Idealism contra verklighet

av Claes Arvidsson
Foto: Shutterstock.com
I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad av ett civilt försvar, men även om Försvarsberedningen skulle överraska bygger försvarsplaneringen på att Sverige inte ska stå ensamt. Alla vet att Sverige är helt beroende av militärt stöd i händelse av elände. Det naturliga steget vore därför medlemskap i Nato.

Så varför är Sverige inte med i Nato? Enkelt uttryckt saknas det en majoritet i riksdagen. M, L, C och KD är för medlemskap medan S och ytterkantspartierna V, MP och SD är emot. Ett annat skäl som förs fram är att svenskarna inte vill. Visserligen har opinionen utvecklats i en positiv riktning men ännu är inställningen kluven. Ibland visar opinionsmätningarna på en knapp majoritet för, ibland emot.

Det är kanske inte så konstigt.

I regeringsförklaringen i januari 2019 slog Stefan Löfven fast att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen ligger fast, d v s den militära alliansfriheten. Fastheten består i att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato, men samtidigt slog statsministern också fast betydelsen av försvarssamarbeten. Särskilt med Finland ska det utvecklas. Den transatlantiska länken med fokus på USA och Nato ska värnas.

Vad det betyder är inte helt enkelt att förstå. I Dagens Nyheters nyhetsartikel 21/1 om regeringsförklaringen beskrevs doktrinen så här:

”Alliansfriheten innebär att Sverige håller sig neutralt, men inte passivt, för den händelse att en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Motsvarande förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om vi drabbas, sa Stefan Löfven, i linje med solidaritetsförklaringen.”

Inte ens Sveriges största morgontidning hade alltså pejling på den svenska säkerhetsdoktrinen (först nästan en månad senare uppdaterades artikeln efter att saken uppmärksammats på twitter).

I en SOM-mätning om Nato-medlemskap som gjordes 2015 ställdes även frågan om inställningen till en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, d v s en doktrin som redan var avskriven till förmån för den om militär alliansfrihet. Det visade sig att 60 procent av de tillfrågade var positiva och att detta även gällde 25 procent av dem som förordade ett medlemskap i Nato.

Att SOM-undersökningen ställde en fråga om en doktrin som Sverige övergivit, kan man ju ställa sig etiskt undrande inför. Likväl är svaret förstås intressant. En inte särskilt överraskande slutsats är väl att folk i allmänhet inte har så mycket kunskap om säkerhetspolitik och doktriner, något som understryker hur befängd tanken på en folkomröstning är. Men problematiken har fler bottnar.

I artikeln Sweden and the issue of NATO membership: exploring a public opinion paradox (Journal of Defence Studies 2019:1), tar sig forskarna Karl Ydén, Joakim Berndtsson och Magnus Petersson an den paradox som kom till uttryck i Som-mätningen. Slutsatsen är att folkförvirringen kan ses som ett medvetet resultat av det svenska politiska Nato-narrativet; hur man i politiken har försökt manövrera i det svårmanövrerbara farvattnet traditionell idealistisk utrikespolitik och realpolitiska säkerhetsbehov.

Sak samma kan egentligen sägas om varför Nato-opinionen inte är mer positiv.

I artikeln närmar man sig frågeställningen via sociologen Erving Goffmans distinktion mellan vad som utspelas front stage respektive backstage. Under kalla kriget – och framför allt under Palmes hegemoni – var den idealistiska sidan helt dominerande på scenen. Det ledde till att neutraliteten som fredsgaranti och som en del av den nationella identiteten (eller annorlunda uttryck ”fredsskadan”) befästes.

I verkligheten hade ju Sverige back stage ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder och i praktiken skyddades riket av USA:s kärnvapenparaply. Detta allt medan den officiella kritiken haglade och den offentliga debatten präglades av nej till Europa och anti-amerikanism. Försök att försiktigtvis lyfta samarbete med Nato (Hjalmarsson 1959 och Wedén 1968) fördömdes. Det fanns, kort sagt, en avgrund mellan det som utspelade sig front stage i politiken respektiv back stage.

Efter kalla krigets slut har samarbetet med och integrationen i Nato fördjupats och avhemliggjorts. Numera kan Sveriges position bäst – men likväl oklart – beskrivas som de facto-medlem men utan säkerhetsgaranti. Fredskadan består dock. Så också socialdemokraternas behov av att politiskt navigera mellan den gamla sortens idealism och realpolitiken. Avgrunden har krympt men antalet ”övervintrare” inom socialdemokratin – och den därpå följande rädslan för ett sprucket parti – utgör en effektiv bromskloss för att partiet ska ta steget full ut.

Idealismens fokus på fredsbevarande insatser har i den nya tiden övergått till att även omfatta deltagande i fredsframtvingande operationer.1990-talets nya Nato med fokus på internationell krishantering kunde ganska sömlöst fogas in i den idealistiska traditionen. I artikeln påminns även om hur idealistiska argument om till exempel kvinnofrigörelse har använts front stage för att motivera svensk insats under Nato-befäl i Afghanistan. Realpolitiken back stage bottnade i behovet av ökad interoperabilitet, d v s förmåga att strida tillsammans med Natostyrkor.

Och, kan det tilläggas, av att solidariskt delta i hopp om bistånd om Sverige skulle utsättas för ett angrepp.

Med rådande öppenheten är, som artikelförfattarna påpekar, skillnaden mellan vad som sägs, beslutas och görs mindre hycklande, men på sätt och vis skulle jag säga snarare annorlunda.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar väl om Nato och regeringens deklarationer betonar vikten av samarbetet med Nato. Samtidigt utesluts medlemskap. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala samarbeten är tryggare för Sverige. Hultqvist har till och med talat ned Nato:s förmåga (organisatoriskt tungrott) i sitt försvar för sin egen doktrin. Man ska inte heller göra någon plötslig omsvängning som kan skada stabiliteten i närområdet (d v s Ryssland). Samtidigt är, som artikelförfattarna understryker, beroendet av Nato lika stort som någonsin – och viljan till integration i alliansen tycks omättbar.

Den enda gräns som inte får överträdas är den ansökan som leder till fullvärdigt medlemskap.

I långa stycken låter regeringen som socialdemokraterna alltid har gjort med betoning lagd på en politikens idealistiska sida samtidigt som den (militära) alliansfriheten pryds med Natoflaggan. Man låtsas som om inget har hänt. Som artikelförfattarna konstaterar är det därför inte konstigt att delar av svenska folket tror att alliansfrihet och Natomedlemskap kan förenas. Det är ju just det som regeringen i hög grad ger uttryck för.

Paradoxen är alltså egentligen inte i oförenligheten i opinionen utan snarare den politiska föreställning som Löfven, Wallström och Hultqvist ger front stage.

Författaren är redaktör, författare och ledamot av KKrVA.

Twittertrådar

På Twitter har jag skrivit några trådar om mina upplevelser som barn i Zaire (nuvarande Demokratiska Republiken Kongo). För att tillhandahålla dem på ett ordnat sätt lägger jag länkar till trådstarter i ett blogginlägg.

För interaktion hänvisar jag till Twitter @cynsimer. Ställ gärna frågor eller dylikt där.

Första tråden var lite allmän och tillkom efter prat om väder och värme. Den innehåller lite blandat: Barn i Afrika

Den andra tråden handlar om flygplan och dess betydelse: Flygplan

Den tredje tråden handlar om internatet: Livet på internatet.

Teori versus praktik – Svar till Andrew Wallace

av Ulf Henricsson
Framgångar avhänger behärskandet av stridsmedlet och stridsteknik för att kunna leverera verkan i målet. Militär kvalité byggs underifrån. Foto: Försvarsmakten.

Framgångar avhänger behärskandet av stridsmedlet och stridsteknik för att kunna leverera verkan i målet. Militär kvalité byggs underifrån. Foto: Försvarsmakten.

Det Andrew Wallace skriver är klokt och jag delar i huvudsak hans uppfattning.

Dock glömmer vi alltför ofta bort att för att göra de listigheter Wallace beskriver måste vi kunna genomföra väpnad strid, det vill säga ta livet av en angripare på ett sätt som får denne att tro att vi kan det och kommer att göra det. Därmed inte sagt att vi alltid skall göra det. Härom veckan hörde jag försvarsberedningens ordförande säga att vi bör förbereda oss för att det värsta kan hända – klokt tycker jag!

Det som bekymrar mig är – kan vi verkligen göra det konkreta hantverk som krävs för att utföra de operativa konster Wallace beskriver? De amerikanska Sabre piloternas framgångar berodde ju på att de behärskade sina flygplan, sin stridsteknik och kunde leverera verkan i målet. Kan vi inte det, kan vi göra hur många OODA looper som helst utan att det leder till framgång.

Sedan måste vi också som Wallace skriver vinna folkets förtroende och det gjorde vi bra under den allmänna värnpliktens tid. Så här skriver generalen Sir Michael Rose om soldaterna i den första nordiska bataljonen i Bosnien 1993.

”… the Swedish soldiers were of exceptionally high quality and were well equipped. Although Sweden has not been at war for almost 200 years. It was plain that they had lost nothing of the martial quality that allowed them to dominate northern Europe in the seventeenth century. They could be extremely bloody-minded and always returned fire immediately with their heavy weapons if they were fired upon”.

Sant eller inte – men så tolkades vi av omgivningen och det gjorde i många stycken livet enklare för oss. Viljan att skrämma och trakassera oss minskade påtagligt eftersom det kunde vara farligt.

Hur är det idag? Ett antal år utan värnplikt och nu med en mycket begränsad värnplikt, har den förändrat folkets stöd för väpnat motstånd? Inte så mycket tror jag, däremot tror jag att vår förmåga att uthärda krigets påfrestningar har minskat.

Att vi måste vara oförutsägbara håller jag också med om. För mig är den viktigaste taktiska och operativa grundregeln att överraska motståndaren. En allsidig och flexibel organisation ger de bästa förutsättningarna för det. Men framförallt krävs ett ”mindset” som törs tänka utanför boxen och vågar ta risker för att vi skall lyckas med oförutsägbarheten. Försvarsmaktens ledningsfilosofi – uppdragstaktik – borde lägga grunden för det. Dessvärre känns det som om det fyrkantiga fredstida administrativa regelverket effektivt motarbetar detta och det går inte att växla mellan regelstyrning och uppdragsstyrning över en natt. Då uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte ett regelverk, krävs det att man uppfostras och kontinuerligt verkar i den miljön.

Teori och praktik måste samspela.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

When is manoeuvre warfare not manoeuvre warfare?

By Andrew Wallace
Foto: Försvarsmakten

Foto: Försvarsmakten

The Kingdom of Wu was smaller and inferior to the neighbouring kingdom of Chu. Which gave Wu cause for concern as Wu was a target for Chu and was likely to be invaded. The king of Wu turned to Sun Tzu and gave him command of the army of Wu. After training the army, Sun Tzu did the unthinkable; he invaded Chu. But Sun Tzu didn’t attack the much superior army of Chu. Instead, he attacked lightly, if at all, defended towns in the kingdom of Chu. Manoeuvring from one town to another, striking at will, until the army of Chu was forced to leave its stronghold and seek battle with the army of Wu. When the final engagement was apparently on them, as the army of Chu closed in, Sun Tzu sent part of his army to attack the now defenceless capital city of Chu. In doing so, Sun Tzu forced Chu to surrender.

Another time, another place; T. E. Lawrence commanded a force of irregular Arab cavalry during the First World War. But instead of using that force to engage the Ottoman Turks directly, he used them as small, light, manoeuvrable elements that he then used to strike at the enemy where they were weak. An example of this was his attacks against the Hejaz railway. Relying on speed and mobility he would strike at the railway, quickly withdraw only to quickly strike again at another location. This caused the Ottoman Turks to break up their large strong formations and spread their troops thinly in order to protect the railway. Large numbers of Ottoman Turk troops were tied up in this operation, effectively taking them out of the war.

Manoeuvre?

“Det som gör mig bekymrad är dock att den entusiasm som finns för lättrörliga snabba förband inte resulterar i en beskrivning av hur striden – den egentliga krigsverksamheten – skall gå till. Hur får man verkan i målet samtidigt som man överlever för att kunna göra nästa insats?

Enligt Clausewitz är stridens mål att förinta eller besegra motståndaren och det är svårt att åstadkomma utan vapenverkan.” – Col 1gr. Ulf Henricsson.

Perhaps I misunderstood but that did come over to me as if somewhere the concept of manoeuvre warfare hasn’t been really understood in the Swedish armed forces. It is not just the above, but there have been several things I have read and seen as well as recent experience from an exercise I was on in January that all seem to push me to the same conclusion. I’m not even really sure the author of MSD16 really understood the concept either.

Or to put it another way; what I am seeing is not consistent with my understanding of manoeuvre warfare. Perhaps that is language or a culture problem?

Both of the examples above achieved victory without concentration of effort nor through destroying the enemy in a traditional Clausewitzian way. They begin to answer the question posed by the good colonel 1gr. How do we survive? Well, both Sun Tzu and T. E. Lawrence did it by using a Chinese stratagem called “to entice a tiger from the mountains”.

The examples fit in with how I understand manoeuvre warfare, so perhaps I should explain my understanding?

To start with, to me, manoeuvre warfare is not about manoeuvre. In a way, I think “manoeuvre warfare” is a misnomer.

To say manoeuvre warfare is about manoeuvre is a bit like saying sword fighting is about fighting with swords. Well, yes it is but no, it is not. If you study sword fighting, say longsword fighting as I do, then you will study a lot of techniques to fight with a sword. But that is not the objective. At the end of the day, sword fighting is not about swinging a sword around. It is about sticking the pointy end into someone else before they stick one in you. In other words, sword fighting is about conflict resolution with pointy sticks. All that waving them about is a means to an end.

The same with manoeuvre warfare. All that manoeuvring about is not what manoeuvre warfare is all about; it is a means to an end. It is that end that manoeuvre warfare is all about. So, what is that end?

What if you could achieve the ends without all that waving swords about. Say by sticking your pointy stick in your enemy’s back while they slept?

Mind Games

At this point I would like to bring in US Air Force Colonel John Boyd who made this observation:

“Terrain does not fight wars. Machines don’t fight wars. People do it and they use their minds. So you better understand the people, because if you don’t understand them, you ain’t going to make it, period.”

“Machines don’t fight wars, terrain doesn’t fight wars, people do and they use their what? Minds. So you keep track of that all the time. So if you got their minds, or you get inside the other guy’s mind, you pull his socks down. He gets inside yours, he pulls your socks down.”

– John Boyd, Patterns of Conflict.

And that, to me, captures what manoeuvre warfare is all about; manoeuvre warfare is a mind game. All that manoeuvring about is a means to an end; to get inside your enemy’s mind space.

So, when Sun Tzu defeated the army of Chu, he did so by getting into his enemy’s mind space, causing his enemy to do something he did not want to do. The same for T. E. Lawrence.

As another example we can look at the Russian annexation of the Crimea. There, the Russians managed to capture the peninsula with hardly a shot fired. That was an example of another Chinese stratagem; “to loot a burning house”.  The Russians got inside the Ukrainians’ mind and exploited the political situation to take what they wanted, leaving the Ukrainians virtually paralysed.

We can really sum it up if we look at OODA. The OODA loop was proposed by John Boyd as a way of modelling the thinking process of a person (or even a group). He developed the concept after studying why American Sabre pilots out performed Chinese MIG pilots despite the MIGs being superior planes on paper. He then applied the concept to conflicts throughout history.

It takes time for a person to first Observe what is happening, then to Orientate themselves (which is the really complicated bit) before they can Decide what to do then Act. In a conflict, the one who does the OODA loop first is the one most likely to win. If they can get to Act first, they change the situation, making their enemy’s actions obsolete, and force their enemy back to the Observe part.

If you can get inside your enemy’s mind you change the situation in such a way that the enemy’s understanding of what is happening is no longer relevant. His orders are out of date.

Understanding that leads to understanding manoeuvre warfare isn’t just something for the battlefield. As Sun Tzu says:

“The supreme art of war is to defeat the enemy without fighting.”

Understanding that leads to an understanding of current Russian behaviour and perhaps sheds light on the US withdrawal from Syria and INF. Putin plays the game like a master of Sun Tzu.

So, coming back to the question; how do you get the effect in the target while surviving to be able to make the next effort? You get inside your enemy’s mind space, You use stratagems.

Much of manoeuvre warfare theory can be understood in terms of this mind space idea; mission type orders are a way to act such as to get inside the enemy’s OODA loop. Tempo, is all about right time right place so you get inside the enemy’s OODA loop. Centre of gravity? Isn’t that all about defeat being a psychological phenomena? Doesn’t that mean getting into the enemy’s mind space?

What does that mean as regards small mobile units as opposed to larger brigade size units? To my mind, we need both. Or to be more precise; we need units that can do both. So, brigades that can dissolve into smaller mobile units and then reform into larger units. We need both because we need to be unpredictable. We are not going to get inside the enemy’s OODA loop if we just have one formation, If we just follow the book. It would be like standing in a line with our backs against an object. It won’t take much for an enemy to know how to defeat us.

Flexible units is another way of looking at the ordinary / extraordinary force. A small mobile force could act as an extraordinary force, whereas a more traditional brigade could act as an ordinary force. But what happens if the units change roles? The mobile units form a brigade and the brigade dissolves into mobile units. We would start to become more unpredictable. In doing so, we have the possibility to get inside the enemy’s OODA loop and that is how we survive.

The author is a senior software engineer at cgi in Umeå in artificial intelligence.

En analys av Sveriges säkerhetspolitiska situation är nödvändig

av Björn Körlof
En förutsättningslös analys av vårt lands säkerhetssituation borde rimligen vara en prioriterad fråga för regeringen givet att samhällsbyggande förutsätter säkerhet - långsiktig sådan! Foto: Wikimedia Commons

En förutsättningslös analys av vårt lands säkerhetssituation borde rimligen vara en prioriterad fråga för regeringen givet att samhälls­byggande förutsätter säkerhet – långsiktig sådan! Foto: Wikimedia Commons

När man tar del av regeringens utrikesdeklaration och den efterföljande riksdagsdebatten blir en omständighet mer framträdande än andra; det är bristen på ambition att göra en genuin analys av de komplicerade säkerhetspolitiska problem Sverige står inför. En sådan tydlig brist på analys är när regeringen ger uttryck åt den gängse uppfattningen att Sveriges alliansfrihet ”tjänar oss väl” och att den ”bidrar till stabilitet och säkerhet i Europa”.

Det är inte uteslutet  att regeringen, vid en samlad bedömning av många komplexa faktorer, kan ha stannat vid en rimlig ståndpunkt. Men det är svårt att ta ställning till detta om inte regeringen redovisar vilka faktorer den analyserat och hur de vägts mot varandra vilka sedan lett den fram till den angivna ståndpunkten. Detta är av stor betydelse för att en seriös fortgående offentlig säkerhetspolitisk diskussion skall kunna äga rum. Den har inte minst också stor politisk betydelse för trovärdighet både inåt och utåt.

Kort sagt: varför tjänar oss alliansfriheten väl, eller uttryckt på annat sätt, varför tjänar oss (alltså Sverige som nation) detta vägval bättre än jämfört med en NATO-anslutning, eller en försvarspakt med Finland, vilka väl torde vara de enda realistiska alternativen? Och varför bidrar Sveriges alliansfria hållning till stabilitet och säkerhet i Europa? Underförstått skulle en svensk NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland skapa sämre förutsättningar för stabilitet och säkerhet i Europa?

Finns det en rädsla för att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade säkerhetspolitiska bekymmer för Finland eller de baltiska staterna och en starkt ökad militär spänning i Östersjön framkallad av ryska reaktioner? Och om Sverige och Finland väljer att ingå en försvarspakt nära knuten till NATO, får det negativa konsekvenser för läget i Östersjön eller längs den finsk-ryska gränsen p g a negativa ryska reaktioner på en sådan lösning? Är det sådana, kanske känsliga, faktorer som förestavar den brist på analys som föreligger i utrikesdeklarationen.

Att en regering är försiktig i sina ordval i förhållande till främmande makt är förståeligt, men de ovan angivna riskerna och faktorerna är ändå sådana att de diskuteras i alla möjliga fora av högt renommerade forskare m fl och en överdriven försiktighet kan mot den bakgrunden lätt tolkas som undfallenhet.

Det har ofta framhållits att alliansfriheten skapar förutsättningar för en viss politisk handlingsfrihet i säkerhetspolitiskt brydsamma situationer, alltså att inte med automatik dras in i en militär konflikt. Detta kan ha haft en viss betydelse i den säkerhetspolitiska geografi som var för handen under det kalla kriget. När Norge, Danmark, Tyskland, Polen och de baltiska staterna nu är med i NATO och i praktiken militärt ”grenslar” större delen av Östersjön (och i själva verket grenslar större delen av Skandinavien) liksom tillfartsvägarna dit, är det väl högst tveksamt, kanske rentav illusoriskt, att föreställa sig en större konflikt i detta område som inte med ”automatik” skulle dra in också Sverige. Är denna bedömning riktig kan alliansfriheten i själva verket skapa en mycket farofylld situation. Om osäkerhet uppstår om svenskt agerande i en brydsam situation kan detta i själva verket bli den faktor som utlöser kraftiga militära insatser från olika sidor i syfte att inte komma i efterhand. Säkerhet och stabilitet har inte minst också att göra med förutsebarhet.

Också om Sverige och Finland skulle ingå en försvarspakt utanför NATO uppstår en osäkerhetssituation under ett upptrappat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöområdet.

Alla sådana frågeställningar och bedömningar har som sin grundläggande fond en rysk hotbild som de senaste åren trappats upp och där ryska aktiviteter på en mängd olika arenor, inte bara rent militära, blivit alltmer påtagliga.

Det måste därför hållas för sannolikt att ryska reaktioner på en öppen och klargörande diskussion om dessa hotfulla faktorer som bör eller inte bör förändra svensk säkerhetspolitik (t ex NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland) utgör den viktigaste faktorn i den bedömning regeringen gjort och som kan ha tagit sig uttryck i en så omsorgsfull försiktighet. Sådana ryska reaktioner är självfallet högst sannolika och kan ta sig en mängd olika former. Men om det är av oro för ryska reaktioner som inte ens regeringens tydliga analys kan göras, är risken för politisk undfallenhet högst påtaglig.

Det måste naturligtvis stå klart även för den ryska ledningen, att det är de ryska militära aktiviteterna i Georgien, på Krim och i Ukraina, de fortgående påverkanskampanjerna etc som utlöser oron i grannländer som Sverige, Finland m fl och som lett till ökad militär rustning. Det måste också stå klart för den ryska ledningen att ju mer landet ägnar sig åt hotfull politik mot omvärlden (inklusive Sverige) desto mer kommer folkopinionen att sträva efter ökad säkerhetspolitisk trygghet genom att prioritera val av allianser med dem vi närmast samarbetar med, något som naturligtvis påverkar dessa länders säkerhetspolitik i för Ryssland ogynnsam riktning.

Det är sådana nu redovisade analyser och resultaten av dem som regeringen bör vara mer öppen med och som bör ligga till grund för vår säkerhetspolitiska diskussion tiden framöver.

Och inte minst bör regeringen signalera till Moskva att en fortsatt hotfull rysk attityd mot Östersjöområdet och fortsatta påverkanskampanjer riktade mot oss kommer att förskjuta svensk opinion i alltmer NATO-vänlig riktning.

Författaren är f d generaldirektör, riksdagsledamot och reservofficer. Han är ledamot av KKrVA.

Något om Sveriges midja

Reflektion

Utifrån en mer nutida historiebeskrivning torde den militära betydelsen av nedre Norrland ökat vid upprättandet av örlogsdepån i Gustafsvik samt upprättandet av kustartillerianläggningarna vid Hemsö som skydd för örlogsdepån, under inledningen av 1900-talet.1Både örlogsdepån samt kustartillerianläggningarna kom dock under perioden mellan första och andra världskriget, ligga i träda. Behovet av att skydda Norrlandskusten med sjöstridskrafter i händelse av en väpnad konflikt hade dock inte försvunnit, då Hemsö fästning togs ur materielreserven och aktiverades i och med andra världskrigets utbrott.2

Att Örlogsdepån i Gustafsvik tillmättes betydelse under det andra världskriget, indikerar en sovjetisk operationsplan upprättad av den sovjetiska Östersjömarinen avseende landstigning och ockupation av Åland från 1940.3 Enligt denna plan skulle sovjetiska ubåtar inta positioner utanför Härnösand i god tid innan operationens genomförande,4 d.v.s. vid Ångermanälvens utlopp. Här får det ses som troligt att denna placering syftade till att påverka ev. svenska sjöstridskrafter baserade vid Örlogsdepån i Gustavsvik. Nyttjandet av ubåtar för detta skulle även medge viss överraskning då inga ytstridsfartyg skulle noterats längs Norrlandskusten innan operationen påbörjats. I sammanhanget är det intressant att notera, hur flygvapnet ombaserade sjöflygplan till Örlogsdepån i Gustafsvik 1942, för att genomföra spaning efter sovjetiska ubåtar i Bottenhavet.5

Efter andra världskriget slut och inträdet i det kalla kriget kom troligtvis nedre Norrlands betydelse aktualiseras i ett helt annat sammanhang. Vid inledningen av 1950-talet kom försörjningsberedskapen av Sverige i händelse av en väpnad konflikt eller andra påfrestningar aktualiseras. Denna fråga skall ha varit en av de enskilt viktigaste i samarbetet mellan Sverige och Norge under 1950-talet. Detta kom innebära att en drivmedelsanläggning, kaj samt andra faciliteter anlades i Trondheim, dessa var färdiga 1962. Därutöver kom även trafikförbindelserna, väg och järnväg, förbättras mellan Sverige och Norge.6

Enligt Neutralitetspolitikkommissionen, skall dock denna reservhamn för förbindelserna väster-/österut varit en felsatsning.7 I sammanhanget är det dock intressant att notera vad Överbefälhavarens operationsplaner för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN) omfattade. Enligt operationsplanerna för MILO NN under 1960-talet samt inledningen av 1970-talet skulle MILO NN avdela förband för att skydda förbindelserna till Trondheim samt till och från övre Norrland (MILO ÖN).8 Varvid åtminstone den militärstrategiska nivån förefaller sett allvarligt på att denna förbindelseväg till Norge i händelse av en väpnad konflikt hölls öppen. Indirekt visar det även på vikten av det geografiska området som MILO NN omfattade. Något som kan bekräftas vid t.ex. en jämförelse av uppgiftsställningen till Bergslagens militärområde (MILO B) kontra MILO NN. Vid MILO B var uppgiften att bevaka över gränsen mot Norge ledande förbindelser emedan MILO NN har uppgiften skydda.9Där densenare uppgiften har en högre ambitionsnivå kontra den förstnämnda.

I ÖB plan från 1978 har uppgiften till MILO NN att skydda förbindelserna till Trondheim tagits bort, och uppgiften att bevaka gränsen mot Norge tillkommit, fortsatt skulle förbindelserna till och från MILÖ ÖN försvaras.10 Huruvida uppgiften att skydda förbindelserna togs bort p.g.a. att infrastrukturen i Norge inte längre ansågs adekvat eller om det var ett utfall av den gradvisa avvecklingen av den s.k. transatlantiska länken, som skedde under 1970-talet, får vara en öppen fråga. Dock fanns infrastrukturen kvar i Norge intill den senare delen av 1980-talet.11En faktor som dock bör beaktas är att uppgiften fortsatt kan ha bestått för MILO NN, men p.g.a. det politiska klimat kring det västliga försvarssamarbetet kan en omskrivning genomförts för att dölja det.

Vad som även kom att ske under inledningen av 1980-talet var att USA började upprättade ett flertal bergförråd i området kring Trondheim, syftande till förhandslagring av en expeditionär marinkårsbrigad (MEB) om cirka 13,000 soldater. Detta kom troligtvisäven aktualisera MILO NN betydelse. Då dessa bergförråd torde utgjort ett viktigt mål för Warszawapakten att påverka med olika medel. Därutöver mtp. de begränsade norska förbindelserna framförallt i nordlig riktning och det svenska västliga samarbetet, kan även möjligheten funnits att USA kan ha tänkt, med eller utan svenskt medgivande, förflytta delar av den förhandslagrade MEB på svenskt territorium.12

Således får det ses som troligt att MILO NN var ett område som under det kalla kriget, som minst, var intressant både för NATO anslutna länder men även Warszawapakten utifrån dess västliga förbindelse. Därutöver var en av uppgifterna MILO NN hade, att skydda förbindelserna i nord-sydlig riktning till och från MILO ÖN. Ett antagande i krigsplanläggningen under det kalla kriget var att förbindelserna vid någon av älvdalarna till eller från MILO ÖN skulle påverkas genom bekämpning.13 Här får det ses som möjligt att det torde varit någon av älvdalarna inom MILO NN, utifrån den tidigare berörda västliga förbindelsen. Då detta skulle vara stridsekonomiskt korrekt och inte utgöra en kraftsplittring för den part som hade intresse av att genomföra någon påverkan i området.

Således korsas två intressen i området, dels den västliga förbindelsen, dels förmågan att förflytta förband antingen i nordlig eller sydlig riktning längs de koncentrationsvägar samt järnvägar som fanns i området. Därmed torde området under det kalla kriget kunnat betraktas som ett tyngdpunktsområde för att påverka styrketillväxt och uthållighet. Hur hade då denna påverkan kunnat genomföras?

Någon regelrätt invasion mot MILO NN under det kalla kriget får anses varit mindre sannolik i det korta perspektivet, då det troligtvis inneburit att Finland till del blivit ockuperat innan en sådan operation hade kunnat genomföras. Vilket innebär att både svenska men även NATO förbandsrörelser i nordlig eller sydlig riktning kunnat genomföras, inom MILO NN, innan så hade skett. Varvid det troligatorde varit att påverkan hade genomförts med luftangrepp, fjärrbekämpning och specialförband i ett tidigt skede av en väpnad konflikt. Detta hade troligtvis varit fullt tillräckligt för att förhindra rörelser i både nord-sydlig och väst-östlig riktning, utifrån terrängens och förbindelsernas beskaffenhet inom MILO NN.

Ur ett samtida perspektiv är förhållande snarlika. För att kunna röra svenska förband i nordlig eller sydlig riktning beroende på var en hotbild kan uppträda mot svenska säkerhetsintressen, måste förband passera vad som tidigare var MILO NN. Vad som kanske är än viktigare är att den enda egentliga stora förbandsenheten som USA snabbt kan förstärka Europa med och framförallt det nordliga Europa är med den förhandslagrade MEB som finns i Trondheim området. Varvid de nordliga, sydliga och östliga förbindelserna på svenskt territorium genom tidigare MILO NN, blir synnerligen viktiga i ett större perspektiv.

Detta kan accentuerats till del när t.ex. den amerikanska marinkåren valde att närvara med en representant vid chefsbytet hos Fältjägargruppen 2017 i Jämtland,14 vilket får anses vara smått anmärkningsvärt. Därutöver torde den norsk-svenska samövningen med Hemvärn i Jämtland 2016 även kunna indikera på detta,15 samt främmande makts ev. kartläggning av individer viktiga för totalförsvaret i regionen.16Utifrån den försämring av säkerhetsläge som gradvis förefaller ske på Nordkalotten, blir således tidigare MILO NN, synnerligen viktigt för att främst kunna förflytta förband i en nordlig riktning. Men sett till säkerhetssituationen i Östersjöregionen blir även den sydliga riktningen viktig. Vad som dock skiljer det kalla kriget mot vår nutid, är att det tidigare MILO NN snarare får ses som en konfliktyta mellan NATO och Ryssland och i en mindre utsträckning Sverige mot endera part.

Vad som kommer ske i händelse av en nutida väpnad konflikt är möjligenen kapplöpning att hinna förstärka med förband eller förhindra att förband kan förstärka ett geografiskt område, genom det tidigare MILO NN. För att möjliggöra förstärkning krävs skydd av kritisk infrastruktur i tidigare MILO NN av t.ex. väg- och järnvägsbroar, dammar men även terrängpartier. Dessa måste skyddas, dels med marktrupp, dels med luftvärn och luftstridskrafter. För att kunna påverka den nämnda kritiska infrastrukturen torde flyg- och fjärrbekämpning samt specialförbandsinsatser vara mer än tillräckligt. Således rör det sig inte om någon regelrätt invasion.

Avslutningsvis, det tidigare MILO NN kan beskrivas som "Sveriges midja". Ur ett operativt sammanhang blir det väldigt tydligt utifrån de nu rådande styrkeförhållandena samt förbandspositioneringarna. Hindras rörelsefriheten i nordlig eller sydlig riktning vid "Sveriges midja", uppstår tydliga problem både för Sverige men även NATO i händelse av en väpnad konflikt antingen i Östersjöregionen eller på Nordkalotten.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Forum Navale 1(Svenska)
Hemvärnet 1, 2(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Tidskrift i Sjöväsendet 1(Svenska)
Östersunds-Posten 1(Svenska)

Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Malmström, Louise Hugemark. Garderad neutralitet: förberedelser för svenskt västsamarbete i krig: en kommenterad forskningsöversikt. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014.
SOU 1994:11. Om kriget kommit. Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969.
SOU 2002:108. Fred och säkerhet.
Wallerfelt, Bengt. Den hemliga svenska krigsplanen. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014.

Slutnoter

1Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 14, 17-20.
2Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning(Hämtad 2019-02-17)
Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 32-34.
3Gustavsson, Kenneth. Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, del 2: Den militära linjen. Tidskrift i Sjöväsendet. vol. 178, no. 3, 2014, s. 241
4Ibid. s. 246.
5Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 34.
6SOU 1994:11. Om kriget kommit. Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969. s. 132-133.
Malmström, Louise Hugemark. Garderad neutralitet: förberedelser för svenskt västsamarbete i krig: en kommenterad forskningsöversikt. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014, s. 101, 104.
7Ibid.
8Wallerfelt, Bengt. Den hemliga svenska krigsplanen. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014, s. 156, 208.
9Ibid. s. 159, 208.
10Ibid. s. 236, 251, 264.
11Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 221-222, 225-226, 232.
SOU 2002:108. Fred och säkerhet. s. 566.
12Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. s. 450-453.
13Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.
14Hemvärnet. Soldaterinran och chefsöverlämning. 2017. https://hemvarnet.se/om-organisationen/hemvarnsforbanden/nyheter/1641/11802(Hämtad 2019-02-17)
Hemvärnet. Soldaterinran och chefsöverlämning. 2017. https://hemvarnet.se/UserFiles/Nyheter/utbildningsgrupper/faltjagargruppen/170930/1507127504_OK9A9042II.jpg(Hämtad 2019-02-17)
15Östersunds-Posten. Råberg, Urban. Norsk militär i krigsförbandsövning på Östersunds gator. 2016. https://www.op.se/artikel/ostersund/norsk-militar-i-krigsforbandsovning-pa-ostersunds-gator(Hämtad 2019-02-17)
16Sveriges Radio. Andersson, Staffan. Misstänkt kartläggning av personal på länsstyrelsen. 2017. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6610003(Hämtad 2019-02-17)

Utveckling av maritim specialförbandsförmåga

Reflektion

Bilder och tolkning av dessa utgör en av ett flertalet underrättelsegrenar, internationellt benämns det Imagery intelligence (IMINT). Med internets intåg och den ökade kommersialiseringen av rymden, som en konsekvens av den minskande kostnaden för uppskjutningen samt tillverkningen av olika satellitsystem, har det blivit möjligt att nyttja IMINT som en gren av OSINT (Open source intelligence). Dock får kombinationen av IMINT och OSINT anses röra sig om att studera förändringar över tid, kontra snabbt uppkomna händelser.

Dock kan förändringar i infrastruktur under en tidsperiod ge indikationer på antingen ökad eller avtagande förmåga. Ur ett svenskt perspektiv, mtp. de diskussioner som skedde under 1980-talet avseende möjlig sovjetisk undervattensverksamhet i svenska vatten, kan det vara intressant att studera den infrastrukturella utveckling hos den ryska Östersjömarinens spetsnazförband, d.v.s. 561. marina underrättelsecentret (OMRP). Förbandet skall ha Parusnoje som förläggningsort i Kaliningrad Oblast.1 Därutöver skall en maritim stödpunkt finnas i Primorsk för förbandet.2

Bild 1. Utveckling vid Parusnoje (bilder via Google Earth).
Vid huvudförläggningen sker utifrån Google Earths bildunderlag ingen utveckling från 2002 förrän vid 2012. Vid 2012 påbörjas konstruktionsarbete av en större byggnad, som är färdigställd 2013. Under 2013 påbörjas även ytterligare konstruktionsarbete, som till del förefaller vara färdigt 2014. Under 2016 förefaller konstruktionsarbetet för ytterligare en helikopterplatta även påbörjas, vilket även färdigställs samma år. Utöver konstruktionsarbetet verkar även underhållet av förläggningsplatsen intensifierats under åren.

Bild 2. Utveckling vid Primorsk (bilder via Google Earth).
Vid den maritima stödpunkten i Primorsk förefaller utvecklingen varit störst. Mellan 2002 och 2012 verkar dock ingen utveckling skett vid anläggningen. Vid 2013 upprättas en ny byggnad vid Primorsk floden. Under 2014 fortsätter denna utveckling, för att vara färdig 2016. Under 2016 påbörjas även arbete för att anlägga ytterligare faciliteter vid stödpunkten. Under 2017 förefaller detta vara färdigt samt två landningsplatser för helikoptrar har även anlagts. Därutöver anläggs grunden för ytterligare en facilitet längs Primorsk floden. Denna färdigställs under 2018. Därtill är det intressant att notera vad som verkar vara en bunkerbyggnad som upprättats inom stödpunktens område, mellan 2016 och 2017.

Hur omfattande verksamhet har då förekommit vid 561. OMRP i Kaliningrad Oblast? Enligt en sammanfattande text avseende Sovjetunionens maritima specialförband av Jörgen Elfving i skriften Vårt Försvar från 2007, skall respektive marint underrättelsecentrum haft en personalstyrka om cirka 300 personer i början av 1960-talet. Vid 2007 skall personalstorleken, enligt Elfving, uppgått till cirka 250 personer vid 561. OMRP.3 Enligt en uppgift från 2016 av en norsk forskare vid det norska Forsvarets forskningsinstitutt, skall de ryska marina underrättelsecentrumen ha en personalstyrka om cirka 500 personer vid respektive rysk flotta. I denna siffra inräknas både stridande och stödjande personal.4 Enligt den polska, statsfinansierade, tankesmedjan Ośrodek StudiówWschodnich (OSW) bestod 2016, 561. OMRP av två kompanier, dock nämns ingen storlek på dessa två kompanier.5Enligt en rysk uppgift, som även refereras till av den norska forskaren, skall respektive marint underrättelsecentrum (OMRP) vid 2013 enbart bestått av 124 personer, stridande och stödjande personal inräknad.6

Enligt den ryska uppgiften, från 2013, skall 56 av de 124 individerna utgöras av stridande personal resterande är stödjande. De 56 stridande individerna, är organiserade i enheter om 14 personer, vilket kan brytas ned till grupper om 6 personer. Varvid den större storleken torde kunna ses som en tropp snarare än en grupp. Dessa 56 skall sedermera vara fördelade på tre stycken enheter. En enhet är enbart inriktad mot inhämtning, en enhet är inriktad mot strid och förstöring av kustanläggningar, en tredje enhet är inriktad mot olika mineringsuppgifter under vatten.7 Fördelas tropparna ut på de tre enheterna, innebär det att en enhet har två troppar och resterande består av en tropp vardera. Utgående från de uppgifter de moderna maritima underrättelsecentren har, får det ses som möjligt att det är den inhämtade enheten som har två troppar. Den stödjande personalen kan möjligen ses som en stab och trosspluton.

Utgående från Elfvings uppgifter om cirka 250 personer från 2007 vid 561. OMRP, skulle det möjligen kunna innebära att de ryska uppgifterna om 124 individer åsyftar en kompanistruktur och cirka 250 stycken individer i praktiken innebär två kompanier. Vilket skulle kunna bekräfta OSW uppgifter från 2016, att 561. OMRP består av två kompanier. Utifrån den tidigare bemanningen om cirka 200-300 individer vid 561. OMRP torde infrastrukturen som funnits sedan tidigare varit fullt tillräcklig. Dock har säkerligen ny utrustning tillförts varvid infrastrukturen kan ha varit tvungen att byggas ut, för att möjliggöra utbildning men även förvaring.

Utbyggnaden av infrastrukturen skulle även kunna indikera en långsiktig ökning av numerären för 561. OMRP. Detta skulle även kunna innebära att den norska forskarens uppgifter om att de ryska flottornas marina underrättelsecentrum kan bestå av upptill 500 individer, till del kan stämma. Detta skulle även vara i linje med ökningen av den ryska arméns spetsnazförband.8 Dock får t.ex. en dubblering av den ev. numerären vid 561. OMRP anses utgöra en väldigt långsam process, utifrån den tidigare selekteringen som genomfördes för denna förbandstyp.9 Varvid det får ses som tveksamtatt de redan nu uppnått denna numerär.

Avslutningsvis, oaktat om numerären ökat eller ej hos 561. OMRP får det ses som troligt att Ryssland sätter en stor vikt vid denna förbandstyp. Detta utifrån det faktum att, dels har en utbyggnad genomförts av infrastrukturen för förbandet, dels har underhållet av byggnaderna ökat med åren vilket de av Google tillhandahållna satellitbilderna indikerar. Detta skulle ej genomförts om förbandstypen ansetts oviktig, för de moderna ryska väpnade styrkorna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allmänna Försvarsföreningen 1(Svenska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1(Engelska)
U.S. Army War College 1(Engelska)

Bronk, Justin. Sutyagin, Igor. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon : Routledge Journals, 2017.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Slutnoter

1Kowalczyk, Halina (red.). Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, s. 28.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 127-129.
2Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 131-133.
3Elfving, Jörgen. Sovjetiska marina specialförband, marin spetsnaz. Vårt försvar. vol 118, no. 3, 2007, s. 27.
4Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters. vol. 46, no. 2, 2016, s. 14.
5Kowalczyk, Halina (red.). Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, s. 28.
6Современная армия. Спецназ ВМФ России. 2013. http://www.modernarmy.ru/article/254/spetcnaz-vmf-rossii(Hämtad 2019-02-16)
7Ibid.
8Bronk, Justin. Sutyagin, Igor. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon : Routledge Journals, 2017, s. 57.
9Elfving, Jörgen. Sovjetiska marina specialförband, marin spetsnaz. Vårt försvar. vol 118, no. 3, 2007, s. 29.

Brexit och Europas säkerhet

av Mats Bergquist

Storbritanniens flagga, Union Jack. Foto: Shutterstock.com
 
Det påpekas inte sällan att Storbritanniens förhållande till Europa alltid varit ambivalent. Under i alla fall de senaste 300 åren har man i London fört en debatt om landets primära intressen återfunnits på kontinenten eller på den globala scenen. I tider då det brittiska imperiet, särskilt under 1800-talet, var den dominerande stormakten kunde man ha råd med att följa båda linjerna. Men det fanns alltid en tyngdpunkt i utrikespolitiken. Det gällde att se till att Europa inte dominerades av någon makt som kunde hota England och dess världsomspännande besittningar. Under 1700-talet och de första decennierna av 1800-talet var det Frankrike som var hotet, mot slutet av 1800-talet, efter ett relativt fridsamt sekel, det vilhelminska Tyskland och en bit in på 1900-talet först Hitlers Tyskland och sedan Stalins Sovjet.

Den kände brittiske historikern Niall Ferguson menar i sin ”The Pity of War” att första världskriget egentligen var onödigt eftersom utvecklingen ändå med EU slutade med tysk dominans. Det var dock andra skäl än risken för att någon uppstigande stormakt skulle leda kontinenten som 1961 förmådde den dåvarande premiärministern Harold Macmillan att söka medlemskap i EEC, som det då hette. Det förenade kungariket var efter den dyrbara segern i andra världskriget utmattat men (efter 1951) åter regerat av de konservativa med tydliga imperiella reflexer. Den gamle viktorianen Macmillan kände dock efter det snöpliga Suezäventyret 1956 och den fortsatt skakiga brittiska ekonomin av ”the winds of change”. Landets framtid kanske ändå fanns som ett ledande europeiskt land; hans efterträdare Harold Wilson ville avsluta kapitlet ”East of Suez” och satsa på modernisering och ”the white heat of technology”. General de Gaulle ville emellertid inte släppa in britterna i den kontinentala organisationen och sade nej både 1963 och 1967. Efter generalens frånfälle och under den mest proeuropeiska regering Storbritannien någonsin haft, Edward Heaths 1970-1974, kom dock landet till slut 1973 med i EEC. Sedan regeringen fallit 1974 ordnade den nya labourregeringen, i enlighet med sitt vallöfte, en folkomröstning som resulterade i att 67 % röstade för att stanna kvar i gemenskapen.

Det brittiska engagemanget i Europas affärer har alltså, delvis som en följd av utvecklingen på andra sidan kanalen, växlat med perioder av huvudsakligen globala intressen. En del av dem som nu förordar Brexit företräder en nostalgisk känsla för att det måste vara möjligt för deras land att kasta loss från EU och, med stöd av en öppen ekonomi och finanssektorn, vara en oberoende global spelare vid sidan av EU. De som helst vill stanna i unionen eller i alla fall ha så nära relationer som möjligt med denna sammananslutning anser att Storbritanniens globala era är förbi och att nostalgiska känslor bara lägger hinder i vägen för landets utveckling.

Ännu vet vi inte riktigt hur den dramatiska process som inleddes med folkomröstningen den 23 juni 2016 skall sluta. Men det är uppenbart att ett brittiskt utträde ur EU kommer att få också säkerhetspolitiska konsekvenser. Britterna har aldrig – liksom vårt land – tillhört de som velat påskynda EU:s utveckling på det säkerhets- och försvarspolitiska fältet. Tvärtom har man alltid betonat NATO:s primat när det gällt territorialförsvaret. Denna grundlinje låg bakom den överenskommelse som premiärministrarna Tony Blair och Jacques Chirac träffade 1998 i St. Malo och vars kanske viktigaste politiska element var upplösningen av WEU, Västeuropeiska unionen, bildad 1948 före NATO och av särskilt fransmännen betraktad som ett slags ”reservallians” för den dag de transatlantiska banden skulle försvagas. Nu när Donald Trump ofta vädrar sitt missnöje med sina allierade i Europa, kanske en och annan, särskilt i Frankrike, beklagar att WEU inte finns kvar. Det utökade bilaterala försvarssamarbetet mellan Paris och London som inleddes med St Maloöverenskommelsen, lär båda länderna, oavsett Brexit, vara angelägna att fortsätta med.

Även om Storbritannien således inte varit särskilt aktivt när det gällt att utveckla EU:s försvarspolitiska dimension, har London ändå haft ett betydande inflytande på detta fält. De brittiska försvarsutgifterna har på senare år, till följd av den konservativa regeringen Camerons (2010-2016) hårda besparingspolitik, sjunkit under NATO:s tvåprocentsmål när det gäller försvarsutgifternas andel av BNP. Målsättningen är dock att, nu när man övergett dåvarande finansministern Osbornes modell, åter nå det mål ännu bara en minoritet av NATO:s medlemsländer, trots den amerikanske presidentens högljudda klagomål, kan åberopa. Men Frankrike och Storbritannien förblir ännu Europas starkaste militärmakter med en visserligen reducerad men dock expeditionär kapacitet. Tyskland har trots ett ökat satsande på försvaret en lång väg att gå. Och det politiska stödet för försvarsmakten förblir mycket svagare än i Storbritannien och Frankrike. Och som unionens enda kärnvapenmakter har dessa båda länder en särskild tyngd. De kan berömma sig av att ha en egen strategisk kultur.

Det är således sannolikt att unionen med Storbritanniens sannolika utträde kommer att tappa specifik säkerhetspolitisk vikt. Under förhandlingarna om utträdesavtalet har någon gång premiärminister Theresa May rätt diskret refererat till detta brittiska förhandlingskort, vilket då genast på en del håll i Bryssel betecknats som utpressning. Sannolikt har de i de flesta EU-länder – givetvis också Sverige – låga försvarsutgifterna lett till dåligt samvete och till att man inte vill bli påmind om att britternas på detta område – i alla fall relativt – starka position. Det är mot denna bakgrund en smula anmärkningsvärt att utträdet också skulle medföra att Storbritannien måste lämna det gemensamma satellitspaningssystemet Galileo. Det förefaller som principerna här på EU-håll tagit över det sunda förnuftet. På detta område och med tanke på landets signalspaningskapacitet och medlemskap i kvintetten ”Five eyes” (USA, Canada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) borde EU vara angeläget om ett fortsatt nära samarbete med Londonregeringen.

Efter Donald Trumps uttalanden om NATO, att USA inte längre vill stå för en så stor del av notan och att man har blivit lurat av sina allierade, har den europeiska försvarsdimensionen föga förvånande åter fått nytt liv i debatten. Angela Merkel har flera gånger offentligt betonat att det nu vore uppenbart att européerna i betydligt högre grad måste lita till sig själva. Detta har ju alltsedan de Gaulle också varit ett franskt tema och lett till ett nytt franskt initiativ, ännu dock opreciserat. Ännu diskuterar endast få tanken på en europeisk armé. Den förstärkta försvarsdimensionen handlar om förbättrad krishantering och materielsamarbete och är långt ifrån NATO:s art 5. I den nyligen (22 januari) antagna s k Aachendeklarationen har Emanuel Macron och Angela Merkel ånyo betonat vikten av försvarssamarbetet de båda länderna emellan och förbundit sig att upprätta ett gemensamt säkerhetspolitiskt råd.

Även om Brexit och farhågor om den amerikanska politikens inriktning leder till en viss europeisk omorientering och incitament att agera när det gäller den egna säkerheten innebär britternas uttåg en försvagning av EU:s säkerhetspolitiska vikt. Det finns emellertid de som menar att Brexit också innebär möjligheter till ökat försvarssamarbete när man inte längre har Storbritannien som släpankare. Britterna kommer säkert också därför att vara angelägna om att bygga upp institutionella band med Bryssel. Det brittiska förslaget om en ”Joint Expeditionary Force” kan ses i detta ljus. Men i valet mellan den transatlantiska länken och den europeiska kommer man i London säkert även i fortsättningen att lägga tyngdpunkten vid den förra. Man hoppas att epoken Trump är ett hack i utvecklingen och att synen i Washington på värdet av särskilt NATO-alliansen men också det bilaterala militära samarbetet med USA även fortsättningsvis skall konstituera något av ett ”special relationship”.

Det finns således en risk att det brittiska utträdet på det säkerhetspolitiska området kommer att försvaga både EU och Storbritannien. I London inser många att den tyngd som EU, i alla fall på det ekonomiska området har och som på den globala scenen ger en allmän politisk porté, kommer att allvarligt naggas i kanten.

Britterna kommer även fortsättningsvis att hålla distans till europeiska tankar på att bygga upp en egen territorialförsvarskapacitet. Frågan är alltså om Brexit kan generera en större beredvillighet i de kontinentala medlemsstaterna än tidigare att bidra till ett gemensamt territorialförsvar. Många menar ju att den enorma fördyring som försvarsmaterielen undergått tvingar fram ett närmare samarbete. Men Brexit skulle lika väl kunna bidra till en ännu mera tydlig tendens att på vissa håll satsa än mera på en ”bandwagon”-modell visavis Ryssland. Flera EU-länder, Italien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Grekland främst, tycks idag vara mera intresserade av att ha goda relationer med Putins Ryssland än upprätthållandet av en gemensam maktbalanspolitik visavis Moskva. Faran är förstås att sådana tendenser kommer att förstärkas med Det förenade kungarikets utträde ur EU. De större länder i unionen som idag tydligast betonar vikten av att balansera och hålla distansen till Ryssland är Storbritannien och Polen. I ett EU utan Det förenade kungariket blir Polens nästan enda allierade de baltiska staterna. Finland kombinerar – av lättförståeliga skäl – om paradoxen tillåts, en alliansfri militär maktbalanspolitik med en kontinuerlig dialog med Moskva.

Det är kanske sannolikt att EU, trots de mycket blandade erfarenheterna av vissa tidigare Warszawapaktstaters medlemskap, efter en paus och oavsett Brexit fortsätter på utvidgningens väg. Aktuella kandidater är flera Balkanländer, som kanske inte nu kan möta EU:s kriterier för medlemskap men ändå kan komma att släppas in. Det är helt enkelt, anser många, lättare att söka påverka dem innanför EU än utanför. Detta är dock en diskutabel tes med tanke på att somliga EU-stater väl inne i unionen kan blockera beslut som just skulle rikta sig mot deras bristande accept av grundläggande kriterier.

Unionen kan således komma att utvidgas i sydöst och öst (Moldavien, Ukraina) medan man i alla fall försvagar en central länk västerut. Frankrike blir då EU:s västliga utpost och unionen förskjuts österut. Detta är givetvis av betydelse för vilken karaktär som unionen kan komma att få och, framför allt, hur den kommer att förhålla sig till Moskva. Här man kanske se den s k nya Hansan, en informell allians mellan ett antal nordeuropeiska länder, inklusive Sverige, Finland och de baltiska staterna, inte bara i Storbritanniens frånvaro som värnare av frihandel utan också en politisk gruppering ägnad åt att betona EU:s kärnvärden om demokrati, mänskliga rättigheter, det lagbundna samhället, tryckfrihet m m.

Det är ganska anmärkningsvärt att aspekter som dessa på Brexit, av allt som skrivits om ämnet inte tycks ha diskuterats under förhandlingarna. De borde annars kontinuerligt ha svävat över Bryssel. Men med tanke på förhandlingarnas komplexa natur var de 27 övriga EU-länderna säkert tvungna att koncentrera sig på legala och andra mera omedelbara aspekter på Brexit. De säkerhetspolitiska dimensionerna kan komma att spela en större roll i diskussionen om det framtida förhållandet mellan UK och EU. Då kommer rimligen också upp vad utträdet kan betyda för USA. Donald Trump tycker utifrån sin ideologiska färgläggning att det är bra att Brexit sker, men detta är med all sannolikhet en uppfattning som inte delas inom större delen av det säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington. Där har man ju under hela efterkrigstiden stött den europeiska integrationsprocessen och att Storbritannien skulle delta i densamma. Utanför EU får London en helt annan roll, kanske som om parallellen tillåts, ett europeiskt Australien?

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Den egentliga krigsverksamheten

av Ulf Henricsson
I begreppet kombinerade vapen utgör stridsfordon en viktig del. Andra komponenter är bl a artilleri, luftvärn och fältarbetsförband. Foto: Försvarsmakten

I begreppet kombinerade vapen utgör stridsfordon en viktig del. Andra komponenter är bl a artilleri, luftvärn och fältarbetsförband. Foto: Försvarsmakten.

Per Blomqvist och jag är helt överens om att Sverige inte ensamt kan strida mot en stormakt. Därför har vi solidaritetsförklaringen som säger att vi skall göra det tillsammans med andra. Det bästa tycker jag då är att ansluta oss till NATO. Eftersom det för närvarande inte är politiskt möjligt får vi förlita oss på solidaritetsförklaringen och våra olika bilaterala avtal.

Vill man samarbeta med andra är det en stor fördel att ha lika förbandsstrukturer och operativa mål. I vår omgivning är det brigadstrukturen som är norm, även i Ryssland. Eftersom försvaret i första hand skall vara fredsbevarande bör vi fråga oss vad Ryssland har mest respekt för? Det svaret finns inte hos oss utan i Moskva. Min egen uppfattning är att en motståndare som kan föra en markstrid med ”kombinerade vapen” (direkt riktad och indirekt eld, luftvärn, minor och övriga fältarbeten) inger mer respekt. Brigadstrukturen kan dessutom brytas ned i lägre förband om vi skulle tvingas till det. Tvärtom är inte möjligt.

Strid med små enheter har ju inte visat sig så effektivt i de konflikter vi ser idag. Att de trots allt har verkan beror ju främst på att stormakterna inte sätter in de resurser som skulle avgöra krigen. Att små enheter inte skulle angripas för att det är för dyrt motsägs ju också i dessa konflikter eftersom stormakternas insatser till stor del består av flyg med styrda vapen och avancerade sensorer.

Det som gör mig bekymrad är dock att den entusiasm som finns för lättrörliga snabba förband inte resulterar i en beskrivning av hur striden – den egentliga krigsverksamheten – skall gå till. Hur får man verkan i målet samtidigt som man överlever för att kunna göra nästa insats?

Enligt Clausewitz är stridens mål att förinta eller besegra motståndaren och det är svårt att åstadkomma utan vapenverkan. Jag får intryck av att den ”strategiska pausen” högst avsevärt minskat kunskapen om strid med kombinerade vapen. Hur går övergången från förflyttning till strid till – utan att man förlorar all tid man eventuellt tjänat in på en snabbare förflyttning. Hur hittar man bra stridsställningar med rimligt skydd. Jag och andra som sett IB 77 och NB 85 försöka genomföra detta konststycke väntar med spänning på en beskrivning av metoden.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Genmäle till Ulf Henricsson

av Per Blomqvist
Författaren ser jägarförbanden som en viktig del i ett framtida markstridskoncept. Foto: Johan Lundahl Combat Camera, Försvarsmakten.

Författaren ser jägarförbanden som en viktig del i ett framtida markstridskoncept. Foto: Johan Lundahl Combat Camera, Försvarsmakten.

Ledamoten Ulf Henricsson skriver på akademins blogg den 24/1 : ”Flera officerare jag pratat med har stor tilltro till lätta och snabba förband – ingen av dem har på ett trovärdigt sätt förklarat hur man får en tung mekaniserad motståndare gripbar …” Svaret är minor och fältarbeten, menar Henricsson.

Javisst, minor är bra! Och utmärkt att ”flera officerare har stor tilltro till lätta och snabba förband”, som kan ge ett krigsavhållande försvar. Jag fäster mig vid Henricssons göra ”motståndaren gripbar”. Att möta en stormakt i duellstrid är inte realistiskt. Stormakten bekämpar och väljer snabbt områden.

Raimo Jakola har under decennier följt hur USA/Nato och Ryssland har utvecklat medel för preventiv krigföring och ta för dem vitala områden. Sverige kan vara ett sådant område.

Jakola har visat med inlägg på akademins blogg att oavsett angripare kan denne i krigsöppningen med robotar av olika slag slå ut brigader, avancerat robotluftvärn m m. Återigen, Sverige kan omöjligt föra duellstrid mot en stormakt. Jakola menar att strid över ytan ska föras med mindre jägarförband.

Stormakten har en huvudmotståndare och önskar snabba avgöranden i sekundära områden. Henricssons göra ”motståndaren gripbar” blir då viktigt för de små enheterna. Angriparen ska göras gripbar, styras och förhandsläge skapas i av oss valda områden.

Redan i mitten av 1950-talet tänkte och övade Sverige markstrid över ytan mot en stormakt. Ett koncept från Frankrike inhämtades som förebild. Motoriserade spaningsförband infördes för att snabbt fastställa luftlandsättningar och fientlig verkan av kärnladdningar. Pansar, luftvärn och helikoptrar skulle tillföras dessa spaningsförband. Så blev det inte. Men övningar genomfördes under ett par decennier över hela Sveriges territorium. Spaningsförbanden och metoden visade sig vara mycket effektiv.

Sverige bör organisera små lättrörliga pansarade spaningsenheter, med lättrörligt robotluftvärn, drönare m m, spriddda över ytan för att tillsammans med jägarförbanden göra ”angriparen gripbar”. Små enheter bedöms inte vara kostnadseffektiva att bekämpa. I gynnsamma fall kan små enheter även samlas och slå mot motståndarens mjukare enheter.

Vår militära styrka med beredskap ska finnas i folket över hela vårt markterritorium mot krig för fred. Angriparen ska redan vid planerigsbordet veta att han i Sverige kan förlora tid, tvingas binda stridskrafter för skydd och kan få förluster över tiden.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Training ideas

by Andrew Wallace
 

Författares från andra länder perspektiv på förhållanden inom vårt svenska försvar är alltid intressanta och värdefulla att ta del av. Det ger ofta andra infallsvinklar som underlag för debatt och diskussion och utgör på så sätt inspel i en kontinuerlig utvecklingsprocess.

Redaktören    

Introduction

The Finnish army found itself in a poor state at the start of the Winter War in 1939. They faced an army equipped with tanks when they themselves lacked serious anti-tank weaponry. However, they overcame the problem by developing the Molotov cocktail. Originally a Spanish idea developed to take on tanks, the Finns modified and improved on it. They used it with some degree of success as part of their anti-tank small unit tactics that they had developed.

The Selous Scouts found themselves facing restrictions due to the political situation with Rhodesia resulting in not having the international help they needed and limited resources. So, they developed new training methods that resulted in the Selous Scouts becoming, arguably, the most successful special forces unit of the 20th Century.

Lessons learnt from history; when the going gets tough; the tough innovate.

Meanwhile, Back in Sweden …

The Swedish military, today, faces challenges. Decades of, what I would consider, unwise defence decisions from politicians have left the defence of Sweden in an extremely poor state. The defence lacks much of the funding it requires and is in serious need of rebuilding. Yet, there doesn’t appear, to me, to be neither the will nor the understanding from politicians to deal with the problem.

In such a situation, what can be done to improve the defence of Sweden? What innovations can we come up with? Instead of sitting around complaining about things outside of our control, look at what is inside our control and what we can do to make the situation better. That is; take ownership of the problem.

It was with that thought that I started to look at possibilities. I decided to focused on what could be done that was cost effective and easy to implement and directed that effort toward training. What follows then, is the result of that investigation and forms a review of possibilities to add to or complement training within the Swedish military.

I don’t envision any of these ideas to, in anyway, replace getting “out there” and doing real training but I could see that they could complement current training (it is better than nothing). It could add to what we already have and cost little or nothing. For an organisation that has serious problems, any little bit could help. Beggars can’t be choosers.

Much of these possibilities would suit a part-time defence but there is no reason why they could not extend the training opportunities for full-time service personnel as well.

Computer Based Training

Computer based MilSim

Klicka här för bildspel
I once worked on a project developing, what today would be called, a milsim (military simulation) program for training crews of Armoured Fighting Vehicles (AFV). We actually used a real Scorpion CVR(T) where we placed computer screens on the windows and gun sights. From the crews’ point of view, they would use the vehicle as normal but they would look out onto a virtual world. We worked with a former British Army tank commander who understood the potential for such a training system.

That was in the 1990s. Since then, computer systems have advanced and we now have more powerful possibilities for training. I was then, and still am today, convinced that computer based milsim systems can make a significant contribution to training. It appears that the Swedish Army agrees (as does the armies of many other nations) as they have purchased a system called Virtual Battle Space 3 (VBS 3) and termed it STRISIM-PC within the Swedish military.

The commercial alternative to VBS 3 is Armed Assault 3 (Arma 3). Arma 3 is based on VBS 3 and both are produced by the same company. It is a bit different to VBS 3 and lacks some features. But still, it is good enough to add to or compliment current training.

The basic version doesn’t come with Swedish forces but you can find online a mod called Swedish Forces Pack (SFP) that can correct that problem. SFP will not only add Swedish soldiers in M90 but also many vehicles and aircraft currently in service; from everyone’s favourite BV 206 to Black Hawk helicopters.

Arma 3 can then be used to conduct training for up to 100 people at a time, which would cover a company (or even a battalion if we use Artificial Intelligent (AI) soldiers). The training itself can be quite diverse; from “skyddsvakt” to IKFN to a full scale war. Not just infantry but tanks, IFVs, and even aircraft can be simulated giving the opportunity for combined arms training. It is even possible to train medics in game (although not fully but at least train casevac). I think Arma 3 is especially suitable for order training and, as it has maps and radios such a RA 180, command and control. An example of its use can be found here: https://www.youtube.com/watch?v=RNtYU9zHGSs

It is also possible to use milsim for experimentation. The last thing any commander wants to do is stick to the book; “form a firing line, back against an object” sort of thing. The enemy has also read SoldF and to do just what the book says means we will become extremely predictable. Being predictable to the enemy in a real combat situation doesn’t do a commander’s promotional prospects any good. It has been recommended that a commander should have about three procedures for common situations. To be able to develop those alternatives effectively takes experimentation and doing that out in the field can be time consuming. An alternative would be to use a milsim program like Arma 3 to experiment with alternatives. Then, when a set of possibilities have been worked out, test them out in the real world.

The key bit of theory here is called case based reasoning. In all likelihood, you will never really do in a real situation exactly what you did in a training situation. However, if you train enough situations (cases) then, hopefully, the real situation will be similar to a few of the training situations. You can then work out what to do effectively under high stress by quickly reasoning from you past training experiences and adapting them to the real situation. Training using something like Arma gives you an opportunity to develop experiences of a variety of cases. More so than you could experience doing real world training. You can play out the scenarios and experience how they would turn out time and time again, varying the solution till you have something workable.

Milsim also gives the opportunity to train with equipment that you cannot or seldom can get the opportunity to train with. From mines to enemy vehicles and fighter planes.

Another advantage with computer based milsim is it emulates friction and the fog of war. You can have much the same problems in Arma 3 as in the real world; vehicles breaking down, traffic accidents, confusion as to what is going on or where you are, misunderstanding orders, and friendly fire.

I haven’t looked at milsim specifically for the air force nor navy but I imagine there should be something useful around?

On the down side, Arma is a computer simulation and not everyone has good computer skills. All milsim programs are a limited simulation of reality. Not all simulated equipment behaves exactly as it does in the real world. You have to use a keyboard instead of pulling a trigger. I also find that the AI can sometimes appear more “artificial” than “intelligent”.

Skype / Hamsphere

There are a number of Voice Over IP (VoIP) programs around that could be used for training or keeping fresh radio procedure skills. Skype (https://www.skype.com/en/) I’ve used and it is free. Many people are familiar with it. Hamsphere (https://www.hamsphere.com/) costs but it emulates real radios so you get all the noise and interference and the extra realism helps with the training.

On the downside, it gets a bit boring reading out a fixed set of messages while sitting at home or in the office so it could be advantageous to link up radio practice with something else. The radio chatter in Arma actually goes through another VoIP program called Teamspeak. It would be possible to use that program by itself as a way to practice radio procedures but as it is linked up with Arma, you have something more interesting to say over the radio. For example, giving a 7s report where you actually report back what you are seeing in game (see here: https://www.youtube.com/watch?v=SKZMDcsigN0).

Wargaming

Klicka här för bildspel

Wargaming has been a central technique for training for many a year, usually table top but there are, of course, computer based alternatives.

One such alternative that I have tried out is Steel Panther: MBT (http://www.shrapnelgames.com/Camo_Workshop/MBT/MBT_page.html). This is a turn based system that can simulate conflict between two opposing conventional armies on a hex based grid down to section level. You can use the given units and maps as is or add your own. It has the advantage that it is possible to play via email. Thus, you can train tactics and strategy with another human with little impact on your day.

It does, however, have a limit that it is only at command level and emulates conventional war so no “skyddsvakt”. It is also an adaptation from a DOS game, so the interface is a bit out of date. I tend to find it useful to draw out the map on paper when playing. However, it is free.

Another way to play war games on computers is to use a program called Battle Commander (http://www.historicalsoftware.com/). This program is a real time milsim suitable for training commanders and staff. You can simulate down to sections and individual vehicles and watch how scenarios play out on maps using real terrain data. Thus, it is possible to put customisable units and terrain in the game and, therefore, train with your “own” units on your “own” home ground.

On the downside, Battle Commander is a very detailed simulation and, thus, can be somewhat complex to learn and use. To get the full advantage of it, you would really need the full command staff to play, thus, it is not so well suited to play at home.

Paper

Coming back to tabletop wargaming. A cheap implementation would be to print out paper soldiers. Fortunately, the nice people at Junior General (http://www.juniorgeneral.org/) have already made Swedish soldiers and vehicles. With those it is possible to cheaply put together a simple wargame. There are rules available either free or for purchase.

But there are soldiers from many different armies and time periods. This opens up the possibility of studying historical scenarios by printing out the relevant armies and going through the events of some past battle on a table top in the office or at home.

I’ve played this kind of war games for many years and the main disadvantage I have found is that it is hard to use deception. As it is easy for both sides to see the full battlefield and all the troop placements, thus the games tends towards attrition warfare. As the Swedish army is supposed to be more manoeuvrer warfare based, this could be a disadvantage. One way to overcome the disadvantage is to try and adapt the rules or have the “generals” in another room where they can’t see the table.

The computer based wargame programs don’t have this disadvantage as you will only see, when it is your turn, your own forces and the enemy forces that are visible to your forces. In other words, you don’t get to see everything and surprise becomes a possibility.

Tactical Decision Games

If you end up with generals in another room, they are effectively playing a typical staff exercise without any real troops. The advantage of doing that with a war game running in another room is the outcome is not predetermined (it’s a bit more realistic from the staff point of view).

It is possible to extend this idea of a paper exercise all the way down to section level with Tactical Decision Games (TDG). These are just scenarios laid out on pieces of paper with a command decision at the end; this is the situation, what do you do? The participants have a fixed amount of time to come up with an order. If you do this exercise as a class based exercise then a discussion could be held afterwards where each individual (or small group) presents their order. Did everyone come up with the same order? Different alternatives for the same scenario? What would work? What wouldn’t work? Have a look here: https://www.youtube.com/watch?v=1LbeKkg3D0c

Although a class based exercise gives opportunity to learn from others and think about alternatives it is possible to run these exercises in a magazine like the Home Guard magazine or the Officer’s magazine in the Swedish military. An example of this can be found in the US Marine Corps magazine here: https://www.mca-marines.org/gazette/tdg-archives. This also offers an opportunity to build up an archive where different people write in with their own suggestions for TDGs as the US marines have done. So, here we have an opportunity to train while off duty as well as on duty with little, if any, extra cost. You can even commit such sacrilege as train command and order giving while having fika!

Newsletters

Newsletters are like magazines; they can inform and keep the soldiers up to date as to what is going on but they are more locally focused (battalion or company level). They can also be used as away of training. For example, discussions of past exercises, TDGs, explaining small unit tactics, or for teaching manoeuvre warfare concepts.

Getting Outside

Of course, playing around on computers and paper is all well and good but it is not going to replace getting out there and doing real stuff, nor is it meant to. There are few ways to get out and about and do stuff in the real world that is also cost effective.

Drill Nights

Probably more aimed for part time service personnel, an evening once a week or once every two weeks gives the opportunity to practice basic skills. Dry runs through weapons systems, out practising small unit movement techniques, hand signals, or even discussions on how to improve units. Drill nights opens up these possibilities and with a social afterwards, it gives the opportunity for unit cohesion as members get to know each other. This should cost little or nothing but have the potential to add a lot to training and unit performance.

Discussion can be extended by having lectures or instructions on techniques, history, or even the enemy organisation and equipment. It’s a way to improve soldier’s basic knowledge and professionalism.

A disadvantage with these activities is they can deteriorate into social activities. People are people and they like to meet up with their friends, socialise, and chat.

Airsoft

Klicka här för bildspel
Starting to get a bit more expensive here, but airsoft offers a way of training combat and small unit tactics out in the real world with less cost than training with real kit. It is possible to increase the realism by using airsoft rifles that are the same as the current rifles used by the military in Sweden i.e. airsoft copies of AK4 and AK5 rifles (for example: http://www.rodastjarnan.com/airsoft/lct-g3a3-ak4-lc-3-37444 and https://www.tacticalstore.se/se/art/group-1/airsoft-rifles/airsoft-aeg/ak5-models/).

One advantage of using airsoft is you get hit by something and you notice; it stings if a pellet hits bare flesh. That gives soldiers a bit of motivation to get their heads down, something that firing blank ammo doesn’t, driving the right behaviour.

Airsoft does have a few disadvantages. From when I’ve been out playing airsoft I’d say you don’t get the full experience of firing a real rifle; no big bang nor having to handle empty magazines in a realistic way (as an air rifle has hundreds of pellets as opposed to 20 or 30 rounds in a real rifle’s magazine). Also, the range is a bit limited. My rifle (a G36C) can hit a human size target up to 40m so long as the wind isn’t too strong but even then I find I need to fire on full automatic to insure a hit. There are some rifles that can shoot further but in a woodland environment, 40m isn’t too bad. But that brings up another problem; concealment becomes cover. It doesn’t take much to stop a pellet compared to a bullet.

Individual / groups

It is easy to get out and about a do a few simple exercises that contribute to training. One thing I like to do is estimate the distance to objects when I’m out walking. I know I take about 60 double paces for 100 m. So, when I’m out for a walk I look ahead and see what I can see then estimate how far away whatever it is, like a person or even where the path turns, is that I have spotted. Then I check by counting paces. If I’m out in a forest I can add to the training observation by searching for objects through the trees. Extending this there is navigation and orienteering using a compass. That is, basic navigation and map skills which is easy to do when you are out anyway and cost practically nothing; map, compass, ranger beads and you are off.

I assume everyone is already exercising, out running or weight training at the gym, so I won’t say anything about that. But something else that would also contribute to training and fitness is martial arts training such as ju jitsu or krav maga. There are plenty of civilian clubs one can join or it could be organised within the military unit.

Other exercises that can be conducted at the individual level or as small group on one’s own initiative that can contribute to military training at little, if any, cost is getting out in the forest and practising survival skills or even tracking. Even if it is just popping out for a day and getting a campfire going, it is something.

Even learning to tie a few knots like bowline or clove hitch is an easy and cheap form of training. I have a few bits of rope that I use just to practice knots when I don’t have much else to do. Normally when I’m waiting for 5 or 10 minutes for something else to happen.

Professional Military Clubs

This is another way to raise the standard of professionalism within the military. It is a way of implementing lifelong learning. A Professional Military Club (PMC) is local in character but can network with other clubs to share ideas. It concentrates on activities such as book reading, lectures, and discussions with an aim of improving the knowledge and competence of service personnel in the areas of military theory and war science.

For example, how many service personnel are well versed in the ideas of manoeuvre warfare? If the answer is few, PMC is a way to address that problem. There are various books on the subject. I haven’t found anything in Swedish but in English there are, for example, Lind’s “Maneuver Warfare Handbook” and Poole’s “The Last Hundred Yards: The NCO’s Contribution to Warfare”. Sun Tzu’s “The Art of War” is, of course, the standard that everyone should have read but another book that should be of interest is “The Defence of Duffer’s Drift” by Major General Sir Ernest Dunlop Swinton (Lt. Backsight Forethought).

Lind has published a list of books recommended for studying manoeuvre warfare. The list includes “The Seeds of Disaster: The Development of French Army Doctrine, 1919-1939” by Robert A. Doughty, and “The Battle for Hunger Hill: The 1st Battalion, 327th Infantry Regiment at the Joint Readiness Training Center” by Daniel P. Bolger. Well worth looking at the full list as well as a few other books by Poole, if you haven’t already.

The US Marine Corps manuals are also well worth reading. Especially the Warfighting book and Command and Control.

Some books are free to download from the internet but some books will need to be either borrowed from the library or bought.

But it is not just military books that are of interest to study to improve service personnel’s knowledge. Other books of interest to study that I would recommend for a PMC include “The Goal: A Process of Ongoing Improvement” by Eliyahu M. Goldratt and “The Obstacle Is the Way: The Timeless Art of Turning Trials into Triumph” by Ryan Holiday.

Going beyond books there is also film. There are plenty of Youtube videos that could be used for self study if one wishes to improve one’s knowledge and expertise and they can be part of a study circle organised by a PMC.

Just a few examples: “Manœuvre Warfare“ https://www.youtube.com/watch?v=ZxmgSuSp1Cs, which gives an introduction to the ideas. Or have a look at the set of videos here: https://www.youtube.com/channel/UCLorCiYziMQ-j08Z5o6U-0g. There are also videos from unarmed combat to combat medical procedures to survival to land navigation and more. Even if the techniques don’t fit in with the Swedish army training, it can still be of value to know what others are doing to raise points for discussion on how to improve things within the Swedish military.

There are even a set of videos of John Boyd’s lectures on Patterns of Conflict (https://www.youtube.com/user/Jasonmbro/videos?disable_polymer=1). The audio is bad but there is a transcript available online. This is a good set to go through to understand OODA.

There are also ways to train and enjoy one’s self at the same time (as if reading a forest of books is not fun enough). There are plenty of films that could form the central point of discussion for a PMC. “Ender’s Game”, for example, covers manoeuvre warfare ideas (although, the book is supposed to be better but I haven’t read it so can’t verify). As another example, how about “Star Wars: The Last Jedi”? The character Poe Dameron gives two excellent examples of strategy / tactics for discussion in a PMC from that film.

On the downside, a PMC will only work if the members are disciplined enough to make it work. If people can’t be bothered to put the effort in then nothing will happen. But then, this is true for any activity involving people.

Conclusion

There are a number of opportunities to add to or complement training that are cost effective. They have their advantages and disadvantages. They are not a replacement for getting out in the field but everything that can help should be at least investigated. So, the thing that remains is how to make things happen; how do we make things better?

The author is a senior software engineer at cgi in umeå in artificial intelligence.

BLT Krönika: Det finns inte förutsättningar för Sjöfartsverket att klara uppdraget


Tidigare i veckan publicerade Statens haverikommission (SHK) en rapport rörande Sjöfartsverkets bristande förmåga avseende sjö- och flygräddning med helikopter. Rapporten riktar skarp kritik mot Sjöfartsverket och menar att det aldrig har funnit förutsättningar för att kunna upprätthålla beredskap på fem baser dygnet runt.


Hela min krönika som publicerades i lördagens BLT finner du HÄR.



Finska och/eller svenska stridsfartyg

av Robin Häggblom

Flottilj 2020, projekt för utvecklande av den strategiska kapaciteten. Foto: Finska Försvarsministeriet.

Flottilj 2020, projekt för utvecklande av den strategiska kapaciteten. Foto: Finska Försvarsministeriet.

Den svenska Flottan behöver fler ytstridsenheter, och det snabbt! Det här är ett återkommande budskap från såväl Marinchefen, konteramiral Nykvist som ett antal försvarsdebattörer. Den aktuella lösningen för nyproduktion är en modifierad Visby-klass, Visby 2.0, som är längre, har bättre sjöegenskaper, ersätter de bränsleslukande gasturbinerna med dieselmotorer, och inte minst utrustas med luftvärnsrobotar.

“Sakta i backarna!”, ropar vän av Finskt-Svenskt försvarssamarbete. “Visby 2.0 är fortfarande en renodlad pappersprodukt, om vi ska växa snabbt ska vi titta österut på den finska Pohjanmaa-klassen.” Förslaget är inte nytt, och förtjänar utan tvekan att ses på. Den finska projekteringen har hunnit längre än Visby 2.0, och den första Pohjanmaa-korvetten sjösätts 2024. Fartygens storlek har ifrågasatts, men de placerar sig storleksmässigt ganska precis mitt emellan den tyska K130-klassen och de ryska Steregusjtjij-klass korvetterna, två moderna fartygsklasser som visat sig lämpade för Östersjön. Att gå ner i mindre storlekar leder snabbt till antingen sämre sjöegenskaper och/eller att man blir tvungen att ge avkall på uthållighet eller förmåga till strid i alla tre dimensioner. Det senare är ett särskilt stort problem för de finska robotbåtarna som inte kunnat optimeras för både ubåtsjakt och luftförsvar samtidigt. En skrovlängd på 90+ meter ger kraftigt ökad flexibilitet, och gör att den finska Marinen får en strategisk roll då de kan påverka slagfältet i landets södra delar på ett helt nytt sätt.

Mycket uppmärksamhet har också skiftet från aluminium till stålskrov fått, och epitetet “isbrytare” har använts. Det är missvisande, korvetterna kommer att byggas till en standard som motsvarar den civila isklass 1A, vilket medger gång under svåra isförhållande på Östersjön, vid behov assisterade av isbrytare. Det är det vad många fraktfartyg som trafikerar norra Östersjön är klassade som. Det är svårt att se förmågan att operera under svåra isförhållande som något negativt ur svensk synvinkel. Betydelsen av minvapnet lyftes av chefen för 4 sjöstridsflottiljen så sent som 30 januari, och förmågan att lägga betydande minfält med relativt snabbgående enheter som inte behöver eskort av de fåtaliga korvetterna är knappast heller en nackdel även om det inte kravställts på Visby 2.0. Stora mindäck erbjuder dessutom en viss flexibilitet att nyttjas för andra uppgifter om minering inte är aktuell, det handlar ju i praktiken om stora öppna rum inne i skrovet.

Ur en Finländskt-Svenskt perspektiv är det naturligt att om båda flottorna opererar samma fartygsklass skulle det förenkla vissa aspekter. Samtidigt ska inte fördelarna överdrivas.  Den finska skärgården är grund och korvetterna är antagligen mer grundgående är vad som krävs för svenska vatten. Det är å andra sidan knappast till skada, även om skrovformen kanske inte är så optimerad som den kunde vara om större djupgående tillåtits.

Det stora frågetecknet för tillfället är om Saabs 9LV kommer att vara hjärtat i fartygens stridsledningssytem eller inte? Det är svårt att se att en svensk order av Pohjanmaa inte skulle förutsätta 9LV och Robot 15, i tillägg till ett antal andra “försvenskningskrav”. Hur stora förändringar är och vad de skulle kosta är svårt att bedöma i nuläget, men några direkta kopior skulle båtarna knappast vara. En bra jämförelse är antagligen fregatterna i det fransk/italienska FREMM-projektet, som också har ett mycket gott rykte när det kommer till europeiska samprojekt. Och visst skulle en gemensam eskader med systrar ur Pohjanmaa- (Österbotten) och Västerbotten(?)-klasserna vara en stark signal till omvärlden.

I grunden finns ett stort problem. Sverige har korvetter men saknar robotbåtar, Finland har robotbåtar men saknar (ännu) korvetter. I dagsläget står båda flottorna inför utmaningen med snäva budgetar och begränsningar när det kommer till personalförsörjning. För att kunna hålla antalet enheter på en acceptabel nivå krävs det avvägningar, och ett naturligt sätt är att skapa en “high-low”-mix med ett antal mer avancerade (och dyrare) plattformar uppbackade av ett större antal mindre och enklare fartyg. För Finland är det nu dags att köpa stora enheter, för Sverige är det lättare korvetter som faller för åldersstrecket. Ett annat faktum är att även om Pohjanmaa är planerade med reducerad signatur är de inte de till samma grad som Visby, då den mycket höga nivån på Visby kommer med en rejält tilltagen prislapp. Det är inte svårt att tänka sig scenarion där en mixad Visby/Pohjanmaa-eskader har svårt att fullt ut utnyttja Visbys smygförmåga på ett sätt som en Visby/Visby 2.0-eskader inte har några problem med. Den svenska Flottan har målmedvetet under de senaste decennierna strävat efter att själv bestämma när de syns och inte syns, Pohjanmaa skulle markera ett avsteg från den linjen.

I slutändan handlar mycket om politisk vilja. Om svenska politiker beslutar att flottan ska växa här och nu ligger Pohjanmaa bra till. Samma gäller om det politiskt anses värdefullt att markera samarbete med Finland, eller om det plötsligt krävs en rejäl affär för att balansera upp ett finskt köp av Gripen E/F. Om hjulen däremot får rulla på som de gjort känns Visby 2.0 som ett mer logiskt val, eller som konteramiral Nykvist uttryckte det under ett besök i Finland i fjol: stegvis utveckling.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Här bor Nordens tuffaste

De som var barn i Nordnorge under kriget får nu komma till tals ordentligt.

Nog visste jag att det var tufft att återvända till nordnorska Finnmark efter att stora delar av landsdelen medvetet förstörts av tyskarna under vintern 1944-45. Men i Roger Albrigtsens nya bok blir det hela tydligare.

Det lilla men väldigt historiskt fokuserade bokförlaget Kristiansen i Narvik har gett ut ytterligare en bok av Roger Albrigtsen, vars titel i översättning blir Med kriget som skugga och undertiteln Barndom i efterkrigstidens Finnmark. Det senare är faktiskt riktigt långt från Narvik - de flesta som inte bor i Nordnorge förstår inte hur långt det är mellan Nordland fylke, där Narvik ligger, och Finnmark - som gränsar till ryska Murmansks län. Roger Albrigtsen är en av författarna som stretar på med att upplysa mänskligheten om denna karga, ofta iskalla men ack så vackra del av världen.

I sin nya bok låter Albrigtsen dem som var barn i Finnmark under andra världskriget få berätta med ord och foton om hur det var att leva i en landsdel så förstörd att en del inte ens fick bo i lador den första vintern efter kriget, utan det fick bli tält. Nu var väl tält-tillvaron inte det vanligaste - standard var nog till att börja med en slags enkel stuga som efterhand blev hus. Vad däremot alla barn fick uppleva var ofattbara mängder med sprängmedel av olika slag, liksom annan efterlämnad krigsmateriel.

En del av barnen var också själva konkreta resultat av kriget i och med att deras fäder varit tyska soldater. Det är svårt att inte bli berörd av hur Martin Schanche mobbades inte på grund av något han sagt eller gjort utan bara av den anledningen att hans far varit en tysk pilot.

Högintressant är det också när författaren låter oss läsare få en inblick i arbetet med oexploderad ammunition (OXA) i Finnmark. Först genom denna bok fick jag riktigt klart för mig hur enorma mängder som finns kvar. Men spåren av kriget finns även inuti och utanpå många av dem som var barn i Finnmark under krigen - i form av synen av krigsfångar som bokstavligen slås ihjäl eller splitter i kroppen från livsfarliga lekar med olika slags ammunition.

För mig som bor i Piteå kommun var det särskilt rörande att få läsa om ett av flera nordnorska barn som skickades hit 1945 för att det var för farligt och fattigt hemmavid. Vi känner väl till de finska flyktingfamiljerna som togs emot hösten 1944 i norra Sverige men inte mycket har skrivits om barnen från Nordnorge. Jag kan faktiskt inte på rak arm minnas en enda bok på svenska om dem. Många svenskar verkar förresten vara rädda för att ge sig i kast med böcker på norska - men jag vill påstå att denna är skriven på rätt okomplicerad norska. Så har du intresse för att förstå Finnmarks moderna historia bör norskan i detta fall inte vara ett hinder - läs Med krigen som skygge.

Med spetsnaz till fronten del 2 – Rekognosering

Reflektion

I Willhelm Agrells bok "Sprickor i järnridån" framkommer en uppgift att den svenska underrättelsetjänsten 1982 via en mellanhand kom i kontakt med en sovjetisk källa. Denna källa kunde delge förstahandsuppgifter avseende planläggningen för sovjetiska specialförbandsoperationer mot bl.a. Sverige. Denna källa bedömdes även ha hög trovärdighet av den svenska underrättelsetjänsten. Källan var krigsplacerad som underrättelseofficer i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU. Det vill säga källan var ej en aktiv underrättelseofficer utan hade erhållit särskilt utbildning för operationer utomlands i händelse av en väpnad konflikt, i källans fall var det Sverige.1

Denna underrättelseofficer tillsammans med andra, skulle innästla Sverige före ett krigsutbrott. Vid det första sammanträffandet med den svenska underrättelsetjänsten uppgav källan att uppgiften som skulle lösas var att rapportera tecken på svensk mobilisering och eventuell förekomst av stridskrafter och materiel från NATO. Respektive underrättelseofficer skulle agera individuellt och nyttja en egen radiosändare för rapportering, dessa sändare skulle redan finnas nedgrävda i Sverige enligt de instruktörer som utbildat underrättelseofficeren. Utbildningen underrättelseofficeren erhållit omfattade främst materieligenkänning och sambandstjänst.2

Denna underrättelseofficer/källa kom några år senare kontakta den svenska underrättelsetjänsten efter denne genomfört en repetitionsutbildning. Då hade uppgiften förändrats. Uppgiften underrättelseofficeren tillsammans med sina kollegor nu skulle lösa var rekognosering av mål för de sovjetiska spetsnazförbanden. Särskilt viktiga mål var radaranläggningar och flygfält d.v.s. det svenska luftförsvaret. Underrättelseofficeren delgav även att cirka hundratalet liknande underrättelseofficerare var avsedda att innästla till Sverige i händelse av en väpnad konflikt. Dessa skulle antingen innästla landvägen genom Finland och därefter in i Norrbotten eller via färja från Finland till Sverige. Därutöver skulle cirka 1,000 spetsnazsoldater vara avdelade för Sverige.3

Fanns det då någon dylik reserv av underrättelseofficerare med uppgiften att innästla länder innan en väpnad konflikt och där rekognosera målval för de sovjetiska spetsnazförbanden? I en handbok avseende operativ inhämtning för en s.k. "fronts" offensiva operationer skriven av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten för den sovjetiska generalstaben från 1974, skulle svaret på den frågan kunna finnas. Handboken är dock något märkligt skriven eller översatt, då den ej förefaller göra skillnad på begreppen underrättelseofficerare och agenter. I handboken framkommer det dock att en dylik underrättelsereserv fanns. Denna reserv skulle främst förtäta inhämtningen i krig maa. den ökade militära aktiviteten hos en motståndare, men de skulle även kunna göra det i fredstid.4Handboken berör även problematiken med att kunna innästla personalen, men även begränsningar i förmågan att kunna rapportera en motståndares verksamhet.5

Viktiga inhämtningsfrågor innan en väpnad konflikt utbrutit var enligt den handboken bl.a. förflyttning av förband, upprättande av logistikbaser, ledningsplatser, basering av luftstridskrafter, ytstrids- och undervattensfartygs utlöpning, luftvärnets grupperingsplatser m.m.6 Inhämtningen genomförd av underrättelseofficerare och dess agentnät ansågs enligt handboken utgöra en av de viktigaste metoderna för att erhålla information innan en väpnad konflikt utbrutit. Underrättelsereserven skulle som tidigare nämnts främst inriktas mot att förtäta inhämtningen, men även genomföra rekognosering av mål där det krävdes bekräftelse av minst två eller fler oberoende källor.7

När en väpnad konflikt påbörjats omnämns underrättelsereserven ej explicit i handboken. Utan här får det antas att de ordinarie inhämtningsförmågorna i fred samt reserven är sammanfogade till ett och samma inhämtningssystem. Denna samlade inhämtningsförmåga förefaller även haft till uppgift att gradvis förflytta sig in på en motståndares djup utefter stridens fortlöpande. Uppgifter och inhämtningsfrågor under en väpnad konflikt var bl.a. verkansverifiering, rapportering avseende mobiliseringens utveckling, förflyttning av förband mellan olika områden, övervakning av koncentrationsvägar m.m.8

Handboken berör även inhämtning i särskilda miljöer, där det ur ett svenskt perspektiv är värt att belysa inhämtning i kust-, nordliga- och bergsområden. Enligt handboken bör inhämtning genomföras med underrättelseofficerare mot flottbaser och viktiga hamnar. Inhämtning bör även genomföras mot kustförsvar inom planerade landstigningsområden. Vad avser inhämtning i bergsområden ses det som mycket svårt att genomföra med underrättelseofficerare. Något särskilt specifikt användande av underrättelseofficerare i nordliga områden framkommer inte. Dock klarläggs att särskilt viktigt är inhämtning mot mineralfyndigheter, industrier, flygfält och hamnar, logistikbaser fasta sambandssystem och ledningsplatser m.m. Enligt handboken är det av särskild vikt att dessa lokaliseras och förstörs, då de klimatologiska förhållandena gör det svårt att reparera dessa faciliteter och installationer.9

Den sovjetiska handboken från 1974 förefaller således bekräfta att det fanns en reserv av underrättelseofficerare, som i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla andra länder. Därutöver förefaller handboken även bekräfta de inhämtningsuppgifter denna reserv hade.

Finns det då något som skulle kunna bekräfta den andra uppgiften källan till den svenska underrättelsetjänsten delgav, d.v.s. att denna underrättelsereserv inriktats mot rekognosering av mål för spetsnazförbanden? Det föregående inlägget i denna serie baserades till del på information från den sovjetiska generalstabsakademin föreläsningar. Handlingarna i fråga är från 1985 och bör därmed vara inom samma tidsrymd som den sovjetiska källan inkom med sina kompletterande uppgifter. Totalt finns tre handlingar, föreläsningsdokument, från den sovjetiska generalstabsakademin som är intressanta i sammanhanget. Varav en handling är synnerligen intressant, då den berör användandet av underrättelseofficerare och agenter vid en fronts offensiva operationer.

Ett av föreläsningsdokumenten som avhandlar operativ inhämtning, berör även s.k. särskild inhämtning. Enligt dokumentet genomförs särskild inhämtning, dels av agenter (här får antas även underrättelseofficerare), dels av särskilda spaningsförband d.v.s. spetsnazförband. Denna särskilda inhämtning genomförs såväl i fred som i krig. I fredstid används enbart agenter/underrättelseofficerare för denna verksamhet. Enligt dokumentet finns även en underrättelsereserv. Den särskilda inhämtningen skall vara inriktad mot en motståndares viktigaste mål, kärnvapenförband samt motståndarens verksamhet.10

Ett annat föreläsningsdokument berör inhämtning generellt, inom ramen för en s.k. "fronts" offensiva operationer. Även i detta dokument används agenter/underrättelseofficerare för inhämtning inom ramen för s.k. särskild inhämtning. Detta dokument berör även mängden mål som inhämtning kan inriktas mot. I fredstid förutsätts antalet vara två, men i händelse av en väpnad konflikt enbart ett mål. Enligt dokumentet förefaller underrättelsereserven ej nyttjas i fredstid, utan enbart vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt.11

Det kanske mest intressanta föreläsningsdokumentet är det som explicit berör användandet av agenter/underrättelseofficerare vid en "fronts" offensiva operationer. I det dokumentet framkommer det att de var militärdistriktets underrättelsedirektorat som styrde frontens agent verksamhet.12 Inhämtningen skulle vara inriktad mot en motståndares förmåga till angrepp, fastställa styrkekorrelation, intentioner och lokalisering av de viktigaste målen.13 En intressant begränsning berör med vilken noggrannhet ett mål kunde fastställas. Enligt dokumentet låg det för agenter/underrättelseofficerare på cirka 600-700 meter när.14Detta grundas troligtvis på att de skulle observera och lägesbestämma målet på större avstånd.

En annan intressant begränsning som tas upp i dokumentet är hur många mål som kan tänkas lokaliseras. I ett exempel för en "front", möjligen riktad mot någon del av f.d. Västtyskland, belyses att antalet mål som fanns var mellan 1,000-1,200. Vilket ansågs vara för många att genomföra inhämtning mot, varvid ett nytt begrepp hade införts i form av prioriterade mål. Inom den aktuella "fronten" fanns 120-150 stycken prioriterade mål. Cirka 100 stycken av dessa prioriterade mål, skulle agenter/underrättelseofficerare genomföra inhämtning mot. Dessa mål var bl.a. markrobotbatterier och luftvärnssystem.15Detta visar vilken vikt Sovjetunionen lade på att nyttja underrättelseofficerare/agenter för lokalisering av prioriterade mål, i förhållande till andra inhämtningssystem.

I sammanhanget är det intressant att notera, att den sovjetiska generalstaben hade upprättat en samlad målfolder över samtliga världsdelar. Varje mål hade ett unikt nummer, där uppbyggnaden var att först beskriva världsdel med en siffra, därefter krigsskådeplats med siffra, därefter vilket land t.ex. hade Sverige numreringen 573. Därefter vilken försvarsgren och enhet och slutligen vilka koordinater målet var lokaliserad vid.16Detta torde möjliggjort en effektiv och snabb signalering med olika sambandssystem, för att delge vilket eller vilka mål som skulle bekämpas, samt förändringar vid målet. Därutöver torde det krävts en omfattande inhämtningsapparat för att kartlägga allt detta, samt hålla målfoldern kontinuerligt uppdaterad.

Enligt detta dokumenten skall även en underrättelsereserv funnits. Denna reserv skulle insättas vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Vid det försämrade säkerhetsläget skulle personalen innästla landledes och när en väpnad konflikt utbrutit även med hjälp av luftfarkoster. Någon organisatorisk storlek för hur stor denna underrättelsereserv var förefaller ej funnits. Dock påtalas i dokumentet att en för stor underrättelsereserv troligtvisinnebar dålig kvalité på den ingående personalen. En intressant sak som belyses är att underrättelsereserven förefaller blivit aktiverad i samband med den s.k. Kubakrisen 1963.17 Dock delges inte i vilka länder eller världsdelar underrättelsereserven aktiverades.

Enligt dokumentet skall även personal utbildats för spetsnazförbandens räkning. I fredstid skulle denna personal lägga grunden, det vill säga inhämta adekvat information, för att de tilldelade målvalen skulle kunde förstöras vid inledningen av en väpnad konflikt. Huruvida någon renodlad underrättelsereserv fanns för spetsnazförbandens räkning framgår inte av dokumentet. Ordet reserv nämns i dokumentet när spetsnazförbanden berörs, men då enbart med att det fanns personal som skulle kunna genomföra sabotage.18 Detta skulle dock kunna vara ett exempel på ingående delar i denna reserv och en annan del som ingick skulle kunna vara en inhämtande del.

Således, i Sovjetunionen förefaller det funnits en underrättelsereserv som vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla länder och där påbörja informationsinhämtning och fortsatt under en väpnad konflikt. Inhämtningen genomfördes även i fredstid av ett ordinarie underrättelsenät. Detta underrättelsenät kan anses utgjort en grund för, dels vilka målval spetsnazförbanden skulle insättas mot, dels skapa planeringsunderlag avseende hur dessa målval skulle kunna bekämpas på ett effektivt sätt.

Underrättelsereservens uppgift kan även varit att vid ett kraftigt försämrade säkerhetsläget eller vid en väpnad konflikt, kontinuerligt bibehålla ett mål under observation för spetsnazförbandens räkning. Därmed även kunna rapportera förändringar som kunde påverka spetsnazförbandens strid. Personalen ingående i underrättelsereserven förefaller haft kravet på sig att rapportera två gånger per dygn,19 samt varit tilldelade en radio per individ varvid ett sådant agerande hade varit fullt genomförbart.

Finns det då något som tyder på att det främst var det svenska luftförsvaret som var intressant? Utifrån från de dokument som finns att tillgå, var luftförsvar en stående inhämtningspunkt, oaktat land. Detta skulle kunna styrka källans uppgift. Dock fanns det ett flertal andra punkter som dokumenten tar upp, vilket även får anses vara av stående karaktär. Vad som dock är intressant är en uppgift som framkommit vid ett vittnesseminarium, avseende Sverige beredskap mot överraskande angrepp genomfört 2007, under ledning av den pensionerade Översten Bo Hugemark.

Enligt den pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson som deltog i vittnesseminariet skulle det svenska luftförsvaret och flottan slås ut i ett tidigt skede med hjälp av det sovjetiska frontflyget samt av spetsnazförband. Detta för att möjliggöra att Sovjetunionen skulle kunna nyttja svenskt luftrum, i syfte att kunna påverka NATO. Någon invasion i dess egentliga mening skulle enligt honom aldrig ske. Detta agerande skulle genomföras i händelse av att svenska politiker ej medgav överflygningar av svenskt territorium, med sovjetiska luftstridskrafter. Dessa uppgifter skall han erhållit, som även skall vara inspelade, av Amiral Vladimir Bezkorovajnij.20 Detta skulle kunna bekräfta informationen från den svenska underrättelsetjänstens källa.

Hade då detta system med, dels en aktiv inhämtningsorganisation, dels en underrättelsereserv kunnat fungera? Troligtvis hade viss information kunnat förmedlats till operationsledningen för spetsnazförbanden, varvid dessa hade kunnat revidera sina planer före ett insättande. Dock, utifrån den mängd underrättelseofficerare som skulle innästla, dels Finland, dels vidare till Sverige torde någon säkerhetstjänst i de båda länderna noterat det ffa. vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Varvid denna inhämtningsorganisationen hade kunnat påverkats. Trots denna nackdel/begränsning torde Sovjetunionen varit tvungen att insätta denna underrättelsereserv, då de saknade den tekniska inhämtningskapaciteten som t.ex. USA hade.

Avslutningsvis, är detta en metod som även skulle kunna användas idag? Sannolikheten att lyckas innästla en större mängd underrättelseofficerare vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge torde i dag vara högre än under det kalla kriget. Detta utifrån det faktum att någon "järnridå" inte längre existerar. Därtill finns ett kontinuerligt flöde av resenärer mellan Ryssland och Västeuropa. Därutöver torde ett behov kvarstå för Ryssland att fortsatt tillämpa denna metod, då dess tekniska inhämtningsförmåga fortfarande är begränsad jämfört med många av de västliga länderna. Detta skulle indirekt kunna bekräftas av den svenska Säkerhetspolisens uppgifter från 2014, att den ryska inhämtningen i Sverige till del, är/var krigsförberedande.21Där del av denna inhämtning skulle kunna röra sig om att kartlägga målval syftande till att skapa planeringsunderlag, för de nutida spetsnazförbanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Slutnoter

1Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-279.
2Ibid. s. 279.
3Ibid. s. 280.
4Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 1, 38-39.
5Ibid. s. 40.
6Ibid. s. 147-148.
7Ibid. s. 151.
8Ibid. s. 165-166.
9Ibid. s. 199-200, 206, 211.
10Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Operational Reconnaissance. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 12.
11Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance on Behalf of a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 9, 12-13.
12Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Agent Reconnaissance in Front Offensive Operations. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 5.
13Ibid. s. 5-6.
14Ibid. s. 7.
15Ibid. s. 9.
16Ibid. s. 10.
17Ibid. s. 12-13.
18Ibid. s. 13.
19Ibid. s. 14.
20Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.
21Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2019-02-02)

Historiska jeans i Luleå

Jeep-entusiastens egen parfym, Gasoline (!), är också made in Luleå.

Mina favoritjeans köpte jag i Luleå för typ tjugo år sedan och när jag nyligen insåg att jag behövde fler jeans så sökte jag upp tillverkaren, Re-cover, och blev då varse att de flyttat in i en historisk Luleå-byggnad som finns med i min bok Slaget om Nordkalotten.

Besöket hos Re-cover berikade mig på flera sätt - hittade inte bara ett par perfekta "Nils", slitstarka jeans med precis rätta looken, utan även en klassisk jeepdunk vars innehåll jag föll för - en aftershave med lätt doft av gamla tiders svensk bensinstation. Vilken helt underbar idé - som dessutom visade sig vara riktigt fin även i praktiken.

Märkligast av allt kanske dock var själva platsen - det visade sig att Re-cover, liksom en underbart trevlig restaurang, numera ligger i det som en gång var ett av Wehrmachts förråd i Luleå, en av stans större gamla tegelbyggnader: Bryggeriet. Många tror kanske att de tyska militärförråden i Luleå försvann härom året då de största av dem, "Tyskmagasinen", brann upp. Men faktum är att flera av förråden finns kvar och ett av de största är Bryggeriet, i vars källare det fanns allehanda mat och dryck för de tyska trupperna på Nordkalotten. Det är i källarplanet som Re-cover ligger. Så nu kan du kombinera en historisk upplevelse med slitstarka kläder och riktigt god mat. Vill du se någon av bilderna i detta inlägg lite större är det bara att klicka på dem.

Alla Re-covers kläder är designade i Luleå och många är även tillverkade här uppe. Längst till vänster syns jeans-modellen "Nils".

Tröjan till vänster blir nästa inköp, en Arctic Skua av Shetlands-ull. Det är denna gedigna huvtröja som är ursprunget för Re-cover.

Den grundläggande förmågan att kunna fördröja en motståndare

av Jacob Fritzson

Behovet av ingenjörsresurser är stort för norrlandsförbanden. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Behovet av ingenjörsresurser är stort för norrlandsförbanden. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I detta inlägg diskuteras frågan om ingenjörsresurser och deras betydelse för våra manöverförband. Jag kommer att avgränsa mig till Norrland eftersom det i nuläget nästan helt saknas resurser för fältarbeten i denna landsända.

År 2004, under den eviga fredens tid, lades förbandet Ing 3 ner och övergick så småningom till att vara ett Ingenjörskompani ingående i I19, Norrbottens regemente. Detta kompani lades dock ner 2011 och därmed försvann alla tyngre ingenjörsresurser norr om Eksjö. Den enda förmågan till fältarbeten norr om Eksjö som kvarstår är de två pionjärplutoner som ingår i de mekaniserade bataljonerna samt en mindre minröjningsenhet. Jag kommer att återkomma till de förstnämnda.

Förmågan till fältarbeten är sannolikt något vars betydelse alla är överrens om. Hur värdefullt är det inte för en brigad att kunna korsa en flod tack vare att man har tillgång till flytbroar? Hur mycket effekt har inte en väl förberedd minering på en motståndare? Eller vilken effekt har inte en uppgrävd väg på motståndaren, i synnerhet om den är hjulburen. Insatserna för fördröjande fältarbeten är resurseffektiva. När man nyttjar exempelvis mineringar innebär det en låg risk för egen sida samtidigt som de har en rätt stor effekt mot en motståndare.

Norrlands terräng är intressant i den bemärkelsen att vägnätet är begränsat och den terräng som inte är vidöppen är mycket kanaliserande. Vill man fördröja en fiende med fältarbeten går det att uppnå ganska stor effekt med ganska små medel. Förstörelse av exempelvis väg 97 mellan Luleå och Boden innebär att fienden antingen måste börja reparera vägen, nyttja mindre vägar som sannolikt kommer att begränsa rörligheten eller helt enkelt välja en annan större väg vilket kommer att kosta tid. Oavsett kommer det att kosta fienden tid.

I nuläget finns som tidigare nämnts inga tyngre ingenjörsresurser i Norrland, jag återkommer varför jag just skriver tyngre. Det enda ingenjörsförband vi har i riket är Ing2 som finns i Eksjö. Delar av förbandet har förvisso Bv410 som typfordon vilket är fördelaktigt för norrlandsterräng. Ing2 har de få gånger jag övat med dem imponerat, men jag tvivlar på att de två ingenjörsbataljonerna i sin helhet har en optimal förmåga att verka i övre Norrland. Den enkla anledningen är avståndet mellan övningsfälten i övre Norrland och Eksjö. Min egen uppfattning är därför att denna resurs bäst bör byggas i Norrland och i Boden.

Frågan bör ses både i ett kortsiktigt respektive långsiktigt perspektiv. Att förvänta sig att ett förband motsvarande Ing2, med tunga ingenjörsförmågor skulle kunna växa till fungerande förmåga på kort tid är ogörligt. Jag bedömer inte heller att man kommer att kunna locka upp personal från Ing2 till Boden i en omfattning som innebär att man kan bygga ett mindre förband med dessa individer som bas. Jag tvivlar också på att Norrlänningar utgör Ing2:s rekryteringsbas, men jag kan ha fel.

Det finns dock ingenjörsresurser i Boden även om dessa inte har samma förmågor som de i Eksjö. På en pansarbataljon finns det en Pionjärpluton. Uppgiften är att svara för bataljonens ingenjörsförmåga och man har bland annat resurser för att utföra både fördröjande och förbättrande fältarbeten. Kompetensen finns alltså i Boden hos de officerare som bemannar plutonerna. Min egen erfarenhet av dessa individer är att de är mycket kompetenta inom sitt område.

En möjlighet är att den kompetens som finns inom de pionjärplutoner vi har nyttjas för att bygga ett “lätt” ingenjörskompani i Boden. Officerare från dessa plutoner bör utgöra kärnan i detta lätta ingenjörskompani. Kompaniet bör bestå av tre pionjärplutoner och en stab och trosspluton. Huvudfordonet bör vara Strf90 precis som vid en pionjärpluton i bataljonen. Huvudfokus för förbandet bör vara fördröjande fältarbeten. Detta eftersom man kommer att sakna tyngre resurser. Samtidigt bedömer jag att det främst är fördröjningsstrid alternativt försvarsstrid som kommer att bedrivas i övre Norrland, vilket talar för alternativet. Fördelen med ett förband i Boden är att det kommer att vara tränat och anpassat för klimatet och ha kännedom om terrängen och möjliga framryckningsvägar för tyngre förband, vilket skapar möjligheter för att uppnå god verkan.

Vid sidan av våra egna officerares, i pionjärtjänst, befintliga kunskaper har våra vänner i Finland redan en god kompetens på området. Nyligen gick en officer från I19 en kurs i fördröjande fältarbeten i Finland och det bör inte vara omöjligt att kunna skicka fler officerare över gränsen och dra lärdom av deras sätt att genomföra fördröjande fältarbeten. Synergieffekten är givetvis att vi knyter kontaker över gränsen vilket båda länder i slutändan drar nytta av.

Att snabbt kunna bygga upp kompetenta förband är en stor utmaning. En utmaning som dock behöver tas. I strid är ingenjörsresurser mer än önskvärda. Ett lätt ingenjörskompaniet kan användas som bas för att på lång sikt bygga en ingenjörsbataljon som har samma resurser som de vid Ing2.

Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.

Ryssland idag, Kina imorgon; men havet är alltid av vital betydelse

av Lars Wedin

Apropå Hultqvist-doktrinen

Följande historia härstammar, tror jag, från den amerikanske diplomaten Paul Nitze (1907–2004):

En björn och en kanin delade kupé på ett tåg. Kaninen blev alltmer nervös och björnen frågade varför. Jo, sa kaninen, jag har ingen biljett och snart kommer konduktören. Jag skall hjälpa dig sade björnen, jag håller dig utanför fönstret så konduktören inte ser dig. Sagt och gjort. Men konduktören blev misstänksam och sa till björnen: vad har du i handen utanför fönstret? Björnen vände sig om och visade båda tassarna – ingenting sa han.

Havet är vår viktigaste transportled och därmed livlina. Foto Shutterstock.com

Havet är vår viktigaste transportled och därmed livlina. Foto Shutterstock.com

Regeringarna Persson och Reinfeldt har satt dagens och morgondagens regeringar i en svår eller omöjlig sits genom sina besinningslösa besparingar på försvaret. Kritiken mot den senare är särskilt allvarlig eftersom redan Georgienkrisen 2008 tydligt visade att tron på ett fredligt, samarbetsvilligt Ryssland var fel. Men det var inte bara Regeringens fel, ÖBs strategi med en ”strategisk time-out” framstod redan då som en synnerligen dålig idé. Enligt de tankar på ”anpassning”, d v s återupprustning, som fanns på 90-talet, skulle denna ta tio år. Om man börjat 2008 borde försvarsförmågan alltså vara återtagen 2019. Kriget i Ukraina 2014 borde visat att det verkligen var hög tid att starta en radikal återupprustning. Men så blev det som bekant inte; försvarsbeslutet 2015 var inte bara underfinansierat utan också underambitiöst.

Här är det svårt att inte ställa sig frågan om politiker aldrig drar lärdomar av historien. 1936 års försvarsbeslut, som innebar en upprustning inför ett stundande krig var genomfört ungefär 1948. Flottan, som av vissa före kriget sågs som onödig, fick dra ett tungt lass under världskriget vilket föranledde försvarsminister Per Edvin Sköld att i mars 1945 säga: ”Om armén och flyget tror man att de bidragit till att Sverige hållit sig utanför kriget. Om flottan vet man att vi icke kunna föra den neutralitetspolitik vi gjort utan bistånd av vår flotta.” Idag är vi ännu mer beroende av sjöfarten men detta faktum leder inte till någon åtgärd.

Enligt Ekonomistyrningsverket saknas det 29 miljarder kronor för de närmaste sju åren till att betala sådan försvarsmateriel som politikerna redan beslutat om; d v s 4,4 mdr per år. Tillkommer självklart kostnaderna för personalen! Siffran torde hänföra sig till försvarsbeslutet 2015. Visst, att behålla det gamla invasionsförsvaret hade nog varit konstigt med den utveckling man såg framför sig runt år 2000. Samtidigt borde man ha begripit att Sverige även fortsatt skulle behöva en militär förmåga. Några faktorer har faktiskt inte ändrats över tid. Detta gäller inte minst det faktum att Sverige är ett land omgivet av hav och beroende av sjöfart såväl för export och import som för inrikes transporter (främst bränsle). Att vara omgiven av hav innebär också att en angripares tyngre resurser kräver transport däröver. En viktig uppgift för marinen är att kunna motverka och därmed i förlängningen vara krigsavhållande. En långsiktig förnyelseplan av marinens fartygsbestånd – säg ett stridsfartyg vartannat år – hade varit rimlig och undvikit den panik som nu uppstår när fartygsbeståndet går mot noll fram emot 2030 om inget görs.

Enligt budgeten för 2019 skall försvarsanslagen öka med 18 mdr fram till 2021 vilket innebär att ”upptrappningen till försvarsinvesteringar på 2 procent av BNP har inletts”.[1] Av ovan framgår att detta är alldeles för lite. En försvarsbudget om 2 procent av BNP är rimlig men mycket mer behövs inledningsvis för att rätta till Perssons och Reinfeldts misstag.

Allmänt är frågor som gäller havet bortglömda eller missförstådda. I ”Januariöverenskommelsen” (eller ”Januariblåsningen”) finns en relevant punkt: att vindkraft till havs byggs ut. I världen i övrigt byggs denna typ av vindkraftverk ut med 1,5 GW per år (80% är europeiska); verken blir allt effektivare och priserna på den generade vindkraften sjunker. Men inte ett ord om sjöfarten eller hamnarna; inte heller om andra havsnäringar som den biokemiska och farmakologiska industrin. I omställningen till en mer resurssnål ekonomi spelar (borde spela) havet en nyckelroll – 1 container kostar 1 liter drivmedel per 100 km medan samma container drar 37,5 liter på lastbil för samma distans.

Utredningen Försvarsmaktens långsiktiga Materielbehov (SOU 2018:7) skriver: ”Hur stora resurser som krävs [för skydd av sjöfart] beror naturligtvis på hur stor insats angriparen gör. Utredningen bedömer dock att det inte är ekonomiskt rimligt att bygga upp ett skydd i krig för någon signifikant del av den civila sjöfarten”. Så är det nog avseende ett krig som sannolikt skulle innebära stor förödelse av Sverige inklusive våra hamnar. Men i det väsentligt troligare scenariot ”gråzon”, kris eller hybridkrigföring (det finns ingen avgörande skillnad mellan begreppen) är sjöfartsskydd högst relevant. För utan ett rimligt skydd kommer sjöfarten att avstanna och Sverige kommer att tvingas på knä på grund av bristande försörjning. Tanken att det skulle gå att använda Trondheim i stället för svenska västkusthamnar – för att vi då själva skall ”slippa” skydda vår försörjning – är felaktig. Lasten från ett stort containerfartyg som anlöper Göteborg genererar 200 km långtradare! Det skulle se något ut på vägen mot Östersund (det är 262 km mellan Trondheim och Östersund)! Och så lätt att skydda vore det väl knappast!

En stark marin är nödvändig för Sveriges försörjning.

Utredningen konstaterar faktiskt att några örlogsfartyg inte behöver anskaffas – det räcker med landbaserade sjömålsrobotar. Visst är det viktigt att hålla en angripare borta från kusten men i fred och kris skall vi själva kunna använda oss av havet.

Dessutom kommer de av arméchefen önskade brigaderna att till stor del bemannas av värnpliktig personal. Detta innebär att deras stridseffekt är beroende av mobilisering. Men regeringen kommer med all säkerhet inte att beordra mobilisering förrän i allra sista ögonblicket – om ens då. En angripare – rimligen Ryssland – kommer att göra allt för att försena en mobilisering. De blå stridskrafterna kommer att vara tvungna att hålla fortet tills mobilisering har skett. Marinen är vår första försvarslinje. Geografiskt genom att ubåtar, men också moderna ytstridsfartyg, kan verka länge och ångt ut från vårt landterritorium och därmed ge ett strategiskt djup och skapa tid. Tidsmässigt genom att de kan verka redan i fred samt i kris och krig. Påståendet att moderna övervattensfartyg inte kan verka till sjöss i krig är inte sant. En flygbas torde vara en väsentlig farligare plats att vara på än en Visby-korvett med sina smygegenskaper fritt till sjöss!

Sammanfattningsvis kommer, med nuvarande inriktning, det svenska försvaret fortsatt att vara alltför svagt; omvärlden kan konstatera att förmågan att försvara landet och dess intressen inte är en politisk prioritering. Omvärlden kommer också med förvåning att konstatera att Sverige inte inser havets betydelse; detta i en tid då det är tydligt att framtiden finns i och på havet.

Ryssland

Geopolitiskt är det lätt att förstå om Ryssland vill återerövra Baltikum och skapa en A2/AD[2]-zon i Östersjön där man har handlingsfrihet med fartyg som kan bära långräckviddiga luftvärns-, sjömåls- och kryssningsrobotar – jämför attacken mot Syrien med kryssningsrobotar baserade på korvetter i Kaspiska havet. Dessutom skulle man då skapa ett strategiskt djupförsvar för området Sankt Petersburg ned till Kaliningrad. För detta behöver man inte svenskt territorium, det räcker att försäkra sig om att USA/Nato inte kan använda det.

Samtidigt är Ryssland starkt beroende av fri sjöfart genom Östersjön. Man vet att en  konfrontation med USA kan leda till ett kärnvapenkrig. Och varför ta till krig när utvecklingen går Rysslands väg? USA under Trump framstår allt mer som en oberäknelig spelare med svaga band till Europa. I Europa är flera länder positiva till Ryssland och dess form av despotisk demokrati (Salvini i Italien, Orban i Ungern, Erdogan i Turkiet samt nationalextrema ledare som Marine Le Pen i Frankrike ). Salvini har offentligt stöttat de Gula Västarna i Frankrike som i sin tur föredrar RT France (f d Russia Today France) före seriösa media. Det är väl känt att det finns de i Sverige som anser att det är Nato – d v s väsentligen våra bröder i EU – som hotar säkerheten i Europa; inte Ryssland.

En rysk aggression genomförd med lite eller inget uppenbart våld skulle knappast få omvärlden att skynda till Sveriges undsättning. Hot mot vår sjöfart är ett uppenbart handlingsalternativ om vi inte har möjlighet att skydda denna: prejningar till sjöss, krav på att få söka efter ”terrorister”, kanske minor i hamnar och viktiga leder är tänkbara handlingar. Jämför med den ryska blockeringen av Kertjsundet 2018[3]! Idag kan marinen hjälpligt skydda sjöfart inom ett område – regeringen får välja om det är försörjning av Gotland eller importen till västkusten som är viktigast.  Sannolikheten att andra länder skulle avdela fartyg för att skydda vår sjöfart är låg. Och skall inte rika Sverige kunna försvara sina egna intressen? Varför skall vi göra oss beroende av andras solidaritet?

Men om tio år…

Nya materielsystem som beställs de närmaste åren är operativa mot 2030. Ryssland kommer då fortfarande att finnas kvar. Landet kommer sannolikt att vara ett, i varje fall potentiellt, hot. Men den stora geopolitiska förändringen är att Kina då kan ha tagit över som världens ledande stat. Inte så att Kina kommer att invadera Europa som Mongolerna en gång gjorde men med hjälp av ekonomiskt och politiskt inflytande bl a grundat på en stark flotta som seglar på alla hav och har baser i alla världsdelar. Enligt kinesisk syn är landet faktiskt Mittens Rike d v s alla andra länder är dominerade och i periferin. Det uttalade målet är också att sprida den kinesiska antiliberala politiken med stark social kontroll.

Kina vill också sprida sin syn på internationell rätt. Detta kommer särskilt tydligt fram i frågan om havsrätten där man förklarat en stor del av Sydkinesiska havet, inkluderande kuststaternas ekonomiska zoner, som sitt ”blå territorium”.

Inflytandet sprids särskilt genom projektet One Belt, One Road som innebär utbyggnad av vägar och järnvägar från Kina genom Centralasien till Europa samt sjövägar genom Indiska Oceanen och Norra Ishavet mot Europa. Typiskt agerande är stora lån till viktiga infrastrukturprojekt som hamnar. I ett andra steg krävs motprestationer exempelvis i form av för Kina positivt agerande i FN och andra internationella fora. Detta har Grekland råkat ut för efter det att Kina köpt den stora hamnen i Pireus. Det som börjar som ett civilt hamnprojekt utvecklas med tiden till en örlogsbas. Försöket i Lysekil lyckades inte men man kommer säkert tillbaka.

Den kinesiska marinen är under stark utbyggnad – vart fjärde år har man sjösatt en flotta lika stor som Frankrikes – nu Europas största. Parentetiskt kan man notera att Kina inte delar vissa svenska ”experters” syn på örlogsfartygs sårbarhet.

Anledningen till denna satsning är givetvis viljan att bygga ut en A2/AD-zon som sträcker sig fram till den första ö-kedjan och sedan till den andra. Vidare inser kineserna att framtidens resurser ligger i havet; olja och gas, annan energi, metaller, biokemiska resurser och förstås fisk – kinesen äter mer fisk än något annat folk.

Kinas agerande underlättas av att Trumpregimen abdikerat från sin ledande roll som demokratins förkämpe och nu lämnar allt fler internationella organ – snart kanske Nato?

Denna kinesiska Grand Strategi – det rör sig verkligen om en sådan – kommer inte att kunna genomföras utan konflikter. Här kommer små demokratiska stater som Sverige verkligen att sättas på prov. Det rika Sverige har ingen ursäkt för att fortsätta vara bidragstagare och beroende av andras solidaritet utan måste bli en leverantör av säkerhet. Europas säkerhetsintressen till sjöss är också våra. EU Maritime Security Strategy ger en kurs framåt.  Den ska göra ”EU bättre rustad för globala utmaningar inom sjöfarten som kan påverka människor, verksamhet eller infrastruktur i EU. Ett annat mål är att skydda EU:s maritima intressen i världen. EU:s strategi för sjöfartsskydd stärker kopplingen mellan inre och yttre säkerhet och kopplar samman den allmänna europeiska säkerhetsstrategin med den integrerade havspolitiken.”[4]

Om vi, de demokratiska staterna i Europa, vill ha kvar våra politiska och ekonomiska system måste vi agera tillsammans i en eller annan form. Då måste Sverige lämna sin Berührungstangst mot det europeiska projektet, speciellt den säkerhetspolitiska delen. Alla europeiska stater kommer säkert inte att delta, därför är det viktigt att Sverige sluter sig till dem som har samma grundsyn som oss. Det är troligt att utvecklingen leder mot ett Europa med en kärna av liberala stater samt med ett antal skeptiska och antiliberala länder (som Ungern) i periferin. Sverige måste bli en del av kärnan! Det är hög tid att vi löser biljett!

Bordighera 22 januari 2019

Författaren är kommendör,  Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien, Kungl Örlogsmannasällskapet och associerad ledamot i egenskap av utländsk medborgare i Académie de marine.

Noter

[1] Ulf Kristersson, DN debatt 2018-11-29

[2] Anti-Access/Area Denial

[3] Sundet förbinder Svarta Havet med Azovska sjön och är av stor vikt för ukrainsk sjöfart. Sundet spärrades av Ryssland i november 2018.

[4] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_sv.

Stora delar av Östersjön utan helikopterburen SAR/FRÄD idag!

Idag meddelar Sjöfartsverket att både räddningshelikoptern på Visby samt Kristianstad kommer att vara ur beredskap under dagen. Det innebär att södra och sydöstra Östersjön inte täcks av svensk sjöräddningshelikopter.

Gotland kommer att stå utan räddningshelikopter fram till 8 april, och basen Kristianstad är stängd i dag mellan klockan 07.00 och 17.00. Detta får idag följande konsekvenser för SAR respektive FRÄD.

Bilden illustrerar möjlighet för lokalisering av nödställd inom svensk TVG med helikopter inom 60 minuter. I praktiken saknas täckning från Öresund till Västervik inkl stora delar av territorialvattnet runt Gotland.

Bilden illustrerar begränsningarna för flygräddning (FRÄD) vilket innebär lokalisering och undsättning av nödställd pilot inom 90 minuter. I praktiken saknas täckning över hela södra och sydöstra Östersjön.

För exakt en vecka sedan, d.v.s även då en lördag, genomförde en svensk jaktincidentrote JAS 39 Gripen ett skarpt uppdrag över Östersjön, vilket bekräftats av Försvarsmakten. Detta med anledning av att en rysk IL-20 eskorterad av två Su-27 uppträdde över Östersjön. Dessutom kränktes svenskt luftrum.

Försvarsmakten köper tjänsten flygräddning (FRÄD) av Sjöfartsverket för sin verksamhet, vilket i huvudsak handlar om undsättning av stridspiloter. För denna tjänst betalar Försvarsmakten ca 57 miljoner kronor årligen . Enligt avtalet ingår det att upprätthålla beredskap på fem baser varav Visby och Ronneby (nu Kristianstad) är två av dessa. Båda dessa baser är alltså idag stängda på grund av övning respektive planerat underhåll. Basen på Visby kommer enligt Sjöfartsverket att vara stängd fram till 8 april (med vissa undantag då annan helikopter omdisponeras till Visby) p.g.a övning fjällräddning.