Ökad motståndskraft för det svenska energisystemet

Det svenska energisystemet är under omvandling. Från att elproduktionen i huvudsak varit centraliserad och planerbar rör vi oss nu i rask takt mot en situation med en allt högre andel distribuerade och väderberoende kraftslag. Samma utveckling kan noteras i flera andra länder i Västeuropa, exempelvis Danmark. Det svenska stamnätet blir också allt mer sammankopplat med [...]

Hjulet är runt

Sammanfattning

Historien återupprepar sig eller att hjulet är runt, är ordspråk som används av och till. Dock förefaller historien om upprättandet av stödpunkter för sovjetisk underrättelseinhämtning på svenskt territorium varit en pågående verksamhet sedan inledningen av 1930-talet med i grund och botten ett och samma modus operandi intill slutet av det kalla kriget. Detta agerande förefaller även tagits vid av Ryssland in i vår egen samtid.

Analys

Detta inlägg tar sin början den 22OKT1928 i Stockholm när det så kallade Naftasyndikat bildades.1 Vilket för de flesta säkerligen kan te sig som ett märkligt datum samt årtal för att försöka belysa eventuell underrättelserelaterad verksamhet inom vårt land i nutid. Men historien har en tendens att återupprepa sig själv men även de olika metoder underrättelsetjänster tillämpar för att genomföra, dels inhämtning, dels stödja andra former av verksamheter som faller inom en underrättelsetjänsts verksamhetsområde.

Inledningsvis vad var Naftasyndikat? Det utgjorde ett dotterbolag till det sovjetiska oljeexportorganet med namnet Naftasyndikatet, senare kom dess namn ändras till Sojusneft export. Ordet nafta kom från persiskans neft och var benämningen för lättflytande olja från Baku. Naftasyndikat utgjorde det tredje försöket av Sovjetunionen att påbörja försäljning på svenskt territorium av bensin och de huvudsakliga kunderna för Sovjetunionen utgjordes blandat annat av de svenska kooperationerna.2 Två av företagets grundare, men även själva kärnan i dess ledning, utgjordes av Einar Kruse och Gustaf Dahlborn. För Einar Kruse utgjorde Naftasyndikat ett renodlat kommunistiskt projekt.3

Den 06JAN1930 kom den första leverans av sovjetisk bensin till Sverige, vilket även kom utgöra starten för Naftasyndikat etablering över Sverige, vilket i mitten av 1930-talet innebar att de hade närmare 600 bensinstationer runt om i Sverige.4 Mellan 1931 och 1932 kom cirka 150 stycken Sovjetiska medborgare till Sverige för att antingen arbeta hos den Sovjetiska handelsdelegationen eller Naftasyndikat. De båda delarna var dock placerad vägg i vägg med varandra,5 vilket innebar att någon egentlig skiljelinje mellan dem inte fanns. Naftasyndikat kom även upprätta regionkontor i bland annat Göteborg, Helsingborg, Luleå, Norrköping och Sundsvall. Vid dessa kontor fanns sovjetisk personal. Från dessa regionkontor genomfördes en stor mängd resor, i syfte att finna lämpliga platser för upprättande av bensinstationer och/eller lager.6

Formellt tillkom Sovjetunionen 1922 emedan det i praktiken existerade redan 1917.7 Vilket blir ett viktigt så kallat utgångsvärde att ta i beaktande framgent i inlägget. Vad gjorde då Naftasyndikat intressant ur antingen ett säkerhets- eller underrättelseperspektiv? 1927 kom Sverige sluta ett bilateralt avtal med Sovjetunionen, varvid det bland annat fastställdes att den Sovjetiska handelsdelegationen fick bestå av 40 stycken anställda med så kallad diplomatisk immunitet. Som tidigare beskrivits var Naftasyndikat och den sovjetiska handelsdelegationen i samma byggnad och mer eller mindre vägg i vägg med varandra. Vilket kan underlättat så kallad illegal verksamhet.7

Redan 1931 förefaller oegentligheter uppdagats hos Naftasyndikat. Vid regionkontoret i Göteborg kom uppgiften att en sovjetisk medborgare skulle genomföra olika resor kring Göteborgsområdet, det vill säga Västkusten, för att finna lämpliga platser att anlägga nya bensinstationer tillsammans med den svenska chefen. Vad som dock uppdagas är att den sovjetiska medborgaren ej hade några som helst kunskaper inom ämnesområdet. Då den sovjetiska medborgaren inte hade ett svenskt pass, vägrade den svenska chefen att ta med vederbörande på några resor varvid denne kom att föreslås för avsked. Dock kom han själv avsluta sin anställning vid Naftasyndikat.8

1932 inträffar en liknande incident dock längs med Norrlandskusten. En svensk chef i Naftasyndikat skulle medföra en sovjetisk medborgare. Likt i fallet med Göteborg hade den sovjetiska medborgaren ingen kunskap i hur bensinbranschen fungerade. Dock skulle vederbörande följa med för att öka sin kännedom om de lokala förhållandena i Norrland. Under 1932 kom även fler och fler sovjetiska medborgare att utplaceras på de olika regionkontoren runt om i Sverige, trots en avsaknad om kunskap i hur bensinbranschen fungerade. Samma år förefaller även en sovjetisk medborgare gömts i den byggnad Naftasyndikat hade i Stockholm, i samband med att ett spionagefall uppdagades.9

Den svenska polisen kom av olika anledningar börja intressera sig för Naftasyndikat.10 Men vad kan då tilldragit Naftasyndikat dess uppmärksamhet? Den svenska polisen kom, dels utifrån Naftasyndikat olika aktiviteter runt om i Sverige, dels utifrån enskilda personers vittnesmål anta att Naftasyndikat utgjorde en del utav Sovjetunionens dolda verksamhet i Sverige. Naftasyndikat personalpolitik kom även utgöra en av deras största säkerhetsrisker, då de ej behandlade sina anställda på ett adekvat sätt. Varvid dessa individer därav blev villiga att lämna information till den svenska polisen. Det bör även noteras en spiondömd även arbetade på Naftasyndikat ekonomiavdelning.11

I ett förhör med en tidigare anställd hos Naftasyndikat, 1936, framkommer det att en av de sovjetiska cheferna vid bolaget hade ställt en rad frågor avseende det svenska försvaret men även hade upprättat särskilda kartor avseende försvaret i Norrland. De sovjetiska anställda som även genomförde olika resor var enligt denne tidigare anställd okunnig rörande frågor kring bensinbranschen. Trots det var de synnerligen intresserad av att resa runt i Sverige trots att Naftasyndikat hade resande inspektörer,12 för diverse olika kontroller å bolagets räkning.

Vad som således kan konstateras är att troligtvis till sannolikt genomfördes olika former av inhämtning. Genom den möjlighet som resandet avseende antingen kontroller eller rekognosering för upprättande av nya bensinstationer men därmed även uppföljning utav den svenska Försvarsmaktens, Krigsmakten på den tiden. På detta sätt kunde geografi, infrastruktur, vattendjup, hamnar, militära förberedelser med mera kontrolleras under förevändningen att det hela handlade om företagsresor å Naftasyndikat räkning.13 Därutöver framkom det även att en anställd blivit ombedd att försöka tillförskansa sig en byggnad på Lidingö som skulle kunna medge sändning och mottagning av radiotrafik. Men även införskaffa en båt med fyra sängplatser, som skulle vara tillräckligt rymlig för att installera en radiosändare.14 Naftasyndikatet var således en av de största företagskulisserna för spionage i och mot Sverige under 1930-talet.15

I sammanhanget är det intressant att notera en annan uppgift, hur en svensk medborgare och medlem i det svenska kommunistiska partiets fick till uppgift å Komministerns vägnar att införskaffa ett pensionat i Stockholms skärgård 1933. Dock ansåg denne att det var en för övermäktig uppgift, trots att pengar inte skulle utgöra något hinder. Efter ett tag fick denne uppgift istället att lokalisera en stuga i skärgården som kunde hyras.16 Huruvida denna stuga hyrdes eller ej, går inte att få fram i den allmänna litteraturen. Däremot indikerar det, likt uppbyggnaden av till exempel Naftasyndikatet olika regionkontor, en successiv och enveten uppbyggnad av infrastruktur sannolikt för att kunna stödja olika former av underrättelseoperationer å Sovjetunionens vägnar på svenskt territorium.

En tidigare historia till varför Naftasyndikat upprättade ett regionkontor i Luleå, kan vara en spionaffär som uppdagades i Boden 1913. Vid denna spionaffär framkom det att Tsar Ryssland hade skickat en dansk medborgare som spion till Boden, tillsammans med en rysk kvinna som åtminstone utåt sett skall ha varit dennes fru, men i praktiken agerade underrättelseofficer och ledde den danske medborgarens inhämtning. Syftet med verksamheten var att inhämta information om Bodens fästning.17 Varvid en placering av ett regionkontor för Naftasyndikat i Luleå kan tänkas varit fullt naturlig avseende inhämtning mot Bodens fästning.

En förklaring till verksamheten längs med Norrlandskusten av Naftasyndikat kan vara att Hemsö fästning anlades 1916 för försvaret av Ångermanälvens mynning,18 men även kustflottans Örlogsdepå i Gustavsvik.19 Vilket bland annat förefaller varit ett område Sovjetunionen hade tänkt använda ubåtar för att avregla i händelse av ett iståndsättande av den plan de hade för ockupation av Åland 1940, men även stora delar av södra Norrlandskusten mellan Gävle och Härnösand.20 Varvid den inhämtning som genomförts inom ramen för Naftasyndikat längs Norrlandskusten åtminstone till del kan tänkas legat till grund för denna krigsplanering.

I sammanhanget avseende ubåtsspärrar längs med både Norrlandskusten men även den svenska Ostkusten vid den planerande operation mot Åland 1940, är det intressant att notera den sovjetiska strävan att upprätta åtminstone en stödpunkt i Stockholmsskärgård. Men det förefaller även försökts att införskaffa minst en båt för att kunna härbärgera personal men även utgöra en sambandspunkt. Det blir än mer intressant ur perspektivet hur den sovjetiska norra marinen, med dess föregångare till de sovjetiska men även ryska marina spetsnazförbanden, använde ubåtar längs den norska kusten från 1941 för att landsätta personal under det andra världskriget. Men även hur Sovjetunionen planerade annorstädes för liknande genomföranden under det andra världskriget.21

Naftasyndikat kom att avvecklas i Sverige 1937, varvid de sovjetiska medborgarna tillhörande företaget kom att lämna Sverige.22 Dock slutar inte historien om sovjetiska företagskulisser vid Naftasyndikat, där underrättelseinhämtning förefaller utgjort en delmängd i den verksamhet som genomförts. Mig veterligen finns det dock ingen officiell företagskuliss under det andra världskriget under den perioden förefaller det snarare bedrivits verksamhet in obscura.

Under inledningen av 1950-talet började det sovjetiska bilföretaget Matreco sin verksamhet i Sverige. Detta har belysts i ett antal tidigare blogginlägg, varvid ingen ytterligare utläggning kring det kommer skrivas. Vad som dock kan konstateras är att företaget likt mönstret från Naftasyndikat kom att spridas över hela Sverige och i många fall korrelerar orterna där Naftasyndikat fanns med orter där Matreco kom att finnas. Modus operandi med att genomföra olika former av resor över Sverige fortsatta även med Matreco.23 Upprättandet av mer dolda stödpunkter förefaller även fortsatt under det kalla kriget, likt det gjorde under perioden innan det andra världskriget. Båda av Sovjetunionen men även andra länder ur Warszawapakten i Sverige.24 Stödpunkter förefaller även misstänkt funnits av Säkerhetspolisen i Stockholmsskärgård under 1980-talets ubåtsjakter.25

Hur situationen är i dag avseende olika former av inhandlade objekt av främmande makter på svenskt territorium får anses vara något oklart. Dock framkommer det i en rapport av Totalförsvarets forskningsinstitut att Ryssland förefaller genomfört mark eller fastighetsinköp i Göteborgs- men även Stockholmsskärgård.26 Den svenska Säkerhetspolisen har även framfört att Ryssland genomfört upphandlingar av mark i närheten av svenska militära objekt.27 Dock finns inga uppgifter avseende utbredning/mängd i en nutida kontext.

Slutsats

Systematiskt förefaller både Sovjetunionen men troligtvis även Ryssland upprättat stödpunkter på svenskt territorium från 1930-talet intill dags datum. Dessa stödpunkter förefaller använts för underrättelseinhämtning, men kan även tänkas utgjort ett stöd för sovjetiska specialförbandsoperationer i händelse av en väpnad konflikt och även i nutid för ryska specialförband och/eller underrättelseofficerare. Ur ett historiskt perspektiv förefaller vi som nation haft god kännedom om denna verksamhet. Dock förefaller vi inte agerat resolut mot den, åtminstone inte officiellt. Vilket får anses vara något anmärkningsvärt då det utgör ett flagrant brott mot en annan nations suveränitet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1 (Svenska)

Forum Navale 1 (Svenska)

Kungliga örlogsmannasällskapet 1 (Svenska)

Nationalencyklopedin 12 (Svenska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.

Andersson, Christoph. Operation Norrsken: om Stasi och Sverige under kalla kriget. Stockholm: Norstedt, 2013.

Körlof, Björn (red). Militärhistorisk tidskrift 2019. Stockholm: Försvarshögskolan, 2020.

Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Jovius, Dragan. Sovjetspionage i Sverige: dess taktik och verksamhet. Spånga: S:t Georgs förl., 1978.

Petersen, Philip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Vienna, VA; The Potomac Foundation, 2014.

Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015.

Slutnoter

1 Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020, s. 124.

2 Ibid. s. 125.

3 Ibid s. 133.

4 Ibid. s. 135, 195.

5 Ibid. s. 142, 146.

6 Ibid. s. 147, 150.

7 Nationalencyklopedin. Sovjetunionen. 2021. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sovjetunionen (Hämtad 2021-09-26)

8 Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020, s. 147, 150.

9 Ibid. s. 143-145, 150.

10 Ibid. s. 151.

11 Ibid. s. 195-196, 198.

12 Ibid. s. 201.

13 Ibid. s. 150, 200.

14 Ibid. s. 200-201.

15 Ibid. s. 219.

16 Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 38-41.

17 Körlof, Björn (red)Militärhistorisk tidskrift 2019. Stockholm: Försvarshögskolan, 2020, s. 18-30.

18 Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2021. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning (Hämtad 2021-09-26)

19 Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 14-42.

20 Gustavsson, Kenneth. Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, del 2: Den militära linjen. Tidskrift i Sjöväsendet. vol. 178, no. 3, 2014, s. 248-249.

21 Petersen, Philip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Vienna, VA; The Potomac Foundation, 2014, s. 105.

22 Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020, s. 218.

23 Ibid. s. 147, 150.

Jovius, Dragan. Sovjetspionage i Sverige: dess taktik och verksamhet. Spånga: S:t Georgs förl., 1978, s. 57-58, 60, 62.

Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, s. 140.

24 Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.

Andersson, Christoph. Operation Norrsken: om Stasi och Sverige under kalla kriget. Stockholm: Norstedt, 2013, s. 144.

25 Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.

26 Petersson, Magnus (red). Utländska direktinvesteringar i skyddsvärda branscher: En studie av risker, branscher och investerare. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2020, s. 64.

27 Aftonbladet. Granlund, John. Säpo varnar för ryska kontakter med politiska grupper i Sverige: Samtidigt undersöks mystiska markköp nära militära objekt. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Mg4pKm/sapo-varnar-for-ryska-kontakter-med-politiska-grupper-i-sverige (Hämtad 2021-09-26)

Försvaret i globaliseringens tid

Svenskarna börjar alltmer reagera mot det ökande våldet i samhället, men ännu saknas det egentligen en övergripande förklaring varför våldet accelererat så som det gjort trots alla beskyllningar eller försök till bortförklaringar. En möjlig anledning kan kanske finnas i att effekterna av globaliseringen har underskattats av alltför många. Man såg ju tidigt globaliseringen som något [...]

Akrobatisk Säkerhetspolitik

Reflektion

I ett flertal inlägg genom åren har denna blogg berört den svenska säkerhetspolitiken och stundtals de synnerligen märkliga akrobatiska övningar som genomförts inom ramen för den. Dessa akrobatiska övningar förefaller onekligen fortsätta. Det senaste initiativet är ett fördjupat samarbete med Danmark och Norge (märkligt nog omfattas inte Finland om inte det sedan tidigare fördjupande samarbetet mellan Sverige och Finland anses tillräckligt). Sedan tidigare har Sverige en omfattande mängd samarbeten, inom vad som kan definieras som det säkerhetspolitiska området varav många utformats efter det försämrade säkerhetsläget uppstod i vårt närområde 2014 och framgent.


Något jag framfört både här på bloggen och på det sociala mediet Twitter är att jag inte valt att ta ställning till ett svenskt Nato medlemskap, vilket kanske hade varit det mest naturliga med tanke på mängden samarbeten vi upprättat genom åren. Dock ser jag både fördelar men även en rad nackdelar i ett sådant agerande. Men det säkerhetspolitiska agerandet vi nu håller på med, i form av diverse samarbeten, börjar onekligen få ett “löjets skimmer” över sig.


Vad menar jag då med att använda ett sådant pass kraftfullt ord. Mängden bilaterala samarbeten vi har skapat sedan det försämrade säkerhetsläget börjar snart efterliknande hur stater innan första världskrigets utbrott hade en rad korsallianser och dylikt. Vilket bland annat utgjorde en delmängd till att det första världskriget kom att bli en omfattande konflikt. Däremot tvivlar jag på att Sverige har en sådan geostrategisk position att ett angrepp mot oss skulle få sådana övervälmande konsekvenser. Men onekligen har vi i Sverige lyckats med konststycket att skapa en mängd samarbeten “kors och tvärs” dels i vårt närområde, dels annorstädes.


Vad det däremot skulle kunna indikera, vill jag hävda, är att vår förmåga att värja oss själva mot ett väpnat angrepp är låg varvid vi skapar en omfattande mängd samarbeten. Vilket åtminstone utåt sett ser ut som en konkret åtgärd i en omvärld med negativ säkerhetsutveckling. Därutöver inledde vi dessa akrobatiska säkerhetspolitiska konststycken med att skapa en singulär solidaritetsförklaring med övriga grannländer, vilket mig veterligen inget annat av våra grannländer bekräftat på något sätt i skriftlig form. Däremot har det genomförts några muntliga och svajande medgivanden i media av våra grannländer i frågan, men inget mer än det.


Men återigen vi upprättar ett flertal samarbeten och vissa blir fördjupade, men, och här vill jag verkligen understryka inget av dessa samarbeten har någon form av “solidaritetsförklaring” i sig. Inget av dessa samarbeten innebär således att någon annan nation kommer komma och bistå oss i en väpnad konflikt. Givetvis finns alltid möjligheten att saker finns nedtecknat i hemliga protokoll, likt det gjorde under det kalla kriget. Men offentligt finns inget medgivande att någon skall komma till vår undsättning. Här kan det givetvis argumenteras för att Lissabonfördraget skulle kunna innebära att vi kan erhålla militärt stöd. Men det håller jag verkligen för föga troligt då det skrevs i en annan tid, om än inte för så länge sedan men inte i den tidsera vi nu gått in i där väpnade konflikter utgör en realitet. Detta trots de ständiga propåerna om ett “försvarsparaply” under den Europeiska unionen (EU), dock faller initiativet det på att huvuddelen av medlemsländerna i EU även är medlemmar i Nato. 


Avslutningsvis samarbeten är bra, det motsätter jag mig inget. Men och här vill jag återigen understryka dessa samarbeten innebär på intet sätt i den offentliga säkerhetspolitiska retoriken eller om man så vill doktrinen, att någon nation kommer komma och undsätta oss. Utan just nu blir dessa samarbeten till stor del ett spel för galleriet, inom ramen för ett försämrat säkerhetsläge innan våra nuvarande försvarssatsningar börjar få effekt det vill säga vid 2030 i nuvarande takt.


Have a good one! // Jägarchefen

Metod och förutsägbarhet

Bloggen Försvar och Säkerhet har under det senaste året presenterat en rad intressanta texter om hur det står till med svensk uppdragstaktik i praktiken. Fokus har av naturliga skäl legat på stridens genomförande, huruvida den militäre chefen har och upplever sig ha ett rimligt fritt mandat att lösa tilldelad uppgift eller inte. En närliggande frågeställning [...]

Blev arméstridskrafterna 2020 som planerat?

Riksrevisionen har under 2020/2021 granskat måluppfyllnaden av arméstridskrafterna vid utgången av år 2020. Kort sagt var frågan: Utvecklades armén på det sätt under perioden 2016–2020 som riksdagen och regeringen beslutade? Riksrevisionen bedömer att regeringens och Försvarsmaktens arbete med att stärka arméstridskrafternas operativa förmåga under försvarsinriktningsperioden inte har varit effektivt i alla delar. Brister finns inom [...]

Blev arméstridskrafterna 2020 som planerat?

Riksrevisionen har under 2020/2021 granskat måluppfyllnaden av arméstridskrafterna vid utgången av år 2020. Kort sagt var frågan: Utvecklades armén på det sätt under perioden 2016–2020 som riksdagen och regeringen beslutade? Riksrevisionen bedömer att regeringens och Försvarsmaktens arbete med att stärka arméstridskrafternas operativa förmåga under försvarsinriktningsperioden inte har varit effektivt i alla delar. Brister finns inom [...]

Med anledning av medias rapportering angående TP 84 Hercules

En av Flygvapnets uppgifter som vi ska leverera i alla konfliktnivåer är att säkerställa operativ rörlighet med transportflyg. Förmågan är viktig – inte bara för Flygvapnet utan för hela Försvarsmakten och även totalförsvaret.

Det är ingen nyhet att Flygvapnets TP 84 Hercules är gamla och behöver modifieras och senare ersättas (efter år 2035). Den version som Flygvapnet opererar är från 60-talet. Innan det finns ersättare för dessa transportflygplan på plats har vi ett stort behov att genomföra en livstidsförlängning för de TP 84 som nu är i operativ drift.

Livstidsförlängningen innefattar bland annat att säkerställa drift och uppfyllande av civila och militära krav inklusive vidmakthållande av förmåga och taktisk utveckling.

En livstidsförlängning av våra TP 84 flygplan kräver politiska beslut och en säkerställd finansiering. Dessa beslut finns, likaså finansieringen.

Det stämmer att livstidsförlängningen av TP 84 har försenats flera år på grund av överklaganden av upphandlingen av tjänsten. Nu är den juridiska delen i överklagningsprocessen färdig och en ny upphandlingsprocess pågår. Ett resultat från detta väntas bli offentligt senare i höst.

Som flygvapenchef i min roll som verksamhetsledare militär luftfart och flygtaktisk chef ordersätter jag aldrig en flygning med ett flygplan som inte är luftvärdigt*. Flygsäkerheten är A och O. Ett exempel som lyfts i medias rapportering är att det saknas höjdmätare – det stämmer inte. Höjdmätare finns givetvis i våra TP 84:or men de är inte av den senaste och mest moderna typen, vilket krävs i det regelverk som styr civil luftfart. Det är bland annat därför dispens för flygning krävs vid tillfällen då transportflygningar sker under de civila regelverken.

Vi har en god dialog med våra uppdragsgivare och jag ser med tillförsikt fram emot en långsiktig och hållbar lösning.

Carl-Johan Edström
Flygvapenchef

*) Luftvärdigt:
Ett luftfartyg är luftvärdigt om det är konstruerat, tillverkat, verifierat, utrustat och underhållet på ett sådant sätt samt har sådana egenskaper att säkerhetskraven är uppfyllda. Detta är reglerat i luftfartslagen. Säkerhetskraven bygger på luftfartsmyndigheters krav och tillverkarens instruktioner.

Nytt läge p g a kapp­rust­ning och tekniska fram­steg

Rysslands och Kinas införande av hypersoniska missiler, hemliga kinesiska avskjutningsramper för missiler samt resurskrävande marin kapprustning kring Stilla havet förändrar förutsättningarna för rustningskontroll, ger minskad global stabilitet och försvårar USA:s roll. START-avtalet handlar om ömsesidiga neddragningar av strategiska vapen. Det är ett bilateralt avtal mellan världens två hittills viktigaste kärnvapenmakter, Ryssland och USA. Något motsvarande [...]

Nytt läge p g a kapp­rust­ning och tekniska fram­steg

Rysslands och Kinas införande av hypersoniska missiler, hemliga kinesiska avskjutningsramper för missiler samt resurskrävande marin kapprustning kring Stilla havet förändrar förutsättningarna för rustningskontroll, ger minskad global stabilitet och försvårar USA:s roll. START-avtalet handlar om ömsesidiga neddragningar av strategiska vapen. Det är ett bilateralt avtal mellan världens två hittills viktigaste kärnvapenmakter, Ryssland och USA. Något motsvarande [...]

Ökad militär verksamhet på västkusten för ett tryggare Sverige

Sveriges Radio P4 Göteborg rapporterade i ett inslag den 13 september om konsekvenser av Försvarsmaktens ökande verksamhet. Inslaget presenterade dock inte försvarsperspektivet, varför jag vill komplettera bilden.

För att förstå Försvarsmaktens ökande verksamhet i Göteborgs skärgård, och på andra platser, är det viktigt med bakgrunden och sammanhanget.

Anledningen till att riksdagen i december 2020 fattade ett femårigt försvarsbeslut, som ger en ökad tillväxt av förband och förmågor, beror på det förändrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

En skyddad sjöfart till västkusthamnarna och inloppet till Östersjön är av yttersta vikt för Sveriges och andra nordiska länders försörjningssäkerhet. Göteborgs hamn är den största nordiska hamnen för sjötransporter från bland annat Sydostasien. Bedömningen är att trafiken kommer att öka under de närmaste tio åren. Återetableringen av ett amfibieregemente i Göteborg ska ses mot denna bakgrund.

Amfibieförbandens uppgift är att försvara Sveriges kust- och skärgårdsområden. Etableringen av ytterligare ett amfibieregemente är både viktigt och nödvändigt för att stärka skyddet av hamnar och infrastruktur i Göteborgsområdet, vars funktion är minst lika avgörande i fredstid såväl som vid säkerhetspolitisk kris eller vid ett väpnat angrepp.

En ökad verksamhet är en förutsättning för att kunna genomföra riksdagens beslut. Förstärkningen av landets försvar kommer att innebära att vi syns och hörs mer på flera platser, bland annat i skärgården. Försvarsmakten informerar om större planerad verksamhet när så är möjligt och arbetar aktivt genom olika samarbetsforum tillsammans med länsstyrelser, kommuner och boende i de områden vi verkar.

Försvarsmaktens uppgift är att försvara Sverige och landets intressen. För att kunna lösa detta måste vi uppträda där vi ska kunna verka. Försvaret av Göteborgs hamn är en angelägenhet för alla som lever och bor i Skandinavien.

Mats Ström
Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Dags att nu äntligen omsätta Sveriges tyvärr föråldrade militära transportflygflotta!

 SVT Väst rapporterar idag om att det svenska militära transportflygplan av typen C-130 Lockheed Hercules (av försvarsmakten kallade Tp 84) inte längre har tillräckligt med utrustning för att kunna flyga i internationellt luftrum utan dispens. Utöver denna problematik tillkommer att de innehar en ålder av 52 år för flygplan 842 och de övriga fem som bara är 40 år. Dessa flygplan har till dags dato uppfyllt internationella regler och med det effektivt nyttjats men som nuvarande flottiljchef på F7 beskriver som att de kommer att få begränsningar som följd av utebliven uppgradering eller ersättning.

 Då Försvarsmaktens användande av dessa transportflygplan över dessa år kraftfullt har skiftat till att vara nationell resurs till att vara en internationell resurs (både nationell och genom samarbete) så har nyttjandet hårt påfrestat hela flygsystemet. Nu föreslås brådskande att en uppgradering ska genomföras för de återstående 6 st. flygplan som är operativa utifrån de 8 st. tidigare var operativa. Idag återfinns två stycken flygplan i England och som man väntar på vad som ska hända med dem. 

Ska Sverige fortsatt kunna upprätthålla en förmåga att kunna omfördela materiel och personal inom Sverige via transportflyg utan att förlita sig på multinationella samarbeten (Typ SAC, HAW med C-17) så måste Sverige  (både militär ledning och politisk ledning inom det militära området ) uppdra Försvarsmakten (med stöd av FMV, Försvarets Materiel Verk) att omsätta nuvarande flotta av transportflygplan omgående utan att öda tid och kapital på att förlänga nuvarande transportflygflotta på en uppgradering. Uppgraderings av nuvarande flotta har pågått sedan 2004 och har bara tillfört små  förändringar på den operativa förmågan och anpassning till civila regelverk så att det inte har varit ekonomiskt försvarbart. 

Den politiska ledningen borde istället omgående uppdra  och tilldela medel för att till Försvarsmakten att utreda och införskaffa en ersättare till nuvarande transportflygplan. Det billigaste och mest effektivaste och snabbaste uppdraget är att då omsätta nuvarande C-130 Hercules (Tp84) med nya motsvarande Lockheed C-130, kanske att de skulle vara en ny variant för Sverige, MC-130J som mer är anpassad för "Special Operations"  men som tillika kan utföra det transportbehov inom Sverige men då till en högre säkerhet för uppdragets genomförande. Att ersätta nuvarande transportflygflotta med ett nytt flygsystem motsvarande C-130 kommer att ha en totalkostnad för införande som betydligt mycket högre då infrastruktur för flygunderhåll behöver ersättas med nya hangare och "workshops", anskaffande av nya underhållsverktyg, ersättande av befintlig markstödsutrustning och fullständig omskolning av flygteknisk personal för att kunna garantera ett luftvärdigt flygplan. 


Det är nu dags att ersätta nuvarande flotta med C-130 Hercules (Tp 84) med nya C-130jJHercules och förhoppningsvis att de är av typen  MC-130J Hercules för att på ett mer effektivt sätt kunna genomföra uppdrag som de uppdras av den militära ledningen och som är beordrade av vår regering.

Polen har mer att säga

Under tiden 1945–1991 var Polen knappast ett land dit besökare strömmade. Nu är det annorlunda. De stora polska städerna erbjuder besökare historiska miljöer, kultur, exklusiv mat, natur, jakt – och besök i koncentrationsläger. Det hade funnits koncentrationsläger i Tyskland i 6 år innan de inrättades i Polen. Det tyska folket var det första, som drabbades [...]

“America is back” – to Square one?

Reflexioner om USA, Nato, Afghanistan och det rättfärdiga kriget ”It's over” var rubriken med världskrigsstora bokstäver i den amerikanska försvarsmaktens husorgan ”Stars and Stripes” med anledning av president Bidens besked tidigare i augusti om att USA, och med USA de facto även Nato och Nato-partners (inkl Sverige), nu skulle avsluta USA:s (och därmed Natos) i [...]

Ett ökat operativt tempo

I den samtida militära debatten beskrivs ofta att ett ökat operativt tempo är något som både för egen del bör eftersträvas och för motparten motverkas - genom ett högt eget tempo kan motpartens möjligheter till samordnad strid försvåras. I detta inlägg kommer jag att, med utgångspunkt i Försvarsmaktens doktrin för gemensamma operationer, diskutera vad striden [...]

Ett inriktningsbeslut utan legal grund och med risk för demoralisering

Försvarsmakten har nyligen fattat ett inriktningsbeslut att degradera ett stort antal officerare. Ett beslut som mottagits med bestörtning av stora delar av officerskåren och som inte är rättsligt korrekt. Vad innebär beslutet? Försvarsmakten har fattat beslut att degradera alla löjtnanter och kaptener som avlagt officersexamen fram till och med år 2005. Detta beslut är mycket [...]

Hur kan man (re)konstruera en stat: Afghanistan och historiens lärdomar

De dramatiska händelserna i Afghanistan, talibanernas snabba framgångar och nu det fruktansvärda terrordådet på Kabuls flygplats har inte minst och förståeligt nog främst i USA genererat en intensiv debatt om vad som gått snett och varför. Den amerikanska debatten har naturligtvis betydelse också för oss. Vad som hänt den senaste månaden har ju dessutom genom [...]

Att bygga nationell försvarsförmåga – ett nästan bortglömt hantverk

Med anledning av Riksrevisionen granskning av statens arbete med att stärka arméstridskrafterna krävs ett förtydligande från Försvarsmakten. Myndigheten delar utredningens övergripande slutsatser bland annat att personella och materiella förutsättningar har begränsat möjligheterna att bilda två brigader.

Regeringen gjorde 2015 bedömningen att den viktigaste uppgiften för Försvarsmakten var att öka den operativa förmågan i krigsförbanden under de kommande fem åren. Så har också skett.

Brigadförmågan, och den operativa förmågan inom Armén har stärkts. Det har skett genom anskaffning av bland annat allmänna fordon, artilleripjäser, granatkastarbandvagnar, brobandvagnar och ökade ammunitionslager.

Först i och med försvarsbeslutet 2020 skapades dock tydliga förutsättningar för att bygga upp brigadförmåga inom en armédivisions ram. Därmed kan vi i framtiden utnyttja markstridskrafternas förmåga på ett än mer effektivt sätt inom ramen för gemensamma operationer. Dock bör poängteras att det kommer att dröja till 2030 innan förmågan är fullt uppnådd.

Vi har full förståelse för att medarbetare i organisationen delger utredarna sin syn på den upplevda situationen vid förbandet och i försvarsgrenen. Det är värdefullt att lyssna på olika perspektiv inom ramen för en omfattande utredning.

Förbandsperspektivet borde dock ha kompletterats, med de intervjuer och samtal som utredningen gjort med ansvariga på koncernnivå, innan resultatet publicerades. Detta hade gynnat utredningen och nyanserat slutsatserna om bland annat intern ledning och styrning.

Brigadgeneral Rikard Askstedt
Försvarsmaktens Planeringschef

Perspektiv på Afghanistan

Nästan exakt tjugo år efter det att Operation Enduring Freedom påbörjades i Afghanistan är talibanerna åter i Kabul. De senaste veckorna har man sett en oerhört snabb utveckling, där det på ytan verkar som om talibanerna helt plötsligt har lyckats erövra nästintill hela landet. Västmakterna är tagna på sängen, har dragit tillbaka större delen av [...]

Nazismens rötter och resultat

 

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, ville sannolikt skriva något rejält läsvärt om nazismen. Jag var skeptisk till om han skulle lyckas när jag plockade upp hans nya bok Nazismen. Få historiska och politiska ämnen är väl så omtalade och omskrivna som nationalsocialismen. 

 

Professor Harrison har visat sig vara en ovanligt vass författare och talare vad gäller äldre historia. Men skulle han även ha skrivit en bok om Hitler & Co som var riktigt bra? Jag började läsa och märkte efter några sidor att han tog upp en del fakta om Hitlers ungdom som jag missat/glömt. Sedan beskriver Harrison det sammanhang i vilket Hitler träder fram som politiker. Med hjälp av sitt långa perspektiv bakåt och minne/känsla för talande detaljer lyckas Harrison förklara Hitlers popularitet som kanske ingen tidigare svensk författare har gjort. 

 

Dick Harrison påpekar att mellankrigstidens tyskar inte på något sätt var unika när de sökte lägga historien tillrätta och bättra på det egna förflutna. Detta förhållningssätt till historien var, som professorn också skriver, tidstypiskt. Men när nazisterna idealiserade germanerna och skapade en våg av hat mot Europas judar blev konsekvenserna oanat stora. 


Ibland är väl den kunnige författaren på gränsen att grotta ner sig för mycket i nationalsocialismens äldsta rötter. Men genom att det är just Harrison som skriver så tappar man inte lusten att fortsätta läsa.

 

När vi kommer till Versaillesfreden så skräder inte Harrison orden, och det gör han väl förresten rätt sällan. Så här skriver han om den: ”Få fredsavtal har varit lika illa genomtänkta, och inget har fått så dramatiska konsekvenser, som Versaillesfreden mellan Tyskland och segrarmakterna, som slöts den 28 juni 1919.” 

 

Harrison visar hur nyckelbegrepp inom nazismen uppkom före Hitler blev nazistledare, exempelvis Führer, Heil och Lebensraum. När man tar detta i beaktande känns det befogat att fundera på om vikten av Hitlers person kanske har överskattats något. Kanske, givet alla ingredienser som redan var på plats, var nazismens segertåg oundvikligt?  

 

Trots det korta formatet hinner författaren belysa inte bara själva den nazistiska politiken i teori och praktik (dess resultat), han kommer även in på olika nazistledares rätt olika förhållningssätt till kristendomen, ateismen och det hedniska/ockulta. Även nazismens svenska historia behandlas kort och i detta avsnitt lär nog särskilt yngre läsare möta förvånande uppgifter. Vad där står om ”svenskarnas aversion mot organiserad nazism”, för att citera ur boken, är på inget sätt okänt. Men Harrison tar där upp, liksom på flera ställen i boken, viktiga fakta som dock har missats av många.  

 

Alltså, går det att skriva en till bok om nazismen som man ”måste” ha? Dick Harrison har nog gjort det. Boken Nazismen ingår i en populärhistorisk serie (Världens dramatiska historia) och är därför rätt kort (192 sidor) och i behändigt format. Förhoppningsvis kommer den att läsas av många, för det är den värd.