Tröskelförsvarets strategi och taktik – oklara skrivningar om militärt stöd

av Rolf Andersson, Anders Björnsson, Sven Hirdman och Lars-Gunnar Liljestrand

Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma operationer har nu publicerats. Doktrinen beskriver hur stridskrafter sätts samman och samverkar för att förebygga väpnat angrepp, snabbt möta ett väpnat angrepp och därefter genomföra försvarsoperationer under en konflikt.

Doktrinen skall ses som ett ”ramverk för hur den samlade effekten av våra stridskrafter bäst kan uppnås” och är fastställd av Överbefälhavaren.

Ytterst grundar sig doktrinen på politiska beslut om hur Sveriges försvar skall utformas och hur Sverige skall samverka militärt med andra stater vid kris och krig.

Man kan ha synpunkter på den överordnade, politiskt fastslagna inriktningen av försvaret, vilket vi också har redovisat tidigare. Men doktrinens författare har att följa direktiven och se till att de kan omsättas i militär strategi och taktik.

Förutsättningarna för doktrinen finns angivna dels i Försvarsberedningens slutrapport Värnkraft dels i ÖB:s Militärstrategiskt koncept (MSD 16).

Försvarets inriktning

I stora drag kan försvarspolitiken sammanfattas med att vi skall ha ett tröskelförsvar som skall avhålla från angrepp och, om detta inte håller, förbereda mottagande av militär hjälp från främst Nato och USA.

Om vi blir anfallna skall försvaret, så långt det är möjligt, slå tillbaka motståndaren och, om vi inte förmår kasta tillbaka angreppet, övergå i en defensiv försvarskamp där det ytterst gäller att undvika att de egna styrkorna slås ut och att vi sedan skall kunna ta emot militär hjälp utifrån.

Hur länge försvaret kan hålla ut är inte klart utsagt, men Försvarsberedningen talar om ett par månader, oklart dock om det under den tiden handlar om verkligt militärt försvar eller att klara beredskap under en kris. Bara under en del av de tre månaderna bedöms vi ha ett verksamt militärt försvar:

Under del av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det planeras för att riket är i krig och att krigshandlingar pågår på svenskt territorium med både perioder av högintensiva strider och perioder med något lägre stridsintensitet där stödet från andra kan ge effekt efter hand.

En central del av doktrinen är att vi skall kunna ta emot och ge militärt stöd om vi blir angripna eller om någon stat i vår närhet angrips.

Natos stöd intar en framskjuten plats i doktrinen:

I och med införandet av Doktrin för gemensamma operationer utvecklar vi vår operationskonst, fokuserar tydligare på nationellt försvar och tar ytterligare steg i utvecklingen att harmonisera den svenska doktrinen med Nato-doktrinen.

Tröskelförsvaret

I doktrinen beskrivs det militära försvaret först och främst som en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.

Tillsammans med övriga totalförsvaret utgör det militära försvaret först och främst en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige. Tröskeleffekten uppnås genom trovärdighet i krigföringsförmågan och förstärks vidare genom tillgänglighet av dugliga krigsförband och vårt nära samarbete med andra myndigheter, företag, stater och organisationer. Målsättningen är att tydliggöra att ett angrepp på Sverige medför orimliga kostnader för en angripare och därmed verka krigsavhållande.

Doktrinen tar inte särskilt upp svagheterna med ett tröskelförsvar som till sin huvuddel utgörs av flyg, flotta och missiler. Flera försvarsanalytiker, både i Sverige och utomlands, har pekat på den snabba utvecklingen av stormakternas fjärrverkande precisionsvapen som i ett inledande skede skulle kunna slå ut stora delar av både flyg och flotta.

Doktrinen tar upp ett trovärdigt scenario där en angripare från dag ett genomför ett överraskande anfall med bekämpning av basområden, elförsörjning och kommunikationsnoder samt annan kritisk civil och militär infrastruktur. Bekämpningen kan genomföras med långräckviddiga system som kryssningsrobotar, ballistiska robotar och attackflyg mot mål i hela Sverige, men också genom cyberattacker och sabotage.

Fjärrverkande precisionsvapen kräver att tröskelförsvaret måste utrustas med dyra missiler till skydd för baser. För Sveriges del är det Patriotmissiler för skydd av JAS-baser och extra korthållsluftvärn för att i sin tur skydda Patriotsystemen.

I vårt västra grannland har det förts en skarp debatt om hur de rekorddyra amerikanska F-35-planen kräver detta skydd. Man talar i Norge om att F-35 skall finnas på bara en eller två baser, vilket gör hela ”tröskeln” ytterst sårbar. I Sverige kanske JAS-planen kommer att spridas till fler baser, men det är riskabelt att bygga en försvarsdoktrin på en sådan struktur.

Doktrinen drar emellertid inga slutsatser av den här svagheten i konceptet med ”tröskeln”.

Territorialförsvar

Sverige är har ett förhållandevis stort territorium, och doktrinen varnar för att en angripare kan välja att slå till varsomhelst där man bedömer att vi är som svagast. ”Stridsfältet kommer till sin natur att vara förhållandevis glest. Vid ett angrepp kan viktiga områden i Sverige besättas, som en del av en större operation.”

Dock framkommer i doktrinen en optimistisk syn på våra möjligheter om vi blivit angripna:

Vi genomför uthålliga nationella gemensamma operationer i syfte att bestrida angriparens operativa kontroll. Genom strid på djupet förhindras angriparens styrketillväxt eller utbredning, samtidigt som vi kontinuerligt överväger resursförbrukningen. Striden förs så att vi inte förlorar vår egen möjlighet till nationell uthållighet, genom att säkerställa och skydda samhällsviktiga funktioner och Försvarsmaktens skyddsvärden.

Det är givetvis en riktig hållning. Vi skall försvara oss i alla lägen, men för detta försvar, med ”strid på djupet” kanske i områden där vi minst förväntat oss, krävs betydande markstyrkor placerade så att hela territoriet kan försvaras.

Idag har vi en och en halv fullt utrustad brigad, några bataljoner samt hemvärn. Först efter 2025 har vi tre i brigader.

Det ger ingen trovärdighet att i alla lägen och varhelst fienden slår till försvara hela territoriet.

Om vi inte kan slå tillbaka fienden och hjälpen utifrån inte kommer eller dröjer kan försvarsmakten gå förlorad, och doktrinen anger att då skall ändå genomföras ett ”organiserat fortsatt motstånd över tiden” för att ge politisk handlingsfrihet. Närmare vad detta motstånd består av anges inte annat än ”det fria kriget”.

Egna markstyrkor med möjlighet att sättas in över hela territoriet skulle ge en helt annan möjlighet. I doktrinen talar man också om betydelsen av sådana förband:

 En liten styrka som tidigt är på rätt plats kan många gånger uppnå mer än en större styrka som anländer sent.

Hjälp utifrån

En grundpelare i doktrinen är att vi skall få militärt stöd om vi blir anfallna. Men:

Sverige har inga garantier för stöd från annan part. Detta medför att utfallsrummet för hur en multinationell gemensam operation genomförs blir stort, något som försvårar förberedelsearbetet. Tänkbara partners kan ha andra förutsättningar för att hantera en konflikt än Sverige, till exempel juridiska förutsättningar, slutlägen och målsättningar samt nationella begränsningar.

I doktrinen ingår att Sverige både skall kunna ta emot och kunna ge militärt stöd i kris och krig.

I värdlandsavtalet med Nato anges båda möjligheterna. Samtidigt har regeringen slagit fast att avtalet inte ändrar den svenska alliansfriheten. En slutsats av det måste vara att vi inte skall upplåta svenskt territorium för angrepp på andra stater.

Detta är emellertid inte helt solklart uttryckt i doktrinen.  Man skriver till exempel: Att ge militärt stöd till en annan part ”kan också innebära att Sverige avdelar en del av svenskt territorium som operationsområde till den part som ges militärt stöd, både till lands, sjöss och i luften”. Tanken kan vara att ge möjlighet till annan part att bäst försvara Sverige, men den kan också läsas som att vårt territorium används offensivt mot andra.

På ett annat ställe heter det att vi tidigt kan dras in i en konflikt och upplåta vårt territorium om Sverige stödjer en annan part militärt:

En militär konflikt kan uppstå med kort militär förvarning, eller efter en längre tids eskalation. I båda situationerna kan vi ge och ta emot militärt stöd till eller från annan part, vilket bidrar till ett större operativt djup. Om Sverige stödjer en annan part militärt kan Försvarsmakten tidigt komma att bli engagerade i en konflikt i närområdet. I ett sådant fall kommer vi tidigt att behöva säkerställa att våra försörjningslinjer för nationell försörjning är skyddade och öppna. Det är en förutsättning för att kunna ta emot militärt stöd från tredje part. I detta sammanhang aktualiseras även vår förmåga att tillhandahålla värdlandsstöd.

Avser man här en situation där Sverige tidigt, utan att självt vara angripet, stöder en annan part militärt mot ett tredje land?

Vidare framhålls att Sverige kan komma att upplåta del av territoriet för en utländsk militär part utan att vi blivit anfallna:

När Sverige har kommit överens med annan part att ge militärt stöd, kommer den militärstrategiska nivån att ge operativ chef i uppdrag att avdela de resurser eller förband som avtalats. Givande av militärt stöd kan även innebära att svenska resurser, tillfälligt i en koordinerad insats, understödjer en annan parts operation för att uppnå definierade effekter. Sverige kan också ge stöd i form av att Försvarsmakten avdelar delar av sitt operationsområde till annan part, exempelvis i form av ett basområde.

Avslutningsvis

Doktrinen borde tydligt inledningsvis slå fast att Sverige är alliansfritt och att vårt territorium inte får upplåtas till andra makter för angrepp på en tredje part.

Det framstår som än mer nödvändigt då doktrinen innehåller sliriga skrivningar som:

I tillämpningen av multinationella gemensamma operationer ligger tyngdpunkten på att möta en angripare bortom svenskt territorium.

Det åligger inte doktrinens författare att ifrågasätta den svenska försvarsdoktrinen med tröskelförsvar och utländsk militär hjälp. Det är en fråga för regering och riksdag. Det framgår dock av doktrinen att avsaknaden av ett verkligt territorialförsvar är en avgörande risk för vår säkerhet.

Oklara skrivningar, inte minst om på vilka grunder Sverige skall kunna ge militärt stöd, behöver redas ut av regering och riksdag för att inte ge omvärlden felaktiga föreställningar om Sveriges alliansfrihet. Även frågan om att ta emot militärt stöd behöver klargöras. Detta är angelägna frågor för en medborgerlig opinionsbildning här i landet.

Rolf Andersson är advokat och utgivare av alliansfriheten.se. Anders Björnsson är publicist och utgivare av alliansfriheten.se. Lars-Gunnar Liljestrand är pensionerad utvecklingsingenjör och utgivare av alliansfriheten.se. Sven Hirdman är ambassadör, ledamot av KKrVA samt tidigare statssekreterare.

General Pattons svenska spår

Bland det sista Patton gjorde var att besöka Sverige. BILDKÄLLA: US Army

En av andra världskrigets allra mest kända generaler var general George S. Patton. Av någon orsak har dock platsen i Uppsala till hans minne varit rätt okänd fram till nu.

Före general Patton inspekterade soldater i utkanten av Uppsala bodde han i Stockholm på Grand Hotel i rum 218 - detta berättade jag redan i min bok Tyskar och allierade i Sverige, i vilken det finns en intervju jag gjorde med en av de svenska officerare som var med. I min nya bok kan du även läsa om platsen i Uppsala som bär hans namn, samt se tidigare okända bilder från hans besök. Antalet sådana här sevärdheter framgår av bokens titel, 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Jag har alltså tack vare er, kära läsare, lyckats finna många fler sevärdheter än vad jag kunde drömma om när jag skrev mina tidigare böcker om Sverige 1939-45.

Också tack vare flera av er har den nya boken fått en rejäl fart och sålt ovanligt bra de första veckorna, den är nu bland de mest säljande faktaböckerna hos flera bokförsäljare. Det är nog så att ni som skriver om boken på sociala medier är bland de viktigaste personerna för bokens öde. Jag tackar särskilt för den hjälpen, samt önskar alla läsare en frisk "hemester".

Att se det man vill se, eller det man bör se

Foto: Ulf Henricsson.

Jag sitter och skriver detta i sommarsolen på min balkong och såväl covid-19 som andra hot synes minst sagt avlägsna i den sköna sörmländska försommaren. Jag påminns dock om mänsklighetens oförmåga att reagera på hot eftersom jag just nu läser Jasenko Selimovic bok ”Sarajevo – Minnen från en belägring [1]”.

Den 8 juni skrev Bo Hugemark om vår bristande förmåga att reagera på hot och vidta beredskapshöjningar. En alldeles utmärkt artikel för de som förstår frågan men alltför många viftar bort problemet med  att ”han företräder ett särintresse”. Förhoppningsvis har pandemins utbrott övertygat många att vi inte är så bra på att förutse hur världen utvecklas. På det finns många historiska exempel. Att sitta här på balkongen och skriva om detta blir kanske inte så övertygande utan jag låter Jasenko Selimovic som själv upplevt detta i Sarajevo beskriva hur man tänkte [2].

”…Varför gjorde vi så? Vi hade ju sett dussintals krigsfilmer där människor inte förstod att kriget var på väg. Vi hade läst Remargue, Hemingway, Levi, Zilahy, Kertèsz, hur kunde vi luras in i samma misstag som de beskrev?

Det enkla svaret är att vi trodde att Bosnien var ett undantag. Landet var blandat, sammansatt av många religioner och nationaliteter. Ett krig i Bosnien skulle inte stå mellan två eller tre etniska grupper, utan mellan familjer som själva var blandade, närmaste vänner, släktingar. Vem skulle vilja det?

Inte ens när samma serbiska armé i jugoslaviska uniformer som begått massakrerna i Vokuvar och Dubrovnik ställde upp hundratals artilleripjäser i bergen runt Sarajevo ville vi tro att kriget var förestående. ” Det är bara militärövningar!” sade vi. ”Arméns kommando” sade det. Det är vårt lands armé, våra söner, vem skulle de skjuta på? På sina föräldrar nere i staden?”

Arkan och hans paramilitärer från Serbien fångades på bild i östra Bosnien när han intervjuades på stadens torg med en luftvärnskanon bakom sig, men vi trodde fortfarande att det var enskilda incidenter. Kriget var de andra.

Vi lyckades, på gränsen till det absurda. När de två kvinnor som kommer att bli ihågkomna som krigets första offer, Suada Dilberovic och Olga Sucic sköts ihjäl i april 1992 , så nära mig att jag hörde skotten, såg vi det fortfarande som något för ordningsmakten att ta itu med.

”Polisen tar de här kriminella galningarna snart, vi äter hemma så återvänder vi till fredsdemonstrationen sedan”, sade min flickvän Amira. Det gjorde vi inte. Istället hade vi så mycket sex den kvällen att soffan i vardagsrummet gick sönder.

Naturligtvis var vi inte oförmögna att inse vad som pågick, man kunde till och med läsa om det i tidningen. Men vi ansträngde oss för att inte ta in det. Tanken att kriget kan hända dig kräver för mycket, förpliktigar till saker du inte orkar med. Om vi på riktigt hade trott att kriget kunde hända oss och att armén inte kunde försvara oss mer än en vecka, då skulle vi vara tvungna att säga upp oss på våra jobb, sälja våra hus, rycka upp barnen från deras skolor, lämna vänner och den dagliga lunken och flytta till ett annat land, vem vill göra det? Då bedrog vi oss hellre, hörde det vi ville höra, utvecklade en selektiv hörsel.

Förnekelsen hade dock även en annan, mycket viktigare orsak. Vi gjorde det därför att det är mänskligt.  Detta självbedrägeri är en förutsättning för mental överlevnad. Vägran att acceptera att kriget skall bli en del av en är ett villkor för att kunna leva med sig själv. För det är ohyggligt svårt på ett existentiellt plan att erkänna för sig själv att man skulle vara kapabel att döda okända pojkar eller skjuta granater på huset som ens föräldrar bor i. Därför låter vi bli att tänka den tanken.

Missförstå inte. Alla kan föreställa sig att bli anfallna. Övergrepp, våldtäkter, skjutningar och till och med mord ryms i vår tankevärld. Men krig är något annat. För krig krävs det ett svar. Att du själv hatar och skjuter tillbaka, att du vill döda människor du inte vet något om . Det är det vi inte kan föreställa oss. Krigets mest ohyggliga tanke är inte att ens son kan bli skjuten eller ens dotter våldtagen. Krigets mest ohyggliga tanke är att ens son skall tända eld på gråtande tjejer som han tvingat dansa nakna på bordet framför honom. Tanken att ens dotter skall skära huvudet från kroppen på ett barn. Att du själv skall vilja en okänd pojkes död så mycket att du är beredd att skjuta honom så fort han kommer in genom dörren. Man kan inte vänja sig vid en sådan tanke. Det är svårt att leva med den.

Därför spelar det liten roll vad som rapporteras i medierna eller händer runt omkring oss.  Lögnen om fred, om att det kan inte hända här, upprätthålls av oss själva. Det är därför vi kan upprepa samma misstag om och om igen Det är därför att vi är mänskliga”.

Är vi svenskar också ett undantag – eller är vi omänskliga?

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

[1] Albert Bonniers förlag ISBN 978-91-0-015391-5
[2] Texten återges med tillstånd av författaren och förlaget.

Försvarets flygplan ska frakta ambulanser med covidpatienter

Äntligen igen efter Backabranden i Göteborg 1998 så kan nu tillfället att transportera patienter i en ambulans i en TP84 (Se Göteborgsposten i veckan). I samband med backabranden så transporterades två st ambulanser med skadade patienter till Bergen i Norge och när de kom fram så var ambulansernas batterier så urladdade så att de inte kunde starta. Ett stort och framgångsrikt arbete påbörjades då med regionen och slutligen fick man fram ambulanser som kunde transporteras i TP84. Samtidigt initierades arbeten med att kunna transportera en ECMO-ambulans och en HIT-ambulans från vardera karolinska sjukhuset och Linköpings universitetssjukhus. Vad gällande Ecmo-ambulansen så transporterades patienter i den i TP84 ett flertal gånger med framgångsrikt resultat intill dess att det i enlighet med lagar och förordningar man fann att Försvarsmakten skulle debitera full kostnadstäckning. Detta var oberoende om besättningen hade nytta av träning i att transportera denna last eller ej.  Efter detta beslut avseende full kostnadstäckning har inte några transporter med ECMO-ambulans genomförts med TP84 pga kostnaden. Detta vilket är riktigt konstigt då antalet patienter i behov av denna vård fortsatt är på en stadigvarande nivå och med antalet vårdplatser i Europa är starkt begränsade som ger upphov till transporter till aktuell ledig vårdplats.
Motsvarande nu när ett nytt"gammalt" koncept har fått en pånyttfödelse så är förhoppningen att det används så att patienter som insjuknat i covid-19 får adekvat sjukvård. Det TP84 i detta fall kan göra är att frigöra vårdplatser på en plats där vårdbehovet är stort genom ochh transportera patienter till andra sjukhus.
Fortsättningen på detta transportbehov är att använda TP84 med TMTM som med sina två utrymmen medgör upp till fyra vårdplatser för IVA-patienter. Detta dock endast att ett BOA på materielen arbetas fram. Med detta BOA kan fortsättningen vara att man kan transportera två till fyra IVA (Covid-19) patienter samtidigt för att frigöra vårdplatser på en hårt belastad plats. Denna förmåga att transportera patienter i TP84 är en viktig förmåga i samtliga nivåer av hot från främmande makt. Från en ren fredssituation vid ett skadeutfall i Sverige eller en repatriering av en svensk soldat från ett internationellt insatsområde till att vara en resurs vid ett skymningsläge eller krig. Att använda denna resurs som tränas till att vara tillgänglig för skarpa uppdrag måste vara det bästa för att kunna stödja samhället på daglig basis samtidigt som besättningarna kan upprätthålla kompetens för dessa transporter.

Må det bli fler uppgifter av detta slag åt transportflyget.
 

SWENEX 20 som ett sätt att visa upp marinen – lyckades det?

Foto: Task group 31 (ur 3. och 4.sjöstridsflottiljerna) tillsammans med fregatten HNoMS Otto Sverdrup och tankern FGS Rhön under SWENEX 20. Foto: Försvarsmakten.

I ett blogginlägg här på Försvar & säkerhet den 25 maj gjorde ledamoten Mats Olofsson ett nedslag i kunskapen om påverkansoperationer. Han kom till slutsatsen att vi formligen bombarderas med budskap som har till syfte att få oss att göra olika val, konsumera eller agera på det ena eller andra sättet. Även Försvarsmakten arbetar genom sin strategiska kommunikation med att påverka allmänheten samt både vänligt och fientligt inställda beslutsfattare. Nedan görs ett försök att beskriva hur en strategisk kommunikation kan genomföras genom att använda vårens marinövning SWENEX 20 som exempel.

På grund av rådande coronapandemi beslutade ÖB att flytta fram försvarsmaktsövningen Aurora 20. De relevanta grunderna var att inte störa ett redan påfrestat samhälle och fokusera resurser mot att stödja civila myndigheter i behov av transporter, sjukvårdsmateriel och personal. Vid de grundutbildande förbanden skulle istället mindre lokala övningar genomföras med huvudsyftet att göra rekryterna krigsplaceringsbara. Så skedde också i marinen, men man gick även en annan väg genom att använda sina stående förband och många av de planerade Auroramomenten i en egen övning, SWENEX 20. Argumenten för att genomföra en marinövning i nästan samma omfång och komplexitet som vad som var tänkt under Aurora 20 var att pandemin har skapat större osäkerhet och oförutsägbarhet i världen. Marinen måste snabbt kunna hantera det oväntade och för att klara av sitt uppdrag måste den öva. Ergo: marinen utnyttjar planerad verksamhet och redan avdelade resurser för att genomföra SWENEX 20. Rent militärt är det rätt att öva så mycket som det går, men vilka signaler var det som egentligen sändes av att genomföra övningen och hur gick det?

Innan vi går in på övningen i sig så vill jag göra några reflektioner kring påverkansoperationer och strategisk kommunikation i allmänhet. Att det finns stor kraft i att sända signaler blir vi mer och mer medvetna om, trots att människan sedan urminnes tider har använt normer, propaganda och sockrade erbjudanden för att föra fram sitt budskap. Några exempel är att skolan inte bara lär oss att tänka fritt utan även rätt, att Sun-Tzu byggde all krigföring på vilseledning och att media ibland gör hönor av fjädrar. Gemensamt för dessa avsändare är att de använder ett annat fält än det rent fysiska för att förklara, förstärka, förenkla eller möjligen förvanska verkligheten.

Även i staten finns det andra metoder än skolan för att påverka. Ett aktuellt exempel är de dagliga coronauppdateringarna från Folkhälsomyndigheten. Genom dessa presskonferenser försöker staten ge sin bild av den pågående smittspridningen. Avsikten är att informera medborgarna och få oss att agera på ett visst sätt, men kanske framför allt att motverka spridning av desinformation. I coronakrisens svallvågor förs diskussioner om att återinrätta en styrelse för psykologiskt försvar med samma syfte, som Mats Olofsson nämner.

I samma anda har Försvarsmakten sedan några år tillbaka lagt mer vikt på det som kallas militärstrategisk kommunikation. Kortfattat innebär det en ökad vikt på samordning av budskap och att ord och handling ska hänga ihop. Vi ska säga det vi gör och göra det vi säger. På så sätt uppfattas man som mer trovärdig i egna och andras ögon. Ett exempel är de återkommande rekryteringskampanjerna, vilka syftar till att ge en bild av en modern, ungdomlig, jämställd och framåtriktad myndighet. Budskapen backas upp genom handling bland annat av att chefer på alla nivåer uppmanar sin personal att vara korrekt, artig och respektfull. Vi vet om att vi har ett särskilt uppdrag som kräver mycket av oss och dessutom är vi beredda att axla ansvaret, tycks vi vilja säga. Ett annat exempel är hur flottans personal är klädd när politiker kommer på besök. Förr i tiden bar vi finuniformen, numera är det sjöstridsdräkt som gäller. Vapenslaget består inte längre av cocktailofficerare eller av gubbar med slips, kanske budskapet kan tänkas vara. Vi klär oss för att understryka att omvärldsläget försämrats och att det är mer allvar nu. Ett tredje exempel är när vi kommunicerar att Sveriges militära förmåga växer trots att de flesta av oss anser att Försvarsmakten i grunden är fortsatt gravt underfinansierad. Anledningen till dessa kanske motsägelsefulla budskap är att vi de senaste fem åren fått tillskott till framför allt ökad övningsverksamhet, men det stora behovet av underhåll och nyanskaffning puffas framför oss. Om vi inte kommunicerade att förmågan ökar trots de ekonomiska tillskotten skulle många frågor ställas från politiskt håll.

Låt oss återgå till SWENEX. Huvudbudskapen inför övningen var att Försvarsmakten har förmåga att upprätthålla beredskap i syfte att skapa trygghet i landet och stabiliteten i närområdet även under påfrestningar, som nu under spridningen av coronavirus. Dessutom är SWENEX en nationell övning där försvaret av det egna territoriet och våra svenska intressen står i fokus. Övningen syftar till att vidmakthålla och utveckla förbandens förmåga till väpnad strid. Dessutom är de marina enheterna ständigt insatsberedda. Tillsammans med andra stridskrafter och myndigheter bidrar marinen till att skapa stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet.

Den effekt som marinen ville att kommunikationen skulle uppnå var ökat förtroende för Försvarsmaktens och marinens förmåga samt bred medial spridning med positiv tonalitet och hög budskapsförståelse.

Några övningsmoment lyftes särskilt i den egna kommunikationen för att stödja huvudbudskapen. Några av dessa var mobilisering av Amfibieregementet, samordnad sjömålstrid tillsammans med flygvapnet, sjöfartsskydd på västkusten och försörjning av kvalificerade vapen (robotar/torpeder) till stridsfartygen. Ett viktigt underliggande budskap var att övningen anpassades för att inte belasta den civila sjukvården och minimera smittspridningen.

Genomförandet av en större övning mitt under en samhällelig kris skapar reaktioner. Reaktioner som är starkare än vad militära övningar brukar leda till. Vissa, varav några inom marinen, tycker att det var oförsiktigt att genomföra SWENEX 20. Även om det militärepidemiologiska minnet är ganska kort, skulle man kunna dra parallellen till 1918-års rekrytkull och dess delaktighet i spridningen av den spanska sjukan över Sverige. Bara i Östersund ligger hundratals av dessa rekryter från hela landet begravda. Så här en månad efter SWENEX borde ett eventuellt bidrag till utbredningen av coronaviruset ha märkts, men vad hade hänt om det var vår marina övning som hade satt igång smittspridningen i det relativt sett lindrigt drabbade Blekinge? Sannolikt hade det påverkat anseendet rejält.

Betydligt mer positivt är att marinen visade att den snabbt kunde ställa om. Marinens eget planeringsmaskineri gick igång med full kraft så snart som beslutet om att genomföra övningen var fattat. Cheferna för de övade förbanden fick själva fatta beslut om de åtgärder som skulle vidtas för att minimera riskerna för smittspridning. Exempelvis undveks i möjligaste mån blandning av personal från olika landsändar i staber och besättningar. Dessutom leddes inte sjöstyrkorna från de trånga korvetterna utan istället från de mer spatiösa stödfartygen.

Andra tyckte att det var slöseri med resurser att genomföra övningen. Förmodligen gäller denna ståndpunkt främst de som även vanligtvis inte ser nödvändigheten av ett försvar, men alla de miljoner kronor som lades på ammunition, drivmedel och lönetillägg under övningen sticker vissa i ögonen.

Det internationella deltagandet i SWENEX 20 bestod endast av en norsk fregatt med ett tyskt bunkerfartyg vilka vid tillfället ingick i Natos stående marina styrka SNMG1. Den norska fregatten integrerades i styrkan och tillsammans genomförde ytstridsfartygen ett flertal både svåra och komplexa övningsmoment. Dessutom fanns ett övergripande intresse från Nato som verkade handla om vår förmåga att öva även under press. Även örlogsfartyg från andra flottor följde under stundom övningen.

En verksamhet kan som synes ha många betraktare och i den ovanstående uppräkningen ingår bara några utrerade exempel. Oavsett om dessa bedömare uppfattade oförsiktighet, slöseri med resurser eller förhoppningsvis snabbhet, beslutsamhet och disciplin, är observationen mer beroende av förutfattade meningar än på vad som egentligen hände. Som nämnts finns en tydlig inriktning för Försvarsmaktens strategiska kommunikation. Under SWENEX 20 försökte chefer och kommunikatörer profilera marinen i samma anda.

Hur gick det då för marinen? Lyckades man använda SWENEX 20 för att visa sin snabbhet, beslutsamhet och disciplin eller var det snarare oförsiktighet och slösaktighet som uppfattades? Efter varje större övning gör Försvarsmakten en analys av hur budskapen spritts och hur väl de tagits emot. Svaret blev att medieinnehållet om SWENEX hade en räckvidd på nästan fem miljoner potentiella mottagare. Så många hade alltså möjlighet att nås av rapporteringen. De budskap marinen försökte sända återberättades i hög grad av media vilket är ett annat mått på kvalitet. Rapporteringen kring SWENEX var också dominerande positiv (82%).

Påverkade övningen allmänhetens och omvärldens syn på Försvarsmakten och marinen och då särskilt vår förmåga att lösa vår huvuduppgift, att försvara Sverige i krig? Att påverka människors attityder och värderingar är något som tar lång tid. Det är ett ständigt pågående och enträget arbete. SWENEX 20 var en framgång för marinen när det gällde att framföra sina budskap, men jobbet med att kommunicera måste hela tiden fortgå.

Författaren är kommendör, chef för 3 sjöstridsflottiljen och ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet.

Kampen om Bastionen

Reflektion

Den 04MAJ2020 meddelade den amerikanska marinen att tre jagare ur klassen Arleigh Burke samt ett understödsfartyg och en brittisk fregatt hade påbörjat maritim övningsverksamhet i Barents hav, därutöver förefaller även en atomubåt deltagit i övningen. Detta utgjorde det första tillfället sedan mitten av 1980-talet dylik övningsverksamhet genomförts av USA i det aktuella området. Enligt den amerikanska marinen hade de meddelat det ryska försvarsministeriet den 01MAJ2020 om den kommande övningsverksamheten.1 Den 08MAJ2020 meddelade den amerikanska marinen att den maritima styrkan hade lämnat Barents hav efter 7 dygns övningsverksamhet. Enligt den amerikanska marinen utgör de tre amerikanska jagarna en del i NATO integrerade luftförsvarsstruktur samt sjösäkerhet i Afrika och Europa.2

Måndagen den 01JUN2020 meddelade den ryska generalstaben att de ansåg den genomförda amerikanska övningen i Barents hav som en provokativ handling, trots USA hade meddelat att dess örlogsfartyg skulle öva i Barents hav om än med kort varsel. Enligt Ryssland utgjorde den maritima styrkan från USA ryggraden i dess maritima antimissilförsvars komponent i Europa. Enligt den ryska generalstaben skulle även den ryska norra marinens agerande förhindrat incidenter men även påvisat en vilja att försvara Rysslands intressen i Arktis.3

Den 05JUN2020 meddelade det ryska nationella försvarscentrumet, jmf med den svenska insatsstaben, att en fransk fregatt hade påbörjat övningsverksamhet i Barents hav. Den ryska norra marinen hade även börjat följa den franska fregattens rörelser med olika förmågor.4 Den 08 respektive 09JUN2020 meddelades även att den ryska norra marinen skulle genomföra övningsverksamhet, där undertonen förefaller varit maa. den franska fregattens verksamhet i Barents hav.5 Huruvida den franska fregatten fortfarande är kvar i Barents hav, vid skrivande stund, är oklart.

Vad gör då denna övningsverksamhet intressant? För det första vad avser den gemensamma amerikanska och brittiska verksamheten, får det ses som möjligt att det utgjorde en del i den Amerikanska 2. flottans verksamhet. Då denna flotta har ansvaret för, dels Atlanten, dels Arktis.6 För det andra är det synnerligen intressant att denna övningsverksamhet samt den franska fregattens verksamhet förefaller genomförts mitt i det som traditionellt benämns "bastion området". Det vill säga en del av det område där huvuddelen av den ryska maritima nukleära andraslagsförmågan skall verka i händelse av en väpnad konflikt, men även verkar nu i fredstid inom ramen för s.k. strategiska avskräckningspatruller.7 För det tredje är det även synnerligen intressant att övningsverksamheten genomförs i ett område som bedöms kunna utgöra en s.k. sekundär konflikt yta, vid en s.k. horisontal eskalation, det vill säga att i händelse av att ett NATO land hamnar i en väpnad konflikt med Ryssland i ett annat geografiskt område.8 Det vill säga, länderna på Nordkalotten riskerar att bli indragen i en väpnad konflikt även om konflikten inleds långt ifrån de länderna. Med anledning av att den ryska maritima andraslagsförmågan i huvudsak är baserad där.9

För det fjärde är det intressant att notera de amerikanska flygningarna med strategiska flygplan över Barents Hav samt Norska havet under 2019-20. Där det kanske mest intressanta är användandet av B-2 bombflygplan, vilket förefaller genomfört sin första flygning över Norska havet under hösten 2019 och sin andra under mars 2020 och sin tredje i juni 2020. Därtill flygningar med B-52 över Barents hav under 2019-20 samt B-1 bombflygplan över Svenskt och Norskt luftrum under 2020.10 Sammantaget får det ses som en ökning av s.k. strategisk signalering med hjälp av luftfarkoster med möjlighet att bära kärnvapen över och i direkt anslutning till Barents hav. För det femte är det intressant att notera, vilket tidigare belysts på bloggen, ökningen av NATO markförband i Norge, dels under hela året, dels under vinterhalvåret.11 Men även vad som förefaller vara amerikanska specialförbandsenheter som höjer sin förmåga att verka på nordkalotten minst under vinterhalvåret.12

För det sjätte, bör det beaktas att USA troligtvis i en nära framtid kommer genomföra s.k. freedom of navigation operation längs med den s.k. Nordostpassagen, vilket ansågs vara en möjlighet redan under inledningen av 2019.13 Vilket troligtvis kommer skapa en kraftig rysk motreaktion. Därutöver förefaller de ryska och norska relationerna kring Svalbard bli mer och mer infekterade.14

Avslutningsvis, de senaste årens händelseutvecklingar i och kring Nordkalotten men även agerande inom det s.k. bastion området av, dels Ryssland, dels Västliga länder bör särskilt beaktas framförallt ur perspektivet med den stora risken för s.k. horisontal eskalation. Det vill säga, inträffar en väpnad konflikt mellan Ryssland och ett NATO land får det ses som sannolikt att Finland, Norge och Sverige kommer bli indragen i den maa. dess geografiska placering. Således de senaste årens ageranden och utvecklingar, skulle kunna sammanfattas med att det nu pågår en kamp kring det s.k. bastion området mellan Ryssland och ett flertal Västliga länder.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning


Aftonbladet 1 (Svenska)
Forsvarsdepartementet 1 (Norska)
Norsk rikskringkasting 1 (Norska)
RAND 1 (Engelska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5 (Engelska)
The Economist 1 (Engelska)
The Independent Barents Observer 1, 2 (Engelska)
The Telegraph 1 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)
U.S. Naval Institute 1 (Engelska)
U.S. Navy 1, 2 (Engelska)

Slutnoter

1 U.S. Navy. U.S., U.K. Ships Operate in the Barents Sea. 2020. https://www.c6f.navy.mil/Press-Room/News/Article/2174342/us-uk-ships-operate-in-the-barents-sea/ (Hämtad 2020-06-27)

The Economist. NATO is facing up to Russia in the Arctic Circle. 2020. https://www.economist.com/europe/2020/05/14/nato-is-facing-up-to-russia-in-the-arctic-circle (Hämtad 2020-06-27)

2 U.S. Navy. U.S. and British Ships depart Barents Sea, Continue Arctic Operations. 2020. https://www.navy.mil/submit/display.asp?story_id=112907 (Hämtad 2020-06-27)

3 TASS. Russia’s General Staff views NATO drills in Barents Sea as provocation. 2020. https://tass.com/defense/1162651 (Hämtad 2020-06-27)

4 TASS. Russian Northern Fleet tracking French guided missile frigate Aquitaine in Barents Sea. 2020. https://tass.com/defense/1164691 (Hämtad 2020-06-27)

5 TASS. Russian Navy to hold Arctic drills as French frigate enters Barents Sea. 2020. https://tass.com/defense/1165541 (Hämtad 2020-06-27)

TASS. Russian Northern Fleet warships kick off anti-submarine warfare drills in Barents Sea. 2020. https://tass.com/defense/1165753 (Hämtad 2020-06-27)

TASS. Russian Navy missile cruiser to strike enemy surface ships in Arctic drills. 2020. https://tass.com/defense/1165863 (Hämtad 2020-06-27)

6 U.S. Naval Institute. LaGrone, Sam. U.S. Fleet Created to Counter Russian Subs Now Fully Operational. 2019. https://news.usni.org/2019/12/31/u-s-fleet-created-to-counter-russian-subs-now-fully-operational (Hämtad 2020-06-27)

7 Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20-21.

The Economist. NATO is facing up to Russia in the Arctic Circle. 2020. https://www.economist.com/europe/2020/05/14/nato-is-facing-up-to-russia-in-the-arctic-circle (Hämtad 2020-06-27)

8 Black, James. et al. Enhancing deterrence and defence on NATO’s northern flankAllied perspectives on strategic options for Norway. Santa Monica: RAND Corporation, 2020, s. 8-9.

9 Russian strategic nuclear forces. Strategic fleet. 2020. http://russianforces.org/navy/ (Hämtad 2020-06-27)

Oxenstierna, Susanne. Westerlund, Fredrik (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 33.

10 The Independent Barents Observer. Geopolitics is changing as B-2 again flies Arctic mission together with Norwegian F-35. 2020. https://thebarentsobserver.com/en/security/2020/06/arctic-geopolitics-changing-b-2s-again-flies-high-north-mission-together-norwegian (Hämtad 2020-06-27)

11 Reuters. More U.S. Marines to train in Norway, closer to Russia. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/more-us-marines-to-train-in-norway-closer-to-russia-idUSKBN1L017F (Hämtad 2020-06-27)

The Telegraph. Malnick, Edward. UK sending 800 troops to Arctic in warning shot to Russia. 2018. https://www.telegraph.co.uk/politics/2018/09/29/uk-sending-800-troops-arctic-warning-shot-russia/ (Hämtad 2020-06-27)

12 Aftonbladet. Stawreberg, Anna-Maria. Amerikanska elitförbandet lär sig slåss i Sverige. 2020. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/K3mzJ6/amerikanska-elitforbandet-lar-sig-slass-i-sverige (Hämtad 2020-06-27)

13 U.S. Naval Institute. Pincus, Rebecca. Rushing Navy Ships into the Arctic for a FONOP is Dangerous. 2019. https://www.usni.org/magazines/proceedings/2019/january/rushing-navy-ships-arctic-fonop-dangerous (Hämtad 2020-06-27)

The Economist. NATO is facing up to Russia in the Arctic Circle. 2020. https://www.economist.com/europe/2020/05/14/nato-is-facing-up-to-russia-in-the-arctic-circle (Hämtad 2020-06-27)

14 The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Kommersant: Russia lists Norway’s Svalbard policy as potential risk of war. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/10/kommersant-russia-lists-norways-svalbard-policy-potential-risk-war (Hämtad 2020-06-27)

Norsk rikskringkasting. Jentoft, Morten. Russland stiller krav til Norge om Svalbard. 2020. https://www.nrk.no/urix/russland-vil-ha-konsultasjoner-om-svalbard-1.14889696 (Hämtad 2020-06-27)

Reuters. Adomaitis, Nerijus. Balmforth, Tom. Russia protests after Norway detains trawler near Svalbard. 2020. https://www.reuters.com/article/us-russia-norway-vessel/russia-protests-after-norway-detains-trawler-near-svalbard-idUSKBN21Z2PL (Hämtad 2020-06-27)

Kalla kriget version 2.0 är här – ”neutralitet” blir en meningslös term

Omvärldsläget motiverar satsningarna på ett robust totalförsvar – NU! Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

Sedan Corona-viruset drabbade världen har förutsättningarna för de internationella förbindelserna förändrats. Det har blivit svårare för de små staterna att slippa dras in i motsättningar mellan stormakterna.

Ett kvartal, som skakade alla länder och fördjupade motsättningarna

Corona-viruset har nu drabbat nästan alla länder i världen. 400 000 människor har omkommit.

USA har drabbats hårt av Corona-krisen, så hårt att ekonomin stagnerat, BNP sjunker och arbetslösheten på 13,5 procent är i nivå med förhållandena på 1930-talet. Missnöje med utvecklingen har utlöst raskravaller och ledningskris.

Kina har på samma sätt drabbats av ett avbrott i BNP-tillväxten och en arbetslöshet, som är särskilt allvarlig för den del av de hundratals miljoner migrerande arbetare som måste söka sig tillbaka till sina fattiga hemtrakter, eftersom de inte har tillstånd att vistas i städerna utan arbete.

USA:s president beskyller Kina för att ha slarvat med information om pandemin och därmed bidragit till dess spridning. Det har mera än något annat förgiftat förbindelserna mellan stormakterna.

Kalla kriget tillbaka?

Utrikesminister Mike Pompeo håller ett tal som i Kina har kommit att kallas hans ”hata-Kina-tal”. Propagandan går på högvarv på båda håll.

Kinas försvarsbudget kungörs och skall växa med 6,6 procent, som blir den enda större ökningen av budgetanslagen för det kommande året. Donald Trump hotar å sin sida med nya exotiska vapen, som skall balansera tillväxten av Kinas militära förmåga – dock utan att precisera vilket slags vapen det kan vara tal om. Just nu stiger temperaturen i motsättningarna på flera håll, där USA och Kina har motsatta intressen. USA försöker skapa en anti-kinesisk front med Australien, Indien, Japan och Sydkorea. Kina och Indien har trappat upp en gränskonflikt i Himalaya-massivet. USA uttalar stöd för Indien. I Sydkinesiska havet uppstår incidenter, när Kina övar landstigningsoperationer ”som en varning till eventuella separatister” (på Taiwan) och demonstrerar marin styrka i Taiwansundet samt kring öar, som hävdas av Japan.  (För detaljer, se min artikel i nummer 2 av Akademiens tidskrift).[1]

Världshandeln försvåras

Corona-krisen drabbade världshandeln hårt och överallt. USA agerande är inte till hjälp för att få igång den igen. Redan innan Corona-krisen började hade världshandeln försvårats av USA:s sanktioner mot andra länder i strid med WTO-stadgan och angrepp på världshandelsorganisationen, som anklagades för att agera i strid med USA:s intressen. Generaldirektören för WTO kungör nu att han avgår. USA vill inte tillsätta någon efterträdare utan att organisationen förändras, men den amerikanska administrationen kan inte heller enas om att börja förhandlingar med övriga parter, framför allt EU, om hur det skall gå till. Organisationen går mot en kris. Kina inbjuder EU att gå samman med Kina för att utarbeta en lösning. EU har inte svarat.

Världens ledare vet inte hur de skall mötas

USA:s president skulle stå värd för ett sedvanligt möte under våren med ledarna för länderna i den så kallade G7-gruppen[2], men detta försenades av viruset – ledarna fick inte utsättas för smittorisk. Plötsligt kom Donald Trump i alla fall med en inbjudan att mötas personligen. Det avböjdes av Tysklands kansler Angela Merkel med hänvisning till smittorisken, varefter Trump kallade gruppen för ”outdated” och twittrade om att utöka den med Australien, Indien, Ryssland, och Sydkorea. Reaktionerna blev försiktiga i Indien och Sydkorea, och från Storbritannien föreslogs i ett uttalande att man i stället borde utlämna Ryssland och kalla gruppen för D10 (Democratic 10) samt fokusera på Kinas telekomföretag Huawei och de problem som skapas i samband med införande av G5-kommunikation. Kina har protesterat mot dessa tankar i både uttalanden och media. Det är ovisst om det blir något möte alls. Om det blir av lär det se ut som ett möte för att motverka Kinas expansion.

”End of Diplomacy”och ”Decoupling”

Mike Pompeo´s tidigare nämnda Kina-tal grundades på en 20-sidig rapport om vad som är fel med Kina och dess ambition att vilja ersätta USA i rollen som världens ledare. Rapporten innehåller också planer på en rad åtgärder i form av lagar och sanktioner, som USA bör införa för att försvaga Kinas inflytande, särskilt ifråga om handel med elektroniska och andra högteknologiska varor. Flera av dem är nu på väg att genomföras. Kina utlovar motåtgärder. I USA talas det om ”End of Diplomacy” och i Kina om att ett hybridkrig redan pågår. Det sägs att USA och Kina har kommit fram till ett så kallat Thukydides-moment, d v s att en utveckling i riktning mot ett krig snart inte längre kan stoppas.

Å andra sidan talar både kinesiska ledare och media om vilka skador det skulle innebära för världen om USA och Kina verkligen skulle sluta att handla med varandra. Varningar för de negativa effekterna av en ”Decoupling” är högljudda på båda sidor, och fortfarande förs ”kriget” mestadels på hotelse- och propagandanivå. Visserligen förkommer kännbara åtgärder, såsom påbörjande av hemtagning av hundratusentals kinesiska studenter från universitet i USA och Australien, men (ännu) inte verkligt kännbara antydda åtgärder, såsom valutamanipulationer

Slut på förtroendeskapande avtal och början till kapprustning

Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om avskaffande av kärnvapenbärande medeldistansrobotar sades upp av USA 2019, och Donald Trump har i maj förklarat att han inte heller har för avsikt att förlänga avtalet om begränsning av strategiska kärnvapen, det så kallade START-avtalet, som löper ut hösten 2021. Han har också i maj 2020 förklarat att USA kommer att avträda från det internationella så kallade Open Skies-avtalet. Det är ett förtroendeskapande avtal, som medger kontroll från luften av att nedrustningsavtal följs och att det inte sker militär uppbyggnad i hemlighet. Det har främst sin betydelse i Europa och mellan USA och Ryssland. Därmed förlorar det sista av de stora avtal som skapade förtroende mellan stormakterna efter Sovjetunionens upplösning sin betydelse.

Trump säger att USA skall återuppta provsprängning av kärnvapen och förstärka USA:s kärnvapenarsenal. Han säger också att USA kan börja förhandla om kärnvapenbegränsningar och andra avtal om rustnings- och vapenbegränsningar, men bara om också Kina deltar. Kina förklarar för sin del att man inte har något intresse att delta i sådana förhandlingar och att man i stället ämnar öka sitt innehav av kärnvapenstridsspetsar till 1000.

Europa i kläm

Under det senaste kvartalet har världen blivit betydligt mera komplicerad för EUs medlemsländer. Kina och USA framstår som motståndare i en ny version av kallt krig. Ryssland står tydligt, men inte oreserverat, på Kinas sida. USA utgår från att EU skall följa USA:s politik, men EU vill inte vara en del av någon allians mot Kina och står i handelsfrågor ofta närmare Kina än USA. EU, särskilt Tyskland, har alltför stora ekonomiska intressen i Kina för att vilja ha någon konfrontation om ekonomiska frågor. Kina fortsätter att locka EU att bli en allierad i ansträngningar att bevara frihandeln i världen mot USA:s angrepp, men Kina talar samtidigt nedsättande om EU:s grundvärderingar och politiska system.

Särskilt just nu, när EU:s egna problem med medlemsländer som Ungern ifrågasätter den gemensamma värdegrunden är det viktigt att bevara sammanhållningen och att värja sig mot Kinas ambitioner att påtvinga andra länder sina värderingar. Det blir viktigare att inte hamna i något slag av ”Kina-läger”. Att Ungern och tio andra EU-länder också är medlemmar av den så kallade 17+1-gruppen av länder tillsammans med Kina försvårar både sammanhållningen och kommissionens försök att skapa en ”robust” Kina-politik. I stort sett får därför varje land värja sig själv mot påtryckningar.

I militära frågor har EU inte mycket betydelse, och NATO sysslar inte med försörjningsfrågor och blir därmed av ringa betydelse under ett hybridkrig av den typ som Kina säger sig redan befinna sig i förhållande till USA. En mera allvarlig konfrontation mellan USA och Kina lär kunna medföra stora svängningar på världsmarknaden och plötsliga bristsituationer ifråga om varor som är essentiella för folkförsörjningen. EU är alltför byråkratiskt organiserat för att vara till hjälp i plötsligt uppkommande bristsituationer.

Stormakter mera hänsynslösa mot småstaternas intressen

Stormakterna har på senare tid uppvisat flagranta avsteg från regler för internationellt umgänge i syfte att utöva påtryckningar på mindre länder.

Exempelvis bedrev statliga medier i Kina under 2018 en kampanj för att få medborgarna att sluta köpa sydkoreanska varor med anledning av att Sydkorea var på väg att upplåta mark till amerikanska missilförsvarsanläggningar. Kampanjen blev så framgångsrik att den stora sydkoreanska varuhuskedjan Lotte tvingades att sälja sina tillgångar i Kina.

USA har infört sanktioner mot företag i Europa, som deltar i Nord Stream 2-projektet om en ny gasledning under Östersjön från Ryssland till Tyskland. Det ledde bl a till att ett schweiziskt företag, som hade en nyckelroll, drog sig ur projektet. Det har dock drivits vidare av Ryssland med egna resurser, vilket har lett till att det nu ligger ett lagförslag på den amerikanska senatens bord om ytterligare och strängare sanktioner, som skall drabba även företag i Europa som bara indirekt bidrar till projektets genomförande. Svenska företag kan komma att beröras. Tendensen är tydlig; Både Kina och USA uppvisar en växande” exceptionalism”, d v s tendens att brutalt sätta sina egna intressen över regler för internationellt umgänge.[3] Inte ens allierade går säkra.

Kalla kriget, version 2.0 är här; Hybridkrigföring under ”fredstid”

Hybridkrigföring mellan stormakter kan skapa katastroflägen för tredje länder alldeles oavsiktligt och på sätt som inte kan beskrivas som ”krigsåtgärd”. I Kina har PLA utvecklat en hel begreppsapparat för hybridkrigföring ”i fredstid”, och där talar man om att landet redan befinner sig i hybridkrig med USA (https://kkrva.se/om-att-fora-krig-i-fredstid).

USA tillämpar sanktioner mot ett växande antal länder, även bland ”vänner och allierade”, som samarbetar med motståndare. Det medges inte någon ”neutralitet”, som kan skydda mot skadeverkningar, och det lönar sig inte att begära hjälp från EU eller NATO.

Det är inte givet att läget skulle normaliseras om Donald Trump skulle förlora presidentvalet i höst. Xi Jinping kommer att sitta kvar vid makten i Beijing och lär inte ändra Kinas inriktning på fortsatt expansion. Även en mindre konfrontationsbenägen amerikansk president skulle sannolikt behöva fortsätta att försöka förhindra att Kina ersätter USA som världens ledare. Ett delat ledarskap mellan Kina och USA framstår inte som en realistisk utväg.

Kriser mera normalt, svensk försörjningsberedskap måste ses över

Corona-krisen har visat på uppenbara brister såväl i den svenska sjukvårdsberedskapen som i statens förutsättningar att snabbt sätta in motåtgärder. Bränderna i Mellansverige 2018 visade liknande brister i den kommunala katastrofberedskapen och frånvaro av förutsättningar för att bistå med statliga motåtgärder. Vi kommer sannolikt snart att uppleva brist på vissa livsmedel i spåren av Corona-krisen. Säsongsarbetare kan inte resa över gränserna för att plocka frukt och ta in skördar. Försörjningskedjorna i elektronisk och annan högteknologisk industri, men även vanlig verkstadsindustri har visat sig sårbara under Corona-krisen. Den svenska tillverkningsindustrin kommer antagligen att möta svårigheter att få igång produktionen igen. Stormaktsmotsättningar, handelsstörningar, Corona-viruset och dess återverkningar ser ut att fortsätta erfordra katastrofåtgärder för en obestämd tid framöver.

Staten bör därför verka för att höja beredskapstänkandet i hela samhället och själv ta ett större ansvar för samordning av myndigheternas verksamhet och deras samverkan med det övriga samhället. En åtgärd, som bör stå högt upp på en ”att-göra-lista” är att se över vilken roll som bör spelas av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, dess styrning, uppdrag, befogenheter och resurser – i syfte att stärka dess roll. Ännu viktigare är att förse regeringen med befogenheter att direktstyra myndigheter och kommuner i nödlägen.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

[1] Kiesow, Ingolf: ”Hoten växer mot USA:s makt över Stilla havet”, KKrVAHT, 2 häftet 2020.
[2] Canada, Frankrike, Italien, Japan, Storbritannien, Tyskland och USA.
[3] Kiesow, Ingolf: ”Kinas och USA:s angrepp på folkrätten”, KKrVAHT, 2 häftet 2019, s. 17-34.

Beredskap för att möta hot – Nationell säkerhetsman

Författaren föreslår ett nationellt kontrollorgan som syftar till att säkerställa en relevant civil och militär beredskap på samtliga samhällsnivåer, kopplat till den säkerhetspolitiska – liksom övrig utveckling som har påverkan på vår säkerhet. Foto: Försvarsmakten.

Erfarenheter av den pågående pandemin är att både politiker och många fackmän lätt fokuserar på aktuella problem och deras förväntade utveckling. Coronaepidemin har akut visat brister i den civila beredskapen. I ett längre perspektiv gäller att många har  upptäckt de återuppståndna ryska anspråken på stormaktsstatus med konsekvenser för den militära beredskapen. En väsentlig fråga är  hur man skall få till stånd bättre beredskap och ett snabbare agerande i ett antal avseende, såväl militära som civila. Efter tsunamikatastrofen inrättades visserligen ett politiskt organ i statsrådsberedningen som förväntades öka besluts­förmågan vid katastrofer av liknande natur. Men det visade sig senare lätt att med ett penndrag flytta detta organ åt sidan. Lika lätt har det varit att försumma andra beredskapsaspekter.

Rimligen kommer uppmärksamheten under de närmaste åren att vara riktad på olika åtgärder syftande till högre beredskap. Men risken är också stor att i en ny avspänningssituation kommer strävan efter att minska utgifterna för beredskap att dominera. Minst lika viktigt är också att tidigt se och identifiera nya hot – civila såväl som militära. Det är därför viktigt att under de närmaste åren skapa och fast etablera institutioner och procedurer som med jämna mellanrum, gärna årligen, uppdaterar en bred riskavvägning samt granska att beredskapslagar och riktlinjer följs. I fokus skall då vara tänkbara förändringsmöjligheter i utvecklingen.  Väsentligt är att riskavvägningar görs strukturerade och dokumenterade samt tar hänsyn till dynamiken och allvaret i möjliga hot liksom möjligheter att reducera hotens inverkan.

Min förslag här är att införa ett sekretariat för beredskap och säkerhet. Ledaren bör  benämnas Nationell säkerhetsman.

En inspirationskälla till förslaget utgörs av justitieombudsmännen. Säkerhetsmannen med kansli skall liksom dessa ses som riksdagens organ för att granska områden där erfarenheten visat att regeringen och den politiska debatten runt regeringsmakten liksom motsvarade på regional- och primärkommunal nivå inte fungerar väl. Säkerhetsmannen bör då, i likhet med  justitieombudsmännen, tillsättas direkt av riksdagen.

En annan inspirationskälla utgörs av den finska Beredskapscentralen som bland annat har att ange en beredskapsavgift som i Finland finansierar lagring av vissa varor som kan bli sär­skilt viktiga vid kriser. Nationella säkerhetsmannen bör förses med motsvarande makt samt ha till uppgift att i övrigt bereda överordnade statliga beslut rörande beredskap och hur dessa efterlevs.

Den främsta inspirationskälla utgörs dock av Riksbanken, där dess direktion i regelbundna intervall beslutar om reporäntan. I samband med att dessa beslut redovisas en fackmanna­bedömning av det ekonomiska läget. Tillsamman med beslutet om reporäntan utgör denna bedömning ett väsentligt grundvärde för den ekonomiska politiken under den närmaste framtiden.

Säkerhetsmannen bör analogt med Riksbankchefen utnyttja det tillfälle som uppstår när det aktuella beslutet beträffande en beredskapsavgift tillkännages. Detta för att tillkännage en aktuell riskavvägning i olika dimensioner samt hur olika former av säkerhet och beredskap utvecklas. Tidpunkten är lämpligen på våren eller eftersommaren så att redovisningen kan utgöra en grund för arbetet med den statsbudget som sedan presenteras på hösten och då främst med avseende på olika beredskapsåtgärder.

Nationella säkerhetsmannen skall dessutom ha frihet att larma, officiellt eller inofficiellt, när läget så påkallar.

Både Försvarsmakten och Myndigheten för Säkerhet och Beredskap har båda ett ansvar för beredskap, men har naturligen en huvudinriktning mot förvaltning av bestående organisationer, om än på olika sätt. Nationella säkerhetsmannen med kansli bör ha som inriktning att uppdatera underlag för grundläggande riskanalyser och beakta eventuella signaler om nya hotföreteelser samt att övervaka efterlevnaden av beredskapslagar och föreskrifter.

Även om den civila beredskapen i dagsläget kommer att höjas behövs åtgärder för att långsiktig skapa en broms som åtminstone förmår motverka omotiverad återgång till ett svagare beredskapstänkande.

Likaså behövs en broms som förmår reducera om man i framtiden vill dra ner beredskap och förmåga att möta antagonistiska hot efter en tids relativt lugn. Detta mot bakgrund av hur dagens situation uppstått. Försvarsmaktens agerande inför Försvarsbeslut 2004 finns tydligt beskrivet i Katarina Engbergs skrift När totalförsvaret föll samman – Dokumentation och analys av tankegodset bakom nedmonteringen av det svenska totalförsvaret 1999 – 2005. I denna skrift framgår att Försvarsmakten tidigt agerade för att då gällande politiska beslut beträffande olika former av beredskapssättning av det militära försvaret skulle överges och ändras mot den betydligt lägre nivå som sedan kom att formuleras i Försvarsbeslut 2004. Försvarsmakten blev kring hösten 2002 övertygad om att ett väpnat angrepp mot Sverige kunde uteslutas, i varje fall inom då överskådlig tid. Detta borde, enligt min mening, ha varit att betrakta som stort beslut som föregåtts av en tydlig beslutsprocess med en redovisning av olika handlingslinjer med sina fördelar och nackdelar. Beslutet borde sedan ha tagits på poli­tisk nivå. I stället togs det i realiteten i en liten krets inom högkvarteret. Det meddelades sedan som ett underlag i de följande perspektivplanerna och som då inriktades mot att diskutera hur Försvarsmakten skulle utvecklas som en följd av detta beslut. Resultatet av detta förelades sedan dåvarande försvarsberedning inför Försvarsbeslut 2004. Denna försvarsberedning hade naturligtvis i formell mening möjligheter att fatta ett annat beredskapsbeslut. I praktiken var detta dock inte möjligt, bland annat beroende på att alternativ inte fanns tydligt redovisade och konsekvensbeskrivna.

Det kraftigt minskade behov av militärt försvar och beredskap blev sedan indirekt styrande för synen på behovet av civil beredskap. Där gjordes visserligen försök att överväga och peka på behov av förmåga mot omfattande kriser och olyckor, både allmänt och efter t ex tsunami­katastrofen. Dessa försök har dock inte blivit framgångsrika. Detta på grund av den kraftiga försämring av det allmänna säkerhetstänkande på samhällsnivå som inspirerades av den militära nedrustningen. Ett organ som kunnat ange tydligare beslutsunderlag hade rimligen gett bättre förutsättningar inför Försvarsbeslut 2004.

Säkerhetsmannen och hans kansli skall också granska hur de överordnade besluten och rekommendationerna efterlevs vid myndigheter och kommunala förvaltningar. En sådan granskning kan upplevas som omfattande och därmed erfordra stora resurser. Här måste dock på­pekas att det i normal revision ingår en granskning av i vad mån den granskade verksamheten följer lagar och förordningar. Facktermen för detta är förvaltningsrevision och den är lika väsentlig som den mera allmänt kända ekonomiska revisionen. Det innebär exempelvis att Riksrevisionen granskar i vad mån Försvarsmaktens olika delar följer de politiskt beslutade beredskapsåtgärderna i dess olika dimensioner. På motsvarande sätt skall regionernas revisorer granska att regionernas olika förvaltningar följer lagar och förordningar som gäller säkerhet och be­redskap i olika hänseenden. Om revisorernas granskning hittar allvarliga fel skall man rekommendera att aktuell styrelse inte beviljas ansvarsfrihet med allt vad detta innebär.  Motsvarade gäller för de kommunala revisorerna. Uppgiften för säkerhetsmannen och hans kansli blir då att följa i vilken grad sådan revision utförs och att anmäla till respektive beslutande organ om så inte är fallet. Revisionens granskning offentliggörs och kan naturligtvis också ytterst leda till politiska åtgärder. I allvarliga fall blir rekommendationen att berörd beslutsförsamling inte ger aktuell styrelse ansvarsfrihet. Säkerhetsmannens verksamhet blir således att följa och i förekommande fall komplettera den offentliga revisionens vad avser säkerhets och beredskap.

Inrättande av Nationell säkerhetsman för beredskap och säkerhet i samhället bör leda till starkare förmåga att möta säkerhetspolitiska omkastningar och olyckor av olika slag.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Fransmän om USA, Nato, EU och Ryssland. Några intryck

Foto: shutterstock.com.

Det officiella Frankrike ser sig som lojal Nato-medlem och drivande i EU. Men det finns också en motsatt tendens. De som förfäktar denna linje förkastar den nuvarande europeiska ordningen, de vill att Frankrike lämnar Nato för ett Europaförsvar, som dock inte skall vara riktat mot Ryssland. Denna tendens är inte ovanlig bland äldre och högre franska officerare. I deras värld är Ryssland en naturlig samarbetspartner medan USA bara försöker utnyttja européerna,  inte minst i syfte att främja sin försvarsindustri  genom att skapa ett nytt kallt krig. Det finns ett antal individer, varav en del rätt inflytelserika, som för denna diskussion men det finns också grupper: Groupe Mars och Cercle de Réflexion Interarmées för båda fram rätt extrema åsikter. Politiskt står dessa sannolikt långt åt höger men de delar inte RN (Rassemblement Nationale fd Front National) åsikt att Frankrike skall lämna EU.

Det skall också sägas att sådana tankegrupper är ganska vanliga vilket kanske hänger ihop med att fransk politik är mycket personbunden (medan vår är partibunden), vilket sannolikt hänger ihop med statsskicket (stark president).

Bakgrund till föreliggande artikel är att jag har haft möjlighet att följa den franska strategiska kulturens utveckling sedan tiden som elev på Sjökrigshögskolan (École supérieure de guerre navale) 1985-86; nu senast som associerad ledamot av Académie de marine sedan 2013. Härtill kommer en kontinuerlig läsning av Revue défense nationale sedan 1985. Genom Académie de marine kommer jag i kontakt med en relativt stor mängd tankepapper och officiella dokument.

Mellan storhet och pessimism

På sockeln till statyn över Charles de Gaulle på Champs Elysées står det: ”Det finns ett tusenårigt samband mellan Frankrikes storhet och världens frihet”. Kanske kan man säga att de Gaulles gärning i stor utsträckning gick ut på att återupprätta Frankrikes ”storhet” efter debaclet 1940 och efterkrigsåren präglade av krigen i Indokina och Algeriet. Ett viktigt medel var värnandet om den franska suveräniteten. En tanke som fortfarande i högsta grad är levande. Det finns också en tro på ”det franska undantaget”; tron att Frankrike tack vare sin historia, kultur och geografi har att spela en särskilt viktig roll. Det är därför viktigt att Frankrike kan behålla sin ”rang” i världen.

Samtidigt kan fransmannen inte annat än konstatera att Frankrike inte är en stormakt annat än i militärstrategiska termer, och då i första hand genom sitt kärnvapen. Dess inflytande i Europa och världen är långt ifrån idealet. Tillkommer den allmänna misstrogenheten; en fransman utgår ofta från att regeringen ljuger. Den av de Gaulle deklarerade storheten är en chimär; resultatet är pessimism.

Varför är det så? En vanlig tes är att Europa står under USAs förmyndarskap och att Nato är verktyget härför. Trump har inte precis ökat förståelsen för amerikansk politik.

Geopolitik – mer Mackinder än Mahan

Frankrike är en maritim stormakt i kraft av världens näst största ekonomiska zon och Europas starkaste flotta med närvaro på alla hav. Samtidigt präglas även sjöofficerare av ett kontinentalt synsätt. Med ett maritimt synsätt förenar havet – den transatlantiska länken blir alltså viktig. Men enligt det kontinentalt präglade synsättet är det land som förenar. Axeln Paris – Berlin – Moskva blir viktigare än Paris – London – Washington. I stället för en transatlantisk gemenskap argumenterar företrädarna för  denna linje en euroasiatisk gemenskap – möjligen riktad mot Kina. [1]

Att det finns länder, som inte delar denna uppfattning är naturligtvis ett problem. Men som en känd företrädare för den kontinentala linjen sagt ”vi kan inte låta ett par miljoner balter hindra den nya världsordningen”.

Det finns gamla band mellan Paris och Moskva. Ryssland var en allierad redan före Entente Cordiale 1904. När de Gaulle talade om det ”Europeiska huset” räknade han in Ryssland i detta.

De Gaulle lämnade också det militära samarbetet inom Nato 1966 – en akt för att återställa den franska suveräniteten. En orsak var att Frankrike inte kunde acceptera doktrinen Flexible Response; för Frankrike kan kärnvapen aldrig vara slagfältsvapen. De Gaulle hade naturligtvis anledning att inte älska USA, inte minst för Roosevelts agerande under VKII. De Gaulle var den förste att stödja USA under Kuba-krisen men i den påföljande Berlin-krisen samrådde USA inte med Frankrike trots att Frankrike i hög grad var påverkat.

Den stora amerikanska närvaron i Frankrike sågs också som provocerande. Man får här inte glömma kommunistpartiet (PCF) och dess fackförening (CGT) som agerade på order av Sovjet och bl a var emot att Frankrike fick stöd genom Marshall-hjälpen. PCF fick också stort stöd bland de intellektuella med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som affischnamn (se Raymond Aron: L’opium des intellectuelles). I dessa kretsar, de s k Bobo (bourgeoisbohemian, salongskommunist på svenska) är fientligheten mot USA fortfarande stark.

Det kränkta Ryssland

USA och dess allierade i Nato verkar för ett nytt kall krig bl a för att stödja USAs försvarsindustri  i Europa. Det finns en lång lista på åtgärder som syftar till att försvaga Ryssland och dess ”berättigade” inflytande i sin ”intressesfär”.

Varför lades inte Nato ned när Warszawa-pakten upplöstes? Att det inte fanns någon parallellitet mellan Nato, bestående av suveräna stater, och WP som var ett instrument för och helt styrt av Sovjetunionen bortser man från.

Att de baltiska staterna släpptes in i Nato var ett direkt slag mot Ryssland. Att placera militära förband där är ett brott mot 2+4 avtalet från 1990 (Treaty on the Final Settlement with Respect to Germany), sägs det. Men det är inte sant, enligt avtalet lovade väst att inte stationera militära styrkor på förutvarande Östtysklands territorium. 1990 var de baltiska staterna fortfarande ockuperade av Sovietunionen.

Det var också USA som stod bakom statskuppen i Ukraina 2014 där den laglige presidenten avsattes. Ryssland hade all rätt att ta tillbaka Krim och de som strider för Ryssland i östra Ukraina är patrioter.

Ett sätt för USA att hålla igång det ”nya kalla kriget” är att hålla stora övningar ”framför näsan på Moskva” d v s i Norden och Östersjön. De ryska Zapad-övningarna bortser man från.

Man har också noterat att Sverige och Polen låg bakom EUs Eastern Partnership; direkt riktat mot Ryssland!

Försvaret av Europa

Det är alltså dags för Europa (i allmänhet synonym för EU) att skaka av sig det amerikanska förmyndarskapet. Men detta försvar skall inte ha Ryssland som fiende, Ryssland utgör inget hot. Det är också en industrifråga; det är dags att prioritera europeisk förmåga och europeisk industri. Europa måste komma bort ifrån beroendet av USA som bara ökar med USAs hårdföra industripolitik; Natos artikel 5 kallas ibland för artikel 35 efter stridsflygplanet F35 som USA gör allt för att tvinga på Nato-medlemmarna. Därmed utarmas den europeiska försvarsindustrin – inte minst den franska.

Hur skall man då få länder som Sverige, Polen och de baltiska staterna att gå med i ett Europaförsvar som inte kommer att skydda Europa från Ryssland? Här finns inga svar.

Men i praktiken?

Frankrike vill gärna se ett starkt Europa men samarbetar nära med Storbritannien och USA. Att lämna Nato står inte på agendan.

Samarbetet med Storbritannien inom ramen för Lancaster House-fördraget är nära och aktivt. I själva verket är detta militära samarbete mycket viktigare än det med Tyskland. Tyskland är politiskt och ekonomiskt viktigt men ur militär synvinkel spelar Tyskland i en annan och lägre liga.

Det marina samarbetet med USA är mycket nära tack vare den starka franska flottan. Hangarfartyget Charles de Gaulle är helt interoperabelt med US Navy och franska sjöstyrkechefer har flera gånger fört befäl över amerikanska sjöstyrkor – unikt!

Europa och kärnvapnen. President Macrons tal 7 februari 2020. Några viktiga punkter

Det övergripande målet är fred baserad på effektiv och stark multilateralism grundad på internationell rätt. Därför har Frankrike fyra strategier:

  1. Strävan efter fungerande multilateralism;
  2. Utveckling av strategiska partnerskap:
  3. Sökandet efter europeisk autonomi;
  4. Nationell suveränitet.

Strävan efter fungerande multilateralism

Frankrike förväntar sig att dess partners arbetar för att stärka internationell rätt. Öppenhet, förtroende och ömsesidighet är basen för kollektiv säkerhet. Den strategiska debatten får inte bli en fråga bara för USA, Ryssland och Kina – även européerna måste vara delaktiga.

Utveckling av strategiska partnerskap

Macron vill se ett samarbete med Ryssland, när så är möjligt.

Europa måste ha en tydlig ståndpunkt som tar hänsyn till vapenutvecklingen – särskilt den ryska – som påverkar alla européer, speciellt de i Nord- och Centraleuropa.

Frankrike är inte bara aktiv i Levanten och Sahel utan har också viktiga intressen i Indiska oceanen och Stilla havet och därmed med partners i dessa områden.

Sökandet efter europeisk autonomi

Européerna måste kunna skydda sig själva och bestämma vad som utgör deras intressen. Försvarsbudgetarna måste ökas. När så är nödvändigt måste européerna kunna agera själva.

Frankrike är en trogen medlem av Nato och vill ha ett starkt samarbete med USA. Nato och ”europaförsvaret” [2] är de två pelare på vilka säkerheten vilar. Detta hindrar inte att Europa måste kunna agera autonomt när så behövs.

För att skapa morgondagens Europa kan våra normer inte vara under amerikansk kontroll medan vår infrastruktur, hamnar och flygfält kontrolleras av kinesiskt kapital samtidigt som våra digitala nätverk är under rysk press. På europeisk nivå måste vi kontrollera vår maritima infrastruktur liksom våra nätverk avseende energi och data.

Nationell suveränitet

Det finns nu en risk att vi behöver möta en fientlig makt, kanske utrustad med kärnvapen eller allierad med en makt med massförstörelsevapen (alltså inte bara kärnvapen). Tagande av territorium, destabilisering av en partner eller allierad, ifrågasättandet av fundamenten för internationell rätt är åter aktuella hot. Frankrike kan då behöva agera, med sina allierade, i en stor konflikt, med mark-, sjö- och flygstridskrafter. Detta perspektiv är nytt.

Kärnvapenavskräckningen skall skydda Frankrike och dess medborgare mot alla hot mot vitala intressen, varifrån de än kommer och oavsett formen. Detta är en traditionell ståndpunkt.

Avslutning

Om dessa åsikter angående USA och Ryssland skulle få politiskt genomslag skulle det leda till en allvarlig situation. Europa skulle splittras i två delar – Natovänner respektive  ”Moskvas vänner”.  Sverige skulle troligen hamna i den första gruppen utan att riktigt tillhöra den p g a vår alliansfrihet.

Nu får denna grupp knappast så stort genomslag att det verkligen påverkar fransk politik.  Men det finns flera faktorer som påverkar utvecklingen och som kan ge dessa grupper argument. Tyskland är ett stort frågetecken, starkt ekonomiskt men militärt svagt samt knutet till Moskva genom Nord Stream.

Svenska journalister anklagar ofta fransmännen för att driva en federalistisk linje i EU. Detta är inte sant. Suveränitet är ett ledord i fransk politik. Detta hindrar inte att man bedömer att EU bör vara starkt. Med jämna mellanrum luftas tanken på ett EU i flera hastigheter, där de som vill gå längre kan skapa en hård kärna. Önskan om ett starkt EU gör också att man inte vill utvidga EU innan det nuvarande har konsoliderats.

Sveriges motstånd mot utvecklingen av europeisk försvarsförmåga underlättar inte. Inte heller när vi nu presenterar oss som motståndare mot Macron-Merkel planen för EUs ekonomiska återstart. Vi är redan inte precis kända för vår europeiska solidaritet. Sveriges hantering av Corona-epidemien har inte heller höjt våra aktier. Vad man tänker om den svenska regeringens försök att sätta försvaret på svältkost efter att ha deklarerat att det finns ett ryskt hot, kan man bara gissa sig till.

Blir slutresultatet en övergång till ”EFTA ny”, knutet till USA, med Norden, Storbritannien och kanske Nederländerna å ena sidan och ett Moskva-vänligt ”EG ny” å den andra?

Författaren är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

[1] Kina har på senare tid blivit alltmer omvärderat och kritiserat.
[2] Termen ”l’Europe de défense” används ofta för europeiskt försvarssamarbete i allmänhet.

A Special Interest; Culture, War Fighting Theory, and Design

Foto: shutterstock.com

Abstract

Vice-Admiral Rosenius’ article highlighted an interesting point regarding the defence debate; the low ceiling. This, to my mind, results from a culture that seeks consensus and becomes defensive if anything threatens the consensus. The first part of this article addresses that problem. The article then went on to ask some questions. The remainder of this article looks at those questions but I feel they arise because of other failings within the defence.


Introduction

As a professional engineer I tend to view defence from an engineering perspective. I have worked on a number of real world projects; some have worked well and some have not. The ones that do not work so well tend to have a number of common characteristics (poor, if any, requirement analysis, poor, if any, design, and a move to implementation too early, no clarity, for example). I’m also British and come from a military family, having grown up on military bases. I later went on to work for the Ministry of Defence but served in the Swedish army. That also gives me another perspective on the Swedish defence. It is from those two foundations that I analyse Vice-Admiral Rosenius’ article.

Consensus

Vice-Admiral Rosenius made some interesting comments in the article “sarintressen”. The first one that really caught my interest was this:

”I den svenska försvarsdebatten är det lågt i tak, vi saknar en bredare debatt om strategier – inte sällan hamnar vi omgående vid val av försvarets materielobjekt.”

To some extent I would agree with that but I would see the “low ceiling” as a reflection of Swedish culture, based on my experience of living in Sweden and the UK. In Sweden, one doesn’t rock the boat. I would see Swedes as extremist [nexus]; in the sense of being extreme consensus seekers [ex-pat]. It is like there is a consensus that we should draw a letter “a” on the whiteboard. Then we can have an open and critical debate along the lines of should it be a capital “A” or lower case “a”, or should it be thick or a thin “a”, or what colour should it be?  However, we would not be able to go against the consensus as in “why are we drawing an ‘A’? Why not a ‘b’ instead”. That would lead to ridicule and exclusion. One would be sent to Coventry.

This low ceiling and extreme consensus seeking, in a way, could be seen as a form or a result of group think. Group think at a national level and something that would then infect the debate and even decisions being made within the defence. And perhaps this is one of the reasons why we have, what I would call, a Task Force Smith [TFS], for a defence at the moment. This, I would also see, results in poor critical analysis of defence and therefore, to the low ceiling that the Vice-Admiral talks about.

From my corner of the Universe, I would say there is a need for more serious hard criticism but my experience also says that Swedes do not like to show of their dirty washing in public. It will be hard to find someone to play Devil’s advocate and for a constructive debate to follow. In my experience, criticism can also serve to reinforce the consensus in Sweden as criticism upsets the apple cart. The consensus must be maintained so we can’t allow anything that would up set the apple cart.

”Amateurs strategy. Professionals talk logistics.” – attributed to Gen. Omar Bradley

The debate maybe lacking in strategy but strategy is simple; it is either attrition or manoeuvrer. Actually, in the real world it is a mixture of both and the Swedish Armed Forces (SAF) are supposed to be more toward manoeuvrer warfare. Although, I think that is not well understood.

From my reading of the Vice-Admiral’s article, I would say he is talking more about the operational art [ops] than strategy but this is just playing with words. I think the Vice-Admiral has highlighted a serious problem within the debate of the Swedish defence. To my mind, the debate on strategy / operational art is weak because it stands on weak foundations. Before strategy there is war fighting theory [war, Brown]. And what is the SAF understanding of war fighting theory? How are wars fought? What is meant by “defeat”?

Reality is a Harsh Mistress; Best do as She Says

From war fighting theory we develop strategy, and strategy, along with specifications and requirements, leads to the design of the defence. This is basically an engineering process. As I’m an engineer this is what I would expect to see. Engineering is about making things work in the real world. Reality doesn’t care about being politically correct, what you believe in, nor what colour underwear you have on. If you don’t pay attention to reality, she has a nasty habit of biting you where it hurts the most. As an example of that, one can examine the engineering failure of Tacoma Bridge. In the defence case, the reality is the reality of war and this should be the focus. When it comes to defence decisions, reality is judge, jury, and executioner. Get it wrong and you pay in blood.

MSD16 has some strategy and operational art but I would say it is weak. Compare MSD16 [MSD16] with, for example the US Marine Corps manuals, which focus more on manoeuvrer warfare concepts, such as commander’s intent and surfaces and gaps, than the equivalent Swedish documents.

Figure 1: A simplified over view of an engineering project.

The design process for an engineering project often follows a cyclic pattern. You design, implement, and then test part of your system. Then take the lessons learnt, go back, and then design, implement, test the next part of the system. Learning as we go. Figurer 1 shows a simplified over view of this process. The green arrows are the main flow but the blue arrows indicate point where we can go back. This process can become more complex if we add in parallel flows. However, from my corner of the Universe, it looks to me like we have defence decisions, which sit at the specification / requirement stage, making implementation decisions instead of setting requirements. Argumentation of the current defence with no clear idea where we are going.  In other words, what is happening in defence looks to me like a poorly executed engineering project; poor requirement analysis, poor, if any, design, and poor testing.

Much of this, I see as a consequence for having no theory, poor specification / requirements, and no design. If you did an engineering project as we currently manage defence, I would expect it to end in disaster. Many years of engineering experience of building things to work in the real world leads me to that conclusion. Design is planning and failure to plan is to plan to fail.

And Now the Questions

“Vi har valt en försvarsstrategi där tyngdpunkten ligger på att slå angriparen när denne etablerat ett ”brohuvud”. Är detta en lämplig strategi för ett land som militärstrategiskt kan betraktas som en ö med omgivande hav?”

We wont know that unless we have a good grounding in theory. So, I would see the need to ask such question results from the poor process that has led to the current implementation. If we had a good grounding in theory we would be able to point to the design and say it is the way it is because the theory says so (along with the specifications and requirement). That’s what I would do if someone asked why I implement things the way I do in an engineering project.

“Givet denna strategi borde markstridskrafterna ha hög anfallskraft och operativ rörlighet. Nu har man valt flera förband med lägre kvalitet vilket medför att strategi (1) inte fungerar?”

This question, again, to me, reflects the lack of theory that can be used to justify why. But this question is interesting as it points out the low quality of some units. Going back to MSD16, manoeuvrer warfare is easy on paper but extremely difficult in reality. It takes many years to build up the competence. From that, it could then be argued that the current direction Sweden is taking with its defence is an error. Much like the French in the inter-war years.

“En konsekvens av (1) blir att det inte finns tillräckliga militära marina resurser för krishantering utanför vår landgräns. Gråzonsproblematiken, som bl a Värnkraft lyfter fram som en allvarlig utmaning, definieras bort av försvarsberedningen eftersom man prioriterar (1)? En öppen dörr för en angripare som inte kan stängas.”

This question I would see as a problem of requirements leading to design. From what I see, there is no design for the defence. If there is no design, then how do we really know what we have and what it can do? But this question is also about testing. Have we really stress tested the defence?

Conclusion

From what I see from my corner of the Universe, Vice-Admiral Rosenius has highlighted some problems which in turn highlights an even more serious problem to do with lack of war fighting theory, design of the defence, as well as other problems. There is a need to ground what is being done regarding the defence of Sweden in theory. There is a need for design as well as for testing. The Vice-Admiral highlighted indirectly cultural problems that will make things difficult in the defence debate.

The author is BEng(hons) PhD EurIng.

References

[war] MCDP 1 – Warfighting. https://www.marines.mil/Portals/1/Publications/MCDP%201%20Warfighting.pdf

[ops] Marine Corps Operations. https://www.marines.mil/Portals/1/Publications/MCDP%201-0%20W%20CH%201.pdf

[Brown] A New Concept of War. Ian T. Brown https://www.usmcu.edu/Portals/218/ANewConceptionOfWar.pdf?ver=2018-11-08-094859-167

[MSD16] Militarstrategisk Doktrin 2016 https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/doktriner/militarstrategisk-doktrin-2016-ny.pdf

[TFS] Task Force Smith; The Lesson Never Learned. Major John Garret. School of Advanced Military Studies. US Army Command and General Staff College.

[ex-pat] “Business in Sweden an Expats View” https://sweden.se/business/business-in-sweden-an-expats-view/#

[nexus] “Radical Paradox Sweden’s Consensus Culture” https://www.zocalopublicsquare.org/2017/04/19/radical-paradox-swedens-consensus-culture/ideas/nexus/

Nya roller för USA och Storbritannien?

Robert Gates (tv) och Lawrence Freedman har såväl visioner som rekommendationer. Frågan gäller deras genomförbarhet? Foto: Wikimedia Commons.

I Covid 19 pandemins spår har vi drabbats av den värsta globala krisen sedan Andra världskriget. På många sätt är dagens kris värre, eftersom även USA är hårt drabbat. Fler amerikaner har dött i pandemin än i Korea och Vietnam-krigen tillsammans. I Vita huset sitter en fullständigt oförutsägbar president som driver en extrem anti-multilateral, isolationistisk politik. I ”The  Atlantic” liknar journalisten George Packer USA vid en patient med underliggande sjukdomar. Den sönderslagna byråkratin, den ojämlika ekonomin, den splittrade befolkningen. Mordet på George Floyd har lett till de mest omfattande kravallerna på en generation. Det handlar inte bara om århundraden av diskriminering. Icke vita har drabbats mycket hårdare av Coronan, såväl medicinskt som ekonomiskt. Mordet blev bara en utlösande faktor.

Framför allt Kina, men också Ryssland, skär pipor i vassen. Efter en inledande fas präglad av nationell egoism, försöker nu EU samla sig till återuppbyggnad. Relationerna till USA, men även Storbritannien, spelar här en central roll. I detta läge prövar såväl politiker som akademiker att skissa vägar framåt. Ett intressant inlägg har gjorts av förre CIA – chefen och försvarsministern Robert M Gates ( The Overmilitarization of American Foreign Policy, Foreign Affairs, July/August 2020). I numret dessförinnan resonerar den världsberömde säkerhetspolitiske tänkaren Lawrence D Freedman om Storbritanniens framtida roll på globala arenan. ( Britain  Adrift. The UK Search for a post Brexit role. Foreign Affairs May/June 2020 )

Gates konstaterar att redan före Coronan förelåg ett brett stöd för att reducera USAs internationella engagemang och fokusera på problemen på hemmafronten. Men, varnar Gates, utan amerikanskt ledarskap går vi mot en värld präglad av ”might-makes-right”.  Emellertid har USA blivit alltför beroende av sina militära verktyg och försummat de icke-militära. Och utan långtgående reformer av den ineffektiva byråkratin kommer det bli svårt att vinna politiskt stöd för en ändring. Ökad effektivitet behövs inte minst för att hantera kraven på nedskärningar i försvarsbudgeten för att överföra resurser till återuppbyggnaden. I en genomgång av USAs militära insatser i Afghanistan, Somalia, Irak och Libyen understryks oklara målsättningar och ”mission creep”.

De icke- militära instrumenten måste återuppväckas och uppdateras. Kongressens svältkur av State Department måste upphöra. För att inta den ledande rollen måste State reformeras. Det handlar om frihandel, multilateral diplomati och bistånd. Biståndsorganet USAID har förlorat 80% av sin personal. Likaså gäller det att motverka Kinas och andra länders påverkanskampanjer och desinformation. Gates säger rent ut att även USA skall utnyttja sin teknologiska kompetens i detta syfte.

Det räcker inte att bara tala om en sammanhållen regeringspolitik. På den civila sidan saknas nämligen en sådan helt. State Department måste ges rollen som det centrala icke militära instrumentet för USAs säkerhetspolitik. Intressant nog avvisar Gates tanken på att tilldela NSC denna uppgift. Han hänvisar till sina egna erfarenheter från tjänstgöring i NSC under inte mindre än fyra presidenter.  Vad gäller att sprida det amerikanska budskapet till omvärlden önskar han sig ” USIA on steroids” lokaliserat i State.

Sammanfattningsvis önskar Gates större återhållsamhet vad gäller att sända amerikansk trupp utomlands. Det kan inte vara USAs uppgift att forma andra länders framtid. USA ska inte agera militärt på varje kränkning, aggression, förtryck eller kris som uppstår i vår värld. Istället gäller det att använda alla tillgängliga verktyg för att främja frihet och reformer, ”The Full Symphony of American Power” Dessa verktyg är avgörande i den strategiska konkurrensen med Kina. Men även när dessa är på plats, gäller det för USAs ledare och folk att förstå att det ligger i landets långsiktiga egenintresse ”to accept the burden of global leadership”.

Freedmans titel ”A Nation Adrift” för tankarna till Tegners maning ” att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. Även om vi rör oss med olika storheter, känns det som om Sveriges förlust av Finland och Storbritanniens förlust av imperiet lett till likartade psykologiska reaktioner. Mycket handlar om relationen till USA. Freedman erinrar om chocken över den amerikanske utrikesministern Dean Achesons uttalande 1962 att Storbritannien förlorat ett imperium, men ännu inte funnit sin framtida roll. Han går igenom det transatlantiska samarbetet och nämner särskilt kärnvapnen. Det finns, menar Freedman, ett speciellt förhållande vad gäller språk, kultur och historia. Vad som saknas idag är ett gemensamt storstrategiskt projekt.

Nu har också den europeiska drömmen gått i kras. Freedman landar efter en historisk genomgång i att även om Storbritannien stannat kvar i EU, så hade man blivit alltmer marginaliserad. Detta eftersom man inte deltog i det viktigaste projektet, nämligen Eurozonen! Men Brexits effekt på brittisk utrikespolitik kan ändå bli mindre än vad som allmänt antagits. Många frågor hanteras i mindre grupper. Som exempel nämns de täta kontakterna med Frankrike och Tyskland med anledning av Trumps agerande beträffande kärnsäkerhetsavtalet med Iran och USAs erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Den största utmaningen gäller NATO. Det finns frågetecken vad gäller solidariteten vid en attack utifrån samt mer specifikt om kärnvapnen.

Freedman ser en roll för Storbritannien som multilateral problemlösare. Han nämner områden som terrorism, ekonomisk utveckling, klimatfrågan, etc . Man är också tillsammans med Frankrike Europas starkaste militärmakt. Storbritannien har mycket att erbjuda så länge man accepterar gränserna för sitt oberoende och överger alla tankar på en unik, särskild roll. Här kan man nog tillfoga att Freedman själv kommer snubblande nära att tilldela Storbritannien just en sådan.

Det finns betydande logik i både Gates och Freedmans argument. Vad som saknas är en mer detaljerad diskussion kring utsikterna att få denna inriktning accepterad på hemmaplan. Det allvarligaste hotet mot USAs maktställning kommer inte utifrån. Det är internt! Kan det politiska systemet producera ledare och politik som tar sig an såväl de ytterst allvarliga inhemska bristerna och dessutom få stöd för den utrikespolitik som Gates förespråkar. De senaste åren har illustrerat detta dilemma på ett närmast övertydligt vis. Hanteringen av Corona-pandemin och den våldsamma reaktionen på mordet på George Floyd är bara den senaste manifestationen av ett djupt kluvet samhälle, politiskt, ekonomiskt och socialt. Det handlar inte bara om Trump. Det Demokratiska partiets nomineringsprocess som ändade i en nära åttioåring i en källare imponerar inte. Detsamma gäller hanteringen av Riksrättsprocessen. Huvudfåran i kongressen är snarast inåtblickande och konservativ. Och bara några procent av det amerikanska folket intresserar sig för vad som händer i omvärlden.

Vad gäller Storbritanniens fortsatta ställning, kan vi vara säkra på att ordet ” Stor” finns kvar om några år? För att förtydliga. Kommer Skottland i längden att acceptera detta utanförskap? Exemplen på samverkan London-Paris-Berlin känns inte heller övertygande som underlag för en mer allmängiltig modell. Och Freedmans resonemang kring en ny version av Macmillans ”Playing Greece to America´s Rome” smakar önsketänkande.

Sammanfattningsvis är det inga större fel på de bägge herrarnas visioner och rekommendationer. Det är beträffande genomförandet som det finns anledning att tvivla.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Att tänka på inför en ny och utvecklad strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning

Forskning och utveckling är en betydelsefull del av materielförsörjningsstrategin och har en nära koppling till vårt lands  internationella samarbetslösningar. Foto: shutterstock.com.

Då det nu pågår ett helt nödvändigt och välkomnat arbete med att överse och utveckla den nuvarande strategin för materielförsörjning lämnas i det följande några synpunkter som KKrVA och dess projekt Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES) anser vara viktiga att beakta i det fortsatt arbetet.

Inledning och bakgrund

En beskrivning av nuvarande principer för materielförsörjningen finns bland annat i Försvarsberedningens betänkandet Värnkraft [1] som kan sammanfattas som;

Försvarsberedningen föreslog i rapporten Försvar i användning (Ds 2008:48) principer som bör gälla för materielförsörjningen. Beredningen menade att inriktningen var central för att uppnå ett försvar med god operativ effekt. Principerna fastställdes i försvarsbeslutet 2009 och återupprepades i försvarsbeslutet 2015. Huvudsyftet med principerna är att Försvarsmaktens operativa förmåga ska vara styrande för materielförsörjningen. De fastställda materielförsörjningsprinciperna innebär att:

  • vidmakthållande och uppgradering av befintlig materiel bör, om det är ekonomiskt försvarbart och operativa krav kan uppnås, väljas före nyanskaffning,
  • nyanskaffning bör, när sådan är nödvändig, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel,
  • utveckling bör genomföras först när behoven inte kan tillgodoses enligt ovan.

Försvarsberedningen anser att dessa principer alltjämt är relevanta och därmed fortsatt bör gälla som inriktning för materielförsörjningen. Minskade kostnader och kortare leveranstider bör eftersträvas genom att så långt som möjligt använda och vidmakthålla befintlig materiel. Genom att begränsa särkraven på systemen går det att begränsa kostnaderna och uppnå kortare ledtider från beställning till leverans, liksom ökad tillgänglighet av materielen i krigsförbanden. Vid anskaffning av ny materiel bör inte den materiel som ska ersättas avvecklas förrän den nya materielen är förbandssatt i syfte att undvika glapp i den operativa förmågan.

Försvarsberedningen betonar vikten av att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja redan gjorda investeringar och därmed frigöra utrymme för andra anskaffningar. Det kan därför finnas fall då en viss anpassning av kravställningen på krigsförbanden vore lämplig för att möjliggöra utnyttjande av materiel med lång kvarvarande livslängd. Även möjligheten till att förändra kraven rörande teknisk livslängd bör kunna prövas. Möjligheten till en sådan anpassning bör därför alltid undersökas för att möjliggöra rationellt utnyttjande av befintlig materiel. Det innebär inte att förbandens uppgifter ska bestämmas av redan tillgänglig materiel utan det handlar om viss anpassning av kravställningen inom ramen för förbandens uppgifter.

Försvarsberedningen anger även en inriktning för framtiden där det framhålls att det bör utformas en utvecklad materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret. Utgångspunkten för denna strategi ska vara att på ett över tiden kostnadseffektivt sätt säkerställa Försvarsmaktens operativa behov av materiel och tjänster i fred, kris och krig. Strategin ska baseras på de sedan tidigare fastställda materielförsörjningsprinciperna, men ska i tillämpningen av dessa beakta ett ökat fokus på nationellt försvar och väpnat angrepp, kraven på försörjningstrygghet, väsentliga säkerhetsintressen och förändrade internationella förutsättningar som t ex etableringen av den europeiska försvarsfonden (European Defence Fund, EDF). Strategin bör inkludera ett nationellt perspektiv på hur bilaterala och multilaterala teknologi- och materielsamarbeten ska nyttjas för att bidra till Sveriges försvarsförmåga.

Försvarsberedningen anser vidare att det är av vikt att fortsatt ha en i Sverige verksam försvarsindustri som utvecklar och producerar kvalificerad försvarsmateriel. Försvarsberedningens förslag om en förstärkning av krigsorganisationen innebär att beställningarna till den i Sverige verksamma industrin sannolikt kan komma att öka under kommande år. Den nya materielförsörjningsstrategin bör därför innehålla en strategisk inriktning för att klarlägga statens och industrins roller och ansvar samt tydliggöra statens åtagande i försvarsindustriella frågor, inklusive de väsentliga säkerhetsintressena.

Försvarsberedningen anser att materielförsörjningsstrategin bör formuleras av regeringen tillsammans med myndigheter, industri och övriga berörda aktörer.

Överbefälhavaren fastställde Försvarsmaktens nuvarande materielförsörjningsstrategi (MFS) 2007 [2]. Samtidigt beslutade chefen för Försvarets materielverk (FMV) att strategin även skulle tillämpas inom FMV. Arbetet med framtagandet av strategin genomfördes gemensamt av Försvarsmakten och FMV med deltagande från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).De övergripande målen för strategin är:

  1. Insatsförsvarets uppgifter och behov skall vara styrande för Försvarsmaktens materielförsörjning.
  2. Materielförsörjningen skall vara kostnadseffektiv ur ett livscykelperspektiv och tillgodose kravet på ökad leveranssäkerhet.

De metoder som MFS anger ska användas för att uppnå dessa mål är:

  1. Materielförsörjningen skall styras av tydliggjorda och medvetna val mellan kostnad, effekt och handlingsfrihet.
  2. Materielförsörjningen skall via en iterativ kravanpassning i högre grad nyttja Försvarsmaktens befintliga materiel och marknadens möjligheter samt ske samordnat med utformning.
  3. Internationell samverkan skall vara huvudalternativet vid all utveckling, anskaffning och vidmakthållande och nyttan av internationellt materielsamarbete skall maximeras. Exporten av i Försvarsmakten existerande materielsystem skall främjas där det är till stor nytta för insatsförsvarets behov.
  4. Materielförsörjningen skall ske samordnat med Försvarsmaktens forskning och teknikutveckling.
  5. Antalet olika system skall minskas genom ökad teknisk systemsamordning.
  6. Ökad kostnadseffektivitet skall sökas genom att minska statens egen verksamhet och ge leverantörerna större åtaganden.
  7. Materielförsörjningen skall ledas av en myndighetsgemensam integrerad materielledning.

Noterbart är även att C Fö den 5 juni 2007 beslutade om en interdepartemental arbetsgrupp med syftet att utarbeta en försvarsindustristrategi. Gruppen utarbetade ett utkast till strategi ”Statens strategi för inhemsk försvars- och säkerhetsstrategi”. Dokumentet led dock ”byrålådedöden”.

Frågan om en ny MFS har även behandlat i närtid i några rapporter;

Pang för pengarna – en ESO-rapport [3] om Sveriges militära materielförsörjning visar på brister i Försvarsmaktens materielförsörjningsstrategi och regeringens principer för materielförsörjningen.

Antagandet att en viss typ av anskaffningsmetod alltid är att föredra framför en annan, eller att internationella materielsamarbeten är mer kostnadseffektiva ifrågasätts. Vad som ger en mest effektiv materielförsörjning beror på omständigheterna. Istället bör prioriteringsordningen omformuleras så att myndigheterna styrs med mål snarare än medel. Författaren förespråkar också längre planerings-horisonter för att möjliggöra en kostnadseffektiv materielförsörjning

FOI studie av Försvarsmaktens materielförsörjningsstrategi i ett förändrat säkerhetspolitiskt läge Ny tid, Ny strid [4]  konstaterar att det finns brister i den nuvarande strategin för Försvarsmaktens materielförsörjning. Det förändrade säkerhetspolitiska läget har resulterat i att fokus skiftat till nationellt försvar, vilket bland annat innebär ett ökat behov av försörjningstrygghet i högre konfliktnivåer. Den nuvarande strategin beaktar inte denna aspekt i tillräckligt stor utsträckning.

Strategin ger heller ingen tydlig vägledning kring hur effektmål ska prioriteras eller uppnås.

En reviderad strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning behöver därför på ett tydligare sätt beakta det förändrade säkerhetspolitiska läget i omvärlden och i förlängningen risken för höjd beredskap och krig i Sveriges närområde. En reviderad strategi bör ta hänsyn till hur det militära försvaret är tänkt att nyttjas

Ledamoten Johan Svensson (avd IV) inträdesanförande 2018 behandlade ämnet Materielförsörjnings-strategin – fortsatt relevant inför nästa Försvarsbeslut?

Stora delar av materielförsörjningsstrategin är alltjämt relevant men vissa delar behöver justeras och tydliggöras och andra delar behöver kompletteras för att strategin skall vara ändamålsenlig in i nästa försvarsbeslutsperiod. En del som behöver justeras är den del som avhandlar internationella materielsamarbeten som i nuvarande utgåva har en för framträdande roll sett mot vad som är realistiskt. Samtidigt måste delen som avhandlar försörjningssäkerhet lyftas fram ytterligare då den är vital för vår förmåga att verka nationellt i högre konfliktnivåer.

Statsmakternas successiva utökning av vad som anses vara väsentliga säkerhetsintressen borde också speglas i materielförsörjningsstrategin då staten måste vara beredd att ta ett större ansvar för att vidmakthålla kompetensen samt utvecklings- och produktionsförmågan vid dom industrier som levererar denna typ av materiel. Kopplat till detta bör staten också verka för att äga, helt eller gemensamt, dom immateriella rättigheterna [5]. Detta är viktigt för staten för att säkerställa att gjorda investeringar inte används till verksamhet som motverkar svensk säkerhet.

Att strategins utgångspunkt är att tillgodose Försvarsmaktens behov är tämligen självklart. Däremot finns det all anledning att påtala att behovet är en funktion av vilka vapensystem (och dess prestanda) som motståndaren besitter och att detta är en väsentlig och dimensionerande del av behovet för att skapa en rimlig duellsituation. Som en följd av detta är det också viktigt att inse och acceptera att materielförsörjningen måste kunna möta motståndarens tekniska utveckling på plattformsnivån och därmed blir reaktiv. Det är ständigt en kamp mellan medel och motmedel. Detta är en förvaltningsmässig utmaning. Viktiga faktorer för att bedöma de framtida hotsystemsplattformarna är vår underrättelsetjänst, vår militärtekniska kompetens och vår egen Forskning och Teknikutveckling.

Tankar inför en ny MFS

Att möta en kvalificerad motståndare

Principen att försvarsmaktens operativa förmåga skall vara styrande för materielanskaffningen är ett grundläggande krav. Mot dagens säkerhetspolitiska krav är det väsentligt att betona att förmågeutvecklingen måste baseras på aktuell hotbild idag och i framtiden kopplat till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare (läs Ryssland).

Regeringens tre principer som ju är framtagna i ett annat säkerhetspolitiskt läge hanterar alla anskaffningar ”över samma kam”. Med större fokus på hotbilden mot en kvalificerad motståndare bör en ny MFS differentieras då det är skillnad på kvalificerade vapensystem och ”mängdmateriel”.

Det behövs en tydligare differentierad strategi för skilda val mellan vidmakthållande och uppgradering av det vi har i bruk respektive nyanskaffning samt utveckling för framtida nya operativa förmågor.

Nuvarande principer anger även att nyanskaffning i första hand ska genomföras med på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel.

För ett kvalificerat vapensystem innebär det att man då köper gårdagens teknik för framtidens hotbild. Det är även inte ovanligt att säljarlandet erbjuder en ”exportversion” av aktuellt system. I praktiken behöver anpassningar göras till våra krav och förhållanden, inte minst vad avser logistiksystem.

I FM strategi från 2007 anges bl a att antalet system ska minskas genom teknisk systemsamordning. Detta kan vara lovvärt i vissa fall men kan även innebära en risk. Roboten IRIS-T används för JAS samt även för markbaserat luftvärn. En tänkbar möjlighet för beväpning av Visby korvetterna med Lv förmåga skulle kunna vara en variant av IRIS-T. Då hamnar emellertid ”alla ägg i samma korg”. Om en motståndare har ett verksamt motmedel riskerar vår förmåga att bli kraftfullt reducerad.

Försörjningstrygghet ett rykande aktuellt ämne

Behovet av försörjningstrygghet har inte behandlats i nuvarande strategier. Detta behov kommer att vara högaktuellt mot bakgrund kopplat till erfarenheterna av bl a Corona pandemin.

En grundläggande fråga att ta ställning till är vilket scenario som ska vara grundläggande. Nuvarande inriktning om 3 månaders planeringshorisont bör kompletteras med ett längre perspektiv.

Att lita på marknaden är inte ett bra alternativ att helt förlita sig på. Dock bör beaktas den kreativitet som inhemska företag har. Inte minst har detta har synliggjorts under Coronakrisen med alkoholleverantörer som producerat handsprit, omställning till produktion av 3D printade skyddsvisir samt SAAB Barracuda omställning och produktion av skyddsmateriel för sjukvården.

Avtal om säkerhet i leveranser (Security of Supply) finns redan idag tecknade inom 6-nationskretsen (FA/LOI) samt i det Nordiska samarbetet (NORDEFCO). Hållbarheten av sådana avtal bör prövas och möjligheter för starkare åtaganden övervägas i alla upphandlingar.

En särskild faktor att beakta är vårt svenska åtagande avseende drift och underhåll av de stridsflygplan som används av Tjeckien, Ungern, Thailand och Brasilien då dessa är integrerade i vårt logistiksystem. Motsvarande bör beaktas i andra sammanhang då vi ingår avtal med andra aktörer.

Det behövs även ett ställningstagande till avvägningen mellan förberedd produktion och uppbyggda lager då detta är en kostnadsdrivande faktor. I tidigare planering fanns  K-företag men även en krigsimportplan samt en plan för forcerad anskaffning som rullades årligen. En tydlig inriktning rörande detta bör eftersträvas.

Principiellt är även behovet av leveranssäkerhet för försvarsmakten relaterat till motsvarande fråga på totalförsvarsnivå då dessa intimt hänger ihop. Betänkandet ”Näringslivets roll inom totalförsvaret” [6] behandlar dessa frågor men tyvärr endast på ett övergripande plan.

EU:s ökande intresse för försvarsindustriområdet

En ny strategi behöver även omfatta EU:s ökande ambitioner inom försvarsområdet. 2009 tog kommissionen ett steg in på området med de två direktiven om försvarsupphandling [7] samt överföring av krigsmateriel inom gemenskapen [8].

Den nuvarande kommissionen har även infört ett eget direktorat för Europeisk försvarsindustri samt rymdfrågor (DG DEFIS)

För närvarande pågår etableringen av EU försvarsfond från 2021. Omfattningen av tilldelade medel beror av hur EU långsiktiga budget slutförs. Vidare behöver frågan om tredjelands deltagande klarläggas bl a hur Storbritannien kan delta efter Brexit. Även äganderättsfrågor (IPR) behöver klarläggas liksom regler för tredjelands export. Svenska striktare regler för export påverkar möjligheten att delta i olika projekt. En ny strategi bör också ge vägledning till svenskt förhållningsätt i relation till EU inom detta område.

FoT en förutsättning för internationella samarbeten

Då vår egen forskning och teknikutveckling (FoT) är starkt relaterad till internationella samarbeten behöver en ny strategi också omsluta krav och behov av studier, forskning och teknikutveckling. KV21 samt myndigheternas planering tar sikte mot 2030. Vi bör titta längre, minst mot 2040 då mycket av anskaffningsbehov efter 2030 påverkas av FoT i perioden till 2030.

Det är viktigt att en ny strategi också adresserar områden för ny teknologi som t ex artificiell intelligens (AI), sakernas internet (IoT), automatisk behandling av stora datamängder (Big Data), 5G, energilagring, nya material, fjärrstyrda och autonoma enheter, nya verkanssystem (bl a laser, hypersoniska missiler) m m som kommer att ändra förutsättningarna för framtidens operativ effekt, såväl i kris som i krig.

Bredare väsentliga säkerhetsintressen

De s k väsentliga säkerhetsintressena behöver ses över. De nuvarande säkerhetsintressena synes vara starkt kopplade till ett fåtal områden och ett företag (Saab AB). En ny strategi behöver också omfatta detta. En utgångspunkt kan vara att se på planeringen runt 2007 då begreppet ”Nischer” var aktuellt. Det finns även en koppling till EUs vidare tankar som nämns ovan. Områden att särskilt studera rör t ex ytstridsförmåga, stridsfordonsförmåga, bekämpningsförmåga liksom cyberområdet som även har ett totalförsvarsperspektiv.

En försvarsindustristrategi för styrning och inriktning

Slutligen bör frågan om en försvarsindustristrategi beröras. I den nedlagda utredningen från 2007 gjordes en indelning i Flyg, Sjö, Mark samt Ledning och informationsbehandling.

En försvarsindustristrategi bör göras utifrån funktionsområden där krav på kompetens samt teknikutveckling är avgörande för FM operativa förmåga. Exempel kan vara Plattformssystem mark, sjö, luft (bemannade/obemannade), bekämpningssystem (fjärrbekämpning, divisionsartilleri), Cyberförmåga, Rymdförmåga, Ledningsförmåga inklusive sensor- samt logistikförmåga (3D skrivare är ett intressant område).

Utöver krav på systemintegratörer behöver även krav hos och mot små och medelstora företag behandlas (SME).

Leveranssäkerhetsaspekten bör även här beaktas särskilt mot bakgrund av att dagens försörjningskedjor av komponenter m m spänner över flera leverantörsländer.

I ett EU perspektiv bör även beaktas de statliga ägarintressena där Sverige sticker ut utan ett sådant ägande liksom relationen till exportkontrollregelverket och dess påverkan.

Författaren är överste, ledamot av KKrVA och tidigare stf generaldirektör.

[1] Ds 2019:8.
[2] Försvarsmakten, Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning. Bilaga, 23 283:61994, 2007
[3] 2019:7
[4] FOI-R-4790-SE, oktober 2019
[5] Dvs ägande- och nyttjanderättigheterna
[6] SOU 209:51
[7] 2009/81/EG
[8] 2009/43/EG

De absurdas teater

Författaren hävdar att den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder, inte minst i Helsingfors givet ett fördjupat finsk-svenskt försvarssamarbete. Foto: Försvarsmakten.

ESTRAGON:
(ger upp igen) Inget att göra åt.

VLADIMIR:
(framskrider med korta, stela steg, benen brett isär) Jag börjar att komma fram till den uppfattningen.


Det är öppningsreplikerna i Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Den klassiska pjäsens handling kretsar kring två personer som väntar på just Godot. Godot är en mystisk varelse, och det klarnar aldrig riktigt för publiken om deras väntan är ett hopplöst projekt, eller om trägen till slut vinner.

I samband med de senaste turerna kring Försvarsberedningen kom jag osökt att tänka på den absurdistiska pjäsen. Mycket bra har hänt under de sista tio åren inom svensk försvars- och säkerhetspolitik, men den stora satsningen på den svenska Försvarsmakten väntar hela tiden runt hörnet.

Det har naturligtvis följdverkningar utanför Sveriges gränser. Tröskelhöjande förmåga ligger trots allt i den utomstående betraktarens ögon, och tillspetsat kan man argumentera för att den faktiska förmågan inte spelar särskilt stor roll då den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder.

För Finlands del väcker det frågor i ett scenario där fördjupat finskt-svenskt samarbete ses som både en viktig men också en naturlig säkerhetspolitisk väg framåt i båda länderna. På strikt anekdotisk grund vågar jag påstå att ytterst få säkerhetspolitiskt intresserade i Finland förväntade sig att Värnkrafts rekommendationer skulle ha gått igenom i sin helhet. Samtidigt är de senaste signalerna, att regeringen är ovillig att kompromissa ens om betydligt lägre nivåer, oroväckande. I en pinfärsk rapport från Finska Utrikespolitiska Institutet konstaterar Charly Salonius-Pasternak och Henri Vanhanen att den press som COVID-19 sätter på den svenska försvarsbudgeten ”kan innebära att Sverige kommer att ha svårt att utveckla de planerade operativa förmågorna, vilket följaktligen begränsar omfattningen och den bakomliggande logiken för samarbete inom vissa områden.” [1] Frågan infinner sig om hur långt det är vettigt att gå om inte Rosenbad tydligt signalerar att de tar försvaret och säkerhetspolitiken på allvar. Speciellt den totala avsaknaden av de för Finlands del livsnödvändiga satsningarna på att förnya den Svenska Marinens ytstridsenheter är något som inte bara är (omedveten?) strategisk signalering, utan något som ställer den finska strategiska planeringen inför svåra frågeställningar.

Det är viktigt att i sammanhanget inte haka upp sig på gamla slagord om svensken som slåss till sista finne, det gynnar ingen och speglar varken historia eller nutid. Däremot sticker den politiska oförmågan att planera långsiktigt i ögonen.

Det imponerande med Värnkraft var just helheten – att man satt sig ner och tänkt igenom hela det militära försvaret istället för att bara peta i detaljer. Visst finns det ett värde i analyser på förmåge- och förbandsnivå, men för så komplexa system av system som ett militärt försvar är så krävs det ofta att man lyfter blicken och ser på helheten för att verkligen förstå var svagheterna som behöver lappas finns.

Och just det är så sorgligt med efterspelet.

I och med överbefälhavarens samlade bedömning baserad på Värnkraft har det svenska militära försvaret fått inte bara en utan två planerade helhetsförslag under 2019. Vi lämnar för tillfället frågan om vilken plan som var bättre därhän, men poängen är att det fanns alternativ, och de var båda uttryckligen helhetslösningar i enlighet med de politiska och ekonomiska ramar som givits av statsledningen. Helheter som statsledningen sedan väljer förbise, för att istället börja förhala och kompromissa om att bara betala för delar. Detta samtidigt som ett antal försvarsengagerade varnat just för att ifall enskilda delar bryts loss så fungerar inte nödvändigtvis helheten.

Detta skapar den absurda stämningen som jag beskrev i inledningen. Politikerna beslutar sig för vad försvaret ska kunna göra, tar fram en plan för hur försvaret ska kunna göra det, är missnöjda med planen, ber ÖB ta fram en annan plan, och vägrar sedan betala för varkendera. Det är svårt för en utomstående bedömare att dra någon annan slutsats än att talen om de stora förmågehöjningarna är mer än just vackra tal, och att när det verkligen kommer till kritan så ses det militära försvaret hos den högsta politiska ledningen fortfarande inte som en kärnuppgift. Precis som överstelöjtnant Stig Rydell noterade på denna blogg nyligen så är det en utveckling som noga följs i Helsingfors. [2]

På finska översätts titeln på Becketts pjäs till ”Huomenna hän tulee”, ”Imorgon kommer han”. Det har också varit de svenska försvarssatsningarnas motto sedan 2014. Framtiden är ökänt svår att sia om, men samtidigt finns det en orsak till att Beckett avslutade sin pjäs efter två akter istället för att fortsätta med en tredje – i något skede börjar publiken ana ett mönster.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com.

[1] https://www.fiia.fi/julkaisu/finnish-swedish-defence-cooperation
[2] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken

Gästinlägg: Kustförsvar som sjöfartsskydd

Foto: Försvarsmakten


Publicerar idag ett angeläget och mycket läsvärt inlägg av Peter Thomsson. I artikeln diskuterar Thomsson de marina operationstyperna Sjöfartsskydd och Kustförsvar, och hur man bör se på, och hantera dessa i dagens kontext med en hotbild som inte dikterar antingen eller, utan snarare både och i kombination

Peter Thomsson är örlogskapten och tar i dagarna examen från högre officersprogrammet (HOP 12) vid Försvarshögskolan. Thomsson har tidigare tjänstgjort i Högkvarteret vid LEDS INRI och har bl.a. arbetat med Försvarsmaktens perspektivplanering.

/ Skipper


------------------

Under senare år har en stimulerande debatt förts i marina kretsar om marinens roll i en framtida konflikt. Argumentationen spänner över ett flera fält: Vilken materiel som behövs, hur striden ska föras samt hur marina koncept och operativa idéer bör utformas. Återkommande är även en diskussion om vilken operationstyp som bör diktera vad marinen, i synnerhet ytstridsfartygen, ska optimeras för. Jag menar att debatten skulle gynnas av att i ett bredare perspektiv söka en helhetsbild av marinens roll i olika konfliktnivåer för att se hur operationstyper samverkar snarare än att ställa dem emot varandra.


Havets betydelse för försörjningen

Marinens avgörande roll för att säkra försörjningen framförs ofta i debatten. Ibland tycks sjöfartsskyddet rangordnas högre än den krigsavhållande och krigsutkämpande förmågan till kustförsvar. Resonemangets bakgrund är att Sverige i praktiken är en ö eftersom 85-90 % av utrikeshandeln går över köl.[1] I kombination med en rationaliserad produktion med minimal lagerhållning innebär detta en betydande sårbarhet. För detta krävs inte ett sjöfartskrig som under världskrigen. Gråzonsagerande och enstaka attacker kan ge betydande konsekvenser. Detta gäller i synnerhet Sverige, som trots sitt handelsberoende har få fartyg under svensk flagg att tillgå med förfogandelagstiftning, om utländska redare skulle undvika svenska hamnar.[2]

Många debattörer, även Försvarsberedningen, tycks mena att det för både Sveriges och våra grannländers försörjning räcker att hålla Göteborg och kanske Helsingborg öppna. Resten av landet ska försörjas via lands- och järnväg. Detta har även förts fram att gälla Finland, via Bottenhavet. Jag tvivlar på att landburna transporter kan räcka till. Lands- och järnvägsnätet har redan i fred en kapacitetsbegränsning och en störningskänslighet som knappast blir mindre besvärlig i kris eller krig.

Vårt samhälle är dessutom starkt beroende av petroleumprodukter som i stor utsträckning distribueras i landet med kustsjöfart.[3] Så sent som år 2014 kom närmare hälften av den svenska råoljeimporten från Ryssland men vi importerar också produkter raffinerade ur rysk olja från andra sidan Östersjön.[4] Med tanke på den ryska benägenheten att använda ”energivapnet” är risken stor att inte bara Ostkusten utan även Finland och Baltikum kan komma att bli mer beroende av försörjning västerifrån. Det skulle ytterligare öka betydelsen av våra farvatten för både den nationella och den regionala säkerheten.

Ser man närmare till livsmedel, där självförsörjningen skattas till ungefär halva behovet, kräver det moderna jordbruket energi.[5] Cirka en tredjedel av denna energi är petroleumbaserad vilket riskerar att resultera i att livsmedel varken kan produceras eller transporteras.[6]


Sjöfartsskydd

Utifrån en analys av sjöfartsskyddsbegreppet menar Hård af Segerstad att den nuvarande svenska tolkningen är onödigt snäv.[7] Hon påpekar vidare det gällande marina taktikreglementet saknar uppgifter inom sjöfartsskydd som återfinns i äldre svenska eller i nu gällande utländska reglementen. Detta trots sjöfartens betydelse för den allierade segern i Andra världskriget och vårt handelsberoende av idag.[8] Delvis i gensvar till Hård av Segerstad utvecklar Widlund ett förslag att samlat definiera sjöfartsskydd som ett rambegrepp för att omfatta såväl staters som handelssjöfartens egna skyddsåtgärder.[9]

Även om en bredare förståelse skulle inkorporeras i kommande försvarsmaktsdoktriner behöver sjöfartsskydd förstås som en större helhet med både civila och militära delar. Det måste dessutom även spänna över fred och kris sett till hot från sjöröveri, terrorism och gråzonsagerande. Sjöfartsskyddet är ett system där samverkande aktörer, både myndigheter och rederier, gemensamt strävar efter att skydda transportkedjan i sin helhet från hamn, över hav och till hamn. Sjöfartsskydd måste därmed, oavsett konfliktnivå, betraktas som ett intresse som innefattar marinen men inte som dess enda uppgift.


Havets militära betydelse

Sjömaktsteoretiker har länge debatterat prioriteringen mellan att vinna kontroll till sjöss eller att undvika att inte förlora kontroll till sjöss och istället förneka motparten kontroll till sjöss. Den som vill använda havet till överskeppning behöver tillförsäkra sig ett mått av kontroll vilket ska balanseras mot risktagning. Det gäller oavsett om syftet är offensivt eller defensivt. Det första kan vara för raider eller landstigningsoperationer. Det andra kan vara för att förstärka egna och allierade ställningar, exempelvis försvarsställningar i de baltiska staterna. Vägen över Östersjön är sårbar men det är även den till lands, genom Suwalkikorridoren. Även om delar av tankegodset är giltigt över tid och rum måste hänsyn tas till Sveriges och Östersjöområdets specifika förutsättningar av idag, rörande strategisk situation, styrkeförhållanden och tekniknivå.

Havet är inte den vallgrav det ofta beskrivs som utan i första hand varit en förbindelse. Även efter lands- och järnvägarnas utbyggnad är det svårt att förflytta betydande volymer och massor lika effektivt som på köl, både civilt och militärt. Detta gäller i synnerhet för den händelse tunga förband och skrymmande system ska frampositioneras, vilket är utgångspunkten för exempelvis Kungl. Krigsvetenskapsakademiens scenarier för KV21.[10] Den fiende som motiverar ett försvar med svenska brigader i divisionsstruktur kan svårligen bara luftlandsättas eller infiltrera. Den lär även ha svårt att rulla landvägen, i synnerhet om målet är någon av östersjööarna. Marinen är oundgänglig för en gemensam kustförsvarsoperation. Det högintensiva konfliktscenariot med en kustförsvarsoperation är också det mest intuitiva för att beskriva Marinens uppgifter, även om det inte ger hela bilden.


Det breddade konfliktspektrat

En bredare förståelse av konfliktbegreppet än det binära krig/fred är både positivt och nödvändigt. Den tidigare chefen för MUST var tydlig med att gråzonsagerande redan förekommer. Det vore orimligt att tro att Östersjön med sin betydelse för handel och kommunikation skulle undgå gråzonsagerande.[11]

Vidare ställer det breddade konfliktspektrat krav på materielsystemen att utöver en mångfald av hot på, under och över ytan samt på land även anpassas till gråzonens särskilda utmaningar. Det medför svårigheter att göra optimeringar och avvägningar både avseende koncept och materiel eftersom den totala numerären är så liten att det inte går att renodla enheter.[12] En motståndare skulle med gråzonsagerande kunna utnyttja den av resursknapphet låga närvaron för att flytta fram sina positioner. Tätt återkommande incidenter kostar på för både materiel och personal och utmattar organisationen. Dessutom kan det medföra ett stegvis skifte av normalbilden.

Framgångsrikt tillämpat kan gråzonsagerande resultera i det för angriparen önskade slutresultatet utan att eskalera till väpnad konflikt men skulle så inte ske så är det en del i att forma förutsättningarna för nästa led i konflikten.[13]När övergången sker kan även det vara otydligt och oväntat, kanske vid vapeninsats sker mot svenska enheter fritt till sjöss men kanske sker det så tvetydigt att väpnat angrepp ändå inte kan konstateras med tillräcklig säkerhet för politiska beslutsfattare. Detta i synnerhet när försvaren är ovillig att acceptera den förändrade situationen: Seeing is not necessarily believing, tyvärr, vilket är en klassisk orsak till framgångsrik vilseledning.[14]


Det svenska dilemmat

Det mesta av ovanstående är rimligen välkänt. Stötestenen är prioriteringarna mellan metoderna och medlen – en konfliktlinje tycks dragen mellan sjöfartsskydd och kustförsvar. Samtidigt som det är en del av en sund debatt behöver den föras på ett konstruktivt och förtroendeingivande sätt. I min mening borde två aspekter beaktas: att sjöfartsskydd är resurskrävande och att debatten ofta bortser från det större sammanhanget.

Sjöfartsskyddet måste ske löpande och kunna anpassas efter rådande hotbild. Att säkra egna förbindelser, däribland civil sjöfart genom sjöfartsskydd, måste fortsätta även i krig även om behov, resurser och metoder då kommer att vara andra. Uthålligheten måste vara god.

Förmågan till kustförsvarsoperationer är avgörande både avskräckning och för att nedsätta en angripares anfallskraft. Den är ett villkor för att ge tid och förutsättningar för försvarsoperationer oavsett om de sker ensamt eller med stöd av tredje part. Försvarsmakten konstaterar att Sverige riskerar att vara i strategisk efterhand.[15] Det medför krav på en hög beredskap för att undgå förbekämpning, för att bemöta ett angrepp och om möjligt återta initiativet. Bekymret är, som ovan, att våra fåtaliga resurser ianspråktas redan i fred för att upprätthålla territoriell integritet.

Dilemmat som uppstår är hur man bäst disponerar sina sjöstridskrafter. Ska prioritet ges åt kustförsvarsoperationen[16] för att slå mot angriparens styrkor eller ska prioritet ges åt upprätthållande av egna och allierades förbindelser, både militära och civila. Sjöfartsskyddet ställer krav på att det ska kunna utföras över lång tid och långa sträckor, medan kustförsvarsoperationen kräver kraftsamling mot angriparens anfallsrörelse. Avvägningen mellan dessa framstår svår att göra.


Ömsesidiga beroenden

Som den främsta handelsleden och en geopolitisk skärningspunkt kan Östersjöns betydelse för Sverige knappast överskattas. Över havet finns även den makt som ånyo med hot och vapenmakt försöker att flytta gränser och dominera sitt grannskap. Ryssland är också beroende av Östersjön för att skeppa ut olja samt för att exportera gas i pipeline. Enligt en bedömning från FOI utgjorde östersjöhandeln år 2011 cirka 75 % av rysk sjöburen export och 85 % av rysk sjöburen import.[17] Handel lyfts ofta fram som främjande för avspänning och demokratisering men den teorin har kommit på skam av utvecklingen i Ryssland och Kina under det senaste decenniet. Mahans formulering är möjligen än mer sann idag när anspänningen mellan USA och Kina ökar, trots det ekonomiska utbytet: ”… commerce thus on the one hand deters from war, on the other hand it engenders conflict, fostering ambitions and strifes which tend towards armed collision. Thus it has continuously been from the beginning of sea power.” [18]

Sverige har den längsta kuststräckan i Östersjön men Ryssland besitter de största militära resurserna. Övriga östersjöstater har begränsad förmåga, även om Tyskland ånyo visar intresse för sydvästra och södra Östersjön. Danmark och Norge fokuserar uttryckligen på Nordsjön och Nordatlanten.

Östersjön kan betecknas som ett trångt innanhav. Sedan tidigt i den militärtekniska utvecklingen har Östersjöns dimensioner inneburit en hög grad av överlappning mellan olika parters operationsområden, även om detta varierar mellan stridsdomänerna. Få områden ligger bortom kontinuerlig sensor- och verkansräckvidd. Många platser nås av flera staters försvarsmakter och av flera system inom desamma. Detta är tämligen unikt för Östersjön, att utrymmet för obestridd kontroll eller herravälde är begränsat. Att skapa liksom att bestrida kontroll till sjöss pågår därmed parallellt.

Förmågan till kontroll till sjöss[19] avtar med avståndet från våra basområden. Ju färre system, främst sjö- och flygstridskrafter som kan samverka, desto mindre är vår förmåga att skapa och utöva kontroll. Hur långt ut och hur lång tid det kan ske är beroende av antalet enheter, deras förmåga och logistikkapaciteten. I en glidande skala övergår graden av kontroll från att närmast svensk kust i bästa fall vara sjöherravälde till att stegvis inom olika domäner och mot olika mål vara kontroll till sjöss, där utbredning i tid och rum i denna generalisering blir allt mindre. Närmare främmande kust är det följaktligen en fråga om att i bästa fall bestrida motståndarens kontroll.[20] I vilken grad det uppnås avgör när, var och med vilken risktagning vi kan utöva kontroll till sjöss för våra egna ändamål.

Ett ensidigt svenskt perspektiv bortser från det större sammanhang som Sverige är en del av. Våra grannars försvar och försörjning är i hög grad beroende av oss, liksom vår säkerhet är också beroende av dem. För att detta ska fungera och för att uppfylla våra internationella utfästelser ställs höga krav på svensk förmåga att skydda sjöfarten – till, inom och från Sverige; liksom till och från våra grannländer. Försvarsberedningens skriver att ”sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv”. Detta framstår som orealistiskt i förhållande till hur grannländer uttalat prioriterar sina knappa resurser. Vidare är det otillfredsställande i förhållande till folkrättsliga åligganden för en stat. Det är också oönskat utifrån vårt nationella intresse att det stöd som kommer till och genom vårt land också ska göra det på ett sådant sätt som gynnar Sverige.[21] Att förlita sig på att andra ska skynda till undsättning och är dessutom ett risktagande. Tredje part behöver tid för att ansluta och riskerar att ha resurser bundna i annan riktning. Våra västra grannländer prioriterar uttryckligen Nordatlanten för den strategiska länk som krävs för att kunna försvara Västeuropa.

Ur ett strategiskt perspektiv skulle Ryssland i en europeisk konflikt gynnas av tids- och avståndsförhållanden gentemot Nato. Detta även om den senare organisationen efter en tid skulle förstärkas med amerikanska förband och operativt rörliga europeiska förband – i bästa fall. Det är därför rimligt att anta att Ryssland – för att öka sitt eget operativa djup och för att begränsa andras handlingsfrihet – hypotetiskt skulle vilja etablera framskjutna positioner i den skärningsyta som Östersjöområdet utgör.[22] Ett tidigt ryskt avgörande skulle då kunna uppnås genom att utnyttja saktfärdigheten både i beslutsfattande i allianser och politiska system, liksom i tilltransporten av förband. I synnerhet avseende sjö- och markstridskrafter. Den systemtäthet som beskrivits ovan gör varje etablering svår att påverka, framför allt häva om så krävs, eftersom den sannolikt kommer ske med flera former av understöd. En sådan etablering kommer också att utgöra en del av ett system av system med flera lager och stödjepunkter.

När och där ett angrepp sker, kommer Sverige troligen tvingas att ta striden enskilt eller tillsammans med Finland. Möjligen kan någon eller några andra stater bistå. I en sådan situation måste Sveriges roll vara att resa muren så hög som möjligt och så långt ut som möjligt för att skapa förutsättningar att initialt undvika att förlora enskilt och för att kunna tillsammans med andra vinna kriget.[23] Detta måste givetvis ske med en rimlig avvägning mellan oproportionerlig risktagning och överdriven återhållsamhet. En nyligen genomförd studie visar att svaga aktörer kan vinna korta, konventionella krig genom tidiga taktiska framgångar. Dessa kullkastar angriparens planer och övertrasserar dess kostnadstolerans. Det ger samtidigt handlingsutrymme för tredje part att engagera sig till stöd för försvararen.[24]

Den faktiska situationen kommer att diktera förutsättningarna för avvägningarna hur långt ut och hur länge muren ska hållas uppe. Men redan att skapa det alternativet ger för egen del större handlingsfrihet som för angriparen samtidigt innebär mindre förutsägbarhet. Det lägger grunden för att tillsammans med andra vinna kriget, där kombinationen och sekvensen bygger på att det europeiska säkerhetssammanhanget för sin överlevnad inte kan tolerera att en aggressor tillåts rubba gränserna runt Östersjön. Det är därmed av avgörande betydelse att vi inte egenhändigt och prematurt avhänder oss kontroll till sjöss och i andra element eftersom det skulle få återverkningar både för förutsättningarna att bistå andra och att ta emot stöd. Klarar vi inte att säkra förutsättningarna för tredje part att tillföra och engagera sina styrkor i området inom ramen för kollektivt självförsvar, så kan vi varken vinna tillsammans eller undvika att förlora enskilt.

Resonemang att avvaktan kan ge bättre styrkeförhållanden har sina poänger men för det svenska fallet är det osäkert eftersom en sådan styrketillförsel är beroende av att tilltransportvägarna kan hållas öppna. En överdriven återhållsamhet riskerar att göra stöd till och via Sverige både omöjligt och överspelat, om angriparen tillåts nå tidiga avgöranden. Om försvarsgarantier och operativ planering med nyckelpartner saknas försvåras försvarsoperationer och den timingen riskerar att bli fel – hur vassa enheterna än är i sig själva är ändå numerären så liten att insättande måste optimeras.


Den moderna stridens komplexitet


Som beskrivits ovan är livsmedelsförsörjningen och ekonomin beroende av fungerande sjöfart.[25] Även den mest prioriterade trafiken skulle omfatta långa sträckor och många fartyg. Den skyddade transitkorridoren i Adenviken, till skydd mot sjöröveri, visar hur resurskrävande sjöfartsskydd kan vara. Att tillse ett sjöfartsskydd genom eskortering, över tid och över stora ytor, för att säkra nationens försörjning skulle vara oerhört krävande. Detta även vid ett inlemmande av Kustbevakningen, med erforderlig komplettering av utrustning och bestyckning. Hotet kan snabbt överstiga vad enstaka ytterligare fartyg med enklare bestyckning kan hantera.

Å andra sidan: för att hota sjöfarten måste emellertid en angripare nå den, vilket innebär att denne måste utöva något mått av kontroll till sjöss eller åtminstone framgångsrikt kunna bestrida vår kontroll till sjöss. Även om nyttan av ett sjöfartskrig kan vara stor kan det vara stridsekonomiskt svårt att avvara kvalificerade flyg-, ytstrids- och undervattensenheter eller för den delen långräckviddiga vapen mot handelssjöfart. Om angriparen ökar sin kontroll till sjöss kortas dock avståndet varvid fler och billigare system kan verka.

I marinens nuvarande taktikreglemente konstateras att etablering av kontroll till sjöss implicit bidrar till sjöfartsskydd genom att det hindra motståndaren att agera.[26] Det kan tolkas som att sjöövervakning och kustförsvar inte står i konflikt med sjöfartsskydd utan tvärtom utgör metoder för att främja det.

För att minska risken att våra förband, i synnerhet markstridskrafterna, ska vara på fel plats i en konflikt finns ett behov av att i möjlig mån forma stridsfältet och begränsa angriparens handlingsfrihet. Sverige är ett av Västeuropas största länder men har en låg förbandstäthet. Vi måste därför skapa de bästa förutsättningarna både för vårt eget försvar och för striden tillsammans med tredje part. I Försvarsmaktens perspektivstudie betonas vikten av att påverka angriparen tidigt i anfallsrörelsen för att begränsa dennes handlingsfrihet och belasta den totala kalkylen för angreppsplanen. Att tvinga motståndaren att ta hänsyn till vår förmåga är i sig krigsavhållande. Det ökar vår egen handlingsfrihet på angriparens bekostnad.

För detta är räckvidd avgörande – både avseende sensorer och vapensystem. Det ger oss möjlighet att påverka en större yta, bättre möjlighet att taktisera, i synnerhet i det trånga innanhavet Östersjön med sina skärgårdar där marinen utvecklat en närmast unik förmåga att utnyttja denna till sin fördel. Samtidigt ger det motståndaren större osäkerhet och kortare förvarning. Därav den stora nyttan av nya, långskjutande robotar och förmågan till samordnad strid, primärt tillsammans med flygvapnet.

En för låg ambition i skalförsvaret ger angriparen en enklare kalkyl och innebär att striden förs till lands, i våra befolknings- och produktionscentra. Det försvåras särskilt av att vi har en för det sammanvägda uppdraget en extremt liten flotta. Det ger även fienden handlingsfrihet att välja var och hur striden förs. För försvararen blir det därmed svårt att återta initiativet eller att häva fientlig etablering.

Våra ytstridsfartyg är i sammanhanget inte bara enskilda vapenbärare utan kan med hög flexibilitet axla roller som vapenbärare och sensorer eller som noder för ledning. De leda strid med system i samverkan, eller åtminstone samordnad strid, även med tredje part men även verka enskilt. Både som system och i sina delar måste vårt försvar vara en svår, för svår, utmaning för en angripare. Endast kvalificerade plattformar kan verka under störda förhållanden. Dessutom kan det krävas en förmåga att i en svårtolkad stridsmiljö fatta snabba beslut, vilket kräver närvaro på plats i elementet och en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.


Avslutning


Syftet med denna artikel är att belysa att marina operationer måste ses i ett större sammanhang än hur den enskilda operationen benämns. Det breddade konfliktspektrat, ömsesidiga beroenden och den moderna stridens komplexitet utgör en svår utmaning. Den förmåga till högintensiv strid som är dimensionerande för våra ytstridsfartygs systemsammansättning och våra övningar är också den förmåga som tjänar oss bäst att begränsa en angripares möjligheter att hota oss. Detta oavsett om dennes syfte är att slå mot sjöfarten i våra vatten, att överskeppa invasionsstyrkor eller att etablera framflyttade positioner i havet. Det är vår förmåga att skapa kontroll till sjöss och att förneka fienden detsamma som avgör hur vi kan styra vårt och fiendens nyttjande av havet. En lägre ambition blottar en sårbarhet från den nivå vi inte kan hantera och riskerar att inbjuda detta agerande från fienden. Vi riskerar då att striden utkämpas i våra befolknings- och produktionscentra eller stryper vår försörjning. En högre ambition i förmåga till kontroll till sjöss flyttar fram skölden och innefattar också en betydligt ökad förmåga till inom de mindre krävande operationstyperna.

Fiendens kalkyl ska belastas med risken att tidigt mötas, och om så krävs, att bekämpas, genom verkan från kvalificerade ytstridsfartyg och i samordnad gemensam strid. Ytstridsfartygen utgör hörnstenarna i den marina konfliktmiljön och har kraftig inverkan på vilka handlingsalternativ, vilken resursåtgång och vilken risktagning en fiende måste räkna med för varje militärt hot mot Sverige. Den yttersta framgången är att fiendens operationer helt omintetgörs! Även utan full insyn i en potentiell angripares kalkyler vore det vårdslöst att minska denna förmåga när säkerhetsläget under flera år har fortsatt att försämras.

------------------

SLUTNOTER:

[1] Sjöfartsverket, ”Analys av utvecklingspotentialen för inlands- och kustsjöfart i Sverige”, Regeringsuppdrag (Norrköping, 2016), 17.

[2] Mattias Widlund, ”Svensk handelssjöfart i ett nytt säkerhetspolitiskt läge - Särskilt om sjörättsliga perspektiv på gråzonshot”, Tidskrift i sjöväsendet, nr 3 (2019): 211–12.

[3] Krisberedskapsmyndigheten, ”Beroende- och konsekvensanalys, energi: Offentligt arbetsmaterial från KBM:s projekt Samhällskritiska beroenden” (Stockholm: Krisberedskapsmyndigheten, 2007), 34–42; Energimyndigheten, Risk- och sårbarhets-analys över energiförsörjningen i Sverige år 2015, ER2015:22 (Eskilstuna, 2015), 38–43.

[4] Energimyndigheten, ”Sveriges import av råolja och drivmedel” (Eskilstuna: Energimyndigheten, 2015). Hämtad 2020-05-31.

[5] LRF, Ökad försörjningstrygghet avseende livsmedel – LRFs syn på frågan om försörjningstrygghet avseende primärproduktion av livsmedelq (Stockholm: Lantbrukarnas Riksförbund, 2019), 7–17.

[6] Energimyndigheten, ”Officiell statistik: Energi balans, 2005-” (Eskilstuna: Energimyndigheten, 2020).

[7] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna (Stockholm: Försvarsmakten, 2010), 03–11.

[8] Johanna Hård af Segerstad, ”Missförstår Sverige sjöfartsskydd?”, Tidskrift i sjöväsendet, nr 2 (2019): 168–72.

[9] Mattias Widlund, ”Om begreppsförvirring och rambegrepp - Kommentar till artikeln ’Missförstår Sverige Sjöfartsskydd?’”, Tidskrift i sjöväsendet, nr 1 (2020).

[10] ”Grunddokument Hotet: Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige”, KV21 Det framtida slagfältet (Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, u.å.), 8–10.

[11] Martin Murphy, Frank G. Hoffman, och Gary Jr. Schaub, ”Hybrid Maritime Warfare and the Baltic Sea Region” (Copenhagen: Centre for Military Studies, University of Copenhagen, 2016).

[12] Niklas Granholm, ”A Small Navy in a Changing World: The Case of the Royal Swedish Navy”, i Small Navies: Strategy and Policy for Small Navies in War and Peace, red. Michael Mulqueen, Deborah Sanders, och Ian Speller, Corbett Centre for maritime policy studies series (Oxon: Routledge, 2016), 179; Niklas Granholm, ”Small navies and naval warfare in the Baltic Sea region”, i Europe, Small Navies and Maritime Security: Balancing Traditional Roles and Emergent Threats in the 21st Century, red. Robert C. McCabe, Deborah Sanders, och Ian Speller, Corbett Centre for Maritime Policy Studies Series (Oxon: Routledge, 2019), 77–85.

[13] Granholm, ”Small navies and naval warfare in the Baltic Sea region”, 77–85.

[14] Meir Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield (Stanford: Stanford Security Studies, 2011), 44–46.

[15] Försvarsmakten, Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016-2018 Tillväxt för ett starkare försvar (Stockholm, 2018), 29, 35.

[16] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna, 03–12.

[17] Tomas Malmlöf och Johan Tejpar, ”Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv” (Stockholm: FOI, 2013), 36, 53–54.

[18] Mahan, Retrospect & Prospect: Studies in International Relations Naval and Political, 145.

[19] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna, 03–08.

[20] Geoffrey Till, Seapower: A Guide for the Twenty-First Century, Fourth edition. (London: Routledge, 2018), 184–96.

[21] Försvarsberedningen, Värnkraft: Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025, Ds 2019:8 (Stockholm: Försvarsdepartementet, Regeringskansliet, 2019), 191.

[22] Försvarsmakten, Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016-2018 Tillväxt för ett starkare försvar, 30.

[23] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin – MSD 16 (Stockholm: FMV, FSV Grafisk produktion, 2016), 54.

[24] Robert Petersen, ”Den relativa segern – om svaga aktörers framgång i korta konventionella krig” (Självständigt arbete 30 hp, Stockholm, Försvarshögskolan, 2020).

[25] Sjöfartsverket, ”Analys av utvecklingspotentialen för inlands- och kustsjöfart i Sverige”, 17.

[26] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna, 03–11.

Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?

Har uppdragstaktiken i svensk tappning blivit ett honnörsbegrepp utan reell substans? Foto: Försvarsmakten.

Enligt  Militärstrategisk doktrin 2016 är uppdragstaktik grunden för vårt sätt att leda. Det innebär att man löser den uppgift man är satt att lösa, men på det sätt man själv anser lämpligt med de resurser man tilldelats, efter dialog med högre chef. Initiativ ska tas för att lösa uppgiften. Positiv rapportering har de flesta hört talas om. Ungefär så brukar vi beskriva uppdragstaktikens innebörd. Sedan exemplifierar vi ofta de positiva effekter detta ska ge med exempel från västfälttåget 1940 och använder ord som högt tempo, initiativ och att komma innanför fiendens beslutscykel (eller OODA-loop) för att beskriva hur tyskarna med uppdragstaktik utmanövrerade fransmän och britter. Att vi förväntar oss att nå liknande effekter är uppenbart.

Anders Palmgren och Niklas Wikström, båda forskare vid FHS, har visat att den svenska uppdragstaktiken från att ha varit mycket lik den tyska under 1900-talets början har påverkats av franskt inflytande under mellankrigstiden och amerikanskt inflytande under senare delen av kalla kriget och inte minst under den ”strategiska time outen”. Dessa impulser har medfört att den svenska uppdragstaktiken och ledningsmetodiken idag avsevärt skiljer sig från den tyska på flera avgörande punkter.

Den tyska uppdragstaktiken, eller Auftragstaktik, gick i grunden inte ut på att man ovillkorligen skulle lösa tilldelad uppgift, och att egna initiativ skulle ha det som ledstjärna. I så fall var även fransmännen uppdragstaktiker och då faller den primära förklaringsmodellen för det märkliga nederlaget. Tysk uppdragstaktik gick ut på att man på eget ansvar tog initiativ för att uppnå avsikten med striden, även om man då frångick den ursprungliga uppgiften, det vill säga man agerade utan att i förväg begära tillstånd (att dialogisera något) från högre chef. Alltså inte positiv rapportering, utan positivt agerande! Att egna initiativ snarast skulle rapporteras var självklart. Det utgjorde ju grunden för högre chefs fortsatta agerande, t ex möjligheten att snabbt förstärka en lokal framgång. Något som innebar att även nästa högre befälsnivå därmed kunde agera uppdragstaktiskt. Frångå sin ursprungliga plan, och kanske också tilldelad uppgift, för att uppnå ”ännu högre chefs” avsikt med striden. Avgörande här var chefers förmåga och vilja att, på alla nivåer, snabbt fatta självständiga beslut efter hur läget utvecklades, för att gripa tillfällen i flykten i en oförutsägbar miljö, och stridsleda mot avsikten med striden.

Uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte en metod. I grunden bygger den på stridens oförutsebarhet. Uppdragstaktik syftar till att hantera ett ständigt föränderligt läge. Chefer på alla nivåer förutsätts att agera utifrån händelseutvecklingen för att uppnå avsikten. Om så krävs också frångå den givna uppgiften för att kunna uppnå avsikten. Chefers i alla avseenden viktigaste roll är att vara genomförare, ständigt beredda att ta tillfällen i flykten, eller parera fiendens åtgärder.

I praktiken innebär det att när gott om tid står till förfogande, bör planering ske tillsammans med högre chef. Det för att klargöra vilka resurser som står till förfogande, högre chefs avsikt med striden, och för att högre chef ska få en uppfattning om hur man avser lösa sin uppgift. När striden väl börjat, och verksamheten därmed blir allt mer oförutsebar och tidskritisk, är det upp till varje chef att agera utifrån den aktuella situationen, med högre chefs mål med striden för ögonen. Varje fördröjning i att hantera ett nytt läge kan vara skillnaden på framgång eller förlust. Fienden är inte passiv. Dock, egna initiativ ska skyndsamt rapporteras för att ge högre chef möjligheter att snabbt förstärka en framgång, eller kunna avbryta en åtgärd som inte rimmar med det övergripande syftet med striden. Uppdragstaktik är inte nivåberoende. Alla, från soldat till general, förväntas att grundat på händelseutvecklingen ta egna initiativ för att uppnå syftet med striden, även om det innebär avsteg från tidigare planering. Här kan man också notera att tyskarna excellerade i korta och entydiga order, väl medvetna om att ju mer detaljer en order innehåller desto fortare blir den inaktuell.

Detta är något helt annat än innebörden av den svenska uppdragstaktiken av idag.  Den för närvarande tillämpade svenska uppdragstaktiken har ett tydligt fokus på att lösa tilldelad uppgift och därmed följa högre chefs plan. Vi ligger därmed närmare det franska och amerikanska synsättet än det tyska. Visst, vi pratar om syftets betydelse, men i vår metod är det uppgiften som förvandlas till en målbild där slutläget spikas, oftast knutet till viss terräng, redan innan genomförandet påbörjats. Det innebär att vi tidigt låst hur uppgiften ska lösas istället för att vara flexibla och kunna reagera på händelseutvecklingen för att nyttja de möjligheter som stridens oförutsägbarhet kan erbjuda. Syftet har ingen roll i vår metod. Det är sedan denna målbild, och därmed uppgiften, och inte avsikten eller syftet, som ligger till grund för genomförandeidén (hur planen ska genomföras och målbilden uppnås, det vill säga uppgiften lösas). Till detta läggs en uppföljningsplan (följer vi planen som vi tänkt?) och en beslutstödsplan (vad tror vi kommer att ske, vad gör vi då, och när måste vi ge order för att hinna med, det vill säga förutse händelseutvecklingen). Något som låser såväl tanke som hämmar initiativ vilka avviker från planen.

Här en illustration av problemet med den svenska uppgiftsstyrda modellen.

”Ta MAGLARP i avsikt att avbryta fortsatt fientlig styrketillväxt i TRELLEBORG”. Om det nu under striden visar sig att motståndet är hårt i Maglarpsriktningen, och anfallet riskerar att bli hängande, samtidigt som det verkar finnas en lucka i fiendens gruppering i riktning GISLÖVS LÄGE (på andra sidan TRELLEBORG), varifrån insegling mot Trelleborg kan påverkas lika väl, vore det måttligt begåvat att envist hålla fast vid den ursprungliga planen (och den terränganknutna målbilden). Här finns ett tillfälle att uppnå avsikten med striden, som kan försvinna mycket fort om det inte utnyttjas omedelbart.

Den svenska metodiken innehåller inte bara en logisk groda, att det oförutsebara kan förutses, utan också ett okritiskt anammande av ett orealistiskt synsätt på hur vi skulle kunna föra strid mot en överlägsen motståndare. Modellen som vi tillämpar är en ”stormaktsmodell” där man i kraft av överlägsna resurser tror sig kunna styra stridens förlopp. Knappast en situation som är aktuell för oss (och som heller inte var så framgångsrik för stormakten Frankrike 1940).

Förutseende planering, som gränsar till tankeläsning avseende fiendens avsikter och agerande, samt planer, matriser och interna processer en masse har blivit kännetecknet för svensk metod. Stridsledning är sekundärt. Så sekundärt att chefen inte ska syssla med det. Det gör stridsledaren. Chefen förutser vad som ska ske härnäst och planerar för det. Stridsledare genomför planen (genomförandeidén). Beslutstillfälle (att förutse händelseutvecklingen) nämns 80 gånger i metodhandbok ledning bataljon 2007 och är kärnan i den eufemistiskt benämnda ”Dynamiska beslutsfattningen” Oförutsedda tillfällen, kärnan i uppdragstaktik, nämns 2 gånger! Uppgift nämns 120 gånger och syfte 13 gånger. ”Planering är avgörande för att vara förberedd på olika händelseutvecklingar.”(AH Ledning 2016) ”En genomtänkt plan är grunden för ett effektivt genomförande” och ”Syftet med beslutstillfällena är att försöka förutsäga vad som kan komma att hända och förbereda bataljonschefens beslutsfattande.”(Metodhandbok ledning bataljon 2007) Det är inte lätt att se hur denna syn på chefers roll och de citerade formuleringarna skulle kunna utgöra en grund för en fungerande uppdragstaktik.

När man framhåller denna skillnad reagerar de flesta negativt. Vår självbild är att vi är uppdragstaktiker och att våra metoder gynnar detta. Att våra metoder skulle grunda sig på fransk och amerikansk syn på stridens förande vill vi inte kännas vid. Den första reaktionen brukar vara ilska och förnekande. När man så småningom kan ta till sig att vår version av uppdragstaktik inte är så värst lik originalet, utan ganska annorlunda, kommer nästa försvarsmekanism. Måste vår uppdragstaktik vara lik den tyska eller för all del den israeliska? Kan vi inte ha en svensk uppdragstaktik som passar oss? Det kan man kanske tycka, men som vår tolkning av uppdragstaktik ser ut idag är frågan om vi längre talar om uppdragstaktik eller om vi inte bara givit en prestigefylld benämning åt någon annan typ av företeelse.  Det sista steget är, att även om man inser att det kanske finns en poäng i närma sig det ursprungliga synsättet på uppdragstaktik så vill man inte ändra de praktiska ledningsmetoder man är van vid.  Det är alltid jobbigt med förändringar. Eventuellt kan man också misstänka att det finns en undermedveten osäkerhet om vi har förmågan att tillämpa klassisk uppdragstaktik. Vi är ju varken utbildade eller övade för det. Att bara följa en plan (och hoppas att den håller) är trots allt enklare.

Så sent som 2018, vid remisshanteringen av en försiktigt reviderad utgåva av Metodhandbok ledning bataljon, avgav FHS nedanstående yttrande. En tidpunkt när konventionell strid mot en kvalificerad, överlägsen, motståndare åter blivit Försvarsmaktens huvuduppgift, och det sedan 2016 var fastställt att uppdragstaktik skulle vara grunden för ledning i Försvarsmakten.

”Vid en jämförelse mellan tysk Auftragstaktik och svensk uppdragstaktik är skillnaderna så pass grundläggande och omfattande att det måste ifrågasättas om principerna för den svenska tillämpningen med uppgiften i centrum leder till den snabbhet och smidighet i ledningen som eftersträvas. Den splittrade bilden förstärks ytterligare genom att det svårt att se hur de centrala delarna i uppdrags­taktik är kopplade till de relativt omfattande och tidsödande plane­rings­procedurer på bataljonsnivå som finns beskrivna i hand­böckerna. Arbetsgruppen anser att denna lösning inte är fruktbar utan att man i stället bör göra ett tydligt ställningstagande till förmån för en mer renodlad uppdragstaktik.”

Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

 Men är detta viktigt? En general uttryckte sig ”svenska officerare äter metod till frukost” efter en brief om situationen. Metod är underordnat personalens egenskaper. Så kan det vara, men man kan undra om franska officerares personliga egenskaper 1940 var så annorlunda, sämre, än de vi tillskriver oss själva. Snarare är det så att personalens egenskaper är en konsekvens av den kultur man växer upp i och marineras i. Hur påverkas vårt agerande i praktiken av vårt fokus på förutseende planering, genomförande av planer och godkännande av initiativ av högre chef? Hur yttrar sig vår kultur? Vilka egenskaper medför den?

Jag har haft förmånen att under ett flertal år ha insikt i övningarna BrigStri, ASSÖ och ASÖ. Det är främst under denna typ av övning, förutsatt att man har en tänkande motståndare som tillåts agera ganska fritt, som vi skapar en ledningsmiljö där ledning under dubbelsidig strid med hela förband med få övningstekniska begränsningar kan studeras. Deras betydelse är ovärderlig och de får inte reduceras till skriptade övningar för att öva enbart processer! Det skulle bara stärka vårt metodfokus och minska insikten i behovet av beslutsfähighet i situationer där det oförutsedda är regel – krig.

Under dessa övningar uppkommer, oavsett stridssätt, ideligen situationer där bataljonerna hittar ett oväntat tillfälle att genom anfall tillfoga fienden förluster eller ta för striden viktig terräng. Det normala tillvägagångssättet är att rapportera till brigaden och börja omgruppera förband för att nyttja väntetiden positivt. I den stora majoriteten av fallen tar det så lång tid innan man får tillåtelse att anfalla att tillfället passerat och fienden hunnit vidta motåtgärder, till exempel organisera ett starkt försvar. Detta skedde tre gånger samma dag under BrigStri 19. I vissa fall får man direkt nej, trots att det är ett fortsatt anfall mot en svag fiende, där anfallet skulle bidragit till att uppnå avsikten med striden, vilket gav fienden tid att omgruppera förband för att möta en sådan eventualitet. Detta skedde två gånger under BrigStri 20. Motivet kan ha varit att ett flankskyddsförband inte var på plats än, det vill säga att det var viktigare att följa planen än att nyttja det uppkomna tillfället. En förspilld möjlighet.

Många av oss förefaller definiera tempo som hastigheten från att vi fått framåt tills uppgiften är löst.  Ofta uppnår vi också ett högt tempo i anfallet efter att högre chef gett framåt, så länge allt går som planerat. Men då bortser vi från den helt avgörande faktorn: att bibehålla tempot eller ta initiativet när det oförutsedda inträffar, vilket kommer att hända, och det oftare än vad vi gärna vill föreställa oss. Exempelvis verkar förmågan att tillräckligt snabbt under en fördröjningsstrid utnyttja tillfällen för icke tidigare planlagda motanfall vara begränsad. Det är också en aspekt på tempo.

Det är slående att inte en gång under dessa övningar har en bataljonschef anfallit utan order, eller mot order, på eget ansvar, för att nyttja ett tillfälle medan det finns. Själva klon i uppdragstaktik. Tillfällena har funnits många gånger, och cheferna har insett detta. Men de frågar om lov och väntar mer eller mindre tålmodigt. Vid nej blir de kanske upprörda över svaret, men accepterar det. Och frågar igen lite senare; ska jag verkligen inte? De agerar inte när tillfället ges, utan frågar först, med stor risk att situationen förändrats innan de får svar. Ett farligt tecken om man önskar ha initiativkraftiga chefer som också vågar ta eget ansvar utifrån hur de bedömer situationen. Det förefaller som om svenska officerare ändå inte äter metod till frukost, utan är metodtrogna. Men vi kanske inte ska vara förvånade med de formuleringar och det fokus som finns i våra handböcker, och hur vi utbildar och tränar.

Trots att MSD 16 (Militärstrategisk doktrin 2016)  tydligt tar ställning för en uppdragstaktik av den ursprungliga modellen och att citat från Clausewitz, Moltke d ä och Kronprins Friedrich Karl (”Min herre, konungen gjorde er till major för att han trodde att ni förstod när ni inte skulle lyda order” ) återfinns i doktriner, reglementen och handböcker så är den svenska kulturen präglad av noggrann långsiktig planering, tro på förutsebarhet och det kontrollerade genomförandet av planer.

MSS taktikavdelning har med stöd av FHS tagit fram ett utkast till en AH Taktisk Ledning som ska gynna tillämpningen av uppdragstaktik i dess mer ursprungliga form enligt MSD 16. AH Taktisk Ledning kan ersätta AH Ledning 2016 och de mer teoretiska delarna av Metodhandbok Ledning bataljon 2007. Till denna finns ett utkast till FH Batstab som ska hantera det mer praktiska tillämpandet på bataljonsnivån. De delar som avhandlar organisation och materiel som ju påverkar hur en stab praktiskt omsätter ledningsprinciper är inte helt klara än. Praktiska jämförelseförsök har genomförts där utkastet till ny metod visat sig vara väsentligt snabbare och underlättar stridsledning efter läget. En FH Brigstab bör också tas fram som vilar på principerna i AH taktisk Ledning. AH Brigad 2016 är omskriven till en kompatibel arbetsutgåva färdig för fastställande ihop med AH Taktisk Ledning om så beslutas. Även AR Taktik innehåller många formuleringar som också behöver revideras om beslut fattas att vi ska bli uppdragstaktiker på riktigt.

Den svenska uppdragstaktiken av idag är inte ens en blek kopia av originalet. Den står i flera avseenden för motsatsen till denna. Den levererar uppenbarligen inte heller samma effekter.  Den saknar klös och bett. Den är en papperstiger.

Författare är överstelöjtnant och chef för Taktikavdelningen vid Markstridsskolan.

Det hemliga Malmö

Wehrmacht på omslaget men det handlar om en rad främmande makters intresse.

Snart släpps min nya bok som kan krydda din ”hemester” med 200 platser inom landet med stark koppling till andra världskriget. För att kunna skriva dess avsnitt om Malmö vände jag mig till ett par ovanligt kvalificerade personer, Lena Breitner och Gunnar Ekberg.

För den läsare som inte redan känner till namnet Gunnar Ekberg så hamnade han på 1960-talet i den svenska militära underrättelsetjänsten, utförde först dykuppdrag i Östersjön och fick med tiden allt mer komplicerade uppdrag utomlands. I slutet av agentkarriären var han på flera sätt en verklig Hamilton. Hans mycket läsvärda minnen av agentlivet, De ska ju ändå dö, finns sedan ifjol inte bara som inbunden bok och i pocket utan även som ljudbok.

Jag visste att Lena Breitner och Gunnar Ekberg hade en bok om Malmö på gång när jag planerade min avslutande faktainsamlingsresa för min inom kort släppta bok. Vi kunde dock konstatera att böckerna inte konkurrerar med varandra eftersom min är starkt fokuserad på andra världskriget och hela landet, medan Det hemliga Malmö har en tidslinje från 1600-talet till kalla kriget och givetvis handlar mest om Malmö. Genom Malmö-perspektivet får man dock rikligt med kunskap om spionage, terrorism och diverse krig. Det är initierat, överraskande och välillustrerat med såväl konkreta adresser att besöka som fängslande bakgrundsavsnitt.

Karl XII:s spion - Stefan Löfvings dagbok har du kanske läst? Du kan uppleva en av Stefan Löfvings rätt oförändrade miljöer tack vare Det hemliga Malmö. Vill du lära dig om Sveriges bidrag till Sovjets födelse? Se avsnittet om ryska revolutionärer i Malmö. Du har kanske läst något jag skrivit om Lenins svenske pilot, Anton Nilson? Min intervju med Nilson var en av mitt livs första, längsta och mest minnesvärda. Nu kan du med hjälp av Det hemliga Malmö undersöka Nilsons terrordåd i Malmö och även finna en plakett med Lenins namn intill Henry Kissingers. Det låter ju helt bisarrt men detta beror på att både Lenin och Kissinger, liksom Marlene Dietrich, Zarah Leander och en rad andra kändisar alla har varit på samma hotell i Malmö.

För mig som bosatt i Norrbotten känns det nästan trevligt att Breitner och Ekberg även hittat en plats i Malmö med subversiv koppling till Sveriges nordligaste län. Jo, den sovjetiska säkerhetstjänstens sabotörer i Wollweberligan använde en herrekipering på Amiralsgatan i Malmö för att en tid där förvara dynamit från Malmfälten, som sedan användes mot två fartyg inblandade i spanska inbördeskriget.

Som en del flygnördar känner till var Hermann Göring under mellankrigstiden testflygare för bland annat Malmö Flygindustri. Därför finns givetvis huset med Görings inhysningsrum med i boken. Göring bombade inte Malmö, den ”äran” tillfaller britterna. Min egen bok tar upp denna händelse och de två rester av bombningen som finns kvar på platsen, men i Det hemliga Malmö får du en utförligare och mer illustrerad skildring av denna explosiva händelse i stadens historia.

Britternas och tyskarnas spioner i Malmö 1939-45 skildras utförligt, liksom Jane Horneys sista resa. Man har ju läst om henne förr, men Breitner och Ekberg berättar saker jag inte visste och har hittat fina bilder av henne, inte minst på en tuff motorcykel.

Bokens avsnitt om SS-frivillige Yngve Nordborg och andra svenska och tyska nazisters verksamhet i Malmö innehåller en del för mig nya uppgifter om nazistisk flyktingsmuggling ända fram till 1948.

När boken kommer till 1960-talet är Gunnar Ekberg själv en av aktörerna och läsaren får nu klart för sig att kalla kriget även utspelade sig väldigt konkret i Malmö med närliggande vatten.

Bokens kanske mest spännande avsnitt handlar om den östtyska, sovjetiska och polska hemliga verksamheten i Malmö. Det är uppfriskande och avslöjande – en grund för en bättre förståelse av vad kalla kriget innebar för svensk del.

Till skillnad från många historiska stadsguider innehåller Det hemliga Malmö en käll- och –litteraturförteckning liksom ett användbart personregister. Boken har 508 sidor och möjliggör både spännande utflykter och framtida böcker, dokumentärer och gärna spelfilmer om Sverige under andra världskriget och kalla kriget.

Coronakrig och hotbilder

Pågående pandemi utgör tankegods för vidare tankar kring sårbarheter, hot och risker. Foto: shutterstock.com

Den omfattande pandemi som pågår, drabbar samhällets och medborgarnas säkerhet på ett så påtagligt sätt, att den närmast kan liknas vid ett krig mot oss, även om angriparen trots allt inte är någon stat – även om vissa politiker tror sig veta att det är så. Mobiliseringen av vår sjukvård är väl i stort sett genomförd nu och det visade sig tydligt att alla politiska eller sjukvårdsmässiga prioriteringar inte enbart har varit särskilt inriktade på att möta en omfattande pandemi.

Så här står den säkerhetspolitiska inriktningen för vår sjukvård i regeringens Nationella säkerhetsstrategi från 2017:

”För att säkra en god svensk beredskap mot hälsohoten krävs även i fortsättningen egen förmåga att förebygga, upptäcka och hantera dessa hot och väl fungerande internationella samarbeten, inom EU och globalt. Sverige ska verka för stärkt global förmåga att upptäcka och hantera hälsohot genom implementering av det internationella hälsoreglementet, och det svenska krishanteringssystemet måste fortsätta att leva upp till kraven i reglementet.

I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier. Samordnings- och samverkansstrukturer behöver finnas på plats och vara övade. Myndigheternas förmåga att upptäcka farliga ämnen och kunna verka i sådana miljöer behöver övas. Läkemedel måste finnas tillgängliga i tillräckliga mängder för att klara en plötslig kris (exempelvis antivirala läkemedel, antibiotika och vaccin). Sabotageskyddet för livsmedels- och dricksvattenanläggningar behöver vara robust, eftersom just dessa försörjningssystem är extra känsliga för antagonistiska angrepp.”

Visst har det under många år varit enklare för lokala eller regionala sjukvårdsansvariga politiker att prioritera andra och politiskt mera populära sjukvårdsfrågor. Vem skulle väl rösta på en politiker, som argumenterat för något så obehagligt som ett nationellt sjukvårdssystem för att kunna möta en stor och utbredd pandemi?  Vi borde också tidigt haft möjlighet att samverka med andra stater, hemsökta eller friska, men alltför många gränser – även inre och inom EU – stängdes i stället mer eller mindre tillfälligt för att smittan skulle hållas utanför. Man kan lätt få bilden av att ett slags lokala krig och vi undrar nog lite till mans om och när det blir ett ”fredsslut” och hur vårt samhälle då kan komma att se ut. Har vi bara blivit lite kantstötta eller kommer våra samhällen att undergå en stor katastrof innan ”freden” kommer? De svåra frågorna om förluster och ”försvarets” uthållighet återstår fortfarande – för vi kommer alldeles säkert att få förluster även i en ”sjukvårdskonflikt”!

Men sammanfattningsvis har vårt samhälle hittills kunnat hantera pandemin på ett rimligt bra sätt utan att några mer eller mindre tydliga hotbilder har fått styra myndigheternas eller medborgarnas agerande. Tänk bara om en övergripande ”pandemihotbild” hade fått styra inriktningen av den svenska sjukvården. Då hade väl daglig sjukvård, kirurgi eller andra inriktningar inte fått plats inom ramarna, men gudskelov har sjukvården inte ensidigt styrts av en hotbild uppifrån, utan regioner och sjukhus har själva fått ta ansvar och utveckla sin verksamhet efter eget omdöme.

Parallellen till vår försvarsplanering och metodiken kring den kan lätt uppfattas, även om man inte har detaljkännedom om hur sjukvården planerats. Även försvarsplaneringen är ju en fråga om vårt samhälles och våra medborgares säkerhet, vilket inte alltid är så klart för landet invånare! Försvarsplaneringen kretsar ju i debatten kring hotbilder och de som är publicerade och tydligen används som underlag för försvarets planering handlar nästan undantagsvis om en krigssituation och inte om hur vi ska undvika att hamna i krig – och till och med i öppna källor handlar det om krig med Ryssland och inget annat. Men för att återgå till vår nationella säkerhetsstrategi, där det under rubriken Militära hot står:

”Målet för det svenska militära försvaret är att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Vidare ska det militära försvaret förebygga och hantera konflikter och krig. Sveriges handlingsfrihet ska skyddas vid politisk, militär eller annan påtryckning och om det krävs ska Sverige försvaras mot incidenter och väpnat angrepp. Det militära försvaret ska även skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians men Sverige ska fortsätta att fördjupa sina bilaterala och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar liksom Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige behöver därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.”

Man kan verkligen fråga sig varför det mest talas om hotbilder, när vårt försvars framtid diskuteras. Kanske borde man erinra det märkliga som inträffade, då Sovjetunionen föll samman för det betydde i den svenska försvarsledningen att hotet mot Sverige försvann – man talade om en strategisk paus. Men det var faktiskt bara hotbilden som försvann och försvarets mera allmänna uppgifter fanns ju kvar, men man hade uppenbarligen glömt bort att sådana uppgifter ens fanns. Alla ansvarsfulla stater har av säkerhetspolitiska och folkrättsliga skäl någon form av försvar. Hur är det t ex med Schweiz? Hur kan deras hotbilder se ut – och ändå har de ett väl utvecklat försvar!

Vi behöver alltså ett försvar som kan upprätthålla landets suveränitet och som kan skydda landets och medborgarnas säkerhet och det ska dessutom kunna ingripa mot kränkningar redan i dagens ”gråzonsläge” och som alltfler uppfattar som en allvarlig verklighet. Hotbilder kan förstås användas som studieobjekt, men de bör vara just det och inget annat. Det faktum att vi till och med presenterar våra hotbilder offentligt är kanske mest en naiv svensk modell – och särskilt så eftersom insatser med kärnvapen inte ens behandlas, trots att det ju faktiskt finns sådana även i vårt närområde. Vi har till och med och alldeles i onödan hamnat högt på ryssarnas löjliga lista!

Historiskt sett är det väl så, att vi importerade hotbildsmodellen och med den fastställda operativa planeringen från Kaisertyskland, där ju då Schlieffenplanen ansågs vara styrande för det framtida kriget. Därför inleddes Första Världskriget märkligt nog med ett tyskt anfall mot ett helt oförstående Belgien, när Kejsare Wilhelm egentligen hade utlovat ett tyskt stöd för en österrikisk straffexpedition mot Serbien; hemlandet för attentatsgruppen ”Svarta handen” som hade skjutit ärkehertig Frans Ferdinand i Sarajevo.

Modeller för modernare former av operativ planläggning finns till exempel att tillgå i Storbritannien och i USA och de bygger mera på att man utfärdar operationsorder med den aktuella situationen som grund och inte bara på gamla mer eller mindre kända planer; något som borde vi börja tillämpa även i Sverige.

Dagens verklighet ser dessutom lite annorlunda ut än vad jag sett i publicerade hotbildsunderlag och vi genomför i dagsläget huvuddelen av vår utrikeshandel via Göteborg – Skandinaviens största hamn – och importerar samtidigt mer än 40 % av vår råolja till Brofjorden i Lysekil från ryska hamnar i Finska viken! Hur passar detta in i hotbildsresonemangen?

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

De psykologiska mekanismerna och ett försvarsbeslut

Reflektion

Då förefaller återigen de försvarspolitiska överläggningarna mellan Sveriges riksdagspartier hamnat i en låst situation.1 Om detta skulle flertalet inlägg kunna skrivas, dock nöjer jag mig med att konstatera att Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, i sitt tal vid Folk och Försvar 2020 påtalade att det generella säkerhetsläget präglas av instabilitet och oförutsägbarhet.2 Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten konstaterade även 2020 att det finns en ökad risk för militär konfrontation i Sveriges närområde.3 Under 20144 och 20195 delgav den svenska Säkerhetspolisen att ryska underrättelseinhämtning på svenskt territorium var krigsförberedande. Sammantaget borde de delgivna exemplen ovan, utgöra en tillräcklig grund för en signifikant höjning av försvarsanslagen, vilket borde sträcka sig över den tidsperiod som Försvarsmaktens senaste s.k. perspektivplanering tar höjden för d.v.s. tiden fram till 2035.

Flera exempel som offentligt publicerats av statliga myndigheter skulle kunna beröras, men det är inte syftet med inlägget. Utan snarare handlar detta inlägg om att försöka exemplifiera psykologiska mekanismer som eventuellt kan vara en bakomliggande orsak till varför det förefaller vara ett problem att kunna enas i försvarspolitiska förhandlingar, mellan våra riksdagspartier. Startpunkten för detta blir ett uttalande av Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, i vilket han framför att den svenska regeringen har avsatt 815 miljarder för att kunna hantera den nuvarande pandemin maa. COVID-19. Därav kan inga ytterligare satsningar genomföras på det svenska försvaret,6 vilket får antas omfatta både det s.k. civila och militära försvaret d.v.s. totalförsvaret som helhet.

Således, den pandemi vi befinner oss i och dess följdverkningar har förtur. Att pandemins ekonomiska konsekvenser måste omhändertasifrågasätter jag ej. Däremot sätter det hela fingret på ett intressant fenomen, som belysts djupt av andra varför s.k. överraskande angrepp är ett sådant väl fungerande angreppssätt. Vilket undertecknad komma nyttja som utgångspunkt i det följande resonemanget. Sverige har varit i fred i nu över 200 år.7 Vilket innebär att det är ytterst få av den totala populationen som kan föreställa sig en väpnad konflikt, än färre är de som kan föreställa sig en modern väpnad konflikt. Vilket innebär att förståelsen på ett psykologiskt plan hos, dels befolkningen, dels våra folkvalda inför själva begreppet väpnad konflikt troligtvis blir svår att uppnå.

Ephraim Kam belyser i sin bok Surprise Attack: The Victim's Perspective ett flertal intressanta psykologiska mekanismer som möjliggör s.k. överraskande angrepp vilket troligtvis även skulle kunna belysa försvarsförhandlingar mellan svenska riksdagspartiert på ett bra sätt. Det första exemplet jag väljer att belysa, är att vid snabbt uppdykande och synliga hot tenderar vi människor att agera kraftfullt och snabbt, emedan vid långsamt eller mer sublima hot tenderar vi att reagera långsamt, men kan även ha en optimistisk inställning till hotet d.v.s. att det sannolikt inte realiseras.8 Vilket skulle kunna jämföras med åtgärder mot en pandemi jämfört med åtgärder mot vad som förefaller vara en konkret hotbild från våra säkerhetsmyndigheter vilket dock inte visar sig med sin fulla kraft, i detta här och nu.

Det andra exemplet, jag väljer att belysa, är att vi människor tenderar till att nedvärdera en möjlig katastrof i förhållande till när en liknande katastrof senast realiserades.9 Således har en liknande katastrof som skulle förutspås och delges inträffat i närtid, tenderar vi människor att satsa mer på att förebygga den vis-à-vis om den inträffat väldigt långt tillbaka i tid. Det tredje och avslutande exemplet är att vi människor tenderar att nedvärdera varningar om dessa har kommit vid ett flertal tillfällen tidigare,10 varvid vi ej väljer att se dem som ett hot då de tidigare varningarna inte realiserats på ett tydligt sätt.

Avslutningsvis, den svenska nationella säkerhetsstrategin listar 8 stycken hot mot vår nationella säkerhet. Således måste, dels vi som medborgare kunna hantera att hotbilden är betydligt mer omfattande nu än tidigare, dels måste våra folkvalda även kunna hantera denna hotbild och i de sistnämndas fall innebär det att de även måste avdela ekonomiska medel för att kunna påverka de identifierade hotbilderna mot vår nationella säkerhet. Genomförs det ej, har den nationella säkerhetsstrategin totalt tappat sitt värde och borde avvecklas då den enbart utgör en pappersprodukt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Sveriges Television 123 (Svenska)

Sveriges radio 12 (Svenska)

Säkerhetspolisen 1 (Svenska)

Kam, Ephraim. Surprise attackthe victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988.

Slutnoter

1 Sveriges Television. Sennerö, Johan. Försvarsöverläggningarna avbryts. 2020. https://www.svt.se/nyheter/forsvarsoverlaggningarna-avbryts (Hämtad 2020-06-11)

2 Sveriges Television. Kleberg, Carl Fridh. ÖB: Instabilitet och osäkerhet präglar världsläget. 2020. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-instabilitet-och-osakerhet-praglar-varldslaget (Hämtad 2020-06-11)

3 Sveriges Television. Must: Ökad risk för militär konfrontation. 2020. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/must-okad-risk-for-militar-konfrontation (Hämtad 2020-06-11)

4 Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857 (Hämtad 2020-06-11)

5 Säkerhetspolisen. Almedalen 2019: Underrättelsehotet är också ett säkerhetshot. 2019. https://youtu.be/s8Xf2Lc0P9I?t=940 (Hämtad 2020-06-11)

6 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Permafrost inför försvarsbeslutet. 2020. https://www.dn.se/nyheter/sverige/forsvarsforhandlingarna-laggs-pa-is/ (Hämtad 2020-06-11)

7 Sveriges Radio. 200 år sedan Sverige var i krig. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5937027 (Hämtad 2020-06-11)

8 Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 10-12.

9 Ibid. s. 12.

10 Ibid.

Finlandisera säkerhetspolitiken!

Hur blir det med  trovärdigheten i det svensk-finska försvarssamarbetet efter att försvarsberedningen havererat? Foto: Pontus Lundahl/TT.

I måndags meddelade Försvarsministern att förhandlingarna om försvarets framtid återigen skjuts upp. Samtidigt vet vi, genom Försvarsberedningens gedigna arbete, att behovet av ytterligare medel är skriande inom både det civila och militära försvaret.

Samtidigt föreslås en ny lag  om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, vilken berörts i en tidigare artikel [1]. Kopplingen mellan den kommande lagen, konkreta satsningar och den politiska viljan är inte helt övertygande.

I en alltmer osäker omvärld ter sig dessutom oviljan att satsa på den egna nationella säkerheten inte som en direkt framgångsfaktor.

I synnerhet gäller detta förhållandet med vår viktigaste militära samarbetspartner, Finland. Djupt präglat av historiska erfarenheter är landets beslut om försvaret grundade på realism och långsiktighet.

1992 fattade Finland beslut om att köpa 64 amerikanska F 18-flygplan. Vid tidpunkten var de ekonomiska förutsättningarna ogynnsamma, men beslutet fattades ändå tack vare behovet av långsiktighet. Nu står Finland inför ett nytt beslut att köpa nya flygplan, som högst sannolikt kommer att realiseras tack vare sin långsiktiga påverkan, trots rådande osäkra ekonomiska utsikter.

De fundament [2] som svensk säkerhetspolitik har vilat på är heller inte så stabila längre och försvinner successivt. Under senare tid har USA förklarat att de avser lämna Open-Skies avtalet, som medgav deltagande parter en ömsesidig transparens om militära styrkeförhållanden.

Detta är bara ett exempel i en lång rad avtal [3] som också gynnade mindre stater i det internationella systemet, men som numera drar det kortaste strået, där den starkes rätt gäller.

Dessutom diskuteras reducerad amerikansk militär närvaro i Tyskland.

Några realistiska alternativ till egna nationella satsningar existerar inte. Medlemskap i allianser, oavsett med vem/vilka, förutsätter att det finns en egen förmåga att bidra med till övriga medlemmar. Solidaritetsklausuler har hittills inte heller varit särskilt framgångsrika, vare sig inom EU eller med den svenska solidaritetsklausulen.

Det gäller att genomföra nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret nu.

Vi kommer aldrig att ha ett fullständigt beslutsunderlag med en fullödig framtidsprognos.

Vi behöver färre förseningar, mindre önsketänkande.

Omvärlden rör sig oavbrutet och vi får anpassa oss efter det.

Vi kan ju börja med att Finlandisera  säkerhetspolitiken!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato

[1] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken, 2020-06-01
[2] https://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar
[3] Ibid

Om stridens psykologi – Del 10: Fångenskap, tortyr och hjärntvätt

Det är tradition att gratulera Stig Nilsson på födelsedagen. Den ärrade krigaren som illustrerar krigsfånge i Soldaten i Fält (SoldF) blev tillfångatagen lagom till 1972 års utgåva och firar därmed idag sin 48:e födelsedag i fångenskap. Men bakom humorn finns det allvar. Stig illustrerar något som tyvärr inte bara händer i krigstid. Svenska soldater har i modern tid tvingats hantera fångsituationer under tjänstgöring i bland annat Bosnien, Georgien, Kongo och Ukraina. Sannolikt kommer de inte att vara de sista. Idag skall vi därför titta närmare på psykologin bakom fångenskap, förhör, tortyr och hjärntvätt. Hur kan vi förbereda oss för så extrema och fruktansvärda situationer och öka vår chans att komma hem?

Att verka i väpnad strid är bland det mest påfrestande en människa kan utsättas för. Fångenskap kan vara än jobbigare. I en stridssituation är det möjligt att överblicka och framförallt påverka sin situation. Som fånge är detta omöjligt. Då råder ofta fullständig ovisshet om vad som skall hända och fången är helt utelämnad och oförmögen att påverka sin situation. Vid sådana tillfällen kommer individen tvingas hantera de starka känslorna av oro, rädsla och ångest som lätt kan uppstå. Fångenskap kan bli långvarig. Efter Vietnam-krigets slut utväxlades 567 personer som i medel suttit 4,5 år (!) i fångenskap; isolerade, ofta torterade och undernärda samt vid dålig hälsa på grund av bristande hygien.

Historiskt har soldater tagits som fångar så länge konflikter funnits. Förutom att förhindra fiendens soldater att fortsätta att strida har fångar ofta förhörts och torterats för att få viktiga underrättelser, använts för propagandasyften eller som tvångsarbetskraft. I tidiga konflikter kunde tillfångatagna soldater ofta räkna med att bli avrättade eller använda som slavar. Högre ämbetsmän kunde möjligen hoppas på att hållas för få ut en lösensumma. Med tiden utvecklades seden att soldater som upphört att kämpa ska behandlas humant och repatrieras efter krigets slut, något som idag regleras i bland annat Genève-konventionen.

Problemet med Genéve-konventionen är dock att alla inte följer den. Det senaste skolboksexemplet när fångar behandlades humant och repatrierades relativt snabbt är Falklandskriget. Under första Gulfkriget följde exempelvis inte Irak konventionen och nedskjutna piloter både torterades och exploaterades för propagandasyften. Fler och fler konflikter följer inte den tydliga gränsdragningen mellan krig och fred, utan rör sig mer och mer i gråskalorna däremellan. Vi måste alltså vara beredda på hela registret av fångsituationer, från att bli internerade av en stat till att bli tagna som gisslan för lösensumma av en irreguljär grupp eller av enskilt uppträdande individer. Fångsituationer är ofta komplexa och sällan – eller aldrig – helt lika varandra.

Fångchock och humanisering

Ett tillfångatagande sker ofta oväntat och den initiala reaktionen brukar vara chock. Detta benämns många gånger för ”fångchock” och är en punkt då individer generellt är desorienterade och mer sårbara för förhör. Den första tiden i fångenskap brukar karaktäriseras av depression och reducerad initiativförmåga. Panik, suicid eller andra liknande reaktioner är mycket sällsynta.

En vanlig fråga är om det finns något som särskilt utmärker vilka som blir tillfångatagna. Det enkla svaret är nej. Det finns inga systematiska utvärderingar som pekar på att de som blir tillfångatagna skulle utmärka sig psykologiskt på något sätt. En brittisk studie från Malaysia visade att de som blev tillfångatagna och deserterade hade något lägre begåvningsskattning. Men samtidigt var huvuddelen av de tillfångatagna under Vietnam-kriget över medel i begåvning och var i huvudsak officerare med högre utbildning, helt enkelt för att det var de som var piloter. Sammantaget går det inte att dra några slutsatser om vem som kommer att bli tillfångatagen. Tvärtom verkar det vara slumpen och krigets kaos som styr.

Sovjetiska krigsfångar i Rovaniemi, 6:e januari 1940. Fångar är ofta extra sårbara för stridszonsförhör omedelbart efter tillfångatagandet medan de fortfarande lider av fångchock. Foto: Krigsmuseet, Helsingfors

I en israelisk kartläggning om vilka fångar som klarade sig bäst under den första omtumlande tiden under tillfångatagandet var en tydlig faktor att deras fångvaktare hade tagit av dem huvan eller ögonbindeln som de flesta försetts med. I avsnittet om våldsutövning och dödande gick vi igenom principen med avhumanisering; så länge en soldat ser sitt mål som ett objekt (fienden) och inte en människa reduceras den psykologiska tröskeln att använda våld. Den omvända principen blir uppenbar i det israeliska exemplet, när fångvaktarna tar av sina fångars huvor eller ögonbindlar inleds en humaniseringsprocess där ökad interaktion humaniserar objektet framför dem.

Samma psykologiska mekanism används medvetet exempelvis i en gisslanförhandling. Att konsekvent benämna gisslan vid namn, få gisslantagaren att ta av ögonbindlar eller munkavel och fråga hur de mår fyller självklart ett praktiskt syfte att säkerställa att individerna mår bra eller om de behöver någon form av vård. Men parallellt faciliterar det även en humanisering där gisslan går från ett objekt till en person med namn, känslor, hopp och drömmar. Ju längre denna parallella process går desto högre blir den psykologiska tröskeln för gisslantagarna att bruka våld.

Tidigare gällde att vid fångenskap bara säga ”The big four” namn, grad, födelsedatum och registernummer (personnummer) och att besvara allt annat med ”Den frågan kan jag inte svara på”. Men exempel visade på att detta kunde leda till onödig misshandel och lidande. John Peters och John Nicols beskriver i Tornado Down sin fångenskap efter att 1992 ha blivit nedskjutna över Irak. De vägrade initialt att svara på förhörsledarnas frågor om deras mål, vilket flygplan de flugit och vem som var pilot respektive navigatör. Information som var relativt uppenbar och heller inte särskilt känslig. När de irakiska förhörsledarna till slut fick bekräftat den information de ville upphörde tortyren. Med erfarenheter som dessa utvecklades utbildningen.

Idag är konceptet utvecklat och vad som internationellt lärs ut under begreppet ”Conduct After Capture” har skapats för att individen måste kunna anpassa sig efter olika typer av fångsituationer och att anpassa sitt agerande och sina svar efter situationen. Om det är uttalat krig och du sitter på hemliga planer är behovet att prata självklart minimalt, men om du har kidnappats av en irreguljär grupp som ”bara” vill hålla dig för att få ut en lösensumma ligger det tvärtom i ditt intresse att kommunicera med och därmed relatera till dem i så stor utsträckning som möjligt. Ju mer mänsklig du framstår i deras ögon desto svårare kommer det vara för dem att utöva våld mot eller döda dig och chansen för överlevnad ökar.

Förhör

Fångar utnyttjas ofta för underrättelsevärdet i den information de kan besitta. Eftersom sådan information inte alltid kommer frivilligt kommer fångvaktaren ofta behöva tvinga den ur individen.

Tortyr och fysisk misshandel är sannolikt det första människor kommer att tänka på. Ingen orkar motstå vad som helst och rationellt är det sannolikt att alla pratar – förr eller senare. Det är ofta inte den fysiska smärtan, utan rädslan för mer smärta som blir den centrala mekanismen i detta. Men sanningen är att rent fysiska tortyrmetoder ofta är otillförlitliga. Som exempel, du hålls under vatten tills du nästan drunknar och tas sen upp för att svara på frågor. Om du inte svarar upprepas behandlingen. De flesta skulle säkert svara på frågorna som ställdes. Men sanningen är att vissa inte gör det. Logiskt inser vi att inte ens torterare utan moral kan gå så långt att de riskerar att personen avlider. Om fången dör får de ingen information alls. I den andra änden av spektrat finns de som blir så rädda för mer smärta att de säger vad som helst för att undvika den, vilket gör tillförlitligheten till informationen som kommer från tortyr starkt reducerad.

Fånge ur Viet Cong under förhör i Thuong Duc, januari 1967. Ögonbindel och huvor fyller dubbla syften. Samtidigt som det minskar individens perception bibehåller det även fången i ett delvis avhumaniserat tillstånd vilket sänker tröskeln för fångvaktarna att använda våld mot honom. Foto: David Epstein

Psykologiska metoder vid förhör är ofta att splittra gruppsammanhållningen, om inte helt så i alla fall att skilja officerare och manskap. Att frånta kläder och förvägra toalettbesök vilket förstärker utsatthet och hjälplöshet och bryter ner integriteten är andra exempel på metoder. Genom att släcka belysningen och servera måltider på oregelbundna intervaller reduceras möjligheten till tidsuppfattning. Människan fruktar osäkerhet mer än allt; det kända kan vi förhålla oss till medan osäkerhet tvingar oss att hantera summan av allt vi kan fantisera fram. Att minimera stimuli (monotoni) eller gå så långt som att helt stänga ute dem (sensorisk deprivation) har ofta varit de mest effektiva redskapen för tortyr eftersom de framkallar stor ångest och en situation som är psykologiskt svår, för att inte säga omöjlig, att förhålla sig till.

Många som utsatts för förhör menar att de i någon utsträckning medvetet eller omedvetet stängde ute tankarna på världen utanför för att istället fokusera på den position de befann sig i eller helt driva bort i andra tankar. En studie av de amerikaner som suttit i japanska fångläger pekade på tydliga regressionsbeteenden där fångarna just på grund av den höga påfrestningen valde att inte tänka på sina anhöriga eller vad som hänt med kamraterna i det egna förbandet. Tankar på hemmet hade inneburit slutet, sammanfattade de. De som ytterligare visat sig klara isolering och sensorisk deprivation bäst har ofta kunnat göra det genom att sluta sig inom sig själva, något som Thomas Myers kallade för ”deaktiveringssyndrom”. Individerna slutar att försöka förhålla sig till en omvärld som är uppenbart oförutsägbar och går ner i kognitivt strömsparläge tills de åter kommer till en situation som är möjlig att förhålla sig till.

Svart humor och skratt kommer ofta naturligt som ett sätt att göra situationen mer hanterbar. Skratt är en vanlig mekanism för emotionsreglering. Jämför med någon som skrattar nervöst när de befinner sig i en pressad eller obekväm situation där de inte vet vad de ska säga. Redan Milgrams klassiska lydnadsexperiment visade att försökspersonerna skrattade nervöst som en reaktion på att ge vad de trodde var dödliga elchocker till försökspersonerna. En manlig grupp ur de brittiska specialförbanden som tillfångatogs under första Gulfkriget har berättat att de i mörka stunder sade till varandra ”De kan i alla fall inte göra oss gravida”, varpå de började skratta okontrollerbart. Skrattet blir kroppens sätt att lätta på en för spänd situation.

Ett mer aktivt sätt att klara att inte röja information i förhörssituationer har paradoxalt varit att prata. Albert Biderman som intervjuade nedskjutna och tillfångatagna piloter efter Koreakriget underströk människans behov av att känna en betydelsefull social roll och självkänsla för att kunna bibehålla kontroll. Kommunikation är inte bara verbal, menade flera piloter, och när deras förhörsledare kastade frågor mot dem i snabb succession förrådde deras reaktioner också information. Biderman menade att för många är tystnad långt mer stressfullt än att prata och att delta i samtalet var inte nödvändigtvis resignation utan snarare ett sätt att kunna bibehålla någon mån av upplevd kontroll.

Stockholmssyndromet – mellan relatera och sympatisera

På samma sätt som en fångvaktare kan utveckla sympati för sina fångar kan även det omvända inträffa. Att en fånge i någon mån måste förhålla sig till sin fångvaktare blir i de flesta fall oundvikligt. Att relatera i syfte att framstå som mer mänsklig kan vara ett nödvändigt sätt att öka sina chanser för överlevnad. Men det finns också tillfällen när relationen gått så långt att fångar börjat sympatisera med sina fångvaktare och till och i vissa extrema fall även hjälpt dem.

Det kanske mest kända fallet av identifikation med förövaren är gisslantagningen på Kreditbanken i Stockholm 1973. Telefonsamtalet mellan den 23-åriga bankkassörskan och statsminister Palme chockade allmänheten då hon insisterade att hon var mer rädd för poliserna utanför än för rånarna hon befann sig med. Begreppet ”Stockholmssyndromet” var myntat för att beskriva hur gisslan identifierar sig med gisslantagaren eftersom denne står för tryggheten i den specifika situationen.

Men begreppet har kritiserats kraftigt. Inte minst av de som var närvarande och fick personifiera detta begrepp. Kritiker har påtalat att polisinsatsen hade stora brister, uppenbar för både de innanför och utanför banken, vilket ökade riskerna. Kristin Enmark har själv menat att ur hennes perspektiv skulle varje tänkbar polisaktion öka risken för att rånarna skulle ge sig på henne och de övriga i gisslan vilket gjorde att den enda chansen till överlevnad var att de fick fri lejd ur banken.

En av de mer välgjorda vetenskapliga studierna på området kommer från Israel och krigsfångar som repatrierades efter ungefär ett år i fångenskap i antingen Egypten eller Syrien efter Yom Kippur-kriget. Direkt efter sin frigivning, innan någon debriefing eller återförening med familj och vänner hunnit ske, genomgick de en omfattande psykologisk utvärdering som inkluderade attitydmätningar. Attityderna mot grannländerna hade mätts i en relativt omfattande grundstudie inom IDF under tiden för deras frånvaro och utgjorde en god baseline-mätning att jämföra med. Gruppernas resultat kunde därmed jämföras mot en demografiskt matchad kontrollgrupp ur denna. De som hållits fångna i Egypten hade behandlats mer eller mindre efter Genèvekonventionen medan de som varit fångna i Syrien hade utsatts för omfattande tortyr, misshandel och brännmärkningar på ett sätt som bara kan beskrivas som inhumant.

De två grupperna uppvisade en oväntad skillnad. De som hållits fångna i Egypten uppvisade i stort sett oförändrade attityder medan de som hållits fångna i Syrien, under inhumana förhållanden, visade en positiv förändring gentemot sina fångvaktare. Tortyr, utsatthet och hjälplöshet orsakade inte hat och ilska utan snarare en initial respekt med fångvaktarna. Resultaten var upprörande, de var fullständigt irrationella. Soldaterna som torterats borde rimligtvis hata sina fångvaktare. Ben Shalit som genomförde studien har själv beskrivit att IDF:s ledning vägrade ta till sig av resultaten (apropå villighet att omvärdera referensramar) och han delgav resultaten först efter att senare ha flyttat till Sverige.

Liknande förhållanden påvisades från de systematiska uppföljningarna av repatrierade fångar från Vietnam. De som utsatts för mer omfattande tortyr uppvisade paradoxalt nog mindre ångest. De ytterligare förklaringsfaktorer som denna studie tillförde var förutsägbarhet och acklimatisering. Den psykologiska effekten av tortyren försvann relativt snabbt och att den var både punktlig och förutsägbar gjorde med tiden att de, hur konstigt det än kan låta, såg den mer som en del av rutinen än en personlig handling av ondska från de som utdelade den.

Identifikationen med förövaren kan kännas fel, men har en psykologisk logik. Alla människor vill uppfatta världen runt omkring sig som begriplig. Vi kan inte förhålla oss till vad vi inte på något sätt förstår. Vad som sker när vi i brist på förståelse inte kan förhålla oss är en regression till en förminskad ram där situationen går att göra begriplig, en återgång till minsta möjliga nämnare. När ramen omdefinieras förskjuts även synen på vilka som finns inom denna, inklusive rollerna som vän eller fiende. Vad som tidigare varit en avhumaniserad motståndare utanför den egna sociala ramen blir plötsligt en mänsklig individ som hamnar innanför medan andra som tidigare varit självklara inte längre finns närvarande att förhålla sig till. Uppfattningen om vem som är vän eller fiende omdefinieras utifrån den person som har fullständig kontroll över individens fortsatta överlevnad. Fångarnas behov av en koherent perception av universumet runt omkring blir tillräcklig för att tillfälligt forma en referensram mer lik sina fångvaktares än sina tidigare förbandskamraters.

Men likt Stockholmssyndromet var även den effekt Shalit observerade flyktig. Krigsfångarna som hållits fångna i Syrien uppvisade parallellt en större ångest jämfört med de som kommit tillbaka från Egypten. Den ökande ångesten förklaras till del av rädsla för insikten att de återgår till ett referenssystem där de så tydligt förväntades inneha och uttrycka ett hat de inte hade. Oaktat om detta var den huvudsakliga förklaringen visade de uppföljande undersökningarna ett år efter att varken attityden mot fångvaktarna eller ångesten varit beständig. Tvärtom tenderade de precis som gisslan i Stockholm att snabbt återgå till sin tidigare referensram efter att de återvänt.

Indoktrinering och hjärntvätt

Efter Koreakrigets avslut i juli 1953 valde 21 krigsfångar att inte återvända hem. Nyheten var minst sagt oväntad. Vistelsen i fångläger borde vara så hemsk att de borde gråta av lycka vid sitt frisläppande. Över 4000 soldater hade suttit i kinesiska fångläger och återbördades efter krigsslutet. Flera av dem hade tillfångatagits tidigt under konflikten och spenderat mer än 3 år i fångenskap. Många på hemmaplan hade sannolikt förväntat sig att berättelserna från de återvändande fångarna skulle innehålla grym tortyr. Men tvärtemot förväntningarna förekom nästan inget våld, däremot det helt nya fenomenet med indoktrinerande lektioner.

Indoktrineringen grundlades i behandlingen. Grupperna splittrades med fokus på att pacificera ledarskapet, man slog kilar mellan officerare och manskap och om ledarna vägrade och försökte upprätthålla kontrollen över enheten blev de förflyttade geografiskt. En annan metod var systematiskt angiveri där alla togs åt sidan för utfrågning, information om kamraterna premierades och angivare spelades ut mot varandra på ett sätt som födde misstro och splittring. Till det kom indoktrineringslektionerna. De var sällan våldsamma, men om någon emotsatte sig vad som sades förlöjligades de eller så tvingades övriga klassen att stå upp tills individen återtog sin fråga. Vi kan tycka att det verkar löjeväckande, men för någon som väntat sig en säker död eller i alla fall grov tortyr var de säkert mer mottagliga. Lektionerna var heller inte bara propaganda utan inleddes med att påtala och förstärka fullt legitima motsättningar och brister i det amerikanska samhället.

Fenomenet fick en skrämmande förklaring och ett namn: hjärntvätt. Begreppet hade myntats något år tidigare av journalisten Edward Hunter som i boken Brain Washing in Red China beskrev indoktrineringsprogrammet som landet använde på sina egna medborgare. Skillnaderna mot det mildare begreppet indoktrinering framhölls vara att man inte bara påtvingade individerna en ny referensram utan att man först helt suddade ut den gamla. Metoderna var så effektiva, menade man, att de gav bestående förändringar i inte bara attityder och beteenden utan även grundläggande värderingar. Termen hjärntvätt fastnade och skapade en nästan fobisk rädsla för manipulation av hjärnan.

Men även detta begrepp har fått stark kritik och de som ”hjärntvättats” förblev i stort samma personer som de var innan fångenskapen. Tillfälligt kunde de i olika utsträckning acceptera ett antal främmande trossatser eller ideologiska principer, men dessa förnekades dock ofta när de inte stämde överens med deras tidigare uppfattningar. Varken politisk indoktrinering eller ”hjärntvätt” gav några bestående resultat förutom hos de få som ändå skulle ha accepterat uppfattningarna, konstaterade Robert Lifton i sin psykiatriska studie. Andelen som avböjde frigivning var trots allt mindre än en halv procent av det totala antalet fångar. Han menade också att huvuddelen visade en relativt normal förmåga att anpassa sig efter situationen, oaktat vilken den var, medan individer med tydliga anti-auktoritära tendenser på hemmaplan var lika negativa mot den nya auktoriteten i fånglägret. Detta ska inte ses som ett argument för att personlighetsdragen ska eftersträvas vid rekrytering, bara en notering att vissa nackdelar kan vara en fördel i vissa specifika situationer.

Hjärntvätt bygger på att vi ser uppfattningar som fysiska implantat vilka kan placeras i hjärnan och sen förblir där och påverkar hur vi fungerar. Men mänskligt beteende fungerar inte på det sättet. En förutsättning för att vi skall acceptera någon uppfattning alls är inte bara att vi ser den som ”sann” utan även att vi har nytta för synsättet. Talesättet ”survival of the fittest” syftar till att den som överlever  inte nödvändigtvis är den med mest fysisk styrka utan den som har bäst förmåga att anpassa sig efter en ofta föränderlig omvärld. Även från moderna fall av långvarig gisslantagning finns exempel där individerna levt som jämlikar med kidnapparna och även genomfört religiös konvertering, vilket inte ska ses som ett tecken på svaghet utan snarare tvärtom på förmågan att kunna anpassa sig efter situationen och maximera sina chanser till överlevnad.

Sammantaget behöver vi inte vara skrämda av begreppet hjärntvätt. Men vi skall heller inte underskatta att individer kan påverkas till oväntade beteenden i specifika kontexter. Exempel på det finns redan i vår vardag. Psykologin bakom en sekt eller bara att hålla en individ kvar hos en kontrollerande partner i ett destruktivt förhållande bygger ofta på liknande mekanismer av social isolering, nedbruten självtillit och systematisk övertalning.

Så vad kan vi göra?

Fångenskap verkar vara något som både kan hjälpa och stjälpa individer. Att upplevelserna är så pass extrema gör det inte förvånande att det är en vanlig anledning till traumatologiska effekter som post-traumatisk stress (PTSD). Men att ha upplevt det värsta i livet verkar också kunna ta fram det bästa där före detta fångar uppvisar en ökad optimism och förmåga att särskilja viktigt från trivialt. Denna ökade personliga utveckling efter att ha upplevt och bearbetat traumatiska händelser kallas för Post-traumatic Growth (PTG). I sin systematiska uppföljning efter Yom Kippur-kriget fann Zahava Solomon och Rachel Dekel exempelvis att för de som suttit tillfångatagna var prevalensen av både PTSD och PTG signifikant högre när de jämförde med veteraner som tjänstgjort i samma krig men inte tillfångatagits. RAF-piloten John Peters som nämndes inledningsvis har öppet uttalat att få händelser hade kunnat påverka hans självförtroende så positivt som fångenskapen. Att ha varit så naken, utsatt och nära döden men klarat sig igenom blev en definierande tidpunkt i hans liv – har han menat – vartefter ingenting i livet rimligen kan vara lika jobbigt.

Den stora utmaningen blir att på bästa sätt förbereda personer som kan riskera att hamna i fångsituationer. De som gått igenom den krävande SERE-utbildningen ryser säkerligen vid minnet, men bland de som tvingats använda kunskaperna har många vittnat om att utbildningen räddat deras liv.

Fångenskapssituationer kommer aldrig att se likadana ut vilket gör att hur bra vår utbildning än är kommer den aldrig att kunna förbereda soldater för alla situationer de kan komma att ställas inför. Istället kan fångenskap och förhör ses som vilken stressfylld situation som helst där individen kan utveckla sin förmåga att hantera sina egna reaktioner (känslomässig coping) eller påverka situationen på ett sätt som underlättar (problemfokuserad coping). Även om vi inte kan förutsäga vilka som kommer att bli tagna som fångar kan vi förutse vilka faktorer som kan göra att människor klarar det bättre.

Soldat under förhörsövning. Foto: Michael R. Holzworth, USAF

På den individuella nivån är allmän begåvning en prediktor för ökad hälsa men även att kunna hantera traumatiserande situationer. Normalbegåvning är självklart ingen vaccination mot den extrema stress du kommer utsättas för, men däremot är det något som gör det möjligt för individen att se mening, förstå sammanhang och att socialt knyta an till individer runt omkring för stöd. Att allmänbegåvning underlättar hanteringen av traumatiska händelser är ytterligare en av anledningarna till att det finns minimi-krav och att vi aldrig skall göra avkall på dessa. Utöver detta har utbildning, både specifik och generellt framhållits som framgångsfaktorer; Specifik SERE-utbildning för att bättre kunna hantera situationen och generell utbildning som underlättar för individen att bättre återanpassa sig till samhället efter hemkomst.

På den organisatoriska nivån är kamratskap, sammanhållning och förbandsanda något som stärker motståndskraften hos både individer och förbandet som helhet. Även om huvuddelen av krigsfångarna i Koreakriget var amerikanska fanns även en turkisk brigad under FN-befäl. Av de flera hundra soldater som tillfångatogs lyckades kinesiska fångvaktarna aldrig splittra gruppsammanhållningen. Den disciplinerade enheten, känd för sin tapperhet och kamratskap, vårdade alltid sina sjuka extra noga och upprätthöll befälsstrukturen. Oaktat hur mycket kineserna försökte skilja ledarna från soldaterna tog näste person i hierarkin automatiskt över befälet och upprätthöll samma struktur som tidigare. Som ett resultat överlevde de fångenskapen nästan mangrant. Förbandsanda och sammanhållning är även de faktorer som ofta gör att individer och förband fortsätter att slåss, trots till synes hopplösa odds, vilket sannolikt förhindrat ett antal fångsituationer som potentiellt hade kunnat uppstå om förbandet kapitulerat.

På samhällsnivån har den efterföljande sociala hälsan ofta varit varierande med bemötande från samhället. Att återvända till ett samhälle där ingen saknat en, har en negativ syn på konflikten man deltagit i eller kanske rent ut ser en som en förrädare är självklart något som kan vara traumatiserande i sig. I samhällen där återvändande ses som hjältar och deras uppoffring erkänns tenderar återhämtningen att gå lättare.

Till slut kan vi säga till vår krigsfånge Stig – och alla i hans situation: Grattis på födelsedagen Stig. Vi glömmer dig inte – Vi kommer aldrig sluta leta!

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser

Biderman, A. D. (1960). Social-psychological needs and ”involuntary” behavior as illustrated by compliance in interrogation. Sociometry, 23, 120–147

Biderman, A. D. (1962). Mass Behavior in Battle and Captivity, Chicage: University of Chicago Press

Hunter, E. (1951). Brain-Washing in Red China the Calculated Destruction of Men’s Minds, Vanguard Press

King, L. A., King, D. W., Fairbank, J. A., Keane, T. M., & Adams, G. A. (1998).Resilience recovery factors in post-traumatic stress disorder among female and male Vietnam veterans: Hardiness, postwar social support, and additional stressful life events. Journal of Personality and Social Psychology, 74, 420-434

Lee, L. O., Spiro, A. III, Tyzik, A. L., King, D. W., & King, L. A. (2018). Studying longitudinal links from early adult adversity to later-life well-being: American repatriated prisoners of the Vietnam war. I A. Spiro III, R. A. Settersten, Jr., & C. M. Aldwin (Red.), Long-term outcomes of military service: The health and well-being of aging veterans (p. 147–166). American Psychological Association.

Lifton, R. (1967) Thought Reform and the Psychology of Totalism, Penguin Books

Milgram, S. (2009). Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics; Reprint edition

Myers, T. (1966) experimental studies of sensory deprivation and social isolation, US Army Leadership Human Research Unit, Human Resources Research Office Technical Report 66-8

Newman P. H. (1944). The Prisoner-of-War Mentality. British Medical journal, 1(4330), 8–10.

Peters, J.; Nicols, J. & Pearson, W. (1992) Tornado Down, Michael Joseph Ltd

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Solomon Z. & Dekel R. (2007). Posttraumatic stress disorder and posttraumatic growth among Israeli ex-pows. Journal of Traumatic Stress.;20(3):303‐312. doi:10.1002/jts.20216

Vischer, A. L. (1919). Barbed wire disease: a psychological study of the prisoner of war, John Bales, Sons and Danielsson, London

Watson, P. (1978). War on the Mind – The military uses and abuses of psychology, Hutchinson of London

Wolf, S. & Ripley, S. (1947). Reactions among allied prisoners of war subjected to three years of imprisonment and torture by the Japanese. American Journal of Psychiatry. 104(3):180‐193.

Enmark, S. & Wesslén, G. (2015). Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson, Ordupplaget, Stockholm