Varför uppfinna hjulet? – när det finns band!

av Ulf Henricsson
Eldkraft, skydd och rörlighet är utslagsgivande faktorer i strid. Foto: Jonas Helmersson, Försvarsmakten.

Eldkraft, skydd och rörlighet är utslagsgivande faktorer i strid. Foto: Jonas Helmersson, Försvarsmakten.

Kommentar till Sebastian Merlöws bloggtext, införd 4 april.

Det är glädjande när politiker engagerar sig i försvarsfrågor. Inte minst är det återuppståndna intresset för totalförsvaret glädjande. Det är bra med förslag så att diskussionen kan bli mer konkret. Att bara prata ”förbandsrutor” utan att se till innehållet leder lätt fel. Räcker inte förbandsrutan till ritar man en större som täcker ett större område. Förbandstecknet för brigad har vuxit avsevärt sedan vi hade 16 eller fler brigader utan att innehållet förändrats – det har snarare gått åt andra hållet.

Lätta brigader har sällan varit ett framgångskoncept. Minns hur det gick för lätta brigaden i Balaklava under Krimkriget. Visserligen blev det en ouvertyr som lever än i dag men priset för den blev högt.

Det finns skäl att börja med att fundera på vad förbandet skall kunna uträtta och för att uttrycka det enkelt är det gränssättande kravet att vi skall kunna slåss mot tunga mekaniserade förband (med stridsvagnar). Det är ju den hotbilden som beskrivs av författaren. Kan vi det, kan vi också slåss mot alla andra markstridsförband och genomföra internationella insatser. Då är det rimligt att vi använder vapen med minst samma förmåga vad avser eldkraft, rörlighet och skydd som motståndaren har.

Att utmana en motståndare som utnyttjar tunga mekaniserade förband med tung kulspruta, lätta pansarvärnsvapen och lätta granatkastare är ingen bra idé. Stridsfordon 90 planerades få en 25 mm automatkanon från början. Kalibern befanns efter studier (1990) ”för lätt” och ”40:an” valdes. Kalibern på dagens pansarskytteförband varierar från 20-50 mm. Pansarterrängbilen 360 i den här förordade bataljonen har en kaliber på 12.7 mm och den har begränsad verkan mot de luftlandsättnings förband som Ryssland kan sätta in

På min stridsledningspansarbandvagn 302 som jag använde i Bosnien fick vi en träff av en 12.7 mm projektil i sidan, det blev en bula, utan genomslag i pansaret. Inte heller 80 mm granatkastare gjorde någon nämnvärd skada. Vi lärde oss i Bosnien att en främlingslegionär inte tar skydd om 80 mm granaterna briserar längre bort än 30 meter. Både pansar och ammunition har utvecklats sedan dess men i huvudsak proportionellt.

För den som vill sätta sig in ordentligt i dessa frågor rekommenderar jag studier av de olika MUR (MarkmålsUtredningarna) studierna samt systemplan 2 för stridsfordon 90 respektive ny stridsvagn från början av 1990-talet. Mig veterligt finns inget bättre underlag idag – om det finns, läs då detta. Det finns också en omfattande videodokumentering av såväl stridsfordon 90 och stridsvagnars framkomlighet.

Jodå – stridsfordon kan köra fast, men jag har varit med om avsevärt fler fastkörningar med hjulfordon och även bandvagnar går att köra fast när man missar terrängvärderingen

När vi hade 13 brigader tyckte vi det var helt otillräckligt och hur de skulle omgrupperas med hänsyn till läget gav en hel del huvudbry. I vilken terräng skulle dom verka och mot vilken motståndare. Detta blir inte lättare med bara fem brigader och riket har inte blivit mindre. Är dom dessutom utformade för särskilda områden och terrängförhållanden blir det inte lättare.

Vid förflyttning framställs den lätta brigaden som överlägsen. Ja, den går fortare mellan A och B på landsväg under ostörda förhållanden. Men hur lång tid tar det om man skall räkna in tiden för stridsförberedelser i uppgiftsområdet? Den skall ju föra fördröjningsstrid mot mekaniserade förband med stridsvagnar, vilket den inte har förutsättningar att göra utan tidskrävande förberedelser. Hur är det vintertid? Gör man operativa förflyttningar med snökedjor på eller tar man risken att fastna i snödrivorna och tillämpa den inte helt ovanliga metoden att lägga på snökedjorna när man redan sitter fast. Om man väljer att köra med kedjor på – hur länge håller kedjorna då och det är väl fortfarande så att marschhastigheten nedgår avsevärt med monterade kedjor? Den Gamla SoldIMotor sade max 40 km/tim och då går ett tungt mekförband fortare. Små men avgörande detaljer – liten tuva..!

Den förhållandevis lilla skillnaden i marschhastighet mellan tunga och lätta förband är inte avgörande, det är däremot skillnaden i eldkraft, skydd och terrängrörlighet.

Nej, jag har inte glömt artilleriet, våra (alltför få) artilleribataljoner är ett nödvändigt system för att vi skall kunna föra strid med kombinerade vapen.

Skall vi ha fem brigader är det rimligt att ha ett artilleri som matchar det, alltså minst fem bataljoner, Varför inte börja med att lägga beslag på de 24 ? Archer pjäser som Norge ratade.

Jag har heller inte glömt infanteriet, det är helt nödvändigt och måste ges ett gott skydd och god vapenverkan. Pansarterrängbil 360 är på intet sätt onödig utan kan fylla ett behov av skydd i många stödfunktioner

Nej, jag har inte glömt ekonomin. Lätta förband är billigare men i dessa tider av New Public Management är det väl kostnadseffektiviteten som är avgörande? Jag vet också att politikerna sätter ramarna men då får de också tala om vad de vill ha gjort. Det kostar att säga att hela riket skall försvaras och samtidigt hävda den militära alliansfriheten.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Svenska och norska SS-frivilliga i finsk studie

Trots titeln tar den nya studien upp även svenska SS-frivilliga på flera sidor.

En hel del har rapporterats i Finlands medier om rapporten The Finnish SS-volunteers and Atrocities 1941–1943 av professor Lars Westerlund vid Riksarkivet (Finlands). Betydligt mindre uppmärksamhet har rapporten fått i svenska medier - trots att den även tar upp SS-frivilliga från Sverige och Norge. Ja, även från Danmark.

Lars Westerlund och hans medarbetare har sammanställt en gedigen, välformulerad och välillustrerad rapport som varje person med intresse för Waffen-SS och Norden bör läsa. Dessutom har den släppts fri på nätet i sin helhet. Lägg därtill att det finns en lika frisläppt sammanfattning på svenska.

Utmärkande för bilden av de olika övergreppen är att de SS-frivilligas egna dagböcker och ord säger en hel del.

Får man hoppas att den finska rapporten kan inspirera svenska institutioner att ta sig an fenomenet svenskar i tysk (och annan) krigstjänst 1939-45?

Ett nytt handlingsprogram för Socialdemokratisk försvarspolitik mot 2025 med fokus på armén?

av Sebastian Merlöv

Sedan sammanfattande delar av detta handlingsprogram diskuterats via sociala medier men också kommunicerats i vissa debattartiklar ges nu möjligheten att via KKrVA sprida det kompletta förslaget som skulle kunna vara både en inriktning av socialdemorkatisk försvarspolitik kommande 5 år men som också skulle kunna ligga till grund för partiöverskridande överenskommelser under året. Detta handlingsprogram är inte idag ett officiellt handlingsprogram för den socialdemokratiska försvarspolitiken men skulle kunna vara det. Som politiker med fokus på försvars- och säkerhetspolitik ska man generellt inte bli alltför specifik utan lämna den avgörande utformningen av våra förmågor till Försvarsmakten.

Samtidigt är det viktigt att debatten kring vilka satsningar och vägar vi ska gå framåt är förankrade i någon form av verklighet. Idag finns det för stort glapp mellan hur försvaret debattteras och vad som sen sker ute på våra förband.

Genom förslag och slutsatser avseende åtgärder nedan kan försvarsdebatten föras på ett mer meningsfullt sätt och därmed också ge tydligare signaler till verksamheten. Skribentens förhoppning är genom att denna text görs tillgänglig så kan fler kunniga inom området bidra med sina slutsatser och reflektioner.

Nedan handlingsplan har redan idag blivit avstämd med personal som är aktiva inom Försvarsmakten på taktisk nivå samt i stor omfattning skapats med intryck för den ”community” som idag finns kring vårt svenska försvar på bloggar, i sociala medier, liksom seminarier och litteratur i ämnet.

Bakgrund

Behov av ökad förmåga inom armén har under de senaste 6–12 månaderna på allvar diskuterats både bland experter inom försvars- och säkerhetspolitik men också märkts av i den allmänna samhällsdebatten.

Det finns en generell bild och uppfattning om att man behöver 5 brigader (numerär) för att kunna verka inom de strategiska områden som är identifierade.

Det har tidigare varit fastställt att man skulle behöva 10 år att återta förmågan. Med Rysslands nuvarande expansiva politik har vi startat för sent vilket gör att det krävs tämligen radikala åtgärder för att snabbt nå en godtagbar försvarsförmåga.

Idag har vi EN fungerande mekaniserad brigad. Att rekrytera personal, anskaffa materiel och bygga nödvändig infrastruktur samt utbilda och öva ytterligare 4 mekaniserade brigader skulle visserligen vara möjligt inom 10 år, men skulle antagligen kosta huvuddelen av dagens försvarsanslag på dryga 50 miljarder. Det skulle inte bli mycket över till Marinen och Flygvapnet.

Skulle även de försvarsgrenarna och de civila delarna av Totalförsvaret ges en motsvarande utveckling, vilket i och för sig kan vara välmotiverat, skulle vi antagligen närma oss de satsningar som gjordes under beredskapsåren 1939-45 då omkring 10% av BNP gick till försvaret under vissa år. Nivåer som det knappast går att få politisk acceptans för idag. Här krävs därför ett nytänkande.

Stridsvagnar från P4, P7 och I19 anfaller tillsammans i ett sammansatt kompani under Trident Juncture 2018.

Stridsvagnar från P4, P7 och I19 anfaller tillsammans i ett sammansatt kompani under Trident Juncture 2018.

Då stora investeringar redan görs i materiel och förband som (JAS E, Ubåt, LV Patriot) så finns begränsat utrymme på kort eller medellång sikt för att utöka antalet markförband med den sammansättning som tex 2 Brigaden har med mekaniserade.- och pansarförband.

Denna typ av förband skulle kräva nya och större materielinvesteringar, innebära löpande underhållskostnader men också utbildningar där bl a tillgången på instruktörer utgör en flaskhals.

Med det låga antal förband som vi har idag är möjligheten stor att motståndaren kan binda upp våra kvalificerade förband så att vi därmed förlorar.

I dessa generella diskussioner ingår inte heller hybridkrigföring som en central komponent/konsekvens trots att det är Rysslands modusoperandi ända tillbaka från Sovjet-tiden.

Vi landar i debatten antingen att diskutera hur övergripande myndigheter ska agera utifrån ett totalförsvarsperspektiv eller om de mekaniserade brigaderna med tung beväpning. Inga av dessa funktioner är adekvata verktyg i en hybridsituation.

Det finns tydliga indikationer på att det vi idag har inom armén är kompetent och slagkraftigt. Senaste under övning Trident Juncture visade på svensk förmåga som står i den absoluta toppen avseende NATO-standard. Samtidigt kan vi också konstatera efter Trident Juncture att NATO inom 5–10 år med stor sannolikhet inte kommer att ha numerär/ förmåga att bistå Sverige med markförband på ett trovärdigt sätt som vi kan räkna in i vår försvarsplanering.

Detta handlingsprogram beskriver hur man istället på kort sikt både kan skapa ny substantiell förmåga men också frigöra de krafter vi har för att inom 7–8 år stå med 5 kompletta brigader som kan nå samma målsättningar och förmågor att försvara och slå tillbaka en angripare på svenskt territorium som den målbild som nu diskuteras.

Sammanfattning

Detta handlingsprogram har fokus på hur armén ska utveckla sin förmåga inom 4–5 år.

Förslaget utgår från en doktrin som bygger på att säkra försvar av strategiska områden, fördröja en eventuell motståndare som når vårt territorium och sen slå tillbaka en motståndare så att denne inte kan uppnå sina operativa mål – utnyttja svenskt territorium för att kunna påverka sin huvudmotståndare.

Förslaget bygger på att med givna parametrar utifrån möjlighet att skala upp, återta nationell förmåga samt maximera effekten både utifrån budget och förmågan att producera krigsförband av olika typ.

Förslaget bygger på upprättandet av tre Lätta brigader med placering i Norrland, Stockholm och Götaland med huvuduppgift att försvara och fördröja en motståndare, där de två planerade mekaniserade brigaderna därmed frigörs att kunna slå tillbaka motståndaren.

Förslaget motsätter inte en förstärkning av Gotland eller upprättandet av ytterligare en Amfibiebataljon.

Förslaget innebär också upprättande av specialförband med fokus på hybridkrigföring där dessa kan verka med de lätta brigaderna och Hemvärnet. Syftet med detta specialförband är att öka det operativa lokala motståndet i konfliktområden för att stödja och samordna såväl militärt och civilt motstånd lokalt när detta inte kan organiseras centralt. Förbandet ska ha lokalkännedom och vara väl förövadt i de 4–5 strategiska områden som finns i Sverige.

De nya förbanden som sätts upp ska alltså ha fokus på försvars- och fördröjningsstrid så att befintliga förbands kvalificerade förmåga är en resurs som försvarsledningen har handlingsfrihet med och kan sättas in för att nå ett avgörande.

Med detta förslag kan man sannolikt inom den tid som krävs, upprätta en förmåga där man trovärdigt kan försvara strategiska områden samtidigt, agera avseende hybridmotstånd samt att man kan slå tillbaka en motståndare med kvalificerade förband utformade för anfallstrid.

Upprättandet av de lätta brigaderna samt specialförband innebär också att befintliga förband till del kan avlastas från resurskrävande FN/NATO-insatser.

I Sveriges insatser utomlands är behoven av anfallsförmåga mot en kvalificerad motståndare begränsad vilket innebär att Sverige likt t ex Storbritannien primärt bör använda de lätta brigaderna för dessa insatser. Specialförbandet kan användas för utbildningsinsatser och på så sätt frigöra Särskilda Operationsgruppen (SOG) till mer kvalificerade uppgifter.

De lätta brigaderna bör också bli en central komponent i ett hybridmotstånd då man i denna gråzon kan behöva personal på plats med kort varsel, som är förövad inom sitt operationsområde och där man kan verka på ett sätt som inte upplevs dramatiskt eskalerande med bepansrade fordon och tung beväpning.

Uthålligheten är också viktig där dessa brigader till större del än mekaniserade brigader kan nyttja civila resurser avseende logistik och sjukvård. Med utbildning för- och erfarenhet av internationella insatser är detta också en komponent som stärker ett hybridmotstånd.

De lätta brigaderna kan också utgöra en plattform för att långsiktigt helt eller delvis ”uppgradera” dessa till mekaniserade dito i det fall man anser att behov och resurser finns för detta.

Motståndaren och möjliga scenarios

Om motståndaren i korthet
Ifrån öppna källor kan vi fastställa att Ryssland har stor förmåga att kraftsamla och sätta samman förband i en numerär på 20–120 000 man inom ett Militärområde med kort ledtid.

Transport på land via tåg (inom forna Sovjetnätet) ger hög uppmarschtakt för att kraftsamla en stor numerär i ett geografiskt område.

Luftlandsättning genomförd utanför Pskov med 2000+ man med 300 fordon/materiel febr 2019.

Luftlandsättning genomförd utanför Pskov med 2000+ man med 300 fordon/materiel febr 2019.

Luftlandsättning har blivit en väl utvecklad förmåga hos de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) där man på kort tid kan besätta en flygplats med cirka 2000 soldater inkluderande tyngre materiel (BMD-2 och BMD-4). Dock utan motstånd i luften. En uttalad tanke finns att man ska kunna luftlandsätta in i ”hot spots” och upprätta brohuvuden.

Via sjötransport kan civilt roro-tonnage utnyttjas där Ryssland har möjligheter att snabbt föra över tämligen stora förband till svenskt territorium. Detta hot blir speciellt uttalat vid ett överraskande angrepp där det kan vara svårt att inledningsvis skilja på ”trojanska hästar” och vanlig civil sjöfart.

Man har övat operationer i arktiskt klimat.

GRU (den ryska underrättelsetjänsten)/Spetsnaz-förband har varit avgörande i hybridkriget mot Ukraina men även i Syrien. Utifrån att man återupprepar sovjettidens doktriner är det högst sannolikt att en konflikt inleds med infiltration av Spetsnazförband. Dessa förband verkar i hela skalan från att skapa upplopp ända till att underlätta luftlandsättning eller en marin operation.

Möjliga scenarios

Baserat på de senaste rapporterna från bl a FOI angående Rysslands A2/AD-förmåga (Anti Access/ Area Denial) så innebär slutsatserna kring räckvidd sannolikt att behovet att besätta svenskt territorium på flera platser kommer att bli avgörande om Ryssland ska nå framgång i en större konflikt. En sämre rysk A2/AD förmåga kan alltså innebära ökat behov av avgränsade militära operationer mot Sverige fast på flera platser samtidigt.

1. Skåne Politiskt är Skåne i dagsläget sannolikt det mest sårbara området för hybridinsatser .

Regionen står också för ca 30% av Sveriges varuflöde och genom flygplatserna Kastrup och Sturup kan man störa ut och påverka nordens mest omfattande civila flygtrafik.

Man kan också kontrollera all sjötrafik in och ut från Östersjön.

Skåne är också den region som ligger närmast sjövägen med knappt 38 mil till Kaliningrad. Det kan räcka för Ryssland att genom aktiva åtgärder destabilisera regionen under en lite längre tid i syfte att tvinga fram politiska eftergifter från Sverige. Tex har ”gula västar” i Frankrike visat sig vara infiltrerat av soldater från Donbass. Vid en eskalering av konflikten finns det tre flygplatser inom ett begränsat område som är avgörande för att snabbt kunna avregla ett brohuvud, nämligen Kristianstad, Ängelholm och Sturup. Hamnarna i Ystad och Trelleborg är viktiga för att sjövägen föra in förband med tyngra utrustning för att med dessa etablera, hålla och om möjligt utvidka ett brohuvud.

2 Gotland utgör en strategiskt viktig ö för att från rysk sida kunna hindra NATO:s insatser för att understödja baltstaterna. Ett återtagande av ön från Sveriges sida kräver en marin operation som vi inom kommande 10 år har mycket begränsad förmåga att utföra. Styrkeuppbyggnad måste ske i fredstid, grundad på i huvudsak lokal rekrytering på ön och genom att nödvändiga förnödenheter lagras där.

Åland Kan strategiskt ha samma roll som Gotland. Åland är demilitariserat och bakomliggande avtal kan utnyttjas av Ryssland för att skapa misstro kring ö-gruppen som geografisk säker zon liknande det sätt som man motiverade övertagandet av Krim. Därmed motiveras ett besättane av ö-gruppen, varvid inte bara Sverige påverkas utan en sådan situation försvårar också för NATO att undsätta baltstaterna samt stänger även in Finland. En operation riktad mot Åland kräver en begränsad militär insats och redan idag pågår hybridaktiviteter med en aktiv ”fredsrörelse” m.m.

Övre Norrland I syfte att skapa säkerhet för det marina baskomplexet kring Murmansk är också svenska och finska Lappland strategiskt viktigt, där Ryssland på ett avgörande sätt kan påverka NATO:s norra flank om man når fram till Norge men också genom gruppering av långräckviddigt luftvärn i Lappland. Vattenkraften är en avgörande energikälla för att vårt samhälle ska fungera vilket gör att detta område är av avgörande betydelse att hela Sverige fungera. Svenska operationer här måste ske i samverkan med Finland.

Uppdaterad försvarsdoktrin

Den svenska försvarsdoktrinen bygger primärt dels på att fördröja och ”blöda ut” en motståndare så att dennes anfallstempo saktar ned men också att ha förmågan att välja ut delar av motståndarens förmågor som slås ut för att hindra honom att nå sina operativa mål, t ex att gruppera långräckviddigt luftvärn på svenskt territorium.

Både egna och motståndares förband kan snabbt bli uppbundna i urban krigföring eller vid strategiskt viktiga punkter som är betydelsefulla för både våra egen och motståndarens förband.

Innan den ”strategiska pausen” utgjorde såväl Kustartilleriet samt delar av Armén en komponent som måste nedkämpas i samband med en landstigning eller luftlandsättning. Denna komponent saknas idag.

I en uppdaterad doktrin måste förband upprättas som kan återupprätta en landbaserad tröskel vid invasion via kust och luftlandsättning.

Grunden i all strid är eld, rörelse och skydd. En lätt brigad kommer att ha mycket god rörlighet. Den lätta brigaden kommer snabbt att kunna ta sig fram till ett område och påbörja försvars- eller fördröjningsförberedelser så att de tyngre förbanden senare kan slå fienden. I huvudsak handlar det om två förbandstyper som kommer att understöda varandra och komplettera varandras styrkor och svagheter.

En uppdaterad doktrin måste också synliggöra de olika graderna av hybridkrig där vår förmåga måste ha mellanlägen från polisiära insatser till insatser med mekaniserade/ tunga förband.

Således att ge ansvariga politiker fler verktyg/förmågor som anpassas utifrån var på konfliktskalan vi befinner oss på. Man kommer inte att vilja sätta in tyngre förband förrän en öppen konflikt är ett faktum. Genom detta förslag ges fler möjligheter att möta en motståndare i konfliktens olika faser.

Denna doktrin innebär också att man anpassar förband till att verka under ett hybridscenario som kan vara en avgörande fas för att bromsa en fiendes ”aggressions-tempo”.

Doktrinen innebär också att vi inte förlitar oss på att markbaserade NATO-förband kan tillföras. I doktrinen är fokus på militär hjälp utifrån flygunderstöd vilket också är den förmåga som NATO överträffar en presumtiv motståndare. Att ha samband med och leda in understöd från luften ska vara en etablerad förmåga i denna doktrin.

I en framtida uppdaterad doktrin bör också konflikt i urban miljö få ett stort utrymme. Urbana scenarios innebär stora civila förluster och förstörelse som snabbt kan bryta motståndsviljan. I samtliga moderna konflikter sedan 90-talet är urban förmåga avgörande. Vi behöver en doktrin som innebär att vårt försvar är potent urbant i syfte att avskräcka en fiende från att ta steget in i stora befolkningscentra samtidigt som vi kan avgöra striden i urbana miljöer med begränsade förluster.

Denna ansats innebär behov av nytänkande kring såväl utbildning som taktikutveckling.

Slutligen ska en uppdaterad doktrin klarlägga på vilket sätt de militära förbanden säkrar logistikstödet, sjukvård m m från det civila samhället så att de delar av logistiken som kräver militär förmåga kan utvecklas under kommande år.

Hybridkonflikt och hybridmotstånd

Ett hybridscenario berör många komponenter av vårt totalförsvar som idag inte är samordnade eller samövade. Vi saknar också resurser och förmågor på skalan mellan rent polisiära insatser till fullt mekaniserade insatser.

Ryssland avsätter ca 85% av sin underrättelsetjänstresurser till ”aktiva åtgärder”. Dessa åtgärder kan innebära alltifrån att destabilisera demokratiska val, skapa misstro mot det etablerade samhället till att underblåsa kriser likt flyktingkrisen m m. Man arbetar långsiktigt men har också utfört insatser där man ser ”tillfället” för att på kortare tid nå de långsiktiga målen.

En modern konflikt består till största del av "icke-militära" verktyg där utmaningen ligger i gråzonen med viss militär eller subversiv verksamhet.

En modern konflikt består till största del av ”icke-militära” verktyg där utmaningen ligger i gråzonen med viss militär eller subversiv verksamhet.

Vad är hybridkrigföring?

Se Johan Wiktorins föreläsning: http://kkrva.se/se-och-hor-johan-wiktorins-forelasning-om-hybridkrigforing. Läs mer på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hybridkrigf%C3%B6ring.

Hybridkrigföring måste alltså framledes vara en central del av vår försvarsförmåga, viken inte bara går att lägga på en central myndighets avdelning.

Betonas ska att kompetensen i ett mekaniserat förband med tunga fordon och avancerade vapensystem inte inte relevant kompetens och förmåga i ett hybridscenario.

Genom lätta förband kan man skapa säkerhet inom strategiskt viktiga områden utan att signalera eskalering genom att uppträda med med bepansrade fordon etc. Man kan få upp en numerär som avlastar tex polisen att fortsätta sin verksamhet.

Att använda ett specialförband som SOG i ett hybridscenario bör vara fokuserat på direkta operativa insatser mot kvalificerade mål. Däremot krävs en förbandstyp ”SOG-light” som initialt kan verka med både civila och militära förmågor för att etablera ett tidigt motstånd mot hybridkrig lokalt i ett område. SOG:s verksamhet är också till stora delar hemligstämplad vilket innebär att ett sådant förband kommer att kunna ha det svårt att ibland tvingas verka öppet i kontakt med andra myndigheter eller inom ramen för andra relationsskapande åtgärder som kan vara viktiga i ett hybridscenario. Men även att aktivt kunna verka digitalt genom sociala medier för att synliggöra en angripares aktiviteter kommer att vara en viktig del i ett hybridmotstånd. Likt det sätt som ”US Special Forces” ODA-Team verkar med fokus på att samordna motstånd i nära samarbete med lokala resurser.

Läs mer om vikten av snabbt agerande utifrån hybridkonflikt: http://kkrva.se/ooda-loopen-svensk-krishantering-och-hybridkriget.

Ett nytt tänkande krävs kring begreppet ”tröskelförmåga”

Inom försvarspolitiken används begreppet ”tröskelförmåga” där man ofta syftar på att en eventuell fiende måste ta sig över ett antal trösklar för att kunna behärska hela eller delar av svenskt territorium.

Tröskelförmåga är avgörande för att minska en motståndares incitament till att vilja erövra/fritt nyttja delar av svenskt territorium.

Oftast hänvisar man då till flygvapnet som ska förhindra att en fiende får luftherraväldet för att därefter kunna förflytta sina styrkor över till vårt territorium den vägen. Man brukar också använda flottans förmåga för att främst med ubåtar ha möjlighet att sänka eventuella överskeppningsföretag eller fientliga flottstyrkor som försöker kontrollera vårt territorialvatten.

Tidigare utgjorde Kustartilleriet och delar av armén den landbaserade eller kustnära ”tröskel” som skulle förhindra att en fiende antingen via luftlandsättningar eller landstigningar skulle få möjlighet att etablera ett brohuvud på svensk mark. De kvalificerade brigaderna hade där uppgiften att slå en fiende som trots det lyckats ta sig iland eller luftlandsätta.

Tröskeln, ur ett angriparperspektiv, var därför inte någon enskild svensk förmåga som man måste ”kliva över” utan kombinationen av de olika systemen som tillsammans skulle hindra honom att få fast fot på svensk mark. Det räckte alltså inte med att angriparen lyckades slå ut ett enskilt svenskt vapensystem för att lyckas.

Utifrån dagens utformning med tyngre mekaniserade förband samt avsaknad av Kustartilleri återstår endast ett fåtal bataljoner som ”trösklar”. Dessa förband är däremot alltför värdefulla och för få till antalet för att täcka upp i alla de riktningar som en eventuell angripare kan välja för ett angrepp mot Sverige.

Ett ”tröskel-tänk” som är fokuserat på att man tror att Sverige kan inneslutas i en ”sköld” genom flygstridskrafter, ubåtar eller andra långdistansvapen kan vara förrädisk både utifrån att konflikten med stor sannolikhet kommer att bestå av varierande former av hybridkrigföring där varken JAS eller u-båtar hjälper men där också en motståndare kan optimera sin stridsplan och resursanvändning mot ett fåtal kvalificerade svenska system. Vilket kan innebära att när väl ”skalet knäckts” så är det fritt fram.

Ju bredare palett av svenska resurser angriparen ställs inför desto mer komplicerad och riskfylld blir hans operation. Omvänt, desto större möjligheter har vi att med olika system, flyg, fartyg, ubåtar och markstridsförband, att påverka skeendet. Det är denna av olika system sammansatta tröskel som avhåller från angrepp mot Sverige – inte något enskilt system.

Därför måste en tredje typ av ”tröskelförmåga” införas som utgörs av snabbrörliga, lätta förband som kan möta upp en motståndare redan i ett inledande skede när konflikten inte är helt öppen men också för att vid en eventuell luftlandsättning eller landstigning se till att fördröja/störa en motståndare. Och för att bädda för det ”fjärde” steget i den samlade tröskeln, motanfall med de operativt rörliga markstridsförbanden – de mekaniserade brigaderna.

Lätta förband ska kunna kraftsamlas i brigad vid kritiska punkter men också skapa tröskelförmåga av bataljons storlek på en större geografisk yta där varje bataljon har komplett förmåga att utföra sin uppgift.

För att förstärka tröskeln krävs förmågan att kraftsamla lokala civilförsvarsresurser och synkronisera dessa med militära operationer genom ett koordinerande specialförband.

För att skapa tröskel vid olika grader av hybridkrig krävs också förbandstyper som kan samordnas effektivt med övriga lokala totalförsvarsresurser men också snabbt kan vara på plats för att på en större yta säkra upp viktig infrastruktur, informationsinhämtning samt verksamhet som kraftigt hindrar en hybridmotståndares rörelse.

En del av dessa förmågor kan likställas med många av de internationella insatser som skett i scenarios som till viss del liknar en hybridkonflikt.

Personalförsörjning avgörande framåt

Den långsiktiga försörjningen av soldater och officerare är idag en trång sektor utifrån möjligheten att öka antalet förband men också liksom att antalet instruktörer och materielen är en begränsande faktor.

För att utbilda en soldat till ett mekaniserat förband krävs:

  • Instruktörer med specialkompetens avseende bl a fordon och kvalificerade vapensystem
  • Utbildningstid för ovannämnda fordon och vapensystem
  • Tillgänglig materiel
  • Att materiel underhålls
  • Områden att öva på

Skulle det uppstå en situation där arméns numerär måste öka ytterligare och tillräckliga medel finns kan de ”lätta brigaderna” växlas upp till mekaniserade brigader, eller utgöra en kader för att skapa ytterligare lätta brigader.

Rekryteringen till hemvärnsbataljonerna kommer också efterhand att bli problematisk då tidigare värnpliktskullar blir för gamla och avkastningen från bara ett litet fåtal mycket kvalificerade förband kommer att vara för liten. Den generella numerären måste alltså tillåtas gå upp redan nu.

I de fall Sverige behöver tillföra resurser till fredsbevarande operationer är det i de flesta fall uppgifter för ”lätt infanteri”.

Idag körs ibland de mer kvalificerade arméförbanden personellt ned i botten för att lösa uppdrag som tex Mali, Irak eller Afghanistan, där personal oavsett om de är kontinuerligt eller tidvis anställda i många fall slutar efter genomförd insats. Det hindrar också dessa förbands möjligheter att utbilda nya soldater när man parallellt har skarpa uppgifter som tar mycket resurser.

Även uppgifter som högvakt och liknande ”halvskarpa” uppgifter kan med fördel utföras av lätta förband då de tyngre förbandens förmåga inte är avsedda för denna typ av uppgifter.

Införande av Lätt brigad för Götaland, Svealand och Norrland

Huvuduppgift

Huvuduppgiften* bör vara att:

  • försvara, fördröja, binda och ta oförsvarad terräng.
  • Infanteriet bör ha som främsta syfte att frigöra våra tyngre förband för anfallsuppgifter i avgörande riktningar eller genom fördröjningsstrid skapa möjligheter i både tid och rum för våra tyngre mekaniserade eller pansarförband.
  • Förutom egna kvalificerade men lätta beväpning ska stor förmåga finnas att leda indirekt eld liksom understöd från luften (eget eller annan nations)
  • Inhämta underrättelser om fiendens rörelser
  • Förmåga att störa och hindra fiendens förmåga att nyttja helikoptrar
  • God rörlighet på väg och i terrängen.

* Inspiration från: http://kkrva.se/slutreplik-till-ulf-henricsson

Utbildning och Förmågor

Utbildning

Fokus i utbildningen ska vara brigadens minsta enhet – soldatens förmåga att lösa sin uppgift. För ett lätt infanteri bygger alla vapensystem och förmågor på den individuella förmågan.

Om det sker underlåtenhet avseende kvalificerad utbildning på soldatnivån försvinner det lätta infanteriets förmåga och trovärdighet. Men framförallt den omvända effekten att andra förband måste komma till dess undsättning och binds upp istället för tvärtom.

Förutom strid i fält ska stor vikt läggas vid urban strid. Av all den tid som utbildningsmässigt mekaniserade förband lägger på mer avancerad fordons- och vapenutbildning ska detta tidsuttag läggas mot strid i urban miljö för de lätta brigaderna.

Uttagning och nivå på utbildningen ska ligga mellan mekaniserat- och motoriserat infanteri och jägarförbanden på K3 och K4.

Viktigt är status och identitet på utbildningen och förbanden. Amfibieregementet och K3/K4 har skapat en bra nivå som man bör utgå ifrån när man ansätter profilen på dessa förband.

Förmågor

Förväntad förmåga på olika nivåer i förbandet:

  • Bataljon ska ha förmågan att försvara terräng, fördröja en fiendes framryckning och under gynnsamma förhållanden genomföra anfall med begränsat mål.
  • Kompani ska ha förmåga försvara terräng samt binda och störa fienden i ett givet område.
  • Pluton ska ha förmåga att störa fiendens framryckning och försvara ett begränsat terrängparti.
  • Grupp ska kunna inhämta underrättelser/information om fiendens rörelser

Tredimensionell strid är en förmåga som kräver kunskap kring hur man bäst nyttjar direkt och indirekt med olika verkan, mineringar och fältarbeten. Rätt genomfört kan denna typ av förmåga helt hindra eller märkbart hindra en fiendens framryckning utan att man själv behöver riskera så stora förluster.

I moderna konflikter bedrivs huvuddelen av konflikterna i urban miljö.

I den urbana miljön har inte en motståndare med tyngre vapensystem samma fördelar som i öppen eller småbruten terräng. Däremot medför konflikter i urban miljö ofta stora civila förluster samt förstörelse på bebyggelse och infrastruktur.

Genom att den lätta brigaden bemästrar denna typ av krigföring kan detta verka avskräckande för en motståndare och därmed minska den påfrestning på det civila samhället som den urbana striden innebär.

Förmågan till strid i mörker kommer vara avgörande i en modern konflikt. För att en lätt brigad med stor mobilitet ska kunna maximera sin flexibilitet kring när och var striden ska föras krävs mörkerförmåga såväl tekniskt som stridstekniskt och taktiskt.

Förmågan att verka även under vinterklimat kommer att vara viktigt för samtliga brigader men direkt avgörande för lätta brigaden i Norrland.

Uthållighet baserat på personlig utrustning och personliga färdigheter kommer att vara avgörande för detta förband i såväl vinterklimat som under övriga klimatförhållanden.

Organisation

Principskiss för utformning av bataljon.

En brigad bör bestå av 4–5 bataljoner som vid behov ska kunna verka 100% autonomt. Brigadnivåns primära syfte är att leda och samordna förbanden där vissa underhålls- eller understödsresurser finns centralt på brigadnivån för att ge bataljonerna uthållighet över tid.

Bataljonsledning ska kunna bedriva:

  • Ledning och riktad infoinhämtning
  • Tyngre understöd med indirekt eld och luftunderstöd
  • Handburet luftvärn mot helikoptrar samt lågt gående flyg (manpads)
  • Avgörande pionjärarbeten kring försvar eller fördröjningsstrid
  • Underhåll och sjukvård för bataljonens kompanier

Varje kompani ska kunna bedriva strid autonomt gentemot bataljonen med egen indirekt eld och ha verkan mot alla typer av markförband genom god understöds-beväpning.

Underhåll och sjukvård ska vara uthålligt inom kompaniets ram men med extra resurser på bataljons- och brigadnivån.

Materiel och fordon

Finsk soldat med Stinger: https://en.wikipedia.org/wiki/FIM-92_Stinger.

Inga nya vapensystem, materialslag m m som inte redan ingår i försvarsmaktens befintliga verksamhet ska tillföras förutom handburet luftvärn (manpads). Här bör man upphandla ett beprövat och kostnadseffektivt system som nyttjas av våra grannar i Norden.

Vidare ska inköpen och produktionen av dessa vara skalbara och i takt med förbandsproduktionen. Underhållskostnader ska vara låga.

Bilden: Finsk soldat med Stinger: https://en.wikipedia.org/wiki/FIM-92_Stinger.

Materielöversikt

Nivå Fordon Beväpning Övrigt
Grupp 1 TB 1522
1 TB 14
1x KSP58 (takmonterad)
1x KSP90
2x AK m gr tills
4x AK
Pansarskott,
Gruppradio
RA180
Minor
Pluton 1 TB 16
1 TB 14
1 Lastbil
1xTskp88 (takmonterad)
2x KSP 58
2x GRG
Minor av flera slag
SUAV
RA180
Kompani Enligt ovan PV-ROBOT
GRK 81 mm
SUAV
RA180

För den lätta brigaden i Norrland ersätts TB 1522, 14 och 16 BV med BV 410 med vapenstation (istället för Galt). I kombination med BV 309 och BV 410 (med takmonterad kulspruta) beroende på tillgång.

TB 1522 (”GW”) med bra lastförmåga samt takmonterat understöd. TB 14 saknar flak och har därmed sämre lastförmåga. Hög mobilitet på väg och god terrängförmåga.

TB 1522 (”GW”) med bra lastförmåga samt takmonterat understöd. TB 14 saknar flak och har därmed sämre lastförmåga. Hög mobilitet på väg och god terrängförmåga.

TB 16 "Galten". Minskydd & skydd mot finkalibrig eld. Utgör understödsfordon i den lätta brigaden.

TB 16 ”Galten”. Minskydd & skydd mot finkalibrig eld. Utgör understödsfordon i den lätta brigaden.

BV 410 med vapenstation och splitterskydd som understödsfordon för brigaden i Norrland. Bandvagnar krävs för den mobilitet som krävs för en Lätt brigad som ska verka i norrlandsterräng.

BV 410 med vapenstation och splitterskydd som understödsfordon för brigaden i Norrland. Bandvagnar krävs för den mobilitet som krävs för en Lätt brigad som ska verka i norrlandsterräng.

Införande av nytt specialförband ”Särskilda Motstånds Gruppen – SMG”

Moderna konfliktmiljöer präglas av olika nivåer av våldsanvändning och omfatta en bred palett av olika vapensystem och andra typer av medel som syftar till att bryta vår motståndsvilja. De pågående konflikterna i Ukraina, Syrien, annekteringen av Krim och innan dess Bosnien och Gulf-krigen visar att vi måste vara beredda att på möta en mycket stor bredd av konfliktmiljöer.

Ofta vävs också olika typer av civila förmågor tillsammans med de militära. Exempelvis kunde man i Ukraina använda sociala medier för att synliggöra Rysslands aktiviteter i konflikten och därmed hindra Rysslands aggressionstempo och planerade verksamheter.

På samma sätt som att våra mekaniserade brigader behöver kompletteras med lätta brigader behövs även detta inom Specialförbandsverksamheten.

Nuvarande Särskilda Operationsgruppen – SOG, är ett specialförband som klarar mycket kvalificerade uppgifter men som också av förklarliga skäl är omgärdade av stor sekretess.

Figur 9 SOG bordar en passagerarfärja med misstänkta terrorister under övning

I en konflikt som sannolikt kommer att ske mitt i det civila samhället kan inte SOG:s förmåga användas fullt ut men kan också riskeras bindas upp på ett oönskat sätt. SOG måste vara en resurs som är fri att verka där det bäst behövs.

Idag saknar Sverige ett specialförband som aktivt kan arbeta lokalt där konflikten pågår för att organisera motstånd och stötta upp ett reguljärt som irreguljärt motstånd.Tidigt i en konflikt kommer det att handla om ett behov av att samordna de olika resurserna inom totalförsvaret utifrån ett lokalt perspektiv när samhället på olika sätt ansätts.

När konflikten blir mer öppet militärt krävs en enhet som kan stötta upp lokala hemvärnsbataljoner och övriga militära förband med specialförmågor. Om konflikten blir utdragen och t ex territoriet behärskat av motståndaren måste detta specialförband under lång tid samordna och leda motståndet ”bakom fiendens linjer” med de medel som står till bud.

Referensförband

För att jämföra ”SOG” med ”SMG” kan man med fördel jämföra med USA:s struktur och förmågor avseende specialförband.

För högkvalificerade offensiva operationer använder man tex ”DEVGRU/SEAL Team 6” (https://en.wikipedia.org/wiki/SEAL_Team_Six ) såsom operationen mot Osama bin Laden – Neptune Spear.

Däremot använder man tex specialförbandet ”5th Special Forces Group” (https://en.wikipedia.org/wiki/5th_Special_Forces_Group_(United_States) ) i icke-konventionell krigföring, för utbildningsinsatser och för att samordna motstånd i ockuperade områden. Exempel är när man tillsammans med CIA inledde Operation Enduring Freedom genom att i Afghanistan samarbeta och stötta Norra Alliansen för att tvinga bort Talibanerna.

Bakgrund och förmågor

Rekryteras med bakgrund och goda meriter från förband likt K3, K4 och Amfibieregementet.

Detta förband har huvuduppgifterna att försvara, fördröja och förhindra en fiendes behärskande av ett territorium i en konflikts alla faser.

Kompetenser:

  • Underrättelseinhämtning i olika miljöer och olika metoder,
  • Jägarstrid d v s strid på djupet mot underhålls- och ledningsförband
  • Förmåga att leda in indirekt eld och luftunderstöd
  • Hög nivå på sjukvårdsutbildningen
  • Utbilda och leda t ex en motståndsrörelse
  • Har skaffat sig civila meriter ,viktiga utifrån ett totalförsvarsperspektiv (tex PR-kommunikation, IT, ingenjör etc.)

Personalen i detta förband ska ha stor förmåga att tänka ”utanför boxen” och hitta icke-linjära lösningar som hindrar en motståndares aktiviteter. Personalen bör ha en militär grundutbildning och bakgrund från K3, K4 eller Amfibieregementet.

Huvuddelen av förbandet bör vara tidvis anställda med regelbunden och årlig övningsverksamhet med fokus på de områden där man är tänkt att verka.

En viktig förmåga är att förbandet ska kunna samordna lokala totalförsvarsresurser i syfte att skapa ett uthålligt motstånd mot en angripare både under tidiga hybridscenarios som i senare skeden om/när fienden kontrollerar svenskt territorie

Förmåga att verka för att skapa starka relationer i ett hybridscenario.

Till skillnad från SOG vars verksamhet till stor del är sekretessbelagd ska detta förband vara tydligt förankrat som en uttalad resurs som både civila och militära företrädare på olika nivåer känner till. En del i att skapa motståndskraft är att kunna vara synlig på ett sätt som ökar både försvarsvilja och försvarsförmåga.

Genom att både besitta kompetenser som är relativt unika men också befogenhet att samordna resurser för att maximera motståndskraften blir förbandet en tydlig styrkemultiplikator för hela totalförsvaret övriga.

Detta förband kan med fördel vara nära knuten till Militärregionstaberna för bästa samordning lokalt.

Kritiska områden som avgör framtida försvarsförmåga

Utöka strategin kring försvarsindustrin

Viktigt är att fokus kommande år inte innebär utveckling av komplicerade system med hög risk kopplat till kostnader, underhåll, utbildning och produktion.

Ska verkligen ”basplattan” produceras utanför Sverige? I praktiken så saknas stora delar av basplattan – utrustning som ska produceras utomlands har inte sällan både stora och små kvalitetsbrister.

En total analys kränvs som innefattar möjligheterna till återvunna skattepengar, skapande av arbetstillfällen m m om produktion sker i Sverige samt den säkerhet som är förknippad med att produktionen sker inom landet.

Inte full tillbakagång till att försvarsindustrin uppfattas som arbetsmarknadspolitik men vi måste säkra tillgången av den krigsmateriel vi kan producera i Sverige. Och vi måste se på totalkalkylen vad denna innebär för försvaret samt för samhället.

Erfarenhet är också att vår export har ökat utifrån vår inhemska produktion. Tar vi hem produktion kan detta också gynna möjligheterna till än mer utökad export.

Finansiell modell samt budgetering

Bra och viktigt att ESV arbetat upp bättre budgetering och rapportering tillsammans med Försvarsmakten vilket måste fortsätta. Om nu indexuppräkning inneburit fel uppräkning ska detta omräknas så att detta underskott tillförs försvarsmakten inom en rimlig framtid.

Politiskt kan vi också motivera att man historiskt skapat ett ackumulerat underskott som nu omgående ska återföras till Försvaret. Den ”strategiska pausen” innebär de facto att vi under alla dessa år kunnat satsa dessa pengar på andra delar i välfärdssektorn. Ekonomin vuxit och då är det naturligt att nu när behovet finns, krävs en höjning av försvarsbudgeten.

Införa tillitsdelegationens slutsatser

Försvarsmakten har liksom många andra myndigheter drabbats av den fulla negativa effekt som är resultatet av New Public Management (NPM). Försvarsledning och departement präglas av denna kultur och styrsätt.

NPM är inte en metod för att driva ett ”uppdrag” eller skala upp och bygga ut verksamheter.

NPM är en anglosaxisk-inspirerad metod som i jämförelse med hur militär, företagande och välfärd fungerar i dessa länder jämfört med Sverige så är det en sämre metod som ger signifikant sämre effekt för varje investerad krona än det sätt som svensk ledningskultur inom såväl privat och offentlig sektor alltid varit en av Sveriges konkurrensfördelar.

Tillitsdelegationen kallar detta tillitstyrning. Viktigt att förtydliga vad detta egentligen innebär. Detta bör istället kallas för ”uppdragsstyrd förvaltning”.

Jämför också militärens ”uppdragstaktik” så kommer varje officer förstå vad detta handlar om. Detta krävs också om vi ska klara av att skala upp verksamheterna. Då gäller det att ge ansvariga chefer får ”uppdraget att producera XYZ” och de får en tilldelad budget samt tid till att uppdraget ska vara slutfört.

Här finns mer att djupdyka i, men att gå bort ifrån NPM är avgörande om vi ska få någon form av ledningsmässig förbättring där skattemedel används effektivt.

Avslutande ord

Med ovanstående fokus och åtgärder kommer Sverige kunna hämta hem stora delar av den förmåga man under den ”strategiska pausen” gick miste om. Man kan inte göra allt och realpolitiskt ska våra åtgärder vara fokuserade på de områden där det som idag är väldigt bra får fortsätta vara så men där vi kompletterar upp för att nå bästa möjliga växelverkan och därmed bättre motståndskraft inom de områden som både Perspektivstudien och rapporten Motståndskraft sätter upp som centrala.

Författaren arbetar vid Absalon International AB, är försvarsdebattör och tidvis anställd vid 32 Underrättelsebataljonen, K3.

När börjar framtiden?

av Bo Hugemark

Idyllen är inte garanterad och kan förbytas i dess motsats - snabbt. Foto: Shutterstock.com

Idyllen är inte garanterad och kan förbytas i dess motsats – snabbt. Foto: Shutterstock.com
Under en anfallsövning med artilleriunderstöd hände det sig att det drog ut på tiden efter eldkommandot. Eldledaren ropade otåligt i sin handmik: ”När skjuter Niklas Adam?” Svar från batteriplatsen: ”Niklas Adam skjuter när som helst!”  Det batteriet var därmed känt som ett som sköt när som helst.

Det finns ett annat tidsuttryck som också är diffust: ”I framtiden”. Egentligen är framtiden det som inte är förfluten tid eller just nu. Så när frågan ställs om det finns ett hot mot Sverige nu så betyder svaret ”nej men i framtiden” ordagrant att det kan finnas allt från om en sekund och hur långt fram som helst.

Men den tolkning som avses är väl ett lugnande besked: det ordnar sig, vi hinner nog förbereda oss.

Under 1990-talets nedrustning tog man sig före att tidsbestämma tidsfristen till tio år. Det kunde tyckas rationellt; Ryssland såg ju inte så farligt ut. Men det var helt feltänkt, av två anledningar.

Den första blev tydlig när vi fortsatte nedrustningen av existensförsvaret under den strategiska time-outen. kring millennieskiftet: vi rullade tidsfristen helt slentrianmässigt utan den fortlöpande analys som ”anpassningsdoktrinen” förutsatte. Tillåt mig upprepa ett avsnitt i ett blogginlägg från 2016 – i sin tur ett citat från en artikel i Vårt Försvar 2004:

Kan man inte tro att dagens politiker har bättre analysinstrument än 30-talets så att man kan ana oråd tio år i förväg? Kan man dessutom inte tänka sig att man då tar gradvisa beslut om de mest tidskrävande aktiviteterna och efterhand ökar den grundläggande försvarsförmågan?
– – –
Denna teori kan faktiskt lätt prövas empiriskt. Om vi idag skulle försöka skissera en angripare som om tio år skulle kunna och vilja gå till väpnad aktion, hur skulle han se ut?

Det bör gå att tänka sig scenarier 2015 då Ryssland åter kan vara ett möjligt hot. Detta Ryssland skulle då vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bl a i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.

Hur skulle ett sådant Ryssland se ut och uppföra sig idag?

Var det någon som sade ”som Putins Ryssland”?

Ingen tror väl att svenska politiker kommer att påbörja en gradvis förstärkning av försvaret de närmaste åren även om den oroande ryska utvecklingen fortsätter.

Den andra anledningen är att det även under 1990-talet var långt ifrån säkert att Ryssland inte skulle försöka återta förlorad terräng i Baltikum. Och redan 1993 hade Carl Bildt deklarerat att vi i så fall inte kunde förväntas vara neutrala – embryot till Solidaritetsförklaringen.

Fastän vi nu lagt den strategiska time-outen på skräphögen av ogenomtänkta säkerhetspolitiska doktriner används fortfarande ”i framtiden” som tidsadverbial, antydande rationella analyser. Nu senast hände det i releasen av Säpos årsbok. En av journalisterna, ledamoten av denna akademi Mikael Holmström, försökte förgäves få ett sammanhang mellan Säpos påstående för fem år sedan att Ryssland bedrev förberedelser för krig mot Sverige och dagens slutsats att Ryssland inte hade imperialistiska ambitioner mot Sverige – samtidigt som ryssarna håller på med anläggningar nära svenska militära dito. Holmström ställde frågan om Ryssland bedrev förberedelser för krig mot Sverige. Säpos representant försökte slinka ur greppet genom att hänvisa till möjliga framtida eskalerande konflikter, enda tidsbestämningen var ”mer avlägsna”. Holmström uttalade sin förvåning över den insyn Säpo tycktes ha i Kremls krigsplanering och dess tidsförhållanden men fick inte tydligare svar än en hänvisning till framtida eventuella försämringar av säkerhetsläget i Östersjöområdet.

Nyckeln till Säpos – och för övrigt ÖB:s och andras – hänvisning till (underförstått långt) framtida hot ligger i uttrycket ”imperialistiska ambitioner”. Ett ytterst märkligt uttryck, som skapar en bild av en rysk expansion för att lägga sig till med Sverige. Medan den hotbild som jag trodde var etablerad är att Sverige dras in i ett krig i Baltikum. Där föreligger minsann imperialistiska ambitioner. Och det är i det perspektivet svårt att se ett mer försämrat säkerhetsläge i Östersjön än nu – hitom öppet krig.

Den som tycker detta låter alarmistiskt kan ju begrunda alla uttalanden av ”experter” som kort före Krim-annekteringen och krigshandlingarna i Donbass avfärdade alla ryska aggressiva avsikter. Den som har svårt att se rimliga motiv för fortsatt rysk aggression rekommenderar jag att läsa Keir Giles mästerliga och andlöst fängslande Moscow Rules. What Drives Russia to Confront the West. (Brookings Institution Press, Washington D.C., Chatham House, London 2019). Den ger bilden av en stat som agerar – och alltid agerat – med andra drivkrafter och annan rationalitet än västerlandet.

I stället för att tala om att det kan bli krig ”i framtiden” bör vi i stället använda Niklas Adams svar ”när som helst” och se till att vi har beredskap för det.

Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Ytstridsfartygens flexibilitet – Inte antingen eller, utan både och!

Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten



Texten är ett gästinlägg författat av chefen för Tredje sjöstridsflottiljen, kommendör Per Edling.


Under senare tid har en intensiv debatt förekommit avseende svenska ytstridsfartygs möjligheter och begränsningar. Från vissa håll har det spekulerats i att det är omöjligt att uppträda fritt till sjöss då det skulle vara för farligt utan luftvärnsrobot, och ibland antyds den raka motsatsen. Varifrån sådan argumentation egentligen härstammar är svårt att veta, men sannolikt handlar det om en och annan förutfattad mening. Att enbart utgå från ytterligheter leder diskussionen fel eftersom den riskerar att skärpa motsättningarna mellan debattörerna istället för att skapa en gemensam förståelse. Det finns därför all anledning att försöka beskriva ytstridsfartygens korrekta möjligheter och begränsningar, vilket kräver att debatten lyfts in i en relevant kontext.

Till att börja med: krig är farligt och det finns inga osynliga fartyg. Med detta utgångsvärde måste planeringen av marina operationer beakta risker som är väl balanserade mot den aktuella situationen i syfte att erhålla önskad operativ effekt. Att förstå varje systems förmåga, i detta fall våra ytstridsfartyg, är ett viktigt ingångsvärde för att kunna hantera denna diskussion. Således blir det direkt felaktigt att i termer av möjlighet och omöjlighet påstå vad ytstridsfartygen kan göra. Debatten om våra ytstridsfartyg förefaller tyvärr präglas av påståenden som är ryckta ur sitt sammanhang. Dessa fartyg kan med ypperligt god förmåga uppträda i många olika förhållanden, såväl offensivt och framskjutet som defensivt tillbakadragna. Styrkan ligger inte i antingen eller, utan i förmågan till både och.

Förhoppningsvis kan denna text nyansera bilden och bidra till en mindre polariserad debatt runt frågan om det kan anses vara för riskfullt att vara till sjöss med svenska ytstridsfartyg i en hög konfliktnivå.


Smyganpassning av fartyg

För att förklara varför exempelvis korvett typ Visby har möjligheten att nyttja ett mer offensivt uppträdande trots avsaknad av luftvärnsrobot, behöver ett mer praktiskt perspektiv anläggas om diskussionen ska bli verkligt relevant. Därför finns det anledning att förklara vad den så kallade smygtekniken egentligen innebär och vilka fördelar den medför.

Med smygteknik menas att fartyget är konstruerat på ett sådant sätt att avståndet som olika sensorer kan upptäcka fartyget på reduceras. För att uppnå en taktiskt meningsfull smyganpassning krävs att fartygets signaturer betraktas som en helhet där signaturer gentemot alla relevanta sensorsystem beaktas. Smyganpassningen behöver därför omfatta mer än bara radar, utan också andra signaturer så som t.ex. akustik, magnetik och IR.

För att vara effektiv krävs även att smyganpassningen är långt genomdriven. Som exempel krävs en fyrfaldig reduktion av radarmålarean för att reducera upptäcktsavståndet till hälften. Det är således inte meningsfullt att göra en begränsad smyganpassning, utan denna behöver genomföras fullt ut. Vid konstruktion av korvett typ Visby har samtliga dessa krav beaktats. Fartyget har sedan genomgått ett omfattade provprogram mot ett stort antal olika typer av sensorer. Smygteknikens effektivitet är av förklarliga skäl omgärdad av hög sekretess, men det är ingen hemlighet att fartygen i fredstid har radarreflektorer monterade för att de ska synas för den civila sjöfarten.

Genom att reducera upptäcksavstånden för motståndarens sensorer ökar vår handlingsfrihet och det blir möjligt för oss att få ett övertag i sensorräckvidd i duellen mot andra fartyg. Vidare innebär den reducerade fartygssignaturen att effekten av våra egna telekrigsåtgärder såsom motmedel blir större. Den långt drivna smyganpassningen av korvett typ Visby är gjord med hänsyn tagen till de unika förutsättningar som råder i vårt närområde, men den fungerar väl även i andra farvatten.

Trots den omfattande signaturanpassningen är inte Visbykorvetten osynlig. Det finns inga osynliga fartyg. Den faktor som är svårast att reducera för alla plattformar är givetvis den rent visuella. Om man har suttit i ett flygplan på hög höjd och tittat ut över Östersjön under goda siktförhållanden vet man att det går att se fartyg på mycket stora avstånd, även mindre fartyg. När man diskuterar signaturer så måste man även beakta att teknologin avseende sensorer för detektion ständigt förbättras i den eviga militära tvekampen mellan medel och motmedel. Optroniska sensorer ser bättre och längre, IR-teknologin förfinas och inom radarteknologin utvecklas nya system avsedda för att på ett bättre sätt kunna detektera plattformar med smygteknik.


Avsaknaden av luftvärnsrobot

En stor del av de påståenden som figurerat huruvida det skulle vara för riskfullt att uppträda fritt till sjöss med svenska ytstridsfartyg grundar sig i det faktum att våra ytstridsfartyg i dag saknar luftvärnsrobot. Det finns de som felaktigt tar just denna parameter som en inteckning för att det inte skulle vara möjligt att uppträda fritt till sjöss överhuvudtaget. Visbykorvetten har som beskrivits tidigare en unik signaturanpassning. Den har även ett mycket bra motmedelssystem och en mycket kvalificerad artillerieldledning med tillhörande 57 mm allmålskanon med avsevärt bättre prestanda än tidigare generationer. Detta innebär sammantaget att möjligheten till egenskydd mot en rad olika hot är bra, men ger givetvis inte ett fullständigt skydd mot alla typer av hot, och det innebär framför allt sämre möjligheter att skydda andra fartyg mot hot från luften. Det är av den anledningen som marinen verkar för att ett sådant system ska införas på Visbykorvetterna såväl som på framtida ytstridsfartyg.

Om en Visbykorvett trots god smyganpassning i nuvarande konfiguration, utan luftvärnsrobot, ändå detekteras och utsätts för en vapeninsats med exempelvis sjömålsrobot så är förmågan till självförsvar trots allt god. Fartygets smyganpassade konstruktion i kombination med hög fart, mycket goda manöveregenskaper samt en förmåga att påverka sin motståndares vapensystem med både aktiva och passiva motåtgärder, skapar sammantaget ett bra egenskydd för fartyget även vid uppträdande fritt till sjöss. En lång rad utvärderingar från en omfattande serie av olika prover gör det möjligt att dra denna slutsats.

Om korvett typ Visby dessutom skulle tillföras luftvärnsrobot utökas det egna skyddet ytterligare och ger även en förmåga att skydda ett större område till sjöss i samband med skydd av andra fartyg, men även objekt i land så som exempelvis hamnar och andra viktiga kustnära installationer.


Avvägningar avseende vårt uppträdande i sjöstriden

Vid sjökrigföring finns ett antal grundprinciper som skapar förutsättningar för ett lyckat utfall vid olika typer av operationer. Exempel på dessa grundprinciper är förmågan att ta initiativ, överraska, kraftsamla och vilseleda en motståndare. Planeringen av varje marin operation kommer rendera i en stridsplan. I vissa fall kommer planen innebära att fartygen kommer att uppträda fritt till sjöss, och i andra fall kommer planen mynna ut i ett helt annat taktiskt mer tillbakadraget uppträdande där våra unika svenska geografiska förutsättningar kan komma att användas till vår fördel. Oförutsägbarhet och överraskning är hörnstenarna i vår taktik varför ingenting kan uteslutas avseende svenska fartygs uppträdande.

En annan faktor som måste beaktas i denna diskussion är behovet av en lägesbild som är så pass noggrann att den kan utgöra underlag för vapeninsatser. Moderna vapensystem har generellt allt längre räckvidd vilket gör det möjligt att bekämpa mål på större avstånd. För att kunna träffa ett mål på havet krävs det dock att motståndarens fartyg kan lokaliseras och identifieras. Dessutom måste ett mål följas, eftersom mål på havet i de flesta fall rör på sig. För att säkerställa att vapeninsatserna träffar avsett mål är det också nödvändigt att urskilja det unika målet bland närliggande fartyg samtidigt som risken för tredje part beaktas.

För att kunna verka mot en motståndare krävs således en kontinuerligt uppdaterad lägesbild. Uppbyggnaden av bilden kan ske på olika sätt och med olika sensorer men det finns en gemensam nämnare som begränsar deras förmåga, nämligen det faktum att jorden är rund. Jordens krökning innebär begränsningar att upptäcka och identifiera fartyg och flyg som är bortom den horisont som olika system kommer att begränsas av. Vårt försvar bygger därför i stor utsträckning på system i samverkan. Integrerade system över försvarsgrensgränserna där marinen kan dra nytta av information från exempelvis olika flygande sensorer, men även av information från andra aktörer och från de länder vi samarbetar med. På så sätt skapas förutsättningar för att genomföra överraskande vapeninsatser på stora avstånd och dolt uppträdande.

I de fall detta upplägg inte skulle vara genomförbart kan det ibland vara nödvändigt att agera mer offensivt fritt till sjöss med en högre grad av risktagning. I ett läge där det saknas annan sensortäckning är det därför nödvändigt att kunna förflytta sig till det område där striden ska föras. Då är korvetter av Visbyklass, utrustade med ett flertal olika sensorsystem, bra plattformar att nyttja framskjutna, för att skapa en mållägesbild med hög kvalitet givet dess smygteknik.

I korthet innebär denna diskussion att vi alltid måste anpassa vårt uppträdande med våra ytstridsfartyg, våra ubåtar och våra flygande sensorer på ett optimalt sätt för att uppnå en tillräcklig lägesuppfattning, och för att kunna agera enligt de grundprinciper som finns för sjökrigföringen. Styrkor och svagheter i respektive system kompletterar varandra i de olika situationer som kan förväntas till sjöss, från uthålliga övervakningsoperationer och skydd av sjöfart till rena anfallsföretag.

Våra gemensamma resurser i form av ytfartyg, flyg och ubåtar kommer växelvis eller kombinerade, behöva exponeras på olika sätt och i olika omfattning, beroende på operationstyp, i syfte att skapa den lägesuppfattning som krävs för att nå en gemensam framgång i striden.


Sammanfattande slutsatser

Som har beskrivits i denna artikel så måste varje enskild operation bedömas utifrån en rad faktorer. Chefer på alla nivåer i marinen är väl skickade för att göra dessa bedömningar då de är förtrogna med vår stridsmiljö, våra möjligheter och begränsningar. Vi har en utvecklad taktik som är anpassad utefter dessa förutsättningar.

I vissa lägen kan vi komma att behöva operera fritt till sjöss även under en förhöjd hotnivå för att skapa oss en uppfattning om läget på havet. Detta kräver hög taktisk flexibilitet vilket vi får genom Visbykorvetternas rörlighet och förmåga att förbli oupptäckta så långt som möjligt.

Risker är en naturlig del av militär verksamhet vid högt hot. Risker kommer behöva tas, och om så sker är våra Visbykorvetter synnerligen lämpliga plattformar.

En motståndare ska, och kommer också, känna att det är farligt att vara till sjöss. Vi har med kvalificerade ytstridsfartyg möjlighet att skapa osäkerheter på bredden och på djupet som motståndaren måste förhålla sig till.

Avslutningsvis. Krig är farligt, och har så alltid varit. Svenska ytstridsfartyg kommer vid varje enskilt tillfälle alltid att användas på den plats de gör störst nytta givet de aktuella förutsättningarna. Att rycka saker ur sitt sammanhang när man diskuterar frågor som dessa gör att man går fel i analysen och man kommer då att dra fel slutsatser.


Kommendör Per Edling, Chef Tredje sjöstridsflottiljen
Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten


Att sova med en elefant

av Bo Richard Lundgren

Ett civilt försvar ska kunna ge skydd för civilbefolkningen, också mot biologiska, nukleära och kemiska stridsmedel. Ekonomin för detta tillsammans med övriga civilt relaterade försvarsbehov behöver få en lösning. Foto: Försvarsmakten.

Ett civilt försvar ska kunna ge skydd för civilbefolkningen, också mot biologiska, nukleära och kemiska stridsmedel. Ekonomin för detta tillsammans med övriga civilt relaterade försvarsbehov behöver få en lösning. Foto: Försvarsmakten.
Kriget har länge betraktats som en statlig angelägenhet. Civilt försvar sågs också tidigare i första hand som ett komplement och stöd till det militära försvaret. Det innebar också att kostnaderna för totalförsvaret kom att huvudsakligen belasta den statliga budgeten. Det militära och civila försvaret har fått ”samsas” i en gemensam ram med anslagsfinansiering. På civil sida har detta nästan alltid inneburit ett tillkortakommande, då statsmakterna i många fall valt att prioritera de militära behoven som ju alltid varit väldigt omfattande. Ur ett civilt perspektiv har det varit som att ”sova med en elefant”. Risken att bli tillplattad är mycket stor.

När nu det civila försvaret skall byggas upp igen är det väsentligt att statsmakterna har en tydlig idé om hur kostnaderna för återuppbyggnad och vidmakthållande ska finansieras. Man kan rikta blickarna bakåt och hämta vägledning och inspiration från tidigare finansieringsmetoder, men det finns nu nya omständigheter som måste vägas in när man bygger upp ett mera modernt system.

Vi talar nu om en breddad hotbild med hybridkrigföring m m Vi vill också bygga upp en nygammal försörjningsberedskap. Det är då inte lika självklart att se på beredskapsåtgärder som enbart en uppgift för staten. Hot mot infrastruktur och försörjningsflöden samt sårbarhet i samhället är redan i fredstid en fråga för flera aktörer i samhället, inte minst näringslivet. Det handlar därför om att idag se på civilt försvar som åtgärder i ett bredare samhällsperspektiv och finna ändamålsenliga former för att finansiera dessa.

Andra länder har valt finansieringsformer som är annorlunda än våra. Finland har ett system där väsentliga kostnader ligger utanför statens budget. Försörjningsberedskapen finansieras i princip genom avgifter, lån, intern finansiering och tillgångar. Och på den statliga sidan får beredskapsåtgärderna bekostas av respektive ministerium och konkurrera med fredstida behov.

I Schweiz finns tuffa regler där c:a 300 lagringsskyldiga företag har pliktlagringsavtal med staten. Det totala värdet av lagren uppskattas till omkring fem miljarder CHF dvs. c:a 47 miljarder SEK (!). I Tyskland finns omfattande lager bl a av livsmedel. Lagringsplatserna drivs av privata företag som kontrakteras i offentliga upphandlingar. Alla dessa modeller för finansiering är väl värda att studera.

På civil sida har regeringen tillsatt fyra utredningar. Dessa skall sammanfattningsvis behandla civil ledning och samordning, näringslivets roll i totalförsvaret, krigssjukvård och psykologiskt försvar. De pågående eller planerade utredningarna har fått i uppdrag att även uppskatta och redovisa kostnader för de förslag de kan komma att lägga. Det är ingen djärv gissning att utgå från att den sammantagna notan för utredningarnas förslag kommer att handla om betydande summor.

Till yttermera visso ha försvarsministern i dagarna presenterat ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen. Innebörden är i princip att beredningen skall vara återhållsam och ”realistisk” när det gäller ekonomiska satsningar. M a o kan vi förvänta oss en rejäl politisk batalj när det gäller försvarsekonomin.

Slutsatsen av det ovanstående är att två stora problem återstår att lösa.

Det ena problemet är hur tillräckligt mycket resurser ska kunna avsättas för att bygga upp ett nytt fungerande civilt försvar när man i huvudsak måste repliera på statliga medel som ska äskas i konkurrens med Försvarsmakten.

Det andra – mera långsiktiga problemet – är hur man ska kunna vidmakthålla ett civilt försvar på en rimlig nivå när de icke-militära hoten blir allt allvarligare och samhällsvecklingen går mot en ökad sårbarhet i såväl infrastruktursystem som försörjningsflöden.

Här skulle KKrVA kunna hjälpa till och initiera en nödvändig diskussion om hur breda totalförsvarslösningar skall finansieras i framtiden.

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

ÖB om dödsolyckan under Northern Wind: ”Beskedet är smärtsamt och sorgset”

I natt kom beskedet att en soldat omkommit i samband med en olycka under övningen Northern Wind.

Beskedet är smärtsamt och sorgset. Mina tankar går till den omkomna soldatens familj och vänner och till kamrater och kollegor vid förbandet.

Det är nu viktigt att ta hand om varandra. Finnas där för att ge stöd och tröst. Parallellt med detta inleds också arbetet med att söka svaret på vad som orsakade olyckan, men också på att fortsätta verksamheten på ett säkert sätt.

Jag och resten av Försvarsmakten är med er i denna svåra stund.

General Micael Bydén
Överbefälhavare

Frankrike och Italien – konflikt med många bottnar

av Gunilla Herolf

Foto: © allexxandarx, Adobe Stock

Den konflikt som under 2018 blossade upp mellan Frankrike och Italien har tagit de flesta med överraskning. Få förväntade sig att dessa två länder, med så många likheter och gemensamma intressen, skulle befinna sig i en sådan motsättning att Frankrike i början av februari 2019 för en tid hemkallade sin Romambassadör.

Helt oväntad var dock inte utvecklingen. Frankrike och Italien har en lång gemensam historia av såväl kriser som samarbete. Relationen har varit tät: många italienare utvandrade till Frankrike strax efter andra världskriget och handelsutbytet har ökat till att de två nu är varandras näst största handelspartner. Under det kalla kriget befann sig båda länderna i en situation där försvarsfrågor och det sovjetiska hotet utgjorde viktiga komponenter som förenade de två. Därefter har andra frågor fått större vikt.

Libyen och flyktingfrågan

Den akuta motsättningen mellan Frankrike och Italien har sina rötter i händelserna kring den arabiska våren år 2011 och berör såväl interventionen i Libyen i mars 2011 som händelser kring flyktingströmmarna under samma år. Frankrikes president Sarkozy var en av de ledande tillskyndarna till Libyeninterventionen, medan Italien var kritisk till den, eftersom man fruktade att den skulle leda till kaos. När det visade sig att Italien fick rätt blev den italienska kritiken mot Frankrike mycket hård. I mars 2011 blossade också en italiensk-fransk konflikt upp vid gränsen mellan de två länderna. Anledningen var att Italien, som hade tagit emot ett stort antal migranter efter oroligheterna i samband med den arabiska våren, också givit många av dem temporära visa. Frankrikes reaktion på detta var att införa gränskontroller, ett brott mot Schengenfördraget. Den franske presidenten Nicolas Sarkozy kritiserade samtidigt Italiens beslut att ge migranter temporära visa och flyktingar som försökte korsa gränsen blev rutinmässigt tillbakaskickade. Italien i sin tur anklagade Frankrike för att bryta mot Schengenreglerna och fick också stöd av kommissionären Cecilia Malmström. Tvisten löstes slutligen genom att Frankrike och Italien kom överens om att gemensamt patrullera längs den tunisiska kusten för att hindra migranter som ville söka sig till Europa.

Såväl Libyen som flyktingfrågan har fortsatt att spela en stor roll i relationen mellan de två länderna.  I Libyen, där ännu ingen har egen kontroll över hela landet, har Italien och Frankrike gjort olika val mellan de två rivaliserande regeringarna.

Italien stödjer den internationellt erkända regeringen i Tripoli och har ambitionen att bromsa migrationen till Europa som organiseras av människosmugglare. Avsikten är givetvis att minska pressen på Italien av flyktingar från Nordafrika. EU stödjer det avtal som slöts 2017 mellan Italien och Libyen och hjälper den libyska kustbevakningen med att stoppa båtar. Frankrike stödjer i stället krigsherren, generalmajor Khalifa Haftar i Benghazi, som kontrollerar den östra delen av Libyen. Tillsammans med honom har man prioriterat kampen mot terrorismen, som på grund av terroristattackerna mot Frankrike, ses som det viktigaste. Både Italien och Frankrike har oljeintressen i Libyen, Italien genom Eni och Frankrike genom Total. Italien, som före 2011 hade ett nära samarbete med Libyen, anklagar nu Frankrike för att inte ha något intresse av att stabilisera situationen utan i stället försöka ta över Italiens tidigare ställning i landet och därmed kontrollen över den libyska oljan.

Relationen mellan Frankrike och Italien försämrades genast när Italiens populistregering, sammansatt av Femstjärnerörelsen och Lega, tillträdde i slutet av maj 2018. President Macrons uttalande att populismens framgångar i Europa nu kunde jämföras med en spetälskeepidemi ledde till motanklagelser. Framför allt kopplades hans uttalanden ihop med den då aktuella situationen med Acquarius, ett fartyg med migranter som Italien vägrade låta anlöpa en italiensk hamn. När den franske presidenten hade givit Italien hård kritik för detta svarade Italien med att kalla honom hycklare, eftersom inte heller Frankrike ville ta emot fartyget. Italien påminde också om de tusentals flyktingar som Frankrike sänt tillbaka till Italien.

Konflikten kring Libyen och flyktingpolitiken har också lett till beskyllningar om ländernas tidigare kolonialpolitik och fortsatt sådan politik. Italienska uttalanden om att det egna landet i motsats till Frankrike inte hade något att skämmas för ledde till kommentarer från andra håll om den blodiga historia som båda länder har i Afrika och beträffande Italien inte minst i Libyen.

Beträffande dagens politik har den biträdande premiärministern och ledaren för Femstjärnerörelsen, Luigi di Maio, anklagat Frankrike för att tvinga fattiga afrikanska migranter att fly från sina hemländer genom att behandla dessa länder som de facto kolonier. Frankrike beskylls för att manipulera ekonomin i de 14 väst- och centralafrikanska länder som använder sig av CFA-francen som valuta. Frankrike sägs hindra deras ekonomiska utveckling och därigenom bidra till migrationen. Andra hävdar att denna valuta (som låst till euron och garanteras av Frankrike) också ger stabilitet och kontroll över inflationen för de fattiga länder som använder den. Det är för övrigt frivilligt att ansluta sig till den. Ett ytterligare motargument är att de flesta migranter som når Italien kommer från länder som inte använder CFA-francen.

Ekonomiska frågor

Också på det ekonomiska området har Italien och Frankrike hamnat i konfrontation med varandra. Framför allt har kritiken kommit från Italien och den har gällt Frankrikes mer expansiva ekonomiska politik. Landet anklagas bl a för att köpa upp italienska konkurrenter. Bland annat finns en oro att Frankrike ska ersätta Italien som leverantör av delar till den tyska bilindustrin.

Ett speciellt uppmärksammat fall har gällt den sammanslagning av två delvis statsägda företag, den italienska fartygstillverkaren Fincantieri och det franska STX-varvet. Avtalet, som skulle ge Fincantieri det större inflytandet, hade beslutats i februari 2018 men stoppades av president Macron. I början av mars 2019 förklarade den franske ekonomiministern Bruno Le Maire att sammanslagningen kommer att äga rum, men gav inga detaljer kring affären.

En annan aktuell fråga gäller en tunnel för höghastighetståg som planeras mellan Turin och Lyon. Arbetet har redan påbörjats och Frankrike, som nu har borrat 25 km in berget, är angeläget att fortsätta. Femstjärnerörelsen är däremot starkt emot tunnelbygget, eftersom Italien enligt deras beräkningar kommer att förlora mycket pengar på projektet.

Såväl Italien som Frankrike har en problematisk ekonomi som i båda fallen lett till problem med EU:s budgetregler. Situationen har inte förenat dem utan i stället ökat irritationen, eftersom Italien anser att Frankrike behandlats betydligt mildare i samma fråga. Under hösten 2018 underkändes Italiens budget av EU-kommissionen. Dels ansågs den bygga på orealistiska tillväxtsiffror, dels skulle den skapa ett alltför stort underskott i budgeten. Den italienska reaktionen var stark bl a med anklagelser från Matteo Salvinis sida att kommissionen angrep det italienska folket. Italien gjorde emellertid därefter vissa justeringar i sin budget som sedan antogs av kommissionen.

Gula västarna och den akuta krisen

Krisen kan sägas ha nått sin kulmen kring den 5 februari 2019 när Luigi Di Maio i samband med ett besök i Paris också träffade företrädare för Gula västarna. Femstjärnerörelsen upplever att Gula västarnas ideologi om direktdemokrati ligger nära deras egen och har önskat ett samarbete inför EU-valet. I Frankrike ses emellertid kontakten som riktad direkt mot president Macron med tanke på Gula västarnas attacker mot honom.

Mötet mellan Di Maio och företrädare för Gula västarna ledde till att president Macron den 7 februari kallade till sig den italienska ambassadören i Paris samt hemkallade den franske ambassadören i Rom för konsultationer. Det franska utrikesdepartementet förklarade i ett uttalande att anledningen var att Frankrike under flera månader utsatts för ”upprepade, grundlösa attacker och kränkande uttalanden” från de två italienska regeringspartierna. Man påpekade också att ett återkallande av en fransk Italienambassadör inte hade inträffat sedan andra världskriget.

Det franska utrikesdepartementet berörde också vad man såg som de italienska motiven.  Att länder har olika åsikter är en sak men att, som de italienska regeringsföreträdarna, manipulera relationen med sikte på att framgång i val var en annan, sades i uttalandet. Svaret från Matteo Salvini hölls emellertid i samma ton som tidigare. Han förklarade sig redo att föra samtal med president Macron om tre specifika ämnen: migranter vid den italiensk-franska gränsen, italienska terrorister som ”levde fritt” i Frankrike och italienska pendlare som varje dag fick uthärda flera timmars väntan i franska gränskontroller. Salvini påpekade också att hans enda mål var att försvara det italienska folkets intressen.

Den italienske presidenten Sergio Mattarella har varit besvärad över konflikten och i samtal mellan honom och president Macron har de två förklarat att Frankrike och Italien som grundarländer har ett speciellt ansvar för EU.  Företrädare för den italienska oppositionen har också påpekat att Frankrike stödde Italien när landet hotades av sanktioner beträffande budgeten för 2019. Likaså har företrädare för näringslivet i båda länderna varit intresserade av att dämpa konflikten, eftersom de inte vill att detta ska påverka deras samarbete.

Kulturell rivalitet

I denna atmosfär av ömsesidig misstro har även andra, till synes mindre, frågor fått temperaturen att stiga. En sådan gäller Louvrens önskan om att få låna verk av Leonardo da Vinci från Italien för att kunna visa dem i samband med 500-årsjubiléet av konstnärens död år 1519. I gengäld skulle Louvren låna ut verk av Raphael till motsvarande jubileum i Italien nästa år. År 2017 lovade den italienska regeringen att lånet skulle få äga rum, men detta är nu osäkert. Den nya kulturministern, Lucia Borgonzoni (Lega) har förklarat att det är otänkbart: Leonardo da Vinci var italienare, inte fransman och anknytningen till Frankrike består enbart i att han avled i detta land.

Ett återkommande tema i Italien är vad man uppfattar som fransk arrogans och bakom detta finns en långvarig kulturell rivalitet mellan de två länderna. Italien ser sig som arvtagare till det antika Rom, en roll som stärktes genom den italienska renässansen men anser också att Frankrike sedan lång tid försöker ta över denna roll. Att en hel del italienska verk fördes till Frankrike under Napoleons krig i Italien är heller inte glömt. Frågan är dock om sådana känslor kommer att avgöra frågan. En ytterligare faktor av betydelse är nämligen att enligt Uffizierna i Florens, där tavlorna nu finns, togs ett beslut år 2009 om att de tre verken är alltför sköra för att kunna tas från platsen.

Populismen och EU-valet

EU-valet i maj 2019 spelar också en roll i den fransk-italienska konflikten. Både Femstjärnerörelsen och Lega förväntar sig stora vinster i valet och kritiken mot Frankrike och fransk migrationspolitik är nu för båda partier ett viktigt medel. Under det år som gått sedan valet tycks det ha lönat sig att satsa på en hård politik i migrationsfrågor. Lega, som fokuserat på en sådan och som vid valet 2018 fick 18 procent av rösterna har nu fått ett övertag i opinionsundersökningarna jämfört med Femstjärnerörelsen som med tyngdpunkt på medborgarlön och direktdemokrati då fick 33 procent.

Ett annat område där Frankrike också är en given motståndare gäller den ideologiska kampen mot liberalismen. President Macron är här en idealisk motståndare för de två populistiska partierna eftersom han för många förkroppsligar det liberala Europa, en roll som Macron själv inte tycks ha något emot. För de populistiska partierna i Europa gäller emellertid ett brett internationellt samarbete inför valet. Utöver Femstjärnerörelsens kontakter med Gula västarna, som i januari bestämde sig för att ställa upp i valet, har Matteo Salvini etablerat samarbete med systerpartier och politiker i Ungern och Polen.

De två italienska partierna företräder emellertid inte samma politik i Europaparlamentet. Salvinis Lega ingår, liksom Marine Le Pens Nationell Samling, i Nationernas och friheternas Europa (Europe of Nations and Freedom, ENF). Di Maios Femstjärnerörelse hoppas nu att Gula västarna också ska ingå i partigruppen Frihet och direkt demokrati i Europa (Europe of Freedom and Direct Democracy, EFDD) eftersom man inte har någon partner sedan Nigel Farages UKIP upplösts.

Konsekvenser av den fransk-italienska konflikten

Att närstående europeiska länder har konflikter med varandra är inte ovanligt och inte heller att relationen mellan två jämstora länder kan inkludera en viss rivalitet. Ekonomiska konflikter som de som rör den libyska oljan, avtalet Fincantieri-STX och tunneln mellan Turin och Lyon är inte heller nya. Migrationsfrågan är däremot av ett annat slag. Italien har här, på grund av sitt geografiska läge, tvingats att ta en oproportionerligt stor börda som övriga europeiska länder i mycket liten utsträckning varit villiga att hjälpa landet med.

Den utlösande faktorn för den dramatiska försämringen av förhållandet mellan Italien och Frankrike var emellertid de politiska skiljaktigheterna och personliga motsättningarna mellan de två italienska regeringspartiernas ledare och president Macron.

Friktionerna mellan de två länderna har också betydelse för Italiens relationer till Tyskland. Sett ur italiensk synvinkel har Frankrike, på grund av sin nära relation till Tyskland, fått stort inflytande i Europa och har, liksom Tyskland, behandlats milt av EU-kommissionen då landet brutit mot eurozonens budgetregler. Det fransk-tyska Aachenfördraget (en förnyelse av Elyséefördraget av 1963) slöts i januari då relationerna mellan Italien och Frankrike var krisartade och innebar en konkret påminnelse om skillnaden mellan de fransk-tyska och fransk-italienska relationerna.

Frågan är nu om det finns en väg tillbaka till en mer positiv relation mellan de två. Italien och Frankrike har ju för inte så länge sedan varit viktiga partners. Så sent som under 2018 förberedde man det s k Quirinalfördraget mellan de två, enligt samma mönster som det fransk-tyska Elyséefördraget. Italien har också ingått i den grupp större länder – Italien, Frankrike, Spanien och Tyskland – som Frankrike gärna velat se som ledande i Europa efter Brexit.  De fyra har mötts vid flera tillfällen och bland annat enat sig om att föreslå ett Europa i flera hastigheter.

I det sammanhanget är det givetvis viktigt att tänka på att de två italienska regeringspartierna, som bl a framgår av deras olika politiska tillhörigheter inom Europaparlamentet, är olika varandra i flera avseenden. Det är långt ifrån säkert att de än en gång förenas i en regering, speciellt om ett av dem når stora framgångar. Inte heller president Macron och hans La République En Marche (LREM) kan vara säkra på att få behålla makten. Hur konstellationen av partier och personer kommer att se ut vid fransk-italienska regeringsmöten i framtiden är därför mycket osäkert. Det är sålunda inte orimligt att tänka sig en situation om inte alltför lång tid då Frankrike och Italien kommer att inse att de båda har mycket att vinna på att åter ta upp sitt nära samarbete och gräva fram det fördrag som 2018 förklarade att detta var två länder som ”naturligt hör ihop genom en exceptionell historisk, ekonomisk, kulturell och mänsklig närhet”.

Författaren är fil dr, forskare och ledamot av KKrVA.

I väntan på NATO – en militär allians mellan Finland och Sverige

av Stefan Forss och Stig Rydell

Foto: shutterstock.com

Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat någon klar militär [3] roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det finns därför all anledning att belysa en annan lösning för att öka säkerheten för länderna, en militär allians mellan Finland och Sverige.

Förändrat säkerhetspolitiskt läge Ryssland – Quo Vadis?

Ett alltmer egenmäktigt och upprustat Ryssland markerar handfast sina säkerhetspolitiska intressen genom att konsekvent åsidosätta den europeiska säkerhetsordning man själv var med om att bygga upp efter kalla krigets slut på 1990-talet. [5]

Västländernas oförmåga att i tid bilda sig en realistisk uppfattning om Rysslands avsikter och ambitioner som statlig aktör på den internationella arenan efter Jeltsins era, kommer nog att studeras noggrant av historikerna i framtiden. De flesta ledare i väst höll sig alltför länge i ett närmast post-euforiskt tillstånd efter de stora framgångarna på 1990-talet.

Vid en informell diskussion på FOI våren 2004 förklarade kollegerna för en av oss (SF) [6] hur de oroades av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s alltmer dominerande roll rörande upprätthållandet av den läges- och hotbild som föredrogs för statsledningen. Ett centralt element i hotbilden redan då var uppfattningen om Ryssland som inringat av fiender från alla håll.

Första gången som västliga beslutsfattare över huvud taget noterade Rysslands allt hårdare lägesanalys var några år senare, under Putins tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.[7] De västliga deltagarnas överraskning och misstro mot Putins budskap var inte att ta miste på.

FOI-kollegerna påpekade 2004 hur undermålig GRU:s analysförmåga hade varit under kalla kriget. Ifall GRU fortsatte på samma sätt som tidigare, att kraftigt överdriva verkliga eller inbillade hot mot Ryssland, kunde de långsiktiga riskerna bli allvarliga. Trots femton års solid förvarning har det varit svårt för dessa realistiska analytiker att få genomslag bland beslutsfattarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Ryssland inte avsåg att efterleva OSSE:s regelverk om detta hindrade den egna maktutövningen inom ”det nära utlandet”. Ryssland engagerade sig militärt i flera oroshärdar inom det post-sovjetiska territoriet i avsikt att återta sin gamla kontroll över länder vars suveränitet man inte tog på allvar. Att skapa frusna konflikter blev en beprövad metod, använd redan 1992.

Skulden för kriget i Georgien i augusti 2008 brukar ofta vältras över på Georgien självt och dess ”ansvarslösa” president Saakasjvili samt även på USA som hade skapat förväntningar om ett georgiskt Natomedlemskap.

Men fyra år efter kriget kritiserade ledande ryska generaler president Medvedev för obeslutsamhet och sölande vilket ledde till onödiga förluster.[8] President Putin själv poängterade också att kriget mot Georgien började planeras i slutet av 2006 eller i början av 2007 och att planen utföll väl. Man skulle kunna säga att Georgien föll offer för en medveten provokation, enligt en modell som ryssarna kallar reflexiv kontroll.

Georgien hade, efter att ha provocerats, attackerat de sydossetiska separatisterna, varför den ryska armén legitimt kunde gå till ”motanfall”.[9] I augusti 2018 framkom också att ansenliga mängder av förbjudna taktiska missilsystem, SS-21 Totjka-U, i hemlighet hade tillförts separatisterna i Abchazien redan 2007. Två förstärkta pansarbataljoner hade vidare avancerat genom Roki-tunneln in på georgiskt territorium redan innan president Medvedev kungjorde den ryska interventionen officiellt.[10]

För Ryssland blev Georgienkriget en klar bekräftelse på att bruket av militär makt för att främja landets intressen i Rysslands gränsområden var värt riskerna och att den västliga responsen skulle förbli obetydlig. Än säkrare på den inslagna politiska inriktningen blev Putin då USA 2013 inte följde upp sitt hot mot Assad i Syrien att bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen skulle leda till militära åtgärder från USA:s sida. Ifall Rysslands allierade Assad hade störtats, skulle det ha inneburit ett katastrofalt bakslag för Putin och Rysslands renommé som storpolitisk aktör.

Inom den ryska politiska eliten råder dessutom en närmast paranoid rädsla för färgrevolutioner och regimskiften som anses ligga högt på den västliga agendan. ”Vi måste se sanningen i ögonen”, sa president Medvedev i februari 2011 med hänvisning till Arabvåren, ”detta är det slags scenario de planerat för oss och nu kommer de att anstränga sig ännu hårdare för att få det gjort”.[11] Generalstabschefen Valerij Gerasimov var inne på samma tema i ett föredrag i början av mars 2019.[12]

Brittiska Rysslandsforskaren Keir Giles skriver i sin utomordentliga nya bok ”Moscow Rules” om hur Putin vid inledningen av sin tredje presidentperiod kunde notera krigsmaktens ökande militära förmåga och att ”bruket av militär makt var ett lämpligt sätt att motverka en fortsatt försämring av läget i Ukraina i början av 2014 och i Syrien i oktober 2015”.[13]

Obamas återhållsamhet visavi Syrien gav alltså Putin blodad tand och bidrog sannolikt till Rysslands allt djärvare operationer följande år med annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

Hur långt de ryska ambitionerna utsträcker sig rörande kontroll av länderna i det som man i Moskva anser vara sin legitima intressesfär – diametralt motsatt det som redan Helsingforsdokumentet från 1975 och alla senare centrala OSSE-dokument stipulerar – är omöjligt att besvara. President Sauli Niinistö gav sin generella uppfattning om hur man bör hantera Ryssland vid Brookings Institution i USA i september 2018:

– Med Ryssland måste man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att kosacken tar allt som är löst. Vi måste alltså se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst, säger Niinistö till HS.[14]

Keir Giles analys, solitt underbyggd av tungt vägande källor, kommer till slutsatsen att Putin-regimen och Ryssland är i en ständig konfrontation med väst. För att undvika krig i Europa måste Sverige och andra länder sätta hårt mot hårt.

Giles menar att den ryska nationalismens mentala karta är det ryska imperiet 1914. Då låg Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland under ryskt styre.

– Var gränsen går för territoriet som borde tillhöra Ryssland har alltid varit flexibelt i ryskt tänkande. Vi har talat med ryska generaler som anser att dessa länder borde vara under rysk kontroll. Det betyder inte att de ska invaderas och betvingas militärt. Man kan använda informationskrigföring och omstörtande verksamhet, säger Giles.[15]

Giles får stöd för sin uppfattning av ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov som i ett föredrag den 2 mars 2019 på sedvanligt sätt projicerade den ryska synen på USA och väst.[16]

Både Finland och Sverige bedömer att något akut militärt hot mot länderna inte föreligger, men däremot kan man inte längre utesluta krig i vårt närområde. Man anser även allmänt att det vore mycket svårt för våra länder att i en dylik situation kunna stå utanför en militär konflikt.

Norska tidigare underrättelsechefen, generallöjtnant Kjell Grandhagen, utvecklade vid ett internationellt seminarium (Army Summit 2018) i september 2018 vilka utmaningar man står inför uppe i norr.[17]

Ryssland har satsat massivt på sina strategiska kärnvapen och deras stödsystem på Kola.[18] General Grandhagen påpekade att Rysslands försvarsplan för Kolaområdet utgår från det fundamentala strategiska intresset att säkra landets nukleära andraslagsförmåga. I praktiken handlar det alltjämt om det s k bastionförsvaret från kalla kriget. Det viktigaste är dock att förstå att bastionförsvaret inte är enbart en marin fråga, utan att det även har en betydande landkomponent. Chefen för ryska Norra militärdistriktet kan inte känna sig trygg i vetskapen om att de viktigaste baserna på Kola är inom Natos artilleriräckvidd, menar general Grandhagen. Konsekvensen av detta är att norska försvarsplaneringen måste utgå från en sannolik rysk markoperation mot Finnmark som del av en större bastionsoperation.

I detta sammanhang är det värt att notera förra chefen för västra militärdistriktet, generalöverste Andrej Kartapolov visade en kartbild vid ett seminarium 2015 som innehöll en starkt markerad rysk uppfattning om Natos kraftsamling mot Ryssland. Den omfattade ett område med flygbaser i Finland och Sverige inringat, militär infrastruktur som betecknades som betydelsefullt för Nato.[19] Det är svårt att värja sig för tanken att Ryssland skulle se det som nödvändigt att kontrollera området i ett krisläge och därmed hindra Nato från att kunna använda det. Det är även uppenbart att ryska militären inte gör någon åtskillnad på Natomedlemmar eller partnerländer i Norden. På politisk nivå är distinktionen däremot alltjämt tydlig.

En reflexion av beskrivningen ovan är att Lappland och södra Finland igen kommer att bli två säkerhetspolitiska tyngdpunktsområden. Så var fallet även under kalla kriget.

Analysen pekar otvetydigt även på behovet för de nordiska länderna att samla sig till insatser som förstärker den samlade förmågan och beredskapen. Det sker naturligtvis på nationell basis. Finland har upprätthållit armén intakt och även moderniserat de viktigaste delarna. De prioriterade brigaderna är slagkraftiga, men stora brister finns hos lokalförsvarsförbanden. Eftersom finska försvarsmaktens modernisering under 2020-talet koncentreras till marinen och flygvapnet, kommer utvecklingen av armén att prioriteras först på 2030-talet.

Ett obestridligt faktum är att de nordiska ländernas markstridsförmåga sammantaget är otillräcklig. Intensifierad övningsverksamhet och planering har betydelse, men i grunden löses inte frågan utan avsevärd styrketillväxt. Övningen Trident Juncture 2018 ledde till skarp kritik mot Norge för bristande förmåga från Natos sida.[20]

Rysslands allt starkare satsning på långräckviddiga missilsystem med nukleär option inom armén, marinen och flygvapnet, innebär ett allt större problem för försvarsplaneringen i de nordiska länderna. För Europa var INF-avtalet synnerligen värdefullt, eftersom det förbjöd markbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler i räckviddsområdet 500 – 5 500 km, oberoende av vilka slags stridsdelar missilerna bar.

US Army blev kärnvapenfritt i början av 1990-talet utifrån ett ensidiga beslut av George H W Bushs administration. Det läget består alltjämt och trots att även USA drar sig ur INF har man inga planer att återintroducera taktiska kärnvapen i armén.

Även Gorbatjov och Jeltsin fattade motsvarande beslut att dra tillbaka kärnvapenstridsspetsarna, men på 2000-talet skedde en återgång. På hemsidan för ryska arméns missil- och artilleristyrkor har vapenslagets huvuduppgift redan länge definierats som att förinta fienden med konventionell eller nukleär eld.[21] Kryssningsmissiler och taktiskt-operativa ballistiska missiler har en primär konventionell roll, men i sin retorik brukar ryska media inte låta bli att poängtera deras kärnvapenroll. Detta har utvecklats i Jamestown Foundations färska bok Russia’s Military Strategy and Doctrine.[22]

Bråket rörande ryska kryssningsmissilen 9M729, vars Natobeteckning är SSC-8, för lätt tankarna på villospår. I Tyskland publicerades den 10 februari 2019 en initierad artikel rörande INF-motsättningarna mellan Ryssland och USA. I artikeln beskrevs hur Ryssland utplacerat fyra artilleribataljoner med den förbjudna missilen på fyra olika orter, sammanlagt 16 lavetter, var och en med fyra missiler.[23] Det kan ses som begynnelsen på en post-INF-period, där dessa mer långskjutande system får en successivt starkare roll.

Emellertid är SSC-8-förbandens styrka i dagsläget rätt marginell i jämförelse med de dryga tio Iskanderbrigader med sammanlagt minst 500 missiler som Ryssland har operativa, de två närmaste i Luga ca tio mil söder om St. Petersburg och i Kaliningrad.

Missilsystemet 9K720 Iskander började utvecklas strax efter att INF-avtalet gick in i sin implementeringsfas. Missilen bygger på 9K714 Oka (SS-23 Spider) som hörde till de missilsystem som man var tvungen att förstöra i samband med INF. Serieproduktionen av systemet med ballistiska missilen Iskander-M (9M723) inleddes mot slutet av 2000-talets första decennium och den första kompletta brigaden blev operativ 2010.[24] Iskander-M-brigaderna tillfördes snart även kryssningsmissilen 9M728 Iskander-K (som också kallas R-500). FOI bedömer att den missilen blev klar för operativt bruk 2008. [25]

De verkliga räckvidderna för dessa missiler överstiger markant tillåtna 500 km. Kryssningsmissilen har en räckvidd som kan bedömas vara närmare 80 procent av Kalibr-missilens, d v s ca 1 500 km.

Efter USA:s meddelande om sitt kommande utträde från INF, befullmäktigade president Putin försvarsminister Sjoigu att börja utveckla system som inte längre är bundna av INF-avtalet.[26] TASS rapporterade senare att en landbaserad version av kryssningsmissilen Kalibr-M med räckvidd på 4 500 km skulle börja utvecklas.[27]

Detta är vad man i Europa inklusive Östersjöregionen har att förhålla sig till.

Vad gör Finland och Sverige?

Finland, Sverige och omvärlden

Ett nära svensk-finskt samarbete inom säkerhetspolitik och försvar ter sig på många sätt naturligt med tanke på geografi, historia och avsaknaden av Natomedlemskap.

Efter den ryska annekteringen av Krim stod det klart att Finland och Sverige båda behövde stärka sin säkerhet, men Natomedlemskap framstod av inrikespolitiska skäl inte som en framkomlig väg. Därför var bilateralt samarbete en av vägarna.

Redan 2001 noterades att ”Sverige och Finland har ett särskilt nära samarbete i säkerhetspolitiska frågor” [28] och 2009 kom Stoltenbergrapporten [29] som föreslog åtgärder för att öka det nordiska samarbetet.

Men efter att annekteringen av Krim 2014 gjort klart att Ryssland anser sig kunna angripa länder som inte är med i NATO, så har Sverige och Finland börjat att intensifiera och fördjupa sitt säkerhetspolitiska och militära samarbete. Detta framgick klart av den försvarspolitiska inriktningspropropositionen 2015 [30], den av regeringen beställda utredningen ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete.”[31] samt, den av regeringen beställda utredningen ”Säkerhet för ny tid”. [32]

I Förutsättningsutredningens betänkande” [33] utvecklas tankarna angående samarbete sålunda: ”… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering börvara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.”

Idag är det mycket vanligt med gemensamma övningar [34] [35], vilket är en grundläggande förutsättning för att skapa militära och säkerhetspolitiska optioner för den politiska ledningen i länderna. Det finsk-svenska samarbetet omfattar ett intensifierat säkerhetspolitiska samarbete och omfattar numera till och med”… den operativa planeringen i alla situationer.”[36]

De successivt fördjupade samarbetsformerna, som Sverige och Finland har med NATO, ger inte de garantier som följer med medlemskap, d v s Artikel 5.

Då NATO-samarbete sannolikt får vänta under överskådlig tid, har det funnits skäl att utvärdera andra möjligheter, där särskilt det militära samarbetet med USA är centralt. En första seriös studie som initierades av US Army War College Strategic Studies Institute, utkom i februari 2015.[37]

Mycket av analyserna och rekommendationerna har senare blivit officiell politik och finns dokumenterade i den avsiktsförklaring (Trilateral Statement Of Intent) som USA:s, Finlands och Sveriges försvarsministrar undertecknade i Washington i maj 2018. [38] Denna omfattar bl a intensifierad dialog, övningsverksamhet samt utökad interoperabilitet. I svensk press har det förekommit artiklar om att USA i praktiken har en strategisk allians med Finland och Sverige.[39]

I Försvarsberedningens rapport [40] framgår att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” och att landet oundvikligen påverkas vid en säkerhetspolitisk kris i närområdet, som i vissa fall kan ha ett mycket snabbt förlopp. En kris i närområdet blir därför snabbt regionaliserad. Sannolikheten att en stat kan stå utanför konflikter i närområdet är därför liten och berörs inte i fortsättningen av detta inlägg. [41] Regionaliseringen ger också en realistisk utgångspunkt för den nationella strategin, med militärstrategiska konsekvenser. [42] [43]

Försvarsallians mellan Finland och Sverige

Varje möjlighet till en ökad militär operativ förmåga behöver förberedas grundligt redan i fred, i samverkan med andra. Detta gäller i synnerhet Finland och Sverige som har ett mycket nära samarbete som kan utvecklas.   I avvaktan på en annan lösning, som kan omfatta EU och/eller NATO, är en militär allians mellan Finland och Sverige det första steget mot en ökad gemensam säkerhet.

Det finns två speciellt viktiga utgångspunkter för detta:

Den allra viktigaste är att en kris i närområdet snabbt skulle sprida sig till hela regionen, varför den egna nationella handlingsfriheten i praktiken är högst begränsad. Det bör därför vara utgångspunkten för vidare planering i samverkan med andra.

Den andra är att förberedelser då kan göras mycket grundligt och att militära optioner kan utvecklas så långt som de samlade resurserna medger.

De konkreta militära fördelarna med en finsk-svensk allians är t ex en avsevärd ökad förutsägbarhet om agerandet i kris och krig. Därutöver ett ökat strategiskt djup, gemensamt basutnyttjande, ökad förmågebredd (svenska ubåtar, finska kryssningsmissiler) för bägge parter. [44]

I Sverige skall det militära försvaret ”… först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.” [45] I Finland uttrycks det så här: ”Med trupper som står i omedelbar beredskap, vilka är effektiva och utrustade med moderna system och innehåller trupper från alla försvarsgrenar, strävar man i första hand efter att förhindra att en situation skärps så att militära maktmedel används mot Finland.” [46]

Den viktigaste politisk-strategiska konsekvensen av direkt förpliktigande svenskt-finskt försvarssamarbete skulle vara att undanröja möjligheten för militära aktioner mot bara ett av länderna.

Den viktigaste militärstrategiska målsättningen skulle vara att åstadkomma en högre gemensam krigsavhållande förmåga/tröskeleffekt, d v s så att en potentiell angripare avstår från militära aktioner.

Robert Dalsjö [47] har beskrivit begreppet tröskel i fem olika dimensioner, som viljemarkering, avskräckning, larmklocka, hinder och snubbeltråd, där det senare engagerar andra stater.

I praktiken behöver varje nationalstat snabbt gripbara militära resurser för att sända signaler, som avskräckning, larmklocka och som ett militärt hinder.

Det militära försvaret måste därför kunna verka snabbt och effektivt.  Underlaget för beslut måste vara så korrekt som möjligt och beslutsvägarna tydliga så att beslut kan fattas tidigt samt delegeras så långt som möjligt.

Kravet på snabbt agerande innebär att den militära beredskapen snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till det läge som råder. De militära förbandens personal skall vara rätt utbildade, samövade och med anpassad beredskap samt ha tillgång till den utrustning som behövs. Logistiken måste också vara förberedd, så att erforderligt stöd kan ges eller erhållas inom aktuellt operationsområde.

Trappas konfliktnivån upp, d v s om angriparen ändå väljer att utnyttja militära medel, måste den politiska viljan vara av sådan kaliber att gemensamma finska och svenska militära operationer inleds. Den gemensamma militärstrategiska planeringen bör därför utgå från dessa förutsättningar, den måste ha stöd på högsta politiska nivå och beslutsfattandet vara övat. I annat fall kommer trovärdigheten att vara högst begränsad och därmed realismen i planeringen.

Ökas konfliktnivån ytterligare, mot nivåer som svårligen låter sig hanteras av de båda länderna, ökar förhoppningsvis sannolikheten för ett ingripande från andra aktörer, t ex NATO, eftersom det ligger i deras egenintresse att en konflikt i närområdet begränsas.

Den operativa förmågan hos Finland/Sverige bör åtminstone ha målsättningen att kunna verka så lång tid som behövs till dess att NATO:s styrketillväxt genererat förmåga till mer uthålliga insatser till vår fördel. [48]

Däremot innebär ovanstående inga som helst garantier, varför strategin är förenad med risktagning. Det kan naturligtvis också inträffa att aktörer, vid en kostnads – nyttoanalys, kommer fram till att risken vid ett ingripande på finsk-svensk sida är orimligt hög. [49]

En synnerligen betydelsefull faktor är att NATO, främst USA, bereds möjlighet att utnyttja finskt och svenskt luftrum, hamnar m m i syfte att kunna förstärka NATO-medlemmarna i närområdet, främst Estland, Lettland och Litauen.

Vägen framåt

Tankarna kring några för en finsk-svensk allians centrala områden behöver utvecklas ytterligare. Bland dessa återfinns t ex ledningsprocessen och gemensamma staber, utbildning/övningar, snabbinsatsförband, ledning, materiel och logistik m m.

Ledningsprocessen och gemensamma staber

Ledningsprocessen skapar förutsättningar så att resurserna kan användas så tidigt och effektivt som möjligt. Utredningen ”En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [50] har behandlat frågor kring beslutsprocessen för att kunna ge/ta emot militärt stöd.[51]

Det behöver, enligt författarna av denna artikel, sannolikt skapas ett gemensamt politiskt beslutsorgan, motsvarande det Nordatlantiska rådet i NATO. En gemensam stab torde också behövas, med uppgift att bereda och fatta nationellt accepterade politisk-strategiska beslut, utifrån en gemensam lägesbild, om utnyttjande av civila och militära resurser längs hela konfliktskalan.

Militärt finns motsvarande behov av en gemensam stab för nationellt accepterad militärstrategisk planering och beslut som skall stödja den politisk-strategiska beslutsfattningen.

Militärstrategisk planering omfattar ett brett urval av mer eller mindre sannolika situationer, där de alternativ som är mest sannolika eller farligast blir utgångspunkten för en mer detaljerad planering. En högst rimlig slutsats, eftersom ingen småstat har oändliga resurser och detta gäller speciellt Finland och Sverige.

I staben utarbetas bl a gemensamma militärstrategiska planer om möjligt baserade på samma struktur och dokument som används i samarbetet med NATO. Gränsytorna till NATO skall också vara väldefinierade och förfarandet vid begäran om/mottagande av resurser skall vara tydliggjort och förövat.

Kommando- och kontrollsystem bör vara lika/kompatibla i båda länderna så att ledning och utbyte av information kan ske utan problem. En gemensam bild av läget i närområdet på marken, till sjöss och i luften måste finnas. Därtill bör resurser för målupptäckt (ISR) och beredning kunna utnyttjas gemensamt med beredning och beslut enligt NATO-metodik om insats (targeting).

Det gemensamma språket bör vara engelska, men kan på militär taktisk/stridsteknisk nivå vara finska eller svenska. Vid samverkan mellan finska och svenska enheter används engelska.

Finsk och svensk personal bör regelbundet tjänstgöra i den gemensamma militärstrategiska staben och andra staber/förband i Finland och Sverige. I den gemensamma staben bör officeren främst ha kompetens mot befattningar på nivå OF-3, eller högre, samt lämplig nivå på OR. På motsvarande sätt anpassas kompetenskraven mot andra förband/staber, både för OF resp OR.Den politiska och militära ledningen i de föreslagna staberna bör ha en sådan beredskap och mandat att beslut kan fattas snabbt och entydigt, d v s så att ledningsmässiga friktioner minimeras.

Utbildning och övningar mm

Den militära, och sannolikt den civila, bilaterala interoperabiliteten kan utvecklas. Utbildningssystemet i båda länderna kan utnyttjas ömsesidigt i betydligt högre omfattning än vad som är fallet idag. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta stor hänsyn till språk, ekonomiska förutsättningar, nationella intressen etcetera så att deltagandet skapar mervärde och i förlängningen militär operativ effekt. I de fall en utbildning är av gemensam karaktär, bör en samlokalisering övervägas.

Gemensamma övningar [52]bör fortsätta och öka i omfattning på alla nivåer samt inledas på den politisk-strategiska och militärstrategiska nivån. Skälen är att generellt öka förmågan baserade på aktuella militärstrategiska planer m m.

Förhandslagring av materiel för aktuella operationsområden bör övervägas.

Snabbinsatsförband – militära och civila?

Finland och Sverige bör fortsätta på inslagen väg och skapa samt vidmakthålla militära snabbinsatsförband som kan verka till sjöss, på marken och i luften samt i anslutning till detta förmågor för logistik m m.

De civila delarna av försvaret i Sverige behöver öka sin förmåga så snabbt som möjligt, för att skapa en ”civil” tröskeleffekt, vilket också gagnar det militära försvaret.

Samarbetet mellan Finland och Sverige kan intensifieras på områden som gagnar ländernas civila försvar. På sikt kanske tiden är mogen för gemensamma civila snabbinsatsförband som kan användas som förstärkning av lokala resurser?

Rättsliga regleringar

I Sverige har Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [53]  bl a lämnat förslag på en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

Punkten utvecklas av författarna till denna text i en kommande utgåva av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.

Några avslutande reflektioner

Den viktigaste strategiska innebörden av en militär allians är att länderna tar ytterligare ett steg mot ett aktivt och påtagligt ansvar för säkerhetspolitiken i en orolig tid.

Fördraget mellan Finland och Sverige bör, i allt väsentligt, använda Washingtonfördraget. Skälen är att detta skulle undvika utdragna utredningar och förhandlande om formuleringar. Dessutom har Washingtonföredraget visat sig fungera väl i 70 år och att det skulle underlätta ett framtida medlemskap i NATO.

Kanske skulle en finsk-svensk ”Article 5” kunna se ut så här:

Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.[54]

De nödvändiga ekonomiska satsningarna [55] inom ländernas militära försvar måste fortsätta.

De militära styrkorna bör även fortsättningsvis vara allsidigt och nationellt sammansatta, d v s med de förmågor som Finland/Sverige anser behövs nationellt.[56] Så kallad pooling bör därför hanteras med stor försiktighet, helst undvikas, så att nationell kompetens bibehålls och interoperabilitet bör därför vara huvudregel.

Däremot kan resurser för strategisk och operativ ledning, lufttankning samt tyngre flygtransporter anskaffas gemensamt.[57]

En allians medför också större möjligheter till gemensamt agerande i andra situationer, t ex vid en långvarig kris på låg nivå som en enskild nation som Finland eller Sverige har svårigheter att hantera. Upprepade kränkningar av, eller offensiv verksamhet i närheten av, ländernas territorier kan ställa högre krav på militär beredskap. Det kan röra sig om utökad beredskap för mark-, sjö-, eller flygstridskrafter samt militära och politiska ledningsresurser under lång tid.

En synnerligen betydelsefull faktor är det ömsesidiga förtroendet.

I klartext – om Finland eller Sverige direkt eller indirekt berörs av militära operationer från främmande makt kommer en allians ”..med en sannolikhet gränsande till visshet.” [58] att fungera?

”The Swedish population now seems to believe that Sweden will be defended together with others, while the Finnish population remains sceptical of even the need for external assistance – especially if it requires a commitment to help defend others in return.”

“Finnish politicians have been open to the idea of a binding defence agreement, while

Swedish ones have not, but if public opinion continues to change as it has, even Swedish politicians may come to similar conclusions as their Finnish counterparts.” [59]

Svaret är naturligtvis att vi inte vet med säkerhet innan vi ställs inför en utmanande situation, men det är det bästa vi kan göra i väntan på ett NATO-medlemskap.

Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA. Stig Rydell är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

(Varmt tack till ledamoten av KKrVA, forskningsledaren Robert Dalsjö för värdefulla synpunkter och bidrag)

[1] ”Försvarsberedningen slog fast att den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 utgör den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Ryssland har visat sig berett att bryta mot etablerade folkrättsliga normer.”, Säkerhet i ny tid, SOU 2016:57, sid 12

[2] ”Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.” Ibid, sid 41.

[3]Aktiveringen av EU-fördragets solidaritetsartikel 42.7 efter terroristattackerna i Paris 2015 utgör en påminnelse om att EU-solidariteten har en reell säkerhets- och försvarspolitisk dimension, även om denna inte tar sig samma institutionella uttryck som i Nato.” Ibid sid 17.

[4] EU:s operativa fokus ligger i dag på civila och militära rådgivande och kapacitetsbyggande insatser, inte minst i afrikanska konfliktområden.”  ”För svensk försvarsförmåga förblir EU-samarbetet av begränsad betydelse.” Ibid, sid 17.

[5] En stor del, 59 %, av Sveriges befolkning är oroade över utvecklingen i Ryssland, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28769.pdf

[6] SF=Stefan Forss

[7] President Vladimir V. Putin, Speech and the Following Discussion at the Munich Conference on Security Policy, President of Russia, 10 February 2007, http://en.kremlin.ru/events/president/transcripts/24034

[8] Sputnik International, Former Generals Slate Medvedev Over Georgia War, 8 August 2012, https://sputniknews.com/world/20120808175066806/

[9] RT, Russia was prepared for Georgian aggression – Putin, 8 August 2012, https://www.rt.com/russia/putin-ossetia-war-plan-168/

[10] Pavel Felgenhauer, Russia Threatens a Renewed War in Georgia to Prevent NATO Enlargement, Eurasia Daily Monitor, 9 August 2018, https://jamestown.org/program/russia-threatens-renewed-war-in-georgia-to-prevent-nato-enlargement/

[11] Dmitry Medvedev held a meeting of the National Anti-Terrorist Committee in Vladikavkaz, President of Russia, 22 February 2011, http://en.kremlin.ru/events/president/news/10408

[12] Roger McDermott, Gerasimov Unveils Russia’s ’Strategy of Limited Actions’, Jamestown Foundation, Eurasia Daily Monitor, 6 March 2019, https://jamestown.org/program/gerasimov-unveils-russias-strategy-of-limited-actions/

[13] Keir Giles, Moscow Rules, Chatham House, London, 2019, s. 53.

[14] Jonas von Wendt, President Niinistö: Kosacken tar allt som är löst, Hufvudstadsbladet, 27.9.2018, https://www.hbl.fi/artikel/president-niinisto-kosacken-tar-allt-som-ar-lost/

[15] Mikael Holmström, Vi måste inse att Kreml vill oss illa, Dagens Nyheter, 20.2.2019, https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslandsexpert-vi-maste-inse-att-kreml-vill-oss-illa/

[16] Sputnik International, Russia’s Geopolitical Rivals Preparing for High-Tech Wars in Space – Gen Staff, Sputnik International, 2 March 2019, https://sputniknews.com/military/201903021072893281-russia-hightech-space-wars/. Se även Andrew E. Kramer, Russian General Pitches ‘Information´ Operations as a Form of War, The New York Times, 2 March 2019, https://www.nytimes.com/2019/03/02/world/europe/russia-hybrid-war-gerasimov.html

[17] Lt.Gen. (ret.) Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Norwegian Army Summit 2018, 18 September 2018, https://forsvaret.no/en/ForsvaretDocuments/(U)%20Kjell%20Grandhagen%20ARE%20LAND%20FORCES%20RELEVANT%20IN%20HIGH%20NORTH%20DETERRENCE%20AND%20WARFARE.pdf; Army Summit 2018 kan ses i sin helhet på YouTube, https://www.youtube.com/watch?v=tPkkwwSmsAw 

[18] Thomas Nielsen, Satellite images reveal Russian navy’s massive rearmament on Kola Peninsula, The Barents Observer, 16 September 2018, https://thebarentsobserver.com/en/node/4370

[19] Dmitry Gorenburg, Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of NATO, Russian Military Reform, 19 May 2015, https://russiamil.wordpress.com/2015/05/

[20] Sveinung Berg Bentzrød, NATO: Norge må skaffe sig et troverdig forsvar, Aftenposten, 18 februar 2019, https://www.aftenposten.no/norge/i/OnxG0q/NATO-Norge-ma-skaffe-seg-et-troverdig-forsvar

[21] Ministry of Defence of the Russian Federation, Land Forces, Missile troops and artillery, http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm

[22] Glen E. Howard and Matthew Czekaj, Russia’s Military Strategy and Doctrine, Jamestown Foundation och Brookings Institution Press, Washington D.C., 2019, https://jamestown.org/product/russias-military-strategy-and-doctrine/. För en analys av Rysslands kärnvapenpolitik, strategi och doktrin, se kapitlen 6 och 7, Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Strategy and Doctrine, ss. 185 – 250; Stephen Blank, Putin’s ’Asymmetric Strategy’: Nuclear and New-Type Weapons in Russian Defense Policy, ss. 251 – 301.

[23] Thomas Gutschker, Amerika plant kein Wettrüsten, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 10 Februar 2019, https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/russland-verfuegt-ueber-mehr-raketen-als-bislang-bekannt-16032894.html

[24] Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System, National Defence University, Department of Strategic and Defence Studies, Working Paper No 42, 2012, ss. 9-10, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314

[25] Ulf Saxin, Kryssningsrobotar – En systemöversikt, FOI, juni 2018, FOI–D0823—SE, ss. 28 – 29.

[26] President of Russia, Meeting with Sergei Lavrov and Sergei Shoigu, 2 February 2019, http://en.kremlin.ru/events/president/news/59763

[27] TASS, Russia to develop land-based Kalibr-M missile – source, 23 February 2019, http://tass.com/defense/1046090

[28] ”Säkerhetspolitik, analyser och tillämpningar”, sid 142, Nils Andrén, Norstedts 2002

[29] NORDISK SAMARBEID OM UTENRIKS- OG SIKKERHETSPOLITIKK” Forslag overlevert de nordiske utenriksministere på ekstraordinært nordisk utenriksministermøte, Oslo 9. februar 2009 Thorvald Stoltenberg.

”Förslagen omfattade bland annat samarbete kring luftrumsövervakning på Island, ett kompetensnätverk mot digitala angrepp, fördjupat militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring.”

[30] ”I inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 24) anges att samarbetet med Finland redan i dag är omfattande och inkluderar ett betydande övningssamarbete. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bör enligt regeringen även omfatta operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.” SOU 2016:64, sid 38.

[31] Ibid, sid 38

[32] Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete”, SOU 2016:57, sid 14. ”Samarbetet med Finland är Sveriges närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relation. Den politiska avsikten är att fördjupa detta på bred front, med en ambitionsnivå som är fundamentalt ny för både Sverige och Finland – ”bortom fredstida förhållanden”. Denna samverkan innebär ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte för Sverige, liksom för Finland.”

[33] Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen SOU 2016:64, sid 38-40

[34] A forthcoming publication by U.S. Army War College:”Deterrence in the Nordic-Baltic Region, Developing the disparate Nordic armed forces in cooperation” Juha Pyykönen and Stefan Forss, September 2017

[35] https://maavoimat.fi/en/article/-/asset_publisher/suomi-osallistuu-northern-wind-2019-harjoitukseen-pohjois-ruotsissa

[36] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse, Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017, sid 18

[37] Stefan Forss och Pekka Holopainen, Breaking the Nordic Defense Deadlock, U.S. Army War College, Strategic Studies Institute, February 20, 2015 (https://ssi.armywarcollege.edu/pubs/display.cfm?pubID=1253)

[38] The Department of Defense of the United States of America and the Ministry of Defence the Republic of Finland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Sweden, TRILATERAL STATEMENT OF INTENT, Washington, D.C., 8 May, 2018 (https://www.defmin.fi/files/4247/Trilateral_Statement_of_Intent.pdf)

[39] Mikael Holmström, Amerikansk politiker: Sverige i praktiken i ”strategisk allians” med USA, Dagens Nyheter, 19 maj 2018 (https://www.dn.se/nyheter/politik/amerikansk-politiker-sverige-i-praktiken-i-strategisk-allians-med-usa/)

[40] Motståndskraft, Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 61.

[41] Globaliseringen, med den i grunden positiva utvecklingen den medför, innebär att enskilda händelser snabbt kan få regionala och världsomspännande återverkningar.” Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Ds 2017:66.

[42] De militära delarna ”…ska förstås som den militära aspekten av nationell strategi.”

[43] En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.”, Säkerhet i ny tid, sid 42, SOU 2016:57

[44] Ibid, sid 76-77

[45] Militärstrategisk doktrin, 2016, sid 8.

[46] Statsrådets Kanslis Publikationsserier 6/2017, sid 19 https://www.defmin.fi/files/3684/JO6_2017_Statsradets_forsvarpolitiska_redogorelse_ruotsi_PLM.pdf

[47] Den tolkning som är presenteras är på en gång en expansion och en insnävning av begreppet. Det är en expansion genom att funktionerna viljemarkering, försvar/hinder, larmklocka och snubbeltråd läggs till funktionen avskräckning. Samtidigt är det en insnävning genom att fokus riktas på tidiga faser av ett skeende, och genom att vissa funktioner och förmågor betecknas som instrumentella eller som stödjande.” Robert Dalsjö, Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI, september 2017.

[48] http://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar/

[49] EU kan ingripa med stöd av solidaritetsklausulen, art 42, men dess påverkan är svårbedömd eftersom den använts i ringa omfattning. Samma gäller för den svenska solidaritetsförklaringen, där det råder stor osäkerhet bland grannländerna om dess reella innebörd.

[50] ”..att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.” ”Utredaren ska därför • analysera om de krav på skyndsamhet i beslutsprocessen som försvarssamarbetet ställer kan uppfyllas inom ramen för riksdagens beslutsfattande, • vid behov lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att uppfylla kraven på skyndsamhet i beslutsfattandet och som inte innebär någon ändring av regeringsformen eller riksdagsordningen”. En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, Dir. 2017:30

[51] En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, SOU 2018:31,”Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland 

[52] http://karlisn.blogspot.com/2019/03/armeovning-northern-wind-2019.html

[53] SOU 2018:31,”En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland.

[54] Lätt omarbetad version av https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/stock_publications/20120822_nato_treaty_en_light_2009.pdf

[55] Försvaret vill mer än fördubbla försvarsbudgeten till 2035”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6892809

[56] Medlemsländerna i NATO, har såvitt artikelförfattarna känner till, en så allsidigt sammansatt Försvarsmakt som de ekonomiska resurserna medger. I de (få) fall som ett medlemsland tagit bort en komponent, t ex ubåtar, har orsaken varit brist på resurser. I några fall, t ex BENELUX, har en viss integration av marina resurser skett.

[57] T.ex som gemensamma resurser i NATO (HQ, AWACS (Airborne Warning And Control System)).

[58] Yttrande från statsminister Thorbjörn Fälldin i samband med den sovjetiska ubåten U 137 grundstötning 1981 beträffande sannolikheten av kärnvapen ombord. Fritt ur minnet.

[59] THE DEFENCE OF FINLAND AND SWEDEN CONTINUITY AND VARIANCE IN STRATEGY AND PUBLIC OPINION, FIAA Briefing Paper 240 june 2018, Charly Salonius-Pasternak Senior Research Fellow Finnish Institute of International Affairs.

I väntan på NATO – en militär allians mellan Finland och Sverige

av Stefan Forss och Stig Rydell

Foto: shutterstock.com

Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat någon klar militär [3] roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det finns därför all anledning att belysa en annan lösning för att öka säkerheten för länderna, en militär allians mellan Finland och Sverige.

Förändrat säkerhetspolitiskt läge Ryssland – Quo Vadis?

Ett alltmer egenmäktigt och upprustat Ryssland markerar handfast sina säkerhetspolitiska intressen genom att konsekvent åsidosätta den europeiska säkerhetsordning man själv var med om att bygga upp efter kalla krigets slut på 1990-talet. [5]

Västländernas oförmåga att i tid bilda sig en realistisk uppfattning om Rysslands avsikter och ambitioner som statlig aktör på den internationella arenan efter Jeltsins era, kommer nog att studeras noggrant av historikerna i framtiden. De flesta ledare i väst höll sig alltför länge i ett närmast post-euforiskt tillstånd efter de stora framgångarna på 1990-talet.

Vid en informell diskussion på FOI våren 2004 förklarade kollegerna för en av oss (SF) [6] hur de oroades av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s alltmer dominerande roll rörande upprätthållandet av den läges- och hotbild som föredrogs för statsledningen. Ett centralt element i hotbilden redan då var uppfattningen om Ryssland som inringat av fiender från alla håll.

Första gången som västliga beslutsfattare över huvud taget noterade Rysslands allt hårdare lägesanalys var några år senare, under Putins tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.[7] De västliga deltagarnas överraskning och misstro mot Putins budskap var inte att ta miste på.

FOI-kollegerna påpekade 2004 hur undermålig GRU:s analysförmåga hade varit under kalla kriget. Ifall GRU fortsatte på samma sätt som tidigare, att kraftigt överdriva verkliga eller inbillade hot mot Ryssland, kunde de långsiktiga riskerna bli allvarliga. Trots femton års solid förvarning har det varit svårt för dessa realistiska analytiker att få genomslag bland beslutsfattarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Ryssland inte avsåg att efterleva OSSE:s regelverk om detta hindrade den egna maktutövningen inom ”det nära utlandet”. Ryssland engagerade sig militärt i flera oroshärdar inom det post-sovjetiska territoriet i avsikt att återta sin gamla kontroll över länder vars suveränitet man inte tog på allvar. Att skapa frusna konflikter blev en beprövad metod, använd redan 1992.

Skulden för kriget i Georgien i augusti 2008 brukar ofta vältras över på Georgien självt och dess ”ansvarslösa” president Saakasjvili samt även på USA som hade skapat förväntningar om ett georgiskt Natomedlemskap.

Men fyra år efter kriget kritiserade ledande ryska generaler president Medvedev för obeslutsamhet och sölande vilket ledde till onödiga förluster.[8] President Putin själv poängterade också att kriget mot Georgien började planeras i slutet av 2006 eller i början av 2007 och att planen utföll väl. Man skulle kunna säga att Georgien föll offer för en medveten provokation, enligt en modell som ryssarna kallar reflexiv kontroll.

Georgien hade, efter att ha provocerats, attackerat de sydossetiska separatisterna, varför den ryska armén legitimt kunde gå till ”motanfall”.[9] I augusti 2018 framkom också att ansenliga mängder av förbjudna taktiska missilsystem, SS-21 Totjka-U, i hemlighet hade tillförts separatisterna i Abchazien redan 2007. Två förstärkta pansarbataljoner hade vidare avancerat genom Roki-tunneln in på georgiskt territorium redan innan president Medvedev kungjorde den ryska interventionen officiellt.[10]

För Ryssland blev Georgienkriget en klar bekräftelse på att bruket av militär makt för att främja landets intressen i Rysslands gränsområden var värt riskerna och att den västliga responsen skulle förbli obetydlig. Än säkrare på den inslagna politiska inriktningen blev Putin då USA 2013 inte följde upp sitt hot mot Assad i Syrien att bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen skulle leda till militära åtgärder från USA:s sida. Ifall Rysslands allierade Assad hade störtats, skulle det ha inneburit ett katastrofalt bakslag för Putin och Rysslands renommé som storpolitisk aktör.

Inom den ryska politiska eliten råder dessutom en närmast paranoid rädsla för färgrevolutioner och regimskiften som anses ligga högt på den västliga agendan. ”Vi måste se sanningen i ögonen”, sa president Medvedev i februari 2011 med hänvisning till Arabvåren, ”detta är det slags scenario de planerat för oss och nu kommer de att anstränga sig ännu hårdare för att få det gjort”.[11] Generalstabschefen Valerij Gerasimov var inne på samma tema i ett föredrag i början av mars 2019.[12]

Brittiska Rysslandsforskaren Keir Giles skriver i sin utomordentliga nya bok ”Moscow Rules” om hur Putin vid inledningen av sin tredje presidentperiod kunde notera krigsmaktens ökande militära förmåga och att ”bruket av militär makt var ett lämpligt sätt att motverka en fortsatt försämring av läget i Ukraina i början av 2014 och i Syrien i oktober 2015”.[13]

Obamas återhållsamhet visavi Syrien gav alltså Putin blodad tand och bidrog sannolikt till Rysslands allt djärvare operationer följande år med annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

Hur långt de ryska ambitionerna utsträcker sig rörande kontroll av länderna i det som man i Moskva anser vara sin legitima intressesfär – diametralt motsatt det som redan Helsingforsdokumentet från 1975 och alla senare centrala OSSE-dokument stipulerar – är omöjligt att besvara. President Sauli Niinistö gav sin generella uppfattning om hur man bör hantera Ryssland vid Brookings Institution i USA i september 2018:

– Med Ryssland måste man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att kosacken tar allt som är löst. Vi måste alltså se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst, säger Niinistö till HS.[14]

Keir Giles analys, solitt underbyggd av tungt vägande källor, kommer till slutsatsen att Putin-regimen och Ryssland är i en ständig konfrontation med väst. För att undvika krig i Europa måste Sverige och andra länder sätta hårt mot hårt.

Giles menar att den ryska nationalismens mentala karta är det ryska imperiet 1914. Då låg Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland under ryskt styre.

– Var gränsen går för territoriet som borde tillhöra Ryssland har alltid varit flexibelt i ryskt tänkande. Vi har talat med ryska generaler som anser att dessa länder borde vara under rysk kontroll. Det betyder inte att de ska invaderas och betvingas militärt. Man kan använda informationskrigföring och omstörtande verksamhet, säger Giles.[15]

Giles får stöd för sin uppfattning av ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov som i ett föredrag den 2 mars 2019 på sedvanligt sätt projicerade den ryska synen på USA och väst.[16]

Både Finland och Sverige bedömer att något akut militärt hot mot länderna inte föreligger, men däremot kan man inte längre utesluta krig i vårt närområde. Man anser även allmänt att det vore mycket svårt för våra länder att i en dylik situation kunna stå utanför en militär konflikt.

Norska tidigare underrättelsechefen, generallöjtnant Kjell Grandhagen, utvecklade vid ett internationellt seminarium (Army Summit 2018) i september 2018 vilka utmaningar man står inför uppe i norr.[17]

Ryssland har satsat massivt på sina strategiska kärnvapen och deras stödsystem på Kola.[18] General Grandhagen påpekade att Rysslands försvarsplan för Kolaområdet utgår från det fundamentala strategiska intresset att säkra landets nukleära andraslagsförmåga. I praktiken handlar det alltjämt om det s k bastionförsvaret från kalla kriget. Det viktigaste är dock att förstå att bastionförsvaret inte är enbart en marin fråga, utan att det även har en betydande landkomponent. Chefen för ryska Norra militärdistriktet kan inte känna sig trygg i vetskapen om att de viktigaste baserna på Kola är inom Natos artilleriräckvidd, menar general Grandhagen. Konsekvensen av detta är att norska försvarsplaneringen måste utgå från en sannolik rysk markoperation mot Finnmark som del av en större bastionsoperation.

I detta sammanhang är det värt att notera förra chefen för västra militärdistriktet, generalöverste Andrej Kartapolov visade en kartbild vid ett seminarium 2015 som innehöll en starkt markerad rysk uppfattning om Natos kraftsamling mot Ryssland. Den omfattade ett område med flygbaser i Finland och Sverige inringat, militär infrastruktur som betecknades som betydelsefullt för Nato.[19] Det är svårt att värja sig för tanken att Ryssland skulle se det som nödvändigt att kontrollera området i ett krisläge och därmed hindra Nato från att kunna använda det. Det är även uppenbart att ryska militären inte gör någon åtskillnad på Natomedlemmar eller partnerländer i Norden. På politisk nivå är distinktionen däremot alltjämt tydlig.

En reflexion av beskrivningen ovan är att Lappland och södra Finland igen kommer att bli två säkerhetspolitiska tyngdpunktsområden. Så var fallet även under kalla kriget.

Analysen pekar otvetydigt även på behovet för de nordiska länderna att samla sig till insatser som förstärker den samlade förmågan och beredskapen. Det sker naturligtvis på nationell basis. Finland har upprätthållit armén intakt och även moderniserat de viktigaste delarna. De prioriterade brigaderna är slagkraftiga, men stora brister finns hos lokalförsvarsförbanden. Eftersom finska försvarsmaktens modernisering under 2020-talet koncentreras till marinen och flygvapnet, kommer utvecklingen av armén att prioriteras först på 2030-talet.

Ett obestridligt faktum är att de nordiska ländernas markstridsförmåga sammantaget är otillräcklig. Intensifierad övningsverksamhet och planering har betydelse, men i grunden löses inte frågan utan avsevärd styrketillväxt. Övningen Trident Juncture 2018 ledde till skarp kritik mot Norge för bristande förmåga från Natos sida.[20]

Rysslands allt starkare satsning på långräckviddiga missilsystem med nukleär option inom armén, marinen och flygvapnet, innebär ett allt större problem för försvarsplaneringen i de nordiska länderna. För Europa var INF-avtalet synnerligen värdefullt, eftersom det förbjöd markbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler i räckviddsområdet 500 – 5 500 km, oberoende av vilka slags stridsdelar missilerna bar.

US Army blev kärnvapenfritt i början av 1990-talet utifrån ett ensidiga beslut av George H W Bushs administration. Det läget består alltjämt och trots att även USA drar sig ur INF har man inga planer att återintroducera taktiska kärnvapen i armén.

Även Gorbatjov och Jeltsin fattade motsvarande beslut att dra tillbaka kärnvapenstridsspetsarna, men på 2000-talet skedde en återgång. På hemsidan för ryska arméns missil- och artilleristyrkor har vapenslagets huvuduppgift redan länge definierats som att förinta fienden med konventionell eller nukleär eld.[21] Kryssningsmissiler och taktiskt-operativa ballistiska missiler har en primär konventionell roll, men i sin retorik brukar ryska media inte låta bli att poängtera deras kärnvapenroll. Detta har utvecklats i Jamestown Foundations färska bok Russia’s Military Strategy and Doctrine.[22]

Bråket rörande ryska kryssningsmissilen 9M729, vars Natobeteckning är SSC-8, för lätt tankarna på villospår. I Tyskland publicerades den 10 februari 2019 en initierad artikel rörande INF-motsättningarna mellan Ryssland och USA. I artikeln beskrevs hur Ryssland utplacerat fyra artilleribataljoner med den förbjudna missilen på fyra olika orter, sammanlagt 16 lavetter, var och en med fyra missiler.[23] Det kan ses som begynnelsen på en post-INF-period, där dessa mer långskjutande system får en successivt starkare roll.

Emellertid är SSC-8-förbandens styrka i dagsläget rätt marginell i jämförelse med de dryga tio Iskanderbrigader med sammanlagt minst 500 missiler som Ryssland har operativa, de två närmaste i Luga ca tio mil söder om St. Petersburg och i Kaliningrad.

Missilsystemet 9K720 Iskander började utvecklas strax efter att INF-avtalet gick in i sin implementeringsfas. Missilen bygger på 9K714 Oka (SS-23 Spider) som hörde till de missilsystem som man var tvungen att förstöra i samband med INF. Serieproduktionen av systemet med ballistiska missilen Iskander-M (9M723) inleddes mot slutet av 2000-talets första decennium och den första kompletta brigaden blev operativ 2010.[24] Iskander-M-brigaderna tillfördes snart även kryssningsmissilen 9M728 Iskander-K (som också kallas R-500). FOI bedömer att den missilen blev klar för operativt bruk 2008. [25]

De verkliga räckvidderna för dessa missiler överstiger markant tillåtna 500 km. Kryssningsmissilen har en räckvidd som kan bedömas vara närmare 80 procent av Kalibr-missilens, d v s ca 1 500 km.

Efter USA:s meddelande om sitt kommande utträde från INF, befullmäktigade president Putin försvarsminister Sjoigu att börja utveckla system som inte längre är bundna av INF-avtalet.[26] TASS rapporterade senare att en landbaserad version av kryssningsmissilen Kalibr-M med räckvidd på 4 500 km skulle börja utvecklas.[27]

Detta är vad man i Europa inklusive Östersjöregionen har att förhålla sig till.

Vad gör Finland och Sverige?

Finland, Sverige och omvärlden

Ett nära svensk-finskt samarbete inom säkerhetspolitik och försvar ter sig på många sätt naturligt med tanke på geografi, historia och avsaknaden av Natomedlemskap.

Efter den ryska annekteringen av Krim stod det klart att Finland och Sverige båda behövde stärka sin säkerhet, men Natomedlemskap framstod av inrikespolitiska skäl inte som en framkomlig väg. Därför var bilateralt samarbete en av vägarna.

Redan 2001 noterades att ”Sverige och Finland har ett särskilt nära samarbete i säkerhetspolitiska frågor” [28] och 2009 kom Stoltenbergrapporten [29] som föreslog åtgärder för att öka det nordiska samarbetet.

Men efter att annekteringen av Krim 2014 gjort klart att Ryssland anser sig kunna angripa länder som inte är med i NATO, så har Sverige och Finland börjat att intensifiera och fördjupa sitt säkerhetspolitiska och militära samarbete. Detta framgick klart av den försvarspolitiska inriktningspropropositionen 2015 [30], den av regeringen beställda utredningen ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete.”[31] samt, den av regeringen beställda utredningen ”Säkerhet för ny tid”. [32]

I Förutsättningsutredningens betänkande” [33] utvecklas tankarna angående samarbete sålunda: ”… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering börvara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.”

Idag är det mycket vanligt med gemensamma övningar [34] [35], vilket är en grundläggande förutsättning för att skapa militära och säkerhetspolitiska optioner för den politiska ledningen i länderna. Det finsk-svenska samarbetet omfattar ett intensifierat säkerhetspolitiska samarbete och omfattar numera till och med”… den operativa planeringen i alla situationer.”[36]

De successivt fördjupade samarbetsformerna, som Sverige och Finland har med NATO, ger inte de garantier som följer med medlemskap, d v s Artikel 5.

Då NATO-samarbete sannolikt får vänta under överskådlig tid, har det funnits skäl att utvärdera andra möjligheter, där särskilt det militära samarbetet med USA är centralt. En första seriös studie som initierades av US Army War College Strategic Studies Institute, utkom i februari 2015.[37]

Mycket av analyserna och rekommendationerna har senare blivit officiell politik och finns dokumenterade i den avsiktsförklaring (Trilateral Statement Of Intent) som USA:s, Finlands och Sveriges försvarsministrar undertecknade i Washington i maj 2018. [38] Denna omfattar bl a intensifierad dialog, övningsverksamhet samt utökad interoperabilitet. I svensk press har det förekommit artiklar om att USA i praktiken har en strategisk allians med Finland och Sverige.[39]

I Försvarsberedningens rapport [40] framgår att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” och att landet oundvikligen påverkas vid en säkerhetspolitisk kris i närområdet, som i vissa fall kan ha ett mycket snabbt förlopp. En kris i närområdet blir därför snabbt regionaliserad. Sannolikheten att en stat kan stå utanför konflikter i närområdet är därför liten och berörs inte i fortsättningen av detta inlägg. [41] Regionaliseringen ger också en realistisk utgångspunkt för den nationella strategin, med militärstrategiska konsekvenser. [42] [43]

Försvarsallians mellan Finland och Sverige

Varje möjlighet till en ökad militär operativ förmåga behöver förberedas grundligt redan i fred, i samverkan med andra. Detta gäller i synnerhet Finland och Sverige som har ett mycket nära samarbete som kan utvecklas.   I avvaktan på en annan lösning, som kan omfatta EU och/eller NATO, är en militär allians mellan Finland och Sverige det första steget mot en ökad gemensam säkerhet.

Det finns två speciellt viktiga utgångspunkter för detta:

Den allra viktigaste är att en kris i närområdet snabbt skulle sprida sig till hela regionen, varför den egna nationella handlingsfriheten i praktiken är högst begränsad. Det bör därför vara utgångspunkten för vidare planering i samverkan med andra.

Den andra är att förberedelser då kan göras mycket grundligt och att militära optioner kan utvecklas så långt som de samlade resurserna medger.

De konkreta militära fördelarna med en finsk-svensk allians är t ex en avsevärd ökad förutsägbarhet om agerandet i kris och krig. Därutöver ett ökat strategiskt djup, gemensamt basutnyttjande, ökad förmågebredd (svenska ubåtar, finska kryssningsmissiler) för bägge parter. [44]

I Sverige skall det militära försvaret ”… först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.” [45] I Finland uttrycks det så här: ”Med trupper som står i omedelbar beredskap, vilka är effektiva och utrustade med moderna system och innehåller trupper från alla försvarsgrenar, strävar man i första hand efter att förhindra att en situation skärps så att militära maktmedel används mot Finland.” [46]

Den viktigaste politisk-strategiska konsekvensen av direkt förpliktigande svenskt-finskt försvarssamarbete skulle vara att undanröja möjligheten för militära aktioner mot bara ett av länderna.

Den viktigaste militärstrategiska målsättningen skulle vara att åstadkomma en högre gemensam krigsavhållande förmåga/tröskeleffekt, d v s så att en potentiell angripare avstår från militära aktioner.

Robert Dalsjö [47] har beskrivit begreppet tröskel i fem olika dimensioner, som viljemarkering, avskräckning, larmklocka, hinder och snubbeltråd, där det senare engagerar andra stater.

I praktiken behöver varje nationalstat snabbt gripbara militära resurser för att sända signaler, som avskräckning, larmklocka och som ett militärt hinder.

Det militära försvaret måste därför kunna verka snabbt och effektivt.  Underlaget för beslut måste vara så korrekt som möjligt och beslutsvägarna tydliga så att beslut kan fattas tidigt samt delegeras så långt som möjligt.

Kravet på snabbt agerande innebär att den militära beredskapen snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till det läge som råder. De militära förbandens personal skall vara rätt utbildade, samövade och med anpassad beredskap samt ha tillgång till den utrustning som behövs. Logistiken måste också vara förberedd, så att erforderligt stöd kan ges eller erhållas inom aktuellt operationsområde.

Trappas konfliktnivån upp, d v s om angriparen ändå väljer att utnyttja militära medel, måste den politiska viljan vara av sådan kaliber att gemensamma finska och svenska militära operationer inleds. Den gemensamma militärstrategiska planeringen bör därför utgå från dessa förutsättningar, den måste ha stöd på högsta politiska nivå och beslutsfattandet vara övat. I annat fall kommer trovärdigheten att vara högst begränsad och därmed realismen i planeringen.

Ökas konfliktnivån ytterligare, mot nivåer som svårligen låter sig hanteras av de båda länderna, ökar förhoppningsvis sannolikheten för ett ingripande från andra aktörer, t ex NATO, eftersom det ligger i deras egenintresse att en konflikt i närområdet begränsas.

Den operativa förmågan hos Finland/Sverige bör åtminstone ha målsättningen att kunna verka så lång tid som behövs till dess att NATO:s styrketillväxt genererat förmåga till mer uthålliga insatser till vår fördel. [48]

Däremot innebär ovanstående inga som helst garantier, varför strategin är förenad med risktagning. Det kan naturligtvis också inträffa att aktörer, vid en kostnads – nyttoanalys, kommer fram till att risken vid ett ingripande på finsk-svensk sida är orimligt hög. [49]

En synnerligen betydelsefull faktor är att NATO, främst USA, bereds möjlighet att utnyttja finskt och svenskt luftrum, hamnar m m i syfte att kunna förstärka NATO-medlemmarna i närområdet, främst Estland, Lettland och Litauen.

Vägen framåt

Tankarna kring några för en finsk-svensk allians centrala områden behöver utvecklas ytterligare. Bland dessa återfinns t ex ledningsprocessen och gemensamma staber, utbildning/övningar, snabbinsatsförband, ledning, materiel och logistik m m.

Ledningsprocessen och gemensamma staber

Ledningsprocessen skapar förutsättningar så att resurserna kan användas så tidigt och effektivt som möjligt. Utredningen ”En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [50] har behandlat frågor kring beslutsprocessen för att kunna ge/ta emot militärt stöd.[51]

Det behöver, enligt författarna av denna artikel, sannolikt skapas ett gemensamt politiskt beslutsorgan, motsvarande det Nordatlantiska rådet i NATO. En gemensam stab torde också behövas, med uppgift att bereda och fatta nationellt accepterade politisk-strategiska beslut, utifrån en gemensam lägesbild, om utnyttjande av civila och militära resurser längs hela konfliktskalan.

Militärt finns motsvarande behov av en gemensam stab för nationellt accepterad militärstrategisk planering och beslut som skall stödja den politisk-strategiska beslutsfattningen.

Militärstrategisk planering omfattar ett brett urval av mer eller mindre sannolika situationer, där de alternativ som är mest sannolika eller farligast blir utgångspunkten för en mer detaljerad planering. En högst rimlig slutsats, eftersom ingen småstat har oändliga resurser och detta gäller speciellt Finland och Sverige.

I staben utarbetas bl a gemensamma militärstrategiska planer om möjligt baserade på samma struktur och dokument som används i samarbetet med NATO. Gränsytorna till NATO skall också vara väldefinierade och förfarandet vid begäran om/mottagande av resurser skall vara tydliggjort och förövat.

Kommando- och kontrollsystem bör vara lika/kompatibla i båda länderna så att ledning och utbyte av information kan ske utan problem. En gemensam bild av läget i närområdet på marken, till sjöss och i luften måste finnas. Därtill bör resurser för målupptäckt (ISR) och beredning kunna utnyttjas gemensamt med beredning och beslut enligt NATO-metodik om insats (targeting).

Det gemensamma språket bör vara engelska, men kan på militär taktisk/stridsteknisk nivå vara finska eller svenska. Vid samverkan mellan finska och svenska enheter används engelska.

Finsk och svensk personal bör regelbundet tjänstgöra i den gemensamma militärstrategiska staben och andra staber/förband i Finland och Sverige. I den gemensamma staben bör officeren främst ha kompetens mot befattningar på nivå OF-3, eller högre, samt lämplig nivå på OR. På motsvarande sätt anpassas kompetenskraven mot andra förband/staber, både för OF resp OR.Den politiska och militära ledningen i de föreslagna staberna bör ha en sådan beredskap och mandat att beslut kan fattas snabbt och entydigt, d v s så att ledningsmässiga friktioner minimeras.

Utbildning och övningar mm

Den militära, och sannolikt den civila, bilaterala interoperabiliteten kan utvecklas. Utbildningssystemet i båda länderna kan utnyttjas ömsesidigt i betydligt högre omfattning än vad som är fallet idag. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta stor hänsyn till språk, ekonomiska förutsättningar, nationella intressen etcetera så att deltagandet skapar mervärde och i förlängningen militär operativ effekt. I de fall en utbildning är av gemensam karaktär, bör en samlokalisering övervägas.

Gemensamma övningar [52]bör fortsätta och öka i omfattning på alla nivåer samt inledas på den politisk-strategiska och militärstrategiska nivån. Skälen är att generellt öka förmågan baserade på aktuella militärstrategiska planer m m.

Förhandslagring av materiel för aktuella operationsområden bör övervägas.

Snabbinsatsförband – militära och civila?

Finland och Sverige bör fortsätta på inslagen väg och skapa samt vidmakthålla militära snabbinsatsförband som kan verka till sjöss, på marken och i luften samt i anslutning till detta förmågor för logistik m m.

De civila delarna av försvaret i Sverige behöver öka sin förmåga så snabbt som möjligt, för att skapa en ”civil” tröskeleffekt, vilket också gagnar det militära försvaret.

Samarbetet mellan Finland och Sverige kan intensifieras på områden som gagnar ländernas civila försvar. På sikt kanske tiden är mogen för gemensamma civila snabbinsatsförband som kan användas som förstärkning av lokala resurser?

Rättsliga regleringar

I Sverige har Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [53]  bl a lämnat förslag på en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

Punkten utvecklas av författarna till denna text i en kommande utgåva av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.

Några avslutande reflektioner

Den viktigaste strategiska innebörden av en militär allians är att länderna tar ytterligare ett steg mot ett aktivt och påtagligt ansvar för säkerhetspolitiken i en orolig tid.

Fördraget mellan Finland och Sverige bör, i allt väsentligt, använda Washingtonfördraget. Skälen är att detta skulle undvika utdragna utredningar och förhandlande om formuleringar. Dessutom har Washingtonföredraget visat sig fungera väl i 70 år och att det skulle underlätta ett framtida medlemskap i NATO.

Kanske skulle en finsk-svensk ”Article 5” kunna se ut så här:

Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.[54]

De nödvändiga ekonomiska satsningarna [55] inom ländernas militära försvar måste fortsätta.

De militära styrkorna bör även fortsättningsvis vara allsidigt och nationellt sammansatta, d v s med de förmågor som Finland/Sverige anser behövs nationellt.[56] Så kallad pooling bör därför hanteras med stor försiktighet, helst undvikas, så att nationell kompetens bibehålls och interoperabilitet bör därför vara huvudregel.

Däremot kan resurser för strategisk och operativ ledning, lufttankning samt tyngre flygtransporter anskaffas gemensamt.[57]

En allians medför också större möjligheter till gemensamt agerande i andra situationer, t ex vid en långvarig kris på låg nivå som en enskild nation som Finland eller Sverige har svårigheter att hantera. Upprepade kränkningar av, eller offensiv verksamhet i närheten av, ländernas territorier kan ställa högre krav på militär beredskap. Det kan röra sig om utökad beredskap för mark-, sjö-, eller flygstridskrafter samt militära och politiska ledningsresurser under lång tid.

En synnerligen betydelsefull faktor är det ömsesidiga förtroendet.

I klartext – om Finland eller Sverige direkt eller indirekt berörs av militära operationer från främmande makt kommer en allians ”..med en sannolikhet gränsande till visshet.” [58] att fungera?

”The Swedish population now seems to believe that Sweden will be defended together with others, while the Finnish population remains sceptical of even the need for external assistance – especially if it requires a commitment to help defend others in return.”

“Finnish politicians have been open to the idea of a binding defence agreement, while

Swedish ones have not, but if public opinion continues to change as it has, even Swedish politicians may come to similar conclusions as their Finnish counterparts.” [59]

Svaret är naturligtvis att vi inte vet med säkerhet innan vi ställs inför en utmanande situation, men det är det bästa vi kan göra i väntan på ett NATO-medlemskap.

Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA. Stig Rydell är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

(Varmt tack till ledamoten av KKrVA, forskningsledaren Robert Dalsjö för värdefulla synpunkter och bidrag)

[1] ”Försvarsberedningen slog fast att den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 utgör den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Ryssland har visat sig berett att bryta mot etablerade folkrättsliga normer.”, Säkerhet i ny tid, SOU 2016:57, sid 12

[2] ”Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.” Ibid, sid 41.

[3]Aktiveringen av EU-fördragets solidaritetsartikel 42.7 efter terroristattackerna i Paris 2015 utgör en påminnelse om att EU-solidariteten har en reell säkerhets- och försvarspolitisk dimension, även om denna inte tar sig samma institutionella uttryck som i Nato.” Ibid sid 17.

[4] EU:s operativa fokus ligger i dag på civila och militära rådgivande och kapacitetsbyggande insatser, inte minst i afrikanska konfliktområden.”  ”För svensk försvarsförmåga förblir EU-samarbetet av begränsad betydelse.” Ibid, sid 17.

[5] En stor del, 59 %, av Sveriges befolkning är oroade över utvecklingen i Ryssland, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28769.pdf

[6] SF=Stefan Forss

[7] President Vladimir V. Putin, Speech and the Following Discussion at the Munich Conference on Security Policy, President of Russia, 10 February 2007, http://en.kremlin.ru/events/president/transcripts/24034

[8] Sputnik International, Former Generals Slate Medvedev Over Georgia War, 8 August 2012, https://sputniknews.com/world/20120808175066806/

[9] RT, Russia was prepared for Georgian aggression – Putin, 8 August 2012, https://www.rt.com/russia/putin-ossetia-war-plan-168/

[10] Pavel Felgenhauer, Russia Threatens a Renewed War in Georgia to Prevent NATO Enlargement, Eurasia Daily Monitor, 9 August 2018, https://jamestown.org/program/russia-threatens-renewed-war-in-georgia-to-prevent-nato-enlargement/

[11] Dmitry Medvedev held a meeting of the National Anti-Terrorist Committee in Vladikavkaz, President of Russia, 22 February 2011, http://en.kremlin.ru/events/president/news/10408

[12] Roger McDermott, Gerasimov Unveils Russia’s ’Strategy of Limited Actions’, Jamestown Foundation, Eurasia Daily Monitor, 6 March 2019, https://jamestown.org/program/gerasimov-unveils-russias-strategy-of-limited-actions/

[13] Keir Giles, Moscow Rules, Chatham House, London, 2019, s. 53.

[14] Jonas von Wendt, President Niinistö: Kosacken tar allt som är löst, Hufvudstadsbladet, 27.9.2018, https://www.hbl.fi/artikel/president-niinisto-kosacken-tar-allt-som-ar-lost/

[15] Mikael Holmström, Vi måste inse att Kreml vill oss illa, Dagens Nyheter, 20.2.2019, https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslandsexpert-vi-maste-inse-att-kreml-vill-oss-illa/

[16] Sputnik International, Russia’s Geopolitical Rivals Preparing for High-Tech Wars in Space – Gen Staff, Sputnik International, 2 March 2019, https://sputniknews.com/military/201903021072893281-russia-hightech-space-wars/. Se även Andrew E. Kramer, Russian General Pitches ‘Information´ Operations as a Form of War, The New York Times, 2 March 2019, https://www.nytimes.com/2019/03/02/world/europe/russia-hybrid-war-gerasimov.html

[17] Lt.Gen. (ret.) Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Norwegian Army Summit 2018, 18 September 2018, https://forsvaret.no/en/ForsvaretDocuments/(U)%20Kjell%20Grandhagen%20ARE%20LAND%20FORCES%20RELEVANT%20IN%20HIGH%20NORTH%20DETERRENCE%20AND%20WARFARE.pdf; Army Summit 2018 kan ses i sin helhet på YouTube, https://www.youtube.com/watch?v=tPkkwwSmsAw 

[18] Thomas Nielsen, Satellite images reveal Russian navy’s massive rearmament on Kola Peninsula, The Barents Observer, 16 September 2018, https://thebarentsobserver.com/en/node/4370

[19] Dmitry Gorenburg, Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of NATO, Russian Military Reform, 19 May 2015, https://russiamil.wordpress.com/2015/05/

[20] Sveinung Berg Bentzrød, NATO: Norge må skaffe sig et troverdig forsvar, Aftenposten, 18 februar 2019, https://www.aftenposten.no/norge/i/OnxG0q/NATO-Norge-ma-skaffe-seg-et-troverdig-forsvar

[21] Ministry of Defence of the Russian Federation, Land Forces, Missile troops and artillery, http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm

[22] Glen E. Howard and Matthew Czekaj, Russia’s Military Strategy and Doctrine, Jamestown Foundation och Brookings Institution Press, Washington D.C., 2019, https://jamestown.org/product/russias-military-strategy-and-doctrine/. För en analys av Rysslands kärnvapenpolitik, strategi och doktrin, se kapitlen 6 och 7, Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Strategy and Doctrine, ss. 185 – 250; Stephen Blank, Putin’s ’Asymmetric Strategy’: Nuclear and New-Type Weapons in Russian Defense Policy, ss. 251 – 301.

[23] Thomas Gutschker, Amerika plant kein Wettrüsten, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 10 Februar 2019, https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/russland-verfuegt-ueber-mehr-raketen-als-bislang-bekannt-16032894.html

[24] Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System, National Defence University, Department of Strategic and Defence Studies, Working Paper No 42, 2012, ss. 9-10, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314

[25] Ulf Saxin, Kryssningsrobotar – En systemöversikt, FOI, juni 2018, FOI–D0823—SE, ss. 28 – 29.

[26] President of Russia, Meeting with Sergei Lavrov and Sergei Shoigu, 2 February 2019, http://en.kremlin.ru/events/president/news/59763

[27] TASS, Russia to develop land-based Kalibr-M missile – source, 23 February 2019, http://tass.com/defense/1046090

[28] ”Säkerhetspolitik, analyser och tillämpningar”, sid 142, Nils Andrén, Norstedts 2002

[29] NORDISK SAMARBEID OM UTENRIKS- OG SIKKERHETSPOLITIKK” Forslag overlevert de nordiske utenriksministere på ekstraordinært nordisk utenriksministermøte, Oslo 9. februar 2009 Thorvald Stoltenberg.

”Förslagen omfattade bland annat samarbete kring luftrumsövervakning på Island, ett kompetensnätverk mot digitala angrepp, fördjupat militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring.”

[30] ”I inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 24) anges att samarbetet med Finland redan i dag är omfattande och inkluderar ett betydande övningssamarbete. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bör enligt regeringen även omfatta operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.” SOU 2016:64, sid 38.

[31] Ibid, sid 38

[32] Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete”, SOU 2016:57, sid 14. ”Samarbetet med Finland är Sveriges närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relation. Den politiska avsikten är att fördjupa detta på bred front, med en ambitionsnivå som är fundamentalt ny för både Sverige och Finland – ”bortom fredstida förhållanden”. Denna samverkan innebär ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte för Sverige, liksom för Finland.”

[33] Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen SOU 2016:64, sid 38-40

[34] A forthcoming publication by U.S. Army War College:”Deterrence in the Nordic-Baltic Region, Developing the disparate Nordic armed forces in cooperation” Juha Pyykönen and Stefan Forss, September 2017

[35] https://maavoimat.fi/en/article/-/asset_publisher/suomi-osallistuu-northern-wind-2019-harjoitukseen-pohjois-ruotsissa

[36] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse, Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017, sid 18

[37] Stefan Forss och Pekka Holopainen, Breaking the Nordic Defense Deadlock, U.S. Army War College, Strategic Studies Institute, February 20, 2015 (https://ssi.armywarcollege.edu/pubs/display.cfm?pubID=1253)

[38] The Department of Defense of the United States of America and the Ministry of Defence the Republic of Finland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Sweden, TRILATERAL STATEMENT OF INTENT, Washington, D.C., 8 May, 2018 (https://www.defmin.fi/files/4247/Trilateral_Statement_of_Intent.pdf)

[39] Mikael Holmström, Amerikansk politiker: Sverige i praktiken i ”strategisk allians” med USA, Dagens Nyheter, 19 maj 2018 (https://www.dn.se/nyheter/politik/amerikansk-politiker-sverige-i-praktiken-i-strategisk-allians-med-usa/)

[40] Motståndskraft, Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 61.

[41] Globaliseringen, med den i grunden positiva utvecklingen den medför, innebär att enskilda händelser snabbt kan få regionala och världsomspännande återverkningar.” Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Ds 2017:66.

[42] De militära delarna ”…ska förstås som den militära aspekten av nationell strategi.”

[43] En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.”, Säkerhet i ny tid, sid 42, SOU 2016:57

[44] Ibid, sid 76-77

[45] Militärstrategisk doktrin, 2016, sid 8.

[46] Statsrådets Kanslis Publikationsserier 6/2017, sid 19 https://www.defmin.fi/files/3684/JO6_2017_Statsradets_forsvarpolitiska_redogorelse_ruotsi_PLM.pdf

[47] Den tolkning som är presenteras är på en gång en expansion och en insnävning av begreppet. Det är en expansion genom att funktionerna viljemarkering, försvar/hinder, larmklocka och snubbeltråd läggs till funktionen avskräckning. Samtidigt är det en insnävning genom att fokus riktas på tidiga faser av ett skeende, och genom att vissa funktioner och förmågor betecknas som instrumentella eller som stödjande.” Robert Dalsjö, Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI, september 2017.

[48] http://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar/

[49] EU kan ingripa med stöd av solidaritetsklausulen, art 42, men dess påverkan är svårbedömd eftersom den använts i ringa omfattning. Samma gäller för den svenska solidaritetsförklaringen, där det råder stor osäkerhet bland grannländerna om dess reella innebörd.

[50] ”..att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.” ”Utredaren ska därför • analysera om de krav på skyndsamhet i beslutsprocessen som försvarssamarbetet ställer kan uppfyllas inom ramen för riksdagens beslutsfattande, • vid behov lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att uppfylla kraven på skyndsamhet i beslutsfattandet och som inte innebär någon ändring av regeringsformen eller riksdagsordningen”. En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, Dir. 2017:30

[51] En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, SOU 2018:31,”Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland 

[52] http://karlisn.blogspot.com/2019/03/armeovning-northern-wind-2019.html

[53] SOU 2018:31,”En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland.

[54] Lätt omarbetad version av https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/stock_publications/20120822_nato_treaty_en_light_2009.pdf

[55] Försvaret vill mer än fördubbla försvarsbudgeten till 2035”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6892809

[56] Medlemsländerna i NATO, har såvitt artikelförfattarna känner till, en så allsidigt sammansatt Försvarsmakt som de ekonomiska resurserna medger. I de (få) fall som ett medlemsland tagit bort en komponent, t ex ubåtar, har orsaken varit brist på resurser. I några fall, t ex BENELUX, har en viss integration av marina resurser skett.

[57] T.ex som gemensamma resurser i NATO (HQ, AWACS (Airborne Warning And Control System)).

[58] Yttrande från statsminister Thorbjörn Fälldin i samband med den sovjetiska ubåten U 137 grundstötning 1981 beträffande sannolikheten av kärnvapen ombord. Fritt ur minnet.

[59] THE DEFENCE OF FINLAND AND SWEDEN CONTINUITY AND VARIANCE IN STRATEGY AND PUBLIC OPINION, FIAA Briefing Paper 240 june 2018, Charly Salonius-Pasternak Senior Research Fellow Finnish Institute of International Affairs.

Never go full retard

av Tobias Christensson och Kristian Stenberg

Soldat ur 71 motoriserade skyttebataljonen övar i Norge under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

Soldat ur 71 motoriserade skyttebataljonen övar i Norge under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

Uttrycket ”never go full retard” är hämtat från den amerikanska komedin Tropic Thunder[1] där Kirk Lazarus, en av filmens huvudkaraktärer spelad av Robert Downey Jr, anför ett resonemang angående möjligheterna för en skådespelare att erhålla en Oscar genom att gestalta en intellektuellt funktionsnedsatt människa. Hans ståndpunkt är att ett sådant porträtt bör ske med viss balans likt exempelvis Tom Hanks i Forrest Gump eller som Dustin Hoffman i Rainman. Om skådespelaren däremot överspelar eller drar porträttet för långt riskerar han att missa huvudpoängen och därmed lämna Oscarsgalan tomhänt.

När en organisation står inför nya utmaningar och förutsättningar är det naturligt och kanske nödvändigt att söka förändring. För en statlig myndighet som Försvarsmakten är förändring och anpassning av organisationen stundtals avgörande för att hantera en förändrad omvärld, politiska styrningar och teknisk utveckling. En förändring behöver dock inte innebära att det blir bättre och det finns gott om exempel på organisationer vars förändringsiver snarare lett till sämre resultat. Professorerna Lee G Bolman och Terrence E Deal menar i boken ”Nya perspektiv på organisation och ledarskap” till och med att initiativ till förändring som kommer uppifrån och som är sprungna ur en rationell analys nästan alltid misslyckas. En förklaring till dessa misslyckande är att beslutsfattarna inte fullt förstår organisationsmiljön och därmed inte heller kan förutse konsekvenserna av sitt handlande[2].

Under författarnas tid i Försvarsmakten har vi bevittnat många förändringar både avseende organisation, utbildning, utrustning, taktik och metoder. De flesta i någon mån relevanta och, med sin tids perspektiv, motiverade. Det finns dessvärre också många exempel på det som Bolman och Deal beskriver som misslyckade och som i efterhand enbart kostade tid och pengar för organisationen. Baserat på egen erfarenhet tycker vi oss kunna skönja en tendens till att många förändringar ofta går för långt innan felaktigheter upptäcks och ånyo balanseras. En förklaring till detta kan vara vår hierarkiska struktur där varje chef agerar lojalt mot högre chefs beslut. I en slags iver att anamma det nya sker inte förändringen med balans utan dras istället till sitt ytterläge och får därmed större negativa konsekvenser än vad som hade varit nödvändigt.

Ett exempel på detta är konsekvenserna av Försvarsbeslutet 2000 som bland annat ledde till nedläggning av ett stort antal förband samt ett tydligt fokus mot det insatsfokuserade försvaret. Försvarsutskottet betonade i sitt betänkande att Försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser skulle prioriteras högt[3]. Vi gick således in i en tid där de förband som klarade sig valde att öva fredsbevarande metoder på dyrbar övningstid. Stridsvagnar och stridsfordon stod på tomgång under större övningar och väntade på att en chef skulle förhandla färdigt vid en illegal checkpoint, engelsk signalering infördes, benämningen ”fiende” ersattes med ”parterna” och soldater övades i fordonssök. Skjutning på längre avstånd än 150 meter utgick ur reglementet och ersattes med instinktivskytte från korta avstånd baserat på någon oklar erfarenhet från något insatsområde. Skjutning på länge avstånd återkom dock senare baserat på ytterligare erfarenheter från Afghanistan då detta hade visat sig värdefullt att behärska.

Med facit i hand var dessa prioriteringar och förändringar i utbildningen felaktiga. Grunden för vår verksamhet måste alltid vara den högintensiva väpnade striden och en rimlig åtgärd vore istället att fortsätta öva stridssätt och grundläggande stridssituationer för att sedan komplettera med stabiliserande metoder i anslutning till specifik insatsutbildning. Den politiska styrningen har förvisso angett tonen och prioriteringar men det är fortfarande upp till oss som myndighet och profession att hantera hur vi når målsättningarna. Efterhand balanserades emellertid förändringen och vi började återgå till fokus mot den väpnade striden trots stora internationella åtaganden. Skadan var dock i viss mån redan skedd och vi förlorade både tid och värdefulla kunskaper. Pendeln slog till ytterläge innan den balanserades, vi drog det för långt, vi överspelade, vi gick ”full retard”…

Nu är vi inne i en ny större förändringsfas och sedan försvarsbeslutet 2015 är fokus flyttat tillbaka till nationellt försvar av svenskt territorium med ökade ekonomiska anslag. Vi välkomnar pliktens återinförande och ser fram emot fler brigader och ökad numerär. Det finns emellertid en risk att vi på nytt låter dyrköpta erfarenheter gå förlorade. Våra förbands deltagande i internationella insatser och framförallt införandet av GSS/K har berikat Försvarsmakten och gjort att de senaste decennierna inte enbart varit förlorad tid.

Framtiden för GSS/K[4] är för oss oklart och det råder uppenbarligen delade meningar om konceptet inom Försvarsmaktens ledning. Anställningsformen med professionella soldater har naturligtvis nackdelar och innebär en högre kostnad jämfört med pliktade soldater. Det finns emellertid också en mängd fördelar och det är därför mycket viktigt att vi nu hittar ett läge där K-systemet kan överleva, utvecklas och kombineras med ökad värnpliktsutbildning. Vi får i denna förändringsiver inte glömma de tidigare välkända begränsningar som faktiskt finns med pliktade enheter i form av tillgänglighet men också till del begränsningar i kunskaper och färdigheter. De övergripande principer om användbara, tillgängliga och välövade förband som Försvarsmakten och våra politiker beskrivit sedan 2009[5] torde fortsatt vara giltiga även om fokuset numera är nationellt.

Vi har under flertalet år haft förmånen att få arbeta både med värnpliktiga och yrkessoldater. Känslan av stolthet när det värnpliktiga förbandet muckade var alltid påtaglig och man gladde sig över de utbildningsmålsättningar som soldaterna hade uppnått. I jämförelse med ett välövat GSS/K-förband blir dock skillnaderna tydliga. Ett förband med yrkesanställda soldater har en mångsidighet, en tillgänglighet och en professionalism som vida överstiger ett värnpliktsförband vilket naturligtvis inte är konstigt. Det tar längre tid att uppnå samma mål m h t arbetstidsuttag, det kostar mer pengar och det finns utmaningar i form av avslutade anställningar. Med rätt instrument och satsning är dock ett anställt förband betydligt farligare för fienden, mer gripbart och mer användbart än ett värnpliktsförband. Ur GSS/K soldaternas led har under de senaste åren också utbildats en stor mängd officerare med mycket goda kvalitéer. Nyutbildade officerare med bakgrund i ett GSS/K förband är direkt användbara, besitter oftast goda kunskaper och färdigheter och har stor förståelse för soldatlivets utmaningar.

Armén måste nu tydligt välja en inriktning för våra GSS/K-soldater. Principen bör vara kraftsamling i bataljon snarare än ”utsmetning” på förband och enheter. Högst effekt av de professionella soldaterna erhålls om funktionerna fungerar, att det finns stabskraft och kompetens inom de grundläggande förmågor som ingår i en bataljon. Först då kan vi till fullo hantera och öva det som är komplext exempelvis kombinerade vapen men också fungera inom en brigad som en del av system av system. Den motoriserade bataljonen är härvid också fortsättningsvis ett mycket lämpligt förband för detta ändamål. Förbandstypens styrkor i kombination med yrkesanställda soldater gör den mycket ändamålsenlig, både som en självständigt verkande bataljon men även inom ramen för brigaden.

Internationella insatser, operativa reserver och nationell beredskap kommer även fortsättningsvis att utgöra en del av våra arbetsuppgifter. De internationella insatserna är förvisso nedprioriterade men fyller fortsatt en viktig roll sett ur ett politiskt och strategiskt perspektiv. Vårt militärstrategiska koncept beskriver hur vi ”tillsammans med andra” ska vinna kriget.[6] Eftersom de ”andra” i nuläget inte är fastställda krävs vårdande och utvecklande relationer med EU, NATO och de nordiska länderna genom internationella övningar och internationella insatser. Dessa insatser och övningar måste kunna genomföras oberoende av utbildningscykeln för våra värnpliktsförband och på ett sätt som bibehåller vårt professionella anseende.

Det finns definitivt stora styrkor med det ”nya” värnpliktsförsvaret och ett fungerande GSS/K-system samt försörjningen av officersutbildningen är helt beroende av en fungerande och effektiv grundutbildning. Värnplikten och GSS/K måste kunna existera sida vid sida och formerna för att samordna de båda måste utvecklas. Låt inte förändringens vindar åter stöta pendeln till ytterläge med onödigt stora konsekvenser. Är det något de senaste decennierna lärt oss är det hur fort det går att riva ner kunskaper, strukturer och erfarenheter och hur komplicerat och kostsamt det är att återbygga. Låt inte GSS/K-systemet tyna bort och låt den motoriserade bataljonen bibehållas som ett professionellt förband med anställda soldater. Hög tillgänglighet, god rörlighet och god funktionalitet gör den motoriserade bataljonen lämplig som basplatta för både insatser och nationellt försvar inom brigaden. Never go full retard!

Tobias Christensson är major och ställföreträdande bataljonschef vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7. Kristian Stenberg är förvaltare och tjänstgör som bataljonsförvaltare vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7.

 


Noter
[1] Tropic Thunder (2008). [DVD], Ben Stiller, USA, DreamWorks/Paramount
[2] Bolman, Lee G. & Deal, Terrence E., Nya perspektiv på organisation och ledarskap, 5., [uppdaterade] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, sid 441
[3] Riksdagen, Försvarsutskottets betänkande 1999/2000: FöU2, sid 2
[4] Förkortning för kontinuerligt tjänstgörande gruppchefer, soldater och sjömän
[5] Beskrivs bland annat i: Regeringen, Ett användbart försvar – försvarspolitisk proposition 2008/09:140
[6] Militärstrategisk doktrin: MSD 16, Försvarsmakten, Stockholm, 2016, sid 54.

Strategisk övning

Reflektion

I de flesta fall när de ryska väpnade styrkornas informationstjänst publicerar nyhetsartiklar är de av rutinkaraktär som främst beskriver övningsverksamhet i allmänna ordalag, som de flesta nationers liknande nyhetsportaler gör. Av och till delges dock nyheter som avviker från det ordinarie mönstret och från övningsmoment som tidigare rapporterats. Det är fallet med en artikel som publicerades den 13MAR2019, vilket detta inlägg kommer beröra då den publicerade artikeln är intressant av ett flertal anledningar.

Nyhetsartikeln berör en luftlandsättningsövning av bataljonsstorlek, där den övade truppen var ur 51. Gardesluftlandsättningsregementet ingående i 106. Luftlandsättningsdivisionen. Luftlandsättningsbataljonen skall i skydd av mörker genomfört dold ilastning vid en flygbas i Djagilevo, Rjazan oblast. Därefter skall styrkan transporterats till Noviki övningsområde, Rjazan oblast, och där luftlandsatts med fallskärm från en höjd av 600 meter.1

Enligt övningsscenariot skall en fientlig ledningsplats upptäckts genom flygspaning. Varvid luftlandsättningsbataljonen inledningsvis luftlandsattes, därefter blockerades tillfartsvägar till ledningsplats och slutligen förstördes denna. I ett senare skede skulle luftlandsättningsbataljonen bli avlöst av andra förband i området. Ledningsplatsen skall ha varit av strategisk karaktär och motståndaren var en reguljär sådan, enligt nyhetsartikeln. Övningsledare för övningen var divisionschefen för 106. Luftlandsättningsdivision.2

Vad gör då denna övning intressant? Inledningsvis är det intressant att notera att de ryska väpnade styrkornas informationstjänst belyser att det var ett mål av strategisk betydelsei form av en ledningsplats somluftlandsättningsbataljonen övade emot.3Ur ett historiskt perspektiv är de värt att notera att ledningsplatser, både för kärnvapen men även militär ledning, ej sågs som strategiska mål av Sovjetunionen under det kalla kriget utan operativa. Däremot kunde flygplatser och hamnar utgöra strategiska mål men även operativa.4 De sistnämnda sågs troligtvis som strategiska mål vid inledningen av en väpnad konflikt då de kunde utgöra infallsportar.

Var det en ledningsplats av strategisk karaktär övningen genomfördes mot, skulle det möjligen kunna utgöra en plats där högre civil eller militär ledning skulle kunna befinna sig. Ur ett svenskt perspektiv skulle det innebära regeringen och krigsdelegationen på den strategisk civila nivån och ÖB med stab för den militärstrategiska nivån.5 Således blir övningen av en synnerligen intressant karaktär, trots nyhetsartikelns anspråkslösa utformning.

Därefter är det intressant att ilastningen av luftlandsättningsbataljonen genomfördes med syftet att vara dold.6 Huruvida det går att dölja ilastning av en luftlandsättningsbataljon kan diskuteras. Under 1980-talet krävdes nästan ett dygns arbete för att genomföra ilastning, om inte förberedelser vidtagits innan för att minska tidsåtgången.7 Varvid det får ses som möjligtatt tekniska inhämtningssystem såsom satelliter eller personbaserad inhämtning skulle kunna upptäcka en dylik ilastning vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Dock är satellitbanor kända, därmed går det att planlägga sin egen verksamhet,8 och en huvuddel av satelliterna går troligtvis att följa, trots att vissa satelliter skall vara utformade med smygförmåga vilket gör dem svårare att upptäcka.9

Slutligen, en viktig faktor att ta med sig är att den dolda ilastningen troligtvis syftade till att skapa överraskning och minska förvarningstiden för en motståndare. Därmed inte sagt att det t.ex. var ett s.k. strategiskt överfall som övades, utan överraskning krävs även vid en fullt utvecklad väpnad konflikt. Framförallt om striden skall föras mot ett strategiskt mål. Vad det dock skulle kunna innebära är att övningsmomentet syftade till att kunna uppnå en s.k. operativ chock. Det vill säga att i ett slag, försätta en motståndare ur stridbart skick.10Något som möjligen skulle kunna uppnås om man påverkar den högsta militära och/eller civila ledningen i en nation.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
Soviet Army Studies Office 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Department of the Army, 1984.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Более 500 военнослужащих ВДВ в ходе учения под Рязанью выполнили десантирование для захвата объектов условного противника. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12221357@egNews(Hämtad 2019-03-13)
2Ibid.
3Ibid.
4Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Department of the Army, 1984, s 2-2.
5Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
6Министерство обороны Российской Федерации. Более 500 военнослужащих ВДВ в ходе учения под Рязанью выполнили десантирование для захвата объектов условного противника. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12221357@egNews(Hämtad 2019-03-14)
7Turbiville Jr, Graham H. Soviet Airborne Operations in Theater War. Foreign Policy, vol 13. no. 1-2, 1986, s. 180.
8Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 131.
9The Washington Post. Priest, Dana. New Spy Satellite Debated On Hill. 2004. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A56171-2004Dec10.html(Hämtad 2019-03-14)
10Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 82.

Gästinlägg: Perspektiv på kvalificerade sjöstridsfartyg – en kritisk förmåga i det nationella luftförsvaret


Nedanstående inlägg anser jag utgör ett viktigt bidrag till debatten om vår framtida marin i allmänhet och ytstridsfartyg i allmänhet. I synnerhet då det behandlar synergieffekter (joint) mellan försvarsgrenarna. 
/ Skipper
-----------
De senaste årens beklagliga omvärldsutveckling har åter satt ett fokus på behovet av ett starkt försvar. Rysslands utveckling av militär förmåga och beredvilligheten att använda denna som ett instrument oroar. Kreml har länge uttalat sin vilja att stärka sin roll som global makt och med handling eftersträvas inflytande och kontroll i Rysslands omedelbara närområde, på bekostnad av andra staters suveränitet och integritet.

Rysslands aggressiva agerande påverkar fundamentalt säkerheten i Europa och har gjort så sedan åtminstone 2008. En framtida väpnad konflikt i vårt närområde är tyvärr inte längre otänkbar och Sverige skulle obönhörligen bli indraget i händelse av krig mellan NATO och Ryssland. Detta då svenskt luft-, sjö- och markterritorium i så fall skulle vara av strategisk vikt för NATO, men också för Ryssland. Antingen för utnyttjande och befästa kontroll, eller för att förneka motståndaren detsamma.

Ytterst ska vårt försvar ha en krigsavhållande effekt. Vad består då denna krigsavhållande effekt av? Frågan kan angripas utifrån flera perspektiv, eller abstraktionsnivåer, men att den krigsavhållande effekten huvudsakligen utgörs av reell trovärdig militär förmåga att möta ett väpnat angrepp torde vara ett vanligt svar.

Debatten om Försvarsmaktens utveckling och framtida behov av trovärdig militär förmåga verkar emellanåt vara något kortsiktig. Fokus tenderar också ofta vara på markoperativ förmåga och totalförsvarsplikt, här och nu. Missförstå mig inte, självfallet bör Sverige ha en stark armé och det är bra att utbildningen av värnpliktiga återupptagits, men debatten om vilken framtida marin Sverige behöver verkar inte riktigt ha tagit fart utan hamnat i skuggan. Viktiga beslut avseende vilken framtida sjöstridsförmåga vi ska ha, behöver fattas i närtid. Detta då fartygsbeståndet är fåtaligt, åldersstiget och behöver omsättas. Komplexa upphandlingar och produktion tar tid.

Östersjön och Västerhavet är ett av världens mest trafikerade områden. Kontinuerligt sker mellan 2000 – 4000 fartygsrörelser i dessa havsområden. Den komplexa sjölägesbilden kommer att vara en realitet i inledningen av en väpnad konflikt. Bekämpningen av eventuella fientliga överskeppningar och landstigningsföretag mot svensk kust är, och har alltid varit, en central uppgift för Marinen. Uppgiften är i grunden gemensam och koordineras med andra försvarsgrenar, framförallt luftstridskrafterna. Vad som krävs för att kunna bekämpa sjömål är framskjuten spaning, såväl aktiv som passiv, och förmåga att koordinera verkan. Korvetter, med kvalificerade sensorer, verkanssystem och ledningsresurser, och gott skydd är kärnan i förmågan att bekämpa fientliga överskeppningar.

Argument för marina förmåga och kvalificerade sjöstridsfartyg kan ha flera utgångspunkter, exempelvis utifrån handelssjöfartens betydelse för Sverige och behovet av att skydda denna i kris och krig, eller som nämnts ovan, förmågan att vid ett väpnat angrepp bekämpa överskeppningsföretag och landstigningar. 

Men jag vill med detta inlägg lyfta fram argument för kvalificerade sjöstridsfartyg från en annan vinkel. Hur Marinens kvalificerade sjöstridsfartyg, korvetter, vid ett väpnat angrepp kan bidra till luftförsvaret av Sverige.

Sannolikheten är stor att ett eventuellt väpnat angrepp mot Sverige inleds med omfattande bekämpning av våra sensorsystem och ledningsresurser. Sannolikt sker denna bekämpning främst med flygstridskrafter och långräckviddiga vapen, exempelvis kryssningsrobotar, men också understött av cyberangrepp och sabotage av specialförband. Om en motståndare överväger luftlandsättning, överskeppning av resurser och etablerandet av markoperativ förmåga på svensk mark, är luftoperativ kontroll oerhört viktigt för beslutsfattandet. Kan inte luftoperativ kontroll säkerställas, kommer inte större markoperationer att kunna utföras. Vår situationsuppfattning och förmåga leda luftförsvaret måste alltså från en fiendes perspektiv minimeras.

Vår situationsuppfattning i luftrummet, och grunden för ledningen av stridsflyget, baseras på markbundna sensorer. Dessa markbundna sensorer begränsas av det faktum att jorden är rund och höjdtäckningen minskar bortom horisonten. Men det stora problemet är att de är just fasta stationer. Vi ska alltså inte räkna alltför hårt med tillgängligheten på dessa i händelse av ofred. De rörliga sensorer luftförsvaret har att tillgå utgörs i dagsläget av två äldre luftburna radarsensorer, ASC 890, samt förstås stridsflygsdivisionernas JAS-plan. Om markbundna sensorer och luftburna radarsensorer är bekämpade, kan man förstås tänka sig att stridsflygresurserna läggs på att patrullera lufthavet i händelse av ett väpnat angrepp. Men det finns flera operativa riktningar att hantera och uthålligheten på luftförsvaret begränsas därmed, liksom förmågan till kraftsamling och möjligheten att stödja andra stridskrafter. Det är förstås bra sensorer i nosen på stridsflygplanen, men de är begränsade i vissa dimensioner.

Tillgängligheten, den operativa rörligheten och förbandens inneboende uthållighet, utgör marina förbands mest grundläggande styrkor. Rörliga plattformar med kvalificerade passiva och aktiva sensorer, förmåga till ledning, gott egenskydd, integrerade i luftförsvaret, bidrar således till tryggad och uthållig situationsuppfattning. Framskjutet uppträdande med rörliga enheter gör också att sensortäckningen blir väsentligt fördelaktigare än bara med de fasta markbundna sensorernas täckning. Redundans i sensorkedjan och sensorräckvidd är av yttersta vikt, för att få ut maximal effekt av stridsflyget i luftförsvaret av riket.

Vad som sällan lyfts fram som en kritisk förmåga, men som skulle vara helt central i det nationella luftförsvaret, är den roll som korvetter med robotluftvärn skulle kunna ha. 

Robotluftvärn integrerat på korvetter, något som saknas idag men som marinen argumenterat för i många år för, medger ett bra självskydd för den enskilda plattformen. Men det är också av yttersta vikt för att kunna skydda andra resurser, exempelvis värdefulla sjötransporter, befolkningscentra, hamnar eller basområden. Också medges framskjuten uthållig spaning, för tidig förvarning, samt verkansförmåga mot motståndarens luftstridskrafter på djupet. Ju tidigare marina resurser kan utgöra ett hot mot fientligt flygvapen och fientlig långräckviddig bekämpningsförmåga, desto fler motåtgärder behöver motståndaren vidta, vilket i sin tur resulterar i än större handlingsfrihet och rörelsefrihet för egna luftstridskrafter.

Sjöstridsfartyg med robotluftvärn, integrerade med övriga nationella luftförsvarsförmågor, skulle således kunna vara en extremt viktig pusselbit i byggandet av tröskeleffekt. Med mycket kort varsel kan sjöstridsfartyg genomföra spridning från bas och utgångsgruppera för försvar. Kvalificerade förmågor till ledning-sensor-verkan-skydd, samlade i en och samma plattform, medger flexibilitet vid snabba förändringar i hotbilden. I händelse av störd eller utebliven operativ ledning också en grundläggande förmåga att möta ett väpnat angrepp. 

Kan inte fienden etablera luftoperativ kontroll, minskar risken markant för luftlandsättningar och överskeppningar av marktrupp. Korvetter med ovan beskrivna förmågor är reell trovärdig militär förmåga. Det är dags att satsa på det. Omvärldsutvecklingen kräver tyvärr det. 

/ Engagerad minör



Avd VI sammanträder 20 mars

Härmed kallas avdelningens ledamöter till möte onsdagen den 20 mars kl. 15:00–16:15. Avdelningsmötet hålls på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Rum meddelas på plats.

På avdelningsmötet kommer följande frågor att behandlas:

  1. Mats Bergquist/Staffan Carlsson. Kort kommentar till Brexit – 10 minuter
  2. Henrik Salander om arbetet med KKrVA-remiss om Lars-Erik Lundins utredning – 5 minuter
  3. Michael Sahlin om SES/Dp Säkerhetspolitiks första rapport (som redovisades för Försvarsberedningen i fredags) – 5 minuter
  4. Michael Sahlin m fl om arbetsplan för DP Säkerhetspolitik – 10 min
  5. Valberedningens ordförande Kjell Engelbrekts förslag betr inval av nya ledamöter, diskussion och beslut. Frågan om kallade ledamöter – 40 minuter
  6. Övriga bemanningsfrågor – 5 minuter

 

De två via epost utskickade dokumenten är viktiga att ta del av som förberedelse för punkt 3. resp. 4.

  • Bilaga 1 innehåller utkast till den första delrapporten i SES-projektet
  • Bilaga 2 är en arbetsplan för avdelningens fortsatta SES-arbete

 
OBS! Presidiet vill i anslutning till kallelsen påminna om att Akademisammankomsten sker i ny lokal. KTH Hörsal på Lindstedtsvägen 5, D-huset, huvudbyggnaden, plan 3. Handikappingång: Lindstedtsvägen 9. Rumsnummer: 4333. Lokalkod: D3. Förflyttning FHS-Hörsalen beräknas ta 15 minuter inkl. inpasseringar med mera.

 
Välkomna, både till avdelningsmötet och den till andra lokaler flyttade Akademisammankomsten!

John Rydqvist, sekreterare avdelning VI

En stagnerande rysk ekonomi och dess följder

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl ryska som västerländska analytiker dragit slutsatsen att den ryska ekonomins stagnation kommer att bli långvarig och sannolikt få politiska konsekvenser för den ryska ledningen.

Dessa åsikter framförs bl a av Sergej Aleksasjenko, tidigare högt placerad ekonom i finansministeriet och statsbanken, i hans bok ”Putin´s Counterrevolution”. I denna konstaterar han att Putins politik lett till att landet idag, bl a till följd av Krimannekteringen och kriget i Ukraina med påföljande sanktioner, saknar nödvändiga utländska investeringar och inflöde av högteknologi och att effekterna på rysk ekonomi blir allt allvarligare.

Aleksasjenko medverkar även i en nyutkommen antologi under namnet ”The Russian Economy Under Putin” redigerad av Torbjörn Becker vid HHS och Susanne Oxenstierna vid FOI. De har lyckats samla ledande ryska och internationella experter till en bok som utgör den mest genomträngande och kompetenta analysen av rysk ekonomi som producerats under senare år. Den rekommenderas varmt för den som vill förstå hur rysk ekonomi fungerar, eller rättare sagt, inte fungerar.

Några av de viktigare slutsatserna: någon vilja att reformera den politiska ekonomin finns inte och det kommer att ta mycket lång tid att genomföra reformer, om de i framtiden skulle startas upp. Ryssland fortsätter vägen mot statskapitalism, korruption och stagnation. Tillväxten kommer att ligga kvar på låga tal, men någon stor risk för att ekonomin skall kollapsa föreligger inte-den har visat en betydande redundans, mycket tack vare den ryska befolkningens förmåga att uthärda sämre villkor. Det är också sällsynt att stater kollapsar på det sätt vi ser t ex Venezuela göra idag. Runt 40 procent av befolkningen upplever emellertid att de har fått det sämre under senare år. Vissa grupper, som pensionärer och lantbruksbefolkning har sedan länge haft en mycket låg levnadsstandard och ligger egentligen under fattigdomsgränsen, som emellanåt ändras statistiskt för att förbättra bilden. Detta utgör på sikt ett politiskt hot mot Putin.

En rad problem inom ekonomin tycks kroniska: produktiviteten är alldeles för låg, innovationsnivån likaså, landet borde ha minst 50 procent fler medelstora företag, korruptionen genomsyrar samhället och arbetskraften är otillräcklig. Ryssland saknar arbetskraftsreserver och den uppenbara lösningen är att höja pensionsåldern, något som visat sig politiskt närmast ogenomförbart. Det senaste försöket vållade massiva demonstrationer, något den politiska ledningen hyser stor skräck för. Braindrain till utlandet och snedvridning av högre utbildning spelar även en negativ roll. En effekt av det samhälle Putin skapat är att en alltför stor andel av begåvade studenter ägnar sig åt advokatyrket. Detta är den snabbaste vägen till välstånd, om man inte väljer att berika sig genom att välja den politiska banan.

Inom den militära sektorn fick den stagnerande ekonomin under många år inte genomslag. Trots krympande statsbudgetar har de starka lobbygrupperna i militär- och försvarsindustrisektorn lyckats med att bibehålla oförändrade anslag. Minskningarna har i stället skett inom utbildningsområdet, den sociala sektorn och sjukvården, tre områden där landet skulle behöva satsa rejält inför framtiden.  Detta skedde i överensstämmelse med den senaste Nationella Säkerhetsstrategin 2015, där försvaret av landet sattes som högsta prioritet, medan ekonomin, och då indirekt, befolkningens levnadsstandard, hamnade först på fjärde plats,

2017 ändrades bilden genom att budgetnivån kraftigt sänktes från över 5 till ca 3 procent av BNP. Förklaringarna är flera: Putin behövde balansera andra mäktiga intressegrupper och insåg sannolikt att effekterna i en svag tillväxtekonomi på utsatta områden kunde få negativa politiska konsekvenser. Dessutom har satsningen på den militära sektorn börjat visa positiva resultat, t ex i krigföringen i Syrien. Utvecklingen inom vissa områden, som t ex missilteknik skall dock behållas på nuvarande nivåer, något som Putin kraftigt underströk i sitt senaste tal till nationen, där hätska utfall och hot mot USA och väst blandades med en lång beskrivning av vilken förmåga offensiva vapensystem har eller får, allt inför en entusiastiskt applåderande publik. Bilden är alltför välbekant, Stalin, Hitler och Mao m fl diktatorer ler förmodligen igenkännande i sina gravar. Hotbilden av ett väst som planerar att angripa Ryssland underströks nyligen också av chefen för Generalstaben, Gerasimov, som hotade med att preventivt slå mot ett förväntat angrepp.

Mycket i denna bild är ett eko från den sovjetiska eran, då en kraftigt överdimensionerad militär sektor kom att utgöra en av de viktigaste faktorerna som bidrog till landets kollaps. Insikten om faran finns i ledande kretsar, t o m uttryckt av bl a premiärminister Medvedev och tidigare finansministern Kudrin, men det saknas en politisk vilja att implementera denna i dagens Ryssland.

Eftersom det finns få tecken på att seriösa ekonomiska och politiska reformer planeras (sådana måste också inledas med att förvandla ett rättslöst samhälle till en rättsstat) och Putin kontinuerligt avskedar liberala ekonomer, om de inte föredrar att avgå själva, ser framtiden mörk ut. Putin kan inte undgå att inse att hans popularitet minskar under rådande utveckling, befolkningen känner uppenbarligen av en sjunkande levnadsstandard. Eftersom allt fler tecken tyder på att en union med Belarus kan bli verklighet, kan en sådan dock rädda honom kvar vid makten i en ny statsbildning.

I ett positivt scenario väljer han att avbryta kriget mot Ukraina och satsa på att detta skall räcka för att några mer positivt inställda länder i EU som Ungern eller Italien kommer att spräcka enigheten om sanktionerna och öppna upp för investeringar och handel. I ett negativt väljer han att fortsätta den inslagna vägen, cementera hotbilden och stärka den militära förmågan. Dessvärre har Putins agerande hittills inneburit ökande inhemsk repression och utåtriktad aggression.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.

Skepp Ohoj!

Reflektion

I den årliga omvärldsrapporten av den estniska underrättelsetjänsten, Välisluureamet, väljer organisationen att på tre sidor belysa hur fartyg under ryskt flagg kan tänkas nyttjas som ett stöd för, dels inhämtningsoperationer, dels militäraoperationen men även som ett verktyg i påverkansoperationer.1Under de senaste åren har det främst varit ryska forskningsfartyg som varit föremål för diskussioner, då de enligt mediauppgifter har bedrivit ett närgånget intresse utav främst kommunikationskablar på havsbotten.2 Varvid dessa uppgifter från den estniska underrättelsetjänsten blir av intresse.

Först och främst krävs en belysning av ryskflaggade fartyg, här avses främst den ryska handelsflottan. Enligt den nuvarande lagstiftningen i Ryssland utgör samtliga ryskflaggade fartyg en mobiliseringsresurs för den ryska staten, vilket i praktiken innebär att de skall kunna utgöra stödfartyg för den ryska flottan i händelse av inmönstring. Därutöver kan de avkrävas att lösa nationella uppgifter oaktat vart de befinner sig, samt de är ålagda att samla in och rapportera information avseende aktiviteter till havs och i hamnar de besöker.3

Vad avser bevisföring från den estniska underrättelsetjänsten är den ej omfattande, vilket brukar vara normalfallet oaktat vilken stats underrättelsetjänst vid redovisning av öppen information. Enligt den estniska underrättelsetjänsten skall ryskflaggade fartyg försökt ta sig in i övningsområden för marinstridskrafter, avlysta för sjötrafik, men även områden för prov- och försökverksamhet även de avlysta. De skall även rört sig i områden som normalt inte nyttjas för fartygstrafik, men som skall vara av strategiskt intresse. Därutöver skall ryskflaggade fartyg åberopat nödhamn p.g.a. dåligt väder eller tekniska problem oproportionerligt många gånger i förhållande till andra staters flaggade civila fartyg, där syftet antas vara att få åtkomst till andra staters territorialvatten.4

Ovanstående kan antas vara det den estniska underrättelsetjänsten anser ryms inom ramen för militära operationer och inhämtningsoperationer. Vad avser påverkansoperationer, är det främst olika hamnbesök med fartyg och i vissa fall med tillhörande sociala tillställningar där den estniska underrättelsetjänsten anser det finns möjlighet för genomförande av påverkansoperationer.5 Är då detta något nytt fenomen, att nyttja till synes civila fartyg för militära syften?

Utgående från en handling vilket nyttjats som föreläsningsunderlag inför den sovjetiska generalstabsakademin, 1985, förefaller det ej vara fallet. Där framkommer det att Sovjetunionen nyttjade de flesta fartyg för inhämtning, under åtminstone den senare delen av det kalla kriget, dock förefaller det rört sig om informatörer i det som framkommer i föreläsningshandlingen.6 Därutöver förefaller även sovjetiska fiskefartyg nyttjats för olika inhämtningsuppgifter. Dessa fartyg förefaller även kunnat utrustats med olika tekniska inhämtningshjälpmedel.7

Var då detta något som även förekom svenska farvatten under det kalla kriget? Enligt en tidigare chef för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, skall en kapten över ett sovjetiskt fartyg hoppat av till Sverige i början på 1970-talet. Vid avrapporteringen av denne fartygskapten framkom det att dennes fartyg nyttjades för att transportera in dykare från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i svenskt vatten. Syftet med detta var rekognosering av bottenförhållanden samt mineringar i den svenska skärgården.8 Därutöver hävdar Frånstedt att viss sovjetisk fartygsverksamhet, i form av förtäckta fiskefartyg, hade letts via radio från Matreco butiker på svenskt territorium.9

Enligt en annan chef för det svenska kontraspionaget, BengtNylander, kan den svenska säkerhetspolisen vid grundstötningen av den sovjetiska ubåten S-363 i Karlskrona 1981, bedrivit spaningar efter misstänkta fartygsrörelser. Vilket i praktiken innebar att individer kunde tänkas släppas i land från fartyg, för att stödja den sovjetiska verksamheten kring den grundstötta ubåten.10 Vilket som minst torde indikera att den svenska säkerhetspolisen såg det som en möjlighetatt Sovjetunionen nyttjade till synes civila fartyg för infiltration av personal på svenskt territorium.

Var då inhämtningsverksamhet med tillsynes civila fartyg enbart en sovjetisk inhämtningsmetod under det kalla kriget? Nej, bl.a. den svenska militära underrättelsetjänsten förefaller genomfört inhämtning från de svenska fartyg som trafikerade sovjetiska hamnar, åtminstone under de inledande åren av det kalla kriget.11Sannolikt använde, och fortsatt använder, andra västliga länder liknande metoder som den svenska underrättelsetjänsten under inledningen av det kalla kriget för inhämtning av information.

Således ur ett historiskt perspektiv är det inget nytt fenomen som den estniska underrättelsetjänsten belyser. Utan det handlar snarare om att metoden återupptagits i en större omfattning, varvid det går att bekräfta att den återanvänds. Vilket även bekräftar vikten av historiska studier kring metoder som t.ex. underrättelsetjänster tillämpar, då dessa ofta återanvänds.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1
Central Intelligence Agency 1 (Engelska)
The New York Times 1
Välisluureamet 1

Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.
Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Slutnoter

1Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12, 14.
2The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. https://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.html(Hämtad 2019-03-12)
British Broadcasting Corporation. Laurence, Peter. What makes Russia’s new spy ship Yantar special?. 2018. https://www.bbc.com/news/world-42365191(Hämtad 2019-03-12)
3Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12-14.
4Ibid. s. 12.
5Ibid. s. 14.
6Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance in Operations and Combat Actions of Formations of Formations in the Navy. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.
7Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 182.
8Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013, s. 77-78.
9Ibid. s. 83.
10Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 85.
11Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013, s. 34-45.

Arméövning Northern Wind 2019 – storstrategi, inte bara svenskt egenintresse




Nästa vecka, 18-27 mars, genomförs en stor militärövning i övre Norrland med cirka 10 000 deltagare. Omkring 3000 kommer från Sverige och 1500 från Finland. Därutöver deltar förband från Norge, USA och Storbritannien. Den största enskilda kontingenten kommer från Norge, cirka 4500 man, i stort sett hela den norska armén.

Varför detta stora intresse från våra grannar, och Nato, att delta i en svensk övning långt uppe i norra Sverige?

Svaret är att övningen ytterst går ut på att kunna skydda sjö- och luftförbindelserna över Atlanten. Det kan låta paradoxalt att en övning i Norrbotten har något med Atlanten att göra, men förklaringen är inte särskilt komplicerad.

I och med att Nato återupptog sin försvarsplanering för Europa, efter den ryska annekteringen av Krim 2014, har förstärkningstransporter från USA åter blivit en vital komponent i försvaret av Europa – precis som de var under det kalla kriget. Därmed har Ryssland, också som då, starka motiv för att kunna bekämpa dessa transporter i händelse av en konflikt med Nato.

Rysslands medel att påverka trafiken över Atlanten är i huvudsak de marin- och flygstridskrafter som är baserade på Kolahalvön. För rysk del blir det därför angeläget att såväl skydda basområdena varifrån dessa stridskrafter utgår, som att kunna bekämpa de Natostridskrafter vilka skulle kunna hindra dem att nå ut i Atlanten.

De Natostridskrafter som ska skydda atlantförbindelserna är i huvudsak baserade i Storbritannien och Norge, till stor del i norra Norge. Det är ingen tillfällighet att den norska försvarsmakten i huvudsak innehåller system, bland annat fregatter och mycket kvalificerade ubåtsjaktflygplan, som mer är inriktade på att hindra ryska operationer i Norskehavet än att direkt försvara Norge.

Ur rysk synvinkel skulle det innebära stora fördelar om man kunde utnyttja finskt och svenskt luftrum och ländernas markterritorium för att kunna bekämpa Natos baser i Nordnorge. Främst kanske med attackflyg och kryssningsrobotar. Men, om möjligt, också besätta dem och därmed definitivt säkerställa att de inte kan användas (något som inte kan garanteras enbart genom flyginsatser). Besatta områden kan också användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp.

Det främsta hotet mot de ryska basområdena utgörs av Natoinsatser med flyg och kryssningsrobotar. I båda fallen skulle det vara en stor fördel om anflygningen kan ske över norskt-svenskt-finskt territorium. För rysk del innebär det att ju längre västerut det egna luftförsvaret kan verka med sensorer, luftvärnsrobotar och flyg, desto bättre blir skyddet av basområdena. En framgruppering av ryska luftförsvarssystem till norra Finland skulle öka djupet på den ryska luftförsvarszonen med över tvåhundra kilometer, till norra Sverige med cirka fyrahundra kilometer – en rejäl utökning av det luftrum som Nato skulle behöva ”slå sig igenom” för att nå de ryska baserna.

Att besätta stora delar av, eller hela, norra Skandinavien blir därför ett avgörande strategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt med Nato. Omvänt gäller att det är lika viktigt för Nato att hindra Ryssland från att besätta stora delar av området. Den som vinner den skarpa ”Northern Wind 20XX” kan också ha vunnit ”Slaget om Atlanten”.

Ett ur svenskt och finskt mycket obehagligt perspektiv är att det kan uppstå situationer där Ryssland vill gardera sig inför en eventuell konflikt med Nato, men där man i Moskva inte vet om krig kommer bryta ut eller inte. Man kan då känna sig manad att, bara för säkerhets skull, ”låna” delar av finskt och svenskt territorium. Det såväl för att utöka skyddet kring baserna på Kolahalvön, som för att få ett bra startläge inför en eventuell konflikt med Nato. I ett sådant läge riskerar Sverige och Finland att stå ensamma. Det finns därför också ett starkt finskt och svenskt egenintresse att genom ”Northern Wind”, och andra liknande övningar, förbättra möjligheterna till gemensamma operationer i norra Skandinavien – förutom de storstrategiska kopplingarna.

Till dessa operativa överväganden bör också läggas avskräckningsaspekten – den kanske viktigaste. Ju mindre chans Ryssland har att lyckas med militära operationer på Nordkalotten, i luften och på marken, desto mindre möjligheter har man att avbryta förstärkningstransporterna över Atlanten. Därmed minskar Rysslands möjligheter att lyckas med eventuella militära operationer i övriga Europa. Något som rimligen borde minska lusten att ge sig in på militära äventyrligheter, exempelvis i Centraleuropa eller Baltikum. Ett trovärdigt svenskt försvar i övre Norrland, som också kan och har förberett att agera tillsammans med andra, utgör ett bidrag till att öka stabiliteten i såväl i vårt närområde som i Europa.

Här uppstår frågan, har Sverige dragit konsekvenserna av detta - norra Skandinaviens starkt ökade strategiska betydelse? Både ja och nej. Northern Wind 2019 är ett tydligt ja. Vi övar ihop med dem med vilka vi har ett starkt gemensamt intresse att försöka hindra ett ryskt försök att ta hela, eller delar av, norra Skandinavien – det är bra.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att sannolikheten för att hela den norska armén, en brigad, eller förband från andra Natomedlemmar, ska hjälpa oss att försvara norra Sverige är en orealistisk planeringsförutsättning. Även Norge kommer ha behov av kvalificerade markstridsförband på sin sida om gränsen - fördröja framträngande i Finnmark och för att avvärja eventuella luftlandsättningar eller landstigningar. Inte heller är det helt säkert att Nato alltid kommer vara angripet när det kan uppstå ett militärt hot mot Sverige. Vi är inte medlemmar i alliansen – någon automatik för att få militär hjälp finns inte.

Försvaret av norra Sverige kommer alltid vara ett i huvudsak svenskt ansvar. Det kan dock uppstå tillfällen där vi kan få stöd, eller i helhetens intresse borde ha förmåga att stödja grannländerna. Det stora problemet idag är vår bristande militära förmåga. Även om vägarna i övre Norrland är tämligen få och möjligheterna att fördröja en angripares framryckning på marken är ganska goda (dock ofta överskattade) räcker inte några enstaka bataljoner långt i ett område som är lika stort som Belgien och Holland tillsammans, eller dubbelt så stort som Danmark (jämförelserna är gjorda mot Norrbottens län, ca 98 000 km2). Än mindre finns det några resurser med vilka vi på ett substantiellt sätt skulle kunna stödja Finland (eller Norge).

Möjligheterna att hindra Ryssland från att utnyttja svenskt luftrum är också begränsade. Flygvapnets förutsättningar att verka i norra Sverige är måttliga och vår luftvärnsförmåga i stort sett obefintlig.

Norra Skandinavien försvaras idag på marken i praktiken av Finland. Vi bör inte göra oss några illusioner om hur mycket Finland är berett, och har möjligheter, att satsa i norr. Finland kommer alltid att prioritera försvaret av de södra delarna av landet. Självfallet kommer Finland att göra stora ansträngningar för att försvara finska Lappland, men det är mer än tveksamt om man i Helsingfors ser det som sin uppgift att försvara norra Sverige och därmed också norra Norge – speciellt om de andra länderna gör måttliga ansträngningar att själva göra det.

Sammantaget. Northern Wind 2019 är en avsevärt viktigare övning än vad som kan synas vid ett första påseende. Den utgör en tydlig signal till Ryssland att norra Skandinaviens betydelse, kopplat till atlantförbindelserna, uppmärksammats av alla de nordiska länderna. Man riskerar därför att möta ett samordnat motstånd från Finland, Sverige och Nato – det höjer tröskeln för ett angrepp.

Förhoppningsvis visar övningen också att vi i Sverige insett vår nyckelroll i sammanhanget, och därmed även utgör startpunkten för att återskapa en trovärdig militär förmåga i övre Norrland. Där med den trefaldiga uppgiften: försvara vårt eget territorium, ”hålla ryggen fri” för Norge, och att kunna stödja Finland. Det skulle vara ett viktigt bidrag till ökad stabilitet såväl i vårt närområde som Europa i övrigt.

                                                                 *****

P.S. Jag önskar alla deltagare i Northern Wind 2019 lycka till – ha en bra och spännande övning.

En svensk underrättelsetjänst 3.0?

Av Johan Althén

Kan en reformerad underrättelsetjänst höja tröskeleffekten? Klarar vi det kulturellt?

I dagens samhälle är det lätt att uppleva sig som översköljd av information – information som ofta visar sig var mer klickvänlig än korrekt. Fenomenet har många olika namn; fake news, desinformation, alternativa fakta och falsk information för att nämna några. Begreppen har lite olika innebörd, men de syftar till samma sak; att frånhålla mottagaren från och så tvivel kring sanningen. Samhället måste, för att kunna möta denna typ av information, samla alla sina resurser för att ge beslutsfattarna rätt sak, fakta. För om det svenska samhället har förmåga att möta detta på ett bra sätt kommer hela totalförsvarets tröskelförmåga att öka. Fler måste bidra till att beslutsfattare får korrekt information.

Underrättelsetjänst version 1.0

Enligt Försvarsmaktens Underrättelsereglemente är god kunskap om fienden och en väl fungerande underrättelsetjänst är en nödvändighet för att en chef framgångsrikt med få förluster, utifrån givna underrättelser, ska kunna planera och genomföra striden. Reglementet definierar underrättelser och underrättelsetjänst som: (Försvarsmakten 2010, s.9)

  • En underrättelse är ”en produkt av bearbetning av information rörande icke egna fenomen som nationer, personer, organisationer och områden”.
  • Underrättelsetjänst är den verksamhet som producerar underrättelser genom planering, inhämtning, bearbetning och delgivning. Underrättelsetjänst är även benämningen på den organisation som bedriver sådan verksamhet.

 
CIA:s chefsinspektör för massförstörelsevapen David Kay sammanfattar syftet med underrättelsetjänsten som: ”Wars are not won by intelligence. […] What intelligence really does when it works well is to help to avoid wars.”(Weiner 2008, s.574) Det handlar med andra ord om att, i tid, ge beslutsfattare rätt underlag för att fatta beslut som säkerställer framgång till en minimal kostnad.

En underrättelseorganisation måste använda sig av personal med stor historisk, kulturell och faktakunskap i många områden som exempelvis statskunskap, militär strategi och taktik, logistik, språk, ekonomi, juridik, informationsteknologi och kryptologi. (Försvarsmakten 2019) Allen W. Dulles trycker i sin bok The Craft of Intelligence på vikten av att underrättelsetjänsterna har en bred kunskap i många områden för att kunna förstå vad som händer.(Dulles 2006, s.59) En underrättelsetjänst måste kontinuerligt utveckla sig själv för att vara relevant.(Weiner 2008, s.543) Till det är trovärdigheten en grundfaktor för underrättelsetjänsten eller som den tidigare CIA-chefen Richard Helms uttryckte det: ”If we are not believed, we have no purpose.”(Weiner 2008, s.564)

Det kommer alltid att finnas felkällor. Främst för att underrättelser produceras av människor och människor gör fel. Eller uttryckt på ett annat sätt: En människa ska förstå en annan där den andra aktivt verkar för att dölja egen verksamhet. En ytterligare utmaning för en medarbetare i en underrättelseorganisation är att verka i en värld av lögner, desinformation samt manipulation och samtidigt behålla den egna värdegrunden intakt. (Weiner 2008, s.544, 555)

Martin Bang beskriver i sin doktorsavhandling Military Intelligence Analysis: Institutional Influence att en underrättelse ”[…] is bureaucratically produced as well as socially constructed and created in a distinct cultural context […]”.(Bang 2017, s.57) En underrättelseprodukt är med andra ord starkt influeras av dess skapares omgivning. En feltolkning, i en strävan att skapa meningsfullhet och sammanhang, av exempelvis kulturella sammanhang medför att organisationen missbedömer hela utvecklingen. (Weiner 2008, s.544; Försvarsmakten 2010, s.9) Även politiskt tryck kan framtvinga ett felaktigt resultat. Som i exemplet med Irak och massförstörelsevapnen. Underrättelsetjänsten drog för långt gångna slutsatser på, som det i efterhand visat sig, ett grunt informationsunderlag under stor politisk press. (Weiner 2008, s.562–574)

Allt går naturligtvis inte att förutse, utan ibland händer det oförutsedda. Den tidigare CIA-chefen George Tenet uttryckte det som: ”There will always be days where we have to race to catch up to events we did not foresee, not because somebody is asleep at the switch, but because what´s going on is so complicated.”(Weiner 2008, s.543) I inledningen på sin doktorsavhandling Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge beskriver Gunilla Eriksson debatten om varför underrättelsetjänsten har så svårt att träffa rätt.(Eriksson 2016, s.1)

Underrättelsetjänst version 2.0

Efter attackerna mot World Trade Center I New York den 11 september 2001 stod det med all önskvärd tydlighet klart i den efterföljande rapporten att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte hade förvarnat trots att de tillsammans hade haft tillgång till information som skulle kunnat förhindra att attacken blev framgångsrik för terroristerna. (National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004; Shane 2007)

En av de tydligaste slutsatserna var att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna skulle arbeta mer tillsammans, vilket egentligen inte var en ny tanke. (Weiner 2008, s.578) Till det borde även fler delar av det amerikanska samhället bidra till att säkra landet.(National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004, s.xvi, 399–428)

En idé om en amerikansk organisationsöverskridande underrättelsebaserad version av Wikipedia beskrevs i en uppsats, The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community (Andrus 2005), skriven av den CIA-anställde Calvin Andrus och i november 2005 publicerades Intellipedia på försök. Ett drygt halvår senare släpps tjänsten officiellt och blir en succé. Redan efter tre år har uppslagsverket över en miljon sidor och över 100 000 användare. (Central Intelligence Agency 2009) Tjänsten är numera en grundbult i de tekniska plattformarna för de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten.(Dreyfuss 2017)

Tjänsten är delad i olika nivåer beroende på individens behörighet där underrättelsepersonal har tillgång till hela tjänsten upp till top secret, i nivån under återfinns militär samt departementspersonal och på den lägsta nivån har extern personal såsom forskare tillgång till vissa delar av tjänsten.

Ett exempel på hur Intellipedia hjälpte den amerikanska underrättelsetjänsten var vid attackerna i Bombay 26 november 2008. Där kunde amerikanska analytiker från platser över hela världen tillsammans samtidigt i nära realtid bygga bilden av vad som hände utifrån ett flertal olika källor genom att uppdatera artikeln. (Central Intelligence Agency 2009)  En artikel som beslutsfattare i samma realtid kunde ta del av.

”Thanks to Intellipedia, our government now has a way to connect the dots fast and across agencies to make sure the chances are low that there is never another 9/11.” sa Director for National Intelligence admiral Dennis Blair när han delade ut medaljer till Intellipedias skapare.(Central Intelligence Agency 2009)

Det var inte bara wiki-tekniken som skulle komma att användas i den amerikanska satsningen. Även en intern Facebookvariant, bloggar och en rapportpubliceringstjänst med automatiserade läsförslag ur alla publicerade rapporter, från aktuella organisationer, kom att implementeras i det nya systemet. (Shane 2007) Med andra ord ny teknik i en gammal bransch där de stora nyheterna egentligen var samarbete och delning av information, från need-to-know till need-to-share. En av skaparna av Intellipedia, Don Burke, menar att implementeringen och användandet av Intellipedia handlar mer om kultur än teknik. (Ackerman 2007) Han påtalar även tre principer ligger till grund för att underrättelseorganisationerna ska kunna anamma den nya tekniken:

  • Arbeta tematiskt, inte organisatoriskt
  • Dela information så brett som möjligt
  • Övertyga med fördelarna med det nya systemet

 
Martin Bang beskriver även i sin doktorsavhandling att att införande av nytt sätt att arbeta eller ny teknik måste ske i harmoni med sin organisation för att vara effektiv. (Bang 2017, s.57) Införandet av PRIO är ett exempel på detta inte implementerats på ett harmoniskt sätt.

Det handlar med andra ord om kultur. Underrättelsetjänst är av sin natur osäker vilket gör att de som tjänstgör kommer att känna press inför att stå till svars för sina bedömningar och hantering av information. Gunilla Eriksson beskriver i sin avhandling om kulturen vid MUST som “[..] aspects of the process are primarily structured within informal norms of how the analysts should act, thus creating a highly influential, informal social discursive practice that structures the action of the analysts”. (Eriksson 2016, s.192) System och arbetssätt måste hjälpa, inte stjälpa.

Självklart har implementeringen av det nya synsättet inte gått smärtfritt och flera röster höjdes inledningsvis mot att dela information på detta sätt. (Shane 2007) Att få flera insatser att arbeta mer tillsammans är inte en magisk lösning i sig. Det visade sig bland annat i USA där underrättelse- och säkerhetsorganisationernas interna problem inte löses med en bättre samordning efter 11 september. (Weiner 2008, s.578) Till detta finns det de som hävdar att terrorattacken 11 september inte hade förhindrats med dessa verktyg.(Shane 2007)

Det går inte att utelämna Wikileaks och läckorna från Irak, Afghanistan eller Edward Snowden för den delen heller i en artikel som denna. Wikileaks inledde sina publiceringar under 2010 efter att en enskild amerikansk soldat haft tillgång till stora mängder information från flera olika myndigheter. Efter läckorna höjdes röster mot need-to-share och att informationssäkerhet är grunden för nationens säkerhet. (Best & Jr. 2011, s.10–13)

Svensk framtid? En diskussion.

Efter att muren föll har arbetsområdet för underrättelsetjänsten breddats till att även omfatta bland annat hot från spridning av massförstörelsevapen, IT-hot, terrorism och inte minst påverkansoperationer. Dessa breddade hot utgörs numera inte enbart utav statliga eller statskontrollerade organisationer. Idag samarbetas det nationellt inom området underrättelse- och säkerhetstjänst mellan Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, Säkerhetspolisen, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut. Utöver det drivs en permanent arbetsgrupp, Nationellt Center för terrorhotbedömning, av Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten tillsammans med Säkerhetspolisen och Försvarets radioanstalt.

Idag sker den svenska bearbetningen och delgivningen selektivt i specifika system med rigorösa säkerhetsrutiner. Tack vare detta har det ännu inte publicerats någon större läcka av svensk information på motsvarande Wikileaks. Men delgivning av information till rätt individer är utmanande. Samtidigt är detta det sätt som arbetet genomförts på under en längre tid där säkerhetsrutiner, arbetssätt och kultur ”sitter i väggarna”.

Det som talar för att den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten ska genomgå samma reform som den amerikanska är att vi är små och de resurser som hela det svenska samhället kan uppbringa måste samordnas i ett brett samarbete för att nå maximal effekt inom ramen för samhällets totalförsvar. Det handlar om att strömlinjeforma processen där myndigheter, lärosäten, organisationer och enstaka individer, med olika tillgång till sekretessbelagd och/eller öppen information, tillsammans tar fram beslutsunderlag inom ramen för ett totalförsvarssamarbete.

Det finns även uppenbara fördelar om en kraftig samordning kan ske mellan samtliga bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med kunskapscentra, då förloppen numera är snabba och inte tydligt gradvisa/successiva. Detta skulle möjligtvis även höja vår förmåga att snabbare kunna identifiera vad en motståndares inriktning är så att vi i tid kan skydda rätt kritiska sårbarhet i hela konfliktskalan och på andra sätt vara mer proaktiv. Slutligen går hela samhället mot att arbeta med flera stora och sammanstrålande informationsflöden där vi bör möta de nya generationerna av svenskar som vi i framtiden vill anställa.

Det som talar emot är självklart risken för läckor av både egen, men även information från tredje part vilket kan frysa framtida samarbeten och informationsutbyten. Utöver kommer det att krävas än mer kontroller samt uppföljning för att förhindra infiltration och otillbörlig tillgång till det då svenska smörgåsbordet av underrättelser – en svensk Snowden. Större datorsystem inkluderar fler användare vilket kan göra systemet sårbart.

Införandet av system PRIO har visat på att det blir allt annat än enkelt när ett tekniskt system uppbyggt kring nya arbetssätt och inte kompletterar eller förädlar befintliga. Risken är stor att ett nytt tekniskt system skapar nya, både oavsiktliga och ovälkomna, arbetssätt. Erfarenheten av införandet av system PRIO kommer troligen medföra att personal som påverkas av reformen och har erfarenhet av system PRIO kan komma att ställa sig misstänksamma till en ytterligare ett nytt större tekniskt system.

Klarar vi detta?

Om reformen genomförs har vi rent tekniskt alla förutsättningar att göra motsvarande lösning, om inte bättre och säkrare. Men klarar vi det kulturellt?

Författaren är major vid Arméns jägarbataljon.

 


Källor
Ackerman, R., 2007. Intellipedia Seeks Ultimate Information Sharing. SIGNAL Magazine. https://www.afcea.org/content/intellipedia-seeks-ultimate-information-sharing

Andrus, D., 2005. The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community. Studies in Intelligence, 49(3). https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract-id=755904

Bang, M., 2017. Military Intelligence Analysis: Institutional Influence. Doktorsavhandling. Finska Försvarshögskolan.

Best, R.A. & Jr., 2011. Intelligence Information: Need-To-Know Vs. Need-to-Share, Congressional Research Service.

Central Intelligence Agency, 2009. Intellipedia Gurus Win 2009 Homeland Security Medal. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/news-information/featured-story-archive/intellipedia-homeland-security-medal.html

Dreyfuss, E., 2017. The Wikipedia for Spies—And Where It Goes From Here. Wired. https://www.wired.com/2017/03/intellipedia-wikipedia-spies-much/

Dulles, A., 2006. The Craft of Intelligence America’s Legendary Spy Master on the Fundamentals of Intelligence Gathering for a Free World First edition., The Lyons Press.

Eriksson, G., 2016. Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge, Edinburgh University Press.

Försvarsmakten, 2010. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente, Stockholm: Försvarsmakten.

Försvarsmakten, 2019. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/hogkvarteret/militara-underrattelse-och-sakerhetstjansten/

National Commission on Terrorist Attacks upon the United States, 2004. The 9/11 Commission Report: Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States, https://www.9-11commission.gov/report/911Report.pdf.

Shane, S., 2007. Logged In and Sharing Gossip, er, Intelligence. The New York Times. https://www.nytimes.com/2007/09/02/weekinreview/02shane.html

Weiner, T., 2008. Legacy of Ashes: The History of the CIA, Penguin Adult.