledamöter, mina damer och herrar

Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig.

Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för att sentensen stämmer?

Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle blivit indraget i ett krig?

Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller konflikter i vårt närområde.

Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget 1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt närområde.

Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.

 
Krimkriget

Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.

Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000 fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan under huvuddelen av kriget.

Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.

Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.

Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten. Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle 1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.

Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där kungen spelade en ledande roll.

Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare. Lite sent kan tyckas.

Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.

Första världskriget

Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon avgörande betydelse för några av de krigförande.

Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.

Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige förblev neutralt, t ex ekonomiska.

Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som behövdes på annat håll.

En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds memoarer rörande den här tiden vara intressanta.

”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende. En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).

I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns höstmanöver 1913 sa den tyske attachén ”I habe eure Infanterie in den Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen Wäldern hineinwagt” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).

Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades under det Första världskriget, dock kan man anta att den svenska krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde förmågan att försvara det egna landet.

Andra världskriget

Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade parter.

Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska anfallplaneringen mot Sverige 1943.

Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick. Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle kunna betecknas som rimligt användbar.

Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det gällde kvalitén på utrustningen.

I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin goda armé som han säger, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge.

Det innan tyskarna besatt området med större styrkor. Brittiska förstärkningar skulle sedan kunna tillföras.

Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien inte skulle kunna bidra med mycket.

Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande krigsskådeplatsen.

Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:

Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.

Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.

Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans

uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan kort sammanfattas enligt följande:

Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första dygnet.

Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta pansrade anfallsförband.

Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.

Svensk taktik är föråldrad.

Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.

Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.

En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade sagt upp transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.

 

Kalla kriget

Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone hindra motparten att göra det.

Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som är det väsentliga.

I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall genom landet, inte avvärja.

Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga begränsningar.

Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien. Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter, främst i Norge, utarbetades också efterhand.

Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då relativt starka försvar bidrog, eller om man så vill motiverade, andra till att vidta åtgärder som också gynnade vår säkerhet.

Avslutning

Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred, rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.

Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.

Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.

Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och sluppit göra en del av eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena hade haft en större militär förmåga.

En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur omfattande de än är, kommer eliminera risken för att Sverige kan dras in i ett krig. Det beror på överväganden i rum där vi inte finns med.

Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder, eller brist på åtgärder.

 

                                                          *****

Tack för uppmärksamheten

 

Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15

Sammanfattning
Den av Ryssland genomförda beredskapskontrollen, 16-21MAR15, omfattade dels samtliga ryska militärdistrikt dels en huvuddel av försvarsgrenarna. Övningens tyngdpunktsområde kom att vara inom det norra och västra militärdistriktet. Bedömt övades ett ryskt motagerande mot ett västligt strategiskt överfall längs Rysslands hela västra landgräns. Beredskapskontrollen visar på att Ryssland har uppnått god ledningsförmåga och kan på kort tid övergå till ledningsförhållanden under krigstid och snabbt omgruppera förband till möjliga koncentrationsområden i händelse av en konflikt. Bedömt är de ryska uppgifterna rörande antalet deltagare i beredskapskontrollen samt mängden materiel i huvudsak korrekt.
Analys
Allmänt.Inledningsvis skall skrivas att denna analys gör inte anspråk på att vara en komplett analys av vad som skett under den aktuella beredskapskontrollen, huvudfokus har varit det norra och västra militärdistriktet, dock kommer övriga distrikt även till del beröras. Vissa övningsmoment har ej berörts i analysen, då de bedömt ej tillfört läsaren något, och vissa har säkert även missats i den stora rapportering som skett kring denna beredskapskontroll. Likt tidigare vill jag påpeka att denna analys ej har någon koppling till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke statlig verksamhet, utan detta är min högst personliga bedömning av vad som skett och övats under den aktuella tidsperioden.
Den 16MAR15 klockan 08:00 (GMT+3) beordrade Rysslands President, VladimirPutin, en beredskapskontroll omfattande enheter i det Norra militärdistriktet (MD N), enskilda förband i det västra militärdistriktet (MD V) samt luftlandsättningstrupperna. Enligt Rysslands Försvarsminister, SergeyShoygu, skulle beredskapskontrollen omfatta 38,000 soldater, 41 örlogsfartyg, 15 ubåtar, 110 luftfarkoster och 3,360 olika materielslag såsom pansarskyttefordon, artilleripjäser, stridsvagnar m m.1 Rysslands Försvarsminister påpekande även 16MAR15, att en strategisk ledningsövning skulle påbörjas den 17MAR15.2 En tydlig indikator på att övningen skulle öka i omfattning var dels den strategiska ledningsövningen för generalstaben dels att sambandsförband inom MD Ö 16MAR15 påbörjade en omfattande övning för utbyggnad av sambandsförbindelser.3
Enligt Rysslands biträdande Försvarsminister, Anatoliy Antonov, informerades OSSE, Organisationen för säkerhetoch samarbete i Europa, om övningen i dess inledningsskede, senast 17MAR15, och hur stor den var. Likväl skall det enligt honom ej brutit mot Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder från 2011 (WD11). Enligt honom omfattade övningen, 8,700 soldater, 400 pansarskyttefordon, 100 artilleripjäser över 100 mm, 70 stridsflygplan och 30 helikoptrar.4
En viktig faktor att beakta i denna och andra beredskapskontroller är WD11, då dess egentliga giltighetsområde ur ett Ryskt perspektiv berör dess västra landgräns intill Uralbergen,5 likväl behöver övningarna ej föranmälas enligt WD11 om förbanden ej haft kännedom om övningen innan, dock får övningen ej överstiga 72 timmar, här skall beaktas att det är effektiv övningstid, således ej uppmarsch, koncentration osv. Överstiger övningen 72 timmar kan inspektion begäras.6
Vad skede då under beredskapskontrollen i stort? Inledningsvis kan vi se att beredskapskontrollen ökade i omfattning under de tre initiala dagarna (16-18MAR15). Denna gradvisa ökningen, hänger troligtvis ihop med att detta var den första egentliga stora övningen för den nyligen inrättade, nationella ledningscentret för de ryska väpnande styrkorna, man ville bedömt gardera sig att ledningssystemen skulle fungera, varvid en gradvis ökning, säkerställer detta och man kan i ett tidigt skede identifiera brister i ledningssystemet och åtgärda dessa.
Tre olika övningar förefaller genomförts, en omfattande MD N, en omfattande generalstaben med övriga underordnande militärdistrikt, en omfattande delar av de strategiska avskräckningsstyrkorna. Generalstaben har dock inom ramen för sin övning, styrt de övriga två övningarna. Avslutningsvis förefaller huvudfokus varit inom MD N och MD V, då den huvudsakliga truppkoncentrationen har varit där, för den genomförda beredskapskontrollen, det vill säga den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
När beredskapskontrollen avslutades 15:00 (GMT+3) 21MAR15 omfattades cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 olika materielslag d.v.s. stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o.dyl., 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster. Beredskapskontrollen hade då genomförts med utvalda förband inom samtliga militärdistrikt i Ryssland.7 En intressant faktor är den genomförda dubbleringen av deltagande trupp samt luftfarkoster, utifrån de initiala uppgifterna, vad avser materiel så har det ökat nästan till fyra gånger så mycket som vad som först delgavs, vad avser örlogsfartyg har man även där uppnått en dubblering, kvarstående är antalet ubåtar.
Det övergripande övningsscenariot förefaller varit ett väpnat angrepp med mark-, luft- och sjöstridskrafter mot Ryssland. Det huvudsakliga konfliktområdet förefaller varit inom MD N/V d.v.s. Västeuropa, med mindre delar i de övriga strategiska riktningarna, d.v.s. Södra (S) och Östra (Ö) militärdistriktet, den spelade motståndaren förefaller varit en större högteknologisk part.
Vad avser målsättningar med beredskapskontrollen förefaller den övergripande inom MD N varit att verifiera att det nya militärdistriktet har förmåga att leda militära operationer. Delmål förefaller varit att öva styrketillväxt till de arktiska baserna vid Franz Josef Land och Novaja Zemlja dels via lufttransport dels via sjötransport.8 Inom MD V förefaller den övergripande målsättningen varit övning av ledningsstrukturerna inom hela den Baltiska operationsriktningen samt öva styrketillväxt till Kaliningrad Oblast.
Både Försvarsministern och Generalstabschefen, Valerij Gerasimov, förefaller vara nöjda med det initiala utfallet av beredskapskontrollen, framförallt framhäver man hur väl ledningen har fungerat under beredskapskontrollen från det nationella ledningscentret. Likväl att MD N har en fungerande ledningsstruktur som kan lösa anbefallda uppgifter. Således förefaller man tillrättalagt de brister i ledning man hade under de initiala beredskapskontrollerna 2013 och del av 2014.9
Komplexiteten i denna övning är ej det deltagande antalet förband, då t ex Zapad’13 hade motsvarande storlek, utan det är ledningen av det stora antalet utsprida förband inom samtliga arenor över hela Ryssland, som visar på en rejäl förmågehöjning vad avser ledning hos de ryska väpnande styrkorna. Förmågan att leda det stora antalet förband över en sådan stor yta, medför även att man bör höjt sin förmåga att ha en god lägesuppfattning över stora geografiska ytor, vilket är en grundförutsättning i det nutida ickelinjära och fragmenterade stridsfältet.
Luftlandsättningstrupperna.Delar av 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo, omfattades omedelbart av den beordrade beredskapskontrollen, de ingående delarna förflyttade sig till koncentrationsflygfält under den 16MAR15 för att kunna påbörja ilastning samt flygtransport till aktuellt operationsområde.10 Under den 17MAR15 påbörjades ilastning av de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen vid dess ilastningsområden.11De ingående delarna ur 98. förflyttades under dygnet den 17MAR15 till Olenegorskom genom lufttransport, totalt sett omfattades två (2) stycken luftlandsättningsregementen från Ivanovo.12
45. Specialförbandsbrigaden i Sokolniki ur luftlandsättningstrupperna, förefaller även varit ett av förbanden som redan under den 16MAR15 ingick i beredskapskontrollen.13De ingående delarna i beredskapskontrollen ur förbandet förefaller omgrupperat tillsammans med 98. Luftlandsättningsdivisionen den 17MAR15 till Olenegorskom i MD N.
Under den 17MAR15 omfattades även delar av 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov av beredskapskontrollen. De ingående delarna påbörjade förflyttning till ilastningsområden för att möjliggöra vidare lufttransport till aktuellt operationsområde.14Under förflyttningen till ilastningsområdet genomfördes ett antal grundläggande övningsomoment såsom förflyttning genom CBRN belagt område, åtgärder vid eldöverfall samt fältarbeten.15
Inledningsvis under 18MAR15 luftlandsättes förband ur dels 45. Specialförbandsbrigaden dels spaningsenheter ur 98. Luftlandsättningsdivisionen på dels Novaja Zemljadels Frans Josefs land. Luftlandsättningen genomfördes dels med fallskärmssystemet Arbalet-2, vilket är en styrbar vingfallskärm dels med fyra (4) stycken MI-8 helikoptrar.16 Syftet med insättandet av spaningsenheterna var för att möjliggöra en senare intransport av de övriga delarna ur luftlandsättningstrupperna.17 Därutöver nedkämpade spaningsförbanden även kritiska installationer för den spelade motståndare på de respektive i syfte att möjliggöra intransporten.18 Någon efterföljande intransport av personal ur luftlandsättningsförbanden till dels NovajaZemlja dels Frans Josefs land förefaller ej genomförts.
Den 19MAR15 påbörjades de praktiska övningsmomenten för 76. Luftlandsättningsdivisionen, totalt omfattades över 2,000 man i övningsmomenten och 120 olika materielslag, övningen genomfördes vid övningsfältet Strugi Krasnyye. Av dessa dryga 2,000 man luftlandsattes med fallskärm, cirka 700 man med tillhörande 10 stycken pansarskyttefordon. Luftlandsättningen understöddes av tio (10) stycken IL-76 transportflygplan.19Övriga ingående delar genomförde taktisk förflyttning, dels längs väg dels i betäckt terräng för att förflytta sig till övningsområdet.20 Styrkemässigt omfattades således två (2) stycken luftlandsättningsregementen varav en (1) bataljon luftlandsättes, ur 76. Luftlandsättningsdivisionen. Den luftlandsatta bataljonen var dock ej fullständig i vad avser tyngre materiel såsom fordon o dyl.
Den 19MAR15 genomfördes även övningsmoment med 45. Specialförbandsbrigaden ur VDV i MD N. De ingående delarna genomförde en taktisk lufttransport som understöddes av tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar och över 20 stycken MI-8 transporthelikoptrar. Enheten tog och säkrade den militära flygplatsen Severomorsk-3, varvid motståndarens förmåga att utnyttja den omintetgjordes.21 Utöver detta övades de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen den 19MAR15 i att försvara flygfält, enheten försvarade Olenegorskom, där en motståndaren, 80. MekB – bedömt dess spaningsförband, försökte påverka flygfältet, motståndaren försökte genomföra tre överfallsföretag, dock upptäcktes och nedkämpades han.22
Under den 20MAR15 fortsatte övningsmomenten för 76. Luftlandsättingsdivisionen vid Strugi Krasnyye. Övningsmomenten omfattade bl.a. mörkerstrid, försvarsstrid, bekämpning av obemannade luftfarkoster, spaningsmoment genomfördes även. De ingående enheterna förefaller tagit en infallsport motsv., då försvarsstriden skulle genomföras intill luftvärns- samt mekaniserade enheter ur MD V tagit sig fram till dem.23
I södra militärdistriktet (MD S) omfattades även delar av 7. Luftlandsättningsdivisionen i Novorossijsk, i östra militärdistriktet (MD Ö) omfattades delar ur 11. och 83. Luftburnabrigaden i Ulan-Ude respektive Ussurijsk.. I centrala militärdistriktet (MD C) omfattades delar ur 31. luftlandsättningsbrigaden i Uljanovsk.23 Här skall beaktas att luftlandsättningstrupperna är organisatoriskt ej knutna till något av militärdistrikten utan är en fristående strategisk vapenslag i de väpnade styrkorna. Dock överfördes operativ kontroll över de ingående enheterna ur luftlandsättningstrupperna till respektive MD under den genomförda beredskapskontrollen.24
98. Luftlandsättningsdivisionen förefaller dels övat tagande avinfallsport dels försvar av infallsport. Tagandet genomförs i samverkan med 45. Specialförbandsbrigaden vid öarna Novaja Zemlja och Frans Josefsland. Försvarsuppgiften löstes vid Olenegorskom. Varav man förefaller övat dels försvar av egen terräng vid ett skymningsläge dels tagande av terräng vid ett skymningsläge.
45. Specialförbandsbrigaden förefaller övat tagande avinfallsport dels vid de två öarna Novaja Zemljaoch Frans Josefs land dels på fastlandet vid flygplatsen Severomorsk-3. Varav vid Novaja Zemljaoch Frans Josefs land förefaller det varit en svag motståndare man övat mot, medan vid Severomorsk-3 en stark motståndare. Oaktat är det ett högrisk företag som enbart genomförs i ett skymningsläge d.v.s. tidsrymden mellan fred och krig, då har man möjlighet att lyckas med sådana företag, då en motståndare ej hunnit vidta adekvata försvarsåtgärder.
76. Luftlandsättningsdivisionen förefaller genomfört en taktisk luftlandsättning, bedömt en vertikal omfattning med fallskärm, med en bataljon i syfte att ta en knutpunkt, därefter har två till tre bataljoner genomfört en framrusning, bedömt en infiltrationsmanöver om motståndare funnits alternativt en forcerad framryckning om ingen motståndare funnits mellan de två enheterna, i syfte att ansluta till den luftlandsatta bataljonen. Därefter har de två luftlandsättningsregmentena hållit knutpunkten slutligen intill dess de mekaniserade förbanden har anslutit till dem. Vilket är i grunden en klassisk manöver för de ryska luftlandsättningsförbanden.
Avslutningsvis vad avser luftlandsättningsförbanden så förefaller cirka 4-5,000 soldater ur denna förbandstyp övats under beredskapskontrollen inom MD N/V. Vad man särskilt bör beakta är den nu utvecklade förmågan vad avser luftlandsättning på öar i vad som förefaller vara större enheter. Då öar generellt sett har sämre väderförhållanden än längre in på fastland, så tyder detta på att man en god förmåga att luftlandsätta under sämre väderförhållanden.
Markstridsförband.80. MekB (Mekaniserad Brigad) i Alakurtti omfattades omedelbart, 16MAR15, av den beordrade beredskapskontrollen, utöver detta omfattades även 200. MekB i Pechenga, 61. Marininfanteribrigaden i Sputnik samt 522. Kustrobotbrigaden i Olenya Guba. Inledande övningsmoment för dessa förband var att förflytta sig till koncentrationsområden på Kolahalvön, under denna förflyttning genomförde övningsmoment avseende förflyttning i CBRN belagd terräng, åtgärder vid eldöverfall samt flygangrepp samt maskerings- och fältarbetstjänst. Vissa marininfanteriförband förflyttade sig även till koncentrationsområden som tillika var ilastningsområden.26
Den 17MAR15 omfattades bedömt även kustförsvarsförbanden i Kaliningrad Oblast av beredskapskontrollen,27 vilka förband som ingått i Kaliningrad Oblast har ej gått att klarlägga. Övningsmoment som kustförsvarsförbanden bl.a. har genomfört, är mörkerstrid, fältarbetstjänst, försvarsstrid och ledning. Totalt skall fyra (4) stycken bataljonsstridsgrupper deltagit i beredskapskontrollen ur förbanden i Kaliningrad Oblast. Dem 17MAR15 beordrades även förflyttning av Iskander markrobotsystem till Kaliningrad Oblast, bedömt från 26. Markrobotbrigaden i Luga, förflyttningen genomfördes med hjälp av landstigningsfartyg ur Östersjömarinen.28 Bedömt rör det sig om bataljoner ur 7. och 79. MekB samt 25. Kustrobotbrigaden och 244. Artilleribrigaden.
15. MekB i MD C, Samara, omfattades även av beredskapskontrollen den 17MAR15.29 Övningsmoment som brigaden genomförde under den aktuella beredskapskontrollen förefaller varit inom ramen för fredsbevarande och fredsframtvingande operationer. Bland annat har man övat separation av stridande parter, bevakning av infrastruktur, eskorttjänst m.m. Totalt omfattades över 600 soldater och 200 materielslag ur 15. MekB.30
Likväl den 17MAR15 ilastade delar ur 61. marininfanteribrigaden landstigningsfartyget Kondopoga, Ropucha klass, BTR-80 samt MT-LB ilastades tillämpat fartyget, efter ilastning utlöpte fartyget till havs, där order skulle mottas vart landstigning skulle ske.31 Övriga delar ur 61. marininfanteribrigaden fortsatte beredskapskontrollen genom att öva försvar av Norra marinens basområde, där de under den 20MAR15 framgångsrikt nedkämpande en motståndare som försökte ta viktiga byggnader inom basområdet.32
Den 18MAR15 ökade beredskapskontrollen med följande markstridsförband, 25. MekB i Vladimirskij Lager, 138. MekB i Kamenkadessa två brigader sammantaget deltog med 1,500 soldater och 500 olika materielslag. 25. MekB kom att genomföra övningar i samverkan med 76. Luftlandsättningsdivisionen i Strugi Krasnyyemedan 138. MekB kom att genomföra övningar vid Kiríllovskiy.3339. MekB i Yuzhno-Sakhalinsk, MD Ö, kom även att omfattas av beredskapskontrollen den 18MAR15, totalt omfattades där 1,000 man samt över 300 olika materielslag.34 Övningsmomentet för 39. MekB var strid mot en landstigande och luftlandsatt motståndare, striden understöddes bl.a. artilleri samt flygunderstöd.35
Delar ur 810. Marininfanteribrigaden vid Temryúk kom även den 18MAR15 att omfattas av beredskapskontrollen. Övningsmoment som ingick var bl.a. åtgärder vid flygangrepp samt strid mot irreguljär samt reguljära motståndare,36 bedömt ingick även skydd av ingenjörsförband. Delar av 11. Ingenjörsbrigaden omfattades samtidigt av beredskapskontrollen,37 totalt var över 450 soldater och 200 olika materielslag ianspråktagen för dem i beredskapskontrollen. Uppgiften ingenjörsförbandet kom att lösa var färjetrafik.38
Under 18MAR15 påbörjade även spetsnazförbanden inom MD V och C övningar inom ramen för beredskapskontrollen, inom MD V kom cirka 1,000 spetsnazsoldater omfattas av övningen, övningsmoment inom MD V omfattade bl.a. Strid i bebyggelse (SIB), inom MD C omfattade övningen tillämpande stridsskjutningar, understöd av fordon samt helikoptrar och förflyttning i svårtillgänglig terräng, omfattningen på övningen i MD C är oklar.39
Den 19MAR15 omfattades även en bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB i NizjnijNovgorod av beredskapskontrollen.40Den 17MAR15 påbörjades även en större övning för mekaniserade förband, stridsvagns- och pansarskytteförband, i det aktuella området som omfattade 1,500 man och över 500 olika materielslag, dock är det oklart om denna övning ingick i beredskapskontrollen.41Den bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB som den 19MAR15 gick in i beredskapskontrollen kom att öva fältarbetstjänst, ledningstjänst och försvar.42
Den 19MAR15 beordrades även 10. Spetsnazbrigaden i Molkino, MD S, att ingå i beredskapskontrollen. Totalt omfattades över 300 och 30 olika materielslag. Övningsmomentet som förbandet förefaller genomfört är att inledningsvis intransportera en mindre spaningsstyrka med hjälp av helikopter, därefter har inhämtning genomförs bl.a. med UAV, slutligen har en större styrka förflyttat sig dels med fordon dels med helikopter under den 20MAR15 för att nedkämpa en irreguljär motståndare.43
Under den 17-18MAR15 beordrades även 95. Stabsbrigaden i ChernayaRechka att ingå i beredskapskontrollen, bedömt omfattades även 9. Stabsbrigaden och 1. Stabsbrigaden i Mulinorespektive Sertolovo, då totalt över 3,000 sambandssoldater ingick i beredskapskontrollen inom MD V. Förbandet/-en kom att upprätta radiolänkförbindelser inom MD V vid sju (7) stycken platser. Utöver detta betjänades även satellitförbindelser och videokonferensmöjligheter, för att ledningen skulle kunna utövas dels inom militärdistriktet dels nationellt.44
Under den 17-18MAR15 beordrades även en bataljon ur 20. Markrobotbrigaden i Spassk-Dalnyy att delta i beredskapskontrollen. Bataljonen genomförde under den 19MAR15 skarp robotskjutning vid övningsfältet Primorskom kraye med SS-21 (Tochka-U). Målet som bekämpades var dels en uppbyggd ledningsplats dels avyttrad materiel, skjutavståndet var ett tiotal kilometer.45
Generellt förefaller det vara bataljonsstridsgrupper ur respektive markstridsförband som deltagit i beredskapskontrollen. Detta korrelerar väl med fjolårets (2014) verksamhet enligt de väpnade styrkornas årsrapport, då en satsning genomfördes på att öka förmågan att i bataljonsstridsgrupper kunna strida i okänd terräng, då uppnådde 57% av markstridsförbanden godkänt, varvid man bedömt fortsatt med denna övningsverksamhet under 2015. Likväl är det även mycket troligt att man har respektive inryckningsomgång placerad i samlade bataljoner, varvid den snart utryckande grundutbildningsomgången har övats under beredskapskontrollen.
Tyngdpunkten på markstridsförbandens övningsverksamhet förefaller utifrån förbandsomfattningen varit i MD N/V. Generellt förefaller man övat en kombination av både försvars- och anfallsstrid, både mot, enligt dem själva, reguljära och irreguljära motståndare, dock själva magnituden av övningen samt de ingående vapensystemet tyder med hög sannolikhet på att det var reguljär strid man övade mot en reguljär motståndare.
Övningsmomentet följer enligt fjolårets identifiering samma mönster. Inledningsvis utgångsgrupperar förbanden till koncentrationsområden, därefter genomförs grundläggande övningsmoment främst avseende personlig färdighet, uppträdande i CBRN miljö, fältarbeten för egen överlevnad d.v.s. maskering och skydd. Därefter genomförs grundläggande stridsmoment som slutligen övergår till övning av grundläggande stridssituationer i förbandsram.
Sjöstridsförband.Inledningsvis, 16MAR15, kom enbart den Norra marinen omfattas av den genomförda beredskapskontrollen, enligt de initiala uppgifterna skulle 41 ytstridsfartyg och 15 stycken ubåtar delta i beredskapskontrollen.46 Då Norra Marinen bedömt har cirka 40 ytstridsfartyg totalt,47 så skulle i sådant fall huvuddelen innefattas, vilket ej var/är troligt m.h.t. underhålls- och reparationsarbete, vilket kunde vara en indikator på att Östersjömarinen skulle delta i kontrollen, då man även nämner att delar av MD V skulle ingå.
Det initiala, 16MAR15, övningsmomentet Norra marinen förefaller genomfört är att man utnyttjat sin minröjningsförmåga, för att möjliggöra en säker utpassage av dels ubåtar dels ytstridsfartyg från sina baseringsområden.48 Detta är ett naturligt förfarande, då in- och utloppsområden till baseringsområdena oftast är få och därmed kanaliserande, därför vill man i ett skymningsläge säkerställa att en motståndare ej placerat ut minsystem motsv. i dessa passager.
Under den 17MAR15 fortsatte minsökning samt ubåtsjaktförfarande vid utloppsområdena samt dess angränsande områden till havs, ubåtsjakten genomförde dels med flyg dels med helikoptrar.49Återigen är detta ett naturligt förfarande vid skymningsläge för att kunna möjliggöra utspridning av sina sjöstridsförband. Under 17MAR15 kom Norra marinens basområde att utsättas för luftangrepp, varvid sjöstridskrafterna försvarade sig med sitt egen luftvärn. Fem (5) stycken sjöstridsgrupper ur Norra marinen kom även att förflytta sig från sina baseringsområden till dels Norska Havet dels Barentshav.50
Den 17MAR15 kom även Östersjömarinen att omfattas av beredskapskontrollen.51 Över 20 örlogsfartyg, ytstridsfartyg samt ubåtar, från Östersjömarinen kom att ingå i beredskapskontrollen. Fartygen kom att fördela sig i ett antal ytstridsgrupper i Östersjön och genomföra sjöstrid mot luft- och sjömål dels med robotar dels med fartygsartilleri, därutöver kom man öva mintjänst52 och bedömt ubåtsjakt.
Under den 18MAR15 genomförde korvetten Soobrazitelnyy skarp robotskjutning mot målrobot avfyrad från robotbåten P-257 i Östersjön, totalt ingick tio (10) stycken örlogsfartyg i det momentet.53 Under den 18MAR15 upptäcktes även tre (3) stycken KILO ubåtar 30 nautiska mil från Lettiskt territorialvatten.54 Då man tidigare delgivit att ubåtar ur Östersjömarinen skulle delta i beredskapskontrollen, kan vi säkert anta att dessa tre (3) gjorde det. Vad som gör händelsen intressant är att Östersjömarinen på pappret skall ha två (2) stycken KILO ubåtar, således är minst en (1) av de upptäckta ubåtarna en ubåt ingående i provturskommando (PTK) för antingen export eller för överföring till någon av de andra marinerna, bedömt Svarta havsmarinen.
Under den 18MAR15 genomförde Norra marinen, luftförsvarsövningar mot angripande flygstridskrafter, sjöstrid övades inom ramen för sjöstridsgrupper, likväl övades uppträdande inom ramen för sjöstridsgrupper i områden med sjöminor. Ubåtsjaktövningar genomfördes även. Eskort av landstigningsföretag förefaller även övats under dagen.55
Under natten 17-18MAR15 beordrades även Svarta Havsmarinen att delta i beredskapskontrollen. Totalt kom över tio (10) fartyg ur Svarta Havsmarinen delta i beredskapskontrollen. Fartygen förefaller varit organiserade i sjöstridsgrupper likt Östersjömarinen och Norra marinens agerande under beredskapskontrollen. Det initiala övningsförfarandet har varit att genomföra minröjningsoperationer samt ubåtsjaktföretag,56 bedömt för att säkerställa en säker utpassage för sjöstridsgrupperna ur baseringsområdet.
Under den 19MAR15 förefaller övningsverksamheten varit densamma, som tidigare dagar hos Norra marinen, en möjlig fokusering på minröjningsförmåga kan ha skett under dagen. Landstigning mot oförsvarad kust genomfördes även då de ilastade delarna ur 61. Marininfanteribrigaden landsteg under denna dag. Svarta havsmarinen förefaller fr.o.m. den 19MAR15 varit organiserade i tre stycken sjöstridsgrupper, en renodlad stridsgrupp, en ubåtsjaktgrupp och en minröjningsgrupp.57
Börjar vi med Östersjömarinen är det intressant att man bedömt återigen förflyttat Iskander robotsystem med hjälp av Östersjömarinen, detta får ses som en renodlad styrkedemonstration från Rysk sida, ur en marin synvinkel, så är det intressant att se att man förefaller inneha relativt högberedskap för att genomföra dessa förflyttningar med sitt landstigningstonage i Östersjöregionen. Likväl rör det sig tydligen återigen om dryga 20-talet fartyg som krävs för att genomföra den operativa transporten, utifrån agerandet under den ”Ryska Adventen”, då enligt de ryska siffrorna återigen 20-talet fartyg deltog i denna beredskapskontroll.
Den egentligt intressanta saken är upptäckten av de tre (3) KILO ubåtarna inom ramen för den beordrade beredskapskontrollen, då som tidigare skrivit Östersjömarinen enbart har att tillgå två (2) KILO ubåtar så visar detta på att PTK ubåtar mycket väl kan utnyttjas i operativ verksamhet. Detta är i sig ingen revolutionerande nyhet för de yrkesverksamma, dock bör man ha detta i bakhuvudet hädanefter, då det kommer till styrkejämförelser o.dyl. då vi i sådant fall i praktiken har betydligt fler ryska ubåtar i Östersjön än de två som tillhör Östersjömarinen.
Norra Marinen förefaller övat tre (3) tydliga moment under beredskapskontrollen. Det första har varit att säkerställa spridning av dels de egna ytstridsfartygen dels andraslagsförmågan, stort fokus förefaller ha legat på agerandet vid själva utspridningen från basområdena vidare ut till havs. Det andraövningsmomentet förefaller varit dels att skydda det egna basområdet dels andraslagsförmågan genom att upprätta en skyddsskärm i dels Norska havet dels Barentshav. Det tredjeövningsmomentet förefaller varit öva styrketillväxt antingen i form av landstigning av oförsvarad kust till de yttre posteringarna som finns i Arktis.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafternas verksamhet under det första dygnet, 16MAR15, av beredskapskontrollen förefaller varit mycket låg, bedömt beror detta på förberedelser inför ombaseringar, sjö- och markstridskrafternas förberedelser inför förflyttningar till koncentrationsområden o dyl.
Under den 17MAR15 påbörjade Norra marinens luftstridskrafter ubåtsjaktförfarande,58 denna verksamhet korrelerar med den övriga sjöstridsverksamheten som under det aktuella dygnet var inriktad på att säkerställa utpassage av sjöstridsgrupperna till dels Norska havet dels Barentshav. Ubåtsjaktflygplan av modellen IL-38 och helikoptrar av modellen KA-27 genomförde luftburen ubåtsjakt.
Under den 17MAR15 ombaserades även tio (10) stycken IL-76 transportflygplan från Pskov till Ivanovo,59transportflygförbandet kom att transportera delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen samt 45. Specialförbandsbrigaden tillOlenegorskom, totalt kom förbandet att flyga 3000 km under denna operativa transport.
Under den 17MAR15 påbörjades även ombasering av ett antal luftstridsförband, från MD V till MD N. Totalt rörde det sig om över 50 luftfarkoster som förflyttades mellan 400 till 4,000 km. Sent under 16MAR15 eller tidigt under 17MAR15 transporterades betjäningspersonal, från ordinarie flygbaser, ut till de flygbasområden som skulle motta luftfarkosterna.60
Under 17MAR15 omlokaliserades över 30 helikoptrar, MI-8 och MI-24 över 1,500 km från sina baseringsområden i dels Pushkin 922. Flygbasen dels Vyazma 6965. Flygbasen. Förflyttningen kom att genomföras taktiskt och i förband, med mellanlandning i Ryska Karelen, förbandet kom under sina basering i MD N att genomföra trupptransporter samt understöd av marktrupp.61
Det strategiska bombflyget genomförde under 17MAR15 även ett sammansatt företag, med TU-22M3 samt TU-95 bombflygplan, mot Norra marinens baseringsområden, anfall genomfördes även med SU-25, anfallshöjd var mellan 200 – 2000 m. Syftet var att öva luftförsvarsresurserna kring baseringsområdena.62 Norra marinens fartyg utsattes även för luftangrepp under detta företag.
Under 18MAR15 genomfördes ombasering från Ryssland till Kaliningrad Oblast av fyra (4) stycken SU-27, fyra (4) stycken SU-34, samt två (2) stycken AN-26 och en (1) AN-12 transportflygplan. NATO incidentberedskap gick upp och följde det ryska flygföretag. Detta var även första gången för NATO incidentberedskap under 2015 man var tvungen att gå upp och möta ett ryskt flygföretag, då ingen färdplan inlämnats och inga transponders utnyttjades av de ryska flygplanen.63
Inom MD S genomfördes även ombasering av flygförband under 18MAR15, dels ombaserades tolv (12) stycken SU-25 från Stavropol till Primorsko dels ombaserades tio (1) stycken MI-8 och MI-24 från Korenovsk. Förbandet kom att lösa trupptransport samt flygunderstöd till marktrupp under beredskapskontrollen.64
Under kvällen 18MAR15 natten 19MAR15 genomförde SU-27 jaktflygplan och SU-24 attackflygplan mörkerflygning över Östersjön från sin basering i Kaliningrad Oblast. Övning genomfördes bl.a. i flygunderstöd av marktrupp under mörker samt luftstrid, markmålen utgjordes bl.a. stabsplatser samt fältarbetsmateriel hos den tilltänkta motståndaren.65
Ett attackföretag bestående av TU-22M3, TU-95MS samt TU-160 ur det strategiska bombflyget genomförde även attackföretag mot mål dels i Arktis regionen dels i Kolahalvön under 18MAR15. Syftet var dels öva luftförsvaret dels genomföra attackföretag mot högvärdiga mål för det strategiska bombflyget.66
Under den 19MAR15 genomfördes ett flygföretag med MI-24 och MI-8 helikoptrar från 562. flygbasen i MD C, som syftade till att dels nedkämpa en motståndare dels minera ett område med dels stridsvagnsminor dels personminor från helikopter över 300 minor las ut under flygföretaget. Syftet var att hindra en framryckande motståndare som var på väg att bryta igenom de egna försvarslinjerna.67
Under den 19MAR15 omfattades över tio helikoptrar, MI-8 samt MI-28N, inom MD S även av beredskapskontrollen, helikoptrar kom att understödja specialförbandsoperationer inom MD S.68 Under 19MAR15 påbörjas även luftransportföretag att genomföras inom MD Ö, främst för att genomföra trupptransporter till Sakhalin. Det strategiska transportflyget utnyttjar både IL-76 samt AN-26 för detta, totalt genomförs över 20 stycken transportföretag.69
Under 20MAR15 genomförde strategiska bombflyget ett flygföretag i Barentshav med TU-95MS som understöddes av SU-27 jaktflyg. Under flygföretag skyddade jaktflyget bombflyget, genom att bekämpa fientliga luftfarkoster på långt avstånd, på gränsen till räckvidden för de egna jaktrobotarna.70
Under 20MAR15 genomfördes även i Murmanskområdet ett kombinerat flygunderstödsföretag, med SU-24M, MI-24 och MI-8, för markförband. Totalt ingick över 50 luftfarkoster i det kombinerade flygunderstödsföretaget. Syftet var att förhindra motståndarens styrketillväxt samt att nedkämpa hans förband som var under framryckning.71 Under 20MAR15 understöddes även 76. Luftlandsättningsdivisionen av MI-28N attackhelikopterföretag.72Likväl genomförde det strategiska bombflyget företag i Barentshav under 20MAR15, TU-22M3 samt TU-95 agerade som ett kombinerat företag. SU-33 jaktflygplan genomförde även över 30 jaktföretag under dagen.73
Luftstridskrafterna förefaller varit inriktade mot att genomföra dels luftstrid dels markunderstöd. Vad som är intressant är utnyttjandet av minutläggning med helikoptrar i beredskapskontrollen då detta är en förmåga som man tydligt signalerat under första kvartalet 2015 att man övar vid andra övningstillfällen. Det strategiska bombflyget förefaller varit inriktad mot att dels bekämpa högvärdiga mål dels bekämpa sjömål. Detta faller inom ramen för dess ordinarie konventionella uppgifter.
Strategiska avskräckningstrupperna. Under denna beredskapskontroll kom även de strategiska avskräckningstrupperna, Rysslands kärnvapen förband, att ingå, två (2) av tre delar i kärnvapentriaden, flyg och ubåt. Jämfört med tidigare beredskapskontroller är detta ett nytt moment att flera delar av kärnvapentriaden ingår. Under den s.k. Ryska Adventen ingick enbart det strategiska bombflyget.
Av de 15 deltagande ubåtarna skall ett flertal varit ballistiskt bärande ubåtar.74 Symboliskt blir att Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, genomförde visitation under beredskapskontrollen, 18MAR15, av en ballistisk ubåt.75 Likväl är frambaseringen av tio (10) stycken TU-22M3 till Krimhalvön76 under beredskapskontrollen, tydligt kopplad till den strategiska avskräckningsförmågan, då inga kände konventionella flygföretag genomförts av dessa under beredskapskontrollen, utan då blir kopplingen tydligare mot den diskussion rörande kärnvapenförmåga på Krimhalvön som förts veckorna innan beredskapskontrollen.
Att inte det tredje benet, markrobotförbanden, övades under beredskapskontrollen, skall snarare ses som en deeskaleringsfaktor och inte att man saknar förmågan att öva alla delar samtidigt. Hade man från Rysk sida ändock övat den delen under en landsomfattande beredskapskontroll hade man mest troligt utlöst en förmågemobilisering inom dels USA dels NATO, för att sannolikheten att beredskapskontrollen hade kunnat tolkats som ett förestående överraskande angrepp, hade i sådant fall varit mycket hög.
Om Ryssland kommer fortsätta att öva dess strategiska avskräckningstrupper i en liknande omfattning under de kommande beredskapskontrollerna, kommer man ändrat normalbilden markant, då detta ej varit normalförfarande tidigare, varvid Rysslands beteende kommer bli än mer svårtytt och säkerhetssituationen än mer instabil.
Logistik.Sjukvårdstjänst förefaller även belysts under beredskapskontrollen inom MD N. I beredskapskontrollen skall över 180 stycken medicinskt utbildad personal deltagit, läs ur sjukvårdsförband, bl.a. 85 doktorer, 15 sjukvårdsgrupper ur luftlandsättningstrupperna m.m. Lagerstatus av sjukvårdsmateriel berördes även inom MD N enligt uppgifter så har MD N 100% uppfyllnad av medicinsk utrustning samt 95% uppfyllnad av förbrukningsvaror såsom blodlager o.dyl.77
Den 19MAR15 d.v.s. i mitten av beredskapskontrollen delgavs vissa logistik uppgifter kring förbrukning o.dyl. Vid det datumet hade man t.ex. förbrukat över 177 ton ammunition, 3,700 ton drivmedel och 127 ton livsmedel. Logistikförbanden hade spritt över Ryssland över 100 olika fältreparationsförband, totalt hade man då genomfört 530 olika typer av reparationer och enbart 51 olika typer av fordon hade varit tvungen att omhändertas.78
Stämmer uppgifterna rörande reparationsstatusen för beredskapskontrollen, så har man höjt materielstatusen markant sedan den första beredskapskontrollen 2013, då fordon ej startade eller havererade i en relativt stor omfattning. Vilket i förlängningen innebär att man har höjt sin egen beredskapsgrad markant på de ryska väpnade styrkorna för att omedelbart kunna påbörja militära operationer i någon strategisk riktning.
Ledning.Inledningsvis kan vi konstatera att ledningsförband har varit involverad i samtliga militärdistrikt,79 huvudfokus för dem förefaller varit upprättande av sambandsvägar, främst med radiolänk, samt betjäna stabsplatser. Detta är en ny företeelse inom ramen för beredskapskontrollerna, att MD Ö påbörjade sin sambandsuppbyggnad redan under 16MAR15 har bedömt att göra med de stora geografiska ytor som detta distrikt omfattar.
De deltagande förbanden har var fjärde timma inrapporterat status på sina förband, här ingår troligtvis personal, drivmedel, ammunition, stridsvärde, genomförde och kommande verksamhet som ett minimum, till den nationella ledningsplatsen. Utöver detta har man vid ledningsplatsen kunnat följa förbandens verksamhet i realtid, kan bedömt jämföras med ett blue-force tracking system.80
Vad som även förefaller ske är att viss stridsvärdes information kontinuerligt rapporteras in med det nationella ledningssystem. Något man trycker på är att detta ledningssystem möjliggör en centraliserad ledning, varvid beslutsstöd och beslut kan fattas i ett snabbare tempo än tidigare. Denna ledningsfilosofi är inget nytt för Ryssland där man anser att det är lägst brigadchef som skall ha handlingsfrihet i valen och lägre förband följer uppgjord operationsplan d.v.s. har mycket liten handlingsfrihet.
Utnyttjandet av denna form av ledning, gör Ryssland mycket sårbara för påverkan av sambandsvägarna, slås dessa ut kan ingen centraliserad ledning utövas av den högsta nationella ledningsnivån, likväl så kommer det orsaka en systemkollaps nedåt i organisationen, då ”huvudet ej längre kan styra extremiteterna”. Bedömt har Ryssland tänkt på detta redan, så en logisk uppbyggnad bör vara att militärdistrikten över tiden skall vara beredd att överta ledningen inom sina respektive områden.
Likväl bör en fortifikatorisk skyddad stabsplats med samma förmåga som den i Moskva finnas, för det faller på sin egen orimlighet och ryskt tänkande, att detta är den enda nationella ledningsplatsen med denna förmåga.
Vad som även är mycket intressant ur ledningsförhållanden är att vitryska generalstabsofficerare deltog inom ramen för beredskapskontrollen som ett lednings och samverkanslag.81I JAN15 delgavs uppgifter även att Vitryska generalstabsofficerare deltagit i en utbildning rörande modern rysk operationskonst, och bedömt även ledningsfilosofi, i St Petersburg. I utbildningen ingick även hur arbete sker i modern rysk stabsmiljö samt utnyttjande av datoriserade stabsverktyg.82
Att vitryska förband har uppgifter inom dels MD V Östersjöregionen dels MD N har kunnat utläsas utifrån rapporterade övningsmönster samt deltagande i vissa specifika övningar, tydligast blev detta under Zapad’13 då vitryska luftlandsättningsförband erhöll utbildning i landstigning av 336. Marininfanteribrigaden samt genomförde landstigningar inom ramen för den övningen. Denna beredskapskontroll visar ytterligare på hur inordnade de vitryska väpnade styrkorna är i den ryska operationsplaneringen, samt att man ökat graden då man nu deltar på stabsofficersnivå i beredskapskontroller. Bedömt kommer vi under 2015-16 se vitryska förband delta i beredskapskontroller som leds från Ryssland.
Vad övades. Inledningsvis kan vi säkert fastställa att övningen omfattande en reguljär konflikt mellan Ryssland och Väst i dess västra landgränsområde, magnituden av övningen dess geografiska storlek de ingående övningsmomenten samt de ingående förmågorna visar tydligt på det. Konflikten omfattade hela den västra landgränsen inklusive Vitryssland d.v.s. den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
Nedanstående är en bedömning av ett möjligt övningsscenario utifrån den genomförda övningsverksamheten:
  • Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
  • Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
  • Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
  • Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.
Ovanstående övningsmönster korrelerar dels mot den genomförda övningsverksamheten dels mot tidigare kända ryska scenarion hur ett angrepp mot Ryssland skulle kunna tänkas genomföras.
I och med att två av tre delar i kärnvapentriaden även omfattats av beredskapskontrollen, är det fullt möjligt simulerat utnyttjande av kärnvapen har övats under beredskapskontrollen. Dock finns det ingauppgifter om det i dagsläget, då sådana uppgifter ej brukar delges, jämför t.ex. med Zapad’09, då utnyttjande övades, men uppdagades långt senare. En trolig tidpunkt för ett sådant övningsscenario blir dock under 18MAR15 i sådant fall.
Slutsatser
Nedan följer några av de tydligaste slutsatserna man kan dra av den genomförda beredskapskontrollen:
  1. Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
  2. Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
  3. Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
  4. Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
  5. Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Desantura 1(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31,

Flygvapnets hjälte den 9 april

Skandinavien var på väg att angripas men regeringen sade nej till ÖB:s begäran om mobilisering. Låt oss dock inte glömma denne man.

Som Wiseman igår påminde oss om är det nu 75 år sedan ÖB varnade regeringen för att Skandinavien stod inför ett enormt överfall. Regeringen i huvudmålet, Norge, fick också flera varningar, något som jag tar upp i min senaste bok. Men i Sverige fanns det dock en major som kunde fatta bättre beslut.

Det är lätt att bli nedstämd av den norska regeringens oförmåga att mobilisera trots mycket tydliga varningssignaler före den 9 april 1940, liksom av den svenska regeringens beslut att påbörja svensk mobilisering först den 11 april. Men varför har ingen – i alla fall på nätet – tagit upp vad major Fredrik Adilz gjorde den 7 april? Adilz var då ställföreträdande chef för Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Han blev varse tecken på den tyska operationen och försökte därför få tag på flottiljchefen Axel Ljungdahl. När detta inte lyckades så utfärdade han på eget bevåg order om beredskapshöjning. Det var ett mycket svårt beslut, men Adilz valde inte att, som vi så ofta gör i Sverige (särskilt numera), skjuta upp beslutet.

Med tanke på allvaret i beslutet borde han kanska ha avvaktat till dess att chefen hittats. Men efter några dygn stod det klart för alla att Fredrik Adilz hade fattat ett mycket passande beslut, som blev inledningen till flygvapnets största beredskapsinsats. Vad jag vet fick Adilz inget erkännande i dåtida press utan det skulle dröja decennier till dess att ett par flyghistoriska verk nämnde hans beslut – vilket delvis kan förklara varför Adilz är så bortglömd idag. Flygvapnet visade sin hållning genom att befordra Adilz, han blev några månader efter händelsen utnämnd till chef för F 21 (f.ö. förbandets första chef).

Tack vare en släkting till Adilz, Ann-Catrin Klint, blev jag själv medveten om honom. Hon har även berättat för mig om hans bakgrund, han föddes i Småland 1890 och blev tidigt fångad av det förunderliga i att flyga. Han fick sitt flygcertifikat redan 1919 och året därpå var han den som flög planet vid den första fallskärmshoppningen i Sverige, den 9 juni 1920.

Varför är Adilz så okänd? Tja, varför tog det flera veckor till dess att svensk press uppmärksammade när Allan Mann avled? Varför skrev inte en enda rikstidning om William Anderson när han avled?

Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.

Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som ”non-swimmer” så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten

Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).

Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.

Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35

Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.

Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.

Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.

Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

Svensk försvarsindustri – good or bad?

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en…

Ska Sverige ha kryssningsrobotar?

 

I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

 Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

 Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

        ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

        robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

        insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

                                                      *****

 

 

 

 

April April, och lite till…



En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt – tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var ”hittepå”. Här är några av dessa:

– Konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.
– Att det gamla ”Marinflyget” skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 
– Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.
– Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

– Finansiering genom att använda ”miljöpengen” eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

– Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

– Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något…

– Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 

Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. 🙂
————————–
Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!
Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.
Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 
Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 
Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.
Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.
Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.

Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med ”här och nu”?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske ”Här och nu”!

Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt. Det finns en typ av kärnvapenkrig som man…

Den kranka verkligheten

Reflektion
Ibland kan det vara nyttigt att göra en återblick, i detta fallet berör det den retorik som blivit allt tydligare från Rysslands sida och då dels mot Sverige dels mot våra nordiska grannländer. Retoriken har stundtals varit mycket hätsk, men en spårbarhet går att finna i retoriken som man fört och troligtvis vad den syftar till.
Ser vi till Sverige är det främst två uttalande som faller utanför ramen. Det ena uttalandet kom vid den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård under oktober 2014, då ansåg det Ryska Försvarsministerietatt den av Sverige pågående underrättelseoperationen underminerade den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen. Det andra uttalandet kom från Rysslands ambassad i Sverige, där man beskriv hur Sverige var en av de bidragandeorsakerna till konflikten i Ukraina, genom dess drivande del i EU östliga partnerskapsprogram.
Vill man ironisera är det ju relativt smickrande att dryga 300 soldater och dussintalet fartyg kan underminera hela Östersjöregionens maritima ekonomiska utveckling genom att ”planlöst” fara omkring i dess inre vatten kring dess farleder, detta i sig tyder ju på att vår försvarsreform definitivt når framsteg. Dock medger situationen ej ironi, då hindrande av ekonomisk utveckling mycket väl kan ses som ett legitimt casus belli. Att Sverige varit en drivande part i EU östra utvidgningsprogram går ej att förneka, däremot att se Sverige som en drivande part till, enligt Ryssland, statskupp och inbördeskrig är definitivtatt överskatta svensk förmåga till s.k. dolda underrättelseoperationer.
Här hade man nu kunnat säga att, jaja, det är den normala ryska retoriken, det är några berusade män som kommit på detta, tyvärr är ju sanningen något bittrare, då inget uttalande av lägre tjänstemän, ja här räknas även individer på t.ex. ambassader upp till ambassadören in, sker utan godkännandeovanifrån i den ryska hierarkin så är det inget s.k. ”fyllesnack” man bedriver. Det är den officiella linjen och synen.
Nästa uttalande som fått något större spridning och diskuterats, är den ryska ambassadörens hotmot Danmark om dess fortsättning i NATO missilförsvar, kommer föranleda att Danmark blir ett mål för kärnvapen. Att Danmark som ett NATO anslutit land redan nu ej vore ett mål för Ryska kärnvapen, vore direkt naivt att tro, då t.ex. under det kalla kriget insatser med över hundratalet taktiska kärnvapen var en planeringsförutsättning av Sovjetunionen mot Danmark. Dock att hota ett annat land med kärnvapen är en mycket kraftig eskalering och återigen, inget uttalande av lägre tjänstemän sker utan förankring ovanifrån i den ryska hierarkin.
Det avslutande uttalandet kommer från ordföranden i det Ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, som ser ett möjligt finskt hot i det Ryska Karelen. Då den växande antiryska retoriken i väst enligt honom, givit upphov till en ökad aktivitet av nationalistiska och revanschistiska finska organisationer inom det geografiska området. Vad som troligtvishär avses, utan att det uttalas, är att det finns finska organisationer och rörelser som enligt honom aktivt arbetar för att återansluta det ryska Karelen till Finland. Återigen inget uttalande i Ryssland sker utan förankring högre upp i den officiella hierarkin, detta är inget uttalanden ”skjutit från höften”.
Vad kan man dra för slutsats av dessa uttalanden då? Ryssland ser Sverige, Finland och Danmark minst som ett presumtivt hot. Här drar nog många åt sig öronen, men, varför skulle en nationalstat annars komma med dessa uttalanden? Det är officiella personer och sändebud som sagt detta, inte valfri ryss, ergo det är en officiell linje och hållning man förmedlar. Att då bortse från dessa uttalanden som de facto vissa gör, ingen nämnd – ingen glömd, är ett väldigt farlig spel man för.
Vad syftar retoriken då till? I grunden syftar den till att anpassa dessa länders agerande utefter den Ryska viljan, tar vi t.ex. Danmarks anslutning till ABM så blir den relativt blek i förhållanden till införandet av bl.a. luftvärnsmissilen S-500i Ryssland med dess ABM förmåga, likväl är Sveriges förmåga att förhindra den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen mycket liten. Uttalandena syftar till att skapa en rädsla och därmed begränsa handlingsalternativen, för dessa stater.
Ser man till helheten, så finns det således en samordning med alla dessa uttalanden, man utsätter samtliga stater som ligger inom Rysslands västliga intressesfär för ett ”tryck”, detta tryck syftar till att påverka staterna att foga sig till Rysslands vilja d.v.s. att följa dess säkerhetspolitiska och utrikespolitiska agenda inom dess intressesfär, det är svårt att finna något annat syfte än detta bakom dessa uttalanden av officiella personer.

Have a good one! // Jägarchefen

Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde…

Djupa tankar om Ryssland och område B

“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan…

Utvärderings- och simuleringssystem 2030

Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:…

En viskning från förr – del 2

Sammanfattning
Säkerhetspolisens årsredovisning för 2014 den 18MAR15, var mycket ovanlig, då den explicit utpekade Ryssland som det land som utgör det största underrättelsehotet mot Sverige, detta bör även sättas i perspektivet med fjolårets avslöjandefrån SÄPO då man delgav att Ryssland genomför krigsförberedelser med sina underrättelseorganisationer i Sverige. Det Ryska spionaget är bedömt mer omfattande än 1/3 av den Ryska diplomatkåren, då Ryssland utnyttjar flera olika typer av underrättelseofficerare, likväl kommer troligtvis SÄPO utpekande leda fram till Ryska motreaktioner enligt klassiskt manér.
Analys
Allmänt.Den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, delgav 18MAR15 sin årsrapport för 2014, likt årsrapporten för 2013 så var SÄPO även i år, ovanligt öppen med vad man traditionellt varit restriktiva med att delge. Det vill säga olika staters underrättelseverksamhet på svenskt territorium och då i synnerhet f.d. Sovjetunionen och numera Rysslands förehavande på svensk mark.

Denna årsrapport kommer i en tid då det ryska spionaget förefaller nått samma nivå som de mest intensiva åren under det ”kalla kriget” dels i Sverige1 dels utomlands.2 Till del beror den ökade underrättelseaktiviteten på konflikten i Ukraina,3dock skall man vara medveten om att spionage är en mycket långsiktig verksamhet, det tar lång tid (ca 5-7 år) att utbilda och få effektiva underrättelseofficerare,4 varav det vi ser nu är en långsiktig satsning som bär frukt.

Sett till den utbildningstid och därefter inskolning som krävs för att få en effektiv underrättelseofficer, som skall kunna genomföra rekrytering av agenter m m, så bör den ökning vi nu ser av rysk underrättelseaktivitet i de västliga länderna påbörjats mellan 2008 och 2010. Det vill säga efter Georgien konflikten, som blev en ny fas i relationerna mellan Väst och Ryssland, varav Ryssland efter Georgien, bör ha gjort tolkningen att relationerna mellan Väst och Ryssland skulle försämras, varvid en ökning av den personbaserade inhämtningsförmågan krävdes.

Vad som är intressant är att man även i årsrapporten nämner s.k. ”icke-traditionella plattformar” för underrättelseinhämtningen och bekräftar att vissa underrättelsetjänster utnyttjar dessa för sin informationsinhämtning i Sverige.5 En ”icke-traditionell plattform” kan t ex vara ett bolag som utgör en fasad för den utländska underrättelsetjänsten, t ex bilföretaget MATRECO under tiden Sovjetunionen existerade var en sådan fasad, vilket främst fungerande som en stödpunkt.6 Motsvarande metoder förefaller utnyttjas fortfarande av främmande makt, då SÄPO explicit nämner t ex understöd vid underrättelseoperationer från ”icke-traditionella plattformar”, dock anges ingennation explicit.7

Indirekt bekräftar man även att icke-officiell täckbefattning”förefaller utnyttjas av främmande makt i Sverige, då man berör underrättelseofficerare utan diplomatiskt skydd, som kan arbeta såsom affärsmän o.dyl. i Sverige.8 Utbildningstiden för en underrättelseofficer med ”icke-officiell täckbefattning” eller en illegalist och innan den kan påbörja sitt arbete aktivt som underrättelseofficer i ett främmande land, är betydligt längre än för en legal underrättelseofficer, i vissa fall kan den vara upp till ett decennium, för t ex en illegalist, beroende på vilken täckhistoria vederbörande har fått uppbyggd kring sig.9

Enligt SÄPO utgör Ryssland det största underrättelsehotet mot Sverige, likväl är omfattningen av spionaget i (läs inom landets gränser) och mot (läs utom landets gränser) Sverige omfattande.10SÄPO bedömer att cirka en tredjedel av de ackrediterade Ryska diplomaterna är underrättelseofficerare11 med täckbefattning d.v.s. man arbetar med informationsinhämtning men innehar en annan arbetstitel.

I dagsläget har Ryssland 56 ackrediterade diplomater i Sverige,12det skulle innebära att 18 stycken av dessa är underrättelseofficerare, i själva verket bör siffran vara kring 20 stycken om man inräknar försvarsattachéerna som de facto genomför en öppen inhämtning inom ramen för sin befattning. Det kan jämföras med den Ryska ambassaden i Tjeckien som består av 125 diplomater, varav man bedömer 30 stycken arbetar som underrättelseofficerare under täckbefattning.13 Vilket ger ungefär 1/3 är underrättelseofficerare även i Tjeckien.

Hur utbildas då dessa underrättelseofficerare och hur skiljer sig kategorierna åt och vad kan vi se av s.k. icke-traditionella plattformar? För att få svar på dessa frågor måste vi titta utanför Sveriges gränser, där ett antal avslöjanden skett sedan 2010 och framåt, rörande rysk underrättelseverksamhet.

Underrättelseofficerare.Tre kategorier av underrättelseofficerare förefaller utnyttjas av Rysslands underrättelseorganisationer, den första är den klassiske underrättelseofficeren som jobbar under diplomatiskt skydd med en täckbefattning på ambassad eller konsulat. Den andra varianten är s.k. ”icke-officiell täckbefattning” det innebär att underrättelseofficeren arbetar under förevändning att vara något annat såsom finansman, dock med ett ryskt ursprung, vederbörande saknar diplomatiskt skydd. Den tredje och sista varianten av en rysk underrättelseofficer är illegalisten, som officiellt saknar all koppling till Ryssland.

Vad avser ålder för rekrytering så är det troligtvis ingen större skillnad mellan de tre kategorierna. SVR, Sluzhba VneshneyRazvedki, den civila underrättelsetjänsten i Ryssland, förefaller rekrytera individer mellan 22 – 35 års ålder, individen skall även, men undantag genomförs bedömt, erhållit en universitetsexamen, innan utbildningen påbörjas till underrättelseofficer. Individen skall även ha god förmåga att tillgodogöra sig språk samt inneha en hög analytisk förmåga.14

Ämnesområden som underrättelseofficeren erhåller utbildning i, är bl.a. praktiskt underrättelsearbete d.v.s. agenthantering, överföring av information, metoder för att undvika upptäckt, närkamp, vapenhantering m m. Utöver detta läser underrättelseofficeren även, språk, filosofi, sociologi, ekonomi, psykologi, litteratur– och konstvetenskap m m. Dessa vitt skilda ämnesområden skapar en underrättelseofficer som väl kan interagera i olika sammanhang och därmed knyta upp kontakter o.dyl. för att senare kunna rekrytera en spion.15

Den ovanstående utbildningen kan man se som en bottenplatta, för alla underrättelseofficerare, oaktat om de senare går vidare till att jobba med en täckbefattning, ”icke-officiell täckbefattning” eller illegalist. Den ovanstående utbildningen tar som minst två (2) år att genomföra, om individen redan besitter goda språkkunskaper för det land stationering är påtänkt, men vanligtvis tar den tre (3) år.16

Inledningsvis måste vi definiera vad en illegalist är, en illegalist är en individ som erhåller omfattande utbildning i att kunna verka som en dold underrättelseofficer i ett land. Illegalisten har en s.k. ”legend”, legenden syftar till att få individen att framstå som en invånare i det land som arbetet skall ske i, oftast utnyttjas döda individers identiteter17 i ett land för att därefter söka uppehållstillstånd i ett annat land och bli medborgare där, innan illegalisten förflyttar sig vidare till det egentliga arbetslandet och söker medborgarskap där.

Detta gör i teorin om allt har genomförts korrekt, så finns inga band mellan illegalisten och dess ursprungsland och den underrättelseorganisation som vederbörande arbetar för. Dock finns exempel där man utnyttjat förfalskade födelseattester, varvid man ej genomfört de ovanstående stegen, vilket markant förkortar tiden innan en illegalist kan påbörja sitt arbete.18 Den totala utbildningstiden för en illegalist kan vara upp mot ett decennium.19

Tilläggsutbildning för en s.k. ”illegalist” omfattar bl.a. kommunikation mellan illegalister d.v.s. utnyttjande av s.k. ”levande-” (meddelande överförs mellan två individer) och ”fältbrevlådor”. Utnyttjande av radioutrustning samt mottagande av radiomeddelande och kryptering samt dekryptering av meddelanden, ytterligare fördjupad utbildning i underrättelsekunskap såsom åtgärder mot förföljande, maskering och destruktion av materielslag som utnyttjas i tjänsten, utnyttjande av legend samt täckbefattningar (arbeten) m m.20

Mellan en underrättelseofficer med täckbefattning och en illegalist utnyttjar man underrättelseofficer med en ”icke-officielltäckbefattning”. Detta är en underrättelseofficer som antingen nyttjar sitt eget eller ett falskt ryskt namn. Underrättelseofficeren döljer ej att sitt ursprung från Ryssland, oftast arbetar vederbörande inom någon form av privat näringsverksamhet, för att därigenom skaffa sig en täckbefattning, vederbörande kan även utnyttja yrken som ger viss rörelsefrihet såsom journalist.21

Den utbildningen som underrättelseofficeren vilket skall arbeta under en ”icke-officiell täckbefattning” genomför, omfattar i stora drag samma områden som illegalisten får, dock är utbildningstiden markant kortare, då kraven på att kunna assimilera in i samhället, där vederbörande skall arbeta, är lägre hos denna typ av underrättelseofficerare än illegalisten.22Fördelen med denna typ av underrättelseofficerare är att de numera inte drar till sig lika mycket uppmärksamhet som tidigare, då handelsförbindelser o.dyl. mellan Ryssland och Väst är markant mer utvecklade än under Sovjettiden.23

GRU, Glavnoyerazvedyvatel’noye upravleniye, den ryska militära underrättelsetjänstens utbildning bör ej skilja sig nämnvärt mot den civila underrättelsetjänsten. Dock blir inriktningen givetvis en annan, då den civila främst sysslar med civila frågor, inriktas den militära mot de militära frågorna.

Icke-traditionella plattformar. Detta begrepp omfattar även individer, dock kommer jag här beskriva fysiska objekt, som en icke-traditionell plattform. En traditionell plattform där en underrättelseofficer arbetar ifrån är t ex dess ambassad där vederbörande har en officiell täckbefattning.24 Denna plats möjliggör kommunikation med dess organisation i hemlandet, helt legalt, vederbörande kan även arbeta ostört, utan risk för upptäckt, med sammanställning och analyser av den information som inhämtats.

En icke-traditionell plattformar, är då t.ex. ett företag, en nyhetsbyrå o.dyl.25 från vilket underrättelseofficeren kan arbeta, antingen under täckbefattning eller utnyttja platsen för att ostört kunna arbeta med analyser o.dyl. men även i vissa fall kunna kommunicera med dess underrättelseorganisationen. Detta kan även vara vad man benämner den illegala residenturen, d.v.s. den plats som kommer träda in för att leda underrättelsearbetet i händelse av en konflikt.

Plattformen kan även vara t.ex. ett svenskt företag som köps upp via olika bulvanföretag, där arbetet till synes fortsätter enligt tidigare, dock tillförs kanske några nya anställda i och med den nya ägaren, dessa individer arbetar i själva verket med underrättelsearbete, en relativt säker fasad har då skapats för dessa individers underrättelsearbete. Finns det då några kända exempel på detta i Sverige i nutid? Nej det gör det inte officiellt, dock får vi förutsätta att dessa plattformar utnyttjas då SÄPO tydligt beskriver uppbyggnaden av dessa.

Dock finns det både i Finland och Norge beskrivna exempel på ovanstående konstellationer, vad som EJ har gått att klargöra är om de, de facto, är knutna till Rysk underrättelsetjänst. Tar vi det Finska exemplet så är det ett företag, med ryska ägare i bakgrunden, som bl.a. har flera miljoner euro i skulder samt sedan dess grundande 2007, kontinuerligt gått i förlust, dock lyckas man trots detta köpa upp öar i Åbo skärgård, likväl har man inhandlat utrangerade finska örlogsfartyg som bibehåller sin originalmålning, som utnyttjas i företagsverksamheten, trots miljoner i skulder och en ej vinstdrivande företagsverksamhet.26

Det finska exemplet är snarlikt det tidigare omnämnda MATRECO exemplet från Sverige under det ”kalla kriget. Vilket även gick under sin tid i Sverige med flera miljoner i förlust, trots detta valde man att expandera sin verksamhet, likväl etablerade man sig på mycket konstiga platser, oftast i militärgeografiskt känsliga områden för det svenska totalförsvaret.27 Dock skall tilläggas att i det finska exemplet finns det enbartindicier, dock är det intressanta indicier som man i Finland förefaller reagerat på.

Slutsatser

Den första slutsats man kan dra är att det ej kan vara oväntat för dels SÄPO dels andra västliga säkerhetstjänster att den ryska underrättelseverksamheten har ökat, då utbildningen av underrättelseofficerare tar tid, så har ökningen gradvis skett, däremot kan informationsinhämtningen blivit mer aggressiv, sedan konflikten i Ukraina inledes, vilket gör att den syns tydligare, dock är det en långsiktig rysk inriktning som nu bär frukt för dem, då man uppnåt tidigare storlek på sina underrättelsetjänster.

Den andra slutsatsen man kan dra är att Ryssland bör ha både underrättelseofficerare med ”icke-officiell täckbefattning” och illegalister i Sverige, då detta enligt FBI förefaller vara det arbetssätt man utnyttjar. Det innebär i förlängningen att det inte enbart rör sig av 1/3 av det Ryska diplomatbeståndet som genomför underrättelseinhämtning i Sverige. Varpå den egentliga siffran kanske rör sig som dubbelt så många underrättelseofficerare, vilket skulle i sådant fall vara 36 stycken, något som kan kännas rimligt, vilket givetvis kan ökas eller sänkas med hjälp av underrättelseofficerare med s.k. ”icke-officiell täckbefattning”.

Den tredje slutsatsen man kan dra är att SÄPO genomförde något mycket ovanligt vid denna årsrapport, 18MAR15, man var väldigt tydlig med att beskriva den Ryska underrättelseverksamheten, vilket är mycket bra då allmänheten får upp ögonen för detta, dock kommer detta mest troligt föranleda en rysk motreaktion, vilket oftast brukar innefatta utvisningar av diplomater eller avslöjanden av olika saker. Varpå slutsatsen är, en tydlig rysk motreaktion kommer komma.

Den fjärde och avslutande slutsatsen får bli, det ryska modus operandi som tillämpas skiljer sig inte nämnvärt mot det tidigare Sovjetiska, skillnaden förefaller vara utnyttjande av yngre underrättelseofficerare och en mer utnyttjning av underrättelseofficerare i s.k. ”icke-officiell täckbefattning”, dock är det sammantaget ingen större skillnad.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning
Amerikanska Kongressen 1(Engelska)
Amerikanska Justitiedepartementet 1, 2, 3, 4(Engelska)
CNN 1(Engelska)
Daily Express 1
FBI 1(Engelska)
Ilta-Sanomat 1(Finska)
Iltalehti 1(Finska)
Newsweek 1, 2 (Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Respekt 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015
Department of Justice. United States Of America vs Anna Chapmand, and Mikhail Semenko. 2010
Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010
Frånstedt, Olof. Spionjägare del 1. 2013
Bennett, Gordon. The SVR Russia’s Intelligence Service. Conflict Studies Research Centre. 2000
Slutnoter
5Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
6Frånstedt, Olof. Spionjägaren del 1. 2013. Sid 82-83
7Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
8Ibid.
10Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
14Bennett, Gordon. The SVR Russia’s Intelligence Service. Conflict Studies Research Centre. 2000 Sid 17
15Ibid. Sid 18
16Ibid. Sid 26
17Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010. Sid 4-5
18Ibid. Sid 16
20Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010. Sid 4-5
21Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015. Sid 3-4
22Department of Justice. United States Of America vs Anna Chapmand, and Mikhail Semenko. 2010. Sid 3
23Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015. Sid 4
24Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
25Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
27Frånstedt, Olof. Spionjägaren del 1. 2013. Sid 82-83

Fortsatta trovärdighetsproblem hos Nya M


Den senaste veckan har försvaret åter stått i medias fokus. Regeringens utspel rörande anslagsökningar under de kommande fem åren har följts upp av såväl media som de övriga politiska partierna. 

Men än så länge är det en lång väg att gå innan vi får se några konkreta förändringar. Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret. Jag tror att vi svenskar har blivit ”fredsskadade” vilket jag skriver om i SvD imorgon fredag (som kan läsas på webben redan nu).

När det kommer till finansieringen så pågår det budgivning och miljonbingo just nu. Socialdemokraterna vill öka med 6,2 (5) miljarder. Moderaterna säger att de vill öka med 10 miljarder, och Folkpartiet toppar än så länge med 17 miljarder i ökning under de kommande fem åren vilket innebär att partiet är det enda som når upp till Försvarsmaktens minimibehov.

Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte lagt sina bud ännu. Men en gissning är att KD kommer att lägga sig mellan Moderaterna och Folkpartiet på runt 12 miljarder och att Centerpartiet inte kommer att ha någon uppfattning i ärendet. Möjligtvis gör man som vanligt och gör exakt likadant som Moderaterna vill. Så var det åtminstone under Alliansregeringens tid. Folkpartiet och Kristdemokraterna kan med hyfsat gott samvete kräva högre försvarsanslag. Även om  de satt med i Alliansen under tiden för alla ”satsningar” som i själva verket enbart blev innebar fortsatt reducering av försvaret så har de ständigt höjt rösten för försvaret, även då. Men de har tyvärr tvingats gå i moderaternas ledband när det kommer till kritan.

Men Nya Moderaterna och Centerpartiet har grava trovärdighetsproblem. Under sin tid vid regeringsmakten så har de drivit en linje där kostnaderna för försvaret ska minska. Det slog man fast redan när Alliansen bildades. Nu vill Moderaterna öka anslaget. Man vill dessutom att det ska ske omgående, och man kräver att ett NATO-medlemskap ska utredas. I sak helt rätt och något som både är välkommet och nödvändigt. Men….

Problemet är att Nya Moderaterna inte gjort en enda ansats under sin tid i regeringsställning för att åstadkomma detta, och därmed har grava trovärdighetsproblem. För det första så la man fram ett finansieringsförslag som havererade hela försvarsberedningen som hette ”5,5 miljarder till försvaret”. I förslaget så var det i sammanhanget enbart småpengar som tillfördes under den då kommande mandatperioden, d.v.s. nu. Allt för att slippa skjuta till pengar om man skulle ha vunnit valet i höstas. När man nu är i opposition så kräver man, förvisso helt rätt, att den stora ökningen skall komma mycket tidigare…  I DN skriver Erik Helmersson om detta som ”pinsamt”.

Ännu mer pinsamt blir det när Moderaterna nu kräver en NATO-utredning. Man hotar att det kommer bli svårt att komma överens om det inte blir någon NATO-utredning. Man glömde tydligen väldigt fort bort det faktum att man hade åtta (8) år på sig att driva igenom detta i regeringsställning, då partiet själva huserade på försvarsdepartementet. Men då försökte statsminister Fredrik Reinfeldt undvika Nato-diskussionen genom att konstatera:

–Ett Nato-medlemskap är inte aktuellt eftersom det inte finns något brett stöd för detta i riksdagen.

Samma budskap har även f.d. försvarsminister Karin Enström trummat in – trots att Moderaterna egentligen vill gå med i Nato. men nu ställs plötsligt tydliga krav, förvisso helt rätt även detta, på att frågan ska utredas. Det här leder givetvis till svåra trovärdighetsproblem då man byter fot så fort man hamnar i opposition. 

En annan mycket intressant iakttagelse från veckan är att ÖB inte längre vill kommentera de politiska utspelen. Han har tidigare använt en helt annan retorik där han deklarerat att han kan tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte pengar tillförs, att det är den magnituden det handlar om. Men efter den olycksaliga sjukskrivningen så är den retoriken (tyvärr) borta. Är det någon gång det krävs klarspråk så är det nu.

Det går utför i allt högre tempo nu. SÄPO konstaterade i veckan att Rysslands spioneri mot Sverige har ökat i stor omfattning. Underrättelseexperten Wilhelm Agrell anser att vi är inne i ett nytt kallt krig. En av få aktörer i debatten som fortfarande tonar ner läget är Försvarsmakten. Så sent som i januari under Folk & Försvars rikskonferens så uttrycket ÖB bland annat

”Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande…” och ”Någon förhöjd risk för väpnat angrepp mot Sverige ser vi inte idag.”

Tittar man på den senaste utvecklingen i Ryssland och i vårt närområde så anser jag att Agrells analys är korrekt. Om detta skrev jag den 12 oktober förra året i mitt mest lästa inlägg på bloggen ”Ny normalbild eller nytt kallt krig”. Sedan dess har det skett ytterligare ett antal händelser som pekar på att utvecklingen går åt helt fel håll. Under veckan så har man dessutom flyttat fram Iskander till Kaliningrad vilket, om uppgifterna stämmer, innebär ett stort kliv upp på kalla krigstrappan.

Läs även Rolf K Nilsson i samma ämne.

SÄPO: Ryssland förbereder militära operationer i Sverige

På dagens presskonferens i området ”Ingenting” i Solna höll SÄPO idag presskonferens om sin nyligen släppta rapport, eller årsbok som de kallar den. Läsning rekommenderas, den är fyllig och snyggt formgiven dessutom.

Man får också handgripliga tips i hur man skall bete sig om man uppfattar att främmande makts underrättelsetjänst gör närmanden.

På presskonferensen sammanfattades det viktigaste innehållet och vi fokuserar av naturliga skäl på de delar som rör det militära försvaret och totalförsvaret och hotet från Ryssland.

I rapporten skriver SÄPO bl a:

”Det största underrättelsehotet mot Sverige utgörs av Ryssland. Rysslands spionage i och mot Sverige är mycket omfattande. Det har dessutom ökat i anslutning till krisen i Ukraina. På olaglig väg
– och i skydd av diplomatiska skenbefattningar – samlar ryska underrättelseofficerare in information om det svenska försvaret, politik, ekonomi, teknik, vetenskap och politiska flyktingar.
Ett exempel är den militära underrättelsetjänsten, GRU, som är en del av den ryska krigsmakten.

GRU har funnits och verkat i Sverige sedan 1930-talet. GRU försöker köpa utrustning som endera omfattas av embargo eller är hemlig. Syftet är att öka den tekniska nivån inom den ryska krigsmakten. Säkerhetspolisen har stoppat flera försök till anskaffning av exportlicensbelagda produkter. De försöker också värva agenter och utföra dataintrång med mera. GRU intresserar sig dessutom för militär-, polisiär- och annan personal i utlandstjänst.

Personalen i de ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna består ofta av välutbildade, yrkeskunniga och ambitiösa tjänstemän. För en underrättelseofficer inom exempelvis den civila underrättelsetjänsten, SVR, är utbildningen lång och bred. Ämnen som psykologi, språk, litteratur,
konst och informationshantering står på schemat.

Den färdigutbildade underrättelseofficeren har en god kompetens att fullgöra sina uppgifter med hjälp av konspirativa metoder och genom att skapa förtroende hos de agenter de har till uppgift att värva samt andra de möter. Som tidigare nämnts, verkar underrättelseofficeren väldigt ofta bakom en diplomatisk skenbefattning. I och med detta ges underrättelseofficeren, utöver de privilegier som följer av en diplomatisk befattning, även ett skydd mot åtal.”

På presskonferensen idag ställde journalister frågor som besvarades av olika experter, t.ex. Wilhelm Unge, chefsanalytiker.

En mycket intressant fråga var:
– Vad har rysk underrättelsetjänst för uppgift i Sverige?
Varpå Unge svarade:
– Förbereder militära operationer

Man berättade också att var tredje rysk diplomat i Sverige egentligen är underrättelseofficer och att GRU, SVR och FSB finns på plats i Sverige idag. De civila tjänsterna (SVR) är nästan tillbaka på KGB-nivå. Dessa kränker vårt territorium varje dag.

Och mot denna bakgrund föreslår regeringen alltså en sänkning av Försvarsmaktens förmåga. Dessutom säger man blankt nej till ett NATO-medlemskap och man vill inte ens utreda frågan.

Vi anser dock, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.

Moderatplakat?

Det försvarspolitiska arbete som Moderaterna inledde under Hans Wallmarks ledning i januari måste redan vara färdigt eller i varje fall så långt gånget att M nu drar slutsatsen att man vill addera två miljarder per år till försvarsanslagen 2016 – 2020 och redan i vårändringsbudgeten tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor. I samband med att den säkerhetspolitiska […]

Vad var det som hände?

Putin är åter och ordningen är återställd.

Under de gångna veckorna har den viktigaste oppositionspolitikern i Ryssland mördats, Putin har varit frånvarande i 10 dagar, ett kloster i Moskva har brunnit, Ryssland medgav att man hade beredskap att nyttja kärnvapen vid annekteringen av Krim (vad det nu betyder?) och idag så sätts Norra Flottan (40 000 man) i högsta beredskap i samband med en övning.

Det mesta som Ryssland företar sig följer en ganska proportionell eskalering sedan några år. Övningsomfattningen ökar, invasionen av Ukraina följer vad man skulle kunna uppfatta som en plan även om det föreligger viss osäkerhet där. Kränkningar av andra länders luftrum eller territorialvatten ökar stegvis och informationsoperationer inklusive statsmedia mot främst grannländer tilltar i styrka sakta men säkert.

På senare tid har nyckelpersoner i den ryska ledningen uttalat sig något mer spetsigt än för bara några månader sedan. De trotsar öppet USA, de underkänner EU, de pekar ut länder (t.ex. Sverige och Polen) som drivande antiryska krafter och diplomatin liknar mer och mer ett rent bedrägeri där rökridåer, lögner och brutna löften är mycket större inslag än konstruktiv förhandling. Det känns nästan som att diplomatin blir ytterligare ett psyops-verktyg.

Och just det sistnämnda kan eventuellt skvallra om vad som i själva verket är bekymret…

När Kreml vill att vi skall titta långt bort, då är det nära vi skall titta. När de vill att vi skall höja blicken, då skall vi sänka den. Detta har vi beskrivit i ett inlägg som heter ”Den store illusionisten”.

Rysk strategi är baserad på Sun Zu. För den som inte känner till Sun Zu är det läge att låna hem boken ”The art of war”. I kapitel 1 vers 18 återfinns följande strof:

All warfare is based on deception. Hence, when we are able to attack, we must seem unable; when using our forces, we must appear inactive; when we are near, we must make the enemy believe we are far away; when far away, we must make him believe we are near.

Detta är grundregeln i rysk strategi. Och inte bara i strategi, hela vägen via operation ned till taktiska förband används metoden. Många svenskar som gjorde lumpen under 70- och 80-talet fick lära sig ordet Maskirovka. Detta är den ryska termen för det som Sun Zu beskriver.

Om man då försöker omsätta de senaste veckornas utveckling med hjälp av Sun Zu så är frågan hur man skall tolka aktiviteterna? Att hota med kärnvapen och att sätta Norra flottan i högsta beredskap borde då snarare tolkas som ett tecken på svaghet – om man skall tro på Sun Zu.

Att Boris Nemtsov mördas är inte ett tecken på att regimen gör som den vill – tvärtom! Det är ett tecken på att någon gör som den vill, trots regimen. Enklare uttryckt – den som vill visa att Putin har förlorat makt genomför ett mord som normalt bara Putin med hjälp av FSB och FSO kan utföra, nära Putins arbetsplats och innanför FSO perimeter.

Att Putin är borta i 10 dagar är – om vi tänker som Sun Zu – inte alls ett tecken på svaghet. Tvärtom kan det vara ett sätt för Putin att visa att han trots händelseutvecklingen kan göra precis vad han vill, om det nu är att plastikoperera sig, vara pappaledig, rehabilitera sig eller – hemska tanke – förhandla med Iranierna om stöd till ISIS.

Han kan göra som han vill, komma tillbaks med ett leende och prata affärer med Atambayev som om ingenting hänt. Det om något är ett oerhört styrkebesked till de som eventuellt tisslat bakom hans rygg.

För slutsatsen av allt ståhej är rimligen att det pågår en maktkamp i Moskva. Nyckelformuleringen här hittar vi hos Rysslands-experten Anders Åslund.

Who is likely to lose first: Medvedev (irrelevant). Next, both Putin and coup makers. But who will win? Russian power lies in the street.
— Anders Aslund (@anders_aslund) 14 mars 2015

Makten i Ryssland finns på gatorna, ordagrant översatt. I stabila demokratier med tydliga politiska block som är vanligt i nordvästra Europa så betyder inte den typen av inrikes maktfrågor särskilt mycket. Men för ryska härskare gäller det att hålla i makten stenhårt. Den utmanas ständigt och den som inte har folket med sig har inte en chans.

Åslund målar upp en bild av en maktkamp där Putin har MVD på sin sida, Ramzan Kadyrov (Tjetjeniens starke man) och Igor Sechin mot en gruppering ledd av Sergei Ivanov påhejad av Alexander Dugin och Igor Girkin (även känd som Strelkov) och Ivanov har dessutom FSB och FSO på sin sida.

Vem är då denne Sergei Ivanov, chef för presidentadministrationen? Han var redan vid valet 2008 en av presidentkandidaterna men han blev också snuvad på premiärministerposten av Dimitri Medvedev. Han har alltså skäl att vara lite bitter. Känner sig dessutom sådana hardliners som Dugin och Girkin trampade på och har dessutom FSB och FSO:s generaler fått mindre pengar och makt till förmån för Shoigu och de väpnade styrkorna – då har vi en riktig häxblandning.

Det är bara att instämma i Åslunds beskrivning – Serious!

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Rustningskontroll ej i Rysslands intresse

Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.

Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända ”lackmustest”, vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.

Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!

När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:

Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.

2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.

Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.

Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?

Med största sannolikhet inga alls.

Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.

Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå. 

Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. ”Våra lador är tomma”, har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.

Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).

Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015