Tröskelförsvar verksamt även mot gråzonsoperationer

Författaren pekar i inlägget bl a på behovet av regionala infanteribataljoner för att öka förmågan att tidigt i en gråzonskonflikt verka mot sabotage och terror. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I den försvarspolitiska diskussion som förekommit under vintern har begreppet tröskelförsvar förekommit. Detta har gett mig anledning att överväga begreppet och dess innebörd.

Den redovisning som här följer landar i slutsatsen att ett balanserat tröskelförsvar som kan vara verksamt mot allt som kan förekomma i ett angrepp mot Sverige bör inrymma stärkt förmåga att möta militärt organiserad sabotage och terror.

Bakgrunden är att den försvarspolitiska debatten sedan några år har influerats av rapporten Krigsavhållande tröskelförmåga som FOI gav ut 2014 författad av Krister Andrén [1]. Där införs begreppet avhållande tröskelförsvar. Det innebar ett väsentligt steg mot samsyn med de  försvarspolitiska målsättningarna i Norge och Finland. Man använder där begreppen ”krisförebyggande” respektive ”förebyggande” tröskelförmåga.

Till bakgrunden hör att ordet avhållande infördes som en nyhet i det svenska försvarsbeslutet 1972.  Det innebar då att ett angrepp skulle fordra insats av så stora resurser och uppoffringar i övrigt att de fördelar som stod att vinna för en angripare rimligen inte kunde bedömas värda insatserna. Bakom fanns också tanken att det var ett politiskt ansvar att bedöma en angripares lönsamhetsvärdering inför ett eventuellt angrepp. Därmed ersattes tidigare dominerande bedömningar av vilken militär förmåga som erfordrades för att kunna avvärja invasion över kust och gräns.

Observeras bör då också att under kalla kriget var ambitionen att Sverige utan hjälp från omvärlden skulle kunna avhålla en angripare från angrepp. FOI-rapporten deklarerar däremot att en helt grundläggande utgångspunkt i nuläget är att de nordiska länderna i sig själva är för små för att kunna upprätthålla en betryggande nationell avhållande tröskelförmåga i det fall de skulle utsättas för ett väpnat angrepp från en modernt utrustad stormakt. Det nya begreppet avhållande tröskelförmåga inbegriper därför att kunna bädda för snabbt och effektivt stöd från omvärlden.

En nyhet i debatten är det som anmäls i FOI-rapporten, nämligen att det moderna svenska samhällets allmänna sårbarhet  i kombination med en angripares långräckviddiga precisionsvapen gör det  i praktiken omöjligt att helt skydda viktiga samhällsfunktioner mot bekämpning. Rapporten menar då att det behövs även egen förmåga med långräckviddiga precisionsvapen. Detta för att kunna besvara en angripares bekämpning och kunna hota hans känsliga punkter på stor bredd.

Resonemanget i FOI-rapporten kan också synas leda till slutsatsen att försvaret skall kraftsamlas till att möta ett väpnat angrepp tidigt och då helst utanför det kustområde där ett brohuvud kan förväntas etableras. Detta skulle då likna den tröskeldoktrin som förekom i debatten under kalla kriget. Den som läser FOI-rapporten ser dock att där framhålls även behovet av skydd.

Överlevnadsförmåga för värdefulla stridskrafter behövs och då speciellt för att skydda egna möjligheter att ta emot stöd från omvärlden.  Jag instämmer i detta men vill driva analysen längre. Då blir det naturligt att granska relevanta scenarier för att finna flera synpunkter på hur Försvarsmaktens resurser skall fördelas på olika stridskrafter.

Scenarier

I en rapport från KKrVA ”Angrepp mot Sverige – Varför och hur” utgiven år 2016[2] redovisas lämpliga scenarier. Framträdande är där ”nya” angreppsmetoder: informationsoperationer med inslag av cyberkrig, elektronisk störning samt inte minst sabotage och terror.

Det av KKrVA scenarion som närmast passar in i det klassiska försvarspolitiska tänkandet

synes vara Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige. Intrycket är också att FOI-rapporten grundar sin analys på huvudsakligen ett liknande scenario. Här kan dock observeras att i KKrVA-scenariot utgör cyberoperationer tillsammans med störning och vilseledande information ett tydligt inslag. Vidare antas en angripare utföra sabotage mot olika militära mål liksom terrorliknande angrepp mot militära och civila nyckelpersoner. Dessa operationer förutsättes riktas både mot Försvarsmakten, i synnerhet dess mobilisering, och det civila samhället.

I Scenario 1, benämnt Kris, är bilden omkastad. Där antas ett angrepp genomförs med enbart informationsoperationer samt sabotage och kanske terror. Detta utan att eskalera till direkt militärt våld. I Scenario 2, benämnt Hybridscenario, antas ett angrepp inledas med samma typ av operationer. Efter viss tid antas angriparen sedan eskalera till ett begränsat militärt angrepp. Detta är dock maskerat som misstag i pågående övning. Väsentligt i båda dessa scenarion är då att det inte står klart att det råder krigsliknande tillstånd. Något som naturligtvis medför att det dröjer innan vår militära beredskap höjs. I debatten förekommer flera begrepp som gråzonsoperationer och asymmetriska operationer på denna typ av krigföring.

Slutsatsen blir att i alla tre scenarior fordras avsevärda motåtgärder från Försvarsmakten, liksom från samhället i sin helhet, för att möta angrepp med ett varierat inslag av gråzonsoperationer. Den tolkning av tröskeldoktrinen som förekom under kalla kriget upplever jag som för inskränkt i den bild som framträder med dessa tre scenarion från KKrVA. Här kan också noteras att i FOI-rapporten behandlas i huvudsak de väpnade inslaget i angreppshot och hur avhållande förmåga mot sådana kan skapas. Rapporten skrevs år 2013. Aggressiva påverkansoperationer av icke väpnat natur liksom väpnat våld med inslag av sabotage- och terroraktioner fick sedan högre aktualitet i samband med konflikten mellan Ukraina och Ryssland som bröt ut våren 2014.

Ett inslag i FOI-rapporten, som ägnas särskild uppmärksamhet, är offensiva motåtgärder för att skapa en avhållande förmåga mot ett öppet angrepp. Frågan är om liknande offensiva operationer kan tänkas mot gråzonsangrepp. Vad jag kan förstå är det i sådana situationer politiskt svårt att eskalera och svara med militärt våld, till exempel med precisionstyrda vapen mot känsliga punkter.  Likaså torde svenska sabotage- eller terroraktioner mot angriparens hemland kunna bedömas som uteslutna. Kanske kan vissa cyber- och informationsoperationer som en form av motanfall övervägas. Sådan torde dock bli marginella. Väsentligt blir då defensiva skyddsåtgärder –  skydd mot cyberkrig innefattande förstärkning av skalskydd samt reparation av IT-system. Skapande av nationellt cybercentrum passar in i en sådan bild. Till detta kommer naturligtvis diplomatiska aktioner för att skapa påtryckningar mot angriparen.

Det jag här vill uppmärksamma är dock behovet att möta sabotage- och terroraktioner. Det fordras förmåga att snabbt kunna organisera utökad bevakning och skydd samt, inte att förglömma, aktiva insatser för att förhindra upprepade terrorinsatser.  Självfallet skall Försvarsmakten kunna ge polisen ett väsentligt bidrag till att skydda det civila samhället mot sabotage och terror.

Finland inspirerar

Förhållandena i Finland lyfts fram som exempel i FOI-rapporten. Då bland annat med avseende på anskaffning av långräckviddiga precisionsvapen som ett medel för att bidra till en trovärdig krigsavhållande tröskelförmåga. Av intresse kan då också vara att i de år 2017 redovisade finska försvarspolitiska riktlinjerna[3]  anges att den ”krigstida organisationen” skall ökas med 50 000 personer. Denna ökning avser främst lätt utrustade enheter – i dokumentet deklareras att ”antalet lätt utrustade trupper ökas i förhållande till den totala styrkan”.  En sådan ökning medför då ökade möjligheter till bevakning och skydd. I annat sammanhang framgår också att enheter ur de lokala trupperna redan våren 2020 övar insats mot ”specialenheter”, det vill säga militära enheter som uppträder dolt och genomför upprepade sabotage- och terroraktioner.

Finland ökar således tillgången till lätt utrustade förband. Men självklart är det inte bara sådana som kan verka mot sabotage- och terroraktioner. De flesta militära enheter kan ge bidrag. Basenheter inom Armén, Marinen och Flygvapnet bör kunna svara för bevakning och skydd av egna baser. Många arméenheter kan också genomföra mera aktiva motåtgärder, åtminstone som sekundäruppgift. Sådan motåtgärder innefattar rimligen att spåra och jaga enheter som kan utföra upprepade aktioner med sabotage och terror som uppgift. Här bör då observeras att tillgång till lämplig teknik för bevakning och skydd naturligtvis också är angelägen.

Sammantaget innebär detta att enheter med denna förmåga allmänt bör tillmätas större vikt än vid fokusering på scenarion med fokus på ett öppet militärt angrepp.

Beredskapssystem

I de finska försvarspolitiska riktlinjerna ägnas vidare uppmärksamhet åt utveckling av beredskapssystemet.  Motsvarande bör ske i Sverige. Den analys som redovisas i vinternumret 2019 av KKrVA[4] kan då utgöra en grund. Särskilt bör uppmärksammas gråzonsangrepp och problemen att mobilisera militära resurser för att möta sådana. Likaså hur ansvarsförhållanden skall skiftas från fred till krig på ett ändamålsenligt sätt.

Vidare måste observeras samverkan med polis, som har huvudansvaret att möta sabotage och terroraktioner så länge krigstillstånd inte gäller. De finska försvarspolitiska riktlinjerna framhåller också behovet av samverkan mellan försvarsmakten och övriga myndigheter.

Personal tjänstgörande inom Försvarsmakten utgör i fred en tillgång som kan disponeras innan mobilisering har påbörjats. Värnpliktig personal under utbildning kan då deltaga i de åtgärder som vidtas för att öka bevakning och skydd. De utgör således en väsentlig resurs.  Det blir därför väsentligt att införa den ökade värnpliktsutbildning som Försvarsberedningen föreslår. Vidare bör övervägas införande av vissa förbandsenheter som är lätt tillgängliga, exempelvis regionala infanteribataljoner som föreslagits i olika dokument. Utökning av hemvärnet genom ökad rekrytering bör också stimuleras. Sammantaget bör sådana åtgärder kunna öka förmågan att tidigt i en gråzonskonflikt verka mot sabotage och terror.

För att ytterligare öka förmågan i gråzonslägen bör vidare övervägas att låta värnpliktiga under viss tid efter genomförd grundutbildning stå till förfogande för beredskapshöjningar inom fredsorganisationens ram. Samtidigt bör då också klaras ut villkoren för att de på detta sätt ökade militära resurserna kan utnyttjas för skydd av det civila samhället.

Sammantaget blir min slutsats att innebörden av Försvarsmaktens avhållande tröskelförmåga bör vidgas.  Utöver ambitionen att verka mot öppna militära angrepp bör förmågan finnas att möta gråzonsoperationer som innehåller inslag av sabotage och terror. Resurser som är särskilt lämpade för sådan förmåga bör uppmärksammas. Här bör också beaktas behovet av att se över beredskapssystemet för att erbjuda en smidig övergång från fredsförhållanden till krigstillstånd.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Noter

[1]    Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift? av Krister Andrén, FOI-R-3901-SE, Februari 2014

[2]    Angrepp mot Sverige – Varför och hur med Karlis Neretniecks som redaktör,  Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2016

[3]    Statsrådets försvarspolitiska redogörelse; / Finska/ Statsrådets kanslis publikationsserie nr 6/2017

[4]    Författningsberedskap och Beredskapshöjningar av Tomas Hörberg i KKrVAHT nr 4/2019

Sans och balans i Coronatider

Coronakrisen dominerar nu totalt i politik och i media. Det är självklart. Konsekvenserna, medicinskt och ekonomiskt är katastrofala. Det är nästan omöjligt att hantera balansgången mellan synliga individers död och våldsamma ekonomiska skador som drabbar såväl individer som samhället som helhet.

Likväl måste en politisk avvägning mellan olika motstridiga intressen göras. Det görs som en normal del av politiken hela tiden inom alla områden. Vi satsar i Sverige inte allt vi har på sjukvård, utan ungefär elva procent av våra samlade resurser. Vi satsar inte allt på försvar, utan ungefär en procent. Vi satsar inte allt på specifika gemensamma krisberedskapsåtgärder, utan några enstaka promille. Och så vidare.

I trafiken omkom under 2019 totalt 223 personer och 900 skadades allvarligt. Det är rekordlåga nivåer, men likväl ett uttryck för att samhället är berett att betala ett pris i döda och skadade för att trafiksystemet ska kunna upprätthållas. Om vi inte gjorde det skulle vi totalt stänga av all trafik på våra vägar eller sänka tillåten maxhastighet till säg 30 km/tim. Det gör vi inte och en normal svensk är alltså högst beredd att acceptera riskerna för det hen vinner.

Trots den gigantiska politiska och mediala uppmärksamhet som just nu riktas mot Covid-19 har jag hittills inte sett något försök att relatera antalet avlidna på grund av Covid-19 till det normala totala antalet avlidna i olika drabbade länder.

Det är nödvändigt att lyfta blicken och se antalet avlidna som nu kan tillskrivas Covid-19 i sitt större sammanhang. På basis av tillgänglig statistik över totalbefolkning och antal döda per år och 1000 invånare följer här en sammanställning över det normala antalet avlidna per månad (i genomsnitt) i ett antal länder. Det jämförs med de den 21 mars redovisade totalantalen avlidna på grund av Covid-19.

Det blir en intressant tabell som talar för sig själv

Land Befolk­ning (miljoner) Döda/år/1000 Normalt antal döda per månad Totalt antal döda Av Covid-19 (-21/3)
Kina 1.400 8 900.000 3.254
Italien 61 11 56.000 4.032
Iran 80 5 33.000 1.433
Syd Korea 52 6 22.000 94
USA 327 8 220.000 244
Japan 126 10 105.000 33
Tyskland 83 12 85.000 67
Frankrike 67 9 50.000 450
Storbritannien 66 9 50.000 178
Spanien 47 9 35.000 1.043
Ryssland 146 15 180.000 1
Sverige 10,3 9 7.500 20
Finland 5,5 10 4.600 0
Danmark 5,8 9 4.300 9

Samhället måste givetvis inom rimliga gränser göra allt för att mildra effekterna av Covid-19. Att stänga ner våra samhällen på det sätt som nu i rasande takt sker är dock ohållbart över en längre tid. Regeringar måste självklart luta sig tungt mot smittskyddskunniga rådgivare, men till sist måste de åtgärder som vidtas balanseras även mot krav på fungerande samhälle, folkförsörjning och samlad folkhälsa. Den balansen är obeskrivligt svår, men måste ändå hanteras.

Det är en avvägning som inte bara kan läggas på enskilda ansvariga myndigheter, utan det är till sist politikens uppgift att balansera motstridiga mål inom samhällets ändliga resurser. Den uppgiften och det ansvaret ligger alltså i varje demokrati på den valda politiska ledningen. Det ställer utomordentliga krav på sans och balans, men kan aldrig delegeras.

Författaren är f d ämnesråd, civilingenjör och ledamot av KKrVA

Pansarfordon bortom 2035 – för våra behov

En ersättning av våra stridsfordon och stridsvagnar är aktuell inom en inte alltför avlägsen framtid. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

av Peter Eriksson och Andreas Näslund

Som det verkar inför kommande försvarsbeslut finns en bred politisk vilja att satsa på armén. Något som försvarsministern tydligt uttryckte den 13 januari vid konferensen i regi av Folk och Försvar i Sälen.

– Försvarsmaktens numerär ska öka. Särskilt gäller detta armén, som måste bli större. Som jag sagt tidigare på den här scenen är kvantitet också en kvalitet. För att  öka uthålligheten måste vi bli fler.

Samtidigt kan vi konstatera att den materiel som idag utgör arméns kärna, Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, börjar bli ålderstigna och är få till antalet. Då de anskaffades, från mitten av 90-talet till tidiga 2000-talet, var det för att utgöra färre bataljoner än vad som nu verkar föreslås.

Försvarsmaktens förslag på när nyanskaffning av stridsfordon och stridsvagnar ska ske, är från 2035 och framåt (FM2015-13192:15, s 50). Detta kan ses som senfärdigt och därmed problematiskt, men vi vill också framhålla den möjlighet som finns här. Givet dessa tidsramar öppnas möjligheten att Sverige själv utvecklar och producerar efterföljaren till Stridsfordon 90 och överväger att utveckla efterträdaren till Stridsvagn 122. Och det finns goda argument för att Sverige borde besluta sig för detta.

Den svenska och finska terrängen skiljer sig på flera avgörande punkter jämfört med övriga Europa. Vi, Sverige och Finland, är den västligaste utposten av det väldiga skogsbältet Taigan som sträcker sig genom hela Ryssland ända bort till Stilla havet. Denna terräng ställer helt andra krav på våra stridsfordon än vad den öppna terrängen  i mellersta Europa gör. Ett faktum som tidigare har framhållits av överingenjör Richard O Lindström, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien:

I början av 1980-talet beskrevs de två främsta motiven till att utveckla och tillverka svenska stridsfordon enligt följande:

  1. Den svenska terrängen innehåller en mängd hinder i form av vattendrag, myrmarker och diken, vilka förekommer sparsamt på andra håll och därför föga påverkar andra länders stridsfordonskonstruktioner. Stridsfordon av utländskt ursprung har därför en i många avseenden begränsad framkomlighet i vårt land.
  2. Med stridsfordon av inhemsk konstruktion, särskilt anpassad till den egna terrängen, kan svenska mekaniserade förband uppnå en överlägsenhet i manöverförmåga gentemot varje tänkbar angripare. Därmed kan de ge ett mycket tydligt och verksamt bidrag till försvarets främsta uppgift, att avskräcka från angrepp.

Vad gäller stridsvagnar är inte den svenska terrängens betydelse lika avgörande längre, vilket Richard O Lindström framhåller i samma artikel i den omedelbart efterföljande texten:

Under framkomlighetsförsöken i övre Norrland vintern 1989/1990 blev vi överbevisade att detta inte stämde då de inlånade stridsvagnarna Leopard 2 och M1A1 klarade sig alldeles utmärkt i svensk terräng (något som blev nådastöten för ambitionen att även utveckla tunga svenska stridsvagnar). (Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 12 september 2006).

Ett faktum vi själva kan vittna om genom egen erfarenhet. Det bör dock framhållas att det finns andra aspekter som gör det fördelaktigt att driva en sammanhållen utveckling av stridsfordon och stridsvagnar, då båda ingår i samma förbandstyp och är beroende av varandras styrkor och kompletterar varandras svagheter när uppgifter ska lösas.

Det är lätt att fastna i en diskussion om vilka specifika förmågor och tekniska lösningar ett framtida stridsfordon eller stridsvagn ska ha. Vi vill dock framhålla de vinster som vi ser med att en gemensam och samtidig utveckling av både ett stridsfordon och en stridsvagn genomförs. Utnyttjandet av samma tekniska delsystem skulle kunna ge kostnadsbesparingar och underlätta underhåll. Exempel är sekundärbeväpning, rök- och motmedelsystem och observationsutrustning. Men även med gemensam kringutrustning såsom värmare, stolar, belysning, paneler etcetera. Listan kan göras lång. Med de snabba teknikframsteg som görs skulle en ökad hårdvarukompabilitet mellan de båda fordonstyperna hålla nere kostnaderna. Ett sammanhållet projekt skulle också kunna möjliggöra att de båda systemen delar utbildningshjälpmedel i form av simulatorer och dylikt. Detta är endast möjligt om projekten är sammanhållna mot en tillverkare, så att man kan säkerställa att till exempel riktdon, paneler och monitorer, är identiska i de båda vagnstyperna. Detta är en förutsättning för att besättningar från de olika vagnstyperna ska kunna använda samma simulator. Också det ett sätt att hålla nere kostnader.

För ett företag med god erfarenhet och tidigare produktion av stridsfordon tar det 12-15 år från projektstart till serieproduktion. De projekt som ligger till grund för denna tidsuppskattning är tyska Puma (Rheinmetall/Wegman, 1996–2009), svenska Stridsfordon 90 (Hägglunds/Bofors, 1982–1996), brittiska Warrior (GKN Sankey/BAE, 1972–1984), ryska BMP-3 (Kurganmashzavod, 1975–1987).

Att därefter förbandssätta  de nya systemen tar ytterligare ett par år med kompletterande utvecklingsarbete. För att kunna nå målet med en ny kärna i armén bestående av ett nytt stridsfordon och en ny stridsvagn från 2035, måste projekten påbörjas inom kort.

När det finns så mycket som talar för att Sverige borde utveckla efterföljaren till Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, varför är beslutet inte redan fattat? Risktagning är det enkla svaret. Det handlar i grund och botten om att våga avdela stora summor pengar över en lång tid för att uppnå ett visst resultat. Något som Sverige framgångsrikt har vågat när det gäller JAS 39 Gripen, Gotland- och Blekingeklassens ubåtar och Stridsfordon 90. Låt oss fortsätta i samma anda och utveckla svenska arméns nya kärna inom landet. Ett nytt svenskt stridsfordon och en ny svensk stridsvagn, för våra behov.

Författarna är båda kaptener och tjänstgör vid pansarbataljonen, Norrbottens regemente, I 19.

Om stridens psykologi – Del 9: Narnia, evakueringar och krigets barn

Fyra ensamma barn evakueras från London utan sina föräldrar. Lapparna runt halsen, ett ombyte kläder och en leksak är det enda de tillåts medföra. De får hjälp av en polis och en nunna att stiga på tåget. Vid den okända slutstationen väntar förhoppningsvis någon som  ger dem mat och husrum. Foto: Imperial War Museum, samling LN 6194.

Sagan om Narnia, berättelsen om de fyra syskonen som evakueras från det krigshärjade London, har trollbundit många. Bilden av dem hade kunnat vara den ovan. De inkvarteras i ett gods på landet hos en äldre professor som absolut inte får störas. I sin lek upptäcker de en hemlig ingång längst bak i ett skåp som leder till det förtrollade kungadömet Narnia. Fantasilandet bortom den gömda portalen blir deras flykt från både fosterhemmet och ett land i krig.

Berättelsens fyra syskon var inte ensamma. Den 31: a augusti 1939, bara dagar innan kriget bröt ut, beordrades att en evakuering skulle påbörjas. I en logistisk operation med få motsvarigheter förflyttades 1,9 miljoner människor från centrala London och andra urbana områden. Över 1,5 miljoner av dem var barn, många ensamma. Författaren C S Lewis, som själv hade upplevt krigets fasor i första världskriget skyttegravar, var en av dem som öppnade sitt hem. Han blev den metaforiska professorn i sina egna böcker.

Den logistiska operationen ”Pied Piper” har hyllats som en stor framgång. Många människor som stannade kvar i städerna skadades eller dödades. Dock blev den psykologiska kostnaden för de evakuerade barnen stor. Föräldrarna visste ofta inte om destinationen för sina barn, eller när de skulle kunna komma tillbaka. De ombads att ge barnen så lite information som möjligt och i många fall lurades de att tro att de skulle åka på en skolresa. Barnen visste inte vad eller vem som väntade vid resans slut. De reste extremt lätt med en tillåten leksak och en lapp med sin identitet runt halsen.

Även om flykt är ett medfött gensvar på akut stress ligger det något kontraintuitivt inte i vår natur vid osäkerhet, långsiktig kumulativ stress eller mer diffusa hot. Snarare tvärtom. Vid sådana påfrestningar tenderar vi att värdera den trygghet vi har ännu högre. Ofta finner vi denna trygghet i hemmet. För ett barn har denna trygghet sin starkaste grund i föräldrarna tillsammans med det hem de är uppväxta i.

Det finns också dystopiska bilder av samhällen som faller i social anarki under påfrestning men studier, bland annat United States Strategic Bombing Survey och andra efter den, pekar tvärtom på att vid påfrestningar tenderar de sociala banden i ett samhälle att stärkas mer än de försvagas. Evakueringen av barn var inte beordrad, men starkt rekommenderad. Propagandaaffischer från tiden vittnar om starka budskap om nationell identitet, lojalitet och att handla för landets bästa. ”Don’t do it mother” riktade sig till föräldrar som av saknad övervägde att ta tillbaka sina barn och manade dem att istället att låta dem kvarstanna på landsbygden och fortsätta sitt arbete för the war effort.

Att skicka iväg familjens barn var inget tvång men starkt rekommenderat. Denna propaganda-affisch framtagen för att minska föräldrars benägenhet att ta hem sina barn från fosterhemmen på landet påvisar den starka viljan bakom evakueringen, att behålla barnen evakuerade och föräldrarna i arbete för samhällets bästa. Foto: Imperial War Museum, Art.IWM PST 3095.

Fysisk säkerhet men traumatisk utsatthet

Även om evakueringen förde barnen i fysisk säkerhet, var den ofta traumatisk och förödande för deras förmåga till anknytning. De separerades från det hem och de föräldrar som de kände och förknippade med trygghet. Från det trygga skickades de in i det okända, ibland med lögner och oftast med en fullständig ovetskap om vad som väntade.

Något som ofta uppträder hos barn som upplevt en traumatisk situation är skuldkänslor och självförebråelse. Särskilt små barn tolkar i större utsträckning att det är de själva som bär skulden eller orsakat vad som inträffat. Skuldkänslor kan uppstå från vad de sagt eller inte sagt eller gjort i relation till händelser som att exempelvis olyckor inträffar, någon närstående dör eller föräldrar separerar: ”Om jag inte gjort så kanske mamma och pappa fortfarande skulle varit tillsammans”. I kontrast har de även svårare att förstå kontextuella faktorer och något så stort som ett krig. I en av de fåtaliga psykologiska utvärderingarna War and children beskriver Anna Freud och Dorothy Burlingham att London-barn generellt uppvisade mycket mindre reaktioner på bombningarna men desto mer över att ha blivit förflyttade från sina familjer. Resan till Narnia är inte unik. Att barn använder metaforer eller berättelser blir ofta deras sätt att uttrycka känslor eller skapa mening. I historier kan de också använda sin fantasi för att introducera magiska hjälpare som symboliserar styrka och kontroll.

De evakuerade barnen hade ofta anledningar till verklighetsflykt. Mottagandet skedde lokalt och ingen kontroll genomfördes av fosterföräldrarna. Det fanns vissa principer. Exempelvis hölls syskon ihop så långt som möjligt. Barn under skolåldern fick inledningsvis stanna kvar hos sina mödrar, ett beslut som senare omprövades. Fördelningen i de mottagande samhällena skedde ofta godtyckligt där de mottagande fosterföräldrarna, mer eller mindre frivilliga, gick längs en rad av ankommande barn och valde. Många av barnen behandlades självklart väl av goda människor.  Men många individuella vittnesmål och även de två större officiella undersökningarna som gjordes, The Cambridge Evacuation Survey och The Report to the Fabian Society, har vittnat om fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Men sanningen är att de långsiktiga psykologiska effekterna skulle komma att bli än större och visa sig först efter krigets slut.

Som så ofta fanns varningssignalerna där. I ett brev från 1939 till British Medical Journal varnande John Bowle, Emanuel Miller och D.W. Winnicott för att separationen av barn från sin hemmamiljö kunde leda till en ”emotionell black-out” och en betydande störning i utveckling av personligheten som kunde vara livet ut. Historien skulle komma att ge dem rätt. Återkomsten efter kriget var ofta efterlängtad, men inte alltid friktionsfri. Vissa barn stod inför faktumet att deras hem eller endera föräldern inte längre fanns. Efter sex år av krig hade en del yngre barn spenderat längre tid i det fosterhem de sändes till än hos de föräldrar som en gång skickade iväg dem och upplevde motstridiga lojaliteter. Andra kämpade med känslan av att ha blivit övergivna av de personer de mest associerade med trygghet i sitt livs mest påfrestande period. Flera efterföljande studier har visat på att krigstida evakuering ledde till depressioner, bestående brister i individernas anknytningsförmåga och en generellt lägre nivå av psykologiskt välmående.

War Child Syndrome och generationseffekter

Samma effekter har funnits även närmare Sverige. Mer än 40,000 finska krigsbarn kom till Sverige under motsvarande förhållanden och vid samma tidsperiod. Dessa har visat komplexa PTSD-syndrom som påminner om förintelseöverlevare, men som i förekomst också överstiger andelen av krigsveteraner med psykiska problem. Överkänsligheten mot psykiska åkommor efter kriget slut och känslorna av likgiltighet, rotlöshet och bristande självkänsla har ibland kallats för War Child Syndrome. Något som påminner om att de som är närmast den fysiska konflikten inte alltid är de som utstår den största påfrestningen.

Problemen slutar dock inte hos den generation som evakuerats. Nyare forskning med bas i registerdata har visat att även barn till de som evakuerades under kriget visar en signifikant större chans att själva behandlas för psykiatriska åkommor som depression och bipolär sjukdom. De växte upp i fred, men verkar ha påverkats av sina föräldrars upplevelser under kriget. Varför? Det vet vi inte. Möjligen hade effekterna av evakueringen en påverkan på hur individerna senare behandlade sina egna barn. Men att trauman kan gå i arv ger oss en fingervisning om hur långtgående konsekvenserna av evakueringar är och att de sträcker sig långt bortom slutet på konflikten.

Vad kan vi lära oss?

Det vore enkelt att säga att förflyttningar av civila skall undvikas. Men det är självklart inte sant. Krig innebär påfrestningar och sekundära psykologiska effekter är ett billigt pris om alternativet är döden. Men vi har ibland en övertro på att evakueringar är det bästa för människor eller att de kommer att ske naturligt vid ett krigstillstånd. När vi genomför militära övningar står alltför ofta ett kort ”Spontanutrymning har skett” under orderpunkten Civilläge, när verkligheten sannolikt skulle vara den motsatta. Människor kommer troligtvis att kvarstanna i sina hem så länge det bara är möjligt. Om vi sedan ställs inför beslutet att beordra en evakuering av ett samhälle måste vi också beakta att den logistiska utmaningen inte alltid kommer att vara den största och att de traumatologiska effekterna av ett sådant beslut kommer att bli mer långtgående än själva kriget.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser:

Andersson, P. K. (2015). Quality of the relationship between origin of childhood perception of attachment and outcome of attachment associated with diagnosis of PTSD in adult finnish war children and finnish combat veterans from world war II (1939–1945)—DSM-IV applications of the attachment theory. International Psychogeriatrics, 27(6), 1039-1048.

Bowlby, J., Miller, E., & Winnicott, D. W. (1939). Evacuation of Small Children. British Medical Journal, 2(4119), 1202–1203.

Foster, D., Davies, S., & Steele, H. (2003). The evacuation of british children during world war II: A preliminary investigation into the long-term psychological effects. Aging & Mental Health, 7(5), 398-408.

Freud, A. & Burlingham, D. T. (1943) War and Children, Medical War Books, Ernst Willard, New York

Fritz, Charles E. and Eli S. Marks. (1954). The NORC studies of human behavior in disaster. Journal of Social Issues 10: 26-41.

Fritz, Charles E. and J. H. Mathewson. (1957). Convergence Behavior in Disasters: A Problem in Social Control. Washington, D.C.: Committee on Disaster Studies, National Academy of Sciences.

Fritz, Charles (1996) Disasters and mental health – Therapeutic principles drawn from disaster studies, University of Delaware Disaster Reseach Center

Heilala, C., & Santavirta, N. (2016). Unveiling the war child syndrome: Finnish war children’s experiences of the evacuation to sweden during WWII from a lifetime perspective. Journal of Loss and Trauma, 21(6), 575-588.

Isaacs, S., Brown, S. C., & Thouless, R. H. (1943). The cambridge evacuation survey; a wartime study in social welfare and education. Man, 43, 21-23.

Owen, A. D. K. (1940) Evacuation Survey: A Report to the Fabian Society, The Economic Journal, Volume 50, Issue 200, 1 December, Pages 502–505

Pesonen, A., & Räikkönen, K. (2012). The lifespan consequences of early life stress. Physiology & Behavior, 106(5), 722-727.

Rusby, J. S. M., & Tasker, F. (2009). Long-term effects of the british evacuation of children during world war 2 on their adult mental health. Aging & Mental Health, 13(3), 391-404.

Santavirta, T., Santavirta, N., & Gilman, S. E. (2018). Association of the world war II finnish evacuation of children with psychiatric hospitalization in the next generation. JAMA Psychiatry, 75(1), 21-27.

Secretary of War (1945) The United States Strategic Bombing Survey, United States Government Printing Office, Washington

Waugh, M. J., Robbins, I., Davies, S., & Feigenbaum, J. (2007). The long-term impact of war experiences and evacuation on people who were children during world war two. Aging & Mental Health, 11(2), 168-174.

Avskräcka – kan vi, vill vi, törs vi?

Vägvalen i nationella ytterlighetssituationer avhänger den högsta politiska ledningens ställningstaganden. Foto: Shutterstock.com

”Det räcker att fastställa som princip att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Så löd hela den strategiska bakgrundsteckningen i 1941 års försvarsutrednings betänkande.

Det skulle kunna skrivas lika märgfullt och rakt på sak idag. Nu, ännu mer än då, har vi en krigsmakt med långt mindre styrka än vad som behövs i möjliga krigssituationer. Nu liksom då vet vi ingenting om en eventuell nådatid. Alltså: Hoppas på det bästa – starta omedelbart med sådant som tar tid. Var beredd på det värsta – genomför genast sådant som ger omedelbar effekt.

Till skillnad från då har vi nu en sämre grund för upprustning, Trots 1925 års nedrustning fanns krigsmaktens struktur kvar, och man kunde bygga vidare på arvet. Den vanvettiga strategiska time-outen vid millennieskiftet och ominriktningen mot internationella insatser raserade hela grunden, materiell infrastruktur, krigsplanering, befälskadrar och inte minst operativt tänkande.

Garantier saknas

När det gäller strategisk bakgrund så är det ärligt talat lite mer komplicerat nu än då. Då var hotet tämligen entydigt och vi skulle förmodligen ha fått slåss på egen hand.

Nu har vi visserligen liksom då en tydlig presumtiv angripare. Men vi är inte det primära målet för ett angrepp; det största hotet är mot de baltiska staterna, vi kommer att dras in om de angrips, och vi ingår därför i ett säkerhetssystem som ska avskräcka Ryssland från expansiv verksamhet.  Detta borde utgöra en fast och tydlig strategisk bakgrund för vår upprustning.  Om det inte vore för allianslösheten.

På Sälen-konferensen 2006 fick ÖB Håkan Syrén frågan från moderatorn om han kunde planera för ett försvar som var beroende av hjälp utifrån utan att ha formella säkerhetsgarantier. Efter fåfänga försök att klara sig ur fällan svarade han: Nej!

Sedan dess har vi utfärdat en solidaritetsförklaring, där vi dels förutsätter militärt stöd utifrån, dels förutskickar svenskt stöd till hotade grannländer. Men något större avtryck i försvarsplaneringen därav kan man inte skönja. Naturligt nog: allianslösheten består, formell säkerhetsgaranti saknas.

Så vad ska försvarsplaneringen byggas på? I försvarsdebatten har ordet tröskel blivit på modet. Vi ska ha den och den förmågan för att avskräcka en angripare. Tröskeln är ett behändigt begrepp för att enkelt förklara vad krigsavhållande effekt är. Tyvärr kan det bli för enkelt. Det frammanar en bild av att vi nu vet hur en presumtiv angripare i en framtid kommer att väga kostnader och intäkter. Det kan vi förstås inte, än mindre när vi inte samordnar ”tröskelbygget” med våra presumtiva allierade.

Ett typiskt exempel på felaktigt, statiskt tröskeltänkande hörde jag när underrättelsechefen i försvarsstaben i en föredragning på 1970-talet hävdade att Sovjetunionen saknade resurser för ett överraskande angrepp.

Provokationsrädslan

Det finns ett värre och allt överskuggande problem när det gäller avskräckning: kommer vi när det kommer till kritan att svara upp mot våra föresatser att göra motstånd? Det kan tyckas vara en onödig fråga; vårt mål har j alltid varit motstånd i alla lägen. Men historisk erfarenhet sår frön av tvivel. Ett par exempel:

Vi ”firar” snart 80-årsminnet av Operation Weserübung, det tyska överfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940. Sverige hade goda underrättelser om vad som var på gång. Det fanns skäl att anta att vi inte skulle angripas primärt men att vi skulle kunna dras in om angreppet körde fast. När angreppet kom hade vi ingen trupp vare sig i södra eller västra Sverige. Det var kanske i första hand följden av en undermålig föredragning av ÖB Thörnell, men en rädsla hos UD för att provocera lär ha spelat in.

Nästa exempel är vårt agerande i Gåsefjärdsincidenten (”U 137”) 1981. Betecknande är att hanteringen därav ofta betecknats som en stor framgång. För att citera ledamoten Johan Tunberger: ”Om det var en framgång, hur ser då ett misslyckande ut?”  Utgången innebar ju att ubåten släpptes utan att vi fått vetskap om dess uppgift, och vi fick i stället en ännu idag infekterad diskussion om ubåtsintrången.

Hela hanteringen präglades av en brådska att bli av med problemet, som beskrevs som en belastning på våra relationer med Sovjetunionen (i stället för en belastning på de sovjetiska relationerna med oss). Rädslan för fritagningsförsök framfördes också. Det föder frågan: om vi var oroliga för att i fredstid med väpnat våld motsätta oss folkrättsstridiga aktioner, hur skulle vi ha betett oss om krav på eftergifter ställts när kriget utbrutit eller stod för dörren?

Man kan också erinra sig diskussionen om vilka våldsmedel som skulle användas vid ubåtsjakten under det kalla kriget. Talet om vad som skulle hända om döda ryska sjömän skulle flyta upp var en högst sannolik orsak till framtagandet av incidentvapen som skulle skada ubåten så där lagom så att den skulle komma upp till ytan.

Provokationsrädslan är allmänt spridd i synnerhet i fredliga stater inför regimer som tillägnat sig våldsmonopolet. I närtid har vi det uteblivna motståndet mot Krim-operationen – ackompanjerat av vissa beskäftiga uppmaningar hos oss att trappa ner retoriken och trappa upp diplomatin – och motviljan att förse Ukraina med vapen för att försvara sin suveränitet i  Donbass.

Provokationsteorin är också ett vanligt argument mot svensk Natoanslutning: den skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Varför förklaras inte; Sverige drar ju sig  inte för att beteckna Ryssland som det stora hotet och övar operativt tillsammans med Nato, som man också har ett värdlandsavtal med. Vari ligger det spänningsökande? Rimligen handlar det om att ett medlemskap skulle medföra en sådan gemensam operativ planläggning och samordning att den ryska militära handlingsfriheten minskar.

Så om det finns tvivel på om vi är beredda att ta till våld mot väpnade intrång och på att vi vågar dra på oss ryskt vrede genom att frångå allianslösheten, vilken trovärdighet har då löften att ta till vapen för att hjälpa en granne? När angriparen till råga på allt skramlar med taktiska kärnvapen?

Tillåt mig att envist upprepa mitt huvudargument för Natomedlemskap: Det är en förutsättning för att vår solidaritetsförklaring ska vara tillräckligt förankrad hos allmänhet och politiker innan krisen drabbar oss. Men det ger också en stabil grund för att upprusta försvarsmakten och planera för dess operationer.

Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Nato – mot avveckling eller utveckling?

Foto: Shutterstock.com

Allt oftare hörs röster som förutspår Nato:s avveckling, men ligger det någon realism i detta? Kanske Nato utvecklas i stället?

Artikeln tar upp några reflektioner kring Nato, grundat på både fakta och personliga erfarenheter.

Vad vill Nato egentligen?

När Nato bildades 1949 var den säkerhetspolitiska omgivningen en helt annan än vad den är idag. Europa var slaget i spillror efter ett förödande världskrig som hade krävt många människoliv, ändrade gränser innebar för många länder en fortsatt ockupation. I vår närhet förlorade Finland en stor del av sitt territorium och även den näst största staden Viborg, allt med stora flyktingströmmar som resultat. Estland, Lettland och Litauen ockuperades fram till frigörelsen 1991, Bornholm till 1946, Österrike till 1955.

Ovanstående exempel kunde mångfaldigas men, kort sagt, Europa gick en osäker framtid till mötes. Många berömvärda och genomtänkta initiativ togs, vars resultat vi känner igen dagligen, t ex FN och Nato.

Nato’s övergripande syfte formulerades så här: “NATO’s essential and enduring purpose is to safeguard the freedom and security of all its members by political and military means. Collective defence is at the heart of the Alliance and creates a spirit of solidarity and cohesion among its members.” [1]

Notera att både politiska och militära medel nämndes, dvs Nato var redan från början mer än en militär allians. F d ambassadören Ulla Gudmundsson använde orden ”En politisk allians med militära muskler”, ett konstaterande värt att återkomma till. [2]

Andra viktiga delar är naturligtvis Artikel 5, den kollektiva självförsvarsparagrafen, och en hel del annat som inte nämns dagligen. Artikel 4 som handlar om möjligheter till konsultationer med andra medlemsländer om säkerheten är hotad. Artikel 10, som öppnade för utvidgning av Nato, den visade sig behövas. Inledningsvis var det 12 medlemsländer, idag är det 29 efter en lång serie med utvidgningar som startade redan 1952 och fortsätter.

Nato är dessutom en organisation där alla medlemmar är lika mycket värda i beslutsfattningen, d v s konsensus. Precis samma principer som råder inom OSSE [3].

Vi har alltså en organisation vars syfte är att garantera frihet och säkerhet för sina medlemmar som kan använda både politiska och militära medel. Den inramas av tydliga artiklar med reellt innehåll och alla är lika mycket värda i beslutsfattningen.

De kommande åren innebar en konsolidering av organisationen, även om det fanns situationer som utmanade sammanhållningen. T ex lämnade Frankrike 1966 centrala delar av Nato och organisationens högkvarter flyttade från Paris till Bryssel.

Under tiden fram till murens fall skedde ingen stor militär konfrontation mellan supermakterna, en period av fred som är unik i den europeiska historien.

Vid murens fall, hävdades från många håll att den ”militära alliansen” Nato inte längre hade något existensberättigande, fienden var ju borta! Så blev det ju inte! Sannolikt är ett av skälen att organisationen är en politisk allians med militära muskler och förmåga att utvecklas samt anpassas till nya omständigheter.

1989–1991 uppstod dessutom nya frågor kring säkerhetspolitisk tillhörighet för länderna i f d östblocket som tidigare varit medlemmar i WP [4] och som befann sig i ett säkerhetspolitiskt vacuum. De flesta sökte sig till de säkerhetspolitiska gemenskaperna västerut, både till EU och Nato m m.

Nato:s samarbetsorganisation, PfP [5], bildades 1994 och lyckades fånga upp länderna. Många av dem senare blev fullvärdiga medlemmar i Nato. PfP var ett verkligt genombrott, eller mer korrekt beskrivet lysande diplomati, i relationerna mellan forna fiender. Dessutom var PfP en förutsättning för internationaliseringen, politiskt och militärt samarbete mellan länderna, speciellt i fredsfrämjande operationer, PSO. [6]

Dryga 70 år efter det att Nato bildades är det en god idé att påminnas om varför organisationen bildades, dvs för att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel.

Personliga erfarenheter

Jag tjänstgjorde under några år, tillsammans med en svensk kollega, för drygt tio år sedan på JWC [7] i Stavanger inom ramen för Pfp inom Nato.

JWC uppgifter är till största delen inriktat mot utbildning och träning på operativ nivå, bland annat inför medlemsstaternas deltagande i NRF. [8]

Vi var en del av ett nyetablerat PfP Staff Element, där övriga officerare kom från Schweiz, Finland och Österrike.

Den första tiden placerades vi en separat lokal, med ett visst avstånd till officerare från medlemsländerna som höll till i en annan byggnad. Efter en tid blev vi accepterade som en naturlig del på JWC och flyttade till den andra byggnaden.

Samarbetet med officerarna från Nato fungerade alldeles utmärkt och med få friktioner.

Säkerhetsaspekter var en särskild punkt som skulle hanteras, men där tassade vi på tå och utmanade aldrig de regler som vi hade att följa.

Alla länders, små som stora, ståndpunkter i olika frågor respekterades och utan att diskuteras. Vid ett tillfälle ville JWC skicka undertecknad, som del av JWC, till en PSO. HKV fattade beslut, resultatet meddelades JWC och ifrågasattes inte.

Verksamheten på JWC [9] var bl a en del av den utbildningsinsats, med tillhörande övning, som gjordes när en ny stab [10] skulle överta den operativa ledningen av NRF på rotationsbasis.

Övningarna genomfördes på de olika staberna i Brunssum, Neapel och Lissabon, Izmir samt på ledningsfartyget USS Mount Whitney. Det blev därför många tillfällen att medverka i olika sammanhang, såväl inom Nato som PfP.

Skillnaden mellan att arbeta i en svensk respektive Nato-miljö, var inte särskilt stor och utmaningen med engelska hanterbar. Byråkratin var tidvis rätt överväldigande, så det gällde att ha ett visst tålamod.

Jag fick lära känna många kompetenta och trevliga officerare från många olika länder som var genuint intresserade av att lösa sina uppgifter på bästa sätt. Medlemskapet i Nato var naturligt för dem och ifrågasattes aldrig, inte ens i privata sammanhang.

Nato – mot avveckling eller utveckling?

Jag återkommer till hur viktigt det är att reflektera över varför Nato:s bildades och fortfarande existerar 70 år senare. Målet – att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel är fundamentalt.

Organisationen har successivt och, efter medlemsländernas önskemål, både utvidgats och utvecklats i takt med en förändrad omvärld. Den radikala omställningen efter murens fall har hanterats skickligt och forna fiender har blivit vänner.

Nato är också ett forum för en ständigt pågående dialog mellan medlemsländerna, med tydligt politiskt ledarskap. Dess styrka är helt beroende av medlemmarnas nationella resurser och gemensamma vilja, det har ju onekligen räckt i 70 år! Dagens utmaningar, med ett motsträvigt USA, skall beaktas mycket noga – men heller inte överdrivas.

Det är inget nytt att USA sedan lång tid drivit på att länderna i Europa måste ta betydligt större ansvar för säkerheten, inklusive nödvändiga ekonomiska satsningar.

Alternativ till Nato existerar knappt, vare sig för USA eller medlemmarna i Europa, däremot kommer sannolikt utvecklingen att fortsätta mot ett annorlunda Nato.

Det stora beroendet av USA bedöms fortsätta under lång tid, men balansen förändras successivt i takt med att medlemsländerna i Europa tvingas ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

Därför fortsätter Nato utvecklas i takt med tiden, inte avvecklas. Det blir mot ett annorlunda Nato, men fortfarande baserat på målet – att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel.

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato

Noter

[1] www.nato.int

[2] Ulla Gudmundsson, ambassadör i Bryssel 1995–1999. Fritt ur författarens minne, men fast förankrat.

[3] Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa.

[4] Warzawapakten 1955–1991, östblockets motsvarighet till Nato

[5] Partnership For Peace, organisation för samarbete med Nato

[6] Peace Support Operations

[7] Joint Warfare Centre, etablerades 2003. Del av ACT, Allied Command of Transformation, tillsammans med Joint Force Training Centre (JFTC) och Joint Analysis & Lessons Learned Centre (JALLC).

[8] Nato Response Force, Nato:s snabbinsatsstyrka

[9] “Since October 2003, the JWC has trained nearly 72,000 personnel (the number involves only the execution phases of the exercises as of July 2019) from Nato Member and Partner Nations.”, se jwc.nato.int.

[10] Joint Force Command Brunssum (JFC B), Joint Force Command Naples (JFC N) samt, numera avvecklade, Joint Command Lisbon (JCL).

SES med risk för självöverskattning – Kommentar till Olof Santesson

Ledamoten Santesson, högt aktad medarbetare vid DN både som utrikespolitisk ledarskribent och som utrikesredaktör och en flitig deltagare i akademiens verksamhet, har lämnat synpunkter på och några varningens ord runt akademiens projekt SES (”Säkerhetspolitik i morgondagens Europa – Svenska perspektiv”). Synpunkterna, där farhågor om att projektet tar sig vatten över huvudet lyfts, välkomnas av styrgruppen och projektledningen. Bland annat uttrycker han i sitt inlägg en oro för hur den lägesbeskrivning delprojektet Säkerhetspolitik gör av världsläget (nu senast inom Mellersta Östern vid vintersymposiet) i slutändan kommer att tas om hand inom projektets kommande slutrapport.

För det första ska sägas att det är bara att instämma med honom om det förnämliga underlag som akademiens säkerhetspolitiska experter tar fram som en kappa för övriga delprojekt inom SES. Meningen är att deras slutsatser, i kontinuerlig dialog med övriga delprojekt, ska omsättas till förslag för hur vårt land i form av regering och myndigheter bör agera i ett säkerhetsläge som många tecknar som mörkt och där ljusare tider än så länge lyser med sin frånvaro. Det kan gälla allt från vilka försvarssamarbeten vi bör ingå, vad vi resursmässigt kan bidra med och hur våra resurser ska användas, både i preventivt syfte och vid en uppkommande kris/krig. Allt detta ska ske i en tid när vårt land kommer att rusta såväl det militära som det civila försvaret, inte bara kvalitetsmässigt utan också i kvantitet, varför vi kan förmoda att Santessons två brigader tillhör en förgången tid. Här bör dessutom påpekas att det militära och det civila försvaret är varandras förutsättningar med ett mycket starkt ömsesidigt beroende. Själv är bäste dräng, det var länge sedan, om någonsin.

Självklart kommer slutrapporten att avhandla ett antal viktiga slutsatser från alla delprojekt. Allt från den viktiga säkerhetspolitiska kappan till förslag om hur våra stridskrafter bör nyttjas, vilka försvarssamarbeten vi bör satsa på, inte minst inom det försvarsindustriella området, hur vi bör hantera den alltmer infekterade cyberkrigföringen och främmande staters försök att opinionsmässigt påverka vårt samhälle, hur det civila samhällets resurser bör användas och slutligen vilken strategi som bör ligga till grund för allt detta och inte minst vilken diplomati som bör vara gällande. Till denna samlade slutrapport kommer också att finnas ett antal delrapporter, inte minst omvärldsrapporter, som gör nödvändiga fördjupningar för de som vill tränga ner inom något särskilt ämnesområde.

Klarar akademien av detta? Ja, vi gjorde det under det förra projektet KV21 (Krigsvetenskap i 21. århundradet) och vi är övertygade om att vi kommer att göra det än en gång. För inom akademien har vi en samlad kompetens inom det försvars- och säkerhetspolitiska området som är unik inom Norden och som är efterfrågad av beslutsfattare med flera för att ha tillgång till en second opinion. En kompetens bestående av erfarna ledamöter som arbetar ideellt och är helt fristående från det etablerade etablissemanget.

Författaren är Kungl Krigsvetenskapsakademiens styresman och ordförande i styrgruppen.

SES med risk för självöverskattning

Årets vintersymposium (den 20 februari) blev upplyftande, delvis lysande. Mången ledamot måste ha känt sig lite klokare efter att ha lyssnat till Michael Sahlins senaste Mellersta Östern-rapport, nu utvidgad med Libyenperspektiv, och, framför allt, sett Lars-Erik Lundins power point-presentation av Europa läge i det dimensionella korsdraget öst–syd–väst. Den ene av de två ledamöterna kränger i ytterligare bisatser in varje ny krisfas, den andre skär sig fram med sina bullet points. Tillsammans uppvisar de just nu den verklige spetskompetensen inom akademiens andra stora 2000-talsprojekt, SES ”Säkerheten i morgondagens Europa – Svenska perspektiv”, 2018–2021.

Detta akademiens radarpar har getts en tacksam roll inför den globala bilden av hundratusentals lidanden i Syrien, (sam)spelet mellan Putin och Erdogan, oron för vad Trump ska hitta på, ökade spänningar i Iran och EU:s i Sverige hittills föga uppmärksammade ambitioner att som veritabel union bli en geopolitisk spelare i svallet efter Brexit. Då har akademien ännu inte hunnit seminariebehandla Kina (just nu i coronavirusets grepp) och dess betydelse för framtidens militära spetskompetens på stormaktsnivå.

Februarimötets höjdpunkt var således inslaget om EU, Europa, i den ”sydliga dimensionen” (akademinamnet på betydelsen av vad som sker söder om Medelhavet). Det var inte första gången som Sahlin-Lundin underhöll oss söderut, tvärtom. Jämfört med det förra akademiprojektet, KV21, är SES av en annan säkerhetspolitisk dimension. I KV21 saknades omvärlden och avdelning VI, i SES har avdelningsledningen tagit och hittills behållit ledartröjan.

Därmed höjd allmänbildning inom akademien är trevligt. Ökad global kunskap har för individen ett samlarvärde. För akademien att först sätta den utrikes- och säkerhetspolitiska ramen för arbetet med ett gemensamt projekt är givetvis också det enda rätta. Frågan är dock vilken omfattning och betydelse som omvärldsanalysen bör och ska ha. En tredjedel in på SES’ projekttid, där avdelning VI-ledningens insatser utåt tar stor plats, påminns man lite om de egna värnpliktsårens övningar, där scenarierna allmänt ansågs kräva omfattande ingångsvärden, t ex en kris på Balkan som ledde till allt allvarligare storkrigsinslag – för att landa i vilka konster eget kompani, egen bataljon eller rent av brigad förväntades utföra.

I SES är utgångspunkten – det försämrade säkerhetspolitiska läget och Europas hotbilder – tydligt fastlagd. Och ambitionen är uppenbart mycket hög. Många inom akademien fick blodad tand av framgången med KV21, som själva försvarsberedningen i stora stycken tog till sig. Ska akademien befästa ett anspråk på att vara en intellektuell motor i svensk säkerhets- och försvarspolitik? Här vilar nog en risk för självöverskattning.

Kanske späds den också på av de ödesfrågor som tecknas i syddimensionen. När Lundin vid symposiet beskrev läget, talade han upprepade gånger om vad ”vi” ställdes inför och behövde göra. En småkritisk åhörare kunde undra vilka dessa ”vi” var. EU-rådet, kommissionen, generaldirektoraten, de nordiska länderna, Sverige, Kungl Krigsvetenskapsakademien? För Nato var det inte påfallande plats. Och man jan ju undra hur mycket utrymme nästa dimension, den östliga (Ryssland), kommer att få ta, trots allt vi redan får belyst genom FOI.

Vad är det som ska vara SES’ huvudinnehåll och -budskap? Styresmannen beskriver saken som att medan det i KV21 handlade om vilka försvarsresurser Sverige behövde, gäller det i SES hur dessa resurser borde användas. Den spydige kan säga att frågan rent militärt kanske framför allt kokar ned till hur vi på marken bäst reder oss med de två brigader som tills vidare verkar vara vad Försvarsmakten orkar med att ställa på krigsfot. Mycket mer ur arsenalen ingår förstås även i en pygmeisk krigsmakt, Men två brigader – vad av omvärldsanalys kräver de? Behöver Kungl Krigsvetenskapsakademien ta över UD:s operativa förmåga? Kanske.

Minns, att det säkerhetspolitiska ramverket, som vi redan har fått en hel del att lära oss om, bara ingår som ett av SES’ inalles åtta delprojekt inom ramen för insatser av akademiens sex avdelningar. Det måste efterhand bli frågan om en avvägning och balans inom hela totalförsvarsprojektet. En nätt uppgift för styrgrupp, projektledning och sekretariat.

Säg, som räkneexempel, att man siktar på en slutprodukt om tvåhundra sidor, varav tjugo (tio procent) dras undan för samlade slutsatser. Strikt matematiskt skulle det av återstående 180 sidor medge 30 sidor för varje avdelning, eller ca 22 sidor åt varje delprojekt, inklusive bilder, diagram, tabeller etc. Så kommer det säkert inte att bli, när projektledaren Per Lodin försöker ta ett grepp om produkten. Men pedagogiskt skulle sådana preliminära bedömningar kunna ge en bild av hur mycket utrymme för omvärldsanalys som t ex avdelning VI till sist kunde räkna med att disponera över.

Även dagens ambitiösa akademi behöver, som uppskattad part i det nationella samtalet, klokt känna sina gränser.

Författaren är ledamot av KKrVA

Skenande utveckling i Idlib – flyktingkris hotar EU

Foto: shutterstock.com

För oss som bl a i SES-projektet om Europas syddimension rätt länge följd utvecklingen i och kring Turkiet har det under lång tid stått klart att det som nu, i skrivande stund, händer skulle komma att hända, förr eller senare – att situationen i Idlib-provinsen och det turkisk ryska avtalet inte skulle hålla och att EU-Turket-avtalet i flyktingfrågan från mars 2016 inte skulle hålla, givet kopplingen mellan dessa båda kriser. Idlib-utvecklingen, med vidhängande humanitära och flyktingkatastrofkonsekvenser, har sedan flera år tett sig oundviklig. ”Ett hot mot internationell fred och säkerhet”, så betecknar EU:s nya utrikeschef och vice kommissionsordförande Jopseph Borrell, situationen i denna kvarvarande rebellkontrollerade del av Syrien, vid gränsen mot NATO-landet och EU-kandidatlandet Turkiet, i Erdogans järngrepp.

I och med att utvecklingen i Idlib nu lett till fullskaligt krig mellan turkiska armén och Assads ryskstödda regimstyrkor och i och med att denna akuta kris föranlett den turkiske presidenten att göra det han länge hotat med – att öppna slussarna för miljoner flyktingar som sedan åratal befinner sig i Turkiet och bereda dem väg mot gränsen mot EU (Grekland respektive Bulgarien) – så har en viktig gräns passerats i krisutvecklingen, inte minst för Europa/EU. Borrell har sammankallat ett extra utrikesmöte i dagarna, von der Leyen och andra EU-ledare har kastat sig iväg till gränsområdet och om några dagar reser president Erdogan till Moskva för att tala öga mot öga med kollega Putin. Och i Washington övervägs vad USA eventuellt kan göra för sin kontroversiella allierade som nu betalar ett högt pris för de senaste årens offensiva äventyrligheter, främst men verkligen inte bara i grannlandet Syrien.

På hög staplas akuta frågor: vad ska EU nu ta sig för, hur tänker sig Putin en fortsatt balansgång mellan stödet till Assad och det mer storstrategiska kompanjonskapet med NATOS näst starkaste militärmakt, och vad i all världen kan Trump tänkas vilja respektive kunna slå till med? Frågorna tränger sig på under hägnet av en coronaviruskris som dominerar nyhetsförmedling och internationell krishantering.

Ryssland versus Turkiet: vart är de på väg?

Vad beträffar krigsutvecklingen i Idlib så är huvudfrågan just nu vilken typ av ny kompromissuppgörelse mellan Turkiet och Ryssland som nu, efter det som hänt senaste dagar, är möjlig, ens en temporär och tidsvinnande de-eskaleringsöverenskommelse för att lugna ner läget. Det är det som presidenterna Erdogan och Putin ska tala om i Moskva inom kort. Omfattande budgivning föregick beslutet om detta bilaterala toppmöte: Erdogan föreslog ett nytt möte i formatet Erdogan-Putin-Merkel-Macron, Putin var inte intresserad av det i det uppstådda läget, föreslog i stället möte i Astana-formatet, alltså Erdogan-Putin och iranske Rouhani, det var Erdogan inte road av, så det blev till sist ett bilateralt toppmöte, och i Moskva.

Utfallet av detta möte är alltså okänt i skrivande stund, men en del tecken tyder på att de båda ledarna mitt i tumultet i Idlib ändå är inställda på någon form av ny men temporär kompromiss, dels eftersom alternativet öppet krig direkt mellan de båda kontrahenterna, Ryssland och Turkiet, är oacceptabelt för båda, dels eftersom Ryssland genom passivitet tycks ha tolererat de senaste dagarnas rätt massiva turkiska vedergällningsinsatserna mot Assadstyrkorna, inklusive via luftrummet med Turkiets numera omfattande och avancerade arsenal av drönare (trotsande det ryska luftherraväldet), och dels selektiviteten i den erdoganska krigsretoriken med fokus på syriske Assad snarare än ryske Putin.

Är en kompromissuppgörelse (längre) möjlig?

Om det blir en temporär kompromissuppgörelse Moskva-Ankara som återspeglar det nya läget på marken så handlar det om att i ny kontext hantera det allt tydligare faktum att de båda kontrahenterna faktiskt står på olika sidor i det återstående syriska inbördeskriget. Ryssland vill vara den inflytelsestärkta krigsmakaren-tillika-fredsmäklaren som vill bevara sina säkerhetspolitiska landvinningar i regionen, statuera säkerhetspolitisk tillförlitlighet i regionen och säkerställa att partnern Assad sitter kvar i ett samlat Syrien och att de jihadistiska rebellerna, särskilt HTS, i Idlib (varav många från Tjetjenien) neutraliseras, samtidigt som man söker framtvinga västligt delansvar för den kostbara syriska återuppbyggnaden; Assad, med stöd av ett anti-amerikanskt och anti-israeliskt Iran, vill återta hela territoriet Idlib, för att sedan, i partnerskap med Ryssland och Iran, inrikta sig mot återtagandet av övriga territorier, i nord och nordöst. Och Turkiet vill genom militär närvaro och stöd till allehanda rebellgrupper söka framtvinga att Assad inte vinner en total seger – utan tvingas acceptera någon form av politisk kompromiss, förutom då att proaktivt förhindra att krigsåren i Syrien (och Irak) utmynnar i att där uppstår någon form av kurdisk statsbildning. Så ser det ut, och så har det sett ut, ända sedan Ryssland ingrep 2015. Skillnaderna i intressen, mål och ståndpunkter går inte längre att måla över.

I en eventuell kompromissuppgörelse, grundad i att både Turkiet och Ryssland trots allt ser sig ha större strategiskt intresse av att bevara kompanjonskapet, i valda delar, än att bryta det, måste Putin ha konkreta, äreräddande formler att erbjuda kollega Erdogan, i vetskap om att Erdogan allvarligt riskerar makten om äventyren i Syrien (m m) utmynnar i fiasko och förödmjukelse. Putin kan å andra sidan inte bistå team Erdogan när det gäller flyktingtraumat – men kanske kan Putin hjälpa Erdogan att sätta press på EU(ropa) för att göra just det. Kanske kommer dealen i Moskva eller därefter då att handla om ett paket där det ingår en smal skyddzon, som buffert och flyktinghjälp, djup nog för att Erdogan ska kunna leva med den som äreräddning, smal nog för att Assad ska kunna övertalas att t v avstå från återerövring. Vi får se. Under alla förhållanden lär det handla om en process av smärtsam reträtt för den omstridde, legitimitetssvage autokraten Erdogan, månaderna/ åren framöver. Hans aggressiva utrikespolitiska offensiv senare år har närt ett stort mått av potentiell smärtsamhet.

Den upptrissade militära dragkampens temporära utgång må avgöras snarare i Moskva än i någon annan metropol, men för hela det numera djupt skakiga internationella samfundet är det samtidigt helt uppenbart att det humanitära läget i Idlib, in emot den numera uppresta turkiska muren, är helt och hållet ohållbar och olidlig. Miljoner har samlats och miljoner kan tillkomma, i desperat flykt undan krigshandlingar och Assad-hämnd. Trycket på Erdogan att ge efter och släppa igenom flyktingarna, in i Turkiet, är stort och växande. Och detta samtidigt som redan i Turkiet befintliga nära fyra miljoner flyktingar, de flesta från Syrien men i miljonklassen även från länder som Iran och Afghanistan skapat en i Turkiet ohållbar situation, och åtföljande omöjlighet att utan andras garantier och medansvar fylla på ytterligare. I detta faktiskt desperata läge har en uppretad Erdogan nu alltså levererat på sitt långvariga hot och öppnat flyktingslussen för vidare transport västerut. Europeisk avvaktande kallsinnighet bemöts nu med upprörd, besviken, ursinnig beslutsamhet att sätta hårt mot hårt. Hotet om flyktingslussens öppnande är det ultimata, kvarvarande påverkansmedlet. Bäva månde EU, fullt upptaget ännu av integrations- och samarbetskonsekvenserna av den förra vågen, 2015.

Det havererade flyktingavtalet

Att EU-Turkiet-avtalet 2016 om flyktinghanteringen endast hade karaktär av temporärt provisorium har som sagt stått klart länge. Den utfästa summan på dryga 6 miljarder euro såg mycket ut då men har krympt rejält sedan dess, både genom förbrukning och växande behov över tiden, och i relation till den summa som Erdogan o Co själva uppger som flyktingomhändertagandets verkliga kostnad på uppåt 40 miljarder euro framstår EU-bidraget som begränsat och därtill kanaliserat till andra aktörer än regimen själv. Och paketet i uppgörelsen den gången hade ju komponenter som verkar ha glömts nu, som ett EU-löfte om viseringslättnader till Schengen-länderna, uppgraderande av medlemskapsförhandlingar och återsändande till Turkiet av 2015 års icke asylvärdiga (”illegala”) migranter till Turkiet, allt sådant som förbisprungits av den komplicerade verkligheten. Nu kräver Erdogan alltså, handgripligen, nya tag, ny solidaritet, nytt uttryck för handfast medansvar från EU:s sida.

Svåra frågor om solidaritet och medansvar

Och därmed ställs förnyade frågor om solidaritet och medansvar också inom EU(ropa). Och vi har ju sett tidigare att det är de närmast liggande länderna, i syddimensionen Grekland, Italien och i mindre grad det mindre utsatt belägna Spanien, och Frankrike, som tvingas ta första stöten, samtidigt som det är Tyskland, Sverige och några till som den gången tog emot flest och därför nu skriker högst (utanför Sydeuropa) om behovet av solidaritet och bördefördelning. Och en mycket stor del av energin inom EU går, därför, numera åt till att diskutera och planera fysiska och politiska skydd mot ytterligare inflöden. I ett läge där, därför, flyktingrutten genom Europa i praktiken stängts – och där, därför, flyktingsituationen på de grekiska öar där de nu fortfarande många och de allt fler transegeiska flyktingarna fastnat är ett humanitärt elände av närmast idlibska mått – ställs särskilt stora krav på EU-solidaritet mot just Grekland. Det var ju inte många år sedan som Greklandssolidariteten handlade om en kollapsad ekonomi; nu handlar det om flyktingkrisen, igen, både hur Grekland skulle drabbas som stat och samhälle vid en skenande flyktinginvasion och vad EU nu kan göra för att hjälpa främst Grekland att förhindra en sådan, och hur Grekland som stat – och freden kring det egeiska havet, och EU som helhet –skulle drabbas som konsekvens av att EU, i solidaritetens namn, och i akut konflikt med Turkiet, med militärpolisiärt våld lyckas hejda strömmen.

Med all tänkbar respekt för den nya EU-kommissionens önskan och avsikt att unionen nu ska kliva fram i en geopolitiskt mer framåtlutad och ambitiös skepnad, i praktiken lär det för ett EU som vill försöka undvika dessa båda mardrömmar bli fråga om stora summor euro framöver, utöver att bistå utsatta länder som Grekland och Italien (lika utsatt för flyktinggenererande grannlandsproblematik) med fysiska – och politiska – flyktinghinder. Visst finns även andra finansiärer som borde träda till, som USA och Gulfstaterna, kanske även Kina, och förstås Ryssland, men EU lär bli tvingat att i mer eller mindre upplyst egenintresse skjuta till stora, ytterligare summor, i vetskap bland annat om att Erdogans Turkiet omöjligen kan hållas i schack med mindre än att EU tar ett konkret delansvar för flyktingsituationen där.

Turkiet dörr in respektive dörr ut

Det är en sak, ett steg. Men sedan gäller det också, ofrånkomligen, Turkiet i andra änden, vid gränsen mot det extremt drabbade Idlib. Som sagt, andra finansiärer finns eller borde finnas, men det lär likväl bli tvingande nödvändigt för EU(ropa) att göra konkret skillnad även här, i mer eller mindre upplyst egenintresse, givet den absolut ohållbara situationen där, turkisk ovilja och oförmåga, och så kopplingen mellan Turkiets båda ändar. En samtida Marshallhjälp, måhända. Inte enkelt för EU att hantera, bland allt annat som utmanar i olika riktningar.

Egenintresset för det mindre meningsfulla att under åberopande av turkisk aggressivitet i ord och handling, och faktiska ansvar för den utveckling som nu skenar, rekommendera europeisk avvaktande passivitet.

Och bortom detta den förr eller senare påträngande, och närmast absurt svårartade, frågan om kostnaderna för Syriens återuppbyggnad, om och när krigen slocknat och EU i egenintresse blir nödsakat att bidra handfast till den minst halva biljon dollar som återuppbyggnaden lär komma att kosta. Om vi just nu inskränker oss till att tala enbart om Syrien. Och förtränger att tala också om Irak, Iran, Libyen och Jemen, m fl rykande aktuella krishärdar. Och så bör vi samtidigt inte glömma att EU:s mjuka, ekonomiska makt i dagarna kan befaras påverkas negativt av en olycksbådande blandning av en coronapandemi som ser ut att kunna bromsa globaliseringen och den globala ekonomin.

Den problematiska relationen till Erdogans Turkiet

Men akut nu: geopolitisk krigsutveckling i Idlib (med krigsrisker även i andra delar av arma Syrien, och flyktingkris både i Turkiets sydöst och dess nordväst, bådadera en mycket, mycket stor utmaning för EU(ropa). Mycket kommer närmaste månader och år att handla om en djupt problematisk hantering av relationen till Erdogans Turkiet. Det gäller såväl för EU som USA och, inte minst, NATO. Med Putins Ryssland som elefanten i rummet.

Författaren är ambassadör, fil dr och tidigare statssekreterare.

Näringslivet och totalförsvaret – vad händer nu?

Den 11 februari 2020 genomförde Näringslivets säkerhetsdelegation sitt årsseminarium. Seminariet erbjöd en gedigen genomgång av Svenskt Näringslivs syn på totalförsvarsplaneringen av Karl Lallerstedt, en synnerligen uppriktig genomgång av försvarspolitiken och inte minst försvarsekonomin av ledamoten Robert Dalsjö (forskningsledare på FOI), en överblick för näringslivets roll i totalförsvaret av Martin Allard som var sekreterare i näringslivsutredningen och ett säkerhetsperspektiv på samtiden av Tomas Ries, docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Ett återkommande tema under dagen var att det inte längre är som förr, vilket inte är nytt för den här bloggens läsare. Det fanns en gång i tiden 10 000 K-företag och det satt 100 personer på ÖCB som arbetade med försörjningsanalyser, det fanns en särskild Försörjningskommission där främst representanter för statens bolag återfanns men även för flera av de största privata företagen. Allt det är för alltid borta och förtjänar på sin höjd en nostalgisk återblick.

Det viktigaste budskapet för dagen stod Martin Allard för när han på ett utmärkt sätt sammanfattade budskapet i Elisabeth Nilssons utredning: Det blir inget återtagande av det ekonomiska försvaret. Det blir inte heller några K-företag. Begreppet ”totalförsvarsviktiga företag” skall närmast ses som en term parallell till ”samhällsviktig verksamhet” alltså företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet.

I praktiken kokar frågan ned till att personalförsörja det civila försvaret vilket i den offentliga sektorn är lätt men i den privata sektorn kräver lite tankekraft. Allard illustrerade det hela med att ett företag i regel bedriver viss, specifik verksamhet som är viktig för totalförsvaret. Då är det dessa personer som skall krigsplaceras och omfattas av totalförsvarsplanering och ingå i någon form av krigsorganisation. Därmed blir det missvisande att som förr peka ut hela företag.

För den som vill fördjupa sig i vad utredningen innebär lite mer i detalj rekommenderas näringslivspasset från årets Rikskonferens i Sälen där även Volvo-chefen Martin Lundstedt talar och efter Elisabeth Nilssons framträdande även Camilla Asp från MSB, Karl Lallerstedt från Svenskt Näringsliv och Fredrik Bynander, chef för totalförsvarscentrum på Försvarshögskolan (se Referenser nedan). Dessa föredrag och diskussioner belyser det mesta man behöver veta om vad som hittills är gjort och var vi står idag.

Det bör dock tilläggas att förutom näringslivsutredningen så har även utredning om skydd för totalförsvarsverksamhet och Riksbankskommitténs utredning lämnats till regeringen jämte Försvarsberedningens bägge rapporter. Det pågår utredningar t ex om psykologiskt försvar, ledning av civilt försvar, hälso- och sjukvårdens beredskap, säker offentlig IT-drift och utländska direktinvesteringar.

Men resten av den här artikeln tänkte jag inte ägna åt utredningar och analyser utan om vad som faktiskt görs i verkligheten. Det som inte är snack utan verkstad.

Jag har sedan 2015, i olika debattinlägg, efterlyst näringslivets roll i totalförsvaret. Stora delar av förstudien till Totalförsvarsstudien som lämnades till regeringen i juni 2016 handlade om det. Det föranledde mig också att den 9 november 2016, samma dag som det amerikanska presidentvalet, samla en rad företrädare för näringslivet i Lejonsköldska salen på Försvarshögskolan för att prata om det. Ledamoten Björn Körlof höll då ett utmärkt anförande om hur den svenska författningen ser ut och vilka principer som måste råda.

Detta möte ledde till en PM om utgångsläget för näringslivets roll i totalförsvaret som lämnades till regeringen – men kanske viktigare – till bildandet av ett näringslivsråd som mycket tack vare driftiga och engagerade personer, främst på PostNord, Telia, Bankgirot, Swedavia och Svenskt Näringsliv blev en mycket bra plattform för kunskapsutbyte, diskussion och koordinering. Till dags dato har representanter för ovan nämnda organisationer samt från Coop, SAAB, Swedbank, Länsförsäkringar, Capio, Loomis, Nokas, Vattenfall, Lantmännen, Combitech, Collectum, Ramböll, Basalt och Handelsbanken men också Näringsdepartementet och FOI deltagit.

Under åren har Näringslivsrådet genomfört fem möten där vi har fått lyssna till regeringens utredare Elisabeth Nilsson, MSB, Försvarsmakten, PTS, Riksgälden, Riksbanken, Trafikverket, Svenskt näringsliv och olika experter, till exempel förre Arméchefen och ledamoten Anders Brännström, numera på Basalt samt Carl Magnus Pontén, författaren till det beredskapsavtal som fortfarande råder mellan arbetsmarknadens parter.

Vi har hela tiden återkommit till frågan om hur, var och när företagen kommer att involveras i Totalförsvarsplaneringen och på övningar. Frågorna har delvis besvarats men fortfarande är det mycket som är oklart. Sektorsvis förekommer viss övningsverksamhet och krigsplacering av personal i företag har påbörjats inom några sektorer. Men inför TFÖ 2020 har vi upprepade gånger ställt frågan till ansvariga som inte har kunnat svara. Det finns inga indikationer på att företagen kommer att involveras i TFÖ 2020 och AURORA 20 på något systematiskt sätt. Vi anser att det är allvarligt, eftersom det är företagen som kommer att utföra stora delar av arbetet om övning blir verklighet.

Vi tog själva ett kliv framåt, engagerade flera konsultföretag och tog hjälp av företaget Military Work för att genomföra ett kostnadsfritt seminarium på temat transporter och försörjning i Göteborg i november 2019, i samband med den stora logistikmässan. Ett 15-tal företag plus ett antal myndigheter närvarade och det upplevdes som mycket värdefullt av alla inblandade.

Det finns glädjande nog framsynta personer i Försvarsmakten som också vågar ta kliv framåt mot att göra saker på riktigt. En av dem är Försvarslogistikchefen, Brigadgeneral Michael Nilsson som den 4 mars bjudit in företag till Högkvarteret för att träffa Försvarsmakten i syfte att öka förståelsen för varandras verkligheter. Uppföljning följer i höst och målet är att på sikt involvera företag i Försvarsmaktens övningar. Mycket lovvärt och framförallt – konkret handling.

Företagen har om och om igen frågat efter ”ingångar” till staten – vem skall de prata med? Vem kan berätta för dem vad som förväntas av dem? I några sektorer har det fungerat bättre än hos andra. När det väl blir verkstad så blir trycket mycket högt, mötet den 4 mars är fullbokat och ett stort antal företag fick inte plats utan måste vänta till i höst på nästa mötestillfälle. Glädjande att konstatera att företagen är så ivriga och villiga. Nu måste staten möta upp och ta hand om intresset och engagemanget.

Det finns många fler goda exempel som t ex näringslivets insats för att rädda ubåtshamnen i Fårösund. Gotland är för övrigt bäst i klassen vad gäller lokal och regional samverkan mellan näringsliv, kommun och stat. Det kanske inte är så förvånande men det är enormt positivt att det fungerar så bra. Göteborg är också i vardande med Volvo och FömedC i spetsen. Det återstår att se vad som händer med de infrastrukturinvesteringar som möjligen krävs. Det kanske inte är så populärt med flera stora byggen i just den staden.

Skall totalförsvaret fungera så måste företagen fungera och deras personal måste fortsätta att gå till jobbet – även i krig. För att det kravet skall kunna ställas måste företagen vara delaktiga i totalförsvarsplaneringen, de måste kunna krigsplacera totalförsvarsviktig personal, de måste få besked om vilka delar av deras verksamhet som är totalförsvarsviktig och de måste få öva – givetvis tillsammans med dem de skall understödja och leverera till. Staten måste leverera specifikationer och visa hur och när företagen kommer att få betalt, oaktat om det skall ske i krig eller fred.

Det nämns ibland att det ligger i företagens intresse att ägna sig åt kontinuitetsplanering för egen överlevnad. Det stämmer bra, men i det ingår inte att implicit betala för någon annans överlevnad, särskilt inte om den aktören inte bemödat sig att berätta vad som krävs för att den skall överleva. Staten måste bli bättre på att specificera vad som förväntas av företagen oavsett när och hur företagen får betalt.

Förra året gjorde regeringen precis så med hushållen – man ändrade 72 h hushållsberedskap till en vecka. Räkna på vad det kostar för 10 miljoner människor att äta, dricka, hålla hygienen och värmen i en vecka. Hushållen betalar istället för staten. Ingen klagade på det då, jag tror inte företagen heller kommer att klaga så mycket om det är rimliga krav som ställs, huvudsaken är att kraven specificeras och kommuniceras.

Författaren är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Referenser:

Volvos koncernchef Martin Lundstedt tal på Folk och försvars rikskonferens samt anföranden av Elisabeth Nilsson, Karl Lallerstedt, Camilla Asp (MSB) och Fredrik Bynander (FHS):
https://www.youtube.com/watch?v=dPL3VYJFhvU

Elisabeth Nilssons presentation av utredningen ”Näringslivets roll i totalförsvaret”:
https://www.youtube.com/watch?v=XcIHGpfpFzE

Elisabeth Nilssons utredning:
https://www.regeringen.se/4ad9c6/globalassets/regeringen/dokument/forsvarsdepartementet/sou/sou-2019-51-naringslivets-roll-inom-totalforsvaret.pdf

Martin Allard (utredningssekreterare i näringslivsutredningen) och Fredrik Bynander, Chef för Totalförsvarscentrum på Försvarshögskolan om statens företag:
https://www.di.se/debatt/statens-bolag-ar-en-del-av-sakerhetspolitiken/

SvD podcast om näringslivets roll i totalförsvaret:
https://www.svd.se/ska-foretagen-betala-for-totalforsvaret

Karl Lallerstedt om näringslivsutredningen:
https://www.svd.se/elefanten-i-rummet–hur-ska-totalforsvaret-finansieras


Foto: Shutterstock.com

Vart tog EU och Nato vägen?

Två organisationer med betydande problem, EU och Nato. Foto: Shutterstock.com

Idag hör vi mer om Berlin, Paris och London än om EU och Nato. Det är oftare staternas än organisationernas ledare som uttalar sig i olika frågor och som tar initiativ. Vad är det som har hänt?

De senaste åren har varit dramatiska för Europa. Utfallet av den brittiska folkomröstningen i juni 2016 var en stor och negativ överraskning. Inom EU befarade man först att andra länder skulle följa Storbritannien i spåren, men i stället kom stödet för organisationen att öka. En effekt blev att alla medlemsländerna ställde sig bakom förslaget om en global strategi för att öka EU:s försvarskapacitet. När Donald Trump i november 2016 valdes till amerikansk president, och senare kom att fälla uttalanden om att Natos stöd till Europa inte kunde tas för givet, blev uppslutningen kring EU ännu starkare. Arbetet inom EU går nu vidare med bl a det permanenta strukturerade samarbetet och den europeiska försvarsfonden, som kommer att få stor betydelse för den europeiska försvarsindustrin. I övriga avseenden är det dock huvudstäder snarare än organisationer som dominerar. En rad anledningar kan ses till detta.

Frånvaro i de akuta konflikterna

Ett tecken på EU:s och Natos minskade betydelse är att ingen av dessa organisationer har någon roll i de stora konflikterna i Europas närhet. Den 20 januari 2020 ägde ett möte rum i Berlin för att försöka lösa den pågående konflikten i Libyen. Tyskland och FN stod som värdar och många noterade att EU spelade en mycket undanskymd roll vid mötet. Den nye höge kommissionären, Josep Borrell, beklagade detta och förklarade det med oenigheten inom organisationen. Om oenigheten hade gällt några mindre länder hade nog problemet varit mindre, men i det här fallet är det Italien och Frankrike som står på olika sidor i konflikten. Italien stödjer nu den erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället håller på Khalifa Haftar, den krigsherre som kontrollerar den östra delen av landet. Bakom detta ligger olika intressen. Italien lägger tyngdpunkten på att hejda tillströmningen av flyktingar till landet, medan Frankrike tror att Haftar har större möjligheter att stoppa terrorismen, som på grund av terroristattackerna i landet ses som den prioriterade frågan. Att båda länderna också konkurrerar om den libyska oljan gör inte konflikten mindre.

Inte heller i Syrien, den andra av de två akuta konflikterna i Europas närhet, har EU eller Nato haft någon roll alltsedan kriget inleddes för snart nio år sedan. Enbart enskilda länder som USA, Storbritannien och Frankrike har varit engagerade och när USA drog sig ut från Syrien under 2019 lämnades fältet fritt för andra. Just nu är Ryssland och Turkiet de två stora aktörerna med ibland sammanfallande och ibland motsatta intressen.

Nedgång i förtroende för Nato

Det var inte mer än förväntat att Nato, efter president Trumps uttalanden om att sätta villkor för uppfyllandet av artikel 5-stödet, skulle tappa i förtroende hos de egna medlemmarna. Dessa började i stället fokusera på de stater som man i en problematisk situation skulle kunna söka stöd hos, samtidigt som beroendet av USA har gjort att de försöker att fortsatt ha en god relation till landet.

En ytterligare händelse var tidskriften The Economists intervju under hösten 2019 med president Macron, i vilken presidenten beskrev Nato som ”hjärndött”. De flesta Natoländer såg detta som ett grovt övertramp och som ett utspel som knappast gagnade den nödvändiga sammanhållningen inom organisationen. En mängd politiker, däribland Angela Merkel, uttalade sig och försäkrade att Macron hade fel. Den sammanlagda effekten av Trumps och Macrons utspel har emellertid, enligt Pew Research Center, blivit att förtroendet för Nato och för de gemensamma försvarsförpliktelserna sjunkit starkt i flera av de större medlemsländerna som Frankrike, Tyskland och USA. Samtidigt har också viljan sjunkit att själv ställa upp om ett annat medlemsland skulle anfallas.

EU:s storlek och beslutsförmåga

Ett stort problem för EU anses ligga i dess storlek, som länge av vissa setts som ett problem för den europeiska integrationen. Förslag har lagts fram om att dela in länderna i olika grupper enligt mönster som t ex koncentriska cirklar, där försvarsintegration, euromedlemskap etc skulle kvalificera för en plats i de inre cirklarna. En liknande idé är tanken på integration i olika hastigheter (multi-speed cooperation), enligt vilken länder skulle röra sig mot allt större integration men i olika fart. På den senaste tiden har liknande idéer på nytt fått aktualitet, men nu talas det i stället om att EU:s storlek kombinerad med regeln om enhällighet i beslutsfattandet är ett problem för EU:s beslutsförmåga och därmed EU som aktör.

Ett sätt att minska problemet med att få en stor organisation att fungera är genom delegering.  Ett exempel på det inom EU är Iranförhandlingarna, som avslutades 2015 efter 12 års arbete, där Frankrike, Storbritannien och Tyskland representerade organisationen. Ett närmare samarbete har också alltid ägt rum mellan de största länderna (Frankrike, Storbritannien och Tyskland), även om det inte varit officiellt – mycket därför att de små länderna, vid de tillfällen då de sett tecken på sådant, har protesterat högljutt.

Ambitioner hos medlemsländer

De stora länderna för oftast en egen politik vid sidan av den som de har inom organisationerna. Det kan t ex gälla relationer till tidigare kolonier. Det är också de stora som har svårast att finna sig i att vara en vanlig organisationsmedlem.

Traditionellt har Frankrike varit det land som oftast argumenterat för nödvändigheten att skapa en ledargrupp i EU, bestående av de större länderna. När Emmanuel Macron 2017 valdes till president sträckte han genast ut handen till Tyskland i avsikt att dessa två länder skulle utgöra kärnan i en sådan grupp, samtidigt som han lanserade ett antal förslag för ett närmare europeiskt samarbete. Det tyska svaret blev emellertid inte det förväntade, mycket beroende på att de franska förslagen sågs som kostnadskrävande och att detta framför allt skulle drabba Tyskland. Av hänsyn till Frankrike och Macrons känsliga position (en svag ekonomi, de gula västarnas våldsamma protester och hotet från Marine Le Pens parti), har dock Angela Merkel, om än sent och i begränsad omfattning, gett sitt stöd till franska förslag. Det gällde t ex deltagandet i det franska European Intervention Initiative (EI2) en interventionsstyrka med fokus på Afrika. Tyskland såg inledningsvis initiativet som alltför inriktat på franska intressen och var inte heller positivt till att det inte hade någon koppling till EU men valde till slut att ingå i EI2.

Frankrike tar nu ibland på sig att föra EU:s talan. Det har t ex gällt ett besök i Kina, kontakter med Iran och speciellt beträffande Rysslandspolitiken. Bl a i den omtalade intervjun i The Economist uttalar sig president Macron för att relationen mellan Europa och Ryssland bör ”i grunden nyskapas”. Han förordar en ny säkerhetsarkitektur i Europa som ska inkludera Ryssland och påtalar oförutsägbarheten hos USA och Kina. En del av denna nya Rysslandspolitik var att vid sidan av de s k Normandiesamtalen (mellan Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike) genom enskilda samtal med president Putin försöka komma närmare en lösning av Ukrainakonflikten. Förutom en mindre fångutväxling har hans politik emellertid inte lett till något.

Den franska politiken kan förklaras på flera olika sätt. Till en del bottnar den säkert i besvikelse över att Tyskland inte som förväntat har omfattat de franska förslagen med mer entusiasm. Frankrike upplever därutöver att EU:s säkerhetspolitik i Afrika nu är alltför svag med tanke på alla de hot som har sin rot i afrikanska problem. Den tycks också vara relaterad till franska ambitioner. Som president Macron påpekat har Frankrike nu, när Storbritannien lämnat EU, en unik ställning i EU som det enda land som har kärnvapen och en plats i FN:s säkerhetsråd och han ser därigenom att Frankrike har ett speciellt ansvar för världens säkerhet.

Brexit

Även Brexit tycks få som effekt att EU:s organisationsstruktur försvagas. När Storbritannien förklarade att man ville lämna EU upplevdes det av många medlemsländer som en fördel för den säkerhetspolitiska integrationen, som britterna var negativa mot. Att Storbritannien inte längre lade in sitt veto ledde också till att enighet snabbt kunde nås om den globala strategin. Detta betydde emellertid inte att EU:s övriga medlemmar på något sätt ville se ett större avstånd till Storbritannien i säkerhetspolitiska frågor. Såväl Tyskland som Frankrike har förnyat sina bilaterala avtal med britterna och många länder söker nu nya sätt att samarbeta med Storbritannien. Ett exempel på ett pågående samarbete mellan Storbritannien och ett antal länder i norra Europa som nu fått ännu större vikt än tidigare är den brittiska Joint Expeditionary Force (JEF), som visserligen har en roll inom Nato men också en annan och mer självständig roll som snabbinsatsstyrka.

European Security Council

Förslaget om en ny form av europeiskt samarbete, kallad European Security Council, har många fördelar men också vissa nackdelar. Ursprungligen är det ett franskt förslag, men det har också fått ett (om än vagt) tyskt stöd. Tanken är att en grupp bestående av ett mindre antal länder skulle kunna fatta snabbare beslut än vad som nu är fallet när 27 länder enhälligt ska stå bakom dem. Därmed skulle man slippa det nuvarande problemet att ett eller flera mindre länder stoppar ett förslag, antingen för att de själva har annan åsikt eller för att Ryssland och Kina på olika sätt förmått dem att blockera eller urvattna beslut. En ytterligare fördel är att även länder utanför EU, och framför allt Storbritannien, skulle kunna ingå i en sådan grupp. För de två förslagsländerna innebär det givetvis också att de själva skulle få ett betydligt större genomslag än vad som är fallet nu. För de franska ambitionerna skulle det därutöver ha fördelen att en kraftfull grupp inte inkluderar USA.

Som förslaget beskrivits här skulle det bli mycket svårt att genomföra, eftersom de allra flesta mindre länder med säkerhet skulle rösta mot det. Visserligen är de flesta eniga om att beslutsfattande bland de 27 är svårt och att det vore mycket bra att på något sätt inkludera Storbritannien i samarbetet, men att ge en mindre grupp med (gissningsvis) stora länder så stor makt är knappast acceptabelt. En del skulle nog också uppleva att en grupp av denna typ underminerar såväl EU som Nato.

Förenliga intressen?

En rad problem för EU, och i viss mån Nato, har beskrivits ovan, för vilka det är svårt att se en lösning som skulle kunna tillfredsställa alla medlemsländer. Framför allt är det två principer som står emot varandra: å ena sidan beslutsmässighet/aktörskapacitet och å den andra sammanhållning. Båda är nödvändiga. Det innebär att de länder som eftersträvar ett handlingskraftigt EU genom att en elit håller i rodret måste inse att ett sådant EU kan stå utan stöd från de medlemsländer som inte haft möjlighet att påverka besluten och som därför väljer att inte följa dem. Samtidigt måste andra inse att kompromisser i EU:s beslutsfattande kan vara nödvändiga. Ett sätt att lösa problemet med beslutsfattandet som stöds av en del länder skulle kunna vara att fatta fler beslut genom kvalificerad majoritet i stället för full enighet, men även andra förslag finns på bordet. I slutändan borde det vara i allas intresse att hitta en lösning på problemet.

Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Gästinlägg: Det svenska ubåtskriget – en recension

Foto: Försvarsmakten/12.Hkpdiv


Detta gästinlägg är författat av Överstelöjtnant (PA) Per Andersson.

Andersson verkade de sista 20 åren av sin aktiva karriär inom underrättelseområdet. Han arbetade bland annat i den marina analysgruppen och biträdde både Ubåtskommissionen 1995 och Ubåtsutredningen 2001 med underlag i ubåtsfrågan. Efter pension ingick han också i FOKK särskilda arbetsgrupp om undervattensverksamhet riktad mot Sverige.

Artikeln är ursprungligen publicerad i TiS nr 1/2020.

För övrigt kan noteras att bokpubliceringen föregicks av ett arrangemang på Armémuseum den 22 oktober 2019 som gick under titeln "Samtal: Ubåtsmysteriet". Värt att notera är att förutom Ola Tunander så deltog även Mattias Göransson som är författare av "Björnen kommer" även den en extremt märklig bok, där han menar att "masspsykologiska mekanismer" skulle ligga bakom de senaste decenniernas ubåtsjakt.....!

Evenemanget gick i princip ut på att skapa en bild av löjets skimmer över ubåtsfrågan. Tunander hävdade sin vana trogen att ubåtarna var från väst, Göransson hävdade som vanligt att några ubåtskränkningar inte har existerat, och förläggaren gjorde en ansats att, om än något mer subtilt, försöka påvisa att Ryssland nog inte hade någon sådan kapacitet vid den aktuella tiden....

En mycket märklig tillställning, där amatörer argumenterade som om deras linje vore sanningar, och där experter som har kunskap och kompetens inte alls fanns med som talare. Ett exempel på en sådan lämplig talare är Nils-Ove Jansson som även han släppt en bok (Omöjlig ubåt) i frågan.

Men å andra sidan har fakta och kompetens aldrig kunnat övertyga konspiration. Det är sedan gammalt och är gällande inom i princip samtliga debattdomäner.

Av den anledningen finner jag det synnerligen viktigt att även experter får komma till tals och bli publicerade, och därför återpubliceras Anderssons artikel här.

/ Skipper
------------------------------------------

Ola Tunander har utkommit med en ny bok ”Det svenska Ubåtskriget” på Medströms Bokförlag. Detta är den fjärde boken i detta ämne som författaren har publicerat. Boken är upplagd som en forskningsrapport och omfattar 415 sidor, inkl. en omfattande notapparat på 38 sidor.

Bokens innehåll:

Den genomgående tesen i den nu föreliggande boken, och till del även i de tidigare böckerna, är att det är västmakterna som har kränkt Sverige under hela Kalla Kriget och även tiden därefter. Detta skall ha gjorts i en hemlig samverkan med ett mindre antal svenska marinofficerare med hög ställning och placering. Dessa skall ha haft direktkontakter med sina motsvarigheter i olika västländer såsom dåvarande Västtyskland sedermera Tyskland, Storbritannien och USA. Detta har i boken kallats den Svenska Dubbla Staten. Dessutom skall verksamheten ha skett bakom ryggen på Sveriges politiska ledning och därtill ha pågått i många år.

Västmakterna, och då främst Storbritannien och USA, ska dessutom i sina hemliga operationer ha utnyttjat olika typer av bl.a. mindre italienska ubåtar vilka transporterats dolt i modifierade tank- eller lastfartyg och i vissa fall på däck på större brittiska ubåtar.

Ola Tunander framför i boken, i likhet med tidigare inlägg i debatten under flera år, tesen om att det var italienska Cosmos ubåtar och dykartransporthjälpmedel som användes av USA för kränkningar av vårt sjöterritorium. Detta för att USA:s egen inblandning och ledning av undervattensoperationerna mot Sverige under 1980 talet inte skulle avslöjas om de upptäcktes. Ubåtarna skulle användas bland annat för att lägga ut och serva ett stort hemligt hydrofonsystem vilket skulle ha lagts ut av USA i svenska vatten längs östersjökusten.

Sovjetunionen, och sedermera Ryssland, ska också till viss del ha kränkt Sverige, men bara på territorialhavet och aldrig på inre vatten i våra skärgårdar.

Recension:

Inledningsvis bör nämnas att Ola Tunanders deltagande i Ubåtsutredningen under Rolf Ekéus endast bestod av en kortare period inledningsvis. Han utgick ur utredning under maj 2001 och var således inte med till slutet av Ubåtsutredningen. MUST fick uppgiften att informera Ubåtsutredningen inom olika områden där särskild hög sekretess rådde. Vid dessa föredragningar i utrednings inledning fick inte Tunander närvara då han inte var säkerhetsklassad för denna informationsnivå. Ola Tunanders medverkan i och påverkan på Ubåtsutredningens rapport ”Perspektiv på ubåtsfrågan”, SOU 2001:85, var således betydligt mindre än det framställs i boken.

Boken har så komplext innehåll att jag bedömer att det bara är en relativt liten krets personer som kan tillgodogöra sig helheten och till fullo förstå vad det är författaren skriver om då det i stor utsträckning handlar om namngivna personer som troligen är okända för flertalet. Om läsaren inte är insatt över huvud taget i debatten kring undervattensverksamheten som genomförts mot Sverige under Kalla Kriget, är det svårt att få ett sammanhang av det som skrivs i boken.

Efter Kalla Kriget har mycket ny information kommit fram om Sovjetunionens krigsplanläggning och sovjetiska operationer mot. bl.a. Sverige. Flera högre namngivna f.d. officerare har erkänt att ubåtsoperationer genomförts mot Sverige. Tidigare hemlig sovjetisk undervattensmateriel, farkoster och dykare, har identifierats av observatörer i svenska vatten. Inte något av detta har Tunander tagit upp i sin bok, trots att källorna finns förtecknade i notförteckningar och referenser som publicerats av Bengt Gustafsson, Emil Svensson och Nils-Ove Jansson.

Jag kommer nu att kommentera några av de teser Tunander framför:

Ubåtarna kom från väst

I boken berörs att både Ubåtskommissionens rapport ”Ubåtsfrågan 1981 – 1994” från 1995 och Ubåtsutredningen 2001 skrivit att även ubåtar från väst kan ha varit inne på svenskt vatten.

Under Ubåtsutredningens arbete ställde utredaren Rolf Ekéus ett antal muntliga frågor till MUST angående en eventuell koppling till Väst till den marina analysgruppen, MAna, som tidigare var en del av MUST. Frågorna relaterade till av utredaren (genom ambassadör Mossberg) funna dokument.

MUST avgav efter utredning av de ställda frågorna ett svar till Regeringen genom en hemlig skrivelse i november 2002 där man förtecknade de åtta observationer (rapporter) som skulle kunna tyda på att det var en västlig undervattensfarkost som observerats. Som jämförelse kan det vara värt att nämna att det i marina analysgruppens arkiv fanns mellan 4000 – 5000 olika rapporter.

Dessa fåtal rapporter vilka eventuellt skulle kunna vara kopplade till väst, har varit som en magnet för olika forskare och debattörer varför jag från Regeringskansliet begärde ut Försvarsmaktens skrivelse. Jag fick ut handling med något maskerad text, inklusive den tidigare kvalificerat hemliga handlingen.

Jag tar i denna recension upp en av dessa händelser eftersom den lyfts fram både av Tunander och av andra författare som ett så kallat bevis på västlig kränkning.

Den 10 februari 1982 observerade en anställd vid Utö skjutfält vad han uppfattade vara en ubåt på långt avstånd öster om Utö. Han observerade föremålet under ca 5 minuter. För att få en bättre observationsplats åkte han sedan i sin bil till Hamnudden. Bilresan tog cirka 15 minuter. När han kom fram kunde han inte få syn på det föremål han tidigare sett. Han körde då till säkerhetschefen för skjutfältet och berättade vad han sett. Ingen rapportering skedde denna dag till Ostkustens Örlogsbas vilket annars var brukligt i sådana här sammanhang. Säkerhetschefen mindes inte att han ens blev informerad om händelsen när han senare utfrågades.

Vid ett kontakt- och informationsmöte som representanter från ÖrlB O hade med boende på Utö den 18 februari, d.v.s. 8 dagar efter observationen, kom observatören fram till en av officerarna och berättade vad han hade sett. Efter det gjordes en kompletterande telefonutfrågning den 22 februari.

Vid utfrågning av observatören framkom att observationsavstånder var ca 4000 meter och att kikare användes. Farten bedömdes till 2-3 knop. Det var disigt och det var spridd drivis i området. Skrovet uppfattades som mörkt med en vit text på tornsidan. Texten kunde inte tydas då avståndet var för stort. Förskeppet var längre och låg högre än akterskeppet. Mitt på fördäck fanns ett långsmalt föremål som kanske kunde vara en person. Inga master kunde observeras. Tornets överkant var obruten liksom framkanten och tornets akterkant övergick ungefär halvvägs till en utbuktning och slutade halvvägs på akterdäck. Tornet var placerat långt akterut. Föremålets längd bedömdes vara ca 50 meter. En skiss bifogades rapporten som upprättades vid ÖrlB O.

Av den beskrivning som gjorts bedömde handläggaren på örlogsbasen att det inte kunde vara en ubåt från WP då utseendet mer liknade en västtysk ubåt och man registrerade handlingen som kvalificerat hemlig.

Kommentarer: I efterhand har mycket arbete lagts ner på denna observation. Ett observationsavstånd på 4000 meter i disigt väder är väldigt stort, även med kikare. Praktiska prov har gjorts om man kan utskilja en person på detta avstånd med kikare i en disig omgivning. Om det skulle varit en person på däck på en kränkande ubåt i övervattensläge är den allmänna uppfattningen att man skulle haft mycket hög beredskap att snabbt dyka om exempelvis en av försvarets helikoptrar skulle dyka upp. Att då ha en person på däck skulle försinka en sådan åtgärd. Vid kontroll med SMHI var lufttemperaturen vid tillfället plus 0,8 grader vilket också skulle kunna medföra att däcket var halt. Man gick ju också i spridd drivis.

Vad som är ännu mer märkligt, vilket inte framgår av utfrågningsprotokollet, är att den skiss som har ritats av föremålet som bedömdes vara en ubåt inte har ritats av observatören utan av utfrågaren eller en medhjälpare till honom. Enligt vad som framkommit hade observatören sagt att han var dålig på att rita. Föremålet observerades i bäring 143° och uppgavs ha en kurs på 100°. Kursen stämmer väl med det som utritats i ett bifogat sjökortsavdrag. Skissen på hur föremålet uppfattades är ritad i tvärskurs i förhållande till observatören. Med den angivna bäringen och den inritade kursen skulle aldrig observatören kunna se föremålet som det har framställts och inte heller kunnat bedöma längden till 50 meter. Han ser ju föremålet snett akterifrån i ca 35° vinkel!

Det har i efterhand bedömts att det inte ens är säkert att det är en ubåt som har observerats. Det kan möjligen vara en W-ubåt med sin väl synliga Fez-hydrofon på fördäck som tillfälligt under framfart går upp i mellanläge för att passera ett grundare område.

Med detta exempel vill jag visa att det som av flera författare bedömts som ett av de bästa bevisen på att en västubåt observerats på svenskt sjöterritorium inte håller vid en närmare kritisk granskning.

Det förtjänar här att påpekas att samma slags kritiska granskning var rutin vid arbete med inkomna rapporter om befarad främmande uv-verksamhet.

De italienska Cosmos ubåtarna

Onekligen fantasieggande tes som Tunander framför, men den svenska underrättelsetjänsten kände väl till Cosmos systemet. Bl.a. hade två marinofficerare skickats till Italien kring 1988, när undervattensverksamheten mot Sverige var av stor omfattning, och besökte då fabriken. Ledningen på fabriken var mycket vänlig och tillmötesgående och de fick se allt de ville, även inne i farkosterna och även fotografera de olika modellerna.

Underrättelsetjänsten hade med andra ord en mycket god uppfattning om de italienska mindre ubåtarnas och dykarfarkosternas kapacitet. Italienska Cosmos-farkoster har enligt min uppfattning inget att göra med undervattenskränkningarna av Sverige under Kalla Kriget.

Amerikanska hydrofoner i Östersjön

Ola Tunander skriver att en överenskommelse gjorts mellan USA och Sverige i slutet på 1960- talet om utplacering av hydrofonbojar längs den svenska kusten för att kunna täcka den sovjetiska ubåtsverksamheten i Östersjön. Av politiska skäl kunde man inte ansluta dessa med kablar iland på samma sätt som med SOSUS systemet utanför Norge. Hydrofonerna skulle ha placerats ut i ytterskärgården eller på öppet hav. De fungerade enligt knapphändiga uppgifter så att den insamlade information lagrades och att sedan informationen sändes, via en antenn som kom upp till ytan, med komprimerad snabbsändning till flygplan över Östersjön. Batteribyten och utbyte av bojarna skedde med hjälp av de italienska små ubåtarna som berörts tidigare. Hydrofonbojarna skulle varit i bruk under hela 1970- talet.

Kommentarer: Några belägg för detta påstående som Tunander gjort finns inte utöver de källor han hänvisar till. Det viktigaste argumentet som fäller denna tes är att utan en optisk kontroll av ytan, dvs. ett säkerställande av om det är en undervattensfarkost eller ett övervattenfartyg som orsakar en registrering i hydrofonbojen, är bojens inspelade information utan värde. Därutöver kan anföras att insatsen att under många år hålla liv i ett stort antal utlagda hydrofoner vilka skulle kräva ideliga batteribyten med hjälp av små ubåtar vilka skulle forslas dolda till Östersjön för detta arbete, är ett mycket komplext och omfattande logistiskt arbete. FRA skulle på ett tidigt stadium ha uppmärksammat alla dessa snabbsändningar. Vår militära och civila luftrumsövervakning hade även följt och uppmärksammat de flygningar vilka skulle ha tappat av bojarnas information. Trovärdigheten i denna tes är i princip obefintlig.

Den ”svenska dubbla staten” och nätverket till den ”amerikanska djupa staten”

I kapitel 13 kommer Tunander in på det som juridiskt skulle kunna betecknas som landsförräderi, om det var rätt. Tunander påstår att den svenska inflytelserika eliten, främst inom marinen, inte litade på sina egna politiker utan hade ett närmare samarbete med amerikanarnas och britternas mariner och underrättelsetjänster. Samarbetet med svenskarna om ubåtsintrången var en fråga för ”Navy - to - Navy” medan det politiska Sverige hölls utanför.

Viceamiral Bror Stefenson utpekas som den svenska förbindelseofficeren till britterna. Flera svenska officerare ska ha bekräftat för Tunander att han under kränkningen i Hårsfjärden 1982 ingrep och släppte ut ubåtarna samt begränsade våldsanvändning genom eldförbud för minsystemen.

Enligt Tunander har en tidigare svensk marinofficer uppgivit att det var minst 20 personer, främst från marinen, inblandade och att dessa var införstådda med att med att det var västliga ubåtar som var inne på svenska vatten.

Viceamiral Per Rudberg är också en av de som utpekas som misstänkt för otillåtet västsamarbete av Tunander.

Konteramiral Göran Wallén uppges ha varit inblandad i förnekande av vissa uppgifter och mörkläggning.

Kommentarer: Inga av de påståenden avseende ovan nämnda personer som Tunander gör i boken är annat än en slags redogörelse för rykten, obekräftade uppgifter vilka inte styrks av namngivna källor. Därmed har de ingen relevans i verkligheten eller i sammanhanget. Dessa rykten, på gränsen till ärekränkande, använder Tunander för att de synes styrka hans övriga teorier. Att Sverige har militära kontakter med ett antal olika länder är och har varit sanktionerat av våra olika regeringar under lång tid. Alla länder har olika typer av samverkan inom olika områden. Tidigare fastställde regeringen på regelbunden basis vilka länder Sverige fick ha samverkan med och detta sker sannolikt fortfarande på samma vis.

ÖB utredningen mars 2000

Då uppgifter om eventuell otillåten samverkan med utländska mariner togs upp i olika media, och även berörde eventuell otillåten samverkan med örlogsfartyg från väst under örlogsbesök i Sverige där formella regeringsbeslut synes ha saknas, tillsatte dåvarande ÖB Owe Wiktorin i mars 2000 en utredning för att gå till botten med dessa påhopp mot Försvarsmakten. Den tidsperiod som skulle granskas var1960-, 1970 och 1980 talet. Frågor som skulle besvaras var om uppgifterna i media kunde bekräftas eller inte, samt om den svenska marinen under den angivna tidsperioden träffat överenskommelser med andra länder om samarbete. Här skulle också i så fall ansvarsfrågan belysas. Utredningen skulle också se över om det gällande regelverket var täckande och fungerade korrekt. Utredningen skulle även granska de uppgifter som framförts av USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger och av några andra utländska höga funktionärer om att det fanns en överenskommelse om att Nato skulle testa den svenska beredskapen genom att med ubåtar tränga in på svenskt territorialvatten.

Utredningen intervjuade ett 30-tal personer, de flesta i hög befattning, vilka lämnade uppgifter om sina eventuella kunskaper om otillåten samverkan, mm.

Utredningens resultat:
Beträffande Weinbergers uttalande kommer utredningen fram till att detta var en i det närmaste osannolik tanke vilket det inte fanns något som helst stöd för. Vissa uppgifter gör gällande att Caspar Weinberger missuppfattat frågeställningen som gjordes under intervjun i svensk TV. Även de andra högre chefer som Tunander använder som viktiga informationslämnare har av andra svenska myndighetsrepresentanter tillfrågats om de uttalanden som de uppges ha gjorts och då svarat att det föreligger missförstånd och att de inte vidare vill diskutera dessa frågor.

Beträffande kontakterna mellan den svenska marinen och västmakternas mariner har utredningen kommit fram till att dessa sedan länge varit upparbetade och berört erfarenhetsutbyte om den tekniska utvecklingen, materielbeställningar och utbildningsfrågor.

Öppenheten på ömse sidor tycks ha varit betydande. Några direkt operativa samverkansfrågor har inte kunnat konstateras och att inga sådana förberedelser har gjorts. Inte ens på hög nivå har några överenskommelser med något Natoland kunnat beläggas.

Kommentar: Således fann ÖB utredningen i sin rapport till Regeringen ingen grund för att ovan nämnda uppgifter i media skulle vara sanna.

Forskarvärldens uppfattning

Vad anser då forskarvärlden om Tunanders teser? Olika på området erkänt kunniga forskare har under många år haft kritiska synpunkter på hur och med vilka metoder som Tunander bedriver sitt arbete. Flera av dessa dömer i princip helt ut Tunanders teser som rena konspirationsteorier (1) med liten förankring i verkligheten. Även den finske forskaren Ralph Lillbacka (2) är starkt kritisk till Tunanders forskning.

Slutord

Ola Tunanders nya bok Det Svenska Ubåtskriget är en så kallad forskningsrapport med källhänvisningar, referenser, mm. Innehållsmässigt bygger dock stora delar av boken endast på konspirationsteorier och hörsägen av olika slag. De toppkällor på hög nivå från USA, Storbritannien och andra länder som Tunander hänvisar till skulle med stor sannolikhet kunnat lagföras i respektive land om de uppgifter de lämnat till en obehörig utlänning skulle stämma. Att ansvariga chefer öppet för en svensk forskare skulle delge detaljer om det egna landets eventuellt hemliga operationer och eventuellt hemliga samverkansavtal med Sverige, är inte trovärdigt. Även i USA och Storbritannien finns det mycket strikta regler när hemliga dokument kan frisläppas, och då ofta med strykningar av källor och personnamn, mm.

Boken är mycket svårläst och det är nog bara vissa äldre officerare och forskare som kan tillgodogöra sig innehållet. Det olyckliga är om yngre generationers militärer, och givetvis även civila, tar bokens innehåll som en sanning om vad som hände under den tidsperiod boken täcker. Ett nödvändigt sätt att motverka detta är att Försvarsmakten både internt och externt tydligt informerar om historiken i den undervattensverksamhet som under många år pågått mot Sverige.

Två saker är mycket anmärkningsvärda i denna bok som dessutom gör anspråk på att vara en forskningsrapport.

1 Ignorerandet, ifrågasättandet av de föreliggande tre svenska statliga offentliga utredningarnas resultat i denna fråga. (1983, 1995 och 2001 års utredningar.)

2 Påståendet att höga marinofficerare skulle ha gått bakom ryggen på regeringen och konspirerat med utländsk makt.

När svenska officiella statliga utredningar och svenska höga marinofficerares trovärdighet ifrågasätts för att man istället ska tro på en enskilds forskares konspiratoriska teser och vars forskning dessutom starkt har ifrågasatts, då måste man reagera starkt. Tunander ifrågasätter ju på detta sätt hela strukturen av hur ledningen av Sverige som ett öppet demokratiskt samhälle fungerar. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att Tunanders forskningsmetoder inte är vetenskapliga och att kontrollerbara källor i stort saknas.

Tunanders bok och hans olika teser kan i bästa fall betraktas som en slags fiction med ringa förankring i det som verkligen inträffade under åren av undervattenskränkningar. Boken Det svenska ubåtskriget har lågt läsvärde!


1) Debattartikel i Expressen, 9 dec. 2007 kl. 08.36,
av Fredrik Bynander, Magnus Pettersson och Jerker Widén.
2) Intelligence and National Security, 11 Feb. 2014 http://www.tandfonline.com/loi/fint20


Skam eller insikt och utveckling – vilket förhållningssätt ska vi välja?

Skambelagt transportmedel! Vilka konsekvenser kan bli följden? Foto: Shutterstock.com

Ett sedan något år ofta förekommande ord i media är ”flygskam”, med koppling till miljödebatten. I Sverige, bör jag tillägga, för diskussionen förs på ett annat sätt i de flesta länder som vi normalt jämför oss med. Grundsyftet är gott, d v s vi behöver reducera utsläppen av klimatpåverkande växthusgaser.

Men är det rimligt att skambelägga en företeelse som utgjort grunden för globaliseringen och därtill kopplad utbredd handel, kulturutbyte och välståndsökningar i merparten av jordens länder?

Sveriges befolknings flygresande står för ca en promille av de totala utsläppen från flyg, men per capita är det klart högre än det globala genomsnittet. Hela den svenska ökningen kommer från utrikesflygandet, som ökat med nästan 3 % per år, medan vårt inrikes flygresande snarare minskat något. På grund av den kraftigt ökande rörligheten hos befolkningen i Asien och Afrika ökar dock det totala flygandet ännu mera, med ca 4 % per år. Således ser vi idag en ökning av antal flygresor och deras utsläpp som ligger långt över vad det totala svenska flygandet genererar. Ett drastiskt men ensidigt svenskt skam-drivet flygstopp skulle således få en ganska liten effekt.

Men ett sådant argumenterande kan anses vara ihåligt, eftersom ”droppen urholkar stenen” och ”någon måste visa upp goda exempel för andra”. Mina motargument har dock en helt annan utgångspunkt, som förhoppningsvis också förklarar mitt rubrikval som ett relevant ämne i denna försvarsanknutna blogg.

Ordet skam är – i ett psykologiskt perspektiv – förlamande. Och förlamning innebär att stänga av kraften att utveckla. Det motverkar förmågan att vara kreativ, som är en av människans främsta egenskaper för att förändra. Självklart ska även vi förändra vårt beteende, flyga med förnuft, äta mera närodlat, energieffektivisera med mera, men fundamentalism är sällan en lösning. Det finns andra kraftfulla redskap om vi verkligen vill påverka utvecklingen. Naturvetenskap och teknik har i alla tider erbjudit fantastiska redskap för att skapa bestående förändring.

Sverige är idag en högteknologisk nation, med framgångsrika företag och en stor innovationskraft. Det finns många orsaker till det senare, där ett öppet samtalsklimat, fri universitetsutbildning, stor tilltro till och omsorg om individen samt en väldigt exportberoende handel, har lett fram till att vi bl a ligger bland världens tio främsta nationer vad gäller flygteknik- och flygmotorkompetens – militärt bland de fem främsta. Inom vissa områden är vi världsledande och detta har resulterat i ett mycket högt anseende i internationella flygtekniska sammanhang. Nya generationer flygplan och flygmotorer tas ofta fram i stora internationella utvecklings­program, där några av de tydligaste målen är bränslesnålare, tystare och mindre klimatpåverkande flygsystem. Det utvecklas också nya bio­bränslen och efterhand kommer eldrivet flyg att bli en verklighet, i alla fall för korta flygtransporter. I dessa sammanhang efterfrågas ofta svenskt kunnande och svenska företags medverkan. Denna kompetens är redan idag med och påverkar utformningen av framtida flygplans- och framdrivnings­teknologier, hand i hand med svensk framstående forskning kring nya material och produktions­teknik. Flygsektorn påverkar således även andra kvalificerade utvecklingsområden i landet.

Men om flyg blir ett skällsord faller mycket av attraktionskraften för ungdomar att satsa på flygteknisk högre utbildning och forskning. Utan tillströmning av nya kompetenta medarbetare minskar konkurrenskraften hos de svenska flygföretagen, där Saab och GKN Aerospace (tidigare Volvo Aero) är de största. Då upphör efterhand möjligheten att ta positioner i de stora internationella programmen och därmed att låta den smarta svenska innovationskraften bidra till att uppnå flygets högt satta och mycket ambitiösa klimatmål. Och satsningar på framställning av biobränsle för flyget förutsätter att det finns underlag och statlig ambition för flygtrafik över hela landet och med en rimlig volym.

Om intresset för flygteknik generellt minskar i Sverige försvåras också företagens förutsättningar att rekrytera spetskompetens till det militära flygets vidareutveckling. Och stridsflyg är av regeringen utpekat som ett väsentligt, nationellt säkerhetsintresse. När Försvarsmakten inom några år tillförs Gripen E är det med en planerad livslängd på minst 30 år. Under hela den tiden behöver anpassningar ske till omvärldens teknikutveckling och då behövs spetskunniga ingenjörer hos Saab och deras underleverantörer. GKN i Trollhättan fick alldeles nyligen beställning på att ta hand om tekniskt stöd och underhåll även för den nya motorn i Gripen E. Det innebär även där behov av kvalificerad kompetens under flera decennier framöver, i detta fall inom flygmotorområdet. Genom smarta lösningar på tekniska utmaningar kan även de militära stridsflygplanen göras snålare, renare och tystare när så behövs (men be dem inte flyga tyst och sakta när de väl ska göra insatser i en skarp situation!). Och både Saab och i väldigt hög utsträckning GKN är viktiga spelare även för civila flygsystem.

Därmed har jag kommit till det ämne som jag brukar prioritera i KKrVA blogg, nämligen vikten och behovet av kompetens, forskning och teknikutveckling. Det är en förutsättning för att bevara vår självständighet och förmåga att anpassa våra system (militära såväl som civila) till våra egna behov, även när omvärlden blir otrevlig. Så min uppmaning är att se längre än till att uppfatta flyg och flygande som något negativt! Flyg har varit, och kommer att förbli, en förutsättning för just-in-time-leveranser av människor, färskvaror, mediciner m m. Genom att fortsätta vara en viktig aktör i den flygtekniska utvecklingen kan Sverige bidra till att göra flyget, såväl det civila som det militära, mindre klimatpåverkande och till nytta för världens växande globala handel och transportbehov samt trovärdigt i en säkerhetspolitisk kontext.

I den just utgivna strategiska agendan, NRIA Flyg 2020 (tillgänglig på nätet på innovair.org/nria2020) finns intressanta fakta kring modern flygteknik och hur den utvecklas för att stödja ett hållbart samhälle.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA.

Vikten av ta striden in på djupet

Strid med kvalificerade jägarförband på djupet av angriparens operationsområde kan ge mycket stor effekt. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

av Johan Althén och Joakim Ericson

Vi har under de senaste veckorna följt inläggen om det glesa stridsfältet varvid detta blir ytterligare ett inlägg i debatten.

I skrivande stund genomförs en studie, för hur Arméns strid på djupet ska föras i framtiden, under ledning av chefen för Norrbottens regemente och med sekreterare ur Arméns jägarbataljon. Vi avser i detta inlägg inte att förekomma detta arbete, utan snarare belysa vikten av att planera för och hantera djupet.

Djupets betydelse har visat sig på flera sätt under de senaste hundra åren och Sverige har under den tiden planerat för och hanterat detta på olika sätt. Men dagens läge avseende den svenska Försvarsmakten gör djupet som begrepp än mer aktuellt.

Det moderna stridsfältet kommer, som flera av tidigare inlägg belyst, vara glest med ett stort djup. Till det kommer, enligt Försvarsmaktens Perspektivstudie, den framtida konfliktmiljön att omfatta ett bredare spektrum av aktiviteter, där gränsen mellan krig och fred kommer att suddas ut samt att de framtida konflikterna bedöms bestå av stora delar icke-linjär krigföring. Till detta bedöms, genom den tekniska utvecklingen, tidsförhållanden minska och rumsförhållanden öka.[1]

Perspektivstudien visar alltså på att djupets betydelse bara kommer att öka, i en alltmer komplex konfliktmiljö. Detta innebär att risken framgent är ännu större att motståndarens tillåts styra upp spelplanen och vi riskerar att hamna i en fälla av osäkerhet och passivitet. Det finns med andra ord många utmaningar med ett glest stridsfält och stort djup, men det finns också möjligheter för den som ser och tar tag i dessa. Bland annat medför det glesa stridsfältet, djupet, att även motståndaren sprids ut och en mindre försvarare kan nå effekt genom manöverkrigföring.

Därför argumenterar vi för egen förmåga att, genom operationskonst, hantera djupet i vår egen strid. Försvarsmakten definierar operationskonst som “[…] samordning i tid och rum av tillgängliga militära maktmedel i syfte att uppnå politiska och militärstrategiska målsättningar” där samordningen sker för att hitta synergieffekter.[2] Detta innebär att operationskonsten utövas på och påverkas av både stridsteknisk, taktisk, operativ och strategisk nivå, samtidigt över hela djupet, således det glesa stridsfält. Vi behöver bli proffs på att planera för att även utsätta motståndaren för ett komplext stridsfält med multipla hot.

Den effekt vi vill uppnå är att tidigt få grepp om motståndarens förband och minska dennes anfallskraft innan ett avgörande kan nås. Till det kommer egna förband över ytan och på djupet att innebära att Sverige fortsatt kan hävda eget territorium om eller när stöd/ hjälp utifrån anländer. Det glesa stridsfältet med stort djup måste ingå som en komponent i all planering – vi kan och måste använda det till vår fördel.

Författarna är majorer och genomför det Högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Noter

[1] Försvarsmakten, Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, (2015), s. 26–28.
[2] Försvarsmakten, Operativ Doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2014, s. 15.

Något om signalspaning

Reflektion

I den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020 framkommer en rad olika inhämtningsmetoder främmande makter kan tänkas tillämpa för att att kartlägga verksamheter och infrastruktur av betydelse för Norges säkerhet. De inhämtningsmetoder den norska säkerhetspolisen beskriver är:
  • Underrättelseofficerare stationerade i Norge,
  • Tillresta underrättelseofficerare,
  • Underrättelseofficerare som arbetar under falsk identitet och nationalitet,
  • Användande av den främmande maktens egna medborgare,
  • Rekrytering av agenter med norsk eller utländsk identitet,
  • "Insiders" i norska företag
  • Flyg, fartyg, fordon och obemannade flygande farkoster,
  • Avlysning från mobila och stationära plattformar i och utanför Norge,
  • Datornätverksoperationer mot enheter anslutna till internet,
  • Datornätverksoperationer mot slutna system och
  • inhämtning samt systematisering av öppen information.1

Ur ett historiskt perspektiv går huvuddelen av inhämtningsmetoderna främmande makter antas tillämpa i Norge att känna igen. Vad som får anses vara nytt i sammanhanget är datornätverksoperationer och obemannade flygande farkoster. Troligtvis tillämpar även främmande makter liknande metoder i Sverige som i Norge utifrån vad den svenska säkerhetspolisen öppet publicerat.2 Detta inlägg kommer dock inte avhandla inhämtningsmetoder generellt, om än att det finns ett antal intressanta områden den norska säkerhetspolisen berör, utan enbart fokusera på skrivningen avlyssning frånmobila och stationära plattformar ioch utanför ett land och ytterligare avgränsa till i ett land.

Inledningsvis kommer inlägget fokusera på stationära plattformar iett land. Den norska säkerhetspolisen ger ingen beskrivning på hur begreppet plattform skall tolkas utan ett antagande får göras att en stationär plattform t.ex. utgörs av en byggnad. Ur ett historiskt perspektiv finns sådana exempel från det kalla kriget. Sovjetunionen genomförde signalspaning från ett stort antal av deras beskickningar runt om i världen under det kalla kriget.3USA genomförde som minst signalspaning från dess ambassad i Moskva under inledningen av 1970-talet.4 Eventuellt har även Sverige bedrivit signalspaning från sin ambassad i Finland enligt uppgifter som publicerades 1991,5 huruvida det stämmer förefaller inte klarlagts.

Under det kalla kriget genomförde således ett flertal nationer signalspaning från sina beskickningar runt om i världen. I sak inte olovligt, men troligtvis i gråzonen för vad som kan tolereras i verksamhet vid en beskickning på en annan nations territorium. Det får ses som sannolikt att dylik verksamhet även genomförs i dag på olika nationers beskickningar runt om i världen, vilket t.ex. den amerikanska stängningen av det ryska konsulatet i San Francisco indikerar.6 Dock får utnyttjandet av beskickningar för signalspaning anses utgöra en legitim form av inhämtning, om än i gråzonen för hur diplomatiska beskickningar är tänkt att användas.

Genomförs då någon form av signalspaning från stationära plattformar i Sverige av främmande makter? Vid den svenska säkerhetspolisens presentation av sin årsrapport för verksamhetsåret 2018 framförde de att Ryssland genomför signalspaning i Sverige. Hur denna signalspaning genomförs beskrev inte den svenska säkerhetspolisen.7Däremot får det anses ligga nära till hands att anta, att denna signalspaning genomförs från någon av dess beskickningar på svenskt territorium. Vilket skulle falla in i ett modus operandi som, dels tillämpades av Sovjetunionen under det kalla kriget runt om i världen,8 dels bedrevs 2016, och troligtvis fortsatt bedrivs, av Ryssland i t.ex. Litauen.9

Huruvida någon form av stationär signalspaning genomförts utanför någon beskickning av främmande makter förefaller det ej finnas någon offentlig rapportering om. Dock får det ses som möjligt att främmande makter skulle kunna använda sig av många av de civila lösningar som i dagsläget finns tillgängliga i syfte att skapa ett signalspaningssystem på en annan nations territorium.10Det skulle kunna innebära att radioutrustning utplaceras i t.ex. fastigheter med tillhörande antenner och sedermera fjärrstyrs över internet men även överför den upptagna informationen över internet till den främmande makten som genomför signalspaningen på en annan nations territorium. Dylika kommersiella lösningar finns för privatpersoner i dagsläget, varvid en främmande makt torde kunna utnyttja dessa eller utveckla egna system bestående av de civila komponenter som nyttjas i de tekniska lösningarna vilket i dag finns.11

Givetvis skulle även renodlade statliga signalspaningslösningar kunna tillämpas och utplaceras på olika sätt, för att utgöra en s.k. stationär plattform. I Sten Ekmans bok, Sverige ochFinland under kalla kriget: hemligtmilitärt samarbete, publiceras en intervju med en helikopterförare, enl. den tidigare nämnda författaren, vidden s.k. Flygenhet 66. Denna enhet sorterade under den svenska militära underrättelsetjänsten. Denne helikopterförare hävdar att hanskall ha utplacerat signalspaningsutrustning på ryskt territorium, underen helikopterflygning i Ryssland.12Stämmer uppgifterna, vilket undertecknad ställer sig kritisk till, bör utrustningen utplacerats någon gång under 1990-talet maa. att Flygenhet 66, enl. författaren och journalisten Mikael Holmström,skall avvecklats 1998.13

Vad avser mobila plattformar i ett landfår det antas att den norska säkerhetspolisen åsyftar signalspaningsutrustning placerad på något som rör sig såsom fartyg, fordon och luftfarkost. Återigen ur ett historiskt perspektiv förefaller Sovjetunionen och som minst andra Warszawapakts länder under det kalla kriget tillämpat sig av fordon för att genomföra signalspaning på andra nationers territorium.14Ett exempel på detta är den överenskommelse som upprättades efter andra världskrigets slut och kom att gälla under det kalla kriget, att de allierade ockupationsmakterna kunde genomföra rekognosering i respektive ockupationszon i Tyskland. Detta kom bl.a. leda till att personbilar utrustades med signalspaningsutrustning.15Vad avser personbilar kan dessa ev. även använts för signalspaningsoperationer i Sverige under det kalla kriget.16

I ett svenskt perspektiv under det kalla kriget får den s.k. "TIR-trafiken" med lastbilar anses utgöra ett ev. exempel på möjlig signalspaning på svenskt territorium med mobila plattformar.17 Dock har den svenska debatten efter det kalla krigets slut främst glidit mot att den s.k. "TIR-trafiken" enbart skulle utgjort ett svenskt problem. Detta är dock inte fallet utan det förefaller varit en omfattande trafik över hela Västeuropa med TIR skyltade långtradare.18Ett annat historiskt exempel är användande av olika former av icke-militära fartyg för genomförande av signalspaning.19Detta får även anses utgöra en form av mobil plattform.

Finns det då exempel på inhämtning med mobila plattformar inom ett land i nutid? Enligt den brittiska tidningen The Timesförefaller rysk underrättelsetjänst inneha diplomatiska fordon utrustade för signalspaning utplacerade i olika nationer. Dessa fordon skall även förmåga att kunna skicka meddelande till s.k. agenter.20 Det får även ses som möjligt att icke-militära fartyg kan användas som signalspaningsplattformar, dock är detta ej bekräftat men utifrån tidigare modus operandi får det ses som en möjlighet.21

Det bör även ses som en möjlighet att främmande makter kan använda flygplan eller helikoptrar på olika sätt för att genomföra signalspaning som en mobil plattform, i dåtid såsom nutid. Återigen blir det ett historiskt exempel. Enligt författaren Sten Ekman som intervjuat en tidigare helikopterpilot i Flygenhet 66, skall denna enhet även genomfört signalspaningsuppdrag över Ryssland, dels genom att vara utrustad med signalspaningsutrustning vid flygfärder, dels utrustat ovetande flygförare med signalspaningsutrustning som flugit i anslutning till Ryssland.22

Avslutningsvis, bör signalspaningshotet från främmande makter inom en egen nations gränser tas på allvar? Onekligen bör det tas på största allvar. Dagens avregleringar och globala rörlighet medger betydligt mer möjligheter än under det s.k kalla kriget. Till detta skall även det informationssamhälle vi lever i tas i beaktande. Vilket medger oanade möjligheter till tekniska lösningar för att inhämta information inom signalspanings arenan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foreign Policy 1(Engelska)
Politiets sikkerhetstjeneste 1(Norska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Remote Ham Radio 1(Engelska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)
The New York Times 1(Engelska)
The Times 1(Engelska)
Youtube 1(Engelska)
Välisluureamet 1(Engelska)

Andrew, Christopher M. For the president's eyesonly: secret intelligence and theAmerican presidency from Washington toBush. New York: HarperPerennial, 1996.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989.
Ekman, Sten. Sverigeoch Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold Warnaval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.
Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. State Security Department. National Threat Assessment. Vilnius: Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, State Security Department, 2016.

Slutnoter

1Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonaltrusselvurdering2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 10.
2Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen2018. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2019, s. 31-32, 35, 37.
Sveriges Television Nyheter. Säkerhetshotet mot Sverige: Säpo presenterar årsrapport för 2018. Stockholm: Sveriges Television Nyheter. 2019.
3Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 343-349.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 38-39.
4Andrew, Christopher M. Forthepresident'seyesonly: secretintelligenceandtheAmericanpresidencyfromWashingtontoBush. New York: HarperPerennial, 1996, s. 359.
5Svenska Dagbladet. Signalspaning från ambassad. SvenskaDagbladet. 23 Oktober 1991, s. 5.
6Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/(Hämtad 2020-02-16)
7Sveriges Television Nyheter. SäkerhetshotetmotSverige: Säpopresenterarårsrapportför2018. Stockholm: Sveriges Television Nyheter. 2019.
8 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 343-349.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 38-39.
9Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. State Security Department. National Threat Assessment. Vilnius: Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, State Security Department, 2016, s. 29.
10Berner, Steven. McClintock, Bruce. Weinbaum, Cortney. SIGINTforAnyone: TheGrowingAvailabilityofSignalsIntelligenceinthePublicDomain. Santa Monica: RAND Corporation, 2017, s. 1-8.
11Remote Ham Radio. Remote Ham Radio. 2020. https://www.remotehamradio.com/(Hämtad 2020-02-16)
Ham Radio Remote operation. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=sKWWTldIjn0(Hämtad 2020-02-16)
12Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 325.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kallakriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 182.
13Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 335.
14Ball, Desmond. SovietSignalsIntelligence(SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 71.
15The New York Times. Markham, James M. Patrols in Germany: Postwar Vestige. 1985. https://www.nytimes.com/1985/03/29/world/patrols-in-germany-postwar-vestige.html(Hämtad 2020-02-16)
16Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 21.
17Svenska Dagbladet. Tullen ville stoppa östlångtradare. SvenskaDagbladet. 30 November 1986, s. 6.
18Ball, Desmond. SovietSignalsIntelligence(SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 72-73.
19Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 249.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold Warnaval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 182-183.
20The Times. Mooney, John. RussiasmugglinginspycarstoIrelandunderdiplomaticcover. 2018. https://www.thetimes.co.uk/article/russia-smuggling-in-spy-cars-to-ireland-under-diplomatic-cover-zhqt9rv37(Hämtad 2020-02-16)
21Estonian Foreign Intelligence Service. InternationalSecurityandEstonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12-14.
22Ekman, Sten. SverigeochFinlandunderkallakriget: hemligtmilitärtsamarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 181-182.

Lägga ner är svårt – tillväxa är svårare

Det hade ju kunnat vara en känsla av full fart framåt och försvarspolitisk tillförsikt nu, inför ett försvarsinriktningsbeslut när politiken har samlats till att tillskjuta ett historiskt tillskott – med svenska mått mätt – till Försvarsmakten. Den rådande säkerhetspolitiska utvecklingen kräver det bästa av oss och hur vi agerar noteras av omvärlden. Men istället för samling och signal om sammanhållen beslutsamhet, råder frustration på alla håll, dragkamp om makt och hot om att en fortsatt ökning mot 2 % av BNP riskerar implodera om de tillförda pengarna upplevs absorberas med ett slurp av sådant man trodde redan var på plats. Och då har vi ännu inte sett notan för det civila försvaret, som landar in till regeringen från de bevakningsansvariga myndigheterna i mars.

Förhandlingarna om inriktningspropositionen har som bekant ännu inte inletts. Därmed har inte alla de tillkommande element börjat hanteras, som erfarenhetsmässigt ramlar in under processen inför ett inriktningsbeslut: Det kommer dyka upp fler, ännu okända, ekonomiska realiteter. Det kommer resas krav på tillkommande ”satsningar” som inte är avdömda sedan tidigare och vi har en riksdag med majoritetsförhållanden som kommer göra avtryck. Minns till exempel ett tidigare luciabeslut (2004) då regeringen behövde Vänsterpartiets stöd, vilket resulterade i en förändring kring AJB i Arvidsjaur i elfte timman.

Men vad handlar frustrationen om? Här följer några nedslag i vad som har hänt som jag tror påverkar var vi befinner oss, samt ett försök till att förklara hur respektive aktör upplever situationen.

I höstas krävde M, C, L, KD och SD att Försvarsberedningen åter skulle kallas in, för att förbereda det kommande försvarsinriktningsbeslutet och få klarhet i de ekonomiska realiteterna. Försvarsministern avvisade detta, eftersom det skulle vara en omväg och onödigt byråkratiskt. När nu analysgruppen har arbetat, uppenbarligen utan att ledamöterna har haft tillgång till sekretessbelagd information och utan att man verkar ha uppnått en helt gemensam syn på det ekonomiska läget, kan således fem partier säga vad var det vi sade.

Det framstår som att man ännu inte har en helt gemensam grund att stå på inför de kommande förhandlingarna om propositionen, vilket var idén med analysgruppen. Vad man egentligen är oenig om, framstår för de flesta fortsatt outgrundligt. Vi vet naturligtvis inte hur resultatet hade sett ut om analysarbetet hade skett inom Försvarsberedningens ram, men en skillnad hade varit sekretessnivån.

En aspekt av sekretess och informationsspridning, är den återkommande synpunkten från de försvarspolitiska talespersonerna att de inte har blivit informerade. Daniel Bäckström (C) i DN:

Jag förstår att det är sekretess på en del. Men för helheten och prioriteringen i de kommande förhandlingarna är det ett problem om man inte har med sig alla ingångsvärden för hur pengarna fördelas och helheten.

Detta är en närmast evig fråga. Men det har inte alltid varit som det är nu. Om man till exempel granskar sändlistorna för Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man att fram till BU 08 fick utskottet tillsänt sig underlaget, inklusive de hemliga bilagorna. Senare sändes enbart de öppna delarna och tidigare öppna bilagor (till exempel personalredovisningen) gjordes hemliga. De senaste åren finns inte FöU på sändlistan.BU08

Detta innebär såklart inte att ledamöterna står utan underlag, det är ju bara att gå in på Försvarsmaktens hemsida och tanka ner de öppna delarna, eller se till att myndigheten gör en föredragning inför utskottet, men det innebär att de är helt i händerna på regeringen gällande vilka delar de kan ta del av som omfattas av sekretess, i andra konstellationer än utskottet. Jag vet inte bakgrunden till att det är striktare delgivning nu än förr, men det kan ha med ökat underrättelsehot och mindre tillit till ledamöter att göra (dock är det samma ledamöter i aktuella fora). Oavsett bygger det in en automatisk dragkamp om information när man vill dra välgrundade slutsatser, samt den mer negativa möjligheten att undandra sig ansvar, vilket yttrar sig på olika sätt. Politiker kan säga ”vi fick inte veta!” och myndigheten kan tänka ”varför förstår ni inte hur läget är?”, medan man på försvarsdepartementet möjligen känner att ordningen innebär att man har större kontroll. 

En annan fråga – delvis sammanhängande – gäller vem som ska bestämma vad? Det är regeringen som styr riket, men majoritetsförhållandena ändrar förutsättningarna och hänsyn måste tas till riksdagen, om inriktningsbeslutet ska gå igenom. Därigenom är det inte bara traditionen att söka breda överenskommelser inom försvars- och säkerhetspolitiken som försvarsministern har att förhålla sig till (eller en socialdemokratisk vinst i att hålla den fd. alliansen splittrad inom området) utan ren mandat-matematik.

Från Försvarsmaktens sida lär man med stigande förvåning konstatera att politiker allt mer ihärdigt hävdar att deras avvägning och inriktning ska gälla, i konstrast till delar av Försvarsmaktens förslag. Expertmyndighetens och ÖB:s militära råd överprövas av människor som inte tillhör den militära professionen. Vad innebär det i förlängningen för vilket ansvar man kan ta som chef i myndigheten och vad händer om man inte står fast vid det råd man gett, utan börjar ta hänsyn till aktuellt politiskt läge? Hur skulle trovärdigheten i förlängningen påverkas av det? Detta perspektiv bygger på att Försvarsmaktens underlag är rent objektiva, genomspelade och avvägda utifrån maximal försvarseffekt, utan andra inneboende krafter som drar åt olika håll. Den bilden har inte alltid politiken – man känner andra så som man känner sig själv – och det är ett av skälen till att den försvarspolitiska detaljnivån är omfattande.

Det finns fler skäl till detaljstyrningen och alla är inte precis ädla, men några är lättare att förstå om man mentaliserar det politiska perspektivet:  En orsak är en misstro gentemot Försvarsmakten när det gäller att effektuera de beslut som fattas (och då blir man än mer detaljrik för att öka säkerheten i styrningen till nästa gång). En annan orsak är minnet av tidigare politiska ingripanden som det sedan blir samsyn om, t.ex. återetablering Gotland. En tredje handlar om stödet för fortsatta satsningar i bredare politiska lager, i en helhetsavvägning mot andra politikområden: Så länge som det säkerhetspolitiska läget inte upplevs mer akut än att det finns tid för politisk styrning, måste de försvarspolitiska talespersonerna kunna komma tillbaka till sina riksdagsgrupper och redogöra för att det blev ungefär som de beskrev att det skulle bli, när pengatilldelningen motiverades. Annars riskerar stödet för fortsatta satsningar att utebli.

Men denna gång bedömer jag att grunden till den politiska envisheten framförallt återfinns i de antaganden som gjorts om krigets karaktär, som Försvarsberedningen skrev detaljerat om i Motståndskraft (Ds 2017:66). Utifrån dessa utgångspunkter, bland annat om det väpnade angreppet och innebörden av krigsavhållande förmåga, har beredningen mejslat fram sin inriktning. (1) Det finns således en spårbarhet mellan beredningens förslag och denna grundbild – förslag som man diskuterat fram och tillbaka, kompromissat kring och lyckats enas om. När beredningens förslag ifrågasätts läggs inte dessa bitar ihop, vilket förmodligen gör att man riskerar att tala förbi varandra.

Möjligen hade det varit intressant att se Försvarsmaktens sammanvägda utformning utifrån precis samma resonemang om det väpnade angrepp som beredningen för, med tillhörande beskrivningar om varför man eventuellt avviker och förespråkar något annat inom given ekonomi och tidsperiod för genomförande. Det hade kunnat renodla och tydliggöra eventuella skillnader och bevekelsegrunder mellan expertis och folkvalda.

Härmed utkristalliserar sig ännu en evig fråga: Hur gifter vi bättre ihop politiken och myndigheten kring grundläggande antaganden om vilken effekt Försvarsmakten ska kunna leverera över tid och i olika geografiska områden? Men nu är det inte så mycket tid för de eviga frågorna. Det står en ko på isen.

Försvarspolitikerna har bestämt sig och de kommer förhandla om totalförsvarspropositionen utifrån Försvarsberedningens förslag. Under samma tid ska man komma överens om ambitionsnivå för det civila försvaret i den utlovande totalförsvarspropositionen – ett område som inte brukar generera samma höga tonläge som inom det militära, men som nu laddas med förväntningar utifrån både ökad kunskap om vilken betydelse det har för det militära försvarets förmåga och de förpliktigande uttalanden som gjorts från politiskt håll.

Frågan kommer vara hur mycket som ryms inom given ekonomi och klassisk kohandel kommer utbryta, förr eller senare. Särskilt om det kommer nya besked eller önskemål att trycka in i kompotten, och något annat måste ut istället. Vi ska inte glömma att man militärpolitiskt är överens om väldigt mycket, när allt kommer omkring, och de inblandade kan påminna sig om att förlora en strid inte alltid betyder att man förlorar kriget. Ibland är det tvärt om.

Försvarsmakten har lämnat sitt underlag, och möjligen kommer det ytterligare besked i kommande budgetunderlag. Nu är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken linje man vill driva och hur riksdagsbeslutet ska materialisera sig, så att vi över huvud taget har ett inriktningsbeslut från den 1 januari 2021.

Det är underkänt om vi gör tillväxten till det största försvarspolitiska problemet på länge.

(1) Läs ett resonemang om det i slutet av detta inlägg.

Medel redan anvisade för påstådda brister

En artikel i fredagens Dagens nyheter beskriver brister i Försvarsmaktens verksamhet och materiel och att tillståndet i svenskt försvar skulle vara sämre än vad som tidigare varit känt. Med anledning av artikeln vill Försvarsmakten lämna följande kommentar:

Det här handlar om brister som har varit redovisade för regering och riksdag, som i sin tur har anvisat medel för att möta behoven.

Bakgrunden är följande: I budgetunderlaget för 2019 bedömde Försvarsmakten att de beslutade ekonomiska ramarna medförde att myndigheten skulle vara tvungen att ställa in angelägen verksamhet samt nedprioritera eller senarelägga investeringar, vilket i förlängningen skulle leda till en nedgång i förmåga på några års sikt. I beskrivningen ingick bland annat den typ av brister som beskrivs i den nu aktuella artikeln.

För att begränsa den framtida nedgången i förmåga samt skapa förutsättningar för fortsatt utveckling efter 2021 hemställde Försvarsmakten om ökade anslagsnivåer. Myndigheten äskade ca 3 miljarder för 2019, ca 5 miljarder för 2020 och ca 10 miljarder för 2021 (samt motsvarande under efterföljande år).

I december 2018 fattade riksdagen beslut om statsbudgeten för 2019. Budgetbeslutet innebar att Försvarsmakten tilldelades utökad ekonomi i enlighet med myndighetens äskanden, och beslutet motiverades med de behov som beskrivits i budgetunderlaget.

Strax därefter gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att redovisa hur tillskotten på bästa sätt kunde användas i enlighet med riksdagens beslut. Det gjorde Försvarsmakten i det budgetunderlag som lämnades i februari 2019, där tillskottens användning och fördelning på olika anslag redovisades i detalj, inklusive i den tolvåriga investeringsplanen.

Detta underlag blev grunden för regeringens budgetproposition för 2020, som i sin tur beslutades av riksdagen i december 2019.

Ovanstående beskrivning av förloppet visar hur Försvarsmaktens utveckling har hanterats i statsbudgetprocessen under senare år. På normalt sätt har såväl positiva aspekter som problem beskrivits, både i sammanfattningar och i fördjupningsbilagor. Regering och riksdag har kvitterat genom att fatta erforderliga beslut.

Mats Ström

Kommunikationsdirektör

Kommunernas antagonistiska hotbild

Vår nya Säkerhetsskyddslag från april förra året ålägger alla aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet att de ska utreda behovet av säkerhetsskydd, en s k säkerhetsskyddsanalys, och att denna ska dokumenteras. En viktig kategori som berörs av lagen är landets alla kommuner.

Vi kan därför anta att arbetet med att ta fram säkerhetsskyddsanalyser för närvarande bedrivs i ett stort antal kommuner. Hur ska då analysen genomföras för att nå bästa resultat? Grunden för en säkerhetskyddsanalys är att ha en god bild av vad som är skyddsvärt i den egna verksamheten eller det egna ansvarsområdet. Jag tänkte här helt förbigå arbetet med att fastställa kommunens skyddsvärda tillgångar men istället föra ett resonemang om hotbilden, sett ur kommunens synvinkel.

Säkerhetspolisens utmärkta broschyr ”Vägledning i säkerhetsskydd – Säkerhetsskyddsanalys” är visserligen en generellt inriktad skrift men kan ge kommunen ett bra inspel för eget arbete. Broschyrens beskrivning av just hotbilden är kortfattad, inte minst därför att en hotbildsbeskrivning av hög kvalitet förutsätter detaljerade kunskaper om verksamheten, just den typ av kunskaper som människor i den enskilda kommunen bör besitta bättre än andra. Säpo föreslår också lokal samverkan för den som genomför säkerhetsskyddsanalys.

Skeden

Det kan vara en bra idé för kommunen att försöka dela upp olika delar av hotbilden i olika skeden. Hotbilden över tiden är inte statisk utan den förändras.

I Dagsläget. Inte krig, men inte heller fred. Sverige befinner sig faktiskt redan idag i något som kan kallas informationskrig med främmande makt. Vår antagonist kan antas bedriva krigsförberedelser.

II Skymningsläget. Relationerna med ett eller flera länder har kraftigt försämrats och risken för en öppen konflikt i närtid är överhängande.

III Öppen konflikt. Kriget kommer över oss. Den allra svåraste prövningen och det som är dimensionerande för kommunens säkerhetsskyddsanalys.

Antagonistens syfte – vad vill han uppnå?

Ett antagonistiskt hot uppstår inte av en slump. En insats mot vårt land är designad för att tjäna ett visst syfte. Det är svårt för oss att från ”utsidan” försöka fastställa antagonistens syften men det finns ett antal rimliga huvudinriktningar. Man vill förmodligen uppnå uppsatta mål inom minst ett av dessa områden:

  • Påverka allmänhetens uppfattning; försvarsviljan, förtroendet för den politiska ledningen och/eller myndigheterna eller uppfattningen i en viktig politisk fråga
  • Påverka allmänhetens beteende; spontan evakuering, hamstring, skapa oroligheter
  • Påverka relevanta beslutsfattare att fatta beslut i en viss riktning
  • Vilseleda; ge intrycket att man vill uppnå A medan man i själva verket planerar för att uppnå B
  • Förbereda för militär insats längre fram
  • Förbereda för militär insats i närtid

Genom att försöka sätta sig in i vad antagonisten kan tänkas vilja uppnå blir det lite mindre svårt att se vad han skulle kunna göra som tjänar syftet. Ingen antagonistisk aktivitet lär äga rum utan att den styr mot ett bakomliggande syfte.

Något om metoder

Beroende på vilket eller vilka syften som är styrande, kan antagonisten välja den insats, eller mer troligt den mix av insatser, som väntas fungera bäst för att uppnå syftet. Vi kan inte vänta oss någon sorts uppdelning mellan legitima åtgärder, illegitima eller våld. Syftet styr vad som genomförs. Men vi kan ändå se vissa huvudtyper av insats.

Mediainsatser. Idag är media oftast nationella eller internationella. Antagonistiska försök att påverka allmänheten behöver inte sikta in sig mot människor i den egna kommunen, men de egna medborgarna tar förstås del av det som sker på den nationella nivån. Hur kan nyheter, större händelser eller diplomatiska utspel som är avsedda för en bred publik komma att påverka allmänheten i den egna kommunen?

Men hotbilden kan också vara lokal, eller åtminstone regional. Vilka möjligheter har antagonisten att i kommunens (när)område genomföra en operation liknande Columbia Chemical Plant 2014 då okända aktörer ”skapade” en falsk olycka vid en kemisk industri i Louisiana, USA? De tjänstemän som arbetar med säkerhetsskyddsanalys kan med fördel läsa in sig på vad som hände där och då. Kan det inom kommunen eller inom kommunens närområde finnas omständigheter som en antagonist kan utnyttja för att till exempel skapa spontana utrymningar?

Oroligheter. Att en antagonist på olika sätt provocerar fram demonstrationer eller t o m upplopp vilka skapar oro i samhället, belastar polis och andra ”blåsljusmyndigheter” samt trafiksvårigheter.

Sabotage. Genom att störa till exempel färskvattentillgång, elförsörjning, telenät, kollektiva färdmedel, broar, betalsystem eller annan infrastruktur. I ett skede där krigsrisken är överhängande kan sabotage komma att riktas både mot militära och civila mål.

Terrordåd. Vi har av olika skäl vant oss vid tanken på att terrordåd är något som utförs av enskilda individer eller av små grupper, men det finns inga praktiska hinder för att en antagonistiskt sinnad stat kan använda sig av terror. Det skulle kunna vara ett sätt att ”påvisa” att vårt land saknar förmåga att skydda sina egna invånare.

Aktörer – de individer ”på marken” som genomför aktionen

Exempel på aktörer som kan användas för insatser mot Sverige, nationellt eller lokalt:

Opinionsbildare: ”Regeringen har helt tappat greppet! Vi borde snarast…” Dessa skulle till exempel kunna vara politiker, representanter för breda media, ”kändisar” eller personer aktiva på sociala medier som Twitter, Facebook, enskilda bloggar, Instagram, etcetera.

”Aktionsgrupper mot…” Detta är inte folk som på något sätt är avlönade av främmande makt men som på eget initiativ väljer att agera på ett visst sätt, ovetande om att de gynnar antagonisten.

Inhemska eller influgna kriminella. Dessa vet sannolikt inte vilka deras uppdragsgivare är, bara vad de förväntas göra mot betalning. Om, som ett exempel, främmande makt låg bakom fällningen av masten i Häglared 2016, så kan det ha varit ”vanliga” kriminella som utförde handlingen (men vi vet inte). Genom att den som utför dådet inte har någon kännedom om uppdragsgivaren, finns alltid möjligheten för antagonisten att förneka, även om en gärningsman (.män) upptäcks. Förnekelsebarhet är viktig!

Paramilitära grupper. Vi har sannolikt redan idag individer i landet som inte är direkt kopplade till någon främmande makt men av olika skäl (till exempel av etniska, politiska eller kulturella) är lojala mot annat land.

Utländsk militär personal. Förekommer sannolikt redan i fredstid. Det är nu fråga om representanter för specialförband som för närvarande endast ägnar sig åt att rekognosera och förbereda. De kommer sannolikt inte att uppträda aktivt och öppet förrän en militär konfrontation är nära förestående (minus 48-24 timmar). Om öppen konflikt bryter ut kan sådana förband genomföra egna sabotage, eller guida långdistansvapen, genom s k inpekning, mot viktiga större mål (till exempel hamnar, broar, militära anläggningar).

Det konkreta hotet på ett lokalt plan

Hur kan då det konkreta hotet se ut lokalt? Beroende på vilket skede vi talar om (I – Dagsläget, II – Skymningsläget eller III – öppen konflikt) rangordnas antagonistens mål på olika sätt och därmed förändras vår hotbild. Men några generella frågor som kan ställas är:

  • Inom vilka delar av vårt ansvarsområde är vi mer sårbara avseende möjliga konsekvenser än andra? Geografiskt? Delar av våra processer? Flaskhalsar? Viktiga svagheter i vår infrastruktur? Ett stort beroende av (ett litet antal) nyckelpersoner?
  • Vilket slags inverkan på vår verksamhet skulle innebära störst skada?
  • Finns hårdvarukomponenter som det tar lång tid att ersätta?
  • Kan vi identifiera s k ”sensationseffekter” inom vårt område? Att till exempel förstöra Poseidonstatyn i Göteborg torde ha liten praktisk betydelse, men ha ett desto större symbolvärde
  • Kan man genom att angripa delar av vår verksamhet påverka allmänheten till visst beteende, till exempel genom att spontant utrymma ett visst område och göra det i en viss riktning?
  • Är medborgarna mer eller mindre sårbara i olika delar av kommunen?

Sammantaget önskar antagonisten organisera aktioner som är genomförbara, förorsakar stor skada för oss och gärna (men inte nödvändigtvis) har ett symbolvärde.

Hotbilden är inte statisk utan styrs av antagonistens önskemål, var vi befinner oss i konfliktstegen och hur vi har gått tillväga för att minska våra sårbarheter. Som ett exempel, om vi lokalt kan skapa god redundans för elförsörjningen vid samhällskritisk verksamhet (till exempel sjukhus, bensinstationer, etcetera), torde aktioner mot den lokala elförsörjningen  bli svårare att lyckas med och därmed bli mindre attraktivt för antagonisten.

Det finns fler typer av hot än de få punkter jag skriver ovan, men man kan kanske se dessa som ett sätt att komma igång med tanken. Sedan är det uppenbart att användbara svar på frågorna bäst kommer från den egna organisationen, d v s personer som känner den egna verksamheten väl och den egna kommunen eller regionen.

Författaren är egen företagare och reservofficer

Bilder
Täby Kulturskola. Foto: Lars Holmqvist
Den kommunaltekniska verksamheten är en viktig del av samhällets infrastruktur. Foto: Lars Holmqvist
Djursholms slott, tillika Danderyds kommunhus. Foto: Lars Holmqvist

Kommunernas antagonistiska hotbild

Vår nya Säkerhetsskyddslag från april förra året ålägger alla aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet att de ska utreda behovet av säkerhetsskydd, en s k säkerhetsskyddsanalys, och att denna ska dokumenteras. En viktig kategori som berörs av lagen är landets alla kommuner.

Vi kan därför anta att arbetet med att ta fram säkerhetsskyddsanalyser för närvarande bedrivs i ett stort antal kommuner. Hur ska då analysen genomföras för att nå bästa resultat? Grunden för en säkerhetskyddsanalys är att ha en god bild av vad som är skyddsvärt i den egna verksamheten eller det egna ansvarsområdet. Jag tänkte här helt förbigå arbetet med att fastställa kommunens skyddsvärda tillgångar men istället föra ett resonemang om hotbilden, sett ur kommunens synvinkel.

Säkerhetspolisens utmärkta broschyr ”Vägledning i säkerhetsskydd – Säkerhetsskyddsanalys” är visserligen en generellt inriktad skrift men kan ge kommunen ett bra inspel för eget arbete. Broschyrens beskrivning av just hotbilden är kortfattad, inte minst därför att en hotbildsbeskrivning av hög kvalitet förutsätter detaljerade kunskaper om verksamheten, just den typ av kunskaper som människor i den enskilda kommunen bör besitta bättre än andra. Säpo föreslår också lokal samverkan för den som genomför säkerhetsskyddsanalys.

Skeden

Det kan vara en bra idé för kommunen att försöka dela upp olika delar av hotbilden i olika skeden. Hotbilden över tiden är inte statisk utan den förändras.

I Dagsläget. Inte krig, men inte heller fred. Sverige befinner sig faktiskt redan idag i något som kan kallas informationskrig med främmande makt. Vår antagonist kan antas bedriva krigsförberedelser.

II Skymningsläget. Relationerna med ett eller flera länder har kraftigt försämrats och risken för en öppen konflikt i närtid är överhängande.

III Öppen konflikt. Kriget kommer över oss. Den allra svåraste prövningen och det som är dimensionerande för kommunens säkerhetsskyddsanalys.

Antagonistens syfte – vad vill han uppnå?

Ett antagonistiskt hot uppstår inte av en slump. En insats mot vårt land är designad för att tjäna ett visst syfte. Det är svårt för oss att från ”utsidan” försöka fastställa antagonistens syften men det finns ett antal rimliga huvudinriktningar. Man vill förmodligen uppnå uppsatta mål inom minst ett av dessa områden:

  • Påverka allmänhetens uppfattning; försvarsviljan, förtroendet för den politiska ledningen och/eller myndigheterna eller uppfattningen i en viktig politisk fråga
  • Påverka allmänhetens beteende; spontan evakuering, hamstring, skapa oroligheter
  • Påverka relevanta beslutsfattare att fatta beslut i en viss riktning
  • Vilseleda; ge intrycket att man vill uppnå A medan man i själva verket planerar för att uppnå B
  • Förbereda för militär insats längre fram
  • Förbereda för militär insats i närtid

Genom att försöka sätta sig in i vad antagonisten kan tänkas vilja uppnå blir det lite mindre svårt att se vad han skulle kunna göra som tjänar syftet. Ingen antagonistisk aktivitet lär äga rum utan att den styr mot ett bakomliggande syfte.

Något om metoder

Beroende på vilket eller vilka syften som är styrande, kan antagonisten välja den insats, eller mer troligt den mix av insatser, som väntas fungera bäst för att uppnå syftet. Vi kan inte vänta oss någon sorts uppdelning mellan legitima åtgärder, illegitima eller våld. Syftet styr vad som genomförs. Men vi kan ändå se vissa huvudtyper av insats.

Mediainsatser. Idag är media oftast nationella eller internationella. Antagonistiska försök att påverka allmänheten behöver inte sikta in sig mot människor i den egna kommunen, men de egna medborgarna tar förstås del av det som sker på den nationella nivån. Hur kan nyheter, större händelser eller diplomatiska utspel som är avsedda för en bred publik komma att påverka allmänheten i den egna kommunen?

Men hotbilden kan också vara lokal, eller åtminstone regional. Vilka möjligheter har antagonisten att i kommunens (när)område genomföra en operation liknande Columbia Chemical Plant 2014 då okända aktörer ”skapade” en falsk olycka vid en kemisk industri i Louisiana, USA? De tjänstemän som arbetar med säkerhetsskyddsanalys kan med fördel läsa in sig på vad som hände där och då. Kan det inom kommunen eller inom kommunens närområde finnas omständigheter som en antagonist kan utnyttja för att till exempel skapa spontana utrymningar?

Oroligheter. Att en antagonist på olika sätt provocerar fram demonstrationer eller t o m upplopp vilka skapar oro i samhället, belastar polis och andra ”blåsljusmyndigheter” samt trafiksvårigheter.

Sabotage. Genom att störa till exempel färskvattentillgång, elförsörjning, telenät, kollektiva färdmedel, broar, betalsystem eller annan infrastruktur. I ett skede där krigsrisken är överhängande kan sabotage komma att riktas både mot militära och civila mål.

Terrordåd. Vi har av olika skäl vant oss vid tanken på att terrordåd är något som utförs av enskilda individer eller av små grupper, men det finns inga praktiska hinder för att en antagonistiskt sinnad stat kan använda sig av terror. Det skulle kunna vara ett sätt att ”påvisa” att vårt land saknar förmåga att skydda sina egna invånare.

Aktörer – de individer ”på marken” som genomför aktionen

Exempel på aktörer som kan användas för insatser mot Sverige, nationellt eller lokalt:

Opinionsbildare: ”Regeringen har helt tappat greppet! Vi borde snarast…” Dessa skulle till exempel kunna vara politiker, representanter för breda media, ”kändisar” eller personer aktiva på sociala medier som Twitter, Facebook, enskilda bloggar, Instagram, etcetera.

”Aktionsgrupper mot…” Detta är inte folk som på något sätt är avlönade av främmande makt men som på eget initiativ väljer att agera på ett visst sätt, ovetande om att de gynnar antagonisten.

Inhemska eller influgna kriminella. Dessa vet sannolikt inte vilka deras uppdragsgivare är, bara vad de förväntas göra mot betalning. Om, som ett exempel, främmande makt låg bakom fällningen av masten i Häglared 2016, så kan det ha varit ”vanliga” kriminella som utförde handlingen (men vi vet inte). Genom att den som utför dådet inte har någon kännedom om uppdragsgivaren, finns alltid möjligheten för antagonisten att förneka, även om en gärningsman (.män) upptäcks. Förnekelsebarhet är viktig!

Paramilitära grupper. Vi har sannolikt redan idag individer i landet som inte är direkt kopplade till någon främmande makt men av olika skäl (till exempel av etniska, politiska eller kulturella) är lojala mot annat land.

Utländsk militär personal. Förekommer sannolikt redan i fredstid. Det är nu fråga om representanter för specialförband som för närvarande endast ägnar sig åt att rekognosera och förbereda. De kommer sannolikt inte att uppträda aktivt och öppet förrän en militär konfrontation är nära förestående (minus 48-24 timmar). Om öppen konflikt bryter ut kan sådana förband genomföra egna sabotage, eller guida långdistansvapen, genom s k inpekning, mot viktiga större mål (till exempel hamnar, broar, militära anläggningar).

Det konkreta hotet på ett lokalt plan

Hur kan då det konkreta hotet se ut lokalt? Beroende på vilket skede vi talar om (I – Dagsläget, II – Skymningsläget eller III – öppen konflikt) rangordnas antagonistens mål på olika sätt och därmed förändras vår hotbild. Men några generella frågor som kan ställas är:

  • Inom vilka delar av vårt ansvarsområde är vi mer sårbara avseende möjliga konsekvenser än andra? Geografiskt? Delar av våra processer? Flaskhalsar? Viktiga svagheter i vår infrastruktur? Ett stort beroende av (ett litet antal) nyckelpersoner?
  • Vilket slags inverkan på vår verksamhet skulle innebära störst skada?
  • Finns hårdvarukomponenter som det tar lång tid att ersätta?
  • Kan vi identifiera s k ”sensationseffekter” inom vårt område? Att till exempel förstöra Poseidonstatyn i Göteborg torde ha liten praktisk betydelse, men ha ett desto större symbolvärde
  • Kan man genom att angripa delar av vår verksamhet påverka allmänheten till visst beteende, till exempel genom att spontant utrymma ett visst område och göra det i en viss riktning?
  • Är medborgarna mer eller mindre sårbara i olika delar av kommunen?

Sammantaget önskar antagonisten organisera aktioner som är genomförbara, förorsakar stor skada för oss och gärna (men inte nödvändigtvis) har ett symbolvärde.

Hotbilden är inte statisk utan styrs av antagonistens önskemål, var vi befinner oss i konfliktstegen och hur vi har gått tillväga för att minska våra sårbarheter. Som ett exempel, om vi lokalt kan skapa god redundans för elförsörjningen vid samhällskritisk verksamhet (till exempel sjukhus, bensinstationer, etcetera), torde aktioner mot den lokala elförsörjningen  bli svårare att lyckas med och därmed bli mindre attraktivt för antagonisten.

Det finns fler typer av hot än de få punkter jag skriver ovan, men man kan kanske se dessa som ett sätt att komma igång med tanken. Sedan är det uppenbart att användbara svar på frågorna bäst kommer från den egna organisationen, d v s personer som känner den egna verksamheten väl och den egna kommunen eller regionen.

Författaren är egen företagare och reservofficer

Bilder
Täby Kulturskola. Foto: Lars Holmqvist
Den kommunaltekniska verksamheten är en viktig del av samhällets infrastruktur. Foto: Lars Holmqvist
Djursholms slott, tillika Danderyds kommunhus. Foto: Lars Holmqvist

Något om krigsförberedelser

Reflektion

Den norska säkerhetspolisen, Politiets sikkerhetstjeneste, publicerade den 04FEB2020 sin nationella hotbedömning för 2020.1Detta och ytterligare ett inlägg kommer beröra ett antal ämnesområden/faktorer som den norska säkerhetspolisen väljer att belysa och exemplifiera inom ramen för vad främmande makt-/s/ers underrättelsetjänster företar sig och vilka metoder som kan tillämpas. Inledningsvis är det intressant att notera hur tydliga den norska säkerhetspolisen är i hotbedömningen för 2020 avseende främmande makt-/s/ers verksamhet jämfört med 2014 och framåt då säkerhetsläget får anses försämrats tydligt från då och intill nu.2

Vad som är särskilt intressant är att den norska säkerhetspolisen i sin hotbedömning för 2020 exemplifierar vilka mål som främmande makt-/s/ers underrättelsetjänst kan tänkas inrikta sin krigsförberedande inhämtning mot.3 I sammanhanget är det intressant att notera att den svenska säkerhetspolisen redan 2014 delgav en uppgift att rysk underrättelseinhämtning på svenskt territorium till del var krigsförberedande, vilket även bekräftades 2019 vid ett seminarium av Säkerhetspolisen i Almedalen.4Dock valde de ej att utveckla vad det innebar i praktiken. I den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020, kan dock vissa svar kring vad det innebär troligtvis erhållas, om än att den norska säkerhetspolisen ej offentligt utpekar Ryssland för sådan inhämtningsverksamhet.

Enligt den norska säkerhetspolisen genomförs rekognosering för sabotage mot civil och militär infrastruktur. Denna rekognosering är t.ex. inriktad mot broar, hamnar, fartyg, radarinstallationer, försvarssystem, kommunikationslinjer, strömförsörjning, anläggningar för olika former av drivmedel samt övrig militär och civil infrastruktur av intresse vid en eventuell framtida väpnad konflikt.5 I sammanhanget är det intressant att notera en uppgift från den norska säkerhetspolisens hotbedömning från 2019, att främmande makt-/er förefaller ha ett behov av att kontinuerligt hålla sig uppdaterad avseende förändringar vid militära installationer, materiel, förband och annan infrastruktur.6Vilket troligtvis innebär att förhållandena vid de tidigare exemplen från 2020 kontinuerligt följs upp för att erhålla uppdaterade operationsplaner eller vidimera att de fortsatt är giltiga av en främmande makt eller makter för att kunna effektueras vid en väpnad konflikt.

Vad som kanske är mest intressant avseende det som skrivs i kontexten krigsförberedelser i den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020, är att främmande makt/-ers s.k. "specialtjänster" skall genomföra utplacering av rekognoserings- och sabotageutrustning under vatten och på land.7 Det framkommer inga uppgifter i den norska säkerhetspolisens hotbedömning om dylik utrustning hittats i Norge på land eller vatten eller i något annat land. Dock får det ses som troligt att den norska säkerhetspolisen besitter information om att dylikt har utplacerats någonstans, ej nödvändigtvis i Norge, då de väljer att belysa det i en offentlig myndighetsskrift.

Ur ett historiskt perspektiv utgör förhandslagring av utrustning för sabotage på land inget nytt. Sådana uppgifter framkom bl.a. vid offentliggörandet av det s.k. Mitrochinarkivet. I det fallet rörde det sig om att Sovjetunionen under det kalla kriget hade förhandslagrat utrustning för sabotage i en rad västliga länder. Det framkom även att Sovjetunionen hade en omfattande planering för genomförandet av sabotage i en rad västliga länder däribland Sverige.8 Således skulle det kunna argumenteras för att den norska säkerhetspolisen mycket väl kan ha tagit fasta på nationers agerande under det kalla kriget, vad avser sabotageförberedelser samt förhandslagring av materiel för sabotage och därmed utgår från att dylikt även kan ske i dagens negativa säkerhetsläge. Dock är det 30 år sedan det s.k. kalla kriget tog slut,9 varvid sådana antaganden kan vara riskfyllda att göra av en säkerhetstjänst utan någon tydlig fakta som pekar i den riktningen. Ur perspektivet säkerhetsläge är även förhandslagring av utrustning för sabotage intressant. Vilket i grunden syftar till att med kort förberedelsetid kunna genomföra sabotage, vilket även utgör en tydlig indikator på att säkerhetsläget är spänt. Vilket å andra sidan även den svenska Försvarsberedningen konstaterat i sina båda utredningar inför det kommande försvarsbeslutet.10 Dock blir en eventuell förhandslagring av utrustning för sabotage en tydlig konsekvens utav ett försämrat säkerhetsläge.

Vad avser förhandslagring av materiel under vatten kan inte undertecknande erinra sig om att några sådana uppgifter officiellt publicerats, eller att fynd av det genomförts vilket går att knyta till någon statlig aktör. Den tidigare underrättelseofficeren Överstelöjtnant (PA) Per Andersson, beskriver dock i en artikel publicerad 2010 i Tidskrift i Sjöväsendet att förhandslagring av bl.a. vapen, sprängämnen och sambandsutrustning även skall ha genomförts under vatten, under det kalla kriget.11Dock är detta uppgifter publicerad av en privatperson och inte en statlig myndighet, om än en privatperson med djup insikt i sakfrågan efter mångårigt arbete kring den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten. Vilket är ingångsvärden som bör beaktas när slutsatser skall dras i frågan.

Vad avser rekognoseringsutrustning får det antas att det snarare rör sig om inhämtningsutrustning och ej utrustning såsom kikare m.m. för sabotagegrupper. Det kanske mest kända exemplet på inhämtningsutrustning under vatten, är den amerikanska avlyssningen av en sovjetisk telekabel i Ochotska havet under slutskedet av det kalla kriget och gick under täcknamnet 'Ivy Bells'. Det nämnda exemplet är det mest kända, men amerikansk avlyssning av telekablar genomfördes även i andra geografiska områden av Sovjetunionen under det kalla kriget.12 Enligt Överstelöjtnant (PA) Per Andersson, skall även Sovjetunionen utplacerat inhämtningsutrustning under vatten i olika former under det s.k. kalla kriget.13 I nutid förefaller de västliga länderna vara oroad över rysk förmåga att genomföra sabotage mot undervattenskablar som binder samman det globala informationssamhället,14 vilket troligtvis även innebär att viss rysk förmåga finns för inhämtning gentemot dessa undervattenskablar, likt den amerikanska under det kalla kriget. Vad avser utplacering av inhämtningsutrustning på land, förefaller de enda kända exemplen vara vid diplomatiska beskickningar varvid det per definition genomförs på ett annats lands territorium.

Vad avser utplacering av inhämtningsutrustning på land förefaller det ej finnas några tydliga och officiella exempel, bortsett från inhämtningsutrustning som kan tänkas finnas på t.ex. ambassadområden. Dock kommer nästa inlägg beröra vissa möjligheter kring det. Vad som är intressant i sammanhanget är återigen en del som Överstelöjtnant (PA) Per Andersson publicerat i Tidskrift i Sjöväsendet. Där han berör att viss utrustning skulle utplaceras vid strax innan en konflikt för att möjliggöra att robotar skulle kunna bekämpa stationera mål.15Vilket möjligen skulle kunna innebära att viss utrustning redan i fredstid kan finnas utplacerad eller utplaceras.

Avslutningsvis, är då detta något att ta notis om? Ja tveklöst är de det. Förberedelser för sabotage både på land och till havs visar på en återgång till ett säkerhetsläge där en eller flera stater ser framför sig att säkerhetsläget väldigt snabbt kan förändras och övergå till en väpnad konflikt. Det visar även på att vi i dagsläget har ett synnerligt instabilt säkerhetsläge om en eller flera stater vidtar dessa förberedelser för sabotage där förhandslagring av materiel utgör en del i detta. Det visar även på långt gångna planer finns för hur ett sådant väpnad angrepp kan tänkas genomföras och att det antingen finns förband utanför ett land eller operatörer inom ett land beredda att genomföra dessa sabotage med väldigt kort varsel, då det ytterst är denna förhandslagring av materiel samt övriga förberedelser syftar till. Här kan givetvis argument såsom att länder förbereder sig för krig för olika sätt framföras. Dock är det en väldig skillnad att ha planer för en väpnad konflikt, jämfört med att eventuellt utplacera materiel på en annan stats territorium för det.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Politiets sikkerhetstjeneste 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Norska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
The New York Times 1, 2(Engelska)

Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.
Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and theshield: the Mitrokhin archive andthe secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.
Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaretoch utformningen av det civilaförsvaret 2021–2025.
Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitikenoch utformningen av det militäraförsvaret 2021–2025.

Slutnoter

1Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. 2020. https://pst.no/alle-artikler/trusselvurderinger/nasjonal-trusselvurdering-2020/(Hämtad 2020-02-09)
2Politiets sikkerhetstjeneste. Åpen trusselvurdering 2014. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2014, s. 14-16.
Politiets sikkerhetstjeneste. Åpen trusselvurdering 2015. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2015, s. 19-21.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2016. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2016, s. 6-9.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2017. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2017, s. 7-10.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2018. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2018, s. 6-13.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2019. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2019, s. 6-13.
Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 4-13.
3Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 9-10.
4Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2020-02-09)
Säkerhetspolisen. Almedalen 2019: Underrättelsehotet är också ett säkerhetshot. 2019. https://youtu.be/s8Xf2Lc0P9I?t=940(Hämtad 2020-02-09)
5Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 9-10.
6Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2019. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2019, s. 11.
7Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 10.
8Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. Theswordandtheshield: theMitrokhinarchiveandthesecrethistoryoftheKGB. New York: Basic Books, 2001, s. 363-365.
9Nationalencyklopedin. Kalla krigets slut. 2020. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kalla-kriget/kalla-krigets-slut(Hämtad 2020-02-09)
10Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningenavtotalförsvaretochutformningenavdetcivilaförsvaret2021–2025. s. 61.
Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen avsäkerhetspolitiken och utformningen avdet militära försvaret 2021–2025. s. 44.
11Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 214.
12The New York Times. Broad, William J. ATaleofDaringAmericanSubmarineEspionage. 1998. https://www.nytimes.com/1998/11/08/us/a-tale-of-daring-american-submarine-espionage.html(Hämtad 2020-02-09)
13Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 215, 220.
14The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. https://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.html(Hämtad 2020-02-09)
Reuters. Faulconbridge, Guy. Britain says West must defend undersea cables from Russian navy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia/britain-says-west-must-defend-undersea-cables-from-russian-navy-idUSKBN1E90M5(Hämtad 2020-02-09)
15Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 220.